STAD 31 – Den urbana normen

STAD TIDSKRIFTE N

Debatt och reflexion om urbana landskap 31

DEC 2020

Pris: 99 kr

DEN URBANA NORMEN Måste stad och land vara varandras motsats?

DESSUTOM: Vem ska bo i Västerport? | Se upp för kulturfloskler | Livet på Træna

SPACE

tel: 08–440 85 40 info@foxbelysning.se www.foxbelysning.se

3

INNEHÅLL

STAD #31 LEDARE: Den koloniala blicken……………………………………… 6

Hej Kolbjörn Guwallius!……………………………………………… 44

Notiser………………………………………………………………………………… 8

KRITIK: Var finns den kritiska rösten?……………………… 46

SAMTALET: Livet på Træna………………………………………… 18

REFLEXION: Behovet av gamla sanningar………………… 49 REPORTAGE: Vem ska bo i Västerport?……………………… 50

TEMA: Den urbana normen……………… 24

Recension………………………………………………………………………… 60 REFLEXION: Vem har rätt till bilden?………………………… 62

Ligger framtiden i landsbygden?……………………………… 26

Den urbana normen……………………………………………………… 30 Uti vår hage……………………………………………………………………… 34 Landsbygd inget offer för urbanisering………………… 38 DEBATT: I skavet mellan urban och rural………………… 43

50

18

12

24

STAD TIDSKRIFTEN

Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskning och praktik för håll­ bar stadsutveckling. Tidskriften STAD ges ut av Tankesmedjan Movium som arbetar med stadsutvecklings­frågor och ­ finns vid SLU. movium.slu.se

CHEFREDAKTÖR

Titti O ­ lsson, 040-41 52 13 titti.olsson@slu.se ANSVARIG ­U TGIVARE

Caroline Dahl caroline.dahl@slu.se REDAKTION

Karin Andersson Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius Lena Jungmark Anna Lenninger OMSLAGSILLUSTRATION

Caroline Axelblom

Följ oss!

Utgivning 2021

Du har väl inte missat Tanke­­ smedjan Moviums nyhetsbrev?

STAD nr 32 Stadskärnan – 9 mars

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Tomas Rudström, Södra tornet ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08-644 79 60 annons@mediarum.se PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften STAD, eller mejla movium-prenumeration@slu.se eller ring 040-41 52 11

Här publicerar vi krönikor, debatter och intervjuer och berättar om våra projekt, publikationer och arrange­mang.

Teckna dig här för att följa oss kontinuerligt! movium.slu.se/ nyheter/nyhetsbrev

STAD nr 33 Träd – 24 maj STAD nr 34 Resurshushållning

– 20 sept

STAD nr 35 Klimat – stadsgrönska

– 6 dec

På movium.slu.se och på Facebook berättar vi mer om innehåll och gäs­ ter på våra tidningssläpp.

Välkommen!

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr Utlandsprenumeration Europa 596 kr ADRESS

Tankesmedjan Movium Box 54, 230 53 Alnarp TRYCK

TMG Öresund, Malmö 2020 ISSN

2001-631x

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Vi gör STAD! Tidskriften STAD är en av Tankesmedjan Moviums profilprodukter. Movium finns vid SLU och agerar utifrån mottot urban natur – human stad. Forskning, planering, design och förvaltning av urbana landskap står i fokus för vårt arbete. Utgångspunkten är att se utemiljön som en oumbärlig resurs i ska­ pandet av attraktiva och hållbara städer.

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa.

GR AND PUBLIC

Nyhet

På Byarums Bruk ser vi saker på lite längre sikt. Det gäller såväl våra produkters framtid som vår tillverknings historia. Vi gjuter enbart i återvunnen aluminium – ett material som kan återanvändas gång på gång, generation efter generation. Tidsrymder som ger perspektiv på tillvaron och sätter sin prägel på våra produkter.

PA P P E R S K O R G M I N I O R

F O R M G I VA R E

Jesper Ståhl

www.byarumsbruk.se

6

LEDARE

Den koloniala blicken Det är förfärligt att vara turist. Men att vara en person som tittar storögt på något som väcker förundran – det är däremot fantastiskt och är nog så nära ett barns upplevelse man kan komma som vuxen. Förundran är en känsla som jag associerar med uppriktighet, med respekt och vördnad. Dess motsats är likgiltighet, något som den kan uppleva som har sett sig mätt. Eller den som sätter sig över, som tycker sig vara förmer.

Likgiltighet kan vara en attityd. Den attityden skulle vara fullständigt främmande för ett barn som möter någonting nytt.

Världens centrum ligger där den som betraktar världen själv finns. Inte minst gäller detta barn. Från denna punkt betraktar hon allt det som omger henne.

Därifrån tar hon sats och ger sig iväg till något annat, bort – och hem igen. Jag tror att detta är en genuin känsla som många av oss bär djupt inom oss, och som andra av oss kan få kontakt med lite då och då.

En del av oss har vant oss vid att det är någon annan som talar om vad som gäller i världen, vi har fått omdirigera våra kompasser och lära oss att världens mitt inte alls ligger där vi trodde. Det finns annat

som verkar vara viktigare än vår egen mittpunkt.

Man börjar inse att man själv tydligen befinner sig i periferin. Det förvrider perspektivet.

Själv kommer jag från landsorten. Jag sökte mig tidigt till nya sammanhang för att vidga världen men fick snabbt veta min plats – där jag hamnade fanns de som gjorde sig lustiga över min värmländska dialekt; ja det har efter det faktiskt aldrig varit självklart för mig att ohämmat tala mitt eget språk, min dialekt, om jag inte är omgiven av andra värmlänningar. Jag har helt enkelt fått slipa ner en mycket stor del av mig själv: mitt språk. Det låter i vissas öron säkert lantligt. Eller så pittoreskt eller rent av roligt att man ogenerat kan imitera det och skratta åt det. Hur många människor som kommit från helt andra delar av världen för att slå sig ner här och börja ett nytt liv upplever inte detsamma? Jag tycker mig förstå dem.

Jag tror att det är därför jag tycker det är så svårt att vara turist. Jag har så svårt att finna mig i att vara den där som på något vis är förmer bara på grund av det faktum att jag tagit mig dit där jag nu befinner mig, i ett annat land – ju längre bort desto svårare är det.

Säkert är det också därför jag har så oerhört svårt att läsa dagstidningarnas helgbilagor om mat och resor.

ILLUSTRATION: CAROLINE A XELBLOM

Det är en kolonial blick som råder i den journalistiken.

Det är den urbana blicken. Det är exotismen i skildringen av landskap, städer, byar och orter som får mig att ilskna till. Jag kan inte läsa reportagen om hur man bäst ska ta sig till de där platserna, vad man ska se och uppleva. Det är inte andra människors centrum som skildras med förundran i sinnet, det är en beskrivning utifrån den välbärgade urbana människan som tror att hon har rätt att ta för sig. Jag blir arg.

Men ett helgmagasin har på sistone uppenbarligen börjat undvika koloniala beskrivningar av orter och koncentrerar istället ­sig på tematik. En söndag tar jag – i rent studiesyfte – del av en genomgång av olika bad (exotism igen). Jag läser där att Selma spa i Sunne är det allra första spaet i Sverige, grundades 1996 – alltså innan en enda människa pratade om span, begreppet användes ännu inte i Sverige. När jag läser att man där och då fick för sig att skapa ett hälsosamt skämmabort-sig-koncept, ja då veknar själen. Jag blir stolt. Åk dit och gynna bygden! Vi var först! Hurra för Värmland!

T I T T I O L S S O N , C H E F R E D A K T Ö R S TA D

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

PLATO

LANDSKAP

PARK & STADSRUM

Större, tyngre och med belysning

Vår PLATO familj växer och nu finns det ännu fler storlekar. Innanför den eleganta utsidan kan dolda betongblock tillföras, så att möblerna utgör en förebyggande och hastighetsreducerande funktion på utsatta platser. Dessutom finns det också möjlighet till integrerat och trygghetsskapande ljus i alla regnbågens färger.

PLATO kan anpassas efter specialmått och finns i standardstorlekarna Ø900, Ø1800, Ø2400 och Ø3200 mm.

Serien innehåller förutom sittpuffar även bord, planteringskärl och avfallsbehållare.

Läs mer om alla möjligheter och bli inspirerad på www.g9.se

Musikhuset, Aarhus - Danmark

8

NOTISER

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Lönsam cykel­ infrastruktur Det kan gå snabbt att ställa om.

TRAFIK Bra cykelinfrastruk­ tur har blivit en viktigare fråga under coronapandemin då fler har velat cykla för att undvika kollektivtrafiken. I delar av London har cykelresorna blivit tre gånger fler än före pandemin, bland annat tack vare tillfälliga cykelvägar som har skapats med hjälp av avspärrade körfält i bilvägarna.

Men trots att många städer vill prioritera cyklar dominerar bilarna fortfarande vägarna. Det finns dock exempel på att en omställning kan gå fort. Bloomberg Citylab rappor­ terar att spanska Sevilla har lyckats öka antalet cykelresor med omkring 1 000 procent mellan åren 2006 och 2011 genom att anlägga ett 80 kilo­ meter långt nätverk av permanenta cykelbanor.

Kostnaden, omkring 180 miljoner kronor som resulterat i 77 000 resor per dag, jämförs med de åtta miljar­ der som 18 kilometer tunnelbana i staden har kostat, vilket har resulte­ rat i 44 000 resor per dag.

Citylab nämner även en dansk studie som pekar på att varje körd bilkilometer medför samhällskostnader på sju kronor medan varje körd cykelkilometer innebär en besparing på ungefär lika mycket på grund av minskade kostnader för sjukvård och sjukfrånvaro.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Cykelbana i spanska Sevilla.

Foto: BikeTexas (cc by 2.0).

Danskar har fått nog P-förbud för elsparkcyklar i Köpenhamn.

TRAFIK Köpenhamns kommun har beslutat att uthyrda elsparkcyklar inte längre får hämtas upp på of­ fentlig mark i de centrala delarna av staden, rapporterar flera danska medier. De tre uthyrningsföretagen Voi, Lime och Tier har redan förbjudit parkering av fordonen i centrum som ett svar på irritation hos fotgängare och cyklister. Voi har dessutom stängt av möjligheten att hyra fordo­ nen nattetid för att komma till rätta med berusade förare.

Knappt 300 personer skadades i olyckor i Köpenhamn under 2019 som inbegrep elsparkcyklar på något sätt.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

STAD är nominerad till Publishingpriset.

HURRA! S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

NOTISER

FOTO: FREDRIK JERGMO

Tomt i skattkistan Fordonsskatt måste ersättas.

Trä på höjden Flerfamiljshus i trä byggs i Stockholm.

ARKITEKTUR Hagastaden är plat­ sen för Stockholms första kvarter av moderna flerfamiljshus som byggs helt i trä. Huset byggstartades i oktober med ett besök av bostads­ minister Per Bolund (MP).

– I januariavtalet, som vi har som underlag för regeringens arbete, har vi skrivit tydligt att vi ska öka trähus­ byggandet. Det är en målsättning som vi arbetar efter, säger han i ett pressmeddelande.

Bostadsminister Per Bolund (MP). Foto: Thomas Andersson.

Inflyttning är beräknad till första kvartalet 2022. Totalt blir det 240 lä­ genheter i 10–13 våningar höga hus.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

TRAFIK I takt med att använd­ ningen av fossila drivmedel minskar kommer också skatteintäkterna att minska, vilket innebär att en ny form av fordonsbeskattning måste tas fram om inte skatten ska hämtas in på annat håll eller stora nedskär­ ningar ska göras. År 2017 handlade det om mer än 60 miljarder kronor.

Därför har Statens väg- och trans­ portforskningsinstitut, VTI, under­ sökt hur en framtida skatt kan se ut, vilket visas i en ny rapport.

Rapporten rekommenderar inte att el beskattas som fossila driv­ medel då det skulle drabba alla elkonsumenter. I stället skulle själva körningen kunna beskattas via elek­ troniska övervakningssystem i for­ donen. En väg- eller kilometerskatt kan även göra skillnad på om det handlar om tunga eller lätta fordon och ta hänsyn till sådant som miljöoch säkerhetsegenskaper samt om trafiken förekommer på den privat­ bilsberoende landsbygden eller i trång innerstadsmiljö.

Förslagsställarna ser en målkon­ flikt i att en ny beskattningsform kan bromsa omställningen av fordons­ flottan som kommer att kvarstå tills omställningen är genomförd.

– Det finns en risk att attraktivi­ teten för den nya tekniken minskar, säger Jan-Eric Nilsson, professor emeritus i transportekonomi vid VTI i ett pressmeddelande.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Jordbruksmark som blir kvar. Foto: Kolbjörn Guwallius.

Stopp i Jönköping

Ingen mer bebyggelse på jordbruksmark.

PLANERING Jönköpings kommun beslutade i september som en av landets första kommuner att ingen ny bebyggelse får ske på jordbruks­ mark, vilket bland andra Sveriges Radio har rapporterat om. Den kvar­ varande jordbruksmarken i kommu­ nen utgör endast 16 procent av kom­ munens landareal och anses vara viktig att värna både när det gäller

livsmedelsförsörjning och av kli­ matskäl. Mindre jordbruksområden som ligger inbäddade i tätorterna samt betesmark av låg kvalitet an­ ses dock kunna exploateras. Utöver förtätning ska skogsmark som inte anses värdefull för rekreation eller av andra skäl kunna exploateras för bebyggelse.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

9

10

NOTISER

»Dödstalen orsakade av luft­ föroreningar i Sverige är årligen ungefär lika höga som de som nu orsakats av covid-19, men inte alls lika uppmärksammade.«

Ur debattinlägg ”Pandemin har visat att stads- och samhällsplanering måste bygga på ett mer omfattande och genomtänkt helhetsperspektiv”, Sydsvenskan 4/10 2020.

Om grönplanering Ny bok och faktablad.

PLANERING Under november

Nya vägmärken för cykelgator.

