Magazin24 är en lokaltidning i Västra Mälardalen grundad 2000. 0221-209 10 (08-17)
magazin24.se/tipsa redaktion@magazin24.se
För ej beställt material ansvaras ej. Allt material lagras digitalt, publiceras och tillhandahålls i digitala medier. Den som sänder in material anses medge sådan lagring och publicering.
Familjeannonser
Grattis och sorgtack/till minne bokas på magazin24.se/familj/boka
Annons avlidna bokas via begravningsbyrå eller via webbsidan: magazin24.se/familj/boka/dodsannons Redaktion
Chefredaktör/Ansvarig utgivare
Henrik Hansson 070-651 29 72
Redaktion
David Eriksson 070-5 08 95 61
Karl Beijbom 072-175 50 06
Marie Selling Achrén (frilans) Gra sk produktion/IT Anders Täpp 072-402 75 71
Företagsannonser
Roger Burström 070-243 18 19
Mats Malmberg 070-508 42 72
Earton Media AB
Stora gatan 12 731 30 Köping
Växel 0221-209 10
VD/Ekonomi/Publisher
Tony Lö ing 070-651 30 33
Upplaga
18 000 ex/vecka, varav e-tidning ca 1 500 ex. magazin24.se: ca 720 000 sidvisningar/mån Tryck
Pressgrannar, Linköping
Distribution
Magazin24 delas ut via ca 85 tidningsställ i kommunerna Köping, Arboga, Kungsör, Hallstahammar, Surahammar och Skinnskatteberg.
Tidningsbud
Tomas Lundström 076-899 76 21 tomas@magazin24.se
RS-certi erad
RS-distribution ger annonsköpare en kvalitetsstämpel, en deklaration att volymen är korrekt.
HÖGSTA KREDITVÄRDIGHET
Utan lokal journalistik
dör demokratin i tysthet
KRÖNIKA
Min kollega, Henrik Hansson, och jag blev inbjudna till Kungsörs bibliotek för att delta i ett samtal om hoten mot journalistiken och pressfriheten. Samtalet hölls inom ramen för Banned Books Week, ett internationellt initiativ som uppmärksammar förbjuden och censurerad litteratur.
Det låter som något som hör hemma i diktaturer långt borta, men det vore naivt att tro att frågan inte berör oss här hemma. Banned Books Week arrangeras i Sverige av ett nätverk som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket i Malmö.
I grunden handlar det om en enkel men avgörande idé: att kunskap, litteratur och journalistik ska vara fria. Att människor själva ska få välja vad de vill läsa, tänka och tro, utan att någon myndighet, politiker eller intressegrupp försöker bestämma åt dem.
Men i dag ser vi en oroväckande rörelse i motsatt riktning. Auktoritära kra er växer, även i länder som länge setts som demokratins förebilder. Böcker plockas bort ur skolbibliotek, även i Sverige. Lärare tystas och journalister trakasseras.
Demokratins grundpelare, det fria ordet, naggas i kanten. Och det sker o a smygande, under förevändningar om ordning, balans eller trygghet.
Samtalet i Kungsör leddes med säker hand av biblioteksassistent Petra Wellström. Det blev en av de där stunderna då man påminns om varför dessa frågor är så viktiga. Det var ett engagerat samtal med en kunnig publik som verkligen ville diskutera, förstå och bidra. De var så vänliga att de till och med frågade oss hur de kan hjälpa oss att fortsätta med vår granskande journalistik.
För varifrån får unga människor i dag sin bild av världen? Från nyhetsmedier?
Från TikTok och Instagram? Från in uencers som inte granskas av någon men som formar åsikter hos hundratusentals följare?
Vi vet svaret, och det oroar. När den journalistiska närvaron försvagas, när de professionella berättarna tystnar, fylls tomrummet snabbt av andra röster, o a högljudda, förenklade och ibland med propaganda och direkt vilseledande sådan. Det är här den lokala journalistiken kommer in.
För demokratin byggs inte i huvudstäder eller mediehus. Den byggs i mötet mellan människor, i kommunfullmäktigesalen med engagerade ledamöter, på skolbänken och i den lilla föreningen. Den byggs genom att någon faktiskt berättar vad som händer, inte vad som trendar just nu.
När vi rapporterar från kommunens budgetmöte, granskar byggprojektet som drar ut på tiden eller ställer frågan som ingen annan vågar, då sker något fundamentalt. Makt utkrävs ansvar. Och medborgare får möjlighet att förstå, ifrågasätta och delta.
