Croniques

Stilleben ur kylskåpet på kontoret. Skönheten ligger i betraktarens öga.

Texter från havsbandet Marie Olofsson Larsén Norrtelje Tidning 2009-2013

Mellan svart och vitt

3 juli 2009

En glimmande, gnistrande sommardag var vi ute i havsbandet med en flicka från Afrika.

Vit sand, blått hav och en svart kropp. Och den söta tonåringen slutade inte tvätta sig. Varje gång det iskalla havet slickade hennes tår, tog hon upp en handfull vatten och hällde över underbenet, strök bort dropparna och tog en ny skopa för att göra om samma procedur.

Nästan rituellt. Som kunde hon aldrig bli ren nog. Eller blank nog.

Vi hanterar renheten olika, en judisk kokar aldrig mjölk i samma kärl som kött, killingen ska inte kokas i sin moders mjölk. Gris är otillåtet bland judar och muslimer, skräcken för trikiner har övergått i religion.

En zigensk familj tvättar inte kökshanddukar med annan tvätt. Förståeligt för den som manglat en linneservett och där funnit ett grovt hårstrå från under bältet.

Alla länder där man tänker i termer av yin och yang sköts städning som en process – inte något slutstadium. Vi tänker att vi städar så det blir rent. Japanen vet att inneslutet i det vita finns en svart fläck. Och i det svarta finns en vit prick. Allt är både svart och vitt.

Annars är vithet och renhet identiskt. En viting är ren par definition. (Vit och vit, förresten, mera gulblek, nyss såg ens armar ut som stora vita sparrisar.)

Wasps kallar de våra gelikar i USA, de som tills nu besuttit makten och äran.

White anglo-saxon protestants. Nu har vi Obama som president, den förste svarte i landets högsta ämbete. Förstår inte varför han kallas svart? Pappa från Kenya, så långt är jag med.

Men mamman är kritvit amerikanska. Om man är hälften av varje, som Barack Obama – kan man då inte lika väl kallas vit?

Som av en händelse satte vi på filmen West Side Story. Sången America är en växelsång mellan tjejerna och killarna från Puerto Rico. Kvinnorna älskar sitt nya hemland medan männen har mer problem.

Anita: ”Lots of new housing with more space.”

Bernando: ”Lots of doors slamming in our face.”

Anita: ”I’ll have a terrace apartment.”

Bernando: ”Better get rid of your accent.”

Anita: ”Life can be bright in America.”

Guys: ”If you can fight in America.”

Girls: ”Life is allright in America.”

Guys: ”If your all-white in America.”

Avgjort är det enklare att vara vit . En arier, en blond eller föralldel rödhårig kallas sällan invandrare. Dom har bara flyttat helt enkelt.

Hemifrån mot de sju haven

17 juli 2009

Intervjuade i vår tidning brukar bli tillfrågade om vad de väljer: hav eller insjö.

Vi väljer havet – det kan föra dig vartsomhelst.

Ut. Bort. Mot horisonten.

Som barnets adress positionerad i universum: Rörvik, Uppland, Sverige ...

Noorsviken, Östersjön, Atlanten, Ostindiska oceanen, Sydkinesiska sjön ...

Från varje gisten brygga i skärgården kan vi segla till – Kanton, San Francisco eller Rio de Janeiro. Havet är frihet utsträckt mot evigheten.

Nu när vi äntligen fått vår gamla dam till en vik i nära hemmet, då har det dröjt med segling ända till denna vecka. På vägen till Norrtälje ser vi henne där ute, guppar så vackert på svaj, Stormfågel född 1935 i Kungsör.

Tog ut henne för att trimma riggen och vädra seglen och mötte Björköfjärden med s.k. motvind neråt Lidö, kryssade neråt i zigzag och höll inte mer än jämna steg med kanotisterna som smög längs Väddö.

Tja, vi hade bara storseglet uppe. Så fort det blåser det minsta är blir hon som galen, lägger sig platt på sidan och viner fram som vore det kappsegling. Nere vid Lidö går det gäss på vågorna och en liten elak djupblå front kommer stormande över Vätö.

Liten elak front blir snart stor elak, men då har vi vänt om – har saker att utforska i Bagghusfjärden. Länsar med vinden i ryggen, det forsar om stäven och gurglar under Stormfågels långa stjärt. Äsch, ovädret ligger nog bara över fastlandet, säger vi ena sekunden för att krypa in i regnstället nästa. Tunga droppar, hårda, smattrande piskar upp det hav som var blått men nu är grått som stål. En mosaik, helt sönderslagen av piskande regn som slår upp glittrande små stänkande hål. Norrut är allt insvept i vitt.

Tyvärr seglar vi nu lika snabbt som ovädret, så eftersom vi inte ska någon särskild stans vänder vi igen. Det blixtrar och dundrar och vi är högst på fjärden, räknar sekunder och inser att det åskväder som varit en bit bort är rakt över oss.

Då som i ett slag mojnar vinden och med slokande plaskvått segel förundras vi över begreppet ”växlande molnighet och en del regnskurar”.

Det blir till slut en liten Suzuki som för oss in bakom Assö, till krogen Knapp-Karlsson där vi kan torka upp. En bit Stockholm på Barnens Ö. Längs vattnet, fullt med somaliska barn i det vilda landskap som gränsar till all världens hav.

Vi kan segla till Somalien.

Tjackatjackatjacka 31 juli 2009

Ur tunga drömmen om maskiner som väsnas tränger det långsamt in. Plötsligt klarvaken – det är förstås skatorna!

Tjackatjackatjacka.

Utan ett enda andningsuppehåll fortsätter fåglalåten i säkert tio minuter. Eftersom klockan bara visar kvart i sex, orkar kroppen inte resa sig. Men hjärnan tänker: ”Ska vi ha det så här varje morgon nu? Vem är det som bor här egentligen! Man borde ha en liten hink med grus att kasta på dem.”

Vi som varit så lyckliga över fågelsällskapet.

Senast kvällen före förgyllde de middagen med övningsflygning. Från jätteasken till logens tak till lönnen bakom jordkällaren. Gick bra. Inga skönflygare direkt, klarar sig bättre på marken.

Inte som vår koltrast, flyger ut från under takpannan, stryker gräset, sen rakt upp. Han är helt säker på att allt till öster, väster, norr och söder är hans att han sitter nere på gröna gräsmattan och sjunger. Överjordiskt grönt, svarta fjäderskruden och brandgula näbben.

Tur vi har så toleranta katter. Berättade en gång om måsparet som envisas med att boa på skorstenen till undantagsstugan. Det är fyrahundra meter till havet, men de får vara i fred. (Åtminstone till nästa år, vi vill väl elda i vedspisen i juni också. Vems hus är det som sagt?)

Så en solig dag med vind in från viken puttades ungarna ut. Övernattade under några ormbunkar, vaktade av moder, fader och en och annan släkting. Nästa dag började den vaggande färden till vattnet.

Men en hade ramlat av åt fel håll, ner i trädgården och drog till sig hotande skator och kråkor. Vuxenmåsarna störtdök och det var ett oherrans liv.

Vi beslöt oss intervenera i naturens ordning. Lillen skulle ut på banan med vår hjälp. En fjärilshåv fångade in honom och under varsitt svart paraply gick vi med måsbabyn en bit neråt vägen. Släppte av honom vid smultronstället och snart kallade han på de sina som möjligtvis undrade hur i h-e han kommit dit.

Jo då, fågellivet i Stockholm, vid Hornsgatspuckeln var också imponerande.

Koltrast förstås, horder av vinterkråkor och blåmes.

Hittade en morgon en unge tätt tryckt intill portens hörn. Hade ramlat snett.

Bar honom (med handskar) till busken bakom cykelstället. Då kommer den unge hipstertycoonen med sina obligatoriska svartbågade södermalmsglasögon.

– Va? Va liten den är! Fucking jävla unbelievable!

Döden och Tiden

14 augusti 2009

Lyfte en blomkruka som stått upp och ner i rabatten någon månad.

Ve! Där låg mördarbebisar i massor. Små bruna snigelbarn.

Tog spade och plastpåse och grävde upp dem för direkt transport till soptunnan och vidare befordran till krematoriet på sopanläggningen. Död åt franska skogssnigeln!

Nästa morgon går jag fram till fönstret för att få något bättre mottagning i telefonen och tittar slött över gräsmattan. Åh! Ögonen tåras över den fula döden. En av koltrastens ungar ligger ihjälbiten, ett kliniskt hugg över strupen. Att döda för nöjes skull är vidrigt. Jag kommer inte att tala med vår norske katt förrän tidigast nästa år.

Han ska inte vara ute på natten, utan vara inlåst på logen och ta råttor!

(Glömmer att rådisarna egentligen är världens sötaste skogsmöss med pigga svarta ögon och mörkbrun päls.)

Vadan denna ambivalens? Vilka levande är värda ett liv, vilka ska dö. Är det nytta, utseende eller likhet med människan som räknas.

Häromdagen i segelbåten vid Angödrommen söder om Svartlöga lyssnade vi till sälarnas pladder och tjut från sina soliga hällar därute. Underbara djur tyckte också ett par på vattenskoter. Körde visserligen långsamt sista trettio metrarna men stannar bara lika långt ifrån.

Det hände ingenting heller! Nej, inte den kvällen, men nästa dag hördes inte ett pip och syntes inte en enda fet glänsande kropp.

Strax efter möter vi en alldeles ny fem dagar gammal flicka. Så späd och försvarslös, men hugger tag i fingret med sin lilla näve, det fasta grepp som gör att hon kan hänga i ett klädstreck. Det fasta grepp som är deras enda livlina, när mamma eller hela flocken flyr håller de fast i håret eller vad de kan få tag i. Överlevnad.

Ambivalens. Varför tårar för en fågel, men inte för de barn som aldrig har en chans. De som föds i svält, de som lever i sjukdom. Tror att det är ren självbevarelsedrift, lättare tycka synd om en liten fågel som dog så ung.

På tv häromdagen pratade astronomen om Big Bang och universums födelse. Han försökte förklara att före smällen fanns Ingenting. Det fanns ingen Tid. Allt levande sker ju i tid – att gå tar tid, att äta, att tala, allting tar tid.

Förstår nästan att ett Intet kan finnas. Kan ändå inte låta bli att ge det en bild – en stilla grå dimma. Ingenting hörs, ingenting syns, inte ens du själv. Är det döden?

Närkontakt av tredje graden

28 augusti 2009

Trött på A/H1N1, rädd för svininfluensan? Var tacksam över att dottern inte som vanligt blivit förkyld på flyget när hon nu flög hem från Kreta.

Läste också att Handelshögskolans rektor inte som vanligt tog alla elever i hand på uppropet i år. Kindpussarna runt Stureplan har också blivit färre.

Här i Rörvik kindpussas vi aldrig. Egentligen borde vi inte pussa djuren så ofta på nos eller tryne heller.

Fågelinfluensan som fick namnet H5N1 smittade inte mellan människor. För att bli smittad krävdes närkontakt med sjuk fågel eller dess träck.

Två små barn dog i fågelinfluensan i bortre Turkiet. Jag råkade läsa artikeln.

Barnen bodde i liten by på landet med mamma, pappa, syskon, en ko, några får och en hoper höns. Några höns blev sjuka och dog.

Pappa nackade dem, mamma lagade till köttet och barnen fick nya leksaker. De lekte ett par dagar med hönsens avhuggna huvuden, som en bisarr dockteater.

Närkontakt av tredje graden.

Galna-ko-sjukan var också slarv i hanteringen mellan människa och djur.

Korna styckades med motorsåg. Hade djuret BSE kom hjärnsubstans och ryggmärg i kontakt med köttet och den som åt kunde få det som kallades – den nya Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Alltid med dödlig utgång.

Så är vi framme vid grisen. Snarlik oss, morsgrisar är vi ju allihopa. När läkare gör repmånad tränar de krigskirurgi på – grisar.

Fördelen med svininfluensan är det stora A som föregår resten av bokstavs- och sifferparaden – den liknar influensor vi redan haft. En blandning av svin- fågel- och människovirus.

Några smittas inte, andra får lindriga symptom eftersom de haft ett grannvirus redan.

Grisförkylningen har redan muterat och blandat sig till ett nytt hungrigt virus.

De som råkar illa ut är de svaga, barn och gamla som vanligt.

Men också yngre som grabben i Norrköping. Han som flyttades till Karolinska sjukhuset och en konstgjord lunga.

Jag råkade läsa den artikeln också.

Han med så elak lunginflammation hade sökt läkarvård flera dagar innan, men skickats hem med värktabletter. Inte svininfluensa, sa de. Men så var det. Hans problem var en sen diagnos, inte själva viruset.

Undrar med skräck hur det är med virus som sprider hiv och ebola. Är det från alldeles för nära umgänge med apor eller? Kindpussar och dito.

On the road again

9 oktober 2009

Å så kom hon till sist!

Har skådat min första levande vildgris. Har sett förödelsen i svampskogen där de plöjt runt och ätit upp varenda Karl Johan, men de är så blyga annars. Fast i Svinnö vid Harg fick man tydligen knuffa undan dem för att komma fram till hästarna i hagen.

Klockan var halv tio på kvällen och jag blängde stint på skogsvägens vägrenar. (Obs. inte renar på vägen, såna har jag sett i Lappland och ”dom är så dum!” som lokalbefolkningen uttrycker sig, Rudolf med Röda Mulen står bara kvar mitt på vägen och glor slött). Nej, jag tittade på gräset och buskarna bredvid vägen för att bilen och jag skulle vara förberedda på en älg.

Då kom någonting skubbande från backen och ut mot potatisfältet. Stor yvig päls och pinnsmala snabba ben. Såg inte ut som en livsfarlig best, mer som en västgötaspets. ”E du säker på att de inte va en hunn?” undrade maken.

En annan dag var det tvärstopp på södra vägen hem. Fågel på väg.

Fasanhanen vid Noorsviken var ute och spatserade med sina båda fruar och sex ungar.

Han visste att man ska stå vid sidan av asfalten, men värre var det med tanterna och barna.

Ett steg fram och ett tillbaka. Två hit och två dit. Krypkörde med bilen, men inte flyttade de på sig. Lika dumma som renar. Så jag fick gå ur bilen och schasa.

Nästan lika jädrigt var det dagen därpå. Då stod halva tomtföreningen (?) mitt i vägbanan med slyruskor. Knappt att de flyttade sig heller, men man slapp gå ut och mota bort dem i alla fall.

Många vägar i kommunen slingrar sig bedårande backe upp och backe ner, runt hassel, hägg och en. Så ser alla vägar ut som går hem till oss. Smala och skymda av natur. Vi är inte så många som bor här, men ibland får man möte.

Det finns tre strategier som vi kan kalla – rädsla, övermod, professionalism.

Laura panikbromsar och ställer sig spik still varsomhelst i vägbanan och så får jag krypa förbi ute i mitt dike.

Clintan i sin van saktar inte in, ökar istället farten och dundrar på i någon sorts chicken race. Vem vågar att inte väja!

Proffsen i sina gigantiska lastbilar ligger prydligt på sin sida (halva vägen är din, halva är min) och passagen går omärkligt.

Tyvärr ingår flesta bussförare i den första kategorin. Läskigt! Ur vägen, jag är kollektivtrafik! Tur att det inte var jag som var tvungen att backa med släpet.

Skola med Naturmetoden

23 oktober 2009

De är feta, kan inte räkna, skriva eller läsa. Sitter inne vid datorn – om de inte får hoppa studsmatta. Eller?

Det handlar om barnen nuförtiden.

Var ute i skogen med tjugoen skolbarn mellan åtta och elva år. Ingen klagade över att ryggsäcken var tung. Ingen skrek när det kom en padda. Alla orkade ta sig över stock och sten.

Målet var att hitta en skolsal i skogen, en skogsal.

På andra sidan kohagen belyste solen en stor ek – dit gick vi. Över den vattensjuka sänkan.

Trots gummistövlar behövdes en spång. Två grabbar kutade in i skogen och kom tillbaka med torra grenar. Bra, men vingligt. Så de större förde de mindre, de mindre sträckte en hand åt större, pojkar stödde flickor och flickor ledde pojkar. En för alla, alla för en.

De kunde samarbeta, ge hjälp och ta emot. Stjärna i boken!

En stor hasseldunge visade sig vara det klassrum vi sökt. Det tar inte två sekunder innan barnen vet vad de ska göra. Kojor! Här finns obegränsade mängder med torra grenar som de i sann anda av allemansrätt släpar runt.

Grupper formeras utan bråk. Några bosättare säljer sin halvfärdiga koja för 15 pinnar! En flicka har eget hem och gör stampat jordgolv. Sen fortsätter hon att borsta jorden ren från löv och barr, hon gör en stig till nästa hus. Nån hittar näver. ”Sitt när du täljer och håll benen brett i sär!”

Detta är Naturmetoden = barnen tittar på varandra, prövar, ser vad som fungerar. Och drar lärdom.

Det finns ett begrepp inom pedagogisk teori/praktik som heter ”Learning to Learn”. Om hur man drar erfarenheter ur det man gör, reflekterar över det och i slutändan av denna process förstår principer för ett vidare lärande.

Så här: Barn I ska grilla korv. Pinne behövs. Tuffa grabbarna tar sin tuffa vandringsstav.

Men hur de än täljer spets på dem, blir det inte bra. Korven ska vara större än pinnen.

Barn II ska också grilla, tar en smal, torr pinne på marken, lätt att tälja rätt och att spetsa korven. Men pinnen tar eld innan varmkorven är klar.

Barnet som lärt sig lära och reflektera drar två slutsatser – ta en lagom pinne och en som inte brinner så lätt. Anpassa medlet efter målet. Överförbart på alla situationer. Se dig om, titta på verkligheten.

Och ungarna har byggt en egen vikingaby.

Det är ruggugglan själv som skriver

6 november 2009

Grannens höns ruggar. De värper inga ägg längre. Känn november, tröstlöst grå skyar, nakna frusna grenar och depression. Själv ruggar jag också och lägger inga ägg – vi i klimakteriet gör inte det. Däremot får vi ofrivilliga svettningar som är bra att ha i ett gammalt hus, maken vrider upp värmen, jag vrider ner. Kissekatten har upptäckt golvvärmen i badrummet, ligger uthälld på golvet och lagrar värme.

Vi brukar ha en debatt katterna och jag vintertid när de vill ut och skita, men känner vinden vina i dörrhålet och raskt backar in igen. ”Gå ut” säger jag. ”Du har ju päls!” ”Men jag är barfota, jag är barfota!” svarar de. Och de har förstås rätt.

Något tungt är det. Igår krockade (?) jag med en gul fågel, gulsparv eller grönsiska – han hann inte säga vad han hette. Flög ut ur en buske rakt framför höger kofångare och flaxade med vingarna i kors tillbaks in i busken. Hoppas det gick bra. (Undrar förresten om någon någonsin fångat en ko med bilen.)

Ska inte bara gnälla. Fast först har jag en bottenlöst sorglig sak att berätta från en grannkommun.

Allt brast med kvinnans nya baby. Socialen tog henne ur mammans famn samt ytterligare tre barn. Flera av kvinnans barn är myndiga, annars hade de blivit placerade i jourhem eller familjehem de med.

Barnen var otvättade och dåligt matade, mellanstadiebarnet och tonåringen rädda för duschen och alldeles vilse. Alla på särskola och inget av barnen kommer att klara sig själva.

En är i fängelse. Barnen är nio stycken!

Först har kvinnan tre stycken med en man och ytterligare sex med en mycket klent begåvad pappa. Frågan är – hur många barn ska man få ha som man inte kan sköta. Hur många har man laglig rätt till.

Och får man överhuvudtaget undra en sån sak utan att vara hjärtlös och omänsklig.

Hade en kompis från Ödeshög på besök i helgen. Han påpekade att alla mammor i Stockholm är äldre. Där vid Vättern är mammorna knappt torra bakom öronen. Och vad ska de göra? Inga jobb, inga utsikter, ingen fart. Att backa hem med barnbidrag och Meningen med Livet blir det självklara valet.

Vår nyaste gullunge jollrade på Allhelgona – tre månader gammal med den stadiga blicken ur djupblå ögon som barnen har när de nyligen kommit ut i Världen från Evigheten.

Ur ett ägg.

Har man bara rent mjöl i påsen så …

11 november 2009

Går ut i daggen för att hämta in jäsdegen som bott i jordkällaren över natten.

Brödet blir inte riktigt lika bra längre. I somras satte jag degen, höftade med vetekross, rågsikt och mannagryn över vetemjölet. Maken tog hand om andra jäsningen, utbakning och gräddning.

