"Jag drömmer om en kycklinggryta och har identitetskris"
Om att längta tillbaka till sina rötter s. 16
Quiz – Paris, jobb och master, vad ska du göra efter din kandidat?
Känns framtiden osäker? Gör detta quiz och få svar på allt! s. 15
"Och 1000 dagar senare hittade jag hem till Ukraina"
Recept på den godaste, traditionella ukrainska maten s. 38
Ska Sverige hitta hem genom en svensk kulturkanon?
Lars Trägårdh gästar studentaftons kulturpub s. 10
I DETTA TIDNINGSNUMMER har redaktionen valt att skriva texter till temat Hitta hem. Är hemma en plats eller en känsla? Kan det finnas mer än ett ställe som känns som hemma? Eller går det någonsin att faktiskt helt hitta hem? Detta är några av de frågor som redaktionens skribenter vidrör i sina texter.
TEMAT KOM TILL redaktionen i samband med att vintermörkret tog över vardagen, terminen började lida mot sitt slut och längtan efter att återigen få komma hem till jul växte sig starkare och starkare. Vi ville skapa ett tidningsnummer som skänker mycket värme och trygghet, men också eftertanke.
UTÖVER ATT HITTA hem bjuder detta nummer också på en del utlandsresor. Vi har skribenter som är på utbyten och skriver om sina upplevelser. Daniela Vásquez Astudillo skriver om sin tid i Chile. Detta hittar ni på s. 6. och på s. 33 skriver Gabriel Hof om sitt utbyte i Nederländerna. Isak Wickholm tar oss till
Skribenter
Aline Forsström
Amanda Törnqvist
Axel Alterius
Daniela Vásquez Astudillo
Ella Westling
Elsa Holmén
Fredrik Bjuvberg
Fredrika Andersson
Gabriel Hof
Hugo Werner
Isabella von Schwerin
Isak Wickholm
Malte Olausson
Mattias Olsson
Olle Hedberg
Olivia Cerulli Lewan
Samuel Rivera
Tage Harby Samuelsson
Tamia Kakuli Lionell
Valdemar Sfier
en annan typ av resa och berättar om sin upplevelse på Lupefs surfresa i Baleal. Detta kan ni läsa om på s. 21.
NÅGOT ANNAT SOM i detta vintermörker känns som hemma är såklart På Spåret. Tage Harby Samuelsson skriver på s. 22 om kritiken som riktar sig mot programmet.
YTTERLIGARE HAR SKRIBENTER skrivit om att längta tillbaka till en tid som kändes hemma. Men vi bjuds även på en tillbakablick i Lund. Vera Kettner skriver på s. 34 om en av Sveriges första kvinnliga fotograf, Lina Jonn, som hade sin studio här i Lund. Och Olivia Cerulli Lewan intervjuar sin morfar som studerat vid Lunds universitet och som berättar om hur studentlivet var då. Detta kan ni läsa om på s. 18.
DETTA NUMMER BJUDER också på ännu en ordfläta, men även ett quiz, där Aline Forsström utformat frågor som kommer ge dig svar på vad just du ska
Vanja Johansson Kauppi
Vera Kettner
Veronika Gréen
Redaktör
Selma Jahic
Webbredaktör
Vendela Selegård
Illustratör
Tindra Rosenlind
Layout
Selma Jahic
Tryckeri
JustNu Tryck, Malmö
Ansvarig utgivare: Selma Jahic, redaktör
Kontakt: tidningen@lupef.se
Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening
Sandgatan 2, 223 50 Lund
göra efter din kandidatexamen. Quizet hittar ni på s. 15 och ordflätan på s. 27.
MYCKET TANKE, KÄRLEK och känslor finns att finna i detta nummer. Vi hoppas på att ni känner samma hemkänsla som vi känt under processen av detta nummer och att ni njuter av texterna hemma i soffan.
PANORAMAS REDAKTION presenterar tidningsnummer 51 med temat Hitta hem. Trevlig läsning!
Selma Jahic Redaktör
Intryck efter en stund i Lund av Valdemar Sfier
Reportage från ett utbyte – Att hitta hem av Daniela Vásquez Astudillo
Att hitta hem – Två enheter i taget av Malte Olausson
Lunds BK – En chans till upprättelse av Olle Hedberg och Fredrik Bjuvberg
Ska Sverige hitta hem genom en svensk kulturkanon?
av Amanda Törnqvist
Lupef på surfresa i Baleal
Quiz – Paris, jobb och master: Vad ska du göra efter din kandidat? av Aline Forsström
Jag drömmer om en kycklinggryta och har identitetskris av Tamia Kakuli Lionell
Filmrecensioner av Isabella von Schwerin
Nils Lewan: Jag skulle bjuda upp någon. Och det gjorde jag av Olivia Cerulli Lewan
Mitt möte med matadoren – En resekrönika från Baleal av Isak Wickholm
Vart fan är vi påväg?! av Tage Harby Samuelsson
Den komplicerade och olyckliga vägen hem för en Norrbottning av Vanja Johansson Kauppi
Att hitta hem av Ella Westling
Ordfläta av Valdemar Sfier
Politicies sorteringshatt av Samuel Rivera
När kommer du hem igen igen av Fredrika Andersson
Vart är mitt hem? av Axel Alterius
Hugo och Mattias recenserar: Hitta hem av Hugo Werner och Mattias Olsson
Röriga rötter av Gabriel Hof
Lina Jonn, morfar och Lund av Vera Kettner
Hur tänkte amerikanerna här? av Elsa Holmén
Och 1000 dagar senare hittade jag hem till Ukraina av Veronika Gréen
Utskottsrapporter
Svar från Quiz – Paris, jobb och master: Vad ska du göra efter din kandidat?
FOTO: PIXABAY
Av: Valdemar Sfeir
UNDER SOMMAREN 2021 blev jag förälskad. Det var varken första eller sista gången, men vad som gjorde det annorlunda den här gången var att det var i en plats. Vår familj var på roadtrip genom Sverige och vi besökte Studentstaden med stort S. Och nej, det var verkligen inte Uppsala. Jag hade förälskat mig i Lund.
JAG VAR MITT i gymnasiet när jag bestämde mig för vart jag ville plugga efteråt. Lund kändes bara rätt. Som kungen en gång sagt: ”det var nånting som sa klick”. För lite mer än tre månader sen så påbörjades vad vi kan benämna som ”det arrangerade äktenskapet”. Jag flyttade hit och var redo att få alla mina förväntningar uppfyllda. En av förväntningarna (eller kanske snarare förhoppningarna) var att flytten hit skulle innebära att hitta hem genast.
MEN DET ÄR skillnad på att ”hitta hem” och att ”hitta ett hem”. Det sistnämnda är det som folk försöker
med på AF Bostäder eller Facebook inför nästa termin. Att däremot ”hitta hem” är inget som sker över en natt. Man kan ha ett hem, utan att höra hemma någonstans.
ATT HÖRA HEMMA kan på engelska översättas till ”to belong”, alltså att man är en del av något större än en själv. Under mänsklighetens korta stund på planeten har vi försökt hålla ihop på ganska många sätt: genom nationalitet, religion, etnicitet, släktskap, samhällsklass, övertygelse och så vidare. Men hur ska vi som studenter höra hemma? Alla är ju så olika, kommer från vitt skilda platser i Sverige och världen, har sin egen historia – hur hittar lilla jag en plats att höra hemma?
HÄR ÄR DEN roliga detaljen: det finns inget svar på den frågan. Vad vi lär oss från dag ett som studenter är ju att det inte finns ett svar på en fråga, fler svar kan vara rätt samtidigt. Det som är viktigt är hur vi kommer fram till svaret. Samma sak gäller
hur vi hittar ”vår plats” i universitetsvärlden; det är upp till lilla mig att ta reda på det – på egen hand. Känns det inte rätt så prövar man något nytt. Det är det fina och jobbiga: vi är fria att välja, vilket också gör valet svårt.
JAG ÄR FORTFARANDE på min första termin i universitetslivet. Äventyren har redan varit många, utekvällarna långa och helhetsintrycket är svårt att fånga. Jag har definitivt inte ”landat” i livet här och hoppas att jag aldrig gör det heller. Det skulle ju innebära att man blir för bekväm och slutar upptäcka alla de skatter den här staden har att erbjuda. Ironiskt, eller hur? Här har jag pladdrat på om att hitta hem och höra hemma –ändå vill jag inte riktigt nå det målet. Inte än. Man säger ju att det inte handlar om målet utan resan. Kanske gäller nåt liknande när vi bygger upp ett liv som studenter: man kan inte hitta ett hem – man skapar det. •
Av: Daniela Vásquez Astudillo
FRÅN ALLA HÅLL hörde jag hur utbytet var en underbar möjlighet; för att vidga sin världsbild, lära känna nya människor från alla delar av världen och få uppleva något som skulle få en att växa som människa. Vad jag inte visste då var att utbytet skulle vara ett tillfälle för mig att hitta hem – inte bara rent faktiskt genom att få möjlighet att dela denna upplevelse med delar av min familj som bor här i Chile, men också genom att få hitta hem till mig själv.
FÖR ATT VARA ärlig så gick jag in i denna upplevelsen med endast måttliga förväntningar (läs jävligt låga förväntningar). Jag tänkte att det här skulle vara en termin full med ångest och tvivel - att det var något jag gjorde för att alla andra gjorde det och för att det var något som jag ville ha på listan: ”saker jag klarat av”. Jag var bombsäker på att det var som min bästa vän så vackert skrev i ett avskedsbrev till mig ”ingen åker på utbyte för att åka på utbyte – alla gör det för att komma hem från utbytet”. Och ja, till viss del är det verkligen så – inte en dag passerar utan att jag tänker på något därhemma: det kan vara allt från
min vardag i lund (att susa ner på cykel för lunds gator, att kunna äta svenska mejeriprodukter till frukost och att käka en kycklingbox på sesam kl 02) till alla människor som jag inte fått träffa på snart fem månader. Den längtan har satt sig näst intill i mitt skelett och bara av att tänka på hur jag landar i Köpenhamn och återigen få omslutas av min mammas varma armar får ögonen att tåras och munnen att krökas i ett försiktigt leende. Jag kan inte förneka min iver för att få komma hem.
MEN SAMTIDIGT SOM utbytet lärt mig att leva med längtan som ständig följeslagare, har det också lärt mig något annat. Det har lärt mig att absolut inget består. Det är brutalt och det är jävligt, men det är också sant. Från att ha varit en person som hatar förändring har jag här lärt mig att samma förändring också innehåller en oändlig mängd frihet. För livet man lever under sitt utbyte kan vara precis vad du vill att det ska vara. Du kan vara precis vem som helst; du kan vara en äktare och mer rebellisk version av dig själv, eller så kan du vara någon helt annan. Utbytet ger dig friheten att vara den du alltid velat bli.
Utsikten från mitt sovrumsfönster, Santiago de Chile
FOTO: DANIELA VÁSQUEZ ASTUDILLO
ATT KOMMA IVÄG från allt du känner och alla som känner dig, är synonymt med att hitta hem till sin egen frihet. Jag har fått uppleva lite av det där lugnet och tryggheten, som man bara får göra när man inte har något att bevisa på grund av just allts tillfällighet. Jag har aldrig känt mig så ung och dum tidigare – och den friheten är fan helt jävla fantastisk. Och aldrig har jag känt att jag har så mycket kontroll över mitt eget liv och min identitet som här på andra sidan jorden. Världen har aldrig tidigare känts så öppen eller så min.
SÅ, VAD SKA du ta med dig? Konceptet av att hitta hem är relativt! Genom att åka iväg på utbyte, i ett helt nytt sammanhang och land, kan du hitta hem. Men du kan också vara på utbyte just nu och känna att du inte kan vänta med att åka hem till Lund. Stämmer du inte in på någon av dessa beskrivningar? Kom då ihåg att bara genom att ändra ditt sammanhang, din vardag eller din geografiska plats, kan du komma åt en ny del av dig själv. En ny del som jag tror är helt och hållet central för att hitta hem till dig själv. •
Av: Malte Olausson
PÅ LUNDS NATIONSKLUBBAR gäller en strikt ”en enhet per person-princip”. Reglerna sägs främja ansvar och säkerhet, men leder allt som ofta till frustration och långa köer. Är det inte dags för nationerna att fråga sig själva om principen gjort sitt?
NÄR KYLAN LÄGGER sig över Lund, granarna plockas fram, och husen pyntas i rödvita toner vankas det också en (välbehövlig) paus från studierna och studentlivet som helhet. Många studenter åker hem, och byter i två veckor bort Lund mot ”hemma”. Snabbnudlar och pilsnerkorv byts ut mot hemlagad mat, lägenheten mot barndomsrummet, och tentastressen mot den lugna jultillvaron. Men nationsklubbarna byts också ut mot den lokala sunkpuben, och när julen lagt sig och hemvändarafton börjar kostar inte längre drinkarna och ölen 40 kronor som vi vant oss vid här i Lund.
SAMTIDIGT HAR DEN lokala sunkpuben något som nationsklubbarna inte har, nämligen möjligheten att servera en drink och en öl på samma gång. Detta må kosta 250 kronor i stället för de 80 kronor som det skulle kostat i Lund, men för de 250 kronorna får du faktiskt
två enheter i stället för en bartender som försöker överrösta lite för hög musik med orden ”Tyvärr, en enhet per person”. Denna princip är något som plågar oss studenter och leder till fler problem än det löser.
TANKEN ÄR FÖRVISSO god. I och med de billiga priserna är det enkelt att man dricker för mycket och principen kan hjälpa till att sakta ned drickandet för gästen. Samtidigt kommer det inte stoppa en påverkad person från att dricka så mycket alkohol som denne vill. Ofta är det bara att ta sin alkohol och dricka upp den medan man vandrar några meter till nästa station som serverar alkohol på klubben, eller rycka i någon förbipasserande som får agera kompis i några sekunder. Allt detta leder i slutändan till samma alkoholkonsumtion, men som biprodukt överfulla barer där det tar orimliga mängder tid att få sin alkohol. Låt vuxna människor ta en shot och en drink, så slipper de ta det i två omgångar som i sin tur skapar onödiga köer. Var pragmatiska i stället för att skylta med meningslös symbolpolitik om ”ansvarigt drickande”. Jag är övertygad om att de flesta föredrar att vara ute på dansgolvet i stället för att gruffa för att hitta en öpp-
ning i det folkhav som ofta står runtomkring baren.
MEN DET ÄR endast ett symptom på en överlag skev alkoholattityd i Sverige, med Systembolaget i spetsen. Den praktiska konsekvensen av Systembolaget och förbjuden gårdsförsäljning är en mytologisering av alkoholen som sitter i ryggmärgen på svenskar, vilket i sin tur leder till en osund kultur som präglas av uppbunkring och totala utskjutningar på helgen. Systembolaget är sin tur i sig ett trist symptom på en stat som ska leka förmyndare lite för ofta, något som ”en enhet per person” också visar på. Alla som studerar är vuxna människor, vi behöver ingen förmyndare som ska reglera vår alkoholkonsumtion.
SÅ, NÄR JAG förhoppningsvis lyckats navigera genom Kastrup och Arlanda och finner mig i Skellefteås lokala sunkpub den 25:e december kommer jag såklart beställa två enheter och glädjas av friheten av att äntligen vara borta från ”en enhet per person”. I den stunden kommer jag njuta av att ha hittat hem, och det tycker jag att ni också ska göra! •
Av: Olle Hedberg och Fredrik Bjuvberg
LUND – STADEN SOM vibrerar av studentliv, akademiska framgångar och kulturell historia. Men på en plats där folkmassor fyller korridorer, nationer och spex, ekar läktarna på Klostergårdens IP ofta tomma. Det har blivit en symbol för stadens märkliga paradox: en storstad i miniatyr med över 100 000 invånare och en enorm tillströmning av unga människor, men ändå utan ett levande fotbollsengagemang. Ikväll, den 21 november klockan 18.30, kan allt detta vara på väg att ändras.
