Nr 3 Christin Wahlström Eriksson Roger Hansson Stellan Wiberg Günther Teutsch
Hallands konstförening Fyra porträtt
2010
Hallands konstförenings skriftserie om halländska konstnärer
ISBN: 978-91-633-6443-3 Halmstad 2010 Text, foto och form: Mymmel Blomberg Foto sid 11 och 14: Christin Wahlström Eriksson © Hallands konstförening Tryckeri: Veinge Tryckeri AB, 2010 Omslag: Günther Teutsch kyrkfönster, detalj
Fyra porträtt
2010
Hallands konstfĂśrening 2010
FÖRORD: Så har vi kommit till nummer tre i Hallands Konstförenings skriftserie om halländska konstnärer. Att publicera konstnärsporträtt är ett sätt att fullgöra Hallands Konstförenings syfte, nämligen att sprida intresset för halländsk konst och halländska konstnärer. Jag vill understryka att vår ambition inte är att utförligt dokumentera de representerade konstnärernas liv och verk, utan att, med många bilder och med intervjuer, ge en bild av var de nu befinner sig i sin konstnärliga utveckling, hur de kommit dit och vart de är på väg. Syftet är inte att dokumentera utan mera att väcka intresse. Vi väljer att porträttera konstnärer som är stipendiater hos Hallands Konstförening. Valet av vilka som ska representeras i varje skrift sker inte utifrån någon särskild ordning. Vi vill visa en blandning av unga och något äldre konstnärer och som var och en arbetar med olika tekniker och motiv. Och en spännande blandning tycker vi att vi uppnått också denna gång. Det finns en stor spännvidd mellan de presenterade konstnärerna, beträffande såväl ålder som uttryck och teknik. Från det strikta och konsekventa till det vilda och färgsprakande. Halländska Konstnärer? Här har vi en från Stockholm, en från Göteborg, en från Eskilstuna, och faktiskt en som bor i Halmstad (fast egentligen är han ju från Rumänien). Dock, samtliga uppfyller med råge kriterierna. De är antingen födda, bosatta, eller verksamma i Halland. Ett särskilt tack till Mymmel Blomberg som även denna gång svarat för såväl form, text och foto. Hon är inte bara en skicklig intervjuare och duktig på att avbilda konstnärernas verk. Enligt min mening är hon dessutom en lysande porträttfotograf.
Bo-Lennart Nilsson
INNEHÅLL: Stellan Wiberg ................................................. 06 Christin Wahlsröm Eriksson .............................. 12 Roger Hanson .................................................. 18 Günther Teutsch ................................................ 24
6
Stellan Wiberg 7
DE FÖRSTA STEGEN på konstens bana började med en kamera och ett mörkrum. Stellan, som är född och uppvuxen i Halmstad, arbetade på Nordiska filt som maskinritare, när chefen en dag beordrade honom att lära sig fotografera. – Och det var ju bra. Fotot ledde mig vidare till målandet och skulpterandet. Det var alltså där det började. En process som fortfarande pågår, en känsla, en kraft, ett sätt att se. Fotot formade Stellan, förde honom framåt. Vid slutet av 50-talet arbetade Stellan med modellteckning under skulptören Eric Nilssons ledning. En känsla för form och volym växte fram och detta ledde även till en lust att skulptera. Stellans konstintresse tilltog och snart lämnade han maskinritandet för byggnadsritning. Samtidigt som han därefter arbetade på arkitektkontor, fortsatte han sina konststudier och bildexperiment i olika tekniker och riktningar. Tillsammans med Jan Åberg, Thomas Frisk, Lars Hallberg och brodern Thommy Wiberg bildade han Grupp 5. De debuterade alla ungefär samtidigt på Hallands Konstförenings Höstsalong. Tillsammans ställde de ut och hade även ett eget galleri. Det var en hektisk tid. Så småningom var det dags för Stellan att helhjärtat satsa på konsten. Fem år vid Konstindustriskolan i Göteborg blev nästa steg. Skulptur blev här det huvudsakliga uttryckssättet. – Jag förmodar att min bakgrund som byggnadsritare på arkitektkontor gett mig lusten till det tredimensionella.
