Panorama #44

PANORAMA

nummer 44 - 2023

Intryck & uttryck

Intryck av Skåne

De första intrycken av landskapet S.12

Uttryckets betydelse

Går det att ta makten över sitt egna uttryck? S.30

Falafelquiz!

Vilket falafelställe passar dig bäst?

S.38

Var ska man plugga?

Sämst till bäst: studieplatser i Lund S.24

Redaktionen

Intryck & uttryck

Med våren runt hörnet har Panoramas redaktion tolkat temat intryck och uttryck. När detta tema gavs som förslag på redaktionsmötet var det flera som direkt kände att det passade perfekt, och några veckor senare har fantastiska texter skrivits kring ämnet!

Vad har vi fått för intryck? Axel Alterius beskriver sina första intryck av skåne på sidan 12. Hur uttrycker vi oss? Aline Forsström har intervjuat tre Lupefare kring deras stil, och hur detta är en del av vårt uttryckssätt, vilket ni hittar på sidan 10.

På sida 18 berättar Hampus Ågren om sin upplevelse av att spendera fyra dagar i total tyst-

Skribenter

Agnes Kistner

Aline Forsström

Axel Alterius

Cora Fromm

Daniela Vásquez Astudillo

Fredrika Broomé

Hampus Ågren

Hanna Petersson

Minna Falklöf Malmer

Moa Paloviita Nilsson

Samuel Rivera

Selma Jahic

Tobias Carlbring

Trine Jensen

Redaktör

Moa Paloviita Nilsson

nad, och vilka intryck det satte. Samuel Rivera skriver på sidan 32 om att flytta hemifrån, och hur hemlängtan kombineras i allt det roliga som händer här i Lund.

I detta nummer har redaktionen återupplivat två segment från förr, nämligen ölrecensionen och kulturredkationen! Dessa kan ni läsa på sida 14 respektive sida 34, och förhoppningsvis i flera nummer framöver!

För egen del är detta mitt sista nummer som redaktör för Panorama. Jag vill tacka er alla, både läsare och skribenter, för en otroligt år! Det har varit roligt, lärorikt och utmanande, och detta

Layout

Moa Paloviita

Nilsson

Oskar Jonson

Tryckeri

Trydells Tryckeri, Laholm

engagemang har varit bland det bästa jag gjort här i Lund! Nu vandrar facklan vidare och jag är övertygad om att Panoramas framtid är i goda händer.

Med det sagt tackar jag för mig och presenterar för sista gången: här är nummer 44 av Panorama, där redaktionen har uttryckt sig i flera frågor, former och format. Hoppas ni får ett bra intryck!

Ansvarig utgivare: Moa Paloviita Nilsson, redaktör

Kontakt: tidningen@lupef.se

Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening Sandgatan 2, 223 50 Lund

Moa Paloviita Nilsson Redaktör

44

Ymmärrätkö minua? Förstår du mig? av Moa Paloviita

Utan filmer hade jag lika gärna kunnat vara personlighetslös av Selma Jahic

I garderoben med Lupef av Aline Forsström

Skåne - ett intryck som ger uttryck av Axel Alterius

Fromm, Carlbring & öl av Tobias Carlbring, Cora Fromm

Fyra dagars tystnad och uppmärksamhet av Hampus Ågren

Kollar DU på skidskytte? av Minna Falklöf Malmer

Sämst till bäst: var ska man plugga? av Agnes Kistner

Var är alla hemmafester? av Tobias Carlbring

Du har bara ett liv av Trine Jensen

Uttryckets betydelse av Fredrika Broomé

Hemlängtan av Samuel Rivera

Kulturredaktionen av Hanna Petersson, Daniela Vásqueez Astudillo m.fl.

Ymmärrätkö minua? Förstår du mig?

av: Moa Paloviita

Att vara flerspråkig har massvis med fördelar och ses i de allra flesta fall som en tillgång. Ändå verkar detta glömmas av i den politiska debatten kring Sverige och svenskheten, och fokuset kring att kunna svenska blir oerhört snävt. Det ena kommer aldrig utesluta det andra och det är dags att vända debatten till att belysa just det.

Ett av de mest självklara sätten som vi uttrycker oss på är språk. Inte bara hur vi formulerar oss, våra ordval och våra dialekter, utan även vilket språk vi talar. Språkkunskaper är otroligt centralt i vårt globala samhälle och att kunna flera olika språk är en stor tillgång. Hur meriterande, identitetsskapande och broöverbyggande språkkunskaper än är, är dock klimatet för dess uttryck inte lika självklar. Intrycken av främmande språk är olika beroende på vilket sammanhang det är i och vem och vilket språk som talas. Varför är det så att vi inte får samma intryck av ett annat språk när vi hör det på arbetsplatsen, bussen eller skolan, som när vi meriterar det så väl på CV:t?

Bild: Viljo Paloviita

Mina farföräldrar flyttade från Finland under 60-talet, likt så många andra drev bristen på arbete dem till grannlandet Sverige. Under den tiden ansågs det lite fult att prata finska här i Sverige. Efter 10 år i Norrköping flyttade de tillbaka till Finland och anknöt sina rötter till det finska språket, trots att min pappa fortsatte att gå i en svenskspråkig skola i sitt hemland. När jag föddes i Sverige satt nog en del av det gamla tankesättet kvar hos min pappa, nämligen att det ansågs lite fult att prata finska här i Sverige. Trots det lärde han mig finska och idag är jag enormt tacksam över den kunskapen, inte så mycket för tvåspråkigheten, utan för att kunna kommunicera med all den släkt som är kvar i Finland. Att lära ett barn ett andra modersmål handlar mycket om att vara konsekvent, att hängivet alltid prata det språket för att inte förvirra barnet. Det har gett väldigt många minnen om hur det var att vara på stan med pappa när jag var yngre, när vi så självklart pratade finska i en omgivning där majoriteten inte förstod oss. För mig är de minnena i allra flesta fall positiva, som när en gammal tant vacklade fram och började prata finska med oss, med trevande ordval som vittnade om att inte ha använts på länge. Nu när jag är äldre och går på stan kan jag höra en massa olika språk där jag själv är omgivningen som då inte förstår, och jag hoppas att alla de som pratar dessa språk får samma positiva minnen som mig. Tyvärr är jag inte övertygad om att så är fallet.

I ett politiskt klimat där diskursen blivit hårt fokuserat på Sverige och svenskheten, tror jag en viktig motståndskraft är vår tillgång till språk. Tanken om att bevara Sverige svenskt har under de senaste åren vuxit till en vardaglig tanke i politiken, men redan 2017 gav Ulf Kristersson i sitt jultal budskapen om att “i Sverige talar man svenska”. En inställning och ett budskap som jag tycker är totalt korkat. Jag förstår det Kristersson och många andra inom politiken syftar på, det vill säga vikten av att kunna svenska, problemet är bara att ett sådant uttalande är otroligt tomt, platt och självklart. För det stämmer att vi i Sverige talar svenska och ska skapa en grund för att alla ska ha den möjligheten. Men det betyder inte att vi inte pratar andra språk. Att behålla, respektera och värdesätta ett modersmål måste inte ske på bekostnad av svenskan, utan som komplement till den. Jag vill se Sverige som en plats där otroligt många sätt att uttrycka sig finns, samlas och samspelar, där språk är ett av de tydligaste och viktigaste. En kunskap värd att lyfta, berika och bevara. För i Sverige talar man mer än svenska.

En insändare i Smålandsposten under 2022 skrev om hur hon skämdes över att folk inte pratade svenska på hennes arbetsplats. Om vi inte fokuserar på den politiskt laddade diskussionen utan istället fokuserar på de känslor som vissa uppenbarligen känner inför främmande språk - hur kan man skämmas över att höra ett annat språk? Hur kan det vara så skamfullt att höra någon kunna ett annat språk på en arbetsplats, medan andra värderar det som en tillgång på en arbetsintervju? Varför är det så laddat med språk, då det inte finns något som säger att man inte kan blanda dem?

"I ett politiskt klimat där diskursen blivit hårt

fokuserad på Sverige och svenskheten, tror jag en viktig motståndskraft är vår tillgång till språk."

I svenska läroplanen står det om barn och ungdomars rätt till modersmålsundervisning. Den lyfter hur modersmålets betydelse för identitets-, personlighets- och tankeutveckling. På min grundskola, Internationella Engelska skolan, kan jag nästan påstå att mer än hälften av eleverna gick på modersmålsundervisning. Det var en självklar del av utbildningen och skolan, hur vi under olika veckodagar gick till våra olika klassrum beroende på vilket språk vi talade. I mitt rum med finskan var det ofta bara jag och min lärare, och jag är tacksam över att den resursen fanns trots den låga närvaron. Att alla satt i olika klassrum när den ordinarie skoldagen var slut gick aldrig ut över hur vi såg och tänkte om varandra. Jag skämdes aldrig när andra elever ibland pratade på sina andra modersmål med varandra, jag förundrades snarare. Flerspråkigheten var ett faktum och en stolthet om arv och rötter som vi barn delade i förståelse för varandra. Det var ingen tanke på att det skulle talas svenska i ett specifikt sammanhang, för det var aldrig en diskussion som behövdes. Vi alla förstod ju att det gick utmärkt att göra båda. Den förståelsen som jag upplever har glömts bort idag.

Att vara flerspråkig ska vara en otrolig tillgång, vilket det i vissa sammanhang och för vissa personer är. Alla innefattas dock inte i detta, och för många verkar tillgången snarare bli en begränsning i arbetsmarknaden, i skolan och i samhället. Min upplevelse av att ha finska som modersmål skiljer sig enormt från vad andra människor upplevt och upplever, och det gör mig arg och ledsen att flerspråkighet inte ses på med samma värde, oavsett vem och vad som talas.

Att vara flerspråkig är en otrolig tillgång i dagens globala samhället. Det är också identitetsskapande, broöverbyggande och utvecklande. Jag vill aldrig att något språk ska anses fult, skamfullt eller konstigt att prata, varken finskan på 70-talet eller något annat språk idag. Jag vill att alla som talar andra språk än svenska gör detta öppet på stan. Och jag vill att alla gamla tanter som känner igen språket vågar gå fram och väcka deras egna språkkunskaper till liv, de som legat gömda i väntan på att höra barn och ungdomar föra det vidare. För en sak är säker, att barn förstår självklarheten i detta bättre än vuxna. Ett språk utesluter inte ett annat och om barn lär sig navigera detta under sina första år i livet, kanske Sverige kan förstå det nu: i Sverige talar vi mer än svenska. Alla ska kunna vara stolta över sina rötter och sina språk, alla ska se det som en tillgång som hör hemma överallt. Det gör inte Sverige mindre svenskt, det gör bara Sverige mycket mer än så. •

Bild: Viljo Paloviita

Utan filmer hade jag lika gärna kunnat vara helt personlighetslös

av: Selma Jahic

Att skapa något är också att bevara något och idag har vi möjligheten att ta del av allt det bevarade som författare och regissörer har gett oss. Att ta vara på de anekdoter som införlivats genom kreativitet i såväl skrivande som i filmskapande. Därför är kulturen så viktig för mig.

