Page 1

Pointed: ord & bild


Ledare

Magazine är en tidskrift som kommit till av ren lust. En lust att göra något snyggt och bra som samtidigt fungerar som marknadsföring för oss som producerat innehållet. Malinka Persson är fotograf och undertecknad är... tja... skribent, typ. Läs mer om oss längre fram. När Malinka och jag träffades stod det snabbt klart att vi var väldigt bra tillsammans. Vi utvecklade affärsidéer och säljbara uppslag i parti och minut. Våra tankar levde sina egna liv och vi bara satt där och tittade på när idéerna skapades och växte till sig. När vi skalade oss in i idéernas kärnhus insåg vi att vi måste jobba tillsammans. Malinka skulle fotografera och jag skulle skriva texter. Vi kompletterade varandra på ett alldeles speciellt sätt. Vi är alltså sjusärdeles bra på idéer. Vi kan också göra slag i saken och slutföra idéerna - något som Magazine är ett bevis på. Människor intresserar oss, liksom miljöer av olika slag. Det vi inte tycker är roligt låter vi bli att göra. Vi tycker inte att det är roligt att sälja. Eller… visst är det roligt att sälja! Det är bara resan fram till själva avslutet som är lite motig för oss. Att ringa land och rike runt och sälja in oss själva står inte högst upp på vår bästalista om man säger så. Det är därför vi gjort Magazine.

ibland får stora tankar inte plats i ord. då är det bra att bild finns.

Så här har du. Det här har vi gjort. Sånt här tycker vi om att göra. Vad vill du att vi ska göra åt dig? Marina Walström

Marina Walström, skribent

Malinka Persson, fotograf, skribent och layout

innehåll I smedjans hetta, s. 4 Mångsysslaren Marina Walström, s. 6 Kultursponsring som samarbetsform, s. 8 Är jag galen?, s. 10 Plastbirkar och färskt bröd, s. 11 Vikingar i Västerås, s. 12 HB/C Interrupters, Power Products, s. 14 Sant eller falskt?, s. 19 Ser du vad jag ser?, s. 20 För elevens bästa, s. 22 Ramnäs glasbruk, s.23


p u b l i c e r a d

i

K u l t u r f o l k ;

I smedjans

Smedjan är mörk och dammig. Ässjan, eldstaden, består av glödande stenkol. Elden matas med syre från en stor handdriven blåsbälg.

Lukten är bekant men svårdefinierad. Det är en blandning av stenkol, rök och bränd linolja. Det är linoljan som gör järnet svart. Det hade jag ingen aning om. Jag trodde det räckte med att elda, banka och kyla järnet men så är det inte. Linoljan har ytterligare en funktion. Oljan skyddar den färdiga produkten mot rost. Receptet är egentligen ganska enkelt. Hetta upp järnet i elden, puffa med bälgen, lägg järnet på städet och banka på. Börja om igen tills önskat resultat uppnås. Hantverket är dock allt annat än enkelt. Michael Lindström jobbar som smed vid Sala Silvergruva. Varje torsdag finns han i smedjan där han inför publik tillverkar krokar, ljushållare och trollkors som skyddar mot onda krafter. Intresserade turister köper allt han tillverkar så fort det svalnat. Den enda ljuskällan i smedjan är den flammande elden. Där står han i dunklet, högrest, svettig och skitig. Och väldigt manlig. Han väntar tåligt på att järnet ska bli tillräckligt varmt för att ge med sig. Ju varmare järn, desto ljusare färg.

Det är något visst med kroppsarbete. När det utförs i en gammaldags smedja, med handdriven fläkt och på stampat jordgolv är det snudd på magiskt. Undra på att smideskonsten länge har betraktas som mystiskt. Att en man, med handkraft, kan forma det obändiga järnet efter egen vilja känns än idag mäktigt. Jobbet är bullrigt, tungt och monumentalt skitigt. Men Micke gillar det. På frågan om varför han ville bli smed lyser ett brett leende upp hans sotsvarta ansikte: - Det är coolt att vara smed!


hetta Text: Marina Walstrรถm Foto: Malinka Persson

Antracit - smidesportal www.antracit.se Institutet fรถr forntida teknik www.forntidateknik.se/ Folkhรถgskolor som utbildar i smide www.folkhogskola.nu


Mångsysslaren Marina Walström

många ben att stå på. Jag har också lagt ner alldeles för mycket tid på ideella engagemang. Jag gillar att arbeta ideellt men föreningar har en tendens att ta mer tid i anspråk än vad som är nyttigt, såväl för hälsan som för ekonomin. Vilken typ av texter skriver du helst?

Marina Walström är svår att placera in i ett fack. Hon hoppade av gymnasiet efter två månader under förevändning att klassen hade börjat med skrivstil i ryskan när hon var sjuk. Istället började Marina praktisera på ett daghem eftersom hon trodde att hon ville jobba med barn. Efter ett par år som barnflicka halkade hon in på Posten och blev kvar där i 16 år. Komvux och en högre utbildning inom Posten ledde av en slump till Uppsala Universitet där en mycket förvånad Marina tog juris kandidat och magisterexamen i januari 1998. Du brukar ha problem när du ska presentera dig. Varför? Jag brottas alltid med vad jag ska och inte ska berätta om mig själv beroende på församling. Ibland passar det utmärkt att berätta att jag trollar och kör stand up, ibland blir det fullständigt fel. Så jag har en mängd olika upplägg att välja mellan.