FÖRVÄNTINGARNA INFÖR kvällens match är enorma. En plats i Superettan står på spel – något som kan förändra Lunds BK:s, eller “Krubbans” historia och lyfta både klubben och staden till nya höjder. Det är svårt att inte känna pressen. Om Lund vinner ikväll, då är jag säker på att ni redan vet det när ni läser detta. Ni har säkert hört jublet, sett firandet och känt euforin sprida sig. Men om Lund förlorar? Då är jag inte lika säker. Då kanske orden och känslorna som delas här riskerar att drunkna i den tystnad som så ofta omgett oss.
DET ÄR JUST det som gör kvällen så laddad. Det handlar inte bara om resultatet – det handlar om något större. Vinst eller förlust, ikväll spelar vi för att visa
att Lunds BK är en klubb värd att bry sig om. Vi spelar för att visa att fotbollen i Lund kan vara mer än bara en bakgrund i skuggan av studentlivet, handbollen och akademin. För att ge liv åt de stora, dyra träningsanläggningarna och visa att de är en investering i en dröm som kan förena en stad. Men i vägen för allt detta står ett annat lag, Östersunds FK, som har helt andra planer på kvällens utkomst och skiter fullständigt i Lunds potentiella fotbollssaga.
”Lunds för det mesta tomma läktare och uteblivande fans har idag slutit samman i sitt hopp om uppflyttning.”
KVÄLLEN ÄR HÄR, klockan är 18.27 och vi sitter spänt och väntar på att domaren ska vissla igång matchen. Ikväll är ett undantag, Lunds för det mesta tomma läktare och uteblivande fans har idag slutit samman i sitt hopp om uppflyttning. Det är över 1000 personer på plats trots den bitande kylan.
Domaren visslar distinkt i sin pipa och matchen drar igång:
LUND ÄR ALDRIG riktigt farliga. Matchens egentliga höjdpunkter förutom Östersunds två mål var att huvudläktaren behövde utrymmas på grund av brandlarmet och en supporter som kastade en snöboll på en Östersundsspelare. Personliga höjdpunkten för oss var pressrummet där Lunds BK uppgraderat utbudet av fika i allra högsta grad. Fredrik unnade sig två varmkorvar, två pepsi, tre kaffe, en kexchoklad, två kartonger med popcorn och en delicatoboll.
MEN ORDEN SOM summerar matchen bäst är “antiklimax”. Lund förlorar hemmamatchen med 0-2 och returen uppe i Östersund med 3-2. Det var faktiskt aldrig ens nära. Superettan får vänta och Lund fortsätter vara Sveriges största stad som aldrig haft ett lag i den svenska fotbollens finrum. Förhoppningsvis kan laget ställa om till nästa säsong men det är en tuff uppgift. Krubban har varit nära uppflyttning två år i rad men sista steget verkar vara för brant. Med tränare och spelare som vill mer kan omklädningsrummet se helt annorlunda ut i vår. Kanske var det detta som var den enda chansen för vårt kära Lund att äntligen få ett fotbollslag på elitnivå. •
DEN 11 NOVEMBER gästades Studentafton av historieprofessorn Lars Trägårdh, ordförande i den kommitté som har tillsatts för att ta fram en svensk kulturkanon. Vad innebär egentligen en svensk kulturkanon och vad ska den innehålla? Regeringens direktiv är tydliga men Trägårdh är inte helt överens med sin uppdragsgivare om uppdragets utformning. Under aftonen gav Trägårdh många svar, men lämnade oss med ännu fler frågor.
KULTUR ÄR ETT krångligt begrepp, för vad är det egentligen? Och vad är svensk kultur? Det finns flera olika definitioner av vad kultur egentligen är och på grund av begreppets mångfald är det svårt att precisera vad som egentligen åsyftas när man pratar om en kultur. Är det ett sätt att leva innefattande dominerande normer, värderingar och ritualer eller handlar det om den konstnärliga produktionen av verk i olika former som böcker, teaterföreställningar eller musik? Och vad är egentligen svensk kultur? Är det att äta köttbullar och titta på Kalle Anka på julafton?
DE HÄR FRÅGORNA ska vi få svar på senast den 31 augusti 2025 när regeringens utredning om en svensk kulturkanon ska redovisas för kulturdepartementet. Från början kommer förslaget om att ta fram en svensk kulturkanon från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. När Tidöavtalet togs fram fastställdes sedan förslaget som en av alla reformer som ska genomföras under nuvarande regering. Förslaget presenterades kort och koncist under rubriken ”Direktiv andra samarbetsfrågor” där framtagandet av en svensk kulturkanon beskrivs på följande sätt:
En svensk kulturkanon ska tas fram Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält. (Tidöavtalet 2022 , s. 62)
DEN 21 DECEMBER 2023 presenterade regeringen direktiven för den kommitté som tillsatts för att ta fram en svensk kulturkanon. I presentationen av direkti-
Av: Amanda Törnqvist
ven beskriver regeringen att syftet med kulturkanonen är att den ska göra den svenska kulturen tillgänglig för fler och “fungera som ett verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Regeringen menar att många kunskaper som tidigare varit självklara för svenskar idag har gått förlorade och att det svenska demokratiska samhället är i behov av gemensamma referensramar. Framtagandet av en svensk kulturkanon menar man är en bidragande faktor till att finna dessa gemensamma referensramar.
”Vad är egentligen svensk kultur? Är det att äta köttbullar och titta på Kalle Anka på julafton?”
KOMMITTÉN SOM ARBETAR med kulturkanonen leds av historieprofessorn Lars Trägårdh som till sin hjälp har fyra andra kommittéledamöter. Dessa har tillsammans tillsatt ett flertal expertgrupper
som ska arbeta med framtagandet av det faktiska innehållet i kulturkanonen. I direktivet från regeringen beskrivs också hur den svenska allmänheten ska få komma med förslag på innehåll samt att det är viktigt att praxis kring armlängds avstånd från kulturpolitiken, och således också från framtagandet av en kulturkanon, efterföljs.
ÄNDA SEDAN FÖRSLAGET om en svensk kulturkanon presenterades har det stormat i den svenska kulturvärlden. Flera svenska kulturinstitutioner, bland annat Svenska Akademien, har gått ut och meddelat att de inte kommer att delta i arbetet med en kulturkanon. I ett möte med de svenska nationella minoritetsgrupperna, där dessa ville säkra representation i en framtida kanon, så ska Trägårdh ha uttryckt sig kränkande och menat att dessa gruppers intressen inte kommer att tas specifik hänsyn till. Det här har även lett till att en av kommittéledamöterna har hoppat av då hon anser att tolkningen av uppdraget har blivit för subjektivt och att direktivet har frångått i och med, vad hon menar, Trägårdhs ovilja att ta hänsyn till minoritetsgruppernas åsikter.
ARBETET MED EN kulturkanon har verkligen blivit omdebatterat och har stötts och blötts på de flesta ledarsidor under året som gått. Den 11 november gästade Lars Trägårdh studentaftons
allra första Kulturpub och jag var där.
DET FÖRSTA SOM slog mig var Trägårdhs kontroversiella framtoning. Här har vi en person som inte är rädd för att trampa någon på tårna och som framstår som så säker på sin sak att han till en början är svår att ifrågasätta. Det är tydligt att Trägårdh inte är speciellt intresserad av att presentera en lista med verk, men vad han tänker sig istället är ganska svårt att förstå.
TRÄGÅRDH FÅR FRÅGOR om vad som för honom är svensk kultur och hur man ska kunna ta fram en kanon utan att riskera att exkludera viktiga delar av den svenska historien. Han beskriver då den svenska kulturen som speciell eftersom den till skillnad från många andra kulturer inte bygger på någon form av etnonationalism. Istället menar han att den svenska kulturen bygger på institutioner, ideologier och värderingar som länge, länge varit starka i Sverige. Han lyfter till exempel den svenska rättsstaten, den svenska demokratin och dess tillhörande fri- och rättigheter som exempel på vad han anser att den svenska kulturen bygger på och menar att detta är saker som måste finnas representerade i en kulturkanon. Han beskriver också hur kanonen ska vara utformad som fönster som ska kunna ge riktlinjer för de verksamheter eller de personer som vill ta del av den svenska kulturen, men poängterar återigen hur han inte vill att kanonen ska bestå av en lista med kulturella verk.
”Ända sedan förslaget om en svensk kulturkanon presenterades har det stormat i den svenska kulturvärlden. ”
EN STUDENT STÄLLER en fråga kring hur man ska säkerställa att arbetet inte bara mynnar ut i en nationalistisk beskrivning av Sveriges storhet och hur man tänker kring de delar av den svenska historien som kanske inte är en boost för det svenska självförtroendet, till exempel förtrycket av samer. Han uttrycker då liknande tankar som de som fick hans kommittékollega att lämna. Han menar nämligen att dessa delar av den svenska historien troligtvis inte kommer att ingå i en kanon eftersom dessa händelser inte har varit tongivande
för den svenska kulturen. Han påpekar också att han är emot klassificeringen av minoritetsgrupper eftersom han motsätter sig tanken på att dela in människor i grupper baserat på deras etnicitet och konstaterar att det är därför dessa gruppers åsikter inte kommer att tas hänsyn till.
”Att höra Trägårdhs tankar om kultur, nationalism och svenskhet var oerhört intressant, alldeles oavsett om man håller med honom eller inte.”
EFTER KULTURPUBEN KÄNDE jag att mina frågetecken kring framtagandet av en kulturkanon snarare kroknade än rätades ut. Att höra Trägårdhs tankar om kultur, nationalism och svenskhet var oerhört intressant, alldeles oavsett om man håller med honom eller inte. Det är dock svårt att förstå hur han menar att det konkreta resultatet av arbetet egentligen ska se ut, för vad är det egentligen han ska presentera för regeringen om det inte ska vara en lista? Och hur ska egentligen implementeringen av en potentiell kulturkanon se ut?
DET FINNS MYCKET kvar att tänka på för Trägårdh och hans kommitté och jag är väldigt nyfiken på vad de kommer komma fram till, för vad är egentligen svensk kultur? Den 31 augusti 2025 får vi svaret. •
SOM SISTAÅRSSTUDENT SÅ har man tagit sig igenom många terminer med diverse kursupplägg. Även fast man känner att man kan pusta ut när mållinjen är nära, så måste man samtidigt förbereda sig för nästa moment: vad ska man göra efter sin kandidat? Alternativen blir bara fler för varje dag och det kan ibland kännas överväldigande. Därför vill detta quiz hjälpa dig att hitta rätt väg i det oändliga träsket. Vill du se in i din framtid? Svara på frågorna nedan!
Fråga 1
Det är din sista termin i Lund! Hur kommer den att se ut?
a) Jag kommer skaffa mig ett jobb vid sidan av studierna, för att få in lite extra inkomst under terminen
b) Jag kommer bara satsa på plugget! Vill kunna lägga så mycket tid som möjligt på min uppsats.
c) Under terminen kommer jag att engagera mig på någon nation och maxa mitt studentliv sista terminen
Fråga 3
Fråga 2
Hur ser din sommar ut?
a) Jag ska jobba i min hemstad! Sen när jag är ledig kommer jag att semestra i Sverige! Besöka kompisar från plugget, gå på festival och gå på kräftskiva!
b) Jag ska resa hela sommaren! Chilla på stranden i Nice, dricka öl i Prag och festa i Budapest
c) Jag kommer jobba hela sommaren för att spara pengar. Sen på min lediga tid kommer jag öla med barndomskompisar på ett sunkhak.
Hur vill du bo under din sista termin?
a) Jag kommer flytta till Malmö, då jag har börjat tröttna på Lund och vill bo i en större stad.
b) Jag vill ha en egen lägenhet, det spelar ingen roll vart i Lund. Jag behöver mitt eget utrymme.
c) Jag kommer bo kvar i mitt korrerum tills jag flyttar ut eftersom jag har ett socialt behov som inte kan mättas
Fråga 2
Vilken är din ‘comfort show’?
a) Friends
b) Gilmore Girls
c) Girls Av: Aline Forsström
Fråga 5
Vem är du på sittningar?
a) Jag är den som minglar galet med mina bordsgrannar och lär känna nya. Jag går aldrig från en sittning utan att ha fått en ny kompis under kvällen.
b) Jag har det trevligt med mina bordsgrannar men sen så är jag borta i 20 minuter och skvallrar med mina vänner vid toaletterna.
c) Jag är den som sjunger med i varje sång och börjar varje bordsskål. Jag är alltid mittpunkten på dansgolvet.
Av: Tamia Kakuli Lionell
JAG SKROLLAR ALLT oftare igenom albumet ”Barndomsbilder” på min telefon och fastnar vid bilderna från Kenya. Det som då var mitt hem är numera bara bilder på en skärm. När jag minns min tid där, växer en längtan inom mig – som om något väldigt viktigt fattas. Är det bara nostalgi, eller är det ett behov av att hitta tillbaka till mig själv och de rötter som en gång formade mig?
JAG ÄR TRE år och sörplar i mig det genomskinliga spadet från Mwikalis kycklinggryta. Vi är hemma hos min mammas faster och hon pratar högljutt med sin son på något främmande språk jag inte förstår. I bakgrunden spelar Ben 10 på den gamla tjockteven och min bror blänger med stora hundögon på den knastriga skärmen.
JAG ÄR SEX år och får en get i present. Han är lite skygg, men ibland lyckas jag klappa honom inne i hagen. Utöver getterna så har morfar en massa spännande saker
på sin farm. Bananer, ett vattentorn, kycklingar och så lär jag mig om en ny växt som, konstigt nog, får många kenyaner att somna i hans trädgård. Jag undrar varför.
JAG ÄR ÅTTA år och den brinnande solen sjunker sakta ner bakom grödorna i horisonten. Morfar, i sin vita särk och stora solhatt, slår sig ner vid plastbordet tillsammans med de andra gubbarna. De skrattar och skvallrar medan de dricker Tusker ur glasflaska. Jag och min bror samlar på öl-kapsylerna som läggs på hög under skymningen.
JAG ÄR ELVA år och har fotbollsmatch på Farasi Lane under regnperioden. Mina vita fotbollsskor jag fått i födelsedagspresent blir orangea eftersom fotbollsplanen saknar gräs och istället består av röd jord som nu blivit till gyttja.
JAG ÄR TRETTION år och går barfota genom djungeln med min kompis och hennes hundar, på väg mot en hemlig bäck som hon vill
visa mig. Det känns läskigt att gå utan tofflor. Tänk om jag trampar på något farligt djur? Hon intalar mig att hon gått barfota här så länge hon kan minnas och aldrig trampat på några farliga djur.
”Kenyas frånvaro är som ett stort
hål inom
mig, ett hål som bara väntar på att fyllas.”
MINA MINNEN TAR slut här, och det har nu gått nio år sedan jag var i Kenya. Den plats som en gång var en så stor del av mig är nu blott ett minne. Ju äldre jag blir, desto mer har jag upptäckt att dessa minnen har utvecklats till en förfärlig längtan, den liksom gnager. Kenyas frånvaro är som ett stort hål inom mig, ett hål som bara väntar på att fyllas.
