På gränsen #2-2016

På gränsen Av studerande vid Ekenäs gymnasium och Närpes gymnasium

2 • 2016

Välmående

Drömmar Jorden anropar

På resa Vänskap Veganmat

Pengar

Choklad

På gränsen

PÅ GRÄNSEN BLEV DENNA GÅNG ett projekt utan gränser. Deltagarna från Ekenäs gymnasium och Närpes gymnasium bestämde sig i ett tidigt skede för att inte sätta några gränser eller bestämda ramar och detta syns både i innehållet och i genrerna.

I detta nummer av På gränsen får reportage och kolumner samsas med illustrationer, skönlitterära texter och goda råd kring allt från vilken choklad du ska välja till hur du lever hållbart.

Vi träffades för första gången i ett växthus i Närpes i början av september och andra gången i ett vitt och vintrigt Ekenäs två månader senare.

Några av bidragen bygger på idéer som formades

redan i Närpes, medan andra bidrag har ändrat både form och innehåll under processens gång. Det var inte alla gånger så lätt för våra studerande att jobba med detta projekt vid sidan av studentskrivningar och annat skolarbete, men vi rodde projektet i hamn med flaggan i topp och det är vi stolta över.

VI HAR UNDER våra träffar fått lära oss mera om

intervjuteknik, layout, kombinationen av bild och text, livet på en dagstidning, knep för att fånga läsarens uppmärksamhet och hur det är att jobba mot en deadline. Det våra studerande också har fått lära sig mera om är hur svenskan låter i våra skilda

Redaktörer Från vänster Mikaela Hemmälin, Odin Grönroos, Ronja Dufholm, Wilma Jensén, Nora Lindroos, Saana Staaf, Sofia Grünwald, Elin Karlsson, Milton Bäcksbacka, Edvard Määttälä, Ellen Hindersson, Ia Enroth, Olivia Gästgivars, Elin Lindqvist, Emma Skogman, Nathalie Mäkkylä, Jannica Hauta-aho, Haysha Yamberla, Amalia Skrifvars På bilden saknas Wilma Lassfolk

Ansvariga utgivare Mikaela Hemmälin, Ekenäs gymnasium Ia Enroth, Närpes gymnasium

Tack till Svenska kulturfonden Svenska modersmålslärarföreningen

delar av Svenskfinland. Några kommunikationssvårigheter har vi ändå inte märkt av. Det må heta “modda” i Ekenäs och “modde” i Närpes, men det är ändå samma språk och vi har märkt att vi har ganska många gemensamma nämnare oberoende av om vi kommer från Nyland eller Österbotten.

DET HAR VARIT ett givande samarbete och ett intressant

möte över skolgränserna. Tack till Mats Ekman, Miranda Eklund och Benjamin Lundin för insikter i livet som journalist och skribent. Stort tack också till Joakim Bonns och Per-Oskar Joenpelto för ert tålamod och de ramar som ni gav (och vi också behövde) i vårt gränslösa projekt.

(MH & IE)

Grafisk utformning MAO Design

Pärmbild Elin Lindqvist

Tryckeri Nord Print, Helsingfors Upplaga 3500

På gränsen är en kurs i journalistiskt berättande, gemensam för Ekenäs gymnasium och Närpes gymnasium.

3

Det är inget fel med att vara

psykiskt sjuk Redan sommaren 2014 började det komma signaler på att något inte var som det skulle. Både kompisarna och familjen märkte att Mats Rosenqvist, som då var 17 år gammal, hade mer energi än vanligt och var otroligt positiv.

Det de inte visste då, var att Mats hade drabbats av en psykisk sjukdom.

text & foto

4 . . . . . . På gränsen

Elin Lindqvist

Intervju

5

B

ipolärt syndrom är en psykisk sjukdom där stämningslägena växlar mellan maniska och depressiva, det vill säga att man periodvis blir extremt nedstämd, för att sedan bli tvärtom- hyperaktiv, glad och självsäker.

– Psykisk ohälsa är väldigt vanligt men ändå tystas det ner, och om någon i släkten lider av en psykisk sjukdom så pratas det inte om det, säger Mats Rosenqvist, som diagnostiserades med bipolärt syndrom för några år sedan.

Mats hade haft en ganska tuff period under den sommaren, då mycket hade hänt och han hade haft fullt upp. Han säger själv att det ledde till att hans psyke helt enkelt inte klarade av det.

– Till slut orkade inte mitt huvud med och jag höll på att kollapsa.

Det var flera gånger som jag kom hem och bara lade mig på golvet och orkade inte göra någonting. Jag insåg dock inte då att det kunde bero på en psykisk sjukdom, konstaterar Mats.

Humöret gick i perioder Mats säger att han har haft en manisk och en depressiv period, som var väldigt tydliga. Perioderna varade i cirka två månader. Då Mats var inne i sin maniska period blev han glad, hade stora planer och gjorde saker som han aldrig annars skulle göra. Han blev även översocial, och påstår att han kunde prata med vem som helst, när som helst.

– Det var som att vara hög. Har dock aldrig varit det, men så som jag tänker mig att det känns när man är hög, säger han.

Då han sedan gick in i sin depressiva period blev han tvärtom, nedstämd och hade ingen lust att göra något. Vad som utlöste perioderna är lite oklart för honom, men han nämner att det under den här tiden fanns mycket i världen som gjorde honom både irriterad och glad.

– En dag under sommarjobbet slog en blixt ner riktigt nära min gräsklippare, det kan hända att det var en av faktorerna som gjorde att jag fick en kick och gick in i mitt maniska tillstånd.

DÅ MAN LIDER AV bipolärt syndrom kan man ibland drabbas av

något som kallas psykos. Psykoser förändrar verklighetsuppfattningen, och man kan till exempel drabbas av hallucinationer eller höra röster. Mats drabbades av en psykos då han var i skolan.

– Jag hade inte sovit något på hela natten, och dagen därpå körde jag med moped till skolan, berättar Mats.

När han var i skolan kändes det enligt Mats som att alla hans sinnen förvrängdes. Han började tolka allting fel, och hela hans världsbild blev förvrängd.

– Jag kunde se ut på himlen och tänka att molnet på himlen betyder något, att någon har lagt dit det och att det kan vara en symbol för något. Det kunde i mina ögon vara ett budskap, en kod till mig.

Snart insåg skolans hälsovårdare att det inte var som det skulle och skrev ut en remiss till hälsocentralen. Väl där fick Mats diagnosen bipolärt syndrom.

6 . . . . . . På gränsen

ingar Mats stod inför många förändr När Mats blev sjuk påverkades hans liv ganska mycket, och han stod inför många förändringar. Bland annat skulle han ha blivit student år 2015, men på grund av allt som har hänt blir han student tidigast år 2017, om allt går som det ska. Mats påstår även att han har fått många nya bekantskaper tack vare sin sjukdom.

– Om det är någon som också är psykiskt sjuk så kan man prata om sjukdomen, jämföra och rådfråga, säger Mats med ett leende på läpparna.

Något negativt med bipolärt syndrom är att personens ekonomi ofta påverkas negativt, och enligt Mats har det gått väldigt mycket i vågor. På ett år slösade han bort otroligt mycket pengar. Mest gick pengarna åt till kläder och mat, eftersom han under sin depressiva period desperat försökte hitta någon slags njutning. Men sjukdomstiden har även fört med sig positiva saker.

– Under tiden som jag varit sjuk har jag mognat väldigt mycket.

Att gå från den osäkra personen jag var innan jag blev sjuk, till att känna sig som en Gud, till depressiv, och till idag relativt frisk är en helt kul process.

MATS FAMILJ HADE inte förstått att han var sjuk överhuvudtaget.

Först när han fick en psykos insåg de att det måste vara något som är fel. Mats påstår att hans familj först inte kunde förstå att det skulle hända, att Mats verkligen var psykiskt sjuk.

– Det tog hårt på mamma att jag hade en psykisk störning. Det kom verkligen som en chock för henne.

Mats tycker att det även tog länge för honom själv att inse situationen han var i. Han har än idag svårt att förstå att det bara var psykoser, att det som hände inte var på riktigt.

– Jag har svårt att förstå att allt detta verkligen har hänt, påstår Mats.

Många fördomar gällande psykisk ohälsa Då jag frågade Mats om människor har behandlat honom annorlunda på grund av hans sjukdom, blev jag positivt överraskad då han svarade att alla vänner som han hade haft innan han fick diagnosen, har han fortfarande kvar idag. Mats säger dock att många började undvika honom innan de visste att det handlade om en psykisk sjukdom, eftersom folk inte visste vad han hade i tankarna.

– Folk känner inte till psykiska sjukdomar så mycket, så människor har svårt att förstå. Det finns många fördomar när det kommer till just det ämnet.

Intervju Mats kan tänka sig att en vanlig fördom är att sådana som lider av psykiska störningar inte är som vanliga människor, och inte kan fungera som andra. Han tillägger även att många kanske tror att människor med en psykisk störning inte är värda lika mycket som andra, att man inte kan umgås med sådana, och att de inte klarar sig som andra.

– Jag tror dock inte att det finns någon som är helt psykiskt frisk, säger Mats.

SÅ VAD KAN MAN GÖRA för att minska på fördomarna? Mats svarar

att det är viktigt att skriva om psykiska sjukdomar i medier och prata om det. Han anser att det är medier som andra människor läser, och att det är det som människor hör och tror på.

– Genom det som du gör nu, svarar Mats med ett leende. Man skulle även kunna ordna kampanjer, som Pride bara att Psyko, haha.

Våga vara öppen om det!

Mats tillägger att det finns en massa människor som lider av psykisk ohälsa av något slag, och det finns många med psykiska sjukdomar som man inte ens vet om, som till exempel Beck- skådespelaren Mikael Persbrandt.

– Persbrandt har precis som jag bipolärt syndrom, säger Mats Rosenqvist.

PSYKISKA OHÄLSA ÄR mycket vanligt, och ett ämne som är väldigt svårt för många människor att prata om. Men Mats har lärt sig att leva med sjukdomen och idag är det inget problem för honom, trots omvärldens stereotypiska uppfattningar om psykiska sjukdomar.

Att lida av en psykisk sjukdom gör inte någon till en sämre person, och det är absolut inget fel med att inte vara psykiskt frisk.

Jag kunde se ut på himlen och tänka att molnet på himlen betyder något, att någon har lagt dit det och att det kan vara en symbol för något.

Det kunde i mina ögon vara ett budskap, en kod till mig.

7

Vänskap

A

text Ronja Dufholm foto Nora Lindroos

lla behöver en vän i någon form. Den traditionella vännen, den som varken är släkt eller husdjur, är galet viktig för många här på det runda klotet vi kallar jorden. I alla fall för mig. De flesta som har eller har haft vänner kan intyga att vänskap kan vara komplicerat, jobbigt och stressigt, men samtidigt det bästa som någonsin hänt en. En vän kan till och med betyda mera än en kärlek. Trots att så många av oss har vänner kan det vara nästan omöjligt att veta vad som verkligen skiljer en vän från en äkta vän, eftersom att vi alla tänker och prioriterar olika. Person ett kan vara bästa vän med person två, medan person tre kan hata tidigare nämnda person två. Jag tror trots det att grunden för all äkta vänskap är den samma: acceptans. En äkta vän accepterar dig precis som du är, vilket inte betyder att den är tvungen att älska allt du gör eller säger, utan att den inte är vän med dig för vad den kan få ut av vänskapen, utan för att den gillar dig som person och i samma veva också alla dina underligheter och brister.

Mina egna vänner har jag känt i ungefär 10 år. De har funnits, och finns ännu där då något gått snett, då något varit bättre än bäst och framför allt gör de den gråa, tröga vardagen så mycket bättre. Vi bildar något av ett komplicerat men fungerande flickgäng, mina vänner och jag. Vi är ett team, “squad goals”. Ibland umgås vi två och två, ibland i större grupper eller allihopa.

Ibland träffas vi hela tiden, varje dag. Ibland träffas vi en gång i månaden eller mera sällan. Jag kan inte säga att vi alla är definitiva äkta vänner, men hittills har allting fungerat bra mellan oss så jag tänker leva i hoppet om att vi är det. Jag har ställt några frågor till en av mina vänner, Mineha, gällande just vänskap och hur hon ser på det. Jag blev inte särskilt förvånad över att hennes och mina åsikter är nästan identiska, vi har trots allt samma vänner.

I vänskapens värld 8 . . . . . . På gränsen

Alla behöver någon att lita på – Vänner hör till de viktigaste sakerna i livet, säger Mineha med ett tonfall som kan liknas vid en axelryckning, när jag frågar om hennes åsikter. Att det här är lika självklart för henne som himlen ser blå ut är tydligt. För henne är det inte viktigt att ha många vänner, utan det är de där några få personerna som alltid finns där för en som betyder någonting. Att hon i gengäld alltid finns där för dem är, det också, en självklarhet för min vän, eftersom vänskap enligt henne går åt båda hållen. Mineha påpekar också att alla be-

Person ett kan vara bästa vän med person två, medan person tre kan hata tidigare nämnda person två. höver någon att tala med. Att det såvitt hon vet inte är hälsosamt att hålla allting inom sig, vilket lätt händer om man inte har någon att tala med.

– Har man endast många ytliga vänner kan det säkert vara svårare att hitta någon man verkligen litar på, säger hon.

När jag ändå är inne på ämnet tillit så krävs det, som vi alla vet, stora doser av just det för att vänskap skall fungera. En riktig vän vågar säga sin åsikt och tala om jobbiga saker, och ibland kan det leda till bråk och käbbel. Bland annat här kommer tilliten in, eftersom man i en sådan situation måste lita på att vänskapen håller, och på att man kommer bli sams igen. Men om den inte håller då? Och varför skulle den inte göra det? Jag ställer Mineha de här frågorna, och nu är svaret inte lika självklart för henne.