Idag vaknade jag av en konstig dröm och slarvade, glömde att jäsa i korgen. Missade också jästiden och att sätta på ugnen. Måste varit kvar i Morphei armar, sömnguden kan hålla taget ibland. ”Har man bara rent mjöl i påsen så” muttrade jag oupphörligen för mig själv medan det vita pudret yrde runt köket.

Och så kommer vi in på det bärande ämnet för dagens spalt. Övervakningen.

Inte bara filmkameror på allmän plats – har man bara rent mjöl…Det har också varit full debattstorm om Ipred-lagen (om man ska få ladda ner filmer gratis) och om Fra-lagen (om Säpo ska få lyssna av dig). Såna frågor som gjorde att nybildade Piratpartiet faktiskt tog sig in i Europaparlamentet.

Själv är jag mer misstänksam mot mina mataffärer, för att inte tala om vad banken kan utläsa av mina kortköp.

När jag numera får mina rabattkuponger från ICA står det: ”Hej Marie!”

Redan där är de aningen för familjära, de kan välan hålla sig till kundnumret. Jag är inte du och syster med dem, de är inte mina vänner. Men sen fortsätter de: ”Du brukar köpa.”

Och så kommer ett antal varor, jaha physalis, ja det händer. Juicen de påminner om köper vi jämt, men sen släpper det – matättika! Det köper man väl vartannat decennium. Skulle bara lägga in lite stekt strömming från Ålands brusand´ hav.

Köptipsen är datorgenererade, ingen vettig människa hade kommit på att tipsa om rabatt på ättika. Men vilken sekund som helst kan nån person gräva fram listan på allt som handlats i kedjans alla affärer under år. Sen lägger de ihop ett och ett och får det till femtioelva.

Handlat för mycket socker (till sylt och saft) och jäst (till brödbak). Utan parenteserna betyder socker och jäst = hembränning!

Har slutat handla på kort på Systembolaget. Vem vet vad lånegivarna på banken gör med uppgifterna på mina kortköp. ”En helflaska Pol Roger, jo, jag tackar jag. Churchills favoritchampagne – kall, torr och gratis, sa han. Knappast gratis. Är detta förenligt med lånebilden?”

Jag ryser och tar mig en macka.

Starless and Bible Black*

20 november 2009

Stjärnklart och bibelsvart. Så har det varit i tre veckor nu. Om man bortser från det där med stjärnorna, de syns inte än.

Satt och hängde framför Rapport med rapport från Italien. Det har kommit ett dekret från Europadomstolen i Strasbourg att hädanefter ska alla krucifix i italienska skolor plockas ner.

Kalabalik och absolut inget ödmjukt vändande andra kinden till. Det är öht. inte deras stil, fast religiositeten hålls högt. Nu är de djävligt förbannade.

När jag ser kors med en döende lemlästad man fylls jag inte av medlidande utan av plåga.

Torterad av törnekrans och grova spikar i hand och fot. För våra synders skull.

Lika bra att säga det direkt, jag är prästdotter, vilket inte säger så mycket om min vandel, men en del om vana vid religiösa riter och symboler.

Att se livet som jämmerdal och himmelen som sitt enda hopp: ”You get pie in the sky when you die!” känns gammaltestamentligt. Lidandet och synden är visserligen våra arvedelar. Men jag gillar inte hotet.Vart tog ömhet och framtidstro vägen?

Krucifix utanför kyrkan luktar också vidskepliga besvärjelser. Att hänga kors i alla hörn för att hålla ondskan och Satans anhang borta – jag tror inte på det.

Tänker osökt (?) på vampyrer. Hur de odöda hålls på avstånd med korset lyftat, eller i brist på det, två korslagda pinnar eller sina egna korsade armar i skyn.

Har jag sett för många vampyrfilmer, tro?

Nej, tacka vet jag greker och malteser. Genomsyrade av religion, men de vänder sig, åtminstone i offentliga sammanhang, mot hans moder. Maria är den som rular. Längs de trånga gatorna i Sliema och Valletta sitter en liten skulptur av en madonna inmurad vid varje port.

Ni som här inträder kan vara alldeles trygga och också er som går förbi beskyddar jag mot onda tankar.

Madonnan och barnet talar om att vi ska vårda varandra och vår jord.

Den lilla babyn ska få växa upp till mannen som förändrade kristendomen från att ha trott på den Dömande guden till den Förlåtande.

En jag känner säger: ”Låt dom ha sina krucifix! Låt dom ha sina slöjor! Bara vi slipper fundamentalismen.”

Bara vi slipper indiska kastsystemet, muslimska sharialagar och kristen kreationism som inte tror på Darwin. * Ur Dylan Thomas Under Milk Wood

Tanter och tryggheten

5 december 2009

Lyssna till barnen

19 december 2009

”Mamma, hjälp! Så kommer hon och lyfter upp dig, blåser, pussar och plåstrar. Sen när mamman inte kan vara ständigt närvarande... Då inträder förmaningarna och när det inte räcker – förbuden. Allt som är roligt är förbjudet.

Hängslen och livrem. Simpuffar, flytväst och livlina. Hjälm och störtkruka.

Och ändå kommer Olyckan.

Ska tjata vidare om Jesusbarnet vars födelsedag vi snart ska fira med orgier i kemikaliebemängt omslagspapper, misshandlade grisrumpor och fulsprit.

Svenska Dagbladets gamle chefredaktör, numera radiochef gjorde en utredning efter tsunamin – och kom fram till att vi förvisso kan förvänta oss att Mamma Staten ska komma springande, men att vi måste betala räkningen själva.

De som blev strandade på Sri Lanka och i Indien lyckades ta sig hem själva. Kanske för att de redan visste att världen inte var Bullerbyn. Olyckor händer. Ofta kan de förebyggas.

En som tränat balans ramlar inte i första taget. Lillan lärde sig klättra på verandaräcket med sin äldre killkompis, framlänges och baklänges med och utan bulle i näven. Nästa sommar var hon tre och alla stora kusiner var uppe på brantaste berget, flera meter fritt fall och hon ville upp.

– Vad du än gör, släpp inte taget om grannens staket!

Barna klängde runt i en timme medan jag satt typ med huvudet i händerna vid köksbordet, vojade mig och bet på naglarna. Att stå ute och ropa: ”Se upp” är förkastligt – då ramlar dom. Frihet under ansvar.

Två sanna historier i juletid med hopp om ett bättre liv för alla barn. En med olyckligt slut och en med lyckligt.

Det begav sig i slutet av 80-talet att några småpojkar var försvunna från hyreshusen där de bodde.

Dag efter dag gick och inte ett tecken. Detta var vid tiden efter Helénmordet i Hörby och föräldrar, polis och media utgick från att det var en ful gubbe, en ond, sjuk man som rövat bort dem.

Ingen tänkte klart. Ingen tänkte som en unge (tänk att det ska vara så svårt när vi alla varit barn), ingen försökte med inlevelse, känsla eller empati.

Ingen ställde frågan till lekkamraterna: ”Finns det något ställe ni brukar vara på – fast ni inte får?”

Att barn är rädda för att berätta hemligheter borde aldrig vara en nyhet.

För barna hade ett hemligt ställe. I anslutning till skyddsrummet låg ett utrymningsschakt dit de smög och lekte ibland, men en dag slog dörren igen.

Det tog en vecka innan de hittades döda för att ingen vuxen hade haft fantasi nog.

Fast så ser det inte ut så ofta för våra barn. På skolgården får de inte klättra i träden. Hur ska de då lära sig? Svaret blir bara: ”Det är farligt”.

Häromdagen kom åtalen mot en fritidsledare och en biträdande rektor, en åttaårig pojke fick ett handbollsmål över sig och dog. Det kräver fingertoppskänsla att våga låta barnen hålla på – insikt, fantasi och att man lärt dem hur de ska förhålla sig. Förresten är de makalösa på att lära varann. ”Sitt när du täljer och håll benen brett i sär.” sa en unge till de andra i skogen. ”Titta inte ner, du kan få svindel.” ”Akta dunjackan för elden.”

Hur skapas kompetenta, vaksamma och modiga unga om alla vuxna bara säger: ”Aja, baja.

Usch och fy.” Vad säger papporna om att tanternas linje gäller. Trubbiga saxar och knivar utan egg. Hur långt bort är Ronja Rövarpappa? ”Ramla inte i forsen!” ”Och om jag trillar i?” ”Då simmar du.”

Små liv som ska bli stora. Vem tror att Jesus Josefsson hade blivit klok och god om han hånats och sparkats som liten. Om ingen hade lyssnat på honom eller pratat med lillgrabben.

Vår lyckliga historia handlar om en ännu yngre pojke, kanske var han tre år. Spårlöst försvunnen i kylan. Mamma ropade och kallade. Uppbåd och skallgång. Polis och militär.

Ingenting.

Jag kommer inte exakt ihåg hur länge han var borta, men vet hur barn kan sitta och trycka om de blir rädda. Kanske hade han ett äpple i ficken eller hittade lite fågelbröd att äta medan höga okända röster skrek hans namn.

Till slut sa mamman: ”Han tycker väldigt mycket om glass…”

Sagt och gjort – den lokale glassbilschauffören väcktes upp och var genast med på noterna.

Han körde ut bilen mitt i natten och ”Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn på deras veckopeng” plingade runt i området.

Det tog inte många minuter innan en himla glassugen pojke dök upp ur mörkret.

Gissa om han fick så många glassar han ville.

De vuxna är också värda en och annan strut för sin inlevelse och konsekvens.

Metropolen och tassemarken

22 januari 2010

Vi själva har flyttat ut på bonnlandet till tystnaden i vår zoologiska trädgård. Ende grannens julbelysning skymtar på andra sidan gärdet.

Men mänskligheten har passerat en milstolpe. Nu bor hälften av jordens befolkning i städer eller tätorter.

När hann de bli 7,7 miljoner innevånare i London? 14 miljoner i Shanghai och 11 i Sao Paolo.

3 miljarder människor bor på två ynka procent av vår planets landmassa och år 2050 kommer 6 miljarder att vara urbana. Hur ska det gå till med sopberg, avgaser och allsköns utsläpp?

En stad är en sak, men den tenderar att omges av gigantiska slumområden. Mexico City, Rio de Janeiro, Sao Paolo, kåkstäder av misär, utan ordentligt vatten eller avlopp, med hemdragna elledningar hängande kors och tvärs.

Reste för tjugo år sen med tåg från Kairo till Alexandria och ”förorten” längs järnvägsspåren ville aldrig ta slut, tvättstreck efter tvättsträck i kilometer efter kilometer. De ruckel på ruckel av fattigdom i Haiti rasade snabbare än ett korthus. Kåkstäderna i Port-auPrince störtade från armod till skriande nöd på ett par minuter.

När vi hemma på landet sorterat ut alla plåtburkar (kattmat mest) och kapsyler (nära nog det bästa man kan göra inom sopavdelningen). När vi eldat upp alla tidningar i vedspisen och kakelugnen och lagt nästan all plast i en kartong är det inte mycket kvar. Efter två veckor är soptunnan inte ens halvfull.

En megastad producerar 5 700 000 ton sopor. Se på en stad som Lagos, dit skickas vårt elektroniska avfall och giftröken ligger lika tung över andra länder som över Nigeria. I tredje världen (utvecklingsländerna) ligger vår produktion av idiotiska plastmojänger och meningslösa leksaker (Kinder Egg!). Ni kommer väl ihåg vad all plast och nylon kommer ifrån – om inte, tänk olja och ni har kommit rätt.

Här på landet har vi gnistrande ren luft. (Brukade träffa kineser som jobbade vid Åkers Runö järnvägsstation, de kunde inte sluta att förtjust gurgla över den fantastiska luften här i landet.)

Här tillbaka i naturen har jag problem med nedsmutsningen. I Stockholm gick vi eller cyklade, här måste vi ha två bilar! Där hade vi ren fjärrvärme, här i forna sommarhuset har vi element som går på el än så länge.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Gyllene drömmar

5 februari 2010

Vaknar av ett litet guppande, små skvalp mot stenar och Stormfågels stjärt. En motorbåt måste gått förbi långt ute på fjärden.

En smal remsa sol steker ruffens mahogny.

Upp med ruffluckan och där är hon – sommaren. Solen står redan högt över berget fast klockan knappt är halv nio. Tre svalor sitter i masten och på andra sidan viken kvillrar koltrasten.

Havet är blankt och fett som olja, krusningen från den bensindrivna är längesen förbi.

Solen glimmar blank och trind, vattnet som en spegel. Stilla. Tystnaden är som bomull i öronen.

Fastnar med blicken i fjärran mot det lätta dis som skymmer horisonten. Solen värmer i nacken och armen sträcker sig ut mot espressokokaren.

Vår segelbåt är 75 år gammal, utan lyse, kylskåp, toalett eller eldrivna ankarkättingar eller stegar. Köpte henne med en jättelik gasolklump till värmare nere vid mastfoten och med uselt fula lysrör – det passade henne inte alls, vår håll-igång-sessa från Kungsör.

Men riktigt kaffe klarar vi oss inte utan och inte heller dubbelsäng (mellan kojerna har maken gjort en ribbotten). Den lilla takkronan med julgransljus hänger i rufftaket och i allmogekistan ligger glasen på fot inlindade i linneservetter. En Mälar 30 är precis lagom stor för avancerad heminredning.

På en segelbåt i natthamn råder lugnet, allt får ta sin tid, disken diskas på huk runt udden, tampar ska lindas, vitlök hackas och svartpeppar stötas i morteln. Det enda vi måste undvara är mjölken i morgonkaffet (tar för stor plats i kylväskan) det går bra med yoghurt bredvid istället.

Ett huvud bryter vattenspegeln, en kär man har tagit sitt morgondopp. Det kommer att bli en dag då vi frågar varann: ”Hur många gånger har du badat idag?” och får till svar: ”32, tror jag!”

Den heta himlakroppen i skyn strör guld över hår och bruna kinder, hav, himmel och ögon har samma lyckliga färg. Solen är skratt och välsignelse. I denna ljuva sommartid.

Någonting skallrar som av blåst, vad kan det vara så stilla som det är?

Rassel, slammer, skak. Sydvästen ligger platt över åkern och skakar vädringsgalgen utanför sovrumsfönstret. Fortfarande bara februari i ett insnöat hus där gamla toaletten har fruset vatten sedan två veckor tillbaka.

Sticker fötterna utanför duntäcket och fryser ihjäl.

Kråkan och diket

19 februari 2010

Än slank han hit. Å än slank hon dit. Har ni också djupa diken?

Bästa historien berättades av grannen. Den handlar om ett möte med Bussen. Att lämna företräde för kollektivtrafik när de kör ut från en hållplats är självklart, men i övrigt...

Vår buss är King of the Road, ur vägen löss! Brukar försöka måtta med händerna hur mycket utrymme det finns kvar till snövallen på deras sida. Detta efter att vi ställt oss så långt ut vi kan och vikt in backspegeln. Ibland masar de sig då åt sidan, men helst vill de att vi ska backa.

Hursomhelst, vi detta tillfälle bar det sig inte bättre till än att det var stört omöjligt att mötas eller backa. Det mindre fordonet körde då utan spisning rakt ner i diket, bussen passerade och drog raskt upp den medvetet förolyckade. Snacka om att ge och ta!

Dikena är nära också på sommaren, men nu är det riktigt ruggigt. På håll ser det bra ut, men se opp för den plogade delen längst ut till höger, där är det ibland bara luft. Och under luften – ett riktigt krondike med 45 graders lutning.

Körde lugnt och fint, men hamnade en decimeter snett. Det var inte jag som åkte i diket, det var snön som drog ner mig. Faktiskt. Gick inte att styra, bromsa eller gasa sig ur predikamentet.

Hos oss finns det en skala på hjälpare runt om. För små bilar och små dikeskörningar den lilla blå traktorn, för större grannens van och till sist det röda moderna monstret som säkert drar upp en SL-buss.

Bilen låg på sidan ringde jag vår van som drog opp efter en himla massa stök och extra knuffhjälp av två polacker.

Några veckor senare var det makens tur, snön sög ner bilen strax intill förra förolyckningsstället.

Hjälparen kör förbi, vevar ner rutan och undrar försmädligt: ”Kan du inte hålla dig på vägen?”

I väntan på röda monstret kommer han tillbaka, det är samma färg på bilen han passerade i nyss, men den är mycket mindre. Han vevar ner rutan igen, denna gång på passagerarsidan och säger: ”Ligger i diket. Fick möte och gick ut för långt.”

Skrattar bäst. Och när vi sen såg den blev det jubel i bilen, se det var en dikeskörning som ville heta duga. Ett lodrätt dike!

Familjen Van var hemma hos oss på middag i helgen, Fru Van omåttligt stolt över att det stod 2-1 till Herr Van i dikesåkning. Hos oss står det 1-1.

Är naturen god? 19 mars 2010

För ett tag sedan träffade jag en flicka från ett afrikanskt land, född i Sverige för nästan åtta år sedan.

Typ svenska kunde man tro, gått på dagis och så, men hon har aldrig badat i en sjö, aldrig plockat ett blåbär eller ett solmoget hallon.

Allt som är det bästa vi har, som vi drömmer om hela långa vintern, har hon inte fått ta del av. ”Vad är en äng?” frågade hon.

En svensk naturromantiker som jag blir alldeles kall inuti när hon kallar ett smultron för jordgubbe. En jordgubbe vad är det i jämförelse med ett litet doftande rött bär ur ett skuggigt dike. Men det är som om hon hade levt i en bubbla. Rättare sagt, hon har levt i en bubbla. Varken här eller där. I ett sorts vacuum. Vad är det för sorts integration?

Som ett svar hörde jag ett radioprogram där en kvinnlig etiopisk agronom berättade om sina utflykter i naturen med nyanlända invandrare. ”Jag försöker värdera naturen på ett annat sätt” sa hon.

Underbart med någon som förstår att den biotop där man lever påverkar inställningen till omvärlden. Trots fjärrvärme och smarta hus vet vi att detta är ett kallt land och bygger efter det. Vi har fått hantera växtlighet och uppvärmningen efter villkoren här kring 60:e breddgraden. Vi har byggt så stadigt vi kunnat, tjocka väggar och djupa fönstersmygar.

Och vi med all bekvämlighet en människa kan önska längtar efter det enkla livet ombord på segelbåten. Vad kan vara bättre än att stillsamt sitta och vispa runt i en diskbalja medan solen bränner ryggen och vågorna kluckar.

Maken skulle på utflykt med en skolklass, med skulle hjälpläraren, en gentleman från Libanon, föredetta matematiklärare från Beirut. ”Jag? Ut och sova på marken som en luffare? Bland smuts och myror!”

Men han följde med och blev förälskad i det mjuka gräset, de släta skärgårdshällarna och de ljumna vattnen. Detta trots att han som civiliserad person först trott att det var under hans värdighet att sova under bar himmel.

Kommer att tänka på HasseåTages sketch Folkspillran om zigenarfamiljen Smygebratt som försöker anpassa sig i det stelbenta svenska samhället. ”Å pappa, kan vi inte ge oss ut och tälta i sommar?” frågar en av döttrarna. ”Ge oss ut och tälta med hela det här gänget – som några jävla zigenare” svarar pappa Hasse A.

I vårens tecken 16 april 2010

Salig på sin tro?

När jag hade släckt lamporna utanför bodarna kom det för mig att ta vägen över vedbacken till brevlådan.

Det har varit omöjligt mycket snödrivor sen nån gång i december. Men denna morgon kom vårens frihet över mig. När saker och ting känns möjliga. Som att kunna gå vilken väg man vill.

En kort tid mellan is och grönska är landskapet alldeles öppet, man ser hur långt som helst, kanske ända till horisonten. När det är halt stirrar vi på den egna småsmutsiga stöveln för att inte ramla och sen någon månad senare buskar utsikten igen.

Granne med oss finns en barnkoloni, ett herrgårdsliknande ljusgult hus vid randen av Noorsviken. Huset har stått tomt i åtminstone fem år. Det har inte funnits några ”aktörer” – fast behoven är stora. Av att komma bort från stan, lära känna Sverige, hav, båt och fisk.

Nu ska det jämnas med marken.

De där dagarna när det är sommarvarmt i solen och vintersvalt i skuggan tror jag att det går att flyga. Fråga inte varför, det känns bara som luft under vingarna.