Auktoritära krafter växer, även i länder som länge setts som demokratins förebilder.
Det är därför lokal journalistik är så avgörande. Den är demokratins tidigaste varningssystem. Utan den blir det lättare för makthavare att smita undan granskning, för orättvisor att växa och för cynismen att slå rot.
varför vi ibland gör misstag och varför det fria ordet aldrig får tas för givet. Det är bara genom dialog som tilliten kan återuppbyggas. Och tillit är journalistikens syre. Utan den kvävs den.
När man hör om förbjudna böcker, tystade röster och förföljda journalister i andra länder är det lätt att tänka att det där händer någon annanstans. Men historien visar att frihet aldrig dör plötsligt. Den tynar bort, först i periferin, i det lokala, där ljuset slocknar tidigast.
Därför måste vi värna varje bibliotek, varje lokaltidning och varje journalist som fortsätter ställa frågor. För när ingen längre gör det, när ingen längre granskar, då dör demokratin i tysthet.
Så avslutningsvis: stort tack till Kungsörs bibliotek för detta hedervärda initiativ och om du arbetar som lärare, rektor eller på något annat sätt med ungdomar, bjud in oss till er.
Vi kommer gärna och pratar om dessa frågor.
Magazin24 delas ut gratis på onsdagar via cirka 85 tidningsställ inom vårt distributionsområde.
NÄSTA NUMMER
Mitt svar, till denna na lyssnarskara och till er, är enkelt: fortsätt hämta er tidning i något av våra tidningsställ och, kanske viktigast av allt, om ni vill stötta oss – handla hos och stöd våra annonsörer. Utan våra annonsörer, ingen tidning. Som ni förstår utgör även våra annonsörer en viktig pusselbit i den fria och oberoende journalistiken.
Men något slog mig under dagen: publiken bestod nästan uteslutande av människor 50 år och uppåt.
De som växt upp med morgontidningen på frukostbordet, lokalradion i köket och ett självklart förtroende för journalistiken som samhällsbärare.
Var fanns de yngre medborgarna?
Det är en fråga som allt er av oss inom medierna brottas med.
Men journalistiken behöver också sina läsare. Där har vi en gemensam uppgi : att skapa nya mötesplatser där vi inte bara talar till människor utan med dem. Vi behöver möta ungdomar där de be nner sig, lyssna till deras frågor, deras verklighet och deras bild av världen. De är framtidens nyhetskonsumenter, men också framtidens källkritiker, medborgare och beslutsfattare.
Jag tror att vi som journalister (jag är ingen journalist, men mina medarbetare är det) behöver kliva ut ur våra redaktioner o are. Delta i samtal som det i Kungsör, besöka skolor, föreningar och fritidsgårdar. Inte för att föreläsa, utan för att lyssna.
Förklara hur vi arbetar, hur vi tänker,
TONY LÖFLING VD
”Alla kan inte äta besk falukorv”
DEBATT
Sveriges lärare Köping skriver om effektiviseringar.
Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn eftersom det finns tusen omskrivningar för allt här i världen. Kalla falukorven för Swedish chorizo på menyn så kanske en och annan gäst på restaurangen invaggas i tron att korven smakar bättre än vad den egentligen gör.
När det gäller Köpings kommun handlar det inte om falukorv utan om ordet besparing som kommer att leda till utarmning. Den omskrivning Köpings kommun väljer att använda är effektivisering.
Det är en besk falukorv som Köpings
kommun serverar till rektorer och skolpersonal under namnet effektivisering på menyn. Alla skolor ska spara 1,65 procent av anslagen för sin verksamhet. Detta i en situation då skolverksamheten i Köping sedan länge passerat gränsen för vad den tål. Hur tror politiker och tjänstemän att måluppfyllelse, visioner och behov hos många elever ska kunna uppnås och tillgodoses?
Köpings kommun tänker mycket kortsiktigt. När rektorerna serveras den rykande effektiviseringen av kockarna på Köpings kommun bränner det till. Hur och vad ska de göra? Det enda som går att göra är att dra in på tjänster. På vissa skolor kan det möjligen fungera att alla äter besparingsfalukorv
Fel prioriteringar
DEBATT
Kommentar till ”Alla kan inte äta besk falukorv”.
medan det blir en ren katastrof på andra. Det kommer att leda till sämre kvalitet på undervisningen och ökad otrygghet.