– Alla gör misstag, en del grejer är så stora att det kan vara svårt att förlåta. Också förhållanden tar ju slut, trots att man tror att man aldrig skulle kunna göra något mot den man älskar, blir

svaret efter en stunds tänkande. Hon fortsätter med att ifall vänskapen tar slut kanske man inte var så bra vänner som man hade trott och att man kan tappa kontakten på grund av en flytt eller något liknande.

– ”Life happens”. Människor ändras.

Kontakt och positivt tänkande I vår allt mer upptagna vardag kan det bli svårt att klämma in kvalitetstid med vännerna. En dag är kort; när skoldagen är slut blir det inte många timmar över för att bara umgås. För mig och Mineha blir det ofta en läxläsningssession, en snabb sväng till något café eller ett varv till gymmet. Under veckosluten hinner jag ofta umgås mera, eftersom varken jag eller någon annan har skola. Även då jag och mina vänner inte umgås med varandra ansikte mot ansikte, så kommunicerar vi dagligen med varandra genom sociala medier. Vi skickar snaps, vi talar om viktiga saker eller stämmer träff på Whatsapp och vi taggar varandra i roliga ,och mindre roliga, saker på Instagram. Det händer tyvärr då och då att när vi väl träffas över en kaffe, så sitter vi tysta och scrollar igenom våra respektive instagramflöden istället för att på tala med varandra.

Bland krig, svält, död, korruption och andra grymma saker är det extra viktigt att tänka positivt. Fokusera på vad man har, och vara tacksam över det. Uppskatta det på allvar. Jag tar ofta mina vänner för givet utan att tänka på det. Jag berättar alltför sällan för dem hur mycket de verkligen betyder för mig. Därför önskar jag att alla som läser det här skulle stanna upp och tänka lite extra på sina vänner, kanske visa mera kärlek mot dem än de gör nu. Jag önskar att ingen någonsin skulle lämna någon annan ensam. Jag önskar att de som låtsas vara någons vän, de som utnyttjar någon annan, skulle sluta med det. Men framför allt önskar jag att alla, oavsett vem de är, skulle ha någon de kan kalla sin vän. Att alla skulle få vara en del av vänskapens värld.

9

Rhodos

Resan som aldrig tar slut 10P����������������På gränsen

När dörrarna mot den mörka kvällen öppnas och vi stiger ut slår den emot oss. Den varma, fuktiga luften som innehåller dofter av avgas och sol. Jag känner igen den eftersom den slagit mig åtta gånger förut och den ger samma, upprymda känsla varje gång. En glad kvinna vinkar åt oss och vi går fram till henne, hälsar, lastar i bagaget och sätter oss i bilen.

text & foto

V

Wilma Lassfolk

i sitter inklämda sex personer i en bil, jag, mina tre jämnåriga klasskamrater, vår rektor och kvinnan som kör. Bilen viker till vänster och höger, längs uppförs- och nerförsbackar, hotell efter hotell seglar förbi i mörkret innan vi kommer till en tätare bebyggd del av staden, där vi stannar.

Rhodos. Semesterparadiset i Medelhavet. Detta är staden som vi ska bo och leva i de kommande dagarna. ”Comenius project” inkluderar nio skolor från nio olika länder som samlas för olika möten under en veckas tid. Varje land får sin tur att stå som värd och varje land har ett eller flera ämnen som står i fokus just den veckan. Rhodos hade idrott som tema, så gymnastikskorna var nerpackade i kappsäcken redo för att möta den grekiska marken.

Lättare sagt än gjort När vi stiger ur bilen står det sex personer för att möta upp oss, våra värdfamiljer. Två av de som står där har jag träffat förut när de var till vår stad för ett möte några veckor tidigare, men de ska ta hand om mina tre klasskamrater. Jag blir presenterad för två flickor, tvillingar, och deras danska mamma som ska ta hand om mig. Sen går allt i ett nafs. Jag säger hej då till mina vänner, som jag spenderat över 12 timmar att resa med, plockar med mig mitt bagage och börjar gå mot hemmet för att kasta mig in i den grekiska livsstilen.

– Make yourself at home, säger hon med dansk brytning innan hon går ut till vardagsrummet. Lättare sagt än gjort, det säger jag bara till er alla som säger så till era gäster. Jag plockar sakta fram tänkbara kläder inför morgondagen medan jag tittar mig omkring i den enkla lägenheten. Farstun är direkt intill vardagsrummet och på en upphöjd platå är köket och matbordet. Två sovrum och en toalett. Jag delar rum med tvillingarna som sover i en våningssäng och jag själv ska sova bredvid, knappt en meter ifrån, på en ihopvikbar säng. Jag sätter mig på sängen och skickar iväg meddelande till de tre andra och frågar hur de har det och något i stil med ”kommer ni att överleva natten?”. Innan jag hinner läsa svaren kommer danska mamman, som jag till slut kallar henne, in med mat som hon köpt i

11

en av restaurangerna bredvid. Jag försöker växla några ord med de blyga tvillingarna medan vi äter vår mat men det är svårt att få napp. Jag försöker febrilt komma på nya samtalsämnen men känslan att vi inte har något gemensamt kommer ganska snabbt.

Jag avslutar min måltid, tackar för den och vi alla gör oss klara för att gå och lägga oss för att somna i ljudet av bilar och mopeder som susar förbi den öppna balkongdörren ovanför min huvudkudde.

I skolan En grekisk skola är kanske precis som ni kan föreställa er, eller åtminstone alla som varit i de södra delarna av Europa och känner igen människornas sätt att agera och tala. Skolan är en beige byggnad med tre-fyra våningar och klassrummen innehåller inte mycket mera än bänkar, stolar och lärarens kateder längst fram.

Med ett gäng på 25 högljudda grekiska ungdomar i ett rum höjs ljudnivån ganska

12P����������������På gränsen

Vi tar säkert 50 selfies innan vi börjar se oss omkring vilka sporter som pågår.

snabbt eftersom alla har sin åsikt och är inte sena med att framföra den. Den första dagen spenderas på skolan, eller främst skolgården, eftersom de har idrottsdag med många aktiviteter. Vi får träffa de andra ungdomarna som kommer från Litauen, Italien, Ungern, Turkiet, Tjeckien, Polen och Österrike. Så dålig på namn som jag är så är det nästan min lyckodag när vi får namnlappar, med vårt namn och vårt lands flagga på, att hänga runt halsen.

Väl ute på skolgården vill alla presentera oss för sina vänner och alla vill ta en bild med oss. Vi tar säkert 50 selfies innan vi börjar se oss omkring vilka sporter som pågår. Vi från Finland och två från Tjeckien bestämmer oss för att bilda ett fotbollslag och spela mot ett annat gäng grekiska killar. Vårt lag består alltså av två flickor och fyra killar, det blir stor uppståndelse och

Rhodos publik när vi ska spela våra matcher eftersom vårt lag består av två flickor, två FLICKOR. Grekerna, speciellt, blir förvånade när vi ställer upp. Det blir en knapp förlust.

Turistliv Den grekiska vardagen rullar på hos värdfamiljen. Jag får mera och mera sömn efter att jag lär mig att använda öronproppar. Nu i efterhand känner jag mig som en riktig lantis som inte är van med ljudet av bilar från fem på morgonen tills tre på natten. Den grekiska maten som vi får ta del av i skolan är gudomlig. Souvlaki, ”den grekiska hamburgaren” bestående av små köttbitar och grönsaker på ett grillspett och äts med pitabröd, och tzatziki, flödar i mängd och massor.

Vi hinner endast med två middagar ”hemma”. Den ena kvällen gör vi crêpes och den andra så får vi spaghetti och köttfärssås. Mitt nordiska hjärta klappar lite extra över den måltiden, för inte trodde jag att jag skulle äta den måltiden hos en grekisk familj.

De fyra andra dagarna lever vi turistlivet på ön. Vi åker runt staden med ett minitåg på sightseeing, besöker ett havsmuseum,

har en förmiddag av idrottande, strosar innanför gamla stans murar och åker på en dagstur till semesterbyn Lindos. Akropolis är en stad som är placerad på en klipphöjd i antikens Grekland som var till för skydd. Nedanför Akropolis började även städer och byar växa, så också Lindos. Byn är speciellt känd för sina vita hus och smala gränder och det är en mäktig syn att stå uppe vid Akropolis och spana ut över havet och de vita byggnaderna som gör att man blir tvungen att kisa.

MED VÄSKAN FYLLD av presenter, smutskläder och erfarenheter

sätter vi oss i bilen som ska ta oss till flygplatsen. Det är samma kvinna som kör denna gång och munnen maler glatt på om den gångna veckan. Vi som sitter i baksätet är mestadels tysta och tittar ut över havet, som denna gång syns i fullt dagsljus. Den heta luften, genom den öppna rutan, fyller än en gång mina lungor innan flygplatsens luftkonditionering slår emot mig.Känslan att få kasta sig i sin egen säng, åtta dagar efter att man lämnade den, är obeskrivlig.

Men ändå finns det en rastlös röst som förbereder sig långt inne i mitt huvud för ännu en resa.

Jag kan helt enkelt inte få nog.

13

Idrott

Kan drömmar bli verklighet?

Hockeyspelare. Styrkelyftare. Sprinter.

De har alla något gemensamt.

Drömmar finns i deras liv och formar eller har format personerna som de är idag.

text & foto

14P����������������På gränsen

Emma Skogman & Wilma Lassfolk

B

ilen viker in på ishallens parkering. Vi är skeptiska till om vi ska ställa oss vid platser reserverade för ”press”, ”spelare” eller ”tränare”. Kylan i luften gör att vi huttrar till i ishallen där vi befinner oss, innan Robin Salo kommer för att möta oss.

VM- guldet med U-18 är den största meriten hittills. Men Robin Salo från Vasa har en större dröm med sin ishockeykarriär, att gå framåt individuellt och att få spela i NHL. Men denna säsongs mål är att få spela hela säsongen i representationslaget och att få så mycket speltid där som möjligt och att få sätta dit första ligamålet.

För att uppnå dessa mål är det hård träning som gäller.

Denna säsong är en väldigt viktig säsong för Robins del eftersom i sommar kommer NHL-draften, så om denna säsong går bra kan allt hända.

VID VÄLDIGT TIDIG ålder fick Robin upp

ögonen för hockeyn. Intresset för hockeyn uppkom via pappan som satte på treåriga Robin skridskor och tog ut honom på isen för första gången. Robins pappa har själv också spelat hockey i SM-ligan med Blues.

Man kan nästan säga att han har hockey i blodet.

För att orka träna 5-6 gånger i veckan klockan 10-14 och att dessutom spela en till två matcher i veckan gäller det att ha motivationen uppe. Men hur håller man då riktigt upp motivationen för att orka?

- Att försöka njuta av sporten och att ha roligt på varje träning tror jag är det viktigaste, det är också då som man går framåt, man ska tycka om det man gör, säger Salo.

Att få komma hem till Vasa med VMguldet var stort och en skön känsla. Hemma i Vasa var det mycket folk och många intervjuer som väntade honom. Även om det var mycket folk omkring honom och många som ville intervjua honom hann han njuta av detta. ”En otrolig upplevelse”, beskriver han denna vinst.

- Det var nog stort för alla, säkert bästa händelsen för alla, tillägger Salo

Planerna efter gymnasiet är redan klara, att spela hockey på heltid. Att försöka leva på hockeyn är tanken men om han hinner kanske han studerar något vid sidan om.

Landslagskarriären tog sin början då han spelade med U-17, det var då han spelade sin första landskamp. Efter det har han varit och spelat med U-18 och även i U-20. Han hoppas

ATT KOMBINERA TRÄNING och skola kan-

att han får fortsätta spela i landslaget U-20 vars VM är nu på vintern.

- Målsättningen är att få spela med i U-20.

Att få spela utanför landets gränser är en av Robins stora dröm med sin hockeykarriär.

Till exempel i Amerika eller i Sverige kan han tänka sig spela, där det finns bättre ligor.

NHL är målet med hockeykarriären, men att få en plats i största ligan är en av Robins stora drömmar.

ske inte är det lättaste. Men i Vasa gymnasium har man en idrottsakademi som gynnar och hjälper idrottare i skolan, så han får 14 gymnasiekurser av hockey på tre år vilket underlättar för honom. Om Robin är borta på grund av hockeyn får han hemuppgifter som kompenserar det han går miste om.

- Studierna går långsamt framåt eftersom träningarna är mitt på dagen.

Då han egentligen skulle vara i skolan med sina klasskamrater befinner sig Robin i Vasa ishall på träningarna. Han kan bara ha några kurser per period för att få allt ihoppusslat. Men detta är inte något som stressar honom, utan han tar det i den takt han kan. Robin går tredje året på gymnasiet men kommer att ta det på fyra år när hockey tar upp en stor del av vardagen.

Studentskrivningarna har han ännu inte påbörjat men han har planer på att börja skriva våren 2017.

Att försöka njuta av sporten och att ha roligt på varje träning tror jag är det viktigaste.

Robin Christian Salo Ålder 18 år Bor i Smedsby utanför Vasa, men född i Esbo Familj mamma, pappa och lillasyster Skola Vasa gymnasium Idrott Ishockey, back i Vasa Sports representationslag, #4 15

bild Emma

Strömbäck

Oavsett hur fattig man är och hur lite tid man har så finner man tid för sin passion.

F

redrik ”Freddi” Smulter är en av Finlands främsta inom sin idrott, styrkelyft. Den gren som han anser som sin huvudgren är ändå bänkpress som nästan varje individ någon gång testat på. I tävlingssammanhang är det endast en press som gäller, men det finns mindre tävlingar där man tävlar genom att lyfta stången mer än en gång med egen kroppsvikt som tyngd. − Man ligger helt enkelt på en bänk, på rygg, och lyfter en skivstång ner till bröstet och upp tillbaka. Det är egentligen ganska stor sport världen över och i Finland finns det omkring tusen licensierade lyftare, berättar Fredrik.