På cyklistens villkor Fritt fram för fler cykelgator.

TRAFIK I Sverige har ett fåtal försök gjorts med så kallade cykel­ gator, gator där alla trafikslag är välkomna men på cyklisters villkor.

I oktober beslutade regeringen att cykelgator får införas av kom­ munerna genom lokala trafik­ föreskrifter. Regeringen vill se cykel­ gator till exempel i tät be­byggelse där separata cykelbanor inte får plats.

En cykelgata enligt den nya defi­ nitionen har en maxhastighet på 30 kilometer i timmen, men hastigheten ska anpassas efter cykeltrafiken.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Inga fordon får parkeras längs gatan och den som kör in på gatan har väjningsplikt gentemot fordon som redan befinner sig där. Brott mot reglerna kan leda till böter.

– Det måste bli smidigare att ta cykeln och jag vill att det ska bli ett transportalternativ för ännu fler. Ge­ nom att förbättra och underlätta för cyklande bidrar vi både till en bättre folkhälsa och till ett klimatsmart sätt att resa, säger infrastruktur­ minister Tomas Eneroth (S).

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

publicerade Tankesmedjan Movium en kortversion av det gemensamma projekt som Movium och Kristi­ anstads kommun slutförde under sommaren och som resulterade i pdf-boken ”Grönplanering – en handledning”. Kortversionen, i form av ett Movium Fakta, är skriven av Per Blomberg på Kristianstads kom­ mun som också medverkade i boken.

Fullängdsversionen av handledning­ en går att hitta på både Moviums och Kristianstads webbplats. Handled­ ningen kommer att vidareutvecklas till en nationell vägledning under ledning av Rådet för hållbara städer.

FREDRIK JERGMO

NOTISER

Eken signalerar

En döende jätte

Hälsan vacklar hos tusenårig kämpe.

TRÄD Med en omkrets på över 14 meter är Kvilleken, även kallad Rumskullaeken, Sveriges grövsta ek (Quercus robur). Den är sannolikt också den äldsta. Redan 1939 beräk­ nade man åldern till 850 år plus/mi­ nus 100, så omkring 1 000 år är inte en orimlig uppskattning.

Trädet betraktades som heligt en gång i tiden och så sent som 1928 förklarades Kvilleken som natur­ minne. Så har det dock inte alltid varit. Under vissa århundraden ska den ihåliga stammen ha tjänat som redskapsbod åt bönder som försökte bruka den stenrika marken. Och Vilgot Sjöman spelade in erotiska scener i trädet i sin film Jag är nyfiken gul från 1967.

De många stenhögarna i området, så kallade odlingsrösen, vittnar om böndernas hårda slit och uppskattas idag av ormar, ödlor, lavar och rara växter som inte korna kommer åt att beta. Prästkrage, stor blåklocka och nattviol för att nämna några.

Sedan 2012 har tyvärr det mäktiga trädet visat tecken på vacklande hälsa. Ekvecklarens larver angrep

trädet hårt under 2012–2013 genom att äta upp bladen på sin väg mot vackert grön fjäril. Undersökningar har dessutom visat att de stödjande järnbanden försvårat näringstrans­ porten mellan rötter och krona. De har därför bytts ut mot en ny vajer­ konstruktion som är skonsammare mot barken. För att ytterligare pigga upp trädet på ålderns höst har mar­ ken mulchats och lövverket sprutats med ett ekologiskt algextrakt.

Men tiden talar inte för ett tusen­ årigt träd. Kvilleken är en döende jätte som grodde under vikingatiden, nådde sin höjdpunkt vid Dackefejden och de småländska böndernas revolt mot Gustav Vasa, för att sakta klinga av under svält och utvandring från Småland till Amerika. Den har hållit ut ända till 2020-talet och överlevt andra småländska legendarer som Astrid Lindgren och Ingvar Kamprad.

Passa på att uppleva den innan det är försent, åk till Kvills naturreser­ vat i Vimmerby kommun och buga för en tusenårig kämpe.

FREDRIK JERGMO

TRÄD Helsingborgs stad har satt fuktsensorer i marken vid träd på tolv platser, bland annat längs en trafikerad led. Sensorerna meddelar de ansvariga när träden behöver vattnas i stället för att trafiken ska stängas av för bevattning enligt ett schema. På så sätt räknar kommu­ nen med att spara pengar samtidigt som träden får en mer optimerad bevattning.

Batterierna beräknas räcka i 10–15 år. Själva sensorerna kostar 3 000 kronor per styck, men enligt kommunen kostar det tio gånger så mycket att ersätta ett träd som har dött av uttorkning. Därför har kom­ munen beställt ytterligare 200 sen­ sorer. Man genomför också ett test där några av sensorerna kopplas direkt till automatisk bevattning.

– Den stora vinsten är att vi kan vattna när träden behöver vattnas, istället för att vattna regelbundet på slentrian, oavsett om det behövs, säger utvecklingsingenjör Andréas Hall på Helsingborgs stad i ett pressmeddelande.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

FOTO: HELSINGBORGS STAD

FOTO: FREDRIK JERGMO

Törstiga träd skickar meddelanden.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

11

NOTISER

att BKA blivit ett vanligt verktyg i svenska kommuner för att ta hänsyn till barnkonventionen, alltsedan den ratificerades 1990.

Men det som tidigare var frivilligt för kommunerna att följa är nu lag.

Med anledning av detta gör Boverket på uppdrag av regeringen en kart­ läggning av hur kommuner och läns­ styrelser arbetar med barnkonven­ tionen i samhällsplaneringen. Som ett underlag till den kartläggningen har Maria Nordström för Boverkets räkning skrivit rapporten Barnkonsekvensanalyser i stadsplaneringen som gavs ut i början av november.

FOTO: AGNES NILSSON

12

Vill politiker satsa på barnen?

En ny rapport från Boverket undersöker hur barnkonventionen följs i samhälls­ planeringen.

Miljöpsykologen och forskaren Maria Nordström har under många år både forskat om och själv arbe­ tat med barnkonsekvensanalyser, BKA. I STAD 24 skrev hon tillsam­ S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

mans med landskapsarkitekt Katja Andersson Teleman en artikel, där de frågade sig hur effektiv barnkon­ sekvensanalys, BKA, är som plane­ ringsinstrument. De konstaterade

Åtta kommuner I rapporten undersöker hon hur åtta kommuner, som alla har olika förutsättningar, arbetar med barn­ konsekvensanalyser: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Karlskoga, Simrishamn, Uppsala och Varberg.

Maria Nordström konstaterar att det ofta är svårt att hävda barnens rät­ tigheter – de ekonomiska intressena är starka. Varken i Stockholm eller Göteborg lyckas man särskilt väl med att ta hänsyn till barnets bästa, som artikel 12 i barnkonventionen handlar om.

I mindre kommuner är utbygg­ nadstakten inte lika hög. I till exem­ pel Varberg (läs mer om Varbergs stadsutvecklingsprojekt på sid 50), Simrishamn och Karlskoga tycks man ha det lättare att få in barnperspektivet i planeringen.

Men även Uppsala, som har en stor utbyggnadsplan och ingår i Sverige­ förhandlingen, försöker få med barn­ perspektivet från start – och det är viktigt, påpekar Maria Nordström, kommer inte barnperspektivet in re­ dan vid markanvisningen är det lätt att det faller bort.

Kunskapen och kompetensen att värna om och skapa goda uppväxt­ miljöer för barn är stor. Det är inte där det brister. Ytterst är detta för­ stås en politisk fråga: Vill politikerna satsa på barnen?

TITTI OLSSON

NOTISER

Barn, plats, lek och stad NY BOK I början av nästa år ger Tankesmedjan Movium ut en bok om planering med barnperspektiv.

Författare är Lena Jungmark, na­ tionell koordinator för frågor som rör barns och ungas utemiljö, och välkänd röst för STAD:s läsare.

Boken utgår från de fyra begrep­ pen barn, plats, lek och stad som ett sätt att ringa in och beskriva barns vardagsliv. Barns möjlighe­ ter att leka fritt utomhus minskar.

Med Lekfull stad vill Movium både analysera varför och peka ut vilka möjligheter olika yrkesgrupper har att arbeta för en barnvänlig stad – i enlighet med barnkonventionen, Agenda 2030 och Politik för gestal­ tad livsmiljö.

För drygt tio år sedan gav Movium ut en skrift som heter ”Barns plats i staden”. I den drogs viktiga slutsatser om barn och planering kopplade till barnkonventionen.

Många av de slutsatserna är fort­ farande relevanta.

Målgrupp är politiker, besluts­ fattare, planerare, arkitekter och förvaltare som vill få större för­ ståelse för varför det är så viktigt att arbeta med barnperspektiv och barnets perspektiv.

– Vi kommer att skicka den till samtliga politiker i Sveriges riks­ dag. På så sätt hoppas vi att nå fram med budskapet i högsta in­ stans, säger Lena Jungmark.

TITTI OLSSON

FOTO: LENA JUNGMARK

Ny bok i present till politiker.

wesp.no POST@WESP.NO TEL. +47 67 17 75 00

Möbler för att umgås, trivsel och levande rum – både ute och inne.

13

14

NOTISER

FOTO: FREDRIK JERGMO

Publika parker och stadsrum 2021 Nytt försök i Lund.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

KONFERENS Den 22 april i Lund är Tankesmedjan Movium med och arrangerar konferensen Publika parker och stadsrum – mötesplatsen för alla som jobbar med publika anläggningar i offentlig eller privat regi. 2020 års konferens fick stäl­ las in i sista stund när pandemin stängde ner alla aktiviteter, men nu tar vi nya tag. Lunds kommun är värdstad och våren i Skåne bjuder på många anledningar till ett besök.

Vi tror att många vill träffa bransch­ kolleger och utställare igen för att

inspireras av platser och besöksmål genom spännande föreläsningar.

För att säkra att konferensen kan genomföras oavsett coronaläget till våren kommer det att vara möjligt att delta även digitalt. Men vi håller tummarna för en positiv utveckling och planerar parallellt för att vi ska kunna ses igen under coronasäkrade former. Programmet kommer att presenteras löpande och anmälan öppnar i slutet av januari via Movi­ ums hemsida.

FREDRIK JERGMO

Stadskroki

Med trappor, räcken och fasader som motiv.

I N U L A

KULTUR ”Staden är förändring, allt rör sig – den är vår myrstack! Samtidigt är den stillastående.”

Konstnären Johan Sunesson går en höstsolig söndagseftermiddag omkring med en mikrofon i handen och talar till de församlade utanför konst­ galleriet Krognoshuset i Lund, stadens äldsta profana byggnad från 1300-talet. På trappan sit­ ter en krokimodell och lutar sig mot räcket. På den lilla torgbildningen framför huset står männi­ skor beredda med en bit kol i handen framför sina stafflier. Det är Konsthelg i Lund och dags för stadskroki, det vill säga att snabbt och på kort tid teckna efter levande modell. Det handlar om att fånga det väsentliga.

Konst handlar om att våga. Våga börja. Något av det svåraste som finns, säger Sunesson. Man börjar och sedan ändrar man. Eller också säger man, kanske överraskande till sig själv: Oj, så bra det här blev! I kroki handlar det om att se luftrum­ men, om mellanrummen. Nu uppmanas delta­ garna att teckna med ”fel” hand – lura hjärnan lite, utmana sig själv.

Allt detta hade kunnat handla om stadspla­ nering. Våga börja. Våga ändra, göra om. Arbeta med fel hand. Se mellanrummen.

– Våga arbeta utan kontroll, manar Johan Su­ nesson. Låt hjärnhalvorna jobba på autopilot!

Precisionsljus med obefintlig bländning

selux.com

TITTI OLSSON

FOTO: AGNES NILSSON

NOTISER FOTOMONTAGE: AMANDA WAHLÉN

Platser som värmer App visar vägen till varma ställen.

STADSRUM I framtiden kan tonår­ ingar boka en varm plats att sitta och umgås på via appen ”Varma platser”.

Appen är på idéstadiet och ingår i projektet ”Varma platser utomhus” för åldersgruppen 13–18. Arkitek­ ten Helena Ruge har arbetat fram gestaltningskoncept för två varma platser i Stockholm tillsammans med fyra ungdomar i staden. Enligt dem är den största bristen i stads­ miljön varma ställen som är gratis där man kan umgås utomhus. Som det är nu blir exempelvis stadsbus­ sar ett populärt hängställe i brist på annat.

Appens bokningssystem ger två timmars värme, belysning och ibland även laddmöjlighet för mobiler, beroende av plats. Projektet är ett resultat av kursen ”Stadsrum för barn och unga” på SLU, en kurs för landskapsarkitekter och andra pla­

nerare som vill rita platser speciellt för alla dem som inte är vuxna ännu, men som har lika stor rätt till sta­ den. Planen är att appen lanseras under 2021. Läs mer på varmaplat­

ser.se som länkar till podcast och Instagram, där man kan delta i ett utbyte av idéer via @varmaplatser.

LENA JUNGMARK

Plan för bin Tama bin konkurrerar ut de vilda.

PLANERING I all välmening tror vi

FOTO: FREDRIK JERGMO

16

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

att biodling är bra men i själva verket tränger tambin, som ger oss honung, ut de vilda bina genom att konkur­ rera om maten, och den biologiska mångfalden är återigen förloraren.

Det och mycket annat kan man läsa om i Kew Gardens rapport ”State of the World’s Plants and Fungi 2020”, där SLU-forskaren Henrik Sjöman har medverkat.

Genom samverkande kommunala plandokument kan den biologiska mångfalden gynnas. Södertälje visar med ett bra exempel på hur kom­ muner kan komplettera sin grönplan med till exempel en pollinerings­ plan. Läs mer på sodertalje.se.

FREDRIK JERGMO

ANNONS

ANNONS

Smekab Citylife har en längre tid arbetat med att minska sin miljöpåverkan, och nu kan de Svanenmärka sina stålräcken.

