Panorama #46

PANORAMA

nummer 46 - 2023

Skandal

Folkbildning

För folk som inte kan bete sig som folk

S. 10

Tour de Chambre En inblick i Lunds studenters hem

S. 14

Skvallret som har blivit vårat leverbröd Hur vi romantiserar våran vardag

S. 24

Kulturredaktion

Musik, film och litteratur

S. 36

Redaktionen

Skandal

Rykten, skvaller, svek och normbrytande beteende. Som människor älskar vi skandaler, oavsett om det handlar om kändisen vi hatar eller att ens kompis har ett nytt kärleksdrama.

Nya och gamla medlemmar tar ton och tolkar temat. Fredrika Andersson inleder på sidan 5 med att berätta om Sveriges största

skandalmakare: Kungen. På sida 8 skriver Svea Malmros om sin personlighetsförändring efter hennes utbyte i Nya Zeeland.

Tage Harby Samuelsson

diskuterar på sida 13 och hur hans skandalösa intressen har blivit

Skribenter

Aline Forsström

Cora Fromm

Daniela Vásquez

Astudillo

Fredrika Andersson

Fredrika Broomé

Hampus Ågren

Molly Fornell

Selma Jahic

Svea Malmros

Tage Harby Samuelsson

Thea Erlandsson

Tobias Carlbring

Vanja Johansson

Victoria Brorsson

Redaktör

Aline Forsström

Webbredaktör

Selma Jahic

påverkade av det som pågår i omvärlden.

Panoramas egna utrikeskorrespondent, Victoria Brorsson, berättar på sida 20 hur hennes utbyte har gett henne nya insikter om både Sverige och USA.

Hur skandalösa är egentligen våra förhoppningar?

På sida 34 utvärderar Selma Jahic sina egna förväntingar om att börja universitetet och hoppet att hitta sin väg i livet. På sida 32 kritiserar Molly Fornell hur media gör rubriker av en kvinnas osminkade ansikte.

Sedan har detta nummer av Panorama två återkommande segment:

Layout

Aline Forsström

Oskar Jonson

Tryckeri

Trydells Tryckeri, Laholm

Fromm och Carlbrings ölrecension och Kulturredaktionen! De hittar ni på sida 26 respektive 36. Hur bor egentligen Lunds studenter? Svaret hittar ni på sida 14, där det nya konceptet Tour de Chambre introduceras.

Kära läsare, Panoramas redaktion presenterar stolt tidning 46: tema Skandal.

Aline Forsström Redaktör

Panorama nummer 46

Carl den XIV Gustaf - vår kung i baren av Fredrika Andersson

Jag har varit " jag-backpackade-i-Asien" personen på fest och jag skäms av Svea Malmros

Folkbildning för folk som inte kan bete sig som folk av Hampus Ågren

Hur Putin har förstört för mig, den viktigaste personen i världen av Tage Harby Samuelsson

Tour de Chambre av Fredrika Andersson, Selma Jahic och Aline Forsström

Frihetsskandaler i Sverige och USA; ett Victorianskt enigma av Victoria Brorsson

Skvallret som har blivit vårt leverbröd av Fredrika Broomé

Fromm, Carlbring & öl #3 av Cora Fromm & Tobias Carlbring

En musikalisk skandal av Thea Erlandsson

Ett osminkat ansikte ger rubriker, då är något riktigt fel av Molly Fornell

Lunds universitet, min yellow brick road av Selma Jahic

Kulturredaktionen av Vanja Johansson, Daniela Vásquez Astudillo mfl.

Utbildning i coolhetsekonomi av Aline Forsström

Carl den XIV Gustaf - vår kung i baren

av: Fredrika Andersson

När det kommer till temat skandaler kan jag nästan inte tänka mig ett bättre tema än vår egen konung, Carl den XIV Gustaf. En man som under sina 50 år på tronen har underhållit det svenska folket med sina felsägningar, fadäser och fortkörningsanklagelser. Trots denna underhållande herre vi kallar vår kung uppstår en större fråga hos mig; är det inte en skandal i sig att ha en kung som vi inte tar på allvar?

‘Tjabo”, som kungen kallats i sin ungdom, firade den 15:e september 2023 50 år på tronen med pompa och ståt. Jag ser firandet live på tv och ser vår konung sitta på parkett med ett glatt leende på läpparna. Missförstå mig inte att kungen inte gjort något viktigt under sin tid på tronen, för det har han givetvis. Det är bara så att lite andra saker kommit emellan och stulit uppmärksamheten från hans stordåd. I samband med OS i Atlanta 1996 så påstås kungen ha besökt Goldclub, en strippklubb som senare anklagas för att olagligt ha förmedlat sexuella tjänster. Kungen har setts beställa champagne och samtala med en kvinna på klubben. Kungahuset och Tjabo förnekar anklagelserna men rykten cirkulerar ändå, en skandal får jag lov att kalla det.

En mer personlig upplevelse jag har av kungens snedsteg var sommaren 2018 när jag semestrade på Öland. Det var en otroligt varm sommar, det löd strängt bevattningsförbud på hela ön och alla gräsmattor lyste gula och torra. Det råkar vara så att kungen har sommarhus på Öland och jag tog mig friheten att besöka hans slott på Solliden. Men där lyste inte gräsmattan gult, nej, nej, utan till alla besökares häpnad vattnades alla kungens GRÖNA gräsmattor för fullt. Beslutet om bevattningen förmodar jag inte låg i kungens händer, men hans gröna gräsmatta symboliserar ändå något större.

Alla de regler och förbud som av någon anledning inte gäller honom och hans familj. Ett flertal gånger har kungen setts susa förbi i sin BMW i mycket hög hastighet. En av kungens omkörningar i 140 blev till och med filmad, men kära Tjabo kan inte drabbas av några konsekvenser för han njuter av åtalsfrihet. Han kan alltså inte dömas för något brott, vilket är ett otroligt privilegium. Tänk att kunna få cruisa runt i 140 med BMW:en och vattna sin gräsmatta när man vill, skandalöst trevligt vore det. Låt oss inte glömma alla memes som skapats av kungen och alla hans fantastiska felsägningar. När kungen 1985 höll tal på torget i Arboga inledde han detta tal med frasen “Kära örebroare”. Befolkningen i Arboga blev minst sagt förvirrade av denna fras. Likaså blev publiken på Skansen när kungen höll tal på nationaldagen 2022. “Glad midsommar” avslutade han sitt tal med, istället för att önska glad nationaldag. Fadäser och felsägningar i plural har det varit minsann.

Dessa minnesvärda ögonblick tänker jag på när jag tittar på kungens 50 års jubileum på tv. En tanke väcks hos mig om kungen verkligen tar sin post seriöst och om han förtjänar alla privilegium han har. Låt mig erkänna att jag är anti-rojalist och ser inte syftet med kungafamiljen överhuvudtaget mer än att det kostar mycket skattepengar. Men om vi nu ska ha en kung får det gärna vara någon som är seriös och kan hålla koll på vilken högtid vi firar och vilken stad han befinner sig.

"Fadäser och felsägningar i plural har det varit minsann."

Vi skämtar om kungen, precis som jag själv dristar mig till att göra i denna text, men är det inte lite oroväckande egentligen? En man som många av oss inte tar på allvar lägger vi så mycket skattepengar, uppmärksamhet och tid på. Förra året fick dessutom kungen förhöjt apanage i regeringsbudgeten för att kunna genomföra firandet av sina 50 år på tronen. Lite oroväckande enligt mig och jag tänker använda mig av standard argumentet: “pengarna kan gå till bättre saker”. Särskilt om man tänker på den ekonomiska kris och inflation vi befinner oss i just nu. Det är alltså inte bara kungens beteende jag vill kalla skandal, kanske också faktumet att han är kung överhuvudtaget och vad det kostar samhället.

Kungens firande av 50 år på tronen var däremot en späckad händelse. Tusentals människor hade samlats i septembersolen i centrala Stockholm för att skymta kungen åka förbi i en droska. Hela firandet avslutades med en spektakulär konsert och ett framträdande av Magnus Uggla. När artisten sjunger sin hit “Kung i baren” bryter även kungen ut i sång. Han skrattar och sjunger med till denna ikoniska låt, en låt som vi som studenter minst sagt kan relatera till när CSN:et just kommit in. Kungens härliga sång och glädje i denna stund är allt annat än skandal, jag skulle istället vilja kalla det en succé. •

Bild: Wikimedia Commons

Tjabo i sin ungdom

Jag har varit “jag-backpackade-iAsien-och-hittade-mig-själv”

personen på fest och jag skäms

av: Svea Malmros

Eller ja, förutom den lilla detaljen att jag aldrig har backpackat i Asien då. Istället var jag utbytesstudent i gymnasiet och kombinationen av hybris och självförakt som drabbade mig när jag kom hem gjorde mig till en något odräglig medmänniska.

På utbytet förvandlades jag till en helt ny person; en coolare, extrovert, mer världsvan version av mig själv. Att komma som svensk till det Nya Zeeländska samhället Dargaville med sina 5000 invånare var som att gå runt i Lady Gagas köttklänning 2010 - på något sätt skandalöst men häftigt på samma gång. Snacket om den utländska tjejen gick i stan. Folk fnissade åt min dialekt när jag gick förbi i korridoren och jag bjöds på hemmafester där det kändes som att jag var huvudnumret, där för att roa de andra gästerna: “Är det sant att ni är kommunister i Sverige?” “Dricker ni verkligen inte vatten i Europa?”. I min nya vardag var jag konstant i rampljuset och jag förvandlades till någon som njöt av det. Jag skämde ut mig gång på gång och lärde mig att bli någon som skrattar åt det och går vidare. Jag var helt plötsligt någon jag tyckte om och andra verkade också gilla den här versionen av mig.

