Page 1

MACKAN ANDERSSON

UR DJUPET


UR DJUPET MACKAN ANDERSSON


Mackan Andersson, 2009 Illustrationer: Jenny Wallhult Kreativ partner: Anna Troberg


Den här boken dedikeras till mina två favoritberättare: Hanna - författare, konstnär och systerdotter och Isac - som har fantasi nog att berätta om eldsprutande ekorrar


INNEHÅLL En ny bok ... 9 Experimentåker 8 ... 15 En god själ ... 51 Exorcism ... 67 Odöda mitt ibland oss ... 83 Tack ... 145


EN NY BOK


”Vad vet du om berättelser” ”Vad menar du” ”Vad vet du om våra livscykler, om våra världar, om livet utanför?” Den unga berättelsen funderade en stund, suckade och medgav sedan ”Nästan ingenting. Jag vet att vi skapades av Författare.” Den gamla berättelsen log, men lät den yngre fortsätta ”…vi kom hit på grund av deras vilja.” Han visste inte hur han skulle fortsätta. Han hade egentligen en väldigt vag aning om var ”här” var, än mindre hur de kommit dit eller vad som fanns där. Eller någon annanstans. ”Vad vet du om böcker?” ”Ingenting.” ”Dåså, då ska jag förklara, för det här är viktigt…” Och den gamle berättade. Om portalerna till den andra världen, Böckerna. Om Läsarna. Om att det finns ett ögonblick då allt förändras. Då han skulle dö i den form han var nu, uttänkt av Författaren, men skulle uppstå i ett nytt liv i en läsares medvetande. Den unga berättelsen ryste till av fasa. ”Hur vet du att det finns ett liv efter döden?” ”Åh, det är väl inte så konstigt. Jag har gjort det själv. Många gånger. Gått genom porten, släppt taget och plötsligt funnits inom någon annan. Någon ny. Varje gång

11


gjorde det något med mig, jag fick något och jag förlorade något, men jag levde vidare.” ”Hur vet jag att du talar sanning? Hur ska jag våga tro?” Det verkade så osannolikt. Om de stötts ut ur Författarnas medvetanden, hur skulle han kunna tro att det fanns en annan möjlighet, bortom döden? Hade inte Författaren älskat honom? Varför gick det inte bara att fortsätta vara tillsammans? Varför måste han dö, gå igenom portalen till en annan verklighet? Fanns det ens något där ute? ”Min vän, du kan inte leva i Eden för alltid.” Den unga berättelsen förstod inte vad han talade om, men han hörde på tonfallet, på vemodet att det var sant. Och det skrämde honom enormt. Han skulle dö. En dag skulle en Läsare komma efter just honom, öppna bokens pärmar och sedan skulle det vara slut. Han skulle upphöra att vara. Åtminstone upphöra att vara den har var. Det var outhärdligt att ens tänka på det. ”Vad vet du om läsare?” ”De är resenärer och skapare av tusen världar.” ”Lever de på samma ställe som Författaren?” ”Ibland. Och till viss del. Författaren har skapat en värld när du blev skriven, i vilken du existerar. Men sedan skapar läsaren en egen värld där du och läsaren existerar tillsammans. Mycket kommer du att känna igen från Författarens värld, annat är helt nytt.” ”Jag förstår inte?” ”Böcker är portaler även för läsare. De öppnar en och befinner sig i en annan värld. På samma sätt som för oss – de öppnar en bok och så befinner vi oss i en annan värld. I ett nytt sammanhang.” Stegen i det gamla biblioteket kunde inte höras av dem, men den gamle berättelsen kände direkt vad det var frå-

13


gan om. Varje steg var ett steg närmre det oundvikliga. Detta var Nedräkningen. Med både förtjusning och sorg, glädje och vemod förklarade han enkelt: ”Här kommer Hon.” ”Hur vet du det? Hur vet du att hon söker just mig?” ”När du varit med ett tag kommer du också att känna det. Det är Din läsare. Seså, var inte rädd nu, släpp taget.” ”Jag kommer att dö!” Panikslaget kände han hur han blev nedtagen ur hyllan, vänd på, inspekterad. Detta var sekunden före Slutet. Han ville säga något mer, men orden kunde inte formas. Han kunde bara kvida. ”Seså, jag kommer att finnas även där, släpp taget. Tveka inte. Ge av ditt och få av henne. Det var detta du skrevs för.” ...var inte rädd.

14


EXPERIMENTÅKER 8


”...så vi vet faktiskt, för närvarande, inte vad det är som gör mönstren i experimentåker 8.” Tystnaden som följde var obehaglig. Emma, som höll i föredragningen funderade en sekund om hon kunde komma på något mer att tillägga, för att fylla upp tomrummet, men inget dök upp i huvudet. Mönstren var olycksbådande. De betydde en typ av problem som ingen ville ha på sitt bord. Hon förstod att ingen ville vara först att tala, men hon kunde inte fortsätta själv. Det fanns inget mer att säga. Till slut bröts tystnaden av Joakim. ”Tack så mycket, Emma. Vill någon fortsätta?” Joakim hade en självklar auktoritet och hade per automatik kallats för ”direktörn” i en annan tid, men hade gjort något av ett nummer av att ”bara vara Joakim” sedan han tog över VD-klubban i GenOmneo. Ny tystnad, men nu då fokuset vänts mot mötets ordförande kunde Emma smita undan till sin plats långt ned utmed bordets långsida. ”...inte det? Det verkar, ärligt talat, lite underligt. Med tanke på vilka som sitter här i rummet borde vi åtminstone komma på en ledtråd om inte en fullständig förklaring. Per? Visar inte bevakningskamerorna något?” ”Ehhh. Nej.” Per såg ner i bordet och rättade till sina papper, noga med att inte möta blicken. ”Så... vad betalar vi tvåhundratusen i månaden för? Kameror som inte fungerar, eller någon som tittar på skär-

17


mar som inte förstår vad som händer?” ”Ehhh. Hmmm. Alltså... De sitter där för att upptäcka eventuella personer vid stängslet i första hand. Och det verkar inte som om någon kommit den vägen. Experimentåker 8 är inte upplyst, annat än vid stängslet. Egentligen så ser inte kamerorna så vidare bra på natten. Kamerorna kan riktas ut mot åkern, men...” ”Är hela stängslet bevakat eller finns det någon plats där man kan ta sig in utan att det skulle upptäckas av kamerorna?” ”Med tanke på vad som växer där ute kan vi nog alla vara ganska säkra på att varje meter av stängslet är välbevakad”, skrattade Per nervöst. Emma harklade sig och funderade högt. ”Har vi ljudupptagning ute på åkern?” Per fnös. ”Varför skulle vi ha det?” ”För att möjligen skulle vi ha en ledtråd hur man tar sig ut på åkern i så fall, om man inte passerar över stängslet.” ”Enda vägen ut på experimentåker åtta är via stängslet eller grinden vid Nian.” ”Nej.” Alla tittade på henne som om hon var galen. ”Enda vägen ut på åkern till fots är via grinden eller över stängslet. Men någon skulle kunna hissas ned från en kran utanför kamerornas synfält, eller gräva en tunnel in eller något. Någon med tillräckligt mycket pengar och motiv kunde göra det från en helikopter, eller så kunde man göra det med exempelvis radiostyrda bilar som kastats in över staketet eller...” Joakim satt som förhäxad. Här satt en tjej med huvudet på skaft. En person med den kreativiteten och fantasin var alldeles för värdefull för företaget för att fasta som Pers sekreterare.

18


När Emma kom tillbaka till sitt skrivbord efter lunchen möttes hon av två killar i blå arbetsoveraller som höll på att plocka ihop hennes grejer i kartonger. Hjärtat hoppade över ett slag innan det lossnade från sitt fäste och föll mot magen. Hon hade på något sätt väntat sig det här, Per hade sparkat folk tidigare enbart för att han tyckt att de fått honom att framstå som inkompetent. Vilket han var. Men han var säkerhetsansvarig på GenOmneo, och det innebar att han var en inkompetent människa med makt. Alltsedan tiden då han jobbat på koncernnivå, på OmNeo, hade han sett eget tänkande som illojalitet, och illojalitet som en säkerhetsfråga. Och det gjorde att han lätt kunde göra sig av henne. Samtidigt hade hon trott att hon åtminstone skulle bli inkallad till honom och utskälld innan det hela verkställdes. Hon försökte intala sig själv att det inte gjorde något. Hon kunde alltid få en assistenttjänst någon annanstans. Men det var så djävla orättvist att hon, bara för att hon kunde tänka själv, skulle få sparken. Och när man blev avskedad på grund av påstådda säkerhetsskäl så kunde det förfölja en länge, om inte alltid. Mitt i hennes mest självömkande tankar om att leva som uteliggare och bo härbärgen, blandat med våldsfantasier om Per, hörde hon stegen bakom sig. Det kunde bara vara Per som kom för att kalla in henne till kontoret för det dödande hugget. Hon stålsatte sig, tog ett djupt andetag och snurrade runt på klacken för att möta hans blick (och, om möjligt, döda honom med sin egen). ...och fick i stället möta Joakims ansikte, där leendet stelnade i en grimas när de fick ögonkontakt. ”Emma?”

19


Hon rodnade. Hon ville inte att han skulle komma nu. Hon tyckte egentligen om Joakim och det var otroligt pinsamt att han kom just nu och såg vad som hände med hennes tillhörigheter. Han kunde lägga ihop två och två och han skulle förstå direkt vad som hände. ”Jag ser att våra killar redan börjat flytta dina grejer.” ”Eh... Ja...” ”Vad bra att det gick så fort. Jag kom för att hämta dig och visa ditt nya kontor.” ”Mitt. Nya. Vadförnågot?” ”Ditt kontor”, skrattade han, ”Du ska börja arbeta direkt för mig. Från och med... ja, nu direkt, egentligen. Jag behöver folk som kan tänka själv, och folk som kan tänka själv behöver en direktkanal till mig.” Hon förstod ingenting. Vad hände här egentligen? Skulle hon inte få sparken? Blev hon omplacerad för att Joakim skulle hålla ett speciellt öga på henne? ”Du verkar inte direkt överväldigad av glädje”, försökte han skämta. ”Förlåt mig. Det här var lite plötsligt, bara.” Och plötsligt förstod Joakim vad Emma precis hade sett, vad hon trott och hur hon måste uppfatta allt det här och började gapskratta rakt ut. Det smittade och snart skrattade Emma också. För första gången den här fruktansvärda veckan.

Hon hade inte speciellt mycket saker i sina kartonger och än så länge hade hennes kontor vare sig möbler, dator eller telefon så resten av dagen bollade hon idéer med Joakim. Experimentåker 8 var ett biologiskt laboratorium med provgrödor. Tanken var att pröva genmodifierade sädes-

20


slag där. Tidigare hade man arbetat med ärtor och potatis, men sädesslag som krävde en fjärdedel så mycket gödning och vatten som de ursprungliga sädesslagen, samtidigt som de hade en annan mycket speciell egenskap. De ax som nu stod där ute och mognade var giftiga. Ända fram tills säden var mogen att skörda var grödan livsfarlig för skadedjur. Och människor, förvisso. När säden vitnat till skörd kunde man använda den som vanligt. Det hela innebar flera intressanta möjligheter. Till att börja med kunde nya områden odlas upp, som tidigare inte lämpat sig för odling av spannmål. Öknar kunde i princip fås att grönska. Ett stort problem med matförsörjning kunde lösas – spannmål kunde odlas nästan överallt och fattiga länder skulle inte vara tvungna att importera det från rika länder längre. Kostnaden för utsädet var förvisso högt, men så fort första skörden kom skulle de nya odlarna vara självförsörjande. Allt detta var naturligtvis ett otroligt kliv för mänskligheten, det fick erkännas. En annan möjlighet som man inte först funderat över var det ofärdiga axets giftiga egenskaper. Flera militära forskningsansvariga hade visat stort intresse för just den applikationen. Att framställa gifter var förvisso förhållandevis billigt, men riskerna med både framställning, lagring och transporter var välkända för alla världens användare av kemiska vapen. Men en åker var en åker. Det var betydligt billigare och enklare att sköta än ett topphemligt labb någonstans. Allt detta låg i framtiden. Oavsett vilken tillämpning som skulle bli den huvudsakliga så småningom, fanns det mycket goda skäl att bli väldigt, väldigt nervös just nu. I förrgår hade nämligen plötsligt så kallade crop circles, geometriska figurer avsedda att ses från luften, uppstått i åkern.

21


Säkerhetsproblemet var enormt. Att mönstret inte bara uppkommit spontant var löjligt självklart. Men den som framställt mönstret löpte risken att dö av förgiftning. Om det skedde på företagets område, i värsta fall ute på själva åkern, skulle det inte gå att beskriva på något annat sätt än som en katastrof. I den mycket konkurrensutsatta bransch som GenOmneo arbetade, fanns dessutom flera andra mardrömsscenarion – stöld av företagshemligheter, ett reportage om hur enkelt det var att ta sig fram till den livsfarliga grödan i någon tidning (det sistnämnda var sådant som plogbillare och andra fredsaktivister hade prövat i mer renodlade militära projekt, och det var alltid en PR-mässig katastrof), att bilder kom pressen tillhanda och platsen blev en vallfärdsplats för färgglada UFO-dyrkare med biodynamiskt odlade skägg. De beslutade att lämna Joakims kontor en stund för att gå ut och själva inspektera både eventuella skador på grödan själv och försöka hitta någon ledtråd till hur inkräktarna hade kunnat komma in. För att komma ut på experimentåkrarna var man först tvungen att passera flera IDkontroller för allt hemligare och mer tekniska avdelningar. För att få passera ut på nian var man dessutom tvungen att ha på sig en ”hazmat”-dräkt. Hazmat står för ”hazardous material” och det fanns antagligen en svensk översättning, men Emma hade bara hört den engelska förkortningen. Antagligen tyckte alla att den lät lite häftigare. När de en stund senare såg varandra i de gula dräkterna, klara för att gå ut på åkrarna, kunde de inte båda låta bli att skratta igen. Emma fnissade. ”Ååååh! Jag som hade lagt ner så mycket tid på att hitta något som passade. Och så kommer jag hit och någon annan har en likadan!” ”Ser min häck stor ut i den här?”

22


”Du är jättefin. Du klär i kycklinggult precis lika bra som alla andra.” ”Kanon. Jag borde skaffa en till att ha när jag besöker syrran och hennes barn. Och ett par extra byxor. Man sliter alltid mest på byxorna...” ”Det är en overall, dummer.” Emma blev plötsligt medveten om att hon kallat sin chef för dummer, men han bara skrattade så hon andades ut. Faktiskt var stämningen påtagligt uppåt, trots att de hade ett viktigt uppdrag att utföra. Hon log för sig själv och slätade sedan ut ansiktet i ett mycket professionellt uttryck. ”Nej, Joakim – att ha trevligt på arbetstid är att stjäla från företaget. Vi har ett Mycket Viktigt Uppdrag att utföra.” Hon lät som en filmtrailer på de sista orden och de båda skrattade ut en gång till och sedan var de ute på åkern och professionella igen. Experimentåker nio användes för närvarande inte till något speciellt. Åttan låg en kilometer bort, bortanför en grind som helt enkelt kallades Grinden. Det var enda sättet att komma ut på åkern, som var omsluten av höga stängsel åt alla håll. Norr om åkern låg Nya begravningsplatsen, en verksamhet som OmNeo faktiskt också ägde. Det var en av få privat ägda begravningsplatser, än så länge, men OmNeo hade varit förutseende att låta sina lobbyister bearbeta de myndigheter som hade hand om frågan. Nu hade man varit först ut på ett viktigt marknadssegment. Redan från Grinden syntes det tydligt att ingen hade tagit sig ut på åkern till fots. De passerade genom att identifiera sig för en högtalare och kamera och fick passera ut på åkern. ”Se här, Joakim. Vem som än gjort detta har varit väldigt försiktig. Inte ett enda ax är brutet, utan de är helt

23


enkelt bara nedvikta.” Joakim nickade. ”Antagligen skulle de räta på sig igen av sig själva, med ett litet regn och en dag med sol.” De gick runt och fotograferade och dokumenterade en stund. Ingen hade gått ut på åkern för att göra det. De fann heller inga tunnlar eller liknande. Det som kvarstod som rimliga alternativ var då antingen en lång kran, stående på nian, som kunde lyfta in någon över stängslet eller någon form av helikopter eller liknande. Båda idéerna var otäcka. En helikopter innebar att vem som än gjort detta hade ordentliga ekonomiska resurser. En kran inne på nian skulle innebära att man haft hjälp från någon på insidan. Dessutom någon som kunnat få ut en kran och sedan trolla bort den utan att säkerhetspersonalen ställde några frågor. Det hela var väldigt obehagligt. Emma funderade vidare. ”...och vad är motivet? Varför rita mönster i åkern?”

GenOmneo var ett av de äldsta företagen som arbetade med olika applikationer för genforskning. Under de senaste åren hade man främst sysslat med genmodifierade grödor, men innan dess hade man både bedrivit grundforskning inom the Human Genome Project och senare forskat inom stamceller och dess eventuella användning inom medicin. Idag var företaget mycket erkänt. Forskarvärlden var tacksam. Allmänheten var ofta medvetna om att GenOmneos grödor faktiskt ändrade livet till det bättre för stora delar av världens fattiga. Och aktieägarna var extatiska.

24


GenOmneo hade gått från att vara en liten satellit ute i den yttersta kanten av OmNeo-koncernen till att vara en stor spelare på en mycket viktig, strategisk marknad. Annat hade det varit för några år sedan, det som beskrevs som företagets ”hundår”. Då hade man bedrivit forskning som ofta ansetts kontroversiell. Lagstiftningen hade varit tämligen oklar under några år i slutet av nittiotalet och början på tvåtusentalet och det fanns projekt från den tiden som man fortfarande idag inte visste riktigt huruvida de var lagliga, vare sig då eller nu i efterhand. Ibland talade man inom företaget om att något ”luktade hund” och då menades alltid att det fanns delar som inte var juridiskt klargjorda och som oftast byggde på forskning från den tiden. Det var precis sådana projekt som Joakim beställde fram samtliga projektbeskrivningar för, när han kom tillbaka till kontoret. Han hade skickat hem Emma. Det här var något han var tvungen att gå igenom ensam. Han visste inte om att något i projekt ”Desert green” skulle bygga på sådana gamla och lite sjabbiga resultat. Faktum var att just genmodifierade sädesslag var tämligen både modern och okontroversiell forskning. Men han kände instinktivt att det låg en hund begraven här någonstans. Något gammalt och definitivt fel. Och han tänkte försöka hitta en ledtråd till vad bland de gamla projektbeskrivningarna. Experimentåker åtta hade i och för sig varit den laboratorieåker som funnits längst. Den gick tillbaka ända till sjuttiotalet. Ändå var kopplingen till några gamla projekt som luktade hund inte jättetydlig. De flesta sådana projekt hade att göra med stamceller, nano-neurologi och sådana saker. Och om man ska vara ärlig, genmodifierade grödor var inte så sexigt i forskningssammanhang samtidigt som

25


de flesta gamla hundluktande projekten startades eller avslutades. Åkern hade mer eller mindre stått i träda stora delar av den tiden. Han insåg att det skulle bli en lång natt och satte på musiken i sitt kontor, och hummade med i Leonard Bernsteins ”Chichester psalms” medan han gick ut i korridoren för att fylla termosmuggen med starkt kaffe.

Emma var tvungen att slå på något. När hon hade en riktigt dålig dag på jobbet så hjälpte bara två saker – att åka till boxningsklubben och slå sig trött och sedan äta ett halvt paket av den dyraste chokladglass med nötter, kakdeg och marshmallows som hon kunde hitta. Ibland räckte det med att bara slå sig trött, men hon hade en känsla av att idag skulle två glasstillverkande hippies i San Francisco göra sig en mindre förmögenhet på henne. Det var otroligt irriterande att inte förstå hur det gått till att skapa mönstren i åkern, eller ens vem som skulle vara intresserad av att försöka. Det kändes inte realistiskt med vare sig kran eller helikopter. Speciellt inte som det enda man åstadkom var just intressanta mönster. Hon steg ned för trappan och in i träningslokalen. Gymmet var egentligen relativt nybyggt, men utan några moderniteter som man vanligtvis hittar på ”fitness-boxklubbar”. Här fanns inga step-upbrädor i ett hörn, inga pilatesmattor, inga egentliga träningsmaskiner. Vad som fanns var några gamla gymnastikbänkar slarvigt utplacerade runt en boxningsring, några krokar med hopprep av läder och de vanliga teknikträningsredskapen. Givetvis

26


några päronbollar och några ställningar för dem som hade egna. En hylla i ett hörn med mitsar och fokushandskar. Och så det hon själv kom för, några rejäla sandsäckar. De som var tränare här hade lika gärna kunnat passa i någon Rockyfilm. Metoderna att lära ut och träna var gammaldags, men gav å andra sidan riktiga resultat. I stället för att ha moderna gyms löjliga varvräknare i handtagen på hopprepen fanns här en stor klocka på väggen med sekundvisare, så att alla kunde se hur länge de höll på. Det här var inte ett ställe dit man gick för att springa på ett löpband. Det här var ett ställe dit man gick för att träna boxning, efter att ha sprungit en sväng på riktigt. Det passade Emma perfekt. Här brydde sig ingen om vilken som var säsongens färg på träningskläderna. Ingen hade någon ”PT” (personlig tränare) för att skrika åt dem att de var duktiga. Ingen, ens av tjejerna, bättrade på sminkningen innan de steg ut i träningslokalen. I ärlighetens namn fanns det inte ens en spegel i omklädningsrummet och inga tecken på att det någon gång funnits en. De som var här, var här för träningens skull. Punkt. Inget dravel, inga färgglada fruktsmoothies och inga modebloggande tjugoåringar som tränade boxning ”för att komplettera yogan lite”. Hon hade funderat på att kanske köpa innerhandskar i stället för de traditionella bomullslindorna, men hittills hade det inte blivit av. Det kändes fel, på något sätt, att föra in svettabsorberande rymdmaterial i den här miljön. Och även om ingen skulle säga något om det, visste hon att både tränare och eventuella sparringpartners skulle fnysa åt det bakom hennes rygg. Boxarlindor var traditionella. Och här fanns två sätt att göra allt, det traditionella sättet och fel sätt. Hon gick ut i lokalen, ställde sig vid en av de tunga säckarna, flyttade vikten till framdelen av fötterna, sänkte hakan och tog ett djupt andetag samtidigt som hon lyfte

27


händerna till kindhöjd. En sista titt på klockan och så började hon. I duschen efteråt kunde hon konstatera att träningen hade gjort precis det som hon velat i förväg. Det var ett perfekt sätt att rensa hjärnan. Det går helt enkelt inte att koncentrera sig på fotarbete, andning, slagteknik, balans och att hålla axlarna ovanför fötterna samtidigt som man funderar på vem som gör mönster i experimentåkrar eller varför. Nu var hon för trött i kroppen för att orka med någon egentlig problemlösning och det kändes skönt att bara låta hjärnan vila. På vägen hem blev det, mycket riktigt, en alldeles för dyr glass för att till hälften belöna och till hälften trösta sig. Hon somnade framför något program där skäggprydda herrar sprängde saker för att bevisa något vetenskapligt.