Att det skulle bli bänkpress blev en självklarhet när han som 14-15-åring testade på och märkte att han klarade över 100 kg medan andra jämnåriga pojkar inte klarade 30 kg. Detta beskriver han som en ”wow”-upplevelse, att få känslan att man är bättre än de andra på något och på så sätt fastnade han för sporten.

16P����������������På gränsen

Fredrik ”Freddi” Smulter Ålder 33 år Bor Malax Familj Fru och två barn Jobb Väktare i polisfängelse, ”butkavakt” Idrott Tävlar i styrkelyft, främst bänkpress, även hockeytränare i division 3

Dröm & verklighet

Smulter har tagit VM-guld fyra gånger: 2009, 2012, 2014 och 2015. Men i år blev det ett silver på världsmästerskapen. 401 kg på stången är hans personliga rekord och det har även varit världsrekord men det har blivit slaget med ett halvt kilo. − Jag är inte riktigt världsbäst just nu eftersom det blev en andraplats, men jag är fortfarande topp tre i världen och det är mäktigt, det är ingen fråga om det. Jag anser inte att jag är på toppen av min karriär just nu utan det var 2014 och 2015 när jag var hundraprocentigt motiverad. Jag är lika stark i dag som för två år sedan men motivationen finns inte där på samma sätt, säger Fredrik.

FÖRUT HADE TRÄNINGEN ett mål men nu

har den till största del gått över till att vara något han gör för att han tycker det är roligt

och för att bibehålla styrkan. Det är mycket pusslande som gäller eftersom han jobbar antingen dag- eller nattskift och sporten gör inte någon ekonomiskt rik så jobbet behövs. − Det handlar om passion för vad du gör och vad du vill bli, så oavsett hur fattig man är och hur lite tid man har så finner man tid för sin passion.

Trots att det är mycket pusslande kräver styrkegrenar mindre träningstid än vad en skidlöpare behöver. Som mest låg Smulter på 20 träningstimmar per vecka och det är nära maxgränsen för en dopingfri idrottare för det är en väldigt tung och slitsam sport. Så det hela tär på krafterna, även mentalt, men hemma-VM 2018 är en milstolpe som han har satt upp. − Hemma-VM är något jag kanske skulle orka och vilja satsa mot, men det börjar bli tyngre med motivationen. Jag hoppas

verkligen att jag skulle få mig motiverad att försöka vinna tävlingen och sen sluta, men jag slutar aldrig träna! Jag ska försöka börja leva normalare och börja övergå till en normalvikt, berättar Fredrik.

SOM YNGRE VAR det stora målet att vinna världsmästerskapen och det har han gjort fyra gånger. Han var även den första dopingtestade lyftaren, genom tiderna, som lyfte 400 kg och slog världsrekord med 25 kg. Så milstolpen 400 kg har han nått och därför är det svårt att hitta motivationen eftersom han är så ”mätt”. Men han vill ändå försöka avsluta karriären med ett guld på hemmaplan. Som kronan på verket.

Vad tänker du göra efter karriären? − Jag vet inte. Eventuellt fortsätta träna hockeylaget Malax IF. Uppfostra mina barn och njuta av livet.

17

Dröm & verklighet

− Det var mest att ta ett år åt gången och sätta upp kortsiktiga mål vartefter och försöka träna sig till dessa.

Efter denna säsong satte han spikskorna på hyllan och prisskåpet är fyllt med meriter. Flera medaljer är från de finländska mästerskapen (FM), det senaste är ett brons på 200m i somras. Deltagandet i de olympiska spelen (OS) i London 2012 är den största meriten enligt han själv. Han är även den tredje snabbaste finländska mannen på 100m, den nästsnabbaste på 200m och innehavare av det finländska inomhusrekordet på samma distans.

O

lympiska spelen. Europeiska mästerskapen. Kalevaspelen.

Finska rekord. Det är vad sprintern Jonathan Åstrand, från Närpes, har på kontot när han lade spikskorna på hyllan och bestämde sig för att det fick räcka. Efter en lång karriär var varken motivationen eller

ekonomin på hans sida. − Jag är nöjd med vad jag har åstadkommit, klart att man kan se tillbaks och tänka ”vad skulle man gjort annorlunda” men det skulle bara vara onödigt, säger Jonathan och rycker på axlarna. Ögonen öppnades för friidrotten i lågstadiet när han, som många andra finlandssvenska barn och unga, deltog i Stafettkarnevalen. Talangen spelade en stor roll i karriären eftersom han inte var den typen som gillade att nöta löparbanorna något extra. Så känslan att vara snabbare än alla andra klasskamrater gjorde att självförtroendet och viljan att löpa växte. − Det är alltid lätt när det är lätt, men när det inte går lika bra så tär det på motivationen, säger Jonathan.

Det är svårt att sätta fingret på vad det var som höll upp motivationen att träna och tävla. Men framgång gav honom alltid en skjuts framåt. På frågor som ”har du missat något när du var i den åldern när alla kompisar gjorde si och så” är hans svar nej, trots sin satsning på löpningen. − Jag har nog varit med på det man kunnat vara med på...

Klart jag har gjort mina uppoffringar men inga stora som har lämnat i bakhuvudet alltför länge.

HAN VAR ALDRIG den typen som satte upp långsiktiga mål

för sin karriär. I början fanns det inga mål alls utan han följde bara flodens ström eftersom det bara var roligt att springa.

Men målen och sätten att uppnå dem kom med tiden.

18P����������������På gränsen

Men man skulle kanske ha börjat med fotboll så skulle det funnits mera pengar på kontot idag.

− Jag ansåg att det inte skulle ge något fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt att fortsätta hålla på, efter en tid kommer det säkert kännas konstigt att inte träna på samma sätt, eftersom jag hållit på så lång tid, säger Åstrand.

När vi frågar honom vad han tror han skulle gjort om det inte blev något inom löpningen så krävs det en stunds funderande. − Jag skulle knappast fortsatt inom data, de tre åren på Yrkesakademin var inte så givande för mig, nu blir lärarna nöjda, säger han med ett skratt innan han fortsätter, och

det var något som jag valde att studera för i ”mopedåldern” orkade man inte med gymnasiet. Men man skulle kanske ha börjat med fotboll så skulle det funnits mera pengar på kontot idag.

HANS TIPS TILL unga som vill lyckas är att det gäller att hitta sin grej, det man märker man har talang inom.

Speciellt i sprint är det viktigt att man har någorlunda talang eftersom det är så svårt att träna upp snabbheten. Men även den mentala biten spelar roll. Man kan inte komma till en tävling eller match och tänka att ”idag kommer det inte gå vägen”. − Då är loppet förlorat innan det är sprunget. Men det får inte heller gå mot andra hållet att man blir för självsäker, då blir man bara en hemsk person. Det gäller att finna medelvägen.

Jonathan Åstrand Ålder 31 år Bor Vasa Familj Sambo Jobb Börjar snart Idrott Sprinter, 100 m och 200 m

19

Wilma Jensén

Hur ska tiden räcka till?

Dygnet har 24 timmar. Man rekommenderar i dag ungdomar att sova nio timmar per natt, därefter skall man spendera sex timmar i skolan samt lägga cirka två timmar per kväll på läxläsning.

Om man sedan haft turen att få chansen till kvällsjobb går kanske fem timmar av dagen åt till det. Nu återstår två timmar av dygnet och på dessa två ynka timmar skall man kunna dela upp tiden på träning, fritid, socialt umgänge och tid för att ta hand om sig själv, det vill säga tid för att äta, vila och duscha.

Tycker du det här låter stressigt? På det här sätt lever många ungdomar i dagens läge, självklart ser inte alla dagar ut på det här viset men en hel del kan göra det om man skall hinna uträtta allt som förväntas av en och rekommenderas för en. I skrivande stund är jag själv på jobb, min arbetstur började en kvart efter att jag slutat skolan. Jag hör att min kollega tar hand om kunderna som plötsligt kommit in så jag tar tillfället i akt och plockar fram min mobil. Eftersom jag har en sådan tur att jag har tillåtelse att använda telefonen under arbetstid är det här ett perfekt läge för mig att fila på några skolarbeten som deadlinen börjar närma sig på. När min arbetsdag är slut skall jag på innebandyträning och hinner inte heller den här gången hem emellan utan kommer först hem lite efter klockan 22. Det här är ju självklart en av de värsta och stressigaste dagarna men nästan vem som helst förstår ju att orken och lusten för att ta itu med några andra måsten inte finns efter den här sortens dagar.

För en hel del ungdomar kan det här bli ett problem som i slutändan leder till utmattningssyndrom, som även det blivit vanligare bland unga. Andra klarar av den här typens stressiga situationer galant. Dock är det ju en självklarhet att flera måsten eller saker man skulle velat göra blir ogjorda, och det här gäller inte bara de ungdomar som har ett jobb vid sidan om skolan. Många lärare har den uppfattningen att det är deras ämne som är viktigast och intressantast för eleverna och öser därför på med en hel mängd läxor som ofta är till följande dag, ni kan ju tänka er hur mycket läxor en elev har då om alla lärare i fem olika skolämnen tänker och gör på det här viset. Tyvärr är det väldigt sällan som både tiden och orken räcker till för allt man bör göra.

Ni kan tycka att det enda jag gör här är att klagar, men ibland är det okej. Om man skall klara av den här typen av fullspäckat schema måste man kunna planera och strukturera sina måsten och göra tid för dem i sitt redan fulla schema. Så det enda jag önskar är att ni vuxna, lärare eller föräldrar, som blir arga på oss unga som ibland inte gjort vår läxa eller städat upp efter oss hemma, skall ha förståelse. För ibland är det bara så att tiden inte räcker till.

20P��������������På gränsen

“Gorillaarmar och kvinnomustasch” Häromdagen, då jag utförde min dagliga morgonrutin, det vill säga bläddrade genom alla sociala medier, och nyheterna som uppkommit under dessa 8 timmar, snubblade jag över en hashtag som var alldeles ny för mig.

Bakom staketmärket stod ordet hairriot. Jag klickade vidare, och fann en massa orakade armhålor. Första känslan i mig kunde som förkortning beskrivas wtf, och på ren svenska som chockartad, men efter att jag fått processa fakta, spreds känslan av lycka och eufori i mig.

Detta är ju exakt vad jag själv spridit propaganda på! Det visade sig att det fanns ett relativt stort nätverk av människor, som inte längre brydde sig om det hårlösa skönhetsidealet, och nu gått över till att fotografera sina orakade armhålor, och vara stolta över kroppen som den är. En stor trend verkade även vara att färga detta mirakel, gärna blått eller rosa. (Andra underbara trender och hashtags är t.ex; #freethenipple #embracethesquish och för att inte tala om #dansaförstina.)

Min lycka varade dock inte länge, för jag började nu utforska kommentarerna. Det fanns förstås väldigt mycket positiv respons, men åh, så mycket hemskt. En kommentar tog dock priset. En ungdom kommenterade en vuxen kvinnas bild, och kommentaren löd ungefär såhär efter att jag tagit bort de

Kanske jag borde ta tjocka strumpbyxor med klänningen, det är ju trots allt nästan tre dagar sedan jag rakade benen? allra värsta svordomarna; ”Detta är det värsta jag sett på länge! SÅ jäkla äckligt och onaturligt.” Vem har trugat detta i tonåringen? Det kan man fundera länge på, utan att få ett svar. Varför är vår första tanke då vi ser lite hår, fy vad ofräscht?

Nora Lindroos

foto Saana Staaf och Oliva Gästgivars

Jag är själv bekant med detta fenomen eftersom jag har ”gorillaarmar och kvinnomustasch”. Något som man kanske kunde reta mig för i lågstadieåldern.

Som sen blev en konstig sak, vilket slutade med att jag som trettonåring låste in mig på toaletten, hade smusslat med mig en liten vass sax och gråtande stod framför spegeln och klippte bort de mörka hårstråna som är så äckliga. Jag har tagit steget att fråga min mamma, om hon möjligtvis kunde låna mig sin rakhyvel för att ”de andra flickorna” kollar konstigt på de små spretande mörka hårstråna på smalbenen.

Som trettonåring hade jag nu redan blivit påverkad av det hårlösa skönhetsidealet som härstammar från USA (vilket för övrigt är ursprungslandet för alla utseendeideal).

Varför?

Nu idag har jag växt i sinnet (man brukar göra det, ja) och jag bryr mig ärligt talat inte så mycket längre. Ändå kan tanken nästla sig in i hjärnan ibland. ”Kanske jag borde ta tjocka strumpbyxor med klänningen, det är ju trots allt nästan tre dagar sedan jag rakade benen?

Okej, jag tar en långärmad tröja på gymnastiken idag, jag orkar inte göra något åt de små stickorna i armhålan.”

Dessa tankar är ju egentligen inte mina, utan insatta i mitt huvud av ett samhälle, där allt som räknas är att alltid vara ”on point”. Detta låter nu i färdigt tillstånd som en text som är producerad av en ingrodd feminist som försöker göra revolt genom att stoltsera med sina armhålor, vilket jag inte är. Jag är endast en tonåring som skulle vilja försöka göra lite skillnad, och få flickor (för att inte tala om killar som kan känna sig utelämnade) att kanske bry sig lite mindre om det världsvida idealet.

Det här tvingar er inte att fläta ert regnbågsfärgade armhålehår för att åstadkomma ett jämlikare samhälle och mindre kroppsfixering. Men ni kan ju tänka på det.

Saana Staaf

Var är kärleken Hur kan en låt som fick mitt sjuåriga jag att glatt sjunga med och dansa, i dag få mina ögon att tåras samtidigt som jag reflekterar över hurdan hemsk värld vi lever i Kanske var det på grund av att mina engelskakunskaper inte räckte till att översätta meningar som people killin', people dyin’, children hurt and you hear them cryin'. Eller så var det för att jag var instängd i bubblan man lever i som barn, när man inte är medveten om hemskheterna runt om i världen och ens största bekymmer är att man missat BUU-klubben. År 2001, några månader efter 9/11 attackerna, började The Black Eyed Peas spela in låten “Where is the love” som sedan släpptes år 2003. I en hip hop-låt med lite inslag av soul sjunger de om terrorism, diskriminering, bombattacker och andra världsproblem som borde få ett stopp, det här hade alltså mitt yngre jag ingen aning om medan jag dansade och sjöng med till texten.