Först i Norden med Svanenmärkta stålräcken Smekab Citylife är först i Norden med miljömärkta stålräcken och staket för offentliga miljöer.

– Det är första gången vi Svanenmärker stålräcken och staket, säger Josephine Jansson, rådgivare på Miljömärkning Sverige AB som ansvarar för Svanenmärkningen.

Smekab Citylife har länge arbetat med att minska sin miljöpåverkan och tog för tre år sedan fram en detaljerad hållbarhetsstrategi.

– Vi beslutade bland annat att 50 procent av vår försäljning skulle uppfylla hållbarhets­ krav enligt något vedertaget system, berättar Mats Alexandersson, kvalitets­ och miljöchef på Smekab Citylife.

Valet föll på Svanen, Nordens officiella miljömärkning, som tar hänsyn till hela livscykeln, från material och produktion till avvikelser och reklamationshantering.

Sju produkter Svanenmärkta De första produkterna för certifieringen var de ursprungliga räckena framtagna på 70­talet.

Totalt handlar det om sju olika produkter

044-767 00

som svarar för en stor del av företagets försäljning.

– Det är enklare att välja produkter som är relativt mogna och inte förändras så mycket eftersom Svanen ställer krav på att alla eventuella förändringar måste redovisas.

Arbetet innebar sedan att specificera allt från material och produktion till emballage och reklamationer. Dokumentationen gran­ skas av Miljömärkning Sverige, som också gör inspektioner på plats.

– Den stora fördelen är att vi har ytbehand­ ling i eget hus. Hade vi kommit som en liten aktör till en stor tillverkare och krävt att de skulle ändra sina utsläppsmängder hade processen blivit mer komplicerad.

Höghållfast stål En annan fördel är att Smekab Citylife till stor del använder höghållfast stål. Det har gjort att mängden stål som används i produktionen kunnat minskas med hela 1 000 ton per år.

Nu finns de Svanenmärkta produkterna färdiga för marknaden och Mats Alexan­ dersson hoppas att både entreprenörer och föreskrivande led ska uppmärksamma

infosmekab@saferoad.se

Smekab Citylife tillverkar en mängd olika bågräcken för offentliga miljöer. Samtliga är nu Svanenmärkta.

nytillskottet.

– Vi vill väcka intresse för frågor kring hållbarhet och miljö, vi tror att det är enda möjliga vägen framåt. Även Josephine Jansson lovordar initiativet och skulle gärna se att fler tillverkare Svanen­ märkte sina produkter. Hon tycker också att man inom offentliga upphandlingar ska kunna ställa krav på Svanenmärkning.

smekabcitylife.se

in @smekabcitylife

Smekab Citylife utvecklar, producerar och säljer produkter och lösningar för att skapa attraktiva urbana miljöer. Räckes- och avspärrningslösningar är en stor del av företagets erbjudande, liksom ett brett sortiment av möbler för offentlig utemiljö, väderskydd för hållplatser, cykelparkeringar och produkter för cyklism.

18

SAMTALET

Drygt 30 nautiska mil rakt västerut från den norska kusten, på polcirkeln, ligger ökommunen Træna med sina 450 öar och ungefär lika många invånare. Caroline Dahl har träffat Moa Björnson, utvecklingschef på Træna.

T E X T: C A R O L I N E D A H L . F O T O : F L O O R TJ E Z O N N E V E L D

Livet på

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

19

Træna

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

20

SAMTALET

Drygt 30 nautiska mil rakt västerut från den norska kusten, på polcirkeln, ligger ökommunen Træna med sina 450 öar och ungefär lika många invånare.

»Vi behöver framtids­ bilder om det goda, spännande, kreativa livet i landsbygderna som visar mer än fritid, turism och resor.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

P

å Trænas huvudö Husøy bor och verkar Moa Björnson sedan fem år. Med erfarenhet från olika stadsutvecklingsprojekt, bland annat i Malmö, har hon iscensatt flera initiativ som håller på att förändra bilden av Træna hos både besökare och öbor. Ett residenceprogram för konstnärer, företagare och kockar har etablerats. Projektet Træna–Hawaii spårar kopplingar mellan två ögrupper som befinner sig på varsin sida av jordklotet. Två årliga festivaler, Trænafestivalen på sommaren och Ta Træna med Storm under vintertid drar – när en pandemi inte präglar hela tillvaron – massor av besökare. De lockas inte minst av närkontakten med den vackra och vilda naturen.

21 Vilken betydelse har festivalerna för öborna – eller havfolket, som ni också kallar er själva?

– De är verkligen en integrerad del av ön och något som alla invånare värnar om. De arrangeras av en förening där alla som driver föreningar, företag eller är någon annan slags juridisk person kan bli medlem. Vinsten går tillbaka till lokalsamhället och används till lokala investeringar. Varje festival är ett slags immateriellt publikt rum som uppstår för en tid och sedan försvinner. Folk har ett behov av att komma samman och träffas, känna rörelsen och flödet i möte med andra. Festivalerna ger en sådan möjlighet på en plats där det inte finns så många offentliga rum i vanlig mening.

Vilka fler uttryck tar sig det offentliga rummet på Træna?

– Det offentliga, eller det gemensamma, är verkligen något annat här än i en stad. Puben, kaféet, bastun, gymmet och museet, till exempel, är små men viktiga institutioner där folk träffas. Naturen är ett annat gemensamt offentligt rum i den bemärkelsen att vi värnar om den på samma sätt som man gör med ett torg eller en park i staden. Alla här har starka band till naturen och de resurser den ger. Den relationen är nog mer närvarande här än i en stad eftersom vi är mer

direkt beroende av fisken, klimatet och havet. Det digitala rummet är ännu ett exempel på vad som kan vara ett viktigt offentligt rum i ett litet samhälle som detta. Här finns en Facebookgrupp där i princip alla invånare ingår. På det sättet kan vi skapa offentliga samtal och enkelt nå alla. Man skulle kunna säga att hela ögruppen är ett offentligt rum. På gott och ont! >

– Alla här har starka band till naturen och de resurser den ger, eftersom vi är beroende av fisken, klimatet och havet, säger Moa Björnson.

Om Træna ska definieras som landsbygd beror det bara på att det inte går att definiera platsen som stad.

Havsbygd vore kanske det bästa.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

22

SAMTALET

Det offentliga, eller det ge­ mensamma, kan vara ställen som puben, kaféet, bastun, gymmet och museet. Det är små men viktiga institutio­ ner där folk träffas

Vilka utmaningar möter du i utvecklingsarbetet?

– Det finns massor! Det första jag tänker på är hur vi ska upprätthålla vad vi på norska brukar kallar livsgrundlag, det vill säga grundläggande kvaliteter eller förutsättningar som gör att folk vill bo här och kan livnära sig på något. Fiske och att arbeta med det som havet ger har alltid varit viktigt. När utbildningsnivån höjs och jobben blir mer kvalificerade är det en utmaning att behålla de yngre generationerna bofasta. Här finns två samverkande drivkrafter, urbanisering och centralisering, som påverkar förutsättningarna för öns utveckling och möjligheterna att upprätthålla servicenivån.

En annan utmaning är infrastruktur och kollektivtrafik. Vi är helt beroende av båttrafiken. Turtätheten minskar och besparingarna ökar hela tiden. Andra utmaningar är att vi är få personer som ska kunna upprätthålla flera samhällsfunktioner. Det gör oss sårbara om och när det sker plötsliga förändringar.

Hur ser du på Træna som rural plats?

– Jag tycker det är svårt att definiera Træna som landsbygd. Vi bor tätt på en pytteliten ö och vi har bara en lantbrukare som lever av sitt jordbruk. Hade vi varit en landsbygd utanför en större stad hade de flesta av oss pendlat in till stan för att arbete. Nu arbetar vi där vi bor.

Om vi ska definiera Træna som landsbygd så är det egentligen bara för att det inte går att definiera den som stad. Kanske vi borde kalla det havsbygd.

Men är det inte viktigt att sätta ord på vad man är?

– Jo. Ord för med sig status, förståelse och identitet. På svenska används begreppet landsbygd, men det blir allt vanligare att prata om landsbygder, alltså i plural, för att understryka att det finns olika typer. I Norge använder vi ordet distrikt som tyvärr gör att man associerar till statistik och siffror och mindre till kvaliteter som beskriver landskap, karaktärer, kulturer och livsstilar. Olika bygder har olika kulturhistoriska identiteter som präglar dem. Det är stor skillnad på en bruksort och ett fiskesamhälle där en småentreprenörsanda har funnits i generationer, som på Træna. Det behövs en bredare palett för att beskriva hur vi ser på landsbygderna och allt som inte är stad.

Saknas det rurala visioner?

Vad ska de i så fall innehålla?

– Ja, rurala visioner saknas. Bilderna av landsbygden är ofta tillbakablickande, romantiska och nostalgiska. Visionerna om det rurala livet måste innehålla bilder av vardagsliv, vad man gör och vilka värden som är viktiga. Urbana visioner illustrerar ofta möten mellan människor i en slags fritidssituation. Visionsbilderna för det rurala behöver även beskriva vad vi producerar, vad vi lever av och hur interaktionen mellan naturresurserna och människorna ter sig. Arbetet i staden är ofta osynligt. I det rurala sammanhanget är arbete och produktion en utgångspunkt oavsett om det görs av en människa eller en robot. Vi behöver framtidsbilder om det goda, spännande, kreativa livet i landsbygderna som visar mer än fritid, turism och resor.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

23

Två drivkrafter, urbanisering och centralisering, samverkar och påverkar förutsättningarna för ökommunens utveckling och möjligheterna att upprätthålla servicenivån.

Hur ser en framtidssäkrad vision för Træna ut?

– Det som är bra idag vill man bevara och ha mer av. En gemensam önskan hos öborna är att befolkningen ska öka.

Jag tror att en realistisk målsättning är att förhindra att den minskar. Naturens premisser är också viktigt. Själv tror jag också på att satsa mer på skola och att erbjuda utbildningsmöjligheter som folkhögskola eller kursverksamhet. Det finns också potential för digitalt baserade jobb och jag ser möjligheter för att öppna för fler lösningar där man kan växelbo, både här och kanske i staden.

Arkitektur och boendemiljö blir viktigare. Vi har bostadsbrist och jobbar just nu med investeringar i nya bostäder och bebyggelse. Generellt är människor här idag mer intresserade av klimat- och miljöfrågor än tidigare. En framtidssäkrad vision för Træna är naturligtvis beroende av att resten av världen lyckas möta klimatmålen.

»Det behövs en bredare palett för att beskriva hur vi ser på landsbygderna och allt som inte är stad.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

24

TEMA:

DEN URBANA NORMEN T E M A I L L U S T R AT I O N E R : C A R O L I N E A X E L B L O M

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

25

Rural–urban, landsbygd–stad. Är det ett givet motsatspar, ett antingen eller? Varför inte se till likheter och gemensamma drag?

INNEHÅLL: Ligger framtiden i landsbygden? . ..................................................................... 26 Den urbana normen ............................................................................................... 30 Uti vår hage . .............................................................................................................. 34 Landsbygd inget offer för urbanisering. ......................................................... 38 DEBATT: I skavet mellan urban och rural...................................................... 43

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

26

TEMA: DEN URBANA NORMEN

Ligger framtiden Hur kommer det sig att intresset för landsbygden växer samtidigt som en allt större del av jordens befolkning blir urban?

T E X T: C A R O L I N E D A H L

– Vilken värld skulle du vilja bo i?

Den frågan är, menar kuratorerna för den pågående utställningen Countryside – The Future på Guggenheim museet i New York, en springande punkt. Temat för utställningen är landsbygden, detta territorium som upptar 98 procent av jordens yta med vildmark, jord- och skogsbruk, oceaner, gruvor, vindkraftsparker, små samhällen och spridd bebyggelse, infrastruktur, serverhotell och mer därtill.

Utställningen är skapad av den holländske arkitekten Rem Koolhaas, grundare av kontoret OMA (Office for Metropolitan Architecture) i samarbete med deras tankesmedja AMO. Koolhaas är känd för att ligga i framkant när det gäller professionens utveckling och skapar också återkommande diskurser kring nya strömningar inom framförallt arkitektur och stadsplanering. För något decennium sedan handlade dessa om

täthet, global arkitektur och frånvaron av stadsplanering. Och nu intresserar sig alltså Koolhaas för ruralism.

Växande intresse

Men vad är då ruralism? Och varför finns det ett växande intresse för fenomenet samtidigt som jordens befolkning genomlever en extrem urbanisering?

Det finns flera forskare, både i USA och i Europa, som delar en mer eller mindre likartad förklaringsmodell kring ruralism. Den amerikanska sociologen och teoretikern Michael Bell är en forskare som har fått genomslag med sin förklaringsmodell av the first and the second rural.

Det finns två perspektiv på landsbygden som verkar samtidigt, menar han. Det ena är landsbygden som en fysisk plats med naturresurser och ekosystem, det andra är landsbygden som en idealiserad och symbolisk plats, ofta satt i kontrast till det urbana.

27

i landsbygden?

Olika perspektiv

Arkitekten och planeraren Vanessa Miriam Carlow har nyligen gett ut en antologi, Ruralism – the Future of Villages and Small Towns in an Urbanizing World, med olika perspektiv på det rurala. I introduktionen beskriver hon den omfattande transformation som landsbygden har genomgått under senare år med automatisering, industrialisering och en utflyttning av människor samtidigt som, menar hon, landsbygden också får ta emot momentana massinvasioner av turister i takt med att landsbygden mer och mer betraktas som ett rekreationslandskap.

Carlows uppmaning är att det är bråttom att finna en vokabulär för att diskutera dessa områdens dynamiska förändringsprocesser. Strategier för utveckling och förvaltning av områdena är också angelägna, enligt Carlow.

