Don't Embarrass the Bureau

In Memory of Aaron Swartz (1986–2013)

Don’t Embarrass the Bureau 15 February – 1 June 2014

Konstnärer/Artists: Lawrence Abu Hamdan, Rossella Biscotti, Libia Castro & Ólafur Ólafsson, Luca Frei, Jill Magid, Metahaven, Song Ta, Jonas Staal, Superflex, Pilvi Takala Konstnärsprojekt i katalogen/Artists’ Contributions to the Catalogue: Trevor Paglen, Anna Scalfi Eghenter Kurator/Curator: Matteo Lucchetti Text: Matteo Lucchetti, Åsa Nacking Textredigering och översättning/ Text Editing and Translation: Anders Kreuger Formgivning/Visual Identity and Design: Mauro Bubbico Tryck/Print: Exakta, Malmö ISBN: 978-91-88846-85-3 ©2014 Lunds konsthall, konstnärerna,

textförfattarna. ©2014 Lunds konsthall, the artists, the text authors.

Vi är tacksamma för det stöd utställningen Erhållit från Centret för visuell konst Frame i Helsingfors.

We gratefully acknowledge the support Granted to the exhibition by Frame Visual Art Finland in Helsinki.

INDEX 7

9

11

23

36

ÅSA NACKING: GENERA INTE BYRÅN ÅSA NACKING: DON’T EMBARRASS THE BUREAU MATTEO LUCCHETTI: VARFÖR GENERA BYRÅN? MATTEO LUCCHETTI: WHY EMBARRASS THE BUREAU? TREVOR PAGLEN: CODE NAMES

40 46 56 62 70 84 88 102 110 114

LAWRENCE ABU HAMDAN ROSSELLA BISCOTTI LIBIA CASTRO & ÓLAFUR ÓLAFSSON LUCA FREI JILL MAGID METAHAVEN & JONAS STAAL SONG TA JONAS STAAL SUPERFLEX PILVI TAKALA

126

132

139 143

ANNA SCALFI EGHENTER: JÄRNBUR ANNA SCALFI EGHENTER: IRON CAGE KONSTNÄRERNA THE ARTISTS

Stillbild från filmen The Trial (“Processen”) av Orson Welles, 1962

Genera inte Byrån Att många konstnärer arbetar med aktuella frågor utifrån den tid och det sammanhang de verkar i är ingen nyhet. De arbetar med det som berör, engagerar och skaver. Liksom journalister vill konstnärer förstå hur saker och ting fungerar, eller inte fungerar, men en väsentlig skillnad mellan konsten och nyhetsrapporteringen eller den grävande journalistiken är att konstnärskapet inte väcker samma förväntan om objektivitet, lösningar och svar. Det gör det enklare för konstnärer att tala obehindrat om många olika saker och att ventilera det obekväma.

Det är bra, och något vi som konstinstitution måste försvara.

I andra sammanhang kan följderna av att tala fritt vara betydligt mer drastiska. Många frågor som berörs i denna utställning känns igen från aktuella diskussioner i media, inte minst efterdyningarna av Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s massavlyssning. De uppgifter som läcktes till pressen var alltför sensationella, alltför besvärande för alltför många. Rapportören befinner sig fortfarande i landsflykt. Frågan är om han någonsin kan komma hem. Reaktionerna på hans beslut att låta allmänheten veta hur den behandlats bekräftar bara tesen bakom vår gästkurator Matteo Lucchettis tankeväckande utställning.

Redan dess titel, Don’t Embarrass the Bureau uppmanar oss till kritiskt tänkande. Naturligtvis är det just detta vi måste vara beredda att göra: att genera Byrån, att visa civilkurage och inte låta ”systemet” störa ut vår egen rättsuppfattning, vårt eget tänkande i frågor som rör samhällets grundvalar. Ett stort tack till Matteo Lucchetti som uppmärksammar dessa frågor och sätter dem i samband med den institutionskritiska riktningen inom samtidskonsten, som har sina rötter i sextiotalets politiska engagemang.

Ett varmt tack också till de medverkande konstnärerna för deras skärpa och okuvliga nyfikenhet. Det är en stor glädje för Lunds konsthall att få visa verk av dem alla: Lawrence Abu Hamdan, Rossella Biscotti, Libia Castro & Ólafur Ólafsson, Luca Frei, Jill Magid, Metahaven, Song Ta, Jonas Staal, Superflex och Pilvi Takala. Tack också till konstnärerna Trevor Paglen och Anna Scalfi Eghenter för att de låter oss använda sina verk i denna katalog, förtjänstfullt formgiven av Mauro Bubbico, och till de gallerier som varit behjälpliga under arbetet med utställningen: Galerie Yvon Lambert i Paris, Galerie Diana Stigter i Amsterdam och Wilfried Lentz Gallery i Rotterdam. Åsa Nacking Konsthallschef Lundskonsthall – 7

Don’t Embarrass the Bureau It’s hardly news that many artists work with current issues, with topics that embody their own time and context. They work with things that engage them and won’t leave them in peace. Much like journalists, artists want to understand how things work, or don’t work, but one significant difference between art and news reporting or investigative journalism is that art practice isn’t necessarily expected to yield objective answers and solutions. This makes it easier for artists to speak their mind and to air uncomfortable truths. It is something good, that we as an art institution must defend.

In other circuits the consequences of speaking one’s mind may be rather more drastic. Many issues addressed in this exhibition have recently also been debated in the media, after Edward Snowden’s revelations of global mass surveillance by the US intelligence service NSA. The information leaked to the press was too sensational, too embarrassing for too many. The whistleblower is still in exile and may never be able to return home. The reactions to his decision to let the public know how it was being treated only confirm the thesis behind our guest curator Matteo Lucchetti’s thought-provoking exhibition.

The title, Don’t Embarrass the Bureau, already encourages us to think critically. That, of course, is precisely what we must be prepared to do: to embarrass the Bureau, show civil disobedience and not let the ‘System’ disable our own sense of justice, our own thinking on the fundamentals of society. Very warm thanks to our guest curator Matteo Lucchetti, who raises these issues and connects them to Institutional Critique, a movement in contemporary art tracing its lineage back to the political awareness of the 1960s.

Warms thanks also to the participating artists for their conceptual strength and irrepressible curiosity. Lunds konsthall is very proud to show work by all of them: Lawrence Abu Hamdan, Rossella Biscotti, Libia Castro & Ólafur Ólafsson, Luca Frei, Jill Magid, Metahaven, Song Ta, Jonas Staal, Superflex and Pilvi Takala. Thanks also to the artists Trevor Paglen and Anna Scalfi Enghenter for allowing us to use their works in this catalogue, commendably designed by Mauro Bubbico, and to the galleries who have kindly assisted us with the exhibition: Galerie Yvon Lambert in Paris, Galerie Diana Stigter in Amsterdam and Wilfried Lentz Gallery in Rotterdam. Åsa Nacking Director, Lunds konsthall Lundskonsthall – 9

Varför genera Byrån?

Titeln för denna utställning, Don’t Embarrass the Bureau (”Genera inte Byrån”) är en mycket bestämd uppmaning att inte skapa situationer som kan vara besvärande för Byrån – för alla institutioner, organisationer eller kontor vars rykte kan ta skada om vi utmanar dem. Ändå tycks nästan alla de konstnärer som nu presenteras i Lunds konsthall strunta i denna uppmaning, genom att låta nervösa, osäkra och spända attityder inta ett kontor eller någon annan arbetsplats eller genom att direkt utmana ett byråkratiskt system.

Några exempel tagna från de verk som visas: att skaffa praktikplats vid ett storföretag i Finland för att kontrastera de ordinarie arbetsuppgifterna mot icke-funktionellt beteende och spekulativt tänkande (Pilvi Takala: The Trainee, 2008); att samarbeta med den statliga nederländska säkerhetstjänsten och i bokform ge ut hårdcensurerade samtal med sex av dess agenter, för att till slut ändå få känsliga avsnitt konfiskerade (Jill Magid: Article 12/The Spy Project, 2008); att spela in en film om en FBI-infiltratör som ifrågasätter åtskillnaden mellan hans faktiska uppdrag och hur de återberättas som fiktion (Rossella Biscotti: The Undercover Man, 2008); att teckna porträtt av alla anställda vid en avdelning av länsstyrelsen i Guandong-provinsen i Kina och därigenom röja dess organisation och annan känslig information (Song Ta: Civil Servants, 2009); att skapa ett socialt nätverk som ger medborgarna direkt inflytande över de folkvaldas arbete genom att låta dem kommentera och förbättra lagförslag och ta del av dokument som vanligen hålls hemliga (Metahaven och Jonas Staal: Nulpunt, 2013).

Dessa och ytterligare verk i utställningen ifrågasätter legitimiteten i de strukturer som styr över vårt sociala, politiska och ekonomiska liv: från den offentliga förvaltningen till det privata näringslivet, inklusive parlamentet och säkerhetstjänsterna. På grund av sina kontroversiella ställningstaganden måste dessa konstnärer ibland tvinga eller lura sig in i de institutioner de har samröre med. Detta gör dem utsatta, som alla yrkesmänniskor verksamma utanför det område de vanligen anses behärska. Genom sina handlingar gör konstnärerna oss medvetna om ett utrymme varje medborgare kan besluta sig för att erövra, om än bara för en tid.

När jag iakttagit de metoder och strategier som konstnärerna i denna utställning (och många andra) använder sig av har jag förstått Lundskonsthall – 11

att deras performance-inriktade, konceptuella och samtidigt estetiska uttryckssätt kan tolkas som en nutida version av det man under tidigare årtionden ofta definierat som ”institutionskritik”.1 I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet ville många konstnärer visa den dolda logiken bakom hur konstinstitutionen fungerade. Ett klassiskt exempel på det som nu kallas ”institutionskritikens första våg” är Hans Haackes Shapolsky et al. Manhattan Real Estate Holdings: A Real-Time Social System as of May 1, 1971. Den fotografiska serien dokumenterade 142 slumfastigheter på Manhattan ägda av människor som satt i Guggenheim-museets styrelse, och avslöjade på så sätt varifrån de rikedomar kom som finansierade konstinstitutionen (också i den bredare bemärkelse som kan kallas ”konsten som institution”) vid just denna tidpunkt.

Konceptuell kritik av detta slag har nu helt införlivats i konstens institutionella funktionssätt. Det har gått så långt att museidirektörer och kuratorer idkar självkritik och öppet diskuterar konstinstitutionens nackdelar och bristande effektivitet. Konstnärerna vänder allt oftare blicken mot andra invecklade eller problemtyngda system i vårt samhälle, som de stöter på så fort de vågar sig utanför konstens slutna och relativt trygga kretslopp. Akademikern och kuratorn Simon Sheikh menar att vi bör ”se institutionskritiken inte som en bestämd period och/eller genre i konsthistorien, utan snarare som ett redskap för analys, en metod för rumslig och politisk kritik och artikulation som kan användas inte bara inom konstvärlden, utan inom disciplinära områden och institutioner i allmänhet.”2 I denna utställning har jag valt att lyfta fram en grupp konstnärer som med okonventionella metoder tar över institutionens ”kropp”. De nästlar sig in i byråkratiska strukturer som påverkar levnadsvillkoren för miljontals människor, för att synliggöra deras inre motsättningar och – i vissa fall – deras nära förestående sönderfall. De konstnärer som deltar i Don’t Embarrass the Bureau tar på sig att bryta mot regler och normer, och därigenom s.a.s. angripa centrala nervsystemet hos de organisationer de väljer att infiltrera. Med sina verk generar konstnärerna alla de tjänstemän och byråkrater och agenter som ”bara” spelar sina anvisade roller, mer eller mindre medvetet, men just därigenom utövar den makt som har anförtrotts dem.

Utställningen avser att återspegla detta synliggörande, avslöjande och blottläggande. Objekt, videofilmer, teckningar och ljudverk av olika konstnärer smälter in i varandra, så att betraktarna inte alltför snabbt ska identifiera verken med deras upphovsmän. Istället 12 – Don’t Embarrass the Bureau

framträder de efterforskningar och resonemang som ligger bakom de färdiga resultaten. Betraktaren uppmuntras att aktivt engagera sig i de utställda verken för att till fullo kunna förstå och uppskatta idéerna och metoderna de ger form åt.

Denna publikation fungerar som en förlängning av utställningen genom att erbjuda så mycket bakgrundsinformation som möjligt om varje verk, hur det har uppkommit och genomförts. Katalogen innehåller dessutom två bidrag som utgör egna verk: Anna Scalfi Enghenters Iron Cage (2003), ett manus för en performance som väver samman scener ur vardagslivet, nedtecknade i smyg, med utdrag ur Max Webers texter om byråkrati, och Trevor Paglens Code Names (2007), en förteckning över den amerikanska militärens hemligstämplade benämningar för övningar, enheter och underrättelseprogram. I den version som presenteras här, nyligen sammanställd för Van Abbemuseum i Eindhoven, Nederländerna, har Paglen tagit med benämningar som läckts av visselblåsaren Edward Snowden i tillägg till den information som tidigare funnits tillgänglig i offentliga källor.

De följande tre avsnitten skisserar kontorets och byråkratins historia och ger en bild av hur utställningen förhåller sig till den pågående debatten om myndigheters rätt att samla, lagra och använda persondata. Diskussionen har fått nytt liv tack vare en handfull visselblåsare som läckt information och, minst sagt, generat Byrån ganska ordentligt.

Kontoret och dess byråkrati Officium är det som får individen att hålla sig till ett förutsägbart beteende – som prostituerad om man är prostituerad, som skurk om man är skurk, men också som konsul om man är konsul och, senare, som biskop om man är biskop.3 För att förstå ordet officium (som på engelska har blivit office) får vi gå tillbaka till Marcus Tullios Ciceros De officiis (”Om plikterna”, 44 f.Kr.), och i synnerhet till hans försök att betona den neutrala betydelsen hos officium. Det främsta syftet med denna skrift är att beskriva hur man helst bör leva, bete sig och sköta sina moraliska förpliktelser.

Ciceros bok kom att varaktigt påverka den västerländska etiken, som den italienska filosofen Giorgio Agamben fastställer i sin nyligen utgivna essä Opus Dei. Pliktens arkeologi, där han utförligt hänvisar till den romerska författaren i sin historiska analys av kontoret och dess användning i samhällsförvaltningen. Agamben tar fasta på att många Lundskonsthall – 13

idéer som ledde till västvärldens modernitet kretsade kring kontoret som modell. Såväl ekonomi som politik och religion förutsätter ett konstant utövande av plikter, och formen för detta är kontoret. När Cicero värderar den roll officium spelar i samhället förtydligar han två funktioner, ”att ge form åt livets nytta” och att ”inrätta ett gemensamt liv”. Vad innebär dessa tankar? Agamben förklarar: ”Att föra sitt liv (vitam degere)”, ”att styra sina saker (rem gerere)”: detta är innebörden av ”att ge form åt livets nytta (usum vitæ conformare)” och ”inrätta ett gemensamt liv (vitam instituere)” som det var frågan om i officium. Om människor inte helt enkelt lever sina liv, som djuren, utan ”för” och ”styr” livet, då är officium det som gör livet möjligt att styra, som ”inrättar” det och ”ger form” åt det.4 Att inrätta livet eller att, med andra ord, styra de institutioner som avgör hur vi upplever och uppfattar det, det är den roll ”kontoret” har i vårt samhälle. Kontoret är så självklart närvarande att västvärldens utveckling mot modernitet blir närmast otänkbar utan det. Om kontorets roll är att ”styra” blir dess fysiska ordning en spegelbild av hur samhället utanför arbetsplatsen är organiserat vid varje historisk tidpunkt, med dess maktförhållanden, strategier och riter.Några få exempel räcker för att vi ska förstå hur detta fungerar. Uffizierna i Florens beställdes av Cosimo I de Medici från arkitekten, konstnären och författaren Giorgio Vasari och stod färdigt 1581.5 Den berömda arkadförsedda innergården blev en prototyp för alla de rum där medborgarna förutsattes vänta på audiens hos makthavare i den nyligen uppfunna Staten. De klaustrofobiska byråkratiska utrymmena i Somerset House i London (ombyggnaden till kontor inleddes 1775 under Sir William Chambers överinseende, och idag håller Courtauldinstitutet för konsthistoria till i huset) inspirerade Charles Dickens till romanen Lilla Dorrit (1855–57). Det fiktiva ”omskrivningskontoret” är hans litterära angrepp på ineffektiviteten och godtyckligheten i den brittiska statsförvaltningen.

1745 myntade den franska ekonomen Jean Claude Marie Vincent de Gournay uttrycket ”byråkrati”, en ironisk sammanställning som bygger på de grekiska benämningarna för antikens olika styresskick (monarki, aristokrati, oligarki, plutokrati, demokrati) och det franska ordet bureau (”skrivbord”) för att visa hur den kontorsanställde tjänstemannen blivit maktens verkliga ansikte. Människor började se 14 – Don’t Embarrass the Bureau

statsförvaltningen som en effekt av skrivbordet snarare än tvärtom.6 All makt åt Byrån!