DET ÖSREGNAR när jag stiger av bussen i Torshälla. Stellan möter mig, och vi vandrar på gator, kantade med vackra gamla trähus. Så öppnar Stellan dörren i ett plank och vi stiger in i trädgården. Här har Stellan och hans hustru sitt hus och sitt hem. Överallt finns spår av skapandet; en relief här, en målning där, väggar fyllda av verk. Som om detta inte vore nog har Stellan även ägnat sig åt foto och författande, och en trappa upp i det vackra lilla huset hänger nyckelharpor. Sådana har Stellan byggt! En mångkunnig man, en mångsysslare är han. 8
berättar han om måleriet, om hur det efter utbildningen tog större och större plats i hans liv och skapande. – Sen, i slutet av åttiotalet fick jag en känsla av - nu håller du på och imiterar dig själv. Då släppte jag allt och tog fram kameran igen. I en tioårsperiod höll jag enbart på med foto. En begränsning men samtidigt en öppning. Stellan uppfann en egen fotografisk metod som han kallar luminotypi. Han berättar om plexiglas och svart plastfilm som skapar helt nya effekter i bilden. På höstsalongen i Halmstad 1994 ställde han ut bilder skapade med denna teknik. – Efter det blev det någon slags blandning av skulptur, foto och arkitektur. Stellan tillverkade modeller av kartong, vilka han fotograferade; först svarta modeller mot vit bakgrund, därefter svart mot svart.
VI HAR FÖRFLYTTAT OSS till den närliggande ateljén. Det är lugnt, det är tyst. Endast regnet gör sig påmint; smattrar mot rutan och plaskar mot gatan. Torshälla ja, hur hamnade Stellan här? – Jag träffade Christina, min livskamrat, på en vernissage för Yoshio Nakajima år 1969, och året efter flyttade vi till Eskilstuna. Paret Wiberg skaffade en kolonistuga i Torshälla, en bit utanför Eskilstuna, och efter några flyttar fram och tillbaka bosatte de sig så småningom på heltid i bygden. Tillsammans med den nyss nämnde Nakajima deltog Stellan i början av sjuttiotalet i en happening på Konstmuseet i Eskilstuna. Stellans roll var att åstadkomma annorlunda ljud med en banjo. – Det var kan man säga, min debut i Eskilstuna. Christina, även hon konstnär, har tittat in i ateljén och berättar livfullt om denna happening, där konstnären Nakajima strippade. GENOM ÅREN har Stellan skapat utan avbrott, men även arbetat med annat. Först som bildlärare, därefter som utställningsproducent och slutligen som föreståndare för museernas bibliotek och arkiv. I ateljén finns prov på alla de arbetssätt Stellan använt och fortfarande använder sig av. Men skulpterandet har han lämnat. Om han gjort det för gott, får visa sig. – Du vet, skulptur, det är inte det man säljer. Det måste förvaras, man måste ha stora magasin. Det är en försynt man jag har framför mig. Han visar hellre än förklarar och analyserar. Stillsamt 9
– Ja, där har du en kombination av foto och måleri säger Stellan och pekar på en bild på väggen. Som hade han läst mina tankar. – Jag fotograferade en vägg på Ica i Kungsör. På väggen fanns ett elskåp. Nu har jag målat på fotot. Aha. Där ser jag nu elskåpet och den skrovliga väggen. Metallyta möter stenyta; ett spänningsfält uppstår. Stellans svarta och blå linjer tillför, det som från början var ett svart-vitt foto, rytm och stadga. En stunds tystnad inträder. På det lilla bordet som står mellan oss, placerar Stellan nu ett antal böcker. Det ska snart visa sig att Stellan står som författare till dem alla. – Ja, det där skrivandet. Jag har hållit på med det också. Det hela började med konstrecensioner i ett antal år och därefter artiklar i konstskriften Paletten. – Genom åren har det blivit ett antal konstartiklar och en del böcker om konst och foto.
– Det sista var svårt att göra, så jag tänkte, fan jag målar dem istället. Det blev målningar på en gånger en meter; enkla plangeometriska figurer i en grå nyans, placerade på en yta i en annan grå nyans.