Jag gillar underfundiga texter och skriver gärna om korkade människor och företeelser. När jag drabbas av en aha-känsla vill jag gärna förmedla den vidare. Det har lett till ett antal bruksanvisningar, bland annat en SAP for Dummies när min avdelning på Ericsson gick över till tidrapportering i SAP. Ingenjörerna förstod precis hur man skulle fylla i rapporten men ingen annan. Jag gav mig tusan på att jag skulle förstå och till slut gjorde jag det också. Sedan utformade jag en beskrivning så att alla på hela avdelningen kunde fylla i sina tidrapporter i datorn istället för att skriva den på papper. Min beskrivning levde kvar i flera år efter att jag hade slutat. Vad vill du uppnå med Magazine? Jag har alltid levt efter devisen att det man tycker om att göra blir man bra på. Och något som är bra borde någon vilja betala för.

Vad gör du då - egentligen?

Att skriva har länge varit ett behov hos mig. Under flera års tid har jag gett ut en klubbtidning och formgett en almanacka – helt på ideellt initiativ. Både tidningen och almanackan har blivit populära och jag har verkligen haft roligt när de båda producerats.

Dels är jag ena halvan av Pointed Ord & Bild, som ligger bakom detta Magazine. Men jag är också jurist, jag har en webshop och jag förmedlar djurförsäkringar för Agria. Jag trollar till husbehov och har även arrangerat Stand up-kvällar på Sigurdsgatan 25. Det passar mig bra att ha

De porträtt Malinka och jag har gjort hittills har varit roliga att göra och de gör sig alldeles utmärkt här i Magazine. Jag vill gärna fortsätta på detta vis och hoppas naturligtvis att även du som nu läser Magazine ska uppskatta vårt arbete.


beauty lies in the eyes of the beholder.


K

p u b l i c e r a d

i

P r o v i n s 1 9

s a m t

K u l t u r f o l k ;

ultursponsring som samarbetsform. Text & foto: Malinka Persson

Den statliga kulturutredningen har fått mycket kritik, bland annat för dess inriktning mot sponsring av kultur. Utövarna hyser oro för att sponsrande företag ska ta över och bestämma innehållet i det som sponsras. Madelene Ulfberg, en av eldsjälarna bakom kulturstiftelsen Arty, ett förhållandevis nytt fenomen i Västerås, menar att det är precis tvärtom. I ett av de projekt som Arty varit med och drivit – Svartåbänkarna, har designen som deltagande konstnärer tagit fram, fått vara kvar med smärre förändringar som bygger på kostnad och funktion snarare än att finansiärerna velat styra. Hon anser att finansiärerna har en mycket stor respekt för den kultur de betalar för, vilket är goda nyheter för kulturutövarna.

Christina Alman, Kultur och Näringsliv.

Det märks att Madelene brinner för att hjälpa företag och kultur att mötas. Under tiden som vi pratar inser jag att hon jobbar mindre med att hämta pengar åt kulturlivet, och mer med att fungera som en mötesplats mellan kultur och näringsliv. - Det finns ett behov hos företagen som kulturen kan uppfylla. Näringslivet sitter på pengarna, och kulturen sitter på verktygen som företagen behöver. Men ingen vet hur de ska nå varandra, och det är där vi kommer in, säger Madelene. Oftast är det så att företagen ringer till oss med ett problem de vill att vi hjälper dem att lösa. Därefter funderar vi och kommer med förslag. Det är vanligare att vi söker upp kulturlivet med färdig finansiering, än att kulturlivet söker finansiärer genom oss. Något både Madelene Ulfberg och Christina Alman (Kultur och Näringsliv, Stockholm) är överens om är att kultursponsring gäller alla och inte enbart institutitioner. När jag träffar Christina Alman menar hon att man som enskild utövare måste komma ihåg att företagen måste få ut något av överenskommelsen. Att sponsras av ett företag är på många sätt en affärstransaktion, och det är viktigt att sälja in ett helt koncept. Att ”be om lite pengar” ger ett garanterat negativt utslag, säger Christina när jag sitter och fikar med henne på Öhrmans i Västerås. Konceptet måste vara väl genomarbetat och ge företagen något i utbyte. Det kan vara biljetter till en föreställning, möjlighet att prata med en konstnär i

Madelene Ulfberg, Kulturstiftelsen Arty.

samband med en visning för personal och/eller kunder, föreläsningar eller något annat som ger ett mervärde tillbaka. Att ge sig in i ett sponsoravtal innebär alltså engegemang från båda parter. Även finansiärerna måste känna sig nöjda med det avtal som ingåtts och känna att de fått ut något av det hela. Ofta så används sponsring av kultur för att stärka ett företags varumärke gentemot kunder. Att berätta för sin personal att man sponsrar ett visst evenemang eller en viss person ger en inre stolthet i företaget, och kan man dessutom erbjuda personalen upplevelse av det man sponsrar, ger det ytterligare mervärde. Att ta med sina kunder på en teaterföreställning eller en utställn-


ing är också något som används inom den så kallade relationsmarknadsföringen, där värdet i den personliga kontakten är viktigare än annonsutrymmen. - Något som också är viktigt att komma ihåg, säger Christina Alman till mig innan vi börjar packa ihop, är att kultursponsring ska ses som grädden på moset. För att kultur överhuvudtaget ska kunna finnas till måste det finnas ett statligt stöd i botten, för vad händer annars i lågkonjunktur? Jo, företagen drar in sitt stöd till kulturen och då dör den. Därför måste företagens bidrag till konst och kultur fungera som grädde på moset och inte som grundfinansiering.

eye c : kompetensutveckling :: bildseende :: bildanalys :: fotografi

Som föreläsning, seminarie eller workshop.