Hon vaknade av telefonen. Tydligen hade hon somnat i soffan och sedan aldrig vaknat och gått till sängen. Hon kände också tydligt att hon inte borstat tänderna igår kväll och att hela kroppen var stel. Hon såg på mobilens display men kände inte igen numret. Hon övervägde en kort stund att helt enkelt inte svara, men nyfikenheten tog överhanden och hon harklade sig och tryckte på den gröna luren. ”Emma...” ”Hej. Det är Joakim. Väckte jag dig?” Emma tittade på klockan. Vad var ett riktigt svar att ge klockan sju på morgonen? Å ena sidan var det lördag. Å andra sidan var det lite fint att vara morgonpigg. Vilket hon egentligen inte var, men hon var kvällstrött och försökte intala både sig själv och andra att det var för att hon i stället var pigg på morgnarna.

28


”Du tar för lång tid på dig att svara. Förlåt att jag ringer och väcker dig, men något har hänt. Om jag beställer en taxi och ser till att det finns frukost på plats, kan du komma in till kontoret om tjugo minuter?” ”Jag har inte duschat...” ”OK, duscha och gå ner på gatan. Bilen är där om en kvart. Vi ses om en halvtimme.” Joakim hann lägga på innan hon vare sig protestera eller fråga varför. Hon tittade misstroget på telefonen och stapplade ut i badrummet. Hon hoppades innerligt att hennes nya jobb inte skulle innebära att helgmorgnarna försvann regelmässigt. Joakim mötte henne i korridoren utanför hennes nya kontor. ”Bra att du är här. Häng av dig ytterkläderna och kom med direkt till stora salen.” Hon gjorde som hon blev tillsagd och upptäckte i förbigående att hela huset var fullt med människor, trots att det både var lördag och tidigt på morgonen. Något stort var på gång. Stora salen var en sorts föreläsningssal som vanligtvis bara användes för speciella förevisningar. Salen hade tvåhundra sittplatser, men fylldes just nu till lite drygt hälften. Emma kände långt ifrån alla som arbetade på kontoret, men kunde identifiera de flesta som antingen säkerhetsfolk eller olika områdeschefer. Där fanns också, vad hon kunde bedöma, i princip alla som hade varit involverade i Desert green, vilket var det projekt som just nu bedrevs på experimentåker åtta. Utmed bakre väggen hade man dukat upp färdiga baguetter, kaffe i pumptermosar och tillbringare med apelsinjuice. Hon hittade en baguette fylld med ägg och kaviar och förvånade sig själv med att bli genuint glad över det.

29


Försedd med macka och juice fann hon en plats ganska långt bak och började äta och vänta på att föredragningen eller mötet eller vad det nu var skulle starta. Joakim gick fram i mitten på den tänkta scenen där framme och satte på sig ett headset. Det blev en signal för sorlet att dö ut och för alla att fokusera på vad som hände. ”God morgon. Och förlåt för att jag kallar er hit en lördag. Naturligtvis är detta kvalificerad övertid med OBtillägg, så ni kan andas ut.” Joakim log snett och några kostade på sig ett litet skratt. ”En del av er har redan sett dessa bilder.” Bakom honom visades bilderna från åkern från igår. Emma stönade inom sig. Hon hade redan sett det här och hon ville egentligen sitta hemma och fundera i lugn och ro över motiv och tillvägagångssätt, inte här i grupp. ”Natten till idag har dock något hänt. Mönstret från igår har försvunnit och ersatts med detta.” Nu vaknade hon till. Ett nytt mönster? Och hur hade man rätat på axen för att kunna åstadkomma det? Bilderna visade inte bara ett nytt mönster. Det var en text, vackert skriven med frakturskrift, i åkern. Ett kollektivt förvånat mummel gick genom gruppen. Emma försökte läsa texten, men det var inte lätt då bilderna bläddrade förbi snabbt och själva typsnittet var ganska svårläst. Till slut stannade bildspelet upp på en bild och Joakim läste högt. ”Din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand.” Ett förvirrat mummel utbröt direkt och Joakim gjorde sig ingen brådska för att avbryta det. Det dog ut efter några sekunder. ”Vet någon någonting om den här texten?”

30


Emma kände direkt kallsvetten bryta ut. Hon visste precis varifrån texten kom, men förstod inte alls varför den stod skriven i åkern. Hon stirrade stint ner i frukosten och försökte vänta på att någon annan skulle ta upp tråden. Ingen annan gjorde det. Hon utkämpade en inre strid med sig själv. Å ena sidan var det djupt illojalt att inte berätta vad det var för en text. Å andra sidan var det lite pinsamt att kunna den typen av saker och hon ville inte riktigt att hennes arbetskamrater skulle veta. Det som fällde avgörandet var att hon var nyfiken på om Joakim hade någon mer information som kunde fogas till pusslet. ”Jag vet.” Alla vände sig om för att se på henne. Joakim tittade förvånat upp. ”Eh. Alltså. Det är från Bibeln. Gamla testamentet.” ”Ett religiöst meddelande?” ”Jag vet inte. Det är ur Första Mosebok, berättelsen om Kain och Abel.” Ingen gjorde något tecken av att känna till berättelsen och hon nedkämpade impulsen att resa sig och gå. Nu hade hon börjat och nu måste hon avsluta. ”Alltså – Kain mördar sin bror, Abel. Gud konfronterar Kain. Och säger just detta om blod som ropar från marken och allt det där.” Emma tystnade och log lite tvekande. Folk vände sig sakta framåt igen. Hon kände sig väldigt osäker på allt, men nu hade hon i alla fall berättat. När hon sökte ögonkontakt med Joakim såg hon att han log och en värme spred sig i kroppen. Hon hade gjort rätt. ”Bra. Det är en riktig ledtråd. Låt oss börja med detta nu då. Någon försöker berätta för oss om blod som flutit på experimentåker åtta, eller att de är rädda för att blod ska flyta där eller något sådant. Är det någon som har några idéer? Alla idéer är lika mycket värda just nu.”

31


Folk skruvade på sig, men ingen sa någonting. Joakim avslutade föredragningen. ”Okej. Tack för att ni funderar på detta. Säkerhetsansvariga och områdeschefer kan stanna kvar, eller snarare komma tillbaka om en kvart när vi hunnit vädra ut och jag hunnit äta min frukost. Ni andra kan gå, men stanna kvar på era kontor tills era arbetsledare säger något annat.” Alla reste sig och gick bakåt mot utgångarna. Alla utom en person som dröjde kvar lite längre för att få ett kort, personligt samtal med VD.

Emma gick upp till kontoret och kunde konstatera att trots att det var lördag morgon och hon fått kontoret under fredagen, så hade man hunnit installera både dator och telefon. Hon loggade in i de olika systemen och kollade sin mail, men fick egentligen inte så mycket riktigt jobb gjort. Joakim dök upp efter lite mindre än en timme och hade med sig en kille från IT-säk som hon inte kom ihåg namnet på. Han sa inget utan nickade bara åt sitt kontor med en min som betydde ungefär ”släpp allt du har i händerna och kom med här”. Hon följde dem in och satte sig i den ena besöksstolen. Joakim presenterade henne för Mange på IT och började utan krusiduller. ”Berätta för Emma vad du just berättat för mig.” Mange tog ett djupt andetag, som för att ta sats, och började. ”Jo, alltså. Jag vet ju inte alls om det här har med saken att göra men...” Joakim avbröt direkt.

32


”Du gör rätt i att berätta, oavsett om det har med det här att göra eller inte. Men jag tror att det har det. Jag vill dock att Emma här också ska höra och komma med sina egna tankar om det hela.” Magnus började om. ”Jo, det var ju så att vi hade en kick-off för några år sedan. Halloweenfesten.” Emma nickade och Joakim log snett. Det var innan Emma börjat på företaget, men festen i sig själv hade varit beryktad. Alla som inte själva varit där, eller som varit där men inte mindes något i efterhand, hade fått de mest häpnadsväckande historier berättade för sig. Någon hade åkt kundvagn i trappan. Ett överförfriskat par hade ertappats i hissen. Just den berättelsen fanns i åtminstone fyra huvudvarianter, med olika personer inblandade. ”I vilket fall som helst. På IT-säk hade vi just då en projektare, en ung tjej som hette Anna som var väldigt duktig. Hon hade först skrivit ex-jobb på nättopologier och framför allt hur man kunde skydda och filtrera trafik i trådlösa nät. Det låter ganska basic nu, men det här är trots allt sju år sedan.” Nå, Per hade precis kommit från OmNeos koncernkontor och hade börjat försöka starta sitt eget lilla säkerhetsimperium.” Magnus tittade upp under lugg på Joakim, som bara log och vinkade att han skulle fortsätta. ”Per fattade inte mycket av vad Anna kunde, men att han var betuttad i tjejen var tydligt. Lika tydligt var att det inte var ömsesidigt. Tjejen var ju clever. Hur som helst, halloweenfesten kom, både Anna och Per var där. Efter middagen men innan speciellt många hade börjat hinna fyllna till på allvar, gick Per över till Anna och snackade med henne. Jag stod inte precis där, men jag såg av gesterna att han ville att hon skulle hänga med. Anna himlade med ögonen men hakade på.

33


Efter en timme, när festandet hade börjat gå överstyr, kom Per tillbaka utan Anna. Hon dök inte upp mer den kvällen. På måndagen kom hon in, gick direkt till Urban som var IT-chef då och sa upp sig med omedelbar verkan. Urban skrev ut pappren direkt och exakt hur snacket gick vet jag inte, för jag dörren var stängd. Men efteråt gick Urban till Per och frågade vad i helvete som hade hänt på fredagen. Per försökte först slingra sig, men sedan berättade han att han och Anna hade fått till det ute på experimentåker åtta. Urban bad att få ut övervakningsbanden. Per vägrade.” ”Men vänta nu här – kamerorna tittar ju bara på stängslet.” ”Nu ja. Men då var det annorlunda. Det fanns en ljuskänslig svartvit kamera som hade sett alltihop. Per vägrade att lämna ut filmen, men Urban gick ner till oss på IT-säk och bad att få ut back-uptejpen från fredagen. Naturligtvis var vi alla nyfikna på vad han ville kolla på, så vi kollade lite själva.” Det vände sig i magen på Emma. Hon förstod utan att behöva höra resten, men Mange fortsatte att berätta. ”Utan att gå in på detaljer – Anna råkade ut för grejer som skulle fått mig att bränna ner stället. Efter att ha sett till att låsa in Per och blockera alla flyktvägar. Att skriva en text på åkern är bara mer effektfullt.” Emma tänkte högt. ”Det du säger ger förvisso ett motiv. Men vi vet väl fortfarande inte hur någon tar sig ut på åkern för att göra en sådan här grej?” Båda männen skakade på huvudet. ”Och Anna, skulle hon ha tillgång till en helikopter?” ”Nej”, sa Joakim, ”men hon har säkert vänner kvar på insidan. Säkerhetsfolk.” ”Jo, men det betyder ändå inte att hon kan gå ut och in

34


på åkern utan att lämna spår. Bara för att någon tittar åt ett annat håll när det sker, betyder det inte att fotspår eller liknande bara försvinner.” Båda männen gnuggade sina hakor. Tankfullt. ”Och hur rätar man upp axen? Det regnade inte igår och det har inte varit tillräckligt med sol för att de ska hinna räta på sig av sig själva.” Ingen kunde ge något svar.

Sedan Mange hade gått fortsatte de att bolla idéer fram till lunch. Personalmatsalen var stängd över helgen, så Joakim bjöd Emma på ett litet trevligt franskt ställe på Södra Förstadsgatan. De tog hans bil och parkerade i garaget under Triangeln. Emma förmodade att Joakim kände sig skyldig för att ha kallat in henne till jobbet en lördag och tyckte att han faktiskt förtjänade att få bjussa på lunchen. De gjorde en överenskommelse att inte prata om jobbet under lunchen och de hade det väldigt trevligt. De skrattade tillsammans och upptäckte att de hade samma svaghet för dålig skräcklitteratur och gamla Hong Kongfilmer. Emma fick tillfälle att imitera Bruce Lee, vilket sannerligen inte var speciellt vanligt och blev vederbörligen uppskattad för det. När de ätit färdigt trodde hon att de skulle tillbaka till kontoret för att arbeta vidare, men Joakim sade åt henne att i stället ta helg. Men att ha mobiltelefonen påslagen. Hon gick en stund på stan och kollade i affärer innan hon åkte hem igen. Hon hade för sig att hon hade Hippieglass i frysen. Hon hann äta middag, läsa och sätta sig vid teven för att titta på de skäggprydda programledarna som spränger sa-

35


ker igen, innan telefonen ringde. Den här gången kände hon igen numret. Joakim. Plötsligt slog det henne att han faktiskt kunde vara intresserad utanför det rent yrkesmässiga. Han kanske också satt och kollade på teven, helt ensam. För varför ringer man annars klockan halv nio på lördagskvällen? Hon bestämde sig för att svara. ”Emma.” ”Hej. Det är jag igen.” ”Hej, hej.” Joakim lät angelägen på rösten. ”Kan du komma ifrån? Om jag skickar en taxi igen?” ”Vill du att jag ska komma över?” ”Ja.” Paus. ”Ja. Alltså inte till mig, utan jag behöver dig på kontoret.” ”Du inser att det så här dags låter som en dålig pickup?” Joakim skrattade till. ”Det är inget raggningsförsök. Men axen har rätat på sig, utan att någon härifrån varit ute på åkern. Nu under kvällen.” Anna blev klarvaken och på helspänn. ”Kom in till kontoret och hjälp till att fånga vem det nu är som skriver meddelanden i åkern. Vi är övertygade om att vem det nu är kommer att försöka igen.”

Det var verkligen inte många kvar. De som fanns i huset var dock spända och alerta. Per, säkerhetschefen, var där tillsammans med några tekniker. Tydligen hade man under eftermiddagen installerat ett antal mycket ljuskänsliga, mörkerseende videokameror och nu kunde hela åkern

36


övervakas på ett antal videoskärmar. Per såg bister ut och låtsades inte om att han kände igen henne. Han grymtade fram något som kunde vara order eller instruktioner till teknikerna. Joakim var dock på gott humör, nästan förväntansfull. ”Nu tar vi dem! Jag känner det på mig!” ”Hej på dig också, tack för senast och kul att träffas.” Ironin lockade fram ett leende och, vad det verkade, en kaffemugg. ”Tack, du. Du vet då vad en kvinna behöver.” ”Nya skor? Ytterligare en handväska?” Den här gången var det hennes tur att le. ”Om vi lyckas hitta vem som gör det här kan du få fixa en ny träningsbag till mig stället...” Per avbröt dem. ”Pass på, alla, något händer!” De rusade fram till monitorerna och kisade för att se ordentligt. Säden rörde sig som av starka vindar, men det var i princip vindstilla ute. ”Vad i helvete...” började Per. ”Vad är det som händer?” viskade en av teknikerna. Alla övriga stod blickstilla och chockade och kunde bara se hur säden lade sig ned, som nedtryckt av ett stort finger som skrev på åkern igen. Det var ett magnifikt skådespel. Ingen människa påverkade säden. Ingen vind. Inget alls. Det var som om säden frivilligt la sig ned och formade bokstäver och ord. Den här gången var dock typsnittet läsligt för dem alla. Budskapet var fortfarande lika kryptiskt. ”Minns projekt TotPot.” följt av ”Din brors blod ropar till mig från marken!” Per var alldeles vit i ansiktet och käken rörde sig upp och

37


ner, utan att det kom några ord över läpparna. Joakim var dock samlad. Han gav Emma en ”vi måste snacka på kontoret”-blick, vände sig om och gick. Emma stannade kvar både för att det skulle se bra ut och för att se ifall det skulle komma något mer meddelande. Efter en stund började Per att stamma fram korta order till teknikerna. Hon vände sig om och tog hissen upp till sin våning och Joakims kontor. ”Projekt TotPot”, började Joakim ”är ett projekt som luktar hund.” Emma satte sig ned och lyssnade uppmärksamt. Hon förstod att det som skulle sägas nu var belagt med de strängaste sekretessklausuler, utan att det behövde förklaras för henne. ”Så. Vad är det och vad kan du berätta?” ”TotPot var ett tidigt stamcellsprojekt. Det är faktiskt så gammalt som från nittiotalet. Man forskade i medicinska applikationer för totipotenta stamceller.” Emma visste inte jättemycket om stamceller. Men hon hade för sig att totipotenta stamceller var detsamma som embryonala stamceller från väldigt tidigt under graviditeten. Hon ryste till, men stålsatte sig. Stamceller var något vetenskapligt. Forskning. Att det var just embryonala celler kunde hon, intalade hon sig, ha en helt professionell relation till. ”Så – vad hände? Varför luktar det hund?” ”Till att börja med fick vi inte bedriva forskning på riktigt det sättet som vi gjorde. Det är först efter år 2005 som vi kan göra det. TotPot var väldigt före sin tid.” Emma väntade på fortsättningen medan Joakim kliade sig i huvudet för att få en liten andningspaus. ”Vi... eh... odlade fram embryon, kanske man kan säga. Vi provrörsbefruktade ägg i stor skala för att tillgodose behovet av embryonala stamceller. I några fall användes

38


inte enbart totipotenta stamceller. Om jag ska vara riktigt ärlig så bedrevs det forskning i sidoprojekt som inte berörde just stamceller alls, utan... eh... annan sorts embryonal forskning.” Emma försökte förstå exakt vad det var Joakim menade, men plötsligt var hjärnan blank av något som liknade fasa. Hon försökte fukta munnen för att prata. ”Så”, kraxade hon fram, ”vi framställde foster. I stor skala.” Joakim nickade sakta. ”Hur stor skala?” ”Ett hundratal embryon. De flesta tilläts aldrig att utvecklas till foster. Men...” ”...men några gjorde det.” Joakim nickade igen. Något inom Emma gick sönder. En reva i själen. Som började vid äggstockarna. Hon förvånade sig själv med att konstatera just det, själen satt i äggstockarna. Eller hade egna äggstockar eller... Emma kände marken snurra. Hon var dock tvungen att ställa några frågor till. ”Vad hände med TotPot?” ”TotPot gick i graven, utan att några färdiga medicinska applikationer kunde framställas. Forskningen var för dyr att fortsätta.” Emma nickade. Det kändes som årets underdrift. ”Och vad hände med...” Hon kunde inte fortsätta. ”vävnadsresterna?”, försökte Joakim. Emma nickade igen. ”Det fanns procedurer i avslutningen av projektet som föreskrev att de skulle brännas. Men tidigare i projektets livscykel, innan rutiner hade etablerats, lät man helt enkelt gräva ner det biologiska avfallet.” ”Låt mig gissa var...”

39


”Du gissar antagligen rätt. Experimentåker åtta användes just då inte för något speciellt.” ”Ironiskt.” ”Vad då, menar du?” ”En del av det där avfallet hade antagligen passat bättre på andra sidan stängslet.” Hon nickade menande åt begravningsplatsen. ”Emma. Det rörde sig om embryon. Inte ens foster ännu. Cellklumpar i Petriskålar.” ”Inte alla.” Och själen grät igen.

Emma gick trött, grinig och rastlös hela söndagen. Hon diskade lite och drog fram dammsugaren, men kunde inte koncentrera sig på städningen heller. När klockan hunnit bli eftermiddag och hon fortfarande gick omkring i mysbyxor och med håret i tofs ryckte hon åt sig träningsbagen och gav sig av mot klubben. På söndagarna fanns det inga tränare på plats. Faktum var att det knappt fanns någon på plats alls. Å andra sidan passade det utmärkt. Hon var arg och grinig och var tvungen att trötta ut sig. Efter att ha bytt om försökte hon köra en omgång på sandsäcken, men tankarna var på annat håll och tajmingen var helt borta. Hon kände att hon gjorde fel, höjde armbågarna och flaxade, speciellt när hon försökte slå krokar. Hon stod antagligen helt platt på fotsulan också. Men hon var för arg och för distraherad för att göra något åt det och det retade henne ännu mer. När hon slagit sig öm i handlederna, något som tydde på dålig teknik, gav hon upp och gick bort till en päronboll i stället. En päronboll fanns där för att öva hastighet

40


i slagen och nöta in rätt rörelser i både händer och höfter. Fotarbetet var enklare än med en sandsäck. Vid en päronboll står man still och flyttar bara tyngdpunkten från den ena foten till den andra i ett slags fyrtakt. Medan hon stod där och lät händerna utföra slagserierna mekaniskt funderade hon igen. Det Anna hade råkat ut för på experimentåker åtta hade varit avskyvärt. Det var inte tu tal om det. Men det hade inte varit ”rätt” blod. Det blod som hade ”ropat” var i stället blodet från små foster. Hon trodde inte längre på Gud. Det var alltså inte Gud som var vred. Dessutom, hade hon för sig, så skulle Gud vara lika arg för en våldtäkt som för ett dråp, eller vad man nu skulle kalla det. Gud skulle inte ha gjort skillnad på fostrens eller Annas blod, det var hon övertygad om. Om Gud nu funnits. Vilket hon inte kunde tro längre. Den Gud hon trott på en gång i tiden skulle aldrig ha tillåtit... Hon slog ursinnigt några gånger. Det som skrev i åkern var alltså inte Gud. Hon kunde inte heller se någon vetenskaplig förklaring till hur texten uppkom. På videon hade man inte sett någon försöka påverka grödorna alls och Per hade naturligtvis haft någon slags ninjaklädda säkerhetstöntar ute vid åkern igår kväll. Som naturligtvis inte hade sett något. Kunde det vara så att jorden själv ropade? Hon blev verkligen inte klok på det. Hela hennes inre var ett virrvarr av känslor av sorg, ilska, frustration, rädsla och misstro. Möjligen fanns där också ytterligare en känsla, som hon inte visste om hon ville erkänna ens för sig själv än. Hon blev dock vare sig gladare eller piggare av träningen. Det var första gången det inträffade och hon var lika frustrerad och sur när hon åkte hem igen.

41


Hon struntade i hela ”verka morgonpigg”-grejen på måndagsmorgonen men ingen ringde henne och undrade var hon var. Hon tog bussen till jobbet och kom in vid niotiden. Precis när hon kommit in, hängt av sig och satt sig vid skrivbordet för att starta upp datorn, stormade Per ut från Joakims kontor. Hon riktade uppmärksamheten mot skärmen och väntade tålmodigt på att alla program skulle starta. När hon tittade upp igen stod Joakim i dörren. Han såg trött ut. ”Hej där. Kul att se dig. Tack för senast!” Hon log snett åt hans referens. ”Mors. Har du sovit alls sedan vi sågs?” ”Inte mycket.” ”Varför är Per förbannad?” ”Hade jag varit mitt vanliga professionella jag hade jag bett dig att fråga honom själv. Men nu är jag mig själv idag, så... Han är arg, nej, rasande för att bilder från experimentåker åtta har nått pressen och de nu ringer och ställer obekväma frågor.” Hela världen stannade upp under ett hjärtslag och sedan sjönk vad Joakim just sagt in i medvetandet. ”Har pressen frågat om Projekt TotPot?” ”Ja, det kanske man kan säga.” ”Hur då kanske?” ”Någon gång under lördagskvällen skickade någon en videosekvens till Kvällsbladets redaktion med bilderna på hur meddelandet skrevs i åkern. Någon av de som arbetade här då, alltså. Inga andra hade tillgång till bilderna.” Emma visslade lågt. ”Mmmm. Nästa grej som händer är att Kvällsbladets egna fotograf åker hit under söndagen för att ta egna

42


bilder. Men då är åkern, tack och lov, återställd. Fotografen tror att någon driver med dem och åker hem.” ”Okej...” ”Well, under natten till idag hände det igen. Ny text. Vår anonyme vän tipsar på nytt Kvällsbladets reporter som åker hit och dokumenterar.” ”Oj!” ”Det kan man säga. Faktum är att det var antagligen precis vad reportern sa också. Innan hon klättrade över stängslet och in på åkern.” ”Va?! Var hon inne på åkern?” ”Mmmm. Mer än så. Hon landade på åkern, men rev sig på ett av axen. Bara ett litet sår, men du vet ju vad som kan hända.” ”Men vadihelveteärdetdusäger!” ”Jupps. Reportern blir tokförgiftad och Per sänder ut sina ninjakrigare i hazmat-dräkter för att hämta in henne. Det kan ha tagit så lång tid som en kvart innan någon kommer på att ringa efter en ambulans.” ”Det är ju helt otroligt!” ”Du har inte hört det bästa än. Reportern överlever, tack och lov.” ”Tack och lov...” ”...och blir intervjuad av en kollega på sjukhuset. Och överräcker där också video och stillbilder till kollegan”. ”Vänta! Hade inte Per tagit hand om kamerorna?” ”Tydligen inte.” Det här var för mycket för Emma och hon skrattade rakt ut, utan att kunna hejda sig. Det var helt enkelt för otroligt, alltihop. ”Jag antar att vi har något av ett PR-problem?” ”Det är ett rimligt antagande.” ”Så vad ska vi göra?”