Om vi tar ett kliv hundra år framåt tiden, till mitten av 1800-talet med dess folkvandring från landsbygden till städerna, ser vi hur kontoret blir en plats för nya möten mellan samhällsklasserna.

Den moderna tiden är en produkt av arbetslivets obönhörliga rationalisering. Idén om kontorsarbete som ett privilegium förbehållet en liten krets av välbärgade individer fick överges. Max Weber, ansedd som en av sociologins grundare tillsammans med Karl Marx och Emile Durkheim, bidrog till att popularisera och förnya uttrycket byråkrati, genom att ofta använda det som synonym för rationalisering. I en känd formulering skrev han: ”Byråkratisk förvaltning betyder i grunden dominans genom kunskap.”7 Trots sin uppskattning av effektivitet formulerar Weber en subtil kritik av den maktutövning som byråkratin innebär. Han analyserar dess organisation (Verband) och dess principer, som förvandlas till oskrivna regler och koder i varje byråkratisk miljö. Detta är exempelvis hur begreppet sekretess uppstår, som en åtskillnad mellan byråkratens uppgift att hantera känsligt material och hans eller hennes verkliga liv. Eller hierarki, som tillåter centralplanering och beslutsfattande i stor skala. Eller regelstyrd förvaltning, som säkerställer att de högre nivåerna fattar beslut som sedan genomförs av anställda på de lägre nivåerna.8 Men Weber kan inte anses vara entusiastisk över denna modell.

Snarare var han en av dess mest förfinade iakttagare, vilket gjorde att han kunde förutse dess fall och beskriva det genom metaforen om ”järnburen”. Genom överdriven rationalisering inskränker byråkratin individens frihet och begränsar därmed själva potentialen i de aktiviteter som det organiserade kontoret möjliggör. Vad återstår av den byråkratiska produktiviteten när lagar och regler inte lämnar oss något annat val än att acceptera den teknokratiska ordningen, förkroppsligad av de institutioner åt vilka vi har anförtrott vårt politiska liv? Vad händer med den makt vi har delegerat till det byråkratiska maskineriet för att det ska skydda våra politiska friheter, när den används för att gång på gång kränka dessa friheter?

Byråkratins despotiska natur odödliggjordes i Franz Kafkas romaner. De gav uttryck för främlingskapet och ångesten hos medborgaren i 1900-talets moderna stat med dess administrativa apparat. Den i detta avseende kanske mest illustrativa av hans böcker är Processen (1924).9 I den berättas historien om Josef K, från det ögonblick Lundskonsthall – 15

han vaknar och anklagas för icke namngivna brott, av polisdetektiver i sovrummet, till dess att han går vilse i ett labyrintiskt system av hemliga domstolar och slutligen dödas med ett knivhugg i hjärtat. Har vi inte alla i vårt byråkratiserade samhälle åtminstone någon gång känt oss frestade att kalla en särskilt ologisk situation ”kafkaliknande”?

Officium var avsett att göra den sociala ordningen mer enhetlig genom att inrätta och styra det gemensamma livet. Har denna tanke fortfarande bärkraft, eller har byråkratiseringen undergrävt orsakerna till att kontoret överhuvud inrättades? Weber varnar oss för svårigheterna att förändra eller bryta sönder ett byråkratiskt system, men han påminner oss också om att om systemet är en produkt av samhället, och att samhället därför måste kunna se över de regler och rutiner som styr det.

Läckor och byråkrati En dag i början av december 2012 gick jag igenom bokhyllorna i Perlinger-biblioteket i San Francisco för att hitta en avdelning om byråkrati. Jag hade under några månader funderat över att sammanställa material om kontorets och byråkratins historiska utveckling i förhållande till konst, film, teater och litteratur. Jag var, och är fortfarande, fascinerad av hur kontorets otaliga funktioner blir den förbindande länken mellan de mest skilda mänskliga aktiviteter, från valet av ny påve till samordningen av väpnade terroristgrupper eller de spekulativa transaktioner som utförs av banker och andra finansinstitut. Alla institutioner i vår samtid behöver ett strukturerat kontor för att kunna fungera. Man kan säga att de alla är beroende av byråkratin.

Prelinger-biblioteket är ett privat arkiv, grundat 2004 av Megan och Rick Prelinger. Det är ”specialiserat på material som inte vanligtvis förekommer i andra bibliotek öppna för allmänheten” genom att bygga upp en samling av ”historiskt kringmaterial från 1800- och 1900-talen, tidningar och tidskrifter, kartor och böcker, företrädesvis utgivna i Förenta Staterna.”10 Jag tänkte att om jag letade där skulle jag komma rakt in i den uppståndelse som kulturlivet har skapat kring kontoret – Byrån – och dess hallucinatoriska inverkan på det moderna kollektiva psyket. Paret Prelingers arkiveringskriterier, som jag tyckte liknade ett konstprojekt, är i sig ganska regelstyrda.

De ville ordna sin samling enligt rumsliga principer, med en särskild serie ämnen anförtrodda åt varje hyllrad. Fysiska beskrivningar av omvärlden skulle stå längst ned, kulturellt betingade skildringar i 16 – Don’t Embarrass the Bureau

mitten och teoretiska abstraktioner om samhället längst upp.

Mellan amerikansk kulturhistoria (rad fyra) och rättssystemet (rad fem) hittade jag boken som gett denna utställning dess titel, Don’t Embarrass the Bureau, skriven av Bernard F Conners 1972. Författaren hade varit specialagent för FBI i åtta år när han utgav denna roman som, enligt honom, för första gången avslöjar alla Byråns hemligheter på alla nivåer. På de första 50 sidorna får vi se hur agenterna utbildas, och bland mycket annat lära oss den huvudregel alla agenter får sig inpräntade: ”Oavsett vilken situation du hamnar i, genera aldrig någonsin Byrån.” Säkerhetstjänsterna förkroppsligar på ett symboliskt plan den högsta graden av lojalitet mot ett ämbete, där individen förväntas upplösas och försvinna. Varje handling som besvärar organisationen kommer att störa de funktioner den regelmässigt utövar.

Det som framför allt slog mig när jag bläddrade igenom romanen var hur titeln skapade en ny förbindelse mellan två begrepp som jag inte tidigare hade förknippat med varandra: byråkrati och pinsamhet.

I USA står ”Byrån” naturligtvis för FBI, Federala undersökningsbyrån, upprättad av Kongressen den 29 juni 1908 som en avdelning inom Justitiedepartementet och ett slags nationell polisstyrka. Sedan dess har FBI och andra besläktade organisationer med ansvar för säkerhet, underrättelseverksamhet och polisarbete, bland dem CIA och NSA, varit inblandade i ett antal pinsamma situationer.11 Alla dessa situationer blottlade delar av de operativa strukturer som byggts upp för att dessa myndigheter ska kunna fungera, och demonstrerade samtidigt hur de missbrukar den makt de har över andra människors liv.

Låt mig påminna om den första och mest minnesvärda offentliga förödmjukelsen av Byrån. Den inträffade under en direktsänd boxningsmatch med Muhammad Ali 1971 (kanske är det inte en ren tillfällighet att Conners’ bok utkom precis ett år senare) när en grupp oidentifierade inbrottstjuvar lyckades smuggla ut nästan alla hemligstämplade dokument från ett FBI-kontor i en förort till Philadelphia. Två veckor senare hade de stulna dokumenten börjat läcka ut till massmedia. De avslöjade att omfattande avlyssningsprogram hade riktats mot oliktänkande, i synnerhet grupper av svarta studenter, under protesterna mot Vietnamkriget. Det blev också offentligt känt att FBI nästan tjugo år tidigare hade utövat utpressning mot Martin Luther King Jr. Man försökte tvinga honom till självmord genom hot om att avslöja hans otrohetsaffärer.12 Allt detta låter inte så olikt den förödmjukelse människor som Lundskonsthall – 17

Julian Assange, Aaron Swartz, Chelsea Manning eller nu senast Edward Snowden – för att bara nämna de mest välkända namnen – har orsakat Förenta Staterna under de senaste åren. Detta är landet som spårar, kontrollerar och olagligen förfogar över den kanske största mängden persondata i hela världen. ”Många människor börjar förstå att de strukturer som utger sig för att betjäna dem har vänt sig emot dem”, säger speakerrösten i Metahavens film Black Transparency,13 och dessa människor har på olika sätt blivit huvudpersonerna i en ny världsomspännande medvetenhet som inte kan förbises och som inte kommer att försvinna. Den största Byrån genom tiderna har tagits på bar gärning med att bedriva massavlyssning utan föregående misstankar om brott. Men inte bara det.

Edward Snowden, förhoppningsvis en framtida hjälte, är idag en man på flykt från anklagelser om spioneri och stöld av hemliga dokument som avslöjar hur NSA missbrukade sin auktoritet och sina befogenheter för att insamla känsliga uppgifter om hundratals millioner människor runtom i världen. Snowden anklagas för att ha brutit mot en lag om spioneri som skrevs 1917, när internet inte ens fanns på ritbordet.

Vad är mer avslöjande, offentliggörandet av hur data och information hanteras eller det potentiellt komprometterande innehållet i dessa ”hårddata”?14 Står vi inför ett historiskt ögonblick?

Kommer den allsmäktiga byråkratin, som många anser vara den hittills mest effektiva styresskicket, att utmanas på allvar?

Byråkrati och våld Ett alternativ till bilden av byråkrati som pinsamhet erbjuds i essän ”Betraktelser om våld” av Hannah Arendt: Byråkrati, eller styre genom ett invecklat system av byråer där ingen, varken den enväldige eller de bästa, varken de få eller de många, kan hållas ansvarig, och som snarast borde kallas ”ingenmansvälde”. [...] Ju mer byråkratiserat det offentliga livet blir, desto större dragningskraft kommer våldet att få. I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att gräla med, ingen att vända sig till med klagomål, ingen som kan utsättas för maktens påtryckningar. Byråkrati är en ett styresskick där alla har berövats sin politiska frihet, sin frihet att handla; för ingenmansvälde är inte icke-välde, och när alla är lika maktlösa får vi tyranni utan tyranner.15 18 – Don’t Embarrass the Bureau

Arendt fastslår ett direkt proportionerligt förhållande mellan graden av byråkratisering och den våldsbenägenhet detta kan leda till. Så vad händer med visselblåsare, hackeraktivister eller andra medborgare som beslutar sig för att reagera mot dagens teknokratiska samhälle och det förtryck det utövar mot oss alla? Jag är rädd att svaret inte skiljer sig nämnvärt från Kafkas berättelser. För bara ett år sedan sörjde människor över hela världen ytterligare en Josef K, vars verkliga namn var Aaron Swartz. Swartz var ett underbarn inom dataprogrammering, som innan han fyllt tjugo lämnat betydande bidrag till tekniska förbättringar av internet och det fria flödet av information. Han hjälpte till att bygga upp Creative Commons och var med och skapade webfeed-formatet RSS, som gör det möjligt för sajter att direkt dela innehåll med varandra. RSS inspirerade sociala nätverk och har överlevt skiftet från första till andra generationens internet.16 Men det är som internetaktivist Aaron Swartz kommer att bli ihågkommen. Hans militanta politiska hållning gjorde honom till en ledande röst inom gruppen Demand Progress, en av förtrupperna i motståndet mot den amerikanska antipiratlagen SOPA (Stop Online Piracy Act). Lagförslaget stoppades i januari 2012, efter en lång och intensiv kamp i media där även stora internetorganisationer som Google och Wikipedia deltog med inlagor. Swartz arbetade, som en av grundarna av den politiska handlingsgruppen Progressive Change Campaign, med att skapa effektivare redskap för nätaktivism och insåg att byråkratiseringen av internet var på väg att bli en av vår tids viktigaste frågor. Millioner människors samhälleliga rättigheter kommer att avgöras av vad som händer med deras möjligheter att fritt tillgå, dela och sprida information genom den ständigt föränderliga infrastruktur som internet utgör. Deras oberoende som medborgare kommer att påverkas mycket negativt om den öppna platsen omvandlas till rigid maskinell byråkrati.

2011 skapade Swartz en kod som gjorde det möjligt att gratis ladda ner och sprida mer än fyra miljoner vetenskapliga uppsatser lagrade i JSTOR, ett arkiv under MIT (Massachusetts Institute of Technology).

Han fann sig snart anklagad för elva olika brott mot Computer Fraud and Abuse Act (ytterligare en lag som skrevs innan dagens internet fanns), dömd till 35 års fängelse och till att betala ett skadestånd på en miljon dollar. Efter två år av rättegångar och två dagar efter att hans advokat för andra gången fått avslag på en ansökan om frigivning mot borgen, hittades den unga programmeraren död i sin lägenhet. Han hade begått självmord.

Lundskonsthall – 19

MIT hade under åren lagt ut mycket mer pengar än den summa man krävde från Swartz på att utveckla och underhålla sina säkerhetssystem. Att få dem ”hackade” av en tjugotvåårig dataprogrammerare var högst besvärande. Denna sorgliga historia visar att Hannah Arendts direkt proportionerliga förhållande mellan byråkratisering och våld verkligen existerar, vilket borde få oss att ifrågasätta varför vi dagligen skänker så mycket legitimitet åt de institutioner som styr vårt sociala liv. Den roll som officium spelar verkar ha fått övertaget över varje annan politisk form av maktutövning. Samtidigt får varje handling som generar Byrån – som ställer vedertagna normer på ända eller låter protesten bli en del av vardagslivet – en okontrollerbar omvälvande kraft. Det är precis vad konstnärerna i denna utställning antyder.

Kravet på genomskinlighet, artikulerat genom läckor av sekretessbelagd information, data från massövervakning och annat som Byrån velat gömma undan, framtvingar nu en omorganisering av den byråkratiska apparaten. Den aktivism som Aaron Swartz och andra med honom har utvecklat inspirerar oss att omvärdera hur vi spelar våra roller som medborgare i ett system av allomfattande och påtvingad synlighet.

Måtte böckerna om byråkrati en dag kunna flyttas ända upp till abstraktionernas nivå i Prelinger-biblioteket i San Francisco!

Matteo Lucchetti Kurator för utställningen

20 – Don’t Embarrass the Bureau

Noter 1.

Med detta uttryck avses traditionellt olika konstuttryck under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet som i institutionen, med dess olika manifestationer, såg ett problem man kunde ta sig an, och sedan utsatte det för allvarlig kritik med hjälp av konstverk, demonstrationer, aktioner, performances och flitigt essäskrivande. Institutionskritiken verkade såväl inom som utanför institutionen, genom mer eller mindre subtila angrepp på dess grundvalar och förvaltning.

Den kom gradvis att tas över av institutionen själv, vilket ledde till den så kallade andra vågen av institutionskritik på åttiotalet.

2.

Simon Sheikh, Notes on Institutional Critique, publicerad på Europeiska institutets för progressiv kulturpolitik hemsida, 2006. http:// eipcp.net/transversal/0106/sheikh/en (senast besökt den 10 januari 2014).

3.

Giorgio Agamben, Opus Dei: An Archeology of Duty (engelsk översättning av Adam Kotsko).

Stanford, Kalifornien: Stanford University Press, 2013, sid. 71 (ursprungligen utgiven på italienska under titeln Opus Dei. Archeologia dell’ufficio av Bollati editore, Turin, 2012).

4.

Ibid., sid. 72–73.

5.

Nu berömt som Museet för konst från medeltiden och renässansen i Florens, som öppnade i de tidigare kontorslokalerna 1789 och därför

blev västvärldens första offentliga konstmuseum.

6.

En intressant granskning av kontoret ur ett historiskt och arkitektoniskt perspektiv är Imma Forinos bok Uffici (Turin: Einaudi, 2011), som detta stycke bygger på.

7.

Ola Agevall och Richard Swedberg: The Max Weber Dictionary: Key Words and Central Concepts. Stanford: Stanford University Press, 2005, sid. 18–21.

8.

Kenneth Johnston, Busting Bureaucracy. Sarasota, Florida: Visionary Publications, 1993, sid. 7.

9.

Boken utgavs postumt 1924, mot författarens vilja, eftersom han ville att alla oavslutade texter skulle förstöras efter hans död.

10.

Enligt den officiella hemsidan. http://www.prelingerlibrary.org/ home/about/ (senast besökt den 11 januari 2014).

11.