Fakta!!! Kulturstiftelsen Arty

grundades av Madelene Ulfberg och Kim Norström och arbetar med att hjälpa företag och kulturlivet att mötas. Stiftelsen arbetar främst inom Västerås och planerar bland annat att ge ut en ny tidning; Kulturmagazinet Arty, som riktar sig främst till näringsliv, politiker och tjänstemän och andra som har ett intresse för kultur. Arty är en stiftelse som jobbar väldigt praktiskt med att låta företagens pengar möta kulturens behov, och kulturens verktyg möta företagens behov. www.kulturstiftelsenarty.se

Kultur och Näringsliv

www.eye-c.se | info@eye-c.se 021 13 05 54 | 0762 38 07 18

yrkesporträtt i arbetsmiljö tten sare på toale na lä Följ med did: ord & bild!!! med Pointe

är en medlemsorganisation som främst jobbar med strategisk rådgivning, konsultverksamhet samt lobbying. De åker gärna ut till kommuner och berättar om hur man kan jobba med kultursponsring – både för tjänstemän och kulturutövare. De har även medlemsträffar där de utbildar deltagarna i olika ämnen relaterade till kultursponsring. En framtidsvision är att nå ut till yngre människor och arbeta i förebyggande syfte för att främja framtida sponsring av kultur. www.kulturnaringsliv.se www.pointed.se // info@pointed.se


Text och foto: Malinka Persson

Är jag galen? E n

Jag är kär i min hund. Ella är den absolut vackraste och mest underbara hund jag kan tänka mig. Hon har de vackraste och snällaste ögonen i hela världen. Jag anser att jag haft tur som fått just henne in i mitt liv. Andra menar att det är jag som fått henne att bli sådan. Kan det vara en kombination, kanske? Det var den 29 april förra året som jag hämtade hem Försvarsmaktens Ella från brukshundsklubben i Örebro. Då hade hon suttit i en bil i tio timmar, på väg från hundavelstationen i Norrland. Ni anar inte vilken lycka att få en motsträvig valp i famnen. Just då var Ella mest nyfiken på allt spännande som fanns i gräset. På väg hem i bilen sov hon i min famn, och jag var så enormt lycklig. Två veckor senare var jag mindre lycklig. Ella både kissade och bajsade överallt, och hon jagade katterna så det stod härliga till. Många gånger undrade jag om jag verkligen var lämpad till att ha en hund. Såhär i efterhand kan jag nog tycka att jag är det. Fast jag är nog bättre när valpen blivit något större och rumsren. Nu har Ella ganska precis fyllt ett år, och sedan några månader tillbaka tycker jag att det är en ren njutning att ha hund. Enda smolket i bägaren är förstås att Ella ska in och testas i slutet av sommaren. Jag vet alltså inte om jag har en hund när hösten kommer: Att vara fodervärd

h u n d ä g a r e s

b e t r a k t e l s e r.

åt en försvarsmaktshund innebär ju nämligen att man riskerar att förlora hunden, om den godkänns i de tester som görs för att utröna om hunden kan fungera som militär. Det torde vara uppenbart att jag hoppas att Ella inte klarar sig, så att vi får fortsätta leva tillsammans. Många av de jag träffar undrar om det inte känns jobbigt att veta att jag kanske får åka hem utan hund. Det är klart att det gör. Men jag visste vad jag gav mig in i, och om hon klarar sig kommer jag att veta att jag har uppfostrat en hund som förhoppningsvis kommer att göra något bra. Men visst hoppas jag. Det jag är mest fascinerad och nöjd över, är att jag själv har lyckats etablera mig som ledare i min och Ellas relation. Det har aldrig varit en fråga öppen för diskussion. Hon är hund, jag är människa. Vi bor i mitt hem - alltså är det jag som bestämmer. Jag har vänner som var oroliga över att jag skulle vara för snäll, men så blev det inte. Jag må vara snäll på gränsen till mesig ibland, men jag har mina principer. Är jag galen som gett mig in i detta? Vill man veta mer om försvarets hundavel, kan man besöka deras hemsida: www.mil.se. Man kan också skriva ett reportage om Försvarsmaktens Ella. Pointed: ord & bild gör gärna ett reportage om försvarsmaktens hundavel och dess fodervärdssystem.


Plastburkar och färskt bröd Jag minns min första riktiga kontakt med Tupperware. Partyt hölls hemma hos en arbetskamrat som själv var försäljare av nämnda hushållsattiraljer. Jag var drygt 20 och inte alls bevandrad i de olika användningsområdena för plasten.

för att det är

roligt

!!!

