Stenastiftelsens Arsbok 2024 sidor

Stenastiftelsen Årsbok 2024

2

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel

3

Stenastiftelsen Årsbok 2024

4

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel

5

6

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel

7

Förord unika-projektet: Ann Nordgren Artist in Residence: Anne Sofie von Otter

9

13

23

Gabriela Pichler 35 Lena Trapp 59 Hannes Öberg 83 Emelie Röndahl 107 Daniel Lemma 131 Karin de Frumerie 153 Motiveringar 177 Mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium 185

8

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Förord

9

f ö r 2 8 : e å r e t i rad har jag glädjen att presentera Stenastiftelsens kultur­stipen­ diater! Möt dem i årsboken i personliga por­ trätt, där det konstnärliga arbetet står i fokus.

I Stena­hallen, på Göteborgs konstmuseum, öppnar utställningen med årets två bildkonst­ stipendiater, Emelie Röndahl och Lena Trapp, 7 december 2024 och pågår till och med 6 april 2025. Årets övriga kulturstipendiater, musikern och låtskrivaren Daniel Lemma, opera­sångaren Hannes Öberg, filmskaparen Gabriela Pichler och skådespelaren Karin de Frumerie, kan ni stifta bekantskap med både i årsboken och i de filmade intervjuer som finns att se på Göteborgs konstmuseum under utställnings­perioden. Årsboken inleds med presentationer av två av de projekt som under det gångna året fått Stenastiftelsens stöd. unika-projektet, lett av professor Ann Nordgren, är ett multidisciplin­ ärt, tvärvetenskapligt forskningsprojekt där olika professioner möts och gemensamt arbetar för att skapa bättre livsmöjligheter och mer anpassade pedagogiska verktyg för barn och ungdomar med sällsynta diagnoser.

Nytänkande pedagogiska projekt och lärandets processer är sedan länge ett av Stena­ stiftelsens fokusområden. Det kan röra sig om

10

Stenastiftelsen Årsbok 2024

stöd till naturvetenskaplig forskning, ny teknik och innovation, men också om projekt som rör språkutveckling, musik, konst, dans, teater och cirkus.

Genom Stenastiftelsens stöd kommer studenterna på hsm, Högskolan för scen och musik i Göteborg, att återkommande få arbeta med framstående artister som gästlärare och mentorer. En av dem är mezzosopranen och världsstjärnan Anne Sofie von Otter, som ni får möta i ett samtal om kunskapsförmedling och om vikten av att finna glädjen i musiken.

I Artist in Residence-programmet på hsm 2024–2027, ingår även bandledaren, kompositören och arrangören Vince Mendoza samt ytterligare en, i skrivande stund, ännu inte tillkännagiven artist.

Ett annat musikprojekt som från och med i år och tre år framåt får Stenastiftelsens stöd är den ideella föreningen Dream Orchestra.

Orkesterverksamheten startade 2016, till en början för att stötta ensamkommande flyktingbarn. Idag omfattar verksamheten närmare 400 barn och ungdomar från 25 olika länder, som varje vecka får undervisning i orkesterspel. Dream Orchestra, som har sin bas i Göteborg, består numera av tre orkestrar som är öppna för alla, oavsett ålder, bak-

Kapitel Förord

11

grund och musikalisk nivå. Dess grundare och konstnärliga ledare, dirigenten Ron Davis Alvarez, mottog i augusti i år utmärkelsen cnn Hero 2024.

God läsning!

Madeleine Olsson Eriksson Ordförande Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

12

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel unika-projektet: Ann Nordgren

unika-projektet: Ann Nordgren Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson

Ett av de forskningsprojekt som nyligen fått Stenastiftelsens stöd är det tvärvetenskapliga unika-projektet, lett av Ann Nordgren, överläkare och professor i klinisk genetik och verksam både vid Sahlgrenska universitets­ sjukhuset i Göteborg och Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Det övergripande syftet med unika-projektet är att förbättra livsvillkoren för personer med sällsynta syndrom och olika former av intellektuell funktionsnedsättning.

13

14

Stenastiftelsen Årsbok 2024

g e n o m a t t ö k a kunskaperna om de bakomliggande orsakerna och kartlägga varje syndroms specifika symptom och karakteristika, blir unika-projektet ett sätt att bättre förstå och urskilja de särskilda hjälpbehov som föreligger. Det breda forskningssamarbetet mellan experter inom klinisk genetik, psykiatri, pediatrik, psykologi, ai och datavetenskap har bland annat som mål att skapa nya pedagogiska verktyg som med precision kan anpassas efter varje grupps unika förutsättningar, styrkor och svagheter.

Redan 2012 startade Ann Nordgren Centrum för sällsynta diagnoser i Stockholm och samarbetade därefter tätt med Ågrenska stiftelsen, som samma år fick den nationella funktionen för sällsynta diagnoser, nfsd, på uppdrag av Socialstyrelsen. Ann Nordgren är även styrelseledamot i Ågrenska ab (svb) och ledamot av dess vetenskapliga råd. Engagemanget för dessa extra utsatta barn, ungdomar och deras familjer var det som fick Ann Nordgren att starta forskargruppen Sällsynta diagnoser, som idag innefattar mer än 50 forskare. Hon är också medordförande i den internationella organisationen Undiagno­ sed Diseases Network International (udni).

När vi träffar Ann Nordgren i mitten av juli för att få reda på mer om unika-projektet, har arbetet varit igång sedan 2023 och flera delrapporter med nya rön har redan publicerats.

Vilken är din personliga ingång i unika-projektet, hur började du att tänka i de här banorna?

– Jag är klinisk genetiker och arbetar med att utreda individer med oklara diagnoser. Det kan vara missbildningar, intellektuell funktionsnedsättning, autism – kombinationer av olika symptom, det man kallar syndrom. Det här har jag hållit på med i många år och också träffat ett stort antal personer där det, tack vare den moderna gentekniken, gått att bena ut olika tillstånd och ställa diagnos. Det är stor skillnad på vad vi idag vet om olika former av intellektuell funktionsnedsättning jämfört med hur det var på 1950-talet. Då kände man i stort sett bara till Downs syndrom och följderna av syrebrist vid en förlossning. Idag känner vi till mer än 1 400 diagnoser som alla har precis lika specifika symptom som Downs. Men kunskapen om varje diagnos är liten.

Ågrenska ab (svb) är en icke vinstdrivande organisation. Förkortningen (svb) står för särskild vinstutdelningsbegränsning vilket betyder att allt eventuellt överskott går tillbaka till verksamheten. 2014 och 2016 donerade Stena­ stiftelsen sammanlagt 54 250 000 kronor för planering och uppbyggnad av det nya Stenhuset på Ågrenska, ett viktigt tillskott och komplement till verksamheten.

unika-projektet: Ann Nordgren

Under mina utredningar av barnen – och ibland deras familjer – har jag märkt att de olika diagnoserna ofta beskrivs på samma sätt trots att oerhört mycket skiljer dem åt. När jag som läkare träffar de här personerna är det tydligt att de har sina unika förmågor och svagheter och ofta väldigt specifika problem. En del kanske är extra infektionskänsliga medan andra löper större risk att utveckla cancer till exempel. En grupp klarar inte av höga ljud, medan en annan behöver ljud för att kunna koncentrera sig. När jag såg hur de olika diagnoserna buntades ihop och beskrevs på samma generiska vis, föddes tanken på unika-projektet. Idén är att ta diagnos för diagnos och lära sig så mycket som möjligt om det som är specifikt och unikt för varje grupp. Rent genetiskt, varför en mutation i en viss gen orsakar de här speciella symptomen, men också genom fysiska, yttre iakttagelser och kartläggning av karakteristiska beteenden på gruppnivå.

Det du berättar om nu bygger i hög grad på att olika kompetenser möts och arbetar tillsammans. Vilka är dina erfarenheter av den här sortens multidisciplinära, tvärvetenskapliga arbetssätt?

– När jag började med min forskning handlade det mest om samarbeten med andra genetiker. Men ju fler patienter jag träffade desto tydligare blev behovet av att träffa andra kollegor, läkare inom andra discipliner. På senare år har mitt största intresse blivit att ta reda på så mycket som möjligt om hur individen och familjen runt omkring mår, hur det är att leva med respektive diagnos, vilka sjukdomsrisker som finns och vad som kan göras för att förbättra livsomständigheterna och underlätta vardagen. Det har lett till att jag numera arbetar tillsammans med bland annat statistiker, ai-forskare, spelutvecklare, ingenjörer, psykologer, samt läkare och sjuksköterskor inom olika specialiteter – en samlad kompetens och expertis som kan nå mycket längre än vad jag skulle kunna göra på egen hand. Det är enormt roligt och utvecklande att få befinna sig i det här multidisciplinära rummet och jag är oerhört tacksam över att Stenastiftelsen möjliggör detta gränsöverskridande arbete.

Det är alltid svårare att få stöd för projekt av den här typen än till exempel barncancerforskning, som jag också håller på med.

15

16

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Den första diagnos ni började att kartlägga var Williams syndrom, som orsakas av att det saknas en liten bit på kromosom 7. Hur har ni gått tillväga rent praktiskt?

– Vi har gått ut både via patientföreningar, Ågrenska och Klinisk genetik på Sveriges universitetssjukhus. Det rör sig om ett fyrtiotal personer och deras familjer som vi har träffat och inkluderat i olika forskningsprojekt. Vi har använt oss av en rad olika testmetoder, bland annat spel som kan precisionsanpassas och användas i olika syften. Det har också varit viktigt att skapa så gynnsamma och litet stressande omständigheter som möjligt. Här har det till exempel varit möjligt att sitta hemma i lugn och ro och spela de olika spelen och slippa den press och de låsningar som annars kan uppstå i testsituationer. Spelen som vi utvecklar kan användas både i testsyfte och som pedagogiska instrument, samtidigt som de är spännande och roliga att spela. Vi kan mäta logiskt tänkande och långtidsminne eller visuospatiala funktioner i hjärnan, det vill säga förmågan att urskilja former och konturer, avstånd, rörelse och olika objekts plats i förhållande till varandra. Genom så kallad eye tracking, där man bland annat mäter ögonrörelser och pupillförändringar, kan man följa testpersonens fokus och uppmärksamhet vid olika moment. Vad man fastnar för och vad som ignoreras.

Eller hur man reagerar på positiv förstärkning, om det dyker upp en glad gubbe eller en applåd i spelet. För vissa syndrom är detta en enorm hjälp, för andra betyder det ingenting alls. Just nu fokuserar vi på att identifiera skillnaderna mellan de olika syndromen för att kunna anpassa de pedagogiska verktygen så mycket som möjligt. Här är verkligen den mångdisciplinära metodiken en förutsättning.

Använder ni er av kontrollgrupper för att urskilja det som är specifikt?

– Ja, vi har en grupp individer som inte har något syndrom, utan är typiskt utvecklade och vi studerar också skillnaderna mellan olika diagnoser. På det sättet går det att skilja ut vad som är bra för en grupp men kanske inte alls fungerar för en annan. Ett tydligt exempel på hur viktigt det är att utgå från varje grupps egna förutsättningar är tillväxtkurvor. Olika syndrom har olika

unika-projektet: Ann Nordgren

kurvor och då hjälper det inte att som förälder få höra att man måste mata mer, eller mindre. Det går inte att använda standardiserade normalkurvor för de här grupperna, de har sina egna tillväxtkurvor. Småväxthet och lägre vikt kan höra till en viss diagnos, eller motsatsen, anlag för övervikt.

Ditt mål är att skapa bättre pedagogiska individ- eller gruppanpassade verktyg. Din främsta prioritet är att ta fram detta för personer med sällsynta diagnoser och att, genom de nya kunskaper som samlas in, i förlängningen kunna underlätta deras vardag. Det går att se att samma metodik skulle kunna användas även för större grupper, till exempel som ett tidigt verktyg i skolsammanhang, för att lättare kunna förstå vilka hjälpinsatser olika individer behöver.

– Definitivt. Men just nu är jag väldigt nöjd om vi får fram de här spelen för grupperna med olika syndrom, vilket jag tror att vi kommer att lyckas med. Men det finns verkligen potential att utforska detta vidare. Det har varit både lärorikt och fantastiskt roligt att få utveckla de här idéerna tillsammans med expertisen inom området, spelutvecklare, psykologer, kognitionsvetare och andra.

– Upprinnelsen var ett samtal över köksbordet med min bror, Claes Strannegård, som är professor i kognitionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag visste att ett av de forskningsprojekt han höll på med var EcoTwin, en sorts digital tvilling av ett riktigt ekosystem, där ai-baserade datormodeller simulerar kognitionen hos olika djur. Där kan man till exempel se följderna av om det blir för många rådjur i samma område, eller hur ekosystemet påverkas av att man hugger ner en skog, hur marina miljöer påverkas av fiske och andra mänskliga aktiviteter, eller vad som kan hända om man bygger alldeles vid vattnet och så vidare.

– Meningen är att forskningen skall kunna leda till mer välgrundade beslut och att det skall bli lättare att förena de ekonomiska aspekterna med ekologisk hållbarhet. I ett av de spel han har skapat tillsammans med spelutvecklare och andra kollegor finns en väldigt suggestiv och spännande natur- och skogsmiljö där de ai-genererade djuren rör sig. Jag frågade om han kunde hjälpa mig att hitta rätt personer för att skapa

17

18

Stenastiftelsen Årsbok 2024

den sortens spel vi var i behov av. Det stod snabbt klart att vi gemensamt kunde utveckla spel och modeller som var anpassade för unika-projektets speciella syften, men samtidigt dra nytta av den breda expertkunskap som Claes och hans kollegor hade byggt upp. För att skapa ett team med all behövlig kompetens inkluderade vi även docent, leg psykolog Johan Lundin Kleberg, som är verksam vid Stockholms universitet och expert på eye tracking. Våra tre forskargrupper har redan publicerat flera gemensamma rapporter.

– Det fina med de här spelen är att de kan användas i så många olika syften. Som ett flexibelt och anpassningsbart testverktyg för att skapa en kognitiv profil av spelarens förmågor och svagheter. Men också som ett mångsidigt pedagogiskt verktyg för lärande, där spelen automatiskt kan adapteras och anpassas efter den spelandes profil. Det går att välja nivå och svårighetsgrad, samtidigt som det finns utrymme för successiv progression och utveckling. Dessutom är spelen både lockande och stimulerande underhållning, vilket är en nog så viktig aspekt i sammanhanget!

Hur ser kunskapsnivån ut vad gäller sällsynta diagnoser och syndrom, både här i Sverige och globalt?

– Kunskaperna håller långsamt på att öka, men det är fortfarande mycket kvar att göra. Jag håller nu på med ett internationellt utbildningsprogram om sällsynta diagnoser för ett globalt nätverk av läkare och sjuksköterskor. Kunskapsbehovet är stort, i synnerhet i länder där det finns mycket kulturella, religiösa och sociala stigmata förknippade med de här tillstånden. För att kunna nå ut arbetar vi aktivt med den lokala kompetensen på plats. Att få ett barn med en missbildning kan i vissa miljöer leda till att man helt förskjuts från sin familj, släkt och vänner.

Vi har även satt ihop ett grundpaket som på ett väldigt basalt vis handlar om de genetiska orsakerna. Det finns många föreställningar om straff och skuld – kan man då visa och förklara att det är en genetisk mutation som ligger bakom, är mycket vunnet. Ingen kan rå för sina gener.

– Här i Sverige håller vi äntligen på att få en nationell strategi för sällsynta diagnoser, som Socialstyrelsen nu arbetar

unika-projektet: Ann Nordgren

19

Möte med ai-styrd räv Speldesign och bild: Simon Ulfsbäcker Idé: Ann Nordgren och Claes Strannegård

20

Stenastiftelsen Årsbok 2024

unika-projektet: Ann Nordgren

med. Det är faktiskt omkring en halv miljon människor i det här landet som har en sällsynt diagnos, det är ett stort område och många individer som berörs. Min förhoppning är att de allt snabbare framstegen inom precisionsmedicin och personcentrerad vård också skall kunna komma dessa individer till nytta.

Ju mer vi lär oss desto bättre kommer vi att bli på att skapa bästa möjliga förutsättningar.

Vardagsspelet Speldesign och bild: Simon Ulfsbäcker Idé: Ann Nordgren och Claes Strannegård

21

22

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitelin Residence: Anne Sofie von Otter Artist

Artist in Residence: Anne Sofie von Otter Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson

Det framgångsrika och uppskattade Artist in Residence-programmet på hsm, Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, hör till de verksamheter som sedan flera år tillbaka möjliggjorts genom stöd från Stenastiftelsen.

För studenterna innebär det att de åter­ kommande får möta musiker, sångare och artister på internationell toppnivå och kan ta del av deras erfarenheter och kunskaper i workshops och projektarbeten. Mellan 2024 och 2027 är mezzosopranen och världs­ stjärnan Anne Sofie von Otter en av tre gästlärare.

23

24

Stenastiftelsen Årsbok 2024

a n n e s o f i e v o n o t t e r s karriär sträcker sig över drygt fyra decennier, med en repertoar som ständigt utvidgas och innehåller allt från opera, lieder och romanser till gränsöverskridande samarbeten med artister som Elvis Costello, Rufus Wainwright och Brad Mehldau. Hennes skivkatalog omfattar mer än hundra inspelningar, de flesta på det anrika skivbolaget Deutsche Grammophon. När vi ses i Stockholm en vacker försommardag är det dock inte hennes egen långa och mångsidiga sångarkarriär som står i fokus, utan det nya uppdraget som gästlärare och mentor för studenterna på operautbildningen.

Du har genom åren hållit i många masterclasses för sångare, inte minst internationellt. Hur tänker du kring uppdraget som gästlärare och Artist in Residence i Göteborg, som är av delvis annan karaktär eftersom det löper över flera år?

– Det känns väldigt spännande och roligt och som en ny utmaning. Tidigare har jag mer gjort enstaka nedslag, stannat på en plats i två kanske tre dagar och sedan aldrig träffat deltagarna igen. Nu har vi i alla fall en chans att lära känna varandra och jobba över tid, även om det bara är två, tre tillfällen per läsår. Det jag kommer att ägna mig åt, och som är mitt stora intresse, är att levandegöra musiken. Jag kommer att utgå från mina egna erfarenheter som sångare och dela med mig av allt jag har lärt mig – både genom andra och genom de upptäckter jag har gjort på egen hand. Jag är sångare därför att jag älskar musik. Den glädje och njutning musiken representerar är nog den allra viktigaste nyckeln till min karriär och hela mitt yrkesliv som sångare.

Det låter som om din ingång kommer att vara väldigt konkret, inte i första hand baserad på teori utan på din egen sakkunskap om vad det innebär att närma sig ett verk eller en roll. En pedagogik som uppmuntrar eleverna att reflektera över sina egna upplevelser och erfarenheter. Ett lärande genom görande?

– Ja, så är det absolut. Min utgångspunkt är mina egna lärandeprocesser. Jag samlar oavbrutet på mig ny kunskap och upptäcker nya aspekter under mina egna förberedelser. Det kan vara frågor som jag själv ställs inför eller ställer mig när jag

Artist in Residence: Anne Sofie von Otter

övar in någonting. Först förstås hur jag skall gå tillväga för att erövra den rent tekniska nivån, men också hur jag vill betona en enskild fras, ett ord eller en vokal.

– Jag kan lägga ner hur mycket tid som helst på att pröva mig fram för att hitta det som känns rätt och bra. Bra för mig som sångare, men också rätt i förhållande till de avsikter tonsättaren hade med just det verket eller stycket. Varför han eller hon skrev som de gjorde. I nästan all musik finns noteringar med nyanser och notvärden. Jag dyker verkligen in i notbilden och närläser noggrant för att sätta mig in i den vision som tonsättaren själv hade. Också om texten. Det är ett medvetet val att kombinera den egna musiken med en specifik text och då måste man försöka förstå varför. Allt detta ger mig en enorm glädje att hålla på med. Numera gör jag oftast det här på egen hand, utan pianist. Så småningom, när det har utkristalliserat sig en sorts collage som hänger samman, är det dags att försöka förmedla sina idéer till den pianist man jobbar med. Förr i tiden jobbade jag kanske inte fullt så medvetet på det här sättet, det är något som har växt fram efter hand.

En pianist som du har samarbetat mycket med och under lång tid är Bengt Forsberg. Vad har ert gemensamma arbete betytt?

– Väldigt mycket, utan tvekan. Bengt Forsberg har en fantastisk förmåga att omedelbart koppla an till musiken, att se helheten, inte bara sångstämman. Han introducerade också mycket musik som var okänd för mig när jag var yngre. Jag skulle säga att jag har fått mycket av min breda musikaliska repertoarkunskap både genom att arbeta med honom och genom mina många år som körsångare i olika körer i Stockholm. I Bachkören, som Anders Öhrwall ledde, stod barockmusiken i centrum, det var nästan bara Bach och kanske litet Händel. I Radiokören, under Eric Ericsons ledning, kom jag i kontakt med väldigt mycket nyskriven musik och i S:t Jakobs kör var det mer blandat, allt från gospel till visor. Allt det här var otroligt roligt och lärorikt, både på ett socialt och ett musikaliskt plan, och gjorde att jag fick bekanta mig med musik med helt olika uttryck. Och upptäcka hur diametralt olika ingångar musiker och dirigenter kan ha till musiken. Också det en viktig lärdom.

25

26

Konsert med Anne Sofie von Otter i Öckerö kyrka, juli 2024.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Ava Bahari

27

28

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– Genom åren, med alla skivinspelningar och olika dirigenter jag har jobbat med, har jag samlat på mig både erfarenheter och sätt att uttrycka sig på som jag kan använda mig av i mitt eget pedagogiska arbete. Jag är rätt förtjust i målande beskrivningar och fattar omedelbart om någon till exempel säger ”Hala in repet!” eller ”På med skridskorna!” Den typen av bilder använder jag själv ofta i min undervisning.