Central Intelligence Agency (CIA) är en av den federala amerikanska regeringens främsta myndigheter för underrättelseinsamling. Den har traditionellt haft tre huvudsakliga verksamhetsområden: att samla underrättelser om regeringar, företag och individer i utlandet; att analysera denna information, tillsammans med underrättelser insamlade av andra liknande amerikanska myndigheter; att förse viktiga beslutsfattare, också Presidenten själv, med analyser i säkerhetsfrågor. National Security Agency (NSA) är den främsta Lundskonsthall – 21

producenten av signalspaning i Förenta Staterna. NSA, som uppskattas vara en av de största av USA:s underrättelsetjänster i termer av personal och budget, lyder under Försvarsdepartementet och är underställd Direktören för nationella underrättelseverksamheten.

NSA har till uppgift att övervaka, insamla, avkoda, översätta och analysera information och data som kan användas för underrättelse- och kontraspionageverksamhet med inriktning mot utlandet, vilket även omfattar avlyssning av särskilda individer inom USA:s gränser.

Myndigheten har befogenhet att lösa sina uppgifter med hemliga medel, däribland elektronisk avlyssningsutrustning och sannolikt även sabotage med hjälp av subversiv mjukvara. (Från Wikipedia.)

12.

För en utförlig rapport om det revolutionerande rånet, se M Mazzetti, ”Burglars Who Took on F.B.I. Abandon Shadows” i New York Times den 7 januari 2014. http:// www.nytimes.com/2014/01/07/us/ burglars-who-took-on-fbi-abandonshadows.html?pagewanted=1&_ r=3& (senast besökt den 9 januari 2014).

13.

Projektet Black Transparency (2013) ifrågasätter hur det globala informationsflödet är organiserat och den roll begreppet transparens spelar. Metahavens efterforskningar inom detta område omfattar den tekniska och juridiska (infra) strukturen för information, liksom hur internet är organiserat och vem som har makten över det, på vilka 22 – Don’t Embarrass the Bureau

fysiska platser. Internet sågs en gång som ett ”avterritorialiserat” område i en värld av nationalstater, men visar sig nu ha stor påverkan på nationsgränser, lagstiftning och suveränitet. Detta motsäger den ursprungliga ideologiska föreställningen om internet som en plats för frihet (åtminstone för information), frigörelse och demokratisering. Videon kan ses här: https://vimeo.com/80041817 (senast besökt den 24 januari 2014).

14.

En parafras av Willem van Weeldens text “Wikileaks as an Editorial Problem: A Conversation with Geert Lovink and Merijn Oudenampsen” i Open: Cahier on Art and the Public Domain, nr. 22, 2011, sid. 60–73.

15.

Hannah Arendt, ”A Special Supplement: Reflections on Violence” i New York Review of Books den 27 februari 1969. http://www. nybooks.com/articles/archives/1969/ feb/27/a-special-supplementreflections-on-violence/?page=4 (senast besökt den 11 januari 2014).

16.

Detta får en tydlig förklaring av Jaromil Rojo i ”Una poema per Aaron Swartz” i Wired.it. http://www. wired.it/attualita/tech/2014/01/14/ aaron-swartz-poesia-lawrenceferlinghetti/ (senast besökt den 14 januari 2014).

Why Embarrass the Bureau?

The title of this exhibition, ‘Don’t Embarrass the Bureau’, is an imperative discouragement. It tells us to refrain from creating any situation embarrassing to the Bureau – any institution, organisation or office whose reputation might be damaged if we challenge it. Yet nearly all the artists presented at Lunds konsthall seem to ignore that request, by allowing flustered, uneasy, edgy positions to enter into connection with an office space or workplace or by posing a direct challenge to a bureaucratic system.

Some examples taken from the works on display: being hired as a trainee by a corporation in Finland and then setting up a contrast between the regular job assignments and non-functional actions or speculative thinking (Pilvi Takala’s The Trainee, 2008); collaborating with the Dutch secret services and publishing what is left uncensored from conversations with six of its agents, while still allowing it to confiscate the sensitive parts after the fact (Jill Magid’s Article 12/ The Spy Project, 2008); making a film about an undercover FBI agent that questions the boundaries between the reality of his intelligence operations and their fictionalisation (Rossella Biscotti’s The Undercover Man, 2008); drawing portraits of all employees in one department of the governmental administration of China’s Guangzhou province, revealing its organisational diagram and other sensitive information (Song Ta’s Civil Servants, 2009); creating a social network that allows citizens to directly influence parliamentary activity by commenting on and improving legislation and to access sensitive documents usually kept secret (Jonas Staal’s and Metahaven’s Nulpunt, 2013).

These and other works in the exhibition question the legitimacy of the structures that govern our social, political and economic life: from public administration to the corporate office, including parliament and the secret services. Because of the controversial positions these artists inhabit, they must sometimes force or trick their way into the institutions they are dealing with. This exposes them as professionals performing outside the operational field usually granted to them.

Through their action the artists make us aware of a space that any citizen might decide to conquer, if only temporarily.

Observing the approaches and strategies of the artists participating in this exhibition (and of many others), I have come to understand how Lundskonsthall – 23

these performance-based, conceptual and yet aesthetic expressions could be read as an up-to-date understanding of what in recent decades was defined as ‘institutional critique’1. In the late 1960s and early ’70s artists wanted to reveal the hidden logic behind the art institution’s functioning. A classic example of what is now called the ‘first wave of institutional critique’ is Hans Haacke’s Shapolsky et al. Manhattan Real Estate Holdings: A Real-Time Social System as of May 1, 1971. This series of photographs documented 142 slums properties in Manhattan owned by people who were trustees of the Guggenheim Museum and thereby exposed the origin of the wealth that was funding the art institution (also in the broader sense that might also be termed ‘the institution of art’) at that moment in time.

This conceptual critical approach has now become fully embedded in the institutional functioning of art, even to the point where museum directors and curators adopt self-critical attitudes and openly discuss the lacks and inefficiencies of the art institution. Artists are increasingly looking at other complicated or flawed systems in our society, which they notice once they step outside of the reassuringly closed circuit of art. As scholar and curator Simon Sheikh notes, we can ‘see institutional critique not as a historical period and/or genre within art history, but rather as an analytical tool, a method of spatial and political criticism and articulation that can be applied not only to the art world, but to disciplinary spaces and institutions in general.’2 For this exhibition I have chosen to feature a group of artists who pass through the ‘body’ of the institution in unconventional ways.

They actively infiltrate bureaucratic structures that have an impact on the everyday life of millions of people, to expose their contradictions, their paradoxes and – in some cases – their imminent sclerosis. The artists who participate in Don’t Embarrass the Bureau take it upon themselves to break rules and norms, hitting the nervous system of the organisations they are targeting, as it were. In their works, the artists embarrass all those officers and bureaucrats and agents who ‘only’ play their assigned roles, more or less consciously, but precisely thereby exercise the power invested in them.

The display tries to reflect these acts of making visible, of revelation, so that the objects, photographs, videos, films, drawings and sound pieces by different authors become mixed up with each other. The intention is to interrupt the immediate attribution of the works to their authors. Instead the research process and the reasoning behind the final outcome are highlighted. The viewer is encouraged to actively 24 – Don’t Embarrass the Bureau

engage with the actual exhibited pieces, to be able to fully grasp and appreciate the ideas and methods they put into play.

The publication you are holding in your hands serves as an extension of what is on display by offering as much background information as possible on the conception and realisation of each work. Two additional interventions are presented on these pages: Anna Scalfi Eghenter’s Iron Cage (2003), a script for a performance that weaves together secretly recorded fragments of daily life with excerpts from Max Weber’s writings on bureaucracy, and some photographs from Trevor Paglen’s Code Names (2007 onwards), a collection of the US military’s classified names for exercises, units and intelligence programmes. In the version presented here, recently put together for the Van Abbemuseum in Eindhoven, the Netherlands, Paglen has included names leaked by the whistle-blower Edward Snowden, in addition to the information previously available from public sources.

The following three sections trace the genealogies of the office and bureaucracy and give an idea of how the exhibition connects with the current debate on the abuses of governmental authority to collect, store and use personal data, stimulated by the action of a few whistleblowers who leaked information and caused serious embarrassment to the Bureau, to say the least.

The Office and Its Bureaucracy Officium is what causes an individual to comport himself in a consistent way – as a prostitute if one is a prostitute, as a rascal if one is a rascal, but also as a consul if one is a consul and, later, as a bishop if one is a bishop.3 For a genealogy of the word ‘office’ it is necessary to pass through Marcus Tullius Cicero’s De officiis (‘On Duties’, 44 BC), and specifically his attempt to articulate a neutrality of the meaning of officium in a book that is primarily his account of the best way to live, behave and observe moral obligations. This work by Cicero was to exercise an enduring influence over Western ethics, as Italian philosopher Giorgio Agamben asserts in his recent essay Opus Dei: An Archeology of Duty, where he extensively refers to the Latin writer in his etymological analysis of the word ‘office’ and its use in the administration of society. Agamben focuses on how so many ideas leading to modernity in the Western world revolved around the paradigm of the office. The economy, Lundskonsthall – 25

politics and religion all presuppose the constant performance of duty, which takes place in the form of the office. When Cicero assesses the societal role of the officium he elaborates on two functions, ‘giving form to the use of life’ and ‘instituting the common life’. What do these concepts mean? Agamben explains: ‘Conducting life (vitam degere)’, ‘governing things (rem gerere)’: this is the meaning of the ‘giving form to the use of life (usum vitæ conformare)’ and the ‘instituting the common life (vitam instituere)’ that were in question in officium. If human beings do not simply live their lives like the animals, but ‘conduct’ and ‘govern’ life, officium is what renders life governable, that by means of which the life of humans is ‘instituted’ and ‘formed’.4 The institution of life or, in other words, the governing of the institutions that define our experience of life; this is the role of ‘the office’ in our society. The presence of the office is so pervasive that we might even say that the Western world’s trajectory to modernity cannot be imagined without it. If the role of the office is ‘to govern’, its physical order mirrors the organisation of society outside the workspace at a given historical moment, with its power relations, strategies and rites.

A few examples are enough to understand how this works. The Uffizi in Florence were commissioned by Cosimo I de Medici from the architect, artist and writer Giorgio Vasari and finished in 1581.5 The famous arcaded court in the middle of the building became the prototype of the waiting space for citizens visiting the magistrates of the newly formed State. The claustrophobically bureaucratic spaces of London’s Somerset House (Sir William Chambers began converting it into public offices in 1775, and it is now the Cortauld Institute of Art) inspired Charles Dickens to write the novel Little Dorrit (1855–57). The fictional Circumlocution Office is his literary attack on inefficient and arbitrary British public administration.

In 1745, French economist Jean Claude Marie Vincent de Gournay coined the expression ‘bureaucracy’, referencing the Greek names for various forms of government in antiquity (monarchy, aristocracy, oligarchy, plutocracy, democracy), and using the word bureau (‘desk’, ‘work surface’) ironically to denote the rise of the office clerk as the face of power. People began to see public administration as a product of the desk, not the other way round.6 Power to the Bureau!

Jumping one century ahead, to the mid-nineteenth century with 26 – Don’t Embarrass the Bureau

its mass migration from the rural to the urban sphere, we see how the office becomes a place for social encounters. The unstoppable rationalisation of work ushered in Modern Times as we know them and new daily exchanges between social classes were made possible.

The idea of office work as a privilege reserved for a small circle of wealthy people therefore had to be abandoned. Max Weber, regarded as the founding father of sociology together with Karl Marx and Emile Durkheim, helped popularise and update the expression bureaucracy, often using it as a synonym for rationalisation. He famously wrote: ‘Bureaucratic administration means fundamentally domination through knowledge.’7 While praising efficiency, Weber subtly criticises the exercise of power that bureaucracy implies. He analyses its organisation (Verband) and its principles, which appear as unwritten rules and codes in every bureaucratic environment. This, for instance, is how the concept of secrecy emerges, as a separation between the role of the bureaucrat dealing with sensitive data and his or her real life. Or hierarchy, which allows central planning and decision-making on a large scale, or management by rules, which ensure that the higher levels make decisions to be executed by employees at the lower levels.8 Yet Weber must not be regarded as an enthusiast of this model but rather as one of its most refined observers, and as such he was able to foresee its downfall, which he described through the metaphor of the ‘iron cage’. Through excessive rationalisation bureaucracy limits individual freedom and thereby thwarts the potential of the very activities that the organised office generates. What is left of bureaucratic productivity if the iron cage of rules and laws leaves us no choice but to accept the technocratic social order, embodied by the institutions to which we have delegated our political life? What happens when the power we entrusted to the bureaucratic machine, in order to protect our civic liberties, is used to violate those liberties time and again?

This despotic nature of bureaucracy was immortalised in Franz Kafka’s novels, which expressed the alienation and the anxiety of a citizen of the twentieth century immersed in the administrative mechanisms of the modern State. Perhaps the most illustrative of his books, in this regard, is The Trial (1924).9 It tells the story of Josef K., from the moment he wakes up to find police detectives in his bedroom accusing him of unnamed crimes until he gest lost in a labyrinthine system of clandestine courts and is eventually stabbed with a knife Lundskonsthall – 27

through the heart. Surely, in our highly bureaucratised societies we all have been tempted, at least once, to call some particularly illogical situation ‘Kafkaesque’.

The officium was supposed to make the social order consistent by instituting and governing common life. Has its concept remained viable, or has bureaucratisation undermined the reasons for creating the office in the first place? Weber warns us about how difficult it is to change or break a bureaucratic system, but he also reminds us that if the system is a product of society, and that society therefore must be able to revise the rules and routines that determine it.

Leaked Bureaucracy One day in early December 2012 I found myself browsing the shelves of the Prelinger Library in San Francisco, looking for a section about bureaucracy. I had, for some months, been thinking of putting together materials around the genealogy of the office and bureaucracy in the visual arts, cinema, theatre and literature. I was, and still am, fascinated by how the myriad functions of an office could represent a link between the most diverse existing human activities, from the election of a new Pope to the coordination of armed terrorist groups, or the speculative transactions carried out by financial institutions such as banks. The institutions of the contemporary world invariably need an office structure to keep going, and we might say that they are all dependent on bureaucracy.

The Prelinger Library is an independent archive, founded in 2004

by Megan and Rick Prelinger. It ‘specialises in material that is not commonly found in other public libraries’ by building a collection of ‘nineteenth and twentieth century historical ephemera, periodicals, maps, and books, mostly published in the United States’.10 I thought that searching there would bring me straight into the spectacle that cultural production has generated around the office – the Bureau – and its hallucinatory effects on the modern collective psyche. The archiving criteria of the Prelingers, which sounded to me as an art project, are themselves rather rule-governed. They wanted a spatial arrangement of their collection, with a set of topics assigned to every row of shelves.

Starting at the bottom with physical descriptions of the world, proceeding through representations and culture and finally ending in theory and abstractions of society at the top.

Between American Cultural History (fourth row) and Law Enforcement (fifth row) I found the book that gave the title to this 28 – Don’t Embarrass the Bureau

exhibition, Don’t Embarrass the Bureau by Bernard F. Conners. The author had been a special agent of the FBI for eight years in 1972, when he published this ‘tell-all’ novel that claims to reveal the Bureau’s activities at all levels for the first time. In the first fifty pages we witness the training of an agent and learn, among other things, the main rule, which is repeated to all the agents like a mantra: ‘Whatever situation you find yourself in, do not ever embarrass the Bureau.’ The secret services symbolically embody the highest degree of loyalty to an office, where the individual is expected to dissolve and vanish. Any act that embarrasses the office will impede the functions it regularly performs.

What struck me most as I leafed through the novel was how its title created a new connection between two concepts that I had not put together before: bureaucracy and embarrassment. In the United States the ‘Bureau’ of course means the FBI, the Federal Bureau of Investigation, created by congress on 29 June 1908 within the Justice Department to fill the function of a national police force. Since then there have been several embarrassing moments involving the FBI and other related agencies concerned with security, intelligence and law enforcement in the United States, such as the CIA and the NSA.10 Each of these moments exposed to the public eye some parts of the operational architecture through which the agencies run and demonstrated how they abuse the power they have over people’s lives.

Let me recall one of the first and most memorable public humiliation of the Bureau, when during a televised Muhammad Ali boxing match in 1971 (perhaps it is not pure coincidence that Conners’s novel appeared just one year later) a group of unidentified burglars smuggled out nearly all the secret documents from a FBI agency in the suburbs of Philadelphia. Two weeks later the stolen documents started leaking to the media, revealing the massive surveillance strategies put in place against dissidents, particularly groups of black students, during the protests against the Vietnam war. They also publicised the fact that almost twenty years earlier the FBI had blackmailed Martin Luther King Jr. in an attempt to push him to commit suicide by threatening to reveal his extra-marital affairs.12 All this does not sound too dissimilar to the kind of embarrassment that people like Julian Assange, Aaron Swartz, Chelsea Manning or more recently Edward Snowden – just to name the best-known names – have been causing to the United States in the latest years. This is the country that tracks, controls and illegally possesses the perhaps largest amount of private data in the world. ‘Many people are starting Lundskonsthall – 29

to understand that the structures which claim to serve them have turned against them’, says a voiceover in the film Black Transparency

by Metahaven,13 and those people have in different ways become the main protagonists of a new gobal awareness that cannot be ignored and will not go away. The largest bureau of all times has been exposed in its actions of mass surveillance unprompted by any suspicion of wrongdoing. But not only that.

