Kapittel 20 - Ellen G. Whites drömmar. (Se sid. 16.)

Jag drömde, att jag såg ett tempel, i vilket många människor strömmade in. Endast de, som sökte tillflykt i detta tempel, skulle bliva frälsta, då tidens slut nalkades. Alla, som blevo utanför, skulle gå evigt förlorade. Skarorna utanför, som gingo sina olika vägar, bespottade och förlöjligade dem, som gingo in i templet, och sade till dem, att denna säkerhetsanordning var ett listigt bedrägeri och att det i verkligheten ej alls var någon fara å färde. De grepo till och med några enskilda för att hindra dem att skynda sig att komma innanför murarna.

Av fruktan för att bliva förlöjligad menade jag, att det var bäst att vänta, tills mängden var spridd, eller till dess jag kunde träda in, utan att den märkte det. Men antalet blev större i stället för mindre, och av fruktan för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig fram genom mängden. I min iver att nå fram till templet lade jag ej märke till och brydde mig ej om mängden omkring mig. Då jag kom in i byggnaden, såg jag, att det stora templet vilade på en kraftig pelare, vid vilken stod bundet ett blödande lamm, övertäckt med sår. Vi, som vara där, visste, att detta lamm blivit sårat och slaget för vår skull. Var och en, som gick in i templet, skulle gå fram till lammet och bekänna sina synder.

Alldeles framför lammet funnos upphöjda sittplatser, på vilka sutto en grupp människor, som sågo mycket lyckliga ut. Himmelens ljustycktes skina på deras ansikten, och de prisade Gud och sjöngo glada tacksägelsesånger, vilka ljödo som änglamusik. Dessa voro de, som kommit fram inför lammet, bekänt sina synder och fått förlåtelse och som nu befunno sig i glad förväntan på en härlig tilldragelse aven eller annan beskaffenhet.

Till och med sedan jag kommit in i byggnaden, greps jag av fruktan och en känsla av blygsel över, att jag var tvungen att ödmjuka mig i dessa människors åsyn. Men jag var liksom tvungen att gå vidare och banade mig därför långsamt väg omkring pelaren för att kunna stå inför lammet, då en basun ljöd, templet skakade, segerrop ljödo från de församlade heliga, och en fruktansvärd klarhet upplyste byggnaden, varpå allt blev fullständigt mörkt. De lyckliga människorna voro allasamman försvunna, och jag stod ensam kvar i nattens fruktansvärda stillhet.

Jag vaknade i själsångest och kunde knappast överbevisa mig själv om, att jag hade drömt. Det tycktes för mig, som om min dom var beseglad och Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig mer återvända. Min försagdhet blev då om möjligt ännu större.

Kort därpå hade jag ännu en dröm. Jag tyckte mig sitta i yttersta förtvivlan och med ansiktet dolt i mina händer, i det jag tänkte: Om Jesus vore på jorden, så skulle jag gå till honom, kasta mig ned för hans fötter och omtala för honom alla mina lidanden. Han skulle ej vända sig bort från mig, utan förbarma sig över mig, och jag skulle alltid älska och tjäna honom. Just nu gick en dörr upp, och en person med vackra anletsdrag trädde in. Han såg medlidsamt på mig och sade: “önskar du se Jesus? Han är här, och du kan se honom, om du önskar. Tag allt, vad du äger, och följ mig.

Jag åhörde detta med outsäglig glädje, samlade glatt alla mina små tillhörigheter och följde min anförare. Han förde mig då till en brant och synbarligen dålig trappa. Då jag började gå uppför trappan, sade han till mig, att jag skulle hålla ögonen riktade uppåt, för att jag ej skulle svimma och falla. Många andra, som gingo uppför den branta trappan, föllo, innan de nådde upp.

Äntligen kommo vi upp på det översta trappsteget och stodo framför dörren. Här bjöd min anförare mig att lämna alla de ting, jag tagit med mig. Jag lade dem då med glädje från mig, varpå han öppnade dörren och bad mig stiga in. Ett ögonblick därefter stod jag framför Jesus. Man kunde ej taga fel på detta härliga utseende. Ett sådant strålande uttryck av godhet och majestät kunde ej tillhöra någon annan. Då hans blick vilade på mig, visste jag strax, att han kände till varenda omständighet i mitt liv samt alla de tankar och känslor som rörde sig i mitt inre.

Jag försökte dölja mig för hans åsyn, ty jag kände mig ur stånd att uthärda hans forskande blick; men han kom fram till mig med ett leende, lade sin hand på mitt huvud och sade: “Frukta icke!” Ljudet av hans vänliga stämma kom mitt hjärta att slå aven lycka, som jag aldrig förr erfarit. Jag var allt för uppfylld av glädje att kunna säga ett enda ord, och överväldigad av outsäglig lycka föll jag ned för hans fötter. Under det jag låg där hjälplös, passerade sköna och härliga scener förbi min blick - jag tyckte mig ha uppnått himmelens trygghet och frid. Till sist återvände mina krafter, och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla blick var ännu fäs! på mig. Hans leende fyllde min själ med glädje, och hans närvaro fyllde mig med helig vördnad och outsäglig kärlek.

