Kapittel 67 - Det tredje budskapet avslutas.

Jag blev visad framåt till den tid, då den tredje ängelns budskap avslutas. Guds kraft hade vilat över hans folk; de hade fullbordat sitt verk och voro beredda för den prövningens stund, som väntade dem. De hade mottagit särlaregnet, vederkvickelsen från Herrens ansikte, och det levande vittnesbördet hade blivit återuppväckt. ]Den sista stora varningen hade ljudit överallt, och den hade uppväckt och förbittrat jordens invånare, som ej ville antaga budskapet.

Jag såg änglar skynda fram och tillbaka i himmelen. En ängel med ett skrivtyg vid sidan kom tillbaka från jorden och meddelade Jesus, att han hade fullbordat sitt verk och att de heliga voro räknade och beseglade. Därpå såg jag Jesus, som gjort tjänst vid arken, vilken innehöll de tio buden, ställa ned rökelsekaret. Han upplyfte nu sina händer och sade med hög röst: “Det är gjort!” Och hela änglaskaran lade av sina kronor, under det Jesus sade: “Må den, som är orättfärdig, fortfara att öva sin orättfärdighet, och den, som är oren, att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den, som är helig, att helga sig.”

Vars och ens öde var nu avgjort antingen för liv eller för död. Under det Jesus utfört sin tjänst i helgedomen, hade domen försiggått över de rättfärdiga döda och därefter över de rättfärdiga levande. Kristus hade mottagit sitt rike, sedan han gjort försoning för sitt folk och utplånat deras synder. Rikets undersåtar voro fulltaliga. Lammets bröllop var fullbordat, och rike och välde och storhet utöver alla riken under himmelen blevo givna åt Jesus och frälsningens arvingar, och Jesus skulle nu regera som konungarnas Konung och herrarnas Herre.

Då Jesus lämnade det allraheligaste, hörde jag ljudet av bjällrorna på hans klädnad, och då han gick ut, insveptes jordens inbyggare i mörker. Då fanns ej längre någon medlare mellan syndiga människor och en förtörnad Gud. Så länge Jesus stod mellan Gud och syndiga människor, låg liksom ett hämmande band på folket; men då han lämnade sin plats mellan människorna och Fadern, borttogs det hämmande bandet, och satan fick fullt herravälde över de oåterkalleligen obotfärdiga. Det var omöjligt, att plågorna kunde falla, så länge Jesus tjänstgjorde i helgedomen; men då hans gärning där. inne avslutades och hans medlarekall upphörde, fanns intet, som tillbakahöll Guds vrede, och den bröt lös över de ogudaktiga syndarnas oskyddade huvuden, emedan de ringaktat Frälsaren och hatat tuktan. Under denna fruktansvärda tid, sedan Jesu medlarekall upphört, levde de rättfärdiga inför Guds åsyn utan någon förebedjare. Vars och ens öde var avgjort, varje juvel eller utvald var räknad. Jesus dröjde ett ögonblick i den yttre avdelningen i den himmelska helgedomen, och de synder, som blivit bekända, medan han var i det allraheligaste, lades på satan, syndens upphovsman, som måste lida straffet för dessa synder.

Därpå såg jag Jesus avlägga sina prästerliga kläder och ikläda sig sin konungsliga skrud. På sitt huvud bar han många kronor, den ena inuti den andra. Omgiven av änglaskaran lämnade han himmelen. Plågorna höllo på att falla över jordens inbyggare. Några anklagade Gud och förbannade honom. Andra skyndade till Guds barn och bådo att få undervisning om huru de skulle kunna undfly hans straffdomar. Den sista tåren för syndare var fälld, den sista innerliga bönen uppsänd, den sista bördan buren, den sista varningen given. Nådens milda röst skulle ej mer rikta någon inbjudning till dem. Den gång de heliga och alla himmelens invånare intresserade sig för deras frälsning, hade de ej något intresse för sig själva. Livet och döden hade förelagts dem. Många önskade livet, men gjorde ingen ansträngning att erhålla det. De valde ej livet, och nu fanns ej något försoningsblod, som kunde rena de skyldiga, ingen förbarmande Frälsare, som kunde bedja för dem och säga: “Spara, spara syndaren ännu litet längre!” Alla himmelens invånare hade slutit sig till Jesus, då de hörde de förfärliga orden: “Det är gjort I Det är fullkomnat!” Frälsningsplanen var fullbordad, men få hade valt att antaga den. Och då nådens milda röst dog bort, grepos de ogudaktiga av fruktan och rädsla. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: “För sent! För sent!.

De som ej satt värde på Guds ord, skyndade fram och tillbaka, från hav till hav, från nord till syd, för att söka Herrens ord. Ängeln sade: “De skola ej finna det. Det är hunger i landet, men ej hunger efter bröd eller törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Vad skulle de ej giva för ett enda bifallande ord från Gud I Men nej, de måste fortfarande hungra och törsta. Dag efter dag hava de försummat frälsningen, aktande jordiska skatter och. timliga fördelar högre än någon himmelsk skatt eller tillfredsställelse. De hava förkastat Jesus och föraktat hans heliga. De orena fortfare att orena sig.”