Tänker du dig någon form av progression mellan de tre undervisningstillfällena under året? Har du några tankar om vad det är ni skall jobba med?

– Vi får se, men visst vore det lockande med ett projekt som till exempel scener ur en Monteverdi-opera, eller att tillsammans arbeta med en sångcykel av något slag. Antingen att studenterna själva får fundera över en grupp sånger som kan passa ihop inbördes, eller att man väljer en existerande sångcykel.

Varför inte Schuberts Winterreise? Där skulle det gå att dela upp sångerna mellan sig så att alla fick möjlighet att stå på scen och sjunga och tolka de olika känslolägena. Det vore säkert spännande, både för dem och för mig.

– Det viktigaste kommer att vara att verkligen få tränga in i musiken. Att genom detaljerna nå in till kärnan. Det tror jag är något som får alldeles för litet utrymme i undervisningen. Man kan tala om sångteknik, javisst, men det måste också finnas en medvetenhet om stilistiska detaljer. Skillnader som blir tydliga och framträder om man, som jag, har sjungit väldigt mycket och hållit på med musik från olika århundraden och med olika uttryck. Inte så att jag tänker hålla monologer och föreläsa om stilistik, utan mer att jag vill skapa en förståelse för varifrån musiken kommer och ur vilket sammanhang den föds.

Hur skulle du beskriva ditt sätt att arbeta?

– Jag skulle säga att jag jobbar både detaljrikt och snabbt! Jag försöker att undvika att ta över lektionerna genom att sjunga för mycket själv, men visar, i korta exempel, vad det är jag menar och vad jag är ute efter. Under en fyrtiominuterslektion kanske vi hinner med två, ibland tre sånger. Många andra koncentrerar sig bara på en enda sång och filar på den i evighet.

Franz Schuberts sista sångcykel Winterreise, till 24 dikter av Wilhelm Müller, komponerades 1827.

Artist in Residence: Anne Sofie von Otter

Jag föredrar att arbeta på ett annat vis. Introducera en annan sång, som kanske är annorlunda och gör att man får syn på andra saker, eller en sång som möjligtvis liknar den första, för att se vad som har fastnat från arbetet med den tidigare. Man får känna sig fram och anpassa sig efter vad just de studenterna behöver mest.

– Framförallt vill jag att de skall känna glädjen i att ta sig igenom något och få uppleva hur allt blir bättre och roligare när man går in på djupet, i de enskilda detaljerna. Min utgångspunkt är att jag som lärare skall ägna mig åt det som jag är bra på, det som intresserar mig mest – inte försöka att täcka in allt.

Det är till exempel så många andra som är bättre skickade än jag att undervisa i bel canto, det vore bortkastad tid, både för studenterna och mig. Jag vill dela med mig av det som jag tycker är viktigast för att kunna nå in i musikens innersta kärna och i förlängningen kunna hitta en egen väg att uttrycka sig på.

Dessutom vill jag förmedla det lustfyllda i musikutövandet, hur roligt det är att sjunga! Känslan av att det är någonting som kokar och bubblar inom en, den där elektriska otåligheten som driver en framåt och gör att man bara vill sjunga och sjunga tills rösten inte orkar mer. Så mycket sitter i kroppen. Sjunker du ihop och hänger med huvudet och kroppen skapas inte de hålrum och utrymmen som behövs för att tonerna skall bära.

Till Anne Sofie von Otters mer upp­märk­ sammade skiv­inspel­ ningar hör tolkningen av Hector Berlioz sång­cykel Les nuits d’été, tillsammans med Berlin­ filharmonikerna och dirigenten James Levine.

Du har nämnt Schubert och Monteverdi som exempel på vad du skulle vilja ägna dig åt tillsammans med studenterna. Är det några andra tonsättare du funderar på i det sammanhanget?

– Berlioz! Det vore spännande. Jag har sjungit mycket Berlioz genom åren och även gjort flera inspelningar. Det är helt fantastisk musik, tycker jag, dynamiskt spännande och rolig att sjunga. Så ett Berlioz-tema vore absolut en lockande tanke. Överhuvudtaget är fransk musik något som ligger mig nära och som jag gärna har med när jag undervisar. Det är någonting med själva språket och sångbarheten. Jag har en stark och instinktiv känsla för franskans språkljud och valörer. Även om min talade franska inte är helt flytande så är den det när jag sjunger.

29

30

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– Det skulle också bli ett bra tillfälle att fördjupa sig i hur man kan arbeta med vokalernas olika klanger och färger för att skapa lyster och spänning. Hur man alltid måste jobba med att hålla publikens intresse vid liv. Jag kan själv tycka att det är jättetråkigt att gå på teater eller konsert när språket blir jämntjockt och ingenting händer som fångar min uppmärksamhet.

Hur gör man för att undvika att det blir utslätat och spänningslöst?

– Man differentierar! Färgar vokalerna på ett sätt som låter nyanser och schatteringar komma fram. De flesta tonsättare, i synnerhet inom den äldre musiken, låter samma typ av fras återkomma gång efter gång. Då måste man tänka på hur man kan variera sig, och också försöka att få det att låta som om det uppstod i stunden, spontant. Det är någonting jag ofta talar om. Det gäller att hitta sin egen kreativitet och fantasi och att våga lita på den. Lura sig själv och publiken att det som händer sker för första gången, precis i det ögonblicket.

– Ibland tänker jag att jag är en sorts keramiker som drejar olika former, låter materialet smalna av och breda ut sig. Eller att jag är en arkitekt som bygger någonting. Att skapa musik är på sätt och vis som att bygga ett hus, med ytor och rum som ger plats för ljus och luft.

Just luft är onekligen avgörande för hur sången och rösten bär.

– Ja, luften är a och o. Utan luft blir det ingen sång och hur den används avgör hur länge man orkar hålla en fras, hur hög eller djup tonen blir. När jag pratar om röstklang och hur viktigt det är att inte låta klangen bli för tät, eller liksom trycka ut den, har jag ibland försökt att åskådliggöra det genom att jämföra med de små hålen i en sil eller ett durkslag, som släpper igenom det som inte skall vara kvar.

– Jag går numera själv för en amerikansk sångpedagog, en sångerska som tidigare var min kollega. Hon har gjort mig ännu mer uppmärksam på luftflödets betydelse. Jag brukar tänka på Karlsson på taket – att luftmaskinen måste vara igång, som en liten propeller.

Artist in Residence: Anne Sofie von Otter

Vad var det som fick dig att återuppta studier med en sångpedagog?

– Med åldern händer det saker med rösten. Precis som med ansiktet, huden och kroppen i övrigt. Elasticiteten minskar och vi får rynkor. Motsvarande förändring sker med rösten. När jag var yngre kunde jag bara öppna munnen och utan problem sjunga de där vackra intervallerna i Mahler till exempel. Runt femtio blev det svårare och när jag hade fyllt sextio kände jag att det inte längre gick att sjunga som jag brukade. Jag förstod inte vad det var som hade hänt, varför jag inte längre kunde sjunga sådant som tidigare var helt problemfritt. Det var i det skedet som jag började att ta lektioner för min sångpedagog och hon gav mig väldigt värdefulla tips om hur jag skulle förhålla mig till min röst. Enkla saker, men sådant som jag inte hade behövt tänka på när jag var trettiofem.

– Det har lett till att jag numera är mycket mer medveten om sångteknik och röstbehandling. Som sångare kommer man förr eller senare till en punkt i livet då man måste förstå och acceptera de förändringar rösten genomgår och sedan leta upp de vägar som gör att man kan fortsätta att sjunga ett helt liv.

31

32

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Stenastiftelsens kulturstipendiater 2024

33

Stenastiftelsens kulturstipendiater 2024

34

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Pichler Gabriela

35

Gabriela Pichler Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson, Tobias Henriksson och Anders Nicander

Ända sedan Skrapsår, examensfilmen som vann en Guldbagge för bästa kortfilm 2010, har filmskaparen Gabriela Pichler sökt upp människor och miljöer som förmedlar andra perspektiv på det samhälle vi lever i. Som regissör, manusförfattare och klippare riktar hon uppmärksamheten mot vardagsliv och erfarenheter som annars sällan får ta plats i svenskt filmberättande. Med en blick som är lika skarp som varm låter hon människorna träda fram med alla motsägelser i behåll, samtidigt som hon med lätt hand fångar in tillvarons många komiska och tragikomiska vändningar.

36

Stenastiftelsen Årsbok 2024

g a b r i e l a p i c h l e r ä r född 1980 i Huddinge, men uppväxt i Flemingsberg och Örkelljunga i nordvästra Skåne dit familjen flyttade 1988, efter en kort period i faderns hemstad Wien. Bägge föräldrarna kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare 1974, hennes mamma från dåvarande Jugoslavien och hennes pappa från Österrike. Gabriela Pichler blev den första i familjen som utbildade sig vidare när hon efter gymnasiet fortsatte med universitetsstudier i bland annat filmvetenskap.

Studierna varvades med jobb på kakfabriken i Örkelljunga och ledde så småningom vidare till en dokumentärfilmsutbildning på Öland och till dåvarande Filmhögskolan i Göteborg, numera Akademin Valand.

Gabriela Pichler har hittills gjort två långfilmer. Den första. Äta, sova, dö, kom 2012 och vann fyra Guldbaggar – Bästa film, Bästa regi, Bästa manus och dessutom Bästa kvinnliga huvudroll – och blev året därpå Sveriges bidrag till bästa icke-engelskspråkiga film vid Oscarsgalan. I likaledes prisbelönade Amatö­ rer, som hade premiär 2018, skrev hon manus tillsammans med författaren Jonas Hassen Khemiri.

Både Äta, sova, dö och Amatörer utspelar sig på mindre orter, platser som på olika sätt förpassats till periferin, som en följd av samhällets ekonomiska och sociala omvandlingar. Varför saker och ting ser ut som de gör och vilka faktorer som ligger bakom är återkommande teman i filmernas narrativ, liksom upptagenheten av de fysiska spår och märken arbete lämnar på våra kroppar.

Gabriela Pichlers senaste filmprojekt är teveserien Pain­ killer, en dramakomedi i sex avsnitt som fick sin premiär på svt under våren 2024. Här får vi följa en dotter och hennes mamma i en nära, men inte helt okomplicerad, relation. Serien är till stora delar inspelad i Göteborg och skildrar bland annat krocken mellan dotterns och mammans världar. Mamman, en kvinna med rötterna i Balkan, med en passion för matlagning och ett vitrinskåp fullt av svanar i glas, lider av svår värk efter ett helt arbetsliv som städare. Hon har inte helt lätt att förstå den hemmaboende dotterns konstnärstillvaro och delar inte hennes uppfattning om vad som är vackert. När mamman, till en början motvilligt, bokstavligen blir en del av dotterns konstprojekt tar

Gabriela Pichler

37

allt en annan vändning. Med humorns hjälp åskådliggörs synliga och osynliga hierarkier, klassresans dubbelhet, hemkänsla och främlingskap, men också fantasins frigörande kraft.

– Ni får dricka ur de här, de hittade vi till Painkiller, säger Gabriela Pichler, och ställer fram kaffemuggar med svanmotiv på bordet framför oss.

Vi befinner oss i Gabriela Pichlers arbetslokal i närheten av Esperantoplatsen, som hon delar med filmaren och medförfattaren Johan Lundborg, mångårig sambo och ständig samarbetspartner sedan Skrapsår. I angränsande rum finns dokumentärfilmsbolaget Story och rollsättaren Archana Khanna, som funnits med i alla Gabriela Pichlers projekt sedan Amatö­ rer. På en mindre pall står en sorts träskulptur av ett h, där en liten bild av Hasse Alfredson sitter fasttejpad.

Det verkar vara ditt år i år! Förutom att du är en av Stenastiftelsens kulturstipendiater, kungjordes det för någon vecka sedan att du har utsetts till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och i dagarna var du i Helsingborg för att motta Hassepriset, Helsingborgs Dagblads relativt nyinstiftade pris, som tilldelas konstnärer som verkar i Hasse Alfredsons anda.

– Ja, jag känner mig fortfarande vimmelkantig. Det är litet overkligt nästan. Jag är förstås både glad och hedrad men samtidigt är jag rätt nöjd med att bara få hålla på med mitt. Jag hade inte en tanke på att komma i fråga i något av sammanhangen, så överraskningen var total. Att bli sedd och uppmärksammad på det här viset betyder förstås mycket.

Vi skulle vilja börja med att tala om ditt senaste projekt, teveserien Painkiller. Det är ett nytt format för din del, och du når en delvis ny och större publik. Det är en berättelse med många bottnar, men en av huvudrollerna spelas ju faktiskt av staden Göteborg. Kan du berätta hur det hela började?

– Jag längtade efter att pröva något annat och jag och Johan Lundborg tyckte att det var lockande att försöka skriva något direkt för teve. Det skulle vara ett fåtal avsnitt, så att det gick att göra allt själva, inte som de evighetsserier där olika manus-

38

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel

39

40

Stenastiftelsen Årsbok 2024

författare och regissörer avlöser varandra. Att staden Göteborg skulle vara en av huvudpersonerna fanns också med från första början. Många serier spelas ju in här i Film i Väst-regionen, men sedan låtsas man att det är en annan plats eller stad. Nu kunde vi låta Göteborg få vara sig själv och dessutom visa andra sidor än dem som vanligtvis visas upp. Den stora omvandling av staden som pågår inkluderar sällan de människor som bor här. Det är intressant att undersöka vad som händer när en stad, som tidigare varit så förankrad i hamnen och industrin, gradvis förlorar sin gamla identitet. Vilket är det nya Göteborg, bortom evenemangsstaden, den som mest är till för dem som kommer resande hit? Vad är det som är viktigt för människorna som bor på platsen?

– Jag har en väldigt stor kärlek till Göteborg, det var också en av drivkrafterna. Jag är född i Flemingsberg och sedan flyttade vi till Skåne, men jag har alltid längtat till Göteborg. Jag började att tala göteborgska hemma långt innan jag flyttade hit! Jag lyssnade mycket på p3, som sände många av sina musikprogram från Göteborg. Och här fanns Filmhögskolan, där jag visste att jag ville gå. Så jag har varit redo för Göteborg länge, långt innan jag flyttade hit för snart tjugo år sedan!

Serien utspelar sig bland annat på Hisingen och på Ringön.

Visste ni från början vilka miljöer ni ville filma i?

– Jag utgår ofta från filmplatserna redan på ett mycket tidigt stadium i processen, dels för att hitta en konkret förankring, dels för att kunna ta med platsen in i manus. Gentrifieringen i Göteborg utgör fonden i denna berättelse. När fastigheter och mark köps upp av bolag som vill renovera och sedan höja hyrorna, blir det ett effektivt sätt att bli av med människor med låg socioekonomisk status. Flera av de ställen där vi filmade på Hisingen har drabbats av just detta. Sedan är det onekligen något intressant med platser som Ringön, där konstnärer tar över lokaler med extremt låg standard, just för att kunna vara och verka där. Det som gör att de får vara kvar är att marken är så kontaminerad av giftrester från industrin och varven att det inte går att bygga bostäder där på mycket lång tid.

Gabriela Pichler

41

42

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Gabriela Pichler

43

Ur Amatörer 2018.

44

Favoritverktyg: Praxinoskopet är en tidig anordning för att kunna se rörliga bilder innan film ens fanns. För mig står det för lekfullhet och människans längtan efter att skapa liv, rörelse! Det är något jag alltid försöker ha med mig, både när jag arbetar med människor framför kameran och i mitt berättande.

Praxinoskopet vi har stående i vår arbetslokal snurrar jag på ibland. Det påminner mig om att det livfulla och lekfulla i nuet är viktigt.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Gabriela Pichler

45

46

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Göteborg må vara en viktig ingrediens i Painkiller, men det är ändå samspelet och utbytet mellan konstnären Andrea och hennes mamma Dijana, som är berättelsens själva motor. Både Dodona Imeri, som spelar Andrea och Snežana Spasenoska, som spelar mamman, är lysande i sina roller.

Precis som i dina tidigare filmprojekt arbetar du med både amatörer och professionella skådespelare. Hur går du tillväga för att hitta rätt personer för de olika rollerna?

– Det arbetet börjar också i ett mycket tidigt skede och sker i tätt samarbete med rollsättaren Archana Khanna, som jag har jobbat tillsammans med de senaste tio åren. Att hitta rätt plats och rätt människor är det som kanske är mest tidskrävande och jag vill alltid starta där, för att kunna utgå från det i manusskrivandet. Snežana Spasenoska, som spelar mamman, har en lunchrestaurang i Marieholm. Hela familjen, som ursprungligen kommer från Makedonien, jobbar där. Dodona Imeri, som spelar dottern, hade precis börjat sitt andra år på Teaterhögskolan i Malmö, när vi upptäckte henne. Hon fick göra ett uppehåll för inspelningen.

– Bland amatörer eller förstagångsskådespelare är den allra första reaktionen ofta ”Nej, nej, det kan jag inte!”. Då får man fortsätta att uppmuntra och vara envis och tala om att allt inte måste bli bra på en gång. Därför är min främsta prioritet tid.

Att jobba på plats och ge folk tid att blomma ut, att hinna göra misstag och testa olika alternativ. Det är ett sätt att behålla någon form av lekfullhet i en bransch som ändå är tuff, effektiv och snabb, där tid är pengar och viljan till risktagande är begränsad. Jag är otroligt glad och tacksam över att ha fått arbeta med så många öppna och modiga människor. Det handlar i slutändan om att skapa ett förtroende och att kunna lita på varandra.

Hur uppstod det här sättet att arbeta? När blev det den metod som du numera konsekvent använder dig av?

– Egentligen har jag jobbat på samma vis ända sedan jag gjorde Skrapsår, kortfilmen som var mitt examensarbete på Filmhögskolan. Då var det ingen medveten metod, bara ett sätt jag prövade när jag inte visste hur jag skulle göra. Vi jobbade

Gabriela Pichler

47

med tjugotvå unga människor som var mellan nio och nitton år gamla. Arbetet med att skriva manus och hitta rätt plats för inspelningen skedde i stort sätt parallellt. Jag ville spela in filmen på ett och samma ställe, och letade efter ett övergivet fabriksområde. Det blev Papyrus före detta lokaler i Mölndal.

Rollerna skrevs efter hand, medan vi hittade rätt personer.

Det blev ett levande material. Den känslan letar jag alltid efter och kan bli litet avundsjuk på dem som håller på med lera eller snickeri till exempel. Att kunna se en spricka eller ett kvisthål i träet och medvetet anpassa sitt arbete efter de förutsättningarna. Det här är det närmaste jag kan komma, i en konstform som annars kan vara väldigt styrd och oflexibel. För mig fortsätter filmen att vara levande materia ända in i klippningen och ljudläggningen.

Hur stort är utrymmet för improvisation och oväntade inslag när du arbetar?

– I just Painkiller faktiskt aningen mindre än vad det brukar vara. Annars är det något jag tycker är både viktigt och kul och alltid värnar om. Här var det litet mer styrt av vårt manus, både på grund av teveformatet och det höga arbetstempot. Men det finns, trots detta, en hel del scener kvar där startpunkten varit ren improvisation.

Vi har hittills uppehållit oss vid dina metoder och utgångspunkter som etablerad regissör och filmskapare. Om vi backar tillbaka litet i tiden och återvänder till din uppväxt: Hur gick det till egentligen när du bestämde dig för att gå en filmutbildning? Vad var det som fick dig att ta det steget?

– På ett sätt var det något av en slump. Första gången jag höll i en videokamera var när jag hade kommit in på dokumentärfilmsutbildningen på Öland. Jag är uppvuxen med kabelteve och parabolantenn och kan inte minnas att vi någonsin gick på bio. Det var teve som gällde – sitcoms, actionfilmer, musikvideor och reklamfilmer – allt i en enda blandning.

– Jag tror att vändpunkten kom när jag började på gymnasiet 1995 i grannorten Klippan. Precis samtidigt knivmördades Gerhard Gbeyo, en ung man från Elfenbenskusten, av en sexton-

48

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Gabriela Pichler

49

årig nynazist. Han förblödde på gatan, mitt i Klippans centrum.

Det var en hemsk tid i Sverige, då nazismen och rasismen var påtaglig överallt. När jag gick ut humanistisk linje blev jag den första i släkten med studentexamen. Jag hade fått läsa filosofi, psykologi och språk och kände en helt omättlig nyfikenhet och törst, en glupande hunger efter kunskap, jag ville bara kasta mig över allt, men visste inte riktigt hur. Vi var ett sammansvetsat tjejgäng där många hade arbetarklassbakgrund. Flera sökte sig vidare till högskoleutbildningar av olika slag och jag ville till slut inte vara sämre. Det var inte konstnärliga utbildningar i första hand, men jag hade alltid varit intresserad av att rita, måla och skriva. Och av musik, framförallt musik. Jag bestämde mig för att söka till Högskolan i Halmstad och började att läsa filmvetenskap där, samtidigt som jag fortsatte att jobba parallellt på kakfabriken i Örkelljunga.

I Halmstad fanns en lärare som kom att betyda mycket för dig, Lena Israel. Varför blev det mötet så viktigt?

– Hon såg och lyssnade på oss som individer, på ett alldeles speciellt sätt. För mig, som kom dit med dåligt självförtroende och stora tvivel på min egen förmåga blev det en enorm hjälp och uppmuntran. Hennes avhandling Filmdramaturgi och vardags­ tänkande handlade också om raka motsatsen till ett mer konventionellt filmberättande. Hon öppnade dörren till allt som var annorlunda, visade oss sätt att berätta som jag inte hade haft en aning om tidigare. Vi fick se Tarkovskijs filmer, franska nya vågen och italiensk neorealistisk film. Inget av detta hade funnits i min värld av sitcoms och actionrullar.