Vändningen kom när jag väl kom hem till Sverige igen och drabbades av min dittills största identitetskris. Det var som om den personen jag var i Dargaville var bundet till den platsen och plötsligt kände jag mig som mitt gamla tråkiga, tysta jag igen. Jag skämdes över mig själv och ville inte att nån skulle genomskåda vem jag verkligen var. Samtidigt kände jag mig överlägsen alla mina nya klasskompisar som inte fattade något om världen. Total självdissonans och 0% självdistans. Lösningen: Jag gjorde utbytet till hela min personlighet. Jag pratade inte om något annat. Jag blev precis som den där killen du har träffat på fest som hittade sig själv i Asien; arrogant berättade jag om mina upplevelser “som man inte kunde förstå om man inte hade gjort samma sak”. Om någon bytte samtalsämne lyckades jag på något vis vrida tillbaka allt till att återigen handla om utbytet och jag visade total respektlöshet inför min samtalspartners upplevelser och berättelser.

Med tiden förstod jag att vem jag är inte är kopplat till en plats, att mitt värde inte ligger i mina upplevelser och framförallt att det inte är så roligt att lyssna på någon som håller monolog och jag började skämmas över hur jag hade betett mig. Men ärren sitter kvar.

När jag sitter på förfest i en svettig korre på Sparta och hör mig själv komma in på en berättelse om utbytet, eller någon annan utlandsvistelse för den delen, blir jag kallsvettig av fasa. Låt mig aldrig bli den där personen igen. När det istället är min samtalspartner som är nyhemkommen från en resa “som såå förändrade deras sätt att se på världen” så känner jag ett visst ömmande för den där stunden i livet som, trots att den är lite störig för alla andra, är så full av förändrade perspektiv och nytt självförtroende.

Jag vill därför härmed skicka ut en officiell ursäkt till alla som drabbades av mig vid den där stunden i livet efter mitt utbyte, och om det är du som precis kommit hem från en livsomvälvande resa vill jag hälsa att för all del berätta om den drogade tigerungen som du gosade med i Thailand, men se till att låta din samtalspartner få något sagt också. •

Bild: Svea Malmros

Folkbildning för folk som inte kan bete sig som folk

av: Hampus Ågren

Höstbudgeten presenteras, finansiering till folkbildningen stryps och studieförbund över hela landet tvingas krympa sina verksamheter. Dessa beslut tas trots att studieförbunden utgör en vital del av den svenska demokratin. Dagens makthavare verkar vara i akut behov av den bildning de själva gör svårtillgänglig.

Härom veckan presenterade regeringen sin höstbudget som bland annat innehöll starkt minskade anslag till Sveriges folkhögskolor och studieförbund. Kort därefter publicerade idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin en text i DN med titeln “Slakten av folkbildningen är en skam för Liberalerna”. Sörlin beklagar att studieförbunden i och med den nya budgeten måste krympa sina verksamheter med en tredjedel på tre år. Redan förra hösten publicerade Sven-Eric Liedman, även han idéhistoriker och författare, en liknande text i DN, där han beklagade denna utveckling: “Den nya regeringen bedriver en slakt på Sverige som kunskapsnation”. Liedman beskriver hur folkbildning som en praktik växte fram i Skandinavien och hur Sverige har en lång historia som kunskapsnation. Nu blåser det andra vindar. Sverige leds av Moderaterna som enligt Liedman “aldrig brytt sig om människors lust att under fria former lära sig nytt” och Sverigedemokraterna för vilka “Folkbildningen /…/ länge varit ett hatobjekt”.

Samtidigt som de driver igenom denna slakt på svenska bildningsinstitut visar representanter för samma regering (och dess stödpartier) prov på iögonfallande kunskapsluckor. Jimmie Åkesson hävdar att han “inte sett något vetenskapligt stöd” för en klimatkris. Hans partikollega och Sveriges andra vice talman Julia Kronlid tror inte på evolutionsteorin. Ebba Busch Thor saknar grundläggande kunskaper i svensk litteratur och PM Nilsson trodde att det inte utgör tjuvfiske om man bara fiskar några få utrotningshotade ålar. Dessa regelbundna blundrar har kommit att karakterisera regeringen Kristersson. Man skulle kunna tänka sig att lösningen här skulle vara att stärka möjligheten för svenskar, politiker eller ej, att fylla sina kunskapsluckor genom Sveriges anrika studieförbund. Regeringen gör det motsatta. “Kanske vill dagens makthavare bli fria från kunskapen för att kunna vältra sig i sina egna förutfattade meningar”, skriver Liedman.

För att råda bot på denna oroväckande samhällsutveckling har undertecknad samarbetat nära med Folkhögskolan Hvilan och kan nu stolt presentera folkhögskolans nya ettåriga program för läsåret 2024: Folkbildning för folk som inte kan bete sig som folk. Programmet riktar sig främst till representanter för den sittande regeringen eller dess stödpartier men är öppen för allmän ansökan. I kursplanen presenteras programmets syfte: “Att ingjuta i studenterna en förståelse för Sverige som kunskapsnation och demokrati och presentera de folkbildningsinstitutioner som utgör en av grundpelarna för detta system. Programmet syftar till att ge eleverna den kunskapsbas och praktiska erfarenhet som krävs för att värna om och utveckla detta den svenska demokratins fundament”.

"En speciell antagningskvot erbjuds även för de som saknar dessa behörighetskrav men som påvisat betydande kunskapsluckor i nationell media, och för alla som heter Mats Persson och är Sveriges utbildningsminister."

För att bli antagen till programmet krävs grundläggande behörighet från gymnasiet eller arbetslivserfarenhet från kommun, region eller riksdag. En speciell antagningskvot erbjuds även för de som saknar dessa behörighetskrav men som påvisat betydande kunskapsluckor i nationell media, och för alla som heter Mats Persson och är Sveriges utbildningsminister.

Programmet är strukturerat på följande sätt. I syfte att etablera en gemensam kunskapsgrund för studenterna inleds utbildningen med obligatoriska kurser i miljövetenskap, demokratiteori och mänskliga rättigheter. Därefter följer en valfri kurs i antingen asylrätt, genusvetenskap eller evolutionsbiologi för att vidareutveckla elevernas förståelse av världen och samtiden.

Vid avklarad tentamen av dessa ämnen rör sig eleverna vidare till en specialsammansatt temakurs i utbildningshistoria och statsvetenskap där folkbildningens roll i den svenska demokratin sätts i fokus. Utbildningen avslutas med praktik på en svensk folkhögskola och en uppsatskurs där eleverna förväntas reflektera över “Vad nedmonteringen av Sveriges folkbildningsinstitut skulle innebära för svensk demokrati”.

I sin artikel skriver Sörlin att “Regeringen ger sig på ett av de klokaste och mest kostnadseffektiva försvar för sammanhållning och mångfald som det svenska samhället uppfunnit”. Undertecknad gör här gemensam sak med civilsamhället för att skingra den dimma av okunnighet som tillåter denna kunskapsslakt att fortskrida. Ansökan är öppen mellan 15 oktober och 15 november. Kontakta tidningen@lupef.se vid eventuella frågor om utbildningen och tveka inte att dela denna text om ni känner en politisk representant i akut behov av bildning.•

VHur Putin har förstört för

mig, den viktigaste personen i hela världen

av: Tage Harby Samuelsson

i läser alla nästintill dagligen om utvecklingen i kriget mellan Ukraina och Ryssland. Det våld och elände som har orsakats har knappast gått att missa, en geopolitisk konflikt vars like Europa inte har sett på många år. Men jag kan inte annat än att känna jajaja, och undra varför svårigheterna för min grupp, odrägliga läsare av ryska klassiker, aldrig tas upp i mainstream media.

Att ge en korrekt bild av min relation till författare som Dostojevskij och Solzjenitsyn är alltid lika svårt, och slutar i lika många frågor som svar. Ja, jag älskar deras böcker och önskar i hemlighet att fler läste dem för att kunna diskutera dem. Nej, jag vill verkligen inte snacka med dig om dem; vem tror du att jag är, en sån töntkille som vill diskutera böcker på en korridorsfest? Känner jag mig överlägsen andra som inte har läst Bröderna Karamazov? Nja.

I dagens läge känns det otroligt långt bort till en tid då det är möjligt att återigen turista i Ryssland, men jag kan ändå inte sluta drömma. Att få släntra runt på måfå i ett snöigt St. Petersburg och supa in känslan. Ställa mig vid floden Neva och föreställa mig Dostojevskij ståendes där, funderande över hur många böcker till han måste klämma ur sig för att betala tillbaka sina enorma spelskulder. Att de råkar gå till världslitteraturens kanon är bara en bonus.

Reseplanen ser i nuläget ut som följer:

1. Anlända som Furst Mysjkin med tåg, slå upp i konversation med min kupékamrat och förklara hur jag har varit på kur för min idiotsjuka (lol).

2. En rejäl febervandring, ni vet ett sånt där riktigt jävla delirium? Jag kanske inte riktigt behöver ta till med yxmord för att uppnå det, men två utekvällar med för lite sömn på rad borde göra susen.

3. Bli tagen av hemliga polisen och slängas i en sjaraskja, ett mellanting av fängelse och fabrik för att fullkomligt sluta kretsen, som i Solzjenitsyns bok.

