Stressen är din vän
”Även när allt är lugnt, hittar vi något att vara oroliga över.” s. 24
Recension: ”Stor stark på en torsdag”
Vad får du om du beställer en stor stark på barerna i Lund? s. 14
Kris – Jag förstår inte skånska
Om skånskans alla många (och fula) ord. s. 12
Till tidningens femtionde nummer valde redaktionen temat Kris och panik. 50-årskrisen har vi än inte upplevt, men ändå kryllar det av kris och panik bland lundastudenter. Redaktionen har utforskat några orsaker till detta. Vi bjuder även på några intervjuer, bland annat om valet i USA och om praktikplatser.
Inledningsvis skriver Ella Westling om trenden ”Natural beauty” och andra skönhetstrenders påverkan. Detta hittar ni på s. 5. Trine Jensen skriver en text där hon intervjuat pensionärer på äldredomshem om deras perspektiv på livets tillvaro. Artikeln hittar ni på s. 10. På s. 17 skriver Tamia Kakuli Lionell texten ”samtycke och skandaler: En generations dubbelmoral” om Paradise Hotel.
Elsa Holmén har gjort en intervju med en ung republikansk väljare i USA. Detta hittar ni på s. 18. Vanja Johansson Kauppi skriver texten ”Hur man trollar bort vreden” om hur viktig roll hennes tjejkompisar spelat i hennes liv och betydelsen av detta. Texten hittar ni på s. 23. Denna tidningsupplaga bjuder också på en ordfläta med temat Kris och panik, bilder på Lupefs resa till Berlin, samt ett nytt koncept som vi planerar ska blir återkommande i tidningen, nämligen utskottsrapporter från Lupefs alla utskott. Det är ett bra sätt att få en bild av vad utskotten har gjort och vad som planeras i Lupef i framtiden.
I tider av kris och panik är det enkelt att vara rädd för förändring, men det är inget som Panorama
skräms av och vi presenterar därför också tidningens nya format och nya tryckeri JustNu Tryck. Det har varit otroligt roligt att jobba med detta nummer och redaktionen har vuxit sig större! Ett stort tack till alla som engagerat sig i denna tidningsupplaga.
Panoramas redaktion presenterar tidningsnummer 50 med temat Kris och panik! Trevlig läsning!
Selma jahic Redaktör
Skribenter
Ebba Bergman
Ella Westling
Elsa Holmén
Hugo Werner
Isabella von Schwerin
Figo Ransmyr Persson
Mattias Olsson
Minna Falklöf Malmer
Olivia Lewin
Rebecka Ring
Sam Lofastam
Selma Jahic
Svea Malmros
Tage Harby Samuelsson
Tamia Kakuli Lionell
Trine Jensen
Vanja Johansson Kauppi
Vendela Selegård
Vera Kettner
Redaktör
Selma Jahic
Webbredaktör
Vendela Selegård
Illustratör
Tindra Rosenlind
Layout
Selma Jahic
Tryckeri
JustNu Tryck, Malmö
Ansvarig utgivare: Selma Jahic, redaktör
Kontakt: tidningen@lupef.se
Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening
Sandgatan 2, 223 50 Lund
Inget naturligt med “natural beauty” av Ella Westling
Motorsågsmannen som har lovat att lösa Argentinas ekonomiska kris av Svea Malmros
Romantiseringen av “LundaTjejen” av Vera Kettner
Civilkuraget jag trodde var borta frodas på regionsbussarna av Tage Harby Samuelsson
De äldres perspektiv på livets tillvaro av Trine Jensen
Kris – Jag förstår inte skånska av Rebecka Ring
Hugo och Mattias recenserar – “Stor stark på en torsdag” av Hugo Werner och Mattias Olsson
Confessions of a teenage (21 årig) drama queen – Jag sålde min själ till djävulen. av Olivia Lewan
Samtycke och skandaler: En generations dubbelmoral av Tamia Kakuli Lionell
Intervju med Cloe Kelly – En ung republikans väljare i USA av Elsa Holmén
Att vara duktig av Vendela Selagård
Kris och Panik ordfläta av Klara söderström och Rebecca ring
En eftermiddag på bänken av Figo Ransmyr Persson
Hur man trollar bort vreden av Vanja Johansson Kauppi
Stressen är din vän av Ebba bergman
Lupef i Berlin
Kulturredaktionen av Isabella von Schwerin, Vendela Selegård och Figo Ransmyr Persson
På praktik i Sveriges politiska maktcentrum av Minna Falklöf Malmer
Att få allt från inget av
Jagöppnar kommentarsfältet
på Kim Kardashians bild från
Metgalan och den nya gamla
..trenden är ett faktum - 90-talets
”Heroin chic” är tillbaka.
Stilen har som mål att efterlikna precis det som namnet insinuerar - missbrukarutseendet - och med det den utmärglade kroppen. Kim Kardashian, influencern som tidigare varit känd för sina kurvor har nu genomgått en drastisk viktminskning för att få plats i Marilyn Monroes gamla klänning. 2010-talets trendsättande kurvor är passé och media gastar och gapar om Kims nya look. Det viskas om diabetesmedicinen ”Ozempic” och snart lägger media märke till 90- och 00-talets återkomst. Implantaten och ”Brasilian Butt Lifts” är ute och de trendigt lågmidjade byxorna kräver konkava magar. Kroppspositivitetsrörelsen kan dra åt skogen och lämna plats åt 2020-talets nya era. Knarkarlooken är ett faktum.
”Heroin chic” anammar den verkligt ovårdade looken med minimalt smink. Denna återupplivade trend har på ett makabert sätt kombineras med den växande ”selfcare”- och ”selflove” rörelsen som även den uppmuntrar till minimal användning av kosmetika. Det viktiga är att visa ett ”verkligt” ansikte. Men verkligheten kan alltid justeras. ”Naturligt” smink är på ingång och som aldrig förr trycks hudvårdsprodukter upp i våra ansikten. Det viktiga är inte att täcka dina brister utan att hitta din naturliga inneboende skönhet. Här, varsågod. Vår hudkräm löser alla dina problem. Du kommer att se ut precis som den airbrushade fotomodellen. Alla dina oattraktiva drag och alla dina problem kommer att försvinna. Vi lovar. Vad då du har inte råd? Du borde skämmas. Du
tar inte hand om dig själv. Inte konstigt att du ser ut sådär.
Den allmänna attityden kring kosmetika och kroppsideal har förändrats och reglerna kring skönhet i samband med detta. Skönhet är inte längre för gemene man, utan för eliten. Att klyftan mellan rika och fattiga växer speglar utvecklingen. Plötsligt måste du ha råd med skamligt dyra hudvårdsprocedurer och en personlig dermatolog för att vara vacker. För om du applicerar lager av smink, då är du fake. Du måste älska dig självmen helst ska du vara vacker om du ska skylta med det. En välbärgad kändis har till skillnad från vardagsmänniskan råd med regelbundna Ozempic-doser och om det blir ont om medicinen för de diabetiker som behöver den - ja det är väl någon annans problem?
Skönhetsindustrins nya budskap handlar på ytan om att älska sig själv genom ”selfcare”, hälsorutiner och en självaccepterande naturlig look. Under ytan däremot handlar det som det alltid har gjort, om att tjäna pengar på ett oåtkomligt ideal som reserverats endast för välbärgade kändisar som vill sälja sin hudvårdskräm. Det som benämns ”hälsosamt” dikteras av den nuvarande trenden vare sig det är kurvor eller ”Heroin chic”. Och huruvida du uppnår den smala looken via livsstil eller Ozempic spelar ingen roll. Det viktiga är inte att du lever hälsosamt och mår bra, utan att du ser ut som att du gör det. Och det är det enda som spelar roll. ”Natural beauty” är inget mindre än skönhetsindustrins senaste lögn.
”Du måste älska dig själv - men helst ska du vara vacker om du ska skylta med det.”
Av: Svea Malmros
Nu är det ungefär 10 månader sedan kontroversiella Javier Milei valdes till president i Argentina med 56% av rösterna. Milei kallar sig själv för världens första libertarianska president och har lovat att lösa den ekonomiska krisen i landet genom att såga av allt som är ineffektivt och dyrt i den statliga förvaltningen. Hur har det blivit såhär och vad blir kvar efter Mileis motorsågsparty?
I 2 av dessa 10 månader har jag befunnit mig i landet och försökt förstå mig på gåtan som är argentinsk politik. Jag har ofta sett Milei beskrivas som Argentinas Trump i internationella medier och tänkt att det är en dålig jämförelse; Trump är ju konservativ och Milei libertarian, men snarare än deras politiska inriktning verkar det vara positionen som “sanningssägare” som förenar dem. I båda länder har politiken glidit ifrån medborgarnas vardag och behovet av någon som upplevs “säga det som det är” har dykt upp.
I internationella medier är det också mycket fokus på de många quirks som den excentriske Milei har; valkampanjen där han slängde runt med en motorsåg som symbol för nedskärningarna han skulle göra, hans älskade döda hund som han har klonat och vars ande han rådfrågar i viktiga beslut, hans brist på nära familje- eller kärleksrelationer, hans kärlek för cosplay, hans tidigare karriär som konfrontativ TV-kommentator, hans sätt att skrika på och förolämpa sina motståndare - listan kan göras lång. Hur kan en sådan här man väljas till president egentligen?
Trots att Milei valdes till president med stor majoritet verkar det vara få som tycker att han är en vettig människa och han beskrivs ofta som “un loco”. Samtidigt verkar många överens om att det kanske är en galning som krävs för att få bukt på en inflation som i stort sett varit oavbrutet hög sedan början av landets senaste diktatur 1976.1
Argentina är bland länderna med högst inflation i världen. Det gör det svårt att veta vad saker är värda och gör det nästan omöjligt att spara pengar eller planera en framtid. Människor som inte har råd att investera sina pengar i till exempel fastigheter får hitta andra strategier för att spara pengar. Det har bland annat vuxit fram en svart marknad för amerikanska dollar där turister kan växla sina kontanter mot argentinska pesos i olika gathörn runt om i Buenos Aires till en bättre kurs än vad banken erbjuder eftersom dollar håller värdet över tid. Under de två månaderna jag har varit här har priserna förändrats märkbart, och med över 8 olika växelkurser som beror på vem du är, hur du betalar, vad du köper och vart du får tag på dina pengar blir det nästan omöjligt att veta hur mycket man betalar för något. I restaurangmenyer står priserna i suddbar penna eftersom de ändras så ofta och det krävs tjocka buntar med 1000-pesos sedlar för att betala för en middag.
Enligt Milei och hans anhängare är det statens ineffektivitet och ett konstant underskott i statsbudgeten som har försatt Argentina i den svåra ekonomiska situationen. I den Argentinska väldigt stora statliga sektorn har vänskapskorruption varit ett problem. Problemet är så utbrett att ett uttryck har myntats för att beskriva de beräknat ca 200 000 personer som
varje månad plockar ut en statlig lön utan att ha något faktiskt arbete att utföra - los ñoquis, eller gnocchisarna, som refererar till en tradition att äta gnocchi i samband med löning. Kombinationen av de stora statliga utgifterna och ett utbrett problem med svartjobb har lett till budgetunderskott. De senaste 20 åren har vänsterperonism varit den ledande politiska inriktningen och en stark välfärdspolitik har funnits, med kortare perioder av mer liberala ledare. Ingen har dock lyckats bli av med budgetunderskottet eller inflationen, och ingen har tidigare varit så extrem som Milei; statliga bolag har sålts, nedskärningar i offentlig sektor har gjorts, pensionerna minskats, subventioner som tidigare gavs ut för bensin, el, gas, vatten och kollektivtrafik har minskats eller tagits bort, kulturstöd har strukits, statsanställda avskedats, institut såsom kvinno- och diskrimineringsinstituten har lagts ned. Planen är att det ska resultera i positiva siffror i statskassan för första gången på väldigt länge. Samtidigt blir vardagen dyrare för de flesta. Milei själv menar att det är nödvändigt att det blir sämre innan det kan bli bättre, något han har varit tydlig med under hela sin valkampanj. Först ska inflationen stoppas, sedan kan den fria marknaden leda till tillväxt.
”han slängde runt med en motorsåg som symbol för nedskärningarna han skulle göra”
Samtidigt som många får det sämre har inflationstrenden sedan i april 2024 (då på 289,4% årligen) vänt nedåt, vilket vissa menar visar att Mileis drastiska åtgärder fungerar. Trots nedåtgående trend är inflationen fortsatt extremt hög. Kritiker anser att förändringen inte kommer att vara bestående eftersom det bara är en chock-reaktion på den ekonomiska recession som Milei startat.