43


”Något som vi borde gjort redan innan helgen. Vi måste bränna experimentåker åtta.” ”Vänta lite. Är det en speciellt smart idé? Vi vet fortfarande inte vad som skriver där ute. Och vi vi vet inte heller om rök eller aska är giftig.” ”Helt riktigt. Igen. Men...” ”Men vad då?” ”Du sa själv att det är ett PR-problem. Det är ett stort, stort PR-problem. Det är inte mitt beslut, utan kommer uppifrån.” ”Från OmNeo?” ”Ja. Jag vet inte om Per fortfarande har några hållhakar på någon där, men vi är beordrade att omgående ombesörja det.” ”Men vi arbetar med forskning här! Vi måste åtminstone få reda på hur texten skrivs och av vem!” ”Jag hör vad du säger. Men jag kan inte göra något mer. Idag efter lunch dränks hela åkern i fotogen och sedan tänder vi på. Brandkåren är vidtalad och kommer att ha personal på plats för att se till att elden inte sprider sig.”

Emma försökte förstå. Budskapet ute på åkern hade kompletterats med ytterligare en mening. ”Och baalshöjderna i Hinnoms sons dal byggde de upp för att offra sina söner och döttrar åt Molok.” Det var en tydlig varning för henne och Joakim, som visste vad det hela handlade om. Ingen inom företaget hade ens viskat om TotPot. Antagligen för att det var ett projekt som så starkt luktade hund. Ingen ville ha med det att göra. Ingen ville veta något om de skulle bli tillfrågade.

44


Alla bara gjorde sitt jobb och tittade åt ett annat håll. Hon ville egentligen göra något. Hon ville försöka blidka vad det nu var som vredgats. Hon ville försöka kommunicera. Hon ville i alla fall veta vad det var för något. Men inom sig kände hon den otäcka känslan att man hade passerat en osynlig gräns. Det var redan för sent. Klockan tickade, men mot vad? När datorns siffror visade på klockan ett gick hon ut för att se på när åkern skulle brännas. Nu var det fullt av bilar med medialogotyper målade på sig och framför flera stod det reportrar och blev filmade, med experimentåker åtta i bakgrunden. Hon kunde inte sätta fingret på det, men något var kolossalt fel. Hon kände inget speciellt under fötterna, himlen mörknade inte, hon hörde inte domsbasuner eller något annat. Och ändå kände hon det, nästan som elektricitet i luften. Om hon hade varit tvungen att sätta ett namn på smaken i munnen just då så var det ”undergång”. Just som hon stod där, en bit bort för att inte bli upptäckt, öppnades grinden från nian och folk med hazmatdräkter på sig och med dunkar i händerna kom ut och började hälla fotogen på marken. När de var färdiga gick de tillbaka mot Grinden och väl där drog en av dem av sig sin hjälm. Det var Per. Han stod så en kort stund och lät sig fotograferas, innan han gjorde ett litet nummer av att ta fram en elektrisk braständare. Han lät den bli ordentligt varm och sedan förde han den mot fotogenet på marken och hoppade undan när lågorna slog upp. Just då började säden att vaja igen. Som om en gigantisk hand suddade ut vad som stod där. I den bortre änden av åkern uppträdde plötsligt ett nytt meddelande. ”Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus.”

45


Och nu kände hon plötsligt lukten. Inte av brinnande fotogen, utan av brinnande svavel. Paniken bröt ut i full sken. Hon ville skrika ut en varning. Hon ville vända sig om och springa. Men var skulle hon springa? Var skulle hon fly? Varje cell i hennes kropp visste med en gång vad detta var. Slutet. Per, som varit på väg bort från Grinden och åkern, märkte att allas uppmärksamhet riktades mot det som höll på att hända där och vände sig om. De övriga fortsatte tvärs över åker nio, mot huset. Emma såg allt som i slow-motion. Några började att peka och från marken steg ett skri som av hundratals döende soldater. Det var ljudet som av ett de vidunder med flera huvuden som myterna var fulla av. Det var inget annat än vrede och dödsångest och det var fullständigt outhärdligt att lyssna på. Emma höll för sina öron men ljudet skar in i hennes medvetande. Med början precis där man hade tänt på öppnade sig jorden. Inte i ett skalv utan mer som att marken bara försvann i ett stort hål. Hålet fortplantade sig utåt mot kanterna av åkern och snart var Grinden uppslukad. Jorden rämnade. Per vände sig om och sprang mot huset med marken bokstavligt talat försvinnande under sina fötter. Han försökte varna de övriga men det var för sent och han störtande skrikande ner i djupet. Hålet fortsatte att vidga sig åt alla håll medan åskådarna började fly i panik. Emma stod som fastfrusen och kunde bara se döden närma sig. Snart skulle hålet sluka stängslet och sedan skulle hon vara borta. Borta på åttan såg hon gula prickar, människor i hazmat-dräkter, falla ner i avgrunden som bara fortsatte att vidga sig och som inom bara någon

46


sekund skulle sluka hela GenOmneokomplexet. Det var som munnen på en av urtidens stora, onda gudar eller en omättlig jätte. Detta var döden. Hon visste att hon förtjänade den, på något sätt. Hon var medskyldig. Hon hade lika mycket blod på sina händer som alla andra som arbetade där. Inte heller hon ville ställa för obehagliga frågor om saker som luktade hund. Också hon hade tigit. Inom bara en sekund skulle hon dö och hon hann tänka att hon förstod precis den vreden som nu slukade allt omkring henne. Eller nästan allt. Hålet uppslukade hela GenOmneokomplexet men sedan var det som om någon tryckte på en knapp. Precis vid staketet mot Nya begravningsplatsen och mot gatan där hon och de övriga stod öppnade sig nu ett djupt sår rakt ner i marken. Antagligen ett par kilometer djupt. Men det utvidgade sig inte längre. Det var som om något, vad det nu än var, hade satt en gräns. Till staketet men inte längre. Ett område som omfattade hela experimentåker åtta och nio och det som varit hennes kontor var borta. Ett enda stort gap. Men vreden hade nått sin gräns. Det fruktansvärda ljudet upphörde lika plötsligt som det hade kommit och i ekot av det bortdöende skriet skakades hon plötsligt av en insikt. Hon skulle leva. Stående på kanten till själva döden, med bara ett ståltrådsstaket som skydd, insåg hon det nu i all sin fruktansvärda och underbara kraft. Hon skulle leva. Hon flämtade till och tittade ner i djupet. Hon väntade sig nästan att hon skulle höra något. En röst. Skriet igen. Eller åtminstone en rapning. Men allt var tyst. Till och med de andra människorna var helt tysta. Hon förstod inte varför hon levde. Hon var inte bättre än någon av dem som dött. Hon förtjänade det inte mer än

48


någon annan. Hon hade bara en sak som de andra inte hade haft. Hon visste sanningen. Hade hon sparats för att vara någon slags vittne? Hon orkade inte ens fundera just nu. Hon visste inte vem hon någonsin skulle kunna berätta för. Allt hon visste just nu var att hon, tillsammans med de som stått på rätt sida stängslet, hade skonats. Hon skulle leva. Hon tog sitt första steg bort från stängslet och vände sig sakta mot Nya begravningsplatsen.

49


EN GOD SJÄL


Jag visste inte hur jag, ens för mig själv, skulle beskriva smakupplevelsen. Som månljus i choklad? Som luften en blåsig höstdag, fast koncentrerat, och med en svag ton av mandel och citrus? Jag älskade choklad och hade ätit alla sorter tidigare, från de enklaste ammelonadoblandningar från Bennuci till små konstverk där varje råvara framställts enligt helt andra krav, där själva chokladen i sig själv ofta var Criollo från Trinidad. Om du aldrig prövat det så är det värt det. Jag vet att varje tryffel eller pralin kostar en timlön styck, men det är värt det ändå. Ändå hade inget förberett mig på det som nu fyllde min gom, när jag bet sönder det tunna skalet av Criollo och fyllningen rann ut. Jag försökte hålla kvar smaken i munnen och analysera den, men den formligen rann ner i svalget och lämnade en lätt, fräsch eftersmak. Jag kände mig på något sätt uppfriskad och märkligt lätt till sinnet och jag frågade min värd om jag möjligen kunde få en till, på vilket han svarade “Helst inte.” Han såg besvärad ut och jag förstod dilemmat – det var utan tvekan mycket dyr choklad vi hade framför oss. Hans gästfrihet var bevisad redan genom att bjuda på en enda av dessa dyrgripar. Jag skulle antagligen aldrig smaka något liknande igen och jag var mycket tacksam för denna unika upplevelse. ”Var kan jag köpa egna?” ”Vad jag vet är de inte tillgängliga till salu. Jag får mina gjorda speciellt åt mig.”

53


Det sista var lite irriterande. Jag förstod att de var specialgjorda och jag knappast skulle kunna gå ner till godisaffären runt hörnet och köpa mig en egen påse. Tydligt hade en mästare skapat dessa. Men det kändes som ett nederlag att den gamle mannen fick dem gjorda efter ett hemligt, eget recept. Jag kunde inte riktigt dölja min besvikelse. ”Det är tydligt att det är en mästare som skapat receptet.” Mannen log, uppenbart smickrad. ”Säg mig, vad är det som ger ganaschen dess smak och konsistens?” ”Jag är rädd att ni skulle bli mycket chockerad om jag berättade det.” Jag skrattade till. Jag hade smakat kakaobönor som jäst till exakt rätt smak inuti apor, passerat oskadda genom matsmältnings- och tarmsystem och sedan samlats för att rostas och slutligen göras mycket exklusiv choklad av. Jag kände till mer än vad jag ville veta om det fett som blandades med kakaosmöret för att kunna binda ihop de chokladsorter med högst kakaohalt. Jag var kort sagt inte så lättchockerad. ”Åh, ni retas med mig, herr Apalasso. Var snäll och berätta.” Den gamle fortsatte att le, men något ändrades i hans blick när han lutade sig framåt. ”Själva fyllningen, förstår ni, är egentligen inget konstigt alls. Helt naturligt, faktiskt.” Jag beredde mig på att höra något riktigt speciellt. ”Mina enkla praliner här är fyllda med...” Han andades in, innan han kunde avsluta meningen. ”...mänskliga själar.”

54


Jag antar att man kan säga att jag aldrig varit en speciellt ”andlig” person. Jag hade (och har fortfarande) tämligen vaga begrepp om en sådan abstrakt idé som ”själen” över huvud taget. Men trots detta visste jag direkt att min värd talat sanning. Någonting i smaken var just... liv, antar jag. Jag kände igen smaktonen, utan att kunna placera den. Håren i nacken reste sig och jag ryste till. Trots att jag inte visste vad en själ var, kände jag inom mig att det var något med omätligt värde. Det som för en stund sedan varit en mycket speciell, trevlig, njutning kändes på något sätt som kannibalism nu. Inte riktigt, men som andlig kannibalism. Ja, jag vet att det låter befängt men jag kan inte beskriva det klarare. Själva stunden kändes besudlad, nu när jag visste vad jag ätit, även om just pralinen enbart varit vederkvickande. ”Herr Apalasso...” Jag visste inte vad jag skulle fråga så jag tystnade. ”Jag tar dem, gärna så unga som möjligt, helst från döende”, svarade han lugnt, nästan roat. ”Från döende?” ”Ja, de behöver ju inte sina...” Jag var tvungen att fundera över detta en smula. För mig hade själen varit något diffust, men nog hade jag trott att det var just vid döden man behövde den. Att själen, om den nu fanns, lämnade kroppen för att sedan... göra vad själar nu gör efter döden. Om själen inte kunde bevisas, vilket jag hittills trott, behövde jag inte fundera så mycket över de där andra frågorna heller. Om vad som händer efter döden. I så fall dör vårt medvetande tillsammans med kroppen. Men om själen nu kunde bevisas vara något som kunde existera utan kroppen, då... Skrämmande djup öppnades i mitt medvetande. Jag funderade över om min själ var i rätt kondition. Och om

55


jag kunde påverka det tillstånd den befann sig i. Och om jag borde fundera över mitt liv. Och min död. ”Förlåt mig – men behöver de inte sina själar?” ”Till vaddå?” ”Jag vet inte riktigt...” Jag skruvade på mig och kände mig dum. ”Jag vet inte vad man har en själ till, men det känns som om döden och själen hänger ihop på något sätt.” ”Ah! Jag tror att jag förstår. Att själen liksom ska ‘gå vidare’ på något sätt?” ”Ja, kanske just så.” ”Jag vet inte. Jag har faktiskt inte en aning. Allt jag vet är att de flesta själar lever tills de blir mellan åttio och hundratjugo år gamla. Sedan dör de. Eller är förbrukade. Eller vad det nu kan tänkas heta, när vi talar om just själar.” ”Åh...” Återigen fick jag klart för mig att jag, trots att jag inte funderat så mycket på det, hade någon slags förutfattad mening. Jag hade nog alltid trott att en själ, om den nu fanns, var evig i någon bemärkelse. Jag tillstod min okunskap och förklarade min missuppfattning för Herr Apalasso. ”Hahaha, ja, jag utesluter inte att en själ så att säga ‘går vidare’ till något annat, när den utslocknat här. Men det tycks mig som om allt i den här världen har sin tid utmätt.” ”Ni har säkert rätt. Men förlåt mig för att jag frågar – vad kommer att hända med mig?” ”Mår ni dåligt av att ha två själar?” Jag kände efter. ”Alls inte, Herr Apalasso.” ”Nå, dåså. Då kommer ni att leva med denna, er nya

56


själ, och er gamla.” ”Men... När själen dör?” ”Vilken av dem?” ”Ja, vilken som helst av dem?” ”Det är lite olika”, medgav Herr Apalasso, ”Ibland dör den ena själen och efterlämnar bara ett slags tomrum i psyket – saker ni älskat, älskar ni inte längre. Saker ni funnit lust i, finner ni inte lust i längre.” ”Och annars?” ”I värsta fall dör den andra själen samtidigt, om de varit tätt sammanflätade.” ”Men det är ju hemskt!” ”Är det? Kan ni, på något sätt, lägga en aln till er livslängd? Kan ni veta i förväg när ni skall dö?” ”Nej...” ”Så vad är skillnaden? Att de båda själarna dör samtidigt kommer att innebära att ni avlider, förvisso, men dö ska vi alla någon gång...”

Allt detta var mycket förvirrande för mig. Det var som en port hade öppnats till ett annat universum än det jag kände till och nu gick det inte att stänga den. Egentligen skulle jag antagligen behövt sätta mig ner och lugnt fundera igenom alltsammans, för att skapa lite ordning i min inre värld. Nu surrade i stället huvudet av nya tankar och tankefragment och det var som en kö där alla slogs om att vara först. Jag skakade på huvudet och försökte bena ut i vilken ordning jag var tvungen att ställa frågorna. Och vilka frågor jag egentligen, innerst inne, inte ville ha några svar på alls.

57


”Säg mig, Herr Apalasso, vad är en själ, egentligen?” Min värd var tyst en stund, som om han funderade på hur han skulle förklara, och förvånade mig när han började med att erkänna; ”Jag vet inte exakt. Jag är ingen specialist själv.” Hans veckade panna slätades ut och han andades ut en suck genom näsan innan han fortsatte. ”Men så mycket står klart för mig att våra själar består av kärleken till det vi älskar.” ”Hur menar ni?” ”Alltså, låt säga att ni är musiker. Ni älskar musik. Ni älskar att skapa musik. Ni älskar att öva era färdigheter. Ni älskar allt detta och det är vad som uppfyller er själ. Kärleken till musiken.” Jag försökte förstå. ”Så ni menar att en persons själ är detsamma som den personens kärlek?” ”Nja, minnen av den kärleken, kanske. Vår själ är inte bara en opersonlig kärlek, utan specifika minnen av en specifik kärleksrelation. Det som ger våra liv mening.” ”Hur vet jag vad själen i den pralin jag äter består av?” Herr Apalasso log mot mig. ”Smaka.” ”Smaka?” ”Ja – vad smakar det?” Jag försökte känna efter med tungan om jag kunde känna smaken av ganaschen igen, men det enda som kändes nu var eftersmaken av chokladen. ”Jag vet inte...” ”Nå, då blir det en överraskning för er.” Jag hoppades vid mitt liv att den själ jag inmundigat bestod av kärlek till något hedervärt och sympatiskt och äcklades av tanken på vad en del människor älskar. Jag

59


hoppades att jag inte släppt in ett nytt mörker i mitt liv, genom den till synes mondäna handlingen att låta mig bjudas på choklad. Jag var osäker på om jag egentligen ville ha svaret på nästa fråga, eller om något inom mig skulle rämna om jag fick veta. Det var alltså inte vanlig nyfikenhet som fick mig att fråga. ”Hur kommer ni över dessa själar?” Min blick flackade i rummet, men jag hann registrera i förbigående att där låg åtminstone ett tiotal ytterligare praliner i det lilla skrinet, ur vilket jag serverats en. Min värd verkade tveka, kanske av hänsyn till mig lika mycket som till sig själv, men tvingade sig att berätta. ”Jag köper dem, numera. Fråga inte hur mycket jag betalar, eller i vilken valuta, utan låt er nöja med det. Den jag köper dem av utvinner själen ur en persons sista andetag.” ”Hur kan man veta vilket som kommer att bli det sista andetaget?” ”Man vet inte. Så man ser till att det blir det.” Vi båda ryste till, samtidigt. Min värd tillade, sorgset; ”Därför helst redan döende.” Jag nickade långsamt, som om jag förstod. ”Helst redan döende.” ”Och helst så unga som möjligt. Ni förstår – jag ger i själva verket själen en möjlighet att leva vidare, trots att dess mänskliga skal ska dö. Det kan vara en ung människa som fallit i koma efter en trafikolycka, eller...” ”Eller egentligen vem som helst”, avbröt jag honom. Men helst en som redan är döende. Min värd såg olyckligt på mig. Det han precis bekänt, mellan raderna, var ohyggligt. Han dödade, eller lät döda, människor för att ta deras själar. Han blandade dem sedan med grädde och choklad och

60


använde som pralinfyllning. Jag visste inte hur jag skulle hantera alla de motstridiga känslor som väcktes inom mig – av fascination och avsmak, skam och längtan, dragningen till själva idén och den bottenlösa skräcken och paniken. Jag vände mig bort för en stund. ”Ni har själv...” ”Skördat?” ”Eh, ja?” ”Ja, det har jag. Men jag har nog inte sinnesro att göra det själv. Det blev för svårt för nerverna efter ett tag. Idag köper jag det jag behöver, som jag tidigare sa.”

Vi stod en stund i tystnad och dunkel, vända från varandra. Jag förstod att jag på något sätt hjälpt honom att bekänna, men jag kunde inte bära den fasansfulla börda av skuld som nu lämnades över på mig. Jag försökte söka försonande drag i Herr Apalassos bekända historia, men jag kunde inte. Allt jag kände var avsmak och fruktan. Oavsett vad en själ var, föreföll det mig mycket onaturligt, det han gjorde. Och det var till sist faktiskt mord han sysslade med.

Ett ljudligt sprak från eldstaden väckte oss båda ur våra tankar och vi såg på varandra i det skumma ljuset. Med en hårdhet som förvånade mig själv frågade jag; ”Hur kunde ni?” Min värd föreföll mycket olycklig och besvärad, men det var tydligt att han uppfattat frågan. Jag väntade. Jag hade många år att vänta om det skulle behövas. ”Jag var tvungen att göra något. Mitt liv rann ifrån mig.”

61


Nu såg jag med nya ögon på det fårade ansiktet, på de rynkiga händerna. Herr Apalasso var onekligen mycket gammal. Som om han läst mina tankar, svarade han innan jag hann fråga. ”Etthundrasextio. I år, faktiskt.” ”Gratulerar”, sade jag i en ton som inte stämde överens med lyckönskningen. ”Så länge som jag har en levande själ inom mig, kan jag överleva.” ”Men, det är ju inte din själ? Hur vet du att det är du som överlever?” ”Vem är då jag? Jag är en person med en kropp och en själ som står här, i högsta grad levande. Min passion och strävan i livet kanske ser annorlunda ut idag än för åttio år sedan, men vem är ni, eller någon, att säga att det är inte är min själ i den här kroppen?” ”Ni är odödlig?” ”Jag tror inte det. Det förefaller mig som om allt på denna jorden har en utmätt tid, som jag sade tidigare. Och jag antar att min kropp till sist kommer att upphöra att fungera. Men till dess vill jag ha levt till det yttersta. Jag vill ha älskat och längtat och kämpat och njutit, av allt, allt jag kunnat.”

Det var det som var så ironiskt. Just som vi talat om att kroppen till slut upphör att fungera, hände just det. Jag måste tillstå att jag förvisso börjat önskat livet ur Herr Apalasso och själv funderat över hur jag kunnat ta livet av honom. Allt naturligtvis som rena fantasier. Jag är antagligen inte kapabel att döda någon, alls. Men nu behövde jag alltså inte ta reda på det. Herr Apalasso blev plötsligt askgrå, stapplade mot sin fåtölj

62


och höll sig över bröstet. Han sträckte sig efter skrinet med praliner, men jag tror inte att det hade hjälpt honom ifall han fått tag i ytterligare en. Oavsett vilket flyttade jag det några centimeter utom räckhåll och såg på honom medan han dog, med ett vädjande uttryck i ansiktet. Trots att döden var barmhärtigt snabb, var den utan tvekan mycket smärtsam. Herr Apalasso var dock överrasande tyst, även om det tydligt märktes att han plågades. De sista sekunderna i hans liv var nästan som en dödsscen ur en film. Ett stön och en grimas av smärtan var allt. Ingen gråt. Inget ångestskri. Jag är osäker på om han fysiskt kunde ge uttryck för den smärta han kände och valde att lida döden i tysthet, eller om helt enkelt något låste sig också i talorganen när det, vad det nu var i hans kropp som inte längre orkade, brast. Vad som var klart var att jag, med en ironisk timing, plötsligt var ensam i det stora huset med elva (visade det sig, vid en mer noggrann genomräkning) mycket speciella praliner kvar i skrinet. Jag satte mig ner i den fåtölj jag tidigare nyttjat och tittade in i eldstaden medan glöden falnade och försökte besluta vad jag nu skulle ta mig till. Detta olycksaliga arv – hur skulle det förvaltas? Vad gör man med elva själar? Då glöden falnat helt, satt jag fortfarande kvar i rummet. Skalet av Herr Apalasso, ty det var tydligt att det bara var ett skal nu, höll mig sällskap i mörkret. Jag hade naturligtvis kunnat tända ett ljus, men jag lät bli och satt kvar och tänkte. Under en stund i mörkret lyckades jag nästan inbilla mig själv att jag hörde själarnas röster från det lilla skrinet och att de kallade på mig, ville att jag skulle smaka en, bara en enda liten pralin till. Jag tog dock kontrollen över mig själv och skakade av mig alla sådana dumheter.