Burkar förevisades och godkändes av församlingen. Nöjda kunder prisade lockens täthet och säsongens nyheter undersöktes nogsamt. Vi fikade och lyssnade. Jag försökte hålla tillbaka lusten att dras med i plastförtrollningen, men det var lättare sagt än gjort. Jelloformarna frestade mig svårt. Trots att jag aldrig i mitt liv ens hade sett Jello, än mindre smakat det, kände jag en obetvinglig lust till formarna. Mina tankar avbröts när värdinnan förevisade en, enligt henne, suverän kniv. En kniv i plast - hur kunde den vara något att ha? Jag var skeptisk. Värdinnan prisade knivens alla egenskaper. Den var oumbärlig i svampskogen, ett argument som inte bet på mig. Jag avskyr svamp. Kniven hade en väldig massa andra egenskaper, som jag inte kommer ihåg nu. Jag lyssnade förstrött på förkunnandet och tankarna hade börjat vandra tillbaka till Jelloformarna när jag plötsligt vaknade till. Kniven kunde också användas till att sy i knappar! Nu ringde alla varningsklockor för fullt. Jag tittade i smyg på de andra. Ingen reagerade märkbart över den uppenbara lögnen. Några nickade instämmande. Jag förstod ingenting. Påståenden om att man inte kunde klara av att sköta ett hushåll utan en hamburgerformare kunde jag ta. Anledningar till att man föredrog vinglas i plast kunde jag överse med. Men här gick gränsen. “Hallå där”, sa jag upprört. Jag hade suttit här hela kvällen och hört den ena fantastiska historien efter den andra. Nu kunde jag inte hålla tyst längre. “Inte menar du på allvar att man kan sy i knappar med en plastkniv?” Det blev alldeles tyst i rummet. Sen kom skratten. Naturligtvis skulle man inte sy i knappar med kniven. Den delade knivseggen skulle läggas under knappen så det blev lagom avstånd mellan knappen och tyget. Sy fick man göra som vanligt. Jag kom att tänka på den här historien när jag skulle förklara för sonen hur bakmaskiner fungerar. Först häller man i alla ingredienser, sen knådar maskinen degen, den jäser och slutligen gräddas brödet. Och så kan man få färskt bröd till frukost. Han tittade klentroget på mig och vägrade tro sina öron. Hur skulle maskinen kunna grädda brödet själv? Visst är det en fantastisk uppfinning, men att han så envist vägrade tro mig förvånade mig. Jag var övertygad om att han drev med mig tills jag förstod.

med passion, inlevelse och humor angriper vi textliga och bildliga problem.

För honom är frukostbröd lika med småfrallor. www.pointed.se // info@pointed.se

Text: Marina Walström


Vikingar i p u b l i c e r a d

Glöm det där med blodtörstiga och skitiga vildar i hornprydda hjälmar. När fotografen och jag trasslat oss fram till Lågan vid Frösåkers brygga möts vi av en leende och finklädd Ingrid Agerskans.

i

K u l t u r f o l k ;

Text: Marina Walström Foto: Malinka Persson

Ingrid påminner mer om ett skogsrå än om en viking. Men låt dig inte luras av hennes väna yttre. Under den vackra handbroderade linneklänningen döljer sig en riktig kämpe. Just nu kämpar hon för vikingatiden. Ingrid som ursprungligen är holländska född i Nya Guinea-Indonesien, har svårt att förstå att vi svenskar inte är mer stolta över vårt vikingaarv. - Jag vill utnyttja Sveriges ordförandeskap i EU till att lyfta fram vikingatiden. Det är trots allt en del av vår historia, en del som väcker stor uppmärksamhet från andra länder. Om Ingrids planer går i lås kommer EU:s ledamöter under året att få möjlighet att segla vikingaskepp, helsteka gris och lära sig kvaddans. Ingrids fokus ligger till att börja med på svenska regeringen, svenska ambassader utomlands och företag. Det som erbjuds är alla typer av event med vikingatema. Antingen så kommer du till Frejasalen eller så kommer Vikingarna till dig.

- Jag samarbetar med en stor vikingaförening vilket innebär att jag har världens största rekvisitaförråd och mängder med vikingatidsexperter till mitt förfogande. Vi packar gärna båtarna fulla, seglar i väg och bygger upp en vikingaby för en helg. Båtarna är värda ett kapitel för sig. Trots att de ser tunga och otympliga ut är de förvånansvärt lätta att segla. I flottan finns mindre båtar som kan skötas av en till två personer och stora fartyg som kräver en manstark besättning. Här finns Langsveiger och Nöireven som var med i filmerna om Arn.


i Västerås Medelstora Ragnvald kan segla snabbare än sin egen längd. Avsaknaden av entusiasm över detta faktum avslöjade genast min okunskap i ämnet. Vanligtvis så kan 12 meters segelbåtar maximalt segla i 12 knop. Men Ragnvald är klinkerbyggd så att luft kommer in under skrovet och därför blir han extra snabb. Så nu vet du det. Snart kommer också världens längsta vikingaskepp att börja byggas vid Frösåkers brygga. 4400 spikar är precis beställda till det 30 meter långa skeppet. Det är fascinerande att tänka sig att vikingarna färdades så långt i denna typ av båtar. Men Ingrids nutida vikingar har också planer på långfärder. Närmast i tiden talas det om en seglats till Spanien med skeppet Ragnvald. Och vore det inte häftigt att fortsätta till Nya Zeeland? I Ingrids planer ingår också en nyuppsättning av teaterpjäsen ”Trägudars land” efter Jan Fridegårds roman med samma namn. Regissören Michael Riise satte upp pjäsen för ett antal år sedan och både han och Ingrid tycker att det är dags att göra det igen. Ingrid håller som bäst på att leta sponsorer. Går allt som hon vill, så kommer Nobelpristagarna att få vikingaunderhållning i år. Men nu är det hög tid för vikingarna i Frösåker att bege sig till sommarens boplats i Sigtuna. Mellan den 13 juni och 1 augusti kan du besöka Sigtuna Vikingaby för att prova på att leva som viking under en dag.