Under Mileis 6 första månader vid makten ökade fattigdomen i landet med över 10 procentenheter. Det är den högsta fattigdomen på över 20 år, med mer än hälften av befolkningen nu under fattigdomsgränsen. Milei själv skyller på arvet
från tidigare ledare. Enligt mina klasskompisar har antalet hemlösa ökat efter maktskiftet, och på det statliga universitetet jag går på har det varit regelbundna lärarstrejker och studentprotester mot de extremt låga lärarlönerna. Det finns en oro att nedskärningarna kommer leda till nedmontering av statliga gratis universitet i landet och att det bara kommer finnas privata dyra universitet kvar. Det har också varit stora demonstrationer i Buenos Aires där folk uttrycker rädsla för att förändringarna kommer leda till bakåtsteg i mänskliga rättigheter såsom rätt till hälsa, sysselsättning och utbildning, och att nedmonteringen av viktiga institut kommer leda till minskade rättigheter för minoriteter.
”Det är den högsta fattigdomen på över 20 år, med mer än hälften av befolkningen nu under fattigdomsgränsen. ”
Milei har också lagt fram andra kontroversiella lagförslag, till exempel att han ska kunna stifta lagar utan att rådfråga kongressen, allt för att kunna genomföra sin drastiska ekonomiska politik. Redan nu har han som president vetorätt i lagstiftningsfrågor, som vid användning gör att det krävs ⅔ majoritet i kongressen istället för en enkel majoritet för att få igenom lagändringar. Något han redan har använt flitigt bland annat för att stoppa höjningar av pensionerna och finansieringen av universiteten.
Milei har väckt starka reaktioner i Argentina. Vissa ser på honom som den förändring Argentina så länge behövt, andra som en populistisk ledare som hotar demokratin. Hela landet väntar med spänning på att få se ifall Mielis ekonomiska experiment kommer lyckas leda till långvarig förändring eller ej. Osäkerheterna inför framtiden är många. Kommer inflationen fortsätta att sjunka? Hur länge orkar Argentinas folk härda ut i det “sämre” innan de kräver en vändning till det “bättre”? Kanske mest aktuellt av allt är frågorna om vad, och vem, som man kan tänka sig att offra för en stabil ekonomi och vad som blir kvar av samhället efter nedskärningarna?
1. Inflationen var som värst i Argentina direkt efter demokratins återinförande 1983 med en period av hyperinflation på mellan 2000-3000% årligen. I början av 90-talet stabiliserades läget något, men det har varit en fortsatt hög och konstant växande inflation de senaste 30 åren. 2021 var den årliga inflationen 50,9%, 2022 94,8% och 2023 211,4%, vilket ger Argentina en plats på topp 3 listan av högst inflation i världen.
Av: Vera Kettner
Det är en torsdag i slutet av september, strax innan fem, och jag hade lovat mig själv att jag skulle vara produktiv om jag gick hem tidigt från skolan. Istället för att städa, plugga, handla eller göra något annat vuxet hamnade jag, där jag som många gånger tidigare hamnat, i sängen med Tiktok.
Ångesten är lika olustig som den är förlamande, och min for you page är ingen hjälp. Flödet fylls av samma typ av videor, samma typ av spralliga tjejer med ett socialt batteri och en plånbok som aldrig tar slut. Hur pallar dem? Jag vet att det inte går ihop, att det inte kan stämma, men ångesten gnager i mig likväl. En frukost på Broder Jakobs, sen upp till UB för att plugga, kanske en snabb föreläsning innan de antingen ska gå på sittning eller jobba på nation. “Följ med mig på middag med tjejerna!” “Höstmys i lägenheten” “Krämigaste matchan till frukost!”. Jag är inte salty, jag är bara fylld av beundran. Och kanske lite skepsis. Det är för mig obegripligt hur dessa Lundatjejer, en grupp som trendigt etablerat sig på tiktok, har tid, ork eller pengar för allt de visar upp i söta och välredigerade videos.
Jag vet att allt man ser på sociala medier inte stämmer överens med verkligheten. Jag vet det, men videorna skapar ändå en olustig känsla i min kropp. Ett tvivel. Varför är jag inte som dem? Kanske grundar sig stressen i en större ångest över att inte utnyttja studentlivet till dess max. Jag kom till Lund med höga förhoppningar om mina lundaår. Nu, ett år in i plugget, börjar jag fundera på om jag borde ha ställt samma krav på mig själv som jag ställde på Lunds studentliv. Jag borde ha engagerat mig lite mer, varit lite mer social, haft lite mer energi från början.
För mig, var det nog en blandning av de överväldigande valmöjligheterna, samt en okunskap som satte stopp. Nu känner jag nästan att jag missat tåget, nästa kull nyanlända i Lund har anlänt och det är deras tur att lära känna stans studentliv. Jag försöker återigen hejda de jobbiga känslorna och intala mig om att det är lite bisarrt och oberättigat att känna såhär efter bara ett år in i studierna. Något annat jag intalar mig om är att jag vet att jag inte är en person som har orken att vara så flitig. Jag älskar att ha lugna kvällar, käka en tidig middag, kolla på en serie och sen slagga tidigt. Jag är inte den
som köttar efterfest varje utgång, jag är den som drar en irish exit någon timme innan stängning. Varför vill jag uppnå ett orealistiskt ideal som jag inte ens önskar?
Motreaktioner på videorna är ju faktiskt många. Bland alla Lundatjejer på Tiktok finns det videos som beskriver en dag i Lund på ett sätt som stämmer överens med mig syn på studentlivet. Dagar med försovning, dålig studiemotivation och en lugn hemmakväll själv. Kommentarsfältet är fyllda med tjejer som jag. De känner igen sig, de tackar för att det här perspektivet också lyfts. De lugnar min sinnesstämning något.
Artikelns tes blir tillslut att de här känslorna är obefogade. Det är inte rimligt att efter bara ett år i Lund känna att det är för sent att engagera sig, det är inte rimligt att sträva efter att bli någon man inte är, och det är inte rimligt att jämföra sig med människor från tiktikvideos.
Jag försöker komma ihåg att trender växer fram och försvinner, saker överdrivs och förstoras - Jag sväljer ångesten och skrollar vidare.
FOTO: JONATAN SANDELOWSKY
Som nyinflyttad Malmöbo har buss 130 blivit en del av min nya vardag. Den slingrande busslinjen passerar till synes genom vartenda litet grannområde på vägen mellan Lund och Malmö, och även om resan är betydligt långsammare än andra alternativ kan jag inte undgå att tycka om den. Här får jag min mysiga lilla stund med Skånes småorter på bussen som tuffar på i max 40 kilometer i timmen; ingen motorväg där hela bussen andas av stress.
Men.
En kväll är hon där. Den galna kvinnan. Direkt när hon går på bussen i Burlöv Center förändras något: hon snor min trevliga lilla stund. Genom att genast anklaga chauffören för att vara sen (det var han inte!) och därför vägra betala, klampar hon in och slår sig ner några platser för nära mig i min smak. Åh Nej. Som tur är sätter sig busschaffisen direkt emot och berättar att han inte åker innan hon betalar. Salvor av svordomar för olämpliga att upprepa strömmar ur hennes mun. Hon börjar skrika om att hon minsann är advokat och ska stämma honom, och en förvirrande långrandig förklaring om att hon både bor i Malmö och i London. Det är någonstans här jag inser att denna kvinna inte bara har druckit några öl för mycket, utan hon är på riktigt mentalt instabil. Fler glåpord. Hon går till slut fram och betalar, men läget är inte på något sätt över. Bussen rullar, men hon har den i sitt grepp. Kastar mordiska blickar lite här och var, skriker något
mer, går runt i bussen. Någon måste göra något. Jag själv, som ofta tänker att jag borde vara den personen som vågar göra det jobbiga, viker mig direkt. Skruvar upp volymen på musiken ännu lite till, och försöker undvika hennes blick. Samtidigt är man människa och vill veta vad som ska hända: ena hörluren ur.
Då händer det. En hjälte uppenbarar sig framför mig. Jag kan knappt andas. Killen vänder sig till kvinnan och säger åt henne att sitta ner och hålla tyst, och att visa lite respekt för chauffören och andra på bussen. Hon går direkt fram till honom och börjar sin visa för att demonstrera vilket stort svordomsvokabulär hon har. Jag tänker att det är kört, och sjunker ner i stolen igen. Men då kommer någon till, och någon till. En efter en börjar dessa medpassagerare, gamla som unga, att skälla ut kvinnan.
Det skulle vara en lögn att säga att detta gjordes med sakargument i lugn ton, men jag har en känsla av att det inte är så det går till på bussarna mellan Lund och Malmö. Det är ett laglöst land, och sådana är reglerna. Men där och då bryr jag mig inte, för ögonblicket är så starkt. Mitt älskade civilkurage, trots att jag själv inte deltar, lyser upp bussen och fullkomligt krossar denna kvinna. Hon blir tyst. Försöker återigen, men ärligt talat lite mesigt, och får direkt mothugg. Freden på 130:an är åter.
När bussen nästa dag närmar sig Burlöv Center är jag på helspänn: både i rädsla och nyfikenhet. Kommer hon dyka upp? Bussen stannar, bussen går, men kvinnan är inte där. Kanske vågar hon inte, kanske får hon den hjälp som jag genuint önskar henne. Oavsett sitter jag där, och har min lilla trevliga stund.
Av: Trine Jensen
När panorama på det höstmysiga torsdagsmötet bestämmer sig för att ha tema “Kris och panik” för nästa tidningsnummer, får det både mig och gruppen att tänka på många ämnen som är aktuella i världen idag. Så som USA-valet, Paradise Hotel, livskriser och “följ med mig en dag när jag pluggar i Lund”-tiktoks. Likaväl som mina tankar följer med på just detta spår, får det även min hjärna att tända en alldeles ny gnista.
Efter flera somrar som vikarie på äldreboende, är min erfarenhet och vetskap stor om att de äldre besitter mycket vis och klok kunskap om livet. Jag har fått hundratals historier berättade för mig, timmar ut och timmar in. Om lycka, glädje, tacksamhet och sorg. Och gud vad jag är glad över det. Det har fått mig att inse många saker i livet. Har fått min tacksamhet att växa, och lycka för de där små stunderna att bli större. Om jag fick bestämma, skulle alla testa på att jobba med människor på ett sådant här sätt och få den stora gåvan i äldres trygga och fina sällskap. Men det får jag tyvärr inte. Däremot tände dessa tankar en gnista i mig, att i detta tidningsnummer ta med några av de, enligt mig, kloka människorna, som har levt ett långt och händelserikt liv, för att få föra sin talan vidare till nästa generation.
En regnig oktoberdag tog jag mig därför till ett äldreboende i Lund, för att intervjua några som vill vara med i vår lilla studenttidning. Jag satte mig på min röda cykel och susade genom Lunds kullerstenar, gula hus och dimmigt dis. Min nervositet var stor, men den förväntansfulla känslan var större. Det skulle bli intressant att höra olika livshistorier, perspektiv och tankar om livet. Men jag ska inte ljuga om att den känsliga själ som jag är, tyckte att det var en aning läskigt att genomföra sådana här intervjuer. Väl framme ställde jag ifrån mig min cykel, tog mina steg in i den lagom stora byggnaden och påbörjade en förmiddag som skulle komma att bli mycket lärorik och spännande. Resultatet, det får ni här:
Kenneth,
Jag fick äran att samtala med Kenneth som är 80 år och har jobbat med VVS och som gymnasielärare. Han har under sitt liv bland annat bott i Halmstad och Båstad, där han byggde ett hus till sig själv och sin hustru. Han är tidig med att påpeka att hans arbeten har gett honom mycket lycka och att han har haft tur som aldrig behövt vara utan något. Jag upplever ganska snabbt att Kenneth är en väldigt jordnära person med många kloka tankar, vilket leder oss in på att diskutera vad som för honom har varit viktigt i livet.
Har det varit något du tyckt varit extra viktigt i livet?
“Ja, att ha bra kontakt med eleverna. Det är det viktigaste. Har man inte det så ska man inte bli lärare. Jag var ingenjör i botten och så var det som så att jag blev väldigt jävligt trött på det där ingenjörssnacket och ingenjör och jobba och beräkna och så. Och därför så sökte jag in på lärarhögskolan och där tog jag examen. Och det har gått alldeles utmärkt. /…/ Ja, det har gått så himla bra så det är nästan som att jag skäms när man ser på hur folk får kämpa idag.”
Vad har varit det bästa eller roligaste du gjort i livet?
“Asså det bästa jag har gjort, det var nog när jag blev lärare. För jag ville inte hålla på med det tekniska, utan jag ville jobba med människor, så man jobbar med dem direkt, och det var det jag trivdes med. Man måste ju tänka på en sak, att har du elever som sitter där framför dig, så lånar jag deras liv. Det är ju inte så att jag kan ta någonting, utan om jag lånar livet då ska de få något annat att bygga upp det med. Och det har jag alltid varit noga med.”
Vad fint att du känner så, jag förstår konceptet med att du får låna.
“Ja, så har jag alltid ansett, att för fan, tänk nu på att du lånar en annans liv. Och det har gått bra. /…/ Men det är bara det att man måste ha den biten
med sig så att man förstår att jag har en människa framför mig som har behov av mig. Då får jag inte sitta högt på en pinne någonstans, utan jag ska ner på jorden.”
Har du fått några lärdomar under livets gång?