För den som läser detta och börjar tvivla allt mer på mitt intresse klandrar jag dig inte. Men. Jag tänker inte låta Putin vinna. Jag ska till Ryssland, även om jag får vänta år och dar. Under tiden tänker jag läsa mina klassiker, och drömma mig bort.•

GTour de Chambre

av: Fredrika Andersson, Selma Jahic & Aline Forsström

littrande discobollar, vägmärkesskyltar, systembolagets öl-planscher och halvt döende växter. Vad är det som beskrivs? Jo, korrerum. I hundratals år har främmande studenter flyttat ihop med varandra och skapat skratt, bråk, tårar, ikoniska tdc:er och många andra minnen tillsammans. Rummen har (för vissa) blivit mycket mer än en plats att förvara sina saker på och krascha för kvällen, de har fyllts med skvaller och skandaler, vänner och ovänner, pizzakartonger och kebabboxar, men också inredning, vacker och horribel.

De utvalda rummen har vi beskrivit under fem kategorier och sedan ett helhetsbetyg. Kategorierna är följande:

Första intryck - Det vi tänkte de första sekunderna av att titta på rummet.

Andra intyck - Vid en närmare inspektion, vad hittar vi då?

Karaktär - En beskriving av en påhittad person som hade kunnat bo i det rummet.

Pick me-skala - 1-5, Vad har detta rummet som skriker pick me?

Helhetsbetyg 1-5, där 1 är skandal och 5 är succé.

Rum 1

Selma:

Första intryck - Ett inte så typiskt tjejigt rum, men med alldeles för mycket saker. Kanske att en shopaholic bor här? Den här tjejen har inrett mer för sakens skull än för att det är en viss inredningsstil hon gillar. Spegel som är placerad så att man inte kan använda den ordentligt indikerar att personen som bor här jobbar hårt och inte smart.

Andra intyck - Vid en närmare titt kan man se en sammanhängande inredning, men att mängden kläder, skor och småsaker som ligger här och där tar bort fokuset från det. Tavlorna, bordsdukarna och val av växter ger en vintage, cottage core aura. Här bor också en rolig partypingla därav löständerna, På styret-postern och den fjädriga ögonmasken.

Karaktär - Här bor en person med ett fullspäckat schema och som alltid har läppglans i väskan. Rummet har hon aldrig tid att städa och växterna vattnas med vattnet som är kvar i glaset efter att ha kommit hem en utekväll. Om dagarna lyssnar hon på Avril Lavigne och det är en tjej man har väldigt roligt med, men som alltid kommer sent. Rummet är som taget ur en 00-tals film en tonårstjej i huvudkaraktären som är trött på patriarkatet (aka ikoniska Kat Stratford i 10 things I hate about you). En big boss med storkuks-lugn.

Pick me-skala (motivering) : Princesskronan. Behöver jag säga mer?

Utvecklingspotencial - Köp en större skohylla

Betyg: 5/5, av någon oförklarlig anledning känner jag så mycket kärlek till det här rummet och karaktären jag hittat på som bor här.

Rum 2

Fredrika:

Första intryck- Ett ganska typiskt grabbrum. Lite stökigt men det finns ändå karaktär och engagemang i inredningen. Pluspoäng för initiativet att sätta upp en hylla med inramade planscher och bilder. Här bor en driven men lite oorganiserad person.

Andra intryck - Vid närmare anblick är rummet mer genomtänkt än man först ser. Han har matchat trästol med träbord, han har dubbla trasmattor vars färger är enhetliga och planscherna är rätt snygga. Efter en städning blir detta rum kanonfint.

Karaktär - En filmintresserad grabbs rum med en förkärlek för trasmattor, indiemusik och kir. Pluggar sociologi, gillar att promenera i skogen och styr gärna förfesten i sitt rum, därav en rolig sombrero upphängd på väggen som party rekvisita och lime-juice till drinkar. Deodoranten och skidorna indikerar även ett intresse för sport.

Pick me skala (motivering) - 2 av 5. De uppställda skidorna känns som ett försök att visa upp ett intresse som inte utövas. Hur mycket tid har egentligen den här snubben att åka skidorna vid sidan av skolan, sombrerokvällar och filmtittande? Lägg in skidorna i ett förråd och gör rum för några till flaskor med kir.

Utvecklingspotential - Maskroslampan från Ikea bör bytas ut. Matchar inte indie, Birkenstock, filmfantast auran. Betyg - 4 av 5

Rum 3

Aline:

Första intryck- Man känner en Y2K vibe av detta rum, på grund av mycket färg och coola lampor. Känns som att allt är second hand-fynd. Disney Channel skulle kunna vara designern för detta rum.

Andra intryck - Ser att sängen och nattduksbordet är från AF bostäder. Det tar bort mystiken från rummet och tjejen som bor där. Mycket som visar på att denna person älskar att spela instrument. Kanske haft artistdrömmar som liten.

Karaktär - En tjej som klär sig som en fairy-princess. Känns som hon stickar alla sina kläder och drömmer sig bort till när hon flyttar till Barcelona. Hatar USA men har väldigt mycket LA-gurl vibe. På sin fritid går hon på indie-kaféer i Malmö. Tror att år 2020 gjorde hon tie-dye på alla sina tröjor och ångrade sig en månad efter. Pluggar sociologi. Hyser lite hat mot studentlivet men släpper alltid loss på nationsklubbar. Pick me skala (motivering) - 2 av 5. Hon skiter i vad alla tycker, men gömmer gosedjuret när hon har romantiskt sällskap.

Utvecklingspotential - Täck AF nattduksbordet för adderad mystik. Betyg - 4 av 5

Rum 4

Fredrika:

Första intryck- Här bor en riktig grabb som har för mycket fritidsintressen för att städa. Han har tagit en enda trip till Ikea och köpt upp alla djurtavlor och en svart soffa från fyndhörnan.

Andra intryck - De fina, rosa ljusstakarna, rosorna och en dyson hårfön indikerar att den här grabben har en tjej som kommer över på besök jämnt och ständigt. Tjejen har försökt piffa upp inredningen och dra fokus från djurtavlorna till lite finare objekt. Ägaren till rummet går såklart med på detta för han älskar sin flickvän mer än allt, till och med mer än djurtavlorna. Karaktär - den här snubben pluggar maskin och är väldigt aktiv i studentlivet. Han gillar starkt att bärsa med grabbgänget, ett sånt gäng som daskar varandra på röven för att hälsa. Men han har också en “soft side” och är en jättefin pojkvän, lite golden retriever vibes. Snubben har många lampor i rummet vilket indikerar dålig syn eller närsynthet kanske? Ett par Harry Potter-glasögon på bordet styrker denna teori. Tror han kombinerar dessa glasögon med en grå kashmir pullover och jeans från arket. Han är runt 1,90 cm, har mittbena och snusar velo freeze.

Pick me skala (motivering) - 3 av 5. Det finns bara tavlor på tuffa djur (oxar och leoparder). Tror att han genom dessa försöker visa sin maskulina, grabbiga sida. Men som tidigare nämnt är han mer av en hundvalp. Försöket genomskådas och tavlorna känns malplace.

Utvecklingspotential - Mer färg och färre djur på väggarna Betyg - 2 av 5

Rum 5

Selma:

Första intryck- Det här rummet har fått mycket omtanke och kärlek. Allt som finns är noggrant placerat precis där det hör hemma. Andra intryck - Rummet växer bara mer och mer på en ju djupare in på allt man kollar. Att ha tre taklampor, så fint och så mysigt. Mattorna som överlappar varandra, den vita stilrena soffan med diskret filt för att låta allt annat i rummet ta plats. Fantastiskt!

Karaktär - Här bor en kulturell person som har bra koll på filmvärlden. Hela rummet utstrålar ett sådant lugn att det inte går att tänka annorlunda om personen som bor här. Tjejen älskar också därför att vara hemma, hon pluggar hemma, kollar filmer hemma på kvällarna och när hon väl ska vara med kompisar så bjuder hon hem dem till sitt rum för att hänga där.

Pick me skala - (-)1/5

Utvecklingspotential -En bredare säng bör införskaffas. Betyg - 5 av 5•

KFrihetsskandaler i Sverige och USA: ett Victorianskt enigma

av: Victoria Brorsson

asta teet i hamnen! I augusti inledde jag fem månader på andra sidan Atlanten med att utforska Washington D.C.:s skrifter och monument som symboliserar man-made demokrati. Vart jag än tittade såg jag spår av liberalpolitiska idéer som gav mig fjärilar i magen; rättvisa inför lagen, betoning på äganderätt, och förstås, det sociala kontraktet. Lockes naturliga rättigheter och Montesquieus maktdelningslära. Gåshud! Ett demokratiskt experiment med start år 1789. Idag, 200 år senare, på samma mark som frihetskämpande nybyggare krigade mot sina kolonisatörer, finner jag mig själv gömma alkohol från North Carolina State University’s “Safety Inspectors”. Hur hamnade vi här?