63


Efter ytterligare någon timme hade värmen slutat att stråla från spisgapet och då reste jag mig, tog försiktigt med mig skrinet och gick hem. I dörren kvävde jag en impuls att tacka för mig till min döde värd och gick i stället ut på gatan. Bakom mig fanns bara stoft och aska, framför mig var vägen fortfarande oviss, men här och nu var jag tvungen att bestämma hur jag skulle agera. Under promenaden hem i diset som inträder före gryningen, resonerade jag mig fram till att jag måste göra mig av med pralinerna. Men hur gör man sig av med mänskliga själar? De går inte bara att slänga, hur som helst. Om det var något jag var säker på när det gällde själar, var det att de hade ett omätligt värde. Dessutom visste jag inte vad som skulle hända ifall ett djur av misstag åt en sådan bortkommen pralin. Skulle djuret påverkas? Skulle den mänskliga själen i pralinen finna sig till rätta? Det kändes som för stora och svåra frågor och jag ville inte ta ansvaret för några misstag rörande något så viktigt som mänskliga själar. Alltså kunde jag inte slänga dem. Att behålla dem för mig själv var en tanke som ett kort tag föresvävade mig, men som jag snabbt övergav. Det var moraliskt felaktigt och vad skulle i så fall skilja mina motiv mot Herr Apalassos? Jag hade förvisso inte mördat eller påbjudit att andra skulle göra det, för att jag skulle komma över denna choklad, men att behålla den för att förlänga mitt eget liv – det var fel och jag insåg det själv. Det kvarstående alternativet var naturligtvis att bjuda andra på de små skatterna i skrinet. Men jag kunde inte bjuda vem som helst. De som skulle få dessa mycket speciella praliner måste vara barn, för att jag skulle kunna vara säker på att de inte själva skulle leva onaturligt länge. Barn, resonerade jag vidare, torde också lättare kunna hantera att ha flera själar. De har ännu inte bestämt vad de ska ge sina hjärtan till.

64


Jag vet fortfarande inte om jag tog rätt beslut, den där promenaden för så många år sedan, men det kändes som det instinktivt bästa. Det är fortfarande min tro, även om jag idag fortfarande inte vet mer om det än då, att barns egna själar är outvecklade och att en mer mogen själ antagligen växer samman med deras egna. I alla fall om de två själarna inte är alltför olika. Jag vet nu inte, som sagt, utan tror bara. Men en tid har hunnit gå och de barn jag kunnat följa, verkar ha fått den nya själen så att säga inympad i den gamla och lever inte dubbla liv. Något av barnen, en flicka, verkar ha fått en manlig själ i sig. Jag vet inte exakt hur jag ska förklara att jag tror det. Och jag vet inte heller om det är något som kommer att leda till komplikationer längre fram. Men det är tydligt för mig att något av det typiskt flickiga som tidigare funnits i hennes liv nu bytts ut i andra saker som hon älskar. Å andra sidan kanske det inte alls har med min pralin att göra. Jag inser att en viss procent av befolkningen faktiskt upplever sina liv så, ändå. Att fel själ liksom hamnar i fel kropp. Det har känts rätt att sprida ut pralinerna, en och en, över tid. Att inte samla ett antal barn och bjuda dem, alla på en gång. Dels har det gett mig chansen att välja ut lämpliga barn. Dels har det givit mig möjligheten att observera, över tid, vad som händer med en själ i en ny värdkropp, innan jag gått vidare i mina experiment. Ytterligare en fördel har det gett mig. Känslan av säkerhet. Även om jag är osäker på om barnens föräldrar skulle märka skillnad direkt, och sedan sätta det i samband med den där pralinen de fick, känns det som risken för att den typen av orsaksamband avslöjas är större om flera råkar ut för samma sak, samtidigt.

65


De praliner jag haft verkar dessutom ha bevarats väl. Antagligen har chokladsorten med det att göra. Men det har inneburit att jag kunnat sprida mina praliner under mer än ett decennium. Jag har nästan glömt själv hur min pralin smakade. Jag minns att den var god. Det godaste jag ätit och att jag inte kunde, ens då, beskriva smaken riktigt. Som månljus i choklad, kanske. Det är lång tid sedan den där kvällen hemma hos Herr Apalasso. Och nu är det mer än ett decennium sedan jag gav bort den sista till ett barn. Endast en finns kvar, här i skrinet hos mig. Endast en sista.

66


EXORCISM


Jag struntar i hur många gånger du har sett ”Exorcisten” och hur mycket du skrattat åt de keckiga sjuttiotalseffekterna. Det är något helt annat när du plötsligt hör ditt namn uttalas av någon du aldrig träffat tidigare, någon som vet något om dig som de aldrig kunnat veta på naturlig väg Jag har sett allt. De har morrat. Spottat. Urinerat. Spytt. En man i Italien kastade faktiskt upp knivar, så att det såg ut som en svärdslukarakt baklänges. Jag har känt svaveloset från helvetet i mina näsborrar. Men aldrig hade jag förlorat någon enda själ innan Amanda. Det står i Skriften att djävulen enbart vill ”stjäla, slakta och förgöra”. Tell me about it. Det är helt riktigt. Jag läser om det i tidningarna så gott som dagligen. En ung människa hittas död efter ett uppenbart självmord, exempelvis. Ett sådant där man kan utesluta alla ”rop på hjälp”-teorier. Som när flickan (oftast en flicka) blandat tabletter och alkohol, skurit sig i handlederna och lagt sig under vattenytan i badkaret. Eller någon som tar sin morfars vapensamling med sig till skolan och systematiskt skjuter hela sin klass, innan han (oftast en pojke) skjuter sig själv. Amanda dog framför ett framrusande tunnelbanetåg. Vid den rättsmedicinska undersökningen efteråt konstaterades att hon inte hade tagit några droger, men polisen fann inga tecken på att hon knuffats ned på spåret. Det hela rubrierades som ett tragiskt självmord. Men jag vet. Jag vet vad hon råkade ut för och tro mig, det var mord. Amanda skulle aldrig ha tagit sitt liv. Hon drevs till det av dem.

69


Jag kunde inte gå på begravningen. Jag hade känt Amanda sedan hon föddes. Ändå gick det inte. Jag kunde helt enkelt inte träffa Gert och Inger. Jag sörjde och jag fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Varje gång jag somnade bort från världen i ren utmattning, såg jag hennes ansikte framför mig. Jag kunde inte drömma om eller tänka på något annat än min fruktansvärda skuld. När fyrtio dagars fasta var slut funderade jag på om jag skulle ta livet av mig genom att äta något svårsmält. Men det hade varit en dödssynd. Så jag avstod och åkte in till sjukhuset för dropp och återhämtning. De första dagarna grät jag ur mig mer vätska än vad som kom in via droppslangen. Jag hade inte gråtit under hela fastan, men nu öppnades ett flöde som jag inte kunde stoppa. Jag grät mig uttorkad och tappade medvetandet. När jag vaknade var jag tom inombords. Jag hade hållit henne vid dopet. Jag var med vid alla hennes födelsedagar. Jag hade varit med vid konfirmationen och vid studenten hade jag sett till att hon blivit hämtad av stora, skinnklädda bikers på den där överklasskolan hon gick. När de andra åkte lastbilsflak och ”fyn-fan-vad-viär-bra”-ade genom stan, hade hon suttit på bönpallen i 60 km i timmen och skrattat över känslan att hon levde och att allt var över. Hon valde att plugga vidare direkt och att bo kvar hemma. De inredde källaren som en egen liten våning med pentry och badrum och vips hade hon en egen lya med egen nyckel, men fortfarande tryggt under mammas vakande blick. Det var Inger som först tog kontakt med mig om Amanda. Hon hade börjat bete sig konstigt. Aggressivt. Jag trodde först att det bara var tonårsaggressivitet och hade först nästan viftat bort det. Men när Amanda hade gett sig på sin lillebror och i slagsmålet klöst ett pentagram

70


i pojkens bröstkorg blev jag snart varse att det var allvar. Amanda hade fått sitta några månader på psykiatrisk avdelning, men uppvisade inga tecken på att vara sjuk. Inga utbrott kom under tiden och man konstaterade att man lyckats väl med medicineringen. Själv var jag skeptisk. Det vilade något under ytan. Kraftsamlade. Något som snart skulle bryta ut igen. När det väl gjorde det hade Amanda fått ett enormt utbrott. Den här gången var det dock inga tvivel om att vad det än var som skedde, så kom det inte från henne själv. Hon hade stått i Gerts arbetsrum och fått sex stycken väggfasta bokhyllor att samtidigt lossna från sina fästen och falla rakt mot Gert. När Inger kom hem satt Amanda med sin lillebror på övervåningen. De lekte och inga tecken på att något skulle vara fel syntes. Gert satt helst ensam och arbetade och brukade inte vilja bli störd. När klockan var sex kom han alltid ner och så åt de middag tillsammans, hela familjen. Klockan kvart över sex hade han fortfarande inte dykt upp och Inger gick upp för att se ifall han somnat på sin soffa. Det var först då de fann honom under högen av krossade bokhyllor. Han var blåslagen och kunde inte röra sig, fastklämd under omkring tre ton med böcker. Men när de fått fram honom kunde man konstatera att han klarat sig med en axel ur led. Amanda hade inte mints något. Men nu var hela familjen varse att något var rejält fel och jag blev inkallad. ”Inkallad”, ja. Det låter ju lite underligt. Men allt vad jag gjorde är underligt, så jag ska försöka förklara utan krusiduller. Jag var exorcist. En sådan där som du sett på film. Jag var anställd av Romersk-Katolska Kyrkan. Jag är prästutbildad. Och psykolog. Och har varit med vid ett sextiotal större exorcismer. Egentligen skulle antagligen Perssons ha tagit kontakt med stiftkansliet och blivit hänvisade genom ett antal korrekta kanaler (först genom

71


en erfaren själavårdare, sedan genom biskopen och slutligen till ett råd som fördelar uppdragen mellan oss), men nu kände de mig. Och de var inte katoliker, vilket hade komplicerat det hela en smula. Så de ringde. Och jag kom. Gert och Inger (och Amanda själv, förvisso) hade ganska vaga uppfattningar om kristen tro. De var döpta och konfirmerade inom Svenska Kyrkan, allihop, men annars hade de en mycket mer konkret idé om ondskan och helvetet än om Kristus och Guds rike, egentligen. Många års fascination för skräckfilmer hade lärt dem om djävulen och hans angrepp, men korset och vad som hände där var liksom inte möjligt att ta till sig. Ett krucifix var, för dem, en amulett. De var enligt egen utsago ”ateister”, men uppvisade alltså alla tecken på att tro på magi - att ord, symboler, tecken har en inneboende kraft som människan kan styra eller åtminstone lära sig att tygla. Det är en intressant paradox. Och utanför Kyrkan är det en rätt vanlig paradox. Folk i allmänhet säger sig inte tro på något, men vad de menar är att de inte kan tro på Gud, när de ser så mycket ondska i världen. I ärlighetens namn förstår jag dem. Jag har tvivlat. Och jag är präst. Det finns dock en tydlig skillnad mellan att tro på magi och att vara religiös. I en magisk världsbild är det tingen, symbolerna, orden eller handlingarna som har en egen kraft. Men för den religiösa människan är de mer påminnelser eller minnesregler för vem som har kraft och vad som har hänt. Utan att tro på Guds kraft och herravälde kan en exorcist vifta med ett krucifix hur mycket som helst, demonen kommer inte att bry sig. Men när exorcisten tar fram krucifixet som en påminnelse om vad som hände där, som ett vittnesbörd rakt upp i synen på djävulen, då händer det något i den andliga världen.

72


Exorcismen av Amanda gick fel tidigt. Jag slarvade och gjorde ett riktigt nybörjarfel och nu är hon alltså död. Trots att demonen redan lurat psykvården att Amanda var frisk gjorde jag misstaget att tro på det skådespel som den nu visade upp. Jag läste de böner som jag alltid inledde med. Jag bad Gud att den helige Mikael, stridsängeln, befälhavare över Himmelens här skulle stå Amanda och mig själv bi. ”...du som utvalt den högst ärade Ärkeängeln S:t Mikael till Prins av din Din Kyrka, gör oss värdiga, ber vi, att befrias från alla våra fiender, så att ingen av dem må plåga oss vid dödens timma utan att vi må bli ledda av honom in i Din Närhet. Detta ber i den förmån som oss givits i Jesus Kristus, vår Herre...” Amanda var lugn, även om hennes ögonlock fladdrade som hos en som drömmer. Hon kommunicerade med mig och var inte, vad jag förstod, i trans eller liknande. Men naturligtvis spänd. Jag tog en stund och höll hennes händer och förklarade vad som skulle ske nu. Först skulle jag själv be en bön där mörkret skulle ge vika i hennes själ. Sedan skulle hon själv bekänna detta, med sina egna ord, så att det skulle ske som står i Uppenbarelseboken 12:11 ”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.” Hon tyckte att det verkade lite underligt, men jag försäkrade att det var så det fungerade. Hon skulle inte vara orolig. Med lite tur skulle hon bli fri på en gång. Annars skulle vi göra om det hela tills hon var helt återställd. Hon tvekade, men litade på mig och jag började. ”Gå, så, överträdare. Ge dig iväg, frestare, full av lögner och list, fiende till dygden, förföljare av de oskyldiga. Giv plats, du som är styggelse, giv plats, du monster, giv plats åt Kristus, som du aldrig underkastat dina verk. För han har redan avklätt dig dina krafter och ödelagt ditt rike, bundit dig som fånge och plundrat dina vapen. Han

73


har kastat dig ut i mörkret utanför, där evigt straff väntar dig och dina likar.” Ända fram till nu hade demonen varit helt tyst, men nu spärrades Amandas ögon upp och hon såg ett kort ögonblick ut som om hon skulle kräkas. När hon öppnade munnen kom dock inget annat ut än långt, ihållande skrik. När hon skrikit slut på luften i lungorna sjönk hon ihop. En distinkt stank av brand låg över rummet. Lukten av helvetet. Jag försökte få ögonkontakt med henne, men det tog en liten stund innan hon hämtat sig tillräckligt för att se på mig. Nu hade hon ett helt annat ansiktsuttryck. Det var den oskyldiga blicken hos ett barn. Och jag uppmuntrade henne att själv erkänna sin befrielse med egna ord. Av allt att döma var hon fri från allt andligt betryck. Jag tyckte egentligen att det varit förvånande enkelt, men kände mig otroligt lättad. Jag kramade om henne, kollade att Inger och Gert mådde bra och lät dem ta hand om sin dotter. Jag drog på mig rocken och gick innan Inger hann sätta fram en tébricka. Det var sista gången jag såg henne.

När Gert ringde hade det hunnit gå nio år. Vi hade inte talat under hela tiden. Jag kom som sagt inte på begravningen och jag såg alltid till att besöka graven sent på kvällen, så att ingen annan skulle vara där. På Alla Helgons Dag åkte jag till kyrkogården och väntade i kylan i en liten skogsdunge tills familjen varit där. Sedan kom jag fram för att ensam se graven i skenet av de små lyktorna. Det var vackert och det var enda gången jag tillät mig att tänka på något som just ”vackert”. Resten av tiden var jag bara tom inuti. Varje år, vid graven, bad jag henne om

74


förlåtelse. Och varje år gick jag därifrån utan att ha fått någon. Samtalet var spänt. Jag blev snabbt klar över att jag inte var deras förstahandsval. Men de hade ingen annan att vända sig till. Amandas lillebror, Tom, hade nu blivit arton år och hade plötsligt fått mycket aggressiva utbrott. Även i hans fall hade de åtföljts av minnesförlust, men till skillnad från Amanda hade han också flera gånger tappat medvetandet under sina anfall. Det verkade som en mycket annorlunda form av epilepsi. Även om föräldrarna anat vad detta var, ville de så mycket hellre att det skulle vara något de förstod och kunde hantera. Så Tom fick medicin. Som inte hjälpte. Och mer medicin. Som inte hjälpte. Och annan medicin. Som inte hjälpte. När Inger för andra gången grävde fram sin man under sex bokhyllor, denna gång med flera brutna ben i kroppen, insåg hon att detta var en demon. Kanske samma som angripit deras dotter nio år tidigare. Hon hade kontaktat sin lokala församling i Svenska Kyrkan som förklarade att demoner inte fanns. Så hon ringde vidare till kyrka efter kyrka. Några av de frikyrkliga hade trott henne. Någon hade kommit och försökt hjälpa till, men demonen hade inte kunnat besegras. Till sist hade hon försökt att få hjälp av Vår Kyrka. Och gått den officiella vägen. Det tog tid och till sist fick hon veta att hjälp av en exorcist inte var tillgängligt i det här fallet. Det var därför de ringde. Jag svarade att jag inte längre utförde exorcism, sedan nio år. Det blev för mycket för Gert som bröt ut i gråt i andra änden av telefonlinjen. Det gör mig alltid väldigt illa till mods att höra eller se vuxna män gråta och ännu mer

75


nu när jag faktiskt kände den som grät. Jag stod tyst och lät honom snyfta färdigt. Jag visste att det inte fanns en chans att neka honom hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att försöka hjälpa honom.

Jag bad att få tre dagar på mig att förbereda mig. Jag behövde fasta och be i stillhet och det fanns saker som måste ordnas. Vigvatten, exempelvis. Vigvatten är samma typ av vatten som används vid dop och kan egentligen vara vilket vatten som helst, som välsignats för sakramentet. Men i den tidiga kristna kyrkan användes alltid strömmande vatten. Stillastående vatten blev snabbt ofräscht och sågs allmänt som en symbol för död. Strömmande vatten är levande. Och när jag beredde vigvatten valde jag alltid strömmande vatten. Andra exorcister använde säkert andra metoder, men för mig var det viktigt. Däremot var jag mindre noga med saltet, det kunde vara i princip vilket salt som helst. Själva ritualen med vigvattnet var ett slags uppvärmning inför exorcismen, en liten exorcism i sig själv - ”Exorcizo te, creatura aquæ, in nomine Dei Patris omnipotentis...” En annan sak var ”krisma”, den heliga olja som används vid handpåläggning och smörjelse med olja, när det behövs. Med krisma kan dessutom vanliga kärl (och vanligt bröd) helgas och välsignas för att användas vid Herrens måltid. Egentligen ska oljan välsignas av en biskop, men nu fanns ingen att tillgå. Jag fick således blanda olivolja och myrra själv och läsa bönerna och hoppas att det skulle ha samma effekt som om en biskop gjort det. Efter tre dagars fasta gick jag och biktade mig. Sedan firade jag Herrens måltid i stillhet, hemma innan jag ringde Inger och Gert och berättade att jag skulle komma. Jag

76


hörde Tom i bakgrunden, morra som en hund som anar oråd. Det hade börjat. Jag hade stängt in mig med pojken i källarvåningen med stränga order om att ingen fick öppna eller komma in innan allt var klart. Dels ville jag inte bli störd, men framför allt ville jag skydda Gert och Inger. Ni förstår – demoner ljuger. De stjäl, slaktar och förgör. De är beredda att säga och göra vad som helst för att såra de som älskar den besatte mest och de angriper de svagaste sidorna, och rotar i de mörkaste skrymslena av människosjälen. Vid en exorcism kommer med stor sannolikhet varje obiktad synd, varje liten frestelse och varje oförrätt du begått och inte fått förlåtelse för att komma över den besattes läppar. De flesta människor går under inombords när deras misslyckanden slängs dem i ansiktet. Tom var fastspänd i en stol, med hjälp av ett par livremmar. Just nu var han inte aggressiv, men hatet strålade från hans ansikte. Jag visste inte hur mycket som var hans egna känslor – om han hatade mig för att jag misslyckats att hjälpa hans syster – och vad som var demonen. Jag satte mig på en stol framför honom och väntade på att antingen Tom eller demonen skulle tala. Jag struntar i hur många gånger du har sett ”Exorcisten” och hur mycket du skrattat åt de keckiga sjuttiotalseffekterna. Det är något helt annat när du hör någon som plötsligt vet något om dig som de aldrig kunnat veta på naturlig väg. ”Så, vi ses igen.” Jag ryste. Rösten var inte Toms. Jag vet att Tom bara var ett barn senast vi sågs och att rösten ändras, men det fanns ett eko av ångesten och skräcken hos brinnande själar i denna, som lyste igenom hat och förakt. Den var helt enkelt inte mänsklig.

77


”Ge mig ditt namn!” ”Åh – inte det där gamla spektaklet igen. Jag trodde att vi var förbi de inledande artigheterna.” ”Crux sancta, sit mihi lux. Non draco sit mihi dux...” ”Hahaha, det gamla örhänget! Det var länge sedan!” Den gamla bönen på vers hade varit ett effektivt vapen under många århudraden. Men denna gång verkade den inte bita alls. ”Vade retro satana...” Demonen läste orden i talkör med mig. ”Ge upp! Det där fungerar inte.” Jag tog upp oljeflaskan och gick fram och gjorde korstecknet i pojkens panna, lade handen på honom och befallde demonen på nytt. ”I Jesu Kristi Nasaréens namn, uppge ditt namn!” Den här gången var demonen tyst, så jag tog det som ett tecken på att jag skulle fortsätta. ”I Jesu namn, Han som besegrade dig när Han dog och uppstod, ge mig ditt namn!” ”Sheireil”, och sedan en mängd hädelser. Detta var dåliga nyheter. Antingen ljög demonen igen, eller så var det en mycket, mycket stark demon. Namnet finns omnämnt bland de furstar som kabbalister åberopar när de sysslar med den vänstra handens magi. Det är en demon som står för galenskap och förvirring. En snabb bedömning gjorde dock gällande att det värsta vore om demonen talade sanning. Ljög den, skulle den åka ut. Talade den sanning skulle detta vara det värsta jag varit med om. Alltså måste jag förvänta det värsta och agera som om den talade sanning. Jag lade mina händer på Toms huvud och bad tyst inom mig innan jag uttalade de ord som hundratals exorcister uttalat före mig. ”I Jesu namn och med hans mandat att trampa ditt huvud under mina fötter bjuder jag dig, Sheireil, att fara ut

78


ur honom! Vik hädan, du onde!” Det ryckte och slet i pojkens kropp, men jag höll kvar händerna på hans huvud. ”Du vet att spelet är förlorat, Han som är i mig är större än allt du kan slå tillbaka med. Du är övervunnen. Far ut ur honom!” Tom hade nu fradga runt munnen och var inte kontaktbar. Det var lätt att förstå att någon kunde missta detta för epilepsi. Jag visste dock att anden fortfarande hörde mig. ”Vik hädan! I Jesu namn!” Plötsligt upphörde skakningarna och Tom blev hängande som livlös i remmarna. Fradgan droppade ned på golvet och han gjorde inga tecken att kvickna till. Alltså var anden kvar. Men det var dags att ta en paus lägga upp strategin för fortsättningen. När Tom vaknade hade jag en flaska i handen. ”Du vet vad detta är?” ”Jag anar...”, sa Tom med sin vanliga röst. ”Vigvatten!”, sa demonen. ”Helt riktigt.” Jag började sakta att skruva av korken på flaskan, medan demonen åter började rycka och slita i Toms kropp. Den här gången var det inte hat jag såg, utan fruktan. Demonen försökte fly, men få med sig Tom. Det var inget jag tänkte tillåta och jag gick fram emot honom med flaskan i handen. På något sätt fick han loss foten och sparken träffade precis på flaskan, så att hela innehållet stjälptes ut över mig. Tom skrattade till, med sin egen röst. Jag tittade ner och förstod vad han såg. En stor, våt fläck över skrevet. Jag kunde inte låta bli att själv skratta. I den spända situationen skrattade vi tillsammans ett tag. När jag skulle återuppta exorcismen upptäckte jag

80


att demonen varit tyst under hela stunden vi skrattat. Jag tilltalade den ånyo i Jesu namn och den manifesterade sig igen, men när jag oväntat gjorde en rolig min var det Tom som skrattade, inte demonen. Jag fick en idé och jag såg i Toms ögon att vi tänkte samma sak. Jag låtsades ta ett djupt andetag för att hämta mig innan jag fortsatte. Demonen tog sin chans och började tala. ”Jag vet nog vad du tänker varje gång du ser syster Charlotte! Vem är du att försöka kasta ut mig, när du inte ens kan tygla dina egna lustar?” ”Helt rätt. Men hur kan man inte älska de där bomberna?”, svarade jag och visade med en obscen handrörelse ungefärlig storlek och form på dem. Tom skrattade. ”Jag menar – de är så stora att de NASA intresserar sig för att skicka provsatelliter i omloppsbana runt dem!” Tom skrattade så att han nästan kiknade. ”Skulle hon försöka lägga inlägg i BH:n skulle det få bli soffkuddar.” Ett nytt gapskratt från Tom och fortsatt tystnad från demonen. ”Alltså, hon var tvungen att höja taklampan i sovrummet, för att hon skulle kunna sova på rygg...” Demonen förstod vad som höll på att hända och försökte att häda, att skrämma, att påminna Tom om hans egna fel och brister. ”Och du – du är bara intresserad av rakade fittor på Internet!” ”Inte bara...” svarade Tom. ”Nakna bröst eller en snygg häck är intressanta också!” Och så skrattade han. Han skrattade! Vi skrattade! Vi var två dårar som skrattade tillsammans. Två enkla människor som skrattade åt våra innersta svagheter. Åt mörkret

81


där inne som ständigt hotade att sluka oss. Och genom att vi skrattade så berövade vi det makten över oss. Jag tog fram oljeflaskan igen och tecknade på nytt korsets tecken i pannan på Tom och sa: ”Jag förlåter dig din synd i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.” Tom slöt ögonen och en tår rullade utmed hans kind, innan han med sina egna ord vittnade. ”Det var förlåtelse jag behövde. Tack.” Mer behövdes inte. Demonen kunde inte längre hålla honom i sitt grepp. Vilket mörker den än kunnat skapa kunde inte rå på det ljus som plötsligt tänts i Toms själ. Han hade fått förlåtelse, han hade lärt sig förlåta sig själv och han kunde skratta åt sig själv och sina misstag. Han kunde rent av se det mänskliga hos andra. Demonen lämnade, under höga skrik, samtidigt som vi båda skrattade åt den tillsammans.