I OCH MED att denna längtan växt sig större och större under de senaste åren, så frågar jag mig nu: vad exakt
är det jag längtar efter? Faktum är att det kanske inte ens ska beskrivas som längtan utan som saknad. Saknar jag barndomen? Är jag helt enkelt nostalgisk? Jag är ju för ung för att sitta och vara nostalgisk över min barndom, så jag intalar mig själv att det handlar om längtan. Jag längtar efter att känna smaken av det supersöta chaiteet utspätt med massor av mjölk tillsammans med oljiga och frasiga mandazis. Jag längtar efter att träffa min släkt – mina kusiner, moster, sysslingar, vänner och alla ”uncles” och ”auties” som inte är mina morbröder eller mostrar i genetisk mening. Jag längtar efter att andas in den krispiga Nairobi luften, bada i Indiska oceanen och höra monsunregnet smattra mot plåttaken. Det känns inte längre som en längtan utan som ett behov.
JAG ÄR I alla fall inte ensam i min saknad av barndomen och längtan att få återvända till mina rötter. Det är någonting människor strävat efter i alla tider. Att åka hem till familjegården, besöka lågstadieskolan, släktforska eller skriva böcker om barndomen är vanliga symptom på identitetssökande. Att hitta sin identitet är inte alltid enkelt, och det slutar ofta med att vi söker oss tillbaka till barndomen för att förstå vilka vi är idag. Jag har insett att det är naturligt, inte skamligt, att se tillbaka och vilja återvända. Det är ett kraftfullt sätt att förstå vilka vi är och att hitta vår plats i världen.
NÄR JAG TÄNKER på Kenya, tänker jag inte bara på en plats, utan på en känsla – en trygghet och en värme i de enkla stunderna. Som barn var Kenya en plats där jag åt Mwikalis kycklinggryta och lekte på morfars farm, där morgonluften var krispig och jorden var röd som blod. Nu har detta hem blivit en fjärran dröm, en längtan som aldrig riktigt lämnar mig ifred. Det är inte bara platsen jag saknar, utan dess koppling till mina rötter – till min släkt, traditionerna, och min barndoms dofter och ljud. Det är dags att fylla det där hålet inom mig nu, dags att återvända hem. •
HEMMA KAN VARA en plats, en person, en passion och mycket, mycket mer. Vad är hemma för dig? Nedan finns tre filmer som tar sig an frågan på lite olika sätt. Fun fact: alla huvudkaraktärernas namn börjar på S. Det var inte meningen. Här är filmerna i alla fall:
Den Svenska Torpeden - 2024
HAR DU NÅGONSIN hört talas om Sally Bauer? Det hade nämligen inte jag innan jag såg denna film om den första skandinaviska kvinnan som simmade över Engelska kanalen - bara fem dagar innan andra världskriget bröt ut. Filmen är en fri tolkning av Sallys liv, där vi får följa huvudkaraktären medan hon slits mellan det dåvarande samhällets fördomar om hur en mamma bör vara, och havet som hon konstant längtar efter. Josefin Neldén porträtterar simmaren storsint och ömt. Kemin med Mikkel Bo Føsgaard är mycket fin. Enligt mig ska filmen framförallt ses tack vare det magiskt vackra fotot som bara gick att njuta av ännu mer på Kinos bioduk. Missa inte!
Lion - 2016
I NORRA INDIEN bor femårige Saroo med sin familj ända tills han av misstag hamnar på ett tåg som tar honom 1600 kilometer bort. Efter en tid på gatan adopteras han bort till en australiensk familj, och först tjugo år senare börjar han försöka leta sig tillbaka. En otroligt gripande berättelse som vänder ut och in på definitionen av “hemma”. Dev Patel och Nicole Kidman är ruskigt bra, för att inte tala om Sunny Panwar som spelar lilla Saroo. Finns att se på SVT Play fram till 22 december.
Det levande slottet - 2004
DEN UNGA KVINNAN Sophie lever ett lugn och stillsamt liv i en pittoresk by när en ond häxa plötsligt förvandlar henne till en gammal tant. Protagonisten tvingas då ut på ett hejdundrande äventyr som bland annat involverar en skäggig pojke, en fågelskrämma, en mystisk trollkarl och ett levande slott. Alla har sin Studio Ghibli-favorit, denna är utan tvekan min. Den har ALLT! Om man inte vill vara pretto och se originalversionen på japanska rekommenderar jag den engelsktalande versionen för dem som vill höra Christian Bales väldigt sexiga röst. Varsågoda.
“Jag skulle ju bjuda upp någon. Och det gjorde jag”
NILS LEWAN BÖRJADE studera historia på Lunds Universitet i september 1948. 76 år senare sitter jag med Nils, min farfar, i hans kök och pratar om studentlivet. Han minns hur det var på 50-talet och jag lyssnar spänt. Han berättar om kärleken, bortgångna Lundatraditioner, ensamhet och vänner som funnits kvar hela livet.
PÅ SJU DECENNIER har mycket förändrats men studenter är ju trots allt alltid studenter och mycket är sig likt.
– TYCKTE MAN DET var tråkigt och besvärligt så tog man helt enkelt cykeln och cyklade bort till någon kamrat… Eller så hade man ett och annat bekymmer, och kamraten hade en rödvinsflaska som stod och väntade på en, berättar Nils och skrattar när han minns sina dagar som student.
STUDIETIDEN BÖRJADE MED ett gott råd hemifrån.
– Det var nog egentligen min mamma som styrde mina steg. Hon sa att jag skulle läsa det jag tycker är roligt. Jag vill gärna läsa historia för jag hade haft en så bra historielärare på läroverket. Så jag gjorde det.
OCH SÅ BLEV det så att Nils som 19-åring flyttade ner till Lund från Uppsala. Han bodde i sin morbrors genomgångsrum på Stora Tomegatan 16A, mellan dagens Göteborgs och Lunds Nation. Men några stora fester var det inte fråga om första året. Istället utforskade Nils den skånska landsbygden på sin cykel på fritiden.
– DÄR ÄR EN väderkvarn. En vindmölla som svingar vingarna. Ja, så tyckte man. Det där var ju roligt att se i alla fall.
NILS VAR VAN vid att cykla så utflykterna tyckte han mycket om, framförallt på hösten. Dessutom var det inte många Uppsaliensare i Lund och han beskriver hur det blev rätt så ensamt första året.
Nils Lewan var 19 år när han skrev in sig vid filosofiska fakulteten i Lund 1948.
MAN VAR BARA i skolan på professorns veckoföreläsningar annars var man mycket på egen hand och även om Nils bodde med andra studenter så lärde han egentligen bara känna en medstudent, Leif Ernhagen, första året.
– SÅ SMÅNINGOM BLEV han en av studentkårens stora spexare. Ja, efter examen hade vi inga kontakter, men vi hejade på varann.
NILS OCH LEIF behöll inte kontakten och under första året beskriver Nils hur han träffade lite olika människor slumpvis. Bland annat berättar han hur han och hans vänner brukade äta middag hos Tant Berner på Magnus Stenbocksgatan. Där serverade en äldre dam en hel middag för studenter. Hur mycket en middag kostade hos Tant Berner minns inte Nils men han berättar hur han har varit mycket noga med att föra kassabok
ända sedan han började gymnasiet. Och han säger skrattandes att hela hans första år i Lund kostade honom 1000 kronor.
– DET VAR JU löjligt vad en tidning kostade. Eller att gå på bio. Jag betalade fem kronor i månaden för el. Ja, men det var ett annat penningvärde då.
PRISET ÄR INTE det enda som ökat i Lund. Universitetet har blivit mycket större och antalet studenter har vuxit. När Nils studerade i Lund var det inte mer än 2500 studenter här.
– DET BETYDER ATT stora salen i Akademiska Föreningen, den byggnad jag kallar huset, kunde rymma hälften utan vidare och det betydde egentligen att när det ägde rum någonting, om man var intresserad, ja då, då fanns det plats och alla hade varit och tittat på spex och andra begivenheter. Förresten så vet jag att vi dansade folkdans inne i stora salen.
I AF-BORGEN DANSAR vi tyvärr inte folkdans längre och fler Lundatraditioner är sedan länge ett minne blott. Men vissa traditioner finns kvar även om de såg annorlunda ut på 50-talet jämfört med idag. Hälsningsgillet är en sådan tradition och det berättar Nils om för mig. Han hade precis flyttat ner till Lund och kåren anordnade en stor invigningsfest för novischerna, den fjärde oktober, efter universitetets Hälsningsgille.
– DET VAR EGENTLIGEN universitet som anordnade det där med Hälsningsgillet och vi som kallades novitzier vi marscherade från huset och över till universitetsaulan och där hölls det ett fördrag av Sigfrid Siwertz, Håll den goda
trätan vid liv! Och varför var det den fjärde oktober? Jo, därför Linné som läste sitt första universitetsår i Lund skrevs in den fjärde oktober. Därför blev det så. Nu är det borta allt det där. Ja, men det var en fest det!
– JAG KOMMER IHÅG att jag gick tillsammans med någon. Vi gick och pratade på vägen över där. Han blev småningom professor i biologi, men vi hade aldrig träffats före eller efter det. Det var bara slumpvis.
NATIONERNA VAR ÄVEN något som såg mycket olikt ut då. Man tillhörde den nationen som representerade området man kom ifrån, så Nils tillhörde Värmlands Nation.
– OCH I VÄRMLANDS Nation var vi kanske bara ett tiotal nya. Jag vet att jag lärde känna ett par flickor och vi var väl ute och cyklade tillsammans med dem. Slumpvis har jag råkat träffa en av dem när jag var en tillfällig gymnasieinspektör. Och plötsligt dyker det upp en dam som är lärare på Kalmarskolan. Ja, det är det. Sverige som den lilla världen nu är.
MEN FLICKORNA FRÅN Värmlands nation blev inte några vänner för livet. Inte heller pojken från Hälsningsgillet eller Leif. Det var människor Nils i novisch-kaoset slumpvis pratade med någon gång men mer än så blev det inte. Istället blev det många cykelturer bland Skånes fält och självklart studier i historia. Nils läste en kurs med historieprofessorn Gottfrid Carlsson i Finlands historia efter 1809. Men Gottfrid var forskare och egentligen mest intresserad av förspelet som ledde upp till att Ryssland tog Finland så när kursen var klar hade de inte nått fram till år 1809 än. Och sedan var det muntlig tentamen, och det var hemma hos professorn. An-
nars var Nils mycket ensam.
– Ja… den där sociala ensamheten, den kände jag det första året, säger Nils.
JAG TROR ATT många nya studenter i Lund kan känna igen sig i den ensamheten. Man hittar människor man har det kul med men många av ens närmare och äldre vänner kanske är på annat håll. Men att hitta sina människor, de vänner som kommer att finnas där livet ut, kan ta tid. Det gjorde det för Nils. Efter sitt första år i Lund far han iväg i tre år för att göra reservofficersutbildningen för flottan och när han kom tillbaka till Lund hösten 1952, denna gång tillsammans med brodern Bengt Lewan, fann han sina människor.
– DÅ HADE BENGT, som var tre år yngre än jag, han hade då också kommit till Lund och han hade väl hunnit att skaffa sig kompisar. Och vi blev kompisar. De läste historia och var med professorn som hette Bohlin och det kamratgänget kallade sig för Bohlins vänner. Ja, jag är inte säker på att Bohlin visste om det. Men Bohlins vänner var livaktiga.
BOHLINS VÄNNER BLEV ett gäng Nils fortsatte ha kontakt med hela livet och ibland skickar de (som fortfarande lever) julkort till varandra. Och det var tack vare Bohlins vänner som Nils träffade Lillemor, en förtjusande biologistudent från Stockholm.
– JA, OCH SEN en kväll så var det någon av dem som sa ”ja, nej, nu tycker jag vi ger oss av till Palestra. Där är det folkdans”. Då var Palestra en gymnastiksal, nu är det ju en stor möteslokal. Ja, dit begav vi oss och där var ju det hela igång. Och jaha… jag skulle ju bjuda upp någon. Och det gjorde jag. Och det var ju hon som visade sig vara Lillemor. Och hon visade en talang att hon kunde, som jag sa någon gång, föra en låghalt elefant. Så då träffades vi, det måste ha varit tidigt på vårterminen 1954. Ja, så började det.
– REDAN FÖRSTA APRIL det året så. Vi kände inte varann nåt vidare, Lillemor och jag. Men jag frågade om hon var med på ett aprilskämt. Jo, det sa hon. Och så sa vi till två av mina Bohlins vänner att “ja… vi är inte riktigt beredda, men vi har förlovat oss”. Vi spelade med liksom utan att vi kommit överens om någonting. Men så sa ganska snabbt den ene av dem… om det var Broberg eller om det var Vislanda, det vet jag inte… att vi hade ju inga ringar. Och Lillemor grep in och sa att det är ju inte ringarna som är det viktiga! Det dröjde lite innan de begrep att det hela var ett spel alltså. Ja… de var lite förargade.
DET VISADE SIG, trots vännernas upprördhet, att Nils den onsdagskvällen i Palestra 1954 hade funnit den stora kärleken. För fyra år senare, den första april 1958, förlovade sig Lillemor och Nils på riktigt på båten från Malmö till Köpenhamn. Öresundsbron fanns ju inte än då.
LILLEMOR VAR EN energisk tjej. Nils berättar hur hon var riktigt duktig på säckkapplöpning, en tävlingsgren under 30:e aprils stora festligheter och att hon tappert tävlade mot en studierektor på geografiska institutionen. Precis som idag var valborg redan för 70 år sedan en stor högtid bland Lunds studenter. Under dagen tävlade man i olika idrottsgrenar där nationer, elever och professorer ställdes mot varandra. Spexen hade föreställningar och alla Lunds 2500 elever samlades vid Studenternas IP och firade.
”Jag tror att många nya studenter i Lund kan känna igen sig i den ensamheten. /.../ Men att hitta sina människor, de vänner som kommer att finnas där livet ut, kan ta tid.”
– JA, OCH SEN kom natten… Oavsett vad klockan var och oavsett hur vädret var så uppträdde studentkårens ordförande och utropade att “där ute står majnatten!! Strålande! Klar!”
– DÅ TOG MAN på sig studentmössan och så med studentsångarna i täten så drog man iväg upp, förbi universitetet och ner till Kyrkogatan, till Stortorget
och sen upp till den lilla gatan som heter Kungsgatan, upp till Tegnersplatsen. Och vi förde ju ett fasligt väsen för det var ju sjungande och så. Detta blev så störande för Lunds invånare och politiker, att det fick man sluta med. Istället blev det ‘mösspåtagning’ senare på eftermiddagen sista april… och det var ju inte alls lika festligt… Nej nej nej…
JAG FASCINERAS AV skuggan av mystik som vilar över alla historier Nils berättar om. Det måste ha varit så intimt att vara student i Lund på 50-talet. Var det något spex eller liknande så gick nästan alla på samma event. Det var sällan så att det fanns en massa olika event samtidigt som det gör idag, utan när det var fest så var det fest och då gick alla! Spexet Uarda, som Leif Erhagen var med i förresten, var ett av de lite mer kända spexen Nils berättar att många var och tittade på. Dessutom var nästan alla spex och event i AF-borgen, en byggnad Nils beskriver som “ett hus med historia”.
– DET HAR JU varit universitetets huvudsakliga byggnad ända sedan universitetet kom till men det hade varit byggt som besökshus för danske kungen under Skånes danska tid.
NÄR NILS BERÄTTAR om allt som har förändrats på sju decennier så blir jag nyfiken på ifall studenternas tankebanor i sig var annorlunda. Ensamheten Nils kände första året är nog någonting många kan känna igen sig i, men vad tänkte studenterna på då? Hade de lika mycket framtidsångest som vi har?