I ansökningsprocessen till min utbytestermin sökte jag motsatsen till mellanmjölk, gnäll och lagom. Resultatet: USA. Jag andas frihet! Ett target där jag kan köpa cupcake frosting i femtio olika nyanser. Ubereats utanför min dörr 24/7. Gbgs svettiga källare har bytts ut mot enorma frat’s, som på film. Blaskigt kaffe i bambumugg är ersatt av pumpkin spice latte (size venti) med plastsugrör. Jag har varit här i två månader och njuter av att exakt alla håller upp dörren. "Hi my name is - how you doin?”-småprat innan föreläsningen betraktas som trevligt snarare än utmattande. Folk ler. Professorernas office-hours är fyllda av genuin uppmuntran inför framtiden. Människor pratar högt om stora drömmar, är karismatiska, generösa och vänliga. Jag är långt ifrån de marxistiska planscherna i paradiset, PKK-flaggorna i Lundagård och framförallt, jantelagen. Exempel på saker man kan säga i USA men inte i Sverige:

1." Jag fick A på mitt prov/en ny anställning/befordran, jag har jobbat hårt, jag förtjänar framgång, grattis till mig!”

2. “Det är så skönt att kunna betala någon för att städa mitt hem så att jag kan ägna mig åt att utföra mitt avlönade arbete!”

3. “Wow jag älskar din *valfritt klädesplagg*!” (och att tjejen i kön till café LUX besvarar komplimangen med ett tack snarare än en förvirrad blick)

4. “JA, jag vill ha en absurd mängd morfin om jag drar ut en visdomstand, sätter in en spiral eller föder barn. Snälla, söv ner mig, jag kan betala!"

Kära lupefare, har jag provocerat er ännu? Skämt åsido, jag har nämligen också nått insikter som förändrat min bild av mitt hemland till det bättre. Efter lärorika konversationer med taxichaufförer och amerikanska roommates, finns det en ökad insikt om de förödande konsekvenserna av ett samhälle med total avsaknad av välfärd, och där kollektiva sammanslutnignar får förödande inflytande på individens frihet. Två av mina roommates är uppvuxna i kristna arbetarklassfamiljer från mindre orter i North Carolina. Hänvisningen till Gud - som går att finna i både Bibeln och konstitutionen - har använts av deras familjer för att legitimera en uppfostran som moraliserar identitet och relationer. Mina roomates har blivit banlysta från deras lokala lutheranska/baptist kyrkor, då den ena skaffat tatueringar och den andra kommit ut som bisexuell. Predikandet om vad som är naturligt rätt och fel upphör inte efter söndagens gudstjänst. Samma värdekonservativa mentalitet hörs i debatterna inför nästa års presidentval. Under deras skolgång var sexualundervisningen byggd på avhållsamhet. När de gick sista året på High School fanns det, som konsekvens, ett tiotal gravida tjejer, utan något stöd för alternativet om abort. “Säg aldrig att du vill ha barn”, sa dem när jag berättade om att jag funderar på att någon gång jobba i USA. Din arbetsgivare har ofta rätt att säga upp dig som kvinna, om du inte är redo att gå tillbaka efter en månads föräldraledighet. Deras berättelser och upplevelser av livet, samhällen de växt upp i och en lagstiftning som missgynnar kvinnor - och exakt alla som inte föds som män med pengar - har har gripit tag i mig. Fjärilarna i magen från DC har slutat flyga.

De hemlösa männen på Raleighs gator är långt från “the pursuit of happiness” som beskrivs i The Declaration of Independence. Som resultat blir jag och mina vänner offer för deras kontaktsökande på sena kvällar. Min otrygghet av dessa läskiga män är en följd av ett system utan socialt skyddsnät som leder till olyckliga livsöden. Distinktionerna kring frihet och säkerhet suddas ut; vem som är ansvarig för vems säkerhet, och vems frihet som blir berövad på vägen. Jag motsätter mig vapenförsäljning på Walmart, å andra sidan trivs jag med min pepparspray, tillgängligt förvarad i ytterfacket av väskan. Vad ska en tjugoårig tjej göra när det känns som att hela ens liv dikteras av dysfunktionella samhällen; ett USA med mänsklig misär och ett Sverige med ett defekt våldsmonopol. Växande otrygghet och minskad frihet, överallt. Locke, jag vill ha ett nytt socialt kontrakt.

"De hemlösa männen på Raleighs gator är långt ifrån "the pursuit of happiness" som beskrivs i The Declaration of Independence."

Operationalisering kring hur frihet och säkerhet samspelar på bästa sätt är en värdeladdad röra av ideologier, partier och politik. Varken USA eller Sverige är idealtyper för det samhälle jag vill leva i. Oavsett om det är som handläggare på Migrationsverket, kommundirektör, en plats riksdagen, på Amnesty, eller UD… Det vi som pluggar Statsvetenskap gör med våra liv skapar fundamentala byggstenar för framtiden. Jag är och förblir en optimist kring att vår generation, 90- och 00-talister, är de mest rimliga av levande människosläkte. Vi är bra på att se bristerna i vår nuvarande värld. Så med risk för att låta klyschig, kan vi komma överens om att försöka spendera framtidens skattepengar på ett rimligt sätt, för att kunna garantera en befolknings säkerhet, skydda individens friheter och samtidigt erbjuda mänsklighet?

01:50, 1 oktober 2023, Raleigh, North Carolina: Jag kommer hem från en utekväll och börjar samla ihop alkohol för att förvara på en hemlig plats. Ett 24-pack Corona och en bag-in-box vitt (gräsligt) vin. När som helst kommer de, inspektörerna. Under fem dagars tid kommer universitetet utföra en “Safety Inspection”. Om jag inte är hemma låser dem upp dörren, för att sedan genomföra en undersökning av mitt rum, mina lådor och resväskor. Eftersom jag är under 21 år gammal kan innehav av alkohol leda till avstängning från universitet. Welcome to the land of the free! •

Bild: Ferdinad Stöhr, Pixbay

Horisontella

1. Upplagans adjektiv

10. Ligger Karthago vid

11. Skridskoytan

12. Bydén

13. Pre-(i)dissel

14. Skjuter plåtare med

17. Und zu weiter

19. Agerar medlare som

21. Torium

22. Destination för sjönsjønkön

24. Smula sönder

26. Den vertikala korridoren

Korsord

av: Hampus Ågren och Tobias Carlbring

1. Är röra och yra

Vertikala

2. Lillebror Rauls rike

3. Lägger skytt

4. Nordafrikas aorta

5. Följer PS

6. Hödräpare

7. Hällde

8. Boeings hemstad

9. Domän för tunisier

13. Vattenhål

15. 10 upphöjt med 6

16. Kvick

20. Strutslik

23. Inleder orkan

25. Festar gamar på

18. Hjälper studenter med GPT

Skvallret som blivit vårt levebröd

av: Fredrika Broomé

Bild: iStock

"Har du hört det senaste?” “Gissa vad?” eller “Vänta bara tills du får höra det här!”

Det är så vi inleder samtal när vi ska föra vidare högst personliga och spännande nyheter om andra. Varför tycker vi egentligen att skvaller och skandaler är så lockande?

Vad är det egentligen som händer under nollningarna? Eller på den senaste hemmafesten? Kanske kan jag få ta del av det saftigaste nations-skvallret? På pubtoaletten, i korridoren eller kanske bara i kön till cafeterian, det är där vi varje dag får reda på något, stort eller litet. Jag fick höra att LTHarna inte vet vad novischfriden är, en nation har snott en sång från någon annan, eller att en förtroendevald stulit en stor summa pengar från en nation.

"Bortom plugget, monotona föreläsare och sena kvällar av prokrastinering och läsning så behöver vi något annat att bry oss om."

Ju längre tid jag har bott i Lund, denna vackra stad fylld av förvirrade låtsas-vuxna, desto mer börjar jag undra om dessa skandaler blivit lite av vårt levebröd. Bortom plugget, monotona föreläsare och sena kvällar av prokrastinering och läsning så behöver vi något annat att bry oss om. Skvallret och skandalerna kan till och med skapa vänskaper sinsemellan oss. Det är något vi kan bonda i och som vi alla finner gemensamt, oavsett vad vi studerar.

Vi lutar oss in, sänker våra röster och skapar en intimitet mellan varandra. Vi skapar ett sådant förtroende för varandra, och jag tror att vi alla egentligen bara är ute efter att finna en samhörighet. Genom att utbyta skvaller mellan varandra bygger vi relationer, skaffar nya vänner och får information som får vårt sociala liv att flyta smidigare. Jag antar att vi på något sätt försöker romantisera vår vardag. Att skvallra är ett sätt att säga “jag delar detta med dig för att jag litar på dig” vilket stärker bandet till människorna runt omkring oss.

Jag får en stark känsla av att skvallret aldrig kommer att lämna oss. När man var yngre och skvallret ofta kopplades till illasinnade rykten, antog man att det bara var en fas. För visst kan det än idag vara illasinnade rykten som går omkring, men nu tror jag att vi har fler anledningar till varför vi tycker det är så intressant att prata om oss själva och andra. Vi alla har säkert trott att vi skulle växa ifrån denna lust av att skvallra, men nej, med tiden insåg vi att det inte stämmer. Den här fasen varar än idag. Personligen är jag ganska säker på att jag kan se hur skvallerkulturen kommer att leva vidare. Jag tvivlar inte på att de flesta av oss kommer att sitta på ålderdomshemmet och skvallra över en fika. Vi behöver något vi kan relatera till, och kanske är det just din kursares situation med den stökiga korre-kompisen.

Så, under majoriteten av tiden använder vi våra hjärnor för att tänka på oss själva eller andra människor. Vi älskar att skvallra, och allra roligast är det när innehållet är komprometterande. Just den avslöjande delen av skvallret kanske någon vilsen student kan relatera till. Vilket jag, på sätt och vis tycker, kan vara lite fint. •

Fromm, Carlbring & öl #3

Betygsskalan:

1 - Nej.

2 - Funkar, behöver vara billig

3 - Stabil öl.