Förra veckan gick jag och såg en film på filmstaden här i Lund som satte starka intryck på mig. Inte därför att budskapet i filmen är ett viktigt ämne i samhällsdebatter idag eller att den främjade en viss händelse som jag anser att befolkningen bör upplysas om, utan för att den bygger på kärlek till något som jag också delar stor passion för, nämligen kreativitetsskapande.

När jag gick mot salong 5 där The Fabelmans skulle visas var mina förväntningar höga och det var de sju oscarsnomineringarna filmen fått som satte standarden. Jag funderar över om de andra sällskapen i biosalongen har några förutfattade meningar om filmen, om de läst recensionerna och är här för att utmana regissören om han kan få dem att beröras lika mycket av filmen som han fått så många filmkritiker att göra. Eller om de är här med förväntningarna av att bli berörda, precis som jag är.

Belysningen dämpas och The Fabelmans projekteras på duken. Filmen är en coming-of-age om Steven Spielberg, regissören själv, och hur hans intresse för film uppkom, men även det familjedramat som varit en stor del av hans uppväxt. Historien berättas genom fiktiva karaktärer där Spielberg återges i karaktären Sammy Fabelman. I den inledande scenen befinner sig Sammy och hans föräldrar framför en biograf, helt omedvetna om hur denna första introduktion till film kommer forma Sammys liv.

Bild: Selma Jahic

Han är sex år gammal och innan de går in i biografen berättar hans pappa för honom om arbetet bakom filmskapande. Han förklarar att de rörliga bilderna i själva verket är tusentals stillbilder tagna med minimal rörerelseförändring. Stillbilderna visas bara i en femtondels sekund så när de passerar så hastigt hinner vi inte reflektera över var och en av bilderna i sig, men tillsammans bildar de en helhet. Att detta är den inledande scenen är inte någon slump och jag tänker direkt att dessa meningarna, som är några av de första replikerna i filmen, kommer att vara väsentliga i de resterande 145 minutrarna av filmens gång. Och självklart skulle Spielberg se till så att jag hade rätt, för det är bara så genialisk som han är.

Filmen fortsätter och Sammys intresse för kameran växer. Han gör kortfilmer med sina småsystrar, han dokumenterar familjens flytt och han filmar olika ögonblick från en campingresa familjen och deras familjekompis gör. När Sammy sedan ska klippa i sina filmrullar upptäcker han något som hans medvetande inte lyckats uppfatta i verkligheten, kanske för att den så snabbt passerar förbi, men när han nu har möjlighet att reflektera över vartenda stillbild lägger han märket till verklighetens små detaljer, små hemligheter. När jag fångas av detta ögonblicket i filmen och medvetenheten om verklighetens förbipasserande slår mig uppstår det en lätt krökning i mungiporna på mig.

Är det så att livet passerar så hastigt att vi är alldeles för upptagna med att leva det för att kunna uppskatta varje ögonblick? Att det i själva verket är fotografier av fångade ögonblick som ger oss den uppriktiga bilden av verkligheten som vi befunnit oss i vid den tidpunkten. Detta är några av dem tankarna som cirkulerade i mitt huvud efter filmen, men jag vill poängtera att jag inte nödvändigtvis anser att det är en negativ upptäckt. För varje bråkdel av en sekund sker något nytt och det är praktiskt omöjligt för oss att uppfatta det hela, men det vi kan göra är att tillsammans dokumentera det, att skapa nytt och på så sätt kompensera för dem ögonblicken vi inte kunnat notera. Detta synsättet är grunden till min kärlek för film och litteratur. Att skapa något är också att bevara något och idag har vi möjligheten att ta del av allt det bevarade som författare och regissörer har gett oss. Att ta vara på de anekdoter som införlivats genom kreativitet i såväl skrivande som i filmskapande. Det är svårt att konkretisera känslorna jag får när jag upplever kultur, men den huvudsakliga anledningen till min enorma uppskattning för film och litteratur är att det förkovrar mig. De intryck jag möts av i böcker och filmer ger sig senare uttryck i hur jag själv är, mina tankar, åsikter, mina intressen och språket jag använder. Det är av precis denna anledningen som kultur är viktigt både att ta del av och att skapa. Det är just därför kulturen är viktig för mig. Verkligheten går för snabbt förbi och vi behöver kreativiteten som kan bevara vår samtid och ge en inblick av den till andra. Om det så är i rörelse, skrift eller fysiska ting vi skapar, så är skapandet så viktigt.

Om detta är en krönika, en filmrecension, en argumenterande text eller bara ett utdrag ur mina tankar vet jag inte, men mitt syfte med detta är att inspirera, väcka intresse och framför allt uppmana till att hålla hårt i dem intryck och ögonblick vi möts av varje minut. Så börja skriv. Dagbok, noveller, romaner. Fotografera, filma, dokumentera och glöm för guds skull inte att se The Fabelmans. •

"Verkligheten går för snabbt förbi och vi behöver kreativiteten som kan bevara vår samtid och ge en inblick av den till andra."

I garderoben med Lupef

av: Aline Forsström

Att uttrycka sig har alltid varit viktigt för oss människor och när man tänker på att yttra sig så går tankarna oftast till politiska åsikter eller känslor. Däremot vill jag hävda att det finns ett annat uttryck som man inte tänker på lika ofta, men som är exakt lika viktigt; kläder och stil. Varje stil är individuell och varje person har ett unik sätt att forma sin personlighet genom sina kläder. Jag har därför tagit det på mig själv att prata med 3 stycken Lupefare och fråga vad som är viktigast för dem när de väljer kläder.

Henrietta, 21 år, Politices Kandidatprogram

Vad tror du folk får för intryck av din klädstil? Hur vill du uttrycka dig i din stil?

Jag vet inte vad jag vill uttrycka. Jag har försökt få mer stil men det är svårt att inte klä mig i något annat än en tjocktröja eftersom vi bor i Sverige. Jag vill ofta klä mig fint, men oftast finns inte tiden eller orken.

Under vilken årstid känner du att du klär dig bäst?

Under sommarhalvåret men också under slutet av våren och början av hösten.

Hiss och diss på nuvarande modetrender?

Jag är inte en Y2K-tjej, så diss är på de lågmidjade jeansen. Hiss på kappor och skjortor.

Bild: Aline Forsström

Minna, 20 år, Politices Kandidatprogram

Vad får folk för intryck av dig från din stil?

Jag gör det ganska mycket för mig själv, jag eftersträvar inte någon slags trendighet. Jag gör det för att känna mig lite proffsig. Jag tänker att jag känner mig väldigt proffsig. Folk tänker att jag inte klär mig ‘pol.kand-igt’, utan de tror att jag pluggar något humanistiskt, typ litteratur.

Var hittar du nya kläder?

Jag shoppar bara second hand. Det har gått så lång tid att jag nu har ett system; jag har alltid mer eller mindre 10 saker som jag letar efter. Typ om jag letar efter en jacka och hittar en kjol jag har velat ha i 6 månader.

Hiss och diss på nuvarande modetrender?

Jag har tänkt mycket på örhängen på senaste. Jag har märkt att många har på sig fina örhängen nuförtiden. Jag gillar att stora örhängen är inne just nu men jag har inte riktigt koll på trender längre. Om jag ska komma på något är det är dåligt att emo stilen börjar bli inne igen. Om jag ska hissa något är virkat och sjalar najs.

Edvin, 21 år, Politices Kandidatprogram

Vad tror du att folk får för intryck av din stil och hur vill du uttrycka dig i din stil?

Jag tror folk tycker att jag ser ut som en gubbe och jag tänker inte så mycket på hur jag uttrycker mig, utan jag sätter bara på mig vad jag tycker är snyggt.

Vart hittar du inspiration till att klä dig som du gör?

Det finns alldeles för få Instagram influencers för män som klär sig snyggt. Det är antagligen att de klär sig som gamla ‘Peaky Blinders’ snubbar eller så bryr de sig ingenting. Jag tror att det är mycket Instagram och serier där jag hittar inspiration. Jag såg en gång Demolition Man med Jake Gyllenhaal och tänkte ‘Gud vad snyggt han klär sig, jag vill ha sånna Marshall hörlurar’.

Hiss och diss på nuvarande modetrender?

Hiss på att oversized är tillbaka. Diss på att det börjar bli lite mer ätstört mode. Hiss på att det är tajt här uppe och baggier där nere. Och diss att folk börjar klä sig som ‘Peaky Blinders’. •

Bild: Andrej Lisakov Unsplash

Skåne - ett intryck som ger uttryck

av: Axel Alterius

Nya miljöer ger alltid nya intryck, och när jag inte bara flyttat hemifrån utan även flyttad till en helt annan del av landet är det verkligen något jag fått ta del av. Skåne har hittills bjudit på både väntade och oväntade upplevelser och gett mig en ny insikt till det mesta, från vardagsproblem till hur livet kan se ut i större drag.

Skåne, Sveriges sydliga spets, med allt från Ales stenar till Turning Torso är Skåne kanske Sveriges mest välkända landskap. Dess historia gör även att Skåne står i viss kontrast till resten av landet. Under århundradena har landskapet varit en grund till många konflikter mellan de Svenska och Danska kungahusen, men år 1658 efter Freden i Roskilde som föregicks av den Svenska arméns mytomspunna marsch över isarna på lilla och stora Bält blev Skåne Svenskt, och har varit en del av Sverige ända sen dess.

Att flytta hemifrån är inte alltid lätt, framförallt när du flyttar över 60 mil hemifrån. Sveriges sydligaste landskap har mycket att erbjuda, och det jag fått se hittills har definitivt satt spår, med mycket som både överraskat och förbryllat mig. Man kan minst sagt säga att Skåne har satt ett intryck, och gett mig en hel del nya perspektiv, både på det lite mindre och större i mitt liv.