Rekreativ plats

Just landsbygden som en rekreativ plats – för urbaniter ska kanske förtydligas – förstärker enligt den tyska forskaren Claudia Oltmanns bilden av det rurala som en idealiserad och symbolisk

plats som också begränsar dess självbild och utveckling. Utifrån studier av den tyska landsbygden menar Oltmanns att man kan skönja åtminstone tre samtidiga föreställningar kring landsbygden: det faktiska landskapet, det föreställda och det praktiserade.

Dessa tre perspektiv, menar Oltmanns, är också användbara för att rent allmänt diskutera livskvalitet och vad samhället är, kan vara eller inte ska vara. Kanske är det just det som utställningen på Guggenheim har tagit fasta på genom att ställa frågan om vilken värld vi vill bo i. >

28

TEMA: DEN URBANA NORMEN

uppdelning mellan stad och det som måste betraktas som icke-stad eftersom det ses ur en urban synvinkel.

En strikt uppdelning i urbana och rurala områden utmanades redan under 1900-talets andra hälft av planerare och geografer som såg gränsen mellan stad och land luckras upp, bland annat som en effekt av efterkrigstidens stadsutbredningsprocesser.

Sammanflätade processer

Gått på djupet

En forskare som har gått på djupet i frågor kring ruralism är den amerikanske sociologen och urbanteoretikern Neil Brenner. Hans fokus ligger på att problematisera relationen mellan det urbana och det rurala. Brenner ifrågasätter det rådande urbana narrativet, enligt honom skapat bland annat av FN:s återkommande rapporteringar kring hur många människor som bor i städer och förväntas göra så i framtiden. Han menar att det både bidrar till och rättfärdigar ett dominerande fokus på utveckling av de urbana områdena. Ett sådant narrativ driver enligt Brenner en hegemonisk S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

En annan tankemodell som etablerades under denna tid var den amerikanske sociologen och filosofen Lewis Mumfords idé om att urbaniseringen kan ses som två sammanflätade processer, där den ena processen kallas up-build och den andra un-build. I det första fallet åsyftas uppförandet av gängse stadsbebyggelse medan det andra syftar på processen där det omgivande landskapet utarmas genom en intensifierad privatisering och produktion av mat, vatten, material, energi et cetera för ”urban” användning.

Brenner menar å sin sida att förståelse av det urbana måste vidgas från dagens fokus på den fysiska platsen till att också inkludera de områden som av Mumford benämndes un-built. Brenner går så långt att han också hävdar att det är rent felaktigt att benämna dessa områden som landsbygd eller rurala eftersom närvaron av det urbana ändå är så starkt.

Han frågar sig om vi kanske istället ska prata om landskap av planetär urbanisering.

Nya sätt behövs

Brenner menar vidare att vi behöver nya sätt att kartlägga och förstå dessa landskap, ekologier och territorier eftersom områdena numera är sammanflätade med urbaniseringsprocesser. Transformationen av dem är snabb och genomgripande med framväxande storskaliga och automatiserade produktionsanläggningar. Dessa områden och anläggningar är idag effektiviserade till den grad att, menar Brenner, de bör betraktas som ett globalt ”servicelandskap” där syftet inte är att producera råvaror utan snarare att betjäna en global marknad.

29 Sådana landskap utgör en skarp kontrast till de rurala ideal som snarare bygger på idén om landskapet som en del av ”naturen” och som därför producerar varor och råvaror av sig själv.

Brenners uppmaning är att planeringen, istället för att understödja en vidare transformation av landskapen till effektiva servicelandskap, ska återta kontroll över territorierna – för det allmännas bästa.

Öppen fråga

Huruvida framtiden finns på landsbygden, som Koolhaas utställning tycks peka på, får bli en öppen fråga.

Uppenbart är dock att förverkligade visioner om framtiden – exempelvis högteknologisk automatisering och privatiseringens ökade inflytande över markens användning och exploatering – kan hämtas från den senaste tidens genomgripande transformation av landsbygden.

Automatisering av fordon, till exempel, påverkar och förändrar stadslandskapet på samma sätt. Det är ett exempel på en teknologisk utveckling som förändrar betingelserna för hur människan kan använda gator och torg. Förändringen av stadslandskapet kan också ske genom exempelvis samförvaltning av offentliga platser när fastighetsägare önskar sig större inflytande över skötsel och användning av publika rum. Därför är det viktigt att redan nu reflektera över om vi önskar samma utveckling i staden som den som skett på landsbygden.

Om staden, eller ska vi kanske säga stadsbygden, står näst i tur för samma genomgripande transformation återstår alltså att se. Vill vi inte att det ska hända behöver vi påverka utvecklingen i en annan riktning. För att samhällsbyggandets aktörer ska förstå vad som skett i de rurala landskapen är det, menar flera forskare, viktigt att förnya vokabulären och skapa fler nyanserade perspektiv kring landsbygden och de erfarenheter som gjorts inom det rurala området.

»Brenner går så långt att han också hävdar att det är rent felaktigt att benämna dessa områden som landsbygd eller rurala eftersom närvaron av det urbana ändå är så starkt.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

30

TEMA: DEN URBANA NORMEN

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

31

Den urbana normen Den teoribildning som har sin utgångspunkt i att staden är norm kallas för territoriell maktordning. Att bryta den urbana normen handlar om att förflytta centrum.

TE X T OCH FOTO: K ARIN ANDERSSON

”

D

e strukturer vi bygger upp i ett samhälle påverkar hur lätt det är att röra sig i och ta del av samhället. Bygger vi ett samhälle för män blir det svårare för kvinnor. Bygger vi ett samhälle för de unga blir det svårare för de gamla. Bygger vi ett samhälle för staden blir det svårare för landsbygden.”

Så skriver initiativet ”Härifrån” på sin hemsida och det låter ju logiskt, eller hur?

Den teoribildning som har sin utgångspunkt i att staden är norm kallas för territoriell maktordning. I en rapport för Jordbruksverket skriver forskaren Malin Rönnblom att makt ofta förstås som resurser eller pengar, men att makt också kan handla om att få sätta agendan för frågor som diskuteras, hur de diskuteras och vilka beslut som ska tas. Makt kan även handla om tolkningsföreträde, att avgöra vad som är möjligt att ifrågasätta och vad som är så normalt att det nästan inte går att benämna.

Malin Rönnbloms rapport bygger på en diskursanalys av nationella strategier inom ett antal områden. Jordbruksverket är en av de myndigheter i Sverige som har till uppgift att se till att arbeta för en modern och attraktiv landsbygd där det finns jobb och utvecklingsmöjligheter. Grunden för denna samhällsstyrning vilar på kunskap om de ekologiska, ekonomiska och sociala systemen, skriver de själva och fortsätter: ” …men även värderingar och attityder, medvetna eller omedvetna, spelar roll”.

I rapportens inledning skriver Jordbruksverket att sättet vi värderar stad och land på får konsekvenser för hur vi formulerar ”problemen” och för vilka ”åtgärder” vi sätter in. Det får i sin tur effekter för i vilken riktning samhället utvecklas.

När Clara Bodén, filmskapare och producent bosatt på Rödön i Jämtland, får höra om den urbana normen faller allting på plats. I podcasten ”Landet” berättar hon om när hon äntligen fick ett begrepp som förklarar vad det är >

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

32

TEMA: DEN URBANA NORMEN

hon kämpat mot hela sitt yrkesliv.

Den urbana normen. Det sätter ord på en maktordning som hon så starkt upplevt men som inte erkänts.

En del av problemet, menar hon, är utifrånperspektivet. Att det så ofta är någon annans blick, perspektiv och utgångspunkt som ska definiera landsbygderna och berätta om deras invånare och dess liv. Att få ett språk för detta tolkningsföreträde, att kunna synliggöra det, är viktigt, menar Clara Bodén. Man måste uppfatta en struktur

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

för att kunna förändra den. Att bryta den urbana normen handlar om att förflytta centrum.

S

tad och land och vad de båda representerar har alltid stått som varandras motsatser. Landsbygden representerar det traditionella, bestående och kända.

Staden associeras med det moderna, föränderliga och innovativa – fram­ tiden. Det är normerande och invanda föreställningar som uttalats så många

33 gånger att vi tar dem för sanna utan att ifrågasätta dem. Att staden är motor för utveckling. Att städer förknippas med ord som tillväxt, kreativitet och attraktivitet. Om staden är allt detta och stadens intressen har tolkningsföreträde, då görs landsbygden per automatik till dess motsats.

Bilden av staden som motor, och därmed som den viktigaste beståndsdelen i samhällsmaskineriet, är väletablerad.

Men ”Härifrån” målar upp en annan bild. En bild där olika platser i Sverige, urbana såväl som rurala, stora som små, centrala som perifera, ses som kugghjul i ett urverk. Varje kugghjul är lika betydelsefullt för att klockan ska fungera.

Bilden av staden som motor blir en självuppfyllande profetia som staden själv profiterar på.

M

ed industrialismen kom urbaniseringen och med den blev staden tids nog norm. Konsekvensen av ett urbaniserat samhälle blir en obalanserad rumslig segregering och en landsbygd vars betydelse förminskas. Och med det samhällets intresse för att sörja för landsbygden. Med en privatiseringsvåg av institutioner som tidigare upprätthölls av välfärdsstaten tillfördes nya problem till landsbygden.

Tillgången till post, skola, sjukvård och kollektivtrafik minskade när marknadens värderingsmetoder fick fäste.

Marknadslogikens effekter inom den offentliga sektorn innebär de största utmaningarna för landsbygden. Kostnadseffektiva lösningar premierar täta miljöer med mycket människor, konstaterar ”Härifrån”. De påpekar att landsbygden aldrig kan konkurrera med staden när det gäller täthet. Ändå fortsätter samhällen att utvecklas utifrån en marknadslogik som urholkar glesa miljöer på infrastruktur och service. Den tidigare politiska visionen att hela Sverige ska leva får ge vika för den ekonomiska logiken.

»Marknadslogikens effekter inom den offentliga sektorn innebär de största utmaningarna för landsbygden.

Stadens befolkning tar större del av de gemensamma samhällsresurserna på bekostnad av boende på landsbygden.

Landsbygden anses vara mer problematisk än staden, mer i behov av stöd och inte som en plats för framtida ”investeringar”, skriver Malin Rönnblom. Landsbygden förkroppsligar problem, medan staden benämns som en plats för framtida utveckling.

Malin Rönnblom frågar sig om en strategi för landsbygden istället borde vara en strategi för Sveriges territoriella utmaningar. Att en landsbygdsstrategi inte enbart kan fokusera på landsbygd utan måste behandla även staden, eftersom de problem som landsbygden ställs inför delvis handlar om att staden tillskrivs en potential – och tilldelas resurser – på ett sätt som ställer landsbygden i skuggan.

Med detta tankesätt kanske vi kan komma förbi den missvisande dikotomin mellan stad och land och bryta den urbana normen.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

34

TEMA: DEN URBANA NORMEN

Uti vår hage TE X T OCH FOTO: ANNA LENNINGER

Upplevelsen av och inställningen till natur uttrycks olika beroende på om man bor på landet eller i stan.

Anna Lenninger har valt två böcker där människors egna röster hörs, men ger helt olika perspektiv.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

35

B

”

ara här ligger horisonten på rätt ställe.” Så skriver journalisten och författaren Marit Kapla i efterordet till boken Osebol som tilldelades Augustpriset i skönlitteratur 2019. Hon står och blickar ut över landskapet på grusvägen utanför det hus hon bodde i under uppväxten i norra Värmland.

Flertalet av de vuxna som bor i en liten ort på glesbygden i Torsby kommun har berättat om sina liv för henne. Texten består uteslutande av utvalda och ordagrant nerskrivna utsagor från röster som tillsammans bildar en fresk över livet som det levs och har levts i Osebol, det normala livet.

I intervjuer och samtal, bland annat i podden ”Landet”, har Marit Kapla berättat om hur hon reagerar på hur skildringar av stad och landsbygd ofta framställs i polariserande ordalag.

Hon poängterar att få människor till hundra procent antingen är stadsbor eller landsbygdsbor även om flertalet av oss är mer eller mindre medvetna om på vilket vis våra livsbetingelser är sammanflätade.

Landsbygden och det lilla samhället är självklart centrum för den som bor där. Det borde inte ens vara föremål för reflexion. Men vardagslivet blir allt mer komplicerat i takt med att samhället inte förmår upprätthålla service på en acceptabel nivå när allt fler funktioner samlas i allt färre tätorter. Människor på landsbygden lever med baksidan av många beslut fattade i städers ekonomiska och politiska maktcentrum.

Röster om hur allt yngre barn får allt längre till skolan talar sitt tydliga språk i Osebol. Långa dagar med skolbuss och brist på behöriga lärare. Affärer och samlingslokaler som inte längre existerar. Broar och vägar som inte underhålls.

Nerlagda industrier och arbetsplatser som försvinner. Små jordbruksenheter som inte längre kan försörja en familj.

Sättet på vilket Marit Kapla låter Osebols invånare komma till tals blir till en osminkad skildring av de negativa konsekvenser som drabbar glesbygdens >

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

36

TEMA: DEN URBANA NORMEN

befolkning när resurser främst satsas i urbana sammanhang.

Klarälven, älvdalen, bergen och skogen utgör självklara beståndsdelar av vardagen för människorna i Osebol.

Skogarna och älven var en gång plats för tungt och farligt arbete. Att älgstammen minskat är möjligen delvis jägarnas fel, men också vargens. Förr fanns det gott om smultron i vägrenarna, så är det inte längre. För tidigare generationer var lingonplockning viktigt för hushållet.

Naturen beskrivs sakligt och osentimentalt, men också poetiskt när domherrarna liknas vid röda äpplen i träden om vintern. Vikten av rymden och friheten som omger det egna huset, det egna hemmet, i det bekanta landskapet, lyser mellan raderna men kläs inte i många ord.

Nu ska jag tala om för dig att mitt liv varit som Värmland.

Berg och dalar.

Det har gått upp och ner. (Åke Axelsson, född 1947)

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

I

Marit Kaplas text framställs inställningen till natur främst sakligt och inriktad på nyttigheter. I David Thurfjells Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. framträder en annan syn på natur, det är till och med frestande att skriva Naturen med stor bokstav och i bestämd form singularis.