Min ledsagare öppnade nu dörren, och vi gingo bägge ut. Han bad mig samla upp de ting, jag lämnat utanför. Då detta var gjort, gav han mig en grön snodd, fast sammanrullad. Denna bad han mig placera närmast hjärtat, och då jag önskade se Jesus, skulle jag taga fram den nr min barm och rulla den helt ut. Han sade till mig, att jag ej skulle hava den utrullad länge åt gången, så att knutar uppstode och den bleve svår att sträcka ut igen. Jag lade då snodden i närheten av mitt hjärta och gick med glädje ned för den smala trappan, under det jag prisade Gud och med glädje berättade för alla, som jag mötte, var de kunde finna Jesus. Denna dröm ingav mig hopp. Den gröna snodden var för mig en symbol på tro, och det härliga och okonstlade i att förtrösta på Gud började gry för min förmörkade själ.

Kapittel 21 - William Millers dröm.

Jag drömde, att Gud med osynlig hand sände mig en ask omkring tio tum lång, sex tum bred och sex tum hög, konstnärligt tillverkad av ebenholz och med skickligt inlagda pärlor. Vid asken var en nyckel fastsatt. Jag tog ögonblickligen nyckeln och öppnade asken, då jag till min stora förvåning fann, att den var full av juveler, diamanter och alla slags dyrbara stenar av alla storlekar tillika med penningar av guld och silver i olika storlekar och av olika värde, vackert anbragta på sina respektive platser i asken; sålunda placerade, utsände de en glans och en härlighet, som kan jämföras endast med solens.

Jag menade, att det var min plikt att ej en sam njuta av detta utomordentliga skådespel, ehuru mitt hjärta var överväldigat av glädje över innehållets glans, skönhet och värde. Jag ställde därför asken på ett bord mitt i ett rum samt utsände meddelande om, att alla, som önskade, kunde komma och se den härligaste och mest strålande syn, som människor någonsin sett här i detta livet.

Folk började komma, först några få, sedan ständigt allt flera, till dess en hel skara var församlad. Då åskådarna först sågo ned i asken, förundrade de sig och ropade av glädje. Men då deras antal förökades, började några röra vid juvelerna, taga dem ut ur asken och sprida dem omkring på bordet.

Jag började då tänka på, att ägaren skulle återfordra asken och juvelerna av min hand, och om jag tillät, att de bleve kringströdda, skulle jag aldrig kunna anbringa dem på deras rätta platser i asken, och jag kände, att jag aldrig skulle kunna bära detta ansvar, eftersom det skulle bliva övermåttan stort. Jag började då enträget bedja folket att ej röra vid juvelerna eller taga ut dem ur asken, men ju mera jag bad, desto mer spridde man dem - och nu tycktes man sprida dem kring hela rummet, på golvet och på varje möbel i rummet.

Därnäst fick jag se, att man mellan de äkta juvelerna och mynten hade strött en otalig mängd oäkta juveler och falska mynt. Jag blev då i hög grad uppbragt över folkets otacksamhet och dåliga uppförande och tillrättavisade dem därför; men ju mera jag tillrättavisade, desto mera spridde man de oäkta juvelerna och de falska mynten bland de äkta.

Detta verkade irriterande på mig, och jag började använda fysisk kraft för att driva folket ut ur rummet, men då jag fick ut en person, kommo tre andra in, medförande smuts, spånor och sand och allt slags orenlighet, till dess de hade övertäckt varenda en av de äkta juvelerna, diamanterna och mynten, som nu voro fullständigt gömda. De revo även sönder min ask och kastade den i smutsen. Jag trodde ej, att någon människa gav akt på min sorg eller min vrede. Jag blev alldeles försagd och modlös och satte mig ned och grät. Under det jag grät och sörjde över min stora förlust och mitt ansvar, kom jag att tänka på Gud och bad honom allvarligt om att sända mig hjälp.

Strax gick dörren upp, och en man trädde in i rummet, under det alla de närvarande gingo ut. Mannen hade en sopkvast i sin hand, han öppnade fönstren och började sopa smutsen och orenligheten ut ur rummet.

Jag ropade och bad honom upphöra därmed, då många dyrbara juveler lågo spridda i smutsen.

Han sade då till mig, att jag “ej skulle frukta”, ty han skulle “taga hand om dem”. Under det han sopade bort smutsen och orenligheten, virvlades alla de oäkta juvelerna och falska mynten upp och foro ut genom fönstret som en sky, och vinden förde dem bort. Under det rådande virrvarret slöt jag ett ögonblick ögonen, och då jag åter öppnade dem, var all smuts försvunnen.

De dyrbara juvelerna tillika med guld- och silvermynten lågo spridda i mängd över hela rummet.

Mannen ställde därpå en ask på bordet, mycket större och vackrare än den första, och tog händerna fulla av juveler, diamanter och mynt och kastade dem i asken, till dess icke en återstod - ehuru några av diamanterna ej voro större än en knappnålsspets. Han kallade sedan på mig och bad mig “komma och se” .

Jag tittade i asken, men synen bländade mina ögon. Innehållet i asken strålade med en glans tio gånger starkare än förut. Jag tänkte, att juvelerna gnidits mot sanden, då de stygga människorna kastat omkring dem och trampat på dem. Utan någon ansträngning från den mans sida, som lade dem i asken, lågo de där vackert ordnade, alla på sin rätta plats. Jag ropade av glädje, och detta rop väckte mig.