Andrej Tarkovskij (1932–1986). Långfilmen Spegeln släpptes 1975.

Kommer du ihåg vilka filmer som gjorde mest intryck på dig under den tiden?

– Det var flera förstås, men jag minns när jag såg Tarkovskijs Spegeln för första gången och knappt förstod vad det var jag såg, men blev helt knockad. Aldrig tidigare hade jag sett något där naturen plötsligt fick liv och blev andlig, som i de där scenerna med vinden som blåser genom böljande sädesfält, till exempel.

Men det var också skådespeleriet, att få se filmer med amatörskådespelare, som i de neorealistiska italienska filmerna, där

50

Ur Painkiller 2024.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel

51

52

Stenastiftelsen Årsbok 2024

man kunde se fiskargubbar sitta och rensa fisk och laga sina nät. Bo Widerberg förstås. Kvarteret Korpen, som länge var min absoluta favoritfilm, slog ner som en bomb. Senare, på Filmhögskolan, fick jag möjlighet att se originalmanuset till Barnvagnen, och kunde se hur handlingen och dialogen inte alltid var utskriven, hur det fanns utrymme för lekfullhet och improvisation på plats. Kalle Boman, som var professor där och en av mina lärare, hade jobbat mycket med Bo Widerberg.

Innan du söker dig vidare till dåvarande Filmhögskolan i Göteborg, går du en ettårig dokumentärfilmsutbildning på Öland. Vad fick du med dig därifrån?

– Jag hade siktet inställt på Filmhögskolan, inte minst för att jag visste att Lena Israel också undervisade där, men jag insåg samtidigt att jag måste skaffa mig praktiska kunskaper innan jag kunde söka. På Öland fanns en folkhögskola med en förberedande dokumentärfilmsutbildning. Då var jag tjugotre och hade aldrig hållit i en filmkamera. Där kunde jag ta mina första, försiktiga steg och lära mig mer om klippning och alla andra konkreta, praktiska delar av filmskapandet. Jag gjorde en kortfilm, Nångång, som jag sedan sökte till Filmhögskolan med.

Vad var det för film?

– Det handlade om en man som jag lärde känna på mitt första sommarjobb som 17-åring, när jag jobbade på en bakelitfabrik i Örkelljunga, där min mamma dessutom städade. Jag tyckte att det var väldigt svårt och obekvämt att ta kontakt med folk, som man måste göra om man är dokumentärfilmare. Peter var fackombudsman och hade blivit arbetslös och jag ville göra en film om någon som inte gjorde något speciellt, som kontrast till alla filmer om folk som utmärker sig på olika sätt. Någon som är arbetslös och inte har någonstans att gå på dagarna. Han hade inte körkort heller, så att hitta ett nytt jobb i Örkelljunga var svårt. Han försökte att vidareutbilda sig och jag följde honom med kameran när han gick omkring hemma och dammsög, läste tidningen eller bara berättade saker. Det blev också en skildring av hur en bygd förändrats. När jag gjorde filmen i början av 2000-talet hade mycket redan bommats igen och lagts ner.

Bo Widerberg (1930– 1997). Hans första långfilmer, Kvarteret Korpen och Barnvagnen, gjordes båda 1963.

Gabriela Pichler

53

54

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Tomma skyltfönster, stängda butiker, övergivna byggnader. Jag tycker ofta att det är något intressant med sådana platser. De skvallrar om någonting som inte alltid går att sätta ord på. Det kan finnas en inneboende poesi också i det som ses som fult eller utan värde. Ruiner, lämningar, rester och fasader som berättar något, om man bara tar sig tid att stanna till och lyssna.

– Jag tycker överhuvudtaget att både platser och människor är så spännande att jag alltid måste lägga band på min nyfikenhet. Inför varje provfilmning till exempel, vill jag helst ha med alla vi filmar!

Ditt sätt att använda amatörskådespelare i vissa roller verkar hänga tätt ihop med just din nyfikenhet och villighet att lyssna. De gestaltar ofta karaktärer med samma eller liknande yrkesroller som de själva har i verkligheten. Vilka är fördelarna med ett sådant arbetssätt?

– Jag tycker ofta att det blir en fin växelverkan, ett givande och ett tagande. De besitter expertkunskaper som jag inte har, men som jag behöver i manus. Det är också mycket roligare att så mycket som möjligt ta hjälp av människorna från platsen, istället för att vara ett filmteam som bara dimper ner och redan har allt utstakat. Peter, som jag berättade om tidigare, hade en roll även i Äta, sova, dö, där han fick vara facklig representant på fabriken. De som jobbade på fabriken med att packa rucolasallad och annat var statister. De var experterna som visste hur det såg ut när man har blivit väldigt skicklig och flink i fingrarna.

– Det är klart att jag har huvudansvaret och är den som till sist bestämmer, men jag strävar alltid efter att de människor jag berättar om skall få förbli komplexa och levande, inte reduceras till entydiga figurer. I bästa fall kan man tillsammans skapa något som är mycket bättre än den vision man hade från början.

Filmarbete är i högsta grad ett teamwork och jag har turen att jobba med en grupp människor som alla har samma inställning.

Prestigelöshet är det vi värdesätter allra mest. Samtidigt är det fiktion det handlar om och en dramaturgi som måste vara på ett visst sätt under nittio minuter. Det är en ständig brottningskamp och jag är inte säker på att jag alltid lyckas.

Gabriela Pichler

55

Du har ett personligt filmspråk som gör att du, med humorns hjälp, kan berätta om sådant som annars lätt hade uppfattats som bottenlöst sorgligt och nattsvart. Nu finns svärtan och skärpan kvar men också skrattet. Det är en ganska svår balansgång att kunna visa det komiska utan att bli raljant eller nedlåtande. Hur gör du för att hitta den balansen?

– Min ambition är alltid att fånga det sammansatta och ibland motsägelsefulla hos människor. Men sedan tycker jag ofta att det mesta i livet är både och. Även de mest sorgliga situationer kan, åtminstone med litet distans, rymma korn av något annat, en komisk eller tragikomisk nivå som, när man får syn på den, gör det lättare att stå ut. Det känns viktigt att ta människor på allvar, inte förlöjliga eller förminska dem. Det hade till exempel varit lätt att i Painkiller måla upp en enkel nidbild eller karikatyr, både av mamman och av den konstvärld dottern delvis är en del av. Det ville vi inte. Därför är scenerna viktiga, där dottern får tala om hur betydelsefullt det har varit att få möta människor som tar konsten, fantasin och kreativiteten på allvar. Liksom förståelsen av att det också är ett privilegium att kunna tillåta sig att försjunka i, leva ut eller praktisera sina fantasier.

Det här för oss osökt över till Hassepriset som står här framför oss. Vad betyder Hasse & Tage för dig?

– Min pappa älskade Hasse & Tage och tyckte att de var fruktansvärt roliga. Deras sketcher och revyer slog an direkt, trots att de i så hög grad bygger på språkmyteri och ordlekar. Så jag är uppväxt med dem, även om jag egentligen inte såg filmerna förrän senare, under filmutbildningen, och upptäckte hur geniala de är.

Det är något med hur de hela tiden lyckas förena humorn med en skarp lavett, en politisk känga. Det är också fascinerande hur de i filmerna kan röra sig mellan nästan naturromantiska stämningar och något helt annat, fortfarande poetiskt, men mycket vildare och mer surrealistiskt. Jag är naturligtvis otroligt hedrad över priset, och fick damma av min skånska när jag tog emot det.

Det är tråkigt att min pappa, som för övrigt kallades Hasse här i Sverige, inte hann att uppleva det. Men min mamma har i alla fall fått vara med om det ofattbara att jag blivit utnämnd till hedersdoktor – jag tror inte att det finns någon stoltare mamma än hon!

56

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Du arbetar redan med ett nytt filmprojekt. Kan och vill du berätta något om vad det rör sig om?

– Det är fortfarande på ett ganska tidigt stadium och litet svårt att formulera sig kring än så länge. Utan att gå in på någon handling så finns det några olika spår som jag håller på att undersöka. Just nu letar jag efter någon sorts ursprungligt, förhistoriskt klipplandskap. Samtidigt följer jag ett annat spår, ett sidoprojekt som har funnits med länge, där jag undersöker dansens många uttryck, kroppar i rörelse och olika traditioner inom fysisk teater. Det är någonting där som jag vill komma åt – vad som händer med våra kroppar i olika rum och civilisationer.

Mer kan jag nog inte säga för tillfället!

Kapitel Pichler Gabriela

57

Gabriela Pichler Född 1980 i Flemingsberg Bor i Göteborg Utbildning 2005–2008 Filmhögskolan i Göteborg Konstnärlig examen i filmregi 2005 Halmstad högskola Etnografisk och sociokulturell dokumentärfilm 2003–2004 Ölands folkhögskola Dokumentärfilmsskola 2000–2003 Halmstad högskola Fil. kand. examen i filmvetenskap Filmografi, urval 2024 Painkiller. Tv-serie i sex avsnitt för svt 2018 Amatörer. Långfilm, fiktion 2012 Äta Sova Dö. Långfilm, fiktion 2008 Tova & Tess – King & Queen of the World Kortfilm, fiktion 2008 Skrapsår. Kortfilm, fiktion 2007 Leda. Kortfilm, fiktion 2004 Nångång. Kortfilm, dokumentär Projekt, urval G.A.P. – Gesture & Action in Process Tillsammans med Archana Khanna Föreställningar, urval 2014 Rött kort. Teaterföreställning. Idé, manus och regi tillsammans med Rasmus Lindgren, America Vera-Zavala och pojken ”Leo”.

Utställningar 2023 Mekaniska rörelser trots smärta Avesta Art på Verket, Avesta, Sverige.

Konstinstallation av Gabriela Pichler och Johan Lundborg 2022 Mekaniska rörelser trots smärta Röda Sten Konsthall, Göteborg, Sverige.

Konstinstallation av Gabriela Pichler och Johan Lundborg

Arbetsliv urval 2008– Frilansande filmskapare 1999–2005 Timanställning och säsongs­ arbetare på Gillebagaren kakfabrik Priser och utmärkelser, urval 2024 Hassepriset, Helsingborgs Dagblad 2018 Dragon Award, Göteborg Film Festival 2018 Angelospriset, Svenska Kyrkans filmpris 2018 oslo:pix: Bästa nordiska film 2013 Kommunals stora kulturpris 2013 Jan Myrdal-sällskapets lilla litterära pris 2013 Svenska Filmkritikerförbundets pris Greta 2013 Guldbaggevinnare för Äta sova dö, Guldbaggegalan 2012 Venice International Festival, Film Critics Week – Audience Award 2010 Guldbaggevinnare för Skrapsår, Guldbaggegalan Stipendier, urval 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2019 abf:s Kulturstipendium 2018 Adlerbertska stiftelsens stipendium 2016 Västra Götalands arbetsstipendium 2013 Göteborgs stads kulturstipendium 2010 Bo Widerbergstipendiet 2009 Carl Larsson-stipendiet Övrigt 2024 Humanistiska fakultetens hedersdoktor på Göteborgs universitet

58

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Lena Trapp

59

Lena Trapp Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson och Lena Trapp

Oavsett om hon arbetar med avancerad 3d-teknik och innovativa animationer eller med mer traditionella material och uttryck, rör sig Lena Trapps konst i gränslandet mellan dröm och verklighet, natur och teknologi.

Betraktaren bjuds in att utforska inre och yttre rum, att förflytta sig mellan lager av tid och minnen, inte sällan med vatten som bärande element. I videoanimationen Monument of the Tides snurrar en snäcka runt sig själv i en skruvande rörelse. Del efter del tas isär och fogas samman igen, i en evig loop.

Verket köptes in av Göteborgs konstmuseum 2022 och placerades i Sergelgalleriet, intill 1700-talsskulptören Johan Tobias Sergels medaljonger och byster.

60

Stenastiftelsen Årsbok 2024

f ö r a t t f å en uppfattning om hur det kan se ut när Lena Trapp arbetar med skulpturala objekt i mer traditionella material, söker vi upp parkeringshuset Perukmakaren i centrala Göteborg. På varje våningsplan finns konstverk av olika kvinnliga konstnärer, alla i skiftande material, tekniker och uttryck.

På våningsplan fyra hittar vi Lena Trapps bidrag Compressed and Depressed, frontalt placerad på en tom väggyta. Det textila verket föreställer en av jordens mest motståndskraftiga organismer, trögkryparen. I verkligheten millimeterstor och bara synlig i mikroskop, men här uppförstorad till cirka 1×1,5 meter.

Släktet Eutardigrada, eller trögkrypare, fanns på jorden flera hundra tusen år före dinosaurierna och har överlevt de mest extrema förhållanden – kyla, torka, strålning, syrebrist etcetera. På engelska kallas de ibland moss piglets eller water bears, vilket inte känns långsökt när man ser Lena Trapps ögonlösa, rundtrynade varelse med åtta kloförsedda ben. Två rep är hårt åtdragna runt den runda kroppen. Trögkryparna har hittills klarat det mesta, men nu visar forskningen att vårt allt varmare klimat tycks påverka även dessa, de tåligaste av livsformer.

– Jag hade länge velat göra något med just trögkrypare.

Intresset för djur och natur har jag haft så länge jag kan minnas, säger Lena Trapp när vi har slagit oss ner runt ett stort bord placerat mot ett burspråksfönster. Lägenheten i Haga fungerar också som ateljé, åtminstone under de moment som går att arbeta med på datorn.

– Det är fascinerande att upptäcka hur livsformer anpassar sig efter omständigheterna och hur organismer kan förändras och utvecklas över tid, i takt med yttre påverkan. När den här möjligheten dök upp tyckte jag att parkeringshuset var den perfekta platsen, med alla bilar och den påverkan de har på omgivningen. Varför det blev ett textilt verk säger en hel del om hur jag arbetar. Jag hade precis fått ärva en symaskin, men kunde inte alls sy. ”Hur svårt kan det vara?” är mitt vanligaste sätt att närma mig nya områden, och det var precis så det gick till. Jag lär mig nya saker hela tiden eftersom jag alltid är nyfiken på oprövade kombinationer och materialmöten. Det händer förstås att jag ganska snabbt upptäcker att det krävs en hel

Projektet ArtMadeThis är ett samarbete mellan kreatören Ali Davoodi och fastighetsbolaget Vasakronan, med målet att skapa attraktivare stadsmiljöer med hjälp av kvinnliga konstnärer.

Till höger: Ur Monument of the Tides, 2021

Lena Trapp

61

Compressed and Depressed, 2022

64

Stenastiftelsen Årsbok 2024

del för att lära sig den teknik jag är intresserad av, men jag ger mig aldrig. Jag tror att jag är medlem i de flesta verkstäder på kkv och har genom åren gått en mängd olika utbildningar.

Du har en lång och framgångsrik karriär som digital designer och 3d-animatör med kommersiella uppdrag bakom dig, men valde för fem år sedan att ta steget att fullt ut och i första hand ägna dig åt ditt konstnärskap. De sporadiska uppdrag du då och då utför gör du under namnet Hey Pantarei, inte Lena Trapp. Vi skall tala mer om vad erfarenheterna från reklambranschen har inneburit och dina många kreativa spår, men först vill vi veta hur det startade för din del.

– Det började med att jag gick en utbildning på Stenebyskolan, i silversmide, järnsmide och metallkonst. Jag tyckte att det var jättekul att arbeta i de materialen och fortsatte sedan att utbilda mig i Köpenhamn, på Guldsmedsskolan. Där gick jag i fyra år och lärde mig verkligen hantverket från grunden. Hur ett litet, litet filtag kan förändra allt. Det där är något jag fortfarande har med mig och har nytta av. Även om den kallas Guldsmedsskolan arbetade vi mycket i silver och fick bland annat lära oss att fatta in stenar. För att göra komplexa lödningar krävs både en enorm precision och gedigna kunskaper om de olika materialens egenskaper. Det jag gjorde då var smycken med någon sorts möte mellan det mjukt organiska och det hårt mekaniska. Så på ett sätt är det ändå inte så långt ifrån det jag ägnar mig åt nu.

– Efter tiden i Köpenhamn åkte jag till New York, runt 1997, och stannade där i ungefär ett halvår. Jag lärde känna en hel del gallerister och konsthandlare och kunde ställa ut mina smycken. De blev väldigt populära, men jag kände samtidigt att jag ville gå vidare, utforska nya processer, hitta andra sätt att uttrycka mig på. Jag åkte tillbaka till Sverige och började mer och mer intressera mig för foto och rörlig bild. Efter att ha utbildat mig jobbade jag till och med som fotograf ett tag, men kände att det inte räckte till. Det jag såg – mina inre bilder – gick inte riktigt att vare sig fotografera eller filma. Det var så jag kom in på 3d-tekniken, som var helt ny då. De möjligheter som öppnade sig, detta att själv kunna bygga upp obegränsade egna världar, lockade mig.

Föreningen kkv, Konstnärernas kollektivverkstad, bildades i Göteborg 1974. I lokalerna i det gamla sockerbruket vid Röda Sten finns 15 verkstäder, med bland annat gjuteri, snickeri, storformatskrivare och textilpatinering.

Lena Trapp

65

Då befinner vi oss tidsmässigt i början 2000-talet och du går en treårig utbildning i 3d-animation och konstnärlig gestaltning, som under en kortare period anordnades av Högskolan i Väst. Vad har det inneburit för dig?

– Jag är så glad att jag gick den utbildningen! Den var otroligt påkostad och gedigen – och enormt lärorik. Innan dess hade jag även gått utbildningen Computer Graphics Design, där jag upptäckte 3d-animation för första gången. Vi var ett femtontal konstnärer som kom in på utbildningen och det var en hel del gemensamma föreläsningar med både di, Dramatiska Institutet i Stockholm och dåvarande Fotohögskolan här i Göteborg.

Det är ju över tjugo år sedan nu, men då var allt helt nytt och okänt. Och jag vill alltid lära mig nya saker, ta reda på hur saker fungerar och hänger ihop. Plocka isär och sätta samman igen.

Så har det varit ända sedan jag var liten. Bästa stället att vara på var pappas verkstad, med alla verktyg, muttrar och skruvar.

Vad betyder intresset för den sortens ny teknik för fantasin, för dig som konstnär?

– Framförallt gör det att jag kan testa idéer och pröva olika lösningar mycket snabbare. Både det som kommer att animeras och det som skall bli fysiska objekt. Det blir en sorts digital förlaga som kan användas på många olika sätt. 3d-printern kan användas till alla möjliga material, inte bara plast och trä. Jag har till exempel använt den till lera. Det öppnas också möjligheter att kombinera tekniker och material på nya vis. Jag kan bygga på och addera fysiska objekt till det jag skrivit ut i 3d, gränserna flyttas helt enkelt och jag kan skapa sådant som hade varit omöjligt att göra annars. Det blir som en oändlig värld. Jag kan försöka att närma mig de där mellanvärldarna och tillstånden som intresserar mig och gestalta dem på sätt som annars inte hade varit möjligt. Eller i alla fall väldigt svårt.

– Jag är bra på att komma ihåg mina drömmar och jag kan använda mig av dem i min konst. Jag minns hur jag en gång som barn drömde att jag var på en konstutställning och vaknade, irriterad över att alla andra gjort så fantastiska saker, men inte jag själv. Sedan slog det mig ”vänta litet, det är ju jag som skapar det här i drömmen, men hur skall jag komma ihåg allt?”

66

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Då låtsades jag ta med mig en kamera in i drömmen och tog kort så att jag skulle komma ihåg. Nu behöver jag inte några fiktiva kameror, jag minns ändå. Jag tycker att det är något fint och värdefullt med hur vi i drömmen kan frigöra sådant vi sällan kommer åt i verkligheten, hur det öppnas nya vägar, kanaler och förgreningar som leder en djupare och kan passera de hinder vi annars begränsas av.

– Rörelser och ljud är också en viktig del av min konst. Sandkornens föränderliga formationer när vattnet sköljer över och drar sig tillbaka eller vindens rörelser i fält av gräs. Hur ljud fortplantar sig i vatten. Naturfilmer är en stor inspirationskälla, liksom mina många år av dykning. Jag tog dykarcertifikat när jag var sexton och har dykt väldigt mycket, både i Sverige och runt om i världen.

Ditt verk Monument of the Tides väcker associationer till både ljud och lyssnande, till någon sorts membran. Snäckan kommer, i någon form, att finnas med i din utställning på Göteborgs konstmuseum senare i år. Går det redan nu att berätta någonting om hur du tänker dig det hela, utan att gå in på detaljer?

– Jag vet att det kommer att vara en kombination av olika tekniker och material. Förhoppningsvis kommer jag att kunna använda mig av en ny sorts transparenta led-skärmar, men det kommer också att finnas andra skulpturala objekt. Jag har tänkt att snäckan skall få ta steget ut i rummet, som en stor skulptur. Överhuvudtaget tror jag att formaten kommer att vara stora.

Vad är det som gör att du vill gå upp i format?

– Jag vill att det skall bli mer monumentalt och kraftfullt. Tydligt. Att betraktaren skall omslutas av verken, stämningen och ljuden. Att sinnena skall aktiveras och förstärkas av att befinna sig i rummet, som kommer att vara nersläckt. Det skall vara som att gå in i en annan värld.

– Jag mediterar mycket och är just nu väldigt fascinerad av gongens ljud och hur det påverkar oss. Alltså de djupa, djupa frekvenser och toner som en stor gong alstrar. Ljudvågorna och

Till höger: Ur Subconscious Explorations, 2021

Lena Trapp

67

68

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Lena Trapp

69

74

Stenastiftelsen Årsbok 2024

vibrationerna går rakt in i kroppen och det uppstår en sorts värmekänsla. Under meditationen kan jag se oerhört klart vad det är jag vill göra. Det gäller bara att hitta rätt sätt att förverkliga och realisera bilderna. Jag gör som jag brukar – experimenterar och prövar mig fram. Hittar nya sätt att använda tekniker som ibland är avsedda för något helt annat. Jag får använda mig av alla de kunskaper jag har samlat på mig under åren och våga att testa. En del konstnärer hittar ett område eller ett uttryck som de sedan kretsar kring hela livet. Jag gör tvärtom. Jag letar ofta efter nya materialmöten, nya, oprövade sammansättningar för att närma mig de starka inre bilder och idéer som kommer till mig.