”Ja, det får jag väl säga att jag har fått, och det är det att aldrig sätta sig själv högst, utan det är alltid människor som ser på en som förebild och så. Då är det ju de människorna som ska ha alltihop. Och det har jag trivts med. Jag har trivts mest med att ha sett att det har burit frukt, det har jag tyckt.”
Finns det något i livet du ångrar?
“Ja, jag vet inte. Små petitesser och så, det har man väl. Men jag har trivts med det hela. Så var det ju det att jag bodde hemma med hustrun, men när jag fick det här att jag ska ta dialys, för jag bara har en njure som fungerar, då blev jag flyttad hit för min fru kunde inte ha all utrustning hemma. Nä, det var bra.”
Trivs du här?
“Ja. Nä jag trivs med alltihop, jag trivs med hela livet. Det är därför jag känner det nästan orättvist, jag själv känner ju att jag har haft det kolossalt bra. Det har jag haft.”
Har du något sätt att hantera krig och elände som det är mycket av i världen idag? Påverkar det dig mycket negativt, eller känner du att du kan borsta bort det?
“Nä, jag tittar på min familj och i första hand ser jag till att de har haft det bra. Och man får vara väldigt försiktig när man har med ungdomar att göra, som mina barnbarn är. Och jag skulle ju aldrig göra någonting som skulle göra dem ledsna. Nä, jag tycker, vi får nog leva med det. Det är tiden, vi har ju alltid haft något krig i ungefär 75 - 80 år. Så egentligen var detta bara att vänta på.”
Många mår dåligt i dagens samhälle, med elände och krig. Tror du att det finns något tips, från ditt perspektiv, på hur man kan hantera det?
“Jag tror att många lever in i det här livet med krig och elände och känner sig påverkade, men det får man inte göra. Varför ska jag springa och tänka på det? Nä, det gör jag inte. /…/
Jag är ju student i Lund, liksom många andra, och när man är ung kan livet vara lite upp och ner. Har du något råd eller tips på hur man kan tänka?
“Ja men du, det rådet ska du ställa till
alla människor, så att du får ett brett svar. Ställer du den frågan till mig så är det kanske fel för tio andra, svaret du får alltså. Jag tycker om ungdomar, jag tycker de är så jädra kloka i mångt och mycket. Nä, jag tycker om dem. Och jag tycker de gör fullständigt rätt när de kämpar vidare nu, men jag hade ju önskat att vi inte hade detta samhället som vi har nu. Och sen vill jag ju säga det att när jag var ung så fanns det ju ett samhälle också, och det var det att “jobba jobba jobba” så mycket man kunde. Det tyckte man ju var jädrigt tråkigt, men jag hade ju nytta av det för att min farfar han hade en lantgård utanför Halmstad, och där har jag nästan växt upp. Ja, nä, nu säger jag det igen - jag har haft det så helsikes bra.”
Hur ser du på resten av ditt liv? Trivs du på boendet?
“Ja, asså jag har ju vant mig vid det här boendet. Och så kommer min fru hit och ibland mina döttrar och barnbarnen, och det är ju så jädra roligt. Nä men jag har accepterat att jag får vara här. Om inte jag är här då ska min fru ha hela belastningen, och det ska hon inte ha. Men vi pratar ju varje dag. Nä, hon får ju inte glömma bort att hon har en gubbe som sitter här.”
Magda, 100 år
Näst på tur har vi Magda, 100 år. Hon är född och uppvuxen i Norge, med en stor familj boende på ett hotell. Har under sitt liv arbetat som barnsköterska på sjukhuset. Vi har ett mycket trevligt samtal under den höstiga förmiddagen och jag får ta del av många intressanta erfarenheter, allt från bullbak till att bo vägg i vägg med tyska soldater under andra världskriget.
Vad tycker du är viktigaste i livet?
“Allt är viktigt. För mig har det varit det. Jag har många syskon, 8 syskon och många syskonbarn.”
Finns det något du har lärt dig under ditt liv, har du fått några lärdomar?
“Jag har lärt mig om livet ju. Jag bodde på ett hotell när jag var liten. Är född där. Mor och far hade hotell och affär och bageri. Så vi hade så mycket att göra när vi var barn. Sprang till bageriet och åt färska bullar. Och så var vi inne i affären och tog lite godis. Så vi hade en väldigt bra barndom, fastän vi var så många.”
Hjälpte ni också till på hotellet?
“Ja, det gjorde vi. Det blev ju krig då ju, och då fick vi göra mycket.”
Idag är det också krig i världen vilket många tycker är jobbigt, särskilt när man nu ser det på nyheterna och mobilerna ofta. Hur tyckte du det var att växa upp när det var krig?
“Vi hade alltid det bra. Vi hade ju hotellet och där hade vi god mat och en stor spiskammare som vi gick in i och stod där och åt. Fast de hade bageri så bakade dem själva i köket för de ville ha hembakat. Och där stod vi och åt. Och så gick vi till affären och åt godis i smyg. Så ja, vi hade en mycket bra barndom.”
Men kände du att kriget i världen påverkade er på något sätt? Märkte man av det?
“Ja, det gjorde det ju för vi hade tyska soldater där. Jag låg och sov vägg i vägg med tyska soldater. Men de var så hyggliga allihopa. De var så snälla. De var vanliga pojkar som blev utskickade ju.”
Kände du att det var jobbigt med kriget? Blev du påverkad, ledsen eller så?
“Det är klart, det var ju väldigt tråkigt, att det var soldater som sprang. De bodde ju på hotellet. Men de gjorde aldrig någonting mot oss, fastän vi var fem flickor. Nä, det gjorde de inte. Så de var hyggliga människor tyckte vi då, alla andra hatade dem ju. Men det är klart, vem vill åka ut i kriget när man är ung? I 17-18 årsåldern.”
Fanns det något sätt som ni hanterade kriget? Gjorde ni något för att underlätta tillvaron?
“Ja, vi gjorde ju det bästa vi kunde liksom. Vi fick ju vara hyggliga mot tyskarna, vi som hade hotell ju. Vi kunde ju inte sparka ut dem, det gick ju inte. Men jag har haft ett bra liv, det har jag.”
Finns det något i livet du ångrar?
“Jag kan inte säga att jag har uppfört mig så att jag har ångrat något. Jag tror inte det. Jag tycker nog, jag vet ju inte själv om jag har gjort något, men det tror jag inte. Jag har varit försiktig liksom, vad man har sagt och vad man har gjort. Det fick man vara ju.”
Det låter bra, jag tycker inte heller att man ska ångra något, det som har hänt har ju hänt.
“Ja det har det. Man ska bara skjuta ifrån sig det som har varit dåligt liksom. Man behöver inte gå och tänka på det, hela livet. Det tycker jag inte.”
Det är ju många som tycker det är jobbigt när det är mycket krig och elände, jag vet själv att jag blir påverkad av det och många i min närhet som tycker
det är jobbigt. Du som också varit med tidigare när det varit så, har du något råd eller tips på hur man kan hantera det lättare?
“Ja, man får göra det bästa av allting ju. Och man behöver inte gå och hata någon, för det är ju inga unga pojkar som vill ut i krig. Varför ska man hata dem? Det tycker inte jag är rätt.”
Vi är många studenter i Lund, och många tycker det är svårt att bestämma vad man ska göra med livet och så vidare. Har du något specifikt tips till någon som är ung, hur man kan göra livet lättare?
“Ja, det beror ju på hur de har det. Jag vet ju inte hur andra har det. Men för oss, vi var 8 syskon och det gick bra för alla. Men det var ju andra tider då.”
Så du tror att det blir bra för alla tillslut?
“Ja, de utvecklas, allting utvecklas. Det blir bättre, det tror jag säkert att det blir. De är inte så dumma nu att de ger sig på några dumheter som så, det tror jag inte. Men ja det är klart, det finns ju olika människor och det kan man ju inte göra någonting åt. Jag tror att de flesta är hyggliga.”
Hur ser du på resten av ditt liv, trivs du
här?
”Ja, jag tycker att jag har det bra här. Jag har inte vantrivts en dag här. Jag tycker att jag har ett bra rum, jag kan lägga mig när jag vill. Och vi får god mat. Och så kommer de och städar. Så jag har det jättebra här. Jag är nöjd, jag vet inte vad jag ska klaga på.”
Efter en mycket intressant förmiddag lämnar jag boendet och tar mig hem igen. Jag känner mig upplyst av nya tankar och idéer, och min nervositet, den har verkligen lagt sig. Jag tar med mig vetskapen om att livet är relativt och att alla lever olika liv som för med sig olika lärdomar. Att höra de äldres livshistorier om deras vardag, krig och arbetserfarenheter får mig att bli ganska lugn och positivt inställd till det så kallade konceptet att leva. Man kan inte alltid styra vilket liv man får, vilka situationer som händer en och vilka personer man har omkring sig. Men, man kan välja vilken inställning man har till det och att ha en positiv syn på saker och ting. Magda kunde inte göra något åt att sova vägg i vägg med tyska soldater, Kenneth fick vara nöjd med att flytta in på ett boende och du som läser detta kan inte alltid påverka krigen och eländet som finns i
världen. Man kan inte alltid förändra, men välja att acceptera. När jag under dagen pratar med mina intervjupersoner, så får det mig att se en tacksamhet och förmåga att vara nöjd med det man har - något som jag själv upplever att dagens hektiska samhälle ibland kan tappa bort mitt ibland vardagsstressen och scrollandet på sociala medier. Jag tror att vi alla kan behöva påminnas om att inte ta livet för seriöst och att njuta av de små stunderna, de som faktiskt kan betyda som allra mest. Jag tycker att det är dags att vi lägger ifrån oss våra mobiltelefoner, kollar upp på himlen och tänker på allt det där som får oss att må så himla bra. Att ta en promenad i solen med sin älskade, att krama om sin allra bästa vän eller att i sin ensamhet sitta och läsa en otroligt bra bok. Det är där fokuset ska ligga, inte på att ha kris och panik.
Cykelfest vankas och du blir ramad på “cykelen” till nationen. På vägen dit pregar du ner tröjan med allt annat mög och utanför nationen huttar ni den sista slatten. Vad har hänt?
För en redig lundastudent eller någon som förstår skånskan är ord som rama säkert bekant. Det är svårt att bo i en cykelstad som Lund och inte höra denna synonym till “att skjutsa på ramen”. Att bli ramad är något som alla lundastudenter blir någon gång men att ordet är dialektalt förstod jag först när jag började i Lund.
Dialekter är, tillsammans med priset på kaffe och Lunds höjdskillnad, något som diskuteras flitigt bland oss studenter. Ofta gissas det var någon kommer ifrån baserat på deras dialekt och ofta gissas det fel. Men! Till oss studenters försvar
talar vi svenskar allt mer likt varandra. Faktum är att dialekterna håller på att jämnas ut! Trots detta kvarstår en hel del dialektala ord och fraser. Kanske är det dessa ord som gör det svårt för stockholmare att förstå en skåning och vice versa? Kanske krävs det skånska för nybörjare?
Skånskan har många roliga (och fula) ord. De flesta hörs bara i Skånes “hjärtland” eller av skånska pensionärer såsom påg och tös. “Är det fars lille påg?” kan man höra någon säga. Många ord är förolämpande: Ålahue, ålarens, klydderöv som alla är olika unika skånska ord som betyder idiot eller den skånska motsvarigheten till idiot: fubbick. Men fubbick är mer än så!
Han e slug, han e hal, han lider inte av några samvetskval
Han ställer inga frågor, han bara tar. Han ger dig absolut inte några val
Så sjunger Timbuktu i låten “Fubbick fubbick”. I refrängen sjunger han:
Han e en fubbick, fubbick, ärketyp
Han e en fubbick mytoman
Han e en fubbick, fubbick, den värsta typen
Av fubbick i din stad
Att fubbick ofta återfinns på listor av skåningars favoritord är alltså inte så konstig. Men på dessa listor av favoritord finns inte bara förolämpningar utan även andra skånska ord. Räligt innebär att något är äckligt och motbjudande. Redigt betyder däremot ordentligt och duktigt. Är något klyddigt är det besvärligt och är du hialös då är du rastlös och otålig.
Kärt barn har många namn: datten, kull, jage och tafatt. I Skåne är det (i det flesta fall) pjätt som gäller. Och när det är leks i stadsparken, då är det rullebören som ska skjutas fram, inte skottkärran!
Slutligen finns det skånska ord som enligt mig saknar ett bra motstycke; ord som varje redig inflyttad lundastudent bör kunna: rama, mög, prega och hutta. Att prega ner betyder att trycka ner medan att hutta innebär att kasta iväg något. Men precis som med många
dialektala ord har de skånska orden nyanser. Det finns ofta en innebörd eller känsla hos orden som kräver mer än en enkel synonym för att förklara. Ordet mög används som synonym till inte bara skit utan även skärp, smuts eller elände. Det är ett toppen ord som kan ha lite olika betydelser. Är ditt korrerum rörigt eller din cykel stulen? Vilket mög!