Edward Snowden, who in the future will hopefully be considered a role model, is today a refugee facing charges of espionage and theft of classified documents that revealed how the NSA abused its authority and power to collect sensitive data on hundreds of millions of people in the whole world. Snowden is accused of violating the Espionage Act, a law written in 1917, when the Internet had not even been conceived.

Is exposing the way in which data and information are handled more revealing than the potentially compromising content of the ‘hard data’?14 Is this the moment in history that will force a shift away from the supremacy of bureaucracy, which many believe to be the most effective form of government so far?

The Violence of Bureacracy An alternative to the equation of bureaucracy with embarrassment is offered by Hannah Arendt in her essay ‘Reflections on Violence’: Bureaucracy, or the rule by an intricate system of bureaux in which no men, neither one nor the best, neither the few nor the many, can be held responsible, and which could be properly called the rule

by Nobody. [...] The greater the bureaucratisation of public life, the greater will be the attraction of violence. In a fully developed bureaucracy there is nobody left with whom one could argue, to whom one could present grievances, on whom the pressures of power could be exerted. Bureaucracy is the form of government in which everybody is deprived of political freedom, of the power to act; for the rule by Nobody is not no-rule, and where all are equally powerless we have a tyranny without a tyrant.15 Arendt establishes a directly proportional relation between the level of bureaucratisation and the resort to violence it may lead to. So, what happens to the whistle-blower, hacker activist or any other citizen who decides to react to the pressure today’s technocratic society is putting on everyone’s life? The answer, I fear, is not too different from 30 – Don’t Embarrass the Bureau

Franz Kafka’s fiction. Just one year ago people across the world were mourning the death of another Josef K., whose real name was Aaron Swartz. Swartz was a prodigy computer programmer, who before the age of 20 had contributed to substantial technological improvement of how the Internet works and how it may provide free access to information. He helped build the architecture of Creative Commons and was involved in creating the web-feed format RSS, enabling websites to independently share content between themselves. RSS inspired social networks structures while surviving the passage from Web 1.0 to 2.0.16 But it is as an internet activist that Aaron Swartz will be remembered. His political militancy made him a leading voice of the online group Demand Progress, at the forefront of the fight against the US Stop Online Piracy Act (SOPA), which was halted in January 2012 after a long and intense media struggle in which even large Internet organisations such as Google and Wikipedia petitioned against the law. Swartz, as a co-founder of the Progressive Change Campaign, a political action committee, worked on creating more effective tools for online activism and understood how the bureaucratisation of the Internet was rapidly becoming one of the crucial issues of our times.

The civil liberties of millions of people will depend on what happens to their ability to access, share, and propagate free information through the ever-changing infrastructure of the Internet. Their independence as citizens will be gravely affected if open web space is turned into rigid machine bureaucracy.

In 2011 Swartz created a script to download and make freely available more than four million scientific and academic papers stored in JSTOR, an MIT (Massachusetts Institute of Technology) archive. He was subsequently charged with eleven violations of the Computer Fraud and Abuse Act (another act written before the Internet existed as we know it), condemned to spend 35 years in jail and pay one million dollars in fines. After two years of trials and two days after his lawyer was denied a second offer for a plea bargain, the young programmer was found dead in his apartment. He had committed suicide.

MIT had, over the years, spent much more than the amount requested from Swartz to develop and maintain their security systems.

Having them hacked by a twenty-two-year-old computer programmer was a huge embarrassment. In this deplorable story Hannah Arendt’s directly proportional relationship between bureaucratisation and violence was sadly proven to really exist, which should prompt us Lundskonsthall – 31

to reconsider the legitimacy that we grant, on a daily basis, to the institutions that govern our social life. The role of the officium seems to have trumped any other political form of wielding power. At the same time, the act of embarrassing the Bureau – of overturning accepted norms or performing protest as part of everyday life – yields uncontrollable transformative power. This, indeed, is what the artists in this exhibition are suggesting.

The call for transparency, articulated through the leaking of classified information, data from mass surveillance activity and other secrets from the Bureau, is now forcing the bureaucratic apparatus to reorganise. The activism of Aaron Schwarz and others like him is inspiring us to re-think how we perform our roles as citizens under a regime of pervasive and enforced visibility.

May the books on bureaucracy move up to the level of abstraction in the rows of the Prelinger Library in San Francisco!

Matteo Lucchetti Curator of the Exhibition

32 – Don’t Embarrass the Bureau

Notes 1.

Traditionally with this expression we mean those artistic practices that in the late 1960s and early ’70s see in the art institution, in its various manifestation, a problem to deal with, and consequently put it under serious criticism through art works, demonstrations, actions, performances and much essay writing. Institutional Critique operated both outside and inside the institution and attacked, in more or less subtle ways, its very foundations and administration.

It gradually became internalised by the institution itself, which lead to the so-called second wave of Institutional Critique in the ’80s.

2.

Simon Sheikh, Notes on Institutional Critique, European Institute for Progressive Cultural Policies website, 2006, link: http://eipcp. net/transversal/0106/sheikh/en (last accessed on 10 January 2014).

3.

Giorgio Agamben, Opus Dei. An Archeology of Duty (translated by Adam Kotsko). Stanford, California: Stanford University Press, 2013, p.71. (Originally published in Italian under the title Opus Dei. Archeologia dell’ufficio by Bollati Boringhieri editore, Turin, 2012.)

4.

Ibid., pp.72–73.

5.

Now famous as the Museum for Medieval and Renaissance Art in Florence, which opened in the former offices in 1789 and is therefore the oldest public art gallery in the Western world.

6.

An interesting historical and architectural examination of the office is offered in Imma Forino, Uffici (‘Offices’). Turin: Einaudi, 2011, on which this paragraph is based.

7.

Ola Agevall and Richard Swedberg, The Max Weber Dictionary: Key Words and Central Concepts. Stanford: Stanford University Press, 2005, pp.18–21.

8.

Kenneth Johnston, Busting Bureaucracy. Sarasota, Florida: Visionary Publications, 1993, p.7.

9.

The book was published posthumously in 1924, against the will of the writer who wanted all his unfinished texts to be destroyed after his death.

10.

As stated on their official website. http://www.prelingerlibrary.org/ home/about/ (last accessed on 11 January 2014).

11.

The Central Intelligence Agency is one of the principal intelligencegathering agencies of the United States federal government. The CIA has three traditional principal activities: gathering information about foreign governments, corporations and individuals; analysing that information, along with intelligence gathered by other US intelligence agencies; providing national security intelligence assessment to senior policymakers, also the President himself. The National Security Agency (NSA) is the main producer and manager of signals intelligence (SIGINT) for Lundskonsthall – 33

the United States. Estimated to be one of the largest US intelligence organisations in terms of personnel and budget, the NSA operates under the jurisdiction of the Department of Defense and reports to the Director of National Intelligence. The NSA is tasked with the global monitoring, collection, decoding, translation and analysis of information and data for foreign intelligence and counterintelligence purposes, including surveillance of targeted individuals on US soil. The agency is authorised to accomplish its mission through clandestine means, among which are bugging electronic systems and allegedly engaging in sabotage through subversive software. (From Wikipedia).

12.

For a full report on the revolutionary burglary, see M. Mazzetti, ‘Burglars Who Took on F.B.I. Abandon Shadows’, in New York Times, 7 January 2014. http://www.nytimes. com/2014/01/07/us/burglars-whotook-on-fbi-abandon-shadows. html?pagewanted=1&_r=3& (last accessed on 9 January 2014).

13.

The project Black Transparency (2013) questions how information is organised globally and what role the concept of transparency plays.

Metahaven’s research in this field covers the technological and legal (infra)structures for information, as well as the organisation and power networks of the Internet in relation to locality. The Internet, once seen as the de-territorialised space amid a world of nation states, now appears to have far-reaching implications for national borders, jurisprudence, 34 – Don’t Embarrass the Bureau

and sovereignty. This is at odds with the original ideology of the Internet: freedom (of information), emancipation and democratisation.

You can watch the video here: https://vimeo.com/80041817 (last accessed on 24 January 2014).

14.

Paraphrasing Willem van Weelden’s text ‘Wikileaks as an Editorial Problem: A Conversation with Geert Lovink and Merijn Oudenampsen’, in Open: Cahier on Art and the Public Domain, no. 22, 2011, pp.60–73.

15.

Hannah Arendt, ‘A Special Supplement: Reflections on Violence’, in New York Review of Books, Issue 27 February, 1969. http://www. nybooks.com/articles/archives/1969/ feb/27/a-special-supplementreflections-on violence/?page=4 (last accessed on 11 January 2014).

16.

As clearly explained by Jaromil Rojo in ‘Una poesia per Aaron Swartz’ (‘A Poem for Aaron Swartz’), in Wired.it, 14 January 2014. http://www.wired. it/attualita/tech/2014/01/14/aaronswartz-poesia-lawrence-ferlinghetti/ (last accessed on 14 January 2014).

36 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 37

Verk i utställningen Works in the Exhibition

DON’T EMBARRASS THE BUREAU LUNDS KONSTHALL

Lawrence Abu Hamdan Rossella Biscotti Libia Castro & Ólafur Ólafsson Luca Frei Jill Magid Metahaven & Jonas Staal Song Ta Jonas Staal Superflex Pilvi Takala

LAWRENCE ABU HAMDAN

The Whole Truth, 2012. Installation med ljudverk (34 min), spegel, lögndetektor och stol. I konstnärens ägo.

The Whole Truth experimenterar med de invanda formerna för dokumentära radioprogram och innehåller ett antal intervjuer med mjukvaruutvecklare, antropologer och företagare i biometribranschen från bl.a. Nederländerna och USA. Regeringarna i flera europeiska länder, Ryssland och Israel, liksom försäkringsbolag över hela världen, använder röstanalys som metod för att avslöja lögner. Med denna teknik förvandlas människors röster till mätinstrument som registrerar kroppens reaktioner på stress och anspänning. Abu Hamdan undersöker hur sanningen kan konstrueras, vem som har mest att vinna på den och vem som faller offer för den. Verket ingår i en trilogi som skildrar hur vittnesmålets betydelse förändras av den nya invandringspolitiken, av nya medicinska rön och av ny teknik som tror sig representera artificiell intelligens.

The Freedom of Speech Itself, 2012. Installation med ljudverk (30 min) och skulptur (skumgummi, 200 × 240 × 60 cm). I konstnärens ägo.

Detta är ytterligare ett verk om de juridiska aspekterna av tal och röst.

Det granskar Storbritanniens kontroversiella användning av röstanalys för att bedöma autenticiteten i de asylsökandes accenter och på så sätt kunna fastställa deras ursprung. Jurister, fonetiker, asylsökande och polistjänstemän vittnar om de geopolitiska aspekterna av hur vi talar och om ett sätt att lyssna som har lett till felaktiga utvisningar.

Installationen omfattar också en skumgummiskulptur av så kallade röstavtryck. Den synliggör frekvenserna och spännvidderna hos två olika röster som uttalar det engelska ordet ”you”. Abu Hamdan låter begreppen röst och territorium materialiseras i samma form och använder kartritarens konturer för att visa språkljudens ”geografiska ursprung”.

40 – Don’t Embarrass the Bureau

The Whole Truth, 2012. Installation with audio, 34’, mirror, lie detector and seat.

Courtesy of the artist.

Experimenting with the conventions of radio documentary, The Whole Truth is a collection of interviews with software developers, anthropologists and entrepreneurs of the biometric industry from the Netherlands, the US and elsewhere. Abu Hamdan investigates how voice analysis is used as a lie detection method by the governments of several European states, Russia and Israel, and by insurance companies all over the world. With this technology people’s voices become instruments for measuring bodily responses to stress and tension. The work offers a new perspective on how truth is constituted, to whom it matters most, who is able to use it and who is victimised by it. It is part of a trilogy dedicated to the changing role of testimony in the face of new immigration policies, medical science and technologies aspiring to artificial intelligence.

The Freedom of Speech Itself, 2012. Installation with audio, 30’, and sculpture (foam, 200 × 240 × 60 cm). Courtesy of the artist.

This is another audio piece about forensic speech analysis, focusing on the UK’s controversial use of voice analysis to judge the authenticity of asylum seekers’ accents, and thereby determine their origins.

Testimonies from lawyers, phonetic experts, asylum seekers and Home Office officials reveal the geo-politics of accents and of a practice of listening that has caused wrongful deportations. The installation also includes a foam sculpture that visualises so-called voiceprints (or voicefingerprints). It illustrates the different frequencies and amplitudes of two voices saying the word ‘you’ in English. By using cartographic contours to map the ‘geographic origins’ of speech sounds Abu Hamdan synthesises notions of voice and territory into material form.

Lundskonsthall – 41

42 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 43

THE FREEDOM OF SPEECH ITSELF

44 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 45

ROSSELLA BISCOTTI The Undercover Man, 2008–14. Installation med 16mm film överförd till HDV (30 min 43 sek), skulptur (trä med ytbeläggning av plast, 160 × 90 × 80 cm), 1187 sidor ur FBI-rapporten om Sonny Black och en serie övervakningsfotografier från FBI markerade med rödpenna. I konstnärens ägo.

Tack till Wilfried Lentz Gallery, Rotterdam.

I en miljö påminnande om en film noir från fyrtiotalet blir FBI-agenten Joseph Pistone, även känd som Donnie Brasco, utfrågad av Biscotti om sina uppdrag som infiltratör i den italiensk-amerikanska maffian 1976–82. Hans detaljminne sätts på prov, och hans svar visar hur tvetydiga begrepp som personlighet, privatliv och samhälle är.

Detektivfilmsgenren understryker att Pistone hör till ett skikt av historien som ännu inte helt kan friläggas. Den erbjuder också en igenkännbar scenbild för en berättelse om hemliga agenter, med all den rekvisita som krävs i ett förhörsrum. Verket föregicks av grundliga efterforskningar i FBI:s arkiv. Delar av textmaterialet offentliggörs på borden i installationen, medan fotografierna visas på väggen utanför projektionsrummet.

The Undercover Man, 2008–14. Installation with 16mm film transferred onto HDV, 30’ 43’’, sculpture (wood with polyurea coating, 160 × 90 × 80 cm), 1,187 pages of the FBI case file on Sonny Black and a set of FBI surveillance photographs marked with a red pen. Courtesy of the artist and Wilfried Lentz Gallery, Rotterdam.

On a 1940s film noir set the FBI agent Joseph Pistone, also known as Donnie Brasco, is questioned by Biscotti about his undercover operation inside the Italian-American Mafia in 1976–82. His memory is tested in detail; his answers reveal the dual identity of concepts such as personality, privacy and society. The film noir genre underlines that Pistone belongs to a layer of history that cannot yet be fully uncovered.

It also offers a recognisable cinematic representation of the undercover agent story, with all the quintessential elements of an interrogation office. The work is based on extensive research in the FBI archives, parts of which are disclosed in the table installation and in the photographs displayed on the wall outside the projection room.

46 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 47

THE UNDERCOVER MAN

48 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 49

50 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 51

52 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 53

54 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 55

LIBIA CASTRO & ÓLAFUR ÓLAFSSON Lobbyists, 2009. HDV (16 min 33 sek). I konstnärernas ägo.

Videon granskar den roll som internationella lobbyister spelar i Europaparlamentets kontor i Bryssel och Strasbourg. För att förverkliga projektet bad Libia Castro & Ólafur Ólafsson den brittiska undersökande journalisten och tidigare aktivisten Tamasin Cave att rapportera om hur lobbyverksamheten ser ut i dagens europeiska politik. Cave leder organisationen Alliance for Lobbying Transparency som driver en kampanj för att upprätta ett officiellt register över lobbyister i Storbritannien. Verket visar lobbyistgruppernas gester och vanor, och avslöjar därmed på ett ironiskt sätt deras förvirring och illusionslöshet. Det blir en spegelbild av det ”politiska spelet” som det skildrar genom att lyfta fram beslutsfattandets byråkratiska sidor. Ljudspåret väver samman en performance av den isländska reggaegruppen Hjálmar med en textläsning av den brittiska skådespelerskan Caroline Dalton. Det förhöjer den känsla av främlingskap som bilderna i videon skapar.

56 – Don’t Embarrass the Bureau

Lobbyists, 2009. HDV, 16’ 33’’. Courtesy of the artists.