En högst oväntad detalj som snabbt gjorde sig synlig gällde mejeriprodukter. Arla var nästintill försvunnen och det fanns bara Skånemejeri att skåda så långt ögat kunde se. Detta kanske verkar som en liten detalj men underligt nog ändå något som jag snabbt la märke till. Även om min uppfattning av utbudet i min egen del av landet näsan är enbart Arla har jag dock vant mig vid ett relativt brett sortiment hemma då mina föräldrar själva vuxit upp med produkter från både Falköpings Mejeri och Norrmejerier. Men då jag inte sett till någon produkt alls av de två sistnämnda märkena har det ändå lämnat mig med en viss avsaknad.

Bild: Pixabay

Något som inte varit en besvikelse när det kommer till varken utbud, matkostnad eller smak har varit den maträtt Skånes invånare kanske mest gillar att skryta om; falafel. Även om man hört klagomål på att falafel priserna har stigit på senaste tiden så är det fortfarande inget i jämförelse med denna betraktares perspektiv. Både pris och smakupplevelsen är långt bättre än det utbud som finns i huvudstaden, där även mitt personliga favorit falafelhak nu ser ut som mediokert i jämförelse.

En konstig blandning av väntade och oväntade förutsättningar har även skett gällande alla Svenskars “go to conversation starter”, vädret. Precis som förväntat har klimatet varit mildare än vad jag är van vid, med högre temperaturer och mindre snö, men något som jag förväntade mig av detta var också att min allmänna tillvaro i förhållande till väderleken skulle bli lättsammare, men så har inte varit fallet. Istället har jag mötts av piskande regn, en stålgrå himmel och en oförlåtande vind. Vinden är nog det jag har har funnit mest irriterande då det alltid känns som att jag av någon anledning alltid cyklar i motvind. Iochmed detta är även mina förväntningar om att det skulle bli lättare att stå ut vintern helt och hållet bortblåsta (pun intended). För även om temperaturerna hemma må vara lägre, och man lever med den konstanta faran att råka halka på isen mitt bland allmänheten, så har man ändå mycket naturskön snö att njuta av. Den lilla tröst jag har är att våren kommer att komma betydligt tidigare än vad jag är van vid, så om någon månad medans jag cyklar till föreläsningar i jeans och hoodie med solen i ryggen sitter min bästa vän i regnet och väntar på bussen, för han var dum nog att plugga i Uppsala.

Det som kanske lämnat det största intrycket är kanske inte så konstigt nog Skåningarna själva. Pratglada människor var det jag förväntade mig och det var också just det jag fick. Det kanske är att hårddra det lite men jag kan inte förneka att jag haft fler konversationer med främlingar i kollektivtrafiken min första månad i Skåne än vad jag haft under ett helt år i Stockholm. Från Lund till Helsingborg till Malmö har jag alltid stött på minst en grupp helt främmande människor som glatt frågat om mitt namn och undrat vart jag var påväg, och som någon som är van vid atmosfären i huvudstadens kollektivtrafiksystem, där jag är livrädd för att ens se någon i ögonen, har detta varit en minst sagt underlig upplevelse. Sen har inte varje interaktion varit helt så trevlig, jag fick en skarp kommentar av en äldre dam då jag enligt henne hade cyklat på fel sida av vägen, något jag sen innan inte ens visste att man kunde göra.

Ja Skåne har minst sag lämnat ett intryck, och hur det intrycket kommer se ut med tiden som student här i Lund återstår att se. Det jag dock kan säga utan tvekan är att det ska bli intressant att få se fortsättningen.•

"Sveriges sydligaste landskap har mycket att erbjuda, och det jag fått se hittills har definitivt satt spår, med mycket som både överraskat och förbryllat mig."

Fromm, Carlbring & öl

Betygsskalan:

1 - Nej.

2 - Funkar, behöver vara billig

3 - Stabil öl.

4 - I want to introduce this beer to my parents

5 - Helt jävla underbart gott öl. Rekommenderas till alla och en flaska gott vin är skamfritt utbytbar mot detta öl till finmiddagen.

Om ölredaktionen:

Carlbring kommer typ från Stockholm, har pluggat ett basår på Åsö vuxengymnasium och har en bakgrund på PostNord.

Fromm kommer från Stockholm, har pluggat en kurs på Åsö vuxengymnasium och har en bakgrund på PostNord.

Trots sina olikheter har Fromm och Carlbring enats kring ännu en ursäkt för en ölkväll. Ölen recenseras utifrån 6 kriterier: Första intryck, smak, munkänsla, karaktär, utbildning och snus. Första intryck är vad man kan tänka sig. Vad känner vi, ser vi, doftar vi innan vi smakat av ölen. Smak är smak. Munkänsla är vad det är för spännande känslor munnen och alla dess beståndsdelar får med mötet av ölen. Karaktär är vad ölens mänskliga motsvarighet anses vara. Utbildning är vad denna öl skulle plugga om den kunde och snus är vad för snus vi associerar ölens själ med. Mot ölen!

Den disiga lundakvällen började i Lundabryggeriets ölkällare. Ett stenkast från Allhelgonakyrkan, ett ljusår dyrare än Ericssons. Spaningar om stället: Gammal crowd, lugn stämning, fin lokal, med starkt men varmt ljus. Märklig musik, trevlig personal. Efter en stunds deliberation med personalen valdes de tre perfekta ölerna att påbörja denna ölresa som Fromm och Carlbring begett sig ut på: Björnen sover, Lundabryggeriets pilsner och Fakiren.

Öl #1: Björnen sover

Fromm:

Första intryck: Carlbring fick något finurligt i blicken vid första sippen, “den var till och med god” utbrast han.

Smak: Snäll, lite besk eftersmak. Sirapig.

Munkänsla: Mjuk, behagliga bubblor.

Karaktär: Snäll träslöjdslärare (inte pedofil). Maskulin på det mest hälsosamma av sätt. Känns som att den sitter på mycket kunskap om livet, kanske lite för mycket…

Carlbring:

Första intryck: Såg ut som att de råkat hälla upp cola. Det var inte cola. Det var bättre än cola. Påminde om en igelkott, vass ovansida, mjuk undersida.

Smak: Len och trevlig trots att den är så mörk. Bra inkörsport för de som inte gillar mörk öl.

Munkänsla: Gemytlig, mjuk, som en kram.

Karaktär: Den sköna, trevliga, väderbitna äldre mannen i bastun som man efter man tagit en kalldusch och kommit in i bastun igen, inser är rasist.

Utbildning: Brandingenjör

Snusar: Smålands brukssnus, lös

Citat: “Jag gillar inte mörk öl men den här, den var fan god”

Helhetsbetyg: 4!

Öl #2: Lundabryggeriets pilsner

Fromm:

Första intryck: Smakar öl, fast lite dyrare. Frisk.

Smak: Lite fruktig underton. Klassisk.

Munkänsla: Milt bubblig, man känner när den lämnat en, brusar upp i gommen.

Karaktär: Ung kille som har mycket växter men är okreativ när det gäller öl (Carlbring kände sig av någon anledning träffad av detta).

Carlbring:

Första intryck: Busig, men djup. Svårplacerad

Smak: Komplex men ändå inte spretig. Annorlunda för att vara pilsner. Lite IPAig

Munkänsla: Brusar ända upp i gommen. Efter man svalt är det en liten fördröjning innan den lämnar en.

Karaktär: Den roliga men stökiga killen på sommarkollot

F & C:

Utbildning: Litteraturvetenskap (grundkurs)

Snusar: VELO mint (två pluppar)

Citat: “Jo den blev ju en palate cleanser"

Helhetsbetyg: 3!

Öl #3: Fakiren (witbier)

Fromm:

Första intryck: grumlig, söt doft, glad.

Smak: skogig honung? Väldigt söt. Sommaräng. Underton av nejlika?

Munkänsla: Rund & rullande- mjuka kullerbyttor.

Karaktär: Skratt som smittar, extrovert men på ett low key sätt. Har viben av att ha äldre bröder. Man vill vara som henne.

Carlbring:

Första intryck: Fin färg, som honung. Doftar veteöl. Smak: Vete, som lägger sig som en filt över tungan och bara myser. Den tynger inte ner, vikten stör inte tungan. Tungan tycker bara det är trevligt.

Munkänsla: Förutom smaken, nästan obemärkt. Som en sensommarbris.

Karaktär: Den där personen du träffar i början på en fest, klickar med, men inte ser mer resten av kvällen

F & C:

Utbildning: Landskapsarkitekt (i Alnarp)

Snusar: Loop jalapeño lime

Citat: “kort och koncist: den är naiz”

Helhetsbetyg: 3,5!

Efter tre galopper på ölkällaren rörde sig Fromm och Carlbring sig vidare genom kvällen söderut. Inferno kallade. Spaningar om stället: Kunnig och trevlig personal, stimmig miljö, känns som en bar som skulle var disig av cigarettrök om det vore lagligt. Trevlig atmosfär, dejtig och internationell. Dyrt men värt det. Lite trångt och intimt.

Öl #4: Edison West Coast IPA

Fromm:

Första intryck: Smakar IPA, Fromm är ett fan av IPA så viss subjektivitet uppstod. Inte så mäktig för att vara en IPA.

Smak: Fruktig och besk, smakrik öl men samtidigt lite tam.

Munkänsla: Bubblig, kall.

Karaktär: Småbarnsfarsa söder om Stockholm, tänker att han själv är hipp. Är lite lost i livet efter pappaledighet och tänker att öl kanske kan bli nya intresset men vet inte riktigt vad han gör, och är inte så alternativ som han tror. Sitter gärna i vårsolen med öl och barnvagn.

Carlbring:

Första intryck: Doftar IPA, välkyld, lite skeptisk.

Smak: Lätt smak, rätt svag. IPA, men samtidigt blaskig?

Munkänsla: Platt, fyrkantig

Karaktär: Osäker, blyg person du vill men

F & C:

Utbildning: Ekonomi med nisch inom redovisning

Snusar: General XR all-white

Citat: “Swing and a miss"

Helhetsbetyg: 2,5!

Öl #5: Afrodite

Fromm:

Första intryck: Frän

Smak: Ingefära! Frän/ fräsch men ändå rund.

Munkänsla: Mild men med edge i näsan.

Karaktär: Vill vara cool, tuff och edgy, är det men också inte. Ser ut att vara “extra” utåt men är blek personlighetsmässigt. Har pluggat estet och tänker att det är ett personlighetsdrag. Har någon cool gömd hobby egentligen, men skyltar med något annat eftersom den tror det är häftigare (it is not).

Carlbring:

Första intryck: Doftar nostalgi, omöjligt att sätta finger på (DET ÄR INGEFÄRA!) doftar lite pepparkaka. Påminner om jul hos mormor och morfar.

Smak: Söt, frisk, skarp. Ingefäran kryper upp när man minst anar det.

Munkänsla: Len. Sedan varm.

