Kapittel 34 - Människans fall.

Heliga änglar besökte ofta Eden och undervisade Adam och Eva om deras arbete, liksom de även upplyste dem om satans uppror och fall. Änglarna varnade dem för satan och rådde dem att icke skiljas från varandra under sitt arbete, ty de kunde då komma i beröring med denne fallne ängel. Änglarna hade också noga ålagt dem att följa de anvisningar Gud givit, ty endast då de visade fullkomlig lydnad mot honom, kunde de varå säkra. Då skulle denne fallne ängel ingen makt kunna få över dem.

Satan började sitt verk med Eva för att fresta henne till olydnad. Hon handlade först orätt genom att gå bort från sin man, därnäst genom att uppehålla sig i närheten av det förbjudna trädet samt vidare genom att lyssna till frestarens röst och våga betvivla, vad Gud hade sagt: “På den dag I därav äten, skolen I döden dö.” Hon tänkte, att kanske Herren ej menade just vad han sade, och hon uträckte sin hand, tog av frukten och åt. Denna var en lust för ögonen och god att äta. Därpå blev hon misstänksam och menade, att Gud undanhållit dem det, som verkligen var till deras bästa, och hon bjöd sm man av frukten och sålunda frestade honom. Hon omtalade för Adam allt vad ormen sagt, och uttryckte sin förvåning över att den kunde tala.

Jag såg, att ett uttryck av sorg visade sig i Adams ansikte. Han tycktes vara rädd och förvånad. Det såg ut, som om en kamp försiggick i hans sinne. Han var säker på, att detta var den fiende, som de blivit varnade för, och att hans hustru måste dö. De måste skiljas. Hans kärlek till Eva var stor, och med djupt vemod bestämde han sig för att dela hennes öde. Han grep frukten och åt den hastigt. Nu jublade satan. Han hade gjort uppror i himmelen och vunnit anhängare, som älskade honom och deltogo i hans uppror. Han hade fallit och även kommit andra att falla. Och nu hade han frestat kvinnan att hysa misstro till Gud, att söka intränga i hans visdom och utgrunda hans allvisa planer. Satan visste, att kvinnan ej skulle falla ensam. På grund av sin kärlek till Eva överträdde Adam Guds befallning och föll liksom hon.

Underrättelsen om människans fall spreds genom himmelen. Varje harpa tystnade. I sin bedrövelse togo änglarna av sig sina kronor. Hela himmelen var i rörelse. En rådplägning hölls för att bestämma, vad som skulle göras med det brottsliga paret. Änglarna fruktade för att Adam och Eva skulle uträcka sina händer och äta av livets träd och bliva odödliga syndare. Men Gud sade, att han skulle driva ut överträdarna från lustgården. ögonblickligen sändes änglar för att bevaka vägen till livets träd. Satans plan var, att Adam och Eva skulle vara olydiga mot Gud, ådraga sig hans misshag och därpå äta av livets träd, så att de evinnerligen skulle leva i synd och olydnad och synden därigenom bliva förevigad. Men heliga änglar blevo sända för att utdriva dem ur lustgården och för att bevaka vägen till livets träd. Envar av dessa änglar hade i sin högra hand något, som såg ut som ett blixtrande svärd.

Nu triumferade satan. Genom sitt fall hade han dragit lidande över andra. Han hade blivit utestängd från himmelen, de från paradiset.

Kapittel 35 - Frälsningsplanen.

Guds stora kärlek och nedlåtenhet, i det han gav sin Son i döden, på det att människorna skulle få syndaförlåtelse och leva, har blivit framställd för mig. Jag såg Adam och Eva, som hade förmånen att skåda Edens skönhet och härlighet och som fingo lov att äta av alla träd i lustgården, med undantag av ett. Och ormen frestade Eva, medan hon frestade sin man, och bägge åta av det förbjudna trädet. De bröto Guds förbund och blevo syndare. Underrättelsen härom spriddes i himmelen, och alla harpor tystnade. Änglarna sörjde och fruktade för, att Adam och Eva åter skulle uträcka sin hand och äta av livets träd och bliva odödliga syndare. Men Gud sade, att han skulle driva ut överträdarna ur lustgården och med keruber och ett ljungande svärds lågor bevaka vägen till livets träd, så att människorna ej skulle kunna närma sig det och äta av dess frukt, som förevigar odödligheten.