– DET VAR EGENTLIGEN så här att om man inte läste teologi eller medicin eller juridik så tillhörde man den filosofiska fakulteten och då valde man helt enkelt att börja ett ämne. Och jag hade ju valt historia och Lillemor bestämde sig för botanik. Det var väl ingen som riktigt tänkte på att man skulle ju bli något också. Men nästan alla blev ju lärare.
DET VERKAR SOM att framtidsvalen då inte var lika komplicerade som för oss nu, eller så kanske vi bara är en generation av övertänkare… Nils berättar dock att han tycker det är väldigt viktigt att tänka och ta sitt ansvar kring det som sker runt om i världen. Jag frågar honom ifall han har några visa ord att dela med sig av till Panoramas läsare och han svarar med vikten av socialt ansvar.
– DET DÄR SOM händer utanför universitetet. Och i skolan på min tid så var det
ju andra världskriget. Ja, och sen blev det ju bråken i Orienten också, med Egypten och så. Det skulle skickas iväg någon svensk expedition dit för att verka. Och både Bengt och jag, vi kände efter och jag tänkte “Skulle jag vara till nytta där nere?”. Bengt hade gjort sin värnplikt vid artilleriet. Det var ju inte det de behövde. Nej, jag hade varit i flottan. Det var ju inte det de behövde heller. Men vi var allmänt intresserade av det yttre. Ja, och sen har vi ju levt under järnridåns tid och plötsligt så ramlar den ihop på 90-talet och det är en helt ny situation. Och idag så är det ju en ny situation igen och det är global uppvärmning. Man kan ju göra så som många gör och försöka stänga ute den verkligheten. Men jag tycker inte man kan stänga ute det.
OCH DET ÄR nog mycket sant. Att släppa in verkligheten behöver heller inte vara synonymt med att ha ett tungt sinne i vardagen. Nils stängde aldrig ute verkligheten och snarare motsatt så har det inneburit mycket glädje i hans liv. Även som vuxen har han varit aktiv i Naturskyddsföreningen till exempel och det är något han beskriver som glädjefyllt. Där fann han vänner och bekantskaper. När jag frågar Nils vad det är som varit det bästa med att vara student i Lund så berättar han just om vännerna och de sociala kretsarna som funnits där resten av livet. Både Lillemor och Nils disputerade vid Lunds universitet efter examen och efter några års arbetserfarenhet runt om i Sverige jobbade de med undervisning och forskning vid biologiska respektive geografiska fakulteten. Det var till och med så att de bodde på Studentlyckan med sina tre barn fram till 1965, då de flyttade när deras yngsta son precis fötts. Tillsammans skrev de även boken Farväl till ett kulturarv: om gods och landskap: ett skånskt perspektiv här i Lund. Universitetet och Lund blev alltså centralt i Lillemor och Nils liv även som vuxna, men framförallt var deras studentvänner och kollegor de människor som skulle komma att finnas där hela livet.
– JA, OCH DÅ blir det ju cirklarna. Och det här med Bohlins vänner. De har ju överlevt tills nu. Eller egentligen dött av kan man säga. Men jag tror det var i julas så skickade en Bohlins väninna eller Bohlins hustru en bild av tre unga par. Vi skulle just gifta oss då.•
Av: Isak Wickholm
VAD ÄR DET som försiggår? Vi har att göra med en B-psykos hos reseutskottet. Först Budapest, sedan Berlin och nu Baleal? Och vad gäller framtida resor verkar besattheten kring bokstaven B vara fortsatt tongivande – Lupef styr även skutan till alpbyn Bad Gastein nästa år. Denna bokstavsmani är såklart en förunderlig slump, men kan den ändå vara ett vinnande koncept? Jag var med när Lupef besökte surfbyn som börjar på B och anser mig därför ha mandat nog att yttra mig i frågan.
ENLIGT B-PRINCIPEN så är det alltså Baleal man hamnar i om man strävar efter surf. I denna by vid Portugals kust smyckas huvudgatan av surfbutiker, surfmotell och surfskolor på löpande band. Våtdräkten är så ständigt närvarande att den närmast går att betrakta som en folkdräkt. Och eftersom vi inte bemästrar surfningen själva fick vi tre instruktörer till hjälp. För mig föll lotten på Federico, en surffanatiker av episka proportioner. Ett original till människa som tar uttrycket “trivas som fisken i vattnet” till nya höjder. Han föddes på en surfbräda och skulle förmodligen kunna överleva på bara sjögräs och adrenalin. Eller i alla fall är detta intrycket vi fick. Särskilt när han, mitt i mitt i en lektion, kunde låta en ofantlig våg skölja över honom, stå orörd kvar och vråla “I am the ocean” innan han dök in i nästa våg. Denna solkyssta och långhåriga figur i femtioårsåldern redogjorde sakteliga för sportens grundsteg. Ett flaxande kroppsspråk och intensivt gapande med fraser som “ass to the sky” och “look to the wave”. Efter mer än en timme på stranden av vurmande för surfen släppte
Federico oss ut i vattnet med de uppmuntrande orden “only positive vibes”.
”Jag blev Ferdinand och helst av allt ville jag bara sitta vid min korkek och lukta på blommorna.”
DETTA VISADE SIG vara ett uttalande utan någon som helst förankring i verkligheten. Detta vattendjurs gestikuleringar lät sig inte vänta när vi misslyckats med surfkonstens ädla regler. När vi, eller åtminstone jag, placerat mig för långt fram på brädan, paddlat för sakta eller satt fel fot fram så hytte han med näven i luften, skakade på huvudet och brölade ens namn för kung och fosterland. Tänk er matadoren i Ferdinand, den motståndare som trasar sönder sina kläder och sliter av sig håret när Ferdinand inte vill stångas. Fast i en portugisisk kontext, där matadoren är en excentrisk sur-
finstruktör som tar surfning på högsta allvar. Jag blev Ferdinand och helst av allt ville jag bara sitta vid min korkek och lukta på blommorna.
MIN KORKEK BLEV havsvillan, det boende där vårt Lupef-gäng på femton personer huserade. Ett fyra våningars radhus nära stranden med fantastisk havsutsikt från ett flertal balkonger. Här blev vi bortskämda med frukost varje morgon, dagligt dammsugna rum och ett flertal middagar. En så bekväm tillvaro att dagarna sällan innefattade några större förflyttningar än de mellan villa och strand. Undantag blev ett stopp på den fyndvänliga second hand-butiken i grannbyn samt ett besök på en vingård där vi fick prova goda viner under ledning av en charmant vinkonnässör. Utöver detta tillbringade vi även en eftermiddag och kväll i Lissabon. En huvudstad som fångade hela sällskapets hjärtan med sina pittoreska gränder, läckra sangrior och levande torg. Timmarna som blev över efter de dagliga surflektionerna förgylldes med rafflande Uno-spel, kopiösa mängder toast och
Paradise Hotel. Vardagen i Portugal blev en flykt från studiernas allvar, och kanske även från den lilla prestationsångest som surfningen emellanåt innebar.
DAG TVÅ MED Federico var i liknande regi som den föregående. Hans verbala kommunikation, en mycket högljudd sådan, brast ofta på faktumet att den levererades på väldigt långa avstånd. Inlärningsprocessen försvårades med råge av att kritiken ropades under tillfällen när man under ytan bearbetade en kallsup eller när man desperat duckade vågor. Vid de fall där jag inte haft bröstet tillräckligt högt upp, glömt att kolla åt vågens riktning eller återigen satt fel fot först på brädan möttes jag av uttrycksfulla missnöjesyttringar. Han plaskade med händerna hårt i vattnet, höjde händerna mot skyn och framförde fraser som
“what are you doing?” och “am I speaking chinese to you?”. Trots goda tips ledsnade vi totalt på denna tvära attityd – här rådde konsensus hos nästan alla som hade Federico som coach. Därför vände vi oss till de andra instruktörerna, som var urgulliga svärmorsdrömmar, för att förklara att handledningen inte helt föll oss i smaken.
EFTER TILLSÄGELSEN VAR vi alla, till vår förvåning, överens om att ett skifte hade ägt rum. Federicos hårda ton hade dämpats och ribban för hans godkännande sänktes avsevärt. Det krävdes inte längre stordåd som förut för att han skulle strössla med tummen upp och high fives. Några dunkar i ryggen och hejarop fick mitt agg mot vår coach att så småningom ebba ut, och den fick mig att faktiskt njuta av surfen. Efter allt mitt
VINTERN ÄR KOMMERN. Sveriges befolkning är så matt den bara kan vara när vardagen är grå och trist och man är på vippen att ge upp hoppet, men det finns en ljusglimt: På spåret är tillbaka.
ETT AV VÅRA mest folkkära program, som varje fredagkväll från novembers mörker till februaris gryende vinteridyll vägleder oss genom livet. Vecka in och vecka ut levererar På spåret allmänbildande föda till vårt kulturellt undernärda folk, som i mörkret har blivit rejält hungriga. Men varje år reser sig även bittra kritiker från de mörka hålor jag föreställer mig de huserar sig i, och kastar sin oinspirerade galla: “Lindström & Luuk är för gamla, byt ut dem!”... “På Spåret har blivit för lätt!”. Så pass missriktad kritik går faktiskt inte att bara skaka av sig, och därför vill jag hylla det som verkligen hyllas bör.
VI TAR DET från början. Ingvar Oldsberg föddes den 31 mars… okej, kanske inte så mycket från början. Men han var, tillsammans med den tidigare i höstas bortgångne journalisten Lennart Andersson och TV-chefen Steen Priwin, den visionär som sent 1980-tal såg en lucka i det svenska medieklimatet. Sveriges Television stod då inför oroliga tider, med en avreglering som innebar
eländiga jämrande om denna vansinniga surfmogul, så tvingades jag tillslut, mot mina vänners häpenhet, erkänna att jag såg charmen i Federico.
DENNA OEFTERHÄRMLIGA karaktär hade alltså lärt sig att bli snällare! Och jag lärde mig att kontrollera brädan i ett antal sekunder på grunt vatten, en surfning så gott som någon. Dessa två förändringar till det bättre, samt gassande sol och nya bekantskaper, ligger till grund för min resebedömning. Efter denna resa måste jag slå ett slag för B-principen. Städer på B är ett helt enkelt ett vinnande koncept. Men var går nästa resa? Bangkok, Barcelona eller kanske Borås? Oavsett verkar gänget i reseutskottet ha knäckt koden för framgångsrika resor och det är bara att lyfta på sin hatt och hänga med på nästa. •
att de inte längre var ensamma aktörer på marknaden, allteftersom TV3 gjorde sitt intåg i svenskar hus och hem. Om just På spåret var tänkt till det program som skulle säkra SVT:s fortsatta relevans har jag visserligen inga belägg för, men överväg följande: detta är min text och ingen kan hindra mig att romantisera och något överdriva ett av mina favoritprograms roll i dramat.
OAVSETT VAD TANKEN bakom var
lyckades programmet inom några säsonger locka till sig en stor publik av svenskar som törstade efter kunskapsutmaning. Enligt en undersökning utförd 1993 av Mediamätning i Skandinavien, MMS, hade På spåret en dryg miljon tittare i veckan och var TV 2:s populäraste nöjesprogram. Och tåget fortsatte bara att tuffa på. Oldsberg cementerade sig som grundstenen i programmet under sina 22 år, med författaren och tidigare vinnaren Björn Hellberg i rollen
som domare under nästan lika många säsonger. I mars 1990 kom de upp i 3,7 miljoner tittare, fler än antalet svenska tittare av den legendariska bronsmatchen VM-94! Dessa rekordsiffror står sig ännu idag, och överskuggas endast av obräckbara giganter som Kalle Anka och hans vänner önskar God jul, och Melodifestivalens final. Men 2009 var det dags.
KRISTIAN LUUK?... Och Fredrik Lindström? En komiker och en självbeskriven “populärhistoriker” som kände varandra från Hassan-tiden… Skulle de verkligen kunna axla det enorma ansvar som det innebar att vara programledare respektive domare, speciellt med tanke på deras föregångares popularitet och långlevnad? Luuk beskrev själv i en intervju halvåret innan debuten sina känslor inför att ta över: “Ingvar Oldsberg är kungen. Jag har följt honom sedan jag var ung och brukade ta anteckningar under hans program. Jag känner mig hedrad över förtroendet, [...] och lite rädd.” Lindström hade en klart mer pragmatisk tveksamhet: “Detta innebär att jag inte kan sitta och titta på programmet på fredagarna, och det skulle bli lite konstigt om man försökte vara med och tävla själv.” Efter en lång betänketid tackade han, som vi alla vet, till slut ja. Ända sedan dess, när premiäravsnittet rullades ut den fjärde december och folket ihopträngda framför TV-apparaterna såg på med nervositet och förväntan inför det
som väntade, har den nya duon briljerat.
”Jag tycker mig visserligen ha sett något av ett mönster hos kritikerna: Att de är unga ambitiösa manliga skribenter.”
GENOM ATT BÅDE behålla essensen, känslan och generellt format, och våga sig på förändringar har de under sina hittills 16 säsonger med prakt och elegans lyckats förvalta Sveriges Televisions lilla raring. Husbandet Augustifamiljen byttes ut, visserligen under ett visst ramaskri från såväl sofforna som kultursidorna, med ett nu rullande schema. Tävlingsmomentet “Retur” ersattes med “Vem där?”, som ersattes med “Listan”, som sedan skrotades och ersattes med båda tidigare nämnda moment, och nu senast ersattes dessa av “Närmast vinner”. Tävlande byts ut men kommer också tillbaka, antingen i direkt följande säsonger eller om man är Peter Apelgren med 13 års välförtjänt vila efter att ha vunnit hela tävlingen. Och låt oss inte glömma den viktigaste aspekten, i alla fall om man frågar min far: ljussättningen. Han brister utan undantag varje avsnitt ut: “Amäh, bäst ljussättning
i Sverige eller??” Lika imponerad varje avsnitt, men likaså håller jag med varje avsnitt: de har fanimej bäst ljussättning i Sverige, och inget kommer i närheten.
ÄVEN FÖR DE deltagande har programmet nått en legendarisk status; ett tveeggat svärd att falla på i sin okunskap eller höja till skyarna medan man lyfts till mediesveriges högborg som ett universalgeni. Fredrik Wikingsson beskrev På spåret som “svensk medias Vietnam. Som veteran kan jag inte se programmet längre, det får inte ens stå på hemma för jag börjar skaka så fort jag hör den där vinjettmusiken.” - det handlösa fallet. Samtidigt, hur det känns när man klämmer ur sig ett svar från urgrunden av ens kunskapsrepertoar: “Och den känslan, den är starkare än droger. Den känslan har ingen hittat på ett rejv.” Likt få andra program får Sveriges mest välkända ansikten möjligheten att i bästa sändningstid skämma ut sig, och hemskt som det är tror jag och många andra att även det är en viktig aspekt av vad som utmärker På spåret.
DENNA GRUNDPELARE I vårt civilsamhälle har alltså vissa mage att kritisera, och påstå att de vet vad som är bäst för programmet? Jag tycker mig visserligen ha sett något av ett mönster hos kritikerna: Att de är unga ambitiösa manliga skribenter. Om jag så ödmjukt får räkna in mig själv i denna grupp vill
jag be om ursäkt. Men, det kanske är föga förvånande; jag är en utav oss och av egen erfarenhet kan vi vara odrägliga vid chansen att få bidra med något nytt. Undantaget från denna regel verkar vara DN:s Johan Croneman. Jag blir aldrig riktigt klok på honom och hans envist kritiska texter, men kring detta ämne lyckas någon slags nyans ändå genomsyra artiklarna. Inför förra säsongen skildrade han sin journalistiska relation med På spåret, och gick igenom vad han tidigare skrivit.
