Solisten! klassisk musik för 2000 talets barn by Musik i Syd

KLASSISK MUSIK FÖR 2000-TALETS BARN

EN GÅVA FR ÅN UNGA MUSIK I SYD U T VECKLINGSCEN TRUM

Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum stöds av Kristianstads kommun, Region Skåne och Kulturrådet. ISBN 978-91-637-6518-6 Malmö 2014 Tryckeri: Exakta Printing Papper: Munken Lynx 400g, Scandia 2000 Smooth 130g. Typsnitt: Strato, Warnock Grafisk formgivning: Tapper Geist och Markus Clemmedson. Illustrationerna i boken är hämtade från barnteckningar ritade efter föreställningen Solisten! Fotografierna på barn är från föreställningarna på Möllevångsskolan 23 april 2014 och Båstad 27 juni 2014.

KLASSISK MUSIK FÖR 2000-TALETS BARN

INNEHÅLL EN GÅVA Annika Johansson, verksamhetschef Unga Musik i Syd

FÖRORD Alf Gabrielsson, professor emeritus Uppsala Universitet

1 FÖRESTÄLLNINGEN INNEHÅLL

13 Solisten! 19 Från idé till premiär 23 Om manus och regi

2 SOLISTERNA 29 Originalet, pedagogen och improvisatören Intervju med Anna-Carin Fogelqvist 33 Marimbavirtuosen Intervju med Johan Bridger 39 Viktigast är musiken Intervju med Karin Dornbusch 45 Och du ska spela cello Intervju med Jakob Koranyi

3 SOLISTEN BLIR SKIVA 53 En högkvalitativ inspelning 55 Och världens mest avslappnande låt

4 UTVECKLINGSARBETET 61 Ta barnen på allvar 65 Vem är Alf Gabrielsson? 67 Alf Gabrielssons analys av enkätmaterialet

5 FORSKARE BERÄTTAR 79 En föreläsningsserie i Kristianstad

83 The Bonny Method Margareta Wärja om klassisk musik som terapi 87 Klassisk musik som integrationsverktyg Eva Sæther om El Sistema i Malmö

6 BARNEN I FOKUS 91 Solisten i framtiden 93 Om Unga Musik i Syd 95 Vi slår på trummor inte på varann!

INNEHÅLL

81 Tidig musikträning stärker våra hjärnor Gunnar Bjursell om den kulturella hjärnan

E N G ÅVA

EN GÅVA Tänk att musiken, detta mystiska fenomen som vibrerar i atmosfären, kan påverka människors känslor på så många olika sätt! Unga Musik i Syds uppgift är att se till att barn i alla åldrar får möta riktigt bra och många olika sorters musik. I denna vår första bok vill vi berätta om vårt arbete med konstmusiken, eller den så kallade klassiska musiken, där barnen får upptäcka något som de kanske inte visste fanns. Boken handlar främst om Solisten! men beskriver också andra projekt inom vårt utvecklingscentrum och i viss mån hela verksamheten Unga Musik i Syd. Den berättar också historien om ett barn vars starka musikupplevelse tidigt i livet kom att resultera i en musikföreställning, ett Skapande skola-upplägg, en bok och en skiva inom ramen för ett utvecklingsprojekt. Varje år arrangerar Musik i Syd drygt 3 000 konserter, varav Unga Musik i Syd står för hälften. Vårt utvecklingscentrum drivs med stöd av Kristianstads kommun, Kultur Skåne och Kulturrådet i samarbete med otaliga artister, producenter, tonsättare, regissörer, forskare, barn och unga. Vi vill att våra fördjupningsarbeten ska bidra till att fler får upp ögonen för musik de annars inte hittar till. Vi vet att det kan bidra till välmående och utveckling för en ung människa. Dessutom har vi möjlighet att låta idéer och projekt fortplanta sig såväl regionalt som nationellt, ja, till och med internationellt. Tack till alla barn och musiker som deltagit i detta projekt. Tack Marika Yamoun och Anna-Carin Fogelqvist för ert fantastiska arbete med denna första gåva från Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum. Tack Alf Gabrielsson, vår mentor för det utvecklingsarbete som beskrivs och sammanställs i denna bok, och tack förskola/skola för ert förtroende och er tro på kulturens kraft. Tack också Kristianstad, där det nu finns ett nytt kulturkvarter och ett utvecklingscentrum för musik, barn och unga. Det ger oss så mycket kraft och energi att vi redan börjat prata om vad nästa bok ska handla om. Varma hälsningar, Annika Johansson

Verksamhetschef för Unga Musik i Syd

FÖRORD

Alf Gabrielsson

Professor emeritus Uppsala Universitet

FÖRORD

Under min barnoch ungdomstid på 1930–1950-talen dominerades musikutbudet av klassisk musik plus lite jazz och folkmusik. Men efter framkomsten av rock- och pop-musiken på 1950–1960-talen har den klassiska musiken successivt minskat i omfattning och är numera något som många barn och vuxna sällan eller aldrig kommer i kontakt med. Orsakerna till detta kan sökas på många håll. Populärmusikens attraktionskraft ligger bland annat i dess lättillgängliga struktur, korta och lätt uppfattbara ”låtar” med tydlig puls och enkel harmonisering. De framförs ofta tillsammans med spektakulära visuella inslag i artisternas apparition och ”showen” runt omkring. Publiken inbjuds att medverka med handklappningar, rörelser/dans och sång. Allt detta är inslag som inte minst barn lätt tar till sig och uppskattar. Klassisk musik har å andra sidan ofta förknippats med långa och komplicerade stycken, som man skall lyssna till i tystnad och stillhet, det förekommer inga särskilda visuella attraktioner och hela atmosfären är mera återhållen och disciplinerad. ”Klassisk musik är så tråkig” som ett barn uttryckte det. I projektet Solisten! har man därför utarbetat en föreställning som är lättillgänglig och engagerande för barn genom att låta dem konkret och på nära håll möta framstående solister inom konstmusik. De spelar på sina instrument för att gestalta olika känslor som förekommer i berättelser tagna från andra barn i samma ålder. Det sker i samspel mellan berättare och musiker och i dialog med barnen själva under en föreställning på cirka 30 minuter. Efteråt berättar barnen, i ord och bild, hur de upplevt musiken och situationen. Föreställningen har utan tvekan blivit en stor framgång. För det stora flertalet barn har den inneburit något helt nytt och annorlunda, något som man inte visste om att det fanns och som sporrade till att upptäcka mer av samma slag. I boken får vi följa hur projektet vuxit fram och utformats i samspel mellan initiativtagare, regissör och musiker och vilka erfarenheter de har tagit med sig från projektet. Sammanfattningsvis ett ovanligt och högst välkommet initiativ för att öka kännedomen om och intresset för allt vad den klassiska musiken kan erbjuda – ge nya insikter, bidra till personlig och social utveckling, skapa mening och göra livet rikare.

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

FÖRESTÄLLNINGEN

KLASSISK MUSIK FÖR 2000-TALETS BARN

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Hej och välkomna hit. Sitter ni alla okej nu? Åh, vad det här ser bra ut! När jag gick i mellanstadiet var jag väldigt otålig och hade svårt att sitta still. En dag skulle hela skolan gå till aulan och lyssna på konsert. Sådär kul tyckte jag. Jag hoppade upp och ner i stolen och blåste tuggummibubblor. Men – plötsligt är det ett instrument som börjar spela. Ett instrument som jag aldrig har hört förut. Då händer det något i mig. Tiden stannar liksom upp. Klangen fyller hela mig. Håret reser sig på armarna och det känns som att jag svävar fritt i luften. Jag heter Anna-Carin Fogelqvist. Det var så det gick till när jag blev blockflöjtist. Nu jobbar jag också som projektledare på Musik i Syd. För ett tag sen fick jag en fantastisk idé: jag vill att alla barn i hela Sverige ska få möta en stor solist, alltså nån som är riktigt bra på att spela ett musikinstrument. Nån som turnerar runt i hela världen. London, Paris, New York, Tokyo, Berlin och Barcelona. Mina damer och herrar! Är ni beredda? Nu kommer Solisten!

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

RÄDD “Skolgården var full av barn. Dom såg farliga ut. Alla tittade på Alex. Han kände en stor klump i magen. Den växte och växte.” – utdrag ur berättelsen om alex

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

KÄR “Elvira, hon som har kort mörkt hår och går i 5b, är kär. Bara hon ser Wilmer i 5a, han med den röda jackan, så blir hon helt matt. Men varje gång när hon försöker prata med honom så bara går han sin väg. Han är säkert kär i Naiomi eller Ambar.” – utdrag ur berättelsen om elvira

ARG “Klea är så trött på sina föräldrar. Hon har önskat sig ett husdjur hur länge som helst. Som julklapp. Som födelsedagspresent. Helst ett marsvin. Ett brunt. Hon får en massa presenter, både när hon fyller år och på julafton. Men aldrig nåt djur. Nu påstår dom dessutom att hon är allergisk. Klea surar. ”Åååh!!! Jag blir galen. Dom fattar ju ingenting. Vilka idioter.” – utdrag ur berättelsen om klea

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

GLAD “Mira skrattar alltid väldigt mycket. Redan när hon vaknar så ligger hon och småfnissar i sängen. När hon lärde sig cykla blev hon så glad så hon började skratta. När hon läser böcker på nätterna skrattar hon så mycket så hon väcker hela familjen.”

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

– utdrag ur berättelsen om mira

UPPLEV “Nu vill jag att du blundar. Fortsätt att andas in och ut. Tänk att du ligger på en gräsmatta. Solen värmer dig i ansiktet. På himlen flyger moln och fåglar förbi. Långt borta är det en bäck som porlar. Det är helt stilla. Vad händer i dig när du lyssnar?” – utdrag ur avslappningen

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

FRÅN IDÉ TILL PREMIÄR av anna-carin fogelqvist

En stark musikupplevelse Jag gick i lågstadiet när jag hörde blockflöjt på riktigt allra första gången. Det var en solist från Holland som uppträdde på min skola i Ullervad. Under konserten hände något märkligt i mig, håret reste sig på armarna och det kändes som om jag svävade fritt i luften.

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Klangen fyllde hela mig och tiden liksom stannade upp. Jag fastnade i en pose med öppen mun och uppspärrade ögon. När musiken tystnat ryckte jag till, såg mig om och försökte skärpa till mig. Så pinsamt! Tänk om klasskamraterna hade märkt något.

Efter det tog mitt liv en helt annan riktning. Ingenting var som förut. Jag bar klangen från instrumentet med mig och kunde plocka fram minnet av den när jag ville. Jag hade upplevt musikens kraft och längtade efter att få uppleva den igen. Jag ville spela blockflöjt. Detta första möte med en instrumentalist gjorde att jag blev blockflöjtist; att det blev musikgymnasium, folkhögskola och sex år på Malmö Musikhögskolas solistlinje.

Musik som yrke Därefter frilansade jag som blockflöjtist i 18 år och spelade tusentals konserter runt om i landet, varav de flesta för barn och unga. År 2009 började jag jobba som producent på Musik i Syd. Ett år senare startade vi vårt utvecklingscentrum för barn och unga. En tjänst utannonserades och den fick jag. Första utvecklingsprojektet vi drog igång hette Vi slår på trummor inte på varann! som du kan läsa mer om på s. 95.

En idé Våren 2012 började idén till Solisten! gro. Tänk om vi på Musik i Syd kunde bädda för att barn fick uppleva samma sak som jag? Men hur gör man för att få våra barn, som matas med kommersiella schlagerhits idag, att vilja spela ett instrument och lyssna på klassisk musik? Kanske genom att låta dem möta en världssolist i sitt klassrum, i ett litet format med max 30 elever i publiken? Kanske genom att ge dem möjlighet

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

att fokusera på vad som händer i kroppen när de lyssnar? Tänk om vi kunde använda oss av de fina solister som passerar Skåne via Malmö Symfoniorkester eller Musik i Syd, solister jag själv så många gånger fått höra och som gett mig så många starka musikupplevelser. Så växte idén fram om en föreställning, där barnen skulle få möta flera olika solister och klanger.

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Bollande Våren 2012 gick jag och stötte och blötte idén och pratade med vår verksamhetschef Annika Johansson och de andra unga-producenterna på Musik i Syd. Möten bokades med Musik i Syds kammarmusikproducent och Malmö Symfoniorkesters vd för att höra deras åsikter och få tips om vilka artister som turnerade i Skåne och därmed kunde bli aktuella. Sommaren 2012 gick Annika och jag en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola. Samma vecka var regissör Elisabet Ljungar där och hade en kurs i scenisk framställning. Jag hade hört talas om henne och visste att hon var en skicklig regissör med ett förflutet som professionell violinist. Kanske kunde hon, med all sin erfarenhet av klassisk musik, regissera en föreställning för olika solister med fokus på ett möte med ett instrument i taget? Elisabet blev eld och lågor. Och så körde vi igång!

En produktion tar form Solisten! bestämde vi att föreställningen skulle heta. Den skulle handla om vad som händer i kroppen när man lyssnar på musik, inte om musikstyckena i sig, eller vilken kompositör som skrivit dem, utan vad man känner. Föreställningen skulle utgå från barns egna berättelser om känslor för att på så sätt göra föreställningen mer angelägen för dem. Vi utgick från fyra tydliga grundkänslor: glad, arg, ledsen och rädd. Och så lade vi till kär, för att få en positiv känsla till. Känslorna skulle förmedlas via barnens berättelser och solisterna välja ut glad-, arg-, ledsen-, räddoch kärmusik. Vi satte ihop en referensgrupp med åtta fjärdeklassare, fyra flickor och fyra pojkar, från Centralskolan i Kristianstad. Det var deras berättelser som skulle ligga till grund för hela föreställningen. Utifrån två träffar med barnen, arbetade Elisabet och jag sedan fram historierna om Alex, Klea, Mira och Elvira. (De finns på cd:n som följer med den här boken.) Solisterna skulle fokusera på sin musik och varken behöva prata så mycket

eller spela teater själva. Mestadels av pratandet skulle jag stå för, som ett språkrör mellan solisten, musiken och barnen.

Första solisten barnens val Frågan som återstod var vilken solist vi skulle börja med. Jag ägnade en heldag åt att hitta likvärdiga Youtube-klipp med olika solister som spelade, bjöd hem ett tiotal barn och frågade dem. Vilken instrumentalist tycker ni vi ska starta med? Alla var överens. Marimba och Johan Bridger blev det. Varför? För det var musik och trolleri på en och samma gång. Och man förstod inte hur han gjorde med alla klubborna. Barnen fick också svara på vad de ville veta om solisterna. De ville veta hur det kändes att spela, hur många timmar om dagen de övade och varför det blev just detta instrument. Vilka länder hade de rest i och vad kostade instrumentet? Vad tänkte de på när de spelade och hur upplevde de sin musik?