Whatever happened to the values of humanity, whatever happened to the fairness and equality. Instead of spreading love we're spreading animosity, lack of understanding, leading us away from unity.

I år kom det ut en ny version av “Where is the love” och förutom att låten har blivit lugnare, hip hop-inslagen är borttagna och nya röster av flera kända profiler hjälper till att sjunga den tillsammans med The Black Eyed Peas förmedlar låten fortfarande samma budskap. Men när jag hör den idag ger den mig som sagt motsatt effekt till att vilja dansa, i dag berör den mig på ett helt annat sätt än den tidigare gjort.

What's wrong with the world mama, people livin' like ain't got no mamas I think the whole world's addicted to the drama, only attracted to the things that'll bring the trauma.

I år är det 13 år sen “Where is the love” släpptes och vad har egentligen förändrats I stället för att få slut på terroristattackerna, flyktingkrisen, hungersnöden läser vi om dessa katastrofer allt oftare i tidningarna. Vad beror det på, är det som The Black Eyed Peas sjunger att vi är beroende av allt drama eller beror det på att alla löften som ges om att världen skall bli en bättre plats bara är tomma ord Can you practice what you preach or would you turn the other cheek again Men vad hjälper det att bara sitta hemma, lyssna på låten och För att få en förbättring måste känna sig ledsen över vår värld vi börja agera. Nu menar jag inte ta första bästa flyg till Syrien för att stoppa kriget, utan att börja respektera varandra och visa omvärlden var kärleken är.

21

Berättelser från botten 22P��������������På gränsen

Intervju

Vem som helst kan drabbas. Många har åsikter om medicinen. Vissa tror att det inte är en sjukdom. Det här är berättelsen om två alldeles vanliga ungdomar som drabbades av depression.

Det här är deras vardag, deras mörkaste stunder och deras framtidssyner.

"Jag levde som en robot" Ingen skulle ha kunnat ana hur stor inverkan deras elakhet hade. Ingen skulle ha kunnat ana hur mörkt det blev. Det ovetande lågstadiebarnet växte upp som ingen borde behöva växa upp, och det lämnade sina spår.

Då hon tittar tillbaka är hon inte helt säker på hur allting började.

Hon antar att det var riktigt i början av lågstadiet då familjeproblemen och mobbningen från de andra eleverna sparkade igång depressionen. Hon är osäker eftersom hon inte visste något annat, hon trodde det var normalt att må som hon mådde.

Hon har också väldigt svårt att minnas tiden.

Hon visade inte utåt vad som pågick.

– Jag levde som en robot; log, skrattade och gjorde det som skulle göras.

Den första förändringen skedde för inte så länge sedan, då hon berättade om mobbningen och sitt mående för sin moster som direkt tog kontakt med mamman. På mammans initiativ blev det psykologbesök. Det hela var väldigt nedtystat, inget som skulle diskuteras vid middagsbordet. Familjen ville inte se sin del i problemet.

Hos psykologen skedde det till en början inga framsteg alls. Hon litade inte på denna främling så hon log och förklarade väldigt nedtonat sitt tillstånd.

Hon kände inte att hon ville ge psykologen bördan av hennes problem. Till sist började hon ändå öppna sig och psykologen ville direkt skicka henne till en psykiatriker. Där erbjöds hon mediciner som hon accepterade efter ett halvår. Hon märkte ingen betydelsefull skillnad och har på senare dar glömt att ta den.

Depressionen visar sig i perioder. Ibland är allting bra men sedan går det ner igen och hon orkar knappt stiga upp från sängen. Det är ofta i samband

med ensamhet som mörka tankar dyker upp. Det är inte heller lätt att uppskatta de goda tiderna då hon vet vad som väntar.

Efter högstadiet har hon fått nya vänner, få väldigt nära och flera som bara finns. Det tar tid att släppa in människor, men de nära vännerna är hon väldigt öppen med om sina mentala problem. Hon känner inte att depressionen är en del av henne och därför påverkas inte hennes vänskapsförhållanden speciellt mycket.

Romantiska förhållanden är dock knepigare.

Mobbningen lämnade sina spår och tillit kommer inte automatiskt, dessutom raderar depressionen tidvis ut allt hopp för framtiden.

Det finns en nästan konstant rädsla att alla förr eller senare försvinner.

Till skillnad från hur det var för ett halvt år sedan kan hon nu föreställa sig en ljus framtid. Hon har lärt sig att leva med sig själv trots sin depression och de nya vännerna har visat att det finns bra människor.

Ibland försvinner hon in i en egen bubbla och ser världen som en tv-ruta, men hon har lärt sig att kontrollera detta och det har blivit mera sällsynt då hon nu har trygga människor i sitt liv.

Trots att hennes situation blivit bättre kunde mycket smärta ha undvikits. Hon önskar att lärarna upptäckt vad som pågick eftersom det inte är något man nödvändigtvis vågar tala om. Känslan av att lärarna blundar för saker de inte vill ta itu med sitter kvar.

Det svider till en aning då hon hör ordet “mobbning” användas så lätt så fort någon kommer med en mindre snäll kommentar. “Depression” har också blivit ett mycket utslitet ord som många inte reagerar på.

Det finns en nästan konstant rädsla att alla förr eller senare försvinner.

bild

text Elin Karlsson Gabriela Paloma-Lopez

23

“Jag visste från förut att jag brydde mig om mina vänner, men jag kände det inte”

– En dag talade jag med min mamma i telefon och bröt ihop, och hon bestämde att det var dags att komma hem.

Det var lätt att följa andras order men inte att göra egna val.

Det var skönt att få komma hem men hon var arg på sig själv för att hon lämnat gymnasiet och för att hon lämnat den nya skolan. Det kändes som om det skulle hålla på för evigt och som om hon valde ställen hon sagt att hon aldrig skulle hamna på. Hon kände att hon var den fulaste människan på jorden och började hetsäta och kräkas upp allting.

Det var igen dags att pröva på nytt, denna gång en linje med mat som fokus. Hon kände att hon var bra på det hon gjorde men det var inte vad hon ville med sitt liv. Hon valde ändå att stanna. Nu nådde hetsätandet och uppkräkandet sin topp. Istället för att fokusera på depressionen tog hon kon-

Fjortonåringar skall vara ovetande och onödigt glada. Det är åldern ingen riktigt tar på allvar. Fjortonåringar skall inte ha stora tankar om livet och framtiden, de skall fnittra, störa och viska under lektionerna. Hos den här fjortonåringen började något mörkt växa fram, något som under åren blev större och slutligen tog kontrollen.

Hon var fjorton år gammal då hon slutade se meningen med sitt liv och slutade bry sig. Hon kände att hon hatade sitt liv men gjorde inte en grej av det; hon förhöll sig negativt eller neutralt till saker och det blev som en del av hennes personlighet.

Det var då hon började gymnasiet som saker verkligen började gå neråt. Det var en stor förändring och känslan av att inte veta vad hon ville ledde till en existentiell kris. Hon försökte följa sitt gamla mönster genom att inte bry sig och att leva med sitt val, men det gick inte den här gången. I ett försök att hitta sin rätta plats bytte hon skola och flyttade till ett internat. Det var ett helvete. Hon var väldigt ensam och grät sig själv till sömns på kvällarna då hennes jobbiga rumskamrat äntligen somnat. Det här var inte heller rätt plats för henne. Hennes hat mot sin kropp och sitt utseende växte och hon började springa varje dag.

24 P��������������På gränsen

Bilderna visar maten under en alldeles vanlig dag i april för ett år sedan.

Från botten

troll över sitt ätande. Hon fotograferade sin mat för att hålla koll på hur mycket hon åt. Dessutom skapade hon ett system då hon åt i skolan; salladen, gurkan, tomaten och sedan resten.

Då hon efter lunchen kräktes upp maten visste hon att hon skulle slutade då hon såg tomat, så kroppen fick hålla salladen och gurkan. I denna takt gick hon ner tio kilo på en månad.

Hon brydde sig inte om omvärlden och fokuserade bara på vad hon hatade i sig själv. Skuldkänslor över sitt egna beteende bubblade upp och hon började klösa sig själv som straff. Senare övergick hon till att skära sig med knivar och rakhyvlar. Hon behövde inte längre kräkas på flit, hennes psykiska illamående hade blivit fysiskt och det skedde av sig själv.

Hittills hade hon hållit allting för sig själv men under en fest berättade hon om skärandet för sin vän. Den alkoholpåverkade vännen reagerade kraftigt och pekade ut hur sådant skadar alla i omgivningen och sprang sedan runt i huset och slängde bort engångsrakhyvlar.

– Någon egentlig skillnad skedde inte förrän min syster frågade vad som pågick, då jag var blek och mager och tyst. Jag bröt ihop och berättade allting.

Systern tog initiativ och de gick tillsammans till skolhälsovårdaren som skickade henne vidare till en psykolog. Hos psykologen fick hon höra att föräldrarna inte behöver veta något, vilket var precis vad hon ville. Men löftet hölls inte länge; ett vårdmöte skulle hållas och föräldrarna skulle vara på plats. Hon vägrade först men då kom hot om att skickas bort.

På vårdmötet föreslogs piller som skulle justera kemikalierna i hennes hjärna, men hon avböjde.

Nu levde hon ett rätt så vanligt liv och gick hos en psykolog.

Det var först under sommaren som det bröt ihop. Hon hade varit ensam i många dagar och haft självmordstankar en kväll.

Följande dag åkte hon med sin far till jobbet och han planerade något de skulle göra under sommaren. Då vällde skuldkänslorna upp; hon skulle kunna vara död och pappan skulle inte ha någon att göra planer med. Hon bröt gråtande ihop och pappan bestämde att det nu var dags för antidepressiva mediciner.

Medicinerna tog bort de negativa känslorna, men också de positiva. Hon grät inte. Hon skrattade inte. Det fanns inget intresse att skaffa nya vänner.

– Jag visste från förut att jag brydde mig om mina vänner, men jag kände det inte, berättar hon med avlägsen blick.

Hon märkte då hon glömde ta medicinen att det var ganska skönt att få gråta och känna allt det dåliga. Under en tid tog hon medicinen ungefär varannan dag tills hon en dag fick en insikt: Hon hade börjat ta medicinerna utan att ha någon vilja att bli frisk. Hon bestämde sig för att sluta ta medicinerna.

– Det är bättre att känna smärta än att inte känna något alls, konstaterar hon.

Nu kunde hon känna allting. Vissa dagar var riktigt dåliga men då ringde hon en kompis och klagade. Efter några veckor klarade hon sig genom dessa dagar på egen hand. Hon kunde igen uppskatta sitt liv, för första gången på flera år.

– Man skall fokusera på sig själv då man mår dåligt men inte vara en dramaqueen över det, säger hon och ler.

Hon tycker att man kan sätta sig upp då man ligger i sängen och gråter, rita istället för att skära och vara neutral då man vill vara ledsen. Hon säger att då man trott man nått bottnen och inser att man bara fortsätter falla inser man att man lika bra kan klättra uppåt och inte gräva sig djupare ner.

Idag mår hon mycket bättre, livet är inte perfekt och vissa gamla matvanor sitter kvar men jämfört med för ett år sedan är det mycket ljust.

– Jag kan inte påstå att jag är lycklig, säger hon. Men jag är förbannat mycket lyckligare än för ett år sedan.

Hon kan nu se en framtid och hon ser livets ”ups and downs” som intressanta. Hon vet att det är hon själv som är nyckeln till sin lycka.

– Det är bara en själv som förstör sina chanser att bli bra.

Det är bättre att känna smärta än att inte känna något alls.

25

26P��������������På gränsen

Är sam Bo kön rd ade ed Är äkt öd v ens Do ss eg kap tra an ne ff rät er ra f t? ör m rd b ilj jud u öv as ti än ? ll lig vä ar lg e? ör en he t?

m fe

i in

? m s

t? p ru r ko

m o d? in l r t å st ik lv u e s å sp nd i h n i ls le? oc d l e en? r ä g d r e h n e ri ä m d m a l n m i s ä d s t för p rf t a u a Va liv k im l orr r a k k s en? Ä sa t r g t n o m i e n r bro vis ii r t Fö e v t d er sun ör a v n f o e i u L elig rd r ö g m uo sätt? d t Vad t r ä r e tyck sen på i r d k a g V ktin y l f s a Tackl rätt? t k s i t e i s Är eutana rdbruk?

Vad tycker du om jo Är smink att luras? illustration och texter Jannica Hauta-aho 27

28P��������������På gränsen

Kina text & bild

Sofia Grünwald

Världens fjärde största land med världens största befolkning.

Världens näst största ekonomi.

Kina, landet som det talas om så mycket i medierna, både positivt men också mycket negativt.

Man talar om landets enorma ekonomi och befolkning, om den kraftiga urbaniseringen och miljöproblemen. Men man talar också om landets långa historia och om den unika matkulturen.

– kontrasternas land

29

K

ina är spännande och fascinerande. Fullt av mystik och gammal folktro, som levt kvar under hela landets långa historia. Men också fullt av modernitet och som rubriken antyder: kontraster.

Gammalt möter modernt, rikt möter fattigt, tradition möter nytänkande. Stadsbilden i både Shanghai och Beijing, två av landets största städer, är full av dessa kontraster.

De här kinesiska städerna är enorma, levande. Det känns lite som att befinna sig i mitten av en myrstack. Speciellt morgnarna och kvällarna är det fullt av liv och rörelse, då flera tiotals miljoner människor rör sig till och från jobb och skola.

