På gränsen #1-2015

På gränsen

1 • 2015

Av studerande vid Borgå Gymnasium och Vasa övningsskolas gymnasium

Bokbål • Femtio nyanser • Kvinnokraft • Christer K • Blogg • Scenkonst • Digitalisering

På gränsen till det som är...

Om gränsen i det finlandssvenska, om Borgå om Vasa Gränsen mellan skola (BoGy+Vös)

och livet (fb, instagram, snapshot, twitter) Mot gränsen i öst och väst Vi är alla gränsfall Gränsle i litteraturen Vid gränsen till världar som existerar men måste skrivas fram ;) Emellanåt handlar gränsen om Grr som blir till glädje

2 . . . . . . På gränsen

GRUPPEN MED TIO STUDERANDE från Borgå Gymnasium och tio från Vasa övningsskolas gymnasium träffades första gången i Borgå i början av mars. Efter en mjukstart med teaterbesök i Helsingfors körde vi i gång, tryggt ledsagade av Joakim Bonns från Tidningen i skolan. Först gällde det att ta ställning till hur vår tidning skulle se ut för att bli en värdig efterföljare till de två tidigare. Lärarna föreslog ett över­ gripande tema, litteratur i vid bemärkelse, och det godkändes enhälligt. Sen brain­ stormades det över alla gränser. Uppslagen hade räckt till åtminstone en tidning till.

Starthjälp för vårt skrivande fick vi av Öst­ nylands ledarredaktör Jan-Erik Andelin.

Ett intensivt skrivarbete vidtog. Utkasten flög mellan Vasa och Borgå och vi fick ta alla steg i skrivprocessen. Ibland fick vi ta några

steg bakåt, t.ex. då vi märkte att gränsen mel­ lan kolumn och reportage suddats ut betänk­ ligt. Men vi kom i mål, och att vid träffen i Vasa se sin insats som nästan färdig produkt, var en fin upplevelse för alla.

Under våra resor i Svenskfinland har vi konstaterat att vi har studerande som aldrig tidigare varit i Borgå, Vasa eller Jakobstad.

Med olika kulturupplevelser, bl.a. musikalen Natten är ännu ung och riktiga möten mellan deltagarna kunde våra ungdomar vidga sin finlandssvenska värld och hitta nya vänner.

Ungdomarna har tagit litteraturen på fullt allvar, granskat den ur olika infalls­ vinklar och i olika medier för att sedan förmedla sina iakttagelser. Som handle­ dande lärare har vi konstaterat, inte för att vi tvivlade heller, att kombinationen ung­ domar och litteratur fungerar.

Maria Grandell-Strömgård och Moja Ladvelin bild Kristofer Söderström

På gränsen är en kurs i journalistiskt berättande, gemensam för Borgå Gymnasium och Vasa övningsskolas gymnasium Tack till Svenska kulturfonden, Tidningen i skolan / Joakim Bonns, MAO Design, Östnyland / Jan-Erik Andelin Ansvariga utgivare Maria Grandell-Strömgård, Borgå Gymnasium och Moja Ladvelin, Vasa övningsskolas gymnasium

Redaktörer

Bakre raden, stående Maria Grandell, Christa Lundström, Alicia Bärlund, Moja Ladvelin, Olivia Lindström, Ida-Maria Andersson, Johannes Palomaa och Élin Englund.

Främre raden, sittande Saga Nummela, Linda Serell, Pinja Levonen, Sirke Roisko, Annika Bärlund, Rosanna Halttunen, Kia Viljakainen, Filippa Forsén, Jonas Lang, Daniel Andersson och Natalie Skogman.

Längst framme Eliina Sarinko.

På bilden saknas Kristofer Söderström och Carolina Söderqvist.

Grafisk utformning MAO Design Pärmbild Kristofer Söderström Tryckeri Nord Print, Helsingfors Upplaga 3500 3

Teater Kim Gustafsson Ålder 38 Bor På Pellinge Utbildning Magister i teaterkonst Uppsatta pjäser Vägen Hem, Sent i november, Köparen m.fl.

Aktuell med ISÄ!, Den sista blomman

Vad händer innan ridån går upp?

För att en pjäs ska kunna visas på scen behövs en berättelse, ett budskap, en regissör och skådespelare.

Den som drar i trådarna är regissören. Hur sätter man upp en pjäs? På frågan svarar Kim Gustafsson, regissör, dramaturg, skådespelare, drag-queen. En inspirerande person med mycket att ge och berätta. Han skriver egna pjäser och regisserar andras. text Rosanna Halttunen bild Kristofer Söderström

4 . . . . . . På gränsen

J

ag sitter i Borgå Gymnasiums skolbibliotek mitt emot Kim Gustafsson. Vi har bestämt träff för att ta reda på hur en regissör går till väga när text blir teater.

För att kunna skriva egna pjäser måste man först få inspiration. För Kim Gustafsson kommer inspira­ tionen från olika samhällsfenomen och sådant som är aktuellt inom politiken. Inspiration hittar han även hos olika konstnärer och deras verk. Även olycklig kärlek och hemskheter ger idéer. De författare som i tidiga år har blivit utsatta för t.ex. mobbning kan också skriva sina texter som en hämnd, ett slags rop till mobbarna: ”Se nu var jag är!”

– Fast jag är kanske inte så hämndlysten av mig, tillägger Gustafs­ son med ett skratt.

Hans pjäser har ofta komiska inslag, men de ska även vara berö­ rande och aktuella. Allra bäst är det om man lyckas få publiken att både skratta och gråta, anser han.

Gustafsson själv undviker alltför personliga upplevelser i sina pjäser eftersom de inte är lika lockande för publiken. För att publiken skall kunna känna igen sig skall pjäserna handla om situationer som är bekanta eller lätta att känna igen sig i.

Enligt Gustafsson är det svårare att själv regissera sina egna pjäser för man står ”för nära materialet”. Man ser kanske inte det en utom­ stående regissör ser. Regisserar man sin egen pjäs kan man ibland göra för enkla lösningar.

Från idé till färdig pjäs Enligt Gustafsson kommer idén först. Vid det skedet verkar allt möj­ ligt och man känner sig briljant. Då man börjat skriva och föreställ­ ningarna är spikade blir det svårare. Då kommer skedet då man börjar tvivla på det man håller på med. Kommer detta att bli till något? Hur ser det ut? Men då skådespelarna kommer in i bilden blir det bättre.

– Det är roligt att se hur skådespelarna tar sig an sina rollfigurer och ger dem liv och en bakgrund. Inför premiären kommer nervositeten fram och man väntar på hur det blir. Efter premiären känner man sig briljant och genialisk igen.

Gustafsson berättar att han som bäst skriver en roman om tiden då han bodde i Aten. Romanen kommer att bestå av personliga upple­ velser, kärlek, den ekonomiska krisen och antikapitalistiska rörelser i Grekland.

– Det är en sak jag gärna skulle ha mer tid för, tillägger Gustafsson.

Pjäs på färdiga texter För att kunna sätta upp en pjäs gäller det först att hitta det rätta materialet. Kim Gustafsson säger att då han väljer material ska det beröra honom vid första läsningen och han ska ha fått en omedelbar inblick i hurdana möjligheter texten skulle ha på scenen.

Då det gäller att börja skriva ett manus säger Gustafsson att det första han konkret gör är att plocka fram karaktärerna och sedan plocka ut repliker. I karaktärerna ser han vilka som kanske skulle

Det bästa är den stund då man för första gången får se sitt verk ta form och få liv på scen. kunna slås ihop till en person om det finns många karaktärer. Den svåra delen i denna process är att hitta den rätta scenindelningen och att få fram det som är tankar och känslor. Det gäller att se hur känslor och tankar kunde komma fram i t.ex. dialog eller monolog.

Gustafsson anser att alla sorts texter kan göras till pjäser, dikter, sånger, allt går. Det viktiga är att det finns en grundidé och det hjälper även om texten har klara karaktärer. Alltid finns det inte karaktärer tillgängliga. En drömpjäs att sätta upp skulle vara en som bygger på Sabine Forsbloms Maskrosguden som handlar om den svensksprå­ kiga arbetsklassen.

– Det är en enorm press att sätta upp en pjäs baserad på någon annans verk. Speciellt om man är regissör och dramaturg och förfat­ taren är på plats och ser pjäsen.

Utmaningar Att vara regissör innebär utmaningar. Man måste kunna se helheten och ha svar på precis allt åt alla. Man ska svara scenografen, den mu­ sikansvariga, skådespelarna, ja, alla. Gustafsson hänvisar till boken Koirien ajama kettu som behandlar just det här.

– Ibland om skådespelaren frågar varför en karaktär gör på ett visst sätt, borde man egentligen säga: ”Därför att...”men ibland slutar det med att man bara säger ”Nå, därför att det här bytet ska bli snyggare”, tillägger Gustafsson skrattande.

Framtiden för teaterkonsten När Gustafsson ser på framtiden ser han stora möjligheter för teater­ konsten. Han anser att fler kommer att skriva manus för att det blir allt lättare att få ut material till en större publik. Även nya former av teater kommer säkert att uppstå. Gustafsson nämner som exempel gatuteater som redan existerar. Fältet kommer att bli bredare även när man ser på vägen till regissör. Man kommer inte längre att be­ höva gå via teaterhögskolan för att bli regissör, omvägarna är många.

Men samtidigt anser Gustafsson att det ändå kommer att behövas utbildade regissörer och skådespelare i framtiden.

Teaterkonsten har under århundraden följt traditioner från anti­ kens Grekland. Först visas karaktärerna och vilka de är, sedan kom­ mer konflikten som följs av stegringen ända fram till klimax. Efter att konflikten är löst börjar epilogen som berättar vad som hände sedan.

Gustafsson tror att denna form inte kommer att försvinna.

Och vad är det bästa med att vara dramatiker?

– Det bästa är den stund då man för första gången får se sitt verk ta form och få liv på scen. Då skådespelarna tar sig an sina rollfigurer.

Om att vara skådespelare och författare säger Gustafsson: – Jag skådespelar för att jag inte kan låta bli, men jag skriver för att jag måste.

5

Situationen för pressfriheten i världen 2014 Organisationen Reportrar utan gränser sammanställer varje år ett index över tillståndet för pressfriheten i världen.

Här är den senaste kartan .

USA

Island

Kanada

Irl

Bra situation Godtagbar situation

USA

Noterbara problem

Port

Svår situation

M

Väldigt allvarlig situation

Mexico

Kuba

Nutidens bokbål Guatemala El Salvador

Dominikanska Republiken

Jamaica Belize Haiti Honduras Nicaragua

Costa Rica Panama

Trinidad och Tobago

Venezuela

Colombia

Guyana Surinam Franska Guyana

Equador

text Annika Bärlund och Ida-Maria Andersson bild Kati Hiekkanen, VBL

Brasilien

Peru

Bolivia

Paraguay

Chile

Uruguay

Argentina

”En vidsträckt yttrandefrihet är den viktigaste grunden för demokratin. I samhällen där beslut fattas bakom stängda dörrar och där medborgarna inte har möjlighet att påverka råder inte demokrati, och sådana samhällen blir lättare grogrund för extremism. Därför är det viktigt att yttrande-, tryckfrihet och offentlighet inte enbart omfattar vissa grupper eller yrken, som journalister eller journalistiken, utan alla medborgare.”

© HSS-Media. GRAFIK: GUNILLA AHLHOLM

Ur Journalistförbundets handlingsprogram 2011

6 . . . . . . På gränsen

Västsahara

Mauretani

Senegal Gambia Guinea-Bissau Guinea Sierra Leone Liber

Pressfrihet

Ryssland Sverige

Finland

Norge Storbritannien

land

Estland Lettland Litauen

Danmark

Nederländerna Belgien Luxemburg

Vitryssland

Tyskland Polen

Kazakstan

Ukraina Tjeckien Slovakien Moldavien Österrike Schweitz Slovenien Ungern Rumänien Frankrike Kroatien Serbien Bosnien– Kosovo Hercegovina Bulgarien Italien

tugal Spanien

MonteGreknegro land Albanien Makedonien

Tunisien

Marocko Algeriet

ien

Mali

Libyen

Tzhad

Azerbajdzjan Armenien

Turkiet

Turkmenistan turkmenistan

Syrien

Cypern Libanon Palestina Israel

Saudi arabien

Nepal

Oman

Indien

Taiwan Bangladesh

Yemen

Etiopien

Ghana Benin Uganda Kenya Elfenbens- Togo Kongo kusten Ekvatorial- Gabon guinea Dem. rep Kongo Tanzania

Angola

Zambia

Somalia

Sydafrika

Maldiverna

Sri Lanka

Rwanda Burundi

Vietnam

Filippinerna

Kambodja Brunei Malaysia

Indonesien

Timor

Papua Nya Guinea

Malawi

Zimbabwe Namibia Botswana

Laos

Myanmar Thailand

Djibouti

SydCentralafrika sudan Kamerun

Japan

Syd Korea

Pakistan

Fören.

Arabemiraten

Sudan

Kina

Bhutan

Iran

Jordanien Kuwait Qatar

Egypten

Nord Korea

Kirgizistan Kazakstan Tajikistan

Afghanistan

Irak

Nigeria

ria

Uzbekistan

Georgien

Eritrea

Niger

Burkina faso

Mongoliet

Mocambique

Madagaskar

Australien

Swaziland Lesotho

Nya Zeeland

Y

ttrandefrihet är ett rätt så nytt begrepp eftersom det är först efter överenskom­ melser om mänskliga rättigheter som det tagits upp. Antalet röster som kunde göra sig hörda från medeltiden till så långt som 1800-talet var få. Endast ut­ bildade och rika män samt på medelti­ den präster och munkar hade möjlighet att vara i kontakt med litteratur. Kvin­ nor eller fattiga män kunde varken skriva eller läsa och hade ing­ en möjlighet att påverka samhället på andra sätt.

Censur av litteratur har pågått sedan böcker kom ut på marknaden. Bokbål har ordnats och dödsdomar har getts i samband med att böcker skapat oreda i samhället. På medelti­ den var det naturvetenskapliga verk som bannlystes eftersom det var emot kyrkans lära, inkvisitionen dömde författarna för kätteri om de inte tog tillbaka sina ord och böckerna brändes.

Då boktryckarkonsten utvecklades blev det en aning svårare att kontrollera böcker, men snart grep man hårdare tag i lit­ teraturen. Katolska kyrkan som hade stor makt i samhället un­ der medeltiden, hade till exempel ett index som berättade vilka böcker som var förbjudna.

7

Under upplysningens tid var det flera filosofer som kom ut med böcker som handlade om hur de tyckte att samhället skulle styras. Senare blev det inte heller ovanligt att författare fick sitta en tid i fängelset för de böcker de skrivit. Ett exempel är Nazityskland som gjorde sig känt för bokbål som omfattade så väl judisk litteratur som militärlitteratur. På västfronten intet nytt och Anne Franks dagbok är två exempel på bannlysta böcker i 1900-talets Europa.

T

ryckfrihet är för vår del faktiskt inte en så nytillkommen rättighet, utan för nästan 350 år sedan infördes tryckfri­ het i Sverige och Österland, det vill säga dåvarande Finland. Då blev tryck­ friheten för första gången i historien lagstadgad. Om man jämför med vissa stater i dagens läge kan man konsta­ tera att vi har haft denna frihet en re­ lativt lång tid, trots att 350 år är en kort tid i mänsklighetens historia. Lagen hade dock ingen praktisk betydelse under vis­ sa tidpunkter av Finlands autonomi, till exempel så rådde det en sträng censur under förryskningstiden, enligt vilken man inte fick utge litteratur om annat än ekonomi och religion på finska. Även de tidningar som hade börjat utges på 1700-talet blev påverkade av detta. Tidningarnas roll som politiskt verktyg blev dock större först ef­ ter industrialiseringen, eftersom antalet läskun­ niga då började öka. Även om vi som lever i Finland har turen att leva i ett samhälle som enligt organisationen RUG (Reportrar utan gränser) har den största yttrandefriheten i världen, finns det många länder i världen som ännu är kraftigt censurerade och som har mycket liten möjlighet att uttrycka sina åsikter.

Terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo den 7:e januari finns ännu färskt i minnet och efter attacken sköljde en våg av demonstrationer och artiklar med ämnet ytt­ randefrihet över världen. De flesta har nog hört frasen Je suis Charlie (Jag är Charlie), som nu har blivit en slags slogan för kampen för yttrandefrihet. År 2013 mördades den grekiska rapparen och antifascisten Pavlos Fyssas på grund av sina åsikter och politiska övertygelse av en man som påstår sig tillhöra det grekiska extremistpartiet Gyllene Gryning, som enligt många borde klassas som ny– nazistiskt. Gyllene Gryning förnekade förstås anknytningarna till mordet.

I slutet av januari 2015 släppte IS en video som visar en hals­ huggning av den japanska journalisten Kenji Goto. Goto blev kidnappad av IS i Syrien. Läget i Syrien har blivit så allvarligt att landet beskrivs som ett svart hål för journalister. Inga län­ der vågar skicka sina korrespondenter till Syrien, och till och

8 . . . . . . På gränsen

med landets egna journalister flyr på grund av IS:s förföljelser.

Under 2014 mördades 15 journalister i Syrien.