2006, I SLUTTAPPEN av Oldsbergs och Hellbergs era, visade han hur ett TV-program kan frammana mycket motsatta känslor: ”Det finns inte en chans i universum att jag skulle stanna hemma en kväll för att titta på ’På spåret’, men är jag å andra sidan hemma så kan åtminstone inget i världen få mig att välja något annat.”
2011, NÄR LUUK & Lindström hunnit leda två säsonger: ”’På spåret’ är fortfarande sevärt nio gånger av tio men det finns numera en slags överlägsenhet som genomsyrar programmet.” De var ännu inte riktigt hemma, något saknades fortfarande även om jag tror min far redan då nöjt kommenterade ljussättningen.
2016: “Nu är de helt hemma och bekväma i sina roller, obesvärade, noll tendenser till den där ängsligheten.”
SLUTLIGEN, 2023: en artikel där han både lyfter fram det som särskiljer På spåret och gör det till SVT:s mest sedda, och skådar mot en inte alltför avlägsen framtid. Någon måste trots allt fundera på vilka som är kapabla att ta över när pensionsåldern är nådd för programledarparet vi alla älskar. De enda två ersättare han kan tänka sig är två av de mest aktuella mediaprofilerna tillika tidigare finalisterna Hanna Hellquist och Ina Lundström. Det är inte ett dumt förslag, och inte hade det varit första gången någon tar steget från buren till domarbordet: både Björn Hellberg och Fredrik Lindström hade tävlat innan de blev domare.
MIN SLUTSATS I detta långrandiga försvarstal börjar kanske närma sig Cronemans. På spåret kan och har precis som många program behövt utvecklas och förnyas under åren, men det är också något speciellt med ett program som bestått i 35 säsonger med i princip samma upplägg och premiss. Visst måste man inte älska varenda aspekt, men alla bör kunna erkänna att det inte finns en like på svensk TV.
– Tage Harby Samuelsson, tvåfaldig vinnare av På styret. •
I OCH MED min rubrik kan man tro att jag syftar på den faktiska vägen hem till Norrbotten. Känner man mig vet man att det inte är en dum gissning då jag spenderat rätt många timmar på att babbla om de logistiska val som finns när jag ska transportera mig hem. Även om det är både komplicerat och olyckligt, kommer denna text handla om något lite mer abstrakt. Om valet mellan mitt hem och livet jag egentligen vill leva. Mellan familj och karriär, mellan dröm och dröm.
JAG TROR ALLA norrbottningar kan återberätta en historia om Euskefeurats toner en efterfest. Solens strålar som gör det svårt att avgöra vilken tid på dygnet det är, kanske i armkrok med en kär vän, sakta nynnandes att det är hit man kommer när man kommer hem. Det är en otrolig
klyscha men med så mycket slagkraft att jag hade kunnat brista i gråt om jag tänkte på det för mycket. Det är nämligen något med norrbottningar och ordet hem. Man kan tänka sig att de största patrioterna är stockholmare eller göteborgare, men tro mig - det är vi. Rätt många kan nog vittna om hur jag fastnat i långa beskrivningar av Norrbotten med djup kärlek i ögonen. Som att det var ett slags fantastiskt väsen ingen förstår. Men det känns ju lite så, som en dikotomi som är både ofrånkomlig och hjärtskärande. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar om, men jag tror att relationen till vad hem är, blir betydligt mer komplicerad när man inte riktigt kan välja. Det är sedan länge att en karriär i vad du vill inte är förenligt med att bo kvar. Hem blir som en olycklig kärlek du egentligen vill ha, men måste
komma över. Jag hade nog inte flyttat om samma möjligheter fanns där.
”Jag blir blödig exakt varje gång jag beskådar Luleskärgård från himlen och
åter landar i det skogslandskap jag känner så väl.”
I DET SVENSKA språket tillhör “hem” ordklassen adverb. Det betyder att hem är en beskrivning på ett tillstånd, att vara hemma eller att inte vara hemma. Men för mig omfattar ordet hem alla ordklasser. Det är ett verb i och med att det är en handling
Av:
Vanja Johansson Kauppi
och en process. Tror många kan förstå mig, att åka upp till norr är likt en religiös akt. Jag blir blödig exakt varje gång jag beskådar Luleskärgård från himlen och åter landar i det skogslandskap jag känner så väl. Jag vet inte ens varför, det är inte så att det kommer försvinna någonstans. Hem är ett adjektiv för det beskriver allt jag vet. Trygghet, värme, solidaritet, mitt land, min kultur och språk. Hem är den största kärleksförklaringen något kan ha. Ett axiom som omfattar allt min existens består utav. Finns inget ord med lika mycket tyngd.
SÅ EN KAN ju undra varför man lämnar, när ens relation till hemma genomsyrar hela ens person så fort man inte är där. Men det är förutbestämt att om man vill vissa saker så kan man inte vara kvar. Det är ingen hemma som är förvånad över att
jag flyttat så långt för alla har ju gjort det. Det tar dock inte bort det faktum att jag saknar det varje dag. Alla jag sett under min uppväxt, alla som utgör den jag är och vad jag kommer att bli, finns inte tillgängliga när jag behöver dem. Att ses några dagar under jul, sen åker man hem på sommaren. Ingen förstår riktigt när man förklarar hur man har det, för de är ju inte där, och jag förstår inte riktigt dem. Jag saknar maten, skogen, luften, älven, hur man för sig och talar. Jag saknar att bli förstådd med en nickning, att vara runt människor som aldrig hävdar sig, aldrig tävlar om att vara störst. Ett folk som alltid hjälper till och ställer upp ovillkorligt. Men framför allt min familj.
MIN FAVORITKOMMENTAR jag får av folk i Lund när jag berättar vart jag kom-
mer ifrån är “men hur, jag hade aldrig kunnat bo så långt ifrån min familj”. Som att jag njuter av att missa alla födelsedagar och att ha “jag saknar dig” som automatiserat förslag på alla sms. Som att jag inte känner skuld för att jag inte vet ännu om jag någonsin vill återvända. Hur accepterar man att inte vara en
del av deras liv, när de är hela ens liv. För det är ju dit man kommer när man kommer hem, men jag vet liksom inte hur det ska hänga ihop. Min saknad och romantiserande bild är ju bara ett sätt att kompensera för rädslan att jag nog inte vill tillbaka. Över att jag egentligen trivs så mycket bättre här. Men vad jag önskar att jag hade kunnat vara nöjd med ett liv i Norrbotten. Det hade gjort vägen hem mindre olycklig. •
Av: Ella Westling
KORRE, PARRAN, TDC, pol kand, sittning, spex, lundensiskt, lundakarneval och studentikost- vad betyder alltihop? Som en nyinflyttad gröngöling i Lund är mycket av det självklara i själva verket inte så självklart och Lund känns kanske inte ännu som hem ljuva hem. Men till alla mina obevandrade medmänniskor, som liksom jag själv landat i Lund denna höst - frukta icke! Än finns det hopp för oss, och jag tror minsann att vi kan hitta hem i denna möjligheternas stad.
DET ÄR KLART att du kan investera i kuddar och krukväxter för att få din lya att kännas mer hemtrevlig, men att hitta hem på riktigt är att hitta en gemenskap. Lund är en stad full med människor i din ålder, i samma stadie av livet, som liksom du själv söker efter samhörighet - det gäller bara att hitta varandra. En
andra familj, en första eller bara någon att prata med på samma våglängd - finns att hitta här.
” Du behöver inte göra allt - men pröva på! Engagera dig i ett utskott, jobba på en nation eller hitta en studentförening som intresserar dig.”
MITT TIPS TILL dig är att hänga med på sociala evenemang; kvällar ute, sittningar och marknader. Du behöver inte göra allt - men pröva på! Engagera dig i ett utskott, jobba på en nation eller hitta en studentförening som intresserar dig. Det gäller såklart att hitta en balans: strunta inte i plugget i umgängets namn, men beröva dig inte heller all socialisering för studiernas skull.
ALLA DESSA SOCIALA tillställningar är dessutom det perfekta tillfället att lära känna staden i sig självt med alla dess kullerstensgator och vackra arkitektur. Snart kan du glida fram genom stan på din hoj utan att dubbelkolla rutten på google maps var femte minut!
MEN TÄNK OM jag inte är välkommen, eller jag missat chansen i början av terminen att ta steget in i gemenskapen? Om det är någonting du ska känna dig i Lund, kära läsare, så är det välkommen. Jag har lagt märke till att på universitetet, till skillnad från grundskolan och gymnasiet, så kan man i princip bara dyka upp lite varstans och snabbt bli inkluderad. Ta steget även om det tar emot.
OCH VEM VET, kanske du redan nästa år istället för att åka hem till jul hos familjen åker hem till Lund efter julen. •
Av: Valdemar Sfier
Vågrät
1. Bra att ha när man reser
2. Biroll i Ensam Hemma, sedermera statschef 3. Stugor är röda tack vare...
4. Världsmedborgarens drink
5. Paus efter studenten
6. Alabama is a sweet...
7. Kurs som får dig att längta hem
8. Miljon...
9. Hör den hemma i solsystemet?
10. “Säg vem som i landet vackrast är”
11. Gör blodet rött
12.Vikingarnas sista vila
Lodrät
1. Riktmärke om man är vilse i Lund
2. Syrisk stad
3. Militär ledighet
4. Jesus första hem
5. Svensk i Iran, släpptes i somras
6. Parrans paradgren
7. Flyttar alltid runt
8. Aldrig omtyckt i sin egen stad
9. Samir Badran
10. Dödade Adolf Fredrik i hans hem
ATT VÄLJA SIN inriktning på polkand är svårt och läskigt. Det känns som att man står inför ett ödesdigert val som kommer styra hela ens framtid. I våras var det min tur att välja. Jag vill nu därför ge några väl valda ord till alla som nu är i samma sits.
JAG ÄLSKAR KLYSCHOR. Jag älskar dem för att oavsett hur töntiga de må kännas bär de oftast på beprövade sanningar. En sådan är att livet består av val. Allt i livet är val: ska jag fortsätta ruttna i sängen eller ska jag lyssna på mitt alarm? Var ska jag sitta? Kan jag unna mig en halvdag? Ska jag äntligen göra den där pastan jag såg på reels eller blir det falafel idag igen? Ska jag göra klart den där inlämningen till imorgon eller ska jag fortsätta med mitt Harry Potter-marathon och gå och lägga mig klockan två?
ETT VAL SOM alla polkandare måste gå igenom är det stora valet kring vilken inriktning man ska välja. Om man ska välja en gammal hederlig kandidat i statsvetenskap eller om man egentligen är en nek-kille. Man kanske känner sig lite quirky och läser samgeo (eller kulturgeografi som det egentligen heter). Man kan till och med inse att politices inte passar en och byter bana för att hitta
sitt riktiga kall. När jag själv stod inför detta vägval greps jag av en överväldigande känsla av att det jag nu väljer är riktningen på resten av mitt liv. Att ett ensamt beslut kommer att avgöra var på Lunds universitet jag kommer få kalla mitt hem.
DET ÄR NÄSTAN lite som (och hear me out) att bli placerad i ett av de fyra husen i Harry Potter av sorteringshatten. Bara att det nu är du själv som är sorteringshatten. Det är inte något man gör utan grundlig självrannsakan. Är man en Gryffindor, en normie med main character komplex som väljer stats? Är man en Hufflepuff som känner att ens största talang är att man är “snäll”, och väljer Samgeo? Är man en Slytherin som går igång på att sparka på samhällets olycksbarn, och väljer nationalekonomi? Eller är man en Ravenclaw som är tillräckligt smart för att byta till en mycket bättre utbildning?
DETTA ÄR INTE ett lätt val. Någon som läser detta kanske har en desperat vädjan om kloka råd och tips. Jag vill gärna hjälpa till. Man ska dock vara försiktig när man ger allmänna råd, speciellt inför ett sånt här individuellt beslut. Jag kan därför bara prata utifrån mina egna erfarenheter.
”Oavsett vad du nu intalar dig själv så kommer du i slutändan jobba för Voldemort (bankväsendet).”
SOM EN SLYTHERIN vill jag ge alla mina aspirerande slytherinare där ute en brasklapp. Jag är verkligen nöjd med mitt val. Mycket i världen styrs av nationalekonomi, så att få verktygen för att förstå samhället bakom kulisserna är inget man ska underskatta. Det är också härligt att få vara i en disciplin som lever mellan två världar. Att vara som på en bro mellan de mjuka och hårda vetenskaperna. Och vem gillar inte känslan av att vara en av de få utvalda som faktiskt förstår ekonominyheterna.
MED DET SAGT, en slytherin är som en slytherin är. Oavsett vad du nu intalar dig själv så kommer du i slutändan jobba för Voldemort (bankväsendet). När de andra husen är på rätt sida helgonavägen är ditt allrum i fängelsehålan som är ekonomicentrum. Och precis som för Harry Potters slytherin kommer du behöva skämmas över saker som andra innan dig gjort.
TÄNK PÅ DET innan du väljer nek. •
Av: Fredrika Andersson
FOTO: UNSPLASH
DET ÄR EN grå och mulen dag i november. Jag kliver på pendeltåget till Malmö som är försenat för femte gången denna vecka, sätter mig på första lediga plats, tittar ut genom fönstret och tåget börjar sakta rulla mot Malmö. Mobilen plingar till i fickan, det är ett sms från en av mina närmaste vänner hemma i Göteborg. “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”. Liknande meddelanden med samma klang och innehåll har dykt upp i mobilen titt som tätt sedan jag flyttade till Lund för drygt ett år sedan; “När kommer du hem igen?” “Det var så längesen vi sågs!” “Det är inte som det var när vi var yngre...”
JAG STOPPAR UNDAN mobilen, tittar återigen ut genom fönstret och ser världen flyga snabbt förbi. Om jag bara skulle ta tåget i motsatt riktning, cirka 3 timmar upp i landet, kommer jag istället till staden där jag vuxit upp, hemstaden skulle jag vilja kalla den. Jag vet ännu inte vad ett lämpligt svar kan vara på dessa meddelanden. Skuldkänslor och saknaden efter nära och kära spökar hos mig ibland, kanske är det hemlängtan, kanske är det längtan efter ett hem som inte längre finns på samma sätt. Samtidigt slås jag av en främmande känsla: Vad räknas egentligen som mitt hem?
LIVET SOM STUDENT känns ofta fartfyllt, stressigt och en termin går allt för ofta alldeles för fort. Man hinner knappt infinna sig i sitt sammanhang innan det är dags att packa väskan inför jul eller sommarlov på annan ort. Jag har länge funderat över denna intressanta kamp mellan Lund och hemstaden. Lund
är en fantastiskt vacker stad som under hösten och våren erbjuder ett sprudlande studentliv vilket lockar många. Bland många unga vuxna finns en stark vilja att få inkvartera sig på ett korridorsrum, klä upp sig i aftonklänning och spatsera till AF-borgen i självsäker stil. En lika stor vilja finns det att ta sig ifrån Lund när staden visar sin mindre charmiga sida. Under sommaren när de flesta nationerna stängt och sommarhettan steker så känns Lund inte lika lockande. Då blir hemstaden helt plötsligt essentiell, för där kanske avståndet till en badplats är något närmare än i Lund. Det är bara att säga stort grattis till föräldrar, vänner och morföräldrar. Vi är äntligen hemma igen, men bara över sommaren...