Har du gjort någonting i den här skalan tidigare?

– Det närmaste är nog Descend, ett 3d-verk där jag samarbetade med musikern och kompositören Christoffer Berg. Installationen visades på icia, Institute for Contemporary Ideas and Art 2019. 2021 totalförstördes sorgligt nog hela den stora konsthallen på Ringön, efter en brand i de närliggande industrilokalerna. Samarbetet med kompositören och producenten Jukka Rintamäki har också betytt mycket. Han har gjort ljuden till mina verk Subconscious Explorations och Monument of the Tides, det senare finns numera på Göteborgs konstmuseum.

Du har nämnt drömmar och meditation som inspirationskällor och startpunkter för ditt skapande. Vad är det annars som triggar igång fantasin och idéerna?

– Jag blir ofta inspirerad av meningar som bara dyker upp och får mig att fundera över vad de betyder. Jag skriver ner, skissar och antecknar saker hela tiden, mest på telefonen, men även på papper. Jag skulle behöva bli bättre på att prata in det jag ser och upplever, för att snabbt fånga känslan. Med mobilkameran kan jag också ta bilder av intressanta mönster och tecken som dyker upp i stadsmiljön eller i naturen.

Inspirationen kan också komma från böcker eller poddar som jag lyssnar på, som berör ämnen som filosofi, psykologi och historia. Jag är intresserad av allt som rör människans existens, identitet och olika livsformer och de komplexa sambanden mellan individ, samhälle och natur.

Christoffer Berg är producent, kompositör och musiker inom elektronisk musik. Han har samarbetat med bland andra Depeche Mode, The Knife, Fever Ray och Håkan Hellström.

Kompositören och producenten Jukka Rintamäki har en bakgrund som basist och låtskrivare i gruppen Silverbullit.

Han arbetar med filmmusik och ljuddesign och har skrivit musik till dans- och teaterföreställningar och datorspel.

Lena Trapp

75

Kan du ge något exempel på en sådan mening?

– Av någon anledning kommer de ofta till mig på engelska. Det kan verka helt obegripligt och lösryckt när man pratar om det så här, men för mig fungerar det. ”From all the layers” är en sådan mening till exempel. Eller ”The deepest of breaths to the endless sea”. Jag kan också skriva ner saker som ”färdas i svart lava”, ”hammarslag”.

Vattnet, det flödande och rörliga och de många lagren är verkligen något som återkommer i ditt skapande. Till och med i namnet på din designverksamhet, som du kallar Hey Pantarei – allt flyter. Men även om du arbetar med högteknologisk, ofta experimentell teknik förefaller det inte finnas någon motsättning mellan att arbeta digitalt och att arbeta med händerna. Är det konkreta, handgripliga skapandet fortfarande viktigt för dig?

– Absolut! Det var så allt började. Som barn samlade jag blålera och drog med mig på en liten kärra för att kunna bygga upp egna världar. Jag blev ganska retad för det och gick under namnet Ler-Lena. Ritat och tecknat har jag gjort hela livet. Hur mycket jag än har skissat och testat i 3d händer det alltid något oförutsett när jag väl börjar att arbeta med händerna. Intuitionen och ögonblickskänslan tar över och leder mig vidare. Det fina är att jag kan hitta sätt att kombinera och använda mig av både de digitala teknikerna och de analoga, hantverksbaserade metoderna i min konst.

Nu när kkv har öppnat en silversmedja känner jag faktiskt att det skulle vara roligt att ta upp smide i någon form igen. Jag utesluter ingenting i mitt skapande och om tio år, när en massa nytt har hunnit att hända, kanske jag uttrycker mig på helt andra sätt. Men det är klart att det finns en kärna som är jag i allt det jag gör, oavsett medium.

Ett verk som många nog har sett på bild är ditt uppmärksammade bidrag till Liljevalchs vårsalong 2022. Berätta litet mer om vad Carry Me Home betyder för dig? Det är en stor, ansiktslös varelse täckt av långt gult hår som, lätt framåt­ böjd, försiktigt bär en planka i famnen.

76

Carry Me Home, 2021

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Lena Trapp

77

– Det är förstås upp till var och en att tolka in vad de vill, men för mig går det tillbaka till min barndom. Jag har gjort ett annat verk med två ingjutna plankor, You and I. Det är ett porträtt av mig och min bror. De där plankorna härrör egentligen från furupanelen i taket hemma hos mormor och morfar på Smögen.

Som barn brukade vi ligga i våra sängar, titta upp i taket och läsa in vår familj i de olika ådringarna, kvisthålen och mönstren som uppstod.

– För mig handlar Carry Me Home om identitet. Gestalten kommer upp ur det undermedvetna för att befinna sig i vår vakna, verkliga värld. Varelsen som bär mig är varken ond eller god utan precis som naturen – vild, stark och oförutsägbar. Det är intressant att kvinnor ofta ser varelsen som manlig medan många män uppfattar den som ett kvinnligt väsen. För mig har den alla kön.

– En del tycker att den är obehaglig och frånstötande medan andra bara vill stanna kvar och vara med den. När det sker känner jag att jag ändå har lyckats komma nära något som inte bara rör mig själv. Det blir ett möte och en dialog och något nytt uppstår ur det. Att få vara med om det känns stort. När konsten skapar ett språk som sätter oss i förbindelse med nivåer vi annars sällan når.

Till sist, vad innebär det här stipendiet för dig? Meningen med Stenastiftelsens kulturstipendier är bland annat att skapa utrymme för nya steg som leder vidare i de konstnärliga processerna.

– Jag är fortfarande helt chockad! Att jag skulle komma ifråga var lika oväntat som fantastiskt. Jag har mest bara försökt att jobba på med det jag har framför mig och hålla fast vid beslutet att koncentrera mig på min konstnärliga verksamhet. Nu har jag plötsligt den möjligheten på ett helt annat vis. Att på det här sättet få en bekräftelse på att någon ser vad jag gör och att det betyder något, är ett otroligt stöd.

– Jag kan ibland ångra att jag stannade kvar så länge i reklamvärlden och arbetade med kommersiella visualiseringsuppdrag och illustration. Samtidigt har de åren gett mig ovärderliga kunskaper på så många områden. Jag har, som alltid, hur många

78

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Favoritverktyg: Nyfikenhet och mod.

Nyfikenhet att upptäcka, lära mig nya saker och modet att göra det.

Lena Trapp

79

80

Stenastiftelsen Årsbok 2024

idéer som helst om vad jag vill fortsätta med, men en sak som jag nu kommer att kunna förverkliga är att åka till Sydkorea eller Japan. De ligger så långt fram vad gäller installationskonst och ny teknik. Det finns massor att lära sig, men framför­ allt blir det en chans att hitta egna, nya metoder och upptäcka andra perspektiv. Att resa, se nya platser och obekanta miljöer, att möta människor med helt andra erfarenheter och utgångspunkter har alltid varit en viktig del av mitt sätt att arbeta.

Kapitel Lena Trapp

81

Lena Trapp Född 1974 i Göteborg Bor i Göteborg Utbildning 2002–2005 Högskolan Väst (Stenebyskolan), 3D-animation och konstnärlig gestaltning (b.s) 2002–2005 Göteborgs universitet (Valand, Fotohögskolan) 46,5p – Fri konst i verkliga och virtuella världar – Situation 2 – Fördjupade konsthantverksstudier 2001–2002 ky Akademin Lindholmen, Computer Graphic Design 2000–2001 Art Collage, Foto 1994–1999 Guldsmedsskolan Köpenhamn, Smyckekonst 1993–1994 Stenebyskolan, Silver/Metall Separatutställningar 2021 Galleri 54 2019 icia-Institute of Contemporary Art 2019 Art Photo Collection Samlingsutställningar, urval 2024 Koami art lab 2023 Koami art lab 2022 Liljevalchs vårsalong 2022 Dunkers kulturhus, Nordisk salong 2022 Art Made This 2022 Koami art lab 2020 Galleri Box, Cash Box 2019 Noice (Singapore)

Representerad Göteborgs konstmuseum, Art photo collection, Marisa del Re gallery, Göteborgsposten, kvadraten arkitekter, Eedo och privata samlare Arbetsliv 2007– Trapp 3D/Hey Pantarei, 3D-Animation, Illustration, Art Direction, Creative Direction och Post Production Stipendier, urval 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2022 Konstnärsnämnden, ettårigt arbetsstipendium 2022 Helge Ax:son Johnsons stiftelse

82

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Öberg Hannes

83

Hannes Öberg Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson och Lennart Sjöberg

Barytonen och värmlänningen Hannes Öberg ingår sedan 2021 i Göteborgsoperans fasta solistensemble och har tidigare kunnat ses i ett stort antal uppsättningar både i Skandinavien och på kontinenten. Han debuterade på operascenen redan under sin utbildning, då han 2014 sjöng titelrollen i Niklas Brommares nyskrivna opera Min bror är Don Juan på Kungliga Operan i Stockholm.

Operarollerna har därefter varvats med mer kammarmusikaliska framföranden av lieder och romanser, ett annat av Hannes Öbergs stora intressen. Mindre känt är kanske hans bakgrund som lajvare och eldkonstnär, hans passion för akrobatik och möbelrenovering, erfarenheter och kunskaper som alla har visat sig komma till god nytta även på operascenen.

84

Stenastiftelsen Årsbok 2024

n ä r v i s e s i ett repetitionsrum på Göteborgsoperan i slutet av maj återstår det några få föreställningar av Viva la mamma!, som haft nypremiär under våren. Hannes Öberg, som inte var med i den ursprungliga uppsättningen, spelar rollen som regissören Alfredo Madralli. Under våren har publiken också kunnat se honom som Momus i Rameaus barockopera Platée. Men nu väntar snart ett halvårs föräldraledighet i hemmet i Höör, med smärre avbrott för sommaruppträdanden i bland annat födelseorten Sunne. Där är planen att starta en ny scen för sommaropera och Hannes Öberg är en av initiativtagarna. I mars 2025 återkommer Hannes Öberg i Göteborgs­ operans uppsättning av Benjamin Brittens Peter Grimes, där han kommer att spela rollen som apotekaren Ned Keene.

Hur väcktes ditt musikintresse och vad var det som fick dig att vilja bli operasångare?

– Vi sjöng alltid mycket hemma under min uppväxt. Musiken fanns med på ett självklart vis, även om ingen var professionell musiker. Båda mina föräldrar jobbar inom kyrkan, min mamma är diakon och min pappa är församlingspedagog. Så, mycket musik, även om det inte i första hand var klassisk musik, utan mer folkmusik och en hel del från proggeran, som mina föräldrar vuxit upp med. När jag var fyra år flyttade vi till Östra Kapprovinsen i Sydafrika och stannade där i fyra år, fram till millennieskiftet. Mina föräldrar åkte ner som missionärer för att hjälpa till med att bygga upp ungdomsverksamheten i Port Elizabeth, som staden hette då. Nu har den bytt namn och heter Gqeberha. Där genomsyrar musiken samhället på ett helt annat sätt, den är en del av vardagen och djupt rotad i kulturen. Den tidiga präglingen tror jag kan ha spelat in. Jag blev mer och mer indragen i musikens värld och började att spela fiol och piano under tiden i Sydafrika. När vi kom tillbaka till Sverige fastnade jag för sången, mycket för att jag drömde om att bli musikalsångare – jag har alltid tyckt om att stå på scen och gillade att uppträda och spela teater. När jag skulle börja gymnasiet flyttade jag hemifrån och gick på Sundstagymnasiet, en skola med musikinriktning i Karlstad. Det var egentligen där jag på allvar kom i kontakt med den klassiska musikvärlden. Där fanns

Viva la mamma! baseras på Gaetano Donizettis opera Le convenienze ed inconvenienze teatrali från 1827.

Claes Eriksson, som var Stenastiftelsens honorärstipendiat 2019, stod för både ny svensk text och regi vid urpremiären 2022. Jean-Philippe Rameaus opera Platée komponerades 1745.

Hannes Öberg

85

en lärare, Mårten Engdahl, som undervisade i klassisk sång och när jag hörde hans elever ville jag också lära mig. Först mest för att se om jag kunde, men sedan blev jag fast och fortsatte att ta lektioner för honom under hela gymnasietiden. Det var också under den perioden jag såg mitt livs första operaföreställning – Puccinis Bohème på Wermlandsoperan – och blev helt knockad.

Jag hade förstås lyssnat mycket på opera tidigare, men att uppleva det live och känna ljudvågorna från sångarnas röster var något helt annat. Det här ville jag också göra!

Efter gymnasiet söker du till det som numera heter Vadstena Sång och Pianoakademi och fortsätter dina studier där. Det är en högskoleförberedande utbildning för klassiska sångare och pianister, med speciellt fokus på lieder- och romansinterpretation. Vad har du fått med dig därifrån?

– Jag skulle säga att det var under de två åren i Vadstena som hela grunden för mitt musicerande och min musikförståelse lades. Det var en otroligt stimulerande och givande tid, där vi fick fördjupa oss i verk och tonsättare från olika epoker och språkområden. Det interpretationsarbete vi tillsammans genomförde, skärpte förmågan att tolka musik och text, att förstå sammanhangen och de specifika förutsättningarna för varje enskilt verk. Vi fick bekanta oss med olika språk och traditioner genom att konkret arbeta med verk från till exempel den franska repertoaren, den tyska och den engelska. Vi fick noter till allt och jag och min fru, mezzosopranen Emma Sventelius, har ett enormt notbibliotek hemma. Vi träffades i Vadstena och har varit ett par sedan dess. Under de två åren fick vi också många möjligheter att möta publik, att testa och pröva. Det var säkert en konsert i månaden, minst. I Vadstena förstärktes den grundläggande glädje jag upplever i musikskapandet och sången, inte minst genom min sånglärare där, Anders Düring, och interpretationsläraren Monica Thomasson.

Vilken musik var det som fångade dig mest under de åren?

– Först var det nog svenska och engelska romanser och lieder, kanske främst för att de var språkligt lättillgängliga på ett annat vis än exempelvis den tyska eller italienska romansrepertoaren.

Hannes Öberg

Ture Rangström (1884– 1947). Ralph Vaughan Williams (1872–1958).

Gerald Finzi (1901– 1956). Ivor Gurney (1890–1937). Benjamin Britten (1913–1976).

Franz Schuberts sångcykel Die schöne Müllerin, baserad på 20 texter av Wilhelm Müller, komponerades 1823.

87

Bland de svenska fastnade jag tidigt för Ture Rangström och bland de engelska Ralph Vaughan Williams, Gerald Finzi eller den betydligt mindre kände Ivor Gurney. Det finns hur mycket som helst att upptäcka. Benjamin Britten förstås! Den där lusten att utforska och leta också efter mer okända verk har aldrig lämnat mig och jag vill fortsätta att kombinera de två spåren – opera och romanser. Det är två olika sätt att sjunga och närma sig musiken. Jag vill inte utesluta någondera, men det kan ibland vara befriande att få använda rösten på ett mer finstilt och kammarmusikaliskt vis än vad det kan bli på en operascen.

Dessutom tror jag att den sortens växelbruk gör att man är på tårna och inte går på rutin. Jag är långt ifrån ensam om detta, vi är många inom operavärlden som delar det intresset.

Då hade du ännu inte riktigt upptäckt Schubert och hans sångcykler?

– Nej det kom litet senare, efter Vadstena. Numera är det verkligen något jag ägnar mig mycket åt. Jag håller på att översätta Die Schöne Müllerin till svenska för att kunna sjunga sångerna på ett sätt som gör att de kommer närmare och kan nå en svensk publik på ett annat vis än om de framförs på tyska. Vi får se hur det går, det är ett stort projekt.

– Die Schöne Müllerin är en så gripande historia, men kan vara svår att först ta till sig. Den handlar om en mjölnare som är svartsjuk och inte ser någon annan väg än att ta sitt eget liv.

När jag började att fundera mer över innehållet och vad texten egentligen berättade om upptäckte jag plötsligt hur lätt den hade kunnat handla om vår egen tid. Det är helt enkelt en ung, olyckligt förälskad tonåring som är tafatt och blyg och inte vet hur han skall närma sig den han är kär i. När han ser att hon flörtar med en annan, utan att han själv har lyckats tala om vad han känner, ser han ingen annan utväg än att begå självmord. Allt det här är så mycket lättare att förmedla till en svensk publik om det sjungs på svenska. Det vore en dröm att skapa en föreställning och turnera runt med den. Att kunna berätta och förmedla historier så att människor berörs av de öden som skildras har alltid varit det viktigaste för mig. Att låta musik och text bli ett och få fram det som rör oss alla, det i grunden mänskliga.

88

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Intresset för text, är det något du alltid haft?

– Ja, på sätt och vis. Det hör delvis ihop med min bakgrund som trubadursångare och lajvare, Jag kunde sitta ute i skogen i medeltida kläder och spela sexsträngad luta och sjunga egna visor. Jag skrev mycket eget material, fyllevisor, dryckesvisor och så vidare.

Sedan fortsatte det med översättningar av sånger jag uppskattade, men som inte fanns på svenska. Eller också skrev jag nya texter som skulle passa in i lajvsammanhanget. Numera får jag mitt utlopp för detta på scenen men resten av min familj – som också blev indragna i lajvvärlden – har faktiskt fortsatt. Det kan vara otroligt kul det här att helhjärtat gå in i en karaktär, det är som ren improvisationsteater fast det kanske varar ett helt dygn!

Finns det lärdomar och erfarenheter du tagit med dig in i operavärlden?

– Ja, absolut. Men här är det ännu fler bollar i luften, ännu fler parametrar att ta hänsyn till. Man måste ha koll på vad som utspelar sig i musiken, vad som händer nere i orkesterdiket och vara i absolut kontakt med kollegorna på scenen. Utrymmet för improvisation är förstås inte lika stort, men samtidigt är det i de ögonblicken en föreställning lever som mest. När timingen fungerar och det där lilla, lilla oväntade tänder en gnista.

Benjamin Britten, som du nämnde tidigare, är ju ett lysande exempel på en tonsättare som behärskade både opera och romanser. Vad betyder han för dig?

– Jag älskar Britten och just Peter Grimes har levt inom mig ända sedan jag såg Johanna Garpes fina uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm 2013. Det är något så speciellt med hur han alltid lyfter fram de svaga och utsatta i samhället och hur han genom sin medmänsklighet får oss att känna igen andra och se oss själva. Det skall bli enormt spännande att få ge sig in i och den främsta anledningen till att jag avbryter min föräldraledighet vid årsskiftet.

Hur förbereder du dig för en roll som Ned Keene i Peter Grimes?

– Jag läser oftast igenom och lyssnar samtidigt på olika inspelningar för att komma in i tonspråket. Efter det börjar jag på

Hannes Öberg

89

allvar att studera noterna och tar till mig texten mer och mer.

Jag försöker tränga in i karaktären och förstå vad det är för drivkrafter det handlar om. Sedan händer det förstås att man kommer till första repet och upptäcker att regissören har en helt annan tolkning och syn! Då får man tänka om. Jag har faktiskt inte tänkt på det förut, men nu slår det mig att det är raka motsatsen till hur jag arbetar när det gäller romanser och lieder.

Där börjar jag oftast i texten.

Vad beror det på, tror du? Är det för att du redan är så bekant med musiken eller är det något annat som spelar in?

– Kanske för att en opera är ett så mycket större maskineri. När det gäller romanser och lieder kan jag på ett annat sätt föreställa mig hur det kommer att låta genom att läsa pianostämman. Men i så komplex musik som Brittens operaverk behöver jag höra orkestreringen, identifiera de olika stämmorna, upptäcka ledmotiven och få en uppfattning om var betoningarna ligger och så vidare. Det går inte riktigt att få ett grepp om enbart med ett klaverutdrag.

Låt oss hoppa tillbaka litet i tiden och till åren på Operahögskolan i Stockholm. Du går där mellan 2013 och 2017. Hur var de åren?

– Jag fick framförallt mycket scenisk kunskap. Jag hamnade i en väldigt bra klass som hade alla röstfack representerade.

Det gjorde att vi fick göra mycket utanför huset, vilket nog var räddningen. Här är kanske inte rätt tillfälle att fördjupa sig i utbildningssystemet och vad som har hänt med de konstnärliga utbildningarna efter Bolognaprocessen, den som lett till att alla linjer är utformade på samma sätt – en treårig kandidat följt av en tvåårig master, och därefter forskningsfördjupning. Operahögskolorna på många andra håll i Europa, till exempel i Tyskland och Österrike, insåg tidigt att det inte gick att applicera det ensidiga forskningsperspektivet på opera- eller musikutbildningarna och har fortsatt att göra på sitt eget vis. Men inte Sverige. Det blir litet märkligt att målsättningen för utbildningarna är så uttalat forskningsinriktad. För att bli en bra sångare eller musiker måste man få praktisera, öva, spela och sjunga så

90

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Gizem Kling Erdogan

91

Don Giovanni på Göteborgsoperan 2023.

92

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Martin Hederos

93

94

Stenastiftelsen Årsbok 2024

mycket som möjligt. Det är inte kunskaper man kan läsa sig till.

De går bara att erövra genom en konkret praktik.

– Det var förstås fantastiskt roligt att få debutera på operascenen i ett så speciellt verk som slagverkaren Niklas Brommares nyskrivna opera Min bror är Don Juan, där han utgår från Mozarts Don Giovanni, men skruvar till det hela och gör en egen variant där halva orkestern är slagverkare. Det är en lekfull musik med taktartsbyten och skivscratching till exempel.