Här i röran av människor syns skillnaden mellan rika och fattiga mycket tydligt. På de fyrfilade vägarna trängs lyxiga utländska bilar jämsides med gamla rostiga cyklar och mopeder. Gatorna är fulla av gatuförsäljare som försöker förtjäna sitt levebröd på att sälja billiga märkeskopior, medan personer

30P��������������På gränsen

i dyra märkeskläder skyndar förbi på väg till närmaste shoppingcenter för att inhandla lite mer Gucci eller Prada. Små slumkvarter med traditionella hus gränsar till flera våningar höga skyskrapor med lyxlägenheter.

Det gamla och det nya finns påtagligt nära varandra i Kina.

Mitt i de livliga storstäderna, bland skyskraporna, finns mysiga områden med traditionella hus byggda i gammal kinesisk arkitektur och smala gränder. Då man vandrar omkring i städerna kan man plötsligt hitta ett tempel byggt för flera hundra år sedan, hopträngt mellan moderna byggnader.

Nytt till gammalt Kineserna värnar väldigt mycket om sin historia och sina traditioner. De är stolta över sitt land, dess rika historia och hur långt det kommit. Trots att många kineser idag har det bättre ställt än en vanlig medelklass västerlänning och har tillgång till all världens moderna teknik och produkter så skryter de inte med det. Istället lyfter de fram sitt lands historia och kultur. Kineserna försöker inte heller efterlikna västerlänningar.

De tar modell från västerlänningar, men de anpassar det alltid till sin egen kultur och sina traditioner. De anpassar det nya till det gamla, det moderna lever i samspel med det förgångna.

Kontrasterna lever alltså sida vid sida i dagens Kina. Men det är klart att det inte alltid fungerar helt felfritt. På vissa ställen krockar de och slutresultatet blir någon form av blandning som inte alltid fungerar. Till exempel finns det enorma moderna supermarketar där man kan köpa allt mellan himmel jord, med bara två små gammaldags kassor. De går ju att föreställa sig vilka köer som uppstår som följd. En sak kan också kosta väldigt olika beroende på var man köper den eftersom det på vissa ställen fortfarande är vanligt att pruta på gammaldags sätt, medan allt i de moderna shoppingcentren är dyrt och priset går inte att rubba.

Allt är möjligt Varje dag blir man förundrad över någonting nytt i Kina. Allt kan hända där. Kineserna är väldigt uppfinningsrika. Det är inte konstigt att landet har utvecklats så snabbt på så kort tid.

Trots regeringens olika sätt att styra och kontrollera befolkningen, så hittar kineserna alltid vägar att kringgå restriktionerna. Stadsborna får till exempel aldrig själva äga mark i staden, utan det är Kinas regering som äger all mark. Därför är det lätt att helt enkelt bli

vräkt från sitt hus ifall regeringen får för sig att riva byggnaden.

På grund av detta har många börjat önska att få flytta tillbaka till landsbygden, där miljön är trevligare och man har rätt att äga sin mark. Men att flytta tillbaka till landet och köpa mark där, då man en gång bor i staden är förbjudet. Alltså börjar allt fler rika kineser istället köpa mark utomlands, främst i länder som Australien, Japan och Kalifornien i USA. På detta sätt kan de äga sin egen mark.

Kina har också en lag att bara vissa siffror på bilars registerskyltar får vara i trafiken vissa dagar för att minska på trafiken och utsläppen. Många rika kineser kringgår detta förbudet dock helt enkelt genom att skaffa flera bilar med olika registernummer för att ändå kunna köra varje dag.

DET FINA MED Kina är att kontraster fortfarande finns, att de är så synliga och påtagliga. Det gör landet unikt och fascinerande.

Det gamla, traditionen, historien har inte glömts bort utan lever kvar där mitt bland det moderna. Kina må vara världens största ekonomi och ha världens största befolkning. Men framför allt är landet världens mest nyanserade och kontrastrika land. .

31

Det är lite kvavt i festsalen som är fylld av människor. Ljudvolymen ligger på hundra. Jag är runt 11 år gammal och springer för det mesta runt bland alla vuxna. Kvällens kock presenteras och fram stiger en skäggprydd man med en stor turban på huvudet. Han ser snäll ut.

J

ag sitter utanför restaurangen och väntar, jag är i väldigt god tid. Jag är inte nervös men jag funderar på hur vår träff kommer att se ut. Jag minns kocken Lasse Örsäter från flera år tillbaka då jag var på en fest. Det var min första upplevelse av vegetarisk mat.

Lasse Örsäter är 48 år gammal och är bosatt i den södra kuststaden Ekenäs sedan 20 år tillbaka. Hans accent avslöjar att han ursprungligen kommer från Sverige. Han har i många år drivit företaget Rastachef som är en vegetarisk cate-

ringfirma. I början av 2016 öppnade Rastachef en lunchrestaurang som hyllats av västnylänningarna och snabbt blivit ett mycket omtyckt lunchställe.

Jag stiger in i restaurangen som utstrålar en känsla av mysfaktor och i bakgrunden hör jag avkopplande pianospel. Restaurangen ska precis stänga för dagen så personalen plockar disk för fulla muggar och de sista gästerna passar på att äta lite extra av den goda maten. Just idag står “krämig linsgryta med fetaost, kortkornigt fullkornsris, gratinerad aubergine och salladsbord”

Rastakocken

som älskar grönt text Ellen Hindersson bild Elin Lindqvist

32 P��������������På gränsen

Intervju

33

De som frågar hur en vegetarian klarar sig är helt enkelt inte pålästa.

på menyn. Lasse bjuder mig och min fotograf på en portion mat och jag måste medge att jag för en sekund trodde att jag kommit till himlen.

Långt intresse Lasse berättar att han varit vegetarian sedan han var 15 år gammal och har aldrig ätit kött sedan dess. Han kom i kontakt med rastakulturen och genom den lärde han sig om den vegetariska kosten och blev inspirerad att själv utesluta animaliska produkter. Dessutom var han intresserad av idrott och hur man kan stödja kroppen med rätt näringsintag. Vid 20 års ålder blev han anställd som sommarjobbare på en vegetarisk restaurang i Stockholm. Förutom kock så är Lasse också näringsterapeut och har studerat matens viktiga inverkan på människan. Äter du för ensidigt eller för mycket eller lite av något kan du bli sjuk. Lasse förklarar att maten är det medel med vilket människan har den största möjligheten att påverka hälsan.

Förutom hälsoaspekten finns det även spirituella orsaker till att Lasse valt att utesluta kött.

– Vi dödar alldeles för mycket vilket ger oss negativa ‘vibbar’ i kroppen, säger Lasse . Då vi äter 34 P��������������På gränsen

kött äter vi inte bara en köttbit för det finns en historia bakom denna köttbit. Köttbiten kommer från ett djur och detta djur har minnen, upplevelser, en själ och då vi äter kött får vi i oss energin från detta djur. Då vi äter ett djur som är jägare, ett rovdjur, får vi i oss denna aggressivitet i kroppen.

I praktiken Vad innebär det att vara vegetarian? Jo, det innebär att man utesluter animaliska produkter ur sin kost. Mjölk och ägg är även animaliska produkter och om man väljer att lämna bort det kan man kalla sig vegan. Kort och gott äter en vegetarian växtbaserad föda. En person som de flesta antagligen känner till är Charles Darwin. Lasse säger att Darwin faktiskt själv var vegetarian och menade att människan från början är vegetarian men att hon på vägen blivit en så kallad blandätare. I dagens läge ser vi faktiskt mer köttätare än vegetarianer, vilket är ganska intressant.

Lasse spinner vidare på Charles Darwin; alla rovdjur springer ikapp sitt byte och sliter sedan sönder det med tänderna. En människa

4 är inte tillräckligt snabb för att springa ikapp ett djur. Dessutom har inte människan tänder att döda sitt byte med.

Ett annat tecken på att människan är växtätare är synen. Rovdjur har inte färgseende, de behöver inte det. Människan har färgseende; för att kunna skilja på växter och bär, så att man vet vilka som är giftiga och vilka man kan äta. Dessutom är människan en av de få däggdjur som inte kan producera C-vitamin själv, vilket betyder att hon måste få det utifrån. Det får man genom att äta frukter och rotsaker.

Mer förståelse – Det är roligt att vara vegetarian i den här tiden, säger Lasse.

Då han blev vegetarian fick han ofta frågan varför och fick gång på gång förklara varifrån man får proteiner och vad man kan äta. Idag finns det en annan förståelse. Människor har blivit medvetna och pålästa och förstår att man inte kan äta så mycket kött därför

att miljöpåverkan är för stor. Dessutom finns det många vetenskapliga undersökningar som t.ex. visar att veganer löper mindre risk för att insjukna i cancer.

– De som frågar hur en vegetarian klarar sig är helt enkelt inte pålästa.

Proteinet som finns i kött kommer ju någonstans ifrån. Och de källor som proteinet kommer ifrån kan vegetarianer använda sig av, påpekar Lasse.

Lasse är viktig med att poängtera att ingenting är svartvitt. Det finns negativa sidor med att äta vegetariskt och det finns positiva sidor med att äta en blandad kost. T.ex. har fisk gett människan omega-3, fettsyror, som vi aldrig skulle kunnat få utan att äta fisk. Det viktiga är att man är ärlig mot sig själv och lyssnar på sin kropp.

NÄR JAG TACKAT för intervjun går jag ut för att börja promenera hem. Det är den första november och det är kallt.

Trots det är jag på bra humör och kan inte sluta le. Jag är glad över att det finns människor som Lasse.

orsaker att bli vegan Global uppvärmning. Visste du att det krävs 2400 liter vatten för att producera en ham- burgare? Köttproduktionen är en av de största faktorerna till våra miljöproblem, duscha hur länge du vill men skippa köttet för någon dag i veckan så kommer du att bidra massor!

Hälsa. Animaliska produkter innehåller ofta tungmetall och miljögifter som kan leda till hälsobesvär och sjukdomar. Bli vegan och minska risken för till exempel cancer!

Ekonomi. På sikt är det mycket billigare att handla bönor, linser och grönsaker än köttprodukter och halvfabrikat. Perfekt för dig som studerar!

Djurens rätt. Att låta kycklingar trängas i alltför små burar eller att kossor inte ens kan bäras av sina egna ben på grund av övergödning bara för att vi skall få den där biffen på tallriken känns för en del etiskt fel. Det finns lagar och förordningar som säger hur djurhållning bör ske men dessa lagar följs alltför sällan. Genom att inte köpa animaliska produkter stödjer du heller inte köttproduktion som idag bara handlar om business och vinst.

35

text Wilma Jensén & Nora Lindroos bild Nora Lindroos

Sött, brunt och kladdigt. Choklad finns i alla möjliga former. Men varifrån kommer chokladen, får man faktiskt finnar av choklad och vad är det för speciellt med kakaosmöret? Vilken choklad är egentligen bäst, vi testade 10 olika mjölkchokladsorter och vet nu vilka som är värda att satsa på.

Cho KAKAOTRÄDET ÄR EN av världens äldsta nyttoväxter och har funnits i miljontals år. Trädet växte vilt i Central- och Sydamerika, men det var först det forntida indianfolket Olmekerna som levde i området kring Veracruz år 1500–400 f.Kr. som började odla kakao.

Sedan började flera olika indianfolk att odla kakaobönor och de använde dem på olika sätt. Först och främst använde man kakaon som botemedel mot olika sjukdomar samt som gåvor som de offrade till sina gudar.

I VÄSTVÄRLDEN VAR det spanjorerna på 1500-talet som först bekantade sig med kakaon i dryckesform, dock ansåg de att den beska drycken först inte var värd någonting men dess värde ökade då spanjorerna upptäckte att kakaobönorna användes som betalningsmedel. När de sedan tog med

36 P��������������På gränsen

sig kakaon till Spanien var det ingen succé i början på grund av att kakaon var besk och sockret hade ett stort inflytande på européerna under denna tid.

Dessutom var priset på kakaobönorna väldigt högt vilket ledde till att endast de rika hade råd med dem. Kakaons medicinska egenskaper gjorde dock att den blev väldigt populär inom de europeiska kungahusen.

På 1650-talet kom kakaon till England och även här blev priset så högt att bara rika kunde njuta av den. Under de följande 200 åren började det dock dyka upp kak- och konfekt­recept, men man drack fortfarande mest kakaon. Kakaon blev samtidigt en av de viktigaste medicinerna i apotekarnas lagar och detta gav grunden till kväkarnas intresse för kakaon. Några år senare var det en grupp kväkare som började tillverka chokladkakor som påminner mycket om dem vi har i dag.

Man får finnar av choklad Det har gjorts massvis med studier angående detta ämne men hittills finns det inga bevis på att något födoämne orsakar akne. Dock utvecklas akne på grund av kombinationen mellan bakterienivån och fettet på huden och eftersom choklad innehåller mycket fett kan det vara därför en del anser att man får finnar av choklad.

t n a S / t Falsk

Choklad innehåller stor mängd koffein Detta varierar mycket på hurdan chokladsort det är frågan om men till exempel mjölkchoklad innehåller en betydligt mindre mängd koffein i jämförelse med andra stimulerande ämnen som kaffe och té. En kopp kaffe innehåller ungefär 140mg koffein medan motsvarande mängd mjölkchoklad innehåller endast högst 10mg.

oko Falskt

5 myter

Äta choklad varje dag gör dig frisk

Choklad är bra för minnet

Choklad innehåller höga mängder flavonoider som förbättrar blodflödet till hjärnan i två till tre timmar vilket förbättrar minnet. I en amerikansk studie fick 37 friska försökspersoner mellan 50 och 69 år dagligen under tre månader dricka en chokladdryck som antingen innehöll höga eller låga halter av flavonoider. Resultatet visade att de i gruppen som intagit den flavonoidrika varianten hade förbättrat sitt minne så mycket att de kunde jämföras med personer som är trettio år yngre.

Sant

Enligt en amerikansk studie minskar din insulinnivån och levervärde sjunker om man äter 100 mg choklad varje dag dessutom minskar risken för hjärtproblem. I studien som räckte över 2 år deltog över tusen personer i åldrarna 18 - 69.