Det är här utarmningen kommer in. Vem vill bo i Köpings kommun när skolan inte fungerar och vilken lärare vill arbeta i en kommun där det inte går att göra ett bra jobb? Det här handlar om Köpings framtid när det gäller kunskapskraft, attraktion och framtidsutsikt.
Det politiker och tjänstemän i Köpings kommun för fram som argument för sina besparingar är att elevantalet minskar. Vi inom Sveriges lärare förstår att det råder kärva tider och det krävs att alla drar sitt strå till stacken. Men då går det inte att servera samma beska falukorv till alla på res-
taurangen. Det går inte att spara in på något som redan är hårt effektiviserat.
Det kanske är dags att se sig om i köket och titta på vad kockarna själva kan göra. Det måste finnas andra saker att spara på i Köpings kommun. Att servera besk falukorv är en kortsiktig lösning. På sikt leder det till utarmning och att ingen vill komma in på restaurangen längre och äta ”Swedish chorizo”.
SVERIGES LÄRARE KÖPING: ORDFÖRANDEN: MARITA LINDSTRÖM OCH PETER HOLMQVIST. STYRELSELEDAMÖTER: ANNA MAGNUSSON GARDELIN OCH ERIK MAGNUSSON.
Säg din mening!
Vatten och avlopp till Norrmälarstrand
Köpings kommun har sedan länge visat sitt inkompetenta ansikte när det gäller prioriteringar ur den gemensamma pengapåsen, besparingar inom skola, sjukvård och fritidsaktiviteter men vansinniga huvudlösa satsningar på förskolor som byggs och rivs upp.
där rören rostar sönder. Massor av böter för lagöverträdelser inom LSS. Vätgasfabrikssatsningar som inte blir av. Ja, listan kan göras lång. Det fattas inte pengar. Ni prioriterar som huvudlösa höns. PZ
”Vi kräver en förändring”
DEBATT
Hockeyn som en gång var Surahammars stolthet , som byggde gemenskap och framtidstro, har blivit något helt annat.
Vi föräldrar ser det varje dag – i våra barns trötta ögon, i ungdomsledarnas frustration och i tystnaden från en styrelse som verkar ha glömt varför föreningen finns.
Barn i 9–10-årsåldern tränar till halv nio på kvällarna. De orkar knappt hålla sig vakna i skolan nästa dag. Anledningen? Alaget har tagit de bästa tiderna och vägrar flytta på sig. Det är vuxna människor som prioriteras framför barn. Kommunen skyller ifrån sig, föreningen säger ingenting –och barnen blir de som får betala priset. Medlemsavgifterna är dessutom bland de högsta i länet, betydligt högre än i våra grannkommuner. Men vad får man för pengarna? Föräldrar och tränare som själva måste stå för utrustning, jackor, skridskor och hjälpmedel bara för att barnen ska kunna träna. Tränarna, som redan arbetar ideellt, får dra det tunga lasset även ekonomiskt. Samtidigt undrar vi: vart tar A-lagets all
utrustning vägen efter varje säsong? Nya grejer in – men vad händer med det gamla? Ingen information, inga svar. Ingen insyn. Vi föräldrar jobbar ideellt för att hålla ungdomsverksamheten vid liv. Vi står i kiosken, vi städar, vi gör allt det som krävs för att barnen ska kunna spela hockey. Men intäkterna går inte till ungdomarna – de går till föreningen. Vi får inte ens söka egna sponsorer för våra lag, allt måste gå via föreningen. Men ingen vet vart pengarna tar vägen. Det finns ingen öppenhet, bara tystnad.
Hallgruppen som sköter ishallen på helgerna består inte av föreningen eller A-laget. Den består av oss föräldrar. Vi spolar isen, städar och håller hallen igång för att barnen ska kunna spela. Föreningen får rabatt från kommunen för det här arbetet, men inga pengar kommer tillbaka till ungdomsverksamheten. Det är svårt att tolka på annat sätt än som ett utnyttjande av ideella krafter. Styrelsen är osynlig. Ingen syns i hallen. Ingen svarar på frågor. Ingen kommunicerar. De som försöker lyfta problem tystas
magazin24.se/ opinion
ner eller ignoreras. Det känns som att styrelsen inte längre representerar sina medlemmar – utan bara skyddar sitt eget revir. En förening utan ledarskap är en förening utan framtid, och precis dit är vi på väg. Och A-laget då? Ni måste ransaka er själva. Ni är förebilder, vare sig ni vill eller inte. Barnen ser upp till er, härmar er, drömmer om att en dag spela där ni spelar. Men just nu visar ni en bild av vuxna som sätter sig själva först. Om ni inte visar respekt för de yngre, vad är ni då förebilder för? Vi föräldrar har fått nog. Vi kräver en förändring. Vi vill se en styrelse som står upp för barnen, inte gömmer sig bakom gamla beslut. Vi vill se insyn, ansvar och rättvisa. Vi vill att föreningen återgår till det den en gång var – en plats där barn och ungdomar får växa, utvecklas och känna stolthet. Om inget förändras, kommer Surahammar inte längre vara ett hockeysamhälle. Då står vi kvar med ett A-lag utan publik, en ishall utan framtid och en generation barn som lämnade hockeyn – inte för att de ville, utan för att de vuxna svikit dem.