Ingrid Agerskans www.sveaviking.se/ Sigtuna Turism www.sigtunaturism.se


HB/C Interrupters, Power Products

Text: Marina Walstrรถm Foto: Malinka Persson


Efter att ha lyckats med bedriften att köra vilse i lilla Grängesberg hittar vi, en kvart försenade, fram till HB/C Interrupters. Platschefen LarsErik Norman hälsar oss varmt välkomna till en av ABB:s mer hemliga verksamheter. När jag berättade att jag haft svårt att hitta information om Interrupters på internet skrockade han förnöjt. - Då har vi lyckats. Vi vill vara lite hemliga. Interrupters tillverkar brytkammarkomponenter till alla övriga enheter inom ABB som tillverkar gas- och luftisolerade högspänningsbrytare. Det handlar om själva hjärtat i elförsörjningen och de komponenter som tillverkas i Grängesberg tillverkas enbart i Grängesberg. Leveranserna härifrån går i huvudsak till Ludvika men 50% går på export till andra ABB-bolag runt om i världen. Interrupters tillverkar själva kontaktmaterialet i brytarna. Fredrik Lindberg förklarar att det är deras komponenter som öppnar och sluter strömmen. - När man drar isär en vanlig kontakt uppstår en ljusbåge. Det är samma sak i höga spänningar men den ljusbågen måste tas om hand. Då behövs både isolerande gas och ett material som tål hög värme. Det materialet är koppar. Orsaken till att Interrupters enbart levererar sina komponenter till andra ABB-bolag är konkurrensskäl. Här används en unik metod att forma kopparrör i flera led utan att förändra materialets densitet och egenskaper. Familjeföretaget CEPA utvecklade metoden i Lund och levererade brytarkomponenterna till ABB under flera år. 1995 flyttade CEPA till Grängesberg och år 2002 köpte ABB företaget. Produktionen fortsatte under flera år med

samma maskinpark. Arbetet med att forma kopparrören på rätt sätt var hantverksmässig och krävde många handgrepp och byten av verktyg. En medarbetare kunde behöva lyfta mellan 11 och 12 ton kopparrör per skift och sjukfrånvaron låg runt 10%. Produktionen var svår att anpassa till ordertoppar och alltför mycket material kasserades. Inom alla områden fanns flaskhalsar som störde tillverkningen. Åren 20062007 slet hårt på personalen då driften var i gång dygnet runt, varje dag. Till slut fanns ingen återvändo. Utbyggnad, omorganisation och automatisering var ett måste. I juli 2007 fattades beslut om en investering på ca 60 miljoner kronor. Från beslut till full drift och kvalitetssäkrad produktion har det bara tagit två år. Produktionen har ökat med 30% och sjukfrånvaron är nere på 3%. Leveranskvaliteten ligger stadigt på 98-100%. Alla som arbetar på Interrupters är kostnads- och kvalitetsmedvetna. De kvalitetsmål som satts upp för 2009 ligger samtliga klart inom räckhåll. Att göra rätt första gången är det enda som gäller. LarsErik Norman är inte så lite stolt över vad han tillsammans med sin personal har åstadkommit. - Jag kan inte nog betona personalens betydelse för vårt fantastiska resultat. De har i många fall varit snabbare än oss i ledningen med att ta fram förslag till förbättringar och utveckling av verktyg.


De flesta på tillverkningen och i monteringen finns fortfarande kvar efter automatiseringen medan ledningen är ny. Ledningsgruppen består, förutom LarsErik, av Monica Nilsson, Charlotta Kähäri, Fredrik Lindberg, Niklas Eriksson och Karin Berntsson. Jag noterar att ledningsgruppen är ovanligt jämställd och undrar om det är ett medvetet val. - Det är absolut medvetet, säger LarsErik med ett finurligt leende. Jag ville ha de bästa personerna på varje plats och det har jag. Jag ser enbart till kompetensen, inte till kön. Just nu fokuserar man på att fortsätta hålla hög leveranskvalitet samtidigt som man trimmar kostnaderna på inköpen. Eftersom 60% av produktkostnaden hänför sig till materialinköp finns en del pengar att spara här. Problemet är att det material som köps in är specialtillverkat och det är inte lätt att hitta nya leverantörer. I tillverkningshallen är det ganska öde på eftermiddagsskiftet. Anders Engström står för sig själv och svetsar. Han började jobba här långt innan CEPA flyttade in i lokalerna. Anders har jobbat med det mesta på Interrupters

men trivs bäst med att svetsa. Han tvekar inte en sekund över vad som är bäst på Interrupters; det är sammanhållningen. Det arbete som tidigare utfördes för hand i många olika moment sköts nu av en robot. Den hämtar ett kopparrör på höger sida, placerar det i verktyget som formar, tar upp röret igen och placerar det till vänster. Det specialtillverkade verktyget klarar tre moment och roboten arbetar oförtrutet på. Mitt emot roboten står en man och behandlar kopparrör manuellt, som man gjorde förr. Det är samma rörelser som roboten gör, men det går långsammare och är betydligt mer arbetsamt. Jag funderade ett ögonblick på om det var en dramatisering för vår skull. Men det var faktiskt ett moment som inte blivit automatiserat ännu. Monteringshallen har flyttat till en lokal 200 meter bort, i en del av ett nerlagt åkeri. Monteringen är ett rent område så det är praktiskt att slippa riskera få in kopparspån i hallen. All montering mäts och kontrolleras i alla led. Det är extremt viktigt att allt som skickas ut fungerar till 100%. Efter en promenad i den sista sommarhettan är det skönt


att komma in i monteringshallens svalka. Då lokalerna tillhörde ett åkeri tidigare behövdes inte många justeringar för att godsmottagningen skulle fungera perfekt. Christina Kovacs är samordnare på monteringen. Hon bor i Grängesberg och har jobbat här i tio år. Vanligtvis så är det sex personer som jobbar här. Även om de har flextid brukar alla jobba mellan sju och fyra. Det kommer leveranser som måste tas emot så det fungerar bäst så. Göran Hermansson och Natalia Prus jobbar också idag, tillsammans med Sa Vu Truong och Ha Nguyen Manh. De två senare är traineer från ABB i Vietnam. När tolken inte är på plats så gör de sig förstådda på knackig engelska och med teckenspråk. Det går alldeles utmärkt det också. På Interrupters tar man ofta emot traineer och man åker också själva ut till sina kunder runt om i världen. Det är viktigt med kunskapsutbyte. För det är naturligtvis som Fredrik Lindberg säger: - Trots alla ritningar, material och maskiner så sitter det fortfarande en hel del kunskap i händerna på den som ska utföra arbetet.