En till ganska omtalad händelse som visar hur allvarlig press­frihetssituationen är i vissa länder, är fängslandet av D­awit Isaak, en svensk journalist med eritreanskt ursprung som år 2001 reste till Eritrea i Afrika för att rapportera om den svåra situationen i landet. År 2001 medan Isaak befann sig i lan­ det skakades världen av terrorattacken mot World Trade Center och medan omvärldens ögon var vända mot USA genomförde Eritrea en närmast brutal politisk reform som innebar att alla privatägda medier stängdes ner och deras ägare och redaktörer fängslades tillsammans med många viktiga ministrar och gene­ raler. Det var i samma veva som Isaak greps och hans tidning Setit lades ner. Isaak anses nu av många vara pressfrihetens för­ svarare och har tilldelats bland annat RUG:s pressfrihetspris.

Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad utan rättegång i Eiraeiro och hans familj har inte hört av honom sedan han fängsla­ des. År 2012 fick man rapporter om att D ­ a­­­­wit Habtemichael, M­attewos Habteab och Wedi Itay, tre andra journalister som fängslades samtidigt som Isaak hade avlidit i fängelset. År 2011 gick rykten om att även Isaak skulle ha dött, men eftersom ing­ enting bekräftats utgår man från att han ännu är vid liv, trots de bedrövliga förhållandena i Eiraeiro.

Liu Xiaobo, en kinesisk litteraturkritiker, förfat­ tare, politisk aktivist och även mottagare av Nobels fredspris år 2010 sitter sedan 2009 också hon i fängelse för ”uppvigling till omstörtande verk­ samhet”. Xiaobo greps i samband med utgivning­ en av Charter 008, ett manifest som bland an­ nat kräver mer demokrati och mindre brott mot mänskliga rättigheter i Kina. År 2012 rapporterades det att minst 68 nätaktivister och 30 journalister satt fängslade i Kina för att ha kritiserat regimen eller uttryckt sin åsikt. Samma år tände sammanlagt närmare 20 tibetanska munkar eld på sig själva för att protestera mot den kinesiska regimens förtryck. Kinas respons var att förbjuda all rappor­ tering om självmordsbränderna. Kina och Nordkorea är båda länder som är omtalade på grund av sin censur och sina till­ fångatagande och fängslanden av journalister. förhållandevis problemfritt område med undantagen Ukraina (rankning 129), Vitryssland (rank­ ning 157) och Makedonien (rankning 117). I dessa länder är situationen svår. Grannlandet Rysslands situation beskrivs även som svår och landets rankningsnummer är 152. I Kina och Nordkorea är situationen föga förvånande väldigt allvar­ lig och placeringarna är 176 och 179. Till de länder med störst pressfrihet i världen hör bland andra Kanada (8), Norge (2), Sverige (5), Island (21), Polen (18) och Tyskland (12). Finland tar ledningen som nummer ett, medan Eritrea är det land med minst pressfrihet i hela världen.

EUROPA HÖR TILL ETT

Anna-Stina Åbonde

Pressfriheten är ett viktigt skydd text Annika Bärlund

och Ida-Maria Andersson

Finland anses vara det land med störst pressfrihet i hela världen. Håller du med? Varför håller du med / varför håller du inte med?

Finns det något som kan förbättras inom finländsk pressfrihet? Vad? – Jag håller med om att vi är bland de ledan­ de länderna angående pressfriheten, eftersom vi inte har någon statlig kontroll av vad som skrivs och sägs i media. Fallet Charlie Hebdo har ändå aktualiserat vissa begränsningar eftersom vi fortfarande har en hädelseparagraf. Det har visat sig att det finns en viss risk för självcensur inom finländska medier. Därför är det viktigt att föra en kontinuerlig debatt om yttrandefriheten i Finland och det ansvar som följer med.

Har du personliga erfarenheter av länder med begränsad press- eller yttrandefrihet? Ditt besök till Vietnam?

– Jag har erfarenheter både från Kina och Vietnam. De är båda länder med starkt kringskuren press- och yttrandefrihet. Det finns ingen oberoende press, utan tidningar och tv-kanaler är statligt styrda och kontrollerade. Det leder till en stark konformitet i åsikterna eftersom all information är så ensidig. Det kan potentiellt utgöra en fara, speciellt vid tillspetsade internatio­ nella kriser, efter som den statliga propagandan också får flöda fritt.

– Då jag var på resa i Kina 2007 skulle alla intervjuer godkännas av utrikesministeriets kommunikationsavdelning. Den utsåg också en person (överrock), vars uppgift var att fungera som en slags arbetsledare, värd och guide, men som i praktiken kom att kontrollera både vad som frågades och vad som svarades.

– Situationen i Vietnam, var lite bättre, jag hade en överrock bara på en resa till ett sjukhus. Däre­ mot ville myndigheterna ha reda på vad jag ämna­ de fråga, och i ett fall vad den intervjuade svarade.

Vi var en grupp på fyra journalister i Vietnam, och vi kunde fritt intervjua regimkritiska aktivister, men åtminstone en av dem har satts i husarrest, som direkt följd av att hon talade med oss.

Vad anser du att största faran med begränsad pressfrihet är?

– Ett demokratiskt samhälle bygger på att det vid sidan av den lagstiftande, beslutande och dömande makten finns någon som oberoende kan granska hur makten utövas och påtala övergrepp. Pressfri­ heten är ett viktigt skydd för den enskilda mänskan, samtidigt som den kan förhindra maktmissbruk och korruption. Begränsad pressfrihet ökar risken för att samhället utvecklas mot ett diktatoriskt håll då eventuell opposition saknar språkrör.

I vilken riktning tror du att pressfriheten är på väg? Tror du att den kommer att försämras eller förbättras under kommande år? Varför?

– Trots temporära bakslag tror jag att pressfriheten globalt sett kommer att öka, inte minst tack vare framväxten av sociala medier. Trots försök har det visat sej att vara svårt att kontrollera mänskors aktivi­ teter på nätet inom Facebook, Whatsapp, Twitter, Instagram och så vidare. Samtidigt ökar däremot risken för missinformation och bristande faktaun­ derlag samt skockmentalitet, men det är en annan diskussion.

Vad är bästa sättet enligt dig att bekämpa censur och begränsad yttrandefrihet?

– Grunden är ökad utbildning. Med ökad utbild­ ning får mänskan bättre redskap att bekämpa förtryck både politiskt och åsiktsmässigt. En il­ literat mänska är lättare att manipulera. Internatio­ nalisering också på individplan ökar toleransen för oliktänkande och avslöjar åsiktsstyrning. Länders deltagande i olika internationella samarbetsforum befrämjar även öppenheten.

9

Uttryck dig, men inte med vapen Tragedier som fallet Charlie Hebdo påminner en om hur bräckligt vårt samhälle är. Ett verk, någon som tar illa upp, en hetsig reaktion, ett samhälle och en värld som blivit omskakad. Det är en händelse som svartmålar en tro, förolämpar ett folk och kränker åsiktsfriheten. Men förutom det är attentatet en skymf mot konst.

Bilder, litteratur och reklam är konst och kännetecknande för konst är att det väcker känslor och delar åsikter. Det är det fina med det. Konst berör och konst

Konst finns till för att beskådas och väcka tankar och om dessa tankar inte uttrycks mister konsten sin mening påverkar, men den reaktion ett verk ger upphov till är inte en egenskap hos verket. Varenda person ser och tolkar konst på sitt sätt och reagerar sedan på det. Det är fullt acceptabelt. Mångfalden av åsikter ger upphov till diskussioner som samlar människor kring ett ämne och sprider tankar och åsikter. Konst kan väcka starka känslor. Man får bli ledsen, man får blir arg, man får bli fylld av glädje över något fiktivt. Det är en väsentlig del av konsten. Men man ska aldrig ta illa upp. Verk är någons tankar, någons känslor i en påtaglig eller åskådlig form. Det är ett sätt att uttrycka sina åsikter på ett sofistikerat sätt och alla har rätt till sin egen åsikt. Men man kanske inte alltid ska publicera sina åsikter ifall de kan upplevas som kränkande.

Satir balanserar ibland på gränsen mellan åsikt och kränkning men allt beror fortfarande på reaktionen.

Man kan bli förolämpad och arg utan att sedan drivas till att göra något häftigt. Men jag tycker att man ska reagera på något sätt ifall det väcker starka känslor inom en. Beskriv din upplevelse, uttryck dig i text eller i bild, hur som helst. Att uttrycka sin åsikt är väsentligt.

Konst finns till för att beskådas och väcka tankar och om dessa tankar inte uttrycks mister konsten sin mening. Reagerar man inte på konst har man inte sett på den ordentligt. Låter man sig inte beröras kan man gå miste om de underbaraste upplevelserna i sitt liv.

Saga Nummela

10P����������������På gränsen

text Carolina Söderqvist, Linda Serell bild Kristofer Söderström

På bloggen Stylia möts läsaren av många fina bilder med hög kvalitet, inlägg om mode och bloggarens vardag. Här är det lätt att fastna och vilja läsa mer.

V

i ville få en upp­ fattning om hur en typisk blogg skriven av en ung tjej ser ut och valde att besöka Jessica Tuominens blogg Stylia (nouw.com/ stylia). Den läses av många ungdomar, säkert mest flickor.

Som läsare får man en liten titt in i hennes liv via bloggen, som ger ett intryck av att Jessica är en glad, öppen och entusiastisk person. Vi bestämmer träff med Jessica för att få veta mer om varför hon bloggar och vad bloggen betyder för henne.

– Jag har alltid älskat att ta bilder och dela med mig av dem, berättade hon.

Jessica startade sin första blogg då hon var elva år.

Idag uppdaterar hon bloggen dagligen, och planerar att fortsätta så länge intresset hänger kvar. I en blogg kan man skriva nästan vad som helst och vem som helst kan skapa en blogg. Man bestämmer själv hur den ska se ut och hurdant innehåll den har. Jessica har inriktat sig på mode då det är något hon gillar.

Det finns bloggar i överflöd och många kanske inte är de bästa. Dålig kvalitet på bilder och dåligt språk skrämmer iväg läsare. Därför är det viktigt att tänka

Stylia

Bloggen

en o채ndlig bok

11

på både språk och layout. Att skriva en bra blogg är alltså en konst, och de som lyckas kan leva på det. Jessica berättar att hon mest skriver för att bekanta och släktingar utomlands ska kunna följa med hennes liv, men att hon också dröm­ mer om att bli kändare. Ett krav för detta är att skriva på engelska.

DE SOM PÅSTÅR ATT unga inte läser lika mycket som förr kanske inte vet om att många läser och skriver bloggar. Att följa flera bloggar dagligen kan jämföras med att läsa ett kapitel i en bok. Man kan följa bloggar som intresserar och passar just en själv och att följa dem och vänta på nya inlägg kan jämföras med att vänta på en uppföljare till en bok. En blogg kan man dock snabbt och enkelt läsa via mobilen.

Jessica brukar också läsa andras bloggar som ger inspira­ tion och idéer. Hon väljer att läsa bloggar som intresserar och motiverar henne. Hon strävar efter att ge samma känsla i sin egen blogg som i de hon läser. Hon anser att en bra blogg skall lämna läsaren med en bra smak i munnen. Till hennes favoritbloggar hör 5 inches and up av Sandra Hagelstam. Jessica får också inspiration av folk på stan, främst i storstäder där det finns mycket folk och idéer.

På frågan om bloggar är litteratur svarar Jessica tvekande: – Ja, men själv tycker jag inte att min blogg är det då den mest består av bilder.

När man skriver blogg måste man också tänka på vilket

GALLU

P

budskap man ger. Eftersom Jessica är modebloggare vill hon ge sina läsare budskapet ”att vara sig själv och att våga gå utanför sin bekvämlighetszon”. Beroende på vilken kategori bloggen hör till kan budskapet förstås variera. Men att bloggaren har ett budskap är viktigt, och de personliga bloggarna är de bästa.

Jessica berättar att det kan ta henne allt från tio minuter till två timmar att skriva ett inlägg. Hennes blogg består till stor del av bilder som hon själv eller en kompis tagit. De fina bilderna gör bloggen trevlig att läsa och hon koncentre­ rar sig på att inspirera läsaren. En aktiv läsare kan spendera en timme om dagen på att läsa bloggar. Tänk på hur mycket text det blir på bara en vecka!

Bloggens namn är viktigt. Precis som en boks titel, är namnet det första smakprovet på vad som finns serverat.

Jessicas blogg Stylia var ett resultat av att hon ville ha ett namn som man lätt minns, och Stylia liknar lite style som ju betyder stil, berättar hon.

DET VIKTIGASTE MED ATT skriva eller läsa en blogg är ändå att man ska njuta av det. Det ska vara något roligt som får en att glömma allt annat för en stund. Precis som en bok kan bloggar ge en läsupplevelse som man kan sjunka in i och som man kan minnas. Till skillnad från boken tar bloggen inte slut, utan den blir bara längre, och längre.

1. Läs

er du b loggar , om ja för? , hurda 3. Hur na? ofta? H u 4. An r m å n ser du att blo ga? ggar är litterat ur?

2. Var

Sirke 1.

Ja. Bloggar om bakning, mode, fitness och life– style, både kända människors och bekantas.

2. Bloggar ger läsaren ett nytt perspektiv på en annan människas liv, det tycker jag är intressant.

3. Läser aktivt tolv och kollar dem ca fem gånger om dagen.

4. På sitt sätt ja.

12P����������������På gränsen

Olivia 1.

Jo, jag läser fitnessbloggar och så följer jag mina vänners bloggar.

2. Tycker det är intressant att läsa om andras vardag, och jag blir inspirerad av dem.

3. Jag läser dem varje dag, följer ca 30 st.

4. Jo, nog tycker jag det.

Johannes 1. Nej 2.

Jag har inte tid och det intresserar mig inte.

3. — 4. På sitt sätt ja.

Livet på andra sidan rutan

Frizonen vi alla behöver

Medan jag går igenom exempelvis Instagram, kan jag inte undgå att lägga märke till hurdan bild de flesta ger av sig själva via sociala medier. Nu talar jag om att vissa ibland kan verka omänskligt felfria. De lägger upp den finaste selfien, absolut inte den på morgonansiktet eller bilden där de är utan smink. De tar en bild efter varje träningspass i de finaste gymkläderna, och självklart lägger de upp en bild på sin nya, svindyra Michael Kors-väska. Jag som följer dessa konton kan ju inte låta bli att känna avundsjuka, men framför allt funderar jag om deras liv i själva verket fungerar på detta vis? Är de alltid snygga från topp till tå var de än går? Lever de faktiskt så här glamorösa liv?

Svaret på min egen fråga är självklart nej, men varför vill man ge en sådan uppfattning åt andra? Det är ju vars och ens egen sak vad man lägger upp på nätet men vad har hänt med att bjuda på sig själv? Ibland kan det till och med råka sig att man ser någon man följer på Instagram i verkliga livet, och man känner knappt igen personen.

Det är klart att jag själv kan simma med denna ström och undvika att lägga upp en bild där jag är misslyckad eller en bild på snabbmaten jag beställde hem en lat söndagskväll. Det betyder verkligen inte att man på något sätt behöver vara oärlig mot sig själv.

Det är mer än okej att känna sig äcklig och omotiverad

Alla har vi en plats där vi känner oss säkra, en plats där vi kan släppa allt och bara försvinna för en stund. Så många gånger har jag diskuterat detta med mina vänner och alltid tänker vi på de vanliga sakerna, att plocka fram en bok, lägga sig under täcket och bara drömma sig bort till en annan värld. Om det vore så lätt.

Så många gånger har jag testat detta och så många gånger har jag misslyckats. Visst kan det vara skönt att få vara ensam en stund och bara fokusera på en sak, att verkligen leva sig in i berättelsen och nästintill vara förtrollad. Men nej. Det är inte min frizon.

Min frizon handlar om utrymme, tystnad och minnen.

Just nu skulle jag säga att gymnastiksalen i skolan har blivit min frizon. Det är den platsen där jag känner att jag klarar av allt på. Där är det jag som bestämmer och ingen annan.

Det blir mitt ställe att reflektera, fundera igenom saker. Jag känner mig fri. Där kan jag drömma mig bort och verkligen vara mig själv.

Alla behöver vi den säkra platsen där vi kan vara

Är de alltid snygga från topp till tå var de än går? Lever de faktiskt så här glamorösa liv? någon gång, det gör vi alla, vi är ju människor. Varför försöker man då förfina sanningen genom att verka så perfekt via bilderna man lägger upp?

Dagens problem i ungdomarnas värld är alltför ofta press. Man vill se bra ut, man vill vara omtyckt och man vill framför allt vara du med sig själv. Grupptryck är nästan något som kommer på köpet med tonåren, och nätet kan lätt bli en sorts skyddsmur som vi gömmer oss bakom.

I slutändan har det ingen betydelse hur många likes man får på sin selfie eller hur många följare man har på sitt Instagramkonto, utan vad man gör av sig själv utanför den virtuella världen.

Det är den platsen där jag känner att jag klarar av allt på. Där är det jag som bestämmer och ingen annan. helt oss själva, och den platsen kan ingen påverka.

Vare sig det är gymnastiksalen eller under täcket med en bok så har vi alla en orsak till att just den platsen är viktig för oss.