This video explores the role of international lobbyists, and of the activists that fight for transparency, in the offices of the European Parliament in Brussels and Strasbourg. Libia Castro & Ólafur Ólafsson commissioned the British researching journalist and activist Tamasin Cave to write an article on the current state of lobbying in European politics, following their research on the subject. The work ironically reflects on disorientation and disillusion through the gestures and habits of the lobbying groups. It holds up a mirror to the ‘game of politics’ that it portrays by focusing on the bureaucratic side of policy-making. The soundtrack intertwines a chanting performance

by Icelandic reggae group Hjálmar with a reading by British actress Caroline Dalton. It enhances the feeling of estrangement that the video footage creates.

Lundskonsthall – 57

LOBBYISTS

58 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 59

60 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 61

LUCA FREI In the Evening, 2005–14. Installation med dubbel diabildprojektion, ljud (inspelning av Holland Hopson) och väggtext. I konstnärens ägo.

Detta verk, visat i en första version 2005, består av 22 diabilder som visas oavbrutet. Varje diabild innehåller en mening från det stycke i Ivan Illichs bok Samhälle utan skola (1971) där han analyserar Paulo Freires erfarenheter som pedagog. Den omarbetade version som gjorts för ”Don’t Embarrass the Bureau” innehåller också ett ljud (en inspelning av nattfåglar gjord på plats i Amazonas) och en väggtext med ytterligare ett citat ur boken. På diabilderna ser vi texten sammanställas av två händer som håller bokstäverna. Detta är en anspelning på skolan som pedagogisk gest, ställd i kontrast mot det naturliga tillstånd som det omgivande ljudet framsuggererar. Utbildningsväsendet och dess politiska aspekter – ett av Freis återkommande intressen – kan förstås som ett maktredskap med vars hjälp samhället byggs upp.

62 – Don’t Embarrass the Bureau

In the Evening, 2005–13. Installation with double slide projection, sound (field recording by Holland Hopson) and wall text. Courtesy of the artist.

Originally conceived in 2005, this work consists of 22 slides shown as a loop. Each slide shows a sentence from the passage in Ivan Illich’s book Deschooling Society (1971) that analyses Paulo Freire’s educational practice.

The revised version made for ‘Don’t Embarrass the Bureau’ includes a sound element (a field recording of night birds in the Amazonas) and, on the wall, an additional quote from the book. The text is composed before the viewer’s eyes by two hands holding letter types.

This alludes to the pedagogical gesture of schooling, as opposed to the state of nature suggested by the surrounding sound. The institution of education and its political aspects – a recurring interest in Frei’s work – are understood as a power tool for the organisation of society.

Lundskonsthall – 63

64 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 65

66 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 67

68 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 69

JILL MAGID Article 12/The Spy Project, 2007–2009. Installation bestående av följande element: ‘Prologue’, 2009. Screentryck på papper, två delar (vardera 83,8 × 55,9 cm); ‘Epilogue’, 2009. Screentryck på papper, två delar (vardera 83,8 × 55,9 cm); ‘The Directives, Pages 6’, 2009. Kulspetspenna på papper (203,2 × 153,7 cm); ‘The Shepherds’, 2007–08. Skulptur (brons, 22,9 × 30,5 × 25,4 cm); ‘I Can Burn Your Face: Miranda V’, 2008, 7mm neon, transformatorer och kablar (installationen kan variera); ‘I Can Burn Your Face: Vincent IV’, 2008, 7mm neon, transformatorer och kablar) installationen kan variera). ‘The Kosiński Quotes’, 2009, 9 screenryck på specialpapper (Reeves BKF, vardera 69,9 × 111,8 cm) med enskilda titlar: ‘Disguise’, ‘I Pick a Life’, ‘The Man is a Fool’, ‘Memory Picture’, ‘Protagonist’, ‘Hummingbird’, ‘My Sensitivity’, ‘People Notice Only’, ‘Vaulting’. Projektet producerat för den statliga nederländska säkerhetstjänsten AIVD. I konstnärens ägo. Tack till Galerie Yvon Lambert, Paris.

I de olika verk som blev resultatet av hennes samarbete med den nederländska säkerhetstjänsten försöker Jill Magid utröna hur hemlighetsmakeriet och tystnadsplikten i den statliga sektorn egentligen fungerar. Som alla andra nederländska myndigheter måste Algemene Inlichtingen- en Veiligheidsdienst (Allmänna underrättelseoch säkerhetstjänsten) beställa ett offentligt konstverk för sin nya tillbyggnad. Detta, beslöt man, var ett tillfälle att förbättra sitt publika anseende, och Magid valdes för att ”ge AIVD ett mänskligt ansikte”.

Efter en formell personundersökning fick hon, som första utomstående någonsin, tillstånd att intervjua agenter inom organisationen.

Samtalen skedde under tre år i olika intetsägande offentliga rum – hotellbarer, kaféer, ankomsthallar på flygplatser – och Magid förde hela tiden noggranna anteckningar. Hon använde utdrag ur sina anteckningsböcker för neonverket I Can Burn Your Face, vars titel anspelar på AIVD:s interna uttryck för att röja en källas identitet.

Magid lyfter fram de känslomässiga, filosofiska och juridiska motsättningarna mellan individen och de institutioner som ska ”skydda” oss i en text där hon detaljerat redogör för sina erfarenheter med organisationen och dess agenter. När hon gav AIVD ett exemplar av sitt arbetsmanus att kontrolläsa svarade de med att konfiskera ett antal av beståndsdelarna i den första presentationen av projektet.

Via en representant för Nederländernas ambassad i Washington, DC, återlämnade säkerhetstjänsten en hårt censurerad version av den text Magid låtit dem ta del av. De inramade styckena Prolog och Epilog från denna version av boken har tagits med i utställningen.

Ytterligare ett element, The Kosi ski Quotes, består av nio citat från romanen Cockpit av den polskfödde amerikanske författaren Jerzy Kosi ski. Den fungerade, enligt Magid, ”som en handbok i hur man fungerar som kolibri, d.v.s. en spion som är så hemlig att inte ens andra spioner är medvetna om hans existens. Kolibrierna tar på sig olika ’publika’ roller i samhället, ibland också rollen som konstnär.”

The Shepherd, slutligen, är en version, gjuten i konstharts, av den ursprungliga bronsstatyett som Magid skänkte till AIVD:s vicedirektör, och som nu står i ett glasskåp med gåvor från andra länders säkerhetstjänster. Idén till denna gåva kom från följande replikskifte: – Vi avskyr CIA. – Varför?

– För de är cowboys.

– Om de är cowboys, vad är ni då?

– Vi är fåraherdar.

70 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 71

Article 12/The Spy Project, 2007–2009, consisting of the following elements: ‘Prologue’, 2009. Silkscreen on paper, two parts (each 83.8 × 55.9 cm); ‘Epilogue’, 2009. Silkscreen on paper, two parts (each 83.8 × 55.9 cm); ‘The Directives, Pages 6’, 2009. Ball point pen on paper (203.2 × 153.7 cm); ‘The Shepherds’, 2007–08. Sculpture (bronze, 22.9 × 30.5 × 25.4 cm); ‘I Can Burn Your Face: Miranda V’, 2008, 7mm neon, transformers and wires (installation variable); ‘I Can Burn Your Face: Vincent IV’, 2008, 7mm neon, transformers and wires (installation variable); ‘The Kosiński Quotes’, 2009, 9 silkscreen prints on Reeves BKF paper (each 69.9 × 111.8 cm) with separate titles: ‘Disguise’, ‘I Pick a Life’, ‘The Man is a Fool’, ‘Memory Picture’, ‘Protagonist’, ‘Hummingbird’, ‘My Sensitivity’, ‘People Notice Only’, ‘Vaulting’.

The project was commisioned with AIVD, the Dutch secret service.

Courtesy of the artist and Galerie Yvon Lambert, Paris.

In the several pieces resulting from her work with the Dutch secret service Jill Magid explores the nature of government secrecy and mandatory silence. Required by law to commission a public artwork for its new building, the Algemene Inlichtingen- en Veiligheidsdienst (General Intelligence and Security Service) of the Netherlands decided to use the opportunity to improve their public image, and Magid was selected to ‘give the AIVD a human face’. She was first formally vetted and then given unprecedented permission to interview agents within the organisation.

The conversations took place during three years in various nondescript public places – hotel bars, cafés, airport meeting points – and were meticulously recorded by Magid in her notebooks. She used some excerpts for the neon work I Can Burn Your Face, whose title alludes to the AIVD’s internal expression for exposing a source’s identity.

Magid explored the emotional, philosophical and legal conflicts between the individual and ‘protective’ institutions in a text that details her experience with the organisation and its agents. When she gave the AIVD a copy of her working manuscript to redact, they reacted by confiscating a number of pieces after the first presentation of the project. Through a representative of the Dutch Embassy in Washington, DC, the Agency returned a heavily redacted version of the text Magid had offered them. The framed Prologue and Epilogue from that book are displayed in this exhibition.

Another piece, The Kosi ski Quotes, is composed of nine quotes from the novel Cockpit by Polish-born writer Jerzy Kosi ski, which functioned, Magid affirms, ‘as a guide on how to be a hummingbird, 72 – Don’t Embarrass the Bureau

a spy so deep undercover that even the other spies are unaware of his existence. Hummingbirds take on various “public” roles in society, including that of an artist.’

The Shepherd, finally, is a resin edition of the original bronze cast that Magid donated to the AIVD Deputy Head’s office, and that now stands in a vitrine showcasing gifts from the Services of other countries. The idea for this gift came from the following dialogue: ‘We hate the CIA.’ ‘Why?’ ‘Because they’re cowboys.’

‘If they are cowboys, what are you?’

‘We’re the shepherds.’

Lundskonsthall – 73

ARTICLE 12/THE SPY PROJECT

74 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 75

76 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 77

78 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 79

80 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 81

82 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 83

METAHAVEN & JONAS STAAL Nulpunt: Towards a Democracy Without Secrets, 2012. Väggteckning, video (5 min 49 sek), socialt nätverk. I konstnärernas ägo.

Nulpunt (”Nollpunkt”), den internetplattform som presenteras här, låter användare registrera sig och få tillgång till dokument som upprättas i samband med det pågående arbetet i riksdag och departement. Genom att välja intresseområden i sin profil kommer vi åt arkiv med filer om ämnen som hälsovård, utrikespolitik eller ekonomi och kan utväxla kommentarer om dem med andra användare. Kommentarerna kan få oss engagerade i debatter på nätet som efterliknar eller överträffar den aktivitet som politikerna bedriver.

Nulpunt bygger på idén att legitim demokrati måste vara demokrati utan hemligheter. Detta krav är en reaktion mot de byråkratiska strukturerna, som fortfarande tillämpar sekretessbegrepp från Kalla krigets dagar och lagar om tillgång till information som utformades innan internet existerade. Att läcka hemligstämplade uppgifter från västvärldens demokratiska men ofta mycket slutna och byråkratiska stater ses som en handling som kan ge makt åt medborgarna och låta dem delta i de beslutsprocesser som får så stora återverkningar i deras liv.

84 – Don’t Embarrass the Bureau

Nulpunt: Towards a Democracy Without Secrets, 2012. Wall drawing, video, 5’49’, social network. Courtesy of the artists.

Nulpunt (‘Point Zero’), the online platform presented here, allows users to register and consult documents produced in connection with ongoing parliamentary and governmental activities. By selecting areas of interest in your profile you get access to archives of files related to topics such as public health, foreign affairs or the economy and are able to exchange comments on them with other users. Through these comments you might become engaged in online debates that mimic or emulate the politicians’ activities.

Nulpunt is based on the idea that a legitimate democracy must be a democracy without secrets. This demand is a response to bureaucratic structures that are still dependent on a concept of secrecy dating from the Cold War, and to laws on public transparency elaborated by the authoritarian bureaucracy of the pre-digital era. Leaking information from the democratic but often secretive and highly bureaucratic governments of Western countries is seen as an action to empower citizens by giving them access to the decision-making processes that determine so much in their lives.

Lundskonsthall – 85

0. NULPUNT

86 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 87

Kids, 2011. Video (5 min 54 sek). I konstnärens ägo.

Exotiska djur i djurparken i Kanton filmas medan besökare promenerar kring deras burar. Speakerrösten består av meddelanden från djurparkens informationstjänst. Song och hans vänner ber upprepade gånger att få ”sina barn” uppropade, men namnen de anger tillhör i själva verket medlemmarna i Ständiga Kommittén för Kommunistpartiet i Guandong-provinsen. Dessa toppolitiker förvandlas till barn som gått vilse i djurparken. Song tycks antyda att de också har förvillat sig från det samhälle de tillhör och förlorat sig i en byråkratisk apparat där de är lika hjälplösa som djurparkens utrotningshotade arter.

SONG TA Grey Area, 2011. Performance, två inramade fotografier. I konstnärens ägo.

En ung man låter sig fotograferas med och utan skäggstubb.

Titeln hänvisar inte bara till färgen på hans skägg, utan också till ett område där saker och ting blir möjliga, där man kan tolka och utmana reglerna. Song fick veta att det är förbjudet för kinesiska statstjänstemän att odla skägg eller mustasch, men han hittade en byråkrat som trots allt kunde tänka sig att göra det. Inom några dagar förändrade området kring hans mun färg från ljusgrått till mörkgrått. Nyfiken på vad denna nyans kunde betyda, och medveten om att den kunde dra till sig uppmärksamhet från någon överordnad, fotograferade Song tjänstemannen i början av hans ”performance” och strax innan han rakade sig. En småskalig motståndshandling i ett samhälle ökänt för sin hårda kontroll. (Tack till konstnärens far och till Yang Waitao vid personalavdelningen för stadsförvaltningen i Wuchuan, Guandong-provinsen.)

88 – Don’t Embarrass the Bureau

Civil Servants, 2009. Reproduktioner av teckningar på mer än 1000 A4-ark av gult kontorspapper. I konstnärens ägo.

Medan han var student vid konstakademin blev Song tillsagd att teckna landskap för att förbättra sin observationsförmåga. Han tolkade sommaruppgiften på ett ganska personligt sätt och bestämde sig för att avporträttera statsanställda tjänstemän vid de olika myndighetskontoren i sin hemstad i Hokkien-regionen. Mellan maj och september 2009 tecknade han karikatyrer av över 2000 byråkrater.

Denna installation, som innehåller kopior av mer än 1000 teckningar, låter oss ana en imponerande välstrukturerad organisation vars anställda Song lärde känna personligen, en i taget. Många känsliga uppgifter finns noterade på dessa ark: privata adresser, telefonnummer, nummerskyltar till viktiga makthavares bilar. Verket skildrar ett socialt landskap och blir en antropologisk undersökning av byråkratin. Den omfattande installationen visar det hierarkiska systemet, men samtidigt de människor som får det att fungera, eller inte fungera, dag ut och dag in.

Lundskonsthall – 89

Kids, 2011. Video, 5’ 54’’. Courtesy of the artist.

Several exotic animals in Guangzhou Zoo are filmed while visitors stroll around their cages. The voiceover consists of messages from the zoo’s information desk. Song and his friends repeatedly requested calls for ‘their children’, while actually giving the names of the members of the Standing Committee of the Communist Party in Guangdong Province. These top politicians become children lost in the park. Song seems to suggest that they have strayed from the society they belong to, into a bureaucratic apparatus where they are as helpless as endangered animals in a zoo.

Civil Servants, 2009. Printed drawings on more than 1000 A4 sheets of yellow office paper. Courtesy of the artist.

Grey Area, 2011. Performance, two framed photographs. Courtesy of the artist.

A young man is photographed with and without stubble. The title refers not just to the shade of his beard, but also to an area of possibility where rules may be interpreted and challenged. Song discovered that China’s civil servants were not allowed to grow facial hair but found one who would do so nevertheless. Within a few days the stubble around his mouth shifted from light to dark grey.

Intrigued by this shade might mean, and by the fact that it might attract a superior’s attention, Song photographed the civil servant at the beginning of his ‘performance’ and just before he shaved. A small act of disobedience in a notorious control society. (Acknowledgements to the artist’s father and Mr. Yang Haitao, Personnel Department of Wuchuan City, Guangdong Province.)

90 – Don’t Embarrass the Bureau

While still a student, Song was asked to draw landscapes, to improve his observation skills. He interpreted the academic summer assignment in a quite personal way, deciding to draw the civil servants employed in the several government departments of his hometown in the Hokkien region. Between May and September 2009 he drew caricatures of over 2000 officials. This installation, featuring copies of over a thousand drawings, reveals an impressively structured organisation, whose employees Song got to know personally, one by one. Many sensitive data are noted on the pages, such as private addresses, telephone numbers and the number plates of important government officials’ cars. This is a portrait of a social landscape, an anthropology of bureaucracy. It brings together, in one big installation, the hierarchical machine and the people who make it work, or not work, every single day.