Skånskan är lite ful, lite klyddig och lite dansk. Men den är också användbar och på uppgång! Den har på det senaste
åren, tro det eller ej, klassats som bland de sexigaste dialekterna i Sverige, en ära som både norrländskan och göteborgskan har slagits om. Skånskan är även, med sina tyska och danska rötter, lite kontinental. Så trots ett tidigare dåligt rykte och sina skorrande “r” har dialekten en charm och framförallt en användning. Därför behövs det skånska för nybörjare.
Det är en dyster torsdag i Lund. Det gråa höstvädret har börjat genomsyra Lunds gator och torg. Det är på en sådan dag som Hugo Werner och Mattias Olsson ger sig ut för att undersöka vilken stor stark som lättar hjärtat mest på just en sådan dag. Vi besökte 10 barer i Lund och bad bartendern om “en stor stark”. Ölen bedömdes på smak, generell upplevelse, omgivning och pris.
Trots att vi efter tio stora starka öl kände oss smått salongsberusade vill vi inte påstå att det har försämrat vår bedömning. Den åsikten är dock högst debatterbar. Tillåt oss att ta dig igenom vår resa genom centrala Lund denna torsdag!
Ericssons
Märke: Grängesberg
Pris: 69 kronor
På kvällens första bar möts vi av en Oktoberfest-utsmyckad uteservering som försöker förflytta oss till München men vid första sippen förflyttas man direkt tillbaka. Gränges kan med fördel drickas i plural men någon vidare smakupplevelse vågar vi nog inte kalla det.
2/5
Inferno
Märke: Litovel
Pris: 79 kronor
Ölkällaren
Märke: Egenbryggd
Pris: 125 kronor
Vi förstår att priset kanske skrämmer men wow vilken öl alltså. Utan tvekan den godaste ölen som rinner ner i Herr Olsson och Herr Werners magar denna kväll. Ett bra upplägg kan vara att starta kvällen med en otrolig öl på denna bar för att sedan fortsätta med de lite mer plånboksvänliga sorterna senare på kvällen. Hett tips!
5/5
Herbivore
Märke: Norrlands Ljus
Pris: 84 kronor
Som vi vet har Inferno ett brett utbud av öl i alla dess slag och som stor stark serverades Litovel. Kul med något man inte är så värst van vid och smaken är det inte heller något fel på.
3/5
När vi stiger in möts vi av en mycket trevlig bartender som även serverar en mycket god öl! En Norrlands ljus till ett ganska rimligt pris som dessutom är ekologisk, vilken grej! Trevlig stämning och härligt umgänge finns även här.
4/5
Ariman
Märke: Falcon
Pris: 76 kronor
På denna bar hamnar ölen lite i skymundan. Här är det istället stämningen och miljön som smittar av sig på smaken. Här träffar vi Petter vilket såklart ger ett plus i kanten. Det råkar även vara en jazzkonsert denna kväll vilket inte gör saken sämre.
4/5
Bojen
Märke: Norrland
Pris: 39 kronor
Detta stoppet får betraktas lite som en parentes och vi kanske får chans att återvända hit i kommande recensioner. Men mycket mer än en god öl till ett CSN-anpassat pris. Vad mer önskar man av en studentpub?
5/5
Stortorget
Märke: Krušovice
Pris: 96 kronor
Det finns inte mycket studentikost med baren “Stortorget”. Priset på hela 96 kronor, en öl av märket krušovice tillhör vanligheterna på de typiska studentpubbarna. Vill man däremot sätta lite guldkant på vardagen och kanske jobbar extra på helgerna är stortorget platsen för dig!
3/5
Dos Que tres
Märke Corona
Pris: 78 kronor
Här har vi en bar med bra vibe. Med sitt stora mexikanska tema serverades självklart Corona. Men det dyra priset och den lite för högljudda musiken nådde inte den syrliga Coronan upp till toppen.
2/5
Purgatorio
Märke: Eget märke
Pris: 79 kronor
Ölen är kamouflerad som egenbryggd men vad den innehåller är väl egentligen inte så noga för god är den! Det blir ju inte heller sämre av den otroliga miljö man är omgiven av när läpparna nuddar glaset.
4/5
Märke: Gränges
Pris: 45 kronor
Vår sista öl och det skall sägas sattes spår på vår bedömning. Botulfs är en bra plats för studenten som vill ha en billig öl och ha en plats att sitta kl. 03. Mer än det är det inte riktigt. Med ett gott sällskap kan Botans, annars ganska nedgångna, känsla föra en över mållinjen för kvällens bravader innan hemgång!
3/5
Av: Olivia Lewan
Är jag moraliskt korrupt som laddat ner Linkedin? Mitt i stormen av en livskris en onsdag eftermiddag (när jag egentligen skulle läst om kontraktsteoretiker) ägnade jag några timmar åt att förfina min profil. Arbetslivserfarenheter, språk, ”career break” (där jag som varenda personlighetslös ungdom backpackade), och en massa andra ”betydelsefulla” detaljer som någon gång i framtiden förhoppningsvis lurar en arbetsgivare min väg, skulle jag fylla i.
”Våga vägra Linkedin” säger min bästa vän och jag instämmer. Finns det inte något sjukt ogenuint med den appen? På appen får jag det att låta som att mina livserfarenheter berikat min personlighet och utvecklat mina färdigheter. Jag skriver att jag jobbat på restauranger och hur det har utvecklat mina ”skills”, såsom stresshantering, teamwork och bla bla bla. Men vilken svensk ungdom har inte jobbat på en restaurang? Låter det inte ogenuint och självgott att beskriva det som någonting som gör just mig speciell?
Att jag backpackat i några månader har jag på Linkedin beskrivit som något som skiljer mig från alla andra, gör just mig unik och som gett mig prislösa erfarenheter. Visst det var kul att resa och jag fick uppleva spännande saker. Men är det så speciellt och berikande som jag beskriver det på min Linkedin profil? Nej. Jag var bara uttråkad på mitt sabbatsår, och driven av min egna egoistiska nyfikenhet bestämde jag mig för att resa iväg. Dessutom är det väl just att backpacka som alla gör efter studenten. Det är bara tack vare att jag växt upp i ett land som 1) har ett starkt pass, 2) starkare ekonomi än länder i andra världsdelar, och 3) ger ungdomar möjligheten att i tidig ålder bli mer ekonomiskt oberoende
jämfört med andra länder, som jag ens kunde bege mig ut och resa. Den som genomskådar Linkedin borde väl se att det om något bara är personlighetslöst, och helt ärligt priviligierat, att jag på min ”career break” har backpackat.
Det värsta är dock att nu när alla (inklusive jag själv som inte vågade vägra utan föll för grupptrycket) i vår ålder har Linkedin, känns det som att de relationer vi bygger alltid har en skugga av egenintresse. Vi bygger inte endast relationer för att vi bryr oss om människan vi har framför oss. Vi ser profilen personen har skapat av sig själv online, vi ser vilket nätverk människan har och slutligen ser vi hur den Linkedinversionen av personen någon gång i framtiden kommer att kunna främja oss och vår karriär. Vi kanske till och med fortsätter vårda relationer med människor vi egentligen inte bryr oss om, bara för att den personen kanske har någon användbar kontakt.
Visst, att tänka på sitt egenintresse är knappast något nytt. Kanske har vi fortsatt haft kontakt med en oskön DJ för att få lista, men med Linkedin når egenintresset en ny nivå. Det börjar genomsyra våra liv och alla de relationer vi bygger. Linkedin gör oss till karriärhungriga, egoistiska och jobbigt skrytiga
människor. Vi gör ingenting utifrån vårt eget ärliga intresse, eller den altruistiska viljan att hjälpa någon annan. Främst gör vi absolut ingenting i tystnad. Alla våra erfarenheter vill vi rapportera om, och syftet att bygga upp en version av oss själva som är attraktiv på arbetsmarknaden lurar alltid i bakhuvudet. Jag kanske är alldeles för dramatisk men det hela har en American Psycho känsla, där ytan är det enda som spelar roll.
Är jag då moraliskt korrupt som laddat ner Linkedin trots att jag är så emot det? Ja, jag har sålt min själ till djävulen och i utbyte fick jag möjligheten till en karriär. Jag har lagt ner timmar på att bygga upp ”Linkedin-Olivia” med alla hennes erfarenheter som gör henne SÅÅÅ speciell och unik. ”Wow vilken tjej” kommer min framtida arbetsgivare tänka… ”Hon har backpackat och jobbat på restauranger… hon måste verkligen vara en på miljonen!”. Med det sagt så kan alla som mot förmodan tagit sig hit i texten connecta med mig på Linkedin (Olivia Cerulli Lewan). Jag har ju trots allt övergivit min moraliska kompass och ska nu bli så ogenuin, skrytig och jobbig som jag kan! En riktig Patrick Bateman-lik finance bro!
Av: Tamia Kakuli Lionell
I skolan läser jag engagerat Carole Patemans texter för att förstå och ifrågasätta samhällets orättvisor. Men när kvällen närmar sig och jag slår på Paradise Hotel försvinner hennes skarpa analyser från min tankebana. Istället njuter jag av ett program där maktstrukturerna som jag nyss kritiserat, återskapas och förstärks – utan att jag lyfter ett finger.
Reality-TV går hand i hand med hösten och dess vardag. När livet mestadels kretsar kring matlådor, långa dagar på biblioteket, tentaplugg och andra måsten, är vi många som söker tillflykt i realityns värld och i synnerhet hos dess drottning: Paradise Hotel.
Varje gång Rebecca Stella melodramatiskt levererar sin ikoniska replik, “Och kom ihåg – allt kan hända på Paradise Hotel” blir jag genast ivrig inför nästa avsnitt. Vem hänger löst? Vem blir förrådd i parceremonin? Samtidigt, i mitt eget liv, så är allt stabilt. Ingen hänger löst, ingen blir huggen i ryggen, och jag funderar mest på hur jag ska hinna läsa de åtta kapitlen jag ligger efter med i kurslitteraturen.
Säsong 16, som sändes våren 2021, avslutades abrupt efter att en av deltagarna anklagats för att ha begått sexuella övergrepp under inspelningen. Problematiken, som egentligen legat och bubblat under ytan genom alla säsonger – att bygga ett tv-koncept på sex, alkohol och en allmänt hetsig stämning –skulle till slut koka över. Lösningen på detta blev istället en politiskt korrekt variant av programmet som skulle främja jämställdhet och mångfald, men som istället togs emot som en slätstruken flopp.
I många avseenden är vi stolta över de här värderingarna – de definierar oss som en generation som ställer höga krav på jämställdhet, samtycke och respekt för individens gränser. Men vi är också motsägelsefulla. När det kommer till reality som Paradise Hotel, som bygger på en kultur av sex, alkohol och dramatik, verkar vi plötsligt se mellan fingrarna. Skamlöst åtnjuter vi oss detta program, trots att
de många gånger visar beteenden och attityder som går helt emot de ideal vi annars kämpar för. De sexuella övergreppen som den manliga deltagaren gjorde sig skyldig för i säsong sexton är bara toppen av ett isberg. Paradise Hotel normaliserar den patriarkala maktfördelning som präglar vårt samhälle, och det är inte att gå jämställdhetens riktning. Så varför tittar vi? Vi söker antagligen en plats där vi kan släppa på de strikta moraliska filtrena och få en andpaus i vår politiskt korrekta värld. Samtidigt lockar det förbjudna och kontroversiella, det är spännande och annorlunda. Men framför allt ger programmet oss en känsla av att vara både duktiga och smarta i jämförelse med deltagarnas ofta dumdristiga beslut.
Den här hösten är original konceptet tillbaka, återigen med Rebecca Stella i täten. Dessutom har många “all stars” kallats in för att förstärka känslan av det originella PH. Säsongen serverar fylla, högljudda bråk, intriger, romanser och avundsjuka på ett silverfat, precis som vi vill ha det. Alla verkar vara nöjda och glada över att detta synnerligen problematiska koncept är tillbaka och det fick mig att ställa frågan: Hur kommer det sig, att vi som tillhör en generation som utmärker sig för stark etik och medvetenhet när det kommer till frågor om just samtycke, feminism och integritet ändå år efter år dras till ett program som så ofta motarbetar dessa värderingar?
Jag tror att det är just därför vi älskar Paradise Hotel – för att det ger oss en chans att släppa loss vår inre moralpolis och bara luta oss tillbaka en sekund. I en värld där vi ständigt förväntas vara upplysta, progressiva och ta ansvar, är det något märkligt tillfredsställande att titta på folk som gör precis tvärtom. Vi tittar inte på Paradise Hotel för att det speglar våra värderingar, utan för att det låter oss koppla av från dem – om så bara för en stund.
Av: Elsa Holmén
När jag lyssnar på poddar eller läser om valet i USA får jag ofta bilden av att det är de välutbildade, “smarta” amerikanerna som röstar på demokraterna, medan jag upplever att de republikanska väljarna ofta målas som galna Trump-supporters som inte har någon koll. Men vilka är egentligen de andra, för inte kan väl hälften av USA:s väljare vara som de som visas i klippen med Jordan Klepper på Youtube?