Faktaruta: HB/C Interrupters, Power Products Ort: Grängesberg Gör: Tillverkning av brytkammarkomponenter till luft- och gasisolerade högspänningsbrytare Anställda: 65 personer Antal levererade komponenter 2008: 120 000 Omsättning: 21 MUSD

Artikeln är publicerad i ABBs personaltidning Inblick. I sin originalform har den ett annat urval av bilder samt är publicerad i färg.


passion for expression


Sant eller falskt? Text och foto: Malinka Persson

Vad tänker du när du ser det här fotografiet? Ser du direkt att fotografiet visar de svartas utsatta situation i något av världens alla uländer? Oavsett vad du tänker, grundar du dina tankar på vad du känner till och tror om världen. Vid en snabb anblick tror nog de flesta att det här fotografiet visar en ung människa utsatt för apartheid eller liknande o r ä t t v i s o r, någonstans i världen. I just det här fotografiet finns många saker som hjälper till att styra in oss i en speciell uppfattning. Till exempel det faktum att människan vi ser i fönstret ser ut att ha ett afrikanskt ursprung. Lägg till det ett trasigt fönster med vad som ser ut som ett galler. Om vi sedan adderar hårda kontraster, den svartvita dokumentärkänslan och de repetetiva rektanglarna som stänger personen inne, så är det inte alls konstigt om vi uppfattar innehållet som en grym och omänsklig behandling av svaga och utsatta. För den som kan något om arkitektur går det att urskilja att platsen där just det här fotografiet är tagete inte är i ett fattigt land någonstans i världen, utan faktiskt finns i Sverige. Det är ett bra bevis på att vi uppfattar något som sant enligt vad vi känner till om världen omkring oss. Det finns många teoretiker som tar upp detta med sanning och verklighet i fotografi. Scott Walden benämner fotografiet som transparent, med vilket han menar att ett fotografi är som en skål med vatten - vi ser rakt igenom det. Den långsökta poängen är att vi som betraktare mer eller mindre ska kunna sträcka in handen i det vi ser och ta på det. En poäng jag själv tycker är värd att fundera över, är huruvida vi ser ett fotografi i första, andra eller tredje hand. Jag skulle vilja påstå att fotografen är den som ser fotografiet i första hand. Fotografen finns på plats och är den som väljer vad som ska inkluderas och exkluderas till vad som i

slutänden blir ett fotografi. Det som verkligen är intressant här är dock frågan om vem som ser vad i första eller andra hand. För diskussionens skull antar vi att en fotograf befinner sig vid en domkyrka och ska dokumentera dess fasad. Vems ögon har först vilat på domkyrkan? Arkitektens? Fotografens? Besökarnas? Prästernas? Svaret är naturligtvis att arkitekten är den som först såg en inre bild av hur domkyrkan skulle se ut - och sedan gjorde verklighet av sin idé. Fo t o g r a f e n är ur denna synpunkt det andra paret ögon som vilar på domkyrkan - i ett skapande syfte. Det gör att vi som betraktar fotografierna av denna domkyrka ser den i tredje hand. Det gör också att frågan om vems verklighet vi betraktar blir synnerligen intressant? Är det den som skapat det som avbildats, den som bestämt hur det ska avbildas, eller vi som betraktar avbildningen? Och är det möjligt att besöka den verklighet vi ser och uppfattar i fotografiet? Det leder till den sista tesen som diskuteras lika ofta av fotografer som av teoretiker. När fotografer träffas och pratar handlar det ofta om att fotografiet är ett sätt att se ut på verkligheten - man brukar likna det vid ett fönster. Denna inställning ser ungefär likadan ut bland teoretikerna inom fotografi - man tittar ut genom fotografiet, på en verklighet man inte når fysiskt. Jag vill vända på det och säga att ett fotografi är en verklighet vi tittar in i. Ungefär kan man likna det vid att läsa en saga, och fantisera om att vara inuti sagans värld. Föreställ dig att du befinner dig i den värld som den unga flickan i det trasiga fönstret ovan. Hur skulle det vara? Vad är hon utsatt för? Skulle du kunna hjälpa? Skulle du själv hamna i farliga situationer? Hur skulle det kännas att gå runt i en värld som är så fokuserad på det du ser i fotografiet? Frågorna omkring fotografi är många och oerhört intressanta. Men den största frågan av dem alla är; Vad har du själv för syn på fotografi?