David Thurfjell är religionshistoriker och har skrivit en idéhistorisk bok där intervjupersoners utsagor analyserats och tolkats utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. Han har kontaktat männi­ skor som vistats i stadsnära natur och samtalat med dem om deras naturupplevelser. Flertalet av intervjupersonerna bor i Storstockholmsområdet.

För dessa personer är vistelsen i skogen ett medvetet och eftersökt

37 avbrott från vardagen. Upplevelser av och i natur söks som kontrast till det vanliga livet med arbete, buller, trängsel, stress och annat som ingår i ett urbant liv.

Forskare inom olika discipliner söker inte sällan efter biologiska, fysiologiska och evolutionära förklaringar till vad det är som kan tänkas ge exempelvis sänkt blodtryck och lägre nivåer av skadliga hormoner. David Thurfjell betonar att vårt sätt att värdera natur och naturvistelse till stor del är kulturellt betingat. Svensken i gemen förväntar sig att finna lugn och bli rofylld i naturen.

Själva denna inställning, medveten eller omedveten, bidrar till ett välbefinnande.

Den som trampat i ett getingbo eller mött en björn på sin uppfart färgas av andra känslor.

David Thurfjells bok är en berättelse om hur denna kulturella betingelse successivt vuxit fram, dels i takt med att kyrkan förlorat sitt dominerande inflytande över lejonparten av bondesamhällets göromål, dels ur industrialismens mekanistiska förhållningssätt till råvaror och naturresurser men även som ett resultat av den stora medelklass som uppstått i städer och tätorter.

Exploateringen av naturen och stadsbornas separation från den har skapat förutsättningarna för en romantiserad naturuppfattning. Den moderna svenska naturkärleken har sin upprinnelse i denna paradoxala situation.

Individualismen och den urbana medelklassens agerande är en drivkraft och förutsättning för konsumtionssamhällets genomslag.

David Thurfjell beskriver samtiden som en ”känna-efter-kultur” där det egna jaget tillmäts en betydelse som tidigare varit ytterst få förunnat. Tidigare generationers liv styrdes av strukturer som utgick från kollektivet snarare än individen. Det intresse som idag riktas mot den enskilda personens individuella känslor och existentiella grubblerier skulle förr ha tett sig främmande.

De existentiella känslor som intervjupersonerna ger uttryck för och söker i naturen tangerar, om än ofta motvilligt

uttalat, ett andligt sökande. Känslan av att möta och utforska en gräns återkommer som ett tema i beskrivningar av naturupplevelser. Det kan vara gränsen mellan det vilda och civilisationen, mellan arbete och fritid, stad och land eller tro och vetande. Det är ett sökande efter känslor av mystik och autenticitet som det urbana livet inte erbjuder.

Jag hatar parker, det är så himla dåligt substitut för känslan i en riktig skog.

(Intervjupersonen ”Eva”) Varken Marit Kapla eller David Thurfjell uppehåller sig kring begrepp som rötter eller rotlöshet i bemärkelsen av att höra hemma på en särskild plats eller i sitt liv.

Men dessa ord speglar möjligen en av skillnaderna mellan intervjuade Osebolbor och de som bor i en storstadsregion?

Kanske använder svenska stadsbor natur för att hantera en, möjligen odefinierad, vilsenhet. Glesbygdsbon har många problem att hantera i sin vardag men är kanske tryggare i frågan om sin hemvist.

Stadsbon söker upp­levelser om står i kontrast till det vanliga livet med arbete, buller, trängsel, stress och annat som ingår i ett urbant liv.

»Landsbygden och det lilla samhället är självklart centrum för den som bor där. Det borde inte ens vara föremål för reflexion.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

38

TEMA: DEN URBANA NORMEN

Landsbygd inget offer för urbanisering – Det är viktigt att inte tänka på landsbygden som ett offer för urbaniseringen utan titta på vilka möjligheter som finns i framtiden, säger Anders Larsson, landskapsforskare och lektor på SLU. T E X T O C H F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

39 Att jordbruksmarken skyddas är en viktig framtidsfråga.

Ofta är det den mest produk­ tiva marken som läggs igen först när ytor hårdgörs, säger Anders Larsson, SLU.

A

nders Larsson bor sedan 2011 på landet utanför Helsingborg, dit han flyttade från Lund.

– Det var en stor omställning, men jag trivs jättebra. Lugnet, tystnaden på natten, djurlivet ända in på husknuten och känslan av att kunna gömma sig alldeles för sig själv samtidigt som den sociala sammanhållningen faktiskt är större på landet än i staden.

Det är underbart, säger han.

Anders Larsson arbetar med undervisning och flera forskningsprojekt på SLU som bland annat berör frågor om transporter i samhället. Landsbygdens perspektiv finns med. I det offentliga samtalet hörs ofta hans kritiska röst om hur Sverige använder jordbruksmark till bebyggelse. Det är inte bara ett hot mot livsmedelsproduktionen, utan i förlängningen också mot de globala klimatmålen. Att bygga på jordbruksmark är både onödigt och samhällsekonomiskt olönsamt. Men det sker ändå, i rasande fart. Till råga på allt ofta i strid med lagstiftningen på området. >

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

40

TEMA: DEN URBANA NORMEN

– Sverige hårdgör mycket jordbruksmark jämfört med andra länder, men det räcker att titta på Danmark för att se andra sätt att arbeta på. Frågar vi utomlands vad folk tycker om våra stadsgränser med mycket infrastruktur och stora handelsoch verksamhetsområden så är många kritiska. Vi planerar utan några tydliga stadsgränser. De är tydligare i många andra länder. Sverige är tyvärr ganska likt USA ur det avseendet, säger han.

Anders Larsson jämför i en debattartikel skånska Burlöv med den norditalienska småstaden Cuneo. Trots att orterna tar ungefär lika mycket plats på kartan rymmer den italienska tre gånger så många invånare som den svenska.

Bilen dominerar Mindre orter

Att slå vakt om landsbygden handlar också om att värna de mindre orterna.

I många europeiska länder finns till exempel god service i något slags centrum även på mindre orter medan svenska småorter har förlorat grundläggande service i takt med samhällsutvecklingen. Många mindre orter får i stället ödehus centralt och en onödigt spridd bebyggelse. Kanske kan man göra orter tätare när folkmängden minskar, funderar Anders Larsson.

Han ser också ett ökande intresse för att bo på landet bland barnfamiljer som flyttar från stan och renoverar hus i stället för att kämpa med höga amorteringar.

– Jag märker att många av mina studenter är sugna på att flytta till landsbygden. Att jag bor där själv beror bland annat på att jag gillar att odla. Många ser också fördelar med att inte bo i en bullrig och stressande miljö.

Jordbruksmark försvinner

I Europa hårdgörs i genomsnitt 250 hektar jordbruksmark om dagen. Skulle exploateringen fortsätta på samma sätt i ett sekel skulle det motsvara en femtedel av Sveriges totala yta. Men behovet av byggbar mark kan tillgodoses utan att någon jordbruksmark tas i anspråk, menar Anders Larsson.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Jämförelsen är inte unik utan kan göras mellan ett flertal andra orter.

– Det är en gammal, romersk byggnadstradition. Man hade ett helt annat stadsbyggnadstänkande. Våra städer är väldigt moderna och ett resultat av ett biltänkande som dominerar vårt samhälle. En viktig skillnad i Medelhavsområdet är att man har fortsatt bygga enligt traditionen. Man ser samma sak om man till exempel jämför Barcelona i Spanien med Atlanta i USA. Ursprunget till den svenska stadsutglesningen spårar Anders Larsson till att vi historiskt har haft tillgång till så mycket mark att det inte har spelat någon större roll att en del av jordbruksmarken hårdgörs.

– Jungfrulig mark, som det ofta kallas, tas i anspråk för att vi har så mycket mark. Därför har vi ingen utbyggd ekonomi kring att förtäta och renovera till exempel va-system. I stället för att bygga om systemen så utökar man med nytt som man sedan måste ta hand om.

Egentligen har vi en win-win-win-möjlighet i Sverige. Vi kan tjäna pengar, få attraktiva städer och bevara jordbruksmark, men det krävs att man tänker nytt.

Lösa upp knutar

Det handlar enligt Anders Larsson inte om att exploatera parker eller bygga höga hus, utan om att lösa upp knutar

41 kring exploateringen av områden som redan är hårdgjorda. På så sätt kan man både skapa fler bostäder och fler grön­ ytor medan jordbruksmarken utanför städerna bevaras.

Men att slå vakt om jordbruksmarken är inte alldeles enkelt i praktiken. Kommunerna struntar ofta i den eftersom livsmedelsförsörjningen inte är en angelägenhet på kommunal nivå, medan arbetstillfällen och attraktiva företagsetableringar är det. Kompetensen i jordbruksfrågor är också låg bland politikerna. För att övertyga kommunpolitiker är det därför bättre att prata om vilka stadsbyggnadskvaliteter man kan uppnå med förtätning. Att jordbruksmarken sparas kommer på köpet.

Planeringen behöver kanske också ibland lyftas över den kommunala nivån.

Anders Larsson vill se regionala utvecklingsplaner som till viss del ersätter översiktsplaneringen så att det inte blir huggsexor om externa köpcentrum och industriområden.

Risk för svält

Magrare jordar som ska försörja fler människor innebär dyrare mat och större risk för svält. Klimatförändringarna liksom ett ensidigt och storskaligt, miljöförstörande jordbruk riskerar att skynda på och förvärra utarmningen. Ur ett svenskt perspektiv kan mat egentligen bli en mycket större exportvara än vad det är i dagsläget. Vi kan också bli självförsörjande på sådant som tomater, gurka och paprika genom mer växthusodling, menar Anders Larsson. I stället är vi bland de länder i världen som importerar mest livsmedel.

På senare år har förtätningen av städerna tagit fart och tendenser till regional planering kan ibland skönjas genom frivilliga samarbeten mellan kommuner.

Kanske är någon form av uppvaknande i frågorna på gång.

– Det händer mycket nu, men det tar lång tid att vända sådana här atlantångare. Ofta vet inte den ena handen vad den andra gör, men man börjar upptäcka >

Fri konkurrens

Kommunerna har haft sitt planmonopol under många år men har inte skött det, menar Anders Larsson.

– Det har blivit fri konkurrens på ett dåligt sätt där man tävlar om att bygga sönder mest och få flest högbetalande skattebetalare. På regional nivå kan man tänka annorlunda och till exempel inte placera ett logistikcenter på bördig jordbruksmark i en kommun utan på sandjord i en annan kommun.

Att jordbruksmarken skyddas är en viktig framtidsfråga. Ofta är det den mest produktiva marken som läggs igen först när ytor hårdgörs. När vi lägger igen våra åkrar behövs nya, på andra platser.

– Då hugger man ner regnskog, men den marken bygger på svedjebruk och är bara produktiv i kanske tre år, sedan måste man bränna ner ny skog. Hos oss håller marken i 50 år till med nuvarande plöjningsmetoder, så även här behöver vi hitta andra metoder som inte förstör jorden, men vi har i alla fall bättre förutsättningar.

»Att slå vakt om landsbygden handlar också om att värna de mindre orterna.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

42

TEMA: DEN URBANA NORMEN

det eftersom man har börjat se att det har ekonomiska konsekvenser, då brukar det börja hända saker. De kommunala politikerna behöver inse att de förlorar pengar i längden.

Kort perspektiv

Den som vill värna jordbruksmarken har lagstiftningen på sin sida. Enligt miljöbalken får jordbruksmark inte bebyggas om det inte handlar om ett väsentligt samhällsintresse. Problemet är att många kommuner har velat tänja innebörden av begreppet eftersom det ofta är förknippat med intäkter, åtminstone på kort sikt.

– Det finns bra prejudikat i dag, men det har tagit tid. Mark- och miljööverdomstolen tog till exempel två år på sig

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

att komma fram till att en lyxvilla inte var ett väsentligt samhällsintresse för några år sedan. Idag går det betydligt fortare att avfärda sådana byggplaner på god jordbruksmark.

Mark som är lämplig som jordbruksmark får inte bebyggas, men om ingen överklagar så kan det bli så i alla fall.

– Man får ha mycket tålamod i den här branschen, säger Anders Larsson.

43 DEBATT

I skavet mellan urban och rural Dualistiska kategorier som stad och land, eller urban och rural, är motsatspar som hjälper oss att förstå och förklara vår omvärld, skriver Elin Slätmo, Nordregio.

Stad–land, urban–rural, människa–miljö, man–kvinna, god–ond. Som sociala varelser behöver vi människor dikotomier för att förstå, förklara och kommunicera med varandra. Risken för ökade klyftor uppstår dock när dikotomierna blir mer sanna än den realitet som de ska hjälpa oss att förstå.

Dualistiska kategorier som stad och land, eller urban och rural, är motsatspar som hjälper oss att förstå och förklara vår omvärld.

Rent kommunikativt kan de vara nödvändiga för att sätta ord på skillnader. Skillnader finns, men i många fall snarare inom än mellan det som med statistiska mått och gränsdragningar kategoriseras som lika.

Det kan vara lockande att falla in i dikotomiernas svartvita värld, det är underhållande att söka efter skillnader och konflikter, det är uppskattat för att få uppmärksamhet att påpeka att polemik finns och att den ökar. Det är inte lika tilldragande, och kanske heller inte uppskattat, att se till likheter och gemensamhetsskapande drag.

I mellanrummet

Utan att vara godtrogen inför att skillnader finns är det dock viktigt

att också studera och undersöka vad som sker i mellanrummet mellan dikotomierna, i skavet som uppstår när en ser de fenomen som inte passar in i en riktig stad eller en riktig landsbygd. Genom att fokusera de flöden och den mobilitet som sker mellan platser, är det tydligt att multilokalitet snarare bör användas för att beskriva många människors livssituation. Detta visar sig inte minst i mina studier av fritidshus i Norden.