Det var dags att släppa loss Tom. Jag tog bort bältena och Tom reste sig sakta och lite vingligt ur stolen. Han var lite tagen av hela upplevelsen, men egentligen inte speciellt illa medfaren. När vi var på väg upp ur källaren kände jag hans hand på min axel. ”Fader...” ”Ja?” ”Jag förlåter dig också...” Jag vet att det var Toms egen röst. Men just där och då kändes det som om orden samtidigt uttalades av Amanda. När vi kom upp ur källaren var vi båda fria.

82


ODÖDA MITT IBLAND OSS


Anna var den sortens person som ansåg att kängor passade till allt. Hon hade ungefär lika många par skor som alla andra kvinnor i samma ålder och med samma inkomster. Kanske lite fler. Men hon hade bara en sorts skor. Kängor. Doktor Martens. Kvällen till ära hade hon färgmatchat ett par med självlysande dödskallar till sin uppklätt nedklädda stil. Det var t-shirt och jeans på det där sättet som signalerade att det var mer än t-shirt och jeans. Kläder som gjorde att man kom in på rätt ställen, där dörrvakterna lärt sig koden och där man kunde betala hundra spänn styck för drinkarna samtidigt som man fick trängas med något jävla armanipucko med företagskort. Ikväll var det dock OK. Ikväll firade hon. Hon hade den typen av jobb som var svår att beskriva med en titel på ett visitkort. När hon fick frågan brukade hon svara att hon arbetade med Internet, eller i förlagsbranschen, beroende på vem som frågade och hur dum vederbörande verkade. I en tid där förlagen krampaktigt höll kvar i bokstäverpå-papper som sätt att berätta historier, hjälpte hon människor att sprida och tjäna pengar på sina alster elektroniskt. De författare som hade fått hjälp av henne tjänade bättre, lästes av fler och hade en närmare kontakt med sina fans. Och de hade samtliga straffats av de traditionella förlagen, som vägrade att ge ut några vidare manus från dem i pappersformat.

85


Det sista var nu inte hennes problem. Hon var övertygad om att förlagen skulle ändra sig eller dö och oavsett vilket hade hon en bra marknad. Just ikväll firade hon att en av Sveriges mest kända författare hade bytt upp sig. Och de skulle snart träffas, för första gången i verkligheten, på det här stället. Hon var uppåt och lite spänd. Egentligen brukade hon inte gå ut och partaja, men den här gången hade hennes kund själv föreslagit det och man levde trots allt bara en gång. Man fick passa på. En timme senare hade de fortfarande inte träffats och hon började tappa partyhumöret. Det var för högljutt för att ringa, så hon skickade ett textmeddelande och frågade var hennes klient var någonstans. Svaret kom inom några minuter. Hon ”satt fast i något” och Anna gjorde sig en ironisk bild i huvudet om vad som satt fast och i vad, innan hon stoppade undan telefonen, suckade och reste sig för att gå. Precis när hon reste sig hörde hon den kanske löjligaste raggningsreplik hon hade hört. ”Du måste vara den perfekta inredningsdetaljen. Du skulle passa perfekt i min säng, i min soffa, på mitt golv, eller lutad mot min vägg.” Hon himlade med ögonen. En snubbe med den tvivelaktiga smaken att köra en sådan replik skulle antagligen inte fatta att han inte hade så mycket hämta. ”Du – jag har redan sällskap.” ”Åh, verkligen? Du såg så ensam ut. Var är han då?” ”Hon...” hon gjorde en poäng av att understryka pronominet ”hon väntar på mig.” Killen såg ut att tappa fattningen en smula och hon använde den sekunden till att smita till garderoben för att få ut ytterjackan. Medan hon stod i kön såg hon honom dock komma ut och leta efter henne. Hon orkade bara inte

86


diskutera med en sån kille och bestämde sig för att låtsas som han inte var där. Hon log emot garderobspersonalen när hon fick sin jacka, önskade god kväll och började gå hemåt. Det var bara en promenad på tjugo minuter hem, om hon gick raskt. Hon hade aldrig känt sig otrygg ute på stan, ens under kvällstid. Instängd – det var en annan grej. Hon tränade inte någon form av självförsvar och hade aldrig funderat över det. Hon brukade säga till sig själv att hon i alla fall valt skor som till nöds gick att springa i, om det skulle bli aktuellt. I skuggan av en port betraktade två figurer henne när hon passerade. ”Är det hon?” Ben ville inte prata mer än nödvändigt, utan nickade knappt märkbart. ”Ska vi berätta för de andra?” Ben väntade besvärat på att hon skulle passera en bit längre bort på vägen innan han svarade. ”Vi ska i nuläget bara se till att hon kommer hem. När hon gjort det, och vi vet att hon är hemma, går du hem och skickar hit Vendela. Och vi tar kontakt tillsammans.” De båda skulle just lämna skuggorna i porten för att följa efter henne när de upptäckte att hon inte var ensam. Det var tydligt att hon var följd eller i värsta fall förföljd. De backade in i mörkret medan mannen, märkbart berusad, passerade dem. ”En ändring av planen – du sticker och hämtar Vendela direkt. Se till att hon tar med sig utrustningen.” Ben fick en blick som sa ungefär ”Well, duh!” och Tommy sprang tyst åt andra hållet. Hemåt. Själv skulle han följa efter för att se hur det här gick. Något stod inte rätt till.

87


Anna hade hunnit drygt halvvägs hemåt när hon upptäckte att hon verkligen inte mådde bra. Marken snurrade och hon kände sig sjuk. Slutsatsen slog ner som en blixt i hennes hjärna – puckot på klubben hade hällt något i hennes drink. Hon blev, för första gången, rädd och försökte samtidigt öka på sina steg som hon kämpade mot illamåendet. ”Jag måste komma hem innan jag svimmar. Jag får inte bli liggande medvetslös här ute.”, tänkte hon. Hon hörde steg bakom sig. Och sedan kände hon handen på axeln, som omilt vände henne runt så snabbt att det tog en sekund extra att fokusera blicken. När hon såg ansiktet kände hon paniken komma, i full sken. ”Så – du har någon som väntar på dig? Jag skulle tro att hon får vänta lite längre.” Anna ville svara men både fruktan och drogerna gjorde att hon inte fick ut ett enda ord ur munnen. Hon kunde bara i tyst fasa stirra på mannen från baren. ”Kämpa inte emot nu...” Men det var precis vad hon gjorde. Med uppbådande av sina sista krafter stampade hon till så hårt hon kunde på mannens fot. Han lyckades hålla tillbaka ett skrik av smärta, men han höll henne fortfarande i ett järngrepp. Och nu var han ursinnig. Hon såg kniven och hann skrika till. Hon var medvetslös innan hon föll till marken och utan att veta om hon blivit träffad eller inte. Ben såg allting. Han var så långt bort att han inte hann ingripa när han såg kniven. Han sprang, men det kändes som om att springa i vatten. När Anna segnade ner såg han mannen se sig om efter vittnen och sedan springa iväg.

88


Ben stapplade fram till Anna där hon låg på marken och försökte se hur illa skadad hon var och om han kunde göra något. Ett hål i bröstkorgen pumpade ut ljusrött blod. Anna var döende. Just som han konstaterat det hörde han röster närma sig. Han tvekade en sekund för länge och blev upptäckt. ”Vad i helvete...” ”IIIIIIIH!” ”En zombie!” Han vände sig om och sprang så fort han kunde därifrån. Han såg aldrig hur Anna rullade över på mage och sedan, på händer och knän, kröp ur gatlyktans sken i en sista ansträngning för att ta sig hem. Det gjorde ingen av de andra heller.

Anna vaknade inte förrän en bit in på förmiddagen med Alla Huvudvärkars Moder. Under de första sekunderna av osorterade stimuli visste hon inte ens var hon var. Efter en stund kom hon underfund med att hon låg i sin säng. Otroligt bakfull, öm i hela kroppen, med skrapade händer och knän och utan några minnen av vad som hänt efter att hon lämnat stället. Chocken kom när hon kastade undan täcket. Hela sängen var blöt av blod. Hon kände suset i huvudet som när man svimmar men hörde inte sina egna hjärtslag. Och hon svimmade faktiskt inte. Hon stapplade ut i badrummet, halvt medveten om att hon lämnade blodspår efter sig. Chock nummer två för dagen kom när hon såg sig själv i spegeln. Hon var nedsölad i princip från halsen och hela framsidan. Hon klädde av sig och ställde sig i duschen för

89


att tvätta sig så ren att hon kunde avgöra om det var hon själv som var skadad. Det var det. Hon hade ett sår, mitt i bröstet. Ett djupt sår. Av allt att döma var det ett knivstick. Hon var rejält chockad av att det inte blödde längre och av att hon över huvud taget kunde vara vid medvetande och tänka att det inte blödde. Hon borde vara död. Just då ringde det på dörren. ”Djävlar! Jag klarar inte det här just nu...” tänkte hon. Hon ryckte snabbt åt sig morgonrocken och stapplade ut till dörren för att titta i titthålet. Utanför stod två personer i masker – den ena som Nixon och den andra som Marilyn Monroe. De ringde på igen. Hon försökte tala med dem genom dörren. ”Förlåt men det passar inte just nu”, men trots att tanken var helt klar var det enda ljud som kom över hennes läppar ett ”Hhnnnn”. Tungan kändes bedövad, som om hon varit hos tandläkaren. Hur hon än försökte formade den inte de ljud hon ville få fram. Från andra sidan dörren hörde hon två liknande ljud som svar, men inne i huvudet hörde hon, lika tydligt som om det varit riktiga ord. ”Vi förstår. Men släpp in oss.” ”Vi har något viktigt att berätta.” Det här var det underligaste och otäckaste hon varit med om någonsin. Men hon insåg att de där utanför, oavsett vilka de var, var de enda som kunde kommunicera med henne i det här skicket. Hon hade inget val. Hon öppnade dörren.

90


Det var det underligaste samtal hon någonsin hade fört. Till att börja med så var det just ett samtal som pågick inne i huvudet, samtidigt som hon kunde höra de båda andras röster bara som stön. Hennes eget tal lät likadant. Som om det inte var nog konstigt så var det de talade om minst lika skruvat. Anna förstod att hon inte skulle ha trott ett ord av det för ett dygn sedan, men nu... allt hade ändrats. Hon lade handen över bröstet, kände hålet med fingertopparna genom morgonrocken. Hur skulle hon ha kunnat överleva något sådant? Kanske om hon fått hjälp direkt, men hon måste ha legat hemma i sängen i timmar. Det slog henne att hon inte ens visste hur hon kommit hem. Hon tittade frågande på sina märkliga besökare. ”Du förstår att du fått en andra chans, eller hur?” Hon lät handen falla från bröstet. Inte nog med att hon inte blödde. Hon kunde inte känna sitt hjärta. Det var inte bara det att hon inte hörde hjärtslagen. De fanns helt enkelt inte där. ”Ja, på något plan. Eller... Jag har inte vant mig vid tanken på att jag dött än.” ”Det vänjer man sig aldrig riktigt vid”, sa Ben, ”men det blir lättare att hantera efter ett tag.” ”Så varför har ni masker på er?” ”Av hänsyn, faktiskt”, sa Vendela. ”Vi är inte lika snygga som du...” Snygg? Anna kände sig inte snygg. Hon kände sig … glåmig och inte så lite förvirrad. Ben fortsatte: ”Vi själva hade varit begravda i några veckor när vi fick komma tillbaka.” ”Men... Hur?” ”Det var det vi tänkte att du skulle kunnat förklara.” ”Jag? Jag vet ingenting. Jag har varit död i några timmar. Jag visste inte att ni fanns för några minuter sedan.” ”Alla vi som fått komma tillbaka...”

91


”...Alla?! Finns det flera?” ”Ja. Och alla vi som kommit tillbaka hade det gemensamt att vi var begravna på Nya begravningsplatsen. Precis bredvid GenOmneos anläggning. Experimentåker 8 och allt det där.” Anna tappade luften. Eller skulle ha tappat luften om hon hade andats. ”Var det ni?” ”Nej. Vi fick det inte att hända. Men vi alla vaknade till liv i samband med det.” ”Men jag då? Jag har inte legat begraven vid Experimentåker åtta. Och jag fick komma tillbaka ändå?” ”Det är just det. Vi visste att du hade arbetat på GenOmneo. Vi ville veta vad som hände där. Så vi skulle ta kontakt med dig. Det var bara att du hann dö under tiden.” ”Och komma tillbaka...”, fyllde Vendela i, lite som om Anna inte hade tänkt på det. Anna förstod inget. Hon hade inte varit på GenOmneo på säkert åtta år. Experimentåker åtta bar med sig otäcka minnen, men hon förstod verkligen vare sig kopplingen till att hon själv fått en andra chans att komma tillbaka till livet, eller att hennes besökare hade fått det. ”Det här är helt snurrigt. Det är helt enkelt för skruvat.”

92


Klipp – ur ”Kvällsbladet”. Rubrik: ”Extra: Odöda mitt ibland oss.” “Jag hörde en kvinna skrika och sedan tystna. Det tog kanske en halv minut för mig att lokalisera varifrån ljudet kom” berättar Jesper Värn, först på platsen. “När jag kom fram såg jag att någon satt lutad över en kvinna på marken, som för att gå igenom fickorna. Jag ropade något för att påkalla uppmärksamhet och då tittade den upp och sedan försvann den snabbt bort.” Jesper ryser när han tillägger “Det var en zombie. Jag kommer aldrig att glömma ansiktet!” Även om zombieattacker i modern tid är mycket, mycket ovanliga och detta är första gången man kunnat konstatera en i Sverige, så finns det skildringar från andra kontinenter. En klar majoritet av dessa har skett i Afrika samt i Florida och södra USA. Samtidigt är kunskapsläget lågt överlag och vi vet väldigt lite om varför zombies blir zombies. Det rör sig dock om tidigare döda människor som reser sig från sina gravar, för att attackera människor främst nattetid. Både polisen och vi från Kvällsbladet är nu mycket angelägna att komma i kontakt med Anna eller andra ögonvittnen till händelsen (eller andra iakttagelser av odöda/ zombies). (Artikeln är skriven av Charlotte Frankner)

93


Viktigt meddelande till allmänheten i Malmö (kopia till TT för vidare spridning i nyhets-feed till övriga landet, där dock inte VMA-signalen används). 091001:0900 Allmänheten uppmanas till lugn. Inget tyder i nuläget på att fler zombies än den enda som igår angrep en kvinna vid Västra hamnen i Malmö finns. Inga ytterligare rapporter om attacker eller ens iakttagelser av odöda har idag på morgonen inkommit till myndigheterna. Under dagen idag kommer representanter för polis, militär och olika civilförsvarsgrenar att träffas för att planera fortsatta insatser. Inga skäl till oro finns. Allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott, men myndigheterna bedömer det vara säkert att vistas ute, även i Västra hamnen, under dagtid. Om iakttagelser av odöda görs så är myndigheterna naturligtvis intresserade av dylika rapporter. Under dagen idag påbörjas en dörrknackningsinsats i området samt genomsökning av vinds- och källarförråd, samt oanvända industribyggnader och liknande i sökandet efter gärningsmannen. Ett speciellt journummer kan användas för kontakt med den särskilda Enheten för Odöda (EfO) som bildats för att samordna resurser och leda insatser rörande detta. EfO nås även via mail och nyligen upprättade Zombiebloggen ™. Slut på meddelandet.

94


Klipp – ur ”Kvällsbladet”. Rubrik: ”Jesper Värn intervjuas” Kvällsbladet har gjort en exklusiv intervju med Jesper Värn, den som hittills varit i närkamp med zombiesarna när han rådigt avstyrde angreppet på en kvinna i Västra hamnen, Malmö, natten till igår. Jesper, som har en militär bakgrund och i detalj närstuderat zombisars fysiologi och taktik tipsar Kvällsbladets läsare om hur man, som civilperson, kan skydda sig själv och de sina från det framväxande zombiehotet. För att det är ett reellt hot, det är han övertygad om. Det måste man ju utgå ifrån. Zombies dyker ju inte upp ur tomma luften. Det kan inte uteslutas att det finns en hel del där ute… Vad jag vet om zombier bekämpas de lättast med eld. Taktiken borde vara att hålla sig så långt ifrån zombies som möjligt, egentligen, men om man skulle råka springa på en får man inte tveka! Jag har en hårsprayflaska och en tändare på mig för eventuell närstrid. Samt min stridskniv, förstås. Det är en JP Peltonen “jägarkniven”, men vilken kniv med tillräckligt långt blad som helst borde fungera. En kockkniv ur kökslådan, t.ex. Jespers egen teori om varför zombien avbröt sin attack och flydde direkt när den insåg att den var upptäckt är att det kan ha att göra med att den är ung, oerfaren eller kanske kände att den ville hämta hjälp för att bättre kunna genomföra en samordnad attack. Det är ju ett känt militärt faktum att man gärna vill ha ett överläge med i alla fall tre mot ett, i sådana här små konfrontationer, när det rör sig om enstaka överfall. För att skydda dig från zombies rekommenderar han att hålla sig på ljusa, väl upplysta platser samt att gärna gå i sällskap med vänner. Och om du eller din familj blir hotad finns det ingen marginal för tvekan:

95


97


Beväpna dig, om du kan, med vad du kan. Det är t.ex. enkelt att tillverka molotovcocktails hemma. Eller att improvisera napalm med bensin och gelatin. Det har jag själv gjort, förresten. Vi som är hemvärnsmän och/eller yrkesmilitärer måste givetvis kvittera ut ammunition till våra tjänstevapen nu. Detsamma gäller givetvis för poliser och beväpnade väktare. /Charlotte Frankner Kvällsbladet

Viktigt meddelande till allmänheten EfO:s rapport. Bakgrund: Den nyligen sammansatta Enheten för Odöda, med representanter från såväl civilförsvaret, polis och militär har under det senaste dygnet gått igenom kunskapsläget vad gäller de Odöda (zombies). Rapporten återges här i utdrag (s.k. executive summary). Den fullständiga rapporten kan rekvireras av berörda myndigheter via vanliga kanaler. Summering: Zombies är ett reellt hot. De kontakter som hittills varit mellan de Odöda och levande har alltid slutat i konflikt. Allmänheten uppmanas till varsamhet och vaksamhet. Zombies – ett reellt hot. De Odöda kan inte ses som människor. Både fysiologi och själsliv är totalt skilt från mänskligheten i stort. Exempelvis visar experiment gjorda i USA att Odöda inte känner smärta, inte kommunicerar på ett meningsfullt sätt med levande, inte förmår att lösa logiska problem, etc. Fysiologin skiljer sig också från människans på det sättet

98


att organ vare sig behöver cirkulation eller syresättning för att fungera. Detta innebär att zombies kroppar främst är att se som farkoster eller förpackningar för deras hjärnor. Resten av kroppen dör när hjärnan upphör att fungera, men zombies kan inte förblöda, kvävas eller förgiftas till döds. Zombies har inte i modern tid attackerat människor i Europa. Attacken den 30:e september är således den första på kontinenten. Att det ska förbli en isolerad händelse verkar i nuläget dock mest vara en from förhoppning. Odöda lever ofta i kolonier eller flockar. EfO kommer därför att prioritera att lokalisera och oskadliggöra eventuella nästen där zombies kan leva. En enhet för detta kommer att sättas ihop snart. Föreslagen befälhavare är Sgt. Jesper Värn som är den mest meriterade hittills i kontakten med de Odöda. Allmänheten uppmanas till varsamhet och vaksamhet På grund av den uppkomna situationen uppmanas allmänheten att hålla ögonen öppna för eventuella zombies. Om iakttagelser görs måste dessa rapporteras direkt till EfO. Allmänheten påminns också om att det är ett allvarligt brott att skydda eventuella zombies. Minns att varje kontakt med de Odöda hittills slutat i våldsamheter. Aktsamhet och distans är av yttersta vikt. Kontakta EfO’s personal direkt. Försök inte att ingripa själv.