Visst ja, apropå vingar. Måseländet. Vi måste hinna ta bort boet på Undantagets skorsten innan måsparet checkar in igen. Enligt hörsägen har de varit fast boende där i tio år, men vi måste ju kunna elda i vedspisen före midsommar. Funderar på någon skorstensliknande attrapp ... som de förmodligen kommer att rata.

Men i morse vaknade jag av sommarens första ljud, måsens skri. Inte kan vi knuffa ut det somrigaste som finns.

De söta små kissekatterna har i vinter i smyg skitit ner runt hela huset, garnerat med korv på korv på korv. (En gång prydligt nergrävda i djupa snön.) På uppfarten har ungarna spottat tuggummi och mamman en och annan snus. Det som göms... Nå, snus och tuggummi går att plocka bort och kacket ger väl gödning åt gräsmattan.

Värre var det förr när stora katten var yngre och dummare. En gång sket han i syskrinet, en annan gång på skrivbordet bakom datorn och krattade uppfinningsrikt över med miniräknaren.

Fast förra året när vi flyttat in i drömhuset såg vi från tv-soffan hur han smög ut på överhallen. Han såg skum ut men innan vi hunnit reagera satt han och strilade i, han kissade i fodralet av hårdplast som skruvdragaren brukar ligga i. Fodralet var något likt en kattoalett förstås.

Enda problemet, förutom att strålen mest gick ut där handtaget skulle fästa var att han rädd och nyinflyttad inte hade lättat sig på ett par dar. Översvämningen blev ganska betydande.

Som ni redan förstått är vi en av få familjer med katt som vägrar inomhuslåda.

Desto roligare är det för dem att äntligen fått lite vårjord mellan klorna.

30 april 2010

Bakgrunden är rätt otrolig. Katarina församling byggde kolonin i början av förra seklet.

Men på 70-talet närmade sig Stockholms stad kyrkan med uppmaningen: ”Det är inte kyrkan som ska driva kolloverksamhet, det ska kommunen göra!”

OK sa kyrkan och skrev snällt gåvopapper på fastigheten.

När Stockholms politiker 40 år senare vill sälja ut sitt ansvar för barnfamiljer utan stora medel, läggs det ena stora huset ut till försäljning – här ska det sommarstugas istället.

Döm om deras förvåning när nästa hus ska säljas, det visar sig att avtalen inte var korrekta, i själva verket hade församlingen varit ägare hela tiden.

Så, som en skänk från ovan kommer det gula huset med sina sina fyra hektar åter till Katarina kyrka. ”Ett retreat” suckar kyrkoherden.

För visst är det fint här, just ett ställe för avskildhet och kontemplation.

Då kommer räknenissarna och hantverkskonsulterna: ”Kostar fem miljoner att rusta upp!”

Så nu planeras 13 fritidshus, det är bra ekonomi. Och hej å hå, det är ju sån brist på sommarboenden. Alldeles intill ligger stora frittidshusområdet Södra Rörvik och hundra meter därifrån det andra stora området Norra Rörvik.

Naturligtvis är jag en nimbie (not-in-my-backyard), bygg för all del inte på min bakgård, men det är inte hela sanningen.

Resten handlar om havsviken, redan förorenad av diffusa utsläpp och numera icke badbar.

Jo, de nya husen skulle ha septiktankar för avloppet, men vi vet att det brukar kunna gå små hål i dem ... det är ju så dyrt att tömma.

Och även om alla är laglydiga och håller sin skit kvar inne i tanken kommer bad-disk-ochtvätt-vattnet att släppas ut och göda havet än mer. Jag säger som en miljöinspektör jag mötte: ”Jag känner att marken inte tål det!”

Gammal sjöbotten till mark och vikändan med sina knappa två meter till bottnen.

Okristligt sniket, tycker vi.

Blir du lönsam, lille vän?

13 maj 2010

Minns nån Peter Tillbergs målning från tidigt 70-tal.

Klassrummets rader av vita klotlampor högt ovanför fjärdeklassarnas huvuden. Varsin bänk i furu. Barnens allvarliga ögon och kuvade kroppar stelt vända mot katedern. En sinnebild för skolan=fängelset=korrektionsanstalten. En enda pojke vid fönstret en bit bak i salen tittar ut mot verkligheten.

Vad är det med skolan undrar vi oroligt. Hallsta som torskade vid skolinspektionen. Och hur är det med statistiken? Kommunen hade en 9:a förra året där pojkarna låg skyhögt i betygstoppen (det brukar ju vara flickorna).

Orsak – ett gäng grabbar i klassen ville absolut komma in på idrottsgymnasium och var riktade som få.

De hade det mål vi tror uppstår av sig själva bara ungarna träder över tröskeln till skolan. ”Nej, det är inte målen som styr verksamheten. Hos oss är det de ekonomiska medlen som styr. Och det är för lite pengar” sa en lärare nyss.

En annan sa: ”Jag måste ljuga för rektor på utvecklingssamtalen. Säger jag som det är får jag sparken.”

För något år sen sa en av de hårdföra rektorskorna i kommunen: ”Om det inte passar så kan ni ta jobb på ICA Flygfyren”.

Tittar på ett klassfoto av en niondeklass (faktiskt bara 25 stycken), men nio av dem behöver något som skolan inte har råd att ge = stöd och hjälp i tillvaron. En ensam lärare ska hantera: en flicka med autism, ett gäng med Asperger eller ADHD, någon svagbegåvad och några flickor på s.k. glid.

Assistenter – vad är det? undrar skolpolitikern och stryker utgiften. Den nya modellen av speciallärare är de som ska lära klassläraren hantera alla elever i samma grupp. Hejsan hoppsan.

Innan skolan kom i kommunernas vård, före 90-talet, fanns det möjlighet att gå i En Liten Grupp – nu betyder det skoldaghem eller samverkansklass för dem som har allra störst svårigheter.

Och bara på tre ställen i kommunen för en handfull barn i varje.

Att ta hand om alla barn på deras bostadsort, i samma skola som kompisarna, det kommer inte på fråga.

Dåliga resultat skylls ibland på flumskolan (?) som inte arbetar med hjälp av rotting och hot.

Men nu vill vi ju ha öppna, modiga, ifrågasättande unga som lär sig argumentera, analysera och förstå orsakssammanhang snarare än att papegojlikt upprepa. Det kan de.

Små och stora brott

28 maj 2010

Fler än nånsin trängs på vägarna.

En älgko i vägrenen, den långsvansade räven irrande planlöst och förvirrat på ängen.

Körde på en snurrig småfågel i måndags, den betedde sig som en hare, började flyga framför bilen för att sen tvärvända mitt för motorhuven.

Och sen på natten – paddor överallt, en här, två där, fyra där och vid Norra Råda kutade en mus över vägen, jag såg svansen i strålkastarljuset.

Som naturälskare väjer jag eller tvärnitar. En närstående säger: ”Du kan ju inte panikbromsa för varenda gråsparv.” Men är man blödig så är man – hur ska det gå för frun i boet, eller för de moderlösa äggen.

Bodde i Italien en sommar och pojkarna på gården roade sig med att dra benen av sländor, gräshoppor, allt som var mindre än dem själva. Mamma blev upprörd och föreläste för dem om den helige Franciskus från Assisi som predikade för fåglar. Allt levandes vän. De brydde sig så lagom mycket om henne.

Från två håll har jag hört om kvällsnöjet possum stamping. Stampa pungråttor. Om ungdomarna mosade dem med fötterna i skenet från bilens lyktor eller bara körde över dem med fordonet kommer jag inte ihåg. Ville glömma allt direkt, men ofta är det sånt man minns.

Vi har tur här i landet som bara behöver gråta över en ekorre som kär och galen springer ut och blir överkörd av en lastbil. Inga krig. Inget organiserat dödande.

– Glömmer aldrig hur de såg ut, blåsvarta uppsvällda längs vägarna, sa libanesiskan.

– Det låg döda överallt, barn jag kände också, sa somaliern.

Alldeles nyss kom en svenskgjord rapport från Kongo-Kinshasa om våldsspiralen av aggression och frustration. Alla våldtas, kvinnor, flickor, män och pojkar. ”Besegrade” civila tvingas ha sex med familjemedlemmar, tvingats titta på när släktingar våldtas.

Ett land präglat av våld och förödmjukelse. Där nästan alla är offer.

Slutar med en kulturkrock kring våld. Svensk badstrand, två mammor med varsin liten knodd som börjar fäktas med spadarna.

– Var försiktig med honom, han är ju så liten, sa svenska mamman vänligt till sin egen lille.

– Defend toi, defend toi! utbrast den franska mamman.

– Försvara dig, försvara dig!

Undrar vad som hade hänt ifall vår svenska moder förstått franska. Bråk?

I Sommarlovet 11 juni 2010

Asociala medier? 25 juni 2010

Ligga och titta på blå himmel och vita moln. Se hur de rör sig och förändras. ”Titta, molnet ser ut som en elefant! Nej, nu försvann den. Men det är säkert, snabeln var där ovanför den där konstiga tallen.”

Ligga på en brygga och glo ner mellan brädorna. Genom de smala springorna kan man se spiggen simma runt i det gröna vattnet, randigt av sol och skugga. Att göra Ingenting. Inte ens dra upp en maskros ur gräsmattan fast den växer precis bredvid filten. Bara se gräset växa millimeter för millimeter. Tänka. Fantisera. Drömma om den dagen som är idag.

Minns att jag med fasa såg mina syskonbarn hantera sin sommar. Filmjölken i TV-soffan där äldre ungdomar larvade sig i rutan i timme efter timme. Och det här var ändå på landet med endast två kanaler.

Nu sänder Barnkanalen från 05.30 till 19.45. Oavbrutet. För att inte tala om alla andra kanaler som slåss om denna så köpstarka tittargrupp som också gärna ser reklamen.

– Kom ut nu! sa vi vuxna.

– Nej, det är så varmt.

– Men vi går och badar.

– Vi orkar inte simma.

– Jo då, och så tar vi rabarbersaft och kanelbullar med oss.

– Vi har ätit chips och druckit Cola.

Det känns lite underligt att det kan kallas socialt att sitta ensam hemma på kammaren och knappa på en dator. ”Hur många vänner har du på Facebook?”

Eller BDB, Bilddagboken som de yngre tonåringarna använder. ”Wow, 1000 stycken!”

Hur ofta plingar tretonssignalen från MSN? Har du några kompisar överhuvudtaget? Va! Men var finns de? I cyberrymden. Inte bredvid dig i sängen, i soffan eller vid matbordet.

Dessa vänner är ju inte fysiska, jodå, men på en annan ort i geografin.

Man ska skaffa sig barn med simhud mellan tårna, riktiga baddjävlar, såna som är mer under än över vattenytan. Såna som älskar att åka snöre efter lilla snurran.

I lugna viken tar man ekan med utombordaren och binder fast en längre tamp, lite beroende på hur många barn som vill släpas efter båten och sen är det bara att köra. Ju mer vågor och brus desto bättre. Sen kan man hoppa från bron också. En gång stod vi och väntade en trekvart på att lillasyster skulle våga första hoppet.

Som den uppmärksamme läsaren märker är vi i familjen inte så mycket för simpuffar, flytväst och hjälm i onödan. Vi gillar att leka med. Om de får hoppa från broar med vuxna som vakar behöver de inte hoppa i smyg utan att ha lärt sig att se upp. Frihet under ansvar.

De ska ju ut ur boet och kunna klara sig själva.

Till sist ett citat från en film som några killar i 6:an gjorde för ett par år sen: – Å va ska du göra i sommar då?

– Sola, bada, leka lada.

– Ska´ru runka nåt då?

– Kanske inte.

– Har´u ingen?

– Jo. – Men i alla fall...ha det så bra i Sommarlovet!

IRL betyder In Real Life, i verkliga livet och det är en värld så mycket blekare än datorns on-linespel, chattar och pladder.

AFK är ett annat begrepp – away from keyboard, borta från tangentbordet.

Här menar användarna att de sorterat sina ”vänner” och umgås över Internet med såna som är verkliga vänner, människor man känner, har träffat och tagit i.

De menar förstås att det datoriserade umgänget är att jämföra med telefonen eller för den delen ett gammaldags handskrivet brev då vi inte heller sitter och håller varann i handen.

Våra tonåringar gör inte så. De tror att den som har flest sms i telefonen – den äger!

En vuxen frågar sig oroligt: Finns det bland alla dessa någon du kan hålla i handen, någon du kan lita på, någon som kan trösta, sparka boll med, smyga på snygga killar med...?

Inte alltid. Ytan kommer först, många ytliga kontakter måste vara bättre än en enda, hur äkta den än är. Det kan väl vem som helst räkna ut.

Sen kommer vi till innehållet: ”Tja, vad gör du?” eller vanligt på Facebook ”Nu har vi bakat bullar till barnen!”. En självbespegling, så här vill jag bli sedd, detta är Min bild av Mig! Och svaren och kommentarerna ser alltid likadana ut: ”Toppen!”, ”Hoppas dom blev goda!” och liknande förstärkande inpass. Är det egentligen en sorts privat teambuilding eller imagebuilding det är fråga om.

I så måtto är interaktionen social och sällskaplig. Befäster en gemensam värld.

När jag är riktigt villrådig brukar mitt synonymlexikon få hjälpa till. Det listar också ordet humanitär bland betydelser av ordet social.

Men det betyder ju medmänsklig och en medmänniska diskuterar med dig, för och emot, kanske har hon en annan åsikt eller så hjälper han dig ur en låsning eller ett dilemma. Nån som säger emot. Tack!

Rötmånad 23 juli 2010

Jobb för den som har

”Tänk på miljön.”

Stod det på bankomatens skärm när jag just tryckt ”Ja” och begärt kontouppgift.

Jaha. Jag är jättemycket för miljön som ni kanske redan förstått – men en liten papperslapp kan jag väl få att begrunda.

I botten på de flesta mail finns också den obligatoriska uppmaningen att inte trycka ut dem på papper. För syns skull, eller?

Å så var det dags igen. In i selen. Upp i ottan. Till skolan och jobbet.

För alla som har någonstans att gå. Som inte vaknar klockan fem med bultande mage – hur ska det gå? Eller som blundar igen och vaknar runt lunch inne i gråtdimman – vet hur det ska gå. Inget kommer att hända. Inget jobb idag heller.

Om vi nu ska tänka på miljön kan vi lika gärna börja i livsmedelshallen. Fyll den med små eller stora skyltar. På den danska fläskfilén ska det stå: ”Tänk på miljön – jag är uppvuxen i mitt eget träck. Mitt avbitna öra kan ni hitta på husdjursavdelningen”.

På kycklingen kan det stå: ”Tänk på miljön – jag blev ihjälhackad av min moster”.

På korven kan det stå: ”Jag är från en ko som aldrig såg dagens ljus och så är jag späckad med flamskyddsmedel”.

På holländska paprikan kan det stå: ”Jag är uppfödd på rysk gas och näringslösning”.

I affären brukar det finnas ett litet hörn där djuren vi äter har behandlats rimligt under sin livstid och dödats rimligt.

I dessa tider av lovordat närproducerat, hur går det med jätteslakterierna. En rädd och stressad gris som rest trångt hundratals mil har fullt med adrenalin i blodet – och det smakar pyton!

Borde hunnit peta ner lite frön i våras. Bara det att landet är sista utlöpan av en rullstensås, full med småsten. Borde fiska. Ser de berg av illa behandlad mat som fyller kundvagnarna som trängs i sommar-Norrtälje. Mår rätt kymigt.

Det massiva säkerhets- och trygghetstänkande som annars finns kring barn är som bortsopat. Barnen som både ska ha simpuffar och flytväst. Hjälm och tättslutande polaroidglasögon. Där allting är farligt – trän, flygfän, smuts, you name it, you´ve got it.

Låt ungarna äta lite jord.

Men ge dem inte billiga varmkorven som innehåller flamskydd, chips med transfetter eller lågprisläsk full av färg.

20 augusti 2010

Arbetslös – första tiden är som en semester eller ett jättelångt sommarlov.

Alla unga vänder blixtsnabbt på dygnet, sover till tre och är förstås vakna till minst tre på natten.

I filmen Smala Sussi finns en underbar replik. Ett gäng pojkar hänger hela dagen i soffan med chips och glor på film, nån säger: – De är fina arbetargrabbar allihop. Visserligen har de inget jobb. Så nu är de bara fina grabbar!

I gamla Sovjet skulle alla ha arbete. Det blev ofta rätt komiskt. Fet tant i stora bruna sjalar står och stampar på en klimp rykande asfalt mitt i gatan. Effektivitet – rätt man på rätt plats?

I hissarna på turisthotellen sitter tant med en jättestor stickning. Hon åker inte upp för att hämta ner någon, nä, ordning och reda ska det vara. Först åker jag upp med några gäster.

Sen åker jag ner.

Det roligaste vi såg var en automatkiosk för te och kvass (typ svagdricka). Ut ur den kom en hand! En modernt automatiserad ryska.

Varför får många inget arbete. Sökt hundratals – har varken konstigt efternamn, är 50+ eller något annat misshagligt.

Tja, världen har blivit mindre, mer politiskt korrekt och den som är kritisk får se upp. Den lärare som ”gnällt” åker ut så fort det är möjligt. Förr var det viktigt att det skulle vara högt i tak och en kinkiga personer som jag själv behövdes.

De flesta som anställer verkar inte ha så mycket tilltro till sin HR-utbildning (nysvenska för personalchef, Human Resources, mänskliga resurser). De anställer folk som de själva känner, eller någon annan på kontoret. Någon som gjort exakt samma sak på någon annan arbetsplats. Så man vet vad man får!

Själv har jag en tanke som jag lanserat för alla som orkat lyssna.

Varför går inte kommun, landsting och staten till arbetsförmedlingen först! Finns där en handläggare som har något bra tips. En gräddfil för arbetslösa helt enkelt.

För de som har jobben – de bara byter dem med varandra. Det är så man höjer sin lön.

Nej, tack 17 september 2010

Djur eller odjur (I)

Solen är den enda kärnexplosion jag tål.

Stjärnan 150 miljoner kilometer bort. Just på lagom avstånd för att värma oss.

Från Forsmark är det 15 kilometer fågelvägen till det rara Öregrund, från Societetshuset har man fin utsikt över det randiga kärnkraftverket. Det är 45 kilometer till Hallstavik och mindre än 80 till Norrtälje.

På Skansen bor det två lodjur hemifrån Rörvik.

Fördes dit nersövda och utmärglade för tre år sen efter att ha hittats i ett dike, intill låg en plastsäck med en död katt, inte lodjursmamman som alla trodde först. Tur det, för man vill inte bo på ett ställe där dom dödar mammorna och lämnar ungarna längs vägen.

Första dygnet petade de i sig ett och ett halv kilo rent kött. Måste se om de finns kvar där, nån gång. Det brukar ligga en lodjursdam högt uppe i trädet i deras hägn, utsträckt i behag med en tass dinglande.

Mitt förhållande till rovdjur är kluvet som de flestas. Så länge de inte äter upp någon av de mina, älskar jag dem, annars ligger de pyrt till.

Hade den fetaste av hankatter som barn, svart, blank och svällande låg han och sov i det höga fjolårsgräset en vårdag. Kom inte hem. Vi letade. Fann svart päls under björken vars näver var sönderriven tre meter upp. Så lång är ingen räv, inte ens på bakbenen förstod vi, det måste varit ett lo i södra Roslagsskogen. En som klättrat i kapp en sömndrucken kisse.

Homer Simpson arbetar på kärnkraftverket i Springfield och har den där lättsinniga avtrubbningen som följer med mångårig vana. På hemväg hittar han ett lysande grönt skräp på ärmen som fingret sprätter ut genom bilens fönster. Är det sån man blir i de sprängda atomernas närhet?

Det finns en gammal sanning kring orter med pappersbruk som kanske går att använda. I Grums och Iggesund luktar det prutt från bruket – men det känner inte lokalbefolkningen.

Hjärnan är så fiffigt konstruerad att den stänger av all information från näsan kring dålig lukt eftersom det inte har någon betydelse. Det luktar ju alltid och är inte farligt. Är det därför de inte får spader i Östhammar? Å andra sidan, ska dom gå runt och skälva som asplöv hela dagarna?

Så framsynta vi var i slutet av 70-talet! Det talades om en ny ekonomisk världsordning. Att vi inte kunde förbruka jordens resurser och att alla människor borde få kunna leva (ett barn dör av undernäring var 7:e sekund).

Vem kan på allvar tro att kärnkraft är lösningen. Hur ska då världen bli fri från kärnvapen.

