D
et är inte alls särskilt övermaga att kalla denne Bengt Mona för en levande legend i valda delar av landet, det vill säga Jämtland i synnerhet, men även över landsgränsen västerut och neråt Stockholm till, fullt möjligt även på de sträckor av afrikansk savann dit han begav sig för att konfrontera storviltet. Levnadskonstnären, storjägaren och den extraordinäre hemmansägaren Bengt Mona, nu och då även refererad till som patron Mona, är en sägenomspunnen personlighet. Flera av skrönorna är relaterade till jakt. Och motorer. Särskilt flygplan. En gång föresatte sig Mona att flyga till Norge, men dimman blev snabbt rent djävulusisk, så den grandiose hemmansägaren gick ner i höjd för att söka landmärken att navigera efter, fann ett järnvägsspår som han följde, och när han kom fram till ett stationshus stod där skrivet med otvetydiga bokstäver på fasaden: ”Sunne”. Åt det hållet ligger, så att säga, inte Norge. Det var under Bengt Monas tid som ägare och förvaltare av Fäviken som embryot till dagens upplevelseverksamhet med jakter, middagsarrangemang och fjällfiske för betalande gäster skapades. Inte minst startades Fäviken Game Fair 1994, en vildmarksmässa som ursprungligen inspirerades av liknande tilldragelser i Storbritannien och som i dag lockar fler än 30 000 besökare under tre dagar i juli, och som blivit en betydande del av Fävikens identitet.
N
är den Stockholmsbaserade, framgångsrika finansmannen Patrik Brummer köpte
Det är när man kliver över trösklarna som transformeringen blir uppenbar. Detta jämtländska fjällgårdsyttre ruvar på ett hyperuppdaterat inre. Fävikens Egendom 2003, blev det startskottet för en omfattande renovering, som inte strävade efter annat än perfektion in i minsta handbilade detalj. — Man kan förverkliga sig själv på en massa sätt, säger Patrik Brummer. För mig känns det helt rätt att slå ner mina pålar i Fäviken. Jag försöker vara där så mycket jag kan redan nu. På lite sikt blir det säkert alltmer. Det är en fantastisk upplevelse att vara i Jämtland och den vildmark som finns där. — Jag hade varit på Fäviken några gånger innan jag förvärvade egendomen, så jag kände till den. Första gången, för ungefär 15 år sen, blev jag bjuden på middag där mellan jul och nyår av några vänner. Bara turen dit kändes som en happening, långa rader av tända marschaller när vi närmade oss. Vi åt älgfondue minns jag. Jag har ätit älg på både längden och tvären genom åren – älgråbiff, älgwallenbergare, bräckt rimmad älgbringa med mandelpotatismos – men fonduen, i den där gamla vackra rustika miljön, var rent fantastisk.
Jakrummets höga, spröjsade fönster präglar både exteriören och interiören. Motstående sida: Den rustika länsstolen pryder sin plats mellan fönstren.
R
edan från början av den brummerska eran var ambitionen den att byggnaderna skulle renoveras upp till höjden av sin något slumrande
magasin åre
211