Klipp – ur ”Kvällsbladet”. Rubrik: “Skadad i zombieattack” Eva (fingerat namn) skadades allvarligt när hon flydde från zombieattacken. Idag är hon ängslig och rädd för repressalier för att hon talar ut i Kvällsbladet. – Just nu vill jag allra helst bara stanna hemma och inte

99


gå ut, även om det tydligen ska vara säkert att vara ute under dagtid. Zombien har ju redan sett hur jag ser ut, men jag vill inte hjälpa honom ytterligare genom att berätta vad jag heter, så han kan räkna ut var jag bor. Eva är lugn och samlad i sitt samtal med Kvällsbladets reporter. I fullt dagsljus. Emellanåt hindras hon i sina rörelser av gipset på den brutna armen. Hon berättar själv: – Jag var på väg hem från högskolan när attacken inträffade (jag är student), och först uppfattade jag inte att zombien gav sig på någon, utan jag trodde att han bara böjde sig efter någonting på marken. Det var först när en annan person, en man som jag inte känner, ropade åt attackeraren att sluta, som jag såg att det låg en kvinna på marken. Någon skrek alldeles innan och jag misstänker att det var offret, men vid den tidpunkten reagerade jag inte på det – det finns ett gäng ganska bråkiga högstadieungdomar som brukar hålla till däromkring, så jag trodde att det var de som var ute och härjade. När jag insåg att den här så kallade zombien var i färd med att resa sig upp, greps jag tyvärr av panik och vände mig om och sprang därifrån så fort jag kunde. Jag vet inte om han var på väg åt mitt håll, men jag ville inte ta några risker; man är ju tyvärr ganska utsatt som ensam tjej och jag ville helst ha en låst dörr mellan mig och gärningsmannen så fort som möjligt. Jag hann inte se hur kvinnan såg ut, och jag tror inte att det var någon jag känner, men jag såg zombien ganska tydligt när han satt på marken, även om jag inte såg hans ansikte. Han var av medellängd med brunaktigt hår, hade väldigt smutsiga kläder och det såg ut som om tofsar av hans hår hade fallit av. Jag kunde känna lukten av honom från hundra meter bort; han stank som om han inte hade duschat på ett halvår. Min första tanke var att han var hög på droger eller full. Det skulle också kunna förklara den

100


synbarligen slumpmässiga attacken. Eva klarade sig undan zombien med livet i behåll, men de själsliga ärren lär sitta i långt efter att armen läkt. När Kvällsbladets reporter tackar för intervjun och går, stänger hon rädd dörren och låser. På gatan nedanför lägenheten ser jag att Eva lämnar lampan tänd. Samtidigt förefaller Enheten för Odöda dra fötterna efter sig och ta itu med problemet. Fruktan sprider sig i Malmö. /Charlotte Frankner Kvällsbladet

Klipp – ur ”Kvällsbladet”. Rubrik: “Andreas kompis försvunnen” Faktum är att min kompis inte har hört av sig sedan den kvällen. När zombiekrisen nu går in på sitt tredje dygn har fortfarande inga ledtrådar framkommit om vad som hänt med den kvinna som attackerades av en zombie i Västra hamnen i fredags. Idag träder ytterligare ett vittne till händelsen fram och berättar om sin oro. Andreas var på väg hem från en fest när zombien anföll. – Jag hade varit på fest tillsammans med ett par kompisar och en av mina polare hade tagit sig några drinkar för mycket. Han skulle “ut och ta sig lite luft” och efter ett par minuter bestämde jag mig för att gå ut och leta efter honom. Inte helt konstigt fick jag syn på nån snubbe som stapplade fram och jag började följa efter honom, i tron att det var min kompis. Men personen stapplade runt ett hörn, jag hörde kvinnoskrik och när jag sprang runt hörnet såg jag en man ta hand om en kvinna samtidigt som

101


den andra… varelsen… stapplade bort. Ett tag sprang jag efter i tron att min fulla kompis hade anfallit nån – tja, jag tänkte nog ge honom stryk tror jag – men när varelsen trampade snett och bröt foten men bara fortsatte insåg jag att något var fel. Jag stannade och stirrade med vantro på varelsen när den passerade under en gatlykta och jag kunde se den brutna foten daska mot asfalten som en blöt säck med köttfärs. Men vad som framstår som ännu mer skrämmande är att Andreas vän också är försvunnen sedan zombie-attacken i Västra hamnen. Det mest troliga, bedömer Andreas (och Kvällsbladet måste dessvärre instämma) är att en zombie attackerat och fört bort hans kamrat. – Jag tror jag hörde något konstigt stönande från andra hållet.

”Givakt! Lystring!” Sergeant Jesper Värn och de övriga i rummet reste sig i givakt och lyssnade. Äntligen skulle de få veta lite vad allt det här rörde sig om. ”Lediga. Sitt ner.” ”Som ni förstår så är detta Enheten för Odödas insatsstyrka. Från och med nu är ni Insatsgrupp Alfa. Några av er känner säkert till Sergeant Värn...” Några nickade igenkännande. ”Värn blev värvad till den här styrkan. Övriga är handplockade ur en grupp med frivilliga. Frågor, så långt? Vi har efter tips från allmänheten och i samarbete med Polisen lyckats lokalisera den kvinna som blev angripen i Västra Hamnen. Hon heter Anna Troberg och bor här.”

102


Bilder från Västra hamnen bläddrades fram på väggen bakom Major... Jesper visste faktiskt inte ens vad majoren hette! Bilderna stannade på en kartbild med infällda färgfoton på ett nybyggt flerfamiljshus. ”Troberg bor på andra våningen. Endast en persons post går till lägenheten, så vi antar att hon lever ensam. Den operation som i och med detta inleds – ‘Operation: Rädda Anna, död eller levande’ – har som huvudsakligt mål att hitta Troberg och föra henne till EfO för förhör. Spår vid överfallsplatsen tyder på att Troberg kan vara skadad. Om så är fallet måste hon föras till EfO för att befordras vidare till en provisorisk medicinsk avdelning, specialiserad på skador uppkomna vid just zombieattacker. Teamet understöds också av en fältläkare med specialistkompetens på nöd-amputationer.” Alla såg oroligt på varandra. Vad kunde kräva amputationer? ”Vi har fått indikationer, från vänligt sinnad främmande makt, att zombies kan smitta via bett, ungefär som rabies. Se därför till att inte bli bitna och om ni blir det, rapportera direkt till fältläkare. Några frågor, så långt?” Alla hade naturligtvis inget annat än frågor i huvudet. Lika naturligt tänkte ingen vara den som började ställa dem. Majoren fortsatte. ”Gott. Taktiska beslut, således. En prickskytt placeras på taket till huset mitt emot, här.” En röd figur ritades ut på flygfotot på väggen bakom majoren. ”Värn och Gröhn går in i huset och ringer på. Vapen, riktmedel, ammunition och liknande utkvitteras här och nu direkt efter genomgången. Uniformer och synliga vapen

103


kan skrämma civilbefolkningen, så civila kläder och dolda vapen är det som gäller. Polisen är ombedda att hålla sig undan. Det är alltså ett skarpt läge.” Alla väntade på att det skulle koma någon form av avslutning, men det gjorde det inte. Majoren gjorde ställningssteg och gick ut ur rummet och lämnade dem bara med den lätt bortkomne förrådsmannen för att kvittera ut sin utrustning.

Från zombieforum.se: Tobias: Fy fan! Jag blir så jävla arg när jag läser sånt här! Zombies som attackerar försvarslösa människor mitt i våra städer! Snart lär de väl bryta sig in i våra hem och angripa våra barn också. Jag lovar, att om jag får syn på en zombiejävel då smäller det! Eva: @Tobias: Var försiktig - enligt vad jag har hört och sett verkar de inte bry sig om vad andra gör eller säger alls, förutom då att “zombien” i Västra hamnen sprang iväg när Värn ropade åt den. Det sägs ju att de ska kunna dödas med eld, så jag tänker i alla fall se till att alltid ha en braständare eller liknande på mig, samt kanske något brännbart såsom tändvätska. Tyvärr vet jag inte hur man gör Molotovcoctails och liknande, så tillsvidare får man väl klara sig med vad man har. Tobias: @Eva: Bra tänkt. Jag har lite hobbyerfarenhet av hemgjorda vapen. Vi borde träffas och sätta ihop något som folk kan använda sig av. De där EfO verkar ju inte kapabla att skydda oss direkt så vi får ta saken i egna händer!

104


En vän: @Tobias, @Andreas och @Eva. Jag är medarbetare på EfO, men tillhör den växande, tysta skara som är allvarligt skeptisk till den nya insatsstyrka som man f n håller på att bygga upp. Tobias föreslog idag att “ta saken i egna händer”. Om han / ni / någon av er menar allvar med det så tror jag att jag har några riktigt intressanta uppgifter som skulle kunna vara till nytta. Ni känner till kvinnan som blev attackerad i Västra hamnen. Vi på EfO har hittat henne. Om ni menar allvar så kommer jag att ge er den information ni behöver för att göra en egen fritagningsaktion. Om det är för sent för att rädda henne kanske ni kan oskadliggöra tillräckligt många zombies för att stoppa den här katastrofen innan det gått för långt. Hör ni inte av er inom ett dygn så antar jag att ni inte är intresserade. Eva: Fast jag är orolig så inser jag att vi måste ta tag i det här nu, så jag hjälper gärna till om jag kan. Tyvärr kan jag inte bidra med mycket på den fysiska sidan pga. min brutna arm, men om det finns något annat jag kan göra så säg bara till. Tobias: Go for it. Andreas: Räkna med mig! Det som är dött bör dött förbli. En vän: Äntligen! Äntligen finns det folk som verkligen vill AGERA på zombiehotet. Starkt. Eva, Tobias och Andreas, jag kan fortfarande inte avslöja vem jag är, men jag arbetar på EfO, med deras ITinfrastruktur, och det gör att jag är väl positionerad för att få reda på vad som händer. “Internmail” och allt det där. ;) Hur som helst - Kvinnan är inte hittad, såsom i lokalise-

105


rad. Men EfO vet nu vem hon är och förbereder en insats där hon antingen ska tas in för förhör / upplysningsvis. Det finns en rädsla för att hon kan ha blivit smittad under zombieattacken, så ett sekundärmål är att oskadliggöra henne om hon förvandlats till en zombie. Kvinnan heter Anna Troberg och bor på Salongsgatan 23a i Västra hamnen i Malmö. Det är en gata med kedjehus på ena sidan och ett större bostadshus på den andra. Gatan är trång och ligger mitt inne i ett område med mycket folk, dygnet runt. EfO kan inte placera ut uniformerad personal i omgivningarna utan vidare. Jag undrar också över placering av den rekvirerade prickskytten, då vinkeln från grannhus är i princip omöjlig att få in ett skott ifrån, om inte någon står precis vid ett fönster. (Högre hus runtomkring, men korta avstånd). Om ni lyckas att hitta Anna först och hon är oskadd kommer hon att behöva all hjälp hon kan få för att gå under jorden. Ifall EfO får tag i henne vore det En Dålig Sak (tm). Om Anna redan är en zombie så har vi en mardröm i Västra hamnen, för då måste ni försöka nedkämpa henne, med mer eller mindre improviserade vapen (dessutom med Eva med en bruten arm...) inför många ögonvittnen. Och vi kan nog förutse att EfO inte heller skulle bli jätteglada över en sådan grej. Det säkraste är alltså att ni snabbt tar er dit för att scouta området. Kontakta mig när ni är på plats och berätta vilken utrustning ni har, så ska jag se ifall jag har mer info att hjälpa er med då. En vän: Och @Andreas - din vän är inte försvunnen. Han var extremt fyllesjuk och har sedan suttit i förhör hos EfO. Han borde släppas under morgondagen, men det är ingen större fara med honom. Det “konstiga ljud” du hörde var kanske din vän som kräktes?

106


Anna kunde inte ta in allt på en gång. Hon var död, till att börja med. Redan det var i sig själv lite uppskakande. Det är en sådan där grej man aldrig vill behöva säga till någons släktingar, att en person de älskat har gått bort. Att berätta det för sina egna släktingar var bara för skruvat. Å andra sidan skulle de antagligen inte förstå henne om hon bara ringde upp och stönade i luren. Hon måste alltså besöka dem en och en och visa att ”jag har ett hål i bröstkorgen. Jag är död. Men står här och stönar lite. Hantera det bäst ni kan.” Kunde man anmäla sig som död hos Försäkringskassan eller Skattemyndigheten eller något? Och i så fall, skulle de informera hennes familj? Att dö var krångligare än hon hade föreställt sig. Skulle hon kunna bo kvar? Hon hade ingen aning om huruvida döda fick bo i föreningens bostadsrätter. Och hon gissade att hon skulle kunna fortsätta att arbeta över Internet, men det förutsatte att hon hade någonstans att bo, att hon fortfarande kunde äga bankkonton, och så vidare. Förutom alla praktiska bestyr så var själva både döden och hennes nya liv som ”omlevande” förknippat med en massa känslor som förvirrade. Hon kände sorg över allt och alla som hon var tvungen att ta farväl av. Hon visste inte ens hur mycket eller hur många. Hon kände ilska över att ha blivit mördad. Hon kände en otrolig ilska över att ha blivit mördad med två kilos övervikt, när Ben berättade för henne att de odöda inte behövde äta eller dricka och att de behöll den figur de haft vid dödsögonblicket. Hon suckade. Hade hon vetat att det var så besvärligt att vara död hade hon kanske ansträngt sig lite hårdare för att leva. Hon hade kunnat jobba lite mindre och njutit mer av livet. Hon borde definitivt ha knäat den där snubben i skrevet. Hårt. Nåja, om nu fler och fler blev odöda,

107


så skulle kanske myndigheterna ta tag i det hela och se till att systemen kunde hantera döda som inte hade vett nog att hålla sig i sina gravar. Och någonstans, långt inom sig, fanns den där orubbliga glädjen av att ha fått en andra chans. Att hon faktiskt var vid någon slags liv. Det gick inte att förklara riktigt. Så hon valde att städa. Ben och Vendela fick stanna i soffan, medan hon tog fram städgrejer och började städa. Något var tvunget att göras och städningen var i alla fall något konkret. Ben och Vendela fick faktiskt stanna kvar över natten också. De fortsatte att tillsammans prata om vad som hänt och vad som skulle hända nu. Men ingen gång under den långa natten tog de av sig sina masker. De nämnde dem inte ens igen, utan låtsades bara som om de inte fanns. Anna gissade att de inte ville konfrontera henne med allt vad de odödas grymma verklighet innebar på en gång. Det var illa nog att hon var död. Hon behövde inte få dödens verklighet upptryckt i ansiktet riktigt än. Det finns gränser för hur mycket elände man kan ta in på en dag.

Insatsstyrkan var utplacerad - en prickskytt på taket till huset mitt emot, en post i porten på fastigheten mitt över gatan (läkaren) och de övriga två till fots, till synes otvunget samtalande. De skulle lätt kunna tas för ett par kompisar på väg hem från träningen eller liknande. För att verka mer civila skulle de sköta samband via mobiltelefoner i stället för truppradio. De gick ett par varv runt huset för att hitta andra uteller utgångar men hittade inga alternativa flyktvägar. Sgt Värn gnodde sig över skägget och funderade bistert.

108


”Hur bör vi göra nu? Inga livstecken inifrån lägenheten och inga underrättelser om andra spår efter Anna. Eller zombies. Ska vi bara knalla upp och ringa på?” Martin Gröhn, som hittills knappt öppnat munnen ens för att presentera sig ryckte, helt enligt förväntan, på axlarna och gav en blick som betydde ungefär “Det är du som bestämmer”. De hade just passerat runt hörnet för andra gången och var på väg bort när plötsligt mobiltelefonen ringde till Värn. ”Ja?” ”Lampan lyser?” ”Upprepa.” ”Lampan lyser!” Värn försökte febrilt att förstå vad koden kunde betyda, allt medan hjärtat började bulta snabbare. “Lampan lyser!” Nu såg han - någon hade tänt lyset inne i lägenheten. ”Ah. Tack.” Men vad skulle han göra nu? Plötsligt ändrades allt. Något levde innanför den där dörren, men om det var Anna som helt enkelt kommit hem och tänt lyset, eller om lägenheten just fått besök av någon annan visste han inte. Logiken sa att en zombie antagligen inte skulle tända lyset innan den anföll, men hur skulle han göra nu?

Tobias hade stått längre ner på gatan, utom synhåll från lägenheten och väntat på de övriga en bra stund när Andreas och Erika dök upp. Utan att ha träffat varandra kände de instinktivt igen varandra. De nickade som hälsning och Andreas pekade,

109


tyst, mot lägenheten med en frågande blick. Alla försökte vara den som inte började prata. Tobias fick dock ge sig först. ”Inget att rapportera, jag har stått här i över en timme och frusit, men jag ingen har passerat genom dörren och jag har inte sett något onormalt.” Erika fick plötsligt något stelt i blicken och bara mumlade i mungipan: ”Skratta nu som om jag säger något kul.” Alla tre skrattade medan två killar med träningsbagar gick förbi. Männen gjorde inga tecken av att lagt märke till dem. När de kommit utom hörhåll berättade Erika med låg röst; ”Det var andra gången de gick förbi.” Alla tittade på varandra och förstod. EfO:s insatsteam var redan här. De hade alla sett i tidningen vilket folk som rekryterades för insatsgruppen, men exakt hur många de var kunde de inte veta. Bara att någonstans ovanför dem låg en prickskytt någonstans. Minst en. Och de där väskorna innehöll antagligen inte tennisutrustning. Just när de började diskutera vad de skulle göra upptäckte de att ljuset tändes inne i lägenheten. Det var omöjligt att från gatuplan se in i lägenheten mer än en meter och vad som än skedde där inne skedde inte direkt framför fönstren. Vad skulle de göra nu? EfO var här, men tydligen skedde något inne i lägenheten. Om Anna var i fara, vem hade tänt lampan? Och hur lång tid skulle de ha på sig att agera innan EfO stormade in med vapen i hand? Andreas kollade snabbt att inga andra människor syntes i närheten och placerade sedan sin gamla Nokia i en buske en bit bort. ”Kom, vi rör oss mot byggnaden.”

110


Väl framme ringde han den gamla mobilen - som hade ett kvinnoskrik som ringsignal. Samtidigt som skriket ekade ut mellan byggnaderna rörde sig gruppen över gatan och in mot dörren. Den var låst. Vid nästa skrik slog de in rutan och klättrade in. ”Kom igen. Nu gäller det.”

Ben och Vendela hann inte varna innan Anna tände lampan. Anna tittade förvånat på dem, medan de sökte först varandras ögonkontakt och sedan Annas. ”Inte bra. Vi måste springa. Nu!” ”Men...?” Anna hann inte ens uttala meningen färdigt. Ben nästan småsprang genom lägenheten mot sovrumsfönstret. ”Vi måste hoppa. Tveka inte, nu. Det kan göra ont, men du kan inte dö av att ramla, så länge skallen håller.” ”Vänta! Hur...” Anna hörde kvinnoskrik utanför på gatan. Något höll verkligen på att hända. Ben sköt upp fönstret och hävde sig över kanten. Han försökte hänga i fönsterkarmen för att göra fallet så kort som möjligt, men tappade taget. Anna såg hur han föll och hörde ljudet, som en säck med kött, när han slog i backen nedanför. Han rullade dock oväntat snabbt undan och reste på sig, ivrigt men tyst vinkandes att Anna skulle komma efter. Hon tvekade en sekund. Det bultade på dörren. Hon följde honom över kanten och ner på backen. Det gick bättre för henne. Vendela stod kvar bakom henne, när hon hörde ljudet av inbrytningen. ”Spring!” Anna hörde paniken i Bens röst.

111


Värn och Gröhn hade bultat på dörren, utan svar. Det var dags att gå in. Anna kunde vara i fara. På ett tecken att täcka honom från trappan sparkade Värn in dörren. Dörren gav efter med en rejäl krasch, men samtidigt uppfattade han att ett fönster krossades i gatuplan och utifrån på gatan hördes två kvinnoskrik efter varandra. Värn och Gröhn rusade snabbt in i lägenheten. Utifrån gatan hördes plötsligt ett ensamt skott som deras tränade öron avgör kommer från prickskyttens AK4b. Det gick dock inte att koncentrera sig på nu. De hade ett jobb att sköta. De avsökte snabbt lägenheten medsols som de tränat men upptäckte ingen där. I sovrummet stod ett fönster öppet. De tittade ut i mörkret en stund, men kunde inte se några rörelser nedanför. Vad som än skett för att få prickskytten att avlossa sin karbin skedde på framsidan. Här på baksidan var allt lugnt. De skulle just avrapportera när garderobsdörren öppnades bakom dem. De hann höra ett stapplande steg och ett stön som inte lät mänskligt. Sergeant Värn hann lyfta sitt vapen, men hann endast grovsikta, innan han hade fått upp vapnet i färdigställning. Både han och Martin Gröhn öppnade eld mot garderoben innan de egentligen hann se vad som kom stapplande mot dem. Det här höll på att gå riktigt, riktigt illa. De måste ut härifrån! Sergeant Jesper Värn hade aldrig tidigare avlossat sitt vapen i något skarpt läge. Han hade övat, övat, övat momentet att dra och skjuta gång på gång, men inget kunde

112


förbereda honom för det han just var med om. Ur garderoben stapplade en zombie. Till synes kvinnlig. De eldskurar som han sköt från höften träffade i kroppen på den, utan någon synbar effekt alls. Skyttesoldat Gröhn träffade dock med en skur i ansiktet och zombien föll raklång tillbaka in i garderoben och rev med sig en del av Annas kläder i fallet. Martin fick jobbet att försöka identifiera zombien. Av allt att döma kunde det inte vara den zombie som tidigare siktats och det var helt tydligt inte Anna, då förruttnelsen här var mycket längre gången än den skulle hunnit vara på en person som varit död i bara något dygn. Men några särskiljande tecken gick inte att upptäcka. ”Okej. När städteamet kommer, måste de ta det. Vi måste ut!” De tog sig så snabbt de kunde mot dörren, med vapnen i redoställning och ihopkrupna för att göra målytan så liten som möjligt. Det kändes som det tog en evighet, men egentligen var det bara några sekunder. Framme vid den öppna dörren hörde de ljud i trappen nedanför. Två personer viskade häftigt.

Eva svalde och mumlade något om att hon inte kunde klättra genom några fönster med din brutna arm. Hon försökte ändå, men det gick helt enkelt inte. Hon svor till och satte sig på vakt vid dörren, irriterad över att bli lämnad på efterkälken. Tobias och Andreas kom in i trapphuset och hörde hur dörren till Annas lägenhet blir insparkad. Båda såg på varandra med ett “Shit - de är redan här”-

113


uttryck i ansiktet. Ett uttryck som förvandlades till ren fasa när de hörde den dova knallen av ett skott utanför på gatan. De rusade snabbt tillbaka till dörren och drog in Eva. ”Oh shit, oh shit, oh shit...” Att säga att Eva blödde från var en underdrift. Träffen hade slitit bort stora delar av halsen och hon kunde knappt prata längre. Tobias fyllde i med svordomar. Andreas såg chockad på när hon förblödde inför hans ögon. Han och Tobias försökte dra henne in under trappan, i skydd, men blodet på golvet skulle förråda gömstället direkt. Hela Evas överkropp var täckt av blod och både Tobias och Andreas blev nedsölade. Eva försökte säga något, men det blev mest gurgel. Andreas kramade henne för att försöka lugna henne, men hon sköt honom ifrån sig för att få ögonkontakt med honom i stället. ”Det var insiderns fel ... Ni måste ... bryta ner EfO ... de kommer döda er ... också ...” Och det var det sista hon sa. Andras stod chockad kvar en sekund, medan Tobias fortsatte att slentriansvära. Han tog sakta upp sin mobiltelefon och tog några bilder av Eva. De måste berätta för omvärlden vad som hände här. ”Tror du att prickskytten går på ditt ringsignalstrick en gång till?” ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det.” De såg bistert mot varandra, nickade och sedan slog Andreas numret, tryckte på grön lur och de kastade ut sig i mörkret. De måste fly härifrån!