Varför inte fånga solens kraft. Några minns väl Tage Danielssons stillsamma kommentar kring det amerikanska atomverket Three Mile Island. Att en olycka inte kunde hända. Och tur var väl det att det som hände inte kunde hända...

Sen smällde Tjernobyl i Ukraina och regnade Cesium över Sverige, från Gävle norrut.

Osynligt, luktfritt och giftigt som få andra substanser. Nödslakt av renar och ingen vågade äta svamp eller lingon på flera år.

Så vårt säkra Forsmark och ”incidenten” 25 juli 2006.

Det börjar med en kortslutning i ställverket utanför Forsmark. Säkerhetssystem slogs ut, och hälften av de dieselaggregat som driver nödkylningssystemet kunde inte startas. (Utan kylning=härdsmälta.)

Och det radioaktiva avfallet ska grävas ner i Östhammar. Om 100 000 år ska det inte längre vara så farligt...

Får vi påminna om att det är 15 000 år sen sista istiden.

12 november 2010

Känner en kille från Björkö som förgyllt dagen med den ena stolliga djurhistorien efter den andra.

Rubriken blir: hur tämjer man vilda djur så att de inte ser varandra som krubb?

Inte lätt.

Det började med ekorrungarna som blev färre och färre. Blev kattmat.

Jo, jag har sett det också, fast då var några stygga skator inblandade. Egentligen var det dom som började. Eller förresten, det var naturligtvis ekorrmamman som startat bråket.

Vi tycker att de är sååå gulliga, men inne i den mjuka pälsen döljer sig ett rovdjur av värsta sorten. Fågelägg smakar ju fågel.

Alltså var skatorna fly förbannade eftersom deras ägg hackats.

Tre stycken svart-vita furier flög runt ekorrens bo i tallens topp och hackade ner ungarna en efter en.

Under trädet stod katten med vidöppen mun.

En ohelig allians mellan fienderna skata, katt. Och den har man matat…

Grabben från ön hade ett tamt rådjur som åt kattmat (torr) och om matfar inte kom direkt gick det upp på verandan och sparkade in kattluckan.

Allt hade väl varit frid och fröjd om inte grannen haft ett lodjur som bodde i trädgården under värsta vädret i vintras. Minus rådjur. Äta eller ätas, det är frågan.

Ung & Bortskämd 26 november 2010

”Mäh, en femtilapp räcker inte till fika! Kladdkakan kostar ju trettifem!”

Välkommen in i fjortisens förlovade land.

Nu finns det ett tv-program som befolkas av ett gäng ociviliserade unga. Förvuxna fjortisar, ett hårdnackat släkte. Idén går förstås ut på att visa hur odugliga de stackarna är på att koka pasta, städa en toalett, tvätta en tröja.

Men egentligen handlar det om Samarbete, om att divorna ska bli som folk. Ta lite hänsyn till varandra, dela, skaffa sig någon empati. Allt handlar inte bara om en själv.

Ungdomar som lever i sina bubblor, fast förvissade om att snart vara rika och berömda, bloggare, fotbollsproffs, idoler... Och deras curlingföräldrar reducerade till vandrande bankomater och servicecentraler. Det är stor skillnad på omvård/omtanke och service. Inom service betalas med reda pengar, på omsorgsfronten med närvaro och kärlek.

Darling heter en svensk film som handlar om mötet mellan en gubbe med keps och en Stureplansflicka. Hon hinner fälla två obetalbara kommentarer på sina arbetsplatser. I chica modebutiken påpekar ägaren att hon faktiskt inte kan prata i mobilen på jobbet.

“Men det är ju dom som ringer till mig!” blir svaret. Hon får sparken.

Sen väntar McDonald´ s och rengöring av fritösen.

“Har dom ingen PERSONAL till det här!” klagar hon.

Djur och Odjur II

29 november 2010

”Män är djur!”

Nån som minns debatten för några år sen om sexualitet och skillnader mellan man och kvinna.

Många pratar istället om den gamla reptilhjärnan, den som varit med i miljoner år och som gör sig påmind när vi inte tänker. Den som gör saker med oss som vårt vanliga nyktra medvetande aldrig skulle göra. Gå och lägga sig i fel säng eller något annat livsavgörande utan att huvudet var påskruvat.

Vi som vet att vi är människodjur, honor och hanar allihopa – hur tolkar vi uttalandet ifråga.

Jo, om män är djur och kvinnor inte är det, vad är då kvinnor? Inte djur, då måste vi vara o-djur.

En del skulle nog hävda att kvinnor faktiskt är värst, så där i största allmänhet. Kanske ur sin fysiskt svagare position måste hönan ”tuppa” sig. Eller så är det vår vanliga kvinnliga duktighet som spelar oss spratt.

Här kommer Tant Präktig. Ni har väl träffat henne, Madame Ordning och Reda som stövlar på i ullstrumpan och tar för givet att hennes världsbild är den enda.

Inte bara den enda rätta, men den enda existerande.

I den yngre tonåringens världsbild är det dom som rular, dom som äger. Jag behöver inte göra någonting. Jag är som jag är. Jag ska plugga nästa år. Jag, jag, jag. Förr brukade vi säga att de nog är knäckta över att livet inte var som i Bullerbyn, som när de var små.

Men det är nog något annat. Kanske är dumheten hormonell, kroppen utvecklas, men hjärnan krymper. Hursomhelst går tonåren i de allra flesta fall över med tiden. Vi har fyra stycken finfina 20+ barn. Rättvisa, medkännande och ganska saktmodiga.

“Nu är jag så vuxen som jag trodde när jag var 13 år!” sa en av dem i senare tonåren.

Nu hamnade vi snubblande nära ordet värdegrund. Det låter fint tycker kanske ni, men det rymmer lika många svarta hål och djupa diken att ramla ner i som allt annat. Världsbild och värdegrund är lika i så måtto att vi tror att vår egen är allas, alla på den här arbetsplatsen eller den här skolan tycker likadant. Tror vi. Alla vill ju ha fred på jorden och så.

Det är bara att begreppet värdegrund egentligen handlar om precis motsatsen.

Att det finns ett brett spektrum av sätt att vara på, kulturer, subkulturer osv. Och att alla ska försöka respektera varandra. Målet är inte att ha samma värdegrund – utan att tillåta olika värderingar. Att alla har lika värde innebär inte heller att de ska göra eller bedömas likadant.

Slutar med två citat: ett från Vargen i Bamse: “Alla andra bara tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig.”

Och ett till minst 3000 år gammalt, nedtecknat i kilskrift från Mesoptamien. ”Vart ska du gå? Ut! Vad ska du göra? Ingenting! Tar det så lång tid att du måste komma hem klockan tre på natten?”

När kvinnor låter reptilhjärnan härja fritt faller vi tillbaka på Köket och Barnen och Präktigheten. Kring daghem talar man ibland om Lägsta Gemensamma Standard, det betyder att ingen sticker ut eller vill vara förmer. För då kommer stora avundsjukan och splittring. Alla inordnar sig efter den som kan minst, gör minst och vet minst. Wettex-syndromet är vanligt förekommande – ingen kan klaga på den personal som håller rent.

Så blir kvinnor odjur. För det enda som skiljer oss från djuren är vår hjärna och vårt samvete.

Lite till vänster 10 december 2010

Jorden är rund! 7 januari 2011

Bonus betyder god och bra på latin – men inte vilket bra som helst.

Ett maskulint bra. Är det därför männen får högsta bonus?

För damerna finns den feminina formen är bona. Passar fint ihop med andra gamla fina kvinnliga sysselsättningar som till exempel skura.

Nya året fortsatte som en mardröm. Vaknar med istappar i näsan och obehaget av en flyende mara.

Helvetet är inte svart och hett – det är isvitt och kallt!

Hela Europa stenfruset, en halvmeter snö på Manhattan. Vart är jorden på väg? Inte utan att man längtar efter lite global uppvärming (dåligt skämt).

Nu ska jag inte vara så där kvinnligt gnällig, nu blir det istället lite etymologi, ordkunskap, och kosmologi, vår klassificering av världsalltet. Kort sagt: orden som berättar hur vi ser på världen.

Det ska handla om manligt och kvinnligt fast på ett annorlunda sätt. Vi i den moderna världen tror att vänster och höger är ord och begrepp som inte är laddade alls, men nu ska ni få se.

På bröllop placeras fortfarande brudens släkt till vänster, på spinnsidan. Förr var alla kvinnor hänvisade dit under den vanliga högmässan.

Och på de flesta språk jag kan komma på betyder vänster – korkad, drumlig eller ondskefull. Och höger – ja, det betyder rätt och riktig.

Engelskan har sitt right och ett left som inte sällan är synonymt med daft eller odd, en tappad, korkad eller allmänt mysko person.

Tyskan har sitt rechts som ju är rätt och riktigt, medan links är tafatt och drumlig.

Franskan kommer med droite som är rätt, stavat droit blir betydelsen lag. Och så gauche betyder utan finess, ordet maladroit (dåligt högervriden) blir rent ut sagt klumpig.

I spanskan siniestro och italienskan är vänster uttalat sinistra, sinister, olycksbådande, elaksinnad och pervers! På något vänster ganska obehagligt, eller hur. Kvinnosidan är helt enkelt: fel sida.

Kollar upp det svenska ordet vänster och nu får man se på fan. Allt blir tvärtom enligt Svensk etymologisk ordbok.

Där kommer vänster från samma ordstam som vän! Dessutom med tillagda suffix så det betyder – den behagligare och gynnsammare sidan. Där jämförs med latinska sinister som alldeles nyss var ondska, men förvrängts från sanskrit där sányian betydde nyttigare och det blir bara mer... Grekiska avledningar som är lyckobådande, förled på sanskrit som är kär, god och önskvärd.

Hur kunde man vränga orden så i misogynt kvinnohat?

Strax före jul visade televisionen The Day After, en skräckis om en klimatolog, hans son på vift i New York och den stora istiden. När en glaciär täcker Manhattan får amerikanarna fly till Mexiko som bara fått det lite småkallt.

En obekväm profetia om än inlindad i action och sentiment. Är det så vi kommer att ha det? Eller är det bara den nordatlantiska oscillationen som drar ner kall luft från Arktis. Vi som såg filmen vet att det var precis så det började.

Slutet av förra året bjöd på ytterligare en skräckupplevelse.

Var med på kommunfullmäktige, vilken charad. Ett spel för tomma gallerier, typ bara Norrtelje Tidning var där. Allt redan förutbestämt i nämnder och kommunstyrelse. Ingen konstruktiv debatt, inga tänkvärda diskussioner. Är detta verkligen den samling människor som ska förvalta det förtroende kommunens innevånare givit dem?

Men vad ont för inte något gott med sig! Månadens gapskratt som inte ville sluta. Nu ska ni få höra om Åkes mardröm. Efter första kvällen i kommunfullmäktige och då med feber.

Tänk er att han bubblar av skratt under berättelsen. ”Jag drömde att jag var en alv, Dobby i Harry Potter. Jag ville säga någonting och gick fram till talarstolen, som var så hög, så hög. När jag kavat mig upp var det ännu längre upp till mikrofonen. Jag nådde inte och blev ännu hetare om öronen.

Ställde mig på tå och lyckades se ut över pulpetens krön och började prata, svagt och ohörbart. ’Mitt yrkande är att jorden är rund! Att detta tas till protokollet!’

Klättrar ner, lommar och sätter mig fortfarande varm om öronen. Votering! Alla röstar och yrkandet röstas ner.

Jorden är inte rund.

Då blir jag så arg att jag lämnar fullmäktige, jag går därifrån för alltid. Men först lämnar jag tillbaka den lilla svarta plastmojäng som man ska knappa på för att kunna rösta. Går fram till podiet där ordförande och viceordförande och rösträknare sitter, slänger dosan i bordet och klampar ut.”

En katt i huvudet?

21 januari 2011

Skulle bara vattna de stackars blomskrällena. Då skramlade det mystiskt ur kannan, kikade ner och där låg kylskåpsmagneterna – en rund gul, en dito röd samt mumintrollets snorkfröken och badade.

Egentligen badade de inte alls, det var bara jag som råkat hälla vatten på dem. Ovetande om att vattenkannan under helgen transformerats till handväska. Den lilla Lillalina hade släpat runt med den stora kannan och i plast och vad gör man som ett-och-ett-halvt-åring med något som har ett hål i sig. Jo, man stoppar någonting i det. Äntligen småbarn i huset igen!

Julhelgen tillbringade hon vid den öppna specierihyllan. Alla burkar och kartonger flyttades runt och inspekterades från havregryn över sesamfrö till kikärter. Senare hittade mamman en plåtburk med nyponsoppa i deras packning.

Tjugo år känns som ett litet nafs. Stollerier vi minns. Av allt det otroliga arbete ungar gör när de stökar runt, utforskar världen och prövar allt.

En morgon låg disktrasan fint ihopvikt i kylskåpet. Stora lillan hade sett på barnteve hur man gjorde getost och satt igång en produktion på hemmaplan.

Vad är en ugn om inte en lastbilsparkering? Vad är ett draperi om inte en lian? ”Hallå, du kan inte hänga i det där skynket, tror du att du är Tarzan?” ”Ha! Jag tror inte på Tarzan och inte på Jesus och inte på John Blund heller!”

Där fick man så man teg.

Skrev att småttingarna arbetar. Att lära sig ett nytt språk, lära sig gå, vara social på dagishemmet, förstå nästan allt och kunna gå enklare ärenden. Allt på halvannat år. Vilken vuxen skulle klara det.

Och allt går via härmande, prövande och ihållande snubblande, klart det blir stökigt i en vuxens försök till välordnad vardag. En makalös strävan och en obändlig fantasi tar mycket plats.

I fantasins värld bearbetas allt, från läskiga tandläkarbesök till ett underbart möte med en lekfull katt. ”Mjau mjau” säger lillan och går runt med ett snöre för en imaginär kisse att leka med. Hon ser katten inne i huvudet.

Nu säger de att schimpanser leker docka med pinnar, att apflickorna kan gå runt med träbitar tryckta intill kroppen i timmatal. Flera gånger har man sett dem vagga och klappa på en medhavd pinne eller kvist.

Härmapor är vi alihopa.

Katten i huvudet

4 februari 2011

Egentligen hade jag skrivit en rykande ilsken inlaga om våra hushållsskulder till elbolag och teleföretag. Om barnfattigdomen och vår kommuns dåliga upphandlingar.

Men när jag skulle maila iväg den, försvann den faktiskt ut i rymden (webbmailen hade kopplat ner och då valde den dumma datorn att tappa bort meddelandet).

Nu skriver jag på snälla datorn som är lugn, fin och sansad och inte frågar en massa idiotfrågor om jag vill spara lösenord. Eller plötsligt vill städa och tycker att jag har genvägar på skrivbordet som jag inte använder. Det ska väl ett operativsystem skita i.

Har just varit hemma hos Lilla Lillan, ett-och-ett-halvt-åringen som blivit så god vän med den svarta halvårskattan. ”Mjau mjau mjau!” ropar hon till maken som är morfar.

Hon hämtar pappret där pappan printat ut närbilden på kissekatten. Vi tänkte faktiskt ett tag ta med katten i bilen med pruttlåda och allt. Visserligen är det tio mil till Stockholm och ytterligare två och en halv till Värmdö, men det skulle nog funkat.

Vet inte om kattan längtar lika mycket som Lilla Lillan, kanske gör hon det. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta eftersom jag höll på att köra ihjäl henne.

Det var en mycket sen kväll tidigt i höstas när jag skulle iväg och hämta nån unge vid nån busshållplats miltals bort. Backade ut i all hast, körde rally mellan harar och rådjur dit och tillbaka.

Väl hemma kommer hon gravt haltande runt knuten. ”Men lilla gumman!” Bär försiktigt in henne, hon gnyr och gnäller. Inget brutet, men pälsen är borta på ena låret. Vad har hänt?

Har hon suttit fast, en räv, ett lo? Hon kommer till ro i vår säng ovanpå tjocka duntäcket som låter henne vila utan tyngd och tryck på skadan.

Nästa morgon ropar maken från bilen. Där på uppfarten ligger en massa kattpäls. Hon måste ha legat i hjulhuset och farit med runt runt. Stackars liten.

På jobbet berättar Maggan en hel hoper sorgliga skräckhistorier kring katter som fastnat i bilar och dött. Skyndar hem och ber kattan om ursäkt, förlåt och pussar.

Redan innan hade hon visat sig vara en riktig skärgårds-Tekla, sov över en natt i segelbåten och klarade både motorbåtar, en gräsklippare och en helikopter.

En tjusig katt på det hela taget, tillitsfull och helt utan ben i kroppen. Vad är väl en Ragdoll?

Folk och folk 18 februari 2011

Säkerhetsexpert 2 mars 2011

Sovmorgon. Ska hämta tidningarna i brevlådan, men snabbvägen över ängen är återigen en omöjlighet, drunknar i lössnö. Måste gå runt på landsvägen. På halva sträckan möter jag en tant med stavar. Vi säger hej, och jag börjar undra vad hon tänker om mig och min klädsel.

Jodå, jag har kläder på. Kanske lite för mycket…under makens gamla bombastora elefantgrå dunjacka sticker också hans avlagda nästan fotsida morgonrock ut. Hehe. Ponera att jag inte kläckt ur mig detta käcka hej, utan tigit. Hade hon då trott att jag var färdig för hospitalet eller?

Man borde valt en annan karriär.

Hade det på gång som späd journalist, förmodligen klädd i fotsid kjol med indiska broderier. Och vilken gubbe kunde ta en sån på riktigt allvar.

Det hände sig vid den tiden att det var val i konungariket Sverige. Undertecknad arbetade på svenska televisionens presstjänst och var på post denna valnatt. Vi tjejer skulle väl visa utländska pressen till telefoner och skrivmaskiner, kanske servera en kopp kaffe. I kort passa upp.

På den skärgårdsö i sydligare roslagskommun där vi bodde förut fanns sommartid ett överflöd av högreståndsgubbar som alltid gick runt i randig morgonrock. Naturligtvis helt obekymrade, det är fördelen med att vara från överklassen.

– Naaa, det är inte bwa att vi om sommawen måste hämta tidningen ända newe vid ångbåtsbwyggan på löwdag och söndag!

– Så är det faktiskt året om. I snö också! Sa jag, men jag tror inte han lyssnade.

Men en annan hade suttit på långa möten med SÄK, då ledd av en pensionerad kavalleriofficer hoppexperten Anders Gernandt och hans anhang, dvs. några stöddiga påläggskalvar och hört deras malande om passerkort och större hundar.

Alla partiledare skulle ju komma till Studio 2 i TV-huset!

På samma ö sommarbodde också en dame vid en vacker udde, gammal moder till en tung författare och en halvtung politiker. Hon badade naken från sin brygga.

(Visserligen har man inte mycket på sig i sjön, men de textiltrådarna är skillnaden mellan moral och omoral. Och det otänkbara i att befinna sig på en brygga iklädd kalsong eller trosa och bh. Ajabaja.) Hursomhelst var den nakna valross som simmade runt totalt omedveten om omgivningen, ånyo överklassens diskreta charm.

För att spetsa till det ytterligare – hon låg högt på skalan ekonomiskt kapital, men också på den som värderar kulturellt kapital. Det hjälper inte att bara ha pengar, en nyrik får inte göra samma som en gammalrik. Om jag klätt av mig näck och simmat ut hade nog nån ringt efter polisen. Kulturellt kapital räcker inte heller endast.

I Norrtelje Tidning pratade häromveckan med magnaten Tomas Fischer med rötter i Rö.

Han har beskrivit Sverige som ”ett alldeles överdjävligt skattehelvete”, men så tycker han inte längre. ”Nej, tvärtom.

Det blev världens bästa land under Göran Persson och Reinfeldt. Ingen förmögenhetsskatt, ingen fastighetsskatt och skaffar man en kapitalförsäkring för aktierna betalar man bara en procent.“

Jag hade förstått att det var allvar när jag släntrade runt i Hangaren som entréhallen i Radiohuset kallas. Utrikisk press hängde i de radiostudios som kantar hallens ena sida och när jag såg att dörren i sista rummets ände var obevakad flög fan i mig. Är detta möjligt!

Denna öppning ledde nämligen in i det stora trapphuset bakom vaktens hermetiskt tillslutna glasbur. Utan att passera gå kunde man nog ta sig ner i kulverten som ledde förbi nyhetsredaktionerna och vidare in i TV-huset för att landa just utanför lejonkulan, partiledarstudion.