K

onstkritik - och andra texter med fokus på fotografi

www.eye-c.se | info@eye-c.se 021 13 05 54 | 0762 38 07 18

personporträtt i ord och bild på toaletten na läsare Följ med did: ord & bild!!! med Pointe

www.pointed.se // info@pointed.se

Malinka Persson har varit sysselsatt med kreativitet sedan barnsben. Redan som sexåring gick hon en keramikkurs med sin pappa, och det var många blyertspennor som gick åt i oräkneliga teckningsblock. Även scenkonst i olika former har funnits i hennes liv. Till sist var det fotografiet som fångade henne på allvar, och idag titulerar hon sig stolt fotograf och konstvetare. - Jag hade precis flyttat till Uppsala för att utbilda mig till gymnasielärare i svenska och engelska, när jag gick med i V-dalas fotoklubb. Intresset för fotografi hade funnits i flera år, men först nu gjorde jag slag i saken. Bland det första jag gjorde var att fotografera V-dalas teatergrupps föreställning, vilket var helt fantastiskt. Jag minns hur tung kameran var där den hängde runt nacken - men vilken känsla! Därefter fortsatte fotograferandet, och Malinka hann med en termin som nationsfotograf på V-dala innan hon kom in på en fototeknisk grundutbildning för den amerikanske fotografen Frank Watson i Uppsala. Där kom insikten att det var människor hon ville fotografera, vilket ledde till en lärlingsplats på Porträttstudion i Västerås (tidigare Fotograf Annette Ibsén). Med Malinkas hjälp växte och utvecklades Porträttstudion till en av Västerås största studios. - Där någonstans började jag inse att det var dags för mig att gå vidare. Jag är bra på att starta upp och föra framåt, men när något går över i vardagslunken och utmaningarna försvinner, behöver jag jobba med någon som är bättre på den biten. Den egenskapen har Malinka haft nytta av även senare. I maj 2007 valdes hon till första ordförande i föreningen Kultur i Rörelse, en länstäckande organisation som arbetar med kulturfrågor i Västmanland. På kost tid lyckades du få föreningen att bli en röst att räkna med bland politiker och tjänstemän i Västmanland. Hur ser du själv på din roll i föreningens utveckling. - Väldigt tätt inpå valet till ordförande drabbades jag av en personlig tragedi, och engegemanget i föreningen hjälpte mig att ta mig igenom alla jobbiga känslor just då. Sen upptäckte jag en ny egenskap hos mig själv, nämligen att jag kan vara väldigt drivande när det handlar om sådant jag tycker är viktigt. Nu har det ju gått tre år,och jag har precis lämnat ifrån mig mitt engegemang i föreningen eftersom vi nått det mer administrativa stadiet där jag inte längre är den som kan göra bäst ifrån mig. Du har utöver din fotoutbildning även stdier i konstvetenskap bakom dig. Hur kom det sig att du började studera det? - Jag var från början väldigt intresserad av hur fotografiet uppstod och vilka anledningar som fanns till det. Föga kunde jag väl ana då, attt det skulle sluta med ett stort intresse för teorier och metoder bakom fotografi, vilket är vad jag är mest intresserad av idag. Dessutom har jag ett stort intresse av hur man kan använda dessa teorier och metoder till andra


Ser du det jag ser?

situationer än just konstvetenskap. För mig är det viktigt att olikadiscipliner får befrukta varandra. Du jobbar med seendet, brukar du säga. Vad innebär det? - Jag är ju tränad i att se världen, kan man säga. Dels genom mitt fotograferande, dels genom min konstvetenskapliga utbildning och ett stort filosofiskt intresse. Det gör att jag har skaffat mig en stark förmåga att se mönster och företeelser väldigt tydligt. I praktiken innebär det att jag dels fotograferar själv, men också att jag håller kurser och workshops i fotografi, samt runt teorierna och metoderna omkring fotografi. Du har läst fotografi för den amerikanske fotografen Frank Watson. Hur har det påverkat ditt fotograferande? - Frank var väldigt noga med att vi bara fick kopiera våra fotografier på fiberpapper. Han var också oerhört noga med terminologin - vi tog aldrig kort, vi fotade aldrig - vi fotograferade. Det var inte heller bilder vi pratade om, utan fotografier. Frank har lärt mig att uppskatta det analoga fotografiet, och han har gett mig den starka passionen för fotografi som sådant. Hur ställer du dig till det faktum att du i jämförelse med många andra fotografer har en ganska kort och grundläggande utbildning? - Jag trotsar nog de flesta genom att säga att jag är enormt

nöjd med att jag inte har gått någon högre fotoutbildning. Jag anser att de flesta högre konstutbildningar tvingar in sina studenter i vad som anses vara den gängse normen för hur modern, god konst ska se ut. Jag är oerhört stolt över att ha utvecklat ett eget starkt bildspråk som bygger på mig själv i stället för något annat. Vad har du för ambitioner och mål med ditt fotograferande och din konstvetenskapliga kompetens? - Jag minns att jag en gång sade att jag vill att mina fotografier kommer till nytta på något sätt. Det vill jag fortfarande, men jag vill också arbeta för att fotografiet når större acceptans som ren konstform. Det kan jag göra dels genom att fotografera själv, dels genom att gå ut och prata om fotografi i olika sammanhang. Det vore väldigt roligt om Västerås kunde bli en föregångare gällande fotografi, men det är kanske inte så sannolikt. Det finns ju ett flertal rena fotogallerier och museer ute i landet, men jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna driva igenom något sådant här i stan - speciellt nu, med tanke på att konstmuseet och länsmuseet flyttar in i gemensamma lokaler. Just de drömmarna får nog vara ett framtida projekt. Under tiden tänker jag ägna mig åt att hitta vägar där mina fotografier kan göra nytta, liksom att på olika sätt gå ut och prata om fotografi som förhoppningsvis väcker ett större intresse hos människor.