Sant

Choklad orsakar huvudvärk

Enligt en studie från University of Pittsburgh finns det inget samband mellan choklad och huvudvärk men enligt en annan studie som publicerats i tidskriften Cephalalgia hävdar 63 försökspersoner att de fått kronisk huvudvärk på grund av choklad. Dock kom man fram till att huvudvärken beror på histamin och betafenyletylamin som även finns i cheddarost och alkohol.

Falskt 37

Marabou

Marabous färgranna förpackning med sina aptitretande chokladbitar på gör att man lätt får syn på den i butikshyllan. När man öppnar förpackningen slås man av en gudomlig doft. Chokladens konsistens är fyllig och len, smaken är god men en aningen för söt.

Priset är ganska billigt, 10,95€ per kilo vilket gör att den är godast och mest prisvärd i detta test. + Doften + Utstickande förpackning + God smak + Ganska billig - Lite för söt

Fazer

Fazer blå hittar man i så gott som alla matbutiker i Finland och förpackningen är väldigt stilren men chokladbitarna på omslaget tycker vi ser lite felplacerade ut. Denna choklad doftar väldigt lite, men smaken är den absolut bästa och dess konsistens är fyllig. Chokladen är lite sur till smaken vilket gör att den inte blir allt för söt. Kilopriset är 11,45€. + Fyllig konsistens + Snygg förpackning + Smaken god - Lite dyrare - Doftar lite

Fairglobe

Denna choklad kan man köpa i Lidl. Dess omslagspapper är enkelt och fräscht. Chokladbitarna på förpackningen är verkligen en aptitretare.

Tyvärr är chokladen relativt doftlös men det kompenseras med en god och len choklad. Chokladens kilopris är 14,90 vilket man kan tycka är ganska dyrt men det är ju trots allt en fairtrade-produkt. + Fairtrade + Fin förpacknig - Doftlös - Ganska dyr

38P��������������På gränsen

Brunberg

Brunbergs mjölkchoklad är laktosfri och dess förpackning är stilren men ganska tråkig, särskilt chokladbitarna som pryder förpackningen ger ett tråkigt intryck. Doften hörde till de bättre men chokladen var lite smaklös dock var den inte för mäktig och hade god krämig konsistens. Priset hörde till de lite dyrare då kilopriset var 13,33€. + Laktosfri + God konsistens - Ganska dyr - Smaklös

Panda

På Pandas förpackning ser man tydligt vad det har för märke och de använder sig av intressanta detaljer men chokladbitarna som pryder förpackningen ser inte så lockande ut. Priset är ganska normalt då kilopriset ligger på 11,59€ och doften stack heller inte ut. Chokladen var dock lite smaklös men om man letar efter en choklad som inte är för söt så blir Pandas choklad bra. Panda hittar man i de flesta matbutiker. + Tydligt märke + Intressant förpackning - Smaklös

Xtra

Den absolut billigaste chokladen vi testade var Xtras choklad med sitt kilopris på 4,80€ som vi köpte från S-market. Xtras förpackning var ganska tråkig och enkel vilket är helt rimligt med tanke på priset. Doften var dock förvånande och var bättre än man kunde tänka sig, samma med smaken som var helt okej eftersom priset var så lågt dock hade chokladen en tendens att kännas mjölig och smula sig.

+ Billigaste chokladen + God doft - Tråkig förpackning - Mjölig konsistens

Test Hershey´s

Pirkka

Pirkka, som kommer från K-supermarket, har en pappförpackning, vilket gör den miljövänligare.

Förpackningen är stilren med ett foto av chokladbitar som ser väldigt aptitretande ut. Kilopriset var lite billigare än de andra vi testade då den kostade 10,95€. Chokladen rätt så smaklös men hade en god eftersmak.

Med en otydlig men stilren förpackning, på en av Lidls hyllor lade vi märke till denna choklad.

En dyr choklad med ett kilopris på 39,30€ var förväntningen stor, men besvikelsen blev ännu större då konsistensen var mjölig och eftersmaken obehaglig, dessutom var doften inget vidare.

Hershey´s var en klar förlorare enligt testpanelen.

- Dyr - Otydlig förpackning

+ Fin förpackning + God eftersmak - Smaklös

Pea

I K-supermarket hittade vi chokladen Pea. Peas förpackning är enligt testpanelen omodern och chokladbitarna var ganska oattraktiva. Det speciella med denna choklad är att den innehåller fruktos istället för vanligt socker, vilket leder till att kilopriset är ganska dyrt, 19.90€. Chokladen är ganska nötig i smaken och rätt så sliskig i munnen. + God doft + Innehåller fruktos - Omodern förpackning - Dyr

Royal

Detta är en choklad man hittar i de flesta matbutiker och en chokladsort de flesta har smakat på förut. Royals förpackning var en av våra favoriter och ger en känsla av lyx med sitt stilrena papper. Dock var doften en besvikelsen och smaken inte den bästa då den var både bitter och gav lite körsbärssmak vilket inte hör hemma i mjölkchoklad. Priset var bland de dyrare med sitt kilopris på 13,25€. + Snygg & passande förpackning - Saknar doft - Bitter smak

Testet baserar sig på poängsättning från 0-5 av förpackningens utseende, produktens doft, smak och konsistens. Samt andra faktorer såsom priset vilket ger +/- hos produkten.

Visste du att…

Mjölkchoklad skall innehålla minst 18 % kakaomassa och mängden mjölkämnen är oftast mellan 14–24%. Chokladen skall inte heller innehålla mer än 5% vegetabiliskt fett. Socker är alltid den mest betydelsefulla ingrediensen i mjölkchoklad.

Kakaosmöret är fast vid rumstemperatur men smälter just under kroppstemperaturen, denna ovanliga egenskap har lett till att kakaosmöret ofta är en ingrediens i salvor och annan kosmetika.

I Schweiz äter man under ett år i medeltal 10,14 kg choklad per person vilket gör dem till de största chokladkonsumenterna i hela världen.

Choklad skyddar mot solen och motverkar att man bränner sig på grund av de höga halterna av flavonoider som den innehåller.

39

Så nötallergisk att det inte går att mäta text Emma Skogman bild Saana Staaf & Edvard Määttälä

JAG HAR VARIT nötallergiker så länge jag kan minnas

men 2011 blev det konstaterat av en läkare att jag har så höga värden att man inte ens kan mäta hur allergisk jag verkligen är. Mamma beställde tid till en läkare efter att jag i flera veckor hade gått och klagat på att jag hade haft det tungt att andas och jag kunde även börja kasta upp utan någon anledning. Visst misstänkte vi att det var nötallergi men inte att jag hade en sådan kraftig allergi som jag faktiskt har. Jag kan förstås inte äta nötter MEN jag får inte heller äta sådant som kan innehålla spår av nötter, vilket det står på väldigt många produkter.

Man konstaterade att jag har luftburen nötallergi som innebär att jag reagerar väldigt snabbt på om det finns nötter i omgivningen.

Jag drabbas av en anafylaktisk chock, jag behöver alltså inte själv äta nötter för att bli sjuk. När jag reagerar på nötter börjar det med att det blir varmt i hela kroppen och det blir svårare att andas, jag får ont i magen och andningen försvåras ytterligare. När detta händer behöver jag omedelbar vård, det första någon skall göra är att sticka min adrenalinspruta i låret på mig och sedan ta mig till närmaste sjukhus. Adrenalinsprutan är något jag alltid bär med mig.

“Du blir väl bara sjuk om du själv äter nötter” är nog den vanligaste kommentaren jag har fått när jag har berättat om min allergi. De flesta jag har berättat för förstår och frågar mera om min allergi medan vissa bara fnyser. Jag har även fått ta emot kommentarer som “varför måste vi lida bara för att du är allergisk” eller “men om det händer något ger vi dig bara sprutan så blir allt bra?”.

I BÖRJAN SKÄMDES jag av att be vänner och folk i omgivningen att inte öppna nötpåsen eller Snickersstången när jag var i närheten. Men nu sex år senare jag har blivit bättre på det, även om jag än idag tycker det är småjobbigt.

Jag upplevde att jag var en börda för folk omkring som till exempel ville njuta av sin mellanmålsstång men inte kunde på grund av att jag var i närheten. Att jämt och ständigt fråga upp om det finns spår av nötter i maträtter eller något jag skall äta känns också frustrerande. Att äta knäckebröd medan andra äter godsaker på kalas är något jag ett par gånger har varit med om när värden inte har tänkt på min allergi.

De flesta av mina vänner vet om hur man skall agera om jag skulle få en allergisk reaktion och alla accepterar min allergi, men så har det inte varit.

Under en period i livet hamnade jag i en situation där några av mina vänner inte accepterade min allergi, de hade med sig nötpåsar till olika evenemang som de öppnade tills någon av mina andra vänner märkte det och sa till. Att behöva välja bort vänner för att de inte kunde acceptera min allergi var väldigt jobbigt, men jag ville inte heller “riskera mitt liv” för att någon annan inte kunde visa lite förståelse.

Öppnar du nötpåsen i samma rum som jag kan jag dö.

40P��������������På gränsen

VI SOM ÄR allergiker har inte valt det själva och jag hoppas att ni förstår att jag inte skriver detta för att söka efter sympatier utan för att informera andra om hur det kan vara att ha en svår allergi. Jag vill också att alla skall börja ta mer hänsyn till andras allergier vare sig det är nötallergi, pälsdjursallergi eller någon annan allergi. Någon med en allvarlig allergi kan se frisk och glad ut på utsidan, men vi behöver andras hjälp och hänsyn för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

41

bild Elin Lindqvist

Från gårdagens livade levande Är att vakna utan vidare krävande Men jag vaknar med värme För jag har ess i min ärme För det krävs det inget grävande

Går ut och andas för att få mig i pli När en skotsk terrier går förbi Skådar den med dens herre Tänker mig att deras berättelse inte är värre För de delar samma värld vi lever i

Tomheten i rummet fyller mig När jag ser skönheten i varje grej I varje tom flaska Bland all bortkastad aska Att leva är ett lyckorus i sig

Att andas djupt håller mig i styr Håller inne i mig morgonens skyr Leve, leve, nästa dag Som vi tar an med nya tag Iväg vi går till nya äventyr

Äter frukost med kraft Medan jag tänker på vad jag haft Vad jag har, vad jag är Vad som kommer, vad som bär Det är en berusande livets saft

text Milton Bäcksbacka

Årstiderna Första solstrålen.

Blommans första andetag.

Allt kommer till liv.

Värmen tar över.

Dofter från en blomsteräng.

Världen full av liv.

Fåglar flyger högt, Ser på löven som har dött.

Kylan kryper fram.

Natten kall och mörk, Vita flingor täcker allt.

Allt har nu tystnat. text Odin Grönroos

42P��������������På gränsen

Dikter

drömmer, förstås. drömmer om en klient som sliter loss mina leder; detta är vad du har framför dig och litervis av blod, förstås. drömmer om en mor som klappar mig lätt på kinden; vi köper dig ett par nya fingrar med din skyhöga lön, förstås. drömmer om ett intyg med en titel som lovar mig; du är alldeles tillräcklig nu nu när du är mer än förut, förstås. drömmer om en far som överröstar hela världen; hon gömmer ett hjärta under rocken men det spelar ingen roll, förstås. drömmer om en bekant som sänder globala vykort; du skulle älska alla dessa gator men hoppas du trivs hemma, förstås. drömmer om ett barn som klänger kring fötterna; här stannar du för evigt gift med din kollega, förstås. drömmer om en framtid som utan ett tecken på svaghet producerar dröm efter dröm inte mina egna, förstås.

text Nathalie Mäkkylä

43

Novell

Morgonmål för själen

som om mina lungor bubblar, och jag hostar upp mera förbannat slem, vars ruttna och ilskna smak etsar sig fast i mina tänder och på ändan av min tunga. Jag äcklas av mig själv, och inser att det är mitt fel. Jag vet inte hur, för jag vet inte vad jag gjort för att det här skulle hända. Men något har jag gjort. På något sätt har jag orsakat min misär, för det är ju jag som upplever den.

J

ag ger mig av på dagens första långa äventyr. Duschen.