Lundskonsthall – 91

KIDS

Xu Shaohua!

Xu Shaohua!

Vänligen gå till Södra grinden genast. Din familj letar efter dig.

Li Yumei!

Besökare Li Yumei!

Gå till Södra grinden genast. En person väntar på dig där.

Xu Shaohua!

Xu Shaohua!

Please go to the South Gate immediately.

Your family is looking for you.

Zhang Guangning!

Zhang Guangning!

När du hör detta meddelande, sök upp närmaste säkerhetsvakt och be honom ta dig till Norra grinden.

Din kusin väntar.

Zhu Mingguo!

Zhu Mingguo!

Vänligen gå till Norra grinden genast. Någon letar efter dig.

Zhu Mingguo!

Zhu Mingguo!

Please go to the North Gate immediately.

Someone is looking for you.

Wang Yang!

När du hör detta meddelande, vänligen sök upp närmaste säkerhetsvakt. Han tar dig till Norra grinden. Din bror väntar.

Zhang Guangning!

Zhang Guangning!

When you hear this message, find the nearest security attendant and ask him to take you to the North Gate.

Your cousin is waiting.

Wang Yang!

When you hear this message, please find the nearest security attendant. He will take you to the North Gate.

Your brother is waiting.

Huang Hua-hua!

Huang Hua-hua!

Var vänlig kom till Huvudgrinden genast.

Din farbror har letat efter dig.

Li Yumei!

Visitor Li Yumei!

Please come to the South Gate immediately.

A person is waiting for you there.

Wan Qingliang!

Om du hör detta meddelande, vänligen sök upp närmaste säkerhetsvakt och be honom ta dig till Norra grinden. Din mamma väntar.

Wan Qingliang!

If you hear this message, please find the nearest security attendant and ask him to bring you to the North Gate.

Your mother is waiting.

Huang Hua-hua!

Huang Hua-hua!

Please come to The Front Gate Immediately.

Your uncle has been looking for you.

92 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 93

CIVIL SERVANTS

94 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 95

96 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 97

98 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 99

100 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 101

JONAS STAAL New World Summit, 2012. HDV (72 min 44 sek), modell (trä, tyg, 100 × 100 × 30 cm). I konstnärens ägo.

New World Summit är en konstnärlig och politisk organisation som syftar till att upprätta ”alternativa parlament” för att hysa andra organisationer som för närvarande är utestängda från den demokratiska politiska ordningen. Under det som kallas kriget mot terrorismen kan varje anklagelse om terrorism medföra ett sådant utanförskap. De första tre ”toppmötena” ägde rum 2012 i Berlin (inom ramen för den 7:e Berlinbiennalen), Leiden, Nederländerna (på Museum de Lakenhal och De Veenfabriek) och Kochi, Indien (inom ramen för den Första Kochi-Muzirisbiennalen).

De var inriktade mot organisationer som fått terroriststämpel, och tillhandahöll en plattform för bl.a. Kurdiska kvinnorörelsen, Baskiska självständighetsrörelsen, Nationella frihetsrörelsen för Azawad (det tuaregiska området i norra Mali) och Filippinernas nationella demokratiska rörelse, liksom för advokater, åklagare och andra rådgivare som varit inblandade i särskilt synliga rättsfall sedan USA:s Patriot Act började gälla. Videon visar några av framträdandena vid toppmötet i Berlin och modellen ger en uppfattning om den strukturen som byggdes för det tillfället.

102 – Don’t Embarrass the Bureau

New World Summit, 2012. HDV, 72’ 44”, model (wood, fabric, 100 × 100 × 30 cm). Courtesy of the artist.

New World Summit is an artistic and political organisation dedicated to providing ‘alternative parliaments’ to host other organisations that currently find themselves excluded from the democratic political order. In a time of so-called War Against Terror, any accusation of affiliation to terrorism leads to such exclusion. The first three summits took place in 2012 in Berlin (at the 7th Berlin Biennale), Leiden, the Netherlands (at the Museum de Lakenhal and De Veenfabriek) and Kochi, India (at the 1st Kochi-Muziris Biennale). They focused on the so-called designated lists of terrorist organisations, and provided a platform for representatives of the Kurdish Women’s Movement, the Basque Independence Movement, the National Liberation Movement of Azawad (the Tuareg territory in northern Mali) and the National Democratic Movement of the Philippines, among others, as well as for lawyers, public prosecutors, judges and governmental advisors involved in high profile cases after the passing of the Patriot Act in the United States. The video offers a selection of contributions from the Berlin Summit, and the scale model shows the architecture used there.

Lundskonsthall – 103

NEW WORLD SUMMIT

104 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 105

106 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 107

108 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 109

SUPERFLEX The Working Life, 2013. HDV (9 min 50 sek). I konstnärernas ägo.

The Working Life, 2013. HDV, 9’ 50’’. Courtesy of the artists.

Videon närmar sig arbetslivet från en terapeutisk synvinkel och blir en djupanalys av arbetets innehåll. I sin egen text om verket skriver Superflex:

This video addresses the work situation from a therapeutic perspective, in an attempt at focusing introspectively on its contents.

In their own statement about the work Superflex write:

Dagens ekonomiska kris har lämnat arbetsmarknaden i uppror.

Inte ens högre utbildning kan garantera ett arbete. Mer och mer övertid krävs av dem som har en anställning. Lönerna sänks och människor förväntas vara tillgängliga vilka tider som helst.

När allt fler är rädda att förlora sitt livsviktiga arbete sprider sig osäkerheten inför framtiden i många länder. Att ha eller inte ha arbete blir den allt avgörande frågan, inte bara för den egna överlevnaden utan också för att kunna behålla sin identitet, att vara en av dem som har en plats i samhället.

En hypnotisörs röst leder oss genom The Working Life, och vi påminns om Kafkas Josef K, vilse i labyrinten av domstolar och kontor. I sina ansträngningar att bevisa sig oskyldig till ett okänt brott försöker han befästa sin identitet med hjälp av sin ställning i arbetslivet. När han förlorar sin yrkesmässiga status går det också utför med hans liv.

Livet har byråkratiserats. Vi har blivit beroende av kontoret, som har kommit att definiera vår roll i samhället.

110 – Don’t Embarrass the Bureau

The current economic crisis has left labour markets in turmoil.

There are no work guaranties even with a higher educational degree. Longer working hours are demanded of those in jobs.

Salaries are cut and availability is requested at all times. With growing fears of loosing the vital workplace, uncertainty of the perspectives for the future spreads through societies. To have or not to have a job is the main defining factor, not just when it comes to survival, but also when it comes to holding on to one’s own identity as an included member of society.

As a hypnotist’s voice guides us through The Working Life, we think of Kafka’s Josef K. lost in the labyrinth of courts and offices. In his quest to prove himself innocent of an unknown crime, he tries to affirm his identity through working life and the status that it gives him.

When he loses all this his own life also deteriorates. Life has become bureaucratised. We have become dependent on the office for defining our role in society.

Lundskonsthall – 111

THE WORKING LIFE

112 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 113

PILVI TAKALA The Trainee, 2008. Installation med följande element: ”Welcome to Deloitte”, brev och nyckelkort i vitrin; ”Working at Deloitte for a Month”, PowerPointpresentation (2 min); ”February 25: A Day at Consulting”, videoprojektion (4 min 13 sek); ”February 26: A Day at Tax & Legal”, videoprojektion (2 min 6 sek); ”February 28: A Day in the Elevator”, video visad på monitor (7 min 18 sek); kontorsmöbler. I konstnärens ägo. Tack till Galerie Diana Stigter, Amsterdam.

Konstnären arbetade en månad som praktikant, under namnet ”Johanna Takala”, på marknadsföringsavdelningen vid det multinationella bolaget Deloittes kontor i Helsingfors. Bara en handfull personer där hade fått veta vad hennes projekt verkligen handlade om. Praktikanten, som först framstår som fullt normal, utvecklar efter ett tag märkliga vanor. Till exempel tillbringar hon en hel dag i en hiss.

Videofilmerna och stillbilderna visar hur hennes arbetskamrater på olika sätt tar sig an henne, den udda medlemmen i gruppen.

Uppriktigt intresse och roat oförstående kontrasterar mot klagomål till överordnade om hennes konstiga beteende. Stämningen kring praktikanten blir gradvis outhärdlig. Hennes kolleger tvingas hitta på förklaringar och lösningar.

Om man sitter framför ett tomt skrivbord med händerna i knät och bara tänker, då stör man arbetsron i gruppen och kollegernas koncentrationsförmåga. En person som inte ägnar sig åt någonting verkar ha förmågan att göra vad som helst. Det finns ingen plats för sådan icke-aktivitet i den rådande ordningen. Den blir ett hot. Det är lätt att komma tillrätta med aktivitet som utmanar sakernas tillstånd, men det verkar inte finnas någon lösning mot icke-aktivitet.

114 – Don’t Embarrass the Bureau

Broad Sense, 2011. Installation med video (8 min 36 sek) och 19 T-tröjor.

I konstnärens ägo. Tack till Galerie Diana Stigter, Amsterdam.

Broad Sense bygger på en aktion i Europaparlamentet i Bryssel. Först skickade Takala en fråga om klädkoden i parlamentet till dess lokala informationskontor i alla medlemsstater. Hon lät trycka de olika, ibland paradoxala, svaren på 19 T-tröjor som hon hade på sig när hon tillbringade tre dagar i parlamentsbyggnaden.

Videon visar säkerhetstjänsternas olika reaktioner på hennes besök.

Installationen omfattar de tryckta T-tröjorna. När hon frågade om det kunde skapa problem om hon följde den offentliga diskussionen i parlamentet iklädd T-tröja med ett budskap fick hon motsägelsefulla svar. De anställda vid de olika informationskontoren hade gjort sina subjektiva tolkningar av reglerna. Var och en av dem beskrev medborgarnas yttrandefrihet i Europaparlamentet på olika sätt, vilket ger en fingervisning om hur brett denna frihet kan uppfattas.

Lundskonsthall – 115

The Trainee, 2008. Installation with the following elements: ‘Welcome to Deloitte’, letter and key card in vitrine; ‘Working at Deloitte for a Month’, PowerPoint presentation, 2’; ‘February 25: A Day at Consulting’, video projection, 4’ 13”; ‘February 26: A Day at Tax & Legal’, video projection, 2’ 06”; ‘February 28: A Day in the Elevator’ video on monitor, 7’ 18”; office furniture.

Courtesy of the artist and Galerie Diana Stigter, Amsterdam.

To realise this work the artist worked for a month as a trainee, under the name ‘Johanna Takala’, in the marketing department of the Helsinki branch of the multinational corporation Deloitte, where only a few people were informed of the true nature of her project. The trainee, who initially seems fully normal, starts to develop peculiar habits. She spends an entire day in an elevator.

The videos and slides show her co-workers looking after her in various ways, as the odd member of the group. Sincere interest and bewildered amusement are juxtaposed with complaints to superiors about her strange behaviour. The atmosphere around the trainee gradually becomes unbearable. Her colleagues are forced to search for explanations and solutions.

If you sit in front of an empty desk with your hands in your lap, just thinking, you challenge the peace of the community and your colleagues’ power of concentration. The person who is not committed to any activity has the potential to do anything. Such non-activity has no place in the general order of things. It becomes a threat to order. It is easy to root out activity that is against order, but there seems to be no similar solution for non-activity.

116 – Don’t Embarrass the Bureau

Broad Sense, 2011. Installation, video, 8’ 36”, 19 T-shirts. Courtesy of the artist and Galerie Diana Stigter, Amsterdam.

Broad Sense is based on an intervention in the European Parliament in Brussels. First Takala sent the same question about the dress code in the European Parliament via e-mail to the Parliament’s local information office in each member state. Then the varying and sometimes paradoxical responses were printed on 19 T-shirts that the she wore inside the Parliament during three days.

The video shows the security service’s diverse responses to her visits. The installation includes the printed T-shirts. When she asked if wearing a T-shirt with a message while observing the public debate in Parliament might cause a problem, the answers reflected subjective interpretation of the rules by workers in the various information offices. The citizens’ freedom of expression in the European Parliament is glossed differently by each clerk, which gives an indication of how broad the sense of this freedom is.

Lundskonsthall – 117

118 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 119

BROAD SENSE

120 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 121

THE TRAINEE

122 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 123

Welcome Johanna Takala!

New joiner’s first Day at Deloitte Function: Internal Services/Marketing Monday 4 February 2008 st

When you arrive, please ask for Mia Liimo at our reception (1 floor).

08:30 – 10:00

Meeting with IT Representative Riku Sarja Meeting room Baltic, 4th floor x x

10:00 – 11.30

You will receive your laptop Introduction to the usage of IT equipment

Meeting with Marketing Advisor & Buddy Mia Liimo Meeting room Baltic, 4th floor x x x

Deloitte House and general issues Introduction to Marketing Your Role

11.30 – 12:00

Lunch with your team at Restaurant Sodexho, 1st floor

12:00 – 13.00

Self Study Own Desk x Intranet x H: folder: Markkinointi

13:00 – 14:00

Marketing Team Meeting Meeting room Baltic, 4th floor

14:00 – 16:00

Meeting with your counselor Tuomo Salmi and Elina Jääskeläinen Meeting room Baltic, 4th floor

16:00

End of day

x

Image Campaign Introduction – Fall 2007

124 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 125

ANNA SCALFI ENGHENTER Järnbur (2003) De kursiverade avsnitten är hämtade från inspelningar av verkliga samtal på olika arbetsplatser.

... eftersom det tåg som personen bakom skulle ta just ska avgå, men han kommer inte att hinna med det. En dam längst fram i kön ställer en oändlig mängd frågor. Självfallet har hon full rätt att ställa så många frågor hon vill, men detta är också ett biljettkontor och bakom henne står människor som köar för att köpa en biljett. Reseinformationscentret är nedlagt. Det fanns ett sådant förut, men det har lagts ned, troligen som en del av järnvägens sparpaket, om du frågar mig. Antalet anställda vid de så kallade mindre stationerna minskas, och passagerare råds att ringa till ett av dessa informationsnummer som kostar 60 cent eller mer i minuten.

Det är en av dessa dyra telefonlinjer som tidigare kostade 1400 lire i minuten, så nu kostar de åtminstone 60 cent, plus uppkopplingsavgiften.

Om man går ut på nätet istället är det gratis, men då måste man ju förstås vara uppkopplad, så det är helt galet... Och något så enkelt som ett reseinformationscentrum finns inte längre.

Modern statsförvaltning fungerar på följande sätt: I.

Det finns en princip som säger att varje myndighet har tydligt avgränsade kompetensområden, vanligen styrda av en uppsättning regler, d.v.s. lagar och administrativa förordningar.

Detta innebär att:

1) Den reglerade verksamhet som den byråkratiskt styrda strukturen kräver för att kunna uppfylla sina mål fördelas som

officiella plikter;

– 77, 78, 79... 79? 80?

– Det är jag.

– 81?

– Det är jag.

– Ja tack, damen.

2) Befogenheterna att ge de order som krävs för att utföra dessa plikter fördelas på ett stabilt sätt och är omgärdade av strikta

126 – Don’t Embarrass the Bureau

3)

regler som bestämmer vilka tvångsmedel som kan användas; Metodiska åtgärder vidtas för att dessa plikter, och de rättigheter som är förbundna med dem, ska kunna utövas på ett regelmässigt och kontinuerligt sätt; endast personer som är kvalificerade enligt allmänna regler anställs.

– Hur kommer det sig att datorn minns det föregående?...

– Jag vet inte. Jag vet inte så mycket om datorer... Jag har inte fått någon utbildning, jag utfärdar bara biljetter.

– Ja tack?

– För tekniska frågor får du vända dig till en ingenjör. Jag vet tyvärr ingenting om datorer, för jag har ingen ingenjörsutbildning!

– Ansök inte om återbetalning, försök...

– Ah! Förändringen... Öh!

II.

Principerna för hierarkin inom kontoret och för överklagande fastlägger ett tydligt etablerat system för över- och underordning där de lägre kontoren kontrolleras av de högre. Ett sådant system erbjuder undersåtarna möjlighet att överklaga, på noga reglerade sätt, ett lägre kontors beslut till en motsvarande överordnad myndighet. ... Om du vill kan vi kontrollera i detalj hur betalningen gjordes, om den var försenad och så vidare. Det är högst troligt att staten kommer att skicka en uppmaning att betala dröjsmålsränta, kanske om fem år, eftersom som betalningen var försenad. Vänligen ha i åtanke att skatten går direkt till...

OK, summorna går förstås till staten, men staten kan istället kräva att ni betalar böter. Bara för att informera om detta, och jag tyckte att det inte är mer än rätt att låta er veta... Lagen kräver att vi gör detta, ifall ni får en bötesavi... För det är inte 100% säkert att vi har att göra med den särskilda frågan om inbetalningar här.