114


Jesper och Martin Ni hörde snabba rörelser på bottenvåningen och sedan kvinnoskriket igen utanför, samtidigt som två personer sprang ut ur byggnaden. Det var fullt kaos på gatan utanför där folk skrek i panik. Någon ropade om zombies. Andra skrek bara hysteriskt rakt ut. De gick, fortfarande i stridsställning, snabbt ned för trappan på helspänn. I sista kröken ”frös” Martin, helt blickstilla. ”Vad är det?” Martin svarade inte. Jesper tog ett steg till och såg över axeln på honom. I princip hela golvet i tamburen är en enda blodpöl. Någon har tydligt släpat en blödande kropp in under trappan. De smög ner för att se efter, men ingen var kvar utom kroppen. Kroppen av en kvinna som verkade vagt bekant. Fortfarande rådde full panik utanför på gatan. Insikten kom som ett slag mot huvudet. Kroppen var ”Eva”! Eva som överlevde den första zombieattacken, men som bröt armen när hon flydde därifrån. Trots att de bara sett en pixlad version i tidningen var det för mycket som stämde. Glasögon, hårfärg, den gipsade armen. Nu hade de en död kropp framför sig, träffad av en kula i halsen. Det här var en Riktigt Dålig Dag på jobbet. Det fanns inget annat att göra än att kalla in städarna, att rapportera till basen och debriefa resten av gänget om vad som verkligen hade hänt. En zombie var oskadliggjord men Anna fortfarande borta och nu hade de en död civilist på halsen. Eller ”på sina samveten”, ändrade sig Värn, efter att ha sett en sista gång på liket.

Ben gjorde något som Anna trodde var omöjligt. Han projicerade en bild i hennes hjärna.

115


”Vet du var det här är?” ”Ja...” ”Spring då. Spring så fort du orkar. Ditt liv hänger på det.” ”Men du då?” ”Jag kommer efter, men jag har brutit foten...” ”Men...” ”Sluta säga emot. Spring!” Anna vände sig om och sprang som hon aldrig sprungit tidigare. En av fördelarna med att inte andas var att inte bli andfådd. Inom sig bar hon bilden av var hon skulle. Det var inte långt. Om hon överlevde de kommande tio minuterna så skulle hon vara i säkerhet. Om...

Mycket är ännu oklart efter gårdagens skottlossning i Västra hamnen. Enligt vad Kvällsbladet erfar har både en zombie oskadliggjorts och en kvinna skjutits till döds. Vare sig den döda eller den odöda är ännu identifierade med säkerhet, enligt källor på Polisen. Obekräftade uppgifter menar dock att vad som startat som en fritagningsaktion från EfO:s sida har gått snett och att civila hamnat i någon slags korseld, som lett till dödsskjutningen. Om detta stämmer är det naturligtvis mycket allvarligt. I så fall betyder det att vanliga, civila människor inte kan känna sig säkra någonstans där det finns zombies – om inte på grund av själva faran från de odöda, så för risken att råka ut för olyckor när myndigheterna utför sina uppgifter. /Kvällsbladet, Charlotte Frankner

116


Andreas kunde inte sluta gråta. För mycket sorg och vrede hade vuxit inom honom och nu sprack fördämningen. Han tog upp sin mobiltelefon och skickade bilden på den döda Eva till Charlotte Frankner på Kvällsbladet. När väl tidningarna fick reda på sanningen så... Ja, vad skulle ske då? Han visste inte, men det här fick inte fortsätta. Svensk militär fick inte sättas in mot svenska medborgare. Eva hade skjutits av en krypskytt. Någon, någonstans, måste få fan för det här!

Klipp – ur ”Kvällsbladet”. Rubrik: “Erika dog i onödan” Erika (”Eva” i en tidigare artikel) dog i onödan. Hon dog i EfO:s kulregn. Kvällsbladet kan idag berätta vad som verkligen hände i Västra hamen i torsdags. Erika var känd som en glad och “sprallig” tjej bland kompisarna. Lärarna på högskolan kände henne som en ambitiös och duktig elev. Och hennes kamrater i “motåndsrörelsen”, ett nybildat nätverk av civila som försöker få bukt med zombiefrågan, kände henne som en modig aktivist. Det var just under en fredlig aktion med motståndsrörelsen som hon blev skjuten av EfO:s personal och mötte döden alldeles för tidigt. Erikas kamrat, som vill vara anonym, berättar En vän inom EfO hade berättat för oss var “Anna” bor och vi ville dit för att gå till botten med hela frågan. Anna var det första offret och vi ville veta vad som hade hänt med henne.

117


Det förefaller som om EfO:s insatsstyrka tänkte göra just det samma. Trots att myndigheten fortfarande inte släpper på sekretessen kring några detaljer bekräftar man idag att man haft personal i området för en insats, som beskrivs som delvis lyckad. EfO:s insats ledde till att en odöd kunde oskadliggöras och att vi har nya spår efter ett näste i Malmö. Exakt vad som utgör dessa nya spår eller om det är aktuellt med nya beväpnade insatser vill man idag inte gå in på. Däremot är man mycket bekymrad över det som hänt. Civilister som försöker att hjälpa till genom att ta lagen i egna händer löper stor risk att springa i vägen för vår personal. Då kan sådana här situationer uppstå. Det är högst beklagligt och vi uppmanar verkligen alla att hålla sig så långt ifrån de odöda som möjligt. EfO:s personal tar inga risker när de är ute på uppdrag och risken att bli skadad eller dödad kan bara elimineras helt genom att inte vara på plats. Det förefaller som om “Evas” vänner hade tur. Erikas vän berättar om skottlossningen: Vi skulle mötas, några stycken, för att helt enkelt knacka på hemma hos “Anna” och se efter hur det var fatt. Med i gruppen var Erika. Erika var skadad och hamnade på efterkälken när vi övriga gick in i huset. Väl inne i trapphuset hör vi att någon, med våld, bryter sig in i “Annas” lägenhet och ganska snart hör vi också eldskurar från k-pistar. Det lät som arga symaskiner. Samtidigt som Erikas vänner är i trapphuset och tvekar över hur de ska fortsätta hörs skotten utifrån gatan. Den här gången är det rejäla smällar. Vi springer tillbaka ner för trappan och försöker få kontakt med Erika som ligger orörlig utanför dörren. Jag drar in henne i tamburen och ser direkt att hon är dödligt sårad i halsen. Det var Erika själv som berättade att det

118


var en krypskytt som skjutit henne. Det var det sista hon sa. Jag och min kamrat drog in henne under trappan och lade sedan benen på ryggen och flydde, när vi hörde EfO: s insatsstyrka som kom ut ur Annas lägenhet. Varken Erikas vän, som uttalar sig för Kvällsbladet, eller EfO’s representant kan idag säga om man återfunnit “Anna”. Enligt flera källor så var just det det ursprungliga målet med EfO:s insats. Om det verkligen var så, så har EfO misslyckats med sin första insats – Anna är fortfarande saknad, en person är död och en ännu inte identifierad zombie är oskadliggjord. /Charlotte Frankner Kvällsbladet

Viktigt meddelande till allmänheten EfO informerar För första gången har en zombie fångats på övervakningskamera. Zombien stämmer överens in på det signalement som tidigare lämnats på den odöde som attackerat Anna i Västra hamnen. Zombien fångades på film när den flydde från EfO:s insatsstyrka i torsdags. EfO vill också passa på att klara upp ett missförstånd som förekommit i medierapporteringen. Den kvinna som media gett pseudonymen Anna heter också i verkligheten Anna. Troberg i efternamn. EfO är fortsatt väldigt angelägna att komma i kontakt med frk Troberg och alla uppgifter som kan leda till att hon återfinns är högintressanta. Den zombie som syns på videoupptagningen är, med hjälp av övervakningskameror i området, lokaliserad.

119


Allmänheten i Västra hamnen, fram till stationsområdet i Malmö, uppmanas att hålla sig inomhus och ha sina radioapparater påslagna för vidare information. För närvarande råder ingen överhängande fara, då zombien är lokaliserad, men EfO:s personal behöver kunna agera utan inblandning av utomstående för att permanent avvärja zombiehotet.

Dörren öppnades fem steg innan Anna nådde den. Återigen hörde hon röster inne i huvudet. ”Fort, kom in!” Det var nästan lite läskigt. De kände tydligen när hon kom, utan att hon behövde presentera sig. Själv kände hon ingenting. Eller, jo, kanske om hon verkligen stillade sig och lyssnade efter. Men hon var osäker. Hon kastade sig dock in genom dörren, utan att ens sakta in farten och den stängdes efter henne. Det var helt mörkt där inne och hon kunde inte se hur många de var. Hon förnam bara att de var flera stycken. ”Var är Ben?” ”Han kommer efter mig. Han har brutit foten.” Inga reaktioner, som hon kunde avgöra. En ung röst, som en liten flicka, hördes i huvudet. ”Och Vendela?” ”Hon är död...” ”No shit. Det är vi allihop här...” ”Jag menar...” ”Jag förstår vad du menar.” Den kaxiga rösten sprack plötsligt. ”Jag förstår precis...” Anna visste inte hur hon skulle agera. En våg av sorg sköljde igenom hennes medvetande och samtidigt kände

120


hon tydligt att det inte var hennes sorg. Den här flickans känslor kändes i hela henne, som om hon var en resonanslåda och flickans själ en sträng på ett instrument. Känslovågen ebbade ut, men hon kände tydligt i mörkret var flickan var. Det fanns ett avtryck av hennes känslor i rummet. Minst en vuxen zombie fanns där också. Men hon kände den inte. Hon hade bara hört den ”tala”. ”Hur många är ni?” Fyra vuxna zombies pingade hennes medvetande. Ingen av dem pratade egentligen, hon hörde inte deras röster, men hon kände för bråkdelen av en sekund deras närvaro. Flickan försvann bortåt och hon började följa henne. En annan kvinna bröt in. ”Lämna henne. Hon behöver vara i fred.” ”Men, ska ingen trösta henne?” ”Hon kan nog inte tröstas. Hon kommer till dig när hon är beredd.” I samma stund kom Ben in genom dörren.

Från zombieforum.se Johanna Liljedahl: Bor inte i närheten av Malmö utan närmare Orminge och blir väldigt rädd för att det ska hända här också….Har inte hört något via lokala eller rikstäckande nyhetskanaler och börjar tro att det pågår en mörkläggning för att undvika masspanik. Dag Blötvik: Jag vet inte vad som händer där jag bor eftersom tv inte ens nämner fallen. Vi bor lite isolerat och kom-

121


mer avhålla oss från att gå ut annat än dagtid eftersom elen kommer och går här i Odermarken. Djuren på gården har varit väldigt oroliga den sista tiden och vår hund Lucy står ofta och skäller rakt ut i mörkret. MiaD: Vad vet man idag om zombies? Finns det någon enhet som arbetar med faktabakgrund för att kunna formulera strategier? EfOMackan: @MiaD – en grundläggande rapport publicerades i lördags. Det är viktigt att komma ihåg att samtliga sammanstötningar mellan människor och zombies (som alltså, strängt taget, inte är människor längre) har slutat i våldsamheter. Allmänheten uppmanas att inte aktivt söka kontakt med de odöda och att, om de observerar något, höra av sig till EfO:s personal som har specialutbildning för att ta itu med problemet. Olterman: Efter en “Nära zombie upplevelse” bestämmer sig Frälsningsarmén i Malmö för att öppna en zombiekrislinje och ett zombie-samtalscenter. Om du har en osund rädsla för zombies, eller känner ett starkt zombiehat eller om du rent av är en zombie och känner dig missförstådd så kan du komma till oss. Frälsningsarmén har ju alltid varit en plats där alla är välkomna, vi vill bygga broar och verka för ökad förståelse helt enkelt. Bibeln vittnar ju om många zombierelaterade händelser, Jesus bästa vän var ju till exempel Zombie (Lasarus). EfOMackan: @Olterman - Löjtnant Olterman – Mycket bra att civilsamhället kan hjälpa till att lugna oroliga! Det finns inga skäl till oro. Eventuella zombies som hör av sig måste dock direkt

122


rapporteras till EfO. Dessutom är det svårt för zombies att kommunicera över telefon, då de flesta vittnesmål pekar på att zombies verkar ha svårt med talet samt saknar finmotorik för texttelefon. Jean-Pierre Gustavsson: Hur säkra kan vi vara på “problemets” varande enbart gäller Malmö? Behöver vi här i Göteborg känna oro över det som händer? Det går att anmärka exempelvis att vi här i Göteborg har haft rekordmånga bilbränder, kan det vara relaterat till något slags problem med “odöda” eller vad det nu kan kallas? Olterman: Till den som det berör! Det är så typiskt att staten skall in och leka storebror. Vad skall ni göra så fort vi rapporterar in en Zombie, dissikera dom återdöda dom? Vi proklamerar FRIZON (FRItt för Zombies Och Normaler) Frälsningsarmélokalen är en kyrka där vi respekterar livet både före och efter döden. Så OM vi hade några Zombies så skulle vi inte berätta det för er. INTE för att vi har några zombies eller har sett några zombies, men om vi gör det så är Efo dom första vi INTE berättar det för! EfOMackan: Löjtnant @Olterman – det kan visa sig att en sådan hållning blir mycket farlig både för er och eventuella zombies som söker sin fristad hos er. Jag applåderar ert engagemang, men lagen är solklar – att skydda Odöda är ett allvarligt brott. Allan: Vad är det för lagstiftning Mackan talar om? Vart tog löjtnant Oltermans tystnadsrätt vägen? EfOMackan: @Allan – tystnadsrätten gäller förvisso fortfarande i teorin. Men sedan årsskiftet 2008-2009 har ex-

123


empelvis FRA möjlighet att avlyssna mobiltelefontrafik, Internettrafik och annan kabelburen telekommunikation som går över landets gränser. Polisen har dessutom möjligheter att avlyssna fast telefoni inom landets gränser. I brott som kan ge minst två års fängelse får den ”vanliga” polisen göra det. Säkerhetspolisen behöver inte ta sådana hänsyn. Tystnadsrätten blir därför mer teoretisk, om vi talar om just jourtelefon och liknande. Det är snarare en juridisk fråga vilken av myndigheterna som ska tekniskt ska utföra själva avlyssningen. Vad som är tydligt är att detta är ett brott. Exakt vilka lagrum som är tillämpliga får jurister avgöra, men allt samarbete med de odöda måste avrådas å det skarpaste. Det är mycket farligt för alla inblandade. MiaD: @Mackan – enligt Max Brooks (som torde räknas som expert på zombies) i intervju sänd i SVT:s “Skräckministeriet”, uppträder zombies ALDRIG ensamma utan alltid i grupp. Det tycks således sunt att förvänta sig fler attacker inom en snar framtid.

Ett nytt rum och en ny major, konstaterade Sgt. Jesper Värn. Efter en debriefing som var förvånande kort hade han och samtliga i insatsstyrkan mer eller mindre fått en klapp på axeln och ett ”vem som helst kan ha en dålig dag på jobbet”-bemötande. Det var förbluffande. Som om alla regler regelmässigt sattes ur spel när det gällde de odöda. Nu satt han dock här, ett dygn senare, och skulle vara med vid bildandet av den nya insatsstyrkan, Beta. Den här gången var de fler personer i rummet. Och som sagt, en ny major. En som faktiskt presenterade sig, som major Lina Rask.

124


”Välkomna till EfO:s nya insatsstyrka, Beta. Låt oss kasta oss in i dragningen av läget direkt, så att vi snabbt kan komma till skott här.” Ingen tycktes uppfatta det roliga i att komma till skott. ”Vid förra insatsstyrkans första insats, hos Anna T i Västra hamnen, (Operation: Rädda Anna, Död eller levande) konfronterades teamet med en kvinnlig zombie. Sgt Värn och Martin Gröhn avlossade verkningseld och nedkämpade densamma. Sgt. Värn har bekräftat de uppgifter som tidigare antytts, nämligen att kroppsträffar mot De odöda är verkningslösa. Det som kan stoppa en zombie är en direktträff i huvudet. Hittills otestade teorier hävdar också att dekapiterng kan fungera, även om själva hjärnan inte förstörs. De senare uppgifterna kommer från en fältstudie som amerikanska underrättelseorgan gjort i Nordamerika. Vi kan konstatera att den zombie som angrep insatsstyrkan alltså inte var samma zombie som också angrep Anna. Anna kunde dessutom inte lokaliseras och är fortfarande försvunnen. På grund av närvaron av zombies i hennes hem och hennes ovilja eller oförmåga att kontakta oss kan man möjligen dra slutsatsen att chanserna att finna henne vid liv är tämligen låga. Det är dock viktigt att komma ihåg att hennes kropp inte heller hittats.” ”Efter insatsen, som får betecknas som delvis lyckad...” Jesper hajade till vid ”delvis lyckad”, men ingen gjorde någon min av något speciellt, och majoren fortsatte med stenansikte. ”Efter insatsen upptäckte också kollegor vid Polisen flera filmer från övervakningskameror som visade en zombie som av allt att döma flydde från platsen. Då Malmö är tämligen tätt bevakat av kameror kunde vi använda dessa filmer för att lokalisera den fabrikslokal som vi tror är

125


zombiekolonins näste. Den zombie som filmats stämmer också in på det signalement som flera källor angivit över det exemplar som angrep Anna T. Objektet är lokaliserat på den karta som delas ut till samtliga just nu – sid 1. Byggnaden är en övergiven del av gamla ubåtsvarvet. Lokalen är i två våningar. Flera trappor förbinder våningarna med varandra. Om material- och varuhissar fortfarande är i funktion är oklart, men vid en insats så bryter vi elektriciteten för hela byggnaden. Vi vil inte bli överaskade av zombies i ryggen, då ett område säkrats. Vid besiktning av lokalen medelst värmekamera framkommer inte mycket, det verkar som om De odöda inte har några värmesignaturer. Dock uppfattar utplacerade riktmikrofoner ljud som vi tolkar som att det rör sig om flera zombies i byggnaden. Exakt antal är svårt att bedöma. De odöda för inga samtal och kan inte kommunicera. Antagligen är de ovetande om sin omgivning, utom just sådana stimuli som kan tolkas som signaler för föda, et cetera. Civila myndigheter hjälper oss under dagen att sätta upp vägarbeten och liknande för att omdirigera trafiken på ett naturligt sätt. I samband med insatsen kommer också Polisen att sätta upp spärrar för att förhindra att civila kommer in på insatsområdet. Prickskyttar kommer att utplaceras på taket på ScandMills lokaler, mitt emot. Skottvinkeln ger alltså att vid miss eller genomslag så går eventuella rikochetter ut mot havet. Den här insatsen kommer att kräva mycket av er, var och en. Ni har fortfarande möjligheten att backa ur. Men de som väljer att delta kan nu komma fram för att utkvittera den utrustning som ni behöver. I och med att ni tar ett steg framåt nu, finns inget steg tillbaka.”

126


Ingen gjorde någon min av att vilja backa ur. I stället reste sig hela auditoriet som en man och ställde sig i givakt. ”Sergeant Jesper Värn” ”Martin Gröhn” ”Erik Larsson” …

”Ben, vad har hänt med din fot?” ”Jag har brutit den.” ”Nu? Vad hände?” ”Nej, redan häromkvällen. När Anna blev... eh... omlevande.” ”Men gör det inte ont?” ”Jo. Ont som fan, faktiskt. Men vi hade inget val...” Anna bröt själv in i samtalet. ”Så din fot var redan bruten när vi satt och samtalade hemma hos mig?” ”Ja.” ”Och sedan kom du på idén att hoppa från mitt fönster på andra våningen?” ”Ja, vad skulle jag ha gjort annars då?” Anna insåg poängen. Vendela hade varit bara sekunder bakom dem, men det hade räckt. Hon var skjuten nu, det insåg hon. Det fanns inte en möjlighet att hon hade överlevt det regn av eld och bly som sovrummet hade genomgått. ”Är du säker på att du inte blivit träffad i huvudet?” hördes plötsligt flickrösten igen. ”Hej, Maja. Jo, det är klart. Varför frågar du?” ”För att du verkar lite hjärndöd.” ”Tack du.” Anna hörde skrattet i huvudet. Det ljud som kom över

127


Bens läppar lät inte mänskligt alls. Hon hade svårt att vänja sig vid det här, insåg hon. ”Tänker du presentera oss alla?”

”Hur känns det att skjuta en av dem?” Frågan var lika överraskande som obehaglig. Han behövde tänka efter en stund innan han svarade. ”Det går inte att förklara riktigt. Det var den eller jag, liksom.” ”Ja, men... Kändes det liksom bra?” ”Bra?” ”Ja, jag menar, som när man får ge igen, liksom?” Han visste inte riktigt hur han skulle svara på det. Han kunde inte förklara vad som gått igenom huvudet just i det ögonblick han avlossat sitt vapen. Han hade naturligtvis varit livrädd. Han hade missat, vilket han kände skam för. Han hade aldrig missat under övning och nu, i ett skarpt läge, hade han siktat för lågt. Det var skämmigt. Han hade varit skrämd till vansinne av själva synen av ett stapplande, levande kvinnolik. Och han kände djup tacksamhet över att vara vid liv. I ett litet, litet skrymsle av hjärnan var han också lite besviken över att det var just Gröhn som räddat livet på honom. Som om den klåparen inte riktigt förtjänade att rädda livet på någon annan. Men inget av det här kunde han berätta. Vem skulle förstå? ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...” ”Jag ska ge igen, jag. Och jag ska njuta av det. Inga zombies på våra gator!” Värn läste på namnskylten. Larsson. Kunde vara bra att komma ihåg om det skulle bli ett dåligt läge senare. Det var antagligen bra att inte hamna mellan Larsson och någon zombie. Larsson fortsatte.

128


”Alltså, jag inser att de har varit människor, men som jag ser det så är de bara ohyra i en lånad kropp.” ”Mmmm.” Värn visste inte hur han skulle tackla det här. Själv hade han avlossat sitt vapen i självförsvar. Han hade sett två zombies och båda två kom att lämna bilder på näthinnan som inte försvann när han slöt ögonen. Som om fruktan hade ristat en bild på insidan av ögonlocken. Men framför honom satt någon som verkligen hatade zombies. Inte bara fruktade, utan hatade. Larsson log och nickade, som om de hade ett samförstånd. Själv visste han inte vad han skulle tänka.

Anna hade funderat sedan hon vaknade i morse om zombies sov. Det gjorde de, visade det sig. Själv skulle hon dela rum med Maja och hon följde den lilla kroppen till övervåningen. ”Här bor jag.” ”Mmmm. Önskar jag kunde se om det var fint eller inte.” Det var kolmörkt inne i den gamla fabrikslokalen och Anna förstod inte hur de kunde röra sig där inne utan att gå in i saker hela tiden. ”Det är jättefint. Om du vaknar upp i morgon och det ser ostädat ut är det för att du stökat ner i sömnen.” ”Kanon. Då vet jag.” ”Snarkar du?” ”Inte vad jag vet.” ”Okej. Jag tänker dock ha min iPod på, för säkerhets skull. Jag kan inte slå ihjäl dig om du har fel. I alla fall inte utan att stöka ner på golvet.” ”Schysst av dig.” ”Sådan är jag.”

129


Anna skrattade till inom sig. Hon gillade den här tjejen. Hon var precis så uppkäftig som sunda flickebarn skulle vara. Hon kände sig själv lite för ung för att skaffa barn, men insåg plötsligt att om hon hade haft en dotter, så hade hon velat att hon skulle vara så här. Punken skrämde nästan slag på henne. Den kom så överraskande. Hon hörde musiken genom Majas öron. Plus att Maja själv sjöng med. ”...nej man ska va’ som en zombie, va’ nöjd med sin lott.” Anna kunde inte låta bli att haka på. ”Och aldrig fråga om nå’t!” Från undervåningen hörde de Ben. ”Hörni, tjejer. Skärp er.” De såg inte varandra i mörkret, men båda fnissade. Anna var tvungen att ropa tillbaka. ”Punk’s not dead!” Maja fyllde i. ”Well... sort of.” Och så skrattade de igen.