NÄR JAG VÄL är tillbaka i hemstaden igen det slår mig att tiden hemma känns som en parentes, ett liv som satts på paus och snart kommer återupptas igen. En något rotlös tillvaro utan riktiga rutiner eller syfte. Vänner har flyttat längre bort, vänskapsband har skadats av distansen och föräldrarna har skaffat sig ett eget liv utanför oss barn. Men mitt barndomshem finns kvar, helt orört. Barndomsrummet står där, barnsligt inrett och stökigt. Allt känns bekant men ändå främmande på samma gång, och besöken hemma blir aldrig riktigt som jag föreställt mig.
VIPPS ÄR SOMMAREN över och jag sitter på tåget ner till Skåne igen. Jag kommer in i rutinerna jag saknat så mycket när jag varit borta. Jag sitter och pluggar på mysiga cafeer, äter goda middagar med vänner och jag studerar,
något abstrakta, teorier om världen i mina tunga läroböcker. Jag njuter av den tillvaro jag har skapat mig här, mitt eget lilla sammanhang och kanske är Lund hemma ändå, för tillfället i alla fall. Samtidigt är det bara ett begränsat antal år som mitt liv kommer se ut som det gör nu. Jag kan därför inte hjälpa att se bortom åren som student och fundera på framtiden. För framtiden som den ser ut just nu kommer nog att innehålla mycket mer borta än hemma. Utbyte, praktik, framtida anställningar, spännande nya möjligheter. Framtiden målar upp sig framför mig, färgstark och spännande, men troligtvis kommer denna utspela sig många, många kilometer från hemstaden. Samtidigt värker det i bröstet när jag tar upp mobilen i fickan och läser min bästa väns meddelande på nytt: “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”
JA DU MIN vän, den som det visste. När får jag återigen känna mig hemma på samma sätt som man gjorde när man var barn? När kommer jag veta var jag ska bo i framtiden, var min utbildning ska ta mig och vem jag kommer att bli? Kanske jag aldrig kommer hem igen min vän, inte på sättet vi båda föreställer oss och längtar efter. Det känns som det kommer ta många år innan jag på riktigt kommer hem igen. Men det skriver jag inte såklart utan svarar bara med: “Jag vet inte“. Sen plockar jag ihop mina grejer och stiger av pendeltåget på väg mot en ny dag fylld av lärande, läsande och längtan hem. •
Av:
Axel Alterius
ALLA SOM HAFT oturen att ha någon sorts konversation med mig har troligen fått höra om de 3 åren jag och min familj bodde i Prag, huvudstaden i Tjeckien. Jag flyttade dit som 9-åring och flyttade därmed hem när jag var 12 (9+3=12, märks att jag läser nek2), och flytten dit var definitivt en av de mest dramatiska perioderna i mitt liv, men jag tror faktiskt att flytten hem har haft en större påverkan på vem jag är idag. Flytten hem är i alla fall något jag reflekterat över betydligt mer under åren.
ATT FLYTTA TILL Prag var, dittills, det absolut läskigaste jag någonsin hade upplevt. Efter att ha haft en 5 min promenad till skolan hela mitt liv och knappt rört mig mer än 5 km bort från mitt hem i vardagen, var en flytt till ett land över 1 000 km bort minst sagt skräckinjagande. Något som jag alltid tänkte på var dock att detta inte skulle vara för evigt. Vi skulle flytta tillbaka till samma hus, jag skulle få träffa mina vänner igen, vi skulle helt enkelt flytta hem. Den tanken var något jag väldigt ofta återvände till under de åren, och, till slut, blev den sann. Vi flyttade hem, tillbaks till samma hus och jag började mellanstadiet med min bästa vän, så slutet gott, allting gott helt enkelt. Eller?
NU KANSKE DET låter som om jag konstant ville lämna och flytta tillbaka till Sverige, men så var självklart inte fallet. De första månaderna var de svåraste, men med tiden lärde jag mig språket (engelska, jag gick på en engelsk skola, jag kan inte ett ord tjeckiska), jag lärde känna mina klasskompisar,
fick vänner och jag upptäckte att Sverige är jävligt dålig på att fira halloween. Men hur allt detta skulle påverkas av min oundvikliga flytt tillbaka till Sverige var något som jag inte ens insett förrän min allra sista termin i Prag. Jag visste att oavsett vad skulle jag flytta tillbaka till Sverige och kunna återvända till det liv jag hade innan vi flyttade. Men det var under min sista termin som jag började inse att detta även skulle innebära att jag nu lämnade det liv som jag hade i Prag, och att det var något jag aldrig skulle återvända till.
”Jag längtade efter att få flytta tillbaka hem, men detta innebar att jag behövde lämna det hem jag hade nu”
JAG KÄNDE MIG fast i någon slags konstig limbo där jag längtade efter att få flytta tillbaka hem, men detta innebar att jag behövde lämna det hem jag hade nu. Det här är någonting jag fortfarande tänker på. Helt plötsligt skulle jag lämna ett hem som jag aldrig skulle återvända till, något som var helt nytt för mig då. Jag var inte direkt ledsen under den här tiden, kanske för att jag ändå var väldigt glad att få flytta tillbaka till Sveri-
ge, men jag tror mest från chocken att jag först då förstod att det här främmande landet hade blivit mitt hem utan att jag ens insett det.
”Kanske
är det så att allt som krävs för att en plats ska bli ett hem är att man vänjer sig vid den?”
JAG HADE HÖRT talas om uttryck såsom “home is where the heart is” och “home is where you make it”, men jag tror inte att jag riktigt förstod dom förens då, framförallt inte att det skulle kunna ske utan att jag ens var medveten om det. Förhoppningsvis har jag gett dig (du som läser) något att fundera över. Jag är rädd att jag själv inte har mycket mer insikt in i detta än att påpeka mina upplevelser, 10 år senare och jag är inte direkt närmare ett svar nu än var jag var då.
KANSKE ÄR DET så att allt som krävs för att en plats ska bli ett hem är att man vänjer sig vid den? Jag tänker fortfarande ofta på de här 3 åren, och jag vet heller inte riktigt hur stor påverkan de har haft på mig som person idag. Det enda jag vet säkert från mina år i Prag är att den bästa parken för att hitta coola pinnar man kan fäktas med är Petřín. •
FOTO: STATENS FASTIGHETSVERK
PÅ TEMAT HITTA hem har vi i detta nummer valt att besöka några av våra fantastiska medlemmars boenden. Vi var helt enkelt nyfikna på att se hur folk har skapat sina hem i en stad som inte direkt har ett överflöd av bostäder. Vi har varit både på Delphi i norr och Ulrikedal i söder och lite däremellan. Om vi inte lyckas övertyga er att lämna ert hem för att flytta så har vi möjligen givit er en bättre inblick i hur några av våra medlemmar trivs i sina bostäder. Vi delar såklart även med oss av hur vi själva bor! Allt gott och klart slut!
VÅRT FÖRSTA BESÖK görs hemma hos valberedningsordförande Malin Ryrberg och hennes korridor på Ulrikedal. I hennes korridor bor det 8 studenter som delar på ett kök av modellen mindre samt två duschar. Att köket är lite mindre gör att det blir färre sociala ytor men däremot finns det en mycket trevlig balkong för de soliga dagarna (alltså inte när vi var där). I köket är det ganska städat men de blommor som står där har sett bättre dagar. När vi rör oss mot Malins rum inspekterar vi självklart duschen som får anses vara i det skick man förväntar sig. Malin bor på 17.3 kvadratmeter med klassisk AF-förvaring. För en hyra på 3500 kronor ingår även möbler vilket ger Malin begränsat handlingsutrymme när det kommer till möblering. I rummet ingår även en porttelefon som vi självklart funktionstestar. Rummet har ett stort fönster och eftersom Malin bor på högsta våningen ger det en trevlig utsikt. Innan vi tackar för oss visar Malin sin matta och förklarar att där har ju faktiskt reportern Mattias sovit! Med det tackar vi Malin!
VI BESÖKER ELSA en regnig kväll i november och det känns ändå som att hon är glad att se oss. I köket är det fullt ös vilket inte är ovanligt enligt Elsa. På Parentesen är det nämligen hela 20 personer som delar på ytorna i köket som förvisso är stora. Köket är i Elsas korridor en social plats där det sker en del gemensamma aktiviteter varav många innefattar många enheter av olika slag. När vädret tillåter finns det även en stor balkong med utsikt över Parrans trevliga innergård. I köket finns en gemensam TV och Elsa berättar med nedstämd röst att det faktiskt har funnits både PS4 och Apple TV men inbrottstjuvar lät dem inte behålla något av det, inte ens deras pant. På vägen till Elsas rum passar vi även på att ta en kik in i den gemensamma duschen vilken absolut får klassas som fräsch. Väl inne i Elsas rum möts vi av en hemtrevlig stämning, en toa som har allt förutom en dusch och mycket förvaring på klassiskt AF-vis. För sina 17.7 kvadratmeter betalar Elsa 3406 kronor. Med det centrala läget som Parentesen har tror vi inte att det är några problem att göra av med pengarna som blir över av en låg hyra på spontana utgångar och pubhäng. Tack för att vi fick besöka dig Elsa!
LÅNGT UPPE I norr öppnar reportern Hugo själv upp sitt hem. Han är noga med att påpeka att det faktiskt inte är så himla “off” att bo på Delphi. Han vill även påpeka att en av fördelarna är att det är nära till bussen så det låter aningen motsägelsefullt. I den relativt nyrenoverade korridoren på högsta våningen (Penthouse) bor 12 personer som delar på ett relativt stort kök. Det finns även en stor balkong med många soltimmar de dagar som vädret tillåter det. Hugo betalar 4800 kronor för sina 20 kvadratmeter med gott om förvaring och ett nyrenoverat badrum med dusch. Valet av badrumsmatta går att diskutera men vi vill inte hamna i någon dispyt med AF så vi lämnar det där.
PÅ DELPHI FINNS det ett rikt djurliv med både ekorrar, harar, kaniner men tyvärr även råttor som Hugo tror beror på att folk slänger sopor utanför soptunnorna, något som förövrigt gör honom mycket upprörd. Från högsta våningen i C-huset har man nämligen full uppsyn över alla som tar sig in och ut från bostadsområdet men även sopstationen. Man kan väl erkänna att det är en liten bit att ta sig upp hit till norra Lund men väl här uppe har man nära till mycket: Willys, Donken, Pizzeria och apotek. Allt man behöver helt enkelt! Tack för det Hugo.
Hemma hos: Amanda Müller (Adelgatan 12)
NÄR VI BESÖKER Amanda är det i egenskap av gäster på hennes förfest, mycket trevligt! Vi konstaterar att det finns en tydlig villa-känsla i Amandas hem. Det stämmer att det faktiskt är en villa där Amanda är en av de 7 personer som bor i ett kollektiv. Ett stort och rymligt kök, ett trevligt vardagsrum samt en tvättstuga skapar trevliga sociala ytor. Det råder en viss informationslucka när det kommer till storleken på Amandas rum men Mattias uppskattar det till någonstans mellan 12-15 kvadratmeter. Amanda har bott här i 3 år och trivs mycket bra. Trevligt umgänge och lyckade fester är ett återkommande koncept, berättar Amanda. Skulle man vilja ge sig ut på stan är det
inte heller några konstigheter då Amanda bor i stort sett mitt i smeten, även kallat krypavstånd. Adelgatan 12 är även en given plats för både förfest, mellanfest och efterfest vilket även vi som reportrar kan skriva under på. Med detta tackar vi Amanda för husesynen och tack för att vi är bjudna hit på förfest!
Hemma hos: Mattias Olsson (Kristianstad Nation)
PÅ TORNAVÄGEN 7 svänger vi in på en av de flera Tornanationerna; Kristianstad nation, i folkmun kallad Krischan. På våning 1 Söder hittar vi in hos recensent Mattias Olsson. Mattias delar den korridoren med 8 andra studenter. Den breda korridoren, berättar Mattias, ger utrymme för att samla många människor och till och med en och annan korridors-sittning. På sina 20 kvadratmeter för 4350 kronor kan Mattias njuta av eget badrum med dusch (relativt nyrenoverat) och dessutom en egen balkong (som förvisso har den mindre vackra utsikten av Helsingkrona…) I köket finns det bra arbetsytor, mycket plats att hänga och framför allt Singstar på PS3! I övrigt tycker Mattias att det bästa med Krischan är sina korridorskamrater, närheten till öl (2 trappor) och den ständigt mysiga stämningen i korren och huset. Vi tackar Mattias för den göingska rundturen!
Av: Hugo Werner och Mattias Olsson
Av: Gabriel Hof
HITTA HEM, hitta hem, hitta hem, ibland känns det som att det är det enda jag gör, att försöka hitta hem. När man väljer att plugga Pol. Kand gör man ett aktivt val att inte riktigt välja karriär än. Det är en bra grund att stå på, speciellt med tanke på hur många grundkurser man proppar i sig innan man faktiskt gör något form av val, men vad är det egentligen man ska vara bra på? Svaret på den frågan flyter fortfarande över huvudet på mig och istället för att hitta det åkte jag till Nederländerna för att komma tillbaka till mina (vaga) rötter och kanske hitta ett nygammalt hem?
NEDERLÄNDERNA ÄR LANDET där min farfar växte upp. Han dog tidigt så det är inte riktigt några nostalgiska skäl där egentligen, men det har länge varit något som dragit mig dit och i det här fallet var nog för att ta mig till Erasmus School of Economics i Rotterdam. Precis som i de bästa delarna av Lund inkorporerar holländarna gärna växtlighet tillsammans med sina gulliga små hus, en stor uppgradering är dock kanalerna, som ser till att man aldrig är mer än 10 minuter från vattnet. Om man bortser från att landet är helt platt, vilket påverkar en mycket mer än vad man tror, är Nederländerna ett fantastiskt land att bo i. Folket är vältränade (det går inte att hitta en enda holländare utan en landhockeyklubba utstickandes ur ryggan), välklädda och hårt arbetande och det finns ingen som vill passa in här mer än jag.
NÄR DET KOMMER till Nederländerna är det första jag tänker på språket. När jag äntligen laddade ner Duolingo någon vecka innan avfärd slogs jag av hur ofattbart enkelt det var att förstå. Jag sopade igenom bana efter bana och började lite lätt tänka för mig själv att de här holländska generna jag bär på minsann inte var för intet. Jag har alltid tyckt att många gett språket för mycket skit och att det faktiskt har sin charm, nu när det visade sig att jag var en naturbegåvning fanns det väldigt lite som pekade på att Nederländerna var landet för mig.
PROBLEMEN BÖRJAR NÄR jag lämnade den trygga Duolingo-bubblan och började interagera med holländarna live. Här nere tar de mig initialt för en av sina egna, vilket jag är lite stolt över, men det har haft nackdelen av att folk brukar inleda interaktioner med mig med långa meningar av vad jag bara kan anta är fullkomligt skitsnack. Om jag hade köpt ett par Apple Vision Pro och de hade haft någon form av autotext-funktion hade det kanske funkat, för att läsa språket går bra, men det är just när de börjar prata som problemen uppstår. Det är som att någon tagit ett gäng danskar och låtit de härja fritt i Amsterdams Red Light District och sen bett dem komma upp och prata med mig, vilket i och för sig inte är helt omöjligt.