Johan Bridger tackade ja och så började vi repetera. Först blev det en veckas rep i februari 2013 för att kunna presentera 15 minuter under vårens utbudsdag. Därefter repade vi ytterligare 5 dagar inför premiären i september. Johan, Elisabet och jag övade och övade. Musiken fanns förvisso redan i Johans huvud, men inte hur vi skulle gå, stå, intervjua, berätta, ja, allt det där som gjorde att det blev en föreställning. Det blev roliga repetitioner. Elisabet var väldigt uppmuntrande mot både Johan och mig och allt arbete kändes väldigt lustfyllt.

… och premiär! September 2013 spelade vi föreställningen för referensgruppen och deras klasskamrater. Då testade vi också att låta alla barnen lägga sig ner på golvet och lyssna för att därefter berätta om de mindes något, eller hade sett bilder inom sig, under tiden som de låg där. En elev berättade att de kändes som att hon hade haft en varm kattunge på magen, en annan att han sett hur han sprang i slowmotion över en fotbollsplan, satt ett mål mitt i krysset och att hela världen jublat. En tredje berättade att alla fjärilarna ändrade färg när musiken började spela. Då kände vi oss helt lugna och visste att föreställningen hade blivit bra. Den 21 september hade Solisten! världspremiär på Konserthuset Kristianstad. Efteråt firade vi med läsk och Solistentårta.

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Repetitioner…

OM MANUS OCH REGI

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Intervju med Elisabet Ljungar

Elisabet Ljungar var handledare för en sommarkurs i scennärvaro på Fridhems folkhögskola 2012, då hon träffade Anna-Carin Fogelqvist första gången och fick förfrågan om hon kunde tänka sig att regissera en föreställning som Solisten! – Jag tackade ja direkt. Att låta barn möta världsberömda musiker på riktigt nära håll är en fantastisk idé. Varför ska barn lyssna på klassisk musik? Vad får de ut av det? Utgångspunkten för Anna-Carin och Elisabets arbete med föreställningen var att musiken kan hjälpa barn att komma i kontakt med sitt inre och sina känslor. De beslöt att manuset skulle anknyta till känslorna glädje, sorg, rädsla och vrede. – De är fyra grundkänslor som man finner i precis alla kulturer världen över. Och redan på ett tidigt stadium bestämde de att en referensgrupp, med barn i samma ålder som produktionens målgrupp, skulle kopplas till utformandet av föreställningen. – Vi tänkte att det skulle vara spännande att knyta de fyra grundkänslorna till olika historier, baserade på barns egna känslomässiga erfarenheter.

Manusarbete med åtta elever I samarbete med Centralskolan i Kristianstad bildades en referensgrupp med åtta fjärdeklassare, fyra killar och fyra tjejer. Elisabet träffade eleverna under två tillfällen vintern 2012–2013. Första gången var Anna-Carin också med. Mötet varade en timme. – Det var lite för kort stund. Vi tänkte att det skulle vara bra att börja prata om glädje, men det visade sig att den känslan inte är så enkel att beskriva. Det blev till att börja med ganska schablonartade historier och vi fick lirka lite för att få fram något som kändes användbart. Samtalen blev mer uppriktiga när de kom in på sorg, vrede och rädsla. Barnen berättade om sina egna erfarenheter, att förlora ett älskat husdjur, att inte få vara med, att känna sig missförstådd. Vid det andra tillfället träffade hon barnen på egen hand en hel dag. – Då kände de mig ju redan och vågade öppna upp mer. Vi lekte drama-

”Det har varit fantastiskt att få vara med och öppna fler dörrar till den västerländska klassiska musiken, framför allt för de barn som annars inte kommer i kontakt med den här genren.” Elisabet Ljungar, regissör och scenkonstpedagog

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

lekar och pratade vidare. Hade jag fått göra om projektet idag hade jag nog börjat med att först leka och sedan påbörjat samtalen. Brottstycken från barnens historier finns med i manus, men mycket har också hittats på. Med ett undantag, berättelsen som inleder förställningen och som handlar om en pojke som flyttar till ett nytt land. Det är en ”sann” historia som ett av barnen i referensgruppen upplevt. Elisabet har använt många av barnens formuleringar då de beskrev sina känslor: ”det känns som jag svävar”, ”jag fick en konstig smak i munnen”, ”det blev fluffigt inuti”. – En av mina målsättningar har varit att ge impulser till bilder så att barnen kan fantisera vidare på egen hand.

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Ett sällsynt lyckligt samarbete I januari–februari 2013 arbetade hon och Anna-Carin vidare med manuset. Därefter träffade de Johan Bridger för en veckas rep. – Han hade inte jobbat med barnkonserter med så intim publikkontakt tidigare. Vi arbetade med hur han kunde använda rösten och att medvetandegöra kroppsspråket. Vi utforskade olika sätt att skapa och behålla kontakt med en publik. Sådant får musiker sällan öva på. Arbetet med att utveckla förställningen tillsammans med Anna-Carin och Johan beskriver Elisabet som ”ett sällsynt lyckligt samarbete”. De prövade sig fram fullständigt prestigefritt. Johan var både nyfiken och lyhörd för allt det han hade att ta in i sin nya ”roll”. Samtidigt är han extremt fri med sitt instrument och bidrog därigenom i allra högsta grad till föreställningens utformning genom sina olika musikförslag. – Jag tänker mig något sorgligt här. Efter ett par minuter ska det gå mot något ljusare, kunde jag säga. Har du något förslag? Jaha, svarade han på sin breda skånska, vad tror du om det här? och spelade ett stycke. Eller det här? Och så höll vi på … För mig personligen, som mellan regiuppdragen även undervisar musiker i scennärvaro, var det väldigt stimulerande att arbeta med Johan. Att märka hur det, på ganska kort tid, går att inspirera till ökad scenisk medvetenhet hos en artist. Att skriva manus och regissera grundföreställningen var Elisabets första uppdrag i projektet. Och fler har det blivit. Bland annat har hon bearbetat manuset inför skivinspelningen. Och i samband med Karin Dornbuschs och Jakob Koranyis föreställningar uppstod en härlig och konstruktiv dialog, berättar Elisabet. – Det var underbart att uppleva artisternas stora engagemang för att komma ut och möta barn på nära håll! De diskuterade gemensamt fram musikurvalet utifrån de olika instrumentens repertoar. Inför Smålandsturnén med Karin kopplades hon in som

registöd på distans, och med Jakob gick hon in som regissör för en dag. – De är inte alldeles lätt att överta någon annans utarbetade roll. Johan och jag hade ju haft en hel vecka på oss. Med Jakob blev det därför främst fråga om att justera ordval och resonemang så att han skulle känna sig bekväm. Anna-Carins insats som presentatör och den flexibilitet med vilken hon gick in i alla tre föreställningarna är beundransvärd, betonar Elisabet. – Hon är enastående när det gäller att få kontakt med barnen och har en enorm energi på scenen.

En totalupplevelse i allt mediebrus

F Ö R E S TÄ L L N I N G E N

Något som också sticker ut hos Solisten! är, menar hon, att föreställningen erbjuder en totalupplevelse kring klassisk musik i ett musiklandskap som alltmer kommit att domineras av mediebrus, pop och rock. – Det har varit otroligt roligt att uppleva barnens respons. Jag var först tveksam till om avslappningen skulle fungera. Men det har den ju gjort, även för de barn som till att börja med hade svårt att koncentrera sig. Musikens kraft är så enormt stark, säger Elisabet och tillägger: – Projektets stora triumf är att barnen som sett föreställningen fått en unik musikupplevelse.

SOLISTERNA

ORIGINALET, PEDAGOGEN & IMPROVISATÖREN Intervju med Anna-Carin Fogelqvist

Solisten! är en barnföreställning som fokuserar på en solist i taget, men samtidigt håller dörrarna öppna för alla solister som bor eller passerar Skåne, även de mest svårfångade. Men vad händer när man plötsligt byter ut den person som hela föreställningen kretsar kring? Resultatet blir förstås tre väldigt olika varianter.

SOLISTERNA

Magiska marimban ”Johan Bridger på marimba” blev svaret när tio barn fick frågan om vilken instrumentalist de helst ville möta. Och Johan tackade ja. Därmed blev han också föreställningens första solist. – Att manus och regi utgick från honom och att det är vi två som repat in föreställningen tillsammans, gör förstås att hans version känns väldigt grundad. Han är liksom originalet. Johan är också väldigt exakt i sina repliker och gör precis som vi bestämt, berättar Anna-Carin. Sedan premiären har de varit runt i både Skåne och Småland och spelat ett trettiotal konserter. Och särskilt en i Markaryd sticker ut. – Då räckte en flicka upp handen, nästan som i trans, tittade på Johan och sa: ”Vill du gifta dig med min mamma. Hon är också 37 år och bor i Markaryd.” Hon såg så innerlig ut. Jag tolkar det som om hon ville ha den här musiken hemma alltid. Johans föreställning är den som väckt flest frågor om det magiska. – Johan svettas och använder fyra klubbor samtidigt, lite som en trollkarl. Barnen vill veta hur det går till. Hur gör han egentligen? Kan du visa det där igen? Sådana frågor väcker Johan och marimban. Något som också var häftigt med Johan, nämner Anna-Carin, var att han kunde plocka fram så mycket musik. Och att allt satt i hans huvud. – Han hittade hur mycket argmusik, gladmusik och sorgmusik som helst. Det hjälpte verkligen Elisabet och mig att hitta de låtar som passade föreställningen bäst.

SOLISTERNA

Nutida klarinetten Den andra solisten som tackade ja och åkte på en Smålandsturné var klarinettisten Karin Dornbusch. – ”Det är otroligt viktigt att barn får spela ett musikinstrument”, sa Karin under en intervju med svt. Och hon återkom ofta till hur viktigt mötet med instrumentet var. Hon var också väldigt tydlig och pedagogisk mot barnen. Karin ville förklara allt och beskrev sitt instrument, dess delar och hur man spelar, mycket grundligt. På hennes turné var det också flest barn som sa att de ville börja spela klarinett. Flera sa att de önskade sig en i julklapp. Och Anna-Carin själv fick sig något av en tankeställare. – Karin spelade mycket nutida konstmusik, som för mig kändes väldigt ovant. Själv behövde jag lyssna på hennes låtar några gånger för att alls kunna ta dem till mig. Men det behövde inte barnen. De hade mycket lättare att gå in i Karins musik och fick en massa associationer. Många barn berättade också om upplevelser som handlade om att världen på något sätt förändrats.

SOLISTERNA

Vemodiga cellon Strax efter Karin tackade även cellisten Jakob Koranyi ja. – Jag blev så glad. Han är en fantastisk instrumentalist och jag ville verkligen att barnen skulle få möta honom. Med Jakob blev det en veckas turné på flera skolor i Malmö. Efter varje föreställning fick barnen rita eller fylla i en enkät. – Hans musik väckte många tankar på sorgligare ämnen. Det har nog att göra med cellons vackra och romantiska, men också lite vemodiga klang. Turnén präglades av Jakobs stora respekt för barnen och att han verkligen var mån om att möta dem. – När jag behövde ut och ta en kaffe i pauserna, stannade han kvar i klassrummet, fortsatte prata med barnen och skrev autografer. Det var fint att han tog sig den tiden. Jakob improviserade också en del; gick mer på känsla och sa inte alltid samma sak. – Han ville inte alls ge bilden av sig själv som den stora världsartisten som övar tio timmar om dagen. Han ville inte ljuga för barnen, så vi fick arbeta fram en variant som han var mer bekväm med. Och därför blev slutet ett annat: – I originalet står det: ”Jag måste sticka nu för jag ska iväg till Istanbul och ha konsert. Planet går om tre timmar.” Men det blev ohållbart för Jakob. I stället sa han: ”Jag måste sluta nu, för jag måste öva, om en och en halv vecka har jag konsert i Amsterdam.”

SOLISTERNA

JOHAN BRIDGER

”För ett intensivt personligt uttryck, briljant teknisk behärskning och en betvingande scenisk närvaro.” Så löd motiveringen när marimba- och slagverksvirtuosen Johan Bridger vann Solistpriset. Samma år vann han även första pris i Belgium International Marimba Duo Competition och debuterade på både prestigefulla Wigmore Hall i London och på pasic i usa. Sedan dess har han gjort ett stort antal uppskattade och kritikerrosade solo- och kammarmusikframträdanden, spelat med ett flertal svenska och utländska orkester och uppträtt på stora scener som Mariinsky Theatre och Carnegie Hall.

SOLISTERNA

MARIMBAVIRTUOSEN intervju med johan bridger

Öva mellan sex och åtta, packa instrumenten i bilen, hänga med barnen, klippa gräset, åka och bada, sedan iväg till kyrkan, öva ett par timmar till och avrunda kvällen med en lång konsert inför en hänförd och entusiastisk publik. Så ser en drömdag ut i marimbavirtuosen Johan Bridgers liv.

SOLISTERNA

Öva, öva, öva Det är musicerandet han tycker mest om; att spela och ge konserter. All uppskattning man får. – Häftigast är att man glömmer bort tid och rum. Och det värsta? – Att du inte spelar bra i morgon, för att du gör det idag. Och att inte vara tillräckligt förberedd. Tiden han lägger på att öva varierar. Minst ett par timmar var dag och oftast tre timmar till när barnen sover. Det kan bli betydligt mer också. Att han övar så grundligt gör att han har en extremt stor repertoar. Vad han en gång lärt utantill plockar han snabbt upp igen och mycket sitter kvar flera år senare. – Vissa stycken, även om de är 12 minuter, har jag spelat så många gånger att jag aldrig mer behöver noter. Inför en tävling i New York övade han tre timmar, åt, sov, övade tre timmar till och så vidare non stop. Och när han startade marimbaduon Malleusincus med sin vapenbroder Patrick Raab tog de med madrasser till replokalen och bosatte sig där en vecka. – Jag stod inte ut med tanken att inte var tillräckligt förberedd, så jag fortsatte bara att öva. Åtta till tio timmar om dagen. Ju mer man övar, desto roligare blir det. På den tiden övade jag för att må bra. Det var som en drog.