Jaha då, det gick så bra, behövdes bara någon lokalkännedom. Mötte inte en kotte. Jo, säkerhetsgubbarna satte nog dit nån vakt sen, men att bli slagen på fingrarna av en fjortis sved så att ingen ens sa tack.

För jag kom fram precis utanför sminket.

Där flyger dörren upp med en smäll och ut störtar två säkerhetspoliser med snäckor i öronen och sladdar längs nacken. I skydd av dem, Olof Palme, som tar kurvan så snabbt att han håller på att springa kull flickan i den blommiga kjolen. Så nära var jag en septemberkväll 1979. En som osynligt kunde smugit in från gatan.

Fick agera studiovärdinna också. Ensam i korridoren utanför studion satt en man som i sina jättestora händer höll i en liten flaska Ramlösa. Han hade dock inget att öppna den med.

Så jag hämtade en flasköppnare åt vänsterpartiets Lars Werner som tackade så hemskt mycket.

Världens fulsprit 16 mars 2011

En varghund? 27 april 2011

Ryssland, Baltikum, Finland, Sverige, Danmark, Norge inlagda i brännevin.

Spritbältet sträcker sig vidare väster och söderut, kopparsticket Gin Alley ur Dickens och Jack Uppskärarens London där folk ligger utslagna kors och tvärs över gränden. I Frankrike drack grovisarna ett par glas rött på bistron vid morgonfikat vid nio.

Det ska vara så tyst i trädgården att man kan höra fjärilens vingar fladdra.

Nu prasslar ett av fjolårets lönnlöv högljutt i sommarvinden. En humla, eller var det ett bombplan som flög förbi.

Nu är hon här igen, vår sommar.

Stora Gammelkatten får värma upp sin stela lekamen i äkta varm sol, han hade nog inte överlevt vintern utan golvvärmen i badrummet. Lilla svartkattan flämtar i skuggan under bordet.

Sädesärlorna är vippande och trippande tillbaka, likaså fasanhonan. Den enda nödvändiga inventarien som inte finns på plats är koltrasten. Saknad, sitter inte i askens topp med jublande sång. Lyssnar inte med huvudet på sned efter krypande daggmask i jorden, kolsvart på smaragdgrönt gräs. De var tio stycken här kring fågelbordet i snön – kom de inte överens om vem som skulle bo här i år?

Idag kommer krönikan att bli riktigt otäck.

Det låg en vinflaska i kylskåpet i helgen, tittade på etiketten, Lambrusco. Jaha, det är nåt rött italienskt bubbel…

Nu kanske det är så att någon annan står och undrar varför det finns så många olika flaskor på Systembolaget. Och plötsligt har man köpt en underlig sort utan att veta vad det var.

Nu ska jag berätta vad Lambrusco är: Odrickbart. Och inte kan man ge det till katten eller ens vattna blommorna med det.

Poff, sa korken och ut kom en liten elak rök.

Häller opp och smakar. Hu, det var räligt! Jäst och surt. Hur är det möjligt att det finns kvar i sortimentet decennium efter decennium?

Tog ner flaskan i köket (vi har vardagsrummet på övervåningen) hällde ner två teskedar socker i flaskan. Kan det ta bort jästen…

Nu bolmar det ut, väller över ett grårosa skum, ser synnerligen ohälsosamt ut. Skummet övergår till flytande materia när det når bänkskivan. Kvar ligger en pöl rött vatten som luktar vinäger. Yeck!

Funderar på att hälla det över en liten frisk fruktsallad, men det vore att förstöra några äpplen, apelsiner och päron. Ställer in flaskan på förvar i. Kanske händer det nåt.

Händer inget.

Istället börjar vi prata om råäcklig sprit, i Italien, Spanien och Grekland har de Grappa och liknande drycker, brända skalrester från vinproduktion.

Spritbältets egen svenska vinnare lär vara Gauffins Dubbelblandning, något av det jädrigaste man kan peta i sig. Ska det riva? Metaxa, raki, estnisk sprit och Mekong whisky.

Skulle köpa födelsedagspresent åt grabben i byn Baan Sala Dan på Koh Lanta i södraste Thailand. Hamnen är en by på pålar i sundet där mangroveträsken tar över. Där under några flaskor Mekong whisky ligger ett par beige militärbrallor. Tar dom och en av flaskorna.

Spriten stinker parfymerad T-sprit så hemma igen hällde maken flaskan i spolarvattnet.

Det gick inte att dricka, men fungerade finfint i bilen.

Nu vet jag några som kommer att sucka. Några som tycker att det finns bra mycket viktigare saker att fylla spaltmetrar med än vargens vara eller icke vara. Måste bara uttrycka min stora förundran över missuppfattningarna i Riala.

Om nu vargen misstar hunden för en annan varg, blir förbannad på den som inkräktar på hans noga inpinkade revir, biter ihjäl jycken om han kan, eller jagar bort den. Om det är så att hunden lockar till sig vargen, hur kan man då tänka sig att vovven ska vara ett skydd?

Flockdjuret Karo i sällskap med likasinnade är ofta förtjusta i att vara vilda och farliga, att hetsa och riva rådjur och andra klövdjur. Olagliga jakthundar springer lösa i skogarna.

Så varför har vi då koppeltvång?

För att hunden är vargens kusin. Inte ens Gråben själv kan ju se skillnaden.

Har faktiskt träffat en varg en gång, visserligen på Skansen, men under extrem lågsäsong.

Ungen och jag var ute på äventyr i de bakre obefolkade regionerna. Gick inte på gångvägarna och missade därför stoppskylten med den upplysande texten: ”Björnen sover”.

Plötsligt är vi framme vid betongmuren som omger varg- och lodjurshägnet. Där innanför gallret kommer Den Grå ystert skuttande och viftar med svansen.

Han grymtar och slår med framtassarna i backen. ”Yippie, det har inte varit en själ här på flera månader!”

Hade jag kunnat knycka honom hade jag gjort det, fast skulle inte gjort som Fantomen och döpt honom till Devil.

Kanske Gullplutten.

Och efternamnet var?

11 maj 2011

Pinn och pignett 8 juni 2011

Det började redan på förmiddagen.

Studsade till – är Obama död? En till i raden, och just nu när vi precis sett film om familjen Kennedys bedrövliga frånfällen.

Nu är hon i sjön! En hel årstid av: slipa, torka, grunda, måla, lacka igen och igen och igen.

Och hon flöt. Gammal kärring, något torr och rynkig, Stormfågel nu 75 år och vacker som en brud.

Det var Usama ju. Och i tv-debatten som följde hade det varit bättre om alla konsekvent kallat honom, som sig bör, vid efternamn. bin Ladin. Värre virrvarr får man leta efter, där var dom som inte alls trodde han var död. Men där var också de som visste att han var det – däremot inte vem som var vem.

Värst av alla var den skäggige Per Gahrton som i och för sig är en både klok och trevlig prick. Han var inne på den folkrättsliga aspekten, kan en rättsstat flyga in i en annan och avrätta folk? Man undrar. Men. Obama bin Ladin sa han.

Så skulle masten på. Pillade på vant och fall och stag. Hmmm. Vad är vad?

Tänk vad man glömmer på ett år. Jo, där är akterstaget, känner igen den där lilla svarta plastmojängen som sitter en bit upp från däck.

Kommer ihåg att peta in fallet som storseglet dras upp med i sin lilla genomföring fem meter upp på masten. Det hade jag glömt ett år och fick klättra upp i en mastkran för att fixa det.

I år hade jag min klant hade visserligen petat in det i sitt hål, men liksom stängt in andra snören. I år blev maken uppskickad fritt hängande i kranen för att reda ut trasslet. Ursäkta, hamnkapten.

Sen fortsatte det – skotbänken var kvar hemma. Äh, det går väl att knyta fast grejerna nån annanstans.

E´ re nån annan som tycker att amerikanska presidenten blivit lite tråkig. Mer och mer kortklippt och välrakad för varje gång.

Men han har haft det hårt med sjukvårdsreformen, den som fru Clinton gick bet på förra gången. Att ha en sjukförsäkring som vi tar för givet (inklusive alla nedskärningar) det är nästintill kommunism i USA. Att alla ska betala in, men att de som inte tjänat något ska få ta del av välfärdens sjukvård utan att betala patientkostnader på tusentals dollar. Isch och usch.

Sen har han inte lämnat Irak (vem gick in?) och inte heller Afghanistan(vem gick in?).

Nej, jag minns en sen lunch i Paris i november 2008. På en av de restauranger med kritvita dukar, pingvinger och mörk trä. Där satt vi, åt ostron, råbiff och mös.

Till tvåpersonersbordet intill kom ett amerikanskt par, hon slet med sin typ Android och försökte få fram ett mess till familjen. Ytterligare ett bord bort blev besatt med en fransman och hans svarte amerikanske moatjé (om ni förstår vad jag menar). Det var väl vi som sa nåt först. ”Gratulerar till er nye president!” till 60+paret som såg ut som bildade demokrater. Och resonemanget spred sig till grannbordet, det hela slutade med att vi skålade för Barack Obama.

Innan hade jag funderat mycket på en fråga som jag aldrig ställde.

Amerikas förste svarte president. OK. Vaddå, svart? Hans far var från Kenya, mamma vit amerikanska. Hur blir man då svart, är han inte lika mycket av vardera? Svaret är nej. Lite inblandning av afro eller latino kan vi tåla, men inte 50/50. Det visste han. Och gifte sig med en svart.

Det mesta går. För många, många år sen skulle ett båtsällskap in till danska Christiansö.

Gammal fängelseö som består av två öar sammanbundna med en bro, så mycket kunde vi se på förstoringen på sjökortet. Men på vilken sida låg hamnen? Eftersom vi kom norrifrån satsade vi på det. Det var förstås fel och bron var förfärligt låg. Förberedd och allt sånt.

Skymningen hade kommit och det duggregnade. Nu skulle vi runt halva ön.

Enär sidorna var kantade med bränningar och sten kände jag mig tvungen att ha sjökortet i handen för att kunna navigera. Vad göra, sjökortet var enormt, men förstoringen på Christiansö liten.

Man tager vad man haver, sa seglerskan. Klippte raskt ut den kvadrat på en gånger en decimeter som skulle guida oss runt, la in den i en plastpåse mot regnet och tog upp ficklampan.

Såg en snutt av en Lasse Åberg-film på nationaldagen tills sjutton skämt fallit till marken som trötta paddor. Inte som den första med klassiska repliken: ”Ta pinn och styr på kvasten!” Som, vilket alla båtmänniskor vet, betyder att han skulle ta rodret och hålla riktningen mot ett sjömärke.

Sen gammalt kallas hos oss luckan in till ruffen för ”pignett” sedan en landkrabba ville lära sig alla konstiga ord och stolt repeterade: ”Reling, durk, skot, tamp och pignett!”

Det satt ett litet myggnät på luckan som blev till det klingande marina begreppet pignett.

Numera skriker vi: “Ta hit pignettet!“ Det betyder hela ruffluckan.

Mås med adhd 22 juni 2011

Något är ruttet 28 juni 2011

Äntligen är skränet slut.

Vem flyttade ut i tystnaden, från Centralbrons lastbilar, pneumatiska borrar och skrikande tunnelbanebromsar. Där, i stan, ville vi att en och annan mås skulle flyga förbi, men försommaren i Rörvik...

Hahaha, tokiga sommarstugestockholmare med mås i skorstenen. Gulligt va?

i Konungadömet Sverige.

Grävde fram en melon ur, visserligen köpt till bra pris. Men alla lockvaror till bra pris är väl inte dåliga? Hade luktat ordentligt på den, ingen säljer något som är dåligt till mig, den luktade bra och borde smaka bra.

Själva ruvandet på undantagets tak är ett under av moderligt och faderligt åtagande. Där ligger mås stoiskt på sina ägg i stekande sol, i hällande regn, i isande blåst och rör inte en min. Men sen, när ungarna kommit ur sina skal, då börjar det veckolånga helvetesskränet.

Så fort vi visar oss utanför dörren sträcker de på halsen för ett harmset, alternativt triumferande utrop. Och nästa timme och nästa dag.

Värst är skrämseldykningarna, inte så ilsket som tärnor, men obehagligt nära ändå. ”Stuka!” ropar maken när de likt bombplanen störtdyker.

Inser de inte att det är genom människors dumhet/godhet som de fått tillstånd att häcka här i skorstenen i ett och ett halvt decennium.

Jo, vi har försökt jaga bort dem med det mesta utom att elda i spisen. När jag strax efter deras ankomst i maj stuckit upp huvudet ur takluckan och krånglat mig ut på nocken.

När jag vinglat fram till skorstenen med en plastkasse täckt med maskrosblad och ett bo av fjolårsgräs i handen.

Vad ser jag då? Ett prickigt ljusgrönt ägg! En exakt replik av de äggattrapper av runda stenar jag just slaskat på med grön vattenfärg. För sent! Inflyttning smyg, jag får nesligen klättra ner med mina stenar.

I år gick nerputtningen från taket fint, de hamnade inte i trädgården utan på den rätta vägen ner mot viken. Men hela skränande överstyrda släktingar slöt upp. En på vår nock, en på undantagets tv-antenn, en vid boet och nio stycken på rad uppe på Sunes loge. Familjefest med skrål.

Förra året tappade de bort sin enda unge som absolut skulle gå åt fel håll, ner till komposten. Förrförra året utspelade sig ett absurt möte som bevisar verkligheten som vildare än dikten. Ena ungen virrade runt bland vallmon så vi tog den i en liten håv och begav oss iväg utrustade med svarta paraplyer mot måsattack och möter tre biodlare i fotsitt vitt och Ku Klux-hättor!

Under tiden har svart katt i stillsamhet fött fyra små söta. Alla spinner.

Det bästa man kan säga om det var att den var saftig. Dock smakade saften ingenting, möjligtvis då lite gurka. Gurkorna jag köpte två till priset av en hann ruttna inuti sin plast innan de hann bli till hemkörda ättiksgurkor.

Ursprungsland är viktigt numera, även om det sist stod Colombia/Spanien. Visst är länderna båda spansktalande…

Vad jag är ute efter är någon ny sorts tidsmärkning.

Hur länge sedan kom denna gröna sak till Svedala. Hur länge dessförinnan blev den skördad?

Man skördar omogen frukt, transporterar den länge per båt, för att den ska hamna i ett kyllager x antal månader. Har man då tur har den blivit gasad med mogna-snabbt-gas, sån som till exempel tomater avger. Inte så fräscht ändå.

Vår melon var nog ett halvår gammal. En sån som går från omogen direkt till smårutten – utan att passera gå. Den blir aldrig god, söt och mogen.

Jag ska klaga på mataffärerna tills de berättar hur ålderstigen maten är. Bäst före, sämre efter eller en lapp med information om tillverkningsdatum!

Men det är straffen för att inte äta svenskt närodlat och efter säsong.

Blir bara så sugen på sommar ibland.

180 olika pesticider (gifter) sprutas på vindruvorna, men det känns ju inte på smaken.

Tvi, tvi, tvi. Till och med paprikor som verkar oskyldiga odlas i växthus i Holland med värme från ryska gasledningar. Den produktion vi äter upp här i landet drar energi. Lika mycket som 8 000 varv runt jorden för en bil.

Vägra paprika. Vägra plast. Blir nästan surast på de pyttesmå märken i plast som berättar vad ”märket” på äpplena heter. What is it good for – absolutely nothing! Å andra sidan borde vi som handlar också skämmas. I somras sålde en affär obesprutade körsbärstomater i all världens färger med en smak som mmmmm.

Nej, dom ville ingen ha. En hade en fläck. Den ena hade inte samma form som den andra!

Att ha kul utan el

6 juli 2011

”Vi klipper gräset med en handgräsklippare!”

En vilt främmande unge galopperade fram till staketet så fort jag klivit ur bilen och berättade det enastående nya. Klippa gräset utan buller, utan hörselskydd och utan bensin! Tänk att det fanns något så kul i världen.

Från svärmor fick jag ärva en så kallad snurrevisp, en helt underbar mekanisk visp med vev. Inget höghastighetsljud alls och snabb är den också, sonen råkade nästan vispa smör, enär han trodde denna gamla visp var slö.

Från morgon till kväll går allting med elektricitet eller bensin. Från eltandborsten till motorsågen över precis allt annat som uppvärmning av duschvatten och kaffekokning.

I vintras, under våldsam eldning i vedspisen, kokade jag och stekte där, använde inget från varmvattenberedaren och kände mig så duktig och nöjd.

Det är också därför vi älskar vår Stormfågel – den helt vinddrivna seglande båten. När vi köpte henne åkte den hemska elektriciteten ut, all tråkig kabel och de illasinnade lysrören från något halvgammalt kök.

Till och med centralvärmen i form av ett gasoldrivet beläte fick lämma plats för en mycket liten ljuskrona i mässing med julgransljus. Den lyser så vackert och driver ut kvällens dagg.

Döden, döden, döden 20 juli 2011

Just när japanskorna slagit in sin avgörande finalstraff skriker det ur skogen.

Kanske en fågel, men sen värre, kattlikt, för att sista gången låta höra ett högt gnyende och sen dödens tystnad.

Kollar kattmamman i boden, alla fem snusar fridfullt. Katt No 2 ligger som vanligt under släpet, Katt No 3, gammkatten kommer inte.

Nästa morgon fylld av onda aningar, skallgång i skogsbrynet. Inte ett spår av uppriven mossa, pälstussar eller något djur. Vi kollar för säkerhets skull (vet en som hittade sin döva katt överkörd i ett dike, men överlevande) sidan mot huset. En gran med långa ruskor måste inspekteras. Tar en sväng genom meterhögt gräs, tänker att här brukar han vila i solens sista strålar.

Opp hoppar en randiger katt, stel av skräck flyger han mot huset.

Där va han! Inte död alls. Kanske tagit en vattensork i natt?

Död och liv, en sekund emellan. Å ena sidan sorg och bittra tårar, å andra ett triumferande fck du vad du tålde när getingen är mosad.

Senare på dagen en cykeltur längs viken, där med rund mage och smal hals en alldeles död måsunge med jättelik näbb. Orkar inte se honom. Vissa dagar är det så.

Sta-ah-ah-ackars sälungen!

I vår tjusiga ekokommun finns inga parkarbetare som stillsamt pratande räfsar löv, nej, det ska vara blåsmojänger som dånar och hörselskydd (kanske har de i alla fall Metallica i öronen?).

Det finns en bok av tyske Michael Ende som heter Momo och tidstjuvarna, en rafflande historia om dem som inte vill vara effektiva i blindo, som inte vill vara utan tystnaden, de små pratstunderna och långsamhetens lov. Som inte tror det är nyttigt i längden att ha bråttom jämt. Så bort med de elektriska hjälpmedlen om de inte är absolut nödvändiga.

Varubanden i snabbköpet är kanske bra – men de eldrivna armar som väljer höger- eller vänsterspår… Elektroniska dörrar… Grästrimmers…

Blöthjärtat vid ett dött djur men chipstuggande till mänskliga benrangel på teven. Eller?

Varför har många av oss lättare att ta till oss svaga och sjuka djur, medan vi vänder bort blicken från svaga och sjuka människor.

Gör det för ont. Hopplöshet. Eller är det någonting med att djuren är oskyldiga, men aldrig människan.

Afrikas horn lider inte bara av torka, utan också av absolut noll hjälp från sitt eget land.

Istället har flera årtionden ägnats åt inbördeskrig för att förmera sin egen klan och pirater till havs sopar in miljoner.

Men mammorna som varit tvungna att lämna döende barn på vägen.

Tänker på sketchen med Hasse å Tage där Tage är semesterfirare på ön och kommer ut och bröstar sig: ”Nu har jag cyklat på testcykeln en halvtimme, sen körde jag roddmaskin en trekvart…” ”Jahaha” svarar skärgårdsbon modell Ä. ”En annan har bara rott till Norrtälje med fisk…”

Nej nu har jag inte tid längre, måste till Norrtälje och tanka trycktanken till snurran.

Den här texten började med en annan katastrof. Den fula tsunamin mot Japans östkust och än mer radioaktiv strålning över ett land som verkligen hade fått sin beskärda del redan.

Homare Sawa, lagkaptenen med den långa svarta hästsvansen sa: ”Om den som förlorat någon eller något mår lite bättre för ett ögonblick, har vi lyckats.

Japan kommer att komma tillbaka, vi kommer aldrig sluta slita och sträva.”

Amerika i form av målvakt Hope Solo lutar sig alltid mot Gud. ”Jag tror någonting större arbetade för dem!”

Huvudet med? 3 augusti 2011

Vem lagar hålen? 17 augusti 20111

Tillbaka i selen igen?