III. Verksamheten vid ett modernt kontor grundar sig på

skrivna dokument, som bevaras i original eller i utkast, och på

en personalstyrka av underordnade tjänstemän och

kontorsarbetare av många olika slag.

IV. All arbetsledning vid ett kontor, åtminstone all specialiserad

arbetsledning, förutsätter grundlig utbildning inom ett

specialområde.

Lundskonsthall – 127

V. Ämbetsutövning tar individens hela arbetskapacitet

i anspråk, oavsett begränsningar i den reglerade officiella

arbetstiden.

VI. Arbetsledningen vid kontoret följer allmänna regler, som är

mer eller mindre stabila och kan läras in.

– Så du vill få hela summan återbetalad? Nej, nej, jag måste radera den, annars går det inte att... Jag måste radera allting... Ja, OK, jag gör en återbetalning och jag gör allting en gång till. Jag... Jag måste göra något annat, men jag gör det i alla fall. När behöver du få den gjord? Jag ska radera... Jag ska radera platsbokningen och sedan göra en helt ny bokning.

Men bara för återbetalningen och inte för någonting annat. Då hittar jag det, bara för återbetalningen...

– Blir det problem?

– Ja, för den vill inte godta ändringen. Ska jag göra så här?

– Men varför godtar den inte ändringen?

– Ja, låt oss säga att systemen inte är perfekt...

– Ursäkta mig?

– Jag sade att systemet inte är perfekt. Ibland händer det att...

Vilken dag är bokningen för, sade du den tjugosjunde?...

Den avgörande orsaken till den byråkratiska organisationsmodellens utbredning har alltid varit dess rent tekniska överlägsenhet jämfört med andra former av organisation. Byråkratiseringen erbjuder först och främst en möjlighet att med rent objektiva mål för ögonen genomdriva principen om specialiserade administrativa funktioner.

Individuella uppgifter fördelas mellan specialutbildade tjänstemän som genom ständig övning förbättrar sina färdigheter. I detta fall innebär ”objektiv” organisation i första hand att uppgifter fördelas i enlighet med förutsägbara regler, ”utan individuella hänsynstaganden”. Den moderna kulturens särprägel, i synnerhet allt som rör dess tekniska och ekonomiska bas, kräver att alla resultat ska gå att ”beräkna”.

OK, tjejer, ena handen på rumpan... Sträck på ryggen och tryck er mot golvet, böj er ned och lyft på hälarna, och ned, och stanna kvar, och... Sträck på er och ”runt”, fortsätt bara, fortsätt, sträck er bakåt, hälarna trycker benen framåt, sträck på er, och tillbaka...

Den fullt utvecklade byråkratin lyder också, i en speciell bemärkelse, 128 – Don’t Embarrass the Bureau

under principen sine ira ac studio (”utan ilska och oro”). Byråkratin är desto mer fulländad ju mer ”avhumaniserad” den är, ju mer fullständigt den lyckas avlägsna all kärlek, allt hat och alla rent personliga, irrationella och känslomässiga element från tjänsteärendena – allt som undandrar sig kalkyl. Det är detta som kapitalismen anser vara byråkratins särskilda förtjänst.

– 77, 78, 79... 79? 80?

– Det är jag.

– 81?

– Det är jag.

– Ja, varsågod, damen.

– Jo, häromdagen köpte jag en bit ost... Getost. God, verkligen god, men jag kan inte minnas vilken...Jag tror det är den. Är det den?

– Är det här för mycket?

– Nej, det är för mycket kant.

– För mycket kant?

– Och vad kommer härnäst, Anna?

– Ojoj, jag är redan för gammal, till och med utan... Överallt där förvaltningen är helt byråkratiserad har det uppstått ett system för dominans som i praktiken är oövervinnerligt. En individuell byråkrat kan inte smita undan den apparat han har underkastat sig. En professionell byråkrat är knuten till sin syssla med hela sitt ekonomiska och ideologiska väsen. ... Om du vill kan vi kontrollera i detalj hur betalningen gjordes, om den var försenad och så vidare. Det är högst troligt att staten kommer att skicka en uppmaning att betala dröjsmålsränta, kanske om fem år, eftersom som betalningen var försenad.

Byråkratin sätter oss i en järnbur, det enhetliga system av lagar och regler som gäller oss alla och som vi alla måste följa: 1)

2) 3) 4)

5)

Ämbetsmannen är underkastad en högre auktoritet endast med avseende på hans officiella förpliktelser; Dessa är organiserade i en tydligt definierad hierarki av kontor; Varje kontor har ett tydligt avgränsat kompetensområde; Ämbetsmannen står i ett frivilligt kontraktsbundet förhållande till kontoret; Ämbetsmannen utses på grund av sina tekniska kvalifikationer; Lundskonsthall – 129

6)

7) 8) 9)

Ämbetsmannen erhåller en fastställd lön och har rätt till pensionsförmåner; Ämbetet är ämbetsmannens huvudsyssla; Befordran grundar sig på prestation och beslutas av överordnade; Ämbetsmannen är underkastad sträng och systematisk disciplin inom kontoret.

Och sträck på ryggen och tryck er mot golvet, böj er ned och lyft på hälarna, och ned, och stanna kvar, och... Sträck på er och ”runt”, fortsätt bara, fortsätt, sträck er bakåt, hälarna trycker benen framåt, sträck på er, och tillbaka.

I detta fall legitimeras varje makthavare av detta system av rationella normer, och hans makt är legitim i den mån den sammanfaller med normen. Man lyder därför normen snarare än personen. ... OK, låt oss försöka igen med ett annat datum. Kan jag få ditt föroch efternamn, tack? Vad ska jag skriva som anmärkning? Nej, det står att jag måste skriva det här...

– Ursäkta mig, men om du löser problemet istället för att göra en återbetalning kan du kanske göra om biljetten till en annan biljett till?...

– Ja, ja, jag gör en ny biljett; det spelar ingen roll. Systemet låter mig inte ändra datum.

– Systemet låter dig inte ändra datum? Datum...

– Om du skriver under här, tack, så gör jag en annan för det andra datumet, bra, bra, då är vi kvitt. 7 och 28.

– 7 och 28, varsågod.

– Tack...

Rationella kalkyler märks redan i varje etapp. På så sätt kan varje enskild medarbetares prestation mätas med matematisk precision, varje person blir en liten kugge i maskineriet och, i medvetenhet om detta, drivs han uteslutande av sin önskan att bli en större kugge. [...]

Det är hemskt att tänka sig att världen en dag kan komma att fyllas enbart av dessa små kuggar, små människor som klamrar sig fast vid små arbeten och strävar efter någonting större [...] Denna passion för byråkrati räcker för att driva en till vansinne.

Vänligen ge akt på dessa rörelser, för annars blir de mekaniska och självtillräckliga, och de blir... ja, sorgliga, på något vis. Tänk på det. Låt allting börja inifrån, från själen, från kroppen, från hjärtat. Och du – filtrera alltid, hela tiden, hjärnan och hjärtat och kroppen...

Max Webers texter är hämtade från: J P Mayer, Max Weber and German Politics. London: Faber & Faber, 1956; Max Weber, Wirtschaft und Gesellschaft. Grundriss der verstehenden Soziologie. Tübingen: Mohr, 1922 (engelsk översättning: Economy and Society: An Outline of Interpretative Sociology, I–II. Berkeley, California: University of California Press, 1978).

[...] den rent byråkratiska formen av administrativ organisation [...] är det mest rationella sätt vi känner till att utöva auktoritet över människor [...] hela vardagslivet är tillskuret för att passa denna mall. [...] rostbiffen kostar... kostar 1,67, 167, köttfärsen 4,74 [störande ljud] 3,61.

2,47 för korvarna.

– Tack, det är allt.

– Var det allt, damen?

– Ett ögonblick, bara... Två, tre, fyra, fem, sex, sju gånger, ja. Bara litet till och sedan är det nog...

– Tack och adjö.

– Adjö och tack än en gång.

130 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 131

Iron Cage (2003)

The parts in italics were taken from recordings of real-life conversations in various workplaces. [...] because the train the person behind was taking is about to leave, but he won’t be able to catch it. There’s a lady at the front asking endless questions.

Of course, it’s her right to ask as many questions as she pleases, but this is a ticket office too and behind her there are people queuing to buy a ticket.

They’ve scrapped the travel information centre. There used to be one but they’ve closed it down, probably as part of the railway’s cost-cutting scheme, if you ask me. They’re reducing staff numbers at the so-called smaller stations and advising passengers to call one of those information lines that cost 60 cents or more per minute. It’s one of those expensive lines, that used to cost 1400 lire per minute, so now they cost at least 60 cents, plus the call connection charge. If you go on the Web instead, it’s free, if you’ve got an Internet connection that is, it’s really crazy... And a simple thing like a travel information centre is no longer there.

Modern officialdom functions in the following manner: I.

There is a principle according to which each authority has clearly defined spheres of competence, which are generally governed by a set of rules, i.e. laws and administrative regulations. This entails that:

1. The regular activities required for the purposes of the bureaucratically governed structure are assigned as official duties;

‘77, 78, 79... 79? 80?’ ‘ Me.’ ‘81?’

‘Me’ ‘Yes, please, Madam.’

2. The authority to give the commands required for discharging

these duties is distributed in a stable way and is strictly bounded

by rules concerning the means of coercion assigned to them; 132 – Don’t Embarrass the Bureau

3.

Methodical provision is made for the regular and continuous fulfillment of these duties and for the exercise of the corresponding rights; only persons who qualify under general rules are employed; ‘How come the computer memorises the previous?’

‘I don’t know. I don’t really know much about computers... I was never trained, I only do tickets.

‘Yes, please?’

‘For technical matters you need to ask an engineer. Unfortunately I know nothing about computers because I haven’t studied engineering!’

‘Don’t apply for a refund, try...’

‘Ah! The change... Eh!’

II.

The principles of office hierarchy and of channels of appeal stipulate a clearly established system of super- and sub- ordination, in which there is a supervision of the lower offices by the higher ones. Such a system offers the governed the possibility of appealing, in a precisely regulated manner, the decision of a lower office to the corresponding superior authority. [...] If you wish we can check in detail how the payment was done, if it was late and so on. It is very likely that the Government will send you a request for interest, maybe in five years’ time, because the payment was made late.

Please consider that the tax is applied directly to... OK, the sums clearly go to the government, instead the government can request the payment of a penalty. So just to inform you of this and I thought it appropriate to let you know... We are obliged to do it by law, just in case you receive the penalty notice... Because it’s not 100% sure we’re dealing here with the specific issue of payments.

III. The management of the modern office is based upon written

documents, which are preserved in their original or draft form,

and upon a staff of subordinate officials and of all kinds of clerical

workers.

IV. Office management, at least all specialised office management,

presupposes thorough training in a field of specialisation.

V. Official activity demands the full working capacity of the Lundskonsthall – 133

official, regardless of limitations to the obligatory working hours in the office.

VI. The management of the office follows general rules, which are more or less stable, can be learned.

‘So, would you like a full refund? No, no, I need to delete it otherwise it won’t... I need to delete everything... Alright, yes, I’ll do a full refund and I’ll do it all over again. I... I need to do something else, but I’ll do it anyway, when do you need it for? I’ll delete... I’ll delete the seat booking and then make a brand new reservation. Only for the refund however and nothing else, then it’ll find it, only for the refund...

‘Any problems?’

‘Yes, because it won’t accept the change. Should I do this way?’

‘But why doesn’t it accept the change?’

‘Well, let’s say that the system is not perfect.’

‘Excuse me?’

‘I said the system is not perfect, sometimes it happens that... When’s the booking for, did you say the twenty-seventh?...’

The decisive reason for the advance of the bureaucratic organisation has always been its purely technical superiority over any other form of organisation. Bureaucratisation offers above all the best possibility for carrying through the principle of specialising administrative functions according to purely objective considerations. Individual performances are assigned to officials who have specialised training and who by constant practice increase their expertise. In this case, ‘objective’ fulfillment primarily means discharging business according to foreseeable rules, ‘without any regard for the individual’.

The peculiarity of modern culture, and specifically of its technical and economic basis, demands this very ‘calculability’ of results.

Please girls, one hand on the ba... stretch in the air and press toward the ground, bend and lift your heel, and down, and stay, and... Stretch, and ‘round’, don’t stop, don’t stop, continuity, stretch back, the heel brings the leg forward, stretch from far and back.

When fully developed, bureaucracy also stands, in a specific sense, under the principle of sine ira ac studio [without anger and anxiety]. Bureaucracy develops the more perfectly, the more it is 134 – Don’t Embarrass the Bureau

“dehumanized”, the more completely it succeeds in eliminating from official business love, hatred and all purely personal, irrational, and emotional elements which escape calculation. This is appraised as a special virtue of bureaucracy by capitalism.

‘77, 78, 79... 79? 80?

‘Me.’ ‘81?’

‘Me.’ ‘Yes, please, Madam.’

Look here, the other day I got a piece of cheese... Goat cheese, good, really good, but I can’t remember which... I think that’s it. Is it?’

‘Is this too much?’

‘No, there’s too much rind.’

‘Too much rind?’

‘And what next, Anna?’

‘Oh dear, I’m already too old, even without...’

Where administration has been completely bureaucratised, the resulting system of domination is practically indestructible. The individual bureaucrat cannot squirm out of the apparatus into which he has been harnessed. The professional bureaucrat is chained to his activity in his entire economic and ideological existence. [...] if you wish we can check in detail how the payment was done, if it was late and so on. It is very likely that the Government will send you a notice, maybe in five years’ time, requesting you to pay interest, because the tax was paid too late.

Bureaucracy puts us in an iron cage, which is the one set of rules and laws that we are all subjected and must adhere to: 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

The official is subject to authority only with respect to their official obligation; These are organised in a clearly defined hierarchy of offices; Each office has a clearly defined sphere of competence; The official has a free contractual relationship with the office; Officials are selected through technical qualification; The official is paid by fixed salaries, with entitlement to retirement benefits; The office is the primary occupation of the official; Lundskonsthall – 135

8.

9.

Promotion is based on achievement and is granted through the judgment of superiors; The official is subject to strict and systematic discipline within the office.

And stretch in the air, and press toward the ground, bend and lift your heel, and down, and stay, and... Stretch, and round, don’t stop, don’t stop, continuity, stretch back, the heel brings the leg forward, stretch from far and back.

In that case every single holder of power is legitimated by that system of rational norms, and his power is legitimate insofar as it corresponds with the norm. Obedience is thus given to the norms rather than to the person. [...] Now, let’s try again with a different date, can you give me your name and surname please? What should I put in the notes? No, it says I must put it here.’

‘Excuse me, but if you solve the problem instead of a refund maybe you can convert into a different ticket to go to?...’

‘Yes, yes, I’ll make you a new ticket; it doesn’t matter. The system doesn’t allow me to change the date.’

‘The system doesn’t allow a date change? Date...’

‘If you sign here please, then I’ll make another one for the other date, good, good, then we are even. 7 and 28.’

‘7 and 28; here it is.’

‘Thanks.’

Already now, rational calculation is manifest at every stage. By it, the performance of each individual worker is mathematically measured, each man becomes a little cog in the machine and, aware of this, his one preoccupation is whether he can become a bigger cog. [...] It is horrible to think that the world could one day be filled with nothing but those little cogs, little men clinging to little jobs and striving towards bigger ones [...] This passion for bureaucracy, is enough to drive one to despair.

Please take care of these movements, ‘cause otherwise they become mechanical, and end to themselves and they become... well, sort of sad.

Please. Let things start from within, from your soul, from your body, from your heart. And always filter, always, mind, heart, body. You...

Max Weber’s text were taken from: J.P. Mayer, Max Weber and German Politics. London: Faber&Faber, 1956; Max Weber, Wirtschaft und Gesellschaft. Grundriss der verstehenden Soziologie. Tübingen: Mohr, 1922 (English translation: Economy and Society: An Outline of Interpretive Sociology. I-II. Berkeley: University of California Press, 1978).

[...] the purely bureaucratic type of administrative organization [...] is the most rational known means of exercising authority over human beings. [...] The whole pattern of everyday life is cut to fit this framework. [...] Roast beef is... is 1,67, 167, ground beef is 4,74 [noises] 3,61, 2,47 for the sausages.’

‘Thanks, that’s all.’

‘Would that be all, Madam?’

‘I’ll let you know right away... Two, three, four, five, six, seven times, yes...

Just a bit more and that’ll do...’

‘Thanks, and good day.’

Bye, and thank you again.’