Jag har länge funderat över hur en viss plats blir en individs frizon. Egentligen är det en mycket självklar sak men ändå är det något som inte går att förklara. Det går i perioder. Man byter ut sin frizon till en annan plats, men ändå finns den alltid där. Man flyttar men platsen förblir alltid lika speciell, och känslan, ja den känslan när du efter en lång tid återigen får gå tillbaka till din frizon och bara vara, den känslan är något som övervinner de flesta känslor. Personligen kan jag jämföra det med den första gången man på våren kan åka till villan, sätta sig på bryggan och bara blicka ut över havet. ’Obeskrivligt’ var ordet jag sökte.

Eliina Sarinko Kia Viljakainen

13

Böckerna skriver sig själva i mig Vi stiger in i Diktarhemmet i Borgå, där interiören för oss till en annan tid. I den gamla byggnaden, belägen i Borgås gamla stad, har sex författare bott före författaren Christer Kihlman. Han leder oss till vardagsrummet och då vi går knakar golvplankorna ljudligt. Ljuset flödar in genom ett flertal fönster och vi sätter oss i de antika fåtöljerna. I denna miljö, lämplig för att finna inspiration för nya verk, börjar vi diskutera författarskap.

14P����������������På gränsen

Personporträtt

text

Annika Bärlund bild

Kristofer Söderström

C

hrister Kihlman sitter lätt bakåtlutad i fåtöljen och svarar på frågor. Kihlman föddes 1930 i Helsingfors och 1960 publicerade han sin första roman. Idén till den fick han i Kullo 1958.

Han berättar hur han levt ett rätt så isolerat och tryggt liv innan han flyttat hemifrån, men i Kullo möttes av en ny värld av människor, en mångfald. I Kullo hade han ett anspråkslöst arbetsrum med en kamin, ett bord, en stol och en skrivmaskin, och där skrev han i ett år på romanen.

– Det tog i regel ungefär ett år att skriva och ett år till innan boken publicerades, berättar Kihlman.

Då vi pratar om hur familjen förhöll sig till författarskap, kommer det upp att även Kihlmans far varit intresserad av litteratur. På den tiden var det dock ännu svårare att bli författare, särskilt om man hade en familj att försörja. När det blev klart att Christer Kihlman hade intresse för att skriva, uppmuntrades han av sin familj.

15

Christer Kihlman Född 14.6.1930 i Helsingfors Bosatt i Diktarhemmet i Borgå Skrivit bl.a. Rummen vid havet (Diktsamling, 1951), Se upp Salige! (1960), Den blå modern (1963), Inblandningar, utmaningar (1969), Människan som skalv (1971), Dyre prins (1975), Livsdrömmen rena (1982), De nakna och de saliga (tillsammans med Henrik Tikkanen 1983), Gerdt Bladhs undergång (1987), Om hopplöshetens möjligheter (Samtalsbok med Mårten Westö, 2000), Svaret är nej! (Skådespel, 1999) Översättningar till finska, engelska, danska, norska, estniska, ryska, tjeckiska och tyska Priser Fått bl.a. Litteraturfrämjandets stora romanpris (1972), Finländska statens litteraturpris (1976), Svenska litteratursällskapets pris (1976) och Svenska Akademiens Finlandspris (2008).

16P����������������På gränsen

Diktarhemmet En hedersbostad för finlandssvenska författare.

– Min far läste mina texter och hjälpte mig med språket. Hela familjeomgivningen uppfattade mig nog som författare, säger han.

Trots att yrket som författare kändes rätt, var det inte självklart från början. Mest på grund av samhällets krav började Kihlman stu­ dera juridik och senare litteraturhistoria. Dessa kändes dock inte rätt, så han började jobba som journalist. Många författare har jobbat som journalister vid sidan om, båda jobbar ju med ord. För Kihlman var jobbet som litteraturkritiker både givande och tungt.

– Att recensera gick bra så länge man inte själv skrev samtidigt, säger Kihlman. Det öppnar perspektiv, men tvånget att betygsätta kändes destruktivt.

Ett öde?

Vi kommer fram till att det finns många definitioner på författar­ skap, nästan alla har en egen definition att ge. Kanske är det så att man antingen lever och dör som författare, eller så gör man det inte.

– För mig, är författarskap något man föds till. Trots att man inte skrivit på några år, är man författare i grund och botten. Kanske är

”För mig, är författarskap något man föds till” det ett lite romantiskt svar, men så känner jag det, säger Kihlman.

Om man är intresserad av författaryrket, kan det vara en aning svårt att veta hur man ska gå till väga. Man är ofta tvungen att studera eller jobba vid sidan om. Det finns även stöd man kan erhålla och Diktarhemmet är en form av stöd för författare. Chris­ ter Kihlman har på nära håll varit med i debatten om stöd, då han 1969 meddelade att han slutar som författare. Han berättar att det berodde på brist på pengar och att händelsen hade en viss betydelse till impulsen för att instifta statliga författarstipendier.

För Kihlman har det varit av stor betydelse att komma in även på den svenska bokmarknaden, eftersom man inte klarar sig genom att enbart sälja sina böcker i Finland. Idag är det lättare att sälja sina böcker utomlands.

Fenomenet att skildra sitt liv Ett debatterat ämne under 2000-talet har varit trenden att skri­ va om sitt liv och allt mer personligt skildra riktiga människor. Jag frågar hur Kihlman förhåller sig till fenomenet och får som svar att han inte haft något behov av att skriva sitt liv. Han har dock skrivit ett självbiografiskt verk, Människan som skalv. Efter tre romaner kände han att han inte hade idéer för något nytt. Han använde sin ställning som erkänd författare och skrev om bland annat alkohol och sexualitet, ur sitt perspektiv.

Före Christer Kihlman har författarna Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Jarl Hemmer, Rabbe Enckell och ­­ Lars Huldén bott i författarbostaden.

– Jag vågade ta ställning, eftersom jag kunde stå för mina ord, säger Kihlman.

Han fortsätter med att berätta hur boken fick stor uppmärksam­ het och att den påverkade hans liv stort, genom otaliga telefonsamtal av läsare. Trots att många uppfattat boken som en bekännelsebok, var det inte så den var skriven. Kihlman poängterar att målet med boken var att öppna det instängda Finland, göra ett inlägg i sam­ hällsdebatten och påverka utvecklingen av litteraturen.

Karaktärerna kan komma från olika håll, men ofta är de på något vis speglingar av människorna i ens liv och egna erfarenheter. Trots att man inte skriver sitt liv, kommer inslag av det i texter. För Kihl­ man kommer karaktärerna av sig själva och formas med idén. Men de kommer inte ur intet.

– De formas av livserfarenheter och en del ur bekantskapskretsen.

Det är en sammansmältning av fantasi och erfarenheter. Likasom karaktärerna, skriver böckerna sig själva i mig.

Författarskapet förändras Författarskapet blir allt mer kommersialiserat. Marknaden är full med deckare, kokböcker och ungdomsromaner av flera slag, vilka har som mål att vara underhållande och ge pengar. Positiva för­ ändringar har också skett. Med hjälp av teknologin har skrivandet underlättats och böckerna har kunnat bli längre. Det är idag lättare att börja skriva också som allt yngre. Det är dock svårt att förutspå hur författarskapet kommer att utvecklas. Redan under Kihlmans karriär har det förändrats, både genom teknologins utveck­ ling och globaliseringen.

Det sista ämnet under intervjun är unga med författardrömmar.

Jag frågar om Kihlman, som erfaren författare, har några tips att ge.

Skämtsamt får jag en fråga som svar: – Finns det unga med författardrömmar?

Några tips kunde Christer Kihlman dock komma med. Som förfat­ tare behöver man uthållighet och tålamod. Man måste även inse att det finns otaliga andra yrken, vilka ger en säkrare inkomst. Kihlman summerar tipsen kort och gott: – Som författare ska man kunna ta emot dåliga tider och använda tider då man inte tjänar något, till att skriva. Det är även viktigt att komma ihåg att inte låta goda tider stiga en åt huvudet och inte låta dåliga tider slå ner en.

17

Personporträtt Vid ett fönsterbord på Loftet i Vasa träffas vi, Annika Åman och jag, för att diskutera pjästexter och skrivande. Annika Åman är verksam som regissör och skådespelare, och var med och grundade den fria teatergruppen Unga Scenkompaniet 2012. Åman beskriver sig själv som en väldigt intuitiv människa, som jobbar och skriver på känsla, i motsats till vårt samhälle idag, där det ofta är enbart det intellektuella som uppskattas. Hur skriver man för scenen egentligen?

– Fast man känner att man kanske har skrivkramp, eller kreativitets­ förstoppning tror jag att arbete också föder arbete, säger hon och ler lite. Om inspiration säger hon att man behöver vara disciplinerad, och att man behöver ha utsatt arbetstid. Inspiration är något som kan job­ bas fram. Själv söker Åman lugn och ro för att nå sin inspiration. Det hittar hon bland annat på stadsbiblioteket i Vasa, där hon ofta satt då hon skrev sitt slutarbete, pjäsen Kornelias hjärta.

Annika Åman hittar mycket att tala om i mina frågor, men återkny­ ter alltid tillbaka till ursprungsfrågan på ett skärpt sätt. En synnerligen viktig egenskap att ha när man ska förena alla olika spår i en pjästext.

Hon talar lugnt och naturligt med händerna runt en kopp varmt te.

Uppmärksamt noterar de glada ögonen människorna utanför fönstret.

Ett tusenbitars pussel – För att jag inte kan låta bli, svarar hon på frågan varför hon skriver.

Och det är inte bara pjästexter och manus som den Åmanska pen­ nan producerar, utan också dikter, sångtexter och prosalyrik. Redan som fyraåring lärde hon sig skriva, och de första egna berättelserna skrev hon då hon var fem. De berättelserna

DRAMA text & bild Christa Lundström

18P����������������På gränsen

Meningen med meningarna – en alternativ tolkning Är låttexter litteratur? Jag ska beskriva en skolgång för er med hjälp av en sådan, och om det inte var litteratur förut kanske det blev nu? Plockar man ut valda rader kan innebörden bli en annan. Kring meningarna kan man bygga upp berättelser. Som med den här sjuttiotalslåten.

On a dark desert highway, cool wind in my hair. Suck.

Det är tungt att vandra genom skolan i 12–13 år. Ibland får man kämpa för att uppfatta något, då allt bara blåser förbi en. Det är en lång väg, håhhåjajja, och bred som en motorväg av alla förväntningar. Ens eget spår kan kännas mycket litet där man vinglar fram mellan alternativen.

Up ahead in the distance, I saw a shimmering light. Någonstans där långt framför en lyser studentexamen, eller snarare det som kommer efter, friheten. Men My head grew heavy and my sight grew dim, man drunknar i essäer, uträkningar och analyser, och det privatliv man försöker leva strimlas i småbitar. Ibland snubblar man och har plötsligt hela ansiktet fullt med deadlines.

There she stood in the doorway. Det kan vara en förälder, en lärare, en bekant, och man märker att, åhå, det finns någon som bryr sig om en. Det kan bli Heaven or

Plockar man ut valda rader kan innebörden bli en annan. this could be Hell, men man försöker ta sig igenom det.

Någon lyser vägen för en. Ibland lyssnar man kanske mera på främmande röster, men man släpper inte ljuset med blicken.

Some dance to remember, some dance to forget. Kanske man lyssnade lite för noga på de där obekanta rösterna.

Men visst gjorde man något bra också? Det uppstod plötsligt inspiration och... Varje dag är första dagen på ens nya liv. Släpp snedstegen.

And still those voices are calling from far away. Vid någon tidpunkt inser man att de främmande rösterna är ens eget tvivel, och då kan man distansera sig.

Please bring me my wine. Ta en paus. Ha roligt.

Mirrors on the ceiling. Ibland ser man sig själv som från ovan. Vanligtvis när man är riktigt trött och slutkörd. Alla ens olika jag stirrar på en med forskande/hopplös/hoppfull/besviken/tom blick. Men, Relax, said the night man, och där tänker jag sluta.

Eagles Hotel California och jag har trots allt lite olika syn på livet. Jag vill att det ska gå bra. Jag tar en paus och fortsätter senare.

Christa Lundström

19

handlade om ensamma mammor, kvinnor och barn, och var ganska sorgliga. Också i sina senare texter vill Åman lyfta fram den lilla människans kamp och ställa sig på de svagas sida. Här citerar hon författarinnan och poeten Sylvia Plath, ”I write only because / There is a voice within me / That will not be still”. Skriva är också något hon känner att hon verkligen kan. Hon ger gärna barnet och kvinnorna en röst, i en värld där männen ofta dominerar i huvudrollerna.

– I vissa fall tror jag nästan att man måste regissera själv, att man måste fullfölja uppdraget, tror Åman. Så var fallet när det gällde hennes pjäs Lumpänglar, som spela­ des på ­Oravais Teater 2013 och 2014. Den berättelsen bar hon inom sig. I framtiden ser hon ändå gärna sina texter i händerna på någon annan. Att regissera någon annans text gör att man kan se mera objektivt på texten, och eventuellt stryka onödiga saker. Kill your darlings, vilket kanske inte alltid är så lätt när man själv regisserar eget manus.

– Själva skrivprocessen är som en berg- och dalbana, kon­ staterar hon, och beskriver det flow som kan uppstå samt den självkritik som varvas med den. Att pendla mellan att tycka att ens text är stor och bra eller pinsam. Åman påmin­ ner också om att man med tiden får perspektiv på sin text.

På datorn har hon vid sidan av själva skrivdokumentet också ett inspirationsdokument, där hon samlar ledord, repliker och bilder, och liknar skrivandet vid ett tusenbitars pussel man får plocka ur. Att skriva en pjäs är att pussla, menar hon, att se vad som händer om man sammanför två karaktä­ rer, och om det inte fungerar får man pröva en annan väg.

– Det bästa i skrivprocessen är när man känner att alla svaren finns där, att det hänger någonstans i luften och det enda man behöver göra är att lyssna och plocka ner det. Att avtäcka den värld man ser för sitt inre, berättar hon. Och sen, när man börjar vara någotsånär på väg är det bra att ha någon annan, ett yttre öga, att läsa vad man har skrivit.

Någon man har förtroende för. Nästa roliga steg är att höra texten läsas av skådespelarna.

– Då hör man vad som fungerar, eller man får det bekräf­ tat att det fungerar, säger hon.

– Ens pjäser och ens texter blir ju verkligen som ens barn.

Hela processen med att jobba fram texten är som att vänta barn, och sedan få ut det här barnet, pjäsen, och se det börja gå, säger Åman.

Vill skriva och blanda många olika genrer Annika Åman har många pjästexter på lager, bland annat en uppföljare till den populära Lumpänglar. Om allt går väl får vi också någon gång i framtiden ta del av hennes prosa­ lyriska texter i pjäsform. Hon skriver förstås också för Unga Scenkompaniet, som riktar sin verksamhet till barn och unga, och vill gärna kombinera musik med dikt och dans.

Många idéer kan hon också tänka sig sluta som filmmanus, som hon är väldigt intresserad av. De första erfarenheterna

20P��������������På gränsen

Annika Åman Ålder 28 Bostadsort Vasa Utbildning Dramainstruktör från yrkeshögskolan Novia Har skrivit Kornelias hjärta (slutarbete, fick bland annat ett hedersomnämnande av Svenska Teatern), ­Lumpänglar, Kom, vi flyger!

Har regisserat Hjälten på den gröna ön (Oravais Teater 2010), För några stockars skull (Oravais Teater 2011, 2012), Lumpänglar (Oravais Teater 2013, 2014) Aktuell just nu Jobbar på Unga Scenkompaniet, putsar på Kom, vi flyger! som hon har skrivit och regisserat för Malakta

i filmregi har hon fått under det senaste året i och med Kom, vi flyger!, en dramaserie producerad av Malakta som hon själv skrivit manus till. Serien kommer att visas i hela Norden hösten 2015.

– Jag rör mig på många plattformar, och känner att jag skulle vilja skriva mera prosalyriskt, kanske en roman, film, musik...

Drömmar om en diktsamling finns också, bara tiden räcker till. Det är inte bara en pjäsförfattare som pratar, utan en allkonstnär. Men som för många konstnärer hänger arbe­ tet på stipendier och många idéers öde avgörs av om Åman får stipendium eller inte. Plan b är att fortsätta arbeta som hon gör nu, men får hon arbetsstipendium tänker hon stiga åt sidan ett år från Unga Scenkompaniet och fokusera på det egna skrivandet. Åman drömmer sig gärna bort i lokalhistorien, men vill i sina texter också följa nutidsmänniskan. Åman tittar ut genom fönstret och nickar mot människorna som promene­ rar där utanför.

– De som står och väntar på bussen där? Eller den lilla pojken som går förbi. Vad tampas de med i sitt liv?

”Skillnaden mellan det som sägs och det som egentligen menas” Annika Åman har flera år regisserat på Oravais Teater, bör­ jandes med Hjälten på den gröna ön 2010. Vad tänker man på då man regisserar någon annans material?

– Jag valde pjäs med tanke på den österbottniska som­ marteaterpubliken, säger hon, och tillägger att det ska finnas något i texten som gör att man vill skrapa på ytan och se vad som finns under.