Karaktär: En yogamamma som inte pratar om yoga om man inte frågar om det. Hon är varm och inbjudande men lite väl horoskopig.

F & C:

Utbildning: Socionom

Snusar: ZYN citrus

Citat: “Doftar mormor och morfar”

Helhetsbetyg: 2,5!

Öl #6: Big Black Violet

Fromm:

Första intryck: Vinig doft, mycket som händer.

Smak: Tablettask viol, skarp.

Munkänsla: Häftig och lite stickig.

Karaktär: Morsa som röker under köksfläkten. Alt: hipsterkille som gillar att ligga runt och imponera på folk, samtidigt som han vill verka ödmjuk. Lite oskön.

Carlbring:

Första intryck: Läskig. En skräckfilm som verkar jävligt obehaglig. Kalla kårar. Doftar läkerol original.

Smak: Läkerol original.

Munkänsla: Len, oljig. Som läkerol original.

Karaktär: Medelålderplus som går med överdrivet sving i höfterna på raska morgonpromenader. Överkonsumerar läkerol original.

F & C:

Utbildning: Började plugga psykolog, hoppade av efter 2 månader av sporadisk närvaro Snusar: Inte. Röker marlboro röd.

Citat: “Not my cup of tea”

Helhetsbetyg: 1!

Aningen runda om fötterna lämnar Fromm och Carlbring Inferno för stunden, denna gång möter de i dörren ut en stirrande man som glatt men bestämt

utbrister “GUTEN TAG!”. Onekligen precis vad man kan förvänta sig när man är ute och recenserar Lunds krogliv. På återseende!

Fyra dagars tystnad och uppmärksamhet

av: Hampus Ågren

Vad gör det med en att spendera fyra dagar i total tystnad? Vad spelar ord som tystnad, uppmärksamhet och spiritualitet för roll i det högljudda, distraherade och sekulära svenska 2000-talet?

Tidigt i januari beger jag mig till ett katolskt nunnekloster på Österlen för en fyra dagars vistelse i total tystnad. I flera månader hade jag velat göra något liknande. Delvis för att fly undan vissa delar av mitt liv i Lund: den konstanta aktiviteten, notiserna, stressen. Delvis som en utmaning: ett sätt att se om jag har tillräckligt med inre djup för att hålla mig stimulerad i några dagar utan social kontakt eller internet. Men främst drogs jag av nyfikenhet. Sedan jag började intressera mig för meditation för några år sedan har jag misstänkt, och ibland upplevt, att det finns en djupare del av mänsklig upplevelse än vad man har tillgång till i vardagen; en sida av livet som bara uppbådar sig då tankar och distraktioner skalas bort. En dimmig lördag förmiddag hoppar jag därför av Skåneexpressen 4 mot Brösarp och befinner mig prompt i ett lerigt dike bredvid riksväg 19. Framför mig svänger en liten grusväg in genom den täta granskogen. Mariavall står det på skylten bredvid vägen. Jag börjar gå.

Bild: Hampus Ågren

En av de bästa böckerna jag läste förra året var Sylvain Tessons La Panthère des Neiges (sv. Snöleoparden). Tesson är en fransk reseförfattare som för denna bok begav sig iväg på en sex månader lång resa till Tibet med sin vän, djurfotografen Vincent Munier. De var på jakt efter att se och fotografera snöleoparder, en av världens mest sällsynta och skygga djur. I månader i sträck spenderade de mer än tio timmar per dag utplacerade i olika gömslen i det karga Tibetanska bergslandskapet. Timmar eller hela dagar kunde gå utan att ett enda djur visade sig. För Tesson kunde kontrasten till hans tidigare resor inte vara större. I decennier hade han rest världen över med uppfattningen om “ett samband mellan avståndet och händelsernas intresse” och med övertygelsen att orörlighet var “en generalrepetition inför döden”. Den inställningen banade väg för otaliga äventyr och fantastiska böcker. Men nu hade han bestämt sig för att byta inställning och ägna sig åt de detaljer han tidigare hade missat i förbifarten. “Jag frigjorde mig från min tidigare likgiltighet genom det dubbla utövandet av uppmärksamhet och tålamod. Kärlek med andra ord”.

Mitt besök i klostret börjar knaggligt. Den stora, gråa stenbyggnaden reser sig framför mig i skogen. Jag närmar mig nervöst. Träporten är öppen men där inne är det tomt. Efter att ha letat i alla rum, känt på alla dörrar och gått ett varv runt byggnaden sätter jag mig ner på en bänk och väntar. Tålamod var det ja. En halvtimme senare knarrar det i en av dörrarna och en nunna kommer in i rummet. Hennes ansikte skiner upp när hon ser mig och hon börjar direkt berätta om hur allt ska gå till. Jag vet sedan tidigare att man inte får prata i klostret. Dagen innan resan hade min bror dock berättat att det i vissa kloster inte ens är tillåtet med ögonkontakt. Så efter att syster har visat mig runt och berättat om reglerna frågar jag henne:

- Och hur är det med ögonkontakten?

Hon kollar förbryllat upp på mig.

- Vilken väldigt konstig fråga. För guds skull, bara agera normalt!

Tesson beskriver hur han i början av sin resa plågades av rastlöshet och otålighet. Men allt eftersom dagarna blev till veckor och månader fann han ro och glädje i den stillsamma tillvaron. När han återvände till Frankrike efter att ha sett och fotograferat flera snöleoparder, beskrev han sina lärdomar så här: “Vid fönstret på sitt rum, på en uteservering, i skogen eller längs vattnet, i samhället eller ensam på en bänk, så räcker det att spärra upp ögonen och vänta på att någonting dyker upp. Och om ingenting händer finner sig tidens värde förhöjt av uppmärksamheten man ägnat den”. För varje dag som går i klostret skärps min uppmärksamhet och denna mening ter sig alltmer sann. Min mobil är avstängd och ligger längst ner i väskan. Utomhus viner suset av bilarna som passerar på landsvägen bredvid men innanför de tjocka stenväggarna råder en tung tystnad. Med tiden börjar även mina tankar att stillna. Från en våldsam fors av impulser, funderingar och oro till ett mer ordnat flöde, sen till en långsam rännil och till sist, i korta stunder, total stillhet. Värdet av ett ögonblick bestäms, enligt Tesson, av uppmärksamheten du i den stunden riktar mot din omvärld, och med varje timme som går i klostret finner jag det enklare att fästa blicken.

Sam Harris, den amerikanske neuroforskaren och samhällsdebattören, är inne på samma sak då han säger att vår uppmärksamhet är allt vi egentligen har. Tid brukar ibland benämnas som ens enda sanna resurs, men man kan slösa tid genom att inte vara uppmärksam. Dagar, veckor eller år kan förflyta utan att man är sant medveten av vad som sker runt omkring en. Att uttrycket ‘tiden går så snabbt’ är någonting folk upprepar konstant beror sannolikt delvis på att vi lever i ett snabbt skiftande samhälle med exponentiell teknologisk utveckling. Men Jag tror även att det beror på den systematiska undermineringen av människors uppmärksamhet som pågår i ständigt accelererande takt. Mänsklig uppmärksamhet har blivit en värdefull resurs som storföretag extraherar ur oss lika hänsynslöst som de tar naturresurser ur marken.

Om det nu är så att uppmärksamhet är det enda vi har, att värdet av våra upplevelser består i uppmärksamheten vi riktar mot dem, blir detta en stöld inte bara av vår koncentrationsförmåga, utan också av själva materialet med vilket vi skapar mening i våra liv. Bakom skrivbordet i mitt rum på klostret där jag nu sitter, utan minsta möjlighet till distraktion och under en tystnad så total att varje djupt andetag känns dånande, sträcker dagen ut sig och blir längre. Timmarna flyter långsamt förbi och dygnet känns näst intill oändligt. Jag faller snabbt in i en rutin. Måltider serveras tre gånger om dagen i en liten matsal på första våningen. Första dagen är impulsen att prata med mina bordskamrater så stark att jag nästan brister. Men jag håller mig, tuggar och sväljer. En gång om dagen promenerar jag längs en av vandringsstigarna i skogen bakom klostret. Även om dagarna är ljumma råder fortfarande vinterns stillhet. Vinden susar, några fåglar sjunger och bäckarna som korsar skogen porlar livligt. Annars omges jag av samma tystnad som på klostret. Mellan dessa aktiviteter är jag på mitt rum, läser, skriver, mediterar. Hemma i Lund brukar jag inte kunna koncentrera mig på en bok eller en text i mer än en halvtimme innan mina tankar är någon helt annanstans. Men med varje dag som går i klostret njuter jag av att spendera längre och längre perioder utan att distraheras eller uttråkas. En gång om dagen deltar jag även i en gudstjänst. Jag sitter på en av bänkarna längst bak i kyrkan för att inte störa. Nunnorna sitter på varsin sida altaret. De sjunger sina böner och hymner och alternerar mellan att stå och sitta. Deras ljusa röster blir änglalika då de ekar mot kyrkans kala stenväggar. Trots att jag inte är troende kan jag inte undvika att röras av högtidligheten och vördnaden som fyller rummet.

Av att vistas bland nunnorna i flera dagar kan jag inte undgå att undra vad de gör där. Varför viger de sina liv åt att i tystnad dyrka och tillbe gud otaliga gånger varje dag? För några år sedan hade jag snabbt benämnt det som dumheter, en undanflykt från den tuffa verkligheten till religionens trygga famn. Så tänker jag inte längre men en del av min skepsis finns kvar. Övertygad ateist som jag är kan jag inte undgå att beklaga mig över att en så pass stor del av världens befolkning ägnar sig åt att mantralikt upprepa tusentals år gamla texter och att dyrka gudar och änglar som inte finns. Samtidigt blir jag mer och mer övertygad om att vårt sekulära samhälle går miste om något genom att i så stor utsträckning förkasta religionen och dess seder. Gemenskap är ett tydligt exempel. Den utbredda isoleringen och ensamheten i dagens samhälle beror med stor sannolikhet delvis på avsaknaden av den mötesplats som kyrkan tidigare erbjöd. Men jag tror även att vi mister någonting djupare. Att tro på någonting, att ha något fast varpå man fäster sina förhoppningar, tror jag är ett mänskligt behov likt syre och vatten. Minskningen i Sverige av organiserad religion, som i min mening ofta använder detta mänskliga behov som hållhake, ser jag som framsteg. Att fylla tomrummet det lämnar efter sig ser jag som en uppgift som samhället inte har tagit sig an ännu. Tesson skriver att “Tålamod är människans vördnad gentemot det som har getts till henne”. Att vara uppmärksam på och tacksam för det man har, det är något jag tror på.

