Fördomar får inte hindra forskning!

Under månaden som gått har Sameh Egyptsons avhandling väckt mycket debatt. Det stämmer att Egyptsons tes är en konspirationsteori. Men det är en konspirationsteori med empiriskt underlag, skriver filosofidoktoranden Melina Tsapos.

I kölvattnet av Sameh Egyptsons omstridda disputation är reaktionerna i media mestadels kritiska mot både avhandlingen och Lunds universitet. Kritikerna skriver att Egyptson borde ha stoppats från att överhuvudtaget disputera, att avhandlingen är en konspirationsteori, och att den därmed inte har någon legitimitet. Vissa kallar avhandlingen rent av farlig. Som doktorand själv är jag manad att korrigera vad jag uppfattar som en förvrängning av en värdefull universitetstradition, och att hålla det högt i tak gällande vilken forskning som bedrivs. Är journalisterna inte införstådda med disputationens syfte?

I SYDSVENSKAN BEKLAGAR ledarskribenten Moa Berglöf sig över att Egyptson släpptes fram. Hon skriver att både Lunds universitetet, och samhällsdebatten, i stort oturligt nog tycks ha styrt fel i frågan. Berglöf menar att betygsnämnden ställde tuffa frågor till Egyptson, som satt i den ”alltför heta stolen”. Detta borde få Lunds universitet att ”skämmas”, skriver hon: ”Efter 740 sidor borde de frågorna inte behöva ställas.” Detta vittnar om en bild av disputationen som illa speglar både traditionens verklighet och syfte. Att det stundtals hettade till i debatten, är ett gott tecken på att ämnet engagerar, att doktoranden fick möjlighet att försvara sig, och demonstrera sina kunskaper och färdigheter.

ATT DISPUTERA INNEBÄR att offentligt försvara sin avhandling – en tradition med anor i antikens filosofiskolor. Det är en av akademins främsta uttryck för kvalitetskontroll, när en avhandling utsätts för sakkunnig och offentlig kritik. Det är inte bara tom symbolik, utan visar på villighet att offentligt försvara sin tes och forskning. Under disputationen är det upp till bevis, innan man välkomnas in till akademin, och förtjänar sin plats i den. Om opponenten har förstått sin uppgift bör hen göra varje försök till att utmana arbetet. Det är då man vet att det går rätt till. Egyptsons disputation visade att forskning i Sverige är transparent, något alla kan delta i.

”MEN, DET ÄR ju en konspirationsteori!” skriver vissa. I tidningen Fokus ställer redaktionen upp frågan som ett dilemma: är det ”en avhandling eller en konspirationsteori?” – som om det inte kunde vara båda samtidigt. Peter Lööv Roos från Svenska kyrkan menar att Egyptsons arbete i grunden ”bygger på konspirationsteoretiskt tänkande.” Det är ”inget man ska lära av eller ge legitimitet.” Jag forskar själv om konspirationsteorier, och det felaktiga användandet av termen som ett pejorativ – ett enkelt avfärdande av Egyptsons tes – skaver lite extra.

DET STÄMMER ATT Egyptsons tes – att en grupp islamister har infiltrerat politiska partier i Sverige – är en konspirationsteori. Kort sagt, det är en teori om en konspiration. Men det är en konspirationsteori med empiriskt underlag. Konspirationer äger rum även i vårt relativt öppna samhälle. Konspirationsteorier behöver övervägas på basis av bevisen för eller emot, och inte användas som ett verktyg att smutskasta sin meningsmotståndare med. Vem har gjort avvägningen att konspirationsteorier är farligare än konspirationer? Utan konspirationsteorier skulle underrättelsetjänsten vara meningslös, utan konspiratoriskt tänkande skulle Edward Snowden aldrig avslöjat NSAs olagliga internationella avlyssningar. Utan att lära sig av konspairationsteoirer skulle våra lagar och demokratiska principer för transparens vara överflödiga.

VISSA KONSPIRATIONSTEORIER ÄR utan tvekan falska, missriktade och om de anammas, skadliga. Men utan att höra bevisen är det omöjligt att veta vilken som är vad. På universiteten kan vi inte avfärda teorier för att vi inte håller med, eller på grund av att det är en teori om en konspiration. Har det lagts fram bevis och argument måste teorin höras, och beprövas. Egyptson har visat hur man kan lägga fram en konspirationsteori och låta den utmanas. Och Lunds universitet visade att man inte kan stoppa forskning genom att ta till med pejorativ. Låt oss eftersträva att det förblir så!

Melina Tsapos Doktorand i Teoretisk filosofi vid Lunds universitet

Intensiv dansk for svenskere!

26 - 30 juni 2023

Intensiv språkkurs i danska, anpassad för svensktalande. Kursen är kostnadsfri och hålls i Köpenhamn veckan efter midsommar. Välkommen med din ansökan!

Läs mer på: cors.lu.se

Centrum för

Öresundsstudier

I dagarna är det ett år sedan pandemirestriktionerna lyftes på allvar och vi började återgå till någon form av vardag. Det känns som om det var evigheter sedan. På så vis är minnet befriande kort.

Det var inte svårt att sluta hålla avstånd och det var sannerligen inte svårt att upphöra med det ideliga hulkandet och spottandet i olika typer av självtestsbehållare. Samtidigt så har jag ännu inte helt skakat av mig känslan av att saker och ting inte är sig likt och jag funderar på hur pandemiåren har påverkat mig, påverkat oss och påverkat akademin. Vi lärde oss mycket om samhällets sårbarhet, om livets förgänglighet, men också om våra egna förmågor till anpassning.

Ett av mina starkaste minnen från pandemin kommer från en händelse precis i början av den. Det var tidigt på året, larmen började komma från myndigheter och media och man kunde nästan ta på oron som kopplade ett allt fastare grepp om samhället. Jag och en vän var ute och gick i stan. Jag försökte väl på något sätt härbärgera den krypande rastlöshet som nyligen infunnit sig men som senare skulle komma att dominera de kommande två åren. Det var mörkt, dimmigt och så där obehagligt småregnigt. Trots att det var tidigt på kvällen så var det tomt på gatorna. Restaurangerna och caféerna låg öde. När vi kommit in i kulturkvadranten så började domkyrkans klockor att ringa. Jag och vännen tittade på varandra: Dombasunen! utbrast jag spontant. Nej, Gilead! Sa han allvarligt, med tydlig hänvisning till The Handmaid’s Tale. I samma stund riktades vår uppmärksamhet mot ett av husen. I fönstren på en av våningarna var lamporna tända och vi kunde se människor – studenter – i bostaden innanför. Musiken hördes inte ut men det syntes att de dansade. Och som de dansade. Som om det vore den sista festen någonsin.

En kort tid därefter infördes restriktionerna och nästan all utbildning gick över till distans. Det var inte lätt. Det var inte enkelt att digitalisera lärandet. Det var inte enkelt att jobba eller plugga hemifrån. Isoleringen tärde på många och studentlivet mötte kanske sina tuffaste utmaningar någonsin. Men vi tog oss igenom det. Tack vare universitetets fantastiska medarbetare och studenter. Vi som mötte utmaningarna och löste dem, vi som gjorde anpassningar och uppoffringar. Vi som verkligen visade att vi är beredda till bådadera. Det är fint att vi är det.