4 - I want to introduce this beer to my parents

5 - Helt jävla underbart gott öl. Rekommenderas till alla och en flaska gott vin är skamfritt utbytbar mot detta öl till finmiddagen.

Om redaktionen:

Fromm kommer från Stockholm, har pluggat en kurs på Åsö vuxengymnasium och har en bakgrund på PostNord. Carlbring kommer typ från Stockholm, har pluggat ett basår på Åsö vuxengymnasium och har en bakgrund på PostNord.

av: Cora Fromm & Tobias Carlbring

Trots sina olikheter har här Fromm och Carlbring enats kring ännu en ursäkt för en ölkväll. Ölen recenseras utifrån 6 kriterier: Första intryck, smak, munkänsla, karaktär, utbildning och snus. Första intryck är vad man kan tänka sig. Vad känner vi, ser vi, doftar vi innan vi smakat av ölen. Smak är smak. Munkänsla är vad det är för spännande (välkomna eller inte) känslor munnen och alla dess beståndsdelar får med mötet av ölen. Karaktär är vad ölens mänskliga motsvarighet anses vara. Utbildning är vad denna öl skulle plugga om den kunde och snus är vad för snus vi associerar ölens själ med. Mot ölen!

En molnig och blåsig augustikväll möts Fromm och Carlbring upp på nybrokajen i Stockholm för att åka en tur på en ångbåt. Genom kontakter (Elin Hallin), går de på båten och in i bistron utan betalning och gör sig redo för sin tredje ölrecension. Väl ute till sjöss spanar Carlbring en säl, vilket ses som ett bra omen för dryckerna som ska smackas, smuttas och sörplas. Uppställningen för kvällen består av: Wisby Pils, Stromma Eco Lager och Kiviks äppelcider torr eko..

Öl # 1: Wisby Pils

Fromm

Första intryck: Öl. Fin flaska. Luktar gott. Jag är redo att ta mig an den.

Smak: Lager. ~Fin~ lager.

Munkänsla: Rullar in fint långt bak i munnen.

Karaktär: Detta är en kille/ man i 30-årsåldern som har en segelbåt.

Minst en gång per konversation nämner han sin segelbåt. Sa jag att han hade segelbåt?

Carlbring

Första intryck: Fin, klar och ljus, nästan gul färg. Doftar pils.

Smak: Väldigt snäll, lättdrucken rackare. Smakar liksom inte?

Munkänsla: Bubbelvatten, men som skakats om lite i ryggsäcken Karaktär: Lite tystlåten kille du misstänker är spännande om man bara lär känna honom bättre, men hans enda intressen är YouTube och Fortnite (inte ens ett spännande spel)

F&C

Snus: ZYN northern woods

Utbildning: F: Management C: Khan academy, programmering Helhetsbetyg: 2!

Kvällen

Öl # 2: Stromma Eco Lager

Fromm

Första intryck: Varm, honungsaktig färg. Ser ut som något man vill mysa med på en brygga.

Smak: Lager med en underton som är mycket svår att placera… lite besk?

Munkänsla: Mild kolsyra, men ändå lite vass, som om den vill hävda sig.

Karaktär: Den där kompisen som är rätt ljummen personlighetsmässigt, men som ibland plötsligt överraskar en genom att flänga ur sig något som faktiskt är kul.

Carlbring

Första intryck: Klassiskt öligt utseende. Ser liksom ut som öl med stort ö. Doftar lite fruktigt.

Smak: Smakar verkligen malt. Annars inte så mycket.

Munkänsla: Ganska mjuk, smaken drar sig verkligen till gommen och stannar där ett tag.

Karaktär: En sådan där man som är övertygad att det var bättre förr och hugger ved och bygger timmerstugor och annan klassisk mansgöra (utan motorverktyg för det är onaturligt).

F&C

Snus: Snusar inte, röker eventuellt pipa

Utbildning: F: På högskola C: Yrkeshögskola, snickare Helhetsbetyg: 2!

Cider #3: Kiviks äppelcider torr eko

Fromm

Första intryck: Ser trevlig och fräsch ut. Får mig att känna mig att känna mig trevlig och fräsch.

Smak: Smakar som en Riktig Cider. Som det ska smaka- ingen blaskig Briska!

Munkänsla: Bubblor! Upp! i! Gommen! Uppiggande och lite busig.

Karaktär: Det här är en kvinna med tre chihuahuor. Hon gillar inredning och växter, och har gärna över kompisar på charkväll. Könsstereotyper? Javisst.

Carlbring

Första intryck: Schyssta bubblor, ser ut som champagne, doftar torrt och alkohol-

Smak: Torrt försommaräpple.

Munkänsla: Prickig och stickig, men mjuka, snälla sådana. Som att de vill göra sig tillkänna, men inte störa. Karaktär: Trevlig, glad tjej som har många killkompisar, men inte så många att det känns medvetet.

F&C

Snus: VELO easy mint

Utbildning: F: Media och kommunikation C: Läkare Helhetsbetyg: 3!

Väl tillbaka i hamn och med gunget från Östersjön färskt i minnet, lunkar Fromm och Carlbring hemåt, nu med Hallin som välkomnat tillskott. Ölen må ha varit under förväntan, men det kommer att krävas hårdare tag än så för att stoppa Fromm och Carlbring från kommande ölkvällar.

Tack och godnatt!

En musikalisk skandal

av: Thea Erlandsson

"Oh baby, baby."

Alla vet vem som gjort låten och alla har hört den. Om du inte gjort det har du levt under en sten. Britney Spears är en av 2000-talets mest kända popstjärnor, vars låtar alltid kommer att kännas igen på klubbar och hemmafester. Hon är en ikon och hennes talang är inget som jag ämnar ifrågasätta. Samma år som Britney Spears släppte låten som exploderade i musikvärlden, lanserade en annan popstjärna sin karriär – Xtina! Som stort Christina Aguilera-fan möts jag ofta av förvirrade blickar när jag försöker diskutera denna donna. För den som är obekant med hennes karriär släppte hon år 1999 “Genie In A Bottle” och är mest känd för Grammy-vinnande albumet Stripped (2002). Precis som Spears var hon även med i programmet “The Mickey Mouse Club” som ung tonåring och blev känd för sin starka kraftfulla sångröst. Likheterna mellan de två var otvivelaktiga, med sina blonda hår, unga ålder och samarbete med svenska producenter. Däremot var inte skillnaderna obefintliga. Spears hade å ena sidan en tydlig good girl-image med skolflicksoutfit och sina “ma'ams” och “sirs”. Aguilera å andra sidan var från start en fri själ som gärna uttryckte sig om sexualitet och feminism. Trots detta var amerikanska medier snabba med att utmåla de två sångerskorna som rivaler och jämförde dem flitigt, där Aguilera blev den tydliga underdogen. Nu, över tjugo år senare, så är Britney Spears den kommersiella vinnaren. Varför floppade Xtina?

Medias behandling av Xtina är utan tvekan en bidragande faktor. Det är sen gammalt att Hollywood hade (och har) svårt, för kvinnor som tar ställning och försöker rucka på sexistiska strukturer. Många av hennes låtar handlar om ”female empowerment” och påpekar den dubbelmoral som finns vad gäller kvinnors och mäns dejting- och sexliv. I låten “Can’t Hold Us Down”, tillsammans med rappartisten Lil Kim, sjunger Aguilera explicit om detta.

“What am I not supposed to have an opinion? Should I keep quiet just because I’m a woman? Call me a bitch because I speak what’s on my mind.” – Christina Aguilera (2002)

Jämfört med dagens politiska klimat är Xtinas lyrik däremot inte särskilt banbrytande och jag skulle akta mig innan jag kallar henne för en uttalad feminist. Även om hon i viss mån var mer progressiv än många andra artister, hindrade inte det henne från kulturell appropriering i form av dreads, likt många vita kändisar under 2000-talet.

"What, am I not supposed to have an opinion?"

Vad gäller medias behandling av kvinnliga artister så har inte särskilt mycket förändrats på tjugo år. Nicki Minaj och Cardi B utmålades illa kvickt som rivaler, som om det bara kunde finnas en kvinnlig rappare på hiphopscenen. Det är med andra ord svårt för två talangfulla kvinnliga artister att samexistera i samma genre, utan att bli konkurrenter, enligt nyhetstablåer.

Utöver media är Aguileras egen musikaliska prestation självklar att granska. Nu råkar min egen bias tala för henne, men även som fan kan jag vara realistisk och konstatera att hennes album sedan Stripped (2002) inte har hållit samma kvalitet som andra pop- och R&B-artister. Xtina har även framstått som aningen spretig genremässigt då hon fluktuerat och experimenterat i stor utsträckning. Kreativ utforskning är något som sällan uppskattas kommersiellt. När det verkligen gick utför var år 2010 när hon släppte Bionic – pop med en technotwist och fler element av elektronik. Kritiker var snabba med att påpeka att soundet hon försökte efterlikna redan hade producerats, exempelvis var Lady Gaga en av dess konnässörer. Aguilera var tyvärr för sen på bollen. I nästan alla efterföljande projekt har den känslan följt med. Känslan av att hon försöker efterlikna andra artister och misslyckas, men också att hennes musik inte egentligen är hennes. Den är bara en kopia av någon annan.