Jag hörde av mig till min kompis Chloe Kelly, som jag lärde känna när jag var utbytesstudent i Texas under gymnasiet. Chloe är 21 år gammal och gör sitt fjärde och sista år på Baylor University i Waco i Texas. Förutom sina studier i Professional Selling and Human Resources Management är hon ansvarig för rekryteringen i Tri Delta Sorority. Precis som jag är Chloe en ung kvinna med stort intresse för politik och aktuella händelser, men med två olika kulturella bakgrunder har vi helt olika åsikter. Därför ville jag höra vad hon, som amerikansk förstagångsväljare, hade att säga om valet i november.
Who are you voting for in the election of 2024?
I’m voting for Trump
Which questions/topics are most important to you in this election?
There’s a lot! A big thing is the economy, both nationwide and global. Looking at the numbers from when Trump was president to how it is right now. Whether it’s about the gas prizes or wanting to own a home in ten years. Another thing that I really care about, that other young people might not, is health and diet in America. The food on our shelves has so many chemicals, preservatives, food dye and more. Most of the food in our grocery stores today is banned in Europe and basically everywhere else. I try to eat healthy but not every american has that option. What I care about is having people in office that care about what food we put on our shelves and that it’s
not killing us, which it kind of is right now. Voting for Trump, is not about Trump but about his political party as a whole and there are people in his party that care about these things, which there aren’t really [in the democratic party]. Another thing is political rest and war. Looking at it it’s been worse with the Biden administration than Trump.
Looking at the economy, there has obviously been a world wide inflation wave, what economic policies were better from the Trump administration? One thing that Trump really has going for him, is that he’s been in the business world, so he knows the business world. You can really tell the difference between when Trump was president and now. Yes, obviously the inflation and other factors but there are things that are controllable, like the gas industry. Another big thing for me is that I’d like to buy a house right now and looking at the house prices, only 10% of our generation will be able to own a home. There are policies that the Trump administration want to put in, in order to lower the elevating house prices. These are the two things I look most at because they affect me.
Looking at policies, how does Biden in office differ from Trump?
Generally, I think Biden has more of a “hands off-approach”. And things like, the hurricane (Helene) in North Carolina last week. Hundreds of thousands of people lost their homes and are left without food and necessities. Biden has done nothing and Kamala posted pictu-
res from the beach in Florida, whereas Trump immediately went there to go help. Same on a global perspective; in his time in office, Trump made a huge effort to meet other world leaders, versus, we haven’t really seen that of Biden. He doesn’t even know the name of people.
What is your opinion on the overall political situation in the US? The polarization? The media and their roll?
I think being in Waco, Texas, is kind of a bubble. I’d say about 60% are Trump voters, so I’m in the majority. Being in New York would be different, probably a flipped 90-10 situation. Overall, in America, it’s very divided and I think we all can see that. I have so many friends that have different standpoints and I think it’s important to come in with an open mind, but as humans, we are all like “I believe what’s right, and you cannot disagree with me and also be right” and that’s the thought process. People get political quickly and draw the conclusion that if your opinions differ from mine you’re obviously a terrible person, and that comes from both sides. I don’t that be the way to approach a conversation, but looking at the debates, our candidates are not even listening to each other, so if they can’t, how could the people do it?
Talking about media, what are your main sources of information? What news channels do you follow? Are there ones that you don’t trust? Why?
I don’t fully trust any media. I look att CNN, New York Times, Wall Street
Journal, more for the business perspective, and Fox. My professor suggested Morning Brew, that’s supposed to be more of an unbiased source, which I will look into. As a christian, I feel like I need to do a good research in order to make an impact. I look at the same news from different perspectives and try to get an overall understanding. My goal is to look at all sources of output, not to let your “truth” come from only one side
Would you say that the media have become so politized that it’s hard to get an overall picture, when they’re showing two completely different perspectives? When I read stories, I think I agree with Fox more overall, but if Fox would be my only source of information then there would be gaps. Although there might be some different political angles, the same stories from different media houses will usually be pretty similar. There are things that Fox say that I disagree with as well, where I agree with other sides instead. And you sometimes see different types of articles, like the left side cares more about things like food stamps, people that are struggling, whereas the right cares more about the business world, so in order to get both sides you have to look into different media.
What are your thoughts of Trump? Do you feel like he’s an eligible representative of the republican party? Do you feel like he represents you? Why? Otherwise, do you have another eligible candidate you would rather have to represent you and your standings?
I’m not the biggest fan of Trump, at all, he’s misogynistic, rude, and just not a nice person. It’s more about other people he’ll put in office that I care about. And he’s not a good representation of me at all. I think he’s a great business person, I don’t think he has a strong character and there are definitely some shady things that he’s done. I think, if you’re in leadership at all, where it’s on a football team or the president of the United States, you are called to a higher standard, to lead the people you are in charge of. Has Trump taken his lead to a higher standard? I would say no. But there are policies and people he will put into place that I stand behind. It all comes back to the people. If I could put the people I like in place, I’d like Robert F Kennedy Jr to be president. I really like his policies, he has a big heart. Like me, he cares a lot about the health of Americans and he takes a very analytical point of why 70% of Americans is obese. This is a problem
that no one has said anything about and then RFK comes and brings it up to the tables. When he said that he was endorsing Trump, that’s when I decided to vote for him. If he can be put in office by Trump, then Trump has my vote.
If RFK was still running for presidency himself, then would you have voted for him instead?
That’s tricky. Sadly, what that does, and that is probably why he switched, is that when you have an independent candidate then that polls votes. Since RFK had more of the right’s policies, he’s gonna poll more voters from the right, which would have given Harris a benefit. I would probably still have voted for Trump for that reason. For him to win as an independent is pretty much impossible because he would have to draw so many voters from both sides.
”I’m not the biggest fan of Trump, at all, /.../ It’s more about other people he’ll put in office that I care about.”
What is the biggest (political) issue in your country right now? What, do you believe, is the best solution?
I don’t believe many people would say “health and diet”, but to me it is. It affects everyone and everything. It’s a much bigger issue that just saying “we need to eat healthier”. It’s crazy how our life expectancy has gone down, autism rates have gone up, even so much compared to other countries. The chemicals we put in our bodies affect all aspects, not just weight. It’s so much more than food too. Take birth control for a fact. If I, as a woman, has any problem ever, they’ll put me on birth control as a bandaid. They sign you up for the pill instead of searching the roots of the problem and coming up with a solution. It’s easier for a doctor to have more patients one day instead of have a few where they try to actually find the problem. And there isn’t a fast solution, like there isn’t something we can do that will, you know, take six months and then we’ll be good. We need to work top-down, having the government put restrictions on the chemicals that are put in our food and have alternatives for them and also ban many of them. There are people that are smart and care about these, and we need to put them in office, like RFK Jr, who has
concrete policies to put in, in order to change this industry. Going back to the farms and put regulations on what preservatives they can use. That’s a starting process but it will take years.
What role does America play in the global politics? Do you feel as the picture of USA as the leader of the West world is (still) applicable?
I mean, yes, because USA has so many alliances with so many countries. I think the United States will always be, because all of the fundings and help we give to other countries, like Israel, that we help in the conflict right now. I can’t imagine that that will ever change. I’ll go back to business, it’s all like a big business play and we’re such a big player. We outsource a lot too, but there’s no way we could operate as the United States alone, like we have to have alliances. We can’t just back out of all of it. Although, my opinion is that we should have a bit more of a “hands off” approach, because of all the agreements we already have in place. Take Russia for example, if they were to go after any country that we care about, we’d have to get involved. Regardless of my personal opinion, we’ve put ourselves in a position as a west world leader and I can’t imagine us not having that.
What role SHOULD America have in global politics? Consider the World Trade Organization, the World Trace Organization, UN; Paris Agreement etc. That Trump partly or fully withdrew from during his presidency?
I think we should have more of a “hand off” approach, because I think the US can overstep our place really. It wouldn’t really affect us, as the US power would maintain through global alliances. When it comes to global warming, I honestly don’t know, and maybe I haven’t done enough research, but I just don’t know enough about it. Maybe it’s because I live in Texas, and the weather is always hot, so it doesn’t really affect me.
Intervjurarens egna inflik: I would say it affects you too. There has been a visual increase of extreme weather in Texas. For example, it never used to snow in Austin but now there is some every year, and the hurricane you talked about, that’s a way of being affected too. Don’t you talk about that?
No, we don’t. I feel like no side talks about it that much. When you get to the left or the right, they talk about the economy, or war or body choices. I rarely hear anything about global warming, to
to be honest. Even reading the New York Times, I mean, you’ll see a headlight once in a while but it’s usually vague, like “global warming’s an issue” but that’s it. Maybe that’s something that we need to grow in, because I don’t really know much…
If Kamala Harris was declared the new president of the United States after the elections this November, what would your standing be? Are you going to trust the election outcome?
I would be really sad and scared for the next four years. Obviously, every four years, whatever side that looses, they’re gonna be upset. But it won’t be that dramatic. I’ll be really concerned for our economy and our nation as a whole, like, a global perspective too. If Harris was put in office, what would she even do? Everytime you watch an interview with
her, rarely does she have a well-thought answer. She’s asked a questions but she just moves on without ever answering. What even is her policies, like, where does she stand? What has she done in the past four years? I have friends that are on the left side that are not a fan of Kamala because they don’t know what she’s doing. But our country will be fine, it won’t be as amazing as I would want it to be. Our country is not doing amazing right now but I’m still alive. I’d be upset but at the end of the day, I trust the lord and that he has protection over my life, regardless of what happens in this election.
We hear kind of a different side, you know with the storming of the Capital last election and you know, conspiratorists… Do you see these people too? These aren’t really people that I’m
rubbing shoulders with… I definitely hear about it, you know “this election was rigged” or “the election was stolen” and whatever, and who knows, but there isn’t any data, statistics or facts backing it, and so like, I haven’t had a reason to trust that.
Intervjurarens egna inflik: I’m just asking because I feel like this is the only type of republicans that we ever see… Which is funny because I’d say that’s definitely not the majority. What you see in the media, about people storming the capital and stuff, that’s like, what? Like, maybe around 5000 people but it would it’s such a small amount compared to the United States population, and the Republican Party, as a whole. There are probably people on Harris’ side that are capable of the same thing.
Av: Vendela Selegård
Under sensommaren skaffade jag Tik-Tok, mest för att algoritmen på Instagram reels blev dålig och jag blev rekommenderad Tik-Tok till bot för min abstinens. Jag har varit en hängiven skrollare sedan länge nu, kanske sedan i sjätte klass då man först skaffade Instagram. Av den generationen vet jag också att man borde vara källkritisk till internet. Att bilder photoshoppas och att influencers bara lägger ut det roliga ur vardagen är nog vi alla medvetna om. Men när jag laddade ner appen bemöttes jag av en trend, som kändes overkligt verklig men inte minst bekant.
Genom skrollandet har jag hunnit se hundratals videor av tjejer som gör färgranna videor om deras skoldagar. Videorna inkluderar alltid en kaffe på ett café, att visa sin outfit i spegeln och troligtvis fragment från dagens plugg. Kanske är det bara min algoritm som hade anpassat sig, efter 10 år på sociala medier, men till slut var inspo-videorna de enda som dök upp i flödet. Och jag tänker inte kritisera dessa tjejer, jag är också en tjej. Jag älskar också kaffe på café och mina jeans är någon baggy modell från Weekday. Mitt tjejgäng diskuterar varandras mealprep varje lunch och jämför pastor, linsgrytor och quinoasallader.
Denna höst var den första jag återvände till Lund. Efter 3 månader i min hemstad
var studentlivet som förträngt. Jag associerar de sista veckorna av våren som en kamp för mitt liv, i outtröttligt studerande och alkoholkonsumerande. Stora delar av den annars vackraste årstiden spenderades böjd över nationalekonomisk kurslitteratur, drickandes blaskigt kaffe i pappersmuggar. Hemma i staden där jag spenderat min uppväxt hade jag nästan glömt bort studentlivet. Tentor, nationer eller Ica Tuna var begrepp jag inte längre kände till. När jag innan min återkomst möttes av “Follow my day in Lund” slogs jag därför av en chock.
-Om jag kunde ta bort ett ord ur det svenska språket, så vore det ”duktig”, sa en vän till mig en gång.
Det är något så fundamentalt duktigt i videorna som visar sin dag. Det perfekta i dagen, allt från kaffekoppen till outfiten till anteckningarna. Varje fragment som bygger upp 24 timmar är så duktigt genomtänkta och ihopklippta. Min kompisgrupp skrattar åt en video som visar sin tenta-period, eller en “exam week” som den beskrivs. Korta klipp på frisyren, en matchalatte och ingången till UB en solig dag. Inte är det så våra tentaveckor ser ut, skrattar vi. Var är linsgrytan i matlåda eller Edens överprisade kaffe? De oändliga timmarna i LTHs murriga tegelbyggnader? Ge oss verkligheten!