Major Lina Rask lade på telefonluren, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Nu fanns det ingen återvändo. Polismästaren i Malmö hade utan något som helst knot ställt de resurser till förfogande som hon hade begärt. Detsamma hade gällt gatukontorets chef. Nu skulle det snart finnas vägspärrar som inte var riktiga vägspärrar uppsatta. Det var tydligt, på hur enkelt allt flöt på, att det fanns ett politiskt tryck att åstadkomma riktiga resultat. Folk måste lugnas. Historien måste få ett slut. Deras egna trupptransport in i och ut ur området hade

130


diskuterats. Någon hade föreslagit det totalt orealistiska att helt enkelt göra en landstigning från små båtar. Det hade naturligtvis kännts commando på alla sätt, men risken för upptäckt var för stor. Vanliga truppfordon var också alldeles för iögonfallande. Till sist hade någon av de mer tekniska killarna tänkt till och kommit fram med en lösning. Just nu modifierade man ett antal ”Brobizz”dosor för att skicka en signal till personalen vid en av vägspärrarna att släppa förbi just dessa bilar. Det gjorde att man kunde använda vanliga personbilar. Vid kontrollen skulle man dessutom ange lösenordet ”boendeparkering”. Det fanns ingen boendeparkering inom området och just därför var det ett bra lösenord, som dessutom inte väckte någon speciell uppmärksamhet. Prickskyttar skulle denna gång få tillgång till taket genom att hävda att de var sotare. Bitarna föll på plats. Samtidigt funderade hon över det faktum att hon snart skulle leda en styrka i strid i sitt eget land. Det var fortfarande oklart för henne varför detta egentligen var ett militärt problem att lösa. EfO var ju någon slags samarbetsorgan för flera myndigheter. Varför var det just militären, inte Polisen exempelvis, som skulle ta hand om zombiehotet en gång för alla? Å andra sidan – hon lydde order. Gillade läget. Löste problemet. Hon var van. Det här var, på ett sätt, bara en dag på jobbet. Hon skakade av sig obehagskänslorna och reste sig för att möta insatsgrupp Beta för sista gången inför operationen.

Det var andra morgonen i rad som Anna vaknade utan att börja dagen med att sätta på datorn och kolla mailen. Det

131


kändes ovant. Och samtidigt så var det som om flera saker i hennes liv nu hade fått volymen nedskruvad. Sådant som tog plats tidigare var inte viktigt längre. Och sådant som hon inte hade tänkt på eller värderat sedan hon var barn fick plötsligt en ny mening med ett annat perspektiv. Hon hade aldrig haft en tanke tidigare på vad hon skulle göra om hon inte behövde försörja sig, om hon inte behövde lägga tid på matlagning eller ätande. Hon hade inte, insåg hon, fått tillbaka livet. Hon hade fått ett nytt liv. En ny chans. Det var nya regler i det här nya livet och hon visste att hon inte någon aning om vilka regler som faktiskt gällde. Å ena sidan var hon tvungen att börja fundera på hur man levde utan lägenhet, utan tekniska grejer, utan arbete och utan umgänge annat än de som fanns i det här huset. Det var på ett sätt deprimerande. Alla gamla band var oåterkalleligt kapade till alla gamla vänner, släktingar och kontakter. Å andra sidan så var ett avskalat liv lättare att få en överblick över. Det fanns en enkelhet i det här sättet att leva som hon kände en sorts svårförklarlig glädje inför. Trots att hon förstod hur komplicerat hennes nya liv skulle bli, så kändes det märkligt enkelt. Hon slog upp ögonen och konstaterade att klockan måste vara efter åtta på morgonen eftersom det var ljust ute. Mulet, men en ny dag. Nu kunde hon se hur stort rummet var och hur öppna ytorna var. Hennes fascination över hur de kunde klara sig från att springa på saker i mörkret försvann något. Och ersattes med en respekt över hur man hade förberett platsen just för ett liv som följde dagsljuset. Alltså inga möbler eller liknande som man kunde snubbla på. Maja låg med ryggen mot henne. Bakifrån såg det ut som vilken tjej som helst i tolvårsåldern. Hon både ville

132


och fruktade för att se hennes ansikte. Tänk om hon var helt förruttnad? Både Ben och Vendela hade ju burit mask när hon såg dem. Sedan hade det varit för mörkt för Anna att se deras riktiga ansikten. Om flickan var vaken så gjorde hon inga ljud av det, i alla fall. Hon gjorde ett slags bokslut över kroppsfunktioner. Hon kände tydligt att hon inte var kissnödig. Det var en grej mindre att göra på morgonen. Borsta tänderna tänkte hon fortsätta med, även om hon inte behövde äta längre. ”Undrar om det finns en dusch här...” ”Inte egentligen, men en slang finns i bortre änden. Inget varmvatten.” Maja hade vaknat. Och hört hennes tanke. Nu vände hon sig mot Anna. En sekund stod tiden stilla. Nu skulle hon få reda på hur flickan såg ut. Helt normal. En tjej med rött lockigt hår. Uppnäsa. Ganska söt. Och något samtidigt både kaxigt och sorgset i blicken. Maja gäspade och sträckte på sig. ”Senare idag får vi försöka fixa kläder till dig.” ”Hur då?” ”Vi raidar en sådan där klädinsamlingsbox från Myrorna, eller något. Det svåra brukar vara att fixa underkläder... Duschar du nu så får du dra på dig samma kläder som igår. Inte för att någon av oss bryr sig.” ”Tack. Jag ska försöka att lukta gott.” ”Schysst. Du kan använda mitt schampoo. Och sprida en fräsch doft av timotej och död. Because you’re worth it.” Anna skrattade, medan Maja pekade ut riktningen mot slangen. ”Blå flaska.”

133


Major Lina Rask gick på slaget klockan arton in i föredragningsrummet och tystnaden lade sig tämligen direkt. Hon väntade en sekund extra, medan hon mönstrade gruppen och sedan började hon tala. All information var egentligen redan given, det hon nu skulle göra var mest en slags pep-talk. ”Lystring! Den aktion som vi nu ska genomföra kommer inte likna något annat som ni varit med om, med möjligt undantag för Sergeant Värn här framme.” Jesper skruvade på sig, obekväm med att ha blivit uppmärksammad. Igen. ”Den kommer att ställa mycket höga och mycket speciella krav på oss alla. Det är till exempel enbart i extraordinära undantagsfall som svensk militär sätts in i insatser i det egna territoriet. Låt mig därför understryka, så att det inte råder några oklarheter om detta – detta är en militär operation, sanktionerad på högsta ort. De fiender som finns i målområdet ska slås ut. Det rör sig inte, jag återupprepar inte, om svenska medborgare. De odöda förlorade sitt medborgarskap vid dödsögonblicket. Faktum är att det inte rör sig om människor alls. Detta är exemplar av en främmande organism och de utgör ett hot mot staden Malmö och staten Sverige. Även om de fysiska attributen kan framstå som mänskliga måste vi, allihop, minnas att detta är döda kroppar. Ingen får tveka att i ett kritiskt läge agera som det anstår en soldat i Sveriges försvarsmakt.” Budskapet fick sjunka in en stund innan hon fortsatte. ”Det här kommer att bli mycket obehagligt. Men jag litar på att alla är beredda att göra vad som krävs.

134


Nu finns inget mer att tillägga. Bilarna väntar på oss. Ni vet alla vad ni ska göra.”

Anna undrade om hon någonsin skulle kunna vänja sig vid de andras utseenden. Maja hade fått komma tillbaka till livet inom bara ett dygn från begravningen. Men de övriga... Hon var hela tiden tvungen att titta lite snett bredvid dem, för att inte fokusera på de groteska detaljerna. Någon saknade i det närmaste helt ansikte. Någon annan var så angripen att halva kroppen var ett enda stort, missfärgat sår. Ben hade stora delar av ansiktet kvar, men kinderna var anfrätta vilket gjorde att munnen fick otäcka proportioner. Alla försäkrade att de inte störde sig på hennes tydliga avsmak, att de förstod hur hon kände och att hon skulle vänja sig. Men hon tvivlade på det. Samtidigt blev hon arg på sig själv. Hon hade umgåtts tillräckligt mycket med folk över Internet för att tro att utseende inte spelade någon roll. Här hade hon mött människor som var beredda att hjälpa henne, utan att ens förvänta sig något i gengäld. Hyggligt folk. Och så satt hon och mådde illa över en sådan bagatell som deras utseende. Hon var precis lika patetisk som så många andra som bara såg till ytan. De pratade hela dagen. Om hennes tid på GenOmneo. Om hennes koppling till Experimentåker åtta. För första gången sedan den där fruktansvärda festen, när hon fortfarande var praktikant där, vågade hon berätta vad som hänt. Hon hade aldrig talat om det sedan dess. Aldrig någonsin. Men det var som om allt hade fått ett annat perspektiv

135


nu. Dessutom kände hon sig lite skyldig för hela ytlighetsgrejen så hon bestämde sig för att bevisa för sig själv att hon minsann kunde öppna sig och dela med sig av sitt djup. Också det allra djupaste. Och ur djupet grävde hon fram berättelsen. Om en fest som gick överstyr. Om hur hon följt med fel kille ut på Experimentåker åtta. Om förnedringen. Om sorgen. Om känslan av att vara totalt utlämnad och utsatt. Och om den långa vägen tillbaka. Hon märkte att de var besvikna för att hon inte kom med någon mer ledtråd till vad som hänt dem. Eller varför hon själv kom tillbaka från döden. Och hon märkte, ånyo, att de var alldeles för schyssta för att ens antyda det. I stället deltog de. Höll hennes hand. Vågade vara tysta och vänta när hon tog en paus i berättelsen. Trots att hon inte kunde hjälpa dem, var berättelsen viktig. För att hjälpa henne. När hon väl var färdig hade det redan börjat skymma. Snart såg de inte varandra längre. Men de fortsatte att berätta för varandra om sig själva. Att dela med sig ur djupet i sina egna själar. Länge, länge diskuterade de religion när Ben berättade att han varit präst. ”Så, jag gissar att du är lite besviken nu?” ”Hur då, menar du?” ”Ja, din religion stämmer ju liksom inte...” ”Jag är inte säker på det.” ”Men... Skulle inte du vara i himlen nu och spela harpa, eller något?” ”Det där är intressant. Bibeln berättar till exempel om flera personer som faktiskt kommer tillbaka från döden. Jag undrade alltid förut om de inte var jättearga på Jesus för att han drog dem ur himlen tillbaka till jorden för att

136


fortsätta leva här.” ”Och du själv?” ”Om jag är besviken på Gud? Nej, jag har en förtröstan. Jag tror att allt det här är i Hans hand.” ”Du får ursäkta, men det låter helt vrickat. Himlen finns ju inte! Hur kan du inte släppa din tro och ge upp inför det faktum att du satsat på fel religion?” ”Jag tror att den finns. Men jag måste erkänna att jag inte tror likadant om den längre. Kanske kommer vi inte dit direkt när vi dör, utan på uppståndelsens morgon, vid tidens slut.” ”Jag har läst på för lite för att uttala mig, men det låter som en efterhandskonstruktion, för att liksom rädda din religion, när dina erfarenheter visar på något annat.” Ben var tyst en stund. Anna ångrade nästan vad hon hade sagt. ”Kanske har du rätt. Kanske är det bara att försöka trösta sig själv. Men det är i så fall okej för mig. Om det är Gud eller jag själv som tröstar mig gör ingen skillnad.” ”Hörni, muntergökar, jag vet inte om det här är ett utslag av min prepubertala paranoia, men jag får dåliga vibbar här...” Alla riktade uppmärksamheten mot Maja, som stod vid fönstret. ”Vad får du dåliga vibbar av?” ”Det har inte kommit en bil under hela eftermiddagen. Nu plötsligt kommer det tre.” De reste sig som en enda kropp och sprang fram till fönstret, där Maja pekade ut. Alla dörrar på bilarna öppnades exakt samtidigt, som på en givet kommando, och svartklädda personer klev ut och började se sig omkring som för att se att de var ensamma. ”Oh shit, oh shit, oh shit...” Anna blev både lite chockad och lite imponerad av att

137


höra en präst svära. Utanför drog de på sig någon slags cyklop eller visir och spred ut sig på linje. Sedan började de sakta gå mot huset. ”Göm er!” Ben behövde inte säga det två gånger. Alla sprang i panik.

Sergeant Jesper Värn kände sig iakttagen. Han visste också att det var helt normalt när man drog på sig ljusförstärkare. Allting runt omkring honom lystes plötsligt upp i grönt och man fick lätt känslan av att man själv syntes lika bra. Han såg åt vänster, där major Lina Rask gjorde handtecknet för ”bilda skyttelinje”. Han gjorde mantelrörelse och tittade åt höger, där Erik Larsson gjorde tummen upp och viskade. ”Nu börjar det.” Martin Gröhn stod längre bort i skyttelinjen och fumlade en sekund längre än alla de andra med sin automatkarbin. Men så fick han ordning på den och såg upp. Major Rask lyssnade efter två klick i radion som klartecken från prickskyttarna. Alla hörde klicken i sina egna hörsnäckor och sedan marschordern. ”Framåt. Inbrytning.” De började gå långsamt framåt på linje. Flankerna rörde sig fortare, för att bilda en halvcirkel för att skära av flyktvägarna.

Anna tog Maja i handen och sprang, sprang, sprang. Det som för bara några timmar sedan hade känts som

138


stora öppna ytor kändes nu som en snårskog i mörkret. De sprang uppför trappan för att hitta någon slags gömställe. Plötsligt dök Maja ned på golvet och Anna trodde först att hon hade ramlat. Det visade sig dock att hon tvärstannat för att plocka upp sin iPod. ”Men för i helvete!!!” ”Jag måste. Jag har valt ut vilken sång jag ska lyssna på när jag dör.” ”Du ska väl inte dö heller!” ”Ska vi slå vad?” Samtidigt skakade hela huset när båda dörrarna, både den på framsidan och den på baksidan, exakt samtidigt slogs in med murbräcka. Anna försökte panikslaget att se någonting i mörkret. Vilken sekund som helst kunde de komma uppför någon av trapporna. Hon bara måste hitta ett gömställe. ”Varuhissen. Den går inte, men med lite tur kan vi gömma oss där.” Maja. Klart att hon visste. Hon var ju en busunge. En fin, underbar busunge. Precis så som hon önskade att hennes egen dotter skulle ha varit om hon hade haft någon. Självklart kände hon till vartenda gömställe i hela huset. Anna bad en kort bön till den Gud hon inte trodde på att de skulle hitta fram i mörkret och att det inte skulle vara långt bort. De försökte springa snabbt och tyst över golvet, medan de hörde automatvapen öppna eld på våningen under.

Martin Gröhn höll i murbräckan och lyckades faktiskt, utan att fumla, slå in dörren exakt samtidigt som Grupp två gjorde samma sak på baksidan. Han tog ett steg åt sidan och alla i gruppen följde sergeant Värn in i mörkret.

139


Gröhn sist. Inne i byggnaden var det mörkt, även med ljusförstärkare. Stora delar av huset låg i skugga och det var lätt att gömma sig för den som ville. De spred ut sig i solfjädersform och började genomsöka utrymmet medsols, som de lärt sig. Det föreföll som de befann sig i något som kunde ha varit ett gammalt personalutrymme. Det fanns i alla fall ett bord och några stolar här. I mörkret var det svårt att avgöra om det fanns fler möbler. Några fasta skåp fanns dock och Värn visste bättre än att passera ett stängt skåp utan genomsökning. Han pekade på skåpen och Erik Larsson öppnade eld, utan att ens öppna skåpen. De hörde ett stön och en duns och så ramlade en kropp ut ur ett av skåpen. De såg först inte i mörkret om kroppen rörde sig eller inte och de var tvungna att gå närmre. Kroppen låg helt stilla och föreföll vara död. Erik gjorde ett hårdrockstecken och utbrast; ”Poäng för hemmalaget!” Då kom handen. Kroppen greppade efter Eriks ben. ”Helvete!” Både Erik och Jesper sköt mot huvudet och kroppen blev helt slapp.

De hann fram till luckan till varuhissen innan någon hade kommit uppför trappan. Maja lyckades öppna dörrarna precis tillräckligt för att pressa sig igenom. Dörrarna var egentligen stängda och elektriciteten var borta. Det var inte meningen att man skulle kunna ta sig in i hissen. ”Shit, shit, shit...” Anna hörde till sin egen fasa hur ett ljud kom över hennes läppar.

140


”Mmmhmmmmm” Nästa ljud var ännu mer fasansfullt. Någon på våningen under dem stannade upp. De var upptäckta. Anna kastade sig mot dörrarna och försökte pressa isär dem. Det gick inte mer än omkring trettio centimeter. Innanför dörrarna stod Maja skräckslagen, med sina lurar i och händerna för öronen. Anna fick in en arm och kunde klappa henne. ”Sååå. Lugn. Allt kommer att bli bra.” ”Det finns ingenting i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss...” ”Just så. Sjung du. Allt ordnar sig. Allt är snart slut.” ”...nä ursäkta, jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss. För så har det alltid varit här ute, ingen djävel har brytt sig om oss...” Sången avstannade och Anna hörde springande steg i trappan samtidigt som fler kulkärvar fann sina mål på våningen under. ”Anna?” ”Ja?” ”Tror du på himlen?” ”Jag vet inte. Jag vill.” ”O-okej.” Anna kände den lilla kroppen skälva till som av en snyftning. ”Varför dödar de oss?” ”Jag vet inte. De förstår inte att vi också är människor.” ”Odöda. De förstår ingenting.”

Det var Jesper Värn som såg henne först. Det var tydligt att kvinnan framför honom var Anna. Hon stod med ena

141


handen inne i vad som antagligen var en varuhiss och höjda den andra mot honom. ”Anna Troberg?” ”Hnnn!” ”Helvete!” ”Hnnn. Nnnnn!” ”Lägg dig ner på golvet med händerna framför dig!” Anna drog långsamt ur handen ur varuhissen och lyfte båda händerna framför sig som för att skydda sig. ”Lägg dig ner! Jag skjuter!” Anna försökte på darrande ben gå ner på knä. Då föll skottet. Jesper Värn vände sig chockad åt sidan. Erik Larsson flinade menande. ”Odöda. De förstår ingenting.”

Maja blundade hårt och pressade hörlurarna ännu längre in i öronen. Inom sig sjöng hon. ”Nej man ska va’ som en zombie, va’ nöjd med sin lott.” Hon anade bara att dörrarna öppnades. Hon vägrade att se eller höra vad som hände. ”...och aldrig fråga om nå’t. Nej, man ska va’ som en zombie, va’ nöjd med sin lott.” När inget hände öppnade hon ena ögat långsamt. Hon stirrade in i pipan på ett automatvapen, med en till synes mycket arg och rädd soldat bakom. ”...och aldrig fråga om nåt. Nej...” Hon hörde inte ens smällen.

142


Sergeant Värn var helt vimmelkantig. Precis när han tryckte av skottet for en tanke genom hans hjärna. Den var helt tydligt inte hans egen. En textrad ur en gammal Ebba Grön-låt. ”...man ska va’ som en zombie, va’ nöjd med sin lott...” och sedan den totala tystnaden. Martin Gröhn lade handen på hans axel. ”Är du okej? Är du skadad?” Han kunde bara skaka på huvudet. Åt båda frågorna. Han stapplade ut igen. Utanför stod major Lina Rask. ”Grattis till en väl utförd insats.” Han visste inte vad han skulle säga. Han hade just skjutit vad som såg ut som en liten flicka. Det kändes inte som något som skulle gratuleras. Martin Gröhn försökte släta över. ”Han är lite chockad. Ge honom en stund. Vad han gjorde där inne är något som ingen annan kunde ha gjort.” ”Vad var det, då?” ”Det var en liten flicka.” Major Rask förstod läget direkt. Hon böjde sig över den på huk sittande Värn och klappade om axlarna. ”Du gjorde helt rätt. Det var inte en flicka. Det var en parasit, i en liten flickas kropp. Du gjorde henne en tjänst.” Inom honom fanns inga svar eller kommentarer. ”...aldrig fråga om nå’t.”

143


STORT TACK TILL: Jenny Wallhult som gjort alla illustrationer. Jenny rocks. Hennes stil var precis vad jag letade efter till den här boken. Det hade inte blivit samma bok utan henne. Charlotte som hjälpt mig med en massa detaljfrågor om den Romersk-Katolska Kyrkan. Omar Ud-Din, som svarat på viktiga frågor om choklad. Birgitta Ahlbeck, Criollo chocolaterie i Limhamn, som svarat samma saker som Omar. Fast utförligare. Jesper “Kotten” Värn, som varit engagerad läsare och påhejare sedan “Ur mörkret” och som också svarat på matfrågor under researchen till denna bok. Jesper kom också att spela en av huvudrollerna i “Odöda mitt ibland oss” när projektet fortfarande var “Spineless”. Anna Troberg, som definierat “Spineless fiction” och som svarat på en massa frågor av typen “Är det tillåtet att X och fortfarande kalla det för Spineless Fiction?” En cool författarinna och en av Sveriges bästa bloggare. Anna gick dessutom med på att själv figurera som zombie i “Odöda mitt ibland oss” och har själv skrivit några av de delar som hon själv är med i. Boken hade inte blivit av utan hennes inblandning. Jean-Pierre Gustafsson som hjälpte till med en massa idéer

145


när “Odöda...” blev ett äventyr på Internet. Pierre var också, coolt nog, zombie själv i en filmsnutt som användes. Per-Ewald, Jesper, Bengt, Ingvor som alla hjälpte till och läste och kom med synpunkter på olika delar av boken. Det är skönt att ha er som testpiloter! Ingvor Andersson (Mamma), som hjälpte till med titeln “En god själ”. Hon kom på titeln “En smak av storstad” i förra boken också, och fick inget cred för det där. Mamma är dock en kvinna utrustad med stor humor och rik fantasi. Och en glömsk son. Mia Dahlqvist som kom på titeln på boken. Stewe Sundin för allt stöd, allt påhejande och alla goda råd när det gäller redigering och sådant. Och för all inspiration. Dina tips rockar. Speciellt för att du ser vad som kan utvecklas och ofta hur. Karin och Kenneth Rosén som bland annat köpte “Dictionary of Angels” som present till förra boksläppet. Den kom väl till pass i exorcismberättelsen. En massa människor var med i “Odöda mitt ibland oss” på Internet. De flesta spelade sig själva, eller någon slags karikatyr av sig själva. De hjälpte till att ge trovärdighet till berättelsen, genom att faktiskt tänka själva och inte vara “plot puppets” i författarens hjärna. Det var det läskigaste jag gjort - att lämna berättelsen i händerna på dess karaktärer - och bland det coolaste jag gjort. De som var med var (ingen speciell ordning): Mia Dahlqvist, Patrik Olterman, Jean-Pierre Gustafsson, Allan Dahlqvist, Tobias Ljungström, (Sgt.) Jesper Värn, Erika “Eva” Nils-

146


son (som blev dödad ganska direkt i spelet. Sorry. Men det var inte mitt fel. Levande karaktärer i samma berättelse vs plot puppets och allt det där), Staffan Johansson, Karl Göransson, Andreas Rönnqvist, Dag Blötvik, Johanna Liljedahl. Rosi och Isac, som finns där i världen utanför min hjärna. Och som, allt som oftast, är de som drar mig tillbaka till den världen också. Även när jag är långt borta är ni alltid hos mig.

147

Ur djupet  

Novellsamlingen Ur djupet. Release: Halloween 2009 Den fristående fortsättningen på "Ur mörkret" innehåller bland annat resultatet från den...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you