Det är en musikalisk skandal att Christina Aguilera inte fick större genomslag. Med sin kraftfulla röst och musikaliska kreativitet vill jag tro att hon hade kunnat bli mer än bara en coach på amerikanska The Voice. Jag tror hon hade kunnat bli lika stor, om inte större, än Britney Spears. Med det skrivet – lyssna på Stripped! Lyssna på Xtina! Allt annat vore en skandal. •

När ett osminkat ansikte ger

rubriker, då är något riktigt fel

av: Molly Fornell

Extra Extra! Gör revolution, nu endast till priset av ett osminkat ansikte! Bli den rebell du alltid drömt om, bara kasta fejkfransarna och din foundation! Varför inte slita av bh:n också nu när vi ändå är igång?

Paris Fashion Week är precis över, veckan där kändisar från när och fjärran trängs för att få vara med på ett hörn i det prestigefyllda vimlet. Men störst rubriker knep inte något av modehusen, hela mediala utrymmet gick till Baywatch-skådespelaren Pamela Anderson. Hon gick nämligen dit (bli inte chockad nu) - osminkad!

Jag har faktiskt aldrig sett Baywatch (kanske är den riktiga skandalen?) eller visste vem Anderson var innan. Men under några dagar svämmas mitt flöde över av artiklar om hjältinnan. Rebellen. Kvinnan UTAN smink! Men trots alla artiklar som hyllar hennes ”power statement” känns det oerhört bisarrt. För när ett osminkat ansikte ger rubriker, då är något riktigt fel.

Det osminkade ansiktet. Ett tabula rasa eller ett känsloladdat spänningsfält? Precis som så mycket annat som kvinnor gör, verkar det svårt att göra rätt (och män som sminkar sig, herregud! Det chockerar fortfarande många). När man börjar prata om sminkning, då blir det gärna laddat. Någon sminkar sig ”aldrig”, en annan började när hon var tolv och jag kallsvettas över det nytillkomna aknen under sminket när porslinshyn bredvid utbrister ” fy vad ful jag är, titta på finnen!”

Kvinnlig skönhet. Någon vill påstå att det är ett maktmedel, en annan ser det som vår begränsning. En tredje kanske inte vill prata om någon existerande kvinnlig skönhet alls? Jag vet bara att under de dagar man bara känner sig i dåligt skick, då känns det direkt jobbigt att exponera sig inför en del människor. Ibland orkar man inte vara lika optimistisk som mensreklamen” Don’t let your period stop you girl! Ride your horse! Climb a mountain!” Jag orkar inte bli den ofrivilliga talespersonen för glåmigheten dem dagarna.

Då funderar jag, hänger min identitet på en tunn tråd baserat på mitt utseende? Jag vet att ingen av mina vänner skulle se ner på mig om jag såg lite risig ut. Här hittar vi nog den eviga frågan, hur ytliga är vi mot varandra i samhället i stort? Hur ytlig är du egentligen mot din dejt? Men viktigast, hur ytlig är du egentligen mot dig själv?

Samhället. Ja, det är vi som skriver om Pamela Anderson och det är också vi som läser det. Men vi tar inte bara del av hyllningar åt ett osminkat ansikte, tvärtom är sociala medier fyllda med toxiska ideal lika mycket som fikarummets dietprat. Även om mycket av nittiotalets spännande trender är tillbaka, så följde även “heroin chic” och de lågmidjade byxorna med. Men till skillnad från nu, fanns varken sociala medier eller deras omfattande algoritmer med förmåga att spä på och ständigt finnas där. Vid frukosten. I skolan. Under täcket.

Jag blir så förbannad över det.

Det är skandal att en vuxen kvinna inte kan dyka upp på ett evenemang osminkad utan att bli största nyhetshändelsen - oavsett hur positiva kommentarerna är. Det är en skandal att jag känner skam över hormonaknen när jag är osminkad. Det är en skandal att de lågmidjade byxorna är tillbaka!

Om du inte ska till nästa modevecka, kan du faktiskt skapa en härlig uppståndelse ändå.

Sminka dig idag, var osminkad imorgon! Oavsett vad du väljer, ska det inte spela någon roll.

Kasta bh.n. Låt oss göra revolution.•

Bild: Amy Shamblen, Unsplash

Lunds universitet, min yellow brick road

av: Selma Jahic

Iaugusti 2018 påbörjade jag mitt första gymnasieår, utan en enda tanke på vad jag skulle göra efter studenten. Samlad i en sal med de 29 andra eleverna som skulle gå i min klass, var de tre kommande åren i våra liv redan schemalagda och mitt största bekymmer var istället att mamma och pappas vodkaflaska skulle frysa efter att jag fyllt ut den med vatten. Nu sitter jag här och grubblar över mitt liv var och varannan dag.

Jag kan strunta i att städa min lägenhet, äta snabbnudlar till middag fem dagar i veckan och sova fram tills föreläsningen börjar kl. 13, men det är inte ett hållbart liv och därför gör jag det inte. Så långt har jag kommit. Det är de andra besluten som väcker ett konstant närvarande tvivel, som varje gång jag får frågan om vad jag pluggar. Skamset berättar jag om vad det är jag pluggar och svaret följs också ofta av ett “och vad ska du göra när du är färdigutbildad?”. Jag anstränger mig för att inte visa ångesten som sprider sig av att inte kunna besvara frågan, skrattar bort det och förklarar att jag inte riktigt är helt säker, men att allt nog löser sig tillslut. Mer i ett försök att övertala mig själv än personen jag talar till.

Bild: Wikimedia Commons

Vännerna som pluggade innan jag själv började på universitetet kändes alla så säkra i sina val. Aldrig pratade någon av dem om att utbildningen känns fel och absolut inte om att utbildningen känns rätt, men det finns fortfarande en tvivelaktig känsla som gror inombords. På instagraminlägg och stories såg jag sittningar, korrefester, baler och ölmiler äga rum. Roliga utgångar och mysiga pluggsällskap. Nyfikenheten och längtan efter att själv börja plugga satte sin prägel i mig och när jag väl hittade utbildningen jag var intresserad av fanns det ingen anledning för mig att inte påbörja den. Som jag hade längtat efter den stunden, för när man väl börjar plugga så faller alla andra pusselbitar på plats, eller inte.

Precis som under hela mitt liv, har jag i studentlivet konstant haft flera bollar i luften. Jag vill hänga med i svängarna, vara med i alla utskott, gå på varje sittning, följa med och dricka öl efter en heldag på Eden. Jag vill ha toppbetyg på tentorna, men vill inte gå hem från efterfesterna. Jag vill ha all förkunskap inför varje föreläsning, men upptäcker att jag sitter och läser fel kapitel. Helt plötsligt ser andras inlägg från fin- och fulsittningar inte lika förtrollande ut och jag känner mig fortfarande desorienterad, fast nu har bakfyllan blivit ett komplement. Dagarna smälter in i varandra och jag har ingen koll på vad som är helg och inte. Jag kan heller inte förstå varför jag upprätthåller en sådan livsstil. Är för att det är vad som förväntas av mig som student? För att fomo:n tar över? Eller för att det är enklare att låta middagar hos vänner och facebook-evenemang schemalägga mitt liv än att jag själv ska behöva ta beslut?

Under sommaren bestämde jag mig för att min andra termin skulle vara annorlunda, att jag nu med lite erfarenhet i ryggsäcken skulle finna den trygghet jag trodde väntade mig under vårterminen. Men september månad har varit densamma som hela våren; sångbokslåtar har blivit något jag nynnar på till vardags och min fest-spellista är nog mer lyssnad på än den jag har döpt till “plugg”.

Osäkerheten jag upplever handlar inte om att jag ångrar mitt beslut att börja plugga, eller att jag just nu hellre skulle befinna mig på en annan plats. Jag är nöjd med min tillvaro, men jag känner mig likväl snopen av att den stora universitetsdrömmen inte var så idyllisk som jag föreställde mig. Att när jag påbörjade min vandring till det fantastiska studentlivet i Lund, var den gula tegelvägen missvisande. Precis som besvikelsen Dorothy och hennes vänner upplever av att den mäktiga trollkarlen från Oz inte är så mäktig som han påstås vara, fann jag mig otillfreds över hur det förtrollande studentlivet inte alls gör mig mätt.•

REDAKTIONEN KULTUR

FILM

Past Lives - Tobias Carlbring

Celine Songs debutfilm Past Lives har nyligen haft premiär och har blivit internationellt hyllad av kritiker. Helt rimligt enligt mig. Past Lives följer Na Young/Nora som flyttar från Sydkorea till Kanada som barn och bygger delvis på Songs egen livshistoria. Kvar i Sydkorea är Hae Sung, hennes barndomsvän och barndomskärlek, som genom filmens gång försöker ta upp kontakten med henne igen. Filmen är ganska dialogfattig, scenerna rör sig framåt långsamt och ofta i tystnad. Fotot är otroligt och alla skådespelare gör riktigt bra insatser. Under stora delar av filmen försöker karaktärerna hålla tillbaka sina känslor och de sipprar istället fram försiktigt och motvilligt. För alla er som såg Aftersun och gillade den, kommer nog känna likadant för den här filmen. Vemodet är konstant, från första till sista scenen, men den är otroligt vacker och jag ser fram emot att se vad Celine Song kommer att göra framöver.

BOK

Resa i månljus - Selma Jahic

5/5 skypesamtal

Mihály och hans nyblivna hustru reser från Budapest till Italien på smekmånad. Han är väl förberedd för de nya åtaganden som en äkta man innebär, ansvar för äktenskapet såväl som barn och faderskap, men resan till Italien gör honom nervös. Dess gränder, människor och livsstil har alltid lockat Mihály och rädslan för att förlora sig själv växer sig allt större när personer från Mihálys mörka och hemlighetsfulla barndom dyker upp för att omtumla tankarna i huvudet på honom. Nu är hans hustru inte lika viktig längre. Henne och ansvaret som följde av att vara gift med henne lämnar han bakom sig när han oavsiktligt, eller kanske medvetet, stiger på ett tåg i motsats riktning från sin fru. Det här blir början på en ny resa genom Italien, men också genom nostalgin som får Mihály att förlora förståndet.