Min vistelse rör sig mot sitt slut. Den sista dagen går jag upp tidigt och deltar i morgonbönen. I mitt nyvakna tillstånd ser nunnorna spöklika ut framme vid altaret. Gudstjänsten känns som en dröm. Efteråt äter jag frukost, återvänder till mitt rum och packar ihop mina saker. Min misstanke om att det finns en djupare sida av mänsklig upplevelse har till viss del bekräftats. Mina dagar har varit utan det jag vanligtvis förknippar med mening: vänskap, gemenskap, arbete. Samtidigt har de känts längre och mer meningsfulla. I mina anteckningar från när jag läste Tessons bok för första gången hittar jag följande rad: “Lärdomarna från denna bok: uppmärksamhet, tålamod, tacksamhet”. Efter att ha sagt hejdå till nunnorna, medan jag långsamt traskar iväg från klostret längs den krokiga landsvägen och upp mot busshållplatsen, fylls mina tankar av samma tre ord. •

Översättningarna i texten ä rskribentens egna.

Bild: Hampus Ågren

Kollar DU på skidskytte?

av: Minna Falklöf Malmer

Jag har fått intrycket att folk i det här landet inte förstår skidskyttets egentliga värde, och anser därför att det är hög tid att jag uttrycker mig i frågan. Sverige har under VM i Oberhof den senaste veckan skördat inte mindre än 11 medaljer - nytt mästerskapsrekord! Trots det, har jag inte hittat en enda person att dela mitt lyckorus och analyser med. Jag är trött på att kolla på serier och film för att hänga med i snacket, och tänker därför nu förklara varför du nästa helg bör sitta bänkad framför Vinterstudion.

Alla borde kunna förstå kvalitéen av underhållning i en sport där skjutning varvas med skidåkning. Oväntat drama utspelas i vartenda lopp: Världens främsta skidskytt missar sista skottet och förlorar en medalj. En pigg nykomling spurtar ner en trött veteran på slutvarvet. En plötslig storm vänder helt otippat upp och ner på resultatlistan. Svettiga händer, dunkande hjärta och hesa vrål är en garanti när man kollar på världens bästa sport. Du slipper dessutom stämningsdödaren nummer ett, reklampausen, då SVT har köpt upp sändningsrättigheterna fram till 2026. Jag är själv osäker på om SVT har lyckats genom bra smak eller dålig konkurrens, men det spelar egentligen ingen roll så länge jag slipper ännu en tvättmedelsreklam.

Det charmiga med skidskytte är inte bara att man aldrig vet vem som kommer vinna, utan också att vinnaren också kan komma från en mängd olika länder. Tyskland, Sverige, Österrike, Tjeckien och Italien är bara några få av länderna som är med och slåss om medaljerna, vilket gynnar sporten som helhet. När fler invånare, tv-bolag och sponsorer är intresserade av en sport ger det mer pengar att fördela till idrottarna. En vinst ger segraren ungefär lika mycket i längdskidåkning som i skidskytte, men skidskyttet delar ut prispengar till fler tävlande och har dessutom en lägre division där det också finns prispengar att vinna. Det finns olika åsikter om en konkurrerande marknad, men då alternativet är monopol mellan två aktörer, som inom längdskidor där Sverige och Norge totalt dominerar, är det inte svårt att inse att skidskyttets modell är att föredra.

"Svettiga händer, dunkande hjärta och hesa vrål är en garanti när man kollar på världens bästa sport."

Men vad är väl en sport utan karaktärer? I skidskytte har vi ett enormt trevligt gäng i självaste landslaget, men då jag främst följer tävlingarna i hörlurarna (hett tips!) känns det därutöver som att jag och kommentatorerna Ola Bränholm och Björn Ferry vid det här laget har blivit bästisar. Tyska-brytande landslagstränaren Johannes Lukas föreställningar med vrål och glädjehopp efter en svensk framgång värmer också hjärtat. Eller varför inte plikttrogna (men karaktärslösa?) programledaren André Pops som vecka efter vecka hälsar oss välkomna. Och för dig som gillar skvaller finns det också en plats i skidskyttet. Ja, jag menar er alla. Det krävs bara en enkel googling för att inse att det dejtas kort och tvärs i skidskyttelandslaget, och att det inte alltid slutar med glada miner.

Jag hade kunnat skriva en kandidatuppsats om skidskyttet överlägsenhet i alla kategorier, men då intresset verkar vara oroväckande svalt tänker jag att det är dags att runda av för den här gången. Min förhoppning är ändå jag, mot alla odds, har väckt er nyfikenhet för detta fantastiska koncept. Om inte annat att lyckats göra ett övertygande inlägg i Public Service-debatten. Just nu har jag dessutom inte mer tid att övertyga er, kära medmänniskor, för nu ska jag sätta mig och se om skidskyttestafetten från i lördags! •

Skribenten insåg i efterhand att skidskyttesäsongen kommer vara över när tidningen går i tryck, men hälsar att hela säsongen finns på SVT-play. Speciellt VM-loppen är extra underhållande!

Bild: Kd, Unsplash

Sämst till bäst: var ska man plugga?

av: Agnes Kistner

Har ni någonsin funderat över hur svårt det är att hålla uppe sitt fokus en grå måndag?

Kanske är det inte ni utan istället själva platsen som är problemet. Jag har nu gått igenom diverse platser på Campus och vilken som egentligen är bäst. Förlåt på förhand om jag förolämpar din favoritplats, men vill ni klara er nästa tenta, så följ råden nedan.

Sämst rankad hamnar Palestra. Anledningen till detta är att det känns lite som att man sitter i en grotta samt de tre toaletterna som alltid är upptagna. Ni kanske anser att det är fantastiskt att vara där när det är fint väder för att man kan gå utomhus. Det stämmer inte utan det blir ju en typ av tortyr när man sitter där inne i grottan och då blir tokbländad av solen. Något som också måste nämnas är att flera gånger vi varit på Palestra har mikrofonen krånglat för de stackars föreläsarna. En gång tog det en hel timme innan vår föreläsare fick igång mikrofonen. Förfärligt tråkigt när man unnat sig att sätta sig lite längre bak och då inte hör en smula. Förlåt, Palestra!

Vidare till nästa plats som kanske för många är en favorit, Eden. Jag ser lite Eden som ett köpcentrum, vilket i och för sig är är perfekt om man inte vill plugga alls. För så blir det nämligen för mig om jag går till Eden. Det är på tok för svårt att koncentrera sig, men det är ändå mysigt och det händer att man råkar hamna där.

Näst på tur är LUX. Det må vara ett dyrt kaffe men älskar man inte bara att sitta i dendär aulan? Första gången jag satt där kändes det som om jag skulle se en film eller en musikal, vilket gör LUX aulan till den tveklöst bästa föreläsningssalen. Känns det inte lite som en föreställning när vissa föreläsare börjar gå upp och ner mellan stolarna samtidigt som de pratar? Hade jag velat jobba med standup hade jag nog provkört på LUX. Däremot att plugga på LUX är inte så mycket att hänga i julgranen. Ska man plugga finns det egentligen bara två platser värda av ens tid.

Bild: Unsplash, Samuel Bryngelsson

Centrumet för hemtentor och fokus i högsta grad, universitetsbiblioteket även kallat UB. På denna magiska plats påbörjade jag samt avslutade jag min första hemtenta. Koncentrationen som man hittar på UB är något utöver det vanliga. Enda nackdelen är att det känns som man inte får andas ibland på grund av den väldigt tysta miljön, men äsch vem behöver andas när man skriver en hemtenta?

Hur mycket man än får gjort på UB så toppar det trots allt inte SOL. SOL är den gyllene medelvägen för allt nämnt ovan. Det är inte för tyst, utan man kan fortfarande skvallra, äta sin lunch och plugga effektivt. Vill ta tillfället i akt att tipsa om lässalarna högst upp på taket, där man kan få ett helt klassrum för sig själv.. Tack vare SOL blir det lättare att gå upp på morgonen och den dagen SOL läggs ner hoppar jag troligen av universitetet.

Såklart finns det fördelar och nackdelar med alla platser på campus, och efter ett tag hittar man ett ställe som passar en själv. Ta denna text med en nypa salt för i själva verket är det de man pluggar med som gör den stora skillnaden. •

Bildbevis på att det bokstavligen

går att få ett klassrum för sig själv på toppen av SOL.

Var är alla hemmafester?

Klubbandet är ständigt närvarande i studentlivet i Lund. Varför är klubben normen och inte pubandet eller hemmafestandet? Det är ett underlägset sätt att umgås på men ändå tycks den vara överprioriterad de andra formerna umgänge, till min misströstan.

Varför är det så att klubbkåtheten i Lund är så stor? Eller snarare, var är pub- och hemmafestskåtheten? Spelkväll-över-en-box-vin-kåtheten? Inte för att umgängen måste inkludera alkohol, men när de gör det så är det alltför sällan den mer stillsamma, relationsbaserade form det handlar om här i Lund, utan istället den mer redlösa formen. Den som är rolig i stunden men inte i längden.

Det är synd, för att sitta och prata och lyssna på ens favoritpersoner en kväll är så mycket trevligare än att umgås med samma personer på ett dansgolv. Att dricka sig klubbfull och dansa är kul ibland, när det känns lite som att man unnar sig något, inte när det blir vardag. Och det känns alldeles för mycket som vardag. Även bortsett från det har inte en enda av mina bästa stunder i Lund spenderats på ett dansgolv. Om de har någon koppling till klubbande överhuvudtaget är det för att de skett strax innan man hunnit dra från en förfest till klubben, eller om det skett på en efterfest efter man lämnat klubben.

Bild: Tobias Carlbring

Det här är inte menat som ett lustmord på klubbande, för jag har trots allt haft kul på dansgolv och måste (något motvilligt) erkänna att jag faktiskt tycker att klubbande är kul. Däremot är det inte kul att det är givet. Att den gemensamma nämnaren på en kul kväll är att den ska inkludera ett besök på en nations trånga dansgolv. Det här har varit lite av en hjärtefråga för mig sedan jag, någon månad in i livet efter restriktionerna släppte, kom till insikten att mängden av utgångar inte bara berodde på att man äntligen fick och kunde klubba igen, utan att det verkade ha formats till en ny standard.