En annan har precis kommit ut på sjön. Fin, men något lynnig slör från Ålands hav.

Det var som det brukar. Stressa bunkra. Inte glömma nåt. Allt som ska med: mer timjan, espressokokaren, mala kaffe, nya stroppar, vatten (glömde bubbelvattnet som är så gott när man är utan kylskåp), bensin, olja, all mat, alla kläder för alla väder, medicinlådan, böcker, batterier till lanternorna…

Tandläkaren. Har precis varit där, dyrt men lysande. Är som ny.

Grannen Birgit i Skebobruk hade tre spridda och en i klunga. Orsak: laglig samt illegal medicinering. Torr i mun. Ingen vidare tandborstning heller kan tänka, det hände ju så mycket ändå i hennes liv.

Hon skulle få nya på Huddinge sjukhus.

En 83-åring jag känner hade tappat en framtand och fick ett nytt leende betalt. Är det något värt för ett samhälle att folk på gatan ser någotsånär vårdade ut? Har rena kläder, användbara skor…

Så har vi ju fyra helt galna kattungar med vidhängande hungrig mamma hemma. Kattvakten ska få veta hur de ser ut, var de ska äta, vad de ska äta, var lådan ska tömmas och fyllas. Bla, bla,bla.

Maken undrar ”Vilken tid det tar – skriver du en hel krönika eller?” !!! Hade jag glömt! Tänkte på det igår – den skriver jag sen…

Så nu sitter jag här i sittbrunnen med datorn och hoppas få kontakt med det mobila bredbandet i höjd med Kapellskär. Om de har nån mast där. Annars seglar vi förbi en på Björkö.

Den får jag aldrig kontakt med annars, så det ska bli spännande.

En sommar gav vi oss av utan delar av packningen. Från Vaxholm en fredag kväll, norrut mot Sicilien. Jo, det heter så. Ett skyddat ställe vid Siarö.

Framme ska det lagas käk och några stycken är förfärligt vargahungriga.

Maten upp, gasolköket monterat, börjar hacka löken till köttfärssåsen. Då! Vad har vi glömt – inte färsk chili, inte balsamvinägern, inte de fina vinglasen, inte lilla bronskronan för stearinbelysning, inte virkade duken, inte duntäcket, inte regnkläderna eller paraplyet – nej, däremot alla kastruller och stekpannor som stod kvar hemma på Söder.

Panik utbryter ett kortare slag tills vi hittar ”snuskburken”, campingutrustningen inlindad i en plastpåse. Man tager vad man haver, eller hur.

Allt, nästan, går att lösa. Ingen kaffepanna, inga problem, vi kokar kaffet som förr eller som i Arabien. Går fint.

En annan gång skulle vi för första gången till vinterhamn i Spillersboda.

En underbart varm brittsommardag i oktober. I höjd med Furusund frågar maken: ”När går solen ner egentligen?”

Visst ja, det var ju höst och solen gick ner ute på fjärda. Inga lanternor. Inte ens en ficklampa. Men tändstickor! Så vi kunde läsa sjökortet och jämföra med den något skumma verkligheten. Navigeringen i okända vattnen gick bra, det var ju bara nästan kolsvart och fin fullmåne.

På Nordea stod en man härom månaden och väntade, sjavig, kanske skabbig och längst ner ett par skor där tånaglarna hade brutit genom skinnet för länge sedan. Det kunde regna in, så stora var hålen.

Vem ska täppa igen hålen? I skor och tänder.

Såg Tea-partyrörelsens nya slaktare förklädd till parant presidentämne. Tänker inte lägga hennes namn på minnet, hoppas att hon ska försvinna då.

Konservatismen i USA är ljusår från en extremhöger här. Man baxnar. Taxed Enough Already – har redan betalat tillräckligt med skatt! Jaha. Hur kommer det sig att den sjukvård vi tar för given inte finns där. En sjukvård alla kan ha råd med. ”The fruit of our work” ska vara vårt eget, säger hon. Ingen skatt alls. Alla får ta hand om sig själva, startade-med-tvåtomma-händer och blablabla.

De som absolut inte klarar sig kan bli föremål för Välgörenhet och där finns inga spärrar, välgörenhetsevenemang är massivt stort. Då klär alla upp sig till tänderna, rasslar med juvelerna och betalar stora pengar för att få frottera sig med andra lyckade samt väl valda kändisar och politiker.

Den som sen kan bli föremål för hjälp och stöd ska vara av den rätta ullen och den rätta läran. Medlem i episkopalkyrkan eller metodisterna. Tacksam. Mössan i handen. Rätt tro, rätt ursprung. Individuellt korrekt, ingen piercing, ingen tatuering, inte någon felaktig hårfärg. Rätt antal barn, rätt kön, rätt dialekt…

All det som signalerar ”en av oss”, så att ingen, av misstag, råkar göra väl mot någon utanför sin egen krets. Allt detta är den diametrala motsatsen till hur vi andra tänker kring kollektivet och solidaritet.

Det är inte för att stoltsera med givmildhet som vi betalar skatt.

Inte heller för att gynna våra gelikar. Alla ska bara ha så de klarar sig.

Jag bor i rymden 31 augusti 2011

Kontaktannons? 14 september 2011

Kvällen så svart och stjärnorna så många. Just i blinkningen syns det stjärnstoft som befinner längst ut i kanten på rymden.

Var uppe i mörkret och kissade här i lilla gården i havsbandet. I stan på Hornsgatan kunde jag se hälften så många stjärnor – betyder det att världen bara var hälften så stor? Jag tror det.

Stenöken och gatlyktor krymper utsikten, kopplar bort från världsalltet. Städer och täta orter insvepta i smutsig naturvidrig färg av gult, violett och brunt, en himmel som natronljuset skapat.

Räven med den smala svansen trampade håglöst bort mot bäcken och skogsbrynet. Bra att han såg lite låg ut. Då har han inte tuggat på någon av de tjocka två kattungarna som bor kvar hemma.

Två är sålda och de sköter sig. Kattuppfostran är allvarliga saker. De ska kunna: skita på rätt ställe, kunna hålla sig lugna i famnen, sova inomhus och utomhus, hälsa, inte vara rädda för människor samt inte bita varandra för hårt i strupen.

Deras mamma föddes under ett uthus i Norr-Marjum och bodde i en syrénbuske, henne fick vi lära allt och detdär med skitningen fungerar fortfarande inte klockrent. Hennes barn står vid ytterdörren och skriiiker eller klämmer sig ut genom minsta springa. Morsan la en kabel just i natt vid vedspisen.

De säger att universum är oändligt, att det är krökt. Känner mig som en medeltida bakåtsträvare, före Galilei och Copernicus, när jorden var platt och vid kanten var det fritt fall.

Hur pass mycket mer upplyst är jag som inte kan tänka mig ett krökt rum. Det måste ju vara någonting bakom.

En astronom på 30-talet berättade om rymden och beskrev hur jorden snurrar runt solen och hur solen i sin tur snurrar runt stjärnor i vår galax.

I slutet av föredraget begärde en liten käring ordet och sa: ”Vilken massa struntprat. Jorden är en platta som ligger på en jättesköldpadda.”

Vår vetenskapsman replikerade något överlägset leende: ”Och vad står sköldpaddan på då månne?” ”Mycket listig fråga unge man” svarade damen. ”Det är sköldpaddor hela vägen ner!”

Kan inte glömma astronomen som berättade om Big Bang och universums födelse.

Han försökte förklara att före smällen fanns Ingenting. För det fanns ingen Tid. Äntligen förstod jag något.

Allt levande sker ju i tid – att gå tar tid, att äta, att tala, allting tar tid. Tar det ingen tid finns det inte. Solen vandrar över himmelen, fingrarna slår ner tangenterna, katterna äter gräs. Utan tid är allt fruset, ett ögonblick utan början eller slut. En blinkning av ögat hur sekundsnabb den än är består ju av tid. Förstod nästan att ett Intet kan finnas. Att det kan vara tomt utan att ha varit fullt. Det är inte lätt, man får tänka länge.

Kan ändå inte låta bli att ge det en bild – en stilla grå dimma. Ingenting hörs, ingenting syns, inte ens du själv. Är det döden?

Nu flaxar en vit dvärghöna in genom syrénhäcken.

Jagar henne med utsträckta armar och långa kliv. Trampar ner i ett svart hål, ser stjärnor och slocknar.

Vi har haft något kopiöst mycket katter sedan yngste sonen åtta år gammal svarade på en annons, ringde upp ett nummer i Svinninge och sa: ”Det här är en som heter Johan Larsén och vill köpa en katt”.

Det blev två stycken, varav den ene är kvar, vår 15-årige nestor med öronen i trasor och några få huggtänder kvar. Vi brukade skoja när han kommit hem från sina erövrings/revirpissande turer. ”You should see the other guy.”

Citatet är ur bröderna Coens film Fargo där Steve Buscemi vacklar in med blodet strömmande. Grabben han slogs med såg ju mycket värre ut.

Han den store gamle är makalöst snäll mot allt och alla. Har tagit emot många kattungar och slickat dom bak öronen.

Men en gång skickade vi hem en fluffig kattunge till en av barnens kompisar där det också bodde två äldre honkattor. Rätt snart fick vi klagomål på unge Bertil. Han pissade i blomkrukorna. Han hade Damp!

Så han fick komma hem igen och all eventuell Damp försvann. Vilket fick oss att med ytterligare emfas hävda att icke-önskvärda psykiska bekymmer ofta är miljöbetingade.

Hur pass mycket irrationellt stressbeteende kan man åstadkomma med två ilskna kattkärringar som mobbar ut en liten unge? Svar: hur mycket som helst.

Två andra grå tussar gick olika öden till mötes, ena systern födde sina ungar i bajslådan, den andra blev fotomodell för Whiskas. Och Håkan som gick och blev vegetarian, det godaste han visste var banan och broccoli, äckligast – strömming och köttfärs.

Nån som behöver en väluppfostrad liten BillyBoy eller en Findus?

Som ett skämt 12 oktober 2011

Raj-raj, raj-raj!

Åker igenom Åkersberga. Där har dom liksom här byggt fler gallerior och köpcentrum än någon tål.

Det nybyggda ser ut som någonting som nyss har landat, i genometriskt kantig stealthmodell. I olika nyanser av svart. ”E´re ett fengelse?” frågade en liten.

Svaret är förstås ja. Som så ofta är byggena dåligt tänkta, uruselt kända och deprimerande att uppleva.

Vad får man göra? Respektive – vad får man göra?

Det finns en sketch ur en gammal lokalrevy från vår grannkommun: Man haver planerat inför framtiden och senare. Nu har kommungubbarna äntligen placerat ut alla byggnader på rätt plats i modellen på stora sammanträdesbordet. Nöjda pustar de ut och lämnar kommunhuset för en välbehövlig braklunch med tilltugg.

Dörren öppnas igen och städerskan kommer in med alla sina hinkar, kvastar och dammsugare. Hon råkar dra ner husmodellerna som hamnar huller om buller på golvet.

Ojojoj, nu måste jag ställa upp allt igen. Var stod nu det här huset?

Städerskan får upp allt på bordet – naturligtvis på fel platser, men de märker inte gubbsen när de efter ett par timmars lunch vacklar in igen, griper klubban och klubbar det nya Åkersberga. Därför ser Åkersberga ut som det gör. Hus utslängda på en åker vid järnvägen mot Österskär.

Norrtälje gör sitt bästa. Det är tur att det inte fanns hur mycket pengar som helst på 60-talet, då hade vi haft Systembolaget, Försäkringskassan vid en stor kal plats i centrum, ån hade varit asfalterad och allt pittoreskt rivet.

En oss närstående lokal chefredaktör kom som ung till Amerika och fick en underlig hemkänsla vid åsynen av tröstlöst utbredda områden i utkanten av varje samhälle. Ett virrvarr av motorvägar och däremellan låga byggnader i billigaste korrugerade plåten. ”Mmm, det ser ut som hemma i Norrtälje…”

Orört av människohjärna. Det bara blev som det blev. Vi bara undrar, var är stadsarkitekten? Finns ingen? Behövs ingen?

Var i Falun på försommaren. Där har man bestämt att nybyggen i stadskärnan ska vara i trä och för det mesta – faluröda. Kvar blir en stad som håller ihop. Stan behöver inte vara något Skansen för det.

Själva ska vi byta panel hemma, det blir något så vågat som locklistpanel.

21 december 2011

Allan Edwall gjorde film om lille Åke som brukade gå i kyrkan med sin mamma. Prästen knorrade över den klena psalmsången. Kan du inte texten – sjung raj-raj, sa han. Och Åke sjunger ”raj-raj” med sin gällaste röst. Pastorn skrattar med hela församlingen och menar att det är den goda viljan som räknas.

Jag vet att det lätt kan bli jesuitmoral av det där med goda viljan – ett ändamålet skulle helga medlen. Ett skenheligt, hycklande där häxbränning blir godhet. Nyttomoral och konsekventialistisk utilitarism. Det ni!

Det som satte igång detta funderande var en sak jag gjorde häromkvällen.

I princip var det korrekt, men med en kanske alldeles för brutal twist.

De flesta, utom goda buddister, är överens om att en fluga – den kan man slå ihjäl utan att skämmas.

För att försvara mig något, kan jag nämna att om sommaren släpper jag ut de allra flesta genom det fönster de sitter på. Det är enklast så och så slipper man kladd. Vidare är det förmodligen helt OK om katten äter upp en fluga. Lite nytta ska dom väl göra.

Men hursomhelst, den där kvällen för några dagar sedan hade en tjock en vaknat ur sin vintersömn av det myckna eldandet i vardagsrummet. Den trodde att vårvärmen kommit.

Surr, surr, surr. Surr, surr, surr. Det hördes att den var stor, svart och fet.

Unge kisse, ett halvår gammal, lyssnade intresserat. Hoppade upp på fönsterbrädan. Men det surrande flygfäet befann sig tyvärr högt upp vid överkanten av fönstret. Det är då jag gör det där hemska. Jag lyfter upp kattrackarn i famnen och han måttar en snyting mot flugan, varvid den ramlar ner på golvet. Då ställer jag katten på golvet och pekar pedagogiskt med pekfingret mot flugan.

Kisse har gått i mattes skola och förstår precis vad pekning betyder. Pyttelite mat – som han inte ser eftersom den inte rör på sig – ligger där. Och glufs så var flugan alldeles död.

Min fråga kvarstår. Har jag ingen moral? Eller var jag bara nyttig? Kanske rentav uppfinningsrik, sprittande kreativ. Eller är jag en utstuderad mördare.

Får väl gå i julottan på söndag och sjunga raj-raj! God jul. ”De som klagar idag är de som inte har några förmögenheter.”

Katharsis? 4 januari 2012

Alla kändisar gråter i teven.

Någonting har hänt, är det allas våra emotionella amerikaner som gjort sin slutgiltiga påverkan. Eller är det norsken?

Skavlans nyårsresumé och där sitter de på rad, de långsinta med sina Svarta Böcker där de skriver in fiender. De före detta alkoholiserade med tårar i ögonen.

Trailer för Stjärnorna på slottet intet öga torrt, taskig barndom. Allt för Sverige med svensk-amerikaner som grinar i kapp. Tårfyllda ögon, stilla tårar över kinden i Jag är min egen Dolly Parton. Så mycket bättre, jodå, en och annan salt pärla i ögonvrån.

Sommarpratarna excellerar i gå-in-i-väggen samt ett spektrum av andra tillkortakommanden.

I betalkanalerna har det hållits på längre, minns Förlåt mig och alla parningsprogram med otur i kärlek på alla de vis. Men Sveriges public service television har legat i bakvattnet för att plötsligt explodera i sprutande gråt.

Sportteven har länge frågat ”Hur känns det?” förväntansfullt slickande sig om munnen väntat på utlevelsen och de stora känslorna, för att strax fortsätta suga ur det göttaste med orden ”Hur kändes det?”.

Jag har ingenting emot att gråta, sentimentala filmer är toppen. Såg Ringaren i Notre Dame med osentimental elvaåring, i smyg grät jag strida tårar.

Nej, jag undrar bara vad som hänt och vad det får för konsekvenser.

Teori 1 är rent grekisk, Aristoteles hävdade att tragedier var bra för oss, då skedde katharsis, reningen som kunde få betraktaren att känna sig pånyttfödd. Det som sker på teatern slår an en ton hos dig.

Känns inte som om den förklaringen är adekvat. Katharsis-light?

Teori 2 är rent svensk-norsk, Jantelagen typ – du ska inte tro att du är nåt.

Alltså, en kändis är som en vanlig människa fast berömd. Även de har haft taskig uppväxt och folk som dummat sig mot dem, även de kan fastna i spritens garn blablabla. De är kanske till och med sämre än oss okändisar. Är det så vi ska känna?

Teori 3 är amerikansk – alla känslor är bra. Allt som är stort är bra, att skratta störst, att grina mest, att slå värst, att dö hårdast.

Jag längtar inte efter någon stiff upperlip. Ett högborgerligt återhållande och nertryckande av alla fula känslor. Gråttrenden känns bara billig. Ett enkelt sätt att få program att verka mer intressanta än de är?

Fejan är ute?

1 februari 2012

Jag har gjort slut med Övervakningssamhället. Unga dottern sa: ”Åååh, nu har jag ingen mamma på Facebook”. Är det fler än jag som inte vill bli tittade över axeln? Särskilt innan jag stängde av chatten, jo det går, kändes det som om alla visste allt. Att jag satt i morgonrock och arbetade klockan två på eftermiddagen. Att jag ramlade ner skorpsmulor i tangentbordet.

Men alla man känner och alla ”vänner” ska kanske veta allt. Om du varit och handlat, druckit sprit, släppt en fis eller satt på potatisen. Eller så är en storstilad närvaro på Facebook bara ett tecken på att man inte har något Liv. Kanske är det en läggningsfråga. Ute på stan beter sig en del som om – kameran var på!

Som om de filmades i varje sekund. Är det självupptaget eller?

Ser vi på flödet av reality-såpor verkar det som om ALLA ville vara på teve.

Spelar ingen roll då om de har brallorna nere bildlikt eller på riktigt.

Tillbaka till webben. Och tänk på när du använder Fejan på stan på din iPhone, då vill den lägga till plats, att du ska vara gps-övervakad! Isch! Men barnen använder det, de har varit på T.G.I. Friday’s och Limerick i stora staden.

För några år sen trodde många att IT-programmet Second Life skulle ta över våra liv. En parallellvärld som skulle ge en korrekt återgivning, om än datoriserat perfekt, av en stad, ett kvarter, ett hotell...

I den världen skulle du kunna gå runt (och flyga/teleporteras) i form av en avatar, en digital karaktär eller persona, som kunde vara man eller kvinna, den kunde likna dig själv eller inte. Och interagera. Prata med de andra. Det såg lite löjligt ut för alla stod och skrev i luften på sina imaginära tangentbord.

Hursomhelst så vart det ingenting av det. Ingen explosion, inga besök på Sveriges nya ambassad som fick sig en plats i Second Life för många hundratusen skattekronor.

Så en dag just när jag givit sociala medierna på båten för att bara tala med dom som finns i närheten – även såna jag inte känner, då hamnade jag på en föreläsning i sociala medier, där var LinkedIn, Twitter, Google+, Grouply och Pinterest bara för att nämna några, flämt.

Det är säkert bra att nätvärka om man inte fick en så förbaskad huvudvärk av det.

Stora och små faror

15 februari 2012

Det är nästan farligare att ta sig runt hemmet än att promenera i New York.

Varje dag laddar de för attacker mot vår säkerhet.

Väntar i dikena på ett tillfälle att sätta in en stöt.

För tio år sen filmade vi i Libanon. Inbördeskriget var slut sen nästan ett decennium. Men det hindrade inte grannlandet Syriens armé från att stå med Kalashnikovs här och där för att ”bevara lugnet”.

Israelerna småbombade fortfarande elverk utanför Beirut.

Den gång det small värst i Beirut var en kväll med bröllop på lyxhotellet nere vid Medelhavet. Fyrverkerier. Och alla andades ut.

Här i Roslagen kan man inte andas ut.

Jag talar om De Vilda Djuren som angriper våra plåtfordon hårt. Sommartid vid midnatt är nästan värst. Offensiver av kattrackare, på vägen mellan Rörvik och Sonö vägskäl – arton katter, fyra harpaltar och en hunn.