DET FINNS EN bärande tanke i allt vad Stellan skapar, något som håller allt samman. – Det finns en konstruktiv grund med dragning åt minimalism i allt jag gör. Om minimalismen beror på att jag är lat eller på något annat, det vet jag inte. Nå, nog är det en lust, en tydlig tanke, snarare än lathet, som styr Stellans skapande. – Jag strävar hela tiden åt samma håll, även i det
JAG LÅTER BLICKEN svepa runt i ateljén och ser samstämmigheten mellan Stellans skulpturer, foton och målningar. Det är rent, rakt, strikt, vilsamt. En målning som en skulptur, en skulptur som en målning, en målning som ett foto… 10
som betraktas som konventionell fotografi. Allt jag gör har fortfarande en grund i mina tidiga tekniska studier. Den långa perioden där Stellans bilder skapades med kamera och mörkrum fick ett hastigt slut. För några år sedan tappade han en näthinna och det blev akut operation. – Sen dess är ögonen inte som de ska. Och jag kan därför inte stå i mörkrum längre. Stellan fick avbryta arbetet med bilder på ett tag. För att komma igång igen, slaktade han gamla foton och gjorde collage av dem. Även hustru Christina skapade collage och tillsammans hade de i Eskilstuna en utställning vid namn ”Med sax och skalpell”.
– Nu är jag inne på måleri igen. Men det är inte alldeles moget så det får du inte se. Det måste ligga till sig. Under mer än femtio års tid har Stellan rört sig mellan sina olika uttryck, smidigt och självklart, utan att sätta upp gränser. Nu tänker han stå framför staffliet med penslar och palett, en palett som har lika många år på nacken som Stellans konstnärliga arbete. Han tänker måla och låta det som vill komma fram, få komma fram. Men av detta nya får jag inget se - än. Jag får dock några ord med mig på vägen. – Allt hänger ihop någonstans!
STELLAN WIBERG: Bor: Torshälla Född: Halmstad 1938 Utställningar i urval: Galleri Engström, Stockholm, Eskilstuna konstmuseum, vårsalong och höstsalong, Halmstad, Strängnäs museum, Ebelingmuseet, Torshälla. Offentliga verk: Eskilstuna, Göteborg, Strängnäs, Torshälla Representerad: konstmuseerna i Borås och Eskilstuna, Laholms teckningsmuseum, Skissernas museum, Lund.
11
Christin Wahlstrรถm Eriksson 12
Min resa genom linet, detalj
13
som är så stort, att hon försvinner för världen när hon vecklar ut det och håller upp det. Jag kommer snart att förstå vad Christin menar med sitt tal om långsamhet. – Här, säger Christin. Här är min väg genom linet; de vägar jag rört mig på och de människor jag mött. Den där stora pricken är Vessigebro och där ser du vägen till Kanada. Jag följer med blicken, den linje som leder ut i världen.
HUR SJUNGER MAN långsamhetens lov? Hur stannar man upp och låter livet lugna sig? Alla får finna sina egna sätt. Christin bestämde sig i ett skede av livet att låta kroppen leva sida vid sida med konsten, på samma villkor. – Jag blev helt inriktad på att göra allt långsamt, att allt skulle få ta tid. Jag ville gå tillbaka hundra år för att förstå hur man gjorde förr. Var skulle hon börja? Vad ville händerna göra? Vilka processer skulle hon gå in i? Som barn hade Christin broderat mycket och det var den världen hon ville träda in i igen. Hon ville koppla tillbaka till tiden innan måleriet; återvända till tråd och tyg. – Jag bestämde mig för att väva min egen målarduk och spinna min egen tråd. Sagt och gjort. Christin åkte till Värmland för att klippa får. Hon spann garn av ullen och vävde sedermera en duk där hon återskapade fåren; mer som en känsla för ursprung och material än får i färg och form. Christin letar i sin väldiga, viktiga hylla. Här ryms gammalt och nytt, påbörjat och färdigt, ja allt som kan ge inspiration och idéer. Ur den älskade, välfyllda hyllan plockar Christin fram ett broderi
VESSIGEBRO, ja. Det var där det hela började och det var där Christin bodde i många år. Allt handlade om sport. Hon ägnade sig åt handboll, volleyboll, fotboll, pingis och gymnastik. – Det var det enda som fanns att göra där. Men så, när Christin var kring fjorton år, lämnade hon sporten för gitarren. Konsten hade ännu inte gjort entré i hennes liv. – Då sa en lärare plötsligt att jag var bra på att teckna. Innan dess hade jag ingen tanke på detta men nu började jag måla mer och mer. Ändå fanns kreativitet och konstnärlighet i Christins omedelbara närhet. Båda föräldrarna var guldsmeder och båda hade ägnat sig åt måleri. Och släkten - en gång samlade sig sjutton släktingar till en utställning; fem generationer med nittio års skillnad mellan den äldsta och den yngsta deltagaren. – Så för mig att göra saker - det var inget konstigt med det. 14
Men först skulle det bli två år vid Nordiska Konstskolan i Karleby i Finland. Där hittade Christin likasinnade och där började hon på allvar inrikta sig på ett liv som konstnär. – Vi hade enbart gästlärare och efter lektionerna arbetade vi i våra ateljéer. Det var förvirrande men gav mig också styrka att hitta mitt eget uttryckssätt. Så blev det som Christin hade hoppats. Hon började vid Valands konstskola. Och det var nu Christin släppte in långsamheten i sitt liv; av nödvändighet, eftersom hon hade blivit sjuk av att arbeta så hårt under åren i Karleby. Christin var tvungen att hitta gränser för sitt arbete.