Är vi duktigare för att vi skrattar åt det? Det slog mig hur duktig staden jag bor i är. Plötsligt så kändes det som att jag mötte dem som faktiskt kunde ha allt. I vilket fall, så ger klippen på Tik Tok den bilden. Däremot är kanske trenden inte så överglamouriserad som jag först hade trott, utan bara ett uttryck på den stad vi lever i. Gång på gång slås jag av de höga ambitionerna i omgivningen och hur de alltid lyckas bemötas. Lika trendiga och käcka som klippen på internet är, är nog omgivningen också. När min kompisgrupp diskuterar varandras matlådor på LTH är vi nog egentligen av samma skrot och korn, bara att vi inte har fått till estetiken än. Det finns som en strävan att vara bäst samtidigt som alla andra är bäst. Jag tror inte att trenden är en överromantiserad bild av verkligheten, våra farhågor borde snarare vara hur verklig trenden egentligen är.
Nu har jag raderat Tik Tok igen och det verkar som att algoritmen på Instagram har återhämtat sig. Vad jag tar med mig från Tik Tok är att Lunda-krisen för mig personifieras av duktigheten. Det eviga tentapluggandet, outtröttliga studentengagemanget och kanske även festandet, präglas av att köra ända in i kaklet. Vi vet med oss att det mesta på sociala medier inte är sant, men kanske är just detta undantagsfallet. Kanske är det just bara en glamouriserad version av den duktighet som vi alla bär med oss.
Av: Klara Söderström och Rebecka Ring
lodrät
1: de 4 ryttarna kommer med denna
2: rom och cola
3: fram och tillbaka till helsingör
4: för detta säljs Moncler-västar
5: läskig REM
6: hesa…
7: 42195 meter
8: trubbel låt av The Cranberries
9: kort lång kort
10: snöskred
11: H2O
12: Thailand 04
13: åkte vi verkligen till …?
14: The Walking Debt
15: stöd på mjölkkartongen
vågrät
1: sköts 1986
2: storm 05
3: cykeltur från gbg till Lund
4: bombning av London
5: når man vid 50
6: hölls i sverige 1912
7: bojkottades av USA 1980
8: bullshit
9: politisk gardin i Europa
10: kris-myndighet
11: The Big Short
12: vila i frid
Av: Figo Ransmyr Persson
Den tredje september fyllde Kristianstads nation ett gapande hål i Lunds studentliv när de offentliggjorde sin nya sportpub Bänken. Öppet varannan lördag visar de utvalda Premier League-matcher och serverar hamburgare och öl till fotbollssugna studenter. I lördags begav jag mig dit med två av mina mest fotbollsnördiga vänner för att se hur upplevelsen skulle mäta sig mot mina förhoppningar.
Det första vi slås av när vi kommer in är hur egendomligt tyst det är. Ett ögonblick senare har kontringsläget runnit ut i sanden och tystnaden ersatts av det vanliga pubsorlet. I lokalen är persiennerna neddragna, vilket ger den dunkla sportpubskänslan man eftersöker. På en stor projektorskärm visas eftermiddagens huvudmatch mellan Arsenal och Southampton.
Den bortre väggen pryds av blandade fotbollströjor. I mängden sticker en ensam handbollströja ut – IFK Kristianstad. Baren ramas in av ytterligare två tröjor, en Helsingborg och en Manchester United. Unitedtröjan har några år på nacken, jag vänder mig mot min kompis:
“När är den från? -14?”
“Nej, senare va? Snarare -18”
När vi slår oss ner med varsin öl för att se återstoden av matchen kan jag inte stå emot impulsen att kolla upp det, och finner till min besvikelse att den var från säsongen 17/18.
Krischans vanliga meny, som även gäller för sportpuben, är som skräddarsydd för situationen. Ingenting kan vara trevligare än hamburgare och billig öl när man ska kolla på fotboll man inte direkt bryr sig om, och med överdriven intensitet slänga sig in i diskussioner där man egentligen inte har någon åsikt.
Det är just detta som är charmen med upplevelsen – inte fotbollen. Hade matcherna som visades varit viktiga för mig hade min anspänningsnivå varit alldeles för hög för att sitta och mysa på nationen. Lyckligtvis var det ingen av oss i sällskapet som brydde sig nämnvärt om resultatet i matchen, bortsett från en Tottenhamsupporter som gärna hade sett Arsenal tappa poäng. Vi fick därför istället tillfälle att avhandla en rad viktiga frågor; vilka är de fulaste fotbollströjorna någonsin (Arsenals bortaställ ifjol), vilken är den mest frustrerande spelartypen (anfallare med lösa avslut), och vilken Premier League-spelare hade varit mest dominant i Allsvenskan (Trent Alexander-Arnold).
För mig är detta en nära nog perfekt lördag. Säkerligen kommer jag vid fler tillfällen det kommande året bota min bakfylla och glömma mitt plugg här. Hade jag däremot, likt mina mer anglofila vänner, haft ett engelskt lag att bry mig om hade jag hållit mig på tryggt avstånd från Krischans pub när de spelade. För min egen – och alla andras – trevnad.
Av: Vanja Johansson Kauppi
Jag minns det första födelsedagskortet jag fick av min bästa vän, där hon skrev “man kan inte beskriva dig med ett ord, eller jo ALLT”. Som 11-åring tyckte jag att det var världens finaste komplimang, att jag kunde vara allt för någon. Vad skulle vi säga då om vi visste att det skulle fortsätta ett rätt bra tag. Att allt vi skulle lära oss om kärlek, vänskap, värme och trygghet påbörjades just där?
Sedan jag blev myndig och exponerad för världen på ett mer bottenlöst sätt har jag i mängder av tillfällen försökt att formulera den där bubblande känslan som infunnit sig så många gånger i mitt bröst. Frustrationen, rädslan. Jag har försökt att hitta ett alternativt svar till det jag egentligen känt, för att det helt enkelt känns för tidigt att vara så cynisk. Men efter tre intensiva år (såklart längre egentligen) undrar jag verkligen hur jag ska fortsätta leva som kvinna i en värld med män. Det kanske låter dramatiskt, men när samma historier blivit berättade av mig och mina vänner, oavsett åldern, kulturen, uppväxten och staden - då finns bara ett svar kvar. Den gemensamma nämnaren är
mannen. Och tro mig, det är tungt nog att bära på våra kollektiva minnen, det är ingen som njuter av vreden också. Men det betyder inte att den inte är där. Det finns ett citat av Jessica Hallbäck som lyder “låt inte män som hatar kvinnor reducera feminismen till kvinnor som hatar män”. Det stämmer såklart, men det är också rätt svårt att inte reducera något som aldrig slutar koka. Om inte mannen blir reducerad då kanske jag exploderar själv? Ingen har gett mig ett recept på hur man kokar bort såren och ilskan.
Ingen vill känna hat, det är varken produktivt eller pragmatiskt. Det fick mig att tänka på den andra gemensamma nämnaren i alla dessa historier delade av mina tjejer. Det var just de. Det andra könet. Mina minnen från Spanien befläckas från mina oturliga interaktioner med män, men i utkanten av dessa minnen finns mina tjejkompisar. Direkt när vi träffades bestämde vi oss för att vi behövde varandra och skulle hålla ihop. Redan efter typ en månad flyttade vi ihop. Vår tid i kollektivet följdes av “How to loose a guy in ten days” i vår sjabbiga soffa, armar som höll om varandra när livet inträffade och sms om att “jag hängde din tvätt och la fram ipren till dig” när man hade feber. En förtrolig kärlek och värme som baserades på en vänskap som bara hade funnits i några veckor.
För att inte nämna mina älskade vänner hemifrån som inte kan åka någonstans utan att överraska med sitt besök. Det är en sån juvenil men helt obeskrivlig kärlek i att göra varje möte till en överraskning eftersom det är så givet att ingen kan önska sig nåt annat - mer tid med varandra. Vår senaste resa i Italien bestod av “hur mår du egentligen” till ”Kan jag lägga ut den här
bilden på dig? Du var så fin.” till ”Det är fruktansvärt att vi inte får uppleva vår vardag ihop”. Jag kommer aldrig glömma tiden i livet där sorgen fanns på varje fest och vi jobbade som i skift av att uppleva och trösta alla dessa sorger. Samtalen i snön om hur kunde han göra så till hur ska jag någonsin vara tillräcklig eller hur fan ska jag våga lämna den här staden. Handen i håret som sakta strukit tårar och alltid svarat att jag finns här oavsett vad. Tack gud att vi inte längre är tonåringar och tack gud att vi hade varandra. Eller som Maja en gång sa, “ska vi verkligen tänka på det här nu, vi kan gråta om det imorgon”. Det är lika sant det. Förutom att alla mina vänskaper med tjejer lärt mig allt jag vet om kärlek, vänskap, värme och trygghet har de också lärt mig allt jag vet om glädje, lycka, självsäkerhet och stolthet.
Att gå rak i ryggen. Att inte be om ursäkt förutom när det är nödvändigt. Att dra gränser. Lämna när det är dags. Att ta plats. Att ha genuint roligt, ut i varenda cell i ens kropp. Den där känslan jag så ofta känner när jag umgås med mina vänner, när vi väl sagt hejdå och jag bara vill skrika att jag älskar er för alltid glöm inte det eller kanske framför allt jag är så tacksam att ni finns i mitt liv.
Sen flyttade jag till Lund och jag oroade mig över mitt privilegium jag besitter, jag har så fantastiska vänner i mitt liv, hur ska det finnas plats för fler? Hur ska jag kunna älska nya personer när min kärlek till mina tjejer längs färden är så stark? Men plötsligt börjar hål fyllas som jag knappt visste att jag hade. Vi sitter i mitt rum med te i våra händer och tårar i våra ögon för vi har så lika upplevelser
av livet. Plötsligt blir jag förstådd på ett plan ingen förstått mig tidigare. Samma förtrolighet utspelas. “Skriv när du är hemma” till “ja det är klart att du får sova hos mig” till “jag är så tacksam att vi träffats”. Jag förstår ju att det aldrig kan ta slut på plats. Inte när det kommer till kärlek. Vreden däremot tar mycket plats. Vreden skär in i kroppen och är rätt svår att släppa hur som helst. Tänker ibland att jag är alldeles för ung för att känna sån ilska. Tänker på min sjuåriga kusin som påminner så mycket om mig, hur kan jag skydda henne från världen? Det får ju inte hända henne något. Men jag tänker också att jag är alldeles för ung för att ha upplevt så mycket kärlek. Att redan veta vilka personer jag tänker behålla i mitt liv tills dagen jag dör (oavsett vad de säger).
Oron inför allt vi har tagit på oss. Nervositeten över allt du har skjutit upp. Misströsta inte, allt detta är en del av det mänskliga livet.
Vissa veckor, när alla planer och åtaganden du har tackat ja till tycks överlappa, är det lätt att grubbla över hur du ska få ihop det hela. Möjligtvis drömmer du om nästa kväll av ro. När du nöjd kan slå dig ner i soffan och konstatera att allt är avklarat eller under kontroll. Sanningen är att dessa kvällar av total harmoni sällan inträffar. Alltid är det något. Plugg in i småtimmarna, den där aktiviteten du lovade att följa med på, eller de kvällar du borde komma ikapp i skolan men i stället nervöst ser på en film. Visst verkar det alltid finnas mycket att hinna med, så mycket vi borde ha gjort vid det här laget?
När längtan efter stillheten blir för påtaglig kanske paniken kommer krypande. Men faktum är att vi människor tycks trivas i en stressig tillvaro. Är det inte så att vi alltid hittar saker att oroa oss över? När tentan är avklarad blir
vi påminda om det där mejlet vi borde skicka iväg, eller en byrå vi måste måla om. Det finns alltid något vi har skjutit upp, alltid något vi borde ta tag i. Våra hjärnor är oerhört skickliga på att söka upp just de förpliktelserna. Även när allt är lugnt, hittar vi något att vara oroliga över.
Detta gäller inte bara för vår egen värld, utan generellt. När vi inte själva är stressade vill vi gärna ta del av andras nervösa tillvaro. Drama och uppståndelse är ständigt sådant vi flockas kring. Dramatik består egentligen av stress. I serien på Netflix eller romanen du läser, är det kriser som är drivande och skapar intriger. Gilgamesheposet – historiens kanske första litterära verk – skildrar kungen Gilgamesh som får panik och inte kan tänka klart. Människan är sig lik, och stress har alltid varit en del av vår vardag. Som bekant gör det oss mer koncentrerade och alerta. En artist vill bli nervös innan en föreställning för att kunna prestera sitt bästa. Stress är en naturlig del av oss.
När vi känner oro över en skoluppgift, betyder det i själva verket att vi bryr oss. Vi vill göra uppgiften väl. Med lite påtryckningar utifrån kan det rentav vara så att vi blomstrar. Vi blir mer beslutsamma och fullföljer det vi har lovat. När vi känner oss otillräckliga till allt vi har anmält oss till, kan det vara en tröst att inse att den känslan dyker upp emellanåt. Åtminstone jag, tycks vara en person som gillar fart, fläkt och åtaganden, eftersom jag ideligen hamnar i dessa typer av situationer. Hur mycket jag än kan sukta efter en kväll av vila och ro, verkar det inte vara det jag trivs bäst med.