Se annars alltid upp i skymning och gryning då styrkorna formeras om. Vissa på väg att lägga sig, andra som just vaknat pigga och nytra fulla av lust till offensiv. ”Ska man vara tvungen att flytta härifrån?” sa min riddare som hämtade upp mig häromveckan.

Det hade börjat i trakten av Noors brygga. En flodhäst! Nej, ett vildsvin.

Bromsen i botten och ögonen hopknipna i väntan på den stora smällen. Med några hårstrån till godo hade galten dundrat in i den täta granskogen. Förstår att de bosatt sig där. I vassen vid havet finns det mycket smaskens och de enorma granarna i söderläge ger skydd.

Men denna dag räckte det inte med ett rasande vildsvinsanfall. Mitt på den vintervita vägen en svart fläck. Jaha, då tar vi det ligga lugna. Där sitter den största av ugglor, en berguv ovanpå en hare. Maken kör långsamt fram, uggla sitter kvar. Tar ut svängen för att passera.

Då stapplar uggla ett par steg för att sen fälla ut sina vida vingar och flaxa upp i en telefonstolpe.

På vägen tillbaka en kvart senare ligger haren kvar. Vi funderar – kan verkligen en uggla ta en hare. Jo, fågelboken säger det.

Annars tänkte vi att den blivit påkörd av en bil.

Djuren tycker nog vi är värst – vi åkte en vårmorgon på den nyöppnade motorvägen mot Tierp. Vägen var kantad av små döda rävar som aldrig stött på en bil där förr.

Vem vakar över oss?

29 februari 2012

Att lägga ner närvaron på Facebook och tro att jag därmed gjort slut med övervakningssamhället. Hur kan jag vara så korkad! Dum liten tant!

Bevakningen av mig och mina förehavanden fortsätter med sökmotorn Google...

Google vill skriva att min belägenhet är Norrtälje. Hur datorn nu kan veta det.

När jag jobbar hemifrån skriver den Stockholm för att den inte kan komma på något listigare med den dåliga uppkoppling den har.

Hur blir man av med det här då?

Liten knapp Ställ in, men nix. Där finns bara valen: Automatisk upptäckt eller Ange plats.

Ingen Ge tusan i var jag är och framförallt varför.

Har fått en iPad för att ytterligare stöka till det. Tar ner ett litet program som ska kommunicera med Twitter där man kan kvittra korta meddelanden. Denna s.k. app vill platsbestämma annars vill den inte fungera! Tur det finns andra sätt att komma åt webbplatsen.

Mobilen vill också platsbestämma – men jag är väl inget småbarn heller som man behöver hålla reda på. De propagerar för vi ska installera dessa lokaliseringstjänster med det lika användbara som djävulska tricket – så kan du hitta din telefon/handdator om du tappat bort den!

Företaget G har fått för sig att via sin karttjänst, G-Maps, visa alla små kringelikrokvägar i vårt land, inklusive vägen som går förbi vårt hus. I oktober förra året gled uppenbarligen en med filmkamera försedd bil förbi Karlssons loge och jordkällaren. Nu finns det bilder för vilken voyeur som helst men ännu går det inte att titta in genom fönstren i realtid. Men det kommer, var så säker.

I dessa de yttersta av dagar finns en övertro på Facebook. Alla företag från Dramaten till Adidas vill att vi trycker på Gilla-knappen, så kan de tilltala oss med vårt förnamn – för det är mervärde!

Använder numera kattens Facebook, men inte ens honom vill jag utsätta för denna inblick i hans hungriga sinne. En dag tjallar det lite med inloggningen, blir tvungen att slå in lösenordet en gång till. Då kommer det direkt på mailen: Hej Musse! Vi beklagar att du har problem med att logga in på ditt Facebook-konto.

Diskretion och integritet är gammalmodigt.

Har inget särskilt att dölja, vill bara inte visa allt men säger som Groucho Marx: ”Jag skulle aldrig vara med i en klubb som accepterar mig som medlem!”

Kvitter i dunjacka

25 april 2012

Tänk om man var lite mer som småfåglarna.

De struntar i isfrost och decimeterhög snö, de joddlar vidare ändå, fullständigt övertygade om att våren är här och att det kommer en sommar.

En annan deppar och undrar hur båtrackarn ska hinna bli skrapad, slipad och målad när det är nollgradigt.

En kväll efter senaste snöfallet öppnade jag ytterdörren för att släppa in en katt och mötte ett väder jag aldrig sett förut. Snön var mättad med isig fukt och ändå luftig. Ett fint täcke av vispad grädde eller kanske hårt slagen äggvita som tog upp varje uns av kvällsljuset.

Hela världen täckt i självlysande vitt – som lystes snön upp underifrån. Varje flinga och korn mjukt vilande på ett annat. Skogskanten i öster varmt gul av solen som just före läggdags sluppit ut ur molnen.

Men fåglarna! Aldrig hört sådant oväsen. Tjitter och tjatter i alla tonarter från stararna tvärs över åkern till bofinkar, mesar och titor i lönn, sälg och jasminbuske. Tjo, vad det var livat i holken i lördags. Råparty bland småfåglarna, hångel och lockrop, älskog och jubel.

Här var det några som inte hängde läpp (eller näbb) utan firade vårens intåg.

I övrigt har vi skaffat ett nytt bredband med trådlös router som fungerar. Å andra sidan viner det förstås elektriska och elektromagnetiska impulser hej vilt runtom i huset.

Televisionen har också varit fullmatad (!?). Någon s.k. leverantör har givit oss runt tjugo kanaler mer med skit i hopp om att vi ska köpa deras tjänster. Zappar och ser polisserie, polisserie med forensisk vinkel, polisserie i Söderhavet, polisserie med seriemord och så en polisserie till. Förutom husbyggeri, vi-flyttar-ihop och homestyling i alla kanaler.

Nej tack. Vilken tur att vi fick se att vi inte missar något.

Kanske är det den nya trådlösa som påverkat televisionsapparaten, för nu har den blivit helt galen.

På fjärrkontrollen har vi en liten knapp som visar information kring aktuellt program och nästa. Senaste tiden har det istället för att korrekt visa Rapport som pågående och Sportnytt som kommande skrivit Nu samt Nästa. Surrealistiskt i sin enkelhet. Igår listade teven också fel program. Lite senare rätt program men fel sluttid, dvs. filmen skulle sluta en timme efter nästa programpunkt skulle börja.

Nu slänger vi ut dumburken och går ut och kvittrar. Valborg i dunjacka!

Tid är liv 9 maj 2012

Den fulaste årstiden är snart förbi. Kanske också den mest hopplösa – november tar ju slut och leder mot julmys. Men mars och april är bara bakslag efter bakslag, känner mig svag i anden och i tron. Blir det bättre?

Damm på hus och fä, sand i luft och på mark. Vinterns skräp avtäckt i grått och beige.

Fortfarande är nästan allt dött. Lite grönt gräs. Hemma underbart honungsdoftande gullviva. Ändå hopplöst.

Dikena – vem städar dem nuförtiden? Åkte förra året från Värmdö vid den här tiden och överallt var det städat. Genom fem kommuner innan vi kom till Norrtälje. Döda grävlingar, gammal sunkig wellpapp, plastpåsar, skor (hur man nu kan tappa dem!), allsköns gegga i vår kommun. Välkommen!

I eftermiddag ska jag stanna mellan Granvik och Eklund i Tisslingetrakten och plocka upp den soppåse med drickaburkar (öl?) som skräpar runt där, idogt överkörd. Idag ackompanjerad av något stort grönt tygmässigt.

Undrade först om klumpen inte var en hare eller vråk, några som också skräpade på vägen i morse. Men vem städar och hur?

Snöpinnarna som i år varit blå istället för orange är borttagna, men inte av någon människa utan av en maskin. Nån som sett hur de gör? Jag har.

I fordon sitter förare, han har en stålarm som sticker ut, som manövreras till att greppa sagda pinne och dra upp den ur marken. Vad maskinen inte kan är att ta hand om pinnar som gått sönder, ramlat omkull eller inte står precis som de ska.

Då blir de liggande och garnerar diket för all framtid.

Jag tror på fler folk i arbete. Jag tror att det är bättre för hela samhället om man har lite sällskap under arbetet och dessutom minimerar antalet maskiner. Tänk istället, fyra händer som rättar till längs vägkanten.

Ett av mina största hatobjekt är de blåsmaskiner som ska räfsa ihop löv. Ni hör själva hur dumt det låter. Och hur det dånar och bullrar!

Nästa gäng till snabbrakning är sopåkarna som numera i tjänsten inte lyfter något tyngre än en snusdosa. Även tant Alma ska släpa ut sin tunna till avsedd placering – annars…

I boken Momo av Mikael Ende vill hemliga gråklädda spara dyrbar tid och nå effektivitet, men är är själva verket tidstjuvar. Ju mer tid människorna sparar, desto mindre har de kvar. ”Tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, dess fattigare blev de.”

Dum, dummare… 20 juni 2012

Mord lilla mor 18 juli 2012

Det är en speciell känsla att vara alldeles blank i hjärnan. Bara tvärstopp. Öh.

Tror att jag brukar ha huvudet något så när påskruvat i vardagslag, men.

På bänken utanför dörren ligger en gul plastpåse sen igår kväll. Prövar ny metod mot fienden – men glömde finna på ett s.k. avslut.

Nu ligger ett femtiotal mördarsniglar instängda i förmiddagsvärmen. Vilken tortyrkammare vi gjort. Det var inte riktigt meningen.

Men hur göra? Ge upp, när de klättrar meterhögt på ytterdörren, krånglar sig in under tröskeln. Dyker upp innanför plasten till bunken med fläder som stått och saftat till sig i jordkällaren.

Vill kunna gå barfota i morgondaggen på sin gräsmatta utan att få en massa klibbigt klägg mellan tårna. Vill kunna plocka en blomma eller dra upp ett ogräs utan att få en massa klibbigt klägg mellan fingrarna.

Häromdagen gick vi upp med segelbåten från Spillan till hemmaviken. Det regnade inte så förfärligt. Vågorna var höga av gammal sjö från ovädret. Grå draperier av regn drog runt.

Allt gick så bra tills vi kom till gamla ångbåtsbryggan där det numera är väldigt grunt. Jag skulle bara skutta i land.

Båten skulle vidare till sin boj på svaj i nästa vik. Jag skulle gå till fots och hämta jollen för att ro ut och hämta in kapten, så han slapp simma i land.

Bryggan närmar sig, men en plötslig vindil vrider fören ut från bryggan. Skutta i land var inte riktigt sant. Jag skulle hasa in i land. Båten är smal som en tandpetare och där brukar jag stå utan att vingla. Men nu – i ett par rediga seglarstövlar och en stor, tung fotsid overall. Kände mig ganska klumpig och tog det säkra före det osäkra.

När hon svängde ut försökte jag nå bryggan med tån. Gick inte. Tänkte då, något grumligt – måste köra nu, annars blir det för sent. Döm om min förvåning när jag med ett jättestort plask guppade i flytoverallen. Inte så! Men jodå, där låg jag. Tog några simtag och huvan ramlade ner över hela ansiktet. Inga goda utsikter överhuvudtaget.

Efter att ha klättrat upp för badstegen med tunga kliv, kunde jag fortfarande inte tänka innan jag tömt stövlarna på ett par liter vatten. ”Vet inte varför jag hoppade” svarade jag bara.

Rask promenad till nästa brygga. Ner i jollen och börja ro. Håll värmen. Hämtade en torr och leende el capitán och rodde tillbaka, sen var det bara några hundra meter hem till varma duschar. Undrar fortfarande varför jag var tvungen att bada med kläderna på.

Minns en annan gång för länge sedan. Vaknar mitt i natten av ett fruktansvärt oväsen. Irrar upp och vet dunkelt att det finns någonting vid bokhyllan som man måste lyfta på för att ljudet ska sluta. Men jag förstår inte vad det skulle vara.

Som tur är slutar oljudet plötsligt och jag vacklar dum men nöjd tillbaka till sängvärmen.

När det ringer i telefonen fem minuter senare vet jag precis vad detta oväsen betyder – det är en telefon som ringer och man ska lyfta en lur för att signalen ska upphöra och man ska få kontakt med personen som ringer.

Det var rätt skönt att acceptera dumheten, avslappat på något sätt.

Men vad säger vi om kvinnan från Gävle som fört bok över sina snigelmord. Är hon rabiat, till och med besatt, rentav galen?

Om det krasar till under träskon – hoppas det inte var en Lilla snigel, akta dig. Hårt, vasst skal intrampat i mjukdelar. Åh förlåt! Men är det en spanjor, en mördarsnigel stampar jag till igen. Du ska döden dö.

Det är skillnad på folk och folk. Skillnad mellan snigel och snigel, menar jag.

Går vi fel där när utrotning av insekter likställs med människor, eller är det en del av samma sak? Den där ska bort. Jag och de mina ska skyddas och vara kvar. De andra är kräk.

Hutu mot tutsier, ortodoxa serber mot bosniska muslimer och nu alawiter mot sunnimuslimer. I Rwanda, det forna Jugoslavien och Syrien.

I den etniska rensning som fick Rwanda att förblöda utropades slagorden i radio och högtalarbilar: ”Tutsier är kackerlackor – utrota dem!”

Om de visste hur rätt de hade. I att likna motståndaren vid kryp och så fjärma dem från det mänskliga släktet, göra en ansiktslös massa av fienden.

I de grekiska berättelserna – som Iliaden och Antigone används ordet Ethnos för en svärm eller en hord. En massa eller en mobb. Aristoteles använde ordet för att beskriva främmande barbarer.

Att som Fredrik Reinfeldt använda etnisk svensk i betydelsen av tvättäkta lintott är inte ovanligt, tyskarna talar om äkta blod. Men som alltid finns det en Joker med i leken och han kallas ras.

Allemansrätt? 1 augusti 2012

Bara en fjortis

En måndag var det katastrofköer genom Norrtälje. Är det fullt med bilar på Roslagsgatan förstår man vad klockan är slagen. De flesta turister och sommarboende vet ju inte om att det är enklaste vägen från och till motorvägen.

Varför kö när det varken är midsommar eller hemresarsöndag?

Svar: dåligt väder och shoppingbehov.

Med sedvanlig ackuratess har kommunen låtit bygga om den traggliga Stockholmsvägen för 13 766 970 kronor. Men Galne Gunnar och hans affärsgrannar krävde än mer plats för tillresande bilar. Alldeles överraskande och allt blev tvärstopp igen.

Stackars ambulanser. De får lära sig sin egen bakväg, upp mot Stegelbäcksgatan, vänster eller vid behov höger in över Nordrona och ut vid vår fina rondell vid autostradan. Eller en egen akutväg över gångbron bakom sjukhuset.

Det skär i kroppen när det står på skvallerwebben vad läraren gjort med flickorna. Krafsat i trosan på en 13-åring, gjort allt med 14-åringen. Nya pedofilfallet skrämmer småbarnsföräldrar över hela kommunen.

På grund av detta tvärstopp och ett enkelt ärende till centrala staden parkerade vi helt ledigt en kvart på kommunhusets besöksparkering – aja baja.

Får man ta sig friheter om det inte stör någon? Semestertider bland personalen, tyst och mörkt bakom fönstren. Det fanns platser över.

Nå, det slutar inte där. På väg tillbaka från stan sneddar vi över personalparkeringen. Där dignar buskarna av svarta bär. Ätliga bär som börjat ramla ner på marken.

Svarta vinbär!

Får fram en kasse och plockar kvickt en liten liter. En kvinna ur personalen går förbi och utropar: ”Va härligt!”. När jag ska gå kommer en annan som glor misstänksamt på mig och tiger. Är det inte OK att plocka ätliga bär. Varför planterades de i så fall. Vem äger dem. Kommundirektören? I själva verket är de är planterade för att ge ett mervärde, för att ätas. Men sura damen kanske tänkte – människan är inte klok, bären måste vara fulla med bly så här nära vägen. Lite avgaser kan man väl borsta bort, tänkte jag.

En kompis till mig tog med sig köksstegen ett kvarter till Mariatorget i Stockholm för att plocka körsbär. Gissa om hon blev uttittad.

Där hade de också ett år rabatterna fulla med krusbladig persilja. Blängde längtansfullt på de frodiga plantorna men avstod – det springer så mycket skitnödiga hundar där.

Annars är det som vanligt. Alldeles fullt med smultron i dikena och ingen som plockar.

12 september 2012

Jag menar att det är dags att förfina begreppet pedofili, det är viktigt att berätta när det handlar om småttingar eller inte. Det är stor skillnad mellan ett förskolebarn och en flicka i puberteten. Den ena har bara diffusa begrepp om sex och könsmognad, den andra är förmodligen redan där. Den lilla är hårlös och har bara stor mage. Den andra har höfter, rumpa, bröst och osar (åtminstone några dagar i månaden) av nyväckt sexualitet.

Byxmyndig kallas det magiska datum som heter 15-årsdagen. Fram tills dess är man barn i svensk lag. Syfte är förstås att skydda barn från att bli utnyttjade av vuxna eller betydligt äldre personer. Samtidigt delar barnmorskorna hej-vilt ut preventivmedel till trettonåringar, utan föräldrarnas vetskap enligt principen: ”P-piller är bättre än oönskad graviditet. Sex har de ändå.”

I högstadiets åttondeklass hade en av mina kompisar ett långt förhållande med en av lärarna. Jaha, tänkte vi. Mamma hojtade: ”Men hon är minderårig. Han har ju ett maktförhållande över henne.”.

Sååå gammal var han inte tyckte vi, strax över tretti, men faktiskt dubbelt så gammal som henne.

Den som haft en tonårsflicka hemma vet att de tror att de är typ vuxna så fort de börjat på högstadiet.

Min egen dotter sa för några år sen: ”Nu mamma, nu är jag lika gammal som jag trodde jag var som fjortis.” Vilken insikt va!

Snorungar som nyss torkat bort snoret och fått behå kan sexprovocera grymt – men för tusan håll tassarna borta. Storhetsvansinnet finns också hos en halvgamla gubbs. Skärpning.

Hon kanske bara viftar med rumpan för att få bättre betyg.

Förutom det obehag och äckelångest som tjejerna upplevt är det riktigt vidriga också vad som spiller över på alla andra normala män inom barnomsorg och i skolan. Rätt som det är hoppar en ganska klossig tolvårig flicka upp i hans knä, som det barn hon är. Självklart ser han sig blixtsnabbt runt på skolgården och hoppas att ingen fröken sett.

Beröring, som är så viktig för barn i alla åldrar, blir förbjuden. För alla män är väl potentiella våldtäktsmän…

Guds vrede? 26 september 2012

Omakt? 7 november 2012

Ett larvigt skådespel i långkjol och långrock har fått världen att explodera. Igen.

Varför blir muslimer så ursinniga.

Det finns inte på den fundamentalt bokstavstrogna kartan att det skulle vara ok och att väst självt både utforskar och hånar sin egen kristna religion. Hur mycket Obama och Hilary än hävdar religionsfrihet i pakistansk tv.

För precis fyra år sen satt vi i Paris på en äkta gammal bistro. I det gamla Europa med sina träboaseringar, etsade glasrutor och långa liggande speglar.

Intill oss placerades ett par i äldre medelålder, hon snyggt coifferad iklädd någon liten dräkt, han med hornbågade glasögon. Medan han plöjde matsedeln hörde vi hur hon på amerikanska slogs hon med en föregångare till surfplattan och försökte få den att skicka foton till barn och barnbarn.

Till nästa grannbord kom en David Byrne-liknande amerikan med vidhängande svart parisare, strikta men hippa.

Med detta gäng skulle vi mot lunchens slut höja våra glas och skåla för världens förste svarte president i ett västland. Heja Obama.

Nu har de gått till vallokalen igen och vi undrar hur det gick.

Hädelse har varit ett svårt brott – man kan ju dra gudarnas vrede över en hel värld.

Demokratisering, liberalisering och bildning är faktorer som minskat vår skräck för Gud och helvetet.

Men vi hade liknande lagar, fram till 1970 fanns rubriceringen trosfrid. Enligt denna paragraf dömdes Lasse O’Månsson och Nils Eklund för grov trosfridskränkning (fick dagsböter).

I radiosketchen från 1963 skämtar de om nattvarden. Allt utspelar sig i en kyrka/bensinmack och låter: ”Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge ... och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?”

Hjalmar Branting fick böter för Förnekelse och sitta på Långholmen i tre månader 1888.

Som ansvarig utgivare på Socialdemokraten publicerade han unge ateisten Lennstrands texter. Det kunde låta så här: ”Jag vill, den korta tid jag lefver, göra hvad jag kan för att befria vårt folk från kristendomens vidskepelse, myter och gudar och få folkets religiösa behof tillfredstäldt på ett bättre sätt än f.n. sker.”