FÖRSTA FRAMGÅNGEN hade Christin när hon vann en teckningstävling och fick åka till Finland för ett utbyte. Det var signalen att gå vidare. Vessigebro fick vänta. KV:s konstskola i Göteborg välkomnade Christin. – Jag kunde kolla konstutställningar och jag upptäckte Valand. Hit ville jag! Jag var helt inriktad på att någon gång gå där.
VÄGEN TILL KANADA har jag fått följa, stygn för stygn, men nu får jag även berättelsen mig till livs, berättelsen om vistelsen i nämnda land. Det var under Valandstiden som Christin läste en bok av en professor i Kanada, vilket slutade med att hon begav sig till denna kvinna för att lära sig spinna lin. – Jag tycker om när något leder vidare till något annat. Kommer det en koppling så följer jag den. Maken, som var med på resan, vävde ett tyg av det spunna linet och Christin började brodera på vad hon kallar sin resa genom linet. – Nu har broderiet visats i Kanada. Där har vi en koppling igen. I Kanada vågade Christin visa upp sig, vågade 15
prova nya vägar. Ena dagen kunde hon ha en pingisperformance och nästa dag kunde hon tillsammans med en kollega sitta och spinna i en tunnelbanestation. Nu plockar Christin varsamt fram ett ytterst litet ”claiming kit”. – Jag ville också i Kanada testa att göra något med mig själv som del i verket; som en aktion, som en performance - jag tar den här platsen, den är min nu. Jag tänker mycket på gränser. Det här var ett sätt att reflektera över gränser. På fotot som Christin håller fram, ser jag henne hukandes över en lite liten yta hon markerat som sin. Runt omkring henne står en förundrad publik. – Aktionen upplevdes bara av dem som var där just då när det hände.
Elementet vilar i min handflata. Vid fönstret tronar ett stort element. Symboler för hem i stort och smått. Att tillverka elementet var för Christin ett sätt att koppla ihop sin egen historia, med konst och hantverk. Det lilla, gyllene elementet har Christin ställt ut; fäst det i en vägg och låtit det möta, på motsatt sida, en linklädd vägg. – Det mesta jag gör handlar om värme, isolering och relationer.
NÄR EN TANKE går in i en annan, är det som bäst, tycker Christin. När hon kan se hur allt hänger ihop och bildar en kedja. Så var det med elementet berättar hon. Hennes far målade en gång sitt element i guld och när Christin själv bodde i Kanada var hennes element i guld. Tillbaks i Sverige skulpterade hon därför ett litet element som hon lät gjuta i silver. Hennes far fick därefter förgylla det i guld. – Jag har flyttat och flyttat och flyttat. Det finns en koppling mellan hem och element. Har man det ena har man det andra. Dessutom var det ett sätt att närma mig pappas arbete.
SAMTALET FORTSÄTTER att röra sig kring sammanhang, en grundförutsättning för Christins konst. Med sig från Kanada hade Christin ett gammalt pingisracket, slitet och välanvänt. Hon gjorde en avgjutning i brons och döpte verket till 16
”Uneven”. Det är numera placerat i Falkhallen i Falkenberg, staden där Christin en gång själv spelade pingis. – Genom att gjuta det i brons ville jag visa hur tungt och jobbigt spelet kan vara. Jag hade racketet i två år innan jag valde att göra det i brons. Jag tycker om långa processer och vill gärna ha flera sådana på gång samtidigt.
CHRISTIN WAHLSTRÖM-ERIKSSON: Bor: Göteborg Född: Örebro, 1979 Uppvuxen: Vessigebro, Halland Utställningar i urval: Galleri Mors mössa, Göteborg, Bonniers Konsthall, Stockholm, Norrköpings konstmuseum, grupputställningar i Kanada. Framträdanden i urval: ”Spinning 9-5” och ”Christin cleaning and claiming”, Kanada. Uppdrag i urval: Broderier till omslagen ”Farväl Falkenberg” och ”With its dark tail curled round the garage”.