I virtuosers sällskap Mamma var lågstadielärare, Pappa först sjöman, sedan mekaniker och slutligen möbelsnickare. Det var brorsan, som spelade bas i ett band, som väckte lusten att spela ett instrument. – Jag ville också spela i ett band, fast på trummor, för jag gick ju jämt och trummade på mina ben, skrattar han. Det senare är hämtat från en replik i Solisten! men som han alltså här

SOLISTERNA

”Det var häftigt, för det såg ut som om han snurrade med klubborna, men det gjorde han inte, han slog bara.” Pojke från Fjälkinge skola, Kristianstad

SOLISTERNA

intygar är sann. När Johan kom in på musikgymnasiet i Helsingborg spelade han rock, jazz och fusion på sitt trumset. – Det var min lärare som sa att jag skulle ha större chanser att få jobb om jag varierade mig och lärde mig klassiska slagverk, så då började jag spela marimba. Att det blev just marimba har flera anledningar. Det kan ha att göra med att en marimbavirtuos besökte Helsingborg just då, eller kanske med vad han upplevde under en konsert med en dansk marimbaduo. Men störst förtjänst har nog marimbagurun Leigh Howard Stevens, som introducerade den så kallade Stevenstekniken: ett helt nytt sätt att manövrera klubborna på. – Tidigare höll man dem så att de korsade varandra inne i handen, som en klo. Med Stevenstekniken rör de inte varandra. I stället för en klo får du fyra rörliga armar. Det där gick jag fullständigt loss på. För att lära sig bemästra tekniken gick han en kurs i usa, som det visade sig att mästaren själv höll i. – När jag fick veta att det var han själv som hade kursen, kändes det nästan overkligt. Därefter blev det fyra veckors indoktrinering, sex timmar om dagen. Sedan dess har han inte bara varit tekniken trogen, utan också utvecklat den, eller snarare utforskat den, bara genom att använda den så flitigt. Efter en spelning under en Asienturné nyligen fick han höra att han hade bäst teknik i världen. – Så är det säkert inte, för det finns andra som spelar fantastiskt bra, men att få höra det, och vara en del av det där, är en stor drivkraft för mig.

”Och du ska bara spela musik” En dag ringde Anna-Carin och frågade om han ville spela för barn. – Det handlade om att sprida klassisk musik till den unga publiken. Klart jag nappade på det. Hon sa också att jag bara behövde spela musik, inget annat, fast det där modifierade hon sedan lite allteftersom, skrattar han. Hans erfarenhet av att spela för barn sträckte sig då till ett par tillfällen på förskolan i Färingtofta, där hans egna barn gått, och en handfull konserter för högstadieelever på en skola i Landskrona. Det senare med blandad framgång. – Det gick väl hem så länge vi spelade trummor, men Bach och Paganini på marimba fick inte den respons vi önskade. Med Anna-Carin blir det något annat, eftersom hon kan det där med barn.

Publiken fick bestämma Först fick han välja musik utifrån förställningens olika känslor. Därefter träffade han Anna-Carin och Elisabet för att repa in föreställningen i grova drag

och få klart en kortversion för Musik i Syds utbudsdag. Johan hade med sig några musikstycken per känsla. Dem plöjde han igenom första dagen medan Anna-Carin och Elisabet lyssnade och tyckte till. – Det kunde vara något stycke jag kände extra varmt för och hade lagt ner jättemycket tid på att öva in, men som de inte tyckte passade. Men det jag tycker mest om att spela är kanske inte heller den effektivaste musiken för en bredare publik. De utgick från vad de ansåg passade föreställningen och publiken bäst och deras urval har visat sig funka bra.

En riktig föreställning

Bäst i Båstad Sedan dess har det blivit en rad Solistenföreställningar, i alla möjliga varianter och sammanhang. Utöver den ordinarie gör Johan även Skapande skola-varianten, där delar av manus byts ut mot publikens egna texter, och en specialversion för konstmusikfestivalen Music Around, med musik skriven eller inspirerad av Stravinsky. En spelning på biblioteket i Markaryd minns han särskilt väl. Då satt barnen helt stilla och bara sög in allt. Och på Båstad Kammarmusikfestival blev det något alldeles särskilt. Då var utöver den vanliga barnpubliken hans egna barn där, Karin Dornbusch och en rad andra festivalartister och deras barn. Johans tolv slagverkselever och några andra lärare var också på plats. Och Sydnytt. – Den dagen spelade jag verkligen föreställningen på många olika plan och fick leverera på alla håll. Publiken kunde ta in precis allt jag spelade och det kändes väldigt bra.

SOLISTERNA

Memorera repliker behövde han också göra. Och Johans repliker sitter där de sitter. – Vi repade ju in det som en riktig föreställning och hade en hel vecka på oss att strukturera upp den med fasta repliker kring en exakt tid. Att ha en regissör som kunde styra upp repetitionerna var otroligt skönt. Hon sa vad hon tyckte och hur hon ville ha föreställningen. Fanns det flera alternativ var det heller aldrig svårt för oss tre att ta beslut. Första gången de spelade Solisten! inför publik, var referensgruppen på plats. – Det var kul att träffa dem och höra vad de tyckte om sina egna historier då de berättades offentligt, särskilt killen bakom Alexhistorien. Det är ju en hemsk historia, men det var uppenbart att han lämnat allt bakom sig och gått vidare.

SOLISTERNA

KARIN DORNBUSCH

Klarinettisten Karin Dornbusch är sedan flera år bosatt i Schweiz och turnerar flitigt som solist och kammarmusiker i Sverige och utomlands. Solistpriset vann hon 1996 och blev året därpå utvald till ”Rising Star” på europeiska konserthus. Hon har tidigare gett ut tre cd-skivor, varav den tredje Grammisnominerades i kategorin ”Årets klassiska solist”. Hon är också ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien, konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival och medlem i den schweiziska ensemblen camerata variabile basel. År 2010 tilldelades hon Litteris et Artibus, en kunglig medalj för framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur. 38

SOLISTERNA

VIKTIGAST ÄR MUSIKEN intervju med karin dornbusch

”Du måste spela klarinett”, sa läraren. Karin Dornbusch gick i tredje klass och var på kommunala musikskolan för att prova på olika instrument då hon plötsligt fick ton. Direkt. – Det var roligt att få ett ljud, men jag hade ingen relation till instrumentet. Att jag skulle spela ett visste jag, men inte ett blåsinstrument. Det var jag ensam om i min familj.

SOLISTERNA

Och allt var musik Karin växte upp i Spånga utanför Stockholm. Pappa var operasångare och mamma körledare och pianolärare. För de musikintresserade i bygden var familjen Dornbusch mer eller mindre ett begrepp. Karins barndom genomsyrades av musik, konserter och repetitioner. Veckoslut och helger engagerade sig ofta hela familjen i körarbete för amatörsångare, barn och ungdomar. – Vi var en sjungande och musicerande familj och jag växte upp i tron att det var helt normalt. Att alla levde så. Att hon blev solist var något som utvecklades med åren, förklarar hon. Kanske bidrog också hennes sångarbakgrund. Då är man ofta medveten om det sceniska, vågar ta plats och kommunicera med publiken, vilket är en viktig egenskap hos en solist. Omgivningen spelade förstås också roll, uppmuntran och stöd från familj, vänner och engagerade lärare. – Jag har inte tänkt så mycket på om jag ville bli solist eller inte, jag visste bara att jag ville hålla på med musik. Att jag drogs åt solisthållet var nog en blandning av mig själv och min omgivning. Allra viktigast är musiken. Klarinetten ser hon mer som ett medel att förmedla musik och känslor, en förlängning av henne själv. – Ibland känner jag mig inte som klarinettist, det minns jag också att jag tänkte när jag studerade på musikhögskolan. Jag hade ju min sångarbakgrund och spelade även piano, jag var bara musik på något vis.

Spela känslor och teater När hon fick Anna-Carins mejl var det ja direkt. – Det är så otroligt viktigt att vi presenterar vad vi håller på med för barn. Själv har jag ju också upplevt de här mötena med viktiga lärare och

SOLISTERNA

”En av lärarna som har hand om de nyanlända flyktingbarnen var så orolig att de inte skulle förstå något. Men hennes ansikte lyste när hon berättade att en flicka under konserten hade skrattat för första gången sedan hon kom till Sverige.” Rita Fröberg, Konsertföreningen Tingsryd

SOLISTERNA

konsertupplevelser tidigt, vilket präglat mig mänskligt. Dessutom vet jag att det dragits ner på musikskolor och att musikundervisningen i skolorna har förändrats vilket medfört negativa konsekvenser för den klassiska musiken. Efter att ha tackat ja, fick hon en lista med vilka känslor hon skulle utgå från för att välja ut musik och hur långt varje musikstycke skulle vara. – En del känslor var jag osäker på, så då tog jag fram flera alternativ. Anna-Carin lyssnade och kände in. Blir jag rädd? Blir jag glad? Kan det här beskriva förälskelse? – Hon hade ju historierna klara för sig och det var lätt att förstå vad hon menade. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till något gemensamt. Under turnén hände det att de bytte ut ett musikstycke mot ett annat och fortsatte att pröva sig fram. – Det var kul att få upptäcka de här styckena på nytt genom att utgå endast från känslor, inte titlar, tonsättare eller tekniska fraser. Ibland tyckte jag också att det förändrade mitt sätt att spela dem när jag utgick från en specifik känsla. Föreställningen repade de in i Anna-Carins replokal hemma i källaren under lustfyllda förhållanden. – Jag älskar när det är musik och teater ihop, vi är för det mesta så väldigt notbundna, att öva in Solisten! var mycket friare och väldigt roligt.

Musik som språk För barn har hon spelat många gånger förr, så det var knappast någon ny erfarenhet för Karin. Men upplägget i Solisten! var nytt. Oftast har hon uppträtt med andra instrumentalister. Aldrig har det varit så stort fokus på hennes instrument, blandat med historier grundade i barns egna erfarenheter. Starkaste upplevelsen från Smålandsturnén var då de spelade för ett gäng nyanlända flyktingbarn, berättar hon. – Flickorna satt i slöjor och var så blyga, de hade precis kommit och kunde ingen svenska alls. Anna-Carin, vars roll gick ut på att prata och berätta historier för en mer eller mindre oförstående publik, fick kämpa lite extra, men för Karin var det inga problem. Hon hade ju musiken som sitt språk. – Det var fantastiskt att se deras ögon och hur de skrattade, hur de låg där på rygg med händerna på magen och tog in musiken. Sista låten var en polska och alla barnen klappade händerna. Och aldrig har hon skrivit så många autografer i sitt liv, som efter den sista föreställningen, säger hon och skrattar. – De ville ha min autograf på pannan och halsen, en tjej berättade att hon också ville spela klarinett, men att det inte fanns någon klarinettlärare i

deras musikskola. Skulle du kunna tänka dig att turnera med Solisten! igen? – Absolut! Det var jätteroligt och väldigt kul att få jobba ihop med Anna-Carin. Hon är en väldigt speciell och rolig människa.

En ynnest att vara musiker

SOLISTERNA

Hon hoppas också de som styr vårt land inser hur viktigt det är att bevara en bred musikkultur. Och inte glömmer bort konstmusiken, som hon menar att musikundervisningen ofta utesluter helt idag. Det är väldigt tråkigt när musikens enorma palett av möjligheter utarmas. Allt färre barn lär sig också spela ett instrument eller väljer bara vissa instrument och orkar inte fortsätta när det tar emot. Det sista tror hon bottnar i vår stressade tid och alla tekniska prylar som omger barn idag. – Det är inte lätt att spela ett musikinstrument, man måste kämpa och lägga ner mycket tid för att få det att låta bra. Varför ska jag hålla på med det här, när jag kan trycka på en knapp? tror jag många barn tänker. Samtidigt är det viktigt att vi vuxna ger barnen ett balanserat förhållande till alla dessa prylar, går in och stöttar och själva tar oss tid att umgås med barnen. Att spela ett musikinstrument kan vara ett sätt för föräldrar och barn att mötas. Och varför är det viktigt? – Det är roligt när man kan spela ett stycke från början till slut, känna antingen hur det svänger eller något blir väldigt vackert. Vare sig man spelar själv eller med andra så glömmer man också bort tid och rum lite grann, man hamnar någon annanstans, lämnar vardagslivet och kopplar bort all stress. Musiken är en del av livet. Amatör eller professionell spelar ingen roll. Musiken gör gott oavsett vilken nivå man än befinner sig på, menar hon. – Det är en ynnest att vara musiker. Det kan vara stressigt och man kan tjafsa med kollegorna om ditten och datten, men så börjar man spela ihop och så händer det något. Musiken får oss att kommunicera bortom det talade ordet och kräver både öppenhet och känslighet. Det ultimata fredsmedlet är att musicera tillsammans.

SOLISTERNA

JAKOB KORANYI

Jakob Koranyi är en av Sveriges mest framgångsrika cellister. I januari 2014 kunde man höra hans tolkning av Dvoraks cellokonsert i svt. Utöver Solistpriset och en rad andra svenska tävlingar har han vunnit flera internationella priser och stipendier, som ett Grand Prix vid Rostropovich-tävlingen i Paris och Prix d’Honneur från Verbier Festival i Schweiz. Jakob är medlem i Chamber Music Society of Lincoln Center och spelar med flera av världens ledande musiker främst i Europa och usa, men också i Sydamerika och Asien.

SOLISTERNA

OCH DU SKA SPELA CELLO

SOLISTERNA

intervju med jakob koranyi

Att spela cello täcker hela känslospannet, allt från total tillfredsställelse till total ångest, säger Jakob Koranyi. – Jag har varit med om tillfällen då inget blivit som jag ville. Ändå måste jag fortsätta spela konserten ut. Andra gånger är det som om jag förverkligar min dröm, idé eller fantasi på något sätt och då blir det jättetillfredsställande. Men det är nog bara något jag mest upplever själv och inget publiken märker så mycket av. Jakob är född i Stockholm och började spela cello i unga år. Att han blev musiker är knappast någon tillfällighet. Föräldrarna spelade fiol, mamma i orkester och pappa som amatörmusiker. Det stod ett piano där hemma också, men det var med celloläraren det klickade. – Jag har ingen bild av att jag valde instrumentet. Min mamma gillade cello och själv har jag tjocka fingrar, så det passade bra. Och så hade jag en väldigt bra och trevlig cellolärare. Det betydde mycket. På frågan varför han blev solist, svarar Jakob att det nog är en skada han har, eller en tendens. Oavsett vad han hade valt att göra, skulle han försökt göra det så bra han bara kunde. På gott och ont. Med cellon hade han alla förutsättningar som krävdes för att kunna gå riktigt långt.

Tur i oturen Solisten! blev hans första barnföreställning, men viljan att spela för barn var inte ny. – Jag hade funderingar på att göra något eget för barn, och hade under en tid kontakt med Kulturverket i Halmstad, men än så länge har vi inte kunnat hitta något bra datum, berättar han. Anna-Carin var mer lyckosam. Hennes förfrågan landade mindre än en vecka efter beskedet om att en efterlängtad turné i Spanien måste ställas in. – Det var ett projekt jag hade sett jättemycket fram emot och jag var riktigt irriterad över att det inte skulle bli av. Anna-Carins mail damp ner perfekt. Jag såg ett klipp från föreställningen med Johan Bridger som verkade bra och tackade ja.