FÖRÄLDRAR INOM SURAHAMMARS
IF:S UNGDOMSVERKSAMHET
Thomas Wästvinds garage är fyllt av ägodelar med a ektionsvärde. Från en klassisk skrivmaskin av märket Halda, till originalspikar från Apotekshuset, ritat av Theodor Dahl. Thomas ck spikarna av en kompis efter renoveringen.
Skapar mervärde i det mesta
PORTRÄTT: THOMAS WÄSTVIND
Vi sitter i garaget som är mysigt inrett och samtalar i bekväma fåtöljer, på gatan mitt i Köping, med det vackra namnet Bredablick.
En vit gammal Mercedes är parkerad. Rummet är fyllt med prylar med a ektionsvärden för omas. En grön, klassisk skrivmaskin av märket Hallda står på ett skrivbord. Några stora originalspikar, som omas ck av en kompis när Apotekshuset, ritat av Teodor Dahl, renoverades. Han visar mig en sovjetisk lmkamera, en Super 8, som han en gång bytte till sig mot en burk av Mor Annas Pepparkakor. Mot en vägg hänger ett antal hattar, som omas samlat på sig under sina äventyrsresor.
omas Wästvind föddes i Köping och växte upp på Ringenssons väg i Johannesdal.
– Jag var ett maskrosbarn, som växte upp under pissfattiga förhållanden. Allt jag har i dag har jag skapat själv.
Redan i barndomen utvecklade omas en pojkdröm om att få bo i det hus han bor i idag, med hustru Karin och tre barn.
– Varje tisdag gick jag från Ringenssons väg, ner över Bredablick till gamla pedagogin och scoutstugan intill. Jag jagade min dröm aktivt i sju år innan den dåvarande ägaren gick med på att sälja huset till mig, år 2019.
Sin blivande hustru Karin träffade omas år 2003 på marknaden i Rättvik. Han var 21 år, hon var 19 år. Det vackra familjenamnet Wästvind har omas e er sin fru.
Hur var du som barn?
– Jag var självständig och modig. Ogillade tidigt att rätta mig e er normer och värderade att alltid våga vara ärlig och rättfram. Min barndomsdröm var att bli marin-
biolog. Jag gillade att läsa böcker, särskilt böcker om historia och kultur. Böcker var dyra. På bokrean ck man est sidor per krona. Jag kunde inte bara läsa 1200 sidor om grekisk arkitektur. Jag ck lätta upp med populära romaner. omas gick på Nyckelbergsskolan och Schéeleskolan, där lärare som Arne Friberg och Per Lindén påverkade honom. Favoritämnen i skolan var geogra , historia och religion. Och han gillade att läsa böcker.
Han kraschade i gymnasiet (ellinjen) och beskriver uppväxttiden som stökig. Han gick ut gymnasiet med betyg i endast häl en av alla ämnen.
E er gymnasiet ck omas snabbt jobb på Värmeverket i Kungsör, där han tidigare hade sommarjobbat.
– Jag började med enkla sysslor som att sota pannor, hacka aska och spola golv. Jag gjorde dock en snabb karriär. Vid 20–21 års ålder kastades jag in i rollen som arbetsledare inom ärrvärmen. Detta gav mig smeknamnet ”spoling”. Jag blev ärrvärmechef två år senare. En projektledare som skulle bygga ärrvärme blev sjuk. Då blev jag inkastad som chef i alldeles för ung ålder. Jag stannade på Värmeverket fram till 2019. Under omas tid som chef var värmeverksamheten i Kungsör, enligt honom, ”körd i botten”. – Jag såg detta som en möjlighet och lyckades vända enheten till Mälarenergis bäst avkastade enhet på bara två år. omas betonar att han är välutbildad inom ledarskap, retorik, kris- och riskhantering, men att hans största intresse och fokus alltid legat på människor. – Min ledarskaps loso bygger på att sätta människorna i fokus, vara rättfram och nå resultat
genom min förmåga att komma överens med mina medarbetare.