Vi spelade föreställningen i två olika omgångar och fick även åka till Mannheim och gästspela. Efter mastern 2017 gjorde jag min ”riktiga” debut i i Gounods Faust på Norrlandsoperan. Min bror är Don Juan var medan jag fortfarande var elev på Operahögskolan.

– Men jag skulle nog säga att det mest avgörande för min del var insikten att jag höll på att sjunga sönder mig helt.

Vad hände?

– En ung sångares röst är inte färdigvuxen och jag fick sjunga alldeles för tung repertoar för tidigt. I början tyckte jag förstås att det var häftigt att jag fick göra de där rollerna, men efter ett tag kände jag att det var något som inte stämde. Kroppen orkade helt enkelt inte hålla emot och jag hade ett vibrato som en 85-årig sopran! När jag åkte till Wien för att träffa min nuvarande sång­ pedagogs lärare, professorn och röstcoachen Sebastian Vittucci, sade han ”Det är ju fantastiskt att du kan sjunga Verdis Don Carlos nu, men det är ingen som kommer vilja höra en 23-årig Don Carlos, och fortsätter du så här kommer du aldrig att kunna sjunga den rollen om tio år. Men det är ett val du gör.” Han upp­ manade mig att spela in hur jag sjöng nu och jämföra med tidigare inspelningar. Det var hemskt att upptäcka hur mycket min röst hade förändrats. Jag gick tillbaka till skolan och talade om att jag inte kunde fortsätta att sjunga den repertoar de hittills gett mig och bad att få arbeta med ett helt annat material.

Du bytte inriktning och sjöng Mozart och mer bel cantoartad repertoar under resten av utbildningen och började att ta lektioner för en sångpedagog i Stockholm, Erik Årman.

Vad har det inneburit för dig?

Giuseppe Verdis opera Don Carlos från 1867 har fem akter och bygger på Friedrich Schillers drama med samma namn.

Hannes Öberg

95

– Både min fru och jag har fortsatt att ta lektioner för Erik Årman.

Hon hade redan tidigare gått hos honom och var den som först tipsade mig. Utan hans hjälp hade jag nog inte kunnat fortsätta som sångare. Jag är oerhört tacksam för att jag till slut vågade att lyssna på vad min kropp försökte att tala om för mig.

– Jag fick börja om från början och bygga upp rösten från grunden. Innan dess hade jag mest gått på känsla och sjungit med naturröst. Och det kan räcka bra ett tag – tills det inte längre gör det, och då har man inga kunskaper överhuvudtaget om vad som behövs eller vad som är fel. Tack vare Erik har jag numera både verktygen och en annan förståelse. Samtidigt handlar det också om att våga lita på sin magkänsla. Det måste kännas rätt. Då är den enda vägen att pröva. Sångteknik är inget du kan läsa dig till, du måste testa och upptäcka vad som fungerar för just din röst. Det finns många fällor att gå i.

David Radok gjorde sin regidebut på Stora Teatern i Göteborg 1980 och har därefter stått bakom ett stort antal uppmärksammade föreställningar på Göteborgsoperan, bland annat Resan till Reims, Rusalka och Wozzeck.

Du har hunnit att uppträda på många operahus och fick kontrakt på operan i Kiel i två omgångar, ganska direkt efter din examen. Hur är det att vara här på Göteborgsoperan, där du nu ingår i den fasta solistensemblen?

– Helt underbart! Det är utan tvekan det bästa operahus jag har varit på. Själva huset i sig är fantastiskt, med en scen som är otroligt skön att sjunga från, en enastående akustik och jättefina lokaler. Men det viktigaste av allt är förstås att få vara en del av en ensemble som brinner för samma saker som jag själv.

Att få berätta historierna är det som står i fokus för i princip samtliga sångare, inte att själva stå i centrum. Det är få förunnat att få uppleva det här och jag är verkligen lycklig över att få vara omgiven av alla dessa generösa, kunniga kollegor och att få ta del av deras kunskaper och erfarenheter.

Hur har den här speciella ensemblekänslan vuxit fram, tror du?

– Det jag har hört i huset är att det går tillbaka till tiden med David Radok. Hans namn kommer konstant på tal när jag pratar med kollegor. Han skapade på något vis en anda och ett spelsätt som lever kvar. Jag hann själv aldrig arbeta med honom innan han försvann, men för sångarna i huset har han varit otroligt viktig.

96

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Sången är ditt främsta konstnärliga verktyg, men i dina rolltolkningar märks också ett lustfyllt förhållande till skåde­ speleriet och en påtaglig rörelseenergi. Berätta litet mer om vad skådespeleriets mer fysiska aspekter betyder för dig.

– Jag hade en gång en regissör som sade ”Det finns två sorters skådespelare och operasångare. Björnen och vesslan. Antingen är man det ena eller det andra. Björnen kan försöka att förvandla sig till vessla och vesslan till björn, men det går aldrig att nå ända fram.”

– Jag är definitivt vessla! Det kliar i kroppen och jag har svårt att sitta still om jag ser att det finns en chans att pröva nya fysiska utmaningar. Jag håller, helt på egen hand, på med en del akrobatik. Det är så roligt att se vad kroppen kan klara av och lära sig. När de andra går på rast kan jag bli kvar på scenen och istället pröva olika sätt att hoppa över en mur utan att slå mig, eller pröva mig fram till det enklaste sättet att ta mig över ett bord. Om och om igen!

– Min fru hävdar att det helt klart har att göra med att jag faktiskt vet hur det känns att vara förlamad. När jag var åtta, sista året vi var i Sydafrika, drabbades jag av ett virus och blev till slut förlamad från halsen och neråt i det som kallas Guillain-Barrés syndrom. Jag har mycket vaga minnen av de första kritiska veckorna på sjukhuset i Port Elizabeth, men när mitt tillstånd var stabilt nog fick min mamma och jag flyga hem till Sverige, medan min pappa var kvar med min storebror och storasyster.

Jag tillbringade ett halvår på barnhabiliteringen i Karlstad, som vid den tiden var den bästa i Europa. Jag fick först lära mig att krypa igen och sedan att gå. Nu när Emma och jag har fått en son och under de två första veckorna efter förlossningen inte visste om han skulle överleva, förstår jag på ett annat vis hur det måste ha påverkat hela familjen, inte bara mig. Men jag har inga bestående men av det hela – utom att jag blev operasångare!

Din kreativitet verkar ta sig många vägar. Du berättade om ditt starka behov av att arbeta med händerna, att skapa något påtagligt. Vad är det du ägnar dig åt?

– Efter att ha bott i lägenhet i Malmö bor vi nu i ett hus i Höör.

Att ha en trädgård att röra sig fritt i är inte bara en lycka för vår

Hannes Öberg

97

98

Bildtext bildtext Ped mosanda ndenis eaqui dolori quatur sequiat.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Hannes Öberg

99

Konsert S:t Nicolai kyrka Örebro, juli 2024

100 Arnes penningar på Göteborgsoperan 2022.

Herr

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Hannes Öberg

101

102

Favoritverktyg: Efter sista föreställningen av en produktion brukar jag välja en sten och gravera något signifikant, som ett minne. Det är så lätt att glömma vad man har varit med om annars. Mina farföräldrar samlade stenar från olika platser under sina Europaresor och som barn älskade jag att studera inskriptionerna. Nu kan jag, eller mina barn, göra samma sak och bli påminda om allt jag har fått uppleva.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Hannes Öberg

103

104

Stenastiftelsen Årsbok 2024

son, utan även för mig. Som ung höll jag på en hel del med eldkonst och eldslukeri, men slutade när jag bestämde mig för att på allvar satsa på sången. Att vara eldslukare och operasångare är ingen bra kombination. Nu har jag efter många år tagit upp delar av eldkonsten igen och jonglerar bland annat med eldklot och eldstavar. Då är en egen trädgård bra att ha. Men ännu viktigare är nog att jag äntligen har en hel verkstad i källaren. Där får jag utlopp för ett av mina stora intressen – möbelrenovering.

När vi bodde i Malmö fick jag använda balkongen och slänga in allt i vardagsrummet om det började att regna. Just nu håller jag på med en barnstol, men annars är favoriteran funkisperioden och 1950- och 60-tals möbler. Vi är i full färd med att återställa vårt 60-talshus till dess ursprungliga inredningsstil.

Vad betyder det för dig att få hålla på i verkstaden?

– Det är där jag slappnar av. Jag vet hur jag skall lösa problemen, vet hur konstruktionen ser ut och vilka fällor jag skall akta mig för. Det är en oerhört tillfredsställande känsla att se så tydliga resultat och att ha klarat det på egen hand. En annan sak jag använder verkstaden till är mina minnesstenar. Jag tror att jag började att göra dem efter att ha varit med i Figaros bröllop.

Jag använder en speciell liten stenborrmaskin, en dremel, och mejslar eller fräser ut meningar eller motiv som beskriver det som har varit viktigt för mig i de produktioner jag har varit med i. Det blir ett sätt att minnas sammanhanget och komma ihåg vad jag har gjort. Något beständigt i motsats till den ögonblickskonst som en operaföreställning ändå är.

Kapitel Öberg Hannes

105

Hannes Öberg Född 1991 i Sunne Bor i Höör Utbildning 2015–2017 Operahögskolan, Stockholm, Masters i Fine Arts 2012–2015 Operahögskolan i Stockholm, Bachelor i Fine Arts 2010–2012 Vadstena sång och pianoakademi, kammarmusik

Anställningar/Arbetsliv 2021– Göteborgsoperan, Solistensemblen 2019, 2020 Theater Kiel, Solistensemblen 2017–2019 Frilans

Föreställningar, urval 2024 Mozart, Don Giovanni, Don Giovanni 2023 Strauss, Die Schweigsame Frau, Schneidebart 2022 Sandström, Book of Life, Moses 2018 Marschner, Der Vampyr, Lord Ruthven 2018 Rossini, Il Barbiere di Siviglia, Figaro 2017 Gounod, Faust, Valentin 2014 Brommare, Min bror är Don Juan, Don Juan

Stipendier 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2024 Ovis Vitabystipendium 2022 Göteborgsoperans vänners stipendium 2016 Joel Berglunds stipendium 2016 Larsén-Todsens stipendium 2015 Britta och Alvar Anils stipendium 2015 Helmiastiftelsens stipendium 2015 Leijonmarks stipendium 2015 Nicolai Geddas stipendium 2015 Östgöta Gilles stipendium 2014 Nicolai Geddas stipendium 2014 Christina Nilssons stipendium 2013 Wermländska sällskapets lussestipendium

Solistframträdanden, urval 2023 Orff, Carmina Burana 2020 Beethoven, Nionde Symfonin 2019 Brahms, Ein Deutsches Requiem 2019 Bach, Johannespassionen 2018 Graun, Der Tod Jesu 2016 Larsson, Förklädd Gud 2016 Paulsson, Vid Korset 2009 Bach, Weihnachtsoratorium

Representerad Svenska Konsertbyrån

106

Stenastiftelsen Årsbok 2024

KapitelRöndahl Emelie

107

Emelie Röndahl Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson och Idnamadi

De senaste tio åren har figurativa ryor spelat en huvudroll i konstnären Emelie Röndahls praktik. Centralt är ryateknikens inneboende dubbelsidighet där fram- och baksida kan ges helt olika uttryck. I de handvävda verken, inte sällan i stora format, skapas en dynamisk spänning mellan den håriga sidans hängande, rinnande trådar och baksidans släta horisontella linjer. Efter kandidat- och masterexamen på hdk i Göteborg disputerade Emelie Röndahl 2022 med Crying Rya – A Practitioner’s Narrative Through Hand Weaving, en avhandling som undersöker utgångspunkterna för den egna konstnärliga praktiken och bland annat ifrågasätter det fokus på långsamhet som vävning traditionellt förknippats med.

108

Stenastiftelsen Årsbok 2024

n ä r v i s e s i Falkenberg, där Emelie Röndahl bor och arbetar, är det bara någon vecka kvar tills hennes soloutställning Till sängs öppnar i Landskrona konsthall. I ett av rummen i det hundraåriga huset står vävstolen. Hemmet är också hennes arbetsplats och ateljé, en omständighet och ett val som bottnar i de praktiska förutsättningar som råder.

– För att kunna jobba varje dag – vilket är det enda sättet att komma framåt – är det bättre för mig att inte separera familj, hem och jobb. Mina barn är ännu ganska små och har dessutom särskilda behov. Man måste inte dela upp livet i olika fack eller dölja de här faktorerna. Det handlar inte om någon romantisering utan om att anpassa sig efter verkligheten och göra det bästa av situationen. När det gäller vävningen har barnen alltid visat stor respekt, de vet att det är mitt arbete. När jag höll på med avhandlingen och satt vid datorn trodde de däremot att jag tittade på Netflix!

Vad har arbetet med avhandlingen betytt för dig? Du påbörjade arbetet 2016 när din äldste son var ett år och blev klar 2022. Under den perioden föddes också din andre son, 2018.

– Jag skulle säga att det faktiskt har gjort mig till en bättre konstnär. Avhandlingsarbetet blev ett medvetandegörande, ett sätt att förstå vad det är jag håller på med och varifrån jag utgår.

Jag skriver från min kropp, det är de konkreta, fysiska erfarenheterna som är grunden. De gånger jag tidigare försökte att formulera mig i text lyckades jag aldrig komma vidare, det blev för vagt och frikopplat från min praktik. Jag hade inget språk för det som var mina egna upplevelser. Det blev en ögonöppnare att inse att man alltid står någonstans. Det finns ingen neutral startpunkt. Man utgår från en position och framför sig har man ett slags horisont – vad som döljer sig bakom den vet man ännu inte. Annika Ekdahl, som var min professor på hdk och har betytt mycket för mig, sade alltid till oss att ta reda på vad vi verkligen ville göra, vad som var viktigt. Men det var som om många av oss inte förmådde det, utan mer försökte ta reda på vad vi förväntades göra. Det konstnärliga arbetet tar tid och i vissa processer krävs det perspektiv för att få syn på vad som är väsentligt och inte.

Emelie Röndahl

Katarina, 2024.

Handvävd rya i ull och lin.

109

110

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Katarina, 2024.

Handvävd rya i ull och lin.

Emelie Röndahl

Det statliga utbytes­ programmet iaspis, International Artists Studio Program in Sweden, drivs av Konstnärsnämnden och grundades 1986.

111

Ta oss tillbaka till hur det hela började för din del. Hur blev vävning och ryateknik en del av ditt sätt att uttrycka dig?

– Egentligen blev det min väg först efter hdk. Jag gick ut 2012 och hade turen att få arbeta ett halvår i Stockholm, på iaspis ateljé för nyexaminerade, en möjlighet som fanns på den tiden. Då bestämde jag mig för att ta med mig en vävstol och satt där och vävde. Det var ju ett rätt oväntat val och litet av ett statement från min sida, men jag bemöttes med både nyfikenhet och uppskattning. Curatorer och representanter för olika konstinstitutioner blev intresserade av vad jag höll på med och besökte ateljén. Några år senare, 2015, köpte Statens Konstråd min första bildväv, Return of the Weaver, just det verk jag hade arbetat med under residenstiden på iaspis.

Nu, drygt tio år senare, skulle jag säkert ha gått annorlunda tillväga – inte vävt så tätt och hårt till exempel. Men jag var så rädd att gå miste om information att jag vävde varenda pixel i de foton jag satt ihop och printat ut. Det är en bildsvit med motiv från Tensta, bland annat ett parkeringshus och fasaden till den sextiotalslägenhet där min mamma och jag bodde. Jag visste redan då att jag inte ville hänga verket direkt på väggen, att tvåsidigheten var viktig. Jag löste det genom att hänga väven på stålvajrar och sätta speglar bakom.

Att bli uppmärksammad, inköpt och sedd så tidigt var förstås en viktig bekräftelse. Det stärkte mig i min roll som konstnär och jag bestämde mig för att fortsätta att utforska ryatekniken och leta efter ett sätt att uttrycka de inre bilder jag ville förmedla.

– Innan dess hade jag visserligen vävt men inte hittat ett sätt som motsvarade det jag sökte efter. Jag var en ganska motsträvig elev och tyckte länge att just vävning var associerat med en viss töntighet. Att då möta en konstnär som Annika Ekdahl, som på ett så självklart vis använder sig av vävtekniken, var befriande på många sätt. För henne fanns det inga sådana konnotationer och det går nog inte att överskatta hennes betydelse för bildvävens ställning inom konstvärlden.

Men om du backar ännu längre i tiden – när blir bilder och bildkonst en väg för dig?

112

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– Jag brukar svara att det nog är litet av en slump. Jag ville gå på konstskola och få måla och teckna, men framförallt ville jag hitta ett sätt att uttrycka mig på. Jag har alltid tecknat och ritat mycket och hade en naturlig fallenhet för det. Jag var duktig, men också besatt av att vara bäst. Ingen annan i min familj hade det intresset, det fanns inte något engagemang för kultur överhuvudtaget. Under två år sökte jag till olika konstskolor, bland annat Göteborgs konstskola, men kom inte in. Det var rätt knäckande och jag bestämde mig för att istället söka till en folkhögskola i Uppsala. Eftersom jag inte kom in på måleri där heller, fick jag välja mellan mina två andrahandsval, keramik och vävning. Varför jag kryssade i dem vet jag verkligen inte – jag gillade inte ens keramik och vävning hade jag inte alls varit i kontakt med. Senare skulle det visa sig att andra i min släkt faktiskt ägnat sig åt vävning, men det visste jag inte då.

– När jag väl började med vävning tyckte jag omedelbart att det var jättekul och kom snabbt in i det. Jag som alltid haft svårt med matte i skolan löste utan problem olika uträkningar och skapade fungerande system. Efter Uppsala flyttade jag till västkusten och gick på ytterligare en vävutbildning i Borås.

Men jag såg det fortfarande som något jag gjorde i väntan på att på att komma in på en ”riktig” konstutbildning.

Var är du uppväxt?

– Jag är född i Tensta, men vi flyttade rätt mycket och jag har bott både i Norrtälje, Uppsala och Stockholm. Under en period hade min mamma en djuraffär och vi hade alltid massor av djur hemma. Marsvin, guldhamstrar, råttor, papegojor och andra fåglar. När mina föräldrar skildes fick jag en egen hund, en cocker spaniel. I mitt rum på den tiden fanns våningar av marsvinsburar ovanpå varandra och väggar tapetserade med affischer på Backstreet Boys och bilder på söta djur. Killar, hästar och kaniner! Den där åldern, runt tio-elva år är något jag återkommer till i min konst. Det är en fascinerande tid – man står på tröskeln till något nytt och större och kan bli totalt uppslukad av sina intressen och fantasivärldar samtidigt som allt är skört. Det är mycket som händer som man ännu inte förstår.

Emelie Röndahl

113

Känslorna är fortfarande utan filter – både sorgen och glädjen.

Sårbarheten – kombinationen av det gulliga och det brutala intresserar mig.

– Jag såg en dokumentär för ett tag sedan där Lars Norén berättade om sitt författarskap. Han konstaterade att han ständigt återvände till en ganska begränsad period av sitt liv, åren då familjen drev hotell i skånska Genarp. Han flyttade därifrån redan när han var sexton. Det är nog så för många konstnärer – det finns händelser och teman som på något vis spökar i ens undermedvetna och kräver ens uppmärksamhet.

Vivi Sylwan (1870–1961) var textilhistoriker och föreståndare för Röhsska museets textilavdelning under åren 1914–1941. Boken Svenska Ryor kom ut 1934, på förlaget Natur & Kultur.

Kan du minnas hur du upptäckte ryan och vad det var som lockade dig? Ditt primära intresse tycks ju aldrig ha varit vävningen i sig utan bildskapandet.

– Efter vävkursen i Borås sökte jag både till hdk i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Jag var reserv på Konstfack och blev kallad till intervju på hdk och kom in där. Att jag sökte till hdk och inte till Valand var för att jag hade gått textil. Även om jag egentligen inte vävde under hdk-tiden fick Annika Ekdahl mig mer intresserad av bildväv. Men ännu viktigare var insikten att man måste kunna stå för det man gör till hundra procent. Det blev många omvägar innan jag hittade mitt sätt att använda vävning, ett tag var jag helt besatt av olika knutar och använde mig av det i ett förarbete till iaspis.

– Jag kan inte komma ihåg exakt hur jag tänkte när jag testade ryatekniken. Jag var förstås bekant med den sedan tidigare och medveten om det dubbelsidiga uttrycket. Det började nog istället som ett försök att komma åt en inre bild. Att brodera passade mig inte och jag testade träsnitt men det var inte det jag ville åt. Jag ville bygga utåt, inte karva. Att ryan kunde ha ett motiv med helt olika, till och med motstridiga uttryck, en inre och en yttre bild, en sorts underjord, lockade mig. Jag hade också hittat Vivi Sylwans fantastiska bok Svenska ryor på ett antikvariat och läst den från pärm till pärm. Hon skriver bland annat om ryans litet äldre historia som täcke, där hårsidans fluff skulle efterlikna ett fårskinn och vändes mot kroppen, medan baksidan, med sina dekorativa mönster, var den som visades upp. Så det där med ryans tvåsidighet är absolut inget

114

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Camilla Boström

115

116

Stenastiftelsen Årsbok 2024

som jag har kommit på. Det finns en detalj i Bayeuxtapeten som visar hur den döde kungen ligger på en säng, täckt av ett täcke.

Små tussar sticker ut och många, inklusive Vivi Sylwan, menar att det är ett ryatäcke som avbildas.