Om du känner att du har tagit dig vatten över huvudet, är det bara att inse att stressen är vår vän. Troligen har du löst det många gånger förr, och denna gång är inget undantag. Kanske upplevs det lite bitterljuvt, men lita på din förmåga och finn dig i ovissheten.
Av: Vendela Selegård
Kanske råkade jag smygstarta temat på kris och panik genom att läsa dessa böcker. Det här är några tips på böcker jag inte kunde sluta läsa–alla på rådande tema. Läsaren kommer få segla genom livskriser som sträcker sig från 20-årsåldern och framåt. Förhoppningsvis kan dessa tips hjälpa till att mildra eran panik, snarare än tvärtom. Enjoy!
Sinnenas tid – Annie Ernaux
“Sen september förra året har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han skall ringa mig eller komma till mig.” Så lyder den första meningen till andra kapitlet i Sinnenas tid. Vi får följa en kvinna i medelåldern som har en affär med en gift man. Hon är en ganska ensam kvinna och lever för sig själv, men denna affär tar all hennes vakna tid. Plotten är som tidigare beskriven, kvinnan väntar på denna man. I 68 sidor får vi följa hur hon släpper taget helt om allt annat viktigt, bara i fokus att kunna finnas till när han vill. Hon är så kärlekskrank att livet rinner ur hennes händer, vilket är vad jag kallar en riktig kris.
Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Mossfegh Har du hängt på sociala medier har du nog hört om denna. En kvinna i 20-årsåldern har tröttnat på världen. Som titeln vittnar om, bestämmer hon sig för att försätta sig i en dvala hela året. Hon föraktar sin enda vän och förlorar det prestigefyllda jobbet genom att ta för många tupplurar. Hon har knappt några personliga relationer att ta hand om och de ekonomiska medlen för att genomföra sitt experiment, så varför inte passa på? Komalik blir sömnen, allt i syfte att vakna som en ny människa. Är detta en huvudkaraktär man tycker om? Inte alls. Är det en huvudkaraktär i kris? Definitivt.
The woman destroyed – Simone de Beauvoir För att bäst sammanfatta, var jag en kvinna förstörd efter att ha läst boken. Vi får följa tre olika berättelser, utifrån perspektivet av tre olika kvinnor. Jag vill slå ett slag för den första och tredje historien; The age of discretion och The woman destroyed. Vi får följa två olika kvinnor, som senare i livet finner kriser sprungna ur deras äktenskap. De Beauvoir skriver om att åldras, tappa sig själv och när kärleken sviker. Tyvärr tror jag inte att denna bok kommer att mildra någons kris, men ack så läsvärd är den ändå.
Av: Vendela Selegård & Figo Ransmyr Persson
I den djupaste krisen vill man väl ändå trösta sig med musik? Enande genom historien har nog varit musiken och material på temat verkar aldrig ta slut. Från livskrisen till den mest kärlekskranka hjärtesorgen–det är inte lätt när det är svårt, helt enkelt. Här kommer låtar vars kris du kan vältra dig i och förhoppningsvis mildra paniken med!
Av: Bella von Schwerin
En Hollywoodskådespelerskas bisarra 50-års kris utspelar sig i den här nya skräcksatiren av Coralie Fargeat. Filmens otäcka, oaptitliga och oemotståndliga yta lyckas trots allt nå fram till publiken på bästa sätt, enligt Bella von Schwerin.
Ja, kära läsare, var ska man ens börja?
“The Substance” är skriven och regisserad av fransyskan Coralie Fargeat, och handlar om skådespelerskan Elisabeth Sparkle (Demi Moore) som blir avskedad från sitt jobb som fitness-stjärna på sin 50-årsdag. I sitt desperata tillstånd tar hon en drog för att försöka bli ung, och snygg igen, och konsekvenserna blir ödesdigra. I våras tog filmen hem priset för bästa manus på Cannes-festivalen, och har fått recensioner som att den är “absolutely fucking insane” och en “instant classic” (IndieWire).
När Elisabeth sprutar in drogen i sin arm trillar hon ihop på sitt badrumsgolv. Hon börjar skaka som om hon vore besatt av en demon tills hennes rygg klyvs i hälften. Ur det vertikala snittet föds hennes klon, Sue (Margaret Qualley), den yngre och snyggare versionen av Elisabeth. Dessa två versionerna alternerar mellan varandra varannan vecka för att inte rubba balansen dem sinsemellan, eftersom de är en och samma person. Sue anställs på sitt håll som den “nya Elisabeth Sparkle”, medan Elisabeth faller djupare och djupare ner i sitt självhat. Det hela eskalerar när Sue börjar missbruka kontraktet och stannar i sin kropp längre. Liksom tavlan i “Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde börjar Elisabeth sakta men säkert förtvina ju djupare hennes yngre klon sjunker ner i den hedonistiska livsstil som bejakar hennes bekräftelsebehov konstant.
Fotot och ljudet var karaktärer i sig. Kombinationen av att höra asmr-liknande inslag med en stundtals inzoomad fisheye-lins gjorde att “The Substance” kändes så otroligt klaustrofobisk. Ett exempel är i början av filmen när Elisabeth blir avskedad av sin gräsliga chef Harvey (Dennis Quaid) under en lunch. Som publik är man rakt uppe i käften på Quaids karaktär när han glufsar i sig räka efter räka, varenda en dränkt i en BUS-orange majonnäs. Varenda tugga, vartenda slick och varenda stavelse studsar av trumhinnan och borrar sig in i pupillerna på en. Usch! Inte en enda droppe blod syntes, men scenen lyckades ändå bli en av filmens obehagligaste.
Detta är utan tvekan den läskigaste och framförallt äckligaste filmen jag någonsin har sett. Hela mitt nervsystem var ur balans när jag gick ut ur Kinos biosalong, så pass att jag och min kompis var tvungna att gå in i domkyrkan för att lugna ner oss. Nu i efterhand känns det bra att få ner känslorna jag har om denna filmen i skrift så att de personer jag träffade samma kväll får en ordentlig förklaring till varför jag var så off. Skräckgenren har jag aktivt undvikit ända sedan jag som mellanstadiebarn läste boken “Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” och blev så pass skrämd att jag var tvungen att sova i min lillasysters säng i ett halvår. Därför måste jag medge att jag blundade under flera tillfällen. Risken för att denna recension hade blivit ofullständig ökade därför ordentligt, och jag vill därför tacka mina vänner som kunde återberätta vad som skedde på filmduken när det bara blev för vidrigt. Så varför kan jag idag i skrivande stund rekommendera denna film?
Det som i slutändan fick mig att stanna kvar i biosalongen var det (enligt mig) centrala temat: Har kvinnors utseende ett utgångsdatum? Jag tycker det var smart av Fargeat lägga filmens fokus på kvinnor i Hollywood, eftersom det är en grupp som ständigt är på display, och framförallt en av de samhällsgrupper som genererar nya normer och ideal. Omvärlden har placerat dem under ett hänsynslöst mikroskop i flera decennier. Ständigt dissekerade av allt och alla är det inte konstigt att de till sist krackelerar och blir offer för självhat, vilket jag särskilt kan tänka mig blir extra utmanande för äldre kvinnor i den industrin. Tänk att bli bänkad i halvlek som kvinnlig skådespelare, ett jobb där man bara blir bättre och bättre ju mer erfarenhet man har, endast för att man inte anses vara åtråvärd längre. Att casta Demi Moore, en skådespelare som slog igenom på 90-talet och inte har synts på den stora filmduken på länge, var därför genialt. Det underströk denna idén ännu mer, varför har vi inte sett henne castad i fler mainstream-projekt? Hon var fenomenal, och även om jag inte har sett henne så mycket så är jag tvärsäker på att det här måste ha varit en stor milstolpe i hennes karriär.
Varenda sekund som jag och mina kräkreflexer krigade oss igenom dessa fantastiskt vidriga 2 timmar och 20 minuter var i slutändan guld värda. Att skrämmas är trots allt ett av de bästa sätten att nå fram till folk, och i mitt fall funkade det. Min främsta tanke efteråt är att jag ser fram emot att åldras som kvinna och att förevigt vara en lagom skånsk tös i mina bästa år.
Betyg: 4,5/5, avdrag för att den var lite för lång och det var för läskigt för min smak, men som bioupplevelse ska denna filmen endast ha eloge. SE DEN!
Vad gör man egentligen på praktik? Medan utbytesstudenternas äventyr med vackra utflykter, exotisk mat och nya vänner flödar på instagram, är det desto svårare att få en inblick i hur det är att testa på arbetslivet. Praktikeleverna skriver sin kandidatuppsats, sticker iväg till annan ort och lämnar därmed ofta Lund för gott. För att få en bättre bild av i livet som praktikant har därför Panorama följt polkandstudenterna Thea Erlandsson och Tim Gashi, som under vårterminen praktiserade inom två olika branscher på Riksdagen.
Thea Erlandsson visar mig vant in på Liberalernas riksdagskansli. Förutom några pappersdockor av Johan Pehrson finns ingen person i sikte i den långa korridoren.
– Ledamöterna är ute och kampanjar och knackar dörr, förklarar Thea.
Det är drygt två veckor kvar till EU-valet, men som praktikant hos Liberalerna har Thea levt i EU-bubblan sedan mitten på januari.
ALLMÄNT OM PRAKTIK
Thea slår sig ner på sitt kontor. Rummet är avskalat, men på väggen sitter några posters från Liberalernas ungdomsförbund, och som bordsduk ligger en flagga från Renew, den liberala partigruppen i
Europaparlamentet.
Dagens första uppgift är att göra ett så kallat mediasvep, vilket betyder att Thea läser och rapporterar om alla relevanta nyheter om partiet. Det är för att uppmärksamma vad som sägs om partiet i media, samt kolla om det är något som partiet bör svara på. Fingrarna knapprar snabbt över tangentbordet.
– Jag har aldrig läst så här mycket nyheter innan. [...] Man minns inte det som debatterades för två veckor sedan, berättar Thea.
Men arbetsuppgiften har också gett oväntade insikter.
– För första gången har jag användning av min biblioteksundervisning, säger Thea och skrattar.
Många av riksdagens partier har praktikanter under terminerna. Ofta är det personer med bakgrund i partiernas ungdomsförbund, men Thea menar att det viktigaste är att man tycker arbetet är intressant och håller med partiet mer eller mindre.
Thea sökte själv flera olika praktikplatser, och menar att det till stor del även handlar om tajming kring var man hamnar. Praktikplatserna har olika deadlines, vilket kan leda till svåra avvägningar.
– Jag tycker inte att man kan tacka ja och
sedan dra tillbaka, men vissa gör ju det, säger Thea.
Under tiden vi pratar kommer några kollegor in och hälsar. Thea verkar vara ett välkommet tillskott till kansliet.
– Hennes kunskaper i Excel är ovärderliga, utbrister Theas kollega Lars Granath vid sitt besök.
Theas egna förväntningar på arbetsuppgifterna har också överträffats.
– Jag trodde inte att jag skulle göra så mycket på egen hand. Jag trodde att jag kanske skulle koka kaffe, sitta och ta anteckningar på möten. Det har jag väl gjort lite, men jag har inte kokat kaffe. [...] Man känner sig som en vanlig medarbetare på många sätt.
Arbetsuppgifterna har bland annat handlat om att uppdatera hemsidan, jobba med partiets valmanifest och formulera svar till valkompasser inför EU-valet.
Har du fått någon inside information?
– Det är väl mest att man får reda på något några dagar innan det kommer ut till media.
Praktiken har även blivit en ögonöppnare för hur många olika typer av jobb man kan göra som statsvetare, och att det inom många verksamheter behövs folk
som kan politik.
– Intresseorganisationer, de driver politik. Företag driver politik. Allt är politik. [...] Man inser att man kan jobba med mycket mer än vad man trodde.
Thea menar även på att det inte spelar så stor roll om man har inriktat sig mot nationalekonomi eller statsvetenskap.
– Det är mer att man kan nischa sig åt andra frågor om man har läst NEK. Mer handel och finans.
Flytten till Stockholm har dock inte varit några problem. Thea var inte ensam om att göra praktik i huvudstaden den här terminen, utan andra har gjort praktik på MSB, Utrikesdepartementet och SIDA.
– Det svåraste var det där med boende. [...] Det sociala kändes lugnt.
Det är dags för lunch i riksdagshusets restaurang. Att hitta dit visar dock svårare än man tror, och det tar några knapptryckningar innan vi hamnar på rätt våning.
– Jag har bara lärt mig en hiss och hur jag ska åka med den, ursäktar sig Thea och skrattar.
Det är full rörelse i resturangen. I folkmassan går det att skymta ett och annat välkänt ansikte, och i kön står Tim Gashi som under terminen gör praktik på tidningen Altinget. Tim och Thea skämtar om deras olika roller inom politiken.
– Jag har försökt få Thea att läcka något hela terminen, skojar Tim.