Vad kännetecknar då en bra pjästext? Svaret kommer genast: undertexten.

– Dramatik är skillnaden mellan det som sägs och det som egentligen menas, säger Åman. Om allting sägs rakt ut blir det platt. Viktigt för Åman är att det finns något i det osagda som lockar och att tematiken är aktuell.

Då kan man undra om hon har någon drömpjäs hon skulle vilja sätta upp? Åman funderar en stund.

– Borde man ha det? Jag upplever att det i världsdra­ matiken inte finns alltför mycket som skildrar framför allt kvinnornas innersta väsen. Kanske det är därför som jag vill skriva själv.

Men om hon måste välja skulle hon välja ett verk av den kinesiske författaren, dramatikern och Nobelpristaga­ ren Gao Xingjian, och ger som exempel Nattvandraren el­ ler Dialoger och genmälen. Hans texter kom hon i kontakt med under studieperioden, och fastnade för det abstrakta och spännande språket. Eller så skulle hon vilja iscensätta Klaus Härös film Den nya människan.

Bidrar med text Åman tycker också att vi i vår tid borde ta fram fler be­ rättelser för att bevara vårt språk. Det är också teaterns uppgift att erbjuda publiken ett utmanande och gott språk, och hon tycker inte att det är något att vara rädd för, även om man skulle sätta upp till exempel en Topeliuspjäs för barn idag.

– Överlag så tycker jag att vuxna ofta är alltför fokuse­ rade på vad barn förstår och huruvida barn kan ta till sig olika saker, säger hon. Oftast vill de vuxna skydda barnen från hemskheter, men Åman anser att man måste våga visa för barn som fått uppleva svåra saker att de inte är ensamma.

– Vi måste våga visa – bekräfta för barnen att det inte är så lätt att vara barn, att vara människa.

– Det förargar mig också, säger Åman, när vuxna säger att barn inte förstår språket. Jag förstår inte varför man alltid ska förstå allting, räcker det inte bara med att uppleva? En teaterupplevelse är också alltid individuell. Det är viktigt att man betonar för barn att det inte finns några rätt och fel när man pratar om en teaterupplevelse.

För att återknyta till bevarandet av vårt språk genom tex­ ter säger hon också att det kanske är det som driver henne att skriva. För att bidra till kulturlivet.

– Det är väldig viktigt, allt det som görs på svenska i Finland. Jag vill vara en del av det.

När intervjun gjordes väntade Annika Åman på besked om sagda arbetsstipendium. Den finlandssvenska dramati­ ken är i trygga kvinnliga händer, Åman beviljades medel för att skriva.

Sagan jag själv kan ändra Ord för ord läser du texten som målar upp en bild för dig.

Det är vad skönlitteratur är för mig och för många andra.

Men vi lever i en värld som förändras snabbt, där det gamla skall bytas till nytt. Litteraturen måste anpassas till den moderna människans förväntningar. Så vad är nästa innovativa uppfinning? Det faktum att ungdomar läser mindre än för 40 år sedan och istället tillbringar stor del av sin tid vid datorn ser jag som en möjlighet snarare än ett nederlag för litteraturen. Jag hoppas att fantastiska skönlitterära verk som nu dammar i bokhyllan kunde reinkarneras i videospel och att den skrivna litteraturen kan leva i symbios med den virtuella en dag.

En bra bok blir aldrig gammal. Därför kunde bokförlag och speltillverkare samarbeta för att utveckla nya videospel utgående från eller inspirerade av de stora klassikerna. Utvecklingen av ett videospel är förvisso dyrt, men vill man nå den yngre målgruppen är det kanske det som krävs. Även äldre människor skulle säkert uppskatta att de själva har möjligheten att bestämma karaktärernas öde. Sagan om ringen, Harry Potter och Narnia är exempel på böcker som genomgått en adaption till att bli videospel och har sålts i miljontals exemplar. Böcker som Till jordens medelpunkt av Jules Verne eller varför inte Don Quijote har därför enorm potential att bli lyckade videospel.

Det är omöjligt att förutspå spelvärldens utvecklingsmöjligheter. Men att tiotals miljoner tillbringar sin fritid framför konsolen eller datorn varje dag är utan tvekan ett globalt fenomen. Litteraturen borde därför välkomna det virtuella med öppna armar. Ifall man vidareutvecklade

Tiotals miljoner tillbringar sin fritid framför konsolen eller datorn varje dag. genrer kunde den spelande masskulturen få nya spännande uppgifter. Genom att lösa moraliska och etiska dilemman lär den spelande sig tänka mera djupgående och analytiskt. Problemlösning i kombination med olika hjälpmedel där spelaren aktivt måste tänka nytt utvecklar den kreativa förmågan. Liknande spel finns redan på marknaden men är oftast mycket monotona och händelsefattiga och når på så sätt inte den stora allmänhetens intresse. Trots det är möjligheterna många. Videospel skulle kunna ha en mycket pedagogisk funktion.

Jonas Lang

21

Digitaliseringen flåsar oss i nacken

Framtida skräckscenario?

Tekniken tar över vårt vardagliga liv. Och det finns ingen väg tillbaka. Men låt mig fråga er – vart tar de gamla hederliga böckerna vägen?

Det gäller att inte låta läsningen försvagas. Godnattsagorna är texter som redan i tidig ålder ger barnen en inblick i andras liv, känslor och tankar. Högläsning skapar också en gemenskap och interaktion då man tillsammans tar del av en text.

De romantiska klassikerna som varit med oss i flera århundraden, som lärt oss om relationer och om människans svagheter och bekymmer förblir oförändrade. Handlingarna i böckerna består, men det gör inte världen utanför.

Jag ser framför mig 21 elever som sitter och lyssnar på läraren och slött trycker på ett tangentbord. Datorer, pekplattor och smarttelefoner så stora att de knappt går att hålla i. Teknologin har gått framåt i rasande takt. Inte ett papper finns i sikte. Javisst, man skulle ju spara papper så att inte regnskogarna blir fördärvade. Pennor ser jag inte heller någon skymt av. Varför skulle man behöva någon penna då man inte längre använder den uråldriga uppfinningen.

Detta skrämmer mig. Det skrämmer mig mer än om alla regnskogar i hela världen försvann. Teknologin är en ny fräsch grej och alla vill så klart ta del av den och göra den till något oumbärligt. Det som samhället inte har tänkt på är att alla inte är beredda att övergå till datorer och pekplattor. Då talar jag inte bara om undervisningen, utan om alla situationer där man instiftar modern teknologi och skrotar den antika idén om papper och penna. Det som upprör mig mest är frasen ”vare sig man vill eller inte”. Teknologin ska alltså tas med i nästa läroplan, som alla lärare ska följa, vare sig de vill eller inte. Orättvist, tycker jag.

Högläsning skapar också en gemenskap och interaktion då man tillsammans tar del av en text Det finns goda sidor med digitaliseringen; vi lär oss söka och sprida information snabbt vilket förr skulle ha tagit betydligt längre. För att inte nämna hur bekvämt det är att bära med sig ett helt bibliotek i en surfplatta där man till på köpet har alla sina vänner.

Idag är vi vana med lätt tillgängligt material, ofta i visuell form såsom film och video. Böckerna däremot tvingar läsaren att skapa egna bilder kring handlingen. Symboler har också blivit en del av vardagen, dessa kan användas istället för ord, meningar eller till och med känslor. Det går snabbt och behändigt att bara klicka på en ’tummen upp’symbol istället för att ta sig tid att med egna ord skriva och berätta hur någonting gått till.

Vi har också lättare att publicera och dela med oss av våra tankar inför hela världen; men lika lätt är det att just den tanken försvinner i det övriga flödet. I och med digitaliseringen lär vi oss också att behandla och granska texter kritiskt eftersom vi tar emot en så stor mängd information.

Men vi måste också ha tid för tankar.

Somliga klagar på att det inte finns något val angående digitaliseringen, att vi blir tvingade in i dessa nya utmaningar. Visst kan det finnas en hel del sidoeffekter angående denna modernisering, men varför inte se på det som en ny och spännande utmaning? Läs böcker, men också på surfplatta. Kanske till och med en ljudbok någon gång?

Filippa Forsén

Teknologin ska alltså tas med i nästa läroplan, som alla lärare ska följa, vare sig de vill eller inte.

Orättvist, tycker jag.

Det har gjorts undersökningar som visar att hjärnan bättre inkodar text som finns på papper. Fastän hjärnan anpassar sig till nya intryck är det ändå fråga om en vanesak; hjärnan är van med att texten ska finnas på papper och inte på skärm. För att behålla de gamla läsvanorna måste föräldrarna uppmuntra barnen till att läsa men också själva läsa högt för barnet och inte bara ge en smarttelefon till födelsedagspresent när barnet har lärt sig gå. Här hävdar ofta föräldrarna att barnet kan bli en duktig läsare genom att t.ex. spela spel på smarttelefonen, men enligt mig är det inte samma sak att sitta som fastklistrad vid en skärm som att läsa tryckt text. Hälsoaspekterna är också ett kapitel för sig.

Alla människor behöver inte tycka att man ska läsa böcker i pappersformat eller uppmuntra barnen till det och jag förstår att det är lätt att bli förblindad av den nya teknologin. Jag själv, liksom de flesta andra, använder dagligen internet. Dock undrar jag varför vi ska skrota ett välfungerande system? Jag vill sannerligen inte uppleva dagen då alla läroböcker har bytts ut mot datorer och eleverna inte längre kan eller har möjlighet att läsa ur en vacker bok med prasslande papperssidor.

Alicia Bärlund

22P��������������På gränsen

Mina internetbekännelser

Litteratur finns också på internet!

Internet är en underbar plats där man kan se på videor som gör en glad när man mår som allra sämst, blogga om maten man lagar, eller träffa likasinnade som bor på andra sidan jorden, och eventuellt skapa livslånga vänskapsband.

Man kan se, läsa och höra om saker som sker ute i världen nästan innan de skett. Nu använder man internet också i undervisningssyfte. Infon till ditt projektarbete kan finnas på National Encyklopedin eller liknande sidor, och matteformeln du ska lära dig till matteförhöret kan finnas förklarad i en video på YouTube. De flesta uppgifter kan lämnas in elektroniskt via t.ex. Fronter eller e-post.

Men när du kommer hem och ska börja jobba på din geografiessä och sätter dig framför ett tomt Word-dokument och stirrar på den blinkande markören, drabbas du av en tyst panik. Du öppnar din webbläsare och tittar genom Facebook eller Twitter för att lugna ner dig. ”Bara fem minuter till” tänker du. När du sedan ser på klockan efter vad som känns som fem minuter upptäcker du till din förfäran att det visst gått en halvtimme. Du tar upp dokumentet igen och skriver ner några rader text. Du tar upp webbläsaren för att kontrollera att ditt påstående stämmer men du märker inte att du förvillar dig in på någon sida som testar hur lik du är Kim Kardashian. Du kommer på dig själv då du sitter och myser åt bilder på babysengångare. Du ser klockan. Du har slösat 45 minuter då du sett på bilder på babydjur. Klockan är för mycket för att fortsätta skriva. ‘Jag fortsätter imorgon kväll...’ tänker du.

Som många andra spenderar jag ibland min lediga tid på internet. En stor del av den tiden går åt till att läsa olika sorters citat eller bloggar. Hur konstigt det än låter är detta viktigt för mig. Ofta då jag inte har någon motivation alls loggar jag in på weheartit och kollar igenom olika citat för att bli mer motiverad att göra något. Det kan vara allt från att jag vill ha en bättre dag till att bli mer motiverad att läsa på ett prov. ”Change the way you look at things, and the things you look at change” av Wayne Dyer, är ett citat som får mig att tänka positiv hur tung dag jag än har. Jag påstår att detta citat och mycket annat som jag läser på internet är litteratur.

Det har blivit vanligt med olika sorters citat i bloggar, på Instagram, weheartit, facebook och twitter. Citaten har olika betydelser beroende på vem som tolkar dem. Någon kanske får inspiration av dem, en annan läser dem för att bli på bättre humör och en tredje kanske läser dem helt enkelt för att det är roligt. Men hur vi än gör så hittar vi inspiration i källor som vi läser och som utvecklar vårt språk.

Ungdomar anses spenderar för mycket tid på datorn och internet och det anses påverka deras skriv-och läsförmåga på ett negativt sätt. Men har någon tänkt på att det finns lika mycket text på nätet som i böcker eller tidningar? Ungdomar kanske inte läser på samma sätt som förut men

Det finns otaliga ungdomar som distraheras av internet då de ska göra sina skolarbeten och som förskjuter essäerna till två dagar före deadline. Jag är en av dem.

Jag är inte stolt över detta.

Har detta eller något liknande någonsin hänt dig? Då är du inte ensam. Det finns otaliga ungdomar som distraheras av internet då de ska göra sina skolarbeten och som förskjuter essäerna till två dagar före deadline. Jag är en av dem. Jag är inte stolt över detta. Jag lovar mig själv i början av varje ny period att jag ska börja göra uppgifter i tid och läsa läxor ordentligt istället för att spara allt till dagen före det viktiga förhöret. Men internet spökar alltid i bakgrunden. Det är ju väldigt svårt att undvika internet och sociala medier i dagens värld, och när det sker är det oftast ofrivilligt och då blir vi irriterade, arga och svär om den dåliga uppkopplingen.

Så, hur ska man lösa detta? Gör skolarbeten lika underhållande som Tumblr. Då skulle jag vara med. Helt inloggad.

Jag upplever att litteraturen på nätet är underskattad. det betyder inte att de skulle läsa mindre. Jag själv har läst massor med olika texter på internet som utvecklat mitt språk. Alltid då jag blir intresserad av något slår jag upp det och relativt ofta leder det till att jag stöter på något nytt ord.

Då kollar jag upp vad ordet betyder och vips har internet förbättrat mitt språkkunnande.

Många människor upplever att litteratur endast är böcker och tidningar. Men på samma sätt är ju bloggarnas textinlägg eller citaten litteratur, i alla fall enligt mig. Fastän till exempel blogginläggen kan vara vardagligt skrivna eller innehåller fel så är det ändå texter som först blivit skrivna och sedan lästa. Logiskt tänkt är det litteratur.

Vi ungdomar kommer i kontakt med litteratur hela tiden.

Fastän föräldrarna eller andra vuxna inte märker det eller ens vet om det så myllrar internet av olika sorters texter.

Jag upplever att litteraturen på nätet är underskattad. På samma sätt som vuxna söker inspiration i böcker, tidningar och televisionen, söker vi den på internet.

Carolina Söderqvist

Élin Englund

23

Analys

text Saga Nummela

och Natalie Skogman bild Kristofer Söderström

24 P��������������På gränsen

FEMTIO NYANSER AV MISSFÖRSTÅND? Den hypade historien om unga Anastasia Steele och framgångsrika Christian Grey väckte många frågor och starka åsikter när filmatiseringen hade premiär på alla hjärtans dag 2015. Vad är det egentligen för en sorts historia? En kärlekshistoria? Och hur framställs kvinnan i dessa böcker och nu även på film? Är det här ett oroande fenomen för dagens yngre generation som kommer att förvränga deras syn på förhållanden och sex? Eller handlar allt bara om ett enda stort missförstånd kring seriens riktiga mening?

25

70% 30%

47% 53%

kvinnor män

ja nej

Enkätsvar

Har läst boken

F

emtio nyanser är en erotisk boktrilogi skriven av den brittiske författaren ​ E.L. James och den har under de senaste åren diskuterats flitigt. I samband med filmatiseringen av den första boken, Fifty Shades of Grey, som kom ut på våren 2015 har filmen med samma namn och de två påföljande böckerna, Fifty Shades Darker och Fifty Shades Freed, ytterligare blivit ett omdiskuterat ämne i medierna.

Vet du vad Fifty shades of Grey handlar om?

Vi ville få en tydligare bild av alla dessa åsikter kring serien.

Vi lanserade en Google-enkät som låg uppe en vecka, inter­ vjuade en psykolog och besökte en butik som säljer erotiska redskap. Enkäten besvarades av 168 personer varav 117 var kvinnor och 47 män.

I enkäten frågade vi om man visste vad serien handlade om och majoriteten av de 168 som deltagit i undersökningen sva­ rade ja. Men tydligen är det inte så många som egentligen vet eftersom endast ungefär hälften av dem som påstår sig veta

26P��������������På gränsen

78% 22%

ingen kommentar negativ

Kommentar om kvinnosyn, har inte läst boken

90% 10%

ingen kommentar negativ

Kommentar om kvinnosyn, har läst boken

vad Femtio nyanser är inte hade sett filmen eller läst boken.

Det är intressant att ändå hela 22% av de 90 personerna som inte hade läst boken hade en starkt negativ åsikt om bokens innehåll och kvinnosyn medan endast 10% av dem som läst boken hade liknande åsikt. De mest uppmärksam­ made reaktionerna har varit kring kvinnosynen i serien, vilket framkommer i de öppna svaren i enkäten.

Bästsäljaren är mer än sex Med tanke på att boken dragit till sig så många läsare så borde det vara en minoritet som har de negativa åsikterna.