– Ryan svarade mot något jag ville få fram – det rinnande och trassliga, motiv som gråter eller blöder. Jag klipper eller friserar aldrig trådarna i efterhand, varje tråd är individuell, alla är olika långa. Sedan är det en annan sak att jag är extremt noggrann när jag väl visar vävarna. Först måste jag kamma ner alla trådar så att de hänger spikrakt. Sedan går jag och tufsar till dem så att det ser ut som om de bara råkat hamna där, som om de hastigt ryckts ur sitt ursprungliga sammanhang.

Det finns ofta något ganska rått och direkt i dina bilder, där motiven läcker och droppar och växer ur formatets givna ramar.

– Långt innan jag började att väva, redan som tonåring utan förkunskaper och guidning in i konstvärlden, fastnade jag för Francis Bacons måleri. Hans bilder drabbade mig utan förbehåll. Jag förstod genast att det var en inre bild som han försökte realisera och få ur sig. Energin i hans måleri griper mig fortfarande lika starkt. Fränheten och det obevekliga, den brutala ärligheten, förmågan att reducera och ändå få fram exakt det som är det viktiga. Jag har aktivt valt att inte ta reda på så mycket om hans privatliv eller hur målningarna faktiskt kom till. Men för mig är han absolut en favorit att hämta styrka ur.

Dina tidigare verk har ofta motiv hämtade från en yttre omvärld, textilindustrin, stadsbilder etcetera. Nu har du mer och mer vänt blicken inåt, eller i alla fall ställt in skärpan på ett närmare avstånd. Den egna kroppen, andra kvinnokroppar, barn, familj, husdjur och vänner. När sker det skiftet och vad är det som får dig att flytta fokus?

– Det är säkert flera faktorer som spelar in, men erfarenheten från ett internationellt samarbetsprojekt var viktig. Jag blev inbjuden att medverka på designbiennalen i Istanbul 2018. Då var jag höggravid och ville inte utsätta mig för onödiga resor.

Eftersom jag inte kunde tänka mig att enbart vara projekt-

Den första design­ biennalen i Istanbul ägde rum 2014.

Emelie Röndahl

117

118

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Emelie Röndahl

119

Jag och Anna, 2024. Handvävd rya i ull och lin. Landskrona konsthall.

122

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Sid 120: Rumpa 2, 2023. Handvävd rya i ull och lin.

Sid 121: Jag med hamster, 2023. Handvävd rya i ull och lin.

Nedan: Maxim, 2020. Trollhättans Konsthall 2023, från utställningen Once I Wanted to be the Greatest.

Emelie Röndahl

123

ledare hade jag en assistent som vävde min väv. Kravet från curatorn var att det skulle vara någon form av samarbete. Det här var alldeles innan pandemin och det var inte helt självklart med digitala arbetsformer än. Jag, som är van att arbeta ensam, skickade en inbjudan via Facebook till tjugoåtta vävande konstnärer från olika delar av världen och bad dem att skicka in något de vävt hemma. Instruktionen var att det skulle vara ryateknik och utgå från orden Textile Labour Turkey.

– Utan att gå in på några detaljer fick hela den här processen – där jag bad andra att väva – mig att förstå något fundamentalt för egen del. Jag kan be människor om hjälp med en massa olika moment under arbetets gång, till och med att färga mitt garn.

Men inte att väva mina motiv.

– Jag förstod hur varje knut var individuell och hur jag hela tiden påverkade bilden medan jag gjorde den. Det gick inte att instruera någon annan till det. Efter biennalen ville jag hitta ett annat spår. Det började litet som ett skämt med att jag pratade om att väva vår St Bernhardshund Maxim – som en sorts kommentar till de där gulliga ryakuddarna med hundmotiv som man kan se på loppisar. Det gick en tid och jag kände mer och mer att det faktiskt var något jag ville göra – men då skulle det vara något stort, kanske fem-tio meter! Det blev till slut en väv som var drygt fyra meter lång. Det innebar också att jag inte kunde väva med samma teknik som tidigare, jag ville ha väven klar ganska snabbt så att den skulle kunna visas på Rian i Falkenberg. Tack vare Vivi Sylwan visste jag att det fanns en teknik som heter glesrya, en sorts fattigrya med färre ulltrådar, inte lika värmande när den användes för att göra ett täcke, men billigare och snabbare att arbeta med.

– Jag började väva porträttet av Maxim utan att veta om det skulle fungera. Jag fick göra väven i flera delar eftersom vävstolen inte räckte till. Jag har en riktigt stor vävstol, på fem meter, som står i ett ouppvärmt utrymme på landet utanför Kinna, men det gick inte att jobba där då. Motivet var djupt personligt – Maxim betydde mycket för hela familjen. Under tiden jag vävde fram honom dog han och arbetet blev också ett slags hyllning och ett sätt att hålla honom kvar.

124

Favoritverktyg: Ett av de verktyg jag använder mest är min telefon. Jag fotar mitt arbete medan jag jobbar för att enklare se vad jag gör. Blicken blir mer fokuserad när omgivningen stängs ute.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Emelie Röndahl

125

126

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Emelie Röndahl

127

Fokuseringen på tiden det tar att arbeta är något du uppehåller dig en del kring i din avhandling. Du ifrågasätter att tekniska beskrivningar och minutiösa redovisningar av tidsåtgång är det konstnärligt mest relevanta i texter som handlar om i synnerhet vävning, men också annan konstnärlig praktik där hantverk är inblandat. Du ger exempel på slentrianmässiga formuleringar och återkommande ord i texter om konsthantverk som ”handens arbete”, ”tålamod”, ”långsamhetens lov”. Varför är detta viktigt för dig?

– Jag har också formulerat mig i de termerna om mitt arbete – och det går ju absolut att göra. ”Femtio knutar tar mig tjugo minuter att göra.” Men är det egentligen viktigt? Om jag istället tar bort de orden och hittar andra sätt att beskriva mitt arbete skapas en liten förskjutning av perspektivet, tyngdpunkten ändras. Det kan ta månader att bli klar med en bild – oavsett teknik. Då kanske inte den intressantaste frågan är vilken kroppsdel som utför arbetet och hur många minuter det tar, utan vad bilden förmedlar och hur den möter sin betraktare. Jag har gjort en liten animation som jag ofta har med på utställningar. Utan händer heter den. Den visar vävningen i sig, utan händer, punkt.

Har du hunnit att fundera över vad du skall visa i Stenahallen på Göteborgs konstmuseum, när årets stipendieutställning öppnar i början av december?

– Till en del. Jag vet att jag vill visa den stora väven med Maxim.

Jag håller just på att restaurera den. Dessutom kommer det att bli ett självporträtt i samma stora format – det har jag aldrig gjort tidigare.

Vad innebär det att arbeta med ett så stort ansikte, som också är ditt eget?

– Det är nog inte självporträttet i sig som är det viktiga utan att det är ett motiv som jag kan utan och innan och också kan behandla hur brutalt jag vill. För en gångs skull har verket en titel: Om bara. Titeln är lånad från en roman av Vigdis Hjort som jag läste ganska nyss och fångades av. Annars undviker jag att ge verken titlar, det brukar mest vara en kortfattad, saklig beskrivning.

128

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Vad kan vi mer vänta oss, förutom de två stora porträtten?

– Jag vill gärna utveckla animationen jag nämnde tidigare och göra en stop motion-film på samma tema. I övrigt tror jag att det kommer att bli flera nya verk och kanske något inlån med verk från ett tidigare skede. Det är en utmaning, men en mycket rolig sådan! Stipendiet innebär förstås oerhört mycket, men jag ser också fram mot att få bli en av dem som ingår i Stenastiftelsens växande och viktiga samling av samtidskonst.

KapitelRöndahl Emelie

129

Emelie Röndahl Född 1982 i Stockholm Bor och arbetar i Falkenberg Utbildning 2016–2022 Göteborgs Universitet, PhD Konstnärlig Forskning 2007–2012 HDK-Valand, MFA inriktning Konsthantverk 2006–2007 Fristads Folkhögskola, handvävning 2006 Wiiks Folkhögskola, handvävning Publikation 2022 Crying Rya – A Practitioner’s Narrative Through Hand Weaving, Emelie Röndahl, ArtMonitor Representerad/Inköpt 2022 Halmstad Konstmuseum 2022 Hallands Konstförening 2022 Falkenbergs kommun 2021 Textilmuseet, Borås 2021 Röhsska Museet 2014 Statens Konstråd Separatutställningar, urval 2024 Till sängs, Landskrona Konsthall 2023 Morrhår, Ronneby Kulturcentrum, 2023 Hair e’ vi, Kungsbacka Konsthall 2023 Once I Wanted to Be the Greatest, Trollhättan Konsthall 2022 Hundar och barn, Nääs Konsthantverk 2020 Vid vägrenar och dikeskanter, Fiberspace, Stockholm 2020 Ett mayhem av ryor, Rian Design Museum 2019 Screens, Konstepidemin (GIBCA Extended) Grupputställningar, urval 2023 Textila Skikt, Textilmuseet, Borås 2022 For All to See, Havremagasinet, Boden 2022 Samtidigt, Hallands Konstmuseum, Halmstad 2022 Longing – Woven Strands, Woven Stories, Svenska Institutet, Paris

2020 Breaching Boarders, 16th International Tapestry Triennial, Central Museum of Textiles, Lodz 2019 Ung Svensk Form - Special Edition, Dunkers Kulturhus, Helsingborg 2019 A School of Schools, 4th Istanbul Design Biennial, C-Mine, Belgien 2019 A School of Schools, 4th Istanbul Design Biennial, Atelier Luma, Frankrike 2019 Ung Svensk Form, ArkDes, Stockholm 2018 Makt/Egenmakt, Form Design Center, Malmö 2018 A School of Schools, 4th Istanbul Design Biennial, Istanbul 2018 The Art of Labor, San Jose Museum of Quilts and Textiles, San José, USA Projekt (X) Sites, Mellbystrand och Laholm, temporärt land art- och platsspecifikt konstprojekt 2019 The Weaving Workshop Revisited, Röhsska museet, med anledning av Bauhaus skolans 100 års-jubileum 2018–19 Google Weaving Stop-time, vävprojekt initierat, skapat och organiserat av Emelie Röndahl för Istanbul Design Biennal.

Stipendier, urval 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2023 Konstnärsnämnden, tvåårigt arbetsstipendium 2020 Hallands kulturstipendium 2020 Estrid Ericson Stiftelse 2020 Axel Axon Johnsson stiftelse 2019 Konstnärsnämnden, resestipendium, Lodz, Polen 2019 Konstnärsnämnden, residens i Belgrad, Serbien 2013 Konstnärsnämnden, utbyte New York, USA 2012 Konstnärsnämnden, residens i Stockholm (för nyutexaminerad) 2012 Konstnärsnämnden, ettårigt arbetsstipendium

130

Stenastiftelsen Årsbok 2024

KapitelLemma Daniel

131

Daniel Lemma Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson och Saron Abera

Sedan debutskivan Morning Train från 2001, med genombrottslåten ”If I Used to Love You” från filmen Jalla! Jalla!, har sångaren och låtskrivaren Daniel Lemma spelat in ytterligare tio fullängdsalbum. Publiken har genom åren kunnat möta honom som flitigt turnerande liveartist i både större och mindre konstellationer och även som skådespelare/ sångare i några uppsättningar på Göteborgs stadsteater. Det musikaliska uttrycket skiftar och speglar en mångfacetterad ljudvärld där reggae, rootblues, soulinfluenser och avskalat akustiska spelformer lever sida vid sida. Den senaste pusselbiten är skivan Addis, utgiven 2023 och inspelad i födelselandet Etiopien tillsammans med lokala musiker.

132

Stenastiftelsen Årsbok 2024

d a n i e l l e m m a ä r uppväxt i Nyhamnsläge i nordvästra Skåne men flyttade till Göteborg i början av 1990-talet, direkt efter gymnasiet. Redan under skoltiden var han aktiv i olika band, både som trummis och sångare. Flera av dem han spelade med hade kopplingar till Göteborg och för Daniel Lemma inleddes – vid sidan av universitetsstudier i historia och reli­gionsvetenskap – en musikalisk lärotid, på klubbar och spelställen runt om i staden. Numera har han sin studio i kultur­ huset Oceanen vid Stigbergstorget, där vi också har bestämt att ses. När vi kommer in möts vi av tidig amerikansk folkblues på låg volym, en ljudbakgrund som ligger kvar och kommer att rama in hela vårt samtal.

Vad är det vi hör i bakgrunden?

– Det är en spellista som jag har satt ihop, låtar med en massa äldre countrysångare, bluesartister, folkmusiker och gospelsångare. De flesta inspelningarna är gjorda för nästan hundra år sedan, på 1920- och -30-talen. Leadbelly, Charlie Patton, Robert Johnson, Blind Lemon Jefferson, Memphis Jug Band och många, många fler. Högt och lågt, profant och sakralt. På något vis är det alltid dit jag återvänder när jag behöver inspiration eller har kört fast. Tillbaka till det allra enklaste och mest avskalade: gitarr och sång, en röst som berättar en historia och delar den med dem som lyssnar. Den sortens samtal är det väldigt svårt att tröttna på. Så även om jag förstås kan bli intresserad och vilja utforska andra uttryck och riktningar, är det här nog en grund. Det är också från en tid då det ännu inte var så noga med att sätta etiketter och klassificera musiken. Tiden innan skivbolagen började att paketera och dela in allt i olika genrer. Här finns alla uttryck i en enda självklar blandning.

– Det fascinerande med amerikansk folkmusik är att den, kanske mer än någon annanstans på jorden, verkligen är en enda stor smältdegel. Här blandas musiktraditioner från hela Europa, Sydamerika och Karibien med influenser från den afrikanska kontinenten. Samtidigt finns rottrådarna kvar. En bluesmusiker som Muddy Waters till exempel, fortsatte att spela sin Mississippi Delta-blues hela livet, oavsett var han befann sig.

Daniel Lemma

Albumet Live! med Bob Marley and the Wailers spelades in på Lyceum Theatre i London 17 juli 1975 och innehåller bland annat ”No Woman, No Cry”.

133

Det låter som om sättet att lyssna och knyta an till musik oavsett beteckning får en direkt fortsättning i din senaste skiva Addis, där du närmar dig den etiopiska musik­ traditionen från dina egna utgångspunkter. Vi skall prata mycket mer om vad hela det projektet betyder – men först vill vi veta hur det började för din del. När och hur blev musiken ditt sätt att kommunicera med omvärlden?

– Det började nog med att jag spelade trummor i olika källarband, garagerock med kompisar. Jag övade hemma genom att spela till olika skivor. Lyssnade och försökte att kopiera, som man gör för att lära sig. Ingen annan i familjen spelade några instrument, men min pappa lyssnade mycket på gammal blues och jazz. Så småningom lärde jag mig att spela gitarr också, mest för att det var enklare att sjunga till. Men det som blev allra viktigast var mötet med reggaemusiken.

– I dag är det kanske svårt att riktigt förstå hur det var att växa upp som svart på den tiden, i en liten ort i nordvästra Skåne. Det fanns verkligen ingen att identifiera sig med. De enda svarta artister man hörde talas om höll på med disco, och det var inte min grej. Jag minns fortfarande känslan av uppenbarelse när jag lyssnade på Bob Marley & The Wailers för första gången. Jag var kanske 11–12 år och hade skaffat Live!, liveskivan som spelades in i London 1975. Jag blev helt knockad av kraften och intensiteten. Hur det var så tydligt att musiken befann sig i ett socialt rum. Man hörde hur publiken omedelbart svarade och reagerade på det som hände. Musiken var en gemenskap, ett utbyte mellan bandet och åhörarna. Det liknade på något vis gospel. Bland punkarna, som fortfarande dominerade den lokala musikscenen då, fanns dessutom förbindelser till reggaen och det gjorde att jag blev godkänd och slapp att åka på stryk.

– Bob Marley var en svart rockstjärna, en superhjälte, större och coolare än någon annan. För mig är reggaen fortfarande det filter jag hör musik genom, det är så jag uppfattar rytm, puls, sväng. Hur man låser ihop ett komp – allt kommer därifrån egentligen. Men bortsett från mina personliga kopplingar till reggaemusiken tror jag inte att det går att överskatta vad den har kommit att betyda och vilket inflytande den har haft

134

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Zerjon Abebe

135

136

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Daniel Lemma

137

och har. Det är fantastiskt att tänka på vilka avtryck kultur och musik faktiskt kan sätta, men också det nästan overkliga i hur någonting som uppstår på en ganska liten ö, bland relativt få människor, kan bli en grogrund för så mycket nytt.

Michael Azar är författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Konstnären Eric Magassa fick Stena­ stiftelsens kultur­ stipendium 2022.

Efter gymnasietiden i Helsingborg flyttar du till Göteborg och börjar att studera historia och religionsvetenskap vid universitetet, samtidigt som du fortsätter att spela i olika band. Hur var det att komma till Göteborg i början av 1990talet? Då fanns fortfarande en hel del av de svartklubbar och spelställen som växt fram under 1980-talet kvar.

– Ja, jag hann uppleva en del av den musikscenen och spelade på flera av klubbarna. För mig var det en formativ tid, på alla sätt.

Jag lärde mig enormt mycket genom att spela och samarbeta med så många olika musiker och band. Jag minns det som en väldigt öppen och fri miljö där mycket uppstod spontant, i stunden. Även om situationen är en annan nu är det fortfarande stor skillnad mellan Stockholm och Göteborg som musikmiljöer.

Kanske för att så litet av det ekonomiska kapitalet finns här, det finns inte så många positioner att bevaka. Attityden är generös, man delar med sig och samarbetar.

– Det är också under de åren jag lär känna flera av dem som än i dag är mina närmaste vänner. Michael Azar till exempel, som jag nog först träffade på ub, men som också spelade i flera band, bland annat ett som vi bägge var med i där vi mest körde reggae­ covers. Eller konstnären Eric Magassa, som jag lärde känna redan då, i början av 1990-talet. Sedan flera år tillbaka driver vi klubben Addis – Dakar tillsammans, oftast här på Oceanen.

Den återuppstår med ojämna mellanrum, när vi bägge har möjlighet och tid att jobba med den. På samma sätt som jag alltid har drivits av lustprincipen när det gäller mitt eget musik­ skapande, och snarare än att försöka passa in faktiskt har ägnat mig åt det jag är nyfiken på, är klubben ett svar på den sortens mötesplats vi själva letar efter. Ett tillåtande, inbjudande rum, en miljö där människor från helt olika bakgrund och i alla åldrar kan träffas och umgås på ett avslappnat sätt. Där hela spektrat finns med och bildar en båge över kvällen – god mat, samtal, musik, dans, konst och film.

138

Stenastiftelsen Årsbok 2024

I mitten av 1990-talet åker du till New York och blir kvar där i flera år. Du har kontrakt med ett skivbolag och spelar in en skiva som sedan aldrig släpps på grund av en rättslig tvist.

Vad händer med musikern Daniel Lemma under de åren, vad har den perioden betytt?

– Mycket, förstås. Framförallt fick jag möjlighet att utforska hela musikscenen, söka upp alla de obskyra klubbar och spelställen som intresserade mig. Det var fantastiskt och inspirerande att uppleva den brokiga, vildsinta blandningen av stilar och traditioner på plats. Men jag besökte också ofta kyrkor och upptäckte att det inte var så stor skillnad mellan hur en gospelpredikant tar sig an sin församling och hur ett band jobbar mot en publik. Det där när gränsen mellan scen och publik suddas ut och rummet blir gemensamt, har alltid intresserat mig. Hur man når dit. För mig är musik i grunden en social företeelse, ett sätt att umgås och tala med varandra. Självklart behöver jag tid för mig själv i studion, tid att testa idéer, tänka och pröva mig fram. Men det viktigaste sker ändå när musiken får möta sin publik.

– Jag kom till New York utan att känna en enda person där.

Utom Eric Magassa! Han gick på en konstskola där under samma period och jobbade samtidigt som bartender. Det gick inte att tänka sig en bättre guide – han kände till allt som var värt att veta om New Yorks musik- och konstscen.

Vad var det för skiva, det där albumet som aldrig fick komma ut?

– Det var något av ett drömprojekt. Jag fick spela in i en studio i Woodstock tillsammans med musiker som jag hade beundrat och lyssnat på i åratal. Musiker som hade spelat med Paul Simon, Cassandra Wilson, Cannonball och Nat Adderley, Lauryn Hill och Miles Davis. En samling erfarna superproffs och inspelningssessionerna var minst sagt inspirerande. Det var en ganska soulinfluerad skiva med rätt mycket instrument och avancerade arr. När hela projektet körde fast och allt rann ut i sanden bestämde jag mig till slut för att åka tillbaka till Sverige.

Det här är inget som jag går och grämer mig över numera, men just då, när det hände, kändes det jobbigt.

Daniel Lemma

139

Det här är runt millennieskiftet?

– Ja, precis. Jag kom hem någon gång under vintern 1999 och i den vevan träffade jag Josef Fares. Han kom till en av mina spelningar och började att prata om en film han skulle göra. Jag hade sett några av hans kortfilmer tidigare och visste litet hur hans bildspråk såg ut. Vi hade träffats genom min bror Benyam, som kände honom. Så när han frågade om jag kunde göra ”litet skön musik” till filmen tänkte jag – varför inte? Det var i alla fall en möjlighet att få bestämma själv och inte hamna i händerna på andra. Det kändes bra att göra något ganska enkelt efter alla komplikationer i New York.

140

Live på klubben Fendika i Addis Abeba, oktober 2023.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Alec Frank-Gemmill

141

142

Live på klubben Fendika i Addis Abeba, oktober 2023 2023.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Alec Frank-Gemmill

143

144

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– Det hela var ett riktigt lågbudgetprojekt och ingen visste hur det skulle gå. De flesta av skådespelarna var okända eller i början av sina karriärer. Nästan alla är på olika sätt stora namn nu: Laleh, Tuva Novotny, Fares Fares, Torkel Petersson. Min bror Benyam hade också en mindre roll i filmen. Jalla! Jalla! spelades in under sommaren 2000 och hade premiär runt jul samma år.