Resa i månljus bjuder på en längtan till ett land jag själv inte visste att jag hade. Beskrivningen av den italienska livsstilen och städernas vackra arkitektur är häpnadsväckande. Parallellt gror en ångestfylld känsla över mig av att läsa hur protagonisten faller djupare och djupare in i sin depression. Genom att älta sitt förflutna och samtidigt försöka försonas med det, går han vilse i den värld som är nutid, både fysiskt och psykiskt. Suicidala tankar och lockelser av döden är konstant närvarande under romanens gång och vad som blir Mihálys öde återstår att läsa sig fram i Antal Szerbs mest omtalade verk Resa i månljus.

BOK

Det mest förbjudna - Daniela

Astudillo Vásquez

En ångesthjärnas sexualpolitiska manifest Kerstin Thorvalls självbiografiskt baserade bok Det mest förbjudna, är en bok om kvinnlig sexualitet och var därför skandalomsusad när den släpptes på 1970-talet. Den skapade en moralpolitisk debatt med särskilt fokus på kvinnligheten, njutningen och i vilken utsträckning dessa två skulle låtas samexistera. Det är en bok baserad på författarens egna erfarenheter som dryper av ångest och en vilja bort från uppväxten och dess strama ramar. Den utforskar hur den otillåtna sexualiteten kan vara ångestdämpande, men också hur den tillåtna sexualiteten skapar ångestspiraler.

Huvudkaraktärens sexualitet är en revolt mot allt hon fått lära sig och mot den ångest som kryper i hennes ådror oavsett vad hon gör. Och även om tanken var nyskapande när boken släpptes så är det också så otroligt självklart. Oavsett hur lite kontroll man har över sitt liv, har man alltid den yttersta kontrollen över en sak: ens egen kropp och vad man väljer att göra med den. Det är det som är så vackert med den här romanen; samtidigt som huvudkaraktärens handlingar tas till absurdum så innehar boken samtidigt förmågan att få de absurda valen att verka helt självklara givet omständigheterna. Hon använder sig av sin kropp och sexualitet som ett missbruk som vilket annat. Ensamhet är ångestens bästa vän och det visar boken så oerhört tydligt. Hon är rädd för att dö ensam och omger sig därför med människor och tillfälliga kontakter. Låter det bekant? Är det igenkänning du söker är detta en bok att läsa.

Samtidigt som boken är otroligt specifik och berättar en enda kvinnas historia lyckas den också vara allmän. Den är ett sexualpolitiskt manifest. Den visar ett alternativt universum där lusten och kroppen tillåts vara endast kvinnans egen. Inte till för någon annan, inte ens männen som nyttjar den. Den visar ett ideal som ännu inte är förverkligat - inte ens 50 år efter att den släpptes. Trots alla meningsmotståndares starkaste argument visar den också hur det personliga är politiskt. När huvudkaraktären inte lyckas med sina äktenskap så ses hon som en samhällets paria. Hon ska botas för att hon är otrogen mot allt och alla, hon ska stötas ut för att hon avskyr äktenskapets kedjor och hon ska hängas för att hon är en dålig mor. En kvinna som är som en kvinna inte bör, är inte värd en plats i det allmänna.

Det är en märklig bok, om relativt nischade teman, som förmodligen den stora massan inte uppskattar. Men den är vacker i sin komplexitet. Och vacker i sin beskrivande enkelhet. Den är också otroligt träffsäker i sina beskrivningar av ångest, ensamhet, utanförskap och sexualitet att man i den kan hitta något allmänmänskligt - eller i alla fall något allmänstudentigt. Och den är vackert skriven av en kvinna som på något sätt inser att hon varken kan, eller vill, göra som alla andra bara för att det är det som förväntas av henne.

Läs den om du vill bli arg, tagen, förfärad och häpen.

KULTURNATTEN

av: Hampus Ågren

Kulturnatten: ett årligt sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur. Robotvernisager, balkanfötter, mandolinkonserter. Men bakom fasaden av ståhej och galej gömmer sig även en oanad berättelse om att växa upp i Lund.

Som varje lyckad kulturnatt bör, inleddes denna med att brygga mjöd. E hade införskaffat fyra kilo honung från internet och jag och S tog oss pliktskyldigt an uppgiften att tömma ut denna gula massa i en massiv plasthink. Aldrig förr har jag skådat sådan viskositet. En känsla av andakt infann sig då vi iakttog tio tusen bins livsverk långsamt rinna från en behållare till en annan. Gravitationen kändes i denna stund mer som ett påbud än en lag. Därefter tillade vi vatten och ett jästpreparat, förseglade hinken och skakade den på ett gediget manér. Bryggningen var färdig, kulturandet kunde börja.

E försvann på cykel för att rasta alkoholismen i några timmar på GBG:s dagsfest medan jag och S begav oss till fots mot stan för att påbörja kulturnatten. Denna afton är ett ytterst intressant lundensiskt fenomen. Som liten innebär den en möjlighet att kolla på coola lasrar på LTH och föräta sig på churros på föräldrarnas bekostnad. Under sen högstadieålder övergår detta oskyldiga nöje istället till ett uttryck för pubertal förvirring då man osäkert bjuder ut sin crush till att dansa salsa på dansbanan i lundagård, och sedan iscensätter den tidlösa svenska parningsdansen för tonårskillar: att hänga med sina grabbar utanför en livsmedelsaffär på behörigt avstånd från tjejerna man är intresserad av.

Bild: Lunds kommun

Denna förvirrade inställning till kulturnatten lever kvar under gymnasieålder för att tillslut mynna ut i det säkraste ålderstecknet som finns: att finna sig tjugoett år gammal och genuint intresserad av att använda denna afton för att till fullo ta del av Lunds kulturliv.

Först ut var stadshuset, Lunds vardagsrum. På vägen dit stötte vi på två hundra små barn som dansade längs Lilla Fiskaregatan med ett marschband i hasorna. Vissa följde pliktskyldigt koreografin medan andra tog tillfället i akt för att maniskt skaka på alla kroppens lemmar i otakt till musiken på allmän plats. Väl på stadshuset kollade vi på några fotoutställningar, bredde ut oss i sofforna (det är trots allt ett vardagsrum) och iakttog en spelning som endast kan beskrivas som ‘alternativ’.

Därefter mötte vi upp M och besökte Lunds två största kyrkor där det pågick svårutgrundliga aktiviteter för ungdomar. Sedan sammanstrålade vi med E som (nu lite lullig) entusiastiskt visade vägen till robotlabbet på LUX där fem svettiga gubbar hade vernissage med sina skräckinjagande, humanoida robotar. När stämningen blev väl dystopisk, luften väl kvav och lukten väl ‘medelålders forskare’ begav vi oss istället till SOL där det pågick mandolinkonsert. Stämningen var sömnigare än på en narkosklinik. För att inte, likt Törnrosa, falla in i en hundraårig sömn, stack vi snabbt ner till S och M:s lägenhet för att dricka öl.

Efter denna välbehövliga dryckespaus var en av kvällens höjdpunkter i annalkan: Balkanfötter. Du har inte upplevt sann glädjefylld förvirring förrän du på en dansbana på Botulfsplatsen har dansat cirkeldans från Balkan med extatiska damer och besynnerliga gubbar. Vi upplevde sann glädjefylld förvirring. I folkmassan skymtade vi även de tonåringar som vi själva var för bara några få år sedan. Vissa bjuder försiktigt upp tjejer till dans, andra tigerr och kollar på på avstånd. Gruppen var nu i behov av att lugna ner sig vilket vi gjorde med middag och en tur på kulturnattståget runt södra Lund. På samma sätt som Londons uteliv på 90-talets drevs av ecstasy drivs Lunds eftermiddagsfyllor av en sak: Mojito on tap på Botulfs bar. S, E och jag anslöt oss till traditionen medan M tog en tupplur.

Nu genuint salongsberusade drog vi ännu en gång ut i den kulturella natten för att genomföra de tre sista punkterna på kulturschemat. Först ett “Nedslag i Universitetsbibliotekets kartsamling” där “...riktigt sällsynta, väldigt gamla eller bara helt och hållet konstiga kartor” presenterades (citat från Kulturnattens egna broschyr). Ett ord: uppslukande. Sedan ilade vi ner till Folkuniversitetet där Brave escape, ett progrock och postgrunge band som ser ut att bestå av fem pappor från Eslöv som släpper ut sin inre frustration över medelklasslivet, höll låda. Och tillslut, kroppsligt och kulturellt utmattade, sjönk vi ner i Kinos röda biostolar för att ta in Christopher Nolans debutfilm Following. Det visade sig vara en genuint bra rulle med den för denna kväll ytterst fördelaktiga egenskapen att bara vara en timme och tio minuter lång. Där tog kvällen slut.

Efter ett sådant sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur finner jag mig sedan utslagen på sängen innan midnatt en lördagkväll säker på två saker: under kulturnatten blommar Lund ut som en vitsippa om våren, och att döma av hur mycket jag uppskattar det håller jag snabbt på att bli väldigt, väldigt gammal.