Många av de ogudaktiga blevo mycket förbittrade över de plågor, som kommo över dem. Det var ett fruktansvärt skådespel. Föräldrar förebrådde bittert sina barn, barn sina föräldrar, bröder sina systrar och systrar sina bröder. Från alla håll hördes bittra jämmerrop: “Det var du, som avhöll mig från att antaga den sanning, som skulle hava frälst mig från denna fruktansvärda stund!” Folket vände sig mot sina präster med bittert hat och förbrådde dem, sägande: “I haven icke varnat oss. I saden, att hela världen skulle bliva omvänd, och ropaden: Fred, fred! för att stilla varje fruktan, som uppkom. I haven icke upplyst oss om denna stund; och dem, som förkunnade den för oss, förklaraden I för att vara fantaster och dåliga människor, som ville fördärva oss.” Men jag såg, att prästerna undgingo ej Guds vrede. Deras lidanden voro tiofalt större än de, som drabbade folket.

Kapittel 68 - Nödens tid.

Jag såg de heliga lämna städerna och landsbygden, sammanslutande sig i grupper och uppehållande sig på de mest avsidesliggande platser. Änglar försågo dem med föda och vatten, under det de ogudaktiga ledo hunger och törst. Jag såg de ledande männen på jorden rådslå, under det satan och hans änglar kretsade omkring dem. Jag såg en skrivelse, varav exemplar spredos i olika delar av landet, innehållande befallningen, att om ej de heliga ville avstå från sin egendomliga tro, uppgiva sabbaten och helighålla den första dagen i veckan, så stod det folket fritt att efter en viss tid döda dem. Men under denna prövningens stund voro de heliga besinningsfulla och lugna, i det de helt förtröstade på Gud och hans löfte om att en utväg skulle öppnas för dem till räddning. På många platser angrepo de ogudaktiga de troende, innan tiden för befallningens verkställande ännu var kommen; men änglar i skepnad av krigsmän stredo för dem. Satan sökte efter tillfälle att föröda den Högstes heliga; men Jesus bjöd sina änglar att vaka över dem. Gud skulle bliva ärad genom att i hedningars åsyn göra ett förbund med dem, som hållit hans lag; och Jesus skulle bliva ärad genom att låta de trogna, som så länge väntat på honom, bliva förvandlade utan att se döden.

Snart såg jag de heliga lida stora andliga kval. De tycktes vara omringade av jordens ogudaktiga inbyggare. Allt tycktes vara emot dem. Några började frukta, att Gud överlämnat dem att omkomma genom de ogudaktigas hand. Men om deras ögon kunnat upplåtas, skulle de hava sett, att de voro omgivna av Guds änglar, Därefter kom en stor skara av förbittrade ogudaktiga människor, och så ytterligare en mängd onda .änglar, som påverkade de ogudaktiga att döda de heliga. Men för att närma sig de heliga måste de ogudaktiga först komma förbi denna mäktiga skara av heliga änglar. Detta kunde de ej göra, utan Guds änglar fingo dem att vika och kommo även de onda änglar, som trängde sig omkring dem, att draga sig tillbaka.

Detta var en fruktansvärd ångestens stund för de heliga. Dag och natt ropade de till Gud om räddning, men så vitt man kunde se, fanns ingen räddning. De ogudaktiga hade redan börjat triumfera, i det de ropade: “Varför befriar eder Gud eder icke ur våra händer? Varför faren I ej upp till himmeien och rädden edra liv?” Men de heliga aktade ej på dem. Liksom Jakob kämpade de med Gud. Änglarna längtade efter att befria dem, men de måste dröja ännu litet: Guds folk måste dricka kalken och döpas med dopet. Trogna i fullbordaudet av sin uppgift förblevo änglarna på sin post. Gud ville ej tillåta, att hans namn blev förhånat bland hedningarna. Tiden var nästan kommen, då han skulle lägga sin väldiga makt i dagen och skaffa sina heliga en härlig förlossning. Till sitt namns förhärligande skulle han befria varenda en av dem, som tålmodigt hade väntat på honom och vilkas namn voro skrivna i boken.

Jag blev hänvisad till den trogne Noa. Då det började regna och floden kom, hade Noa och hans familj gått in i arken, och Gud hade stängt igen dörren efter dem. Före floden hade

Noa troget varnat jordens inbyggare, under det de hånat och bespottat honom. Och då vattenmassorna störtade ned över jorden och den ena efter den andra drunknade, sågo de arken, som de gjort så mycket spe av, flyta lugnt på böljorna med den trofaste Noa och hans familj i säkerhet. Och jag såg, att på samma sätt skall Guds folk, som troget varnat världen för den tillkommande vreden, bliva räddat. Gud ville ej tillåta de ogudaktiga att tillintetgöra dem, som väntade på förvandling och som ej ville lyda vilddjurets befallningar eller taga dess märke. Jag såg, att om de ogudaktiga fått tillåtelse att döda de heliga, så skulle det ha fröjdat satan och hela hans onda här samt alla dem, som hata Gud. Vilken seger skulle det ej blivit för satan, om han i den sista, avgörande striden fått makt över dem, som så länge väntat att se honom, som de älskat!

De som hava hånat tanken angående de heligas himmelsfärd, skola få bevittna Guds omsorg om sina barn och få se deras härliga befrielse. Då de heliga lämnade städerna och landsbyarna, blevo de förföljda av de ogudaktiga, som sökte döda dem. Men de svärd, som lyftes för att döda Guds folk, gingo sönder och nedföllo lika vanmäktiga som ett halmstrå. Änglar från Gud beskyddade de heliga. Deras rop dag och natt om befrielse uppsteg till Herren.