Kapittel 65 - Babylons synder.

Jag såg, att kyrkosamfunden blivit mer och mer fördärvade sedan den tid, då den andra ängeln förkunnade deras fall. De hava namn av att vara Kristi efterföljare, men det är omöjligt att skilja dem från världen. Prästerna taga sina texter från Guds ord, men tala smickrande ting. Detta har det naturliga hjärtat ingenting emot. Det är endast sanningens ande och kraft och frälsningen i Kristus, som väcker motvilja hos det köttsliga hjärtat. I den populära förkunnelsen finns ingenting, som väcker satans vrede eller leder syndare att bäva eller framställer för hjärtat och samvetet den förfärliga verkligheten, att domen är nära förestående. Ogudaktiga människor finna vanligen behag i en form av fromhet utan sann gudsfruktan, och en sådan kristendom vilja de understödja och främja.

Ängeln sade: “Ingenting mindre än rättfärdighetens fulla vapenrustning kan sätta en människa i stånd att övervinna mörkrets makter och behålla segern över dem. Satan har tagit kyrkosamfunden som ett helt i full besittning. Man fäster sig mera vid människors uttalanden och handlingar än vid Guds ords tydliga, skarpa sanningar. Världens ande och världens vänskap äro fiendskap mot Gud. Då sanningen i sin enkelhet och kraft, sanningen, såsom den är i Jesus, riktas mot världens ande, väckes strax förföljelsens ande till liv. En mycket stor del av dem, som utgiva sig för att vara kristna, känna ej Gud. Det naturliga hjärtat har ej blivit förändrat, och det köttsliga sinnet är fortfarande fientligt mot Gud. De äro satans trofasta tjänare, även om de antagit ett annat namn.”

Jag såg, att sedan Jesus lämnat det heliga i den himmelska helgedomen och gått innanför den andra förlåten, hava kyrkosamfunden blivit fyllda med allahanda “orena och vederstyggliga fåglar”. Jag såg stor ogudaktighet och moraliskt fördärv i dessa kretsar; likväl bekänna sig dessa kyrkosamfunds anhängare att vara kristna. Deras bekännelse, deras böner och deras förmaningstal äro en vederstygglighet i Guds ögon. Ängeln sade: “Gud finner ej behag i deras sammankomster. De äro egenkära, svekfulla och bedrägliga utan några samvetsförebråelser. Och över alla dessa dåliga drag breda de kristendomens kappa.” De namnkristna samfundens högmod visades mig. Gud är ej i deras tankar. Deras köttsliga sinne dväljes vid dem själva; de pryda sina usla, förgängliga kroppar, och så betrakta de sig själva med tillfredsställelse och välbehag, medan Jesus och änglarna betrakta dem med vrede. Ängeln sade: “Deras synder och deras stolthet nå till himmelen. Deras öde är förberett för dem. Rättfärdighet och dom ha länge slumrat, men skola snart vakna. Hämnden är min, och jag skall vedergälla, säger Herreu.” Den tredje ängelns fruktansvärda hotelser skola förverkligas, och alla ogudaktiga skola komma att dricka av Guds vredes vin. En otalig här av onda änglar spridas över hela landet och fylla kyrkosamfunden. Dessa satans redskap betrakta de religiösa samfunden med fröjd; ty kristendomens mantel döljer de största förbrytelser och den största ogudaktighet.

Hela himmelen ser med harm därpå, att mänskliga väsen, Guds händers verk, av sina medmänniskor nedsänkts i det största elände och ställts på samma ståndpunkt som oskäliga djur. Så kallade efterföljare av den käre Frälsaren, som alltid rördes till medlidande över all mänsklig nöd, äro djupt insnärjda i denna stora och förfärliga synd, handlande med slavar och människosjälar. Mänskliga varelser föras från plats till plats, köpas och säljas. Änglar hava fört räkenskap över allt detta; det står upptecknat i boken. Gudfruktiga slavars och slavinnors, mödrars och barns, bröders och systrars tårar har Gud gömt i sin lägel i himmelen. Endast en liten kort tid skall ban hålla tillbaka sin vrede, vilken liksom brinner mot denna nation, och då huvudsakligast mot de religiösa kretsar, som byllat denna fruktansvärda trafik och själva deltagit däri. Många s. k. efterföljare av den ödmjuke och saktmodige Jesus betrakta en sådan orättfärdighet, sådant förtryck och sådana lidanden med hjärtlös likgiltighet. Och många av dem kunna själva med en avskyvärd tillfredsställelse åsamka andra alla dessa obeskrivliga kval och likväl våga tillbedja Gud. Detta är ett stort hån mot Gud; satan fröjdar sig också däröver samt hånar Jesus och hans änglar på grund av detta självmotsägande handlingssätt, i det satan med djävulsk triumf utbrister: “Sådana äro Kristi efterföljare!”

Dessa s. k. kristna läsa om martyrernas lidanden och tårar rinna utför deras kinder. De förundras över att människor någonsin blivit så förhärdade, att de kunnat vara så grymma mot sina medmänniskor. Men de, som tänka och tala så, hålla samtidigt mänskliga väsen i slaveri. Och detta är ej allt: de sönderslita naturens band och förtrycka sina medmänniskor. Med samma obarmhärtiga grymhet, som katoliker och hedningar visat gent emot Kristi efterföljare, kunna de låta andra genomgå den grymmaste tortyr. Ängeln sade: “På den dag, då Guds straffdomar fullbordas, skall det bliva drägligare för hedningar och för påvekyrkans anhängare än för sådana människor.”