NEJ, HOLLÄNDSKA ÄR för svårt att förstå. Det har dock inte hindrat mig från att försöka låta holländsk när jag exempelvis betalar i kassan eller när
damen bredvid mig på en fotbollsmatch började prata med mig. Jag har sett mycket fotboll och vet att det egentligen mest handlar om att matcha ljud och gester till det som händer. I det här fallet hade Sparta Rotterdam släppt in två genomusla mål mot jumbogänget Almere City, och då var det ganska enkelt att hänga med i missnöjet och låta den universella fotbollssupportern komma fram. Jag hyser dock en rädsla för att det skiner igenom, kassainteraktionerna är så pass korta att jag lämnar innan jag får reda på om de är mig på spåren, men den holländska damen måste till slut tyckt att jag var bra konstig som bara satt och nickade med i vad det än var hon sa. Det ilade i mig, jag ville kunna fortsätta konversationen, men det gick helt enkelt inte att lära mig holländska på en sekund. Att byta till engelska var heller inte ett alternativ då det hade gått alldeles för lång tid sen hon inledde kontakten.
JU LÄNGRE IN jag började komma på min resa, desto mer började känna att min relation till holländarna, precis som Rotterdams centraalstation, var lite sned. Mycket såg bra ut på papperet, men när det väl kom till skott funkade det inte riktigt. Trots det fortsatte min kamp för att passa in i mängden och den skadades inte av att jag flyttade in i en lägenhet där två holländare bodde sen innan. Två perfekta möjligheter att hitta hem.
BÅDA TVÅ HAR hållit sig iväg från lägenheten mycket, men när det funnits
tillfälle att hänga har jag huggit direkt. Den ena killen, som vi kan kalla för “Party-Niels”, då det enda han ville veta om mig när jag intervjuades för att få lägenheten var hur mycket jag gillade att festa, käkade jag middag med ett par gånger i början. Då kom det fram att både han och Sam har flickvänner, vilket förklarar frånvaron på veckodagarna, men även att i princip alla holländare åker hem till sina småbyar på helgerna, vilket i sin tur förklarar helgfrånvaron. Men det jag framförallt tog med mig var att det fanns en schism mellan Party-Niels och Sam där den förstnämnde trodde att Sam försökte undvika honom. Där och då kände jag lite samma sak, fram tills det att jag stötte på honom tillsammans med hans flickvän för första gången. Efter en kort konversation på kanske 10 minuter brast tjejen ut att hon skulle ha en födelsedagsfest en månad senare och att jag var hjärtligt välkom-
men. Jag hade hört att holländarna skulle vara raka, men den här typen av tvära kast var jag kanske inte beredd på.
EN MÅNAD SENARE hade jag träffat på Sam i lägenheten max 5 gånger till, men födelsedagsfesten var fortfarande aktuell och rakheten var lika tydlig även i det här forumet. På bara några minuter hade jag fått hälsa på marsvinen som Sams tjej, vars holländska namn var nästintill omöjligt att uppfatta, hade i sovrummet, fått reda på hyran på lägenheten (700€) och blivit varse om att hon och hennes bästa kompis en gång golfat med prinsessan Amalia av Orange. Högt och lågt var det, men höjdpunkten var absolut när fritösen eldades på i köket och det med jämna mellanrum dök upp friterade godsaker på bordet där vi satt och spelade kort. En bättre beskrivning av holländarna som grupp än att de har marsvin på rummen, friterar allt vid
FOTO: LINA JONN, WIKIMEDIA COMMONS
givet tillfälle och golfar med landets prinsessa kan jag faktiskt inte värka fram. Sams tjej hette förresten Julia, det tog ett tag att få reda på.
DET VAR EN trevlig kväll, men efter det har vi återgått till samma form av sporadiska kontakt och på det har även Party-Niels tagit sitt pick och pack och flyttat. Relationen mellan mig och holländarna har blivit sned. När de närmar sig lyckas jag inte få fram en fullgod holländsk fasad och när jag närmar mig är de allt som oftast inte hemma. Kanske hade jag behövt ett av farfars goda råd för att få det här att funka på riktigt? Svaret på det är jag tyvärr rädd att vi inte kommer få, men något hem bland holländarna verkar jag inte vara redo för än. •
Av: Vera Kettner
LINA JONN VAR en av de första kvinnliga porträttfotograferna i Sverige: Tack vare en stor nyfikenhet och driv lyckades hon, som kvinna i slutet av 1800-talet, utbilda sig utomlands och öppna en egen fotoateljé. Min morfar, Linas barnbarn, skrev en bok om fotografen Lina Jonn. Där skildras hennes yrkesliv, Lund mitt i förändring, samt en stark och kärleksfull familj.
OLOF G TANDBERG, min morfar, var utlandssekreterare vid Kungliga vetenskapsakademien och författare. Han var engagerad i frågor rörande etniska minoriteter och skrev flera böcker om ämnet. Morfar gick bort tidigare detta år, vilket såklart har skapat sorg och eftertanke. Det var i och med detta som tidigare i veckan mitt intresse väcktes för en av min morfars böcker, boken om Lina Jonn. Jag bläddrar igenom boken och plötsligt, ett porträtt av Lina och hennes syster Erika. Hon har min morfars ögon.
LINA JONN LEVDE ett liv ovanligt för en kvinna på 1800-talet. Hon var det sjätte barnet i en skara på sju. Vid deras pappas plötsliga bortgång blev den äldsta sonen Jonas ansvarig för pappans företag och familjens ekonomi. Trots detta lyckades systrarna Lina och Erika utbilda sig utomlands, vilket i sig var ovanligt för deras tid. Familjen hade inte överdrivet god ekonomi, och kvinnors utbildning prioriterades sällan. Det var den starka sammanhållningen i den stora familjen som gav upphov till deras möjligheter, boken min morfar skrivit är fylld av livliga och kärleksfulla brev syskonen emellan.
TACK VARE DET starka bandet syskonen emellan kunde Lina, med studier i tyska och franska i Lund i bagaget, ge sig iväg till Schweiz till en flickpension. Där fortsatte hon sina studier i språk. Lina arbetar som 19-åring i England som lärarinna och fortsätter sina språkstudier själv. Hemlängtan tog henne tillbaka till Lund igen, men hon for tillbaka till Schweiz en gång till för att
utbilda sig inom målning innan det bar hem igen.
LINA HADE PLANER på att vara lärare i språk och målning, när hon tipsas av sin bror Paul att söka arbete hos hans bekant Per Brandt som startat en fotoatelje i Helsingborg. Porträtt- och ateljefotgraf var nya yrken, och därför inte lika starkt begränsat till män. Lina frågar och Brandt tackar ja, och Lina får med sig hennes systrar Hanna och Maria som hjälper till och blir assistenter i ateljen. Lina blir själv kompanjon till Brandt. Fotostudion går bra, men Lina vill mer. Samarbetet bryts och med ekonomisk hjälp av syskonen Jonas och Maria kan Lina hyra en lokal i Lund.
SÅ KOMMER DET sig att Lina öppnar sin egen fotoateljé på Bangatan 6 i Lund 1891. Det är som sagt Maria som finansiellt bidrar till ateljen och blir därmed delägare. Hela familjen hjälper dock till, från inredningsråd till retuscheringhjälp. Porträttfotograferingen går utmärkt och Linas studio etablerar sig bland Lunds befolkning. Lina Jonn var detaljerad i sitt arbete och dokumenterade utförligt sina metoder för fotograferingen, något
som går att hitta i dagböcker. Utöver porträtten i ateljén var Lina Jonn ute på gatorna för att avbilda staden och dess växande studentliv.
” Lund, den lilla hemlighetsfulla staden, som man aldrig blir klok på: sluten, ogenomtränglig: vänlig, men icke med öppna armar /.../”
LUND UNDER DEN andra hälften av 1800-talet var nämligen en stad i förändring. Urbaniseringen och industrialiseringen var det som intresserade Linas pappa, Jöns, som såg sin chans att flytta familjen till staden. Lunds invånarantal ökade exponentiellt under Linas uppväxt, från 3000 till över 15000 på några år. De små röda envåningshusen i tegel vi alla känner igen runt om i staden är ett exempel på hur man snabbt försökte mätta den stora efterfrågan på boende.
Även universitetet började växa till sig. Biskop Gottfrid Billing beskrev studenterna på universitetet som flitiga och intresserade av politik, men anmärkte på deras bristande humor. Morfar citerar Lina Jonns efterträdare, Per Bagge, som beskriver vår stad, “Lund, den lilla hemlighetsfulla staden, som man aldrig blir klok på: sluten, ogenomtränglig: vänlig, men icke med öppna armar: allvarlig och arbetsam som ett kloster, dit man icke går in godvilligt, men ändå lämnar med saknad; som man tror sig kunna fly, men dit man kommer igen”
LINA VISADE SITT intresse för Lund genom de många bilder hon tog för att skildra staden. 1893 tar Lina ett porträtt på kung Oscar II som besökte universitetet, ett porträtt som blev väldigt omtalat och uppskattat. Fotot sprids landet runt och Lina blir välkänd, hennes rykte som fotograf stiger. Lina, Maria och Per Bagge dokumenterade högtider, studentfiranden och första maj-demonstrationer. De fotade de arbetande på Lunds Bryggeri, arbetet inne i de nya fabrikerna och tog många foton av Lunds stadsvy.
MORFARS FACINATION FÖR sin farmor och hans hängivna arbete med att samla och dokumentera familjens brev har varit avgörande för att Lina Jonn idag erkänns som den fotografiska pionjär hon var. Lina Jonn gick bort endast 35 år gammal av hjärtsvikt i samband med födseln av sin son John Tandberg, morfars pappa, 1896. Linas syster Maria tog över ateljen men behöll dess namn, som sen såldes till Per Bagge. Sonen
John växte upp här nere i Lund, på Stora Tomegatan, omhändertagen av sina mostrar, i linje med familjens starka tradition av sammanhållning. Varken han eller morfar fick lära känna Lina, ändå levde hon kvar i dem båda. Båda männen hade en kärlek för Lund. Morfar hade hennes ögon.
LINAS BILDER SKILDRAR ett Lund som inte längre finns, men
som oförnekligen känns igen. Morfars bok skildrar en släkt som inte längre finns kvar, men spåren av dem finns där än. Huset på Stora Tomegatan är fortfarande i familjen. En minnesplatta på Bangatan 6 in vigdes 2023 i Lina Jonns minne. Det finns ett pågatåg med hennes namn sedan 2013. Det går även att hitta Lina Jonns foton på Nationalmuse um, Moderna museet, och i morfars bok. •
Av: Elsa Holmén
TRE VECKOR EFTER det amerikanska
valet sitter jag i Austin, Texas. Trump har precis vunnit valet och medan vi svenskar fruktar de nästkommande fyra åren är stämningen på topp här. Hur kan det egentligen vara så, att personer som jag har så mycket gemensamt med, kunde rösta fram en person som mitt land ser som en jubelidiot som vill avbryta globalt samarbete och riskerar internationell säkerhet? Jag gör mitt bästa för att försöka förstå.
KLOCKAN ÄR 06.09 och jag har precis vaknat i Austin, Texas. Det är knappt tre veckor efter det amerikanska presidentvalet och jag är i the land of the free, där de precis röstat fram en Donald Trump som president en andra gång. Valresultatet kom som en chock för många svenskar, jag tror det beror på den komplicerade tanken att helt normala människor har röstat fram en, om jag får citera min egen republikanska kompis “misogynistic, rude, not nice person”. Så vad var det som fick människor att rösta fram en dömd federal brottsling som inte tror på globalt samarbete, som har gjort radvis med kontroversiella uttalanden och som anses försöka underminera det demokratiska systemet? Från ett svenskt perspektiv, med den verklighetsuppfattningen vi har och den bilden media visar är det nästan omöjligt att förstå. Därför ska jag, med några små anekdoter, försöka förklara det perspektiv jag lärt känna här, som inte ändrat mina åsikter, men som gör det lättare att i alla fall förstå hur valet kunde gå som det gick.
JAG MINNS DEN första gången en tjej i min egen ålder berättade att hon var emot abort. Det var i augusti 2019, jag var 17 år och befann mig på mitt första football game för skolans lag. Visst hade jag förstått att abortmotståndet var en het debatt i USA, under samma vår hade vi i min gymnasieklass följt debatten om det nya abortförbudet i Alabama. I media visades bilder på gamla, vita män, som beslutat om att kvinnor inte längre fick bestämma över sina kroppar och jag äcklades. Men hur kunde min klasskompis Ally, som jag uppfattade som en smart och rolig tjej, också vara en kvinnohatare och dum i huvudet? Mina tankar gick inte ihop. Men så gick det några veckor, kanske måna-
der, och jag insåg att inte var ett självodlat kvinnohat som gjort Ally till abortmotståndare, det vara bara så att hon aldrig tagit del av det perspektivet som jag växt upp med. Om du blivit lärd att abort är mord, hur enkelt är det då att själv bilda uppfattningen att ett “mord” inte är ett mord? På samma sätt som mina lärare såg mellan fingrarna när eleverna smet iväg tidigt på fredagar för att delta i Greta Thunbergs “Fridays for future” gjorde mina amerikanska lärare likadant när klasskompisarna lämnade tidigt för att delta i abortdemonstrationerna “March 4 life”. Och precis som mina svenska klasskompisar gjordes det kanske inte av största engagemang, men det var ett “fint sätt att visa sitt stöd”. Ett enkelt sätt att göra något bra. Fast två helt olika saker.
”I ett samhälle som frodas av oljeindustrin och där nyhetsbyråerna ägs av samma inflytelserika personer som gynnas av oljan, där kanske inte konsekvenserna av global
warming lyfts fram i första hand.”
DET BLEV LITE av en kulturkrock när min biologilärare ställde sig i mitten av klassrummet och hånade det vi kallar “global warming” och killen som satt bredvid mig ställde sig upp och skrek “fake” samtidigt som resten av klassen applåderade, men Mr. Utheim var ändå en av mina favoritlärare killen bredvid mig var en av de mest godhjärtade personerna jag träffat. Det är bara så att i ett samhälle som frodas av oljeindustrin och där nyhetsbyråerna ägs av samma inflytelserika personer som gynnas av oljan, där kanske inte konsekvenserna av global warming lyfts fram i första hand. På varken republikanska FOX eller demokratiska mediekanaler som CNN är klimatförändringarna något som lyfts upp i större utsträckning. Medan vi tar del av klimatnyheter dagligen, är det något som lätt går amerikanerna förbi, och varför skulle de prioritera ett problem som i deras verklighet inte får någon plats? Och dessutom behöva betala tax money för det?
NÄR JAG SITTER på friendsgiving med samma personer som jag gick i high school med, är det många som avundas att jag får betalt för att gå på universitetet. Flera har hoppat av skolan för att det är för dyrt, och då ska ni komma ihåg att Leander, Texas, inte direkt är USAs mest ekonomiskt utsatta område. Här sitter jag med övre medelklassbarn, vars föräldrar sparat för att betala deras hundra tusentals kronor dyra utbildning, men så skedde inflation och helt plötsligt steg matpriserna och elpriserna och inte minst bensinpriserna och så ska man betala sjukförsäkring och utbildning och tillslut går det inte ihop. Alla på midda-
gen är överens: det är Bidens fel. De alla precis röstat för första gången och alla har röstat samma, för ett mer individualistiskt samhälle där staten ska avskalas i största möjliga utsträckning för att vanliga amerikaner ska betala mindre i skatt. Det här med välfärdssystem som jag pratar om, det kan dem inte förstå alls, hur fungerar det egentligen? “Ni betalar ju så mycket skatt, har ni råd att göra någonting annat?”. De frågar om Sverige är kommunistiskt, jag svarar att det är socialdemokrati. De har aldrig hört talas om det. De ser inte ironin i att det som vi betalar i skatt, det betalar dem ur egen ficka. Det är de utgifterna som gör att
DEN 19 NOVEMBER 2024 var det 1000 dagar sedan kriget i Ukraina bröt ut. Jag tror knappt någon av hos förstår hur lång tid det egentligen är. Den 24 februari 2022 förlorade jag ett hem och sedan dess har jag alltid försökt finna min väg tillbaka. Men när man inte kan hitta hem till fots, med tåg eller flyg – då kan man alltid ta köksvägen.