MUSIK

Neuronstjärna - Vanja Johansson

En chili på armen för Lasse

Lars Winnerbäck, den 47 år gamla mannen har släppt ett nytt album som han har döpt till Neutronstjärnan, och i höst åker han på turné i Sverige. Han kommer till Malmö den 4:e november och dit ska jag, det är obligatoriskt när det är höst.

För kärleken till Lasse medkom som ett födelsemärke från min mammas utsagor under söndagarna när det var dags att städa. Daugava låg på köksbordet och var det stoltaste mina föräldrar ägde. Min pappa som inte ens är så intresserad av pretentiös vismusik har hyllat “Om du lämnar mig nu” i alla år jag minns. Det var inget val att tycka om Lasse eller inte, det var en given gåva från mina föräldrar som jag bara fick spela med på.

Den första låten jag älskade var “Kom änglar” för jag var kär för första gången och han beskrev att den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet, och jag satt på ett tak med min bästa vän och vi var eniga om att Lasse helt enkelt måste vara bäst. Sen fortsatte den kärleksfulla relationen genom “jag får liksom ingen ordning på mitt liv”; det kan va så förfärligt och det kan va så bra. För säg vem håller inte med om det. Den låten spelades alltid i bilen med mamma, varje gång jag var lycklig och varje gång jag hade ont.

Och sedan några år efter, kom en helveteshöst med alla livets bekymmer och vi alla lyssnade på Söndermarken då. Dagarna i Göteborg och det var nyponbuskar, nyponbuskar hela jävla vägen in till sjukhuset, men inte ens Lasse kunde bota sorgen då.

Mamma börjar plantera saker i februari, sätter frön i små små lådor och skojar om att vi borde odla en Hungarian Hotwax (det är en chili) för hans låt “Utkast till ett brev”. En tråkig januaridag när jag är 18 tatuerar jag in en chili på min underarm. Orkar aldrig förklara vad den betyder men det är lugnt, det tar ändå så lång tid.

Nu har Lasse släppt Neutronstjärnan. Hans vemod medföljer kroniskt i hans låtar, och trots att han alltid skriver om att livet är så vackert så gör han sorgen bäst förklarad. Får mig att inse nu att Lasse är en bestående del just för att sorgen och all annan skit också är det. Kommer sörja så mycket saker i livet men Lasse har redan förberett hur jag ska hantera det.

Hans nya låt “rosor & champagne” handlar om hur kärleken förvandlas när man är gammal och har sett allt tillsammans redan. Den är min favorit, dels för att den är bra, men också för att jag gärna vill uppleva det han förklarar. Han hanterar även det som är bra. Jag ser så mycket fram emot att vara 45 år och förmodligen gift och lycklig och även då kan relatera till Lasses låtar. Han kommer till Malmö den 4 november och mamma ska åka 1500 km dels för att träffa mig men också för att vi ska se honom tillsammans. Det är obligatoriskt när det är höst. Egentligen orkade vi inte, för vi var så trötta på hans gnäll och kunde redan räkna ut att hans nya låtar skulle vara sorgsna. Men sedan sitter man där, häpen för de låtar som träffar min mamma i hjärtat nu, kommer att träffa mig i hjärtat om 20 år. Och i de låtar där han är ihärdigt nostalgisk över sin ungdom får mig att känna tröst, fast jag lyssnar på dem 15 år efter de släpptes. Miss Li och Lasses rader 2007 om allt de skulle göra om du lämnar mig nu är fortfarande lika relevanta. Och det är väl en trygghet ändå. Sorgen är bestående och våra upplevelser går i arv. Därför ser jag fram emot att se honom snart igen, det är ju trots allt inte valbart. •

Utbildning i coolhetsekonomi

av: Aline Forsström

Under de senaste tre åren har en ny subkultur uppstått: Avanzakillar. Vi har alla kommit i kontakt med en ISK-anhängare i vardagen – när man pluggar på EC, på ens favoritkafé och på sociala medier, där de predikar det snabbaste sättet att bli miljonär. Min koppling till denna undervärld är genom min korridorskamrat Anton. Genom sin (nästan färdiga) kandidat i företagsekonomi har han behörighet till att utbilda mig och mina andra korridorsgrannar i aktiebörsen på whiteboardtavlan i köket. Genom mina 25 avklarade poäng i nationalekonomi förstår jag en liten del av det ekonomiska. Däremot genom mina kunskaper inom skvaller- och populärkultur överlag, så kan jag urskilja en annan tes, som jag tror att Anton och andra Avanza-anhängare har missat: alla människor är en aktie och försöker sälja sig till andra.

I avsaknad av någon form av ekonomie kandidat, ska jag förklara på ett så utförligt sätt som möjligt hur “börsen” fungerar: ju mer tid man satsar på att marknadsföra sig själv, desto mer främjar man sin status och därmed sin aktie. När man syns mycket och ens karaktär är associerad med prestige, vill många investera sin tid med den personen. Detta gör de i hopp om att ens goda rykte ska smitta av sig på deras anseende och att de, i sin tur, kommer bli högre värderade på börsen. Det kan låta banalt, men det stämmer till viss del! Vi lever i en coolhetsekonomi, där den valutan som värderas högst är popularitet och prestige, vilket gör att en meritokrati inte är möjlig.

Ett exempel: I min ungdom arbetade jag på ett företag som är ökänt för att vara som Paradise Hotel, fast för äldre tonåringar, och som rimmar på Sköna Blund. Här bestod hela arbetsplatsen av tydliga hierarkier och de som utgjorde de högre skikten hade alltid mer makt och status på grund av att deras aktie var så högt värderade. Det blev en väldigt stark kontrast till oss nya, där man snarare blev identifierad som en nolla. Många gamla rävar höll sig aktivt borta från de som var nya, på grund av att de inte hade varit del av gemenskapen. Jag observerade ganska snabbt att kompetens inte spelade någon roll för att ens aktie skulle kunna öka, utan det snabbaste sättet att klättra på marknaden var att besitta rätt egenskaper, som att vara snygg och skön.

Det finns en viss attraktion med att ha ens aktie så högt värderad på marknaden; fler känner igen en, festinbjudningar flödar in och personen får nästan ikonstatus. Det gör det också mer förståeligt varför vissa blir besatta, och alltid strävar efter att inneha mer status, även om man inser att allt är byggt på ytliga faktorer.

Jag skulle till och med hävda att vissa går över lik för att uppnå den status de vill ha.

Nu kanske man antar att det svåraste är att få ens aktie att stiga. Jag skulle vilja hävda, ja, det är svårt att få ens aktie att stiga, men när man väl är på toppen, blir det ett konstant jobb att behålla aktien på sin höjd. Detta är eftersom många bekantskaper och vänskaper är baserat på ett skört skyddsnät. Ens aktie kan falla bara genom att man har varit ifrån rampljuset ett tag eller genom att man har agerat konstigt när man har träffat en ny person. Även att anspela på en jargong som har funkat innan kan plötsligt landa helt fel. Det gäller också att ju högre ens aktie är, desto större och smärtsam fallrisk.

På Sköna Blund såg jag många vars aktie helt plötsligt störtdök, och fick börja om från noll, på grund av att de blev irrelevanta; ens värde blir så fäst vid en plats att om man lämnar för en sekund är man helt plötsligt ingen. Därför börjar folk att bygga sin identitet runt den platsen och pausar resten av sitt liv. Om du tycker att det låter galet, kära läsare, är det just för att det är det, men man är som i en trans.

Stämmer denna tes? Ja och nej. Det är ett väldigt generellt sätt att se på världen, som kan bestå av missuppfattningar och förutbestämda bilder av människor i ens närhet. Det kanske också beror på att jag inte har någon självdistans och bara är en bitter kärring. Däremot vill jag hävda att det är en oro som många besitter och som man reflekterar över flitigt. Tyvärr tror jag inte att man någonsin kommer att fly från hierarkier och statushets; det kommer finnas på varje arbetsplats, varje större kompisgrupp och varje nytt sammanhang man får. Jag tror däremot att vi kommer bli bättre på att ignorera våra osäkerheter och kunna etablera oss själva utan att behöva sälja vår aktie för att klättra, för vi kommer att ha hittat vårat usp.

Till dess, får Anton fortsätta att utbilda mig i den faktiska aktiebörsen, så jag klarar mina återstående 5 HP i nationalekonomi. •

Ett tillfälle när Anton har lärt oss om aktiebörsen

Lupefs styrelse 2023

Gamla styrelsen

Efter höstmötet har delar av styrelsen bytts ut och vi tackar de avgående för deras arbete, samt hälsar de nya välkomna!

Kära Appell!

Schackmatch

Panorama vs. Appell

Så kul att lillebror har gett sig in matchen och skapat en egen tidning! Här kommer våra drag i schackmatchen, vi kommer vänta spänt på erat nästa drag!

Undertecknat, Redaktör Aline Forsström och Panoramas redaktion

Drag:

2. e7 - e6

3. g8 - f6

Om Panorama

Panorama är en del av Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (Lupef) och är likt Lupef politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis Lupef eller tidningen.

Via våra tre kanaler, hemsidan, podcasten och pappersnummerna, verkar Panorama för Lupef:s medlemmar och andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för politisk och ekonomisk diskussion.

Läs även vår webbtidning och lyssna på vår podcast "Poddorama" på: panorama.lupef.se

Vill du vara med?

Panoramas redaktion står öppen för alla som intresserar sig för journalistik. Skribent, fotograf, design eller bara en person med en stark opinion utan plattform att nå ut på? Alla är välkomna till redaktionen. Med eller utan tidigare erfarenhet.

Hör av dig till: tidningen@lupef.se