136 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 137

Konstnärerna

Lawrence Abu Hamdan föddes 1985 i Amman, Jordanien. Han bor i London. Bland hans senare separatutställningar märks The Freedom of Speech Itself på The Showroom i London (2012) och The Whole Truth på CASCO i Utrecht, Nederländerna (2012). Verk från dessa utställningar har också visats på Tate Modern i London, Extra City i Antwerpen och Taipeibiennalen (2012) och dessutom på Tensta konsthall i Stockholm (2013). Abu Hamdan ingår i forskargruppen Forensic Architecture vid Goldsmith College i London, där han också är doktorand och föreläsare.

Rossella Biscotti föddes 1978 i Molfetta, Italien. Hon bor i Amsterdam och Bryssel. Hennes verk har visats i många grupputställningar, exempelvis på Fondazione Galleria Civica i Trento, Italien (2010), MAXXI i Rom (2010–11), CAC Vilnus (2012), Manifesta 9 i Genk, Belgien (2012) och dOCUMENTA (13) i Kassel (2012). 2013 deltog Biscotti i den 55:e Venedigbiennalen och hade dessutom en separatutställning på Wiener Secession.

Libia Castro & Ólafur Ólafsson har arbetat tillsammans sedan 1997.

De föddes 1970 och 1973 i Madrid och Reykjavik och bor i Berlin och Rotterdam. Bland deras separatutställningar märks Under Deconstruction på Islands konstmuseum i Reykjavik (2012) och Assymmetry på TENT i Rotterdam (2013). Duon har deltagit i internationella grupputställningar som Manifesta 7 i Rovereto, Italien (2008), den 5:e Nordiska biennalen för samtidskonst i Moss, Norge (2009) och den 7:e Liverpoolbiennalen (2012). Libia Castro & Ólafur Ólafsson representerade Island vid den 54:e Venedigbiennalen.

Luca Frei föddes 1976 i Lugano, Schweiz. Han bor i Malmö. Han har under de senaste åren deltagit i flera internationella grupputställningar, däribland Modernautställningen 2010 på Moderna museet i Stockholm (2010) och Aufruf zur Alternative på Kunstsammlung NRW i Düsseldorf (2011). Bland hans senaste separatutställningar märks The Fifth Business på Bonner Kunstverein i Bonn (2012). Frei vann Schweiziska konstpriset 2009 och var ateljéstipendiat vid IASPIS i Stockholm 2005.

Lundskonsthall – 139

Jill Magid föddes 1973 i Bridgeport, USA. Hon bor i New York.

Magid har deltagit i biennalerna i Liverpool (2004), Singapore (2011), Incheon (2011), Bukarest (2012) och Göteborg (2013). Hon har haft ett antal separatutställningar runtom i världen, exempelvis på Stedelijk Museum Bureau in Amsterdam (2005), Tate Modern i London (2009), Galerie Yvon Lambert i Paris och New York (2009) och Whitney Museum of American Art i New York (2010). 2013–15 är hon knuten till Vera List Center for Art and Politics i New York. Magid är författare till fyra kortromaner.

Metahaven är en studio för grafisk design och forskning grundad 2006 i Amsterdam av Vinca Kruk och Daniël van der Velden. De har deltagit i många grupputställningar, däribland Forms of Inquiry på Architectural Association i London (2007), Manifesta 8 i Murcia, Spanien (2010) och Designbiennalen i Gwangju, Korea (2011). Bland separatutställningarna märks Stadtstaat på Künstlerhaus Stuttgart (2009), Islands in the Cloud på MoMA PS1 i New York (2013) och Black Transparency på Bureau Europa i Maastricht, Nederländerna (2013).

Trevor Paglen föddes 1974 i Maryland, USA. Han bor i New York.

Han har deltagit i biennalerna i Taipei (2008), Istanbul (2009) och Liverpool (2012), liksom i många andra grupputställningar. Han har ställt ut på Walker Arts Center i Minneapolis (2011), San Francisco Museum of Modern Art (2012), Metropolitanmuseet in New York (2012), Van Abbemuseum i Eindhoven och på många andra ställen.

Paglen har en doktorsgrad i geografi från University of California i Berkeley och han är författare till fem böcker och ett antal artiklar om ämnen som experimentell geografi, statshemligheter, militära symboler och fotografi.

Anna Scalfi Eghenter föddes 1965 i Trento, Italien, där hon också bor. Hon har deltagit i många grupputställningar, däribland Dai tempo al tempo (Give Time Your Time) på Fondazione Sandretto Re Rebaudengo i Guarene, Italien (2008), Enacting Populism på Kadist Art Foundation i Paris (2012) och Autoritratti på MAMbo i Bologna (2013). Bland hennes senare separatutställningar märks Three Years Later på Fondazione Bruno Kessler i Trento (2010), Annissima. Vendo ergo sum i Palazzo Sinigaglia i Turin (2011), a.property på Cesac in Caraglio, Italy (2012), och Legally för Biennale di Democrazia i Turin (2013). Scalfi Eghenterhar två examina, en i sociologi från universitetet i Trento och en i skådespeleri från Accademia d’arte drammatica Silvio d’Amico i Rom. Hon håller 140 – Don’t Embarrass the Bureau

på att avsluta en doktorsavhandling i administration vid University of Essex i Colchester.

Song Ta föddes 1988 i Leizhou, Kina. Han bor i Kanton. Detta är första gången han deltar i en grupputställning i en europeisk konstinstitution. Hans verk ingick bl.a. i utställningarna Home Works 6 på Ashkal Alwan, Libanesiska förbundet för bildande konst i Beirut (2013) och ON/OFF: China’s Young Artists in Concept and Practice på Ullens Center for Contemporary Art i Peking (2013). Song har hittills haft två separatutställningar: My Ten Favourite Doctors på Arrow Factory i Peking (2012) och Origins of Inequality på Yangtze River Space i Wuhan (2013).

Jonas Staal föddes 1981 i Zwolle, Nederländerna. Han bor i Rotterdam. Staals verk har visats i ett flertal internationella grupputställningar, bland dem Tricksters Tricked – (Un)Covering Identity på Van Abbemuseum i Eindhoven (2010), 1:1 Hans van Houwelingen and Jonas Staal på Extra City i Antwerpen (2011–12), Enacting Populism på Fondation Kadist i Paris (2012), den 7:e Berlinbiennalen (2012) och Kochi Muziris-biennalen i Kerala, Indien (2012). Han skriver regelbundet i nederländska tidningar och tidskrifter som De Groene Amsterdammer, Metropolis M och NRC Handelsblad.

Superflex är en konstnärsrupp grundad 1993 av Bjørnstjerne Reuter Christiansen (född 1969 i Köpenhamn), Jakob Fenger (född 1968 i Roskilde) och Rasmus Nielsen (född 1969 i Hjørring). De bor i Köpenhamn. Gruppen har ställt ut på viktiga museer och gallerier runtom i världen, däribland Louisiana i Humlebæk, Kunsthalle Basel, Van Abbemuseum i Eindhoven och MoMA i New York, och har deltagit i en mängd internationella biennaler. Superflex öppnade nyligen två retrospektiver, för att fira sin tjugoårsdag, på Charlottenborg Kunsthal i Köpenhamn och Fundación Jumex Arte Contemporáneo i Ecatapec, Mexiko.

Pilvi Takala föddes 1981 i Helsingfors. Hon bor i Istanbul och Berlin.

På senare tid har hon bl.a. deltagit i grupputställningarna Nouvelles vagues på Palais de Tokyo i Paris (2013), Maintenance Required på The Kitchen i New York (2013) och Apparatus Criticus & Locus på Künstlerhaus Stuttgart (2013). Bland hennes senaste separatutställningar märks Random Numbers på Carlos/Ishikawa i London (2012) och Slight Chance på Bonniers Konsthall i Stockholm (2013). Takala vann priset Emdash Award vid Frieze Art Fair i London 2013.

Lundskonsthall – 141

Gästkurator Matteo Lucchetti föddes 1984 i Sarzana, Italien. Han bor i Bryssel.

Lucchetti är oberoende kurator och konsthistoriker. Bland hans projekt märks utställningarna Legally – Anna Scalfi Eghenter för Biennale di Democrazia i Turin (2013), Enacting Populism vid Kadist Art Foundation i Paris (2011–12) och Practicing Memory vid Cittadellarte i Biella, Italien (2010). Lucchetti är en av kuratorerna för projektet Visible, ett pris för social engagerad konst som delas ut vartannat år och inrättades av Pistoletto Foundation och Fondazione Zegna. Han föreläser regelbundet vid Piet Zwart-institutet i Rotterdam och då och då vid konstakademiernan Brera i Milano och St Lukas i Antwerpen. Han har skrifit för Manifesta-bloggen, Art-Agenda, This Is Tomorrow, Mousse och andra publikationer.

The Artists

Lawrence Abu Hamdan was born in 1985 in Amman, Jordan. He lives in London. His recent solo exhibitions include The Freedom Of Speech Itself at The Showroom in London (2012) and The Whole Truth at CASCO in Utrecht, the Netherlands (2012). Works from these exhibitions have also been shown at Tate Modern in London, Extra City in Antwerp, the Taipei Biennial (2012) and at Tensta Konsthall in Stockholm (2013). Abu Hamdan is a part of the research team Forensic Architecture at Goldsmiths College in London, where he is also a PhD candidate and lecturer.

Rossella Biscotti was born in 1978 in Molfetta, Italy. She lives in Amsterdam and Brussels. Her work has been presented in numerous group exhibitions, at Fondazione Galleria Civica in Trento, Italy (2010), MAXXI in Rome (2010–11), CAC Vilnius (2012), Manifesta 9 in Genk, Belgium (2012), dOCUMENTA (13) in Kassel (2012) and elsewhere. In 2013 Biscotti participated in the 55th Venice Biennale and had a solo exhibition at the Vienna Secession.

Libia Castro & Ólafur Ólafsson have worked together since 1997.

They were born in 1970 and 1973 in Madrid and Reykjavik respectively.

They live in Berlin and Rotterdam. Their solo exhibitions include Under Deconstruction at the National Gallery of Iceland in Reykjavik (2012) and Asymmetry at TENT in Rotterdam (2013). The duo has taken part in international group exhibitions such as Manifesta 7 in Rovereto, Italy (2008), the 5th Nordic Biennial of Contemporary Art in Moss, Norway (2009) and the 7th Liverpool Biennial (2012). In 2011 Libia Castro & Ólafur Ólafsson represented Iceland at the 54th Venice Biennale.

Luca Frei was born in 1976 in Lugano, Switzerland. He lives in Malmö.

He has participated in numerous international group exhibitions during the last years, including The Moderna Exhibition 2010 at Moderna Museet in Stockholm (2010) and Aufruf zur Alternative at Kunstsammlung NRW in Düsseldorf (2011). Among his recent solo exhibitions is The Fifth Business at the Bonner Kunstverein (2012). Frei won the Swiss Art Award in 2009 and was a resident at IASPIS in Stockholm in 2005.

142 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 143

Jill Magid was born in 1973 in Bridgeport, US. She lives in New York.

Magid has participated in the biennials of Liverpool (2004), Singapore (2011), Incheon (2011), Bucharest (2012), and Gothenburg (2013) and has had several solo exhibitions around the world, notably at Stedelijk Museum Bureau in Amsterdam (2005), Tate Modern in London (2009), Galerie Yvon Lambert in Paris and New York (2009) and Whitney Museum of American Art in New York (2010). In 2013–15 she is a fellow at the Vera List Center for Art and Politics in New York. Magid is the author of four novellas.

Metahaven is a studio for graphic design and research founded by Vinca Kruk and Daniël van der Velden in Amsterdam in 2006. They have participated in numerous group exhibitions, among them Forms of Inquiry at the Architectural Association in London (2007), Manifesta 8 in Murcia, Spain (2010) and the Gwangju Design Biennale in Gwangju, Korea (2011). Their solo exhibitions to date include Stadtstaat at Künstlerhaus Stuttgart (2009), Islands in the Cloud at MoMA PS1 in New York (2013) and Black Transparency at Bureau Europa in Maastricht, the Netherlands (2013).

Trevor Paglen was born in in 1974 in Maryland, US. He lives in New York. He has participated in the biennials of Taipei (2008), Istanbul (2009) and Liverpool (2012), as well as in numerous other group exhibitions. His work has been exhibited at the Walker Arts Center in Minneapolis (2011), the San Francisco Museum of Modern Art (2012), the Metropolitan Museum of Art in New York (2012), the Van Abbemuseum in Eindhoven (2013) and elsewhere. Paglen holds a PhD in Geography from University of California at Berkeley, and is the author of five books and numerous articles on subjects including experimental geography, state secrecy, military symbology and photography.

Anna Scalfi Eghenter was born in 1965 in Trento, Italy, where she currently lives. She has participated in numerous group exhibitions, among them Dai tempo al tempo (Give Time Your Time) at Fondazione Sandretto Re Rebaudengo in Guarene, Italy (2008), Enacting Populism at Kadist Art Foundation in Paris (2012) and Autoritratti at MAMbo in Bologna (2013). Among her recent solo exhibitions are Three Years Later at Fondazione Bruno Kessler in Trento (2010), Annissima. Vendo ergo sum at Palazzo Sinigaglia in Turin (2011), a.property at Cesac in Caraglio, Italy 144 – Don’t Embarrass the Bureau

(2012), and Legally for the Biennale di Democrazia in Turin (2013). Scalfi Eghenter holds two degrees, one in Sociology from the University of Trento and one in Acting from the Accademia d’arte drammatica Silvio d’Amico in Rome. She is finishing her PhD in Management Studies at the University of Essex in Colchester.

Song Ta was born in 1988 in Leizhou, China. He lives in Guangzhou.

This is his first institutional group exhibition in Europe. His work has been featured in Home Works 6 at Ashkal Alwan, the Lebanese Association for Plastic Arts in Beirut (2013), ON/OFF: China’s Young Artists in Concept and Practice at the Ullens Center for Contemporary Art, Beijing (2013) and other exhibitions. Song’s solo exhibitions to date are My Ten Favorite Doctors at Arrow Factory in Beijing (2012) and Origins of Inequality at Yangtze River Space in Wuhan (2013).

Jonas Staal was born in 1981 in Zwolle, the Netherlands. He lives in Rotterdam. Staal’s work has appeared in numerous international group exhibitions, including Tricksters Tricked – (Un)Covering Identity at Van Abbemuseum in Eindhoven, the Netherlands (2010), 1:1 Hans van Houwelingen & Jonas Staal at Extra City in Antwerp (2011–12), Enacting Populism at Kadist Art Foundation in Paris (2012), the 7th Berlin Biennale (2012) and the Kochi Muziris Biennale in Kerala, India (2012).

He regularly publishes in Dutch newspapers and magazines such as De Groene Amsterdammer, Metropolis M and NRC Handelsblad.

Superflex is an artists’ group founded in 1993 by Bjørnstjerne Reuter Christiansen (born in 1969 in Copenhagen), Jakob Fenger (born in 1968 in Roskilde) and Rasmus Nielsen (born in 1969 in Hjørring). They live in Copenhagen. The group has exhibited at leading museums and galleries throughout the world, including the Louisiana Museum of Modern Art in Humlebæk, Denmark, Kunsthalle Basel, Van Abbemuseum in Eindhoven, the Netherlands, and MoMA in New York, and has participated in numerous international biennials.

Superflex recently opened two retrospectives, to celebrate their twentieth anniversary, at Charlottenborg Kunsthal in Copenhagen and Fundación Jumex Arte Contemporáneo in Ecatepec, Mexico.

Pilvi Takala was born in 1981 in Helsinki. She lives in Istanbul and Berlin. Her recent group shows include Nouvelles vagues at Palais de Tokyo in Paris (2013), Maintenance Required at The Kitchen in New York Lundskonsthall – 145

(2013) and Apparatus Criticus & Locus at Künstlerhaus Stuttgart (2013).

Her recent solo shows include Random Numbers at Carlos/Ishikawa in London (2012) and Slight Chance at Bonniers Konsthall in Stockholm (2013). In 2013 Takala received the Emdash Award at the Frieze Art Fair, London.

The Guest Curator Matteo Lucchetti was born in 1984 in Sarzana, Italy. He lives in Brussels. Lucchetti is an independent curator and art historian. His curatorial projects include the exhibitions Legally – Anna Scalfi Eghenter for the Biennale di Democrazia in Turin (2013), Enacting Populism at the Kadist Art Foundation in Paris (2011–12) and Practicing Memory at Cittadellarte in Biella, Italy (2010). Lucchetti is co-curator of the Visible project, a bi-annual research award for socially engaged artistic practices founded and funded by the Pistoletto Foundation and Fondazione Zegna. He lectures regularly at the Piet Zwart Institute in Rotterdam and is a visiting lecturer at the Brera Art Academy in Milan and St Lucas University College of Art in Antwerp. He has written for the Manifesta blog, Art-Agenda, This Is Tomorrow, Mousse and other publications.

146 – Don’t Embarrass the Bureau

148 – Don’t Embarrass the Bureau

Lundskonsthall – 149