sekund skulle sluka hela GenOmneokomplexet. Det var som munnen på en av urtidens stora, onda gudar eller en omättlig jätte. Detta var döden. Hon visste att hon förtjänade den, på något sätt. Hon var medskyldig. Hon hade lika mycket blod på sina händer som alla andra som arbetade där. Inte heller hon ville ställa för obehagliga frågor om saker som luktade hund. Också hon hade tigit. Inom bara en sekund skulle hon dö och hon hann tänka att hon förstod precis den vreden som nu slukade allt omkring henne. Eller nästan allt. Hålet uppslukade hela GenOmneokomplexet men sedan var det som om någon tryckte på en knapp. Precis vid staketet mot Nya begravningsplatsen och mot gatan där hon och de övriga stod öppnade sig nu ett djupt sår rakt ner i marken. Antagligen ett par kilometer djupt. Men det utvidgade sig inte längre. Det var som om något, vad det nu än var, hade satt en gräns. Till staketet men inte längre. Ett område som omfattade hela experimentåker åtta och nio och det som varit hennes kontor var borta. Ett enda stort gap. Men vreden hade nått sin gräns. Det fruktansvärda ljudet upphörde lika plötsligt som det hade kommit och i ekot av det bortdöende skriet skakades hon plötsligt av en insikt. Hon skulle leva. Stående på kanten till själva döden, med bara ett ståltrådsstaket som skydd, insåg hon det nu i all sin fruktansvärda och underbara kraft. Hon skulle leva. Hon flämtade till och tittade ner i djupet. Hon väntade sig nästan att hon skulle höra något. En röst. Skriet igen. Eller åtminstone en rapning. Men allt var tyst. Till och med de andra människorna var helt tysta. Hon förstod inte varför hon levde. Hon var inte bättre än någon av dem som dött. Hon förtjänade det inte mer än
48