Hur det gick vet vi ju! Jag tycker fortfarande att det är en fin film, banbrytande på ett sätt som är svårt att förstå så här i efterhand.

Sedan kommer min första skiva Morning Train, där ”If I Used to Love You” från filmens soundtrack är med, tidigt 2001.

Hur var det att plötsligt bli så uppmärksammad? Det var väl ett ganska oväntat genombrott?

– Det är litet märkligt när klyschor som ”när man minst anar det” slår in. Kontrasten mot vad som hade hänt i New York var ju stor. Det projektet hade varit en dröm sedan lång tid tillbaka.

Det här var något jag gjorde spontant, mest för att det var kul och för att jag inte hade något bättre för mig. Jag hade inga särskilda förväntningar på vad som skulle ske. Det hade nog varit annorlunda – och svårare – om genombrottet hade kommit när jag varit tjugo. Nu var jag redan trettio år och rätt säker på vad jag ville göra och inte. Så för mig var det förstås både positivt och kul, men inget som fick mig att ändra inställning till hur jag ville gå vidare som musiker.

Låt oss dröja kvar litet i film- och teaterkontexten. Du fortsatte att göra en hel del musik till olika filmer efter Jalla! Jalla! Till exempel Leva livet av Mikael Håfström, Kopps av Josef Fares och Om Sara av Othman Karim. Men du har även medverkat som skådespelare, musiker och sångare i två föreställningar på Göteborgs stadsteater. I Pontus Stenshälls uppsättning av Kejsaren av Portugallien hade du rollen som spelman och i Hemsöborna, i regi av Andreas Boonstra, fungerade du som någon sorts sjungande berättare och tolkade allt från svenska psalmer till Ted Gärdestad. Hur inleddes det samarbetet?

– Egentligen började allt med ett projekt om Karin Boye. En av mina vänner, producenten och kompositören Fredrik Jonsson, hade tonsatt ett personligt urval av Karin Boyes dikter. Vi spe-

Daniel Lemma

145

lade in skivan Stjärnornas tröst tillsammans, där jag sjunger hans tonsättningar i ganska avskalade arrangemang. Det här var 2016, i samband med 75-årsdagen av Karin Boyes död. Vi kände att det skulle gå att göra en föreställning baserad på skivan och tog kontakt med Pontus Stenshäll, som då var konstnärlig chef på Göteborgs stadsteater. Det visade sig att han redan haft tankar på att göra någonting kring Karin Boye.

Han nappade direkt på förslaget och scenföreställningen Stjärnornas tröst spelades sedan på Lilla scenen, inte sällan för full salong.

– Det var första gången jag sjöng någonting på svenska och det var skönt att inte behöva bekymra sig om huruvida texten höll eller inte. Efter det var det kanske enkelt att kontakta mig när det behövdes en sångare eller musiker.

Hur var det att medverka i teatersammanhang?

– Fantastiskt roligt! Det kändes både ovant och lyxigt för mig som är van att arbeta ensam, eller i alla fall att ha det yttersta ansvaret. Här kom jag in som en liten kugge i ett stort maskineri där alla delar länkade i varandra. För mig, som kom utifrån, var det som att stiga in i en drömfabrik där människor lekte och skapade tillsammans. Jag har alltid varit intresserad av text och fascinerad av hur rytm, tempo och fraseringar är en del av språket, hur rösten kan bli en trumma. För mig handlar det nog alltid om att hitta den där igenkännbara pulsen som går att knyta an till – oavsett vilket konstnärligt medium det rör sig om.

Bob Dylan är ju en mästare i det avseendet. Det spelar ingen roll att han inte är världens bästa sångare, ingen fraserar som han.

Ibland är begränsningar det som behövs för att kunna nå in till kärnan, till själva essensen.

Det för oss osökt över till ditt senaste, stora projekt, Addis, ett album inspelat på plats i Etiopien. Vad har hela den processen inneburit för dig? Det är många år av resor till och från Etiopien och mycket arbete som ligger bakom.

Releasekonserten ägde rum i Addis i oktober 2023, på klubben och kulturcentrumet Fendika, som du också sjunger om i en av låtarna.

146

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– Jag tror att vi började att spela in det första materialet 2017.

Sedan kom både krig i Etiopien och pandemin i vägen och vi fick pausa under en period. Det gjorde att det tog ganska lång tid att färdigställa skivan. Men även om det rent praktiska arbetet hade kunnat gå snabbare skulle det inte ha gått att forcera fram själva tillblivelseprocessen. Det här är någonting som jag har velat göra ända sedan jag kom tillbaka till Etiopien första gången. Då var jag i 20-årsåldern. Jag var bara tre månader när jag kom till Sverige och hade inga minnen av landet jag föddes i. Inga medvetna i alla fall.

– I början handlade det mest om att få kontakt med min familj, om att bygga upp en relation till dem. Att försöka närma sig landet och förstå mer om kulturen och samhället. Jag visste att jag ville formulera den här erfarenheten och hitta vägar att uttrycka den på. Det var viktigt att hitta ett sätt som var respektfullt samtidigt som jag var ärlig mot mig själv. I Etiopien är identiteten otroligt starkt kopplad till språket och när jag kom dit första gången var det helt omöjligt för folk att fatta att jag inte talade amharinja. Jag, som så uppenbart såg ut att höra hemma där. Numera är det annorlunda, de senaste femton-tjugo årens utveckling har varit explosionsartad. Addis i dag är inte detsamma som när jag först kom dit.

– Så småningom började musiken att sippra in mer och mer. Jag lärde känna musiker och fick en större förståelse för uttrycken och stilarna. Den traditionella musikens många genrer kopplade till olika folkgrupper, den mer urbana folkmusiken med improviserade inslag, Ethio-jazzens hybridformer, folkpopen, där lokala uttryck blandas med soul och funk. Men det här projektet krävde att jag själv befann mig på rätt plats och bottnade i det, annars hade det blivit meningslöst.

Addis är inspelad tillsammans med lokala musiker och sångare, berätta mer om det samarbetet.

– Jag lärde mig enormt mycket! Förutsättningen för den här skivan var att jag hade ledsagare som visade vägen och som kunde tala om när jag trampade fel. Så var det i synnerhet med gitarristen i bandet, Girum Mezmur. Han älskade de analytiska diskussionerna när vi kunde sitta och gå igenom varje låt, detalj

Amharinja, eller amhariska, är ett semitiskt språk som hör till språkfamiljen afroasiatiska språk.

I Etiopien är det officiellt språk och majoritetsspråk.

Daniel Lemma

147

148

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Favoritverktyg: Capon är ett slags klämma som sätts på halsen av ett stränginstrument och gör att man enkelt kan ändra tonarter på gitarren utan att ändra fingersättning. En sorts fusk­ verktyg helt enkelt, som gör att jag verkar litet bättre än vad jag är.

Daniel Lemma

149

150

Stenastiftelsen Årsbok 2024

för detalj. Jag kunde fråga om allt. ”Kan jag ta in det här?” Då kunde han till exempel säga ”Du tycker att det låter häftigt, men det kommer från kyrkomusiken, från en sakral tradition och det finns de som skulle ta illa upp om du plockar in det i ett helt annat sammanhang.” Det var helt ovärderligt och otroligt lärorikt. Det finns också nivåer i musiken som svenska lyssnare inte kan uppfatta – när vi spelar i Etiopien kan folk omedelbart identifiera varifrån inspirationen kommer. ”Aha! Nu är det den dansen!” Så även om jag sjunger på engelska och uppfattas som någon som kommer utifrån i Addis, finns det fler traditionella inslag än man kanske först tror.

Så på ett plan är den här skivan en sorts återkomst eller hemkomst, ett sätt att sluta en cirkel?

– Ja, absolut. Även om jag inte riktigt kan sätta ord på det eller analysera exakt hur det går till. Jag kommer nära någonting där allt tog sin början. Det är ju det som är det fantastiska med musik – den kommunicerar direkt och når nivåer inom en som man inte kommer åt annars.

– När vi spelade in i studion blev jag berörd på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. Det var någonting annat och mer än glädjen och euforin man kan känna när något funkar, när man hittar svänget och allt stämmer. Det här drabbade mig på ett djupare plan. Det var som att knyta an, någon form av… ja, hemkomst. Vad det nu innebär. Vad som är hem och inte är ingen självklarhet, i alla fall inte för någon med min bakgrund. Det är väl snarare någonting man hela tiden arbetar med och omformulerar för sig själv. Men på något vis hade jag lyckats att skapa en situation där den känslan blev väldigt stark och fysiskt påtaglig.

Vad ligger framför dig nu, hur vill du fortsätta?

– Efter att ha genomfört det här projektet känns det som om en ganska stor pusselbit har hamnat på plats. Vad som följer vet jag inte riktigt än. Kanske något mycket mer avskalat och begränsat, kanske nya musikprojekt på andra platser i Afrika. Efter att ha hållit på i så många år, vet jag vid det här laget att det behövs tid och tankeutrymme för att kunna fortsätta att utvecklas. Det finns fortfarande så mycket kvar som jag är nyfiken på.

KapitelLemma Daniel

151

Daniel Lemma Född 1970 i Addis Abeba, Etiopien Bor i Göteborg Utbildning 1992–1994 Fil kand, religionsvetenskap/ historia, Göteborgs universitet Diskografi 2023 Addis 2021 Sörgårdens Tak 2019 Punch of Love 2016 Stjärnornas Tröst (Daniel Lemma sjunger Karin Boye) 2016 Common Ground 2012 Telescope 2009 Rebound 2007 Somebody on Your Side 2005 Dreamers and Fools 2003 Meeting at the Building 2001 Morning Train

Musik till filmer, urval 2005 Om Sara, regi Othman Karim 2003 Kopps, regi Josef Fares 2001 Leva Livet, regi Michael Håfström 2000 Jalla! Jalla!, regi Josef Fares Medverkan i teateruppsättningar 2021 Kejsaren av Portugallien, Göteborgs Stadsteater 2018 Hemsöborna, Göteborgs Stadsteater 2016 Stjärnornas Tröst, Göteborgs Stadsteater Stipendier 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2023 Adlerbertska konststipendiet

152

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Karin de Frumerie

153

Karin de Frumerie Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Foto: Peter Claesson, Aorta och Ola Kjelbye

Under 2024 har skådespelaren Karin de Frumerie hunnit att spela så skilda roller som Monica Zetterlund i musikteater­ föreställningen Monicas vals, titelrollen i Hamlet och fru Grankvist i nyinspelningen av Astrid Lindgrens klassiker Vi på Saltkråkan.

Sedan två år tillbaka tillhör hon Göteborgs stadsteaters fasta ensemble, men har innan dess arbetat på bland annat Borås stadsteater, Teater Spira i Jönköping, Angeredsteatern, Backa Teater och Folkteatern i Göteborg. Som barn var musiken, sången och gymnastiken det som uppfyllde Karin de Frumeries tillvaro – färdigheter hon tagit med sig in i skådespelarpraktiken.

154

Stenastiftelsen Årsbok 2024

n ä r v i n ä r m a r oss vår mötesplats, Jonsereds fabriker, där Karin de Frumerie har en arbetslokal och studio tillsammans med andra konstnärer och musiker, ser vi henne promenera i raskt takt mot samma mål, tillsammans med sina två labradoodles. Jonsered är också var Karin de Frumerie numera är bosatt, vilket gör att hon kan ägna sig åt favoritsysselsättningen cykling de tre milen fram och tillbaka från Göteborgs stadsteater. Teatern, musiken, familjen, hundarna och cyklingen visar sig vara mycket viktiga beståndsdelar i Karin de Frumeries liv. Liksom intresset för mikrobiologi, medicinhistoria och virusforskning. Vi vill veta mer om allt, men börjar med att fråga om hur teaterintresset en gång väcktes.

Du har sagt att teatern på sätt och vis blev din räddning.

Berätta!

– Jag kommer från en utpräglad musiksläkt – tonsättaren Gunnar de Frumerie var morfars bror. Vi träffades mycket familje­ vis, särskilt på somrarna när hela släkten var i Havstenssund tillsammans. Det var den klassiska musiken som gällde och flera av mina kusiner är numera professionella musiker och spelar bland annat i Kungliga filharmonikerna i Stockholm.

Min morbror är klassisk oboist, men också jazzpianist. Alla spelade och musiken var ett sätt att umgås.

– Sedan fanns det andra starka och parallella spåret: gymnastiken. Både min farfar, farmor och mormor jobbade alla med gymnastik på olika vis. Jag tror att jag började med gymnastiken redan när jag var två år, och tränade till slut på mycket hög nivå. Jag blev uttagen till landslaget när jag var tolv eller tretton, och då blev det en ännu hårdare satsning. Jag tränade sex dagar i veckan, fem timmar om dagen, när det var som värst. Det var extremt hårt, men jag visste samtidigt inte om något annat. Under mina första fjorton år var musiken och gymnastiken helt dominerande. Till slut nådde jag en punkt där det inte gick längre. Jag började att må dåligt, rasade i vikt och fick svimningsanfall. Min mamma tog mig till en läkare som uppenbarligen var mycket klok. Jag minns inte själv det samtalet men har fått berättat för mig hur han förklarade för min mamma att jag nog ville sluta med gymnastiken men inte

Tonsättaren och pianisten Gunnar de Frumerie (1908–1987) komponerade ett stort antal romanser och konserter för soloinstrument. Hans musik brukar räknas till den nyklassicistiska strömning som etablerades i början av 1930-talet.

155

156

Stenastiftelsen Årsbok 2024

vågade att erkänna det, vare sig för mina föräldrar eller för mig själv. Det var förutbestämt – jag skulle bli elitgymnast. Det tog nog nästan ett år innan jag kunde låta något annat komma in och släppa gymnastikträningen litet.

Hur gick det till?

– Det fanns en lärare på högstadiet, Christer Lundberg, som var en riktig eldsjäl och verkligen älskade sitt yrke. Han undervisade inte den klass jag gick i, men drog, på eget initiativ, igång en frivillig teatergrupp som alla kunde vara med i efter skolans slut. Jag vet inte hur han lyckades, men han fick anställa en ung dramapedagog som arbetade med oss elever. Det var Anna Brandeby, dotter till Lasse Brandeby. Någon föreslog att jag också skulle vara med, och sedan gick allt väldigt fort. Jag hade plötsligt roligt på ett sätt som jag inte hade varit med om tidigare, utan att känna någon press. Jag började successivt att nalla av träningstiden och inom ett år hade jag slutat helt med gymnastiken. Då var jag runt femton, tror jag.

Hur var det med musiken, spelade du fortfarande något?

– Ja, det fortsatte jag med. Att sätta sig och spela vid pianot har alltid varit något naturligt för mig. Liksom sången. Jag har sjungit mycket, inte minst i olika stämsångskonstellationer och alltid älskat det. Med musiken hittade jag på något vis egna vägar. Den var också en av ingångarna till teatern. Det första vi gjorde med teatergruppen var musikalföreställningar. Först Willy Russells Utflykten och sedan, i nian, Lionel Barts Oliver!, baserad på Dickens Oliver Twist. Väldigt ambitiöst!

– Teatern kändes självklar på ett märkligt och oväntat vis.

Genom Anna Brandeby fick jag reda på att det fanns ett nyöppnat teatergymnasium i Angered och hon hjälpte mig att förbereda en monolog, som var det man sökte in med. Jag har nog aldrig ifrågasatt mitt yrkesval efter det. Redan då kände jag en så stark hemkänsla, en förvissning om att det här var vad jag skulle ägna mitt liv åt. Inte för att jag har haft någon övertro på mig själv, utan för att det är det sammanhang där jag känner mig friast och lyckligast.

Karin de Frumerie

157

Vad var det som gjorde att du träffade rätt med teatern, tror du?

– Jag är inte särskilt andlig av mig, men det är något som slår an i hela mig. Jag blir trygg av att befinna mig där, som en kombination av lugn och energi. Det behöver inte vara något stort teaterhus, men det är något med atmosfären, doften, det lekfulla allvaret. Det kollektiva arbetet. Det låter klyschigt, men för mig är det något av det mest befriande och lärorika med att vara skådespelare. Man är aldrig ensam, allt bygger på kommunikation, att man arbetar tillsammans. Jag älskar verkligen att vara en kugge i ett maskineri som inte fungerar om inte alla delar finns på plats. Ingen kan göra detta på egen hand. Det är samma sak med körsång och stämsång. Kontrasten mot gymnastikens prestationskrav och extrema tävlingsinriktning är stor.

– Teatern och skådespeleriet blev mitt eget område, ett sammanhang där jag inte behövde jämföra mig med andra. Även om jag numera har hittat mina vägar in i musiken var det inte alltid lika lustfyllt och enkelt när jag var yngre. Jag var omgiven av jämnåriga kusiner och släktingar som alla musicerade på en nivå jag aldrig var i närheten av. Det har jag släppt nu och hittat mina egna uttryck, mitt sätt att vara i musiken. Jag behöver inte spela på proffsnivå, det räcker att jag kan spela litet saxofon till exempel, för att kunna använda det i en föreställning.

Anthony Burgess satiriska kortroman A Clockwork Orange skrevs 1962 och blev nio år senare en omtalad film, i regi av Stanley Kubrick.

Vad betydde det att komma till Angeredsgymnasiet?

– Det blev en total omställning i mitt liv. Från att ha levt ett strikt disciplinerat liv, där träningen rutade in mycket av tillvaron, befann jag mig plötsligt i ett helt nytt sammanhang, med människor från jordens alla hörn. Jag trivdes omedelbart. Det var inte så att jag hade varit utstött tidigare, men jag kände mig aldrig riktigt hemma i Hovås, där vi bodde kvar efter mina föräldrars skilsmässa. Mina syskon och jag har växt upp med en ensamstående mamma, som arbetade som förskollärare.

– Jag bytte klädstil och skolkade en hel del, för första gången i mitt liv. Jag gick nästan bara på teater- och musiklektionerna.

Jag tror att jag såg A Clockwork Orange, som spelades på Angeredsteatern då, trettioåtta gånger! Eller trettioåtta och en halv, faktiskt. En gång kunde jag bara se andra akten. Den spelades dagtid, för gymnasiepublik, och jag smet dit.

158

Monicas vals på Göteborgs Stadsteater 2023.

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

159

160

Stenastiftelsen Årsbok 2024

– När jag tog studenten, 1997, blev Niklas Hjulström konstnärlig ledare för Angeredsteatern och startade en amatörensemble som jag hakade på. På den tiden kunde man få praktikplats på teatrar via Arbetsförmedlingen. Det sökte jag och var två år på Angeredsteatern direkt efter gymnasiet. Jag fick göra allt. Hjälpa till vid olika produktioner, jobba som marknadsvärd, stå på scenen. Det var en fantastisk utbildning förstås, och jag lärde mig massor. Samtidigt var jag också med i amatörensemblen.

Gjorde ni egna produktioner som spelades på teatern?

– Vi gjorde två egna uppsättningar, pjäser som vi skrev själva.

Ett slags collageföreställningar med berättelser utifrån olika perspektiv och erfarenheter. De fyra fast anställda musikerna skrev musik och de professionella skådespelarna från ensemblen var också med. Niclas Hjulström ledde och vävde ihop det hela på ett fantastiskt vis. Det var verkligen en enastående bra skola. Så småningom fick jag höra talas om Skara skolscen, sökte och kom in. Jag hade förberett någon dikt tror jag. Jag hade egentligen inga nära förebilder inom teatervärlden, men var så övertygad om att det här var vad jag skulle göra, att jag kände ett nästan naivt lugn. De ett och ett halvt åren i Skara var verkligen givande. Mot slutet började alla tala om scenskolan, som nästa steg.

Du går på Teaterhögskolan i Göteborg mellan 2004 och 2008, efter några olika turer och år då du gör annat. Du börjar att ta danslektioner, går ett år på en musikalutbildning, jobbar på dagcenter och i förskolan, får en roll i teveserien Orka, orka och kommer tillbaka till Angeredsteatern för en produktion. Efter scenskolan följer en intensiv frilanstillvaro där du rör dig mellan olika teaterhus och även gör ett antal filmroller.

Men om vi återvänder till nutiden och din skådespelarpraktik idag – vilka erfarenheter kan du rent konkret använda dig av i ditt arbete? På Göteborgs stadsteater har publiken under året bland annat kunnat se dig i två stora, men väsensskilda roller: Monica Zetterlund och Hamlet.

Karin de Frumerie

161

– Jag kan se att jag har väldigt mycket med mig både från gymnastiken och musiken. Det finns en sorts grundtrygghet i att jag faktiskt vet vad jag klarar fysiskt och musikaliskt. Det roligaste jag vet är när någon säger ”Kan du lära dig det här?” För någon som är ovan vid idrott är det förstås en mycket större utmaning att till exempel ställa sig på ett par inlines eller att på ett självklart sätt använda kroppen som redskap. Det var speciellt att under en period jobba parallellt med rollerna som Hamlet och Monica Zetterlund. Jag närmade mig dem utifrån helt olika utgångspunkter.

– Monica Zetterlund har varit min husgudinna ända sedan jag var barn och jag har lyssnat otroligt mycket på henne. Jag har, delvis omedvetet, sökt mig till ett liknande uttryck när jag själv har sjungit. Men hon har också varit på piedestal, ouppnåelig. När vi satte igång med pjäsarbetet tyckte jag först att det var svårt och litet skrämmande. Hur skulle jag kunna göra henne rättvisa? Hur lik måste jag vara? Vad är intressant?

Alla de där frågorna, samtidigt som hon representerade något utopiskt. Ingen kan sjunga eller frasera som hon. Till slut insåg jag att jag måste närma mig det hela som vilket annat material som helst, och jag hittade beröringspunkter som hjälpte mig.