”Även om jag inte vet något om cello skulle jag utnämna dig till världsmästare på cello.” Pojke från Möllevångsskolan i Malmö

SOLISTERNA

Förberedelser Strax före turnén i Malmö hade Anna-Carin och Jakob en dag på sig att repa in föreställningen tillsammans med regissören Elisabet Ljungar. Främst handlade det om att arbeta om manus, skrivet för Johan Bridger och hans marimba, så att det passade till Jakob och det nya urvalet musik. – Jag gillade Elisabet och det hade varit roligt att få jobba mer med henne. Att få ha med sig ett utomstående öga lite längre tid hade också varit intressant. Musiken hämtades från Jakobs aktuella repertoar. – Det blev en del Bach eftersom jag hållit på med det mycket under våren. När det gällde den sorgliga musiken fick till exempel Anna-Carin och Elisabet välja bland sex sarabander som jag hade i fingrarna. Själv föreslog jag ett stycke av Salonen som var betydligt mer modernt i tonspråket, men det ville de inte ha. I stället insisterade de på ett stycke av Kodály, som jag lite motvilligt gav efter för.

SOLISTERNA

Hårt arbete Att spela för barn är inte samma sak som att spela för vuxna. Den erfarenheten bär han med sig, men svarar också att han absolut kan tänka sig att göra om det. – Man har ingen goodwill att luta sig mot på samma sätt som inom vuxenmusiken, då publiken är där för att de vill vara där. Man behöver inte heller vinna vuxnas uppmärksamhet och intresse på samma sätt som barns. Jakob tacklade det genom att gå upp tidigt och värma upp seriöst. – Att spela Kodály klockan 9 varje morgon fem dagar i sträck är inte lätt. Det går inte heller att ta för givet att barnen ska förstå vad jag gör, eftersom det kanske är första gången de hör något liknande, så jag var tvungen att skärpa mig och ännu mer aktivt försöka kommunicera med musiken. Mötet med barnen i klassrummen och skolmatsalarna fick honom också att minnas sin egen barndom och skolgång, fundera kring sociala funktioner och relationer inom skolvärlden och på hur han själv som barn hade reagerat på en föreställning som Solisten!. – Jag har en känsla av att jag inte var den typen av barn som sitter storögd och lyssnar längst fram, säger han eftertänksamt. Till viss del, menar han, cementerade Solisten! den gängse bilden av konstmusiken, som fracken, valet av mer traditionella stycken och den här typen av känslor. – Genren är ju betydligt mer levande och pågående och inte bara en museiverksamhet. Den handlar lika mycket om att producera som att reproducera.

Och fick han chansen att medverka i en barnproduktion igen, skulle han gärna se att den speglade den musikscen han själv identifierar sig med lite mer.

Mångfaldens Malmö

SOLISTERNA

Lite anmärkningsvärt med Jakob Koranyis Malmöturné var att skolor från väldigt skilda delar av kommunen beställt föreställningen. Kontrasterna var stora mellan till exempel den vackert belägna Skolan på Ön ute på Limhamn, med mestadels svenska barn, och den betydligt mer mångkulturella Möllevångsskolan i innerstan. Sista dagen spelade Jakob och Anna-Carin ute på Rosengård. – En klass var jättestökig och några elever helt omöjliga, berättar Jakob. Det var enda gången han såg Anna-Carin riktigt stressad. För honom var det lättare, menar han. Han behövde bara sitta och spela, medan hon försökte samtala och berätta historier. Att det var rörigt medan han spelade berörde honom inte så mycket. Kanske var det en kulturkrock, resonerar han. – Vi faller så lätt in i att tänka att de går miste om något, att de inte får ta del av vår kultur, men hur mycket förstår vi av deras kultur och deras vardag egentligen? Jag upplevde det som om vi inte visste hur vi skulle bete oss för att handskas med några av barnen, att vårt normala sätt att prata inte funkade. Anna-Carin kunde titta en elev i ögonen och säga: ”Nu vill jag att du sätter dig ner”, men fick bara fullkomligt oväntade svar på tal tillbaka. Nästa föreställning på samma skola gick betydligt bättre. Då fanns en engagerad och aktiv lärare på plats, vilket säkert också bidrog. Från Jakobs Malmöturné finns över 200 enkäter som visar att majoriteten av barnen, oavsett skola, tyckte väldigt mycket om föreställningen och Jakobs cellomusik. Många svar tyder också på att musiken väckte mycket känslor och kanske framför allt tankar på lite sorgligare ämnen. Flera gånger nämns döda, eller bara saknade, släktingar och husdjur. Och en flicka skrev: ”Det kändes magiskt, som om jag var i rymden.”

RN LETS BA

S O L I S T E N B L I R S K I VA

2000-TA IK FÖR K MUS KLASSIS

! D

. d Sy i ik le. s u h M c o n rå sna f a lys v gå äs, L

Å S

O G

JOHAN R BRIDGE

ARIN ANNA-C VIST FOGELQ b e rätt a

m a ri m

KARIN H USC DORNB k la ri n e

JAKOB YI KORAN ce ll o

SOLISTEN BLIR SKIVA

S O L I S T E N B L I R S K I VA

EN HÖGKVALITATIV INSPELNING Skivan i den här boken spelades in i april och augusti 2014 i samarbete med det Malmöbaserade skivbolaget dB Productions. Den varvar klassisk musik av hög kvalitet med känslostarka berättelser och mynnar ut i nyskriven avslappningsmusik signerad Tobias Broström. Här står den klassiska musiken i centrum, men inte kompositörer eller verktitlar, utan de känslor, bilder och minnen som den väcker. Och så instrumenten förstås: Johans marimba, Karins klarinett och Jakobs cello. Vi hoppas att både barn och vuxna som lyssnar på inspelningen upplever den klassiska musikens kraft. Att pedagoger och föräldrar använder den för att med barnen komma till ro och vila, fantisera och drömma. Inspelningen har förverkligats tack vare ett annat utvecklingsprojekt inom Utvecklingscentrum: Högkvalitativa inspelningar för barn och unga.

Konserter kommer och går, en inspelning består – Idag görs det många bra liveproduktioner för barn och unga runt om i landet, men när det kommer till inspelad musik är motsvarande utbud betydligt svårare att hitta, menar Annika Johansson, som är verksamhetschef på Unga Musik i Syd och initiativtagare till projektet. Varför släpps det så få barnskivor? Och varför speglar de inte livemusikscenens genrebredd och kvalitet? Vad fattas för att vi ska ha en livskraftig och framgångsrik utgivning av barnmusik i Sverige? Det är några frågor som projektet under snart två år brottats med. November 2014 mynnar det ut i ett tvådagarsevent med drygt 20 akter varvat med föredrag och diskussioner i kulturhuvudstaden Umeå. En viktig del har handlat om att bilda nätverk över hela landet, där producenter, musiker och skivbolag enklare kan mötas och samarbeta. Man vill också hitta vägar som gör det enklare för föräldrar och pedagoger att hitta fram till musiken. Två liveproduktioner med klassisk musik för barn har tack vare projektet sett dagens ljus. Utöver Solisten! har man också spelat in föreställningen Hur länge ska hon vara död?. Den bygger på en fallbeskrivning av barnpsykologen Elisabeth Cleve och gestaltar den helande processen hos en flicka, vars mamma dog när hon var liten. För musiken, som är en omarbetad version av Mozarts Requiem med nyskrivna sångtexter på svenska, står en klezmerkvartett med södra Sveriges främsta klezmermusiker och professionella sångare i Ensemble syd. 52

S O L I S T E N B L I R S K I VA

OCH VÄRLDENS MEST AVSLAPPNANDE LÅT

S O L I S T E N B L I R S K I VA

av Anna-Carin Fogelqvist

En morgon stod det i Sydsvenskan om världens mest avslappnande låt. Jag trodde inte mina ögon. Forskare från det brittiska företaget Mindlab hade tydligen kommit fram till att det var Marconi Unions ”Weightless”. Under åtta minuter, i drömskt avklingande och svävande melodislingor, saktar låten ner från låga 60 till 50 slag i minuten. Studien visade att försökspersonernas hjärnvågor och puls hade synkroniserats med låtens rytm, att deras blodtryck sjunkit och halten av stresshormonet kortisol reducerats. Den var till och med effektivare än massage, menade forskarna, och inget man skulle lyssna på om man körde tunga, farliga maskiner. Då var skivinspelningen Solisten! spikad. Redan från start var tanken att den skulle klinga ut i någon form av avslappningsmusik, något som barnskötare och pedagoger skulle kunna använda sig av under vilan eller varför inte i riktigt stökiga klassrum. Vi ville ha en skiva med klassisk musik, varvad med suggestivt sagoberättande och ett sista stycke där man kunde komma till ro och liksom bara råka somna. Själv har jag länge letat efter den ultimata avslappningsmusiken eftersom min yngsta dotter aldrig vill sova, eller som hon hellre uttrycker det: – Mamma, det är så tråkigt att sova! Jag har testat både inspelade delfinljud och mindfulness för barn, men hon bara sliter av sig hörlurarna och tycker det är så tråkigt. Men den här Weightlesslåten kanske man kunde göra något med, tänkte jag? Kanske kan man till och med få med den på skivan? Så fort klockan blev anständigt mycket, ringde jag Marika Yamoun, som skrivit den här boken och dokumenterat Solisten! och alla dess förgreningar från start. – Har du läst tidningen idag? Där står att forskare tagit fram världens mest avslappnande låt. Den måste vi ha med på skivan! Den positiva responsen uteblev. Marika var nyvaken och tyckte det räckte med klassisk musik. Punkt. Då ringde jag Johan Bridger. – Kan du tänka dig att spela in världens mest avslappnande låt på din marimba? 54

Känner du dig stressad? Behöver du en massage? Släck lampan, tryck fram till sista spåret på skivan, och blunda. Och du, sov så gott.

S O L I S T E N B L I R S K I VA

Och till hans tonsättarkompis Tobias Broström. – Skulle du kunna göra ett arr på världens mest avslappnande låt? Jag ringde till och med upp professor Alf Gabrielsson. – Ingen seriös forskare skulle någonsin påstå att en låt var världens mest avslappnande låt, svarade han. ok. Ingen jublade. Veckan därpå träffade jag Annika Johansson, vår verksamhetschef på Unga Musik i Syd. Hon frågade hur det gick med allt. Jag berättade om idén om att avsluta skivan med världens mest avslappnande låt, men att jag nu tänkte släppa den, eftersom ingen annan nappat på den. Berätta mer sa hon och lyssnade. Och så när hon hade lyssnat klart: – Det låter fantastiskt, helt nyskriven avslappningsmusik för barn och unga? Kör på det! Wow, hon tyckte idén var bra! Då ringde jag upp Tobias Broström igen, men formulerade den här gången om uppdraget. – Skulle du kunna tänka dig att skriva ett nytt stycke enligt samma form som världens mest avslappnande låt? Efter en veckas betänketid blev svaret: ja! Nu är den klar: Världens mest avslappnande låt 2.0. ”Den blå timmen” heter den och är skriven för marimba och en rad andra slagverk, som vibrafon, gongar, crotales, cymbal, rainstick och tamtam. Alla instrumenten spelas av Solistenföreställningens egen trollkarl Johan Bridger och ligger som sista spår på skivan som du får med den här boken. Funkar den? När Johan själv, efter det att inspelningen var klar, lade sig ner på scengolvet och lyssnade, hände något av ett under. Han somnade. I augusti testade vi den också på ett gäng barn, såklart. Vi bjöd in klass 2–3 från Österportskolan till Palladium i Malmö, där de fick lägga sig ner på bekväma madrasser, lyssna och delge sina åsikter. Några kommentarer från barnen: ”Jag skulle kunna lyssna på den här låten hur många gånger som helst.” ”Jag minns inte så mycket, jag somnade nog.” ”Det kändes som om det var läggdags.” ”Jag blev trött, fast rastlös och lite spattig i benen.” ”Musiken var åtta minuter, men det kändes som en minut.”

S O L I S T E N B L I R S K I VA

UTVECKLINGSARBETET

TA BARNEN PÅ ALLVAR av Anna-Carin Fogelqvist

Varför ett utvecklingsprojekt? På sommarlovet 2012 låg jag och solade på stranden i Kivik. Med mig från hotellet hade jag Svenska Dagbladet. Där fanns en lång artikel om professor Alf Gabrielsson som forskat och skrivit en bok om starka musikupplevelser. Jag blev eld och lågor. Det var ju precis det som Solisten! också ville utforska. Jag ville veta hur barnen upplevde musiken, vad de kände och tänkte och tyckte om klassisk musik.

UTVECKLINGSARBETET

Ett samarbete kring musikupplevelser Jag googlade allt jag kunde om Alf Gabrielsson och köpte boken, där han samlat och analyserat drygt tusen berättelser om starka musikupplevelser. Jag blev helt uppslukad. Tänk att så många människor upplevt musik på ett sätt som fått deras liv att ta en helt annan vändning. Jag var alltså inte ensam om detta. Veckan därpå ringde jag Alf och frågade om han som undersökt så många vuxnas musikupplevelser även var nyfiken på hur barn upplever musik, och i synnerhet klassisk musik? Ville han ta del i ett utvecklingsarbete som handlade om barn och musikupplevelser? Det ville han. Åh, så bra!

Hitta en metod Men hur tar man bäst reda på hur barn upplever musik? Och hur ska en sådan undersökning se ut? Alf hade bett vuxna att med egna ord beskriva sin djupaste och mest intensiva musikupplevelse. Den frågan skulle vi knappast kunna ställa direkt till barnen, så vi blev tvungna att hitta ett annat sätt. Själv ville jag att undersökningen skulle utgå från Solistenföreställningen och mynna ut i frågor som både rörde föreställningen i sig och hur de upplevt just den musiken, men också andra frågor som rörde deras musiksmak, musikutövande och musiklyssnande. Ska man fråga barn om deras musikupplevelser efter en liveföreställning, gör man det bäst under en och samma dag, var något vi kom fram till. Frågade man dagen efter kunde barnen ha glömt vad de upplevde, menade Alf. Han menade också att en sådan undersökning skulle bli intressantare om den inte var för allmän. Därför enades vi om att den skulle gå ut på att

UTVECKLINGSARBETET

jämföra hur barn i olika åldrar (åk 1, 4 och 7) reagerade på föreställningen och på musiken. Men hur skulle man fråga? Skulle de fylla i en enkät? Diskutera? Intervjuas? För att få reda på så mycket som möjligt, bestämde vi oss för alla tre former. Så här utformades dagen: Föreställningen (musikupplevelsen) Enkät (skriftligt och privat) Gruppdiskussioner (muntligt och socialt) Djupintervjuer (en förlängning på enkäten) Vi beslöt också att allt skulle filmas, så att man i efterhand kunde analysera och jämföra materialet. Därefter diskuterade Alf och jag fram vilka frågor vi skulle ställa till barnen och hur de skulle utformas.