Så vad är det egentligen som är så tilltalande i handlingen, med tanke på att E.L. James bokserie sålt över 100 miljoner exemplar och varit New York Times bästsäljare? Bland annat Dr Laura Berman (http://wgntv.com/2015/02/17/dr-lauraberman-on-womens-fascination-with-fifty-shades-of-grey ), har funnit att boken är väldigt tilltalande för kvinnor, oberoende av ålder eller sexuella erfarenheter. Men i grund och bot­ ten är det kanske inte de erotiska fantasierna som tilltalar kvinnor, utan intrigen, alltså berättelsen om en kvinna som är så förtrollande att hon kan ändra på en man och att han kan ändra på sin natur för henne. Den sagolika berättelsen

tilltalar enligt Berman den lilla flickan som finns någonstans inom dagens starka och självständiga kvinnor.

Sänkt tröskel, mindre pinsamt BDSM, det vill säga Bondage and Discipline (bd), Dominance and Submission (ds), Sadism and Masochism (sm) har också diskuterats i samband med bokserien. Många är av den åsikten att beskrivningen av BDSM kulturen i boken inte är verklighetstrogen. De sadomasochistiska lekarna gestaltas på ett dåligt sätt och ger en felaktig uppfattning av kulturen, vilket även framgår av de öppna svaren i enkäten bland dem som responderat och själva håller på med BDSM. Hypen kring en bok och en film som går in på något som är väldigt tabu har kanske öppnat upp en möjlighet för en mer fördomsfri diskussion. Vi tar oss till en butik som säljer erotis­ ka redskap: Unisex i Vasa. Det känns väldigt främmande och smått genant att som unga tjejer mitt i veckan smyga in i en butik som säljer produkter som inte är riktade till ungdomar.

Men den avslappnade personalen och musiken i bakgrunden utgör en bekväm och trygg miljö för att våga sig in i butiken.

– Bokserien har sänkt tröskeln för människor att våga sig in i butiken, svarar Jimi Soinila som jobbar på Unisex, då vi frågar om han märkt någon skillnad i besökarantalet efter filmpremiären.

Han förklarar ytterligare att det syns bland annat i att unga vuxna vågat köpa presenter eller roliga priser för fester.

Försäljningen efter filmpremiären har ökat åtminstone i Unisex’ butiker i Vasa och Tammerfors.

Hur syns det i samhället?

Medan serien har haft en positiv påverkan på försäljningen av böcker, erotiska redskap och biobiljetter så kan den också ha en förödande inverkan på människors parförhållanden. Vi ville höra en professionell kommentar om bokens inverkan. Vi intervjuade en psykolog i Vasa som väljer att förbli anonym.

– Liksom Ana i serien glömmer man lätt bort sina egna vär­ deringar och gränser då man är stormförälskad i någon och då kan det lätt gå för långt och utanför bekvämlighetens gränser, påpekar psykologen Lasse.

– Men det är också mycket väsen för ingenting, menar Lasse, eftersom vi också har andra böcker som väckt den stora allmänhetens intresse. Hannu Salamas Juhannustanssit på 1960-talet var ett sådant verk och det blev bannlyst.

I enkätsvaren framkommer det att flera är oroliga för vilken påverkan bokserien har på samhällets unga. I en del av svaren i enkäten betonas att man kan få en orealistisk bild av hur ett normalt förhållande ska vara. Speciellt unga kan missförstå innebörden i boken, att den verkligen är fiktiv och att förhål­ landet inte är att efterlikna.

– Nätet, sociala medier och samhället är fullt av liknande påverkan så en hypad bokserie kan inte ha en omvälvande och unik påverkan på ungas syn på förhållanden, menar psykolo­ gen Lasse.

Källor

Jimi Soinila, Unisex Vaasa Lasse, psykolog i Vasa

27

Förebilder

Kvinnokraft!

S

ofokles, en välkänd dramatiker uttalade under antiken orden: “Kvinna, tysthet är din vackraste prydnad.” Är det verkligen kvin­ nans uppgift i litteraturen, att tiga? Kvinnan har genom tiderna oftast haft en biroll, även i de mest kända klassikerna. Kvinnan är den som väntar på att bli räddad, inte den som räddar.

Vi ville veta hurdana kvinnliga karaktärer flickor vill läsa om, och som de samtidigt kan se upp till. Vi gjorde en gallup i Borgå Gymnasium, där vi frågade vilka kvinnliga huvudpersoner som flickeleverna beundrat i nå­ gon bok de läst som små. Dessutom ville vi veta vilka personlighetsdrag det var som de fäste sig vid.

Svaren var varierande, men till de vanligaste hörde att flickorna beundrade en karaktär för att hon var “stark”, “modig” och “klok”.

Flickor vill läsa om kvinnor som inte bara väntar på en räddande prins, utan vågar göra saker själva och sticka ut på ett sätt som inte kvinnliga karaktärer brukar göra.

Förutom dessa egenskaper, svarade en del flickor i gallupen att det också var viktigt att personen var snäll. Muminmam­ man togs upp ett par gånger, vilket visar att flickor också vill läsa om traditionella kvinnokaraktärer.

BIBLIOTEKARIE CATHARINA LATVALA på Borgå

stadsbibliotek säger att flickor har lättare att välja mera ”pojkiga” böcker, medan pojkar väldigt sällan väljer böcker som handlar om flickor. På frågan om det finns några stereotypa böcker som nästan alla flickor lånar, nämner hon älvböckerna och Lasse­ Maja-böckerna. Flickor vill läsa om prinsessor men också spännande böcker.

På frågan om flickor ser på huvudkaraktärerna som förebilder svarar Latvala jakande, men hon tror det är lättare att se upp till ’’vanliga loosers’’, än till prinsessor eller flickor med su­ perkrafter. Latvala betonar också hur viktigt det är att flickor inte bara kan identifiera sig med en styrka, ”utan med personen”.

FLICKOR TYCKER ATT DET räcker med att männen är vinnarna.

Flickor vill läsa om kvinnor som klarar sig precis lika bra som män. Dagens kvinnor har de facto en mycket starkare roll än vad kvinnor hade förr. Det här vill vi se i böcker också.

text och bild Filippa Forsén,

Olivia Lindström och Sirke Roisko 28P��������������På gränsen

Vi plockade fram tre kvinnliga karaktärer ur litteraturens värld. De representerar olika genrer och tider men de har alla sådana egenskaper som flickorna i vår gallup beundrade, nämligen styrka, mod och klokhet.

Elisabeth Bennet är den kvinnliga protagonisten i Jane Austens bok ”Stolthet och fördom” (1813). Hon är en av de mest älskade karaktärerna inom den brittiska litteraturen genom tiderna, men varför har vi valt att lyfta fram henne? Jo, för att hon var intelligent och frispråkig, något många kvinnliga karaktärer inom 1800-talets litteratur inte var.

Elisabeth Bennet kom från en ”bra” familj.

Hon var väluppfostrad, men hade sin egen starka vilja och en självständig röst, som hon ville göra hörd. Hon visste att hon måste gifta sig, men hon vägrade att gifta sig om det inte var av kärlek — vilket var rätt så ovanligt under 1800-talet. ”Stolthet och fördom” kretsar kring Elisabeths relation till familjen och den manliga huvudpersonen Mr. Darcy. Elisabeth tvingas göra sig av med sin stolthet och sina fördomar då hon blir kär i Darcy.

Fastän Jane Austen skriver om Elisabeth som en bestämd och målmedveten kvinna, är hon inte för perfekt. Hon gör misstag och har sina småfel, vilket gör henne till en karaktär som är så universellt tilltalande att kvinnor även efter 200 år kan relatera till henne.

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump eller bara Pippi, är en av de få starka kvinnofi­ gurerna vi träffar på inom litteraturens värld.

Pippi är en intelligent, smart och äventyrslys­ ten flicka som lever ensam i Villa Villekulla.

Då böckerna kom ut på 1940-talet var det lätt att uppfatta Pippi som kontroversiell; hon sprängde alla dåvarande gränser för hur tjejer och kvinnor skulle framställas. Författaren Astrid Lindgren har lyckats inspirera barn och vuxna över hela världen med sin starka litterära karaktär.

Pippi är världens starkaste, har röda flätor och vågar säga emot vuxna. Hon är motsatsen till en Disneyprinsessa. Hon är lagom tokig, olydig och stark. Många anser att hennes mod och styrka kommer från att hon är självständig.

Pippi har varit och kommer säkert alltid att vara en förebild för både barn och vuxna. Hon tycker att man inte måste följa samhällets nor­ mer och regler. Hon bevisar också för världen att man klarar sig långt utan att vara en typisk ”duktig flicka”. Pippi förespråkar också att fast man har en svår bakgrund så kan det ändå gå riktigt bra för en. Pippi kan därför också ses som en stark förebild för utsatta kvinnor.

Katniss Everdeen När Hungerspelen kom ut blev boken genast populär över hela världen. Katniss Everdeen är huvudpersonen. Hon är 16 år gammal och bor i distrikt 12 med sin mamma och 12-åriga syster, som hon försörjer genom tjuvjakt utanför sitt distrikt. Katniss vågar ta tag i saker och kämpar för det hon vill. Hennes mod kommer fram när hennes syster blir vald till Hungerspelen, och Katniss frivilligt ställer upp för att rädda henne.

Katniss vet att man vinner Hungerspelen genom att döda, men hon vill ändå delta på sitt eget sätt. Hon vill inte döda, utan väljer istället taktiken att överleva. Det tar ändå inte länge förrän hon lär sig hur spelet fungerar, och man kan se hur hennes klokhet och mod växer under spelets gång. Hon är inte den som sitter och väntar på att bli räddad, utan tar tag i saker på egen hand.

Det är ovanligt med en spänningsroman där en kvinna är huvudperson. Oftast ser vi män som är starka som berg och skjuter och dödar med stora vapen. Som läsare förvånas man över att huvudpersonen är en vanlig flicka från en vanlig familj. Vi är inställda på att en spän­ ningsroman handlar om manliga karaktärer.

Men det är det här som är det viktiga, att vi får läsa om kvinnor som är modiga och starka, som leder spelet och kan sin sak. Och Katniss är just en sådan kvinna.

29

Ge böcker en chans I skolan har jag ofta hört suckar och stön av mina vänner då läraren gett oss i uppgift att läsa en bok. De klagar på att de varken har tid, lust eller ork att sitta och läsa. Själv har jag ingenting emot att läsa böcker, tvärtom är det något jag gillat ända sen jag lärde mig läsa.

Men senast jag fick till uppgift att läsa en bok, fann jag mig själv stönande över det tillsammans med mina vänner. Jag hade helt enkelt ingen extra tid att sitta och läsa då alla andra skolämnen samtidigt tryckte på. Det kändes nästan oöverkomligt att läsa ett kapitel, då jag visste att jag hade en hel hög av andra läxor som väntade på

Att ligga i hängmattan eller på stranden med en bra bok och något gott att äta — det älskar jag. mig. Dessutom var boken ingenting för mig, den var både deprimerande och svår att förstå. Läsupplevelsen blev med andra ord mycket negativ, ett måste att göra något jag inte ville. Är detta tvång som uppstår i skolan en anledning till att unga inte läser på sin fritid? Och om det är därför folk inte läser, hur kan man då motarbeta detta?

Själv tycker jag att det är viktigt att man får positiva minnen av läsning, då blir det ju något man vill göra om. Förstås är det inte så lätt, ibland måste man läsa något man inte vill. Men då man själv får välja vilken bok man läser är det redan en bra start till en positiv läsupplevelse. Jag tycker alla borde prova att läsa en bok de själva valt t.ex. på sommarlovet. Då kan man läsa i lugn och ro utan stress. Det är nog just under sommarlovet som jag läser mest böcker. Att ligga i hängmattan eller på stranden med en bra bok och något gott att äta — det älskar jag.

Det är den bilden jag hoppas att flera skulle ha då de tänker på böcker, det behöver inte vara svårt, tråkigt eller stressigt. Det kan och borde vara något man njuter av och ser fram emot att göra. Precis som en bra film, så är en bra bok svår att lämna ifrån sig.

Linda Serell

30P��������������På gränsen

I

dagens samhälle är det lättare än någonsin att komma åt bloggar och att själv starta upp en blogg. En blogg kan startas upp av vem som helst och i princip när som helst.

Bloggandet i sig kräver inga förkunskaper, utan det enda som egentligen krävs är en tanke, en dator och nätuppkoppling.

I takt med att bloggandet blir allt vanligare får de olika rikt­ ningarna inom bloggandet en allt mer betydande roll. Bland de olika genrerna som är populära inom dagens bloggvärld finns bl.a. vardag, skönhet, mode, och fitness men en allt större del av bloggarna skapas i ett terapeutiskt syfte.

En terapeutisk blogg kan drivas av vem som helst och är ofta ett sätt för individen att på ett personligt men verklighetstroget sätt få öppna upp sig inför hela världen utan att hela världen egentligen vet om det. Syftet kan vara att få skriva av sig alla tankar som man samlat på sig under dagen eller den senaste veckan. Att få berätta och skriva kan även hjälpa i bearbetningen av svåra situationer som uppstår i vardagen. Det kan vara allt från sorgearbete till funderingar över livet.

Det sägs att Google löser alla våra problem, och när jag ställer mig frågan om vad terapeutiskt skrivande egentligen är vänder jag mig åter igen till min gamle vän, Google. Vid första träffen kommer jag in på en svensk sida där Ann Westermark kort men bra beskriver det jag nyss försökt förklara. På ett enkelt men informativt sätt säger hon: ”Terapeutiskt skrivande är en kreativ uttrycksform som kan hjälpa människor att få ordning på tankar och känslor, så att de mår bättre och kommer vidare”.

Jag läser vidare och hittar många olika hjälpmedel till den som vill skriva i terapeutiskt syfte. Westmark tipsar om många olika skrivövningar och ger även kurser inom terapeutiskt skri­ vande.

Att skriva av sig blir allt vanligare, men vad är det som gör att många använder sig av offentligheten som ett tillvägagångs­ sätt? Jag intervjuar en person som väljer att vara anonym men härefter kallas för My. – Genom att få starta upp bloggen blev bearbetningen av den traumatiska händelse jag upplevt mycket enklare. Att öp­ pet kunna berätta för omvärlden om det som skett var inte det enklaste, men genom bloggen fick jag möjlighet att sätta mina egna ord på den händelse som skett och som påverkat mitt liv så mycket, berättar My. På frågan om varför My tror att många använder sig av tera­ peutiskt skrivande svarar hon följande: – Jag tror att i takt med att te kniken blivit allt mer tillgänglig blir det allt lättare att starta upp en blogg. Bloggen känns mycket personlig men har på samma gång den fördelen att du själv be­

Perspektiv

stämmer hur mycket du delar med dig av. Jag själv hittade flera bloggar i liknande stil som gjorde bearbetningen lättare för mig, säger My. – Det är ett av människans grundläggande behov att få be­ rätta och uttrycka sig, tillägger My. UNDER INTERVJUNS GÅNG börjar jag allt mer känna igen mig i Mys sätt att berätta om behovet att FÅ berätta för någon. Att få möjlighet att berätta om händelser i livet för en utomstående är något vi alla behöver uppleva, menar hon.

En utomstående kan ge perspektiv på det hela och ge en bättre helhetsbild vilket ofta kan behövas eftersom man i svåra stunder ofta riktar in sig på de små detaljerna. Det är också det bloggandet erbjuder: perspektiv, helheter och insikter.

Alla går i något skede av livet igenom tuffare tider, och orsa­ kerna till det är oändliga. Terapeutisk skrivande är ett mycket enkelt sätt att uttrycka sig. Individen väljer själv hur hen formu­ lerar sig och hur mycket hen väljer att berätta. Det handlar alltid om skribentens eget val av hur mycket man vill blotta sig.

KANSKE DU BORDE TESTA att skriva en terapeutisk blogg?

Du behöver inte vara deprimerad för att skriva av dig, utan det kan vara mycket skönt att bara skriva om det vardagliga som diskuteras i media eller inom politiken, det som irriterar eller oroar dig. Skriv för att bearbeta tankarna!

text Eliina Sarinko

TERAPEUTISKT SKRIVANDE 31

Ord

LäkandeKraft

text Jonas Lang & Pinja Levonen

32 P��������������På gränsen

” Man kan hitta de rätta orden genom läsning.”

V

asa. Håkan Söder‌man är ansvarig socialtera­ peut på A-rådgivningen vid Vasa stads byrå för psykosocial service. Kli­ enterna vid denna en­ het är ofta missbrukare.

Söderman diskuterar litteraturen som ett verktyg i sitt arbete. Men han nämner den även som en faktor som inver­ kar på den stora allmänhetens välmående.

– De som söker sig till A-rådgivningen är i kris och har svårt att tänka och utvecklas, berättar Söderman. Språkanvändningen blir ofta proble­ matiskt, det är ofta endast modersmålet som ”fungerar”.

– Man kan hitta de rätta orden genom läs­ ning, konstaterar han vidare. Det kan hjälpa att man läser något som behandlar ämnet. Böcker

som på ett bra sätt hanterar det problem som en klient möter kan rekommenderas för hen. Men det händer inte ofta eftersom läsningen för många av klienterna är ett problem.

– Om man är psykiskt stressad kan det vara väldigt svårt att läsa en bok, förklarar socialte­ rapeuten Söderman. Det är lättare då att läsa kortare och konkretare texter på t.ex. nätet.