Mitt förhållande till teatern och skådespeleriet liknar på sätt och vis Monica Zetterlunds oavvisliga drift att sjunga – oavsett hur osäker och skör hon än kunde känna sig.

– Med Hamlet var det annorlunda. Jag hade faktiskt ingen speciell relation till Hamletrollen, den var inte, som för många skådespelare, något som jag hade drömt om att få göra. Textmässigt var det en rejäl utmaning, inte minst eftersom textarbetet oftast inte kunde ske förrän sent på kvällarna, när vår nu treårige son hade somnat. Men jag kände mig fri i förhållande till alla de oändligt många tolkningar som finns. Jag tror att hela ensemblen kände den friheten. Regissören Kristina Hagström-Ståhl var noga med att inkludera alla i sin närläsning av texten. Och det är ju en helt fantastisk text, mångbottnad och med så många nivåer inflätade i varandra. Musiken är, på ett naturligt vis, en viktig del av föreställningen. Men jag tycker även att språket i sig är musikaliskt. Det hänger nog ihop med det extrema textfokus som är Kristina Hagström-Ståhls

162

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

163

164

Favoritverktyg: För mig är cykeln en kombination av praktisk nytta och en känsla av total frihet.

Den fraktar mig överallt. I mitt yrke tillbringar jag många timmar i ett svart rum utan fönster.

Därför är det nästintill oumbärligt att få en lång cykeltur innan repdagen börjar och att sen blåsa ur huvudet i slutet av dagen med ännu en tur!

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

165

166

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

167

utgångspunkt. Det gör att rytmiska nyanser och betoningar får en ovanligt framträdande roll.

– Att spela huvudroller är inte heller något som jag har gjort särskilt ofta tidigare. Det är på gott och ont att vara det centrala navet i en uppsättning. Det kan kännas ensamt, samtidigt som det innebär en stor frihet. Jag blev nog litet förvånad över hur kul jag tyckte att det var, eftersom jag verkligen trivs med att ha mindre roller också, av en mer understödjande karaktär.

Den typen av begränsningar öppnar min kreativitet. Det är av samma anledning jag älskar att vara körsångare, där jag kan bidra med en stämma, kompa litet.

Du har arbetat med Kristina Hagström-Ståhl tidigare, bland annat i Antigone, där hon tolkar Sofokles drama utifrån den kanadensiska poeten Anne Carsons hyllade nyöversättning.

Föreställningen spelades under hösten 2019 på Göteborgs stadsteater. Du känner uppenbarligen ett stort förtroende för hennes sätt att arbeta. Vad är det som lockar dig i ert samarbete?

– Det jag tycker att Kristina lyckas med, både i Antigone och Hamlet, är att komma åt kärnan i texterna och hitta nerven också i de äldsta, mest sönderspelade av pjäser. Hon är väldigt bra på att förmedla det hon ser till oss skådespelare och är dessutom nördig på ett sätt som jag verkligen uppskattar. Hon är som ett vandrande uppslagsverk. Som regissör och arbetsledare är hon både tydlig och ödmjuk, en rätt ovanlig kombination. Om jag fick önska något, utan hänsyn till programplanering och strategiska pjäsval, skulle det till exempel vara väldigt intressant att få samarbeta i en Tjechovpjäs. Vi delar också ett starkt musikintresse och hon låter nästan alltid musiken bli en integrerad del av sina uppsättningar.

Till vänster: Inför rollen som Hamlet på Göteborgs Stadsteater 2024.

I Hamlet går du under en kort sekvens fram till den flygel som står på scenen och spelar de inledande takterna i en Mozartsonat. Var kom den idén från?

– Jag gjorde det helt spontant under en repetition, som en sorts avslut på den scen som just hade utspelat sig. Musiken bara fanns där, tillgänglig i mina fingrar. Det är en sonat som jag har spelat

168

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

169

Hamlet på Göteborgs Stadsteater 2024.

170

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

171

172

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Karin de Frumerie

173

mycket som barn. Sedan behöll vi det i föreställningen. Men det säger kanske en del om hur jag ofta fungerar. Kroppen får impulser och tänker ibland åt mig innan jag har hunnit att analysera det intellektuellt. Vissa gånger fungerar det, andra inte.

Den amerikanske författaren Tony Kushner arbetade under flera år på sin pjäs Angels in America: A Gay Fantasia on National Themes, som hade premiär 1992. 2003 omvandlades den till teveserie, i regi av Mike Nichols.

Har du funderat mer på vad du vill använda Stenastiftelsens stipendium till? Du verkar ha många idéer och uppslag.

– Min första tanke var att det skulle göra det möjligt att ta fler sånglektioner. Jag fick två lektioner med en sångpedagog inför rollen som Monica Zetterlund, och tyckte att det var fantastiskt roligt. Att på allvar ta upp sånglektionerna igen är något jag länge har längtat efter att göra. Ett tag var jag med i en sångensemble där själva uppvärmningen bestod i undervisning i klassisk sångteknik. Även på scenskolan ingick förstås en del sångträning.

– Sedan, när jag insåg hur stort stipendiet är, började jag tänka på en dröm som jag har haft i många, många år. Den hänger ihop med mitt medicinintresse och min upptagenhet av epidemier, pandemier och virus. Jag har läst hur mycket som helst om 1980-talets hivsmitta och aidsepidemi. Globalt, men framförallt om vad som hände i San Fransisco och New York.

Jag skulle vilja undersöka om det går att ge händelseförloppen och den påverkan det fick på samhället och de mänskliga relationerna någon form av sceniskt uttryck. Jag vet fortfarande inte hur det skulle se ut, men att göra någon form av forskningsresa för att samla material är en önskan jag länge har haft. Jag har egentligen inga drömroller, men om det skulle vara någon så är det i så fall att få spela Harper i Angels in America. Det är en av mina absoluta favoritpjäser och filmatiseringen är oerhört bra.

En sista fråga, som är svår att undvika när man ser dina tatueringar. Vad betyder Muminvärlden för dig?

– På samma sätt som musiken varit en av ledstjärnorna i mitt liv, har Tove Janssons Muminberättelser varit en ständig följeslagare. Det började som en igenkänning och en identifikation. Ett sökande efter det man kan känna igen sig i och finna tröst i. För min del tror jag att det inleddes med Vem skall trösta Knyttet?, som fanns som skivinspelning hemma. Jag lyssnade på den om och om igen och den blev någon sorts ingång i hela Muminvärl-

174

Stenastiftelsen Årsbok 2024

den. Identifikationen var total. Det är ju något så speciellt med hur språket, karaktärerna och illustrationerna aldrig upphör att överraska. Det finns hur många lager och nivåer som helst att upptäcka, även om man har läst samma berättelse hundra gånger. Sedan måste jag, litet motvilligt, erkänna att jag också samlar på Muminmuggar. Trots att jag egentligen inte gillar kommersialiseringen av Mumins universum.

Hur många har du hunnit att samla på dig?

– Jag är nog uppe i över hundra vid det här laget. I och med att jag har så många har jag faktiskt gjort en sortering. Jag fick tag på ett gammalt speceriskåp på en auktion, ett sådant där med fack för de olika varorna och en glasdörr. Det visade sig att facken hade exakt rätt mått för att rymma en kopp! Det får plats tjugofyra koppar och skåpet står numera i köket. Där har jag de mest originella och ovanliga. Dem dricker jag inte längre ur, utan har kanske tjugo-fyrtio koppar som används. I andra skåp finns säsongsmuggarna – sommarmuggar, vintermuggar och så vidare. Mina Mumintatueringar har hittills inte stött på patrull – jag har bara behövt sminka över dem en enda gång.

Kapitel Karin de Frumerie

175

Karin de Frumerie Född 1978 i Göteborg Bor i Jonsered Utbildning 2004–2008 Högskolan för scen och musik i Göteborg, skådespelarprogrammet 1999–2000 Skara skolscen Föreställningar/produktioner 2024 Hamlet, Göteborgs Stadsteater 2024 Stugfeber, Göteborgs Stadsteater 2024 Vi på Saltkråkan, SF Studios, SVT och Astrid Lindgren Film AB 2023, 2024 Monicas vals, Göteborgs Stadsteater 2023 Stugfeber, Göteborgs Stadsteater 2022 Mr Burns Göteborgs Stadsteater 2021 Yeah! Yeah! Yeah!, Göteborgs Stadsteater 2019 Vem är Schmitz?, Göteborgs Stadsteater 2019 Antigone, Göteborgs Stadsteater 2018 Prat och människor, Folkteatern Göteborg 2017 Den goda människan i Sezuan, Folkteatern Göteborg 2016 Personer, Platser och Prylar, Borås Stadsteater

2014–2016 Flera produktioner på Backa teater 2013 Som ni vill ha det, Döda Fallet Ragunda kommun 2012 Den kaukasiska kritcirkeln, Kulturhuset Spira Jönköping 2012-2013 Fragment, Folkteatern Göteborg samt Europaturné 2011 En midsommarnattsdröm, Döda Fallet Ragunda kommun 2011 Vintertid, Göteborgs Stadsteater 2010 Gynekologen i Askim, SVT och Anagram Anställningar/Arbetsliv Tillsvidareanställd på Göteborgs Stadsteater sedan 2021. Dessförinnan: Backa Teater, Folkteatern i Göteborg, Spira i Jönköping och Borås Stadsteater.

Stipendier 2024 Stenastiftelsens kulturstipendium 2020 Fritiof Billquists teaterstipendium 2008 Karin Stigsdotters stipendium

176

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Motiveringar

177

Motiveringar

178

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Filmskaparen Gabriela Pichler ger i sina unika filmiska berättelser utrymme åt människor och platser som annars sällan syns på vita duken.

Involverad i filmskapandets alla delar, från manus och regi, till inspelning och klippning utmärker sig Gabriela Pichler också genom sitt arbete med amatörer. Båda arbetssätten ger hennes filmer en tydlig egen röst.

Hon är utbildad vid dåvarande Filmhögskolan i Göteborg och hennes långfilmsdebut Äta Sova Dö från 2012, fick fyra Guldbaggar. I Gabriela Pichlers uppmärksammade tv-serie Painkiller porträtteras ett Göteborg i förändring och en inte helt okomplicerad mor-dotterrelation.

För sin förmåga att med allvar, humor och värme fånga samtiden med egna perspektiv, tilldelas Gabriela Pichler stipendium 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Kapitel Motiveringar

179

Konstnären Lena Trapp arbetar främst med skulptur och rörlig bild. Med teman som identitet, kroppslighet och relationer rör hon sig fritt mellan det mänskliga och det artificiella. Hennes verk präglas ofta av en stark fysisk närvaro, där organiska former sammansmälter med hårda, industriella material.

Lena Trapp väcker frågor om hur vi i tider av ökad teknologisering uppfattar oss själva och vår plats i världen och kartlägger, med visuellt slående medel, de instabila och flyktiga utrymmen som uppstår mellan tid, medvetande och myt. I flera utställningar i Sverige och internationellt har hon också intresserat sig för utställningsformatet som sådant och skapat rum som inte bara utmanar våra uppfattningar om form och struktur, utan också belyser hur vi som människor interagerar med vår omgivning.

För ett konstnärskap som på ett vindlande sätt förenar verkliga, drömda och virtuella rum tilldelas Lena Trapp stipendium för 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

180

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Sångaren Hannes Öberg har tidigt i sin karriär satt starka avtryck i operavärlden med sin självklara och välklingande barytonstämma.

På Göteborgsoperan, där han tillhör den fasta ensemblen, har han imponerat med sin stora bredd och sina vitala rolltolkningar. Här har han bland annat sjungit titelrollen i Mozarts Don Giovanni, samt medverkat i barockoperan Platée av Rameau och i Gösta Nystroems Herr Arnes penningar. Vid sidan av opera är Hannes Öberg också en hängiven romanssångare med en särskild förkärlek för Schuberts lieder.

För sin sceniska och musikaliska nyfikenhet, sin varma och smidiga barytonstämma och sina genomtänkta rollgestaltningar, tilldelas Hannes Öberg stipendium för 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Kapitel Motiveringar

181

Emelie Röndahl rör sig från den fotografiska till den vävda bilden och låter sina ryor ta form i ett spänningsfält mellan yta, ordning och ett framvällande tredimensionellt kaos. Det tjocka, hängande garnet på vävarnas framsidor förvandlar motiven; de får en reliefverkan, sätts i rörelse och tycks rinna nedåt med våldsam kraft.

Genom att ge garnets materialitet fritt spelrum skapar Emelie Röndahl en känsla av kontrollförlust som står i kontrast till vävteknikens inneboende regelbundenhet. Motiven, som hämtas från det digitala bildflödet eller den egna vardagen, träder fram som oroande och drabbande snapshots.

För sin djärva och personliga förnyelse av den vävda bilden tilldelas Emelie Röndahl stipendium för 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

182

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Musikern, låtskrivaren och sångaren Daniel Lemma har i närmare tre decennier varit en personlig röst i det göteborgska musiklivet. Hans musik är en själfull brygd med starka rötter i soul, gospel, blues och reggae.

Lemmas karriär sköt fart efter musiken till succé­filmen Jalla! Jalla! och både hitlåten ”If I used to Love You” och albumet Morning Train sålde guld och grammisnominerades. Han har sedan dess släppt elva album, lett egna band, tolkat Karin Boyes dikter, medverkat i teaterpjäser, skrivit mer filmmusik, och återknutit banden till sitt födelseland Etiopien med sitt senaste album Addis.

För sin innerliga och uttrycksfulla rootsmusik, gyllene stämma och personliga låtar, tilldelas Daniel Lemma stipendium för 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Kapitel Motiveringar

183

Skådespelaren och sångerskan Karin de Frumerie är utbildad vid Teater- och Operahögskolan i Göteborg och ingår i Göteborgs stadsteaters fasta ensemble. I hennes sceniska uttryck speglas både bakgrunden som elitgymnast och ett livslångt förhållande till musiken och sången.

Oavsett om det rör sig om musikteater, som i Monicas vals, där hon med sin lyhörda gestaltning av Monica Zetterlund nådde en bred publik, eller om att spela huvudrollen i pjäsernas pjäs, Shakespeares Hamlet, är träffsäkerheten densamma. Hon bygger upp sina karaktärer med fysiken och musiken, där klangen och tonerna vägleder henne.

För sitt fysiska skådespeleri och sin mångsidighet med musikalisk och språklig skärpa tilldelas Karin de Frumerie stipendium för 2024 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

184

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kapitel Mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium

185

Mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium

186

Stenastiftelsen Årsbok 2024

2024 Filmskaparen Gabriela Pichler Konstnären Lena Trapp Operasångaren Hannes Öberg Konstnären Emelie Röndahl Musikern och låtskrivaren Daniel Lemma Skådespelaren Karin de Frumerie

2018 Textilkonstnären Annika Ekdahl Musikern Jens Lekman Skådespelerskan Evin Ahmad Konstnären Gunnel Wåhlstrand Sångerskan Sofie Asplund Trollkarlen Carl-Einar Häckner

2023 Konstnären Olof Marsja Konstnären Camilla Boström Författaren Marit Kapla Musikern Alec Frank-Gemmill Musikern Martin Hederos Cirkusartisten Maria Zeniou

2017 Musikern Anna von Hauswolff Konstnären Per Kesselmar Musikern Lars Danielsson Konstnären Tilda Lovell Regissören Rikard Bergqvist Konstnären Karin Karinson

2022 Dansaren och koreografen Zerjon Abebe Sångerskan Kerstin Avemo Skådespelaren Gizem Kling Erdogan Översättaren Helena Hansson Konstnären Eric Magassa Konstnären Jelizaveta Suska

2016 Sångerskan Katarina Karnéus Konstnären Fredrik Åkum Musikern Laleh Pourkarim Konstnären Ida-Lovisa Rudolfsson Naoko Sakata Trio: pianisten Naoko Sakata basisten Alfred Lorinius trumslagaren Johan Birgenius Konstnären Lotta Antonsson

2021 Sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan Konstnären Emanuel Röhss Skådespelerskan, honorärstipendiaten Alicia Vikander 2020 Musikern Daniel Norgren Skådespelerskan Josefin Neldén Konstnären Carl Hammoud Keramikern Hanna Järlehed Musikern Carl Vallin Konstnären Martin Solymar 2019 Musikern Sarah Klang Keramikern Masayoshi Oya Skådespelaren Mattias Nordkvist Konstnären Martha Ossowska Persson Musikern Malin Wättring Konstnären Eva Löfdahl Skådespelaren, honorärstipendiaten Claes Eriksson

2015 Textildesignern Malin Bobeck Konstnären Andreas Eriksson Saxofonisten Klas Lindquist Konstnären Jonas Dahlberg Musikalartisten David Lundqvist Violinisten Agnes Casimir Lindholm Skådespelaren, honorärstipendiaten Tomas von Brömssen 2014 Konstnären Hilda Hellström Kontrabasisten Jenny Ryderberg Ljusdesignern Max Mitle Musikalartisten Philip Jalmelid Typsnittsdesignern Carolina Laudon Tonsättaren Roger Johansson

Kapitel Mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium

2013 Danskompaniet Art of Spectra Konstnären Patrik Nilsson Musikalartisten Evelyn Jons Musikern Mariam Wallentin Konstnärerna Nathalie Djurberg & Hans Berg Författaren och poeten Johannes Anyuru 2012 Konstnären Cajsa von Zeipel Konstnären Mattias Nilsson Violinisten Ellen Hjalmarsson Gitarristen och sångaren José Gonzáles Trumpetaren Per Ivarsson Konstnären Per Agélii 2011 Konstnären Henrik Håkansson Fagottisten Emily Hultmark 2010 Konstnären Patrik Andiné Smyckekonstnären Karin Johansson Formgivaren Johan Linton Dramatikern Mattias Andersson Gitarristen Susanna Risberg Operasångerskan Karolina Andersson 2009 Konstnären Johan Zetterquist Konstnären Jörgen Svensson Klädformgivaren Rickard Lindqvist Musikalartisten Jonas Schlyter Pianisten Mikael Holmlund Mezzosopranen Ann-Kristin Jones 2008 Operasångerskan Malin Byström Konstnären Annika von Hauswolff Skådespelerskan Mia Höglund-Melin Sångerskan Sarah Riedel Scenografen Heidi Saikkonen Trumpetaren Pierre Thorwald Ungdomsstipendiaten Ava Bahari, 2008–2015

187

2007 Pianisten Jonas Olsson Operasångaren Ludvig Lindström Kontrabasisten Nina de Heney Dansaren Anna Westberg Konstnären Jenny Magnusson Konstnären Helen Dahlman Konstnären Mandana Moghaddam 2006 Cembalisten Andreas Edlund Musikalartisten Glenn Nilsson Violinisten Jenny Sjöström Träskulptören Mats David Gahrn Konstnären Ola Åstrand Konstnären Annica Karlsson Rixon 2005 Cellisten Claes Gunnarsson Musikalartisten Åsa Fång Operasångaren Anders Lorentzson Konstsmeden Tore Svensson Operasångerskan Annalena Persson Konstnären Anna-Maria Ekstrand Konstnären Yngve Brothén 2004 Skådespelerskan Hanna Bogren Skådespelaren Johan Gry Slagverkaren Daniel Berg Multiartisten Nina Åkerblom Nielsen Skulptören Claes Hake Konstnären Marie Capaldi 2003 Violinisten Sara Trobäck Sångerskan Lindha Svantesson Trubaduren Axel Falk Konstnären Maria Lindberg Konstnären Christina Skårud Keramikern Herman Fogelin Keramikern Eva Hild

188

Stenastiftelsen Årsbok 2024

2002 Violinisten Anders Hjortvall Flöjtisten Ann Elkjär Hansen Dansaren Isabel Fortes Dansaren Therese Fredriksson Fotografen Mikael Olsson Konstnären Ulf Kihlander Konstnären Kent Karlsson Fotografen Monica Englund 2001 Sopranen Camilla Tilling Trubaduren Martin Bagge Konstnären Katarina Andersson Konstnären Lars-Göran Nilsson Konstnären Lars Blomqvist Konstnären Kent Lindfors 2000 Kungsbacka pianotrio: violinisten Malin Broman cellisten Jesper Svedberg pianisten Simon Crawford-Phillips Konstnären Ewa Brodin Konstnären Berit Lindfeldt Konstnären Jens Fänge Konstnären Pekka Söderberg

1999 Konstnären Lars Hansson Konstnären Pål Svensson Konstnären Leo Pettersson Konstnären Britt Ignell Konstnären Jill Lindström 1998 Litteraturkritikern Jonas (J) Magnusson Författaren Rose-Marie Nilson Poeten Jörgen Lind Författaren Margareta Lindholm Theater Bhopa: Johan Holmberg Alexander Öberg Författaren Gunnar D Hansson 1997 Kostymdesignern Linda Carlén Tonsättaren Joel Eriksson Keramikern Eva Hild Konstnären Per Petersson

Kapitel Mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium

189

190

Stenastiftelsen Årsbok 2024

Kolofon Redaktörer: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Fotograf: Peter Claesson (förutom s. 42–43, Tobias Henriksson; 50–51, Anders Nicander; 61, 67 och 78, Lena Trapp; 90–91 och 100–101, Lennart Sjöberg; 122, Idnamadi; 140–41 och 142–43, Saron Abera; 158–59 och 168–69, Ola Kjelbye; 166, Aorta) Grafisk form: Jonatan Sahlin Tryck: By Wind 2024 ISBN: 978-91-986555-4-4 Utställning på Göteborgs konstmuseum Lena Trapp och Emelie Röndahl 7 december 2024 – 6 april 2025 Utställningsansvarig: Johan Sjöström Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur Box 7024, 402 31 Göteborg stenastiftelsen.se Göteborgs konstmuseum Götaplatsen, 412 56 Göteborg goteborgskonstmuseum.se

Kapitel

191

192

Stenastiftelsen Årsbok 2024