UTVECKLINGSARBETET

Utvecklingsdag i Kristianstad Efter kontakt med olika skolor hittade jag en som nappade på detta. Samtal med rektor, musiklärare, information till barnen och brev till alla föräldrar behövdes. Mat och bussar beställdes. Och den 2 oktober 2013 anlände 62 elever till Konserthuset Kristianstad. Det blev en intensiv och spännande dag som resulterade i 62 enkäter och 14 timmar film. En sak som tydligt framgick var att det är skillnad på små och stora barn. De riktigt små barnen reagerar direktare och är mer positiva. De älskar precis allting. Mellanstadiebarnen upplever mest av alla. De hade lättast att gå in i musiken och beskriva sina känslor. Högstadieeleverna var däremot mer tveksamma och beskrev ofta musiken som ”inte riktigt min smak”.

Enkät i Malmö Enkäten tog vi också med oss på Jakob Koranyis Malmöturné vilket resulterade i ett omfattande material kring barns musikvanor i skilda delar av Malmö. De som inte ville – eller kunde – fylla i enkäten fick rita och måla. Något jag verkligen fick bekräftat i både Kristianstad och Malmö var att barnen har behov av och vill formulera sina upplevelser. Jag tror det är viktigt med reflektion. Att barnen får känna efter vad som händer i kroppen när man lyssnar. På nästa sida hittar du en grundlig analys som Alf Gabrielsson har gjort av båda enkäterna. Hoppas ni tycker den är lika intressant som jag!

Varför klassisk musik? Det finns forskning som visar att den musik som presenteras för en som ung ofta blir den musik man själv väljer att lyssna på senare i livet. Musik och känslor hör ihop, den hjälper oss när vi är arga, rädda eller oroliga, den ger avkoppling och tröst. Och jag är övertygad om att vi med fler genrer – och instrument – kan omfamna eller finna utlopp för betydligt fler känslor och variationer av känslor. Därför är det så otroligt viktigt, menar jag och många med mig, att vi lyckas presentera all sorts musik för barn. Endast då ger vi dem möjlighet att utgå från hela den musikaliska och emotionella mångfald som finns i oss människor. Läs gärna vad forskarna berättar i nästa kapitel. Här talar Gunnar Bjursell om hur musikträning i unga år stärker hjärnan, Margareta Wärja om hur klassisk musik kan lindra och läka och Eva Sæther om hur barn genom El Sistema får tillgång till musikens och instrumentens värld. UTVECKLINGSARBETET

UTVECKLINGSARBETET

VEM ÄR ALF GABRIELSSON? Alf Gabrielsson är professor emeritus i psykologi vid Uppsala universitet och sedan 1991 ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Själv uppväxt i en miljö präglad av musik, piano och orgel, kom han tidigt att intressera sig för upplevelser och beteenden i samband med musik, även kallat musikpsykologi. Efter doktorsavhandlingen Studies in Rhytm (1973) och en rad andra musikpsykologiska publikationer landade han i de starka musikupplevelsernas psykologi. I kontrast till tidigare forskning, som mest intresserat sig för hur människor uppfattade olika strukturer i musiken, som tonarter, rytmer och melodier, ville han åt helhetsupplevelsen och började därför studera särskilt starka uttryck av musikupplevelser. I ett unikt svenskt forskningsprojekt som pågick från 1980-tal till en bit in på 2000-talet samlade han in över tusen vittnesmål från personer som på något sätt drabbats av musik. ”Vilken är din starkaste musikupplevelse?” Frågan besvarades av 950 män och kvinnor, unga och gamla, musiker och icke-musiker, och resulterade i 1 350 skildringar som samlats i boken Starka musikupplevelser – Musik är mycket mer än bara musik. Drygt hälften av musikupplevelserna beskriver någon form av konstmusik och tre av fyra utspelar sig i samband med levande musik. Berättelserna kommer från vuxna, men en stor del skildrar barndomsupplevelser. Upplevelserna sträcker sig över nästan hundra år, från 1908 till 2004. Den äldsta deltagaren är en 91-årig kvinna. Genom att analysera berättelserna fann Alf Gabrielsson omkring 150 olika typer av reaktioner, allt från rent kroppsliga sådana, som hjärtklappning och rysningar, över starka inre upplevelser av lyckorus och värme, ibland också obehag, till upplevelser av existentiell och andlig karaktär. Många av deltagarna berättar också om någon form av upplevelse av att ha lättat, svävat eller helt lämnat sin kropp. Den här typen av forskning har Alf Gabrielsson hittills varit ensam om i världen, men nu har den inspirerat flera andra internationella forskare till liknande undersökningar. För ett par år sedan översattes boken till engelska och gavs ut på Oxford University Press.

UTVECKLINGSARBETET

ALF GABRIELSSONS ANALYS AV ENKÄTER

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Metod Undersökningen i Kristianstad genomfördes med 62 barn, 22 barn i vardera åk 1 ( = årskurs 1) och åk 4, 18 barn i åk 7. Direkt efter föreställningen fick barnen en enkät med frågor om hur de upplevde föreställningen och musiken. Andra frågor gällde deras inställning till olika slags musik och intresse för att spela något instrument eller att sjunga. Barnen i åk 4 och åk 7 läste frågorna och skrev sina svar själva. Barnen i åk 1 fick frågorna upplästa av en assistent som också skrev ner barnens muntliga svar. Därefter samlades samtliga barn i respektive klasser i ett annat rum för en gemensam gruppdiskussion under ledning av en assistent. Assistenten ställde vissa förberedda frågor, men diskussionen fick i övrigt löpa fritt. Den var mest livlig och spontan hos de yngre eleverna i åk 1 och åk 4, mera återhållsam och något hämmad hos de äldre eleverna i åk 7. I ett avslutande moment fick två barn (en pojke, en flicka) ur varje klass titta på en videoinspelning av den föreställning de nyss varit med om. Uppgiften var att fortlöpande försöka komma ihåg och beskriva hur man reagerat (känt, tänkt) medan musiken pågick. En assistent skötte videon och kunde stoppa den om barnet behövde mera tid för sina kommentarer. Denna teknik kallas ”stimulated recall” och har med framgång använts t ex för att låta musiker i efterhand kommentera sina egna framföranden (hur de hade planerat och genomfört olika moment i musiken, hur de tänkt och känt allteftersom framförandet pågick, hur de bedömde framförandet etc.). Detta visade sig dock vara alltför krävande för barnen, och det tajta tidsschemat tillät inte tillräcklig instruktion och förklaring av förfarandet, vare sig för barnen eller assistenterna. Därför redovisas inga resultat av denna del, men erfarenheterna av den är ändå av värde för en eventuell framtida tillämpning under bättre förutsättningar. Undersökningen i Malmö omfattade 221 barn i årskurserna 4–6. De besvarade samma frågor som i Kristianstad.

Resultat Barnens svar redovisas i sammandrag för varje fråga, ibland tillsammans med några kommentarer.

1. TYCKTE DU OM FÖRESTÄLLNINGEN?

1. TYCKTE DU OM FÖRESTÄLLNINGEN? Kristianstad

Sådär Inte alls 40

Mycket Nej

ÅK 1

ÅK 4

ÅK 7

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Utöver rena ja- eller nej-svar förekom många andra typer av svar. Dessa har för enkelhets skull kategoriserats som övervägande positiva, övervägande negativa eller dubbeltydiga/obestämda. Exempel på positiva svar är att föreställningen var rolig, bra, spännande, intressant, underhållande; det var kul att höra/se något annorlunda, kul att titta på de jätteduktiga solisterna, det var skönt när vi låg ner och lyssnade; musiken väckte bilder och känslor, jag kände mig speciell, magisk. Exempel på negativa svar är att föreställningen var tråkig, dryg, lite lång, ”jag gillar inte musik”. Exempel på dubbeltydiga/obestämda svar är ”jättebra men musiken för hög”, ”bra men lite barnslig”. Kristianstad: I åk 1 och åk 4 var samtliga svar klart eller övervägande positiva, inga rena nej-svar förekom. I åk 7 var 50 % av svaren klart eller övervägande positiva, 17 % var negativa, och 39 % dubbeltydiga/obestämda. Malmö: 92 % av svaren var klart eller övervägande positiva, 3 % var negativa, och 5 % dubbeltydiga/obestämda.

2. TYCKTE DU OM MUSIKEN? Kristianstad

Inte min smak Sådär 40

Lite Mycket

Nej Ja

ÅK 1

ÅK 4

ÅK 7

A N A LY S AV E N K ÄT E R

2. TYCKTE DU OM MUSIKEN? Fördelningen av positiva, negativa och dubbeltydiga/obestämda svar liknar fördelningen i föregående fråga. Kristianstad: I åk 1 och åk 4 är så gott som alla svar positiva: musiken är vacker, skön, härlig, lugn, rolig, magisk, vilsam, ”jag älskade musiken”. I åk 7 var drygt hälften av svaren positiva, 23 % var övervägande negativa (t ex ”inte min smak”), och resten dubbeltydiga/obestämda (t ex ”några gånger var den lite störande”, ”marimban var ganska dryg”, "lite skum typ av musik”). Malmö: 89 % av svaren var klart eller övervägande positiva (fin, vacker, spännande, känslosam, fantastisk, etc.), 8 % var negativa (t ex ”inte min musik”, ”ganska störig”) och 3 % dubbeltydiga/obestämda (t ex ”ganska bra men lite konstig då och då”). Andelen nej-svar var högre för pojkar (8 %) än för flickor (1 %).

3. HAR DU HÖRT SÅDAN MUSIK TIDIGARE? Kristianstad: I åk 1 och åk 4 svarade en stor majoritet (86 %) nej. I åk 7 var det en jämn fördelning mellan ja- och nej-svar (båda 44 %). Resterande svar var av typ ”kanske”. Några kommentarer: ”Nej, men nu vill jag lyssna på den en gång till”, ”Det var kul att få reda på att sådan musik finns”, ”Jag har marimba som ringsignal”. Malmö: Totalt sett var ja- och nej-svar ungefär jämnt fördelade (53 % respektive 45 %). Fler flickor (60 %) hade hört sådan musik tidigare än pojkar (48 %). Några kommentarer: ”Jag har hört men bara på TV, aldrig live”, ”jag kommer att lyssna mycket på den sortens musik nu”.

4. HUR VAR DET ATT TITTA PÅ HONOM/HENNE SOM SPELADE? Svaren på denna fråga visar tydligt betydelsen av synintrycken av solistens attityd och sätt att agera. Kristianstad: I åk 1 och åk 4 är så gott som alla svar positiva: bra, roligt, häftigt, spännande, magiskt. I åk 7 var 70 % positiva svar, 20 % negativa (”tråkigt”) och 10 % obestämda. Några kommentarer: ”Fantastiskt att se honom röra klubborna så snabbt”, ”man såg hur han koncentrerade sig”, ”det var fint att få se en riktigt bra föreställning”. Malmö: Så gott som alla svar var positiva, några (4 %) negativa eller obestämda (1 %). Några kommentarer: ”Härligt och coolt att han spelade utan att titta”, ”han såg väldigt koncentrerad ut”, ”man kunde se att han spelade med sina känslor”, ”jag tittade inte så mycket på honom utan blundade och fantiserade till musiken i stället”.

5. HUR KÄNDES DET ATT LIGGA NER OCH LYSSNA PÅ MUSIKEN? KÄNDES DET NÅGOT SPECIELLT?

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Nästan alla barn upplevde detta mycket positivt, man blev lugn och avslappnad. Musiken väckte många inre bilder, minnen och olika känslor. Kristianstad: I åk 1 och åk 4 var svaren nästan helt och hållet positiva (det kändes bra, skönt, roligt, avslappnande), men några svar var negativa (det var jobbigt, obekvämt). I åk 7 fanns också många positiva svar men påtagligt många fler negativa svar av typen ”det var jobbigt, tråkigt, barnsligt”, ”kallt och obekvämt på golvet och jag frös litegrann”, ”hade varit bättre att få ligga på något”, ”gillade inte att ligga stilla, hade varit bättre att sitta upp”. Några av de positiva kommentarerna: ”Det kändes pirrigt i kroppen/magen”, ”det kändes som massage”, ”jag somnade nästan”, ”jag såg blommor på en äng”, ”jag fick en bild av mig själv som bebis”, ”härligt att ligga ner och höra på ett sådant instrument, det var lugnande och fridfullt, jag kände något som jag inte känt på länge”. Flickor tycktes framhålla avslappning i något högre grad än pojkar. Malmö: Nästan alla barn beskriver detta som positivt: det kändes skönt, man blev lugn, avslappnad, somnade nästan. Påfallande många beskriver att musiken framkallade positiva bilder av olika slag, det dök upp minnen (både positiva och negativa) och många känslor. Några negativa kommentarer, mest från pojkar, var att det kändes obekvämt och konstigt, ”jag förstod inte varför man behövde ligga ner”. Några av de positiva kommentarerna: ”Jag blev fylld av känslor och bilder”, ”det kändes som om man var någon helt annanstans”, ”det kändes som jag svävade/var ute i rymden / flög på molnen / flöt på vatten / låg på en äng och tittade upp mot himlen”, ”jag har aldrig upplevt att musik kan komma med så många känslor”.

7. VAD TYCKER DU OM FÖR MUSIK? Kristianstad

Blandat Klassiskt 40

Dansmusik Dubstep

RnB Hiphop-/rapmusik

Country Rock Pop

Melodifestivalen 0

ÅK 1

ÅK 4

ÅK 7

A N A LY S AV E N K ÄT E R

6. BRUKAR DU LYSSNA PÅ MUSIK? Majoriteten av alla barn lyssnar på musik. Kristianstad: I åk 7 svarar alla ja, i åk 4 svarar nästan alla ja. I åk 1 svarar 68 % ja, medan 32 % svarar nej eller sällan. Några kommentarer: ”Vi [ = åk 1] lyssnar till klassisk musik varje morgon i skolan” (vilket delvis motsäger resultatet för åk 1 ovan). Några barn lyssnar till musik hemma vid datorn på YouTube. Flickor i åk 1 lyssnar möjligen mer på musik än pojkar i samma årskurs. Malmö: 89 % brukar lyssna till musik. Av de 11 % som lyssnar sällan eller inte alls är de flesta pojkar. Några kommentarer: ”Jag kan inte leva utan musik”, ”musik är det bästa som hänt mig”, ”lyssnar mycket men inte på så’n musik [som i föreställningen]”, ”lyssnar på radion / när jag spelar dataspel”.