Södermans åsikt om självhjälpsböcker som behandlar hur man ska göra för att leva ett gott liv är ändå lite tudelad.

– Ibland läser jag dem med ett stort leende på läpparna men jag tror att de också kan förorsaka mycket stress för individen, funderar han. Musik, film och spel kan också hjälpa om man inte har orken att läsa, särskilt för ungdomar. Däremot er­ känner han att tröskeln för att använda spel som ett hjälpmedel i arbetet är väldigt hög för honom, då han sett så många spelberoende i sitt arbete.

Språket som läkemedel Språket och samtalet är trots allt de enda arbetsredskap som man egentligen har på Arådgivningen.

– Vi brukar säga att vi har två öron och en mun, så vi ska lyssna dubbelt mer än vad vi talar.

Då terapin fortskrider kan man märka hur en person börjar må bättre då hen kan se saker utifrån ett större perspektiv. Det kan dock ta väldigt länge att komma till detta stadium. Här drar terapeuten en koppling till att kvinnor i allmänhet läser bättre och mer än män och att detta kan inverka på skillnaderna på hur man berättar, behandlar och förstår sina känslor.

– Ibland kan det krävas fler terapibesök för de manliga klienterna, för att de ska kunna definiera sina känslor. Detta kan också handla om en klassoch samhällsfråga, tillägger Håkan Söderman.

33

LäkandeKraft

”Att känna till sin bakgrund och berättelse är med andra ord en faktor som bidrar till välmående.”

Bakgrunden stärker identiteten Då det gäller ungdomar har han lagt märke till att det är många som inte känner till sin bakgrund och att detta är någonting som inverkar negativt på individens självuppfattning.

– De är rotlösa, säger Håkan Söderman. Om man är i en familj där man diskuterar och talar mycket så är bakgrunden mera känd. Om man däremot kommer från t.ex. ett missbrukarhem eller ett hem där man inte talar så mycket så är den egna bakgrunden betydligt mera okänd. Bakgrunden är viktigt att känna till för människans identitet bygger på den.

Metoden där man plockar fram saker från det förflutna kal�las narrativ terapi.

– Jag brukar fokuserar på de positiva sakerna, berättar Söderman med inlevelse. Vad man gör är att man diskuterar igenom folks historia, hur saker har utvecklats och hur de påverkat. Detta är ett område som Söderman säger att han kunde prata om hur länge som helst. Ibland gör han släktträd med klienterna och ger dem som uppgift att ta reda på information om sin släkt, vilka som hör till den och varifrån den kommer.

– Det kan vara en otrolig styrka om man hittar någon i släkten som har lyckats, och att få höra släktens överlevnadshistorier och om hur någon t.ex. slutat med ett missbruk.

Att känna till sin bakgrund och berättelse är med andra ord en faktor som bidrar till välmående. Ett sätt att skildra den egna berättelsen kan vara genom att skriva dagbok. Det är en metod som Söderman absolut stöder.

– Fördelen med att föra dagbok är att man kan se bakåt, se sin utveckling och sina framsteg. Söderman berättar dock att dagboksföring i vissa fall inte fungerar i praktiken för hans klienter. Man har inte ork och kanske inte ens någonting att anteckna på. Men han har även positiva berättelser där de som lider av beroende fört dagbok över sitt missbruk av t.ex. alkohol, droger eller penningspel. Dessa dagböcker kan vara mycket

34 P��������������På gränsen

enkla, t.ex. att man drar ett streck för varje gång man missbrukat. Dagboken kan ge perspektiv på beroendet.

Idag är det populärt att skriva blogg och det dras många paralleller mellan en dagbok och blogg, med den uppfattningen vill Söderman sudda bort.

– Dagboken ska inte vara offentlig. Det är en privatsak, menar Söderman.

Allt som man sätter ut på nätet är öppet och läsbart för allmänheten och man kan inte få bort det om man en dag ångrar det man lagt ut. Man är också ärligare då man skriver i en dagbok och inte på nätet. På nätet förgyller man ofta allting till det bättre.

Media kan skada Litteraturen kan också inverka negativt på individen och detta problem är väldigt aktuellt i dagens samhälle.

– Spelberoenden och överdriven tidskonsumering på nätet är exempel på detta, påpekar Söderman. Även största delen av de krav som ställs på könen idag, med tanke t.ex. på utseende, förmedlas till oss genom litteratur och media.

– Språket som vi använder på sociala medier är väldigt begränsat och dess utveckling är jag kanske också lite orolig för, säger Söderman. Och frågan är om detta kommer att sätta spår i vår språkutveckling? Söderman är dock väldigt förtjust i nätet och de oändliga möjligheter det erbjuder.

– Jag brukar uppmana alla föräldrar att läsa för sina barn, säger Söderman. Han berättar om ett läsprojekt som man håller på med i fängelser runt om i världen, även i Vasa, där fångarna får läsa in sagor för sina barn. Fångarna tränar läsningen först och då de tycker att det går tillräckligt bra så bandar de in det. En CD-skiva med kvällssagor skickas till barnen som de får lyssna på och på det sättet ha kontakt med sin förälder genom sagorna. Fångarna är många gånger svaga läsare men genom projektet får de motivation och läsglädje. Projektet har visat sig ha väldigt gynnsam effekt på både fångarna och deras barn.

HÅKAN SÖDERMAN SER VÄLDIGT positivt på sitt arbete. Han beskriver även litteraturen entusiastiskt, det gläder honom att det är en metod för att framkalla välmående.

e-böcker

Det blir allt vanligare att man hittar sin favoritroman eller lokala dagstidning på sin pekplatta, och även allt vanligare att man dagligen läser via den. Digitaliseringen är ett hett samtalsämne, speciellt i skolorna, då till och med studentskrivningarna ska skrivas digitalt inom snar framtid. Håller det digitala formatet på att ta över?

text Kia Viljakainen & Johannes Palomaa bild Kristofer Söderström

Den digitaliserade litteraturen 35

”Det känns på ett konstigt sätt lättare att få vända på sidorna istället för att trycka med fingret på skärmen”

För att ta reda på hur ungdomar läser idag, lät vi ungefär femtio andra­k lassare vid Borgå Gymnasium svara på en enkät. Samma enkät hölls också i Vasa Övningsskolas gymnasium. Eftersom vårt huvud­ ändamål var att få reda på hur mycket av läsandet som sker digitalt fick gymnasie­eleverna svara på om de läser artiklar i elektronisk form, i pappers­tidningar eller både och.

Resultaten visade att endast ett fåtal personer hade valt de två första alternativen och majoriteten svarade alternativ tre. Om man frågat yngre personer kunde resultaten ha sett annorlunda ut, eftersom de möjligtvis inte lägger lika mycket tid på att läsa papperstidningar som exempelvis andrastadiets studerande.

Kvällstidningssajter lockar Det visade sig att de flesta studerande hittar artiklar de läser digitalt på Facebook. Där är det möjligt att dela med sig av snabblänkar till olika dagstidningar och artiklar på sin egen sida, vilket kan vara en av orsakerna till att det var ett populärt alternativ i gallupen. Vår under­ sökning visade också att artiklarna man läser via Facebook oftast är skvaller på kvällstidningssajter och det ”mer seriösa” läsandet sker vid morgonmålsbordet i sällskap av dagens HBL. Det här märks också i skolan. Många surfar omkring på sina tele­ foner och läser kanske just korta texter som kompisarna länkat till på Facebook. Papperstidningarna i skolans bibliotek läses inte av så många, gissar vi. Den här trenden är en aning oroväckande, om det att man läser nyheter digitalt också betyder att man bara läser korta underhållande texter. Det är inget fel på att ha roligt, bara man också växlar mellan fakta och lek i sin nyhetsläsning.

Det är väldigt lätt att bli lockad av rubriker man finner intressanta, men man måste vara skärpt. Källkritik är viktigt, särskilt på internet, där vem som helst får skriva anonymt. En nyhetssida kan verka ha saklig information, men texten är möjligen starkt baserad på personliga åsikter och rykten. Det gäller att fundera på vem som skriver, och varför.

E-reader – ett alternativ När det gäller att läsa skönlitteratur verkar det ändå som om de allra flesta väljer den klassiska boken. Vi fick jaga en stund för att hitta nå­

36 P��������������På gränsen

gon som gärna läser e-böcker, men till slut hittade vi 12-åriga W ­ inona Forslund. Hon trivs väldigt bra med traditionella böcker men är även bekant med att läsa i en annan form, nämligen på en e-reader. En e-reader är en sorts pekplatta, vars skärm inte lyser så som på övrig elektronik.

– Den är som en vanlig bok, förutom att den saknar sidor. Den lyser inte, så man behöver tända lampan då man vill läsa i den, berättar hon ivrigt. Hon berättar även att familjen har hela tre stycken läsplattor som alla kommer till god användning. Familjen har beställt alla tre över nätet och böckerna kan man ladda ner på själva apparaten.

Har man inte sett en e-reader, föreställer man sig kanske att den är mer lik en iPad. Men i själva verket är det här alternativet inte bara min­ dre och behändigare, utan även bättre för hälsan. Eftersom skärmen inte lyser, utsätts man inte för farlig strålning som kan förorsaka huvudvärk och sjuka ögon. Dessutom kan strålningen från en vanlig pekplatta föra med sig sömnsvårigheter eftersom ögonen ansträngs. Winona berättar att hon aldrig fått huvudvärk av e-readern, fastän hon läser varje kväll.

Men finns det då några dåliga sidor med den?

– Den är väldigt ful, säger hon skrattande.

Winonas morfar är tysk vilket har inspirerat henne att även läsa böcker på tyska. Hon berättar att man kan välja mellan flera språk då man ska börja läsa en bok. Hon har bland annat läst Hungerspelen på tyska, men hon brukar även läsa e-böcker på svenska.

I slutändan skulle Winona trots allt välja vanliga böcker före böcker på e-readern.

– Fast det är roligt att läsa på den, läser jag hellre vanliga böcker. Det känns på ett konstigt sätt lättare att få vända på sidorna istället för att trycka med fingret på skärmen. Men jag tänker inte sluta läsa med den, berättar hon.

HUR SER DÅ FRAMTIDEN ut? Fastän nätet erbjuder mycket, vill många

ha den traditionella tidningen i postluckan. Vi skickar mest textmed­ delanden eller chattar, men att få brev känns speciellt. Olika läsplattor är behändiga men också biblioteken besöks. Möjligen får nya alternativ oss att uppskatta det vi redan har.

Just nu väljer vi att läsa båda vägarna; men för hur länge? Fastän framtiden får oss att ändra på våra läsvanor, kan vi vara säkra på att själva texten kommer fortsätta vara det viktigaste för litteraturen.

Känslan segrar över formen

Spel är också litteratur

Jag går med lätta steg till postlådan. Det är vår i luften då jag öppnar luckan för att se vad postiljonen kommit med. Och där är det jag väntat på en längre tid, ett litet fint kuvert med mitt namn tydligt skrivet på. Det är ett brev från min kusin, med hela hjärtat skrivet.

Det är nog känslan i handskrivna brev, i vilka man kan se en bit av skribentens personlighet, som är egenskapen som segrar över e-posten. Avsändaren har tagit sig tid att fundera på vad han eller hon ska skriva, det må vara något vardagligt, som att igår ha ätit makaronilåda. Då jag läser ett brev, vare sig det handlar om vardagliga eller speciella händelser, börjar jag le. Om jag fick det samma som e-post, skulle det inte kännas lika. Textlådan i e-posten lyckas på något vis eliminera all känsla och tanke bakom texten, varje meddelande brukar se identiskt och trist ut. Och om det man skriver inte är brådskande, kan det vara roligt att skicka brev. Även när det gäller litteratur går segern för min del till den gamla, traditionella boken. Debatterna om eböcker kontra vanliga böcker har gått heta, men ingen har än fått mig övertygad om e-böckers överlägsenhet.

Visst, de har positiva egenskaper, men böcker har en charm filer inte har. För min del är den avgörande och vinnande egenskapen hos böcker möjligheten till en stor bokhylla, något som även kan vara ett element i inredningen. Jag kan inte tänka mig ett hem utan en

Man har alltid spridit berättelser: det har gjorts muntligt, via böcker samt via television. Genom tiderna har det alltid funnits ett medium som ansetts vara störst. Länge var det Bibeln, eller de stora konstverken, nu är det dagens teknologi. Troligen skulle de flesta människor säga att film är dagens dominerande medium, men det finns ytterligare en aktör.

Allt från bräd- till datorspel är unikt, eftersom det är det enda sättet att berätta som faktiskt kräver och är beroende av personens aktiva deltagande. Filmer vill att åhöraren ska ta in det visuella samt det auditiva endast genom att vara närvarande och böcker kräver aktiv läsning; men i spel är man tvungen att ta kontroll över karaktären och utföra allting själv. När man själv har en aktiv roll i berättelsen ger det större möjligheter för inlevelse. Karaktären man spelar med behöver inte ens tala, eftersom denne visar hurdan hen är genom sitt agerande.

Debatterna om e-böcker kontra vanliga böcker har gått heta, men ingen har än fått mig övertygad om e-böckers överlägsenhet. bokhylla. Då är hemmet öde och saknar personlighet.

Genom bokhyllan kan man snabbt utläsa något om ägarens person.

Det finns en viss gemensam känsla i både böcker och brev. Det är i utseendet, formen och i det faktum att man kan se en bit av själen i båda. Därför kan man säga att jag följer min känsla både då det gäller böcker och brev, men formen ska även behaga. Då jag läser en bok tycker jag om att se hur långt jag kommit, utan att kolla antalet sidor och sidan jag är på. Man kan följa med var man är i en konkret bok med ett bokmärke, som flyttar sig framåt tills boken slutar. Jag vill bläddra, ha roliga bokmärken och ha en hög av böcker, i stället för en virtuell bokhylla i en liten läsplatta.

För mig är känslan det som räknas, det är därför jag ofta med särskilt lätta steg går till postlådan för att se om ett brev anlänt.

Annika Bärlund

Sättet att uppleva innehållet förändras helt.

Beroende på spelet är det även möjligt att göra sina egna val inom berättelsens handling, då talas det om hur linjärt spelet är. Ett linjärt spel är uppbyggt för att ha handlingen i bestämd ordning, medan ett icke-linjärt spel låter spelaren gå ut i en värld och göra vad hen vill. Oftast har spel en linjär huvudhandling, men också icke-linjära sidohandlingar som spelaren själv får utforska.

Mer konkret kan man också säga att spel är ett av de största medierna eftersom spelindustrin tjänar mera än filmindustrin just nu. Mängden spelare har vuxit så stor, att man inte längre kan håna ”nördar”, eftersom det är mera ovanligt att inte vara en spelare. I t.ex. Sydkorea ser man faktiskt upp till professionella lag och spelare inom tävlingsinriktade spel, på samma sätt som till våra fotbollsstjärnor. Numera diskriminerar spelarna varandra, mest inom flerspelarspel. Det görs narr av unga pojkar då de talar via mikrofonen, eftersom de har ljusa röster. Inom tävlingsinriktade spel, främst ”League of Legends”, skäller människor på varandra då lagkamraterna gör misstag.

Man kan också nämna att eftersom majoriteten av spelarna är unga män och tonårspojkar har kvinnan en mindre roll bland spelare.

Syftet med denna text är inte att underskatta andra former av underhållning, utan jag vill lyfta fram spel som en del av dagens litteratur. Det finns människor som tror fullt på att spel är gjorda endast för barn, och att de inte ska ha samma rättigheter till att behandla känsliga ämnen såsom våld eller rasism. Böcker och spel filmatiseras; spel utvecklas från filmer och böcker; böcker skrivs utgående från filmer och spel. I denna cirkel producerar varje medium sitt eget material, vilket återskapas i olika former. Berättelserna och karaktärerna är lika varandra, endast sättet att uppleva innehållet förändras helt. Jag vill att spel ska kunna behandlas i lika hög grad som andra former av litteratur. Utan begränsningar kan kreativiteten flöda obehindrat, och i bästa fall utvecklas till nya former av underhållning.

Johannes Palomaa 37

Vi läsare utgör en helt egen gemenskap – och vi måste hålla ihop Att människor med samma intressen, kultur eller ursprung trivs bättre tillsammans är ingen hemlighet. Men ibland räcker det helt enkelt inte till för att komma överens. Det krävs en djupare gemenskap, kanske till och med så djup som att den ligger i personligheten. Att läsa är inte bara ett intresse, det är en del av personligheten - kanske en helt egen personlighetstyp till och med. Därför tror jag att läsare alltid kommer att vara de som kommer bäst överens med varandra. Läsarna utgör en helt egen, extraordinär gemenskap. Och på samma sätt som alla andra så söker vi denna gemenskap. När vi träffar nya människor så frågar vi försik-

Att läsa är inte bara ett intresse, det är en del av personligheten. tigt ’läser du?’ och svaret kan ha stor inverkan på hur resten av diskussionen kommer att gå. Några säger nej och vi känner besvikelsen skölja över oss men andra säger ja och då hör vi praktiskt taget ’klicket’. Bara det faktum att någon delar ens intresse för läsning gör att vi slappnar av och känner oss bekväma med varandra.