Sedan denna insikt slog mig har jag pratat något för mycket med mina nära om det här och det finns bara en enda person som sagt att de faktiskt föredrar klubbande över pubande. Vilket är väldigt talande, det är ändå sällsynt med så tydlig konsensus bland oss studenter. Det är som om vi alla i Lund gemensamt lever i lögnen att det här är något givet och att det är så alla här vill ha det, trots att det uppenbarligen inte stämmer. Visserligen inser jag att en del av anledningen till att hemmafester inte är vanligare än de är beror på att folk bor så litet som de gör. Att klämma in sina kompisar i ett trångt korridorsrum eller kök är inte så populärt och städandet efteråt vill de flesta undvika. Men ändå har man alltid förfest någonstans innan man går ut så det borde inte vara ett problem. Dessutom har man det alltid så trevligt där, timmarna innan man lämnar förfesten för klubben. Och trängseln är ju en del av charmen.

Alldeles för få kvällar har spenderats i kompisars hem, sittandes med en burköl i handen i en soffa, på en matta, eller vart man nu lyckats få plats någonstans. En av de finaste sakerna som finns i livet är just där, salongsberusad med människor man älskar. Att stå ute på en balkong uppvärmd av ölkoftan i ett bra samtal och med cigarettrök som söker sig upp mot balkongen ovanför är min idealbild av en bra kväll. Det har väl ändå varit en stapel hos oss studenter sedan studentlivet växte fram? Åtminstone sedan cigaretter kom.

Det är dessutom hemmafesterna vi borde ta tillvara på mest, nu när vi har ett så unikt bra utgångsläge för att ha dem. Aldrig tidigare har man haft så många festvilliga kompisar som införskaffat sin alkohol lagligt och smidigt, som dricks i en mängd som gör att kvällarna slipper förstöras av att folk inte vet sina gränser och super för redlöst. Och kanske viktigast av allt, ingen har någonsin problemet att de måste vänta in att familjen råkar lämna hemmet obevakat en fredagskväll. Men även om hemmafester vore en omöjlighet så kan man få nästan allt det bästa därifrån på en pub. Enda problemet med puben är väl att den stänger och att ölen är så mycket dyrare.

Jag älskar livet i Lund och jag håller hårt i de kvällar som ser ut som de jag här försöker beskriva. Jag är också rätt säker på att du som läser detta håller med mig. Så låt oss tagga ner lite med klubbkåtheten och låta resten av vår alldeles för korta tid här vara en tid av pub- hemmafest- och spelkvällöver-en-box-vin-kåthet istället. •

Du har bara ett liv

av: Trine Jensen

Ien värld full av intryck och uttryck är det lätt att påverkas alldeles för mycket av vad andra tänker och tycker om en. Just därför är det viktigt att påminnas om hur värdefullt detta livet är och vad man faktiskt har möjlighet att åstadkomma.

Klockan är 23.46 när jag ligger i min säng och scrollar på mobilen. Natten är mörk och kall, med en alldeles stjärnklar himmel. Tankarna snurrar och hjärtat slår, långsamt men kraftfullt.

Plötsligt kommer det upp något i mitt flöde. Något som får mig att stanna upp. Något som gör att mitt hjärta slår lite snabbare. Jag ser en 22-årig tjej som öppet pratar om sitt liv och om sin sjukdom, nu när hon snart ska dö i cancer. Det gör mig oerhört rädd, ledsen och orolig. Men samtidigt som rädslan nästan tar över, får det mig att tänka efter. Tänka på vad det faktiskt innebär att få vara på denna jord och hur snabbt det bara kan vara över.

Vi alla bryr oss väldigt mycket om vad folk tänker om oss. Så fort man gör en jobbig, pinsam eller dålig handling, kan det finnas kvar i hjärnan hur länge som helst medan vi sakta bryter ner oss själva med allt ältande som pågår i dagar, veckor och år. Det är slitsamt, plågsamt och tröttsamt. Att man inte får ro, att man inte kan släppa det. Tanken om vad omgivningen tycker tar över och man tappar därmed sin självrespekt och förlåtelse.

Bilder: Trine Jensen

Något som nästan kan vara större än känslan av att man ångrar det man gjorde, är att ångra just det man inte gjorde. Den gången man inte sa ifrån när man blev illa behandlad. Den gången du inte sa att du var kär, till den killen eller tjejen som du gillade så mycket. Eller kanske den gången du missade en möjlighet, för att rädslan helt enkelt tog över. Det kan vara en av de värsta känslorna, att gå miste om livet.

Jag tänker på den här 22-åriga tjejen, som i så tidig ålder får vara med om saker ingen ska behöva göra. Att ha sådan smärta i kroppen och planera sin egen begravning, med vetskapen om att hon själv snart ska dö. Det är så orättvist, det är så hemskt. Men det ger mig också insikten att jag själv måste ta vara på mitt liv, att vi måste ta vara på våra liv. Vara tacksam över det man har, ta vara på de små stunderna och krama om sina nära och kära. Att inte ta något för givet. Men viktigast av allt, att ta det där steget ut. Att övervinna rädslan.

För det är ju så sant som det är sagt. Vi har bara en begränsad tid här på jorden, innan vi blir ett minne blott och tynar bort. Några av oss kommer stanna kvar i historieböckerna, medan andra kommer försvinna med tiden. Vi har en chans att åstadkomma saker. Ta vara på livet. Gå utanför ramarna, gå mot strömmen. Göra det där som ens hjärta vill. Göra det där som ens hjärta bara skriker. Ring honom fastän du vet att det är en stor risk. Säg ifrån till den som gör dig illa. Bryt ett negativt mönster, eller fall tillbaka i det igen. Gå hem med en kille eller tjej efter en utekväll. Var den som hör av dig först. Säg komplimanger till folk du inte känner. Uppmärksamma orättvisor. Tro på dig själv. Var dum, var smart. Gör misstag, lär dig. Prata om känslor, finns där för varandra. Tillåt dig själv att vara en människa.

Ta för dig på denna planet som du under ett liv kan kalla för din. Gör det innan det är försent. För hur sorgligt det än må vara, är vi en dag inte kvar här längre. Så ta vara på din tid. Eller, gör det för henne. För den där tjejen som bara fick 22 år på denna jord. Snälla du, gör det för henne. •

Uttryckets betydelse

av: Fredrika Broomé

Att skriva är kul, likaså ta en öl med kompisarna eller att gå på date med drömpartnern. Men, det är inte alltid det blir helt som man tänkt sig. Det kan ju vara svårt att göra sig förstådd eller uppfattas på det sättet man vill. Ofta funderar jag på hur man egentligen tar makten över sitt eget uttryck?

Här om dagen hade jag en intressant diskussion med en kompis. Den handlade om hennes första intryck av mig och hon berättade för mig att det hänger på det sju första sekunderna. Du har sju sekunder på dig att skapa ett perfekt första intryck av sig själv. Personligen så tycker jag inte att det är rättvist. Efter dessa sju snabba sekunder så har personen redan skapat sig ett intryck av dig. Jag förstår inte hur man kan dra så snabba slutsatser, även om jag omedvetet också gör det om andra. Hjärnan älskar ju stereotyper.

Bild: Tony Mucci, Unsplash

Om jag är mig själv, inte gör mig till eller försöker krysta något jag inte alls känner mig hemma med. Då borde det logiskt sätt bli rätt i slutändan. Frågan är bara hur jag kan ta makten över mitt uttryck och kunna visa vem jag är utan att andra uppfattar mig fel. Bara tanken av att jag har en chans på mig, gör mig nervös. Denna känslan antar jag att många har känt. Känslan av att känna sig maktlös och inte kunna styra sitt uttryck. Att sitta på en arbetsintervju, en arbetsintervju för jobbet du bara måste få. Ett enda misstag eller missförstånd med chefen och hon eller han har redan räknat bort dig. Det kan räcka med att du har haft en dålig dag. Du blir dömd efter ditt ansiktsuttryck eller din klädsel, hår eller tonläge. Utan att egentligen ha någon makt över det. Hur du uppfattas av någon annan är helt omöjligt att ha makt över.

En fundering som jag har haft är hur stor roll den gemensamma nämnaren spelar i intrycket av en annan person. Att ha något gemensamt med den andra personen kan vara en stor faktor i hur man uppfattas. När man har något gemensamt så är det ett hyfsat självklart ämne att börja prata om. Genom det gemensamma kommer man oftast in på andra saker och därifrån leder man en god konversation. Tycker du också om att läsa romaner, eller kanske är du intresserad av fotboll? Ja isåfall kanske ämnet på den senaste boken du läste leder oss in på en diskussion om hur vi ser på kritiken mot Thomas Eriksons “Omgiven av idioter” eller problematiken kring dagens fotbollskultur..

Personligen tror jag inte att du kan ta kontroll över ditt uttryck till den nivån att du alltid kan styra över hur andra människor uppfattar dig. Definitionen reptilhjärna tycker jag är passande. Det har gjorts forskningsprojekt kring denna reptilhjärna och vikten av ett första intryck. I ett av dem jämfördes personers intryck av bilder på samma person, men med olika hårlängd, hårfärg, samt med och utan smink. Det var tydliga skillnader, vilket visar vilken kraft det första intrycket faktiskt har. En kvinna med kort, mörkt hår sågs som mer kompetent och intelligent, medan en långhårig blondin sågs som mindre kompetent.

Mentalisering är en typ av förmåga att kunna förstå känslor och tankar. Både sina egna och andras. Alla människor tänker olika och under hela våra liv försöker vi förstå oss på varför det är så. Vi försöker förstå varför man reagerar eller agerar som man gör. Som det man brukar få höra, att man inte ska göra sig till eller förändras för att anpassa sig till någon annans preferenser. Det går inte att komma ifrån någon annans första uppfattning av dig. Det enda viktiga man kan göra är att vara sig själv. •

"Du blir dömd efter ditt ansiktsuttryck eller din klädsel, hår eller tonläge. Utan att egentligen ha

någon makt över det. Hur du uppfattas av någon annan är helt omöjligt att ha makt över."

Hemlängtan

av: Samuel Rivera

Med förändringar, stora som små, får man chansen att titta tillbaka och reflektera. Vad döljer sig egentligen bakom det tveeggade svärdet som är att flytta hemifrån? Och vad gör man när nyhetens behag övergår till tråkig vardag?

Det var inte särskilt länge sen vi kom in ett nytt år, nådens år 2023. Trots att det inte gått många månader har mycket redan hänt, både i världen och i Lund. Novischperioder och studenter som byts ut, lågkonjunktur och konstanta geopolitiska kriser. Vi lever utan tvekan i spännande tider, vissa skulle till och med säga otäcka. Men oavsett om all denna politiska och lokala turbulens håller dig vaken om nätterna eller inte måste du hålla med om att förändringar är ett gyllene tillfälle för introspektion.