TEXTILKONSTNÄR, NEJ, det är ingen passande titel, Christin värjer sig. Det är inte så hon ser på sitt arbete. Visserligen går hennes tankar ofta till det textila och blir broderier, men dessa har en funktion och är inte på något sätt traditionella. – De här två bilderna befinner sig i en gränspunkt mellan måleri och broderi. De sökte jag till Valand med. Framför mig lägger Christin två broderier i röda nyanser. De visar sig vara inspirerade av fotografier från hennes koloskopi. Återigen ett exempel på hur Christin använder sig själv som utgångspunkt. Visserligen är ofta ull och lin inblandade på ett eller annat sätt i hennes verk, men lika gärna arbetar Christin med trä, betong, silver eller brons. – Asfalt är nästa grej!
17
Roger Hansson 18
19
– Du, jo, jag tyckte de gamla bilderna var så himla fina. Först försökte Roger gå den långa vägen och göra bilderna i träsnitt. – Men det var så mödosamt, så mycket jobb. Jag började måla istället, så kunde jag göra ändringar under tiden. Roger bläddrar bland de japanska bilderna, håller då och då upp en bild, och fascinationen för de gamla konstnärerna och respekten för deras skicklighet är tydlig. – Jag är väldigt intresserad av de japanska samurajerna och bilderna av dem, gjorda av gamla mästare. Jag översätter snitten, tar lite här och lite där.
HÄR HUSERAR Roger Hansson; i en källarlokal i Stockholms innerstad. Här samsas han med likasinnade. När jag i gråvädret lämnar den trafikerade gatan och öppnar dörren till lokalen, möts jag av en värld av färg. Mot en grön, för att inte säga illgrön fond, svingar en samuraj sitt svärd. Han ser ytterst hotfull ut. Och där en till! De anfaller från olika håll. – Jag har börjat måla av japanska träsnitt, på mitt sätt. På golvet ligger en mängd bilder av samurajer. Roger har hittat dem på nätet och skrivit ut dem för att låta sig inspireras av. Format och färg skiljer sig markant mellan Rogers bilder och originalen. Mycket markant! Ett släktskap kan dock skönjas.
HALMSTAD ÄR Rogers hemstad. Som barn slukade han serietidningar: Kalle Anka, Tin Tin, Asterix… De tecknade serierna gjorde starka intryck på Roger och lockade honom att själv börja teckna. – När jag var arton år skickade jag in serier till tidningen Galago och jag publicerades där fem sex gånger. Lusten till tecknandet var väckt och Roger ville gå vidare. Han fann sin plats på Fria Målarskolan i Halmstad. Serierna fick samsas med måleri och teori. Roger berättar med värme om läraren Olle Waller som då förestod målarskolan. – Vi blev introducerade i hela konsthistorian, alla klassiker och ismer, samtidigt som vi fick måla och teckna modell. Olle sa att man inte ska försöka 20
– Så kom jag in på Konstfack och tänkte - nu satsar jag på det här. Samtidigt kunde jag tänka - hur ska det här gå? Jag funderar fortfarande ibland på vad jag håller på med. UNDER ÅREN på Konstfack testade sig Roger fram; det var tiden att prova allt. Så småningom kände han vad det var han ville ägna sig åt. Han målade, vad han helt enkelt kallar figurer, och arbetade samtidigt med skulpturer i papier maché. – Där har du några av gubbarna, säger Roger och pekar. Jag ser; det är som att seriefigurer stigit ut ur papperet och fått färg, liv och dimensioner. En cowboy till häst kommer ridande mot mig. – Materialet gör att det blir lite rått och primitivt. Det är lite charmigt tycker jag. Ett helt gäng av de här skulpturerna var med på Liljevalchs vårsalong för ett par år sedan. Böcker ligger strödda runt om i rummet. Roger tar upp en av dem och letar fram den bild han vill visa mig. – Den här boken med leksaksfigurer har inspirerat mig en hel del. Här ser du en ridande polis som fått stå som modell för gubben till häst. Roger vet inte riktigt varför han tycker så mycket om att ge liv till seriefigurer och leksaksfigurer, eller varför han vill lyfta fram dem genom att skulptera dem.