Var du en uppstickare inom fjärrvärmebranschen?
– Ja. Fjärrvärmebranschen är extremt konservativ. Jag bröt fullständigt mot normerna. Det beror på att jag brinner för allmännytta. Fjärrvärme är så viktigt för oss alla. Att kunna leverera tryck och temperatur. Det ska nnas varmt vatten när vi duschar. Det ska nnas värme i våra element. Det skall vara prisvärt. Jag satte som heder under min tid som ärrvärmechef att göra allt för att inte behöva höja ärrvärmetaxorna.
Hur gör man för att hålla ner priset på taxorna?
– Man måste våga vara kreativ. Våga förändra och ta nya chanser. Energimarknaden är en extremt rörlig bransch. Den som står kvar i gamla hjulspår kommer att bli akterseglad. Du har tre val om du vill få lönsamhet. Att höja taxorna, att höja taxorna, eller så gör du en förändring. Min egen förändringsbenägenhet har alltid passat mig och varit lyckosam för min karriär.
omas tog också strider mot Mälarenergis centrala direktiv.
– Mälarenergi var jätteduktigt på att driva storskaligt i Västerås. Jag vägrade att följa de påtvingade inköpskanalerna, jag ville använda våra små lokala rmor i Kungsör, även om det inte alltid var det ekonomiskt smartaste.
När Kungsörs-enheten inom Mälarenergi hade bra år 2019 kände omas att hans arbete var slutfört, – Min styrka är att ta en anläggning från ”dålig till bra,” inte från
”bra till superbra.” Förvaltning och perfektionism är inte min grej.
Hur klarade du av ditt ledarskap vid så unga år?
– Jag lärde mig tidigt att ledarskap handlar om att kunna hantera problem genom att samarbeta med människorna runt omkring mig. omas liv präglas av fascination för slumpen och förmågan att aktivt söka och skapa mervärde i oväntade situationer.
Den mest framträdande delen av omas äventyrliga liv kretsar kring resorna med hans Fiat 600. Varför köpte du en Fiat 600?
– Jag och min kompis Timo Helisten ville delta i e Mongol Rally 2014. Då fanns det bestämda regler om vilka bilar man skulle köra. Bilen var tvungen att vara tio år eller äldre. Fick inte kosta mer än tusen pund och ck inte ha en större motorvolym än en liter. Det fanns ett kryphål. Ställde man upp med en Lamborghini kunde man strunta i alla regler. Det ck bli en Fiat i stället. Jag fastnade för en Fiat 600, som jag hittade i Norrtälje.
Hur gick den långa resan till Mongoliet?
– Vi körde totalt 1 650 mil på ungefär en månad, från Köping via Europa och Asien. Resan var full av utmaningar. Exempelvis dog hjullagren i Istanbul. Vi var tvungna att köra 700 mil med illaljudande lager. Vi stoppade toalettpapper i öronen för att överleva missljudet. Jag hittade en lmare i London, som kunde skicka nya hjullager med DHL via yg. Han skickade frakten 700 mil i förväg, 7–8 dagar innan vi kom fram.
Även den senaste resan till Rom ledde till en osannolik händelse.
– Tanken var att åka till Italien, köra ett varv runt Colosseum, ta en cappucino och sedan åka hem. Men – vi blev bjudna till den lilla bergsbyn Amelia där ett bilmuseum höll uttagning till Miss Italy. E ersom vi kört så långt ck vi VIP-status och ck köra Miss Italy-tjejerna i kortege upp till scenen i Fiaten. Sedan ck vi tillbringa kvällen med Italiens överbefälhavare för ygvapnet (Aeronautica Militare).
Händelser som dessa är sådana som ”bara kan hända om man åker i Fiaten”, hävdar omas.
Ditt senaste äventyr?
– Det var i somras. Jag och en kompis tog med oss varsin son. Sedan åkte vi Östersjön runt i två veckor i min Fiat och tältade. Mycket billigare än att åka till Cypern. Som äventyrare föraktar omas det som är praktiskt, särskilt att låsa sig själv med mentala begränsningar.