Bild: Pixabay

Jag var nyss fadder för LUPEF så för mig har detta skifte varit extra påtagligt. Bland allt festande, skrattande, stressande och allt som perioden har inneburit kunde man även urskilja något annat. En tillbakablick, en spegling av en själv. Likt de flesta andra faddrar denna vår var jag själv novisch i höstas. Det är egentligen lite konstigt: 30 högskolepoäng kanske inte är tillräckligt mycket för att vara en guide till det lundensiska studentlivet med alla dess många beståndsdelar. Speciellt inte om man likt mig aldrig ens varit i staden innan augusti ifjol. Oavsett min eventuella avsaknad av kvalifikationer betyder det att min tid som nykomling ligger färskt i minnet. Vad är det då som jag upptäcker? Vilket intryck från mina novischer får mig att minnas? Jo, det tveeggade svärdet som är att flytta hemifrån.

Jag minns det som väldigt spännande i början. Allt är nytt, allt är kul. Nya gator att memorera och massa ansikten att lära känna, allting som ska bli en bit av ens nya vardag. Himlen känns lite blåare än vad den gör hemma och gräset lite grönare. Ett tillfälle att börja om och bli den personen du alltid drömt om att vara. Det var nog en av anledningarna till att jag flyttade – bromsklossar skulle puttas undan och stödhjul skulle av. En novischperiod i den skånska sensommaren var körsbäret på toppen av grädden på moset.

Men inget varar för evigt, speciellt inte spänning, och denna byts snart ut mot något annat. För mig uttryckte sig min nya sinnesstämning som en lågmäld, utdragen smärta. Inte som en smärta som gör ont på en specifik plats på kroppen, som ett brustet hjärta eller klump i magen. Den är mer bara där, ett filter som gör vardagen lite tråkigare. Vardagens bekväma trivialitet tar över och allt är varken lika nytt eller kul längre. Några månader flyger förbi och du går på samma gamla trötta gator som du har gjort i veckor, tittar upp och inser att himlen inte ens är särskilt blå längre. Extasen är död, tveksamheten är din nya herre. Att bo med familjen var kanske egentligen inte så illa. Det är faktiskt lite trevligt med stödhjul ibland. Och hela det här om att bli den du drömmer om att bli, ja det faller lite platt om man börjar tveka på sina drömmar. En saknad som plågar; hemlängtan tar över.

Är jag överdrivet dramatisk? Ja, denna text säger nog mer om mig än om någon allmänmänskliga upplevelse av att flytta. Jag kommer ut som lokalpatriot, det är kanske det jag gör egentligen. När jag skriver det här befinner jag mig i Uppsala, min hemstad. Trots att jag har alla mina grejer i Skåne och att jag nu trivs i Lund, känns Uppsala verkligen som hemma. Jag har varit borta ett bra tag men så lite har förändrats. Vännerna är kvar och de gör samma saker som de gjorde när jag lämnade sist. Domkyrkan är lika präktig, ån lika vacker och våren lika kall som de alltid har varit. Men bland alla nära och kära, gator och hus som varit med mig sen barnsben grips jag av en obekväm insikt. Stan kanske inte har förändrats, men jag har det. Jag har bytt cykel, stödhjulen går inte längre på. Uppsala är mitt hem, men det är Lund också. Jag blivit en produkt av två städer som avskyr varandra men jag känner mig trygg i där jag är och jag uppskattar dem verkligen båda. Som ett skilsmässobarn fast med kommuner. Jag är en lokalpatriot, men jag behövde åka tillbaka för att inse att jag är en uppländsk-expat som älskar Skåne. •

Glass Onion: A Knives Out Mystery - Selma Jahic

Glass Onion, regisserad av Rian Johnson, är den fristående uppföljaren till succén Knives Out. Till skillnad från sin företrädare som utspelar sig i höstiga Massachusetts så inträffar Glass Onion på en solig lyx-ö i Grekland. Dollarmiljardären Miles Bron (Edward Norton) bjuder in sin vängrupp till sin privata ö där de samlas för att lösa det transparant iscensatta mördarmysteriet på honom själv, men som detektiven Benoit Blanc i filmen säger: “For at least one person, this is not a game”. Spänningen stiger mer och mer under filmens gång och fler frågor kring vad som egentligen för denna vängruppen samman dyker upp. För de verkar ärligt talat inte alls tycka om varandra vilket gör dem alla till motiverat misstänkta. Är detta ett mysterium som Blanc kommer kunna lösa? Självfallet, men precis som en lök har Glass Onion många lager att skala och för varje lager kommer en ny hemlighet fram. Vad som gör filmen briljant är förmågan att medföra så mycket spänning utan att vara en actionfilm - På så sätt blir Glass Onion en film som passar alla.

4/5 lökar

SPEX

Jesperspexets UR - Hanna Petersson

Jesperspexets senaste uppsättning ”UR- världens första stad”, handlade precis om det som titeln antyder: hur det skulle vara att leva i världens första stad. Den lilla skaran som bor i Ur har gett upp nomadlivet och försöker nu navigera sig i stadslivet med allt som det innebär. Handlingen är väldigt rak och tydlig, vilket inte ger åskådaren någon svårighet att hänga med. Samtidigt är det aldrig förutsägbart vad de underliga karaktärerna ska hitta på härnäst. Höjdpunkten inträffade i slutet av första akten när borgmästaren i denna uråldriga stad tog fram sin telefon och beställde pizza till sig själv och publiken. Lagom till att pausen är slut kommer pizzan och delas ut till publiken. Med andra ord var interaktionen med publiken något utöver det vanliga. Däremot var ett genomgående problem under föreställningen att tekniken strulade, men detta räddades av fyndiga kommentarer från skådespelarna. Sammanfattningsvis ett otroligt spex med underhållande omtag, knasiga karaktärer och träffsäkra skämt.

4,5/5 pizzor

Bilder: Unsplash: Jeremy Yap, Felix Mooneeram, Jon Tyson, Denise Jans

redaktionen

Banksy på Amiralen - Hampus Ågren

Under våren visas “The Mystery of Banksy - A Genius Mind” på Amiralen i Malmö. Utställningen är en näst intill heltäckande panorama av Banksys konstnärskap. Först visas flera av hans verk från Palestina för att sedan övergå till hans graffiti i Bristols gränder under 90-talet, hans politiska konst runt om i världen från de senaste decennierna och slutligen väggmålningarna på Kievs krigshärjade gator som målades förra året. Vissa verk är tilltalande i sin fräckhet: Churchill i punkfrisyr, tavlan som strimlades direkt efter att den sålts på auktion, bilden av en kvinna som går ner på Queen Elizabeth II. Andra verk konfronterar mörka ämnen som våld, konsumism, ojämlikhet och krig på ett direkt, om än satiriskt, vis.

Flera gånger krockar det mörka med det lättsamma och jag går fnissandes från en tavla för att stanna upp av förfäran på nästa. Utställningen är full av sådana motstridigheter. Banksy har inte gett Amiralen tillstånd att visa kopior av hans konst och arrangören använder Banksys egna motto “Copyright is for losers” för att rättfärdiga det. Ibland känns utställningen som en parodi på sig själv när samhällskritiska tavlor som förlöjligar den enfaldiga och lydiga moderna människan följs av ett telefonbås från London där du kan ‘posera som Banksy själv’. Kanske är det oundvikligt för en utställning om Banksy att bli en karikatyr av sig själv, motsägelsefull som han är. Uttalad kritiker av konstvärldens överflöd vars tavlor säljs för miljontals pund; anonym förkämpe för världens utsatta vars verk hänger i miljardärers foajéer. Men låt inte frågetecknena distrahera från det viktiga. Banksys konst är alltid ifrågasättande, alltid träffsäker, alltid relevant. Utställningen må vara motsägelsefull, men är också mycket sevärd.

KONST KONSERT

4/5 målningar

Den svenska björnstammen på Mejeriet - Moa Paloviita

I slutet av augusti 2022 såg jag Den svenska björnstammen på Plan B i Malmö och var inte imponerad överhuvudtaget. Efter att spotify-wrapped gav mig bandet som mest spelat för året beslutade jag mig trots detta, och några öl in, för att köpa biljetter till en andra chans: denna gång ett halvår senare på Mejeriet. Likt så många som tidigare sett Björnstammen på Mejeriet och tyckt de varit grymma, kunde jag denna gång inte annat än att hålla med. Min tidigare upplevelse ett halvår tidigare var bortblåst redan under andra låten. Scennärvaro, bra ljud och ljus samt en publik som alla verkade fått bandet högt rankat på sina Spotify-wrapped. Både bandet och publiken hoppade runt i extas och när Innan de stelnar spelades fick jag gåshud över hela kroppen. När vi trodde att upplevelsen inte kunde bli bättre så avslutades kvällen med att min kompis Tobbe fick en kram av Åke, och på de noterna vandrade vi lyckligt hemåt. Från en av de sämre konserterna, till en av de bästa. Därmed är mitt tips till er björnstammen-fans som inte kramades i folkhavet denna gång: gör det i framtiden på Mejeriet och inte Plan B!

5/5 björnar

Just Kids - Daniela Vásquez Astudillo

Biografin Just kids av Patti Smith är en kärleksförklaring till ungdomen, friheten och sökandet. Osäkerheten som 20-årsåldern innebär romantiseras och jag som läsare lämnas med känslan att allt kommer att ordna sig oavsett hur vilse jag tror mig vara nu.

I biografin skildrar Patti Smith sitt sökande efter sin plats i livet och hennes längtan efter självförverkligande. Och det är i dessa ord; sökande och längtan, som jag hittar anledningen till att denna bok borde läsas av alla universitetsstudenter. Smiths Just kids hjälper oss att känna oss mindre ensamma i sökandet och längtan, och det är i denna förmåga, att så skickligt, poetiskt och vackert beskriva några av de mest allmänmänskliga känslorna, som min kärlek till denna bok vilar.

Biografin inleds med att beskriva hur Patti Smith beger sig till alla konstnärers livmoder: New York, där hon påbörjar sitt sökande efter sättet hon vill lämna ett avtryck på denna jord. Efter en tid av ren och skär desperation och uppgivenhet, möter Smith den som ska komma att bli hennes närmaste vän och livspartner – Robert Mapplethorpe. Och hoppet fyller henne återigen. Endast några sidor in i beskrivningarna av deras relation, inser jag som läsare att denna bok är lika mycket ett kärleksbrev och en tacksamhetsförklaring till denna vän, som den är en skildring av Smiths väg till framgång. Den melankoliska undertonen som följer relationen genom hela boken vittnar dock om att det kommer handla om en vänskap funnen och en vänskap förlorad. Men Smith beskriver ändå vackert hur hon tillsammans med vännen Robert testar på alla konststilar som möjligen finns att tillgå; vissa fastnar och andra gör det inte. Denna vilsenhet som alla unga lider av, beskrivs med en sån detaljrikedom och precision, att det får oss läsare att känna att Smith ser in i oss alla, plockar ut de delar som är exakt likadana i var och en av oss och uppvisar dem till allmän beskådan.