hitta en stil. Det har jag anammat. Kanske man hamnar där till slut ändå. Tillsammans med ett helt gäng konstintresserade, höll Roger till på Matador, den gamla rakbladsfabriken i Halmstad. Där arbetade de och hade utställningar, både med den egna och med andras konst. Livet började få konturer och Roger stadgade sig och blev pappa till sitt första barn. – När jag fått barn tog jag tag i livet och sökte till barnskötarlinjen, psykologlinjen och Konstfack. Tanken på konstnärens osäkra tillvaro skrämde, samtidigt som det var skapandet som lockade mer än fast jobb med säker inkomst. Roger försökte trösta sig med, att om han hade ett vanligt jobb, kunde han ha konsten som hobby. 21
– Jag har bara lust att göra det helt enkelt. Dessutom kan man arbeta snabbt och det är smidigt och praktiskt att bära med sig papier maché, eftersom det inte väger så mycket.
– Ja, det är svårt med gummor. Det är irriterande att det är så! Helene Billgren tycker tvärtom att hon bara kan göra kvinnor, för män har så tråkiga kläder. Jag ska börja göra kvinnor. Jag står lutad mot en vägg och Roger ber mig flytta mig, för han vill visa något som finns bakom min rygg. Där har Roger skrivit upp några kvinnonamn. Jag läser: Big Nose Kate, Poker Alice, och några till. – Jag hittade namnen i Lucky Luke; det var en faktaruta om kvinnliga desperadon. Det kanske kan bli något. De seriefigurer Roger mötte som barn, har han burit med sig i sitt inre. Målningarna jag ser runt omkring mig, befolkas av allehanda bekanta; Långben, Kalle Anka och en och annan cowboy. De rör sig över ytor där ljusblått möter rosa, rött möter gult. Olika symboler dyker upp; här och där ett postmärke. – Jag tänker inte in symbolerna. Men när jag slutade Konstfack tänkte jag - åh, nej, hur ska jag klara mig nu? Då arbetade jag ett tag halvtid på posten. Just nu har jag ett arbetsstipendium. Tiden på posten har tydligen satt sina spår.
SÅ TILL MÅLERIET. Samurajerna dominerar; de spänner sina blickar i oss två som rör oss i rummet. Som ville de hejda oss från att tala om annat än dem själva. Nåväl, vi låter oss inte hejdas. Andra bilder pockar på uppmärksamhet. Hästar, flygplan, gubbar, gubbar, gubbar, fyller färgglada ytor.
ROGER INSPIRERAS av de stora klassikerna, Francis Bacon till exempel. – Ett tag var jag oerhört förtjust i honom och då drog jag åt det hållet. Man kan tolka honom hur som helst. Jag gillar honom fortfarande. 22
TVÅ BARN TILL, har Roger fått och är nu alltså trebarnspappa. För att få lite stadga i tillvaron arbetar han två dagar i veckan som grupphandledare i en dagverksamhet. Tre dagar ägnar han åt konsten. – Jag gör så under dagens lopp att jag målar, skulpterar, målar, skulpterar. Jag växlar hela tiden. Det är svårt att avsluta en målning och känna att den är helt klar. Efter Konstfack fick Roger kontakt med en gallerist, med vilken han nu har ett bra samarbete. Detta har bland annat lett till utställningar i Berlin och Milano. – Det flyter på rätt så bra nu.
Just nu står australiensiske Sidney Nolan högt i kurs. Roger visar, med stor glädje, några bilder där Nolan gjort en serie om Ned Kelly, en Robin Hood-figur i Australien. – Han är ju sketabra! Nog ser jag släktskapet mellan Hansson och Nolan; samma förtjusning i klassiska serieteckningar, samma lekfullhet. Medan Roger arbetar tänker han inte så mycket på vad han gör. Istället vill han pussla ihop sina tankar och bilder efterhand. – Jag såg bilder av Lars Lerin där han målat hus om natten. Hus skulle jag måla, tänkte jag, och då blev det så här. Lite mer av collage. Roger skrattar nöjt när han visar sin version av en husfasad. Och vi kommer överens om att mycket längre från Lars Lerin kan man nog inte komma. Här är Rogers värld, Rogers färger, Rogers figurer. – Ett tag gjorde jag lite dystrare grejer. Men nu får jag väl erkänna att det är lite barnsligt det jag gör. Jag gillar tydligen det.