DEN 19 NOVEMBER 2024 var även min 22-årsdag. Och man vet att man verkligen börjar bli gammal, när det enda man önskar sig är att komma hem. Så jag tog mig till den närmsta platsen jag kunde finna, Sveriges första ukrainska restaurang, som nyligen öppnat i Malmö. Hos Babusia serveras traditionell ukrainsk mat, för allmänheten att åtnjuta. Här kan man få prova på bland annat:
Varenyky - ukrainska dumplings med salt eller söt fyllning, jag är särskilt förtjust i dem med potatis eller körsbär.
Borsjtj med pampushky – ukrainsk rödbetssoppa med fluffigt vitlöksbröd.
Kåldolmar eller som det heter på ukrainska: holubtsi
Ingredienser:
• 150g kokat ris
• 1 vitkålshuvud (ca 1300g)
• 500g blandfärs (går att ersätta med kokta belugalinser för vegetarianen)
• 1 lök
• 1 morot
• 2 lagerblad
• 4 hela pepparkorn
• Salt efter smak
• 0,5 liter kokande vatten
• 1-2 förp krossade tomater
vanliga medelklassamerikaner inte längre har råd med mat, och som desperat röstat på Trump för att de hoppas på mer pengar i den egna fickan. Det ska sparas in på utgifter som stöd till Ukraina, ett krig som inte drabbar amerikanerna själva, eller parisavtalet, en utgift utan mening eller resultat, för att amerikanerna åter ska kunna köpa sina egna vapen och tanka sina bilar med bensin. “Vad ska du göra med alla dina pengar sen?” frågar jag killen bredvid mig på middagen. “Betala min utbildning och min sjukförsäkring” svarar han. •
Av: Veronika Gréen
Deruny – ukrainska rårakor. Kyckling Kyjiv – panerad kycklingfilé fylld med dillsmör, en riktig ukrainsk klassiker!
DET UKRAINSKA KÖKET är kanske inte vid första anblick särskilt flashigt eller för ögat smakrikt, men om man kan hitta de djupa smakerna i det enkla, föra fram dem i ljuset där de hör hemma - då har man lyckats . Jag ska dela med mig av en enkel tvårättersmeny som du sent kommer att glömma . Den enda nackdelen är väl att du lär stå i köket ett tag, men oj vad det är värt det!
FÖRST PÅ TUR är ett recept som verkligen får mig att känna mig hemma, ukrainska kåldolmar. Du kanske känner till de svenska, de som serveras med gräddsås och lingon, men dessa får istället stå och puttra i mustig tomatsås. Det var även kåldolmar jag avnjöt hos Babusia, dock kan det aldrig bli bättre än när ens alldeles egna babusia tillagar dem. När mormor är kvar i Ukraina, då får man ta saker i egna händer.
Servera med:
Ris, potatis eller smetana
Gör så här:
1. Koka vitkålshuvudet (hela), tills bladen har mjuknat lite (de ska fortfarande vara lite hårda). Låt svalna och avlägsna bladen från huvudet.
2. Fyllning: Hacka löken och riv moroten, blanda med det kokade riset och färsen (alt. de kokta linserna). Salta efter smak.
3. Fyll vitkålsbladen med fyllningen, ungefär 2-3msk för ett större blad, 1-2 msk för ett mindre blad. Gå på känsla! Jag brukar lägga fyllningen i botten av bladet, vika över den nedre delen en gång innan jag viker in kanterna. Sen är det bara att rulla och trycka till dolmen så att den håller tätt.
4. Såsen kan förberedas under tiden. Koka upp de krossade tomaterna med lagerbladen, pepparkornen och smetanan. Tillsätt det kokande vattnet. Salta efter smak.
5. När dolmarna är färdigrullade – sänk ner dem i såsen och låt dem sjuda under lock till kålen är mjuk och färsen är färdiglagad.
6. Servera med ris eller kokt potatis, alternativt bara med smetana – och njut!smetana – och njut!
DET ÄR GIVETVIS ingen middag utan efterrätt! Traditionellt serveras syrnyky som efterrätt när det är soppa på menyn – ungefär som den svenska traditionen att äta pannkakor efter soppan på torsdagar. Syrnyky görs på tvorog, och jag kan verkligen inte beskriva det bättre än att det är en slags syrlig färskost. Vissa vill påstå att det är en så kallad ”aquired taste”, men för mig som växt upp med det, är det något av det godaste som finns. För några år sedan började Willys, till min stora lycka, sälja polsk tvorog. Nu behövde jag inte längre vänta på nästa resa till Ukraina, jag kunde laga syrnyky hemma i mitt eget kök –och nu kan du också det!
Ingredienser:
400-500g tvorog (polska: twaróg)
1 ägg
3 msk socker (mer om man känner för det)
1 tsk vaniljsocker
En nypa salt
3 msk mjöl (+ extra för rullande)
Raps- eller solrosolja till stekning
Servera med:
Smetana (eller turkisk yoghurt) och valfri sylt
Gör så här:
1. Blanda tvorog med ägg, socker, vaniljsocker, salt och mjöl till en kornig, ganska tjock ”smet”.
2. Strö det extra mjölet över ett bakbord (kan behöva fyllas på om plättarna blir för klibbiga). Ta ca en msk smet och rulla till en boll. Rulla sedan denna i mjölet och platta till, så det blir en plätt.
3. Stek plättarna i rikligt med olja, annars kan de fastna i pannan.
4. Servera med smetana och sylt (jag tycker det blir extra gott med blåbärs- eller drottningsylt).
Ordförande: Pontus Dahlén
Vice ordförande: Lisa Nauclér
Sekreterare: Johan Blomberg
Kassör: Martin Jönsson
Tjenixen!
Nytillträdde ordförande Pontus som rapporterar å presidiets vägnar här! På sistone har presidiet till stor del startat upp den nya verksamheten efter att höstmötet hållits och styrelsen har totalt sammanträtt för två styrelsemöten sedan dess (ett tredje kommer att hållas bara någon dag ifrån skrivande stund).
Jag och er vice Lisa fick nyligen åka till Uppsala för att delta på Politicesstudenternas Riksorganisations (PolRiks) årsmöte, alltså den förening som sammansluter flera Pol.-kand-föreningar landet över och dess medlemmar och därmed även dig! Där fick vi rösta in ett nytt presidium och hantera två förslag, nämligen reviderade stadgar för PolRiks samt införandet av en ny post till deras styrelses presidium; kommunikatör.
Båda förslagen bifölls.
Presidiet har även ansvarat för styrelsens egna kick-off vilket hölls på Skanör studentgård där styrelsen fick en utbildning i Lupef och styrelsearbetet, samt möjligheten att lära känna varandra lite bättre i syfte att kunna arbeta bättre tillsammans som grupp.
Framöver blickar presidiet mot nästa års resultatbudget som ska fastställas innan årets slut, samt att styrelsen kommer behandla valet av nya ämbetsposter under ett extrainsatt styrelsemöte i decemberhoppas vi får träffa just dig där!
Ansvarig: Mira Wohlfahrt Kämpe Hejsan!
Novischeriet har bytts ut sen sist och består av sex nya ansikten. Vi är igång för fullt med att spåna idéer, boka lokaler, hålla fadderintervjuer och äta delicatobollar. Vi är så extremt taggade på nästa novischperiod, nästan så vi spricker! Kram från novischeriet! under perioden, så fortsätter utskottet att leta efter roliga
sätt att engagera novischer samt spegla hela föreningens fantastiska arbete under periodens veckor.
Ansvarig: Fredrik Bjuvberg
Hej alla Lupefare!
Efter två otroliga resor har nu resefronten lugnat ner sig en aning, men det finns fortfarande mycket på gång. Våra fantastiska resekoordinatorer är på väg att lämna över stafettpinnen, och nomineringsprocessen för nya är redan igång. Innan de avgår ska vi dock hinna spika tid och plats för nästa termins resor. Tiss tiss, det snackas om hela tre stycken nästa termin!!
Ansvarig: Hugo Werner
Hej Lupef!
Vi i Sampol har nyligen genomfört en mycket lyckad valvaka i samarbete med UPF. Intresset var större än vad vi hade kunnat förutspå vilket gör gjorde oss mycket glada. Vi blev genom detta även påminda om varför vi gör det vi gör!
I skrivande stund arbetar vi intensivt med planeringen inför Lupefs besök i Sveriges riksdag. Vid sidan av detta ligger vi även i startgroparna för att börja planera nästa termins evenemang.
Vi hoppas som vanligt att vi syns på någon av våra evenemang framöver!
Ansvarig: Amanda Müller
Hej Lupefare!
Näringslivsutskottet har jobbat mycket bakom kulisserna på sistone: det har nätverkats, planerats och kanske allra mest spännande: förhandlats. Vi kan förhoppningsvis snart berätta mer om ett nytt spännande samarbete!
Den 5/11 var vi på nätverkskväll i Helsingborg där vi träffade New Republic
och MiH. Vi har även börjat boka in ett par av vårens föreläsningar - det blir besök av nya spännande företag, och återbesök av gamla favoriter.
Vi är även väldigt glada över att kunna meddela att alla som sökte in till Lupefs nya mentorskapsprogram har tilldelats en alldeles egen mentor. Det ska bli väldigt kul att se dem inspireras och vägledas av sina mentorer under hela fem månader framöver.
Vill du veta mer om näringslivsutskottets verksamhet? Maila naringsliv@lupef.se
Ansvarig: Rebecka Hallin
Hej alla Lupef:are!
Sexmästeriet arbetar just nu med planeringen av höstens sista sittning –releasesittningen på Västgöta Nation i december. Tillsammans med Panorama vill vi fira släppet av årets sista tidning och ser fram emot en kväll fylld av sång, spex och härliga samtal. Vi ser även fram emot vårterminens sittningar. Håll gärna utkik i Lupefs sociala medier för mer information om Sexmästeriets kommande evenemang!
När det gäller Vieriet är de i full gång med att planera vårens tackverksamhet. Efter en otroligt rolig kickoff samt tacksittning för Lupefs förtroendevalda och faddrar blickar vi nu framåt och hoppas på en fartfylld vår med många roliga aktiviteter. Stort tack till alla fantastiska människor som har engagerat sig under denna termin!
Vi ser verkligen fram emot en händelserik vår och hoppas att vi ses!
Ansvarig: Mattias Olsson
Hej Lupef!!!
Sociala utskottet hade ett Dating-event tillsammans med A-sektionen i början av november som blev helt underbart! Tackar stort till projektgruppen i utskot-
tet och till A-sektionen för ett dunder-event! Kommer förhoppningsvis fler samarbeten framöver! Den 3 december är det dags för den årliga Paradis-julmarknaden som vi anordnar tillsammans med 10 andra Paradisföreningar. Julstämning, körsång, julbak och massa annat härligt! Den 10 december har Sociala sitt sista evenemang för terminen - På Styret. Det är en del av föreningens bidrag till Musikhjälpen och ett av Lupefs allra största evenemang. Pubquiz med fina priser, gött snack och inte minst chansen att vinna den åtråvärda titeln som Vinnare av På Styret HT 2024! Tills vidare tackar Sociala för den här underbara terminen och blickar framåt till våren efter ett välförtjänt jullov!
Allt gott!
//Sociala utskottet
Ansvarig: Veronika Gréen
Hej Lupef!
Jag är ny på posten - därav har det verkligen rullat på! Efter höstmötet var det överlämning och nu har det riktiga arbetet börjat. Datum för vårens novischföreläsningar har diskuterats med novischeriet, SI-John har kontaktats och för tillfället väntar jag in vårterminens schema. Något som är snäppet mer spännande är att en examensceremoni för de som avslutar studierna i januari har börjat diskuteras… men tyvärr är inget fullkomligt spikat än.
Även nya idéer för Utlandsstudie- och praktikbloggen har kommit upp på agendan. Tanken är att tidigare studenter ska publicera reviews på kursalternativen för termin 3. Mycket som är spännande helt enkelt!
Är du intresserad av att gå med i en projektgrupp för examensceremonin? Eller är du sugen på att skriva om kursen du valde termin 3? Maila utbildning@ lupef.se!
Jämlikhetsansvarig
Ansvarig: Mathilde Strand
Heej bästa ni! Mathilde heter jag, och jag är Lupefs nya jämlikhetsansvarige! Det är min uppgift som ansvarig att främja Lupefs jämlikhets- och likabehandlingsarbete, för att se till att alla medlemmar känner sig välkomna, trygga och inkluderade. Skulle det vara så att du, eller någon du känner, varit med om något som går emot Lupefs jämlikhetspolicy, är det bara att kontakta mig på jamlikhetsansvarig@lupef.se, eller genom anmälningsformuläret på våran hemsida <3
Det ska även sägas att det spånas för fullt på roliga, men också upplysande, evenemang och föreläsningar. Det tisslas och tasslas bland annat om ett samarbete med sexmästeriet (!); så håll utkik efter framtida roligheter, för det vill ni inte missa! Pok!
Om du har svarat majoriteten
A så bör du….
Skaffa ett jobb efter kandidaten! Du känner att du är skoltrött efter dessa tre år och är redo att ge dig ut på arbetsmarknaden. Även fast det är tufft just nu så är du helt övertygad att du kommer få anställning innan året är slut. Och varför ska vi tvivla på dig? Du är född till att mingla med viktiga människor och din karisma kommer leda till att du får ett jobb direkt efter kandidaten.
Om du har svarat majoriteten
B så bör du…
Plugga master direkt!
Tvärtom från person A så har du äääääälskat att plugga. Du har lärt dig väldigt mycket intressant och vill ta dina kunskaper till nästa nivå. Du har vetat vilken master du ska läsa innan du ens satte din fot i Lund (Försvarshögskolan eller Handelshögskolan). Du vet även vilka kurser du vill ta och hur du ska specialisera dig i din inriktning. Det finns även en stor chans att du kommer att börja forska för du vet inte riktigt vad som kommer efter universitetet.
Om du har svarat majoriteten
C så bör du….
Flytta utomlands! Efter tre års studier så har du fått nog av Lund. Du har känt dig bunden till dina studier och nu när du är fri så kommer du dra så långt ifrån härifrån som möjligt. Kanske tar du ett caféjobb i Paris och delar säng med en annan person? Du kanske blir telefonförsäljare i Barcelona? Eller kommer du backpacka i Asien? Man vet aldrig med dig! En sak vi vet säkert är att det kommer bli helt galet i alla fall. Vi längtar efter att få följa din resa på din Instagram-story.
Lupefs styrelse, valberedning och jämlikhetsansvarig
Panorama är en del av Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (Lupef) och är likt Lupef politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis Lupef eller tidningen.
Via våra tre kanaler, hemsidan, podcasten Poddorama och pappersnummerna, verkar Panorama för Lupef:s medlemmar och andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för åsikter, tankar och diskussion.
Läs även vår webbtidning och lyssna på vår podcast "Poddorama" på: panorama.lupef.se
Vill du vara med?
Panoramas redaktion står öppen för alla som intresserar sig för journalistik. Skribent, fotograf, design eller bara en person med en stark opinion utan plattform att nå ut på? Alla är välkomna till redaktionen. Med eller utan tidigare erfarenhet. Hör av dig till: tidningen@lupef.se