Sorg fyllde himmelen, då det visade sig, all människan var förlorad och att världen som Gud hade skapat, skulle bliva uppfylld med dödliga väsen, dömda till elände, sjukdom och död, samt att missdådaren ej hade någon utsikt till räddning. Hela Adams familj måste dö. Jag såg då den älskvärde Jesus och lade märke till ett uttryck av medlidande och sorg i hans anlete. Snart såg jag honom närma sig det övermåttan klara ljuset, som omgav Fadern. Min ledsagande ängel sade: “Han är inbegripen i förtroligt samtal med sin Fader.” Änglarna tycktes vara i den största spänning, under det Jesus samtalade med sin Fader. Tre gånger omstrålades han av det härliga ljuset, som omgav Fadern, och den tredje gången han kom från Fadern, kunde vi se hans person. Hans anletsdrag vara lugna, ej minsta bekymmer eller oro tycktes vila över honom, och han strålade aven härlighet, som ej kan beskrivas. Han meddelade änglaskaran, att en utväg till räddning för den förlorade människan hade blivit funnen och att han talat med sin Fader och fått tillåtelse av honom att giva sitt eget liv till återlösning för människosläktet, att bära dess synder, påtaga sig dödsdomen och sålunda öppna en väg, på vilken människan genom hans blod kunde få förlåtelse för begångna överträdelser och genom lydnad föras tillbaka till Eden, varifrån hon utdrivits. Då skulle hon åter få tillträde till den härliga frukten av livets träd, till vilket hon nu förspillt sin rättighet.

Till att börja med kunde änglarna ej glädja sig; ty deras anförare dolde ingenting för dem, utan lät dem blicka helt in i frälsningsplanen. Jesus omtalade för dem, att han skulle stå mellan Faderns vrede och det syndiga människosläktet, att han skulle komma att lida hån och begabberi och att endast få skulle mottaga honom såsom Guds Son. Nästan alla skulle hata och förkasta honom. Han skulle lämna all sin härlighet i himmelen, komma till jorden såsom en människa, förnedra sig såsom en människa och bliva frestad i allting såsom människorna för att kunna trösta dem, som bliva frestade, samt att slutligen, då hans mission som lärare var fullbordad, skulle han bliva överantvardad i människors händer och genomgå nästan alla de grymheter och lidanden, som satan och hans änglar kunde inspirera ogudaktiga människor att påföra honom; han skulle dö den grymmaste död, upphängd mellan himmel och jord som en ogärningsman, han skulle genomgå timslånga kval, som ej ens änglarna uthärda att åse, utan att dölja sina ansikten. Det var ej blott kroppsliga kval, som han skulle lida, utan andliga eller själsliga kval, med vilka kroppsliga ej kunde jämföras. Hela världens syndabörda skulle vila på honom. Han meddelade dem, att han skulle dö och uppstå igen på den tredje dagen och att han skulle uppfara till sin Fader för att bedja för vilsefarande, brottsliga människor.

Änglarna kastade sig ned inför honom. De erbjödo sina egna liv. Jesus sade till dem, att han genom sin död skulle frälsa många, men att en ängels liv ej kunde betala skulden. Hans liv allena kunde bliva antaget av Fadern såsom lösepenning för människorna. Han meddelade dem också, att de skulle få en del att utföra genom att vara med honom och vid olika tillfällen styrka honom; att han skulle påtaga sig människornas fallna natur och att hans kraft ej ens skulle kunna jämföras med deras; att de skulle få bevittna hans förnedring och stora lidande och att de, när de såga hans lidanden och människornas hat mot honom, skulle gripas av den största sinnesrörelse och i sin kärlek till honom önska befria honom från hans mördare men att de ej skulle få ingripa och förhindra något, som de blevo vittne till; att de skulle få ett värv att utföra i förbindelse med hans uppståndelse; att frälsningsplanen var lagd och att hans Fader antagit densamma.

