Copyright © Maria Fränberg 2025
All rights reserved
Text och illustration: Maria Fränberg
Denna bok är inte avsedd att kunna ersätta råd från en utbildad yrkesperson utan enbart för information och inspiration.
ISBN: 978-91-990570-0-2
”Vi är alla födda till att vara lyckliga, men vi måste själva göra vårt bästa för att leva upp till det.”
Den första som lade märke till mitt håravfall var min faster, när jag var 16 år. Det var bara ett av många tecken på att min kropp och mitt sinne inte mådde bra. Strax därefter kommenterade en annan person med ett skratt om jag höll på att bli flintskallig. Det var plågsamt, och det som kändes ännu värre var läkarens reaktion. När jag sökte hjälp klappade han mig på huvudet och sa att jag borde berätta för andra att deras kommentarer sårade mig. Inga tester togs. Jag gick därifrån både förvirrad och frustrerad. Var det verkligen så enkelt? Jag önskar att läkaren hade förstått att något större pågick. Att han hade ställt fler frågor – om min stress, min kost, min sömn. Kanske att det sådde ett frö som hjälpt mig inse vad min livsstil gjorde med min kropp och själ och som kunde bidra till att undvika en del av den skam, ångest och vånda jag kom att känna i så många år framåt på grund av mitt hår.
Under den här perioden var jag ofta stressad och nedstämd. Jag hade dessutom en väldigt snedvriden kroppsuppfattning, vilket skapade en ond cirkel. Jag försökte äta mindre för att passa in, men tappade kontrollen och hetsåt, ibland så mycket att jag
kräktes upp det jag ätit – oavsett om det var mat eller sötsaker. Jag försökte kontrollera mitt matintag men i själva verket var det stress och självförakt som kontrollerade mig. Som tonåring snurrade många självkritiska tankar i mitt huvud. Jag jämförde mig med vänner eller de ideal som visades upp och kände mig konstant otillräcklig. För fet. För benig. För små läppar och ögon. För stor näsa.
Nu kommer min älskade faster in i bilden igen – en grekisk kvinna med svar på tal och hjärtat på rätt ställe. Hon har en förmåga att vända på saker med humor. När jag berättade för henne att en kille i skolan kommenterat min ”stora näsa” sa hon med ett flin och glimten i ögat: ”Ja, då skulle du ha sagt: ’Den är säkert större än din snopp!’”. Jag kan fortfarande inte låta bli att le när jag tänker på det. Hon lärde mig att möta elakhet med humor och att vi själva kan välja hur vi låter oss påverkas. Och även om jag inte skulle säga något sådant tillbaka, har hennes ord blivit en påminnelse om att vi är bra som vi är.
Vår unikhet – det som gör oss annorlunda – är inte något att skämmas för, utan tvärtom något att vara stolt över, något att omfamna. Det tog mig lång tid att förstå det, och det är en insikt som blir starkare för varje dag. Övertygelsen att vi inte behöver anpassa oss efter andras åsikter om oss, utan att vi kan välja att se våra egna styrkor och värde, förstärks ytterligare för varje ord jag skriver.
Faktorer som spelar en stor roll i måendet är sömn, kost, stress, rörelse och dygnsrytm. Alla dessa delar var mer eller mindre i obalans under större delen av mitt liv. Det är först nu när jag är 40 år som jag ärligt kan säga att jag har uppnått balans i de olika delarna samtidigt – även om livet ständigt förändras och det är en kontinuerlig resa som jag numera uppskattar (för det mesta).
Tidigare kändes livet som ett ständigt ekorrhjul. Vakna, kämpa igenom dagen och sedan krascha i soffan – utan energi att göra något annat än att vila. Stänga av genom att koppla bort tankar och fokusera på något påhittat drama på TV. Jag minns hur jag allt som oftast var småsjuk: förkyld, trött och hängig. Det var som om min kropp aldrig riktigt kunde återhämta sig.
Mina naglar var sköra, mitt hår föll av i en konstant ström. Jag kände på mig att något inte stod rätt till men visste inte vad som var fel.
De fysiska symtomen påverkade mig psykiskt. När man inte känner sig stark fysiskt är det svårt att känna sig stark mentalt.
Självförtroendet sjönk, jag gjorde mitt bästa för att dölja det och jag fortsatte i samma hjulspår. Jag intalade mig att det var normalt, att alla känner sig trötta ibland och att det bara var något jag skulle leva med.
Nyfikenheten vaknar
Livet rullade på och nu när jag ser tillbaka på den tiden skulle jag säga att min uppfattning om vad som var hälsosamt var på samma gång en aning skev i vissa aspekter och sund i andra.
