Vägra tydligheten

Kanske är vägen bort från den meningsfattiga samtiden att gå ännu längre bort från språkets ordnade former. Lundagårds krönikör Isak Aho Nyman ser mening i det vaga.

I informationssamhället är behovet av att bli förstådd större än någonsin. Vi drar oss mot förklaringar av allt från samhällsrörelser till kulturyttringar till vårt eget psykologiska fungerande. Det dunkelt sagda är nu något mycket värre än följden av det dunkelt tänkta: det blir en risk att hamna efter i det allmänna samtalet.

HÄR UPPENBARAR SIG kanske en gyllene medelväg. Att som fysiker endast på svenska publicera nya vetenskapliga rön om atomers elementarpartiklar, kan nog med rätta betraktas som en slags karriärmässig harakiri. Men ett intresse för språk är – i en idealvärld åtminstone – någonting grundläggande för de humanistiska läroämnenas förkämpar; en humanist som är ointresserad av språk känns som en självmotsägelse.

– Om inte humanister kan uppmuntra folk att lära sig fler språk kommer nog ingen annan göra det. Den humanistiska fakulteten säger sig värna om språkämnen, men det är min känsla att den gör väldigt lite för att det ska synas i det akademiska livet. Det tycker jag är sorgligt, säger Patrik Fridlund.

Men kan inte svenskar vara stolta över att vara bra på engelska?

– Vi svenskar ska inte inbilla oss att vi är så bra på språk bara för att vi behärskar engelska. Det finns många länder där man behärskar fler än två språk, exempelvis Belgien och Schweiz.

– I stora delar av Afrika talar man ett språk i hembyn, ett regionalt språk och ett nationellt språk. Det är ganska vanligt att man behärskar fler än två språk.

SAMTIDIGT ÄR BÅDE forskare och lekmän överens om att så mycket av det vi förstår kommer från andra källor än just det ordnade språket. Kroppsspråk, tonfall och kontext bidrar alla till vad som sägs, även om de inte ”säger” något konkret alls. Vi förlitar oss hela tiden på vaga eller oklara metoder när vi kommunicerar med varandra, ett tecken på att vårt samspel med varandra nog inte är fullt så enkelt som vi ibland vill tänka oss.

MÅNGA UTTRYCKER RENT av en ovilja gentemot det strukturerade språket. Konstnärer som David Byrne eller David Lynch har båda försökt närma sig tanken att det kanske hade vart en trevligare tillvaro att lämna språket bakom sig; ”stop making sense”, som Byrne sjunger i Talking Heads’ låt ”Girlfriend is better”.

LITTERATURTEORETIKERN OCH författaren Gloria Anzaldúa tar detta ett steg längre. Hon skriver om att ”tala i tungor”, att inte anpassa sitt språkbruk efter någon som säger hur det ”ska vara”. För Anzaldúa blir detta en motståndshandling, ett sätt att vägra låta sig styras av en förtryckande överhet.

I DET ACCEPTERADE och strukturerade språket finns en trygg skyddsplats. Risken att bli missförstådd, eller kanske ännu värre: att bli förstådd men avvisad som något ”fel” är det som avskräcker oss från att tala i tungor. Tungotalet avslöjar oss inför båda oss själva och varandra. Det tvingar oss att lyssna och försöka förstå, inte på villkoren satta av auktoriteterna utan av den som talar.

KANSKE BLIR ANZALDÚAS tungotal – att sluta göra sig förståelig eller att lita på ”språket” som något av naturen givet – en livlina bort från den meningsfattiga och själslösa contenttillvaron. Att klä av sig språket och se vad som händer när man låter sig vara svårförståelig och osammanhängande. Eller som det heter i Bert : ”från och med nu ska jag bara vara mig själv, i min oförställda nakenhet.”