Jag vet inte om du funderat på det men folk som skriver är överlag kreativa och de som skriver läser oftast böcker också. Jag tror inte att det är något sammanträffande utan jag tror att det är rena fakta: du kan inte bli bra på att skriva om du inte läser. Och kan man då utifrån dessa argument påstå att folk som läser är mera kreativa? Ja, det kan man nog. Läsningen påverkar oss på så många olika sätt. Vi får till exempel följa med en helt annan människas liv och tankar i böckerna och på det sättet blir vi omedvetet bättre på att sätta oss in i andras situationer, vi blir mera empatiska varelser. Vi utvecklas och lär oss massor, vi blir bättre på att uttrycka oss och förstå våra känslor. Det här är faktiskt viktiga egenskaper för att klara av att leva i ett samhälle.

Läsningen är viktig! Så kom med i vår gemenskap och fortsätt utveckla detta stora kulturfenomen som funnits med oss så länge. Låt oss kämpa för att hålla kvar läsningen och böckerna trots tekniken som tar allt större kontroll. För om du inte redan insett det: ingenting kommer att slå känslan när du slår igen pärmarna på en riktig bok, en som du var alldeles förlorad i och som kan ha förändrat dig för alltid!

Natalie Skogman

Lohikäärmeiltä kielitaitoa Jag är uppvuxen i en helt finskspråkig familj; ändå går jag i en svensk skola och kallar svenskan mitt modersmål.

Som barn växte jag upp med barnböcker och animerade filmer, precis som alla andra, men allt jag hörde var på finska. Så när jag som ivrig sjuåring började i ett svenskt lågstadium stötte jag på ett problem. Fastän jag nog förstod en hel del svenska ord, kunde jag inte själv uttrycka mig på samma sätt som då jag talade det andra inhemska språket. Mitt huvud var automatiskt inställt på att fungera på finska. Jag kunde inte läsa svenska, än mindre skriva. Det kändes som om jag skulle kvävas varje gång jag försökte formulera en mening på svenska; det bara inte gick, jag kunde inte.

Hur kan man säga vad man menar, om man inte kan finna ett ord som beskriver känslan man känner?

Hur kan man berätta en saga, om man inte kan ord som ”drake”, ”slott” eller ”äventyr”?

Detta ledde till en hel del svårigheter, många sömnlösa nätter, dåliga vitsord, och även idag, efter snart

Över tio år i en svensk skola, och ändå sitter jag här med ”Google Translate” framför näsan. elva år i svensk skola, medger jag, att det är tusen gånger lättare för mig att uttrycka mig på finska. Över tio år i en svensk skola, och ändå sitter jag här med ”Google Translate” framför näsan, varje gång jag skall skriva någonting.

Det är många som är i samma situation som jag; det är många barn och ungdomar som kämpar med att kunna formulera sina tankar i ord. Ännu svårare är det om man inte alls fick höra sagor som barn. Fastän man alltid kan sträva efter att utvidga sitt ordförråd och att utvecklas som läsare och skribent, är det som barn man skapar en grund för sitt språk. Lär man sig som liten att berätta hur man känner sig - oberoende om det är på svenska, finska eller swahili - kan man också som vuxen klä sina tankar i ord.

Min svenska är svagare än min finska, och så kommer det nog alltid vara för mig. Men tack vare en barndom full med sagor, berättelser, böcker och ord kan jag ge uttryck för mina tankar. Mitt intresse för att uttrycka vad jag känner och tänker, skulle knappast vara så bra, om jag inte hade vuxit upp med finska barnböcker. Och detta är jag oerhört tacksam över, för att kunna uttrycka sig på ett språk — vilket språk som helst — är en rikedom.

Sirke Roisko

38P��������������På gränsen

Läslust

Läsning

— ett nödvändigt gott text Daniel Andersson & Alicia Bärlund bild Jonas Lang

39

Läslust är ett begrepp som är aktuellare än någonsin tidigare, allt medan barnens intresse för böckernas fascinerande värld svalnar på grund av pekplattornas och datorernas framfart. Men hur påverkas läslusten av detta? Hur har läslusten förändrats under de senaste decennierna?

Och tycker barnen fortfarande om att läsa?

Läsförmåga är som bekant en viktig del av livet. I de flesta livssituationer behöver vi kunna tolka och bearbeta texter. Det är viktigt att väcka barnens läslust, något som i datorernas och pekplattornas tidevarv kan vara svårt. Den digitala skärmen lockar mer än boken.

Det finns lika många metoder för att öka barnens läslust som det finns barn, men de flesta är nog överens om att föräldrarnas och skolornas uppmuntran är viktigt. Allteftersom skolvärlden anpassar sig till moderniseringen av samhället i form av digitaliseringen blir de traditionella läroböckerna skjutna åt sidan och detta resulterar i att det även blir svårare för barn att hitta till biblioteket. Vi besökte Kvarnbackens skola, en lågstadieskola i Borgå, i hopp om att få svar på våra frågor och bättre förstå barnens syn på ämnet.

Datorerna påverkar läsningen Annika Gustafsson-Flinck har jobbat som lågstadielärare i Kvarn­ backens skola sedan 1990 och hon har sett mycket förändras inom skolans väggar. Under sina 25 år i skolvärlden har hon också sett hur barnens intresse för läsning påverkats.

– Datorer tär på läslusten. Det är den hårda sanningen, säger hon.

Gustafsson-Flinck förklarar att datoranvändningen i skolorna, trots att motsatsen ofta framhävs, inte heller är färdigt utvecklad.

Hon förklarar att man måste boka datorerna långt i förväg för att ha någon chans att få dem till en lektion. Dessutom finns det alltför få datorer för att barnen skall hinna få en ”datorvana”.

Hon berättar även att datorernas intrång i skolorna kräver en hel del omläggningar och förändringar inom undervisningen. Barnen behöver enligt henne i ett tidigt skede få info om plagiering och hur man kan sålla relevant och icke-relevant information på nätet. Men det behövs även nya metoder för att få barnen motiverade att läsa.

Klassiker och ”äcklopedi” Gustafsson-Flinck har även skött om skolans bibliotek sedan 1995, och har därför fått en inblick i både hur läslusten utvecklas och vilka böcker eleverna vill läsa.

Barnen berättar ivrigt om sina läsupplevelser.

40P��������������På gränsen

Det viktiga ordförrådet?

Hon tar med oss till skolans bibliotek, och efter en stunds småprat hör vi hur några elever glatt närmar sig biblioteket. Innan vi vet ordet av har en hel klass äntrat biblioteket och de berättar gärna om sina läsupplevelser.

Flera av barnen berättar att de läser mycket och ofta. Alla har sina egna favoritböcker förutom några pojkar som berättar att de inte tycker om att läsa.

Som ansvarig över skolans bibliotek har Gustafson-Flinck även kunnat följa med utvecklingen vad gäller populära böcker.

– LasseMajas detektivbyrå är en klassiker som alltid är lika populär.

Böcker av Helena Bross är också omtyckta och dessutom enkla att läsa. Men det finns en bok som just nu slår i höjden vad gäller antal utlåningar: 1001 ruskiga fakta skriven av Anne Rooney.

Ett barn visar stolt upp boken för oss och börjar berätta. Den är en ”äcklopedi” som innehåller alla tänkbara och mindre tänkbara fakta. Ett exempel är att ett glas vatten från en kran i London har passerat nio människors urinblåsor innan någon dricker det. Om det är nödvändig fakta eller inte tål att diskuteras men barnen verkar stormförtjusta.

Viktigt att locka till läsning Gustafsson-Flinck berättar att Kvarnbackens skola har skapat olika forum för såväl läsintresserade som de som behöver bättra på läsningen. Ett av dessa är ett ”Ordbo”, som är ett mysigt rum dit man kan gå och läsa. Man arrangerar även så kallade bokcirklar där barnen kan läsa i grupp. Detta är tilltag för att främja läslusten, och för att introducera böckernas värld för barnen.

Det är viktigt att det finns någon som står för skapande av olika läsfrämjande verksamheter i Svenskfinland och därför finns en läsambassadör, Katarina von Numers-Ekman. Läsambassadören har som mål att stödja läsfrämjande verksamhet genom att samar­ beta med instanser som har samma mål och med olika metoder locka barn och ungdomar att läsa mer. I hennes krönika Med språket på din sida betonar hon de psykiska nyttoeffekterna man får av att läsa och hur man blir bättre på att uttrycka sina känslor. von Numers-Ekman menar att man inte kan känna igen sina känslor om man inte kan sätta ord på dem eller formulera dem, vilket också är viktigt att lära sig när man är barn.

Efter en stunds diskussion med barnen och en förevisning av bib­ lioteket packar vi ihop våra saker för att bege oss iväg. Barnen har ivrigt botaniserat bland böckerna och snart bildas en lång kö intill katedern. Annika Gustafsson-Flinck ser belåten ut när hon i en rask takt lånar ut böckerna åt de glada barnen. När vi vinkar hejdå till de bokförsedda barnen kan vi konstatera att läslusten nog finns kvar.

Är det inte lockande att läsa mera? Blir man besviken om man får en bok i födelsedagspresent? Läsglasögon – vad ska jag med dem till? ”Ofta vet man inte heller riktigt vad man tänker och känner förrän man formulerat det – och tror man inte på sin uttrycksförmåga kanske man aldrig ens försöker.” Under rubriken Med språket på din sida skriver den finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman om känslor och ord (Läraren, 5.2.2015).

Om begrepp som oförsonlighet, ömklighet, tillit, integritet med mera inte fanns i ens ordförråd, skulle man då kunna beskriva de bakomvarande känslorna med ord?

Denna fråga ställer von Numers-Ekman i sin kolumn.

Det där nog så viktiga ordförrådet. Det är klart att det blir mindre om man inte läser. Och när man sedan inte hittar ord att uttrycka sig med samlas obestämda känslor till ett stort oroligt moln som tynger. Men eftersom läsning är självklart för mig, och en oro eller rastlöshet

Och när man sedan inte hittar ord att uttrycka sig med samlas obestämda känslor till ett stort oroligt moln som tynger. uppstår då jag inte har en bok att läsa, har jag svårt att se vad som borde göras.

En sak kan jag i alla fall berätta. Då jag var mellan sex och nio år, och gick i ett lågstadium där blivande lärare fick öva sig, fanns där med jämna mellanrum lärarstuderanden med uppgift att lyssna på oss barn då vi läste. Konceptet var enkelt: lärarstuderanden och eleven bekantade sig med varandra, och eleven valde en bilderbok enligt lämplig svårighetsgrad ur en välfylld bokhylla åt sig. Vid ett trevligt bord eller i en soffa fick då eleven läsa sin bok högt, och lärarstuderanden bara lyssnade, eller hjälpte till lite, om man som jag hade lite svårt med b och d.

Det lästes varje vecka. Det stod på schemat, men inte som matematik och bildkonst, utan kunde ske i princip när som helst. Och det kändes helt naturligt. Bilderböckerna ersattes av korta kapitelböcker som ersattes av romaner... Och alla de romaner, dikter, låttexter, recept, i­nstruktionsmanualer och serietidningar jag har läst sedan dess har gett mig verktygen till den här texten.

Jag har ord att formulera mig med.

Christa Lundström

41

Läsupplevelser

Böcker

vi bär på text & bild Élin Englund

42P��������������På gränsen

A

lla har vi någon bok eller film som vi minns bättre än andra och som har ett speciellt ställe i våra hjärtan. Det kan vara boken som fick dig att bli intresserad av något, eller en film som fick dig att inse något stort. Den kanske hjälpte dig ur en jobbig situation, eller så kanske det helt enkelt blev din nya favoritfilm eller bok.

Många saker kan påverka en som människa utan att man själv kanske inser det. För vissa kanske det inte är så dramatiskt, men för andra kan det vara livsomvälvande.

Då jag satt och funderade på vad jag skulle skriva reportage om, kom jag att tänkt på att ‘hej, jag undrar vilka filmer och böcker folk jag känner har påverkats av? Så, för att lösa detta mysterium tog jag och frågade några människor som gick med på att bli förhörda.

Maria Englund 30 år, utbildar sig till barnledare.

Verket som påverkat mig mest

En teaterpjäs om Édith Piafs liv – För cirka sex år sedan såg jag en pjäs på Wasa Teater om den egensinniga konstnären och sångerskan Édith Piaf och hennes liv.

Hon hade en ofantlig passion och tog i till 110 % i allt hon gjorde.

Hon längtade efter kärlek och utnyttjades av människor runt omkring. Och den rösten och pondusen som gömde sig i den lilla kvinnan! Wow!” – Jag såg pjäsen med en väninna på en lördag (det var Lucia).

Jag var så inne i pjäsen, så att min väninna hade svårt att väcka mig ur min inlevelse både till kaffet och när pjäsen var slut. Jag var förstummad hela vägen hem från Vasa och jag bestämde mig för att lära mig franska, “åtminstone turistfranska”, vilket jag också gjort.

För två år sedan tatuerade jag ”Non, je ne regrette rien” (Nej, jag ångrar inget) på ryggen i min egen handstil.

Ta tag i boken!

Jag kommer alltid komma ihåg en bok jag läste efter att min kompis rekommenderade den till mig när jag var omkring 10 år gammal. Boken hette Ansiktet i spegeln, och även om jag inte minns många detaljer av själva handlingen, minns jag att den fångade mig totalt. Och om jag skulle försöka sätta fingret på vad det var som fängslade mig, så var det inte direkt vad boken handlade om, utan stämningen som boken förde in mig på.

Jag har inte själv läst många böcker från pärm till pärm i mitt liv, tror jag kan räkna dem på två händer. Men de få gångerna jag läser njuter jag verkligen av den orsaken att jag får lämna min egen vardag för en stund, och sjunka in i andra

Mina egna problem som vardagen för med sig kan jag för en stund helt och hållet stänga ut. spännande världar. Som då jag läste Hungerspelen och satt där och ville skrika ’’Men skjut nu då!

Spring! Ducka!’’ Mina egna problem som vardagen för med sig kan jag för en stund helt och hållet stänga ut. Då lägger jag inte ens märke till att det gått timmar sen jag började läsa. Det gillar jag.

Att ta en liten stund där man både får slappna av och verkligen tänka på annat gör gott för mig, och säkert för många andra också. Det är fascinerande att få binda sig till karaktärerna och bygga upp nästan som ett litet förhållande till dem.

Ibland är det så att andra världar och berättelser lockar mera än min egen vardag, för en stund i alla fall. Genom läsningen får jag en stund känna mig som den modiga flickan som springer omkring och skjuter med sin pilbåge.

Men varför tar jag då inte tag i boken oftare?

Det finns så mycket jag vill läsa, och jag vill inte gå miste om fina läsupplevelser. Skärpning Olivia, böckerna väntar!

Olivia Lindström

43

En bok säger mer än tusen böcker Det var en gång en pojke mitt uppe i 4-årstrotset och till hans intressen hörde förutom sänghoppning och ordet ”varför” även böcker. Han älskade att få sagor lästa för sig.

En kväll hade han fått en ny bok, Pricken. Mamman läste glatt boken för pojken, men pojken grät, för boken var så sorglig.

Pricken handlar om en kaninfamilj med idel vita kaniner, förutom Pricken. Han är, inte svårutlistat, prickig och får på grund av detta inte vara med och leka med de andra kaninerna. Efter en rad kontroverser av mildare slag får dock Pricken till slut leka tillsammans med sina kompisar igen, eftersom de insett att det inte har någon betydelse hur man ser ut.

Det kan hända att storyn upplevs som banal, men den visar ändå hur mycket känslor en bok kan uppröra. Det har ingen betydelse om det är en barnbok eller en ”tegelsten”, det är budskapet som är det viktiga, och det är det jag anser att litteraturen ska förmedla.

Många hävdar säkert att de aldrig blivit berörda av en bok, och jag ska väl erkänna att gångerna då jag torkat

När vi läser en bok måste vi själva bygga upp scenen, och vi måste själva skapa musiken.

Det är först då vi verkligen kan ta in bokens hela budskap. ut framför en bok är få. Orsaken till detta tror jag är att vi serveras så mycket färdigtuggat idag. Vi vet när det är meningen att vi ska gråta i en film. Musiken, regnet, ja, allt hjälper oss på traven. Men när vi läser en bok måste vi själva bygga upp scenen, och vi måste själva skapa musiken. Det är först då vi verkligen kan ta in bokens hela budskap.

Detta leder till att ju mer man läser, desto bättre blir man på att ”tugga” omalen litteratur. Och detta gäller inte bara böcker, det är precis som med musik. Den första gången man går på en klassisk konsert, kommer man enbart att uppfatta det som musik. Men efter ett tag kommer man att kunna visualisera det som musiken vill säga. Och det är därför jag tror att jag reagerade på boken om Pricken. Jag var ”van” vid att ta in böcker och bearbeta dem.

Jag rekommenderar att man då och då ”utsätter” sig för kulturformer som kanske vanligtvis inte ter sig som naturliga val för en. Så om du inte är den stora bokfantasten så uppmanar jag dig att läsa en bok. Kanske en som inte är så tjock och tung. Jag har en tunn och enkel, men ack så berörande, som jag kan tipsa om...

Daniel Andersson

44P��������������På gränsen

Karolina Eklöv 21 år, studerar för tillfället i Kina på Tianjin University of Finance and Economics.