Jag stressade till och från jobbet, hade sällan tid att reflektera, gick nästan in i väggen och hade allt som oftast svårt att somna. Jag tränade och även om jag åt rikligt med grönsaker till maten, hade jag få eller inga reservationer för vad jag stoppade i mig, varken i munnen, på huden eller i ögon och öron (för ja, det spelar även roll vad och vilka saker du väljer att lyssna och tro på). Jag levde som de flesta av oss gör i vårt moderna samhälle och var blind för de problem det orsakade. Men det var då det. Det var när jag råkade läsa en artikel om hur mjölkprodukter inte längre fick marknadsföras som bra för hälsan i USA som tanken slog mig att det måste ligga mycket bakom ett sådant beslut. I ärlighetens namn så undersökte jag
inte ens sanningshalten i artikeln, för även om jag älskar att läsa och har ett öppet sinne och en stor portion nyfikenhet, är jag långt ifrån en forskar-tjej. Däremot kan jag gärna bli lite nördig i det jag intresserar mig för. Jag började snabbt söka på antiinflammatorisk kost. En ny värld uppenbarade sig och min nyfikenhet var väckt!
Jag började med små justeringar. Eftersom jag fortfarande var lite skeptisk till mycket av det jag läste, minskade jag först mängden gluten och mejeriprodukter jag konsumerade. Jag valde just dessa, eftersom de onekligen orsakar problem för många människor, och det kunde vara bra att ha någon sorts strategi i denna djungel av information. Mitt immunförsvar gav respons först. Det jag noterade efter omkring tre månader var att jag höll mig friskare. Något som jag tror de flesta av oss som bor i Norden, eller har barn i förskole- eller skolåldern, kan känna igen är att det dras hem diverse förkylningar och andra otrevligheter under de mörkare månaderna. Och istället för att bli smittad av varje förkylning som sonen drog på sig från skolan märkte jag till min förvåning att jag klarade mig bättre än vanligt! Bara att slippa smittas var tillräckligt för att motivera mig att utforska mer. Jag insåg att det måste finnas fler sanningar i hur kosten påverkar vår hälsa. Små förändringar kan skapa stora resultat. Detta inspirerade mig att fortsätta. Vad mer hade jag missat?
Nu visste jag att jag ville mer
än att bara ’flyta’ – jag ville ’flyga’!
Målsättningen blev att min kropp och knopp skulle fungera optimalt. Och min främsta drivkraft var att slippa se håret falla av i duschen eller fastna i hårborsten (hår som liknade ett tovigt litet djur i min hand varje gång jag rensade borsten!).
Och när jag äntligen fick upp ögonen för kostens inverkan på
min hälsa, ville jag fördjupa mig och förstå ännu mer om hur allt hänger samman.
Jag läste in mig så mycket jag kunde på det mesta som hade med kost och näring att göra. Resultaten jag fick talade för sig själva och det höll min motivation på topp. Det var en underbar känsla att slippa att mer eller mindre konstant vara förkyld (varför låter vi det vara ”normalt” under vinterhalvåret?). Slippa känna sig trött och sliten, slippa huvudvärk, slippa torr hy och olika sorters eksem, slippa röda ögon eller att vakna med puffigt ansikte. Så småningom även slippa spruckna naglar, acne (som hängde med mig från tonåren tills jag närmade mig 40), mensvärk och framför allt att bli kvitt håravfallet. Jag kände mig mer levande än någonsin. Det var som att åldras baklänges, alltså föryngras, jag kände mig starkare i både kropp och sinne.
Det här var bara början på min resa mot att läka inifrån och ut. Jag insåg snart att kost bara var en del av pusslet – ett välbalanserat och hållbart liv som är glädjefyllt, hälsosamt och rikt på många olika sätt har också stor betydelse. I vilket fall som helst var det ett steg i rätt riktning och snart skulle jag börja se hela bilden. Helheten. Holistiskt. Innan jag går in i mer detalj ska jag även dela med mig av desperationen och de mindre lyckade saker jag provat som jag faktiskt helst vill glömma.
Känns håravfall som en kamp du förlorar? Du är inte ensam – och det finns hopp.
HÅRRESAN(DE)! är en informativ och personligt
hållen debutbok av Maria Fränberg som tar sig an ett ämne som ofta är tabubelagt, frustrerande och omgivet av myter: kvinnligt håravfall.
Med utgångspunkt i sin egen resa – från håravfall till återväxt – guidar hon dig genom det du behöver veta för att förstå vad som händer och vad du faktiskt kan göra.
I boken får du:
• Förståelse för hur stress, hormoner och näringsbrister påverkar hårväxt och håravfall.
• Insikt och råd om kost, livsstil och vanor som främjar hårhälsa.
• Reflektioner kring självkänsla och identitet – och hur det känns när håret förändras.
Det handlar inte bara om hår – det är en bok om att återta makten över sin hälsa och sitt välbefinnande. För alla som vill förstå sitt hår – och sig själva – på djupet.