I heligt vemod tröstade och uppmuntrade Jesus änglarna och meddelade dem, att de, som han skulle återlösa, därefter skulle få vara med honom därovan och att han genom sin död skulle återlösa många och tillintetgöra den. som hade döden i sitt våld. Fadern skulle giva honom rike och storhet utöver alla riken under himmelen, och han skulle besitta riket till evig tid. Satan och syndarna skulle bliva tillintetgjorda och aldrig mer väcka oro i himmelen eller på den nya jorden. Jesus uppmanade den himmelska härskaran att samtycka till den plan, som hans Fader hade godkänt, och glädja sig över, att fallna människor genom hans död åter kunde få nåd hos Herren och åtnjuta himmelens lycka.

Glädje, outsäglig glädje, fyllde nu himmelen, och den himmelska änglakören stämde upp en lovsång. Änglarna rörde vid sina harpor och sjöngo i en högre ton, än de förr hade gjort, på grund av den stora nåd och kärlek, som Gud visade, då han utgav sin högt älskade Son i döden för ett upproriskt släkte. Därpå blev Jesus ärad och hyllad för sin självförnekelse och uppoffring, i det han var villig att lämna sin Faders sköte och välja ett liv i lidande och kval samt en vanärande död för att kunna giva andra liv.

Ängeln sade: “Tron I, att Fadern utan kamp uppoffrade sin högt älskade Son? Nej, nej! Frågan, om han skulle låta det brottsliga människosläktet dö, eller om han skulle utgiva sin käre Son i döden för det, kostade dock himmelens Gud en kamp. Änglarna hyste så stort intresse för människornas frälsning, att det bland dem fanns sådana, som voro villiga att försaka sin härlighet och giva sina liv för förlorade människor. “Men”, sade min ledsagande ängel, “det skulle ej gagna något.” Överträdelsen var så stor, att en ängels liv kunde ej betala skulden. Ingenting utom Guds Sons död och medlaregärning kunde betala skulden och frälsa förlorade människor från hopplöst elände och sorg.

Men det verk, som blev änglarna anvisat, var att stiga upp och stiga ned med styrkande balsam från härlighetens rike för att trösta Guds Son i hans liv av lidande. De tjänade Jesus. Deras uppgift var också att bevara nådens barn från de onda änglarna och från det mörker, som satan ständigt omgav dem med. Jag såg, att det var omöjligt för Gud att förändra sin lag för att rädda de förlorade, och därför tillät han sin käre Son att dö för människornas överträdelser.

Satan fröjdade sig åter med sina änglar över, att han genom människornas fall kunde bringa Guds Son ned från hans upphöjda ställning. Han sade till sina änglar, att när Jesus påtog sig fallna människors natur, kunde han besegra honom och förhindra frälsningsplanens genom förande.

Jag fick se satan, sådan han en gång var, en lycklig och upphöjd ängel. Därpå fick jag se honom, sådan han nu är. Han har fortfarande en konungslig skepnad. Hans drag äro ännu ädla, ty han är en ängel, ehuru fallen. Men uttrycket i hans ansikte vittnar om att han är olycklig och full av ångest, bekymmer, ondska, hat, skadeglädje och allt slags ont. Pannan, som en gång vittnade om stor ädelhet, lade jag särskilt märke till. Jag såg, att han så länge hängivit sig åt det onda, att varje god egenskap var fördärvad och varje ondskefullt drag utvecklat. Hans ögon voro lömska och listiga och röjde stort skarpsinne. Hans kropp var stor, men köttet hängde slappt på hans händer och an. sikte. Då jag såg honom, intog han en lutande ställning med vänstra handen under hakan. Han tycktes vara försjunken i djupa tankar. På hans ansikte syntes ett leende, som kom mig att bäva, så uppfyllt var det av ondska och satanisk list. Detta leende visar han alltid, då han griper sitt byte, och då han fångat bytet i sin snara, blir leendet avskyvärt.