o p u b l i c e r a d

För elevens bästa

Text: Marina Walström Foto: Malinka Persson

Det ser ut som ett avfolkat exercisfält och det är precis vad det har varit. Men idag är byggnaderna runt den enorma gräsmattan i hjärtat av Västmanland utbildningslokaler för gymnasiesärskolan i Salbohed. Hit kommer svårplacerade ungdomar från hela landet för att få en individuellt anpassad gymnasieutbildning. Eleverna har både begåvningshandikapp och sociala beteendeproblem. Ulla Östlund, som är rektor för skolan, berättar att målet med verksamheten är att eleverna ska få ett så självständigt liv som möjligt. Visionen man lever med dagligdags är alla människors lika värde. - Vi har plats för 30 elever och intagningen sker kontinuerligt under hela läsåret. Vi har alltid en introduktionstid på åtta veckor för nya elever. Om alla inblandade är överens om en fortsättning blir eleven inskriven på skolan. Vi tar helhetsansvaret för eleverna i och med att vi också har eget boende. För de antagna eleverna väntar en 4-årig gymnasieutbildning enligt det individuella programmet. Bland de obligatoriska ämnena finns såväl svenska och matematik som livskunskap och yrkesträning. En stor del av tiden ägnas åt estetisk verksamhet av olika slag. Musik är mycket populärt och nästan alla elever spelar något instrument när de slutar skolan. Några av eleverna har till och med skrivit och spelat in en egen sång. ”Salbohed i mitt hjärta” heter den och förhoppningsvis kommer den att läggas ut på hemsidan

inom kort så att alla kan lyssna på den. Eleverna kan också i skolans regi ta körkort, lära sig data och multimedia, gå på hundskötarkurs, arbeta i park och trädgård, baka och servera, vara ute i naturen och lära sig köra traktor. Allt efter eget intresse. Skolan drivs som aktiebolag, helägt av ett personalkooperativ. Det är nära till beslut och hela verksamheten genomsyras av delaktighet och kommunikation. Elever och personal träffas varje vecka för att gå igenom hur veckan varit. Kontakten mellan skola, föräldrar och hemkommun är också tät. Under det sista läsåret blir det mycket praktik och kontakterna med hemkommunen ökar för att underlätta utslussningen till ”verkligheten”. Ulla Östlund kom till Salbohedsskolan år 2000 och hon hävdar bestämt att hon har världens roligaste jobb. Hennes entusiasm är smittsam och både personal och elever blir märkbart påverkade. - Personalomsättningen är 0% och har så varit sedan år 2000, berättar Ulla stolt. Vi har en bra arbetsmiljö och en mycket modig personal som vågar försöka allt för våra elevers bästa. Eleverna tränar under hela studietiden på att klara ett självständigt liv efter studentexamen. Med körkort och ett yrke kommer man långt, särskilt om man har fyra år på Salbohedsskolan med sig i ryggsäcken.


Ramnäs glashytta o p u b l i c e r a d

Text: Marina Walström Foto: Malinka Persson

I dessa tider när allt fler pratar om återanvändning ligger Ramnäs glashytta helt rätt i tiden. Om inte lite före… Från granngården Wirsbo herrgård hämtas skottkärra efter skottkärra fylld med gamla Lokaflaskor som Lena Måwe och Carl Ryd smälter ner och gör om till underbara glasföremål. Sodaglas, som används till flaskor, är tåligare än det traditionella glas som används i hyttor. Det är rätt logiskt egentligen. Samtidigt innebär det att sodaglaset blir betydligt svårare att arbeta med. Det stelnar fortare och det går inte att använda vanliga metoder för att färgsätta produkterna. Lena och Carl har utvecklat sina egna metoder med stor framgång. De har kamperat ihop yrkesmässigt till och från sedan de träffades på glasblåsarskolan 2001. Efter skolan arbetade Lena bland annat på Orrefors medan Carl lärde sig blåsa återvunnet glas i Visby. Att de skulle komma att arbeta tillsammans så småningom var dock helt klart. - Glasblåsning är mycket känslosamt, säger Carl lite överraskande. Mår vi dåligt så blir glaset vi blåser dåligt. Det syns direkt.

att blåsa såpbubblor Ramnäs Glashytta ligger i tiden. För framtiden har Carl stora planer. Han pratar om att fortsätta bana nya vägar inom ett supertraditionellt yrke. Utveckla nya material och nya färger och varför inte använ- da glas för att stänga ute råttor? Eller göra taktegelpannor i glas? Just nu ligger dock planer på ett eget sliperi och förhoppningsvis en skylt nere vid vägen.

Personkemin är viktig eftersom de samarbetar mycket nära. Utan ord vet de vem som gör vad på glaset som blåses för vår skull. Kylugnen var avstängd vid vårt besök så det tog bara ett par minuter innan glaset sprack i tusen bitar, precis som Lena lovat. Glaset ligger vanligtvis i kylugnen över natten för att svalna långsamt. Annars går det så här, skrattar Lena när hon sopar ihop skärvorna. De blir nytt glas i morgon. För den som ”kan själv” finns möjlighet både till att blåsa eget glas och att designa ett glasverk som Lena och Carl sedan tillverkar. Trots att glasblåsning ser ut som att spela trumpet krävs egentligen ingen styrka, bara teknik. Carl förklarar att luft expanderar i värme. - Jag använder bara en tiondels andetag. Det är som

www.ramnasglashytta.se


är ett samarbete som består av Malinka Persson och Marina Walström. Pointed: ord&bild gör personporträtt och artiklar om spännande och intressanta ämnen. Vårt motto är att ha roligt - och det märks i det vi gör. Är du intresserad av att anlita oss? Ta kontakt idag! Marina Walström: 733 31 07 09 Malinka Persson 0762 38 07 18 Besök oss på webben: www.pointed.se eller skicka ett mail till info@pointed.se.

Pointed: ord&bild Magazine  

Ett samarbete mellan Marina Wahlström, skribent, och Malinka Persson, fotograf.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you