ROGER HANSSON: Bor: Stockholm Född: Laholm 1967 Utställningar i urval: ALP galleri Peter Bergman, Stockholm, galleri Antikvariat Halmstad, Liljevalchs vårsalong. Grupputställningar i Berlin, Basel, Bologna, Milano
23
24
GüntherT eutsch 25
VI VANDRAR VIDARE och stiger in i Günthers ateljé, inte långt från kyrkan. Här råder ett välordnat kaos. Konstnären själv rör sig vigt och vant i lokalen och jag har fullt sjå att hinna ta in all information som Günther bistår med. Han bläddrar bland bilder, plockar fram målningar och berättar livfullt om bildernas bakgrund och tillblivelse. I ett hörn möter jag några hästar, i tecknad form. – Jag hade varit i Sevilla, och hästarna jag såg där, etsade sig fast. De är som människor, ser du. Günther utgår oftast från vad han ser, och tränger in i detta verkliga, tills han tycker att det fått själ. – Jag tycker inte om att hitta på. Då blir det lätt dekorativt och oäkta. Jag föredrar att kämpa mig in i något och göra min egen tolkning av det. Det var en tid när man skulle göra politisk konst. Det har jag aldrig gjort. Jag ser det jag ser och jag visar det jag ser.
DET BLEKA DAGSLJUSET silar in genom kyrkfönstren. Dessa är fyllda av händelser; människor i liv och rörelse, i vardagsliv eller upptagna med kyrkliga ceremonier. Medan vi vandrar från fönster till fönster ger Günther mig berättelser; ett dop här, ett bröllop där. En flygel fungerar som spegel och fångar upp dopet; ger mig en dubblett. Min blick vandrar mellan de två bilderna. Eftersom jag tycks leta efter sammanhang och riktning, vill Günther hjälpa mig på traven. – Man läser fönster nerifrån och upp, låter han meddela. Under arbetet med bilderna, berättar Günther, gjorde han en hastig, irriterad rörelse över ytan, och där var de, formerna han letat efter. – Jag lät de runda rörelserna finnas med i varje fönster, för att dansa ut över hela kyrkorummet. Bilderna har jag tänkt som bonader fast jag har anpassat mig till vår tid.
ÖVERALLT FINNS det något som lockar Günther att fatta pensel eller penna. Inget undgår hans blick. – Du vet, när man kommer till en plats, och det kan kännas långtråkigt, så hittar man en tråd, något att gå vidare med. Några bilder av skateboardåkare bär syn för sägen. Günther har fångat åkarnas koncentration och rörelser. En relief befolkas av boulespelare med sina ställningar; även de med koncentration i sina kroppar. – Jag tycker den hållningen är så härlig! 26
– HÄR ÄR DROTTNINGEN av Capri, säger Günther entusiastiskt och håller upp en målning. Istället för krona har kvinnan en tvättkorg på huvudet. När Günther fick syn på kvinnan bad han hennes stanna upp en stund. – Ja, ibland slår blixten ner och ibland kommer den aldrig. Sina målningar låter Günther oftast stå i flera år. Han går och retar sig på något i bilden och börjar sedan bearbeta den. – Men jag är samtidigt rädd för att det ska misslyckas. Om man arbetar om för mycket kan man ta bort sammanhanget i bilden. Ateljén är en inspiration i sig, för framtida behov, menar Günther. I en låda trängs skissblock vars idéer väntar på att utvecklas. Halvfärdiga oljor belamrar ett bord. Günther bläddrar och stannar upp vid en bild. – Titta på bilden på de här gubbarna. Den är väl fin! De här oljorna ska jag ta fram när jag sitter i rullstol. Vi lämnar ateljén och efter några steg genom trädgården, stiger vi in i huset där Günther bor med sin Anna-Lena. Rykande hett te väntar.
häst som stegrade sig och han såg kraften i det tecknade. Han började betrakta människan och hennes rörelser. – Jag hade inte råd med annat än att teckna. Och jag upptäckte hur många möjligheter man har med en penna. Teckning utstrålar ett visst mått av energi. Om du ser en bra teckning kan du nästan börja gråta. Att teckna ansikten, att plocka ut det väsentliga i alla de möjligheter som finns, har alltid fascinerat Günther. – Detsamma gäller landskap. Du måste bestämma vad du vill ta med.
GÜNTHER FÖDDES i Transsylvanien. Intresset för konst vaknade tidigt. – Vi var en stor syskonskara och alla fick ”brödfödsutbildning” men jag sökte mig andra vägar. På sätt och vis kan man säga att det hela började med en häst. Günther såg en teckning av en 27
otaliga bilder. Han visar några av dem; ömsinta och spännande porträtt. En del av dem ska väljas ut för en utställning på Teckningsmuseet i Laholm och Günther har ett styvt arbete framför sig.