Fenomenet att spendera tid i ett fritidshus är ett uttryck för en hög livskvalitet i Norden. Uppskattningar gör gällande att runt hälften av den svenska befolkningen, och den sammantagna nordiska, har tillgång till ett fritidshus via ägande, familj eller vänner, och att dessa ”rurala” fritidshus allt oftare används året runt.

Dominerande uppfattning

Den dominerande uppfattningen av den nordiska regionen är pågående urbanisering, att människor flyttar från landsbygden till staden. Mobiliteten mellan urbana permanenta och rurala fritidshus är pågående året om, och ifrågasätter därför den gängse uppfattningen om

FOTO: VAIDA RAŽAIT Y TE

stadens överhet i hierarkin över platser.

Många människor är i både stad och land, och tillhör inte enbart den urbana eller rurala ortens samhörighet. Att påpeka en sådan självklarhet är viktig för att våga öppna upp för andra sätt att förstå och förklara än det rådande. Ett ökat utforskande av mellanrummet kan också peka på möjligheter att överbrygga klyftor.

E L I N S L ÄT M O

Senior Research Fellow, Nordregio

Nästa nummer: I STAD 32 frågar vi oss vad som händer med stadskärnan just nu. Överlever den?

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

44

Hej Kolbjörn Guwallius!

Grattis till litterärt arbetsstipendium från Natur & Kultur! Berätta mer!

Spännande! Tematiken känns igen i de områden du bevakar som journalist, inte minst i dina reportage här i STAD. Vad bety­ der det att få ett stipendium som det här?

– Jag är förstås mycket glad över stipendiet! Det innebär ökad trygghet i projektet, dels eftersom jag i och med detta har ekonomiska förutsättningar att genomföra det på ett bra sätt men också genom att det är öronmärkta pengar.

Till skillnad från fria stipendier behöver jag inte fundera på om jag verkligen skriver rätt bok för

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

pengarna. Jag kan i stället betrakta det som ett stort frilansuppdrag där det finns en tydlig beställning. Det är även en bekräftelse att veta att stipendiekommittén tror på min bokidé. Idén till boken började faktiskt med ett reportage jag skrev till STAD 10 med temat Gränser, som kom ut 2015.

Hur lång tid har du på dig?

– Just nu håller jag på med planeringen av min arbetstid, men det är ännu till stor del upp till mig själv. Corona-pandemin innebär tyvärr en osäkerhetsfaktor när det gäller reportageresor som jag behöver göra. Men jag räknar med att åtminstone ha ett manus färdigt under 2021 och så får vi se när boken kan komma ut.

B E R ÄT TAT F Ö R T I T T I O L S S O N

FOTNOT: Natur & Kulturs litterära arbetsstipendier på vardera 100 000 kr har delats ut sedan 2011.

Arbetsstipendiet ska bidra till en höjd litterär nivå och ska gå till inläsning och forskning för kvalificerat litterärt arbete inom sakprosa eller skönlitteratur. Till 2020 års tolv stipen­ dier inkom 345 ansökningar.

FOTO: PRIVAT

– Jag har som en av tolv författare tilldelats Natur & Kulturs litterära arbetsstipendium för 2020. Stipendiet söks till ett specifikt projekt och jag kommer att arbeta med en bok om så kallade gated communities, grindsamhällen, och utvecklingen mot allt mer låsta och inhägnade bostadsområden. Boken spårar utvecklingen historiskt och spanar mot framtiden genom konkreta exempel. Vad säger sökandet efter trygghet om samhället vi lever i och hur påverkas stadsplaneringen? Bokens arbetstitel är Grindstaden.

Citykross utmanar begreppet jord

I takt med att klimatet förändras blir det allt mer viktigt att ta hand om både dagvatten och värmeböljor. Citykross är en produkt som har flera klimatsmarta fördelar.

Citykross går att använda till alla typer av växter.

Rekommenderas dels för hårdgjorda ytor i stadsmiljöer samt där man vill hantera dagvatten.

CITYKROSS GROVA PORSYSTEM ger goda möjligheter för rötterna att utvecklas väl. Jorden är en blandning av krossad sten, biokol och kompost.

GRÖNKOMPOSTEN ÄR VIKTIG i och med att den innehåller både växtnäring och mikroliv. Komposten är en del i kretsloppet att återföra växtnäring från stadens biomassa tillbaka till grönytorna.

EFTERSOM YTAN INTE kompakteras och blir tät kan växtbädden enkelt ta emot regnvatten. Vattnet renas från föroreningar och förs vidare ner i växtbädden.

För mer information om Citykross och våra andra jordar kan du kontakta kundcenter på 020-50 50 70 eller gå in på vår hemsida.

hasselforsgarden.se/landscaping

46 KRITIK

Var finns den kritiska rösten?

Dialogprojekt med kultur och konst som verktyg och arena för stadsutveckling blir allt vanligare. Men vad ryms inom begreppet kultur? Och var finns den kritiska rösten, frågar Karin Andersson.

F

ormatet för den traditionella medborgardialogen har under senare år, med stor inspiration från andra länder, utforskats och expanderats. Konceptet ”platsutveckling” har börjat bli en etablerad metod inom stadsutveckling – även om begreppet är brett och det i princip står varje yrkesverksam fritt att tolka och definiera efter behov. Platsutveckling som metod ligger ofta nära, eller samspelar helt med, dialogprocesser för utveckling av framtida stadsrum.

Ofta bjuds utövare inom konst och kultur in med en idé om att de ställer nya typer av frågor, som ett verktyg för att synliggöra befintliga problem eller för att skapa lokalt engagemang.

Men var finns den kritiska rösten?

Vem utvärderar och utmanar?

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

N

är konstutövare och kuratorer, i kölvattnet av medborgarrättsrörelserna 1968, började undersöka hur konsten kunde vara mer platsspecifik och samhällsnyttig pågick ett utforskande som man nu kan se paralleller till inom den svenska stadsbyggnadsvärlden. Den konsten kallades till exempel community art, art in the public interest, community driven art och hade, förenklat uttryckt, ambitioner att hjälpa människor i utsatta situationer.

När konstkritiken granskade praktiken tog den upp mycket relevanta etiska och moraliska frågeställningar om ansvar, makt och privilegium. Vem var det egentligen som tjänade mest på projekten – konstnären eller de männi­ skor som deltog och gav av sin egen tid?

Hur lokalt förankrad kan en konstnärlig process vara när den leds av en konstnär som själv saknar lokal förankring? Vad händer efter att projekten slutar, när konstnären lämnat platsen och tagit med sig sin energi och sitt engagemang?

Kritiken förde med sig en diskussion som utvecklade praktiken, som ställde krav. Idag ser vi i Sverige ett utövande av offentlig konst – hos såväl Statens konstråd som hos kommuner – som är processbaserad, platsspecifik och som bjuder in (delar av) lokalsamhällen för samskapande.

47

K

ultur är ett svårdefinierat och mångtydigt begrepp.

Johan Forsnäs, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, menar att man kan se kultur på fyra olika vis, som inte är skilda från varandra utan snarare är överlappande och som alla handlar om makt och identitet. Kultur kan betyda odling av såväl jordbruksmark som bakterier i ett laboratorium. Kultur kan vara ett uttryck för själslig och andlig kultivering och ligger då nära konstarterna.

Detta brukar kallas ”det humanistiska kulturbegreppet” och innefattar även arkitektur.

Kultur kan också, enligt Forsnäs, handla om meningsskapande processer. Och kultur kan beskrivas ur ett antropologiskt perspektiv. Det perspektivet utgår från vårt sätt att leva, våra gemensamma värderingar och vår livsstil, vilket påverkas av var och hur människor bor och vilka människor vi möter i vardagen. Alltså: kultur som ett samspel mellan oss människor och vår omgivning.

I den nyligen publicerade Vinnovastödda förstudien ”Kulturkraft i det offentliga rummet” lyfts det fram att estetiska uttrycksformer kan hjälpa oss att se mening, att engagera och skapa samhörighet på ett både insiktsfullt och vardagligt sätt. Att kulturen utvecklar människans föreställningsförmåga och kreativitet. Och att vi borde låta kulturen och kulturutövare ta en större plats i arbetet med stadsutveckling, speciellt i städers ytterområden.

Utgångspunkten för rapporten är butiksdöden, kopplad till städers perifera områden. Rapporten beskriver hur butiksdöden börjar bli synlig på 2010-talet och att det är en process som accelererar.

Lokaler på handelsplatser och i köpcentrum börjar stå tomma. I modernistiskt planerade förorter, där i princip all service är lokaliserad till en centralt belägen centrumanläggning, är förändringen påtaglig. Rapporten föreslår att de tomma lokalerna kan vara en möjlighet för kulturens och konstens utövare. Lokalerna kan fyllas med nya aktiviteter och få ny mening. Utöver kulturutövare ska kom-

muner, fastighetsägare och investerare också involveras i processerna.

Större delen av rapporten utgörs av praktiska exempel på det som författarna kallar ”kultur- och konstdriven platsutveckling”. Projekt presenteras på några rader med en länk till en webbplats, ofta projektets egen, ett arkitektkontors eller en fastighetsägares. Rapporten innehåller en bra samling inspirerande projekt – men med den knappa information jag får kommer jag som läsare inte förbi skönmålande beskrivningar av lyckade projekt där konst utövats på ett otraditionellt vis i stadsrum. Om jag på riktigt vill förstå hur dessa insatser påverkade en plats invånare, hur de bidrog till den lokala kulturen, har jag ett gediget arbete av självstudier framför mig.

Beskrivningen av den här sortens projekt stannar tyvärr ofta just här; vid inspirerande och pockande fotografier och en text om ambitioner, ansvar och samhällsförändring. Något jag känner igen i vår branschs förhållningssätt till denna typ av projekt. Jag saknar självkritiken – ja, själva kritiken – när det kommer till projekt med sociala ambitioner. Arkitekturkritiken stannar ofta vid byggda projekt som kan utvärderas och förstås genom rumsliga och materiella aspekter.

Dialogprojekt med kulturen och kons­ ten som verktyg och arena blir allt vanligare inom stadsutveckling, speciellt i den typ av ytterområden som rapporten fokuserar på. Vi arkitekter måste komma djupare i både förståelsen för och kritiken av dessa projekt. Okunskapen leder till ett daltande där projekt hyllas enbart för sin ambition att skapa inkluderande och jämlika platser där resultatet sällan utvärderas. Den leder också till ett avståndstagande och i viss mån ett förminskande.

Denna typ av projekt förtjänar att synas i sömmarna, att kritiseras och utvärderas. > S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

48

KRITIK

B

utiksdöden jämförs i rapportens inledning med industridöden som följde av globaliseringen under 70-, 80- och 90-talen. Tomma industrilokaler togs då i bruk av konstnärskollektiv, olika kulturella och kreativa näringar samt kommunala kulturverksamheter. Lokalerna blev samlingsplatser för event, klubbar och ateljéer. Idag vet vi att detta skeende är en del av en gentrifieringsprocess. Urbana områden gick från att erbjuda försörjning till en arbetarklass till att erbjuda försörjning åt en kulturell klass. Områdena omvandlas med tiden till bostadsområden för en välmående medelklass.

Kapitalstarka fastighetsutvecklare är inte okunniga om kulturens kraft för att höja attraktionsvärdet i ett område. Det är snarare en metod som används flitigt.

Kulturutövare får använda lokaler billigt, eller till och med gratis, för att skapa en hype. Och det är klart att man som kulturutövare tar den chansen – det är en bra chans som ska tas. Fenomenets komplexitet gör det omöjligt att prata om rätt eller fel. Men det hela är just det – väldigt komplext.

Det är inte givet att köpcentrum och deras omgivningar i urbana ytterområden kommer att gå igenom samma process som industriområden. Men diskussionen måste föras.

»Vem var det egentligen som tjänade mest på projekten – konstnären eller de människor som deltog och gav av sin egen tid?

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Köpcentrum beskrivs ibland som en förlängning av det offentliga rummet men det tror jag är en glidning i förståelsen av det offentliga. Nästan alltid är dessa köpcentrum ägda av en privat aktör, ofta en fastighetsutvecklare, aktiv på en global marknad och med starkt kommersiella intressen. Det är inte ovanligt att fastighetsägaren också äger marken runt byggnaden, alltså de stadsrum som nästan alla stadsdelens boende använder dagligen på grund av central­ iseringen av service.

Det innebär att sista ordet för vad som ska hända i dessa lokaler och på dessa platser – och vem som ska få tillträde dit – inte ligger hos det offentliga utan hos en privat aktör.

Medborgare som involveras och kulturella uttryck som bereds plats måste alltså passera och godkännas av ett bolag vars främsta intresse vanligtvis är att locka köpstarka målgrupper till sin anläggning. Jag har själv arbetat i ett projekt där konstverk, målade av unga killar från ett närliggande bostadsområde, inte fick visas i områdets köpcentrum eftersom centrumets ägare inte ville att det skulle förknippas med tonårskillar boende i området.

Jag saknar kritiken när det kommer till platsutvecklingsprojekt med sociala ambitioner. Jag längtar efter den. För jag tror att den kan utgöra det motstånd som behövs för att praktiken ska kunna utvecklas och gå bortom floskler och fluffiga ord. Och tvinga fram produktiva definitioner av konst, kultur och platsutveckling.

K ARIN ANDERSSON

Karin Andersson ingår i STAD:s redaktion och är verksam som landskapsarkitekt i arkitektkollektivet Disorder

49 REFLEXION

Behovet av gamla sanningar

Anna Lenninger

Fortfarande måste det alltså påpekas hur viktig leken är – och utemiljön. En ny bok väcker tankar hos Anna Lenninger. Är det möjligt att rita en förskolegård? Dum fråga kan tyckas, med tanke på att planerare och arkitekter ständigt funderar över hur en tomt bäst kan disponeras, var diverse fasta installationer bör placeras, eller hur tillbyggnader gör minst intrång i naturmark. Växter, markbeläggningar och lekredskap väljs så att gården blir så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som står till buds – och med ambitioner om att tillmötesgå önskemål från förskolans personal, och den egna föreställningen om ”vad som är roligt för barn”.