Den finns bakom kungadömet av kalla hallar och av Milton Bäcksbacka frusna tankar. Jag ger mig inte, jag får inte lukta skit som jag alltid gör, jag bara inte får. Jag stiger in, och slår på duschen. Vattnet är ännu kallt, så jag vrider snabbt ag lägger mig ned i det kalla mörkret, mötandes en säng kranen mot vänster, och väntar ett par sekunder på att det ska som är märklig på det sättet att den dels är just så hård värmas. Nähäp, inget varmvatten idag. När jag väl bestämt mig för att man känner när något är fel, men också tillräckligt att stiga ur slår jag snabbt en handduk runt mig, men tappar grepmjuk för att vara bekväm. Jag vrider. Nej, huvudet pet med min svaga högerarm, och handduken ligger på det fuktiga passade inte där. Här då? För mycket kuddar. För lite golvet. Jag böjer mig för att ta upp den, men halkar oelegant. kuddar. Till slut vänder jag på dynorna tills jag hittar en kall yta Vänster arm slår pladask mot det kalla golvet, men jag reagerar att vila huvudet på, varefter jag bestämmer att jag ska ligga helt knappt. Smärtan har för det mesta stillats av kylan, på något sätt. still tills sömnen bara inträffar. Men vem kan ligga helt still när Jag tar mig upp från golvet och går tillbaka, våt och frusen så många tankegångar, och så många impulser skjuts åt höger genom min kalla hall för att sedan snabbt slänga på och vänster? Jag känner mig som om hela kropmig lite kläder. Sedan börjar jag göra frukost. pen bara vill stiga upp och dansa igen, fast jag Jag står där, med smörkniven i handen och vet att jag är trött, och fast jag vet att jag frågar mig själv vad fan jag håller på med. inte har utrymme för sådant. Men jag Att göra frukost är inbyggt i märgen till vill dansa, fast jag vill sova. Kan man den grad att jag nu blir förvirrad om kanske sova dansande, eller dansa jag iakttar omgivningen medan jag sovande? gör det. Kaffet puttrar bredvid mig, Plötsligt ringer klockan, som vilket påpekar för mig att jag också från ingenstans. Jag sov ju inte den här gången har följt samma ens, hur kan klockan då bli så mönster. störande? Den skriker ut gälla Jag sätter mig ner vid datorn, falsetter i rummet, och jag hoplyssnades på någon vänlig internetpas att jag inte väckt grannarna, gubbe som förklarar för mig genetifast jag är väl medveten om att kens inverkan på mental ohälsa. Allt jag väckt hela helvetet med min som han säger blir liksom en enda förbannade klocka. Instinktivt, som lång sträng av ett ljud, monotont och ett djuriskt beteende, omfamnar min odelbart från massan. Men jag måste, ja jag hand knappen på klockan, varpå jag foto Elin Lindqvist måste utveckla mitt sinne om jag vill nå stormärker att jag satt mig i upprätt ställning. het. Om jag vill bli den jag vill bli, för det vill jag ju Nu kommer den svåra frågan, ska jag följa bli. Min självidentitet reflekteras i de tomma flaskorna mina instinkter och falla pladask tillbaka i sängen, jag har bakom datorskärmen, och alla de små bitar krimskrams eller ska jag fortsätta ... Nä, jag fortsätter. som jag känner igen att jag någon gång väldigt desperat ville ha, Jag vet att jag måste tvinga mig, så jag stiger upp och ut ur och fått. Men kunde jag ha önskat något annat? Nej fan, vad var sängen. Ingen barmhärtighet här, och det märker jag eftersom det det han talade om nu då? är kyligt när jag stiger upp. Hela min kropp blir som omfamnad av Jag ser på klockan. 15 minuter tills jag ska stå glad och till kylans kram, och jag börjar skaka lite sådär lätt. Jag skakar av mig tjänst för de som ska fylla mitt huvud med kunskap som jag sedan kylan, och tvingar mig vidare. Jag ska hålla mig stående. Jag ska någon dag ska försöka omvandla till lycka. Ja, ibland är det ju ren tvinga mitt huvud att bli min slav, och tvinga det till att väckas lycka att få lära sig det, men nu och då kan det ju kännas som om fastän det så gärna vill tillbaka till vilan. Jag märker sen hur min huvudet vore en grekisk bank. mun smakar. Slem. Allt smakar slem. Allt luktar slem. Mina bihålor är täppta av slem, och vid det första andetag jag tar så märker esan över är kall. Den första snön har börjat falla från jag hur det kommer att flyta ut och våldsamt ner på golvet när himlen, men lyckligtvis är det ändå vindstilla. Skulle jag försöker andas ut. Jag håller andan, och hoppar desperat mot det ha varit blåsigt skulle det ha varit värre. Där finns hushållspappret. Jag hinner dit före nåt händer. Jag snyter mig, lycka, i hur det kunde vara värre. Kanske om jag köpt och kastar pappret utan en blick mot kreationen, men inte förrän bättre kläder, och oroat mig mer om att värma mig jag börjar hosta våldsamt, och vet vad det är. Det känns liksom

J

R

44P��������������På gränsen

istället för att försöka visa åt mig själv att jag också kan se duglig ut (vilket jag nu insett att jag inte kan), ja då kanske jag inte skulle frysa.

Så vems fel är det att jag inte fryser? Jo, mitt. Och vems fel är det att jag inte går snabbare, för att hinna till skolan för en gångs skull. Jo, mitt. Jag är säkert sen redan, flera minuter. Alla kommer se på mig och tro att jag inte bryr mig om skolan, de kommer anta saker om mig.

Läraren kommer tro att jag inte är seriös med mina studier, och sen kommer hon ge mig sämre betyg. Det vet jag, för jag har lärt mig att första intrycken har en stor inverkan på folks attityd, och det händer vare sig man vill det eller inte.

Jag kommer dit. Varje rörelse är väl inövad och precis, det finns inte så mycket som ett enda misstag i hur jag för mig. Häl, front, höger, vänster. Jag hänger upp mina kläder på knaggen, hoppas djupt och innerligt att de inte faller när de börjat ligga i vilande ställning.

Sen går jag lugnt. Får inte låta stressen vinna över en. Lugna steg upp för trapporna i jämn takt med mitt lugna andetag. Fan, redan 13 minuter sen. Fan fan fan fan fan. Jag rusar, tar tag i dörrhandtaget och märker att det är låst. Så jag knackar. Snällt. Vill inte att någon skall tro att jag är en störande jävel som bara knackar hårt på dörrar för att visa vem jag är.

Läraren öppnar dörren.

"Förlåt att jag..."

Han märker inte. Fortsätter med lektionen som om inget skulle ha hänt. Jag skyndar. Känner inte någon på den här kursen så jag bestämmer mig för att sätta mig i högra främre hörnet, där jag hör hemma. På andra sidan klassrummet, vänstra bakre hörnet, sitter hon. Jag vänder blicken dit snabbt, och vänder den därifrån lika snabbt. Jag får inte se, får inte tänka. I klassrummet ser man vissa som sitter och talar om något, visande varann sina telefoner. Sedan någon som sover, och en sista som ritar slött på sitt anteckningshäfte.

Vad läraren säger och vad som händer knyter knutar i mitt huvud.

Jag försöker lista ut vad det är som förklaras, men jag stannar varannan sekund och tänker varför? Sedan tänker jag på det annorlunda, vill fråga ett tusentals frågor. Men jag räcker inte upp handen, utan låter istället knutarna i mitt huvud bli så stora och tunga att vikten fäller huvudet mot bordet, där jag sen samlar mig för en stund.

I något skede hör jag stolar som skjuts bort från bord och väskor som börjar packas. Jag förstår att det händer något, jo, att vi nu ska få gå ut. Lärde jag mig något i dag? Nej. Kommer jag läsa in mig på det hemma? Nej.

J

ag rör mig ut mot dörren när jag hittat mina kläder, och tagit tillbaka dem från knaggen. Jag sätter på dem där inne, och kastar ett slött öga ut genom fönstret, och upp till betonghimlen, nedtygnd av moln som vrider sig som i plågor.

Så långt man kan se finns det bara regnfyllda skitmoln som av någon orsak får mig att känna en överraskande trygghet. Jag når in i jackfickan. Där finns en liten chocklad-godis som jag i något skede lämnat där. Jag slår upp omslaget och tränger den i munnen. In, bara in. Medan jag glufsar i mig godbiten stiger jag ut mot kylan, och märker hur den tycks slå förbi mig istället för mot mig. Jag ser upp emot himlen och ser en gyllene kant av solljus nånstans där långt borta.

Långt, långt borta. Kanske den når mig i morgon.

Har ni någonsin tänkt er?

Har ni någonsin tänkt på vad som är verkligt? För många skulle det kanske vara ganska frestande att se på världen omkring oss och direkt säga att det vi ser är verkligt, och det är ju inte ett helt ologiskt sätt att se på världen. Men om vi jämför hur vi ser en färg med t.ex. en färgblinds uppfattning om färgen så kan vi ju förstå att vi ser två olika saker, men ändå är vi överens om en verklighet. Även om den verkligheten inte är den samma för alla som ser på saken så kan vi förstå att verkligheten finns och är en enda sak.

Så tar vi det ett steg vidare. Tänk dig att den verklighet du nu lever i hela tiden gör att du ser allas ögon som dubbelt så stora som resten av befolkningen. Är det då verklighet? Vissa kanske skulle vilja säga att det att majoriteten av alla andra tycker på ett visst sätt så gör att det då blir sant, eftersom de då måste vara majoriteten som har en uppfattning som definierar verkligheten.

Men om majoriteten då såg ögonen dubbelt så stora som minoriteten, skulle verkligheten ändå ligga hos de som såg ögonen på vad vi just nu uppfattar som ett “normalt” sätt?

Så frågan ställs så här: Hur uppfattar du vad som är verkligt, eller, vad är verkligt för dig? Om den enda verklighet är den verklighet som vi skapar mellan majoritetens överenskommelse så blir det snart så att vi inte har någon verklighet alls. Om vi anser att allt vi ser och upplever är verkligt, så var finns det då en gräns mellan verklighet och hallucinationer?

Filmserien “Matrix” handlar om en dystopisk framtid där mänskligheten blivit lurad att uppleva det som vi idag kallar verklighet, fastän den utomstående verkligheten är helt annan, och den samtliga jordliga befolkningen bara lever i en datorsimulering av verkligheten, det vill säga en lögn. Filmserien väckte många frågor bland publikerna, däribland frågan om vi faktiskt kan lita på det vi ser att vara sant. Hur kan jag veta att den stol jag sitter på inte bara är en lögn skapad av utomstående orsaker?

Men för att ta Matrix-seriens funderingar ett steg vidare, har det en skillnad vare sig upplevelsen är en “lögn” eller inte, såvida jag fortfarande upplever upplevelsen likadant och utan problem. Är inte upplevelsen då lika verklig som vilken annan upplevelse som helst som jag varit med om? Borde inte vi ha friheten att själva få definiera vad som är vår verklighet?

Man kan ju också fråga sig om inte verkligheten då bara blir vad vi vill att den blir, och att vad verkligen är verkligt tappar all betydelse när vi själva mer eller mindre får bestämma och hushålla med vår verklighet.

Milton Bäcksbacka

45

När

PENGAR brinner text Odin Grönroos bild Elin Lindqvist

46P��������������På gränsen

Det är ett faktum, Finland är i en ekonomisk kris. Och de som drabbas mest är de mindre kommunerna som sedan tidigare haft skulder.

Dessa kommuner har nu skulder upp till öronen och detta drabbar invånarna hårt. Man försöker spara in några miljoner här och där genom att stänga vårdanstalter, skolor och annat som gör att invånarna vill bo kvar. Vad skall detta slaktande av anstalter leda till och hur reagerar kommuninvånarna? För att få svar på dessa frågor har jag interjuvat fyra olika människor från kommunen Raseborg, som sedan tidigare har sådana ekonomiska problem.

Dessa fyra personer har alla väldigt olika bakgrund, arbeten och synpunkter på besparingsåtgärderna.

47

Någonting måste göras Karisbon och riksdagsledamoten Marit Feldt-Ranta var en av de i stadsfullmäktige som röstade mot stängningen av skolorna och vårdanstalten i Raseborg. Hennes orsak är att hon tycker att äldrevården, utbildningen och vården inte skall påverkas av inbesparingarna eftersom dessa är något som invånarna alltid borde ha rätt till och de unga och äldre borde inte straffas för de ekonomiska problem som staden har.

– Vi måste avstå från någonting, det går inte att bevara allt så som det är när pengarna inte räcker till, säger hon dock och menar att för att komma ut från krisen så måste man offra något och måste därför kanske stänga någon skola eller vårdanstalt.

Men hon tycker dock att man ska försöka hitta andra ställen att spara in på, om möjligt, eftersom om man tar bort det som får folk att stanna kvar så har man snart målat in sig i ett hörn. Då kommer ingen att vilja flytta in och då kommer staden inte kunna få nya skatteinkomster vilket till slut skulle leda till att staden går i konkurs.

En annan orsak till att föräldrarna i skolan engagerade sig till att bilda en grupp för skolan var att de tycker att de finns enorma fel i de uträkningar som gjorts om vad man kommer spara om man stänger skolan. Konsulten lär ha gjort stora missar då han räknade ut hur mycket skolan kostar per år och då han uppskattade hur mycket man skulle spara om man stängde skolan. Som svar på det här misstaget så har föräldrarna lagat en imponerande rapport som noggrannare räknar ut skolans utgifter.

I rapporten tas det bl.a. i beaktande de anställdas löner, transport- och matkostnader samt hyra. Rapporten ger även ett mera verkligt pris på skolan, då de anser att de försäljningspris som konsulten föreslagit hade varit en “drömsumma” med tanke på att det är väldigt svårt att sälja skolbyggnader.

Dessutom så kanske man inte ens får sälja skolan menar föräldrarna eftersom den var donerad till utbildningssyfte.

Rapporten beskriver även alla konsekvenser med stängningen.

T.ex. så behandlar den problemet med att man har ingenstans att lägga skolans elever. De nuvarande svaret enligt stadsfullmäktige skulle vara att skicka eleverna till en annan skola. Men detta skulle ändå inte fungera i det långa loppet, eftersom de närliggande skolorna helt enkelt är smockfulla.

– Förutom trängselproblemet så skulle den längre skolvägen göra skoltransporten dyrare, säger Enberg och Jansson.

Jansson och Enberg hoppas att den här rapporten kombinerad med det faktum att till och med UNICEF har kritiserat stängningen av Västerby skola, ska få stadsfullmäktige att ändra sitt beslut.

Men om det inte funkar att spara genom att stänga olika anstalter och sälja dem, hur skall man då få bort skulden? Enberg och Jansson tycker att bästa sättet att få in pengar till staden vore genom att marknadsföra staden så att de skulle ske en tillväxt. Folk håller just nu på att flytta bort härifrån och det lockar nog inte flera om man stänger sådant som får folk att vilja bo här, menar de.

Vi måste avstå från någonting, det går inte att bevara allt så som det är när pengarna inte räcker till.

Föräldrarnas kamp för skolan En av de skolor som staden hotar att stänga är Västerby skola. Det har gjort eleverna och deras föräldrar oroliga över skolans framtid. Föräldrarna har därför bildat förbundet “Föräldrar för Västerby skola”. Den här föreningen har redan lyckats samla in en namnlista på folk som vill rädda skolan från stängning och de har samlat så pass många namn att stadsfullmäktige måste behandla stängningen av skolan igen.

Jag har haft äran att träffa Carina Enberg och Sarah Jansson, ordförande respektive sekreterare för föräldraföreningen. Enberg och Jansson har själva barn i skolan och det är en av orsakerna till att de kämpar för att hålla den kvar. Enberg har själv gått i skolan liksom hennes far och därför är skolan henne extra kär.