Bild: Pixabay

Med vetskapen om den framgång som väntar Patti Smith senare i livet, lyckas Just kids också vara en försäkran om att det trygga livet fullt av mening också väntar oss på andra sidan. Boken hjälper till att återbringa en del av det hopp som man förlorade när man gjorde val och på så sätt stängde vissa dörrar i sitt liv. I boken får man läsa om hur Patti Smith, en av rockens legender, inte ens föreställde sig att hon varken kunde, eller ville syssla med musik förrän sent in på sin artistiska karriär. Därför fyller Smith mig som läsare med hopp om att vägen som just jag ska komma att vandra inte ännu behöver vara hittad. Eller ens uppfunnen ännu.

Att hitta sin väg i livet är dock inte det enda studentrelevanta temat som Smith lyfter i boken. Relationsbygget är lika centralt och hon beskriver skickligt hur intrycket du får av en människa och vilken roll den ska komma att spela i ditt liv, inte alls behöver överensstämma. Hennes relation med Robert går från att vara en passionerad kärleksrelation till att vara mer av ett livslångt partnerskap byggt på så mycket mer än den romantiska kärlek de en gång kände för varandra. I en tid av tinderdejter, småflingar och hemsläp, verkar Smiths livshistoria som en påminnelse om att kärleken kan hittas i andra former. Den romantiska kärleken som huvudsaklig målsättning känns så fjuttig jämfört med den kärleksförklaring som Patti Smith ger sin älskade vän som gått bort. Och jag inser att detta partnerskap istället borde vara vårt mål. Att söka efter någon, som oavsett om du uppbringar kemiska reaktioner hos dem, väljer att följa dig genom det mörka och det svåra. Det tror jag är den största livsläxan Smith kan lära oss.

Alla bokens teman - vilsenhet, hopp och relationer, förstärks under bokens gång med hjälp av annan media. Nämligen genom den konstform som vännen Robert främst ska komma att ägna sig åt: fotografi. Dessutom vävs Patti Smiths egna låttexter in i berättelsen; där särskilt låten “Paths That Cross”, som hon tillägnar sin bästa vän Robert efter hans tragiska bortgång, fungerar som en melankolisk förstärkare. Låten beskriver sorgen över ett liv som inte tilläts att levas, men också en tacksamhet över de minnen som faktiskt hann skapas. Det sammanfattar varför denna bok är ett mästerverk. På grund av det sätt som Patti Smith lyckas göra något vackert av allt det fula. Och på det sätt hon lyckas göra något kreativt av allt det onda. Hon visar vad det kan innebära att leva och får mig som ung att vilja kasta mig huvudstupa in i det liv hon målar upp som möjligt. Och leva allt det fula och allt det fina. Hon lyckas göra konst av sitt liv och hon inspirerar dig som läsare till att göra detsamma. • 5/5 stjärnor

Läs den, känn den, lev den.

FALAFEL QUIZ

Studenter, nya som gamla, kommer till Lund och får höra om stadens bästa snabbmat; falafel. Det är särskilt två ställen som man får höra om; Lundafalafel och Sesam. Båda är kända av olika anledningar; Lundafalafel för att ha den bästa falafeln i Lund och Sesam som bästa fyllekäk. Tyvärr vidgar de flesta inte sina vyer mer under sin tid i Lund och går allena till dessa två platser. Jag är inte själv någon expert på falafel, men under mitt första år har jag har provat ganska många hak här i Lund eftersom jag 1) inte hade kompisar i början och 2) inte är så ekonomisk av mig. Därför har jag gjort detta personlighetstestet à la Cosmopolitan för att matcha dig med rätt falafel.

1Hur föredrar du att spendera din fredagskväll?

A) Du kommer att ha spelkväll med dina kompisar hemma. Alternativt att du och dina kompisar drar ut och tar en öl på valfri bar i Malmö.

B) Du är värd för en middag med nära vänner som ni planerat under veckan. Ni alla delar en och annan flaska vin och drar senare ut till GBGs klubb runt midnatt för att slippa all kö. Ni avslutar kvällen med fyllekäk efter att ha dansat och tagit två shots i baren.

C) Du är såklart först i kön till GBGs klubb (du har säkert werkarkort) och kommer in precis när de öppnar. Du tar flera shots tequila (även om de inte har citron) och släpper loss på Kajen till prick klockan 2. Kvällen är (såklart) inte slut där eftersom din kompis vet någon som har efterfest! Du och dina kompisar drar vidare till A2 på Parran för efterkaka. Du avslutar kvällen genom att däcka hemma klockan 8 på morgonen.

2Du har en valfri termin. Vad väljer du att göra?

A) Du åker på utbyte, till typ Taiwan, Italien eller England.

B) Du har redan planerat att åka på utbyte, till antagligen Paris eller Singapore. Alternativt ska du åka på praktik, kanske till Riksdagen eller FN i New York.

C) Du kommer söka utbyte till Australien (såklart). Annars kommer du ta en chill kurs i Lund och engagera dig i någon nation.

3Var pluggar du helst i Lund?

A) Du sitter helst på Socialhögskolan eller LUX. Dyrt kaffe, influensermat och mingeleliten sitter där.

B) Du kommer sitta på SamBib eller Jurdicum. Du behöver koncentrera dig och du behöver total tystnad. Pomodorotekniken används flitigt när du pluggar.

C) Du föredrar att sitta på Studie C på grund av det billiga kaffet och för att du kan prata ostört med dina vänner hela tiden. Du glider in 3 timmar efter den tiden du och dina vänner sa att ni skulle ses.

4Vad är det bästa med Lund utöver studentlivet?

A) Mejeriet och Arimans.

B) T-bar och arkitekturen.

C) Ericsson och nära till Malmö så man kan gå på rave.

5Vad är dina planer i sommar?

A) Du kommer tågluffa med dina kompisar från din hemstad. Sen kommer du ta några pass på ditt gamla jobb för att få in pengar.

B) Du ska jobba som receptionist på ett företag. Alternativt planerar du att söka betald praktik på en känd myndighet

C) Du kommer knega galet i sommar för att få extra kosing till höstterminen. Du och dina kompisar har planerat att ta en vecka ledigt under augusti för att åka till en kompis lantställe där ni kommer kröka och bada.

SVAR:

Om du har svarat flest A - din perfekta match är: Clemens Falafel!

Du gillar att göra din egna grej och värderar att vara unik. Du tycker om att göra mysiga grejer med dina vänner och anser att klubbar har blivit tröttsamma.

Clemens Falafel ligger vid Lund C och är en gömd pärla, vilket gör att det aldrig är långa köer för att vänta på en falafel. Vad som gör Clemens speciellt är också att man alltid får ett litet smakprov av deras falafel varje gång man handlar där.

Du skulle uppskatta att Clemens Falafel eftersom det är lite off (inte i centrum) och att det är inte lika känt som Lundafalafel men det är lika bra (om inte bättre)!

Vissa rullar är lite dyrare, men du skulle betala vad som helst för att vara lite unik.

Om du har svarat flest B - din perfekta match är: Kebabvagnen!

Du är extremt stabil och är lagd åt det lite finare hållet. Du är extremt driven och det känns som din kalender alltid är späckad med att plugg eller sociala aktiviteter. Kebabvagnen är belägen vid Mårtenstorget och levererar alltid bra och fräsch falafel, då den har en stor variation av grönsaker; allt från en tomat till picklad rödkål. Du skulle uppskatta att Kebabvagnen alltid ger sjukt bra falafel och att de har annorlunda ingredienser som andra ställen inte har (rödkål). Det är bra att det ligger så centralt eftersom det är nära där du brukar plugga och kan lätt springa dit om du har glömt matlåda. Att det är lite mer populärt rör inte dig; det visar bara att Kebabvagnen har kvalité.

Om du har svarat flest C - din perfekta match är: Vänthallen & Salehan Express!

Du äter aldrig falafel under dagtid, utan det är strikt fyllekäk för dig. Det bästa du vet är Lunds uteliv och du är en stammis på alla nationer. Du är en Parran Profil utan att ens vara boende där då du alltid lyckas nästla dig in på en efterfest. Det har hänt några gånger att du har varit full klockan 19 på en måndag.

Både Vänthallen och Salehan Express ligger centralt i stan och serverar extremt lökig (men billig) falafel långt in på natten. När du är ute och krökar under en vardag så passar Salehan perfekt eftersom de alltid har öppet till klockan 3. Detta betyder att på tisdagar kan du ta en falafel på Salehan och på helger kan du stänga Vänthallen.

PANORAMAS RECEPT

Ekonomin är som bekant knapp i dessa tider, och allt som oftast kreativiteten likaså. Därför kommer här ett tips på en maträtt som är mycket billig, enkel och passar perfekt till matlådor!

RÖD LINSSOPPA MED POTATIS Ingredienser:

För cirka 4 portioner

Vitlök, 1 klyfta

Gul lök, 1st

Tomatpuré, ½ dl

Potatis, 2-3 st

Vatten, ca 1 l

Grönsaksbuljong, 2 tärningar

Salt, peppar, paprikapulver mm. Creme fraiche

Så här gör du:

Hacka lök och fräs tillsammans med tomatpuré

Skala potatis och dela den i tärningar

Lägg i potatis och linser i grytan och låt fräsa någon minut

Tillsätt vatten och buljongtärningar

Krydda med salt, peppar, paprikapulver (mycket!!) och andra

kryddor som du gillar

Koka i ca 20 min, tycker du den blir för tjock är det bara att

späda ut med mer vatten

Smaka av så att potatis och linser är tillräckligt mjuka

Servera tillsammans med en klick creme fraich (och kanske lite

vitlöksbröd om du känner dig rik och ambitiös)

Panorama är en del av Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (Lupef) och är likt Lupef politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis Lupef eller tidningen.

Via våra tre kanaler, hemsidan, podcasten och pappersnummerna, verkar Panorama för Lupef:s medlemmar och andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för politisk och ekonomisk diskussion.

Läs även vår webbtidning och lyssna

på vår podcast "Poddorama" på: panorama.lupef.se

Vill du vara med?

Panoramas redaktion står öppen för alla som intresserar sig för journalistik. Skribent, fotograf, design eller bara en person med en stark opinion utan plattform att nå ut på? Alla är välkomna till redaktionen. Med eller utan tidigare erfarenhet.

Hör av dig till: tidningen@lupef.se