Så visst är det möjligt – och högst önskvärt – att med genomtänkt planering, projektering och byggnation åstadkomma en robust grund för dem som förskolan är till för – barnen och personalen.

Det egentliga skapandet av förskolegården påbörjas dock först när barn konkret tar uterummet i besittning och skoningslöst avslöjar vad som fungerar – oförutsett eller enligt intentionerna – och vad som brister.

Men vad gör personalen?

Det finns förskolor där personalen med självklarhet tar över gården och låter miljön omformas som en följd av barnens aktiviteter och egna pedagogiska önskemål. De gör gården till sin. I andra verksamheter tar sig personalen inte denna frihet.

Det är den sistnämnda gruppen som den danske kultursociologen Benny Schytte främst vänder sig till i sin senaste bok Legepladsens pædagogik. Han uppmanar förskolepersonal till att betrakta gården som lika viktig för verksamheten som husets olika rum.

Han vänder sig till dem som arbetar på etablerade förskolor med befintliga gårdar. Det handlar alltså inte om att skissa inför en framtida upprustning utan om att utgå från rådande premisser, här och nu. Budskapet

vilar på två grundläggande förhållningssätt till hur gården bör förvaltas: förskolans lekkultur, det vill säga det barnen själva initierar, och pedagogiska aktiviteter planerade av vuxna.

För att kontinuerligt förnya och utveckla utomhusverksamheterna och göra det möjligt för olika aktiviteter att pågå parallellt, föreslår Benny Schytte en struktur för arbetsdelning. ”Omsorgspersonal” har överblick över gården, ”aktivitetspersonal” är engagerade och upptagna med någon aktivitet tillsammans med barn. ”Observationspersonal” observerar livet på gården för att säkerställa att barnens egna initiativ, verksamhetens aktiviteter och den fysiska miljön hela tiden anpassas och utvecklas. Den fysiska miljön omformas i förhållande till det som sker och borde kunna ske.

Strukturen påminner bland annat om Reggio Emiliapedagogiken där observationer används för att berika verksamheten och bidrar till att även de vuxna ständigt befinner sig i en lärandesituation. Jag kommer också att tänka på den lilla fina boken Utomhuspedagogik som Tidningen Förskolan och Lärarförbundet gav ut 2005. Även den riktar sig till förskolepersonal med uppmaningar om ett aktivt förhållningssätt till utomhusverksamhet.

Att lekens nödvändighet fortfarande behöver tydliggöras – till och med för förskolepersonal! Att utomhusmiljöns möjligheter ständigt måste påpekas!

Men det är bara att acceptera i tider när lokalplanerare talar om förskolelokaler som ”klassrum” och Stockholms Handelskammare föreslår en mer skollik och obligatorisk förskola från fyra års ålder för att säkra framtida exportinkomster. Gamla sanningar behöver uppenbart upprepas.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

50 REPORTAGE

T E X T O C H F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

I Varberg pågår omvandlingen av det gamla hamnområdet.

Hur förvaltas arvet efter hamnen? Vem får tillgång till den nya stadsdelen Västerport? STAD for till Varberg för att söka svar.

Vem ska bo i

51

Västerport?

52

REPORTAGE

P

Kajstråket blir en förlängning av Varbergs be­ fintliga strandpromenad. Hållbarhetssamord­ naren Jenny Rydén tror att det kommer bli en av Varbergs viktigaste mötesplatser i framtiden.

Illustration: Varbergs kommun.

Det befintliga enkelspåret genom Varberg snirklar sig fram genom bebyggelsen. Det kommer att ersättas med dub­ belspår i en sprängd tunnel som möjliggör exploateringen av Västerport och öppningen av flera gator från centrum ner mot havet.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

å kvällen den 31 januari i år lämnade färjan till jylländska Grenå hamnen i Varberg för sista gången. En ceremoni hölls i hamnen där rederiet Stena tackade för sig och flyttade trafiken till Halmstad. Många varbergare var på plats för att ta farväl av den klassiska siluetten som hade funnits i staden i 60 år.

Nedläggningen av färjelinjen var en pusselbit i den stadsomvandling som har varit på gång i 25 år och är ingen stor förlust för kommunledningen. Särskilt många lokala arbetstillfällen var det inte frågan om och den mestadels tunga genomfartstrafiken på sträckan försvann från staden.

Ett bokstavligt stenkast från färjeterminalen gör enkelspåret på Västkust­ banan sina sista år i trafik. Om tidsplanen håller påbörjas om fyra år trafiken i dubbelspår på en ny station under marknivå som fortsätter i en sprängtunnel under staden. Kommunen betalar ungefär tio procent av kostnaden för den nya järnvägslösningen, 390 miljoner kronor.

Resten bekostas av staten genom den nationella infrastrukturplanen.

53 Barriär försvinner

I och med förändringarna försvinner den barriär som hamnområdet och järnvägen har utgjort mellan Kattegatt och Varbergs absoluta centrum. Kvar är ett stort, tomt område som kommunen äger till allra största delen, fritt fram att exploatera. Här finns varken strandskydd, grannar eller kulturhistoriskt värdefulla artefakter att ta hänsyn till.

Ypperliga möjligheter för stadsutveckling, således. Men hur förvaltar Varbergs kommun arvet efter hamnen? Vem kommer att få tillgång till den nya stadsdelen Västerport? STAD besökte Varberg för att söka svar på frågorna, liknande de många medelstora städer brottas med när tidigare industrimark görs tillgänglig.

– Det är inte så ofta man bygger helt nya stadsdelar. Vi brukar skoja om att det är det största som har hänt Varberg sedan fästningen anlades. Det är verkligen ett jätteprojekt, säger Ann-Charlotte Stenkil, kommunstyrelsens moderata ordförande.

Tog lång tid

Klippan som ligger till grund för fästningen strax söder om hamnområdet har använts för bevakning sedan 1200-talet och kanske ännu längre. Fästningen fick det mesta av sin nuvarande form i början av 1600-talet, några år innan Halland slutgiltigt blev svenskt. Byggnationen tog 30 år. Den nya stadsdelen beräknas vara färdig om tio år och ska rymma 2 500 lägenheter, varav 500 i en första etapp.

Västerport ska även få ett 50 meter högt hotell med spektakulär arkitektur som har mött hård kritik både från remissinstanser och i den allmänna opinionen. Det stör kulturmiljön och riskerar att skapa problem för fågellivet då det är placerat i ett flygstråk till det närliggande Natura 2000-området, sägs det.

Detaljplanen har fått återremitteras och är inte spikad när detta skrivs.

Hög ambitionsnivå

I planprogrammet uttrycks annars högt ställda hållbarhetsambitioner. Det är som en checklista över tidens mest korrekta modeord. Barnperspektivet ska

beaktas, det görs en social konsekvensanalys, man har hämtat in synpunkter från såväl barn som funktionsnedsatta och andra grupper vars röster inte alltid kommer till tals och det finns en hållbarhetscertifiering. Man hoppas att lokaler i bottenvåningarna ska få flexibla användningsområden så att föreningslivet kan flytta in på kvällar och helger medan samma ytor fungerar som till exempel kontorshotell under veckodagarna.

Västerport beskrivs som ”en stadsdel för alla”, ett område som ”tillhör alla Varbergsbor”. Samtidigt är det uppenbart att vem som helst inte kommer att ha råd att bosätta sig i de nya, havsnära lägenheterna.

Dyrt att bygga

Nyproduktion kostar och det krävs omfattande, fördyrande markarbeten.

– Vi bygger inte detta bara för att några ska bo där, utan vi vill ha mycket folk som strömmar igenom, rör sig och hänger. Vi hoppas att det kan bli konserter och annat som gör att mycket folk vill vara där, säger Ann-Charlotte Stenkil.

Hon värjer sig mot farhågor om att det ska bli dyrt att bo i Västerport. Varberg har inte den sortens höginkomsttagare som kan bli underlag för en exklusiv stadsdel, menar hon. Priserna tror hon hamnar i nivå med annan nyproduktion men hon tillstår att det därmed knappast blir bostäder för arbetslösa. Samtidigt måste projektet gå ihop ekonomiskt. Att man bryter mot traditionen i centrala Varberg – att bygga låga hus på två till tre våningar – och går upp till det dubbla är ett sätt att motverka alltför höga kvadratmeterpriser.

Jenny Rydén, hållbarhets­ ansvarig för Västerport, Varbergs kommun.

Karin Sjödin, landskaps­ arkitekt, Varbergs kommun.

Ann-Charlotte Stenkil (M), kommunstyrelsens ordförande i Varberg.

Blandad stadsdel

Det finns en uttalad ambition om att skapa en blandad stadsdel när det gäller boende. För att göra det möjligt har kommunen beslutat att de som bygger bostadsrätter kommer att få betala ungefär tre gånger så mycket för marken som de som bygger hyresrätter. Ungefär en fjärdedel av lägenheterna ska bli hyresrätter.

– Eftersom vi äger marken kan vi styra över upplåtelseformen när vi säljer den.

Vi vill ha ett hållbart samhälle med en > S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

54

REPORTAGE

På järnvägens norra infart pågår arbetet med det nya dubbelspåret in mot det sprängda tråget där den nya stationen kommer att byg­ gas. Foto från den nyinvigda Getteröbron, som också är en del av projektet. Här känns lukten från avlopps­ reningsverket tydligt, vilket kan bli en utmaning i senare etapper av Västerport.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

blandad befolkning; man ska inte behöva hosta upp stora pengar för att köpa en bostadsrätt i Västerport, utan man ska även kunna hyra, säger Ann-Charlotte Stenkil.

Västerport är det första stadsbyggnadsprojektet i Varberg som har en egen hållbarhetssamordnare, Jenny Rydén.

Hon visar runt i det öde hamnområdet medan stationsutropen från järnvägen i bakgrunden illustrerar närheten till centrum. Över färjeterminalens gamla köfiler har det blivande Hertiginnan Ingeborgs torg tillsammans med anslu-

tande gator och byggnader ritats ut som vita streck på marken.

Skapa känsla

Här har man ordnat aktiviteter för att allmänheten ska kunna få en känsla av de framtida kvarteren innan området blir en byggarbetsplats.

– Det är en sak att se en rektangel på en ritning och en annan att komma hit och se hur det faktiskt kommer att se ut i verkligheten. Det är en ganska stor yta, säger Jenny Rydén och sveper med handen över det blivande torget. >

55

»Vi brukar skoja om att det är det största som har hänt Varberg sedan fästningen anlades.

ANN-CHARLOT TE STENKIL , KOMMUNST YREL SENS ORDFÖR ANDE

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

56

REPORTAGE

och man ska bygga på ett sätt som är flexibelt och därmed kan anpassas till ändrade behov.

Social mix

Det finns redan gott om mansnamn i det offentliga rummet i Varberg. Torgets namn uppmärksammar en kvinna som giftes bort vid elva års ålder som en bricka i kampen om makten i Norden.

– Hertiginnan Ingeborg var mamma till kung Magnus Eriksson. Hon bodde i fästningen. Gatorna, platserna och kvarteren i Västerport är uppkallade efter kvinnor, berättar Jenny Rydén.

Uppriktigt menat Klippan som ligger till grund för fästningen strax söder om hamnområdet har använts för bevakning sedan 1200-talet och kanske ännu längre.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Enligt Jenny Rydén är de högt ställda hållbarhetsambitionerna för Västerport, som vid en första anblick kan låta som floskelbingo, uppriktigt menade.

– Att vi certifierar stadsdelen är ett sätt för oss att inte känna oss så ensamma. Vi ska bygga en hållbar stadsdel och vi ska ligga i framkant, men det finns ingen tydlig definition av vad det innebär. Med en certifiering kan vi få en stämpel på att vi inte bara har hittat på någonting. Det handlar om att säkerställa och verifiera att det vi gör blir bra, säger hon.

Hållbarhetscertifieringen Citylab från Sweden Green Building Council innebär att man ska bygga jämlikt, tryggt och tillgängligt, det man bygger ska ha minimal påverkan på klimat och miljö

Något av det svåraste att uppnå blir att få en bra social mix i bostäderna.

– Marken är inte billig att bebygga.

Det är en nöt vi inte knäcker i etapp ett, men vi är väl medvetna om problematiken. Det vi vill uppnå klarar vi inte nu, men vi hoppas att vi kan titta på andra lösningar för kommande etapper. Kanske kan en andel av bostäderna bli billigare.

Byggaktörerna som har vunnit markanvisningar har utvärderats utifrån hållbarhets- och gestaltningsaspekter.

Förutom att marken behöver saneras behöver den också höjas. Dagens hamn ligger knappt två meter över havsnivån och förslaget i detaljplanen för den första etappen är att färdigt golv ska ligga på minst tre meter. Detta måste sedan godkännas av länsstyrelsen. Sprängmassor från tunnelbygget kommer att kunna användas, men det betyder inte att höjningen är okomplicerad eller gratis.

Höjningen får inte heller leda till att mer låglänta, redan bebyggda ytor innanför de nya kvarteren riskerar att översvämmas utan möjlighet att snabbt leda bort vatten.

Slukar mark

En annan hållbarhetsfråga är behovet av parkeringsplatser, som både slukar mark och gör bostäderna dyrare. Parkering i Varberg är till stora delar avgiftsfri och ska folks bilar inte hamna på gatan måste parkeringskostnaden sannolikt bakas in i byggnadernas kalkyler. Parkeringsnormen på 0,8 kommer att gälla även för Västerport, trots den omedelbara närheten till kollektivtrafik. Enligt kommunstyrelsens ordförande Ann-Charlotte Stenkil har man sett från andra områden för unga och med mobilitetsåtgärder att de boende trots allt har bil i samma utsträckning som genomsnittet. Därför vågar man sig inte på några storstadsinspirerade experiment i nuläget.