VID KONSTAKADEMIEN i München studerade Günther i några år. Familjen, som tillhörde den tysktalande minoriteten i Rumänien, hade flytt landet 1944. Efter Konstakademien fortsatte konststudierna hos den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka i Salzburg. 1956 kom Günther till Sverige. Och här fanns Anna-Lena. Günther fick återigen, efter sina år i Rumänien, Ungern och Tyskland, ett nytt hemland och fortsatte så småningom sina konststudier med ett år vid Konstakademien i Stockholm. I mitten av sextiotalet kom familjen till Halmstad. Under alla år i Sverige har Günther, vid sidan av sitt konstnärskap, arbetat som bildlärare. – Det var i början ett bra sätt att komma in i det svenska samhället. Jag träffade barn, föräldrar och lärare. Men så fort skolan var slut stack jag ut på resor för att teckna och måla. Resorna blev injektioner; de gav inspiration och motiv. Förutom människorna och naturen, gav besöken på museer och konsthallar, nya tankar och idéer. En av alla resor bar till Indien, varifrån Günther har
GÜNTHER ÄR NOGA med att inte skryta men berättar med glädje om sina bilder. Och att han håller sig till vad han ser, utan att lägga till, bekräftas när han visar en teckning han gjort i Turkiet; ett fantastiskt myller av människor vid en bro. – Här kan ögat vandra. Och jag har sett varenda människa som är med på bilden! Jag vet inte om det är konst, men… Gång på gång har min blick dragits till några bilder av getter. De tilltalar mig mycket. Jag tänker på ”Petter och hans fyra getter”, den klassiska barnboken. – Ja, de gjorde jag när jag för många år sedan var i sydfrankrike. Jag lånade två getter och gjorde massor av getbilder. Precis som i atéljen, följer jag nu Günther i hasorna när han vandrar från rum till rum, från bild till bild. Snabbt och ivrigt berättar han om allt vi ser. I en smal gång passerar vi en bild och jag stannar till vid en abstrakt bild, helt skild från Günthers andra verk. – Nåja, säger han lakoniskt, när jag uppmärksammar honom på detta. Så lyser blicken upp. – Den här tyckte Picasso om! 28
– Nu har jag en idé, låter Günther meddela. Jag vill fokusera in något, en människa eller en bit natur, som ligger längre bort, och ge detta skärpa. Detaljerna i förgrunden ska endast få visa sig som färger och linjer. Och så berättar Günther till sist hur han vill att allt ska sluta. Verksam, mitt i arbetet, med papper och penna i handen. – Tänk att ta ett dopp i medelhavet för att sedan sitta på en varm sten och rita av människor. Plötsligt - tack och borta är man.
Günther håller fram en teckning av människor. Hur gick nu detta till? När skedde detta möte? När föll dessa ord från mästaren Picasso? Så hände det sig, att Günther var på sitt livs första tjurfäktning och ägnade sig där åt att teckna de dramatiska händelserna på arenan. På väg därifrån fick han syn på ett hotell där en massa människor samlats runt en cabriolet. Och vem tronade där om inte Picasso! Günther sträckte fram sina just gjorda teckningar och Picasso bläddrade bland bilderna. – De var bra, tyckte han. Günther låter påtagligt nöjd med detta faktum. Hur många har fått visa sina bilder för Picasso, och dessutom fått komplimanger för dessa?
GÜNTHER TEUTSCH: Bor: Halmstad Född: Siebenbürgen, Rumänien 1931 Utställningar i urval: Olle Olsson Hagalund och Liljevalchs vårsalong, Stockholm. Stadsgalleriet, Galleri Kram, Halmstad. Utställningar i Finland, Danmark, England, Tyskland. Offentliga verk: Fyllingeskolan, Slottsjordsskolan, Halmstad. Kyrkfönster i Holms kyrka,Halmstad, i Haid, Österrike och i Stralsund, Tyskland.
GÜNTHER HAR SOM SAGT mycket att arbeta vidare med, flera bilder i ateljén som väntar på att plockas fram i ljuset. Och hans blick kommer att hitta nya människor att avbilda, nya rörelser att fånga. 29
Nr 3 Christin Wahlström Eriksson Roger Hansson Stellan Wiberg Günther Teutsch
Hallands konstförening Fyra porträtt
2010
Hallands konstförenings skriftserie om halländska konstnärer