För Tim fanns tanken att göra praktik på en tidning redan från början. Förvaltningen var rolig att studera, men han var osäker på om det var där han ville jobba.
– Jag hade två kriterier. Antingen vill jag göra något jag tycker är kul, eller så vill jag vara på en häftig plats.
Tim hade innan sett att Altinget sökte statsvetare till praktik, och skrev därför och frågade direkt till tidningen. Efter det gick det ganska fort innan han tackat ja till praktikplatsen.
Thea och Tim reflekterar över vad de har haft nytta av från sina tidigare studier. Båda påpekar att det är svårt att peka ut något specifikt de har lärt sig, men att de har fått en god övergripande förståelse för det politiska systemet. De har också lärt sig att snabbare sätta sig in i nya ämnen, något som lönar sig både som journalist och utredare.
Båda är överens om att alla kan komma ut på praktik, men att det kan vara bra att söka många olika praktikplatser.
– Lägg inte alla ägg i en korg, konstaterar Thea.
Men hur är det egentligen med att få jobb efter praktik? Thea och Tim har flera exempel på personer som fått anställning efter sin praktik.
– Visa lite go så kommer folk att notera det, säger Thea.
Tim tillägger att praktikplatsen oavsett kan vara en viktig kontakt senare i arbetslivet.
Efter lunch ska Thea iväg på ett möte, men Tim har gjort klart sin deadline till morgondagen och har därför bestämt sig för att lyssna på utfrågningen av statsminister Ulf Kristersson i kammaren.
– Skriva till redaktionen om jag tycker något verkar värt att fånga upp.
Innan praktiken har Tim varit engagerad på Radio AF och skrivit på fotbollsforumet Svenska Fans, men förutom det är praktiken hans första erfarenhet som journalist.
Sportjournalistiken verkar dock inte locka lika mycket längre.
– Jag har märkt att sportpersoner är jävligt tråkiga. Alltså att intervjua. [...] De säger samma sak vad man än frågar.
Ibland innebär också praktik att man får omvärdera vissa saker som man lärt sig, som sättet att skriva.
– Vissa har ju problem när de kommer från akademivärlden. Man skriver väldigt långt och väldigt krångligt. [...] Men som journalist ska man ju försöka skriva så enkelt som möjligt, säger Tims kollega Miranda Olsson.
Det visar sig dessutom att både hon och kollegan Axel Hyttnäs Telin gjort praktik på Altinget innan de fick anställning på tidningen.
Journalistyrket har gett mersmak, och till hösten ska Tim fortsätta att plugga till journalist. Tim berättar att han tyckt det varit skönt att få testa på yrket i praktiken innan, och att han även insett att han inte bara gillar det kreativa i yrket, utan även skrivandet som hantverk.
– Jag skriver ibland om hiskeligt torra saker.
Thea har sökt en master i Göteborg.
– Om jag börjar jobba nu så kommer jag typ inte att plugga igen.
Efter reportaget gjordes fick Thea ett erbjudande om jobb på Liberalernas riksdagskansli, så om det blir några fortsatta studier för Thea återstår att se.
Av: Axel Alterius
Personlig kris och panik är någonting som alla upplever, men kanske framförallt något som upplevs av studenter. Det finns självklart stressen av plugget i sig, kommer jag klara den där tentan? Men även stressen om framtiden, vad ska jag jobba med, kommer jag kunna få den karriär jag vill ha, och vad vill jag ens ha?
Hur exakt man ska svara på frågor som dessa är jag definitivt inte kapabel att svara på, ens när det gäller mig själv. Men någonting som alla behöver göra då och då är att ta en stund och varva ner när stressen av frågor som dessa blir för mycket, och det är något som jag är (lite) mer kapabel att prata om (fast nu, skriva om). Hur man varvar ner varierar mycket från person till person men någonting som hjälper de flesta är att vistas i naturen. Så är det definitivt för mig, det finns många miljöer där jag naturligt bara slappnar av, men något som alla har gemensamt är att ju kargare miljön, desto bättre mår jag.
Kalfjäll, den yttre skärgården, snötäckta landskap, alla ger ett enormt lugn på ett sätt som inget annat kan. Vidderna är helt uppslukande, som om de inte hade någon början eller något slut, och ju längre jag är där börjar det kännas mer och mer som att allt annat i livet bara rinner bort, samtidigt som vidderna framför mig bara växer, som om världen blir både större och mindre på samma gång.
När det kommer till kalfjäll är det främst här som världen känns oändlig, framförallt när du blickar ut över en hel dal. Det finns så otroligt mycket att se vart du än vänder dig, och bortom horisonten finns det ännu mer. Efter ett par dagar på fjället kan det kännas som att det sträcker sig ut i oändligheten, som att världen aldrig tar slut, och det enda som finns är där och då.
horisonten finns det ännu mer. Efter ett par dagar på fjället kan det kännas som att det sträcker sig ut i oändligheten, som att världen aldrig tar slut, och det enda som finns är där och då.
Skärgården och havet är svårt att beskriva. Inte hur det ser ut eller vart det befinner sig, men hur det känns. Det kan vara det allra mest ödsliga landskapet sett, bara vatten och sten, men med aningen att under ytan finns mer liv än på de flesta platser. En stund kan det ge allt från otroliga naturupplevelser till kopiösa mängder av fantastiskt mat, men i nästa bli ett ostoppbart monster som slukar och sänker allt och alla. Havet ger liv samtidigt som det tar det, “there is death and beauty all at the same time” - Arthur Morgan.
Snö får allt allt att verka lugnare och framförallt tystare. Stora snöflingor som faller i en vindstilla natt bildar en tystnad som det nästan går att ta på. Ett landskap täckt i snö känns lite som att det sover, allt är tyst och vilar i väntan på våren, då allt kan få börja om igen. Dessutom kan man åka skidor på det, vilket är ett stort plus.
Jag vet inte riktigt varför jag blir så lugn av den här typen av karga miljöer. Kanske är det det faktum att de flesta sådana är väldigt öppna landskap, där man kan se flera kilometer i alla riktningar? Eller kanske är det känslan av att leva på en plats där få saker kan, att det får en att leva lite mer? Det enda jag vet säkert är att när jag befinner mig på de här platserna så mår jag alltid bättre än innan jag kom dit. Jag tror verkligen att naturen gynnar människans mentala hälsa och kan vara en helt otrolig plats för att varva ner och slippa studentlivets alla kriser och paniker.
Hallå där, Adrian från presidiet här! Som ni kanske vet består presidiet av ordförande, vice ordförande, kassör och sekreterare. Vi är som ett eget utskott inom styrelsen som har hand om det mer övergripande och administrativa arbetet. Vi har under den senaste tiden förberett oss för fullt inför höstmötet som vi är extremt taggade på. När ni läser detta kommer det redan att vara förbi och en ny styrelse är på plats, spännande! Utöver det har vi jobbat med PolRiks, vår paraplyorganisation, för att söka MUCF bidrag samt sett över den ekonomiska policyn och påbörjat planeringen av balen. Jag vill passa på att tacka för min tid i Lupef och önska er alla en riktig bra fortsättning på året!
Hejsan! Novischeriet tackar och bockar efter en otrolig novischperiod under hösten, nämligen den största föreningen någonsin haft med strax under 300 deltagare! Med massor av roliga event har vi hunnit med, och inte minst träffat Lupefs framtid i alla nya fantastiska medlemmar. Jag vill rikta ett stort tack till faddergeneralerna samt styrelsens hjälp under perioden, så fortsätter utskottet att leta efter roliga sätt att engagera novischer samt spegla hela föreningens fantastiska arbete under periodens veckor.
Hej alla Lupefare! Vi i reseutskottet är superglada och stolta över att meddela att vi har vår mest intensiva termin någonsin, med hela tre utlandsresor på agendan (turandet räknas såklart!). Turningen blev en superhit med massvis med glada och taggade novischer samt otroligt väder. Sen åkte vi nattåg till Berlin för en långhelg fylld av häftig kultur, museum, nattliv självklart – öl! Nu ser vi fram emot en hel vecka med surfing i Baleal, Portugal, där vi ska ta oss an vågorna tillsammans med våra vänner på Magnus and Friends. Det kommer fler resor framöver, så se till att följa oss på instagram för att veta vart det bär av härnäst - @lupefs_reseutskott. Ni kan självklart även maila mig på resor@ lupef.se om ni har några frågor eller vill engagera er i nästa projektgrupp.
Hej!
Denna höst har vi i kommunikationsutskottet haft fullt upp med allt möjligt (som vanligt). Vi har utökat antalet ämbetsposter, börjat strukturera merchförsäljning och fortsatt jobba med Lupefs hemsida och fotografering. Men främst av allt har vi arbetat för att hålla alla er medlemmar underrättade om allt som händer inom föreningen! Vi har sålt merch på event och skissat på ny design! Dykt upp på varje novischevent, sittning och bal med kameran i högsta hugg. Designat, skapat och formaterat varje inlägg på Lupefs Instagram och Facebook. Skapat, klippt och redigerat en aftermovie för skidresan VT24 samt en Lupef promovideo på Lunds universitets instagram!
Verksamheten i Sampol är i full gång. Två utskottsmöten är hittills genomförda och närvaron har varit grym! Det planeras flertalet spännande evenemang och det råder ingen brist på spännande idéer som vi just nu jobbar med att förverkliga. Vi är även i processen att återuppliva Lupefs debattklubb tillsammans med vår nytillsatta debattkoordinator. Håll utkik efter detta!
Vill man vara med och hjälpa till eller ha hjälp med att anordna något evenemang är man varmt välkommen till våra öppna utskottsmöten. Dessa möten annonseras i Sampols Facebookgrupp.
Hoppas vi ses på något utav våra evenemang framöver!
Hej Lupef!
Efter en vårtermin fylld av näringslivs-aktiviteter har utskottet varit väldigt taggat på att dra igång igen! Under de senaste veckorna så har vi planerat en Lunchföreläsning den 25/10 tillsammans med New Republic. Vidare har vi även varit väldigt aktiva med praktiktips på vår facebooksida ”Lupefs praktik- och karriärsida” för att inspirera våra praktiksökande T5:or. På vår facebooksida är alla våra medlemmar välkomna att både ta del av och ge tips. Utöver detta jobbar utskottet, och den nya tillsatta projektgruppen, för fullt med
det nya konceptet ”Lupefs Mentorskapsprogram”. Vi har lyckats få tag på ett antal spännande mentorer och ser verkligen framemot att introducera programmet under hösten!
Är du intresserad av att gå med i utskottet? Maila naringsliv@lupef.se!
Hej alla Lupef:are!
Sexmästeriet jobbar just nu för fullt med planeringen inför höstens, och även vårens, sittningar. Efter en fantastisk novischperiod med sprängda evenemang, och en otroligt rolig oktoberfest på Hallands nation, ser vi nu bland annat fram emot halloweensittningen på Lunds nation i början av november. Håll utkik på Lupefs sociala medier för mer info on vinterns kommande evenemang!
När det kommer till vieriet är de i full gång med att smida planer för tackverksamheten. I slutet av november är det bland annat dags för tacksittningen för Lupefs engagerade medlemmar. Det vill ni inte missa!!!
Vi ser verkligen fram emot en spännande höst och hoppas att vi ses!
Tjena Lupef!
Sociala utskottet håller utskottsmöten varannan vecka! Vi planerar evenemang, som Dating x A-sektionen, Lupef Open i golf, Julmarknad, pubquiz, fotboll och mycket mer!
Utskottet har fler medlemmar än någonsin och fortsätter att växa så uppmanar alla som är sugna att komma förbi ett möte och äta hembakt fika!
Allt gott!
Hejhej!
Sedan terminens början har utbildningsutskottet haft fullt upp med novischperioden och arbetat med de två föreläsningarna som vi ordnat under perioden. Utöver detta så har lupefs Utlandsstudie- och praktikbloggen dragit igång för terminen och den fylls nu med berättelser från hela världen. (In och läs!). Sist men inte minst har jag också förberett överlämningen till nästa utbildningsansvarig.
Gamla styrelsen
Efter höstmötet har delar av styrelsen bytts ut. Vi tackar de avgående Adrian Edelborg, Otto Nilsson, Hiyab Debas, Ida Edvardsson, Vanja Hörnfeldt och Axel Gunnarsson för deras arbete inom föreningen, och hälsar de nya välkomna!
Panorama är en del av Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (Lupef) och är likt Lupef politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis Lupef eller tidningen.
Via våra tre kanaler, hemsidan, podcasten Poddorama och pappersnummerna, verkar Panorama för Lupef:s medlemmar och andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för åsikter, tankar och diskussion.
Läs även vår webbtidning och lyssna på vår podcast "Poddorama" på: panorama.lupef.se
Vill du vara med?
Panoramas redaktion står öppen för alla som intresserar sig för journalistik. Skribent, fotograf, design eller bara en person med en stark opinion utan plattform att nå ut på? Alla är välkomna till redaktionen. Med eller utan tidigare erfarenhet. Hör av dig till: tidningen@lupef.se