Visst låter det livsfarligt och omstörtande?

Försöker koppla av i soffan en lördagskväll och möts av andra budskap.

Det kristna korståget drar vidare i långfilmsform. Bruce Willis skjuter lika raskt som han spelar god kristen och räddar inte bara kvinnlig läkare, utan också de sjuka från hennes djungelsjukhus undan inbördeskriget. Negrerna är som vanligt barbarer.

Flyr till lugnet på Kunskapskanalen. Det pratas om inkaväldet och hur katastroffenomenet El Niño sågs som gudarnas vrede. Ett oväder av ”bibliska proportioner” säger engelska speakern.

Que? Bibelns berättelser är väl omskrivningar av verkligheten. Inte tvärtom.

Hörde ett radioreportage nyss från ett av många städer som heter Stockholm i USA. På klingande svenska sa en ung kvinna: ”Min familj är alla republikaner. De säger – rösta för dig själv! Men jag har gått på universitet och förstått att vi måste ta ansvar för alla andra människor i samhället, därför röstar jag på Obama.”

Visst är det intressant uttryckt, amerikaner formulerar sig nästan alltid mer distinkt än vi.

Och vem skulle vågat säga som föräldrarna: ”Rösta på din egen plånbok!”.

För att sen klaga över att barnens skola är dålig, det är för många barn på mitt fritids, gamla mamma får slarvig vård, att min väg inte plogas, att min buss går för sällan, att mina barn inte har någon ungdomsgård osv, osv, utan att tänka på att det hänger samman med hur man röstat i ett val.

I alla folkvalda församlingar sitter en massa folk som väljarna tror beslutar allt. Ofta är de flesta röstboskap om ens det. Majoriteten äger alltid i riksdagen, landstingen och kommunerna, 51 procent bestämmer allt, 49 procent bestämmer i princip ingenting.

Presidentkandidat Al Gore fick flest röster, men vann i alla fall inte, han vältes av de så kallade elektorerna från varje delstat som valde George Bush d.y. ”They´re still counting” som talkshowens David Letterman vitsade i månader efteråt.

Obama har haft minsta möjliga majoritet i senaten och utröstad av republikanerna i kongressen. Men vem har sagt att demokrati ska vara lätt och att kartan ska överensstämma med verkligheten.

Skål för omakten.

Å miljön då? 5 december 2012

Tidens gång 19 december 2012

Rakt genom Älmsta kommer ett hästekipage i full fart. På snötäckt gata drar hästen en gammal vacker vagn med två tonårsflickor! Är det framtiden vi ser? Utan bil.

Satt och slöbläddrade i kalendern på min läsplatta.

En gammaldags fickkalender listade förutom innevarande år, förra året och nästa. Hade man tur fanns nästnästa år med.

Men hur långt fram sträcker sig Apples värld? Bläddrar på 2018, 2019, 2020…

Häromdagen skrämdes en morgontidning med ett långt och kolsvart reportage om den kommande temperaturökningen, fullt med översvämningar, störtregn, stormar och mörker.

Skräckscenarier behövs för dem som inte tror på klimatförändringar. Vi andra behöver tips & råd.

Maten har blivit en monumental huvudvärk. De gröna bönorna är skickade från Kenya med flyg. Alla små förpackningar med hallon och blåbär mitt i vintern. Vem har råd, vem har samvete?

Sen slänger vi runt 100 kilo mat varje år i soptunnan – inte ben och blast. Det betyder 1,9 miljoner utsläppta ton koldioxid. Miljön drabbas förstås – men hur har vi råd? Engelsmännen kastar en av tre hemsläpade matkassar.

Det är något djupt obegripligt med att köpa mycket billig mat och kasta istället för att handla en dyr kyckling som levt lycklig.

Idag kastade jag tre centimeter av en aubergine som blivit lite tråkig vid bladfästet. Anledningen till detta är att resten av familjen tycker att det smakar träbit. Att det lila skalet ligger i krubbet som en regnrock. Ibland smyger jag ner det utan skal i grytor, det blir alldeles underbar redning så att jag slipper mjölet.

Jag förstår absolut problem kring tycke och smak och att inte hinna laga mat från grunden.

Förstår också att butikernas extrapris beror på att varorna är lite grand på fallrepet, lite smågamla och snabbt förfaller i min kyl. Och sen hela paketet med 3 till priset för 2 osv.

Men man måste ju tänka själv. För fetman kommer sen som det där brevet på posten. Ett proppfullt kylskåp betyder trygghet. Vi tröstäter ölkorvar, chips och ostbågar istället för äpplen och morötter. (Kaninkäk är gott.)

Pratade med en väninna häromdagen, hon svor och bad att få ringa tillbaka. ”Jag står vid sopåtervinningen med min plast! Varför måste allt va inlindat i plastic?” Här kommer dagens tips – metallburkarna. De gör ingen nytta i sopbränningen, men går att smälta ner och bli ny metall.

Bilen är ett elände i vår glesbefolkade kommun – samåkning, haha, med vem då? Fasanen eller harpalten? För lillhästn från Älmsta orkar väl inte springa två mil tur och retur.

Vid år 2024 börjar det kännas lite obehagligt. Pillrar lite otäckt under fötter och i mage, just som att bada från en segelbåt på öppet hav över ett nittio meters djup.

2048. Då är jag död. Börjar nynna på Zager/Evans dystopiska monsterhit från 1969.

“In the year 2525, if man is still alive. If woman can survive.”

Kan vi leva då, kan vi överleva? Obevekligt forsätter sången mot en olyckans framtid.

“In the year 9595. I’m kinda wonderin’ if man is gonna be alive. He’s taken everything this old earth can give. And he ain’t put back nothing.”

Hur vi tagit allt jorden hade. Över till Bibelns Uppenbarelsebok och aposteln Johannes förfärliga syner. ”Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Och det kom en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och hela månen blev som blod.

Och himlens stjärnor föll ner på jorden, liksom höstfikonen faller från trädet när det skakas av stormen.

Och himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser/…/ Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?”

Först går jorden i kvav i den Yttersta Tiden, sen kommer Frälsaren åter för att döma levande och döda – sen blir det hunky dory, glädje, frid och fred.

Men, visst ja, jordens undergång är ju satt redan till 2012-12-21. Mayaindianernas kalender slutade vid ett bra och siffermagiskt datum. Om två dagar.

Tillbaka till datorns kalender, vid året 4967 inser jag att den inte ens tänker sluta vid Anno Domini 10 000 utan fortsätta så länge det finns siffror kvar. Men hur långt visar den bakåt?

Förmodligen lika långt...Battle of Hastings 1066, 732 slaget vid Poitiers.

Bläddrar oförtröttligt ända tillbaka till år 1. Det föregås av år 1. Blir förvirrad. Föddes Jesusbarnet en vecka före år 1 eller?

I så fall, från en som kollat kan meddelas – Jesus föddes på en måndag.

Gott Nytt! 2 januari 2013

Året är alldeles nyfött och jungfruligt, ändå tänker jag vidare på tid och ålder.

De antika sagorna får nytt liv. Gamla Testamentet berättar om Methusalem, Noas farfar som levde i – 969 år.

I rikstidningen sa en forskare häromdagen att: ”I framtiden skulle vi kunna bli tio gånger äldre. Varför inte?”

Men ta det nu lite lugnt. 10 gånger äldre. 10 gånger 80 år. Ska vi bli 800 år gamla? Eller rättare sagt våra barn eller barnbarn.

Jag slutade i alla fall läsa det stort uppslagna reportaget just där – vem vill bli flera hundra år gammal och dessutom, när ska den där förlängningen ske. Femtio års finnig tonårstid eller in på 350:de året som stapplande tant?

– Hur gammal är din lille son?

– Han är inne på sitt 84:de nu. Stor för sin ålder, eller hur.

– Å din mamma då?

– Hon fyllde 600 jämnt på Nyårsafton. Riktig krutkärring! Äsch, inte riktigt så va? Men jag får en obehaglig känsla av en massa levande döda, fast jag har nog fel.

Kombinerar vi denne folkräknande demografs idéer med några av Nobelpristagarna blir det närmre en sanning. Den medicinska upptäckten handlar om våra celler som kan fås att backa till stamceller från ett moget stadium. Så kan mina egna skadade celler fås att börja om och utvecklas som nyfödda.

De sa att hudceller är ovanligt motsträviga, men också går att mota tillbaka. Ny hud, nya livaktiga celler i tjärdränkta lungor, i dåligt fungerande njurar…

Kemipriset handlade om cellernas receptorer, grindvakterna som ett medikament kan prata med så att säga direkt, utan att skicka på en massa substanser som träffar snett eller ger biverkningar.

Fortfarande undrar jag huru utdragningen av tiden skulle se ut. Alla med perfekt hy och utan rynkor, lite hubotliknande, sjukdomarna kvävda i sin linda och ett normalt åldrande utslaget. Vad vi skulle komma att se är ett enormt 30-årigt varande i nära evighet. Hur kul är det och hur går det med pensionen.

I lagoma doser är upptäckterna fantastiskt bra – men frågan är väl om hjärnan och själen verkligen har lust att vara med på den där långa utflykten till framtiden. Känner mig plötsligt väldigt trött.

+52°C 16 januari 2013

Gnistrande vit snö och klarblå himmel.

Luften är frisk och hög, det knarrar under skorna. Kattan var inne till frukost tio minuter och högg i sig sitt krubb, sen vill hon ut igen i ett underbart februariväder. Hela världen är ren, inte en förorening, inte ett spår av några gifter. För det som inte syns finns inte.

Radioaktivitet syns inte, luktar inte, känns inte. Efter Tjernobyl var tjärnen lika svart och klar, kantarellerna lika gula som alltid, lingonen lika röda, men alla fulla av lika smygande osynligt som dödligt cesium.

Syns gifterna kan man åtminstone hålla andan eller inte dricka vattnet. Och det var inte så länge sen floder såg ut som saftkobbel.

Reste med tåg till Portugal från Bordeaux genom nordvästra Spanien och blängde genom fönstret – vanliga stenar, talleträd och stickiga buskar. Där strömmar bäckar, strida forsar och så småningom floder ner från det snöiga Pyrenéerna, men vad nu?

Varför är vattnet grönt, nu lila, nu rosarött. Färgen avslöjar anomalin. Någon mänsklig fabrik har varit där och spillt ut gifter.

Nu när jorden åskar, stormar, spöregnar, översvämmar, spyr lera från sitt innandöme och vräker på med hetta är kopplingen till människans beteende inte lika direkt. Inget enskilt avloppsrör är skyldigt, men det är en distinkt reaktion på de diffusa grunder som är vårt skitiga liv i överflöd. ”Nänä, klimatet har alltid varit så här i Australien, ibland blir det så här varmt.”

Så sa fårbonden som blivit av med nästan två och ett halvt tusen av sina får i eld och lågor.

En äkta klimatförnekare. Tretton dagar av temperaturer runt femtio grader kan inte vara normalt, ens då och då.

Hur klarar man så varmt väder – femtio grader är vad det heta vattnet från kranen håller och det bränns nästan. Att livet överhuvudtaget fungerar under såna omständigheter stavas väl luftkonditionering.

Vilken halvslum som helst i världen har hårdsurrande, droppande lådor utanför dörren.

Har länge undrat varför den täta skogen av tv-antenner och paraboler inte får sällskap av solceller. Kan nån förklara.

Australiensarna stängde in sig inomhus och vred upp effekten på konditioneringen – så till den milda grad att kraftbolagen fick problem.

Så bekämpas klimatförändringarna med mer koldioxidavfall.

Det Gemensamma? 5 februari 2013

Har du ELS? 22 april 2013

Två gamla mammor fick vid 80+ nya framtänder, till största delen betalda av samhället.

En hade gjort, jag vet inte vad, den andra hade ätit ett hårt päron och inte bitit på vanligt vis utan tufft bräckt av frukten mot tänderna. Frukten gick av och gaddarna med.

Tycker att det är ett rätt tjusigt samhälle vi har som inte säger: ”Du gamling, vad ska du med nytt garnityr till?”

Många bokstavskombinationer blir det. Denna är en egen skapelse som betyder En Liten Släng. En släng av Adhd, Asperger eller Tourette, kanske?

För övrigt undrade jag vilket ord jag skulle använda för samhället, Det Gemensamma?

Ordet Kommun som betyder samma sak, communis, som tyvärr fått klang av tråkig gubbe.

Det Allmänna kanske, men det låter gräsmark, allmänning. Kollektiv då, det låter för busslikt. Publik har bara blivit de som lyssnar och applåderar. Samfälld är inte så dumt, samfällighet dock lite kyrkligt. Offentlig går inte, offentlig upphandling. Folklig, mjä.

Jag är ute efter ordet som återupplivar det ömsesidiga. Jag hjälper dig och du hjälper mig.

Oftast vet jag inte vem just du är, men det spelar ingen roll eftersom du är med i vår grupp.

Att vi inte tror att skatt är stöld och att alla ska klara sig själva.

Läste just en krönika i en annan tidning. Skribenten bosatt i New York hade skurit sig djupt i fingret och åkt till sjukhuset, till en akut som mer liknade ett dårhus eller polisstation. Efter några stygn i fingret fick hon betala tusen dollar. Visst låter det som ett passande pris. Här blir det bara fyrahundra även hos specialistakut.

Underligt att världens största och finaste land fortfarande slåss så hårt mot lite rättvisa. Även för den högutbildade och välbetalda svenska journalisten är avgiften på 6 943 kronor en hel del pengar.

Språkbruk är allvarliga saker. Under några decennier har ett borgerligt språk vuxit fram, i vild kamp mot det Sverige som betraktades den näst sista sovjetstaten. Från Spendrups massiva reklamkampanjer som ”Det Privata Alternativet” till begrepp som Det Civila Samhället.

Döm om min förvåning när jag på möte med bostadsrättsföreningen på snobbsöder sa: ”Att hålla gården snygg måste bygga på det privata initiativet” när jag menade: ”Gårdsstädningen måste vi sköta solidariskt!”.

Naturligtvis bet det sådär lagom – när vi efter ett halvår efter flytten kom för att hämta cyklarna så låg det en död trast bredvid rabatten.

Gemensamt ansvar. Pyttsan!

Egentligen handlar allt mest om hur vi hanterar varandra – vilka är sjuka, vilka är friska, vem är normal? Min teori att vi alla har en liten släng av alltmöjligt. Ta Tourettes syndrom: upprepningar av rörelser eller ord. En fullfjädrad diagnos måste vara en tvångströja, men hur många är vi som ägnar oss åt överdrivet sopande av köksgolv, tvångsmässigt svärande i kyrkan eller liknande.

I Stjärnorna på slottet beskrev Robert Gustavsson det läge han kan hamna i kring hur saker ska stå på ett bord. Han kallade sig bara normal på scenen (när han agerar skapligt galen).

Kände en pojke med Aspergers syndrom, en psykolog från hans gamla kommun skickade förhållningsorder kring hanteringen på dagishemmet: Visa med bilder vad som ska hända, förbered honom noga, inga överraskningar osv. osv. Det visade sig att bara nån skyddade honom och använde hans underbara humor, då gick allt hur bra som helst. Jo, han hade svårt när regler inte följdes, slarvade nån i fotbollssparkningen, gick före i kön, då fick han ett mindre spel – om man inte förutsåg reaktionen och skojade lite med honom. Sa: ”fusk, fel, eller hur, ska vi knycka bollen från dom nu?”

Men verkligen – är det en tvångshandling att avsky smör på fel sida av hårda mackan.

Ursäkta, men hur många har inte en favoritsida?

En kollega klagade över trötthet, hon hade varit uppe före tuppen och lagat frukost åt ett barn som skulle iväg.

– Men lägg dig lite i vilrummet, föreslog jag.

– Njä, det funkar inte för mig. Jag har nån typ av diagnos.

Andra kallar det ”enorm arbetskapacitet”. Så kan det vara.

Energin hos barn med Adhd, uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet går inte av för hackor, men de måste få hoppa, klättra i trän och skapa. Som vuxna blir de ofta lysande verksamhetsledare med hög fart.

Nu till Den Stora Sorgen. Utslitna narkomaner som självmedicinerat med amfetamin.

Små barn som ordineras Ritalin eller Concerta för att Lugna Ner Sig. Ur autentiskt samtal mellan två flickor: – Jag måste ta tabletter på eftermiddagen också för att göra läxorna. Å då kan jag inte somna sen.

– Ja, men, ta sömntabletter, det gör jag!

Twitter från horisonten

22 maj 2009

Djur En tidig morgon dansar fem harar i ring. Knubbiga rumpor och långa öron. Ängen förtrollad fast dimmans älvor flytt. Vem är densamma efteråt?

Vapen Han sköt itu Joels ena glasöga med soft air gun. Idag säger han som var vapenfixerad småpojke: ”Jag lär mig hellre om barn än att skjuta.”

Tagna namn Nya efternamn är på modet. Äktsvenska som Bjälvelid, Köpsén och Dynefalk.

Kurden från Irak hette – Alshammmari. Bara ingen tar Slidekrans.

Görla Träffas och trivs på återvinningen! Bilkön slingrar sig lång vid Görla för lördagsnöje.

Tant med torra grenar och jag med plast och metall i samma föremål. Hur kasta?

En skola för alla ”Många elever får inte stimulans i skolan!” Visst. De alltför tysta, som skriker, pappa super, mamma slår. Men politikern menade överbegåvade.

Prövar en trippel-twitter, hela 420 tecken.

Mama vill bli affärsutvecklare. Systemingenjör eller rätt och slätt miljardär.

Burken behöver mer Innehåll. Säger de. Framtiden tillhör dem som kan fylla datorn med något.

Mama funderar ofta på kardemummabullar. Uppgraderar hårddisken till 225 grader Celsius, sätter på brännaren, smörar bredbandet och loggar in på Bulle. Kom. Hit! Nerladdningen går dåligt. ”The server doesn´t have a DNS entry”.

Mama tänker internationellt och hackar in Bun.Come.Hither.com. Och si det skramlar till från CD-facket och ut kommer ett snirkligt men ganska platt snabel-a till bulla. Mama jobbar nu hårt på människa-dator-interaktionen, kompatibiliteten med en människomun och formaterar om till MD. Nu kan hon kasta ut bullteven.

Bad Mama alias Mjukvaran själv En räv strosade förbi i fredags kväll. Ut ur dungen, röd, lugn och målmedveten i sakta mak nerför skogsvägen mot hönshuset. ”Detta är mina marker.”

Totalt värdilösa är katterna, tar inga råttor. Men koltrasten fick ungar igår och snart är det dags för måsen på logens tak – de ska vagga ända ner till sjön.

Intåg i sommarhagen Gammal plastbåt skymtar i skogsbrynet. Den ska jag elda upp, sa grannen. Å, nej. Du kunde välan ställa den på Roslagsbro miljöstation...

08 Var är mina Gula sidor, ska till en gata i Nacka! Nån annan som ska till Luthagen, Gottsunda eller Berthåga. Bor vi inte i Stockholms län?

Orientexpressen Buss 641 från Hallstavik, indiska paret, thailändskan, irakierna. Vart tar de vägen sen? På bussstorget i Norrtälje uppslukas de av jorden.

Svarta hålet vid Erken. Radion tappar alla kanaler och mobilen dör. Ingen täckning alls, ett samhälle i fullständig radioskugga. Luktar Ajvide-skräck.

EU och globaliseringen. Fri rörlighet för människor, varor och kapital. Affären i Svanberga ska bli pizzeria, renoverad av letter för araber.

Bambi och hennes mor släppte 269 fästingar i Perssons tulpanrabatt. Enskedeborna klagar på rådjuren som blänger. ”Man måste kasta nåt på dom.”

Kollektivtrafiken Vi har sex bussar om dan till Norrtälje. Runt varje buske går en SL-buss, på smalaste vägen, i glesaste bebyggelsen. Undrar hur länge till.

Påverkade I Societetsparken hittade polis några drogpåverkade på ungdomsfestival i helgen.

Förr hundra år sen hade de varit många fler, i badortseran med hor och sprit. Rindöbaden fick stänga efter skandalerna, liksom krogarna i Vaxholm. Systembolagets förra chef Anitra Steen sa i en intervju: ”Om alkohol varit nytt, hade det aldrig varit tillåtet”. För vilda alkohol. fester slutar i misshandel och våldtäkt. Flummarna sitter och hummar i ring, när de inte badar i kanalen.