Patrik Leje
41, Åre. Chefredaktör för tidningen Åka Skidor.
f o t o g ö s ta f r i e s
Jag har tre barn och förundras ofta över hur föräldraskapet förändrats. När de var riktigt små var jag egentligen som innan vi fick barn, för barnen ställde inga större krav på det sociala planet. Men i dag. Oj. De växer upp och tar plats, har en större närvaro, ställer krav framförallt, och påverkar mig på ett helt annat sätt än när de var små. Det har både blivit svårare och intressantare. För tio år sedan anade jag heller inte att jag skulle bli en fotbollsfarsa och skjutsa min son och andra elvaåringar till olika cuper i Jämtland. De är otroligt duktiga, bland de bästa i sin årskull i Jämtland. Jag njuter av det. Jag älskar fotboll och jag ser det även som lite payback till alla vuxna som skjutsade och stöttade mig när jag var grabb och mina föräldrar sällan hade tid att vara med. Jag är i grund och botten en storstadskille som förvandlats till en norrländsk byfåne, he he. Lite skämtsamt, alltså, men jag är ibland förvånad över att jag är kvar i Åre efter nio år. Så kändes det inte när jag flyttade hit med familjen och började jobba på Åka Skidor. Byn har vuxit och blivit viktigare för mig än jag då kunde ana. Det är inte fallhöjden, antalet pister och skidåkningen jag tänker på, utan människorna och atmosfären, den rätt ovanliga samvaron som finns här på en rätt så unik plats. Det finns en tydlig bykänsla här och en bygemenskap som jag tycker är sund. Min erfarenhet är även att det är helt lönlöst att förställa sig här. Det kanske funkar med olika roller i en stor stad, men här möter man samma folk i jobbet, på föräldramötet, vid charkdisken, på systemet. Det funkar inte med fasader. Man måste vara sig själv. Jag har varit en mycket passionerad klättrare. Jag har klättrat på Nanga Parbat, Eigers nordvägg och på många andra ställen. Men jag har släppt taget om klättringen nu. Och jag saknar den inte. Jag grubblar inte på varför jag inte klättrar längre, utan är nöjd. I sommar vandrade jag genom ett av Alpernas högsta pass. Under 1980-talet skulle jag ha klättrat de stora väggarna intill. Men jag var nöjd med att befinna mig därnere. Fast samtidigt vet jag vad mer extrema äventyr kan ge. Klättring. Extremskidåkning. Och det är klart, om jag i något skede i livet skulle känna att, ja, det här är min grej igen, då känner jag innerst inne att dörren står på glänt in mot det där rummet som jag lämnat.
206
magasin åre