Hållbarhetssamordnare Jenny Rydén tycker att den fasta parkeringsnormen är problematisk.

57 – Vi har fått ta fajter när det gäller parkeringsnormen. Vi går ut och säger att vi ska bygga en hållbar stadsdel samtidigt som vi har en p-norm som vi då inte kan jobba med.

Andra möjligheter

Tittar man på andra projekt som sägs vara hållbara har de allt oftare möjligheten att använda sig av flexibla parkeringstal, påpekar Jenny Rydén.

Om byggaktören är villig att göra vissa mobilitetsåtgärder kan man sänka pnormen.

– Det har vi inte fått igenom här. Men det är en resa, vi är inte framme än, konstaterar hon.

De stora sociala hållbarhetsvinsterna i Västerport är tänkta att återfinnas i de offentliga utrymmena. Mellan raderna i planprogrammet framgår att det är på gator, torg och kajer som varbergarna ska mötas och vara välkomna utan hänsyn till ekonomiska eller andra förutsättningar. Vindstudier har gjorts för att ta reda på vilka platser som får bäst förutsättningar till lä. Det är också här barnperspektivet ska tas till vara.

»Hur kan man förstå vad området en gång har varit utan att strukturen finns kvar?

K ARIN SJÖDIN, L ANDSK APSARKITEK T

Lekfull gata

I samband med ett parallellt uppdrag för planprogrammet föreslog stadsbyggnadskonsulten Spacescape en lekfull gata med namnet Barnens Boulevard som är tänkt att förverkligas som ett inre stråk mellan kajen och områdets huvudgata för bilar. Helt bilfritt blir det inte eftersom det är oförenligt med Boverkets byggregler och vissa funktionella behov i området. Tanken är att barn ska kunna >

Hertiginnan Ingeborgs torg blir ett vindskyddat torg längs gatan som kommer att gå från den nya stationen till Varbergs fästning. Illustra­ tion: Varbergs kommun.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

58

REPORTAGE

röra sig längs gatan på ett lekfullt sätt mellan olika målpunkter. Exakt hur är inte klart.

– Lekfullheten ska finnas där, det ska kännas som en intimare miljö. Allra helst vill vi se funktioner som stöttar det. Vi har till exempel tittat på en möbelserie som är lekfull och skulle kunna fungera för gatan. Gatan i sig är smal, vi behöver hitta något element som kan fungera där och bidra till lekfullheten, säger landskapsarkitekten Karin Sjödin på Varbergs kommun.

Initierade barndialog Västerport ligger precis vid spår­ området i centrala Varberg och den omedelbara närheten till den nya stationen blir tillsammans med havet sådant som kommer att locka inte minst arbetspendlare, förmodligen med något högre inkomster, till den nya stadsdelen.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

Hon är ansvarig för gestaltningsprogrammet för området och var en av initiativtagarna till den barndialog som har genomförts. Under två dagar bjöds lågoch mellanstadieelever in och fick delta i workshoppar där de kunde ge uttryck för sina önskemål.

– Sedan följde vi upp det för att återkoppla till barnen hur vi har tagit hand om deras idéer i gestaltningsprogrammet, säger hon.

Karin Sjödin har arbetat med att hitta sätt att väva ihop den nya stadsdelen med den befintliga staden. Hon tittar

Den gamla industrikajen i centrala Varberg rymmer verksamheter som har flyttat eller håller på att flyttas till den nya hamnen. Byggnaderna anses inte ha något kulturhistoriskt värde och kommer att rivas. Marken ligger knappt två meter över havet och kom­ mer att behöva höjas rejält för att klara länsstyrelsens krav för ny bebyggelse.

också på hur man kan fånga upp och visa det som har funnits på platsen tidigare trots att i princip ingenting av den gamla hamnen ska bevaras.

– Vi har tittat på materialitet, karaktär och känslor på platsen. Som landskapsarkitekter har vi varit intresserade av att känna efter vad som kännetecknar det industriella och hur man tar med historien in i framtiden. Hur kan man förstå vad området en gång har varit utan att strukturen finns kvar?

Hamnkaraktär

Samtidigt som områdets hamnkaraktär inte helt ska utraderas ska grönytefaktorn vara hög både på bostadsgårdar och i de offentliga miljöerna, som ska kännas välkomnande. Grönska blir också en del i en öppen och delvis lokal dagvattenhantering. Sammantaget blir det en kontrast till den tidigare helt hårdgjorda miljön.

– Jag tror att det är viktigt att man kan läsa sin stad. Det finns en logik i att man ser vad något har varit tidigare samtidigt som man kan känna att det har en modern form som passar för det nya. Det är inte så att vi ska rekonstruera ett hamnområde utan det handlar om att man ska kunna förstå var man befinner sig och varifrån man kommer.

Kritiska röster

Kritiska röster mot Västerport har inte saknats, men i stort råder enighet om hur projektet ska genomföras och om förhoppningarna på hur det kan bli.

Blir Västerport en mönsterstadsdel och en förebild inom hållbart stadsbyggande? Eller kommer visionerna och de högt ställda ambitionerna att grusas i mötet med en krass verklighet? Vi lär få anledning att återkomma.

Kombinationen av mångårig erfarenhet och en medveten satsning av välutbildade medarbetare, garanterar att vi kan erbjuda en spetskompetens som ligger i absolut framkant.

Kontakta oss så hjälper vi dig att förverkliga dina visioner.

www.stangby.nu

Annons stad nr 31 2020.indd 1

2020-11-11 11:15:48

60

RECENSION

I logistiklandskapens värld Caroline Dahl har läst Steel City, en bok som fokuserar på framväxten av en industri som ”inget producerar” men som i hög hastighet transformerar landskapen i östra Europa och Centraleuropa.

Vart fjärde år fördubblas ytan som används för lager och logistik med stora konsekvenser för markanvändning men också för de samhällen som finns där.

Boken Steel City tar sitt avstamp i en kritik mot västvärldens masskonsumtion och dess utnyttjande av billig arbetskraft och svaga markanvändningsregleringar i tillväxtregionernas utkant.

Boken är indelad i tre delar som behandlar logistiklandskapens arkitektur, logiken för dess existens och en avslutande del om människans varande i dessa landskap. Varje del innehåller ett antal artiklar författade av olika personer med olika bakgrund och intressen, bland annat i landskapsarkitektur, arkitektur, sociologi, geografi och konst.

I boken finns också fiktiva inslag som både förtydligar och utmanar läsaren till större inlevelse. Till var och en av bokens tre delar hör också ett visuellt inslag i form av fotoessä eller atlas.

Fiktiv berättelse

En artikel som särskilt fångar mitt intresse är exempelvis Being or Not Being, en fiktiv berättelse om gästarbetarna i dessa stålstäder, skriven av den polska författaren Adrian Hyrsz. Berättelsen finns i den tredje delen av boken. Den påminner läsaren om att även om många av de här anläggningarna är, eller snart kommer att bli, automatiserade så är det inte bara så att många människor arbetar där utan många av dem genomlever till och med stora delar av sina liv i dessa påvra miljöer. Artikeln Main Supporting Characters av arkitekten Victor Muñoz Sanz diskuterar just relationen mellan mänskliga och icke-mänskliga arbetare.

S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

STEEL CITIES: The Architecture of Logistics in Central and Eastern Europe

…

Kateřina Frejlachová, Miroslav Pazdera, Tadeáš Říha och Martin Špičák (red)

…

Park Books, 2019

Sanz slutsats är att de framväxande automatiserade landskapen är en ny arena för politik och arkitektur att verka på.

I bokens andra del är artikeln Who Builds the Steel Cities? av Ina Valkanova mycket välskriven och informativ kring hur denna typ av industri och anläggning fungerar. Informativa är också första delens artiklar Landscape with Warehouses: Tachov Region, West Bohemia av arkitekten Kateřina Frejlachová samt Asphalt, Concrete, and Other Rocks: A Natural History of Logistics av Tadeáš Říha, också han arkitekt. Båda dessa artiklar sätter in logistiklandskapen i en historisk kontext och diskuterar de premisser som gjort att de har kunnat byggas och gör att de kan fungera idag.

Exploaterad jordbruksmark

En artikel som kan vara särskilt intressant att jämföra med svenska förhållanden är skriven av Jan Vopravil och Tomáš Khel och diskuterar exploateringen av jordbruksmark i Tjeckien för framväxt av logistikanläggningar. Svår att motstå är också den korta texten om hur dessa landskap kräver massiv belysning i artikeln The Landscape and Light Pollution av Pavel Suchan.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en mycket intressant bok som anmärkningsvärt nog berör oss alla och som därför känns viktig. Kanske är det också en av ett fåtal böcker på temat som känns både aktuell och relevant. Foto­ essäerna är mycket vackra och kompletterar fint de välskrivna texterna. Artiklarnas varierade litterära stilar gör den till en bok att läsa från pärm till pärm.

CAROLINE DAHL

FOTO FELIX OPPENHEIM

KONSTEN ATT SKAPA EN MILJÖ FÖR FLERA GENERATIONER JOM erbjuder högkvalitativa, dekorativa gjutjärns- och smidesprodukter för skydd utsmyckning och funktion till offentlig och privat miljö.

Gjutjärn rostar inte, har lång livslängd och låga underhållskostnader.

Vi utvecklar hållbara produkter som står sig över flera generationer.

Hör av er så berättar vi mer. info@jom.se eller jom.se 08- 687 00 10

Lejonet.indd 1

Vårt cykelställ Cykelhagen kan ersätta parkeringsrutor som idag finns för bil då de har samma mått som en P-ruta.

2020-08-12 11:26:29

blidsbergs.se

62 REFLEXION

Vem har rätt till bilden?

Lena Jungmark

Varför utgår vi ifrån att det är något självklart att bara ta andra människors ansikten, uttryck och minnen, frågar sig Lena Jungmark.

Det finns landskap, stigar och platser vi är så intimt förbundna med att de blir en del av oss själva.

Kroppen rör sig avslappnat och vant på kända vägar.

Alla har vi platser som påminner oss om avgörande saker som hänt, där relationer börjat eller slutat, där viktiga möten skett. Starka känslor ristar djupa spår i minnet, som väcks när vi återigen står på platsen.

Vissa minnen är privata, en del av den egna historien och kan inte fullt ut delas med någon annan människa. Andra minnen är kollektiva. Platser där gemensamma avgörande händelser, protester eller kulturupplevelser ägt rum. Minnena delas av många.

Landskrona fotofestival hade i år temat ”Minnets arkitektur”. 22 fotografer från hela världen ställde ut i det offentliga rummet, inomhus såväl som utomhus.

Utställningens curator Monica Allende ville genom utställningen ställa frågan om vilka bilder som tillåts representera vårt kollektiva minne, vilka bilder som ger oss vår identitet.

Starkt intryck gjorde den brittiske fotografen Patrick Waterhouse som tillbringat sju år tillsammans med aboriginstammar i det inre av Australien. Hans bildserie ”Restricted images” är ett försoningsarbete.

Aboriginerna hade framgångsrikt levt på australiensisk jord i tusentals år och betraktar landskapet som en del av sig själva. Kolonisatörerna slog sönder aboriginernas samhällen.

Under 1800-talet fotograferade etnologer aboriginernas ritualer och ceremonier, visade upp heliga platser och deras döda, helt utan att bekymra sig om att de kränkte ursprungsbefolkningens integritet och kultur.

Waterhouse vill med sitt arbete sätta igång en omvänd process, där aboriginernas integritet och historia återtas av dem själva. En warlpirisk konstnärsgemenskap med kvinnor och män i åldrarna 16–90 år bear­ S TA D 3 1 | D E C 2 0 2 0

betar i bildserien hans foton med sitt eget konstnärliga uttryck: prickmålning. Över svartvita landskapsbilder löper prickade stigar och viktiga platser är utmärkta med cirklar. Mänskliga silhuetter fylls med koncentriska prickcirklar med epicentrum i bröstkorgen.

Resultatet berör, och ger resonans inåt och väcker liv i skamfyllda situationer där lusten att ”ta en bild” vunnit över respekten för den andras integritet. Frågan är synnerligen aktuell; som tidskrift och tanke­ smedja vill vi publicera bilder på barn som vistas i olika miljöer. Bilden är oändligt värdefull när det gäller att förmedla stämning och sammanhang. Men helgar ändamålet verkligen medlet? Vem äger bilden – den som tar den eller den som blir tagen?

På en resa som förde mig långt hemifrån fick jag en gång frågan: ”Varför vill du ta min bild?” Jag hade inget svar på varför jag ansåg mig ha den rätten. Den porträtterade var provocerad och kände sig berövad sin bild.

Landskrona fotofestival arrangerade workshoppar för skolor och förskolor i ett rum intill Waterhouses bildserie. På väggarna hängde foton som barn målat fulla med prickar, givetvis inspirerade av vad de nyss upplevt på utställningen. Intrycket av kreativitet grumlades något av att även här ”tar” vi ett konstnärligt uttryck och ett andligt språk ur sitt sammanhang och använder det i dekorativt syfte. Det är svårt att frigöra sig från kolonialismens överläge och känsla av att allting finns till för vår skull. Fritt att ta och använda.

Bevattning & Fontän

Önskar alla våra kunder och läsare av Stad ETT GOTT NYTT ÅR!

BVK

BEVATTNINGSKONSULT AB

Box 740 , 182 17 Danderyd 010-179 40 00 , info@bvkab.se , www.bvkab.se

Foto: Jann Lipka

Östgötatan 100 Stockholm

LÅNGBORDET är ett modulärt bänkbordssystem med många variationer som kan byggas på längden och/eller i cirklar. Ursprunget till möbeln var ett samarbete mellan Nola, White arkitekter, Helsingborgs stad och konstnären Ebba Matz vid skapandet av en ny social mötesplats i Helsingborg.

Nola Industrier AB Huvudkontor/press/design: Stockholm 08 702 19 60 headoffice@nola.se Order/offert/export: Malmö 040 17 11 90 nola.se