7. VAD TYCKER DU OM FÖR MUSIK? Det är stor dominans för olika slag av populärmusik; klassisk musik nämns sällan, jazz nästan inte alls. Kristianstad: I åk 1 dominerar ”melodifestival”, följt av pop och rock. I åk 4 är frekvensen högst för pop och rock, följt av hiphop/rap och ”lugn” musik (melodifestivalen nämns bara undantagsvis). I åk 7 dominerar pop, rock och dubstep, följt av hiphop/rap och dansmusik (melodifestivalen nämns inte alls). Pojkar förefaller något mer intresserade av rock och dubstep än flickor, flickor något mer intresserade av pop och ”lugn” musik än pojkar. I kommentarerna ges många exempel på artister och grupper inom olika

genrer av populärmusik. Klassisk musik, jazz och folkmusik nämns inte alls i någon av årskurserna. Det finns dock öppenhet för annan musik än den man brukar lyssna till: ”Marimban visade mig något speciellt”. Malmö: En stor majoritet föredrar populärmusik, i synnerhet pop (flickor i högre grad än pojkar) och hihop/rap (pojkar i högre grad än flickor), därnäst rock, RnB, dubstep, electronica, reggae, dansmusik m fl. Klassisk musik nämns av 9 %, jazz av 1 %. I kommentarerna används också andra kategoriseringar t ex lugn musik, glad musik, snabba låtar, och enskilda artister eller grupper.

8. HUR KÄNNS DET NÄR DU LYSSNAR TILL MUSIK SOM DU TYCKER OM?

9. FINNS DET MUSIK SOM DU INTE TYCKER OM? En majoritet av barnen svarar ja på denna fråga, men vilken musik man tycker illa om varierar mycket. Kristianstad: För åk 1 och åk 4 är det en jämn fördelning av ja- och nejsvar, ungefär 50–50. För åk 7 däremot anger 83 % att det finns musik de inte tycker om t ex ”gammal musik”, opera, jazz, men även dansband, country och vissa poplåtar. I åk 1 och åk 4 nämner flera barn att de inte tycker om ”långsam musik”; andra nämner ”hög musik som jag får ont i öronen av”, ”pappas rockmusik” och ”tjejmusik”. Bland pojkarna säger 69 % att det finns musik de inte tycker om, och flertalet av ovannämnda exempel på detta tycks komma från pojkar. För flickor är ja- och nej-svar jämnt fördelade, ungefär 50–50. Malmö: 78 % av barnen beskriver musik de inte tycker om. Återkommande exempel är opera (”för de skriker för mycket”), ”gammal musik”, ”klassisk musik för det är tråkigt”, rock, rap, jazz, långsamma låtar, lugn musik (”det går så långsamt”), ”sångare som inte ens kan sjunga fast de använder autotune”, samt några få namngivna artister eller grupper.

A N A LY S AV E N K ÄT E R

I samtliga årskurser i både Kristianstad och Malmö finns här nästan enbart positiva beskrivningar i varierande ordalag. Det känns bra/jättebra, skönt, avslappnande, tryggt, pirrigt i magen, man blir lugn, glad, pigg, sjunger med, får lust att dansa. Det finns en viss tendens att flickor i högre grad än pojkar menar att det känns avslappnande och lugnande liksom att man känner sig gladare, sjunger med och får lust att dansa. Några andra kommentarer: ”Det känns som jag är inne i musiken”, ”man lever sig in i musiken”, ”det känns som om jag flyger” / "som att vara i en annan värld”, ”jag känner mig fri / stark / som om jag får krafter”, ”jag glömmer all oro”.

10. SPELAR DU NÅGOT INSTRUMENT? Kristianstad

Nej Ja 40

A N A LY S AV E N K ÄT E R

ÅK 1

ÅK 4

ÅK 7

10 OCH 11. SPELAR DU NÅGOT INSTRUMENT? OM JA, VILKET ELLER VILKA INSTRUMENT SPELAR DU? Flertalet barn (59 %–83 %) i samtliga årskurser spelar inte något instrument. Fler flickor än pojkar spelar något instrument. Kristianstad: De instrument som nämns är blockflöjt, piano, fiol, gitarr, trumpet, barytonsax, klarinett, tvärflöjt och trummor. Eftersom antalet barn som spelar något instrument i respektive klasser är litet (2–8) är procentuella jämförelser inte meningsfulla. Malmö: Mest nämnda instrument är piano (fler flickor än pojkar), gitarr, trummor (fler pojkar än flickor), flöjt, elgitarr, därutöver några få exempel på träblåsinstrument och fiol.

12. TYCKER DU OM ATT SPELA? De flesta tycker om att spela, men andelen varierar mellan olika årskurser och mellan flickor och pojkar. Kristianstad: Andelen rena ja-svar är högst i åk 1 (92 %) men avtar sedan successivt till 63 % i åk 4 och endast 39 % i åk 7. Flickor har högra andel rena ja-svar (73 %) än pojkar (54 %). Malmö: Andelen rena ja-svar är totalt 56 %, högre för flickor (68 %) än för pojkar (47 %).

13. TYCKER DU OM ATT SJUNGA? En majoritet tycker om att sjunga, men andelen varierar mellan olika årskurser och mellan flickor och pojkar. Kristianstad: Högst andel rena ja-svar (62 %) finns i åk 4, därnäst 36 % i åk 1 och 28 % i åk 7; för åk 7 ökar dock andelen till 56 % om man i ja-svaren 72

även räknar in alternativet ”ja, men inte för publik”. Fler flickor (67 %) tycker om att sjunga än pojkar (27 %). Malmö: Andelen ja-svar är 50 % , eller 53 % om man även inkluderar alternativet ”ja, men inte för publik”. Fler flickor (70 %) tycker om att sjunga än pojkar (34 %).

14 OCH 15. SKULLE DU TYCKA ATT DET VAR ROLIGT ATT SPELA ETT (ANNAT / FLER) INSTRUMENT? VILKET DÅ?

16. BLEV DU SUGEN PÅ ATT LÄRA DIG SPELA MARIMBA / CELLO? Svaren är delvis positiva men mest avvaktande. Kristianstad: Hälften av barnen i åk 1 och åk 4 kan tänka sig att lära sig spela marimba, men endast 11 % av barnen i åk 7 med motiveringen att ”det verkar för svårt” eller ”jag kommer inte att kunna spela så bra i alla fall”. Fler flickor (50 %) känner sig lockade än pojkar (32 %). Malmö: Ungefär en fjärdedel av barnen är positiva till att lära sig spela cello, fler flickor (29 %) än pojkar (18 %). Majoriteten svarar emellertid nej och hänvisar till att det verkar svårt och komplicerat och nog tar lång tid att lära sig.

17. HAR DU VARIT PÅ NÅGON KONSERT TIDIGARE? De flesta barn har varit på konsert tidigare. Kristianstad: 71–89 % av barnen har varit på konserter tidigare, flickor i något högre grad (88 %) än pojkar (76 %). Malmö: 70 % av barnen har varit på konsert tidigare, flickor i något högre grad (76 %) än pojkar (66 %).

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Flertalet är positiva till detta, men andelen varierar mellan olika årskurser och mellan flickor och pojkar. Kristianstad: I åk 1 svarar 82 % av barnen ja på frågan, men i åk 4 har andelen sjunkit till 32 % och i åk 7 till endast 22 %. Fler flickor (60 %) svarar ja än pojkar (38 %). Eftersom antalet barn är ganska litet är procentangivelser för olika instrument mindre meningsfulla. Det kan noteras att trummor och gitarr är ganska populära val överlag, att pojkar i åk 7 särskilt nämner elgitarr och trummor och att flöjt önskas bara av flickor. Malmö: 54 % av barnen är positiva till detta, fler flickor (65 %) än pojkar (46 %). Flest nämnda instrument är gitarr och piano (fler flickor än pojkar i båda fallen), trummor (fler pojkar än flickor), därnäst cello, fiol, synth och flöjt.

18. KOMMER DU IHÅG NÅGON GÅNG NÄR DU TYCKTE MUSIKEN VAR SÄRSKILT BRA? De flesta svaren på denna fråga är mycket vaga. Några barn ger konkreta exempel på artister/grupper de hört men utan närmare beskrivning, och andra säger att just denna föreställning har varit särskilt bra (beröm till artisterna alltså). Ytterligare andra barn har uppfattat frågan som om den enbart gällde den föreställning de nyss varit med om och svarar att musiken var särskilt bra t ex ”i början när hon spelade”, ”när han spelade jättesnabbt”, ”när vi låg ner och lyssnade”. Denna fråga var alltför öppen / mångtydig och hade krävt ytterligare precisering och förklaring för att fungera som det var tänkt.

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Sammanfattande kommentar Föreställningen Solisten! har utformats för att ge barn möjlighet att möta framstående musiker inom konstmusik i en avspänd miljö och med en lättförståelig berättelse som inramning. Föreställningen har utan tvekan blivit en stor framgång. Så gott som alla barn ger mycket positiva omdömen om föreställningen i sin helhet, om musiken och artisterna. Föreställningen beskrivs som jättebra, rolig, spännande, intressant, underhållande; det var kul att höra/se något annorlunda. Musiken är fin, vacker, skön, härlig, spännande, rolig, känslosam, magisk, fantastisk och väcker många bilder och känslor. Artisterna är jätteduktiga, det var fascinerande att se hur skickligt de hanterade sina instrument och hur engagerade och koncentrerade de var på sin uppgift. Momentet att ligga ner och lyssna till musiken upplevdes mycket positivt, man blev lugn och avslappnad, fick många inre bilder, minnen och känslor av olika slag. Dessa uttalanden kom framför allt från de yngre barnen i åk 1 och åk 4. Solisten! är också avsedd just för dessa åldersgrupper. I den enda klass från åk 7 som ingick i undersökningen var inställningen lite mer reserverad, och en del elever fann föreställningen lite lång och ”dryg”, musiken lite ”skum” och det kändes onödigt, obekvämt och barnsligt att ligga ner och lyssna. För det stora flertalet barn innebar föreställningen något helt nytt och annorlunda jämfört med vad de var vana vid från frekventa möten med musik och artister inom olika populärmusikaliska genrer. Det var en verklig ”öronöppnare”, något som man inte visste om att det fanns och som sporrar till att upptäcka mer av samma slag, ”jag kommer att lyssna mycket på den sortens musik nu”. En del kunde också känna sig lockade att lära sig spela marimba/cello. Flertalet var dock inte så övertygade om detta, det verkade så svårt och skulle kräva mycket träning utan att man ändå skulle bli särskilt bra.

A N A LY S AV E N K ÄT E R

Resultaten i övrigt kan anses vara ganska väntade från tidigare undersökningar och erfarenheter.. Barn lyssnar mycket till musik, framför allt olika grenar av populärmusik. Man har ganska bestämda, men individuellt mycket varierande, uppfattningar om vilken musik man gillar respektive ogillar. Vissa instrument är mer populära än andra att spela, eller lära sig spela på, t ex piano, gitarr, trummor. I jämförelse med pojkar verkar flickor generellt lyssna lite mer till musik. De har varit oftare på konserter, hört liknande musik tidigare, spelar oftare något instrument och tycker mer om att spela och sjunga än pojkar. Flickor är mer intresserade av pop och ”lugn” musik än pojkar, de sjunger med och får lust att dansa till musik i högre grad än pojkar. Pojkar förefaller mer intresserade av rock, dubstep och hiphop/rap än flickor. Vad gäller instrument är piano och gitarr populärare för flickor, trummor för pojkar. Man bör hålla i minnet att allt detta enbart är enkla gruppjämförelser och att det finns många individuella avvikelser från dessa beskrivningar. Undersökningen ger en viss inblick i barns upplevelser av musik. De kan innebära kroppsliga reaktioner som pirr i magen och att man känner sig helt avslappnad. Det kan kännas som om man flyger, svävar eller flyter fritt, alltså olika kvasi-fysiska fenomen. Lyssnandet till musiken förstärks av synintrycken av musikernas engagemang och skickliga hantering av sina instrument. Många gillar inte ”långsam” musik, den är tråkig. Kognitiva inslag förekommer ofta i form av föreställningar, inre bilder och minnen som dyker upp, även i känslan av att befinna sig inne i musiken. Inte minst beskrivs starka emotionella reaktioner, i detta fall av helt övervägande positiv karaktär, nästan omtumlande för många barn – man har upptäckt något nytt som man vill utforska vidare.

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

FORSKARE BERÄTTAR

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

En föreläsningsserie i Kristianstad

Våren 2013 startade Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum en föreläsningsserie i Kristianstad med rubriken Forskare berättar. Den vänder sig till en intresserad allmänhet och presenterar den mest tongivande forskningen som bedrivs inom musik och annan kultur för barn och unga i Sverige idag. Varje termin bjuder vi in tre forskare som alla utgår från musik eller barnoch unga, men också kommer in på så vitt skilda ämnen som hjärnforskning, hälsa och digitala medier. I det här kapitlet får du ett smakprov: tre forskare om ämnen som alla berör den klassiska musiken och dess instrumentala värld. Gunnar Bjursell besökte Forskare berättar vt 2013, Margareta Wärja vt 2014 och Eva Sæther föreläser ht 2014. Vår förste föreläsare var musik- och stressforskaren Töres Theorell (som även var knuten till vårt första utvecklingsprojekt Vi slår på trummor inte på varann! – läs mer på s. 95). Andra forskare vi presenterat är: Karin Johansson, docent i musikpedagogik vid Musikhögskolan i Malmö Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet Bo Nilsson, filosofie doktor i musikpedagogik vid Högskolan Kristianstad Ellinor Lidén, barnkulturvetare och lärare vid Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet Ann Werner, lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola Och såklart: Alf Gabrielsson, som vi samarbetat med genom hela det här utvecklingsprojektet.

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

TIDIG MUSIKTRÄNING STÄRKER VÅRA HJÄRNOR

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Gunnar Bjursell om den kulturella hjärnan

Gunnar Bjursell är medicinare i botten och forskade tidigare på gener, men på senare år har han framför allt sett till att samla, tillgängliggöra och tala om andras forskning inom ett fält som tack vare ny avancerad teknik växer så det knakar. Det handlar om kulturens biologiska effekter och en viktig fråga: Vad händer i hjärnan – och vilka konsekvenser får det för vårt lärande och vår hälsa – när vi spelar eller lyssnar på musik, eller ägnar oss åt någon annan kulturell aktivitet, som dans eller bildskapande? Blir man smart av att spela ett musikinstrument? – Ett aktivt musicerande gör att man får lättare att särskilja ljud, vilket i sin tur underlättar språkinlärningen och utvecklar vår samtalsförmåga, så visst kan man säga att det gör oss smartare, säger Gunnar Bjursell.