De förtrycktas rop stiger upp till Gud, och änglar stå slagna med förvåning över de outsägliga kval och lidanden, som människor, skapade till Guds avbild, förorsaka dessa sina medmänniskor. Ängeln sade: “Förtryckarnas namn äro skrivna med blod, överkorsade med blod och vätta av smärtans bittra, brännande tårar. Guds vrede skall ej lägga sig, förrän detta upplysta land druckit hans’ vredes bägare i botten, förrän han betalt Babylon dubbelt igen. Betalen henne, såsom hon har betalt eder, och vedergällen henne dubbelt efter hennes gärningar; iskänken henne dubbelt i den bägare, vari hon har iskänkt.”

Jag såg, att slavägaren skall komma att hållas ansvarig för sin slavs själ, vilken han hållit i okunnighet, och slavens synder skola bliva hemsökta på hans herre. Gud kan ej upptaga till himmelen den slav, som hållits i okunnighet och förtryck, som ingen kunskap fått om Gud eller bibeln, som ingenting annat fruktat än sin herres piska och som intagit en lägre ståndpunkt än ett oskäligt djur. Men han gör det bästa för honom, som en barmhärtig Gud kan göra. Han låter honom bliva, såsom om han aldrig varit till, varemot hans herre måste genomgå de sju sista plågorna och därefter uppstå igen i den andra uppståndelsen för att lida den fruktansvärda andra döden. Då skall Guds rättfärdighet vara uppfylld.

Kapittel 66 - Det höga ropet.

(Den “starka rösten” enligt nya svenska bibelöversättningen.) Jag såg änglar skynda fram och tillbaka i himmelen, stiga ned till jorden och därpå åter stiga upp till himmelen, i det de gjorde förberedelser för fullbordandet aven eller annan viktig händelse. Därefter såg jag, att en annan mäktig ängel fick befallning att stiga ned till jorden för att förena sin röst med den tredje ängeln och giva kraft åt hans budskap. Denna ängel blev given stor kraft och härlighet, och då han steg ned, upplystes jorden av hans glans. Det ljus, som ledsagade denna ängel, trängde in överallt, i det han med hög röst och mäktigt rop sade: “Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags vederstyggliga fåglar.” Budskapet om Babylons fall, som förkunnas av den andra ängeln, återupprepas, varjämte det hänvisas till det fördärv, som trängt sig in i kyrkosamfunden sedan år 1844. DJ,Jlnil ängels verksamhet infaller på den rätta tidpunkten för att kunna för!,na sig med det tredje änglabudskapets stora verk, samtidigt ,som detta utvecklar sig till ett högt rop. Guds folk bliva sålunda iståndsatta alt bestå i den- prövningens stund, som snart skall komma över dem. Jag såg ett stort ljus vila över dem, och de slöto sig tillsammans för alt oförfärat förkunna den tredje ängelns budskap.

Änglar blevo sända för att bistå den mäktiga ängeln från himmelen, och jag hörde röster, som tycktes ljuda överallt: “Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.” Detta budskap tycktes vara ett tillägg till det tredje budskapet, anslutande sig till detta senare, liksom midnattsropet år 1844 förenades med den andra ängelns budskap. Gud; härlighet vilade över de tålmodiga, väntande heliga, som utan fruktan gåva den sista högtidliga varningen, i det de förkunnade Babylons fall och uppmanade Guds folk att gå ut från Babylon för alt ej få del av dess plågor.

Det ljus, som utgöts över de väntande, trängde fram överallt, och de i de religiösa samfunden, som hade ljus och som ej förkastat de tre budskapen, åtlydde kallelsen och lämnade de fallna samfunden, Sedan dessa budskap började förkunnas, hade många kommit till en ansvarsfull ålder; ljuset lyste över dessa, och de fingo tillfälle att välja mellan liv och död. Några valde livet och togo plats vid deras sida, som förväntade Herren och höllo alla hans bud. Det tredje budskapet skulle uträtta sitt värk; det skulle ställa alla på prov, och de utvalda skulle kallas ut från de religiösa samfunden. En tvingande kraft påverkade de uppriktiga, under det uppenbarelsen av Guds kraft ingöt fruktan hos deras otrogna släktingar och vänner och lade ett band på dem, så att de ej vågade och ej heller hade makt att hindra dem, som kände, att Guds Ande verkade på dem. Den sista kallelsen ljöd även för de stackars slavarna, och de fromma bland dem sjöngo hänryckt fröjdesånger vid tanken på sin lyckliga befrielse. Deras herrar kunde ej avhålla dem därifrån; fruktan och förvåning gjorde dem stumma. Mäktiga underverk blevo utförda, sjuka blevo botade, och tecken och under följde de troende. Gud var med i ,verket, och utan fruktan för resultatet följde envar sitt hjärtas överbevisning och förenade sig med dem, som höllo alla Guds bud, och med det läto de det tredje budskapet ljuda vida omkring. Jag såg, att detta budskap skall avslutas med en kraft och en styrka, som vida överträffa midnatts-ropets.

Utrustade med kraft från det höga och med ansikten strålande av helig hängivenhet, gingo Guds tjänare ut för att förkunna budskapet från himmelen själar, som voro spridda överallt i de religiös lägren, åtlydde kallelsen, och de utvalda blev skundsamt tagna ut ur de dömda kyrkosamfunden, liksom Lot skyndsamt för des ut ur Sodom, innan staden tillintetgjordes. Guds folk stäntes genom den underbara härlighet, som i rikt mått vilade över dem och gjorde dem redda att bestå i prövningens stund. Överallt hörde jag en mångfald av röster säga: “Här gäller det förde heliga att hava ståndaktighet, för dem, som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.”