Enberg och Jansson menar att sådana här små lokala skolor utgör en del av befolkningens identitet och det har även bevisats att mindre skolor ger bättre resultat!

Dessutom så har man exempel på att kommuner med mindre skolor lockar mera skattebetalare och det är just det Raseborg skulle behöva just nu. Med andra ord så är mindre skolor till mera nytta än de är en börda och det skulle därför inte löna sig att stänga dem, tycker Enberg och Jansson.

48P��������������På gränsen

Stor förlust för Bromarf I somras kom det ett slutgiltligt besked från Raseborgs stadsfullmäktige om att Bromarfhemmet skulle stängas. Äldrevårdsanstalten har länge tagit hand om de äldre och gett jobb åt närvårdarna i byn och kringliggande områden men nu efter nästan 100 år så skall denna verksamhet

Ekonomi Raseborg Staden Raseborg bildades för sju år sedan då de tre kommunerna Ekenäs, Karis och Pojo (med delkommuner) slogs ihop till en. De hade alla skulder från förrut och detta bidrog till att den stora kommunen nu har cirka tre miljoner i skuld.

Stadsfullmäktige i Raseborg har nu därför bestämt att man ska spara på allt som går att spara på och man skall spara “rättvist”. Därför skall man inte bara dra ner på olika budgeter utan man skall även stänga och sälja skolor samt vårdanstalter för att visa att alla deltar i sparandet.

komma till sitt slut. Detta är mycket synd tycker Jenny Grabber, som är en av de anställda på hemmet.

– Vi alla (anställda) är eniga om att det är synd med tanke på den goda "vi-anda" vi har bland personalen på Bromarfhemmet, kommenterar Grabber.

– Det är ju också en väldigt stor förlust för Bromarf, påpekar Grabber och tänker då mest på de tio arbetsplatser som nu försvinner från byn. Hon är även lite oroad över att anstalterna bara blir färre, med tanke på att staden enligt lag skall kunna ge service åt de som behöver det.

För att rädda ekonomin har Grabber två lösningar som hon tror att skulle fungera. Den första går ut på att man utvidgar staden och låter tillväxt ske. Detta kommer förstås att kosta pengar och förlänga skulden och dessutom ta lång tid. Men det hon tror att är ett bättre svar på ekonomifrågan är det som stadsfullmäktige nu har valt att göra; stänga och sälja anstalter som man anser att inte bidrar med tillräckligt mycket till kommunen. Fast att det skulle vara just Bromarfhemmet som

skulle stängas är förstås ledsamt.

Till skillnad från Västerby skola så har man i Bromarf inte gjort någon rapport eller namninsamling för att försöka rädda hemmet. Däremot så höll invånarna ett bymöte dit även stadsdirektören var bjuden där man diskuterade alternativa lösningar istället för att stänga hemmet. Ett alternativ skulle ha varit att effektivera anstalten genom att använda den även som ett serviceboende med öppenvård och dagcenterverksamhet. Men som det ser ut nu så är det bestämt.

Bromarfhemmet skall bort.

Finland är i en ekonomisk kris. Och den drabbar alla, oavsett om du är en politiker med makt, en upprörd förälder eller en hårt jobbande närvårdare. Alla kommer förlora någonting. För vi är i en tid då pengar brinner.

49

Då larmet gått bildreportage

50P��������������På gränsen

Edvard Määttälä

51

Miljö

Källa http://ec.europa.eu/eurostat/statisticsexplained/index.php/Greenhouse_gas_ emission_statistics

text & bild

Amalia Skrifvars

J rden anr par!

Växthusgasutsläpp inom EU 2014 Bränsleförbränning (inte transport) 55,1 % Transport 23,2 % Jordbruk 9,9 % Industriella processer 8,5 % Avfallshantering 3,3 %

EU (som år 2014 bestod av 28 länder) står för en stor del av världens utsläpp, men det är ändå mindre än jättarna USA och Kina som båda står för mycket grymmare mängder utsläpp. Alla dessa oändliga utsläpp beror förstås till stor del på politik och individens inställning, båda faktorer som kan påverkas.

52 P��������������På gränsen

Om man i dagens läge skulle få tre önskningar är det säkert många som skulle önska sig pengar, pengar och kanske ännu mer pengar. Vi lever i ett materialistiskt samhälle där vi definieras av våra tillhörigheter. Men egentligen utgör vårt överflödiga levnadssätt ett stort hot mot vår redan mycket stressade planet. För att även kommande generationer ska få ta del av vår fina jord måste vi leva hållbarare.

Begagnat Kläder är en av de stora bovarna vad gäller jordens stressfaktorer. Det krävs massor av vatten och stora ytarealer för olika naturmaterial, medan syntetmaterial framställs snabbare och billigare men står i sin tur för stora mängder växthusgasutsläpp. På senare tid har det blivit vanligare med loppis och auktioner på nätet. Många Facebook-grupper har skapats för just det här ändamålet.

Elektronikprylar, böcker, möbler, olika fordon, i princip allt man söker finner man och billigt är det också. Allt som går sönder behöver heller inte slängas. Delar av något kan gå att använda till något nytt.

Färdmedel Det är bränslesnålare att samåka än att alla tar egen bil, alltså bättre för miljön. Ofta är det betydligt trevligare med sällskap om man har en längre resa framför sig.

Däremot blir det ju inga utsläpp alls om man cyklar eller går. I större städer är kollektivtrafiken också ett substitut för egna färdmedel, något man absolut ska utnyttja.

Elbilar eller -bussar är också något som blivit vanligare i större städer på sistone.

Vatten

Att kasta bort ätbar mat är ett totalt slöseri, det har alla säkert hört sedan de gick i förskolan. Men det är ju faktiskt sant. Tänk på hur mycket vatten, eventuella bekämpningsmedel, energi till skörd, förpackningsresurser och transportutsläpp som går åt till en enda grönsak.

För att inte tala om köttproduktionen, en av de största bovarna inom klimatpåverkan. Boskapsdjur står för otroliga mängder utsläpp och ytarealer. Vare sig det gäller en grönsak eller en köttbit är det slöseri till den grad att vi inte kan fortsätta i samma banor länge till. Byt ut köttet mot baljväxter nu som då även om du är en riktig köttätare, både kroppen och samvetet kommer att tacka dig.

Vatten är något som vi i i-länder tar för givet. Vi slösar vatten i duschen och till tvätt och disk. Tänk att ett bad kräver drygt 180 liter vatten (i ett normalstort badkar) medan en 15 minuters dusch endast kräver ungefär 80 liter vatten (med ett vattensparande duschmunstycke).

Om du verkligen vill ta ett bad, fyll det då inte helt fullt utan endast så att kroppen täcks. Och vad gäller tvätten: tvätta endast kläder som faktiskt är smutsiga. Ibland kanske man har använt en tröja två gånger, men om den inte har synliga fläckar eller luktar väldigt illa finns det inga skäl att slänga den i tvättmaskinen. Luktar den lite går den alltid att hänga ut på vädring. Sätt inte igång en halvfull diskmaskin, även om stanken är hemsk (den försvinner ju ändå i samband med diskning).

Energi

Inte en droppe i havet

Världen har en energikris. Fossila bränslen (olja, kol och naturgas) är de sämsta energikällorna. Vid förbränning bidrar de fossila bränslena med mest koldioxidutsläpp av alla energikällor, något som också leder till försurning av haven. Många tror att kärnkraft är lika smutsigt som de fossila bränslena, men det stämmer inte alls. Kärnkraft står egentligen för näst intill obefintliga mängder växthusgasutsläpp. Alltså ska man om möjligt inte använda fossila bränslen, medan kärnkraft, solenergi, bergsvärme, vindkraft och olika sorters biobränslen är hållbarare alternativ.

För att kunna leva så hållbart som möjligt är det viktigt att tänka snålt; inte girigt, men sparsamt. Otroliga mängder resurser går åt till alla sorters tillverkningar.

Men lämnar man bort olika produkter som man inte egentligen behöver, är man redan på god väg till en hållbarare livsstil. Det är faktiskt inte bara en droppe i havet, om alla konsumerar mindre kommer fabrikerna småningom också att producera mindre, vilket leder till att mindre resurser utnyttjas. Om vi människor står för problemen är det också vi som ska lösa dem.

Mat

53

Den sista snön Vår Den sista snön rinner ner längs gatorna då vi går mot skolan. Fåglarna har vaknat och luften fylls med doften av nya löv. Det är tiden då allting känns lite ljusare. Vi ser fram emot resten av året.

Hon är en aning nervös över att återvända till skolan. Några av klasskamraterna besökte henne på sjukhuset, men jag var där varje sekund av varje dag. Jag har varit med henne sedan olyckan. Hon var ensam och rädd och jag skyddade henne. Hon finner trygghet i att ha mig där, vid hennes sida. Det är vår egna lilla hemlighet, en värld som bara finns till för oss.

Hon ser på mig och ler nervöst, sedan öppnar hon dörren och försvinner in i de levandes värld. Jag väntar. Klockan tickar och världen snurrar och planeterna färdas genom den oändliga rymden. Jag väntar.

Sommar Vi är lyckliga. Hon skrattar och ler. Ibland blir hon rädd och tittar oroligt på mig, men jag lugnar henne och så fortsätter hon leva.

Solen värmer oss då vi vandrar längs stranden. Vi känner det där oförklarliga lyckoruset som bara sommaren kan få en att känna. I dessa stunder är det lätt att glömma varför jag egentligen är här. Lätt att glömma paniken, röken, smärtan.

Hon berättar om någon kille i skolan, jag lyssnar och ställer frågor. Det känns så vanligt, som om vi alltid varit såhär.

Höst Hon behöver mig mindre och mindre. Hon finner trygghet i vardagliga saker. Hon finner lycka i vardagen. Jag känner mig blek och svag. Hon greppar inte längre tag om min hand då hon åker bil. Jag vaknar inte längre till hennes mardrömmar.

Jag är glad för hennes skull. Men en liten del av mig saknar sommaren. Saknar att vara behövd. Min uppgift är att hela och sedan försvinna. Men en liten del av mig vill stanna kvar en längre tid än jag vet att jag har kvar.

Vinter Hon verkar inte vilja tala med mig. Hon ser knappt mig. Jag är inte längre hennes klippa i stormen, utan en påminnelse om en sämre tid, en tid av rädsla och smärta. Snön faller vit över staden och doften av jul verkar ligga som ett skikt över invånarna.

Jag iakttar henne där hon gnolande skottar snö så att bilen skall kunna lämna uppfarten. Hon är lugn. Hon känner ingen smärta. Jag ser på henne som om hon vore ett konstverk en målare inte vill skiljas ifrån.

Här sitter jag tills hon skottat klart. På väg upp för trappan tittar hon upp mot mig och ler, sedan går hon in.

Jag fokuserar på det sista av sommarens lyckorus som finns kvar inom mig och drar ett djupt andetag. Jag kan inte längre skilja mellan min hand och snön på taket.

Vår Den sista snön rinner ner längs gatorna då hon går mot skolan. Fåglarna har vaknat och luften fylls med doften av nya löv. Det är tiden då allting känns lite ljusare. Hon ser fram emot resten av året.

Elin Karlsson

54 P��������������På gränsen

Brev från skarven text & bild

Olivia Gästgivars

Skarven sjunger Vreeswijk Hejsan damer, hejsan herremän Här är brev från älsklingsskarven Som ni älskar att hata Det är en självklarhet att ni mig ska rata Varenda ö i Finlands skärgård Har jag utsatt för vanvård Men jag kan nog inte rå för Att min spillning dödar allting som den vidrör Svarta fåglar, vita stenar ”Skarven bara förorenar” ”Alla av er borde skjutas” “Nu när ni på pizza också kan avnjutas” Jag är inte så värst vacker Mot svarta fåglar – vill man ha attacker?

Jag länsar vattnen på värdefiskar Men glöm ej att jag också havet diskar Jag orsakar trädlösa landskap Men andra växter gillar min egenskap Om man tänker en, två gånger Vem skadar miljön mest under samtliga säsonger?

Och jag luktar så förfärligt Det är nästan oumbärligt Visst, fortsätt, min stam utrota Eller med skott oss bara försöka hota Jag är en fågel bland flera Ja, nu vet jag inget mera Kram och kyss och hjärtligt tack sen Hoppas vi nån gång kommer sams här i världen

Vi som är "dom"

Ett steg åt sidan, väskan nära kroppen och med rynkad näsa.

Det är så ni gör när ni går förbi.

Blickar av misstänksamhet och förakt. Det är det ni ger.

Skällsord. Det är det ni använder om oss. ”Dom tar våra jobb”. ”Dom förstör vår ekonomi”.

“Om ditt land är så bra åk tillbaka då”.

Det är så ni säger.

Främmande. Det är det vi är för er.

Frustrerad, arg, trött och­förtvivlad.

Det är så jag kände. Och känner.

För jag minns ännu.

Jag minns vad ni gjorde mot barnen.

När de ställde sig i kö efter er gjorde ni det ni alltid brukar göra: Ett steg åt sidan, väskan nära kroppen och med rynkad näsa, mot barnen.

Jag minns det ni kallade tonåringen dag efter dag, hånade henne.

Hon som inte längre finns hos oss.

Jag minns vad ni sade till den vuxna. Hur ni sade det.

Som om det vore så lätt att komma till ett nytt land.

Som om det vore så lätt att utbilda sig på ett nytt språk i ett nytt land.

Som om det vore så lätt att skaffa ett jobb i ett nytt land.

Som om det vore så lätt att vara borta från sitt eget blod.

Den vuxna som ännu då och då får en saknad i blicken.

Blicken som sedan får styrka då den ser sina barn. ”Har dom integrerat sig än?”. Det är så ni brukar fråga.

En fråga som inte enbart borde ställas till oss.

Haysha Yamberla