Musik + matte + språk = sant Musik, precis som språk och matematik, är tre instinkter vi har med oss från start. Man har också kunnat konstatera att de tre områdena hör ihop och stimulerar varandra. Det sambandet talade man om redan under Antiken. – Det finns också studier som visar att musikutövare har lättare för språk och matematik, men hur det biologiskt går till vet man fortfarande inte. Redan 6–9 månaders foster kan ta till sig musik och harmonier. Insikten har vi kanske burit med oss i generationer, men den bekräftas nu också av hjärnforskare, t ex i en finsk studie, där man regelbundet spelade ”Blinka, lilla stjärna” för en grupp blivande mammor. Vid fyra månaders ålder fick bebisarna höra melodin igen, varpå deras hjärnaktivitet ökade markant tills man bytte ut några toner. Då blev responsen inte alls lika stark. Att tidig musikträning påverkar hjärnan och stimulerar barns kognition (funktioner som minne, tänkande, problemlösning och språk) har forskare också länge varit överens om. Numera vet man dessutom att effekterna består och kan sitta kvar ända upp i 70-årsåldern, berättar Bjursell. Har du en gång lärt dig ett musikinstrument som barn får du alltså en snabbare och friskare hjärna även på äldre dar, även om du inte fortsatt att spela. Slutsatsen drog man efter att ha jämfört hjärnaktiviteten hos äldre, som lärde sig spela ett musikinstrument som barn, med äldre som aldrig spelat. 80

Varför är musik viktigt i skolan? – Inom hjärnforskningen arbetar man mycket med begrepp som motivation och kreativitet, musik kan både förstärka motivationen och öka kreativiteten. Något som är roligt eller som har ett emotionellt innehåll lär vi oss också mycket lättare. Kunskapen om att musik stimulerar och motiverar lärandet är knappast något nytt och har använts av lärare i alla tider. Ändå är det långt ifrån alla kommuner och myndigheter i Sverige som tagit det till sig, menar han. – Visst finns det en del skolor som satsar på musik idag, särskilt specialskolor, men det sker ofta på frivillig basis och tack vare entusiastiska lärare. Det räcker inte. Vad vi behöver är en mer genomtänkt satsning uppifrån. Mer om musik och hjärnforskning hittar du på hemsidan www.kulturellahjarnan.se. Sidan, som bland annat drivs av Gunnar Bjursell, samlar och förklarar spetsforskning om kultur, lärande och hälsa från några av världens mest ansedda universitet med stöd av Karolinska Institutet, Statens musikverk och Stockholms läns landsting. F O R S K A R E B E R ÄT TA R

THE BONNY METHOD

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Margareta Wärja om klassisk musik som terapi

Först ett kort samtal om livet här och nu. Terapeuten frågar varför du kommit. Du kanske är en kvinna i fyrtioårsåldern som förlorat din man i en olycka och nu behöver hjälp med förlusten och sorgearbetet. Du är djupt förtvivlad och berättar att du ligger vaken om nätterna. Vad du kanske framför allt behöver idag är att hitta en plats där du kan vila och få ro. Kanske har du redan en sådan plats, ute i naturen eller i fantasin? Du ser dig själv sitta på en brygga vid en insjö en varm försommardag med klar himmel och milt ljus. Det är en tydlig bild som du kan ta med dig in i musiken, säger terapeuten. Men först får du sjunka ner i fåtöljen, eller lägga dig ner, slappna av och känna kroppen, andas in och ut. Och så strömmar ett klassiskt musikstycke ut ur högtalarna. Ungefär så kan upptakten till en gim-session se ut, berättar Margareta Wärja, utbildad gim-terapeut och trainer med drygt 25 års erfarenhet. gim? Det står för The Bonny Method of Guided Imagery and Music och är en musikterapeutisk metod där man använder sig av västerländsk klassisk musik.

Start i stark musikupplevelse gim utvecklades av den amerikanska musikterapeuten Helen Bonny (1921–2010). Hon var också Margaretas lärare. – Jag är tacksam över att ha fått möta henne. Hon var en ödmjuk och generös person och absolut ingen som hävdade att hon hade alla svaren, berättar hon. Helen växte upp i en musikerfamilj och inledde sitt yrkesliv som violinist. Vid 27 års ålder fick hon inför en kyrkokonsert en stark musikupplevelse; något tog plötsligt över stråken och spelade stycket på ett för henne nytt och enastående vackert sätt. Det blev en djupt omskakande och religiös upplevelse som så småningom fick henne att söka sig till en musikterapeututbildning och börja forska i förändrade medvetandetillstånd. gim-metoden bottnar i de erfarenheter hon gjorde i samband med en anställning som musikterapeut på Maryland Psychiatric Research Center i början på 70-talet. Idag praktiseras gim främst i usa, Kanada och Europa, men också i andra delar av världen, som Australien, Mexiko, Korea och Kina. I Sverige finns det

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

ett tjugotal verksamma gim-terapeuter. ”Ta den här metoden dit du vill att den ska gå, utveckla och fördjupa”, var ett av Helen Bonnys motton. Därför har gim blivit en paraplyterm för en rad varianter, så kallade adaptations, som alla har sitt ursprung i Helens tradition. Yoga, och alla dess förgreningar, är lite av en motsvarighet.

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Klassisk musik mest användbar Helen höll sig inte enbart till klassisk musik och var öppen för att experimentera och prova sig fram. Under det långa tidsspann som hon utvecklade sin metod tog hon in både 70-talets österländska psykedeliska influenser och 80-talets new age-musik. Hon provade också jazz, världs- och folkmusik. Men den västerländska klassiska musiken är den genre som visat sig vara mest användbar. Något av genrens signum är dess dynamiska form. Margareta beskriver den som en kurva av upplevelser eller en cykel av erfarenheter. – Något byggs upp, når sin kulmen, förlöses, klingar av och dör bort. Det är den biologiska rytm som vi människor bär och som naturen, ja, nästan allt som omger oss, också avspeglar. Varje dag vaknar vi, når kanske vår prime time mitt på dagen och somnar på kvällen. Vi föds och lever för att en dag lämna det här jordelivet. Musiken sätter oss i kontakt med existensvillkoren. Den klassiska musiken är komplex och mångfacetterad, men också öppen och neutral. Det gör att den kan rymma fler upplevelser och känslor, menar Margareta. – Den har överlevt i århundraden och har kanske något som förmedlar vad det innebär att vara människa.

En inre resa genom musik En gim-session varar 90 minuter och innehåller ca 30–40 minuter musik. Urvalet varierar beroende på vem klienten är. Under sin livstid utvecklade Helen Bonny en uppsjö olika kombinationer, så kallade gim-program. Ett kan se ut så här. Först Beethovens pianokonsert nr. 5 adagio. Margareta beskriver det som en vacker stilla melodi utan överraskningar, som kan skapa trygghet och tillit. Därefter Vivaldis Gloria. Energin vidgas med omväxlande mans- och kvinnoröster på latin. – Den berättar något, men vad det är bestämmer du själv. gim utgår alltid från dina egna, aldrig någon annans, ord och inre bilder. I Bachs toccata, adagio och fuga i C dur, adagio, i Stokowskis version för orkester, når programmet sin kulmen för att därefter klinga ut med Faurés

Requiem: In paradisium och öppningen till akt 1 i Wagners Lohengrin. Det sista är ett långsamt stycke med många rum och mycket ljus buret av höga stråkar som tar dig vidare, uppåt, uppåt, uppåt. ”Berätta vad du upplever just nu”, kan Margareta säga en halv minut in i det första stycket. Under hela musiksessionen fortsätter sedan ett samtal, så nära drömvärlden det går, om det som sker här och nu, i musiken och i klientens inre. – I det tillståndet kan vi återknyta till minnen och erfarenheter som vi inte haft kontakt med på länge, och göra nya upptäckter, förklarar Margareta. När sista stycket klingat ut kan klienten också få måla en bild. Sessionen avrundas med ett samtal om själva musikupplevelsen och hur den kan vara till hjälp med de problem man arbetar med. Mötet med musiken ger ofta nya och överraskande perspektiv.

Musiken som dörröppnare

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Känslor är något vi behöver uttrycka för att må bra, får vi inte det kan vi drabbas av olika fysiska och psykiska symptom, menar Margareta. Många människor är rädda för sina känslor, andra stänger av dem helt. Och känslor är något musiken både kan förlösa och fånga upp, eller reglera. Att gim utövas i en särskild kontext är också viktigt att ha med sig. – De personer som uppsöker mig mår inte bra. Det kan röra sig om en depression, en förlust eller en traumatisk händelse i livet och de vill ha hjälp att nå nya insikter för att komma vidare. Ofta har mina klienter också någon relation till musik. De har kanske redan provat andra former av terapi eller blivit nyfikna på en metod där man inte bara pratar. Musiken har förmågan att låsa upp andra dörrar och väcka resurser inom dig som du inte visste att du hade, berättar Margareta. – Plötsligt kan en fiol eller en trumpetstöt i musikstycket få dig att tänka på eller uppleva något annat. Kanske farmor, som varit en viktig och klok person för dig, dyker upp och säger något betydelsefullt. Under alla mina år som gim-terapeut har jag sett sådant hända många gånger. Nästan alla bär med sig inre hjälpare och ledsagare som vi kanske glömt bort och som musiken hjälper oss att återknyta till.

KLASSISK MUSIK SOM INTEGRATIONSVERKTYG Eva Sæther om El Sistema i Malmö

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Musikens plats i skolan har blivit alltmer kringskuren. Fokus läggs på kärnämnena och musikundervisningen skärs ner. Den utvecklingen kommer innebära stora problem i framtiden, om vi inte snart ändrar kurs och lägger mer krut på musik och andra estetiska ämnen. Det menar forskaren Eva Sæther som sedan hösten 2013 följer El Sistema-satsningen i Malmö. Även i Kristianstad finns det en vision om ett framtida utvecklingsarbete med inspiration hämtad från El Sistema.

Vad är El Sistema? En undervisningsform som använder musik som verktyg för social och mänsklig utveckling, är en definition. Eva själv beskriver det som ett världsomspännande virus, oftast i lite olika dialektformer, beroende på vilken kontext det lyfts in i. – I Venezuela på 70-talet, där det började, handlade det om fattigdomsbekämpning, i Malmö är det snarare ett kulturellt allemansrättsprojekt. Satsningen i Malmö bottnar i de svårigheter som Kulturskolan haft att rekrytera barn från invandrartäta områden. Något Malmökommissionen kritiserade. – Det handlar inte om att man inte försökt, men det har, av olika anledningar, varit svårt. Och så föddes idén att prova El Sistema.

Klassisk musik som grund Grundaren José Antonio Abreu vurmade för klassisk musik och därför präglas El Sistema av genren och ett nära samarbete med symfoniker. Det finns en del måsten, förklarar Eva. Till dem hör ett samarbete med en symfoniorkester, tre musikundervisningstillfällen i veckan och att föräldrarna bjuds in till konserter. Men genren i sig, menar hon, spelar nog mindre roll. Viktigare är att musiken får ta plats. Själv har hon sin musikaliska hemvist i den svenska folkmusiken, men tycker det är intressant att det kommer in en musikundervisningsmetod som vilar på den klassiska musiken i den svenska skolan.

– Vi har länge betraktats som progressiva i Sverige, eftersom vi släppt in så många andra genrer i musik- och undervisningssammanhang. Samtidigt har det lett till att pop- och rockhegemonin bildat ny kanon och att den klassiska musik som genre marginaliserats.

Ett långsiktigt arbete

F O R S K A R E B E R ÄT TA R

Idag finns El Sistema på Malmöskolorna Holma och Kroksbäck. Andra städer som ingår i nätverket är Stockholm, Göteborg, Södertälje och Umeå. I Malmö drivs arbetet av Kulturskolan i nära samarbete med skol- och fritidsverksamheterna på de båda skolorna. Alla elever erbjuds att vara med. Tre musikpedagoger på vardera skolan håller gemensamt i undervisningen i Malmö, berättar Sæther. Något projekt i egentlig mening är det inte heller, utan ett mer långsiktigt program finansierat med öronmärkta pengar. Den första hösten sjöng Holma-eleverna med Malmö Symfoniorkester och vid ett tillfälle kom hela orkestern på besök. Skolavslutningen präglades av sång och rörelse, barn som spelade flöjt och fiol. Snart ska man också börja med celloundervisning. Och Kroksbäcksbarnen fick åka på ett El Sistema-läger i Göteborg. – Det är viktigt för de här barnen att få komma ut i världen och möta andra. De blir väldigt engagerade och entusiastiska. Ett nytt sätt att undervisa håller på att utvecklas och en fantastisk möjlighet för musiklärare att göra ett givande arbete, menar Eva. – Musiklärarna är där barnen är och jobbar i team. Det ger dem tid att reflektera och skapa en vision för vad de egentligen vill med sin musikundervisning. Även för Symfoniorkestern och dess medlemmar gör El Sistema gott. – Några gånger per termin kommer orkestermedlemmar ut till skolan, spelar med barnen, berättar om sitt musicerande och svarar på frågor. Det är ett spännande sätt för dem att komma ut och ägna sig åt något annat än sitt musicerande. Eva Sæther ska följa satsningen, som obunden observatör, i två år till. Det första Eva tittar på är El Sistema som en möjlighet att utveckla musikundervisningen i skolan. Nästa steg blir att ta reda på om El Sistema påverkar barnens lärande och på vilket sätt. Sist tänker hon undersöka vad satsningen betytt för familjerna. Hennes observationer kommer man kunna ta del av i form av artiklar publicerade i olika musikpedagogiska tidskrifter från höstterminen 2014.

BARNEN I FOKUS

SOLISTEN I FRAMTIDEN 27 klassrumsföreställningar i Skåne, 48 klassrumsföreställningar i Småland, 7 offentliga familjekonserter i Konserthus, 2 Skapande skola-föreställningar … Hittills har Solisten! turnerat i södra Sverige. Ambitionen är att fortsätta spela i övriga landet för fler barn, med nya solister och nya klanger. November 2014 blir det en spelning på Yam Session under kulturhuvudstadsåret i Umeå.