– Jag har lärt mig att ett öppet sinne inte kan ha massor av begränsningar. Denna inställning har jag tillämpat på Fiaten. Jag har aldrig tvättat eller städat den invändigt, just för att den alltid ska vara redo för nästa resa. Detta är en medveten utmaning av normerna och perfektionismen.
Varför gillar du att sticka ut?
– Jag har alltid tyckt om att bryta mot normer och ställa mig utanför ledet. Jag uppskattar människor som sticker ut och retar gallfeber på byråkrater.
Utöver bilresorna, hur uppstod ditt intresse för hav och dykning?
jag snabbt ”duktiga människor”. Jag grundade a ärsidén på att göra precis tvärtom mot branschstereotypen. Min förstudie visade att folk generellt tyckte att rörmokare var dyra, opålitliga och sällan trevliga. Genom att agera tvärtom blev min nisch självklar. Företaget jag startade hade ambitionen att växa fort. I dag är vi elva anställda. En tidig lärdom under karriären har följt honom genom åren. – Om jag varit administrativt e ektiv under veckan kunde jag ändå inte känna välbehag under den kommande helgen. Därför har jag som rutin att från lunchtid varje fredag dra på mig overallen och ägna mig åt praktiska, konkreta uppgi er som att städa, sopa eller laga saker. Denna stund av praktiskt arbete ly er humöret och är ett nödvändigt verktyg för att jag skall må bra under helgen som kommer.
Vad drömmer du om i dag?
– Det började med barndomsdrömmen om att bli marinbiolog. Det har bland annat lett till att jag har bott i ailand i två år och arbetat som dykinstruktör, åren 2008-2009. Karin arbetade samtidigt som lärare på svenska skolan. Dykningen representerar ett sökande e er lugnet. Så fort man kommer under ytan tystnar dånet. Ett tillstånd där alla livets krav, måsten och obetalda räkningar blir avskärmade och tystade under vattenytan. Känslan av att bara vara, närvarande i mig själv, där och då. omas har också ett stort intresse för det mänskliga psyket. Han gillar också att samtala och diskutera med människor i alla möjliga ämnen – från drivkra er till välgörenhet.
– Jag är ständigt på jakt e er nya insikter och utmaningar, nya möjligheter och äventyr. Gillar att lära mig nytt hela tiden. Jag har yrkesförarbevis och kan köra grävmaskin, lastmaskin och teleskoplastare. Jag har mycket sällan användning för dessa färdigheter.
Men jag tycker att det är kul att kunna, om…
Din syn på företagande?
– Den bygger på en grundläggande tro på förändringsbenägenhet, modernt ledarskap och möjligheten att skapa mervärde genom att våga ta chanser och bryta mot det etablerade.
När omas slutade som chef för ärrvämen i Kungsör 2019 valde han att starta Wästvinds VVS. – Jag såg en lucka på marknaden när en konkurrent i Arboga ck problem. Trots att jag aldrig varit rörmokare själv anställde
– Jag söker e er en friare roll och skulle vilja jobba än mer med människor. Jag vill inte ta betalt för att vara hjälpsam. Jag upplever att jag tappar i mitt egenvärde om jag tjänar pengar på att hjälpa, stödja och råda andra. omas gör en paus, tänker, säger sedan: – Min största dröm är att att skriva en bok, som skall heta ”Ateistens heliga skri .” Boken skall spegla min unika syn på livet. Jag är tidernas största ateist och tror inte på någon högre makt. Jag tror inte på andar och jag är inte mörkrädd. E ermälet är inte viktigt. Det viktiga är att min stund på jorden och mina barns stund på jorden blir så bra som möjligt. Samtidigt är jag fascinerad över hur intuition, tillfälligheter och sammanträ anden ständigt spelar in.
Tror du, som jag, att om man är öppen för sådana upplevelser attraherar man in dem i sitt liv oftare än om man inte bejakar dem?
– Ja, absolut. Men min loso går utöver ett passivt hopp. Jag är en drömmare som agerar. Jag vågar att skapa mervärde i det mesta. Jag liknar alla möjligheter som en tågstation, där man inte bara väntar på rätt tåg, utan ser till att tåget kommer. Och när tåget kommer måste man våga kliva på. Genom att kombinera kreativitet och mod kan man åstadkomma hä iga grejer. De bästa minnena är de fantastiska upplevelser, som man minst anar. Och som dyker upp när man vågar säga ”ja” ibland.
Text och bild Karl Beijbom karl@magazin24.se
Med sin Fiat 600 har Thomas Wästvind upplevt många osannolika reseäventyr, från Italien till Mongoliet.