Boken som påverkat mig mest

Body language av James Borg – När jag var 19 läste jag boken Body ­Language av James Borg. Boken behandlar hur vårt kroppsspråk kan påverka våra liv.

Boken bekräftade för mig det jag upptäckt då jag var 13 år. Då började jag ändra på mitt sociala tillvägagångssätt. Jag försökte sträcka på ryggen, ta för mig mer och vara mer utåtriktad. Dessa småsaker förändrade mycket för mig. Jag är säker på att mina tonårsår varit katastrof om jag inte ändrat på denna enkla sak.

Örnulf Witting 76 år, pensionär Böcker som påverkat mig mest

Okänd soldat & Här under polstjärnan av Väinö Linna, Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Örn Witting 50 år, medieproducent Boken som påverkat mig mest

Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari

Amanda Sandvik 15 år, går sista året i högstadiet

– Jag fick boken av min modersmålslärare i åttan för att jag skulle läsa boken och sedan hålla föredrag om den. Med en 15-årig pojkes tålamod så blev det inget av själva läsningen, så för att jag skulle ha någonting att presentera kopierade jag texten från bakpärmen på boken och öste lite mera från min fantasi. Trots att jag inte läst boken fick jag bra vitsord, men läraren sa att det nog blivit bättre om jag läst boken. Jag medgav att jag inte läst boken, och läraren sa att jag nog skulle läsa den, eftersom den var värd att läsa. Två år senare läste jag den.

– Jag åt en massa knäckebröd med ost och Kalles Kaviar och lyssnade på skivan America – Their Greatest Hits samtidigt.

Nuförtiden förknippar jag musiken med antikens Egypten.

– Boken var spännande, filosofisk och pessimistisk. Det karakteristiska språket och talesätten som Waltari använde tog jag till mig och jag började använda ”ej” istället för ”inte”. Men det var först i vuxen ålder, då jag lyssnade på boken som ljudbok, som jag insåg hur mycket boken faktiskt betytt för mig.

Boken som påverkat mig mest

Sagan om ringen av J.R. Tolkien – När jag först började läsa böckerna var jag skeptisk. Jag gick in med inställningen att det skulle vara en tråkig fantasy-bok. Jag hade aldrig riktigt varit en fantasy-älskan­ de människa. Sakta men säkert fångades jag av historien och jag blev mer och mer intresserad. Till slut var jag helt fast. Jag kom att älska något jag varit säker på att jag skulle ogilla. Detta har lett till att jag nu inte försöker ha några förutfattade me­ ningar om böcker och filmer som föreslås åt mig. Man kan ju inte utvecklas om man inte utforskar sig själv.

– Sagan om ringen har gjort mig smar­ tare, snällare, mer kreativ och allt annat bra man kan vara här i världen. Kanske inte riktigt så dramatiskt, men nästan. Det är verkligen något som har förändrat mig som person, hur nördigt det än låter. Även om det har gett mig själsliga smärtor rekom­ menderar jag dessa böcker och filmer varmt till alla som behöver fly vardagen.

– Okänd soldat har påverkat mig i både bok- och filmform. Språket i boken är både realistiskt och jordnära på ett sätt som genast fängslar, både på finska och på svenska. Filmen såg jag när jag var rekryt i Dragsvik. Vi marscherade en het och dam­ mig sommarsöndag in till Ekenäs och såg filmen. Därefter marscherade vi tillbaka till kasernerna, torra i halsen av törst. Jag har sett filmen många gånger efter det och det har fått mig att inse att det värsta som finns är krig.

Linnas Här under polstjärnan-trilogin fick mig att förstå de olyckliga och tunga livsö­ den som personer under slutet av 1800- och början av 1900-talet kunde leva. Jag lärde mig även Finlands 1900-talshistoria från en annan sida än den jag fått höra om då jag växte upp. Torparna, arbetarna och fattig­ hjonen blev för mig tydliga och reella männ­ iskor med storhet och hjärta, men också med svagheter och brister. Hela trilogin gav både fakta och bakgrund så jag kunde se att Finland byggts med många olika ideologier som byggstenar.

Fältskärns berättelser av Zacharias ­Topelius läste jag då jag var kanske nio år.

Jag tyckte om boken som en spännande ro­ man, som hade en mycket bra och tydlig röd tråd genom flera hundra år. Den gav mig en överblick över Finland historia från 1500- till 1800-talet, vilket underlättade då jag gjorde mina läxor i historia.

45

”Det är bara ett skämt”

Det finns något för alla

För ett tag sedan såg jag filmen ”Norbit”. Anledningen till att den fångade mitt intresse var att jag stött på omslagsbilden till filmen. Den föreställer en man som ligger på marken och ser vettskrämd ut, med en överviktig kvinna grensle över sig. Ovanför bilden står det ’Have you ever made a really big mistake?’ Filmen handlar om Norbit som blir tvingad att gifta sig med den överviktiga och dominanta Rasputia.

Filmen är en komedi men jag ser inte det roliga, för det verkar som om allt handlar om att göra narr av Rasputias

Då jag dansar känns det som om jag lyfts upp från marken. Som om jag svävade i luften. Det är en frihet som jag inte vill byta ut mot något annat.

Dansen är en konstform som låter en uttrycka sig själv och vem man är. Dansen ger mig även en stund av frihet från samhällets många krav. Den konstanta pressen från samhället om vad som är idealet är betungande för många ungdomar och vuxna. Man ska ha jobb och bra vitsord i skolan. De krav som ställs kan för många vara extremt svåra att uppnå. Därför kan många vara deprimerade och stressade.

Dansen finns i många olika former och varje dans har en egen funktion. Dansen kan ses som både befrielse och underhållning. Alternativen är många.

Dansen kan även vara en kroppslig tolkning av en berättelse. En koreograf kan använda sig av ett färdigt manuskript och göra det till en berättelse utan ord. Bara musik och dansare. Dansen kan tolka känslor man inte med ord kan förklara. Baletten har genom tiderna använt sig av denna teknik. Man har skrivit libretton

En man ligger på marken och ser vettskrämd ut, med en överviktig kvinna grensle över sig. övervikt. Det verkar vara ett vanligt fenomen på vita duken att man gör narr av tjocka människor just för att de är tjocka.

I många klassiska amerikanska komedier framställs tjocka människor på ett förlöjligande och felaktigt sätt. En fet karaktär i en romantisk komedi är alltid klumpig och pinsam, och fungerar ofta som huvudpersonens sidekick, vars enda uppgift är att få huvudpersonen att se bra ut.

Den tjocka personen har ofta en omättlig aptit eller så försöker personen gå ner i vikt. Dieten misslyckas nästan alltid, och då får åskådaren ännu ett tillfälle att skratta åt personen. Humorn är alltid på den tjocka personens bekostnad.

Detta gäller både överviktiga män och kvinnor, men oftast har kvinnorna det värre eftersom de även berövas sin kvinnlighet. Tjocka kvinnor framställs som klumpiga, oartiga, dominerande och maskulina. De har dåligt bordsskick och man får intrycket att filmmakarens avsikt har varit att göra kvinnorna så oattraktiva som möjligt. Så är inte fallet med männen. De må vara feta och sakna sociala färdigheter, men de får ändå alltid den smala drömflickan.

Homer Simpson från The Simpsons och Peter Griffin från Family Guy är båda exempel på detta. ”Det är bara ett skämt”, ”det är ju ändå en komedi”, ”var inte så känslig”, ”ta inte allt så personligt” är vanligt förekommande kommentarer om man ifrågasätter det här sättet att framställa tjocka människor. Men jag tycker inte att det är okej. Det må vara en komedi och syftet må vara att roa, men varför är det just överviktiga människor som ska stå för alla dråpligheter, all klumpighet, alla pinsamma och skrattretande ögonblick?

Ida-Maria Andersson

46P��������������På gränsen

När jag dansar glömmer jag bort alla mina bekymmer för en stund. för baletter, berättelser ämnade att bli dansade. Det finns kända baletter som dansas av de bästa ballerinorna i världen. En av de mest kända är Nötknäpparen av Pjotr Tjajkovskij. Hela berättelsen dansas och inga ord används under hela föreställningen. Alla känslor fångas upp av de graciösa ballerinorna som tolkar verket perfekt.

Dansen har gett mig så mycket. När jag dansar glömmer jag bort alla mina bekymmer för en stund.

När jag dansar kan jag drömma mig till en annan värld, till en värld utan krav och bekymmer, där jag kan slippa all min stress och frustration.

Alla söker vi ett sätt att släppa loss, en hobby som låter oss uttrycka oss själva. Någonting som tar oss bort från verkligheten för en stund för att vi ska kunna återvända och fortsätta med nya krafter. Det finns så många olika hobbyer att välja mellan. Dans, sång, skrivande- alternativen är många. Det är bara att söka i sitt inre och hitta det som kallar och lockar en till sig!

Rosanna Halttunen

Bunden handskrift, I presume

Läs språk!

Jag går mitt första, eller möjligtvis andra, år i lågstadiet och på schemat står skrivstil. Jag sitter vid min 70-talsgula pulpet och har omsorgsfullt hängt ryggsäcken på stolsryggen. Det är med en märklig känsla i kroppen jag fyller i skrivstilshäftet med mina egna bokstäver som, om sanningen skall fram, ligger ganska långt ifrån vad modellen anger.

Då förslaget om att slopa skrivstilsundervisningen kom in väckte det, inte helt oväntat, starka reaktioner. De till förslaget negativt inställda ville gärna måla upp en bild av att man skulle utrota handskriften om man slopade skrivstilen. Beslutet togs och det står nu klart att barnen i framtiden enbart skall lära sig att texta och skriva på datorer istället för att binda ihop bokstäver.

Jag tycker beslutet var helt rätt. Enligt mig måste alla få utveckla sin egna, personliga handstil. Jag läste, då debatten var som hetast, en kolumn av Tomas Rosenberg i tidningen Läraren (15.1.2015), där han påtalade att han i sina arkivforskningar kan dra slutsatser om en personlighet genom en handstil. Det absurda i sammanhanget är dock att Rosenberg använde detta som ett argument för skrivstilen, medan jag vill använda det som ett argument emot.

Det är då man fritt får utveckla sin handstil som man kan göra sina texter personliga och närvarande.

Den andra saken jag reagerar på är det faktum att man lär sig två skrivsätt i dagens skolor. Man lär sig med andra ord att utöver skrivstilen även texta. Detta om något känns onödigt tidskrävande och splittrande. Jag tycker

När jag gick i sjuan hade jag bestämt mig att jag skulle läsa franska. Jag hade hört historier om hur omöjligt det är att tala engelska med fransmän då de alltid försöker tvinga en att tala franska. Det hade väl skrämt mig tillräckligt för att få mig att välja franska, punkt slut.

Hemma hos oss har språk alltid uppskattats. Min mor talar franska, ryska och spanska medan min far talar tyska.

Allt tal om språk hemma gav mig en bild av att det var något som alla skulle ta som tillval. Därför blev jag smått överraskad när hela klassen bestod av sex elever och inte 25–30 som jag hade trott.

Det är med en märklig känsla i kroppen jag fyller i skrivstilshäftet med mina egna bokstäver som ligger ganska långt ifrån vad modellen anger. man kunde sätta den tid man sparar på att uppmuntra barnen att stava korrekt. Det är enligt mig viktigare än huruvida man binder ihop bokstäverna eller inte.

Avslutningsvis vill jag ännu poängtera att vi även i fortsättningen skall lära oss skriva. Det optimala vore om man gav barnen en chans att pröva på olika skrivstilar och – modeller. Då får barnen en chans att utveckla sin personliga handstil, men samtidigt ha någonting att stödja sig på. Då har vi en fin harmoni, där ingen behöver känna sig tvingad att skriva på ett visst sätt.

Daniel Andersson

Språk hör inte bara hemma i arbetslivet. Det som man undervärderar är hur roligt det är att kunna tala.

Förr var språk en självklarhet. Alla som hade en möjlighet tog så många olika språk de kunde, även om man inte visste om man någonsin skulle använda dem. Förut var språktimmarna lika viktiga som realämnena. Så är det inte mer.

Vårt samhälle blir mer internationellt och man kommer i kontakt med flera språk överallt i världen. Bara i London talar man närmare 300 olika språk i skolorna. Språk blir allt viktigare men ändå läser färre elever än någonsin dem. Jag misstänker att en orsak är att unga helt enkelt inte orkar anstränga sig. Jag uppmuntrades som sagt till att läsa flera språk, men hur är det med dem som inte har lika språkglada föräldrar? Här har vi pudelns kärna. De som inte får motivationen hemifrån får den inte alls.

Varför gör inte skolan någonting för att få elever intresserade av språk? Kunde inte en som jobbat i flera olika länder berätta om hurdana äventyr och chanser språkkunskaperna gett dem?

För att hålla intresset för språk vid liv måste skolorna satsa mer på att visa att språk är viktigt. Om det blir färre elever som väljer språk kommer språkklasserna att bli så små att skolorna inte kan sätta resurs på dem. Men om skolorna tar sig i kragen och ordentligt för fram vad språkkunskaper ger en tror jag att man kunde få fler språkläsare.

Språk hör inte bara hemma i arbetslivet. Det som man undervärderar är hur roligt det är att kunna tala. En bekant har studerat i tre olika länder, lärt sig sex språk och jobbat till exempel i Danmark, USA och Mali. Hon har kommit i kontakt med olika kulturer och varit med om otroliga händelser.

Knappast hade hon fått chansen om hon inte älskat språk.

Jag njuter av att sitta på ett café i Frankrike med min mor som flytande säger att hon vill ha en vegetarisk paj och väntar på den dagen jag lika enkelt säger att jag vill ha den blodigaste biffen de har. Bara för att jag kan.

Kristofer Söderström

47

Jag är girig

Jag upplever mig själv som en givmild och generös person… i vissa fall. Men då det gäller böcker, musik och film, litteratur i alla former, då blir jag girig. Ordentligt girig. Jag blir Gollum som beskyddar sin älskade ring. Jag blir Joakim von Anka som simmar i all sin snåla ensamhet i sitt valv av pengar. Jag vill inte och förmår mig inte att dela med mig av det som jag älskar mest.

Och nu är det så att jag älskar att läsa, lyssna på musik och se på film. Ja, att uppleva inom litteraturens breda ramar. Det får min själ att krama sig själv, fnittra okontrollerat och nynna på introt till Star Wars. Litteraturen bjuder upp mig till dans och vi dansar en väldigt emotionell tango men att dela med sig av sin läsning eller ännu värre det man skrivit, känns plötsligt som att blotta en del av sig själv.

Någonting väldigt privat, inte bara några sidor med text och pärm.

Alla vet hur jobbigt det är att vara kär i någon person som någon annan också visar intresse för. Man vill ju vara unik i sin kärlek! Min förtjusning känns nu mer obetydlig bakom de andras oöverträffliga kärleksdjup. Betyder mitt tycke för denna person överhuvudtaget någonting mera? Samma scenario upplever jag med litteratur.

Därtill tror jag också att rädslan för att dela med sig handlar om en ovilja mot förändring. Det man läst har blivit nästan heligt och är någonting som man inte får röra, för om man gör det så spricker förtrollningen. Om någon kommer och rör om med sina åsikter så är jag rädd för att min känsla och uppfattning ska ändras.

Den känslan som just nu känns så ändlöst underbar! Och sådant händer konstant, det är oundvikligt om man håller på med social interaktion vilket vi människor gör.

Rusta upp dig och ditt väsen, här ska man vara stolt för att man har känslor och påverkas av litteratur!

Men om man nu verkligen, med själen i brand, har hittat, älskat och upplevt genom litteraturen vill man skydda denna upplevelse till vilket pris som helst.

Då man diskuterat läsningens fördelar kommer det ofta upp hur det kan vidga och bredda ens ordförråd. Man ska alltså kunna uttrycka sina känslor bättre verbalt om man läser. Hmm… Det blir en liten motstridighet mellan min oförmåga att dela med mig och det allmänna faktumet att jag borde kunna göra det med det ordförråd jag samlat under all min läsning. Kanske man använder det där förrådet på andra plan i livet, men varför inte i detta syfte också?

All den energi jag sätter på hemlighållandet och beskyddandet av min ”upplevelse” är vid närmare eftertanke enormt skrattretande. Det jag ser genom bokens rader kan i inget fall, jag repeterar: i inget fall, vara det samma som min vän ser. Min upplevelse ÄR unik och mitt tycke därigenom också. Det är en hiskligt pessimistisk syn som man kan ha på sig själv och sina känslor. Rusta upp dig och ditt väsen, här ska man vara stolt för att man har känslor och påverkas av litteratur! Berätta, förklara, ropa: du har ju orden för det, du har ju läst!

Då jag känner min girighet knarra och knota inom mig, då påminner jag mig själv, om och om igen: ”Min upplevelse är unik, och den kan du inte ta ifrån mig”. Det är konstigt hur snabbt det lättar på sinnet. På det här sättet kan jag med små-små steg börja skylta med den litteratur som påverkat och rört mig. Det är utan tvekan med stor möda och pina, men jag tar mig dit. Jag tar språket i mina händer. Här ska det knådas åsikter som ska delas! Vad tänker du göra?

Pinja Levonen