BARNEN I FOKUS

Solisten i Music Around Solisten! spelades på Båstad Kammarmusikfestival 2014 och inom konstmusikfestivalen Music Around blir det hela 9 konserter. Båda är viktiga scener för den klassiska musiken, där en barnföreställning som Solisten! kan locka fler barn och familjer. I Music Around skulle föreställningen kunna bli ett stående inslag, då den så lätt plockar in nya teman, ny musik och nya solister. Music Around är Nordens största konstmusikfestival med orkester- och kammarmusik på båda sidor Öresund. Hösten 2014 arrangeras den av Musik i Syd i samarbete med dr Symfoniorkestret, Malmö Symfoniorkester, Copenhagen Phil, Helsingborgs Symfoniorkester och Malmö Opera. Då årets tema på Music Around är Stravinsky tränar Johan Bridger in hela föreställningen på nytt med idel Stravinsky-inspirerad musik.

Solisten som Skapande skola I Toner söker ord – en Skapande skola-variant av Solisten! – byts varken solisten eller musiken ut, men delar av manus. Här blir publiken själva manusförfattare och får med författaren Thomas Halling skriva nya berättelser som lyfts in i föreställningen. Programmet hade premiär i Kristianstad 2014. Nästa år bär det av till Markaryd och Svedala.

Solisten i vården Framöver kan Solisten! också komma att spelas inom vården. Intresse finns och vi undersöker möjligheterna att genomföra detta.

Solisten i mångfaldens Sverige I Tingsryd spelades Solisten! med framgång för nyanlända flyktingar och turnén genom Malmös mångfald gav definitivt mersmak. Föreställningen är på svenska, men präglas av ett universellt språk som alla förstår, oavsett modersmål. Detta eftersom solistens musik står i centrum och gestaltar de känslostarka berättelserna. Att nå ny publik och barn som sällan kommer i kontakt med klassisk musik prioriteras högt.

Solisten för vuxna Musik i Syds konsertserie Musikriket vänder sig till vuxna, men vill ha Solisten!. Man menar att den kan vara informativ och mer lättillgänglig för en publik som drar sig för den mer traditionella paketeringen av genren. Även för vuxna kan en tvåtimmarskonsert med paus bli för lång, varför Solistens! kortare format blir attraktivt. Dessutom framgår det tydligt att solister har ett riktigt yrke, vilket långt ifrån alla vuxna är medvetna om idag.

Syns man så finns man

”Allt var i svart-vitt men när klarinetten började spela kom det färg till världen.” Elev från Kongaskolan, Tingsryd, i Smålandsposten Solisten! ht-14 och vt-15: 9 Stravinsky-konserter i Musik Around, 4 Skapande skola-föreställningar, 22 klassrumsföreställningar i Skåne och Blekinge, 3 offentliga konserter i konserthus, Umeå … och så vidare.

BARNEN I FOKUS

Premiär med Johan Bridger, Jakob Koranyi, Karin Dornbusch, nypremiär som Toner söker ord, Solisten goes Stravinsky och vuxenföreställlning … många premiärer blir det även för press, radio och tv att uppmärksamma. Lyckas man inte få press till den ena lyckas man till den andra. På så vis sprider vi nyheten om föreställningen, så att fler barn får uppleva klassisk musik. Solisten! och alla dess förgreningar har glädjande nog fått mycket uppmärksamhet. Sydnytt, Kulturnyheterna, Landet Runt, Smålandsnytt, Lilla Aktuellt, Radio p4 och Sydsvenskan är bara några som rapporterat om föreställningen och Musik i Syds utvecklingsarbete kring barnens musikupplevelser. Hur tar barnen emot tv, radio och tidningar? I de flesta fall väldigt positivt! Det verkar vara viktigt för de allra flesta att komma till tals och framföra sina åsikter. Eller som Jonathan i klass 5b på Kongaskolan i Tingsryd sa: ”Syns man, så finns man”.

OM UNGA MUSIK I SYD

BARNEN I FOKUS

Musik i Syd är en av landets största länsmusikinstitutioner och har i uppdrag att verka för ett rikt, aktivt och varierat musikliv i Skåne och Kronoberg. En omfattande och prioriterad del inom verksamheten riktar sig till barn och unga 0–19 år och benämns numera Unga Musik i Syd. Varje år presenterar vi ett stort och brett musikutbud i södra Sveriges alla förskolor och skolor, bibliotek, kulturhus och andra arrangörer av offentliga familjekonserter samt inom vård och omsorg. Vi arbetar även inom ramen för Skapande skola. Här erbjuder vi en rad färdiga program för årskurs f–9 med professionella musiker och andra artister. Vi kan också användas som en resurs för att utveckla och genomföra temadagar, workshops och andra fördjupande musikprojekt.

Ett utvecklingscentrum i Kristianstad! År 2010 startade vi vårt första utvecklingsprojekt Vi slår på trummor inte på varann!. Idag driver vi en rad fördjupningsarbeten inom Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum med stöd av Kristianstads kommun, Kultur Skåne och Kulturrådet. Här knyter vi forskning till våra produktioner, anordnar fortbildningar och föreläsningar i samarbete med Kristianstad och andra kommuner, forskare, studenter, pedagoger och barn, musiker och andra kulturutövare.

Vem vänder vi oss till? Vår verksamhet riktar sig till barn 0–19 år i södra Sverige och vuxna som ansvarar för och arbetar med denna målgrupp, eller har inflytande över deras kulturutbud, som föräldrar, pedagoger, kultursamordnare, rektorer, skolchefer, kulturchefer och andra beslutsfattare. Som en länk mellan barnens värld och det fria och institutionella musiklivet står vi även i daglig kontakt med frilansmusiker, artister och andra professionella kulturutövare.

Så här arbetar vi Vi initierar och ansvarar för samarbeten över de kommunala, regionala och nationella gränserna och mellan institutioner, organisationer och andra aktörer i syfte att främja barns och ungas musik- och kulturupplevelser. Ett väl beprövat färdigproducerat program kan tas in i vårt utbud liksom ett egenproducerat utifrån en idé. Vi kan också vara en resurs i processen, t

ex genom att koppla på en regissör. Vår kärna består av ett producent-team som träffas ca tio gånger per år för planering, uppföljning och utvärdering. Teamet arbetar tillsammans, men varje producent driver sina produktioner och samarbeten.

Med barn för barn Som barn har du rätt att uttala dig i all frågor som berör dig. Du har rätt att få göra saker som är roliga på din fritid. Till exempel måla, idrotta, lyssna på musik, se film eller gå på teater. Du ska både ha möjlighet att skapa saker själv och uppleva det andra har skapat.

Barnkonventionen

BARNEN I FOKUS

Barn involveras i såväl vår ordinarie verksamhet som i våra utvecklingsprojekt på flera sätt, som provpublik, referensgruppsmedlemmar eller medskapare. Vi arbetar dagligen för att öka barnens delaktighet i vår verksamhet och vill därigenom ge dem möjligheter att reflektera över musik, kultur och kvalitet. Barn ska aktivt kunna påverka och vara med och forma vårt utbud. Deras röster ska bli hörda och deras tankar och idéer kring musik och kultur tas tillvara. Andra produktioner utöver Solisten! som mer aktivt involverat barn är t ex föreställningen Karin Boye och Margot Hanel och Väggarna Vaknar. I den förra deltog Kristianstadselever från åk 8 och 9 i processen att omarbeta en vuxenföreställning så att den passade högstadieelever. I den senare samarbetar elever i årskurs 9 med fyra professionella tonsättare och en interaktionsdesigner för att skapa 14 nya kompositioner och ljudlandskap som ska ljudsätta lika många historiskt eller nutida intressanta platser i Kristianstad.

VI SLÅR PÅ TRUMMOR INTE PÅ VARANN! Jag minns en höstdag 1990, då jag åkte till Musikskolan i Höör för att spela trummor en hel dag. En trasslig kärlekshistoria gjorde att jag inte mådde något vidare. Men så började vi spela och jag försvann rakt in i rytmens värld ... Ju längre dagen gick, och desto mer jag slog på trummorna, ju mer befriad kände jag mig. Det var som om jag slagit bort all frustration. När jag åkte hem igen var jag glad som en lärka. Detta fantastiska, minns jag att jag tänkte, borde ju alla människor få uppleva!

BARNEN I FOKUS

Anna-Carin Fogelqvist

Vad händer när man fyller en skola med trummor och rytmer? Kan det ge resultat i andra ämnen? Eller skapa bättre stämning på skolan? Vi slår på trummor inte på varann! hette det första projektet som förverkligades inom Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum. Många erfarenheter härifrån spinner Solisten! vidare på. Mycket har de också gemensamt, som samarbetet med en forskare och att man från start bjuder in eleverna som aktiva deltagare att, genom referensgruppsarbete och utvärderingar, få reflektera och uttrycka vad de känner och upplever.

Från Kristianstad till Malmö Vi slår på trummor inte på varann! startade som en pilot för åk 6 och 7 på Slättängsskolan i Kristianstad hösten 2010. Året därpå drog det vidare i mer omfattande skala till den hårt segregerade och socialt utsatta Segevångsskolan i Malmö. Här skulle inte bara någon enstaka årskurs, utan samtliga elever, åk f–9, ingå i trumprojektet. Totalt 280 elever involverades och de allra minsta fick hoppa upp och sätta sig på trummorna som nästan var större än dem själva.

Riktiga trummor & slagverksproffs Inte vilka trummor som helst, utan riktiga afrikanska trummor, som kenkeni, sangban, dundun och djembe, köptes in till skolan. Små och stora elever, lärare och annan skolpersonal spelade alla tillsammans på riktigt bra instrument under ledning av professionella musiker. Slagverksgruppen Trumhinnorna, med de absolut bästa slagverkspedagogerna i Skåne, anlitades för att hålla i fortbildning och workshops tills lärare och elever på egen hand 94

klarade av att spela bort och bearbeta stress och frustration – eller bara spela för nöjes skull!

Mångfald på lika villkor Tack vare trummandet fick man ett universellt språk, bortom svenskan, att samlas kring på skolan. Att lärare och elever spelade tillsammans, på lika villkor, medförde också att de fick se andra sidor av varandra och lära känna varandra bättre eller på nytt. Ofta var det också andra elever än de som var duktiga i skolan, som blev vassa på att trumma, vilket fick dem att växa och kanske till och med bli ledare över sin trumgrupp.

Töres Theorells VAS-skattningar

Publika manifestationer I projektet ingår också att visa upp vad man lärt sig inför familj, vänner och andra nyfikna både i och utanför skolan i olika offentliga sammanhang. Första läsåret fick Segevångsskolans elever uppträda i Folkets Park och under Eurovision 2013 i Malmö fick de spela i det stora schlagertältet på Gustav Adolfs torg.

Höjda betyg blev TT-nyhet Redan efter en termin hade skadegörelsen på skolan minskat drastiskt. Det klottrades mindre och brändes inte lika många papperskorgar. Stämningen blev också lugnare och slagsmålen färre, för som eleverna sa: ”Man slår inte på den man spelar med.” Att små och stora barn och lärare fick spela tillsammans stärkte också sammanhållningen och värdegemenskapen på skolan. När man dessutom efter första läsåret kunde konstatera att betygen i kärnämnena svenska, matematik och engelska gått upp rejält och att gymnasiebehörigheten i åk 9 ökat med 27,6 procent, då blev projektet en tt-nyhet. Och Segevångsskolan uppmärksammades över hela landet som ”Skolan där eleverna trummade sig till bättre betyg”. Läsåret därpå kopplade man på afrikansk dans och Segevångsskolan trummar nu vidare med hjälp av Skapande skola.

BARNEN I FOKUS

Projektet gick också ut på att mäta om – och i så fall hur – eleverna påverkades mentalt av att spela trummor. Därför kopplades den kände stressforskaren Töres Theorell till projektet och i samarbete med honom använde vi en mätmetod som han utvecklat. Den kallas vas (Visuell Analog Skala) och är en tiogradig skala som bygger på motsatsord, t ex trött – pigg, glad – ledsen, och som eleverna fick kryssa i före och efter trummandet. Mätningarna visade tydligt att eleverna ofta kände sig piggare efteråt. Dessutom upplevde många att de fick lättare att koncentrera sig i andra ämnen.

TA C K F Ö R A L LT

! j e H

anna-carin fogelqvist Projektledare Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum och blockflöjtist.

marika yamoun Skribent Unga Musik i Syd Utvecklingscentrum, frilansskribent och översättare.

Vi heter Marika Yamoun och Anna-Carin Fogelqvist och har tillsammans arbetat med den här boken. Nästan alla texter är baserade på telefonintervjuer som Marika gjorde sommaren 2014. Vägen från idé till tryck har varit vansinnigt rolig, men febril också, särskilt mot slutet. Nu är den klar. Boken. 100 sidor om Solisten! och alla dess förgreningar. Svindlande! Utan professor Alf Gabrielsson, fotograf Johan Sundell och formgivarna Julia Persson och Markus Clemmedson hade boken inte varit möjlig. Och aldrig förverkligats med så gott resultat. Stort tack för era ovärderliga insatser! Tack också alla kollegor, nära och kära som medverkat i eller stöttat den här produktionen: Karin och Inti Banstorp, Gunnar Bjursell, Johan Bridger, Tobias Broström, Chander Chawla, Mira, Julia och Michael Coquard, Karin Dornbusch, Anders Engström, Geraldine Fabre, Rita Fröberg, Thomas Halling, Karin Holmström, Christian Holt, Susanne Kittel, Jakob Koranyi, Elisabet Ljungar, Gunilla Lundström, Ditte Nielsen, Erik Nilsson, Kent Olofsson, Jan Sjöberg, Eva Sæther, Allan Skrobe, Dimitris Vosnakis, Margareta Wärja, Noam Yamoun. Tack till barn och lärare från Österportskolan i Malmö, Fjälkinge skola i Kristianstad och till referensgruppen från Centralskolan i Kristianstad: 4a: Kaltrina Shala, Maryam Al-Hawash, Sufyan Jamal M Abuzayda och David Huang 4b: Alva Engström, Tilda Andersson, Mohammed Mohammed och Povilas Primacenkovas. Och tack alla andra barn som vi haft nöjet att träffa genom hela det här projektet!

Teamet bakom Unga Musik i Syd Verksamhetschef

annika johansson

Projektledare Utvecklingscentrum

anna-carin fogelqvist

Samordnare för Skapande skola Musik Direkt, projektledare Virtuella Rum

camilla jonasson

Producent förskola Skapande skola 6–9 år

karin holmström

Producent och projektledare Musik Direkt

alice samoilova

Producent folk- och världsmusik, familjekonserter

gunilla feinberg

Producent och musiker folkmusik, musik i vården

laif carr marika yamoun

Kommunikatör

ida fredriksson

Administratör

anna karlsson

Skivan som medföljer boken är ett samarbete mellan Musik i Syd och skivbolaget dB Productions med stöd av Kulturrådet via projektet Högkvalitativa inspelningar.

HEJ DÅ!

Skribent Utvecklingscentrum