tegsnässkidan
2
An de rs D
3
a h l s t ra nd
4
Anders Dahlstrand försäkrar dock på heder och samvete att han aldrig har använt sig av den metoden under sina jakter. Owe Eliasson, diktare från Kussjön i Västerbotten, har på ett synnerligen målande, och ännu mera doftande, sätt beskrivit den omvälvande händelse han fick uppleva 1949, när han som liten grabb skulle hämta ut sina nya skidor från fabriken i Tegsnäset. Fortfarande minns han den underbara lukten som slog emot honom. – Tjära, linolja, björk och lim, och så lite vassare lukt från det lack som skulle ge skidorna en så hård ovansida att inte ens talgoxarna vågade skita på dem, av respekt för dessa dyra och högklassiga skidor. Bra glid inte bra
Anders Dahlstrand vet givetvis hur Tegsnässkidor ska skötas. När vi träffas i närheten av Kårböle mitt inne i den djupa hälsingeskogen har han strukit tjärvalla under hela sulan. Den åtgärden brukar han göra ett par, tre gånger per vinter. Och så förklarar han varför han inte vill ha alltför bra glid. – När jag i mitt jobb är ute och snitslar en avverkning så har jag ingen nytta av att det går fort i utförsbackarna. Snarare är det en nackdel eftersom jag ju måste stanna med jämna mellanrum. Fästet kompromissar jag däremot aldrig med. Att åka skidor utan fäste är bland det hopplösaste som finns. Det finns ett flertal olika varianter av Tegsnässkidan. Variablerna är förutom längden och bredden även materialet i sulan. Anders Dahlstrands skidor är 220 centimeter långa, 75 millimeter breda och har björksula med hickorykant. Han ger oss också en sakkunnig förmed mellanskog
NR 1 – 2015
klaring till varför han inte åker på de allra bredaste skidorna som mäter 95 millimeter. – Min erfarenhet är att med så breda skidor blir det tyngre att lyfta upp dem ur snön. Det kommer ju mer snö ovanpå skidan ju bredare den är. Skidornas längd har faktiskt större betydelse för bärigheten än bredden. Ursprunglig bindning
Skidor av bästa kvalitet är förstås inte mycket värda om de inte sitter kvar på fötterna. Anders Dahlstrand använder sig av den relativt nya Epokbindningen, en utvecklad, modern variant av den ursprungligaste av skidbindningar, nämligen remmen över fotens främre del. – Jag har tidigare åkt med traditionella strambindningar. Nackdelen med dem var att yttersidan av skorna utsattes för nötning av bindningen. Med Epokbindningen sitter foten hur säkert som helst samtidigt som det känns mjukt och behagligt. Och jag kan ha precis vilka skor som helst. Kravet på stavarna är att de inte ska åka ner genom lössnö alltför lätt. Därför är de utrustade med större trygor än en normal skidstav. Det har gått 35 år sedan Anders Dahlstrand köpte sina första Tegsnässkidor. Det blev kärlek vid första lappkastet och känslorna idag är starkare än någonsin. Nu är den 53-årige skogsmannen inne på sitt tredje par, och vi betvivlar att det blir det sista. De första två paren slet han helt enkelt ut. – Lacken på ovansidan släppte. Det är svårt att undvika även om man sköter om skidorna på rätt sätt, särskilt om man åker så mycket som jag. Vi har dock svårt att släppa misstanken att lacksläppet kanske ändå berodde på att talgoxarna så småningom vågade sig på att skita på Anders Dahlstrands Tegsnässkidor. Text och foto: Björn Lundbeck, Yman & Olsson Media
Bildtexter: 1. För Anders Dahlstrand, inspektor på Mellanskogs kontor i Ljusdal, är Tegsnässkidorna ett absolut nödvändigt arbetsredskap vintertid. Och han är noga med att tjära dem. 2. Det karakteristiska brättet som enligt sägnen användes av jägarna för att sätta fast kniven när man skulle skida ifatt ett byte. 3–4. Bindningen är en utvecklad, modern variant av den äldsta skidbindningen med en rem över fotens främre del. Betydligt bättre än strambindningen som skavde sönder Anders Dahlstrands skor.
13