Issuu on Google+

2013

1


2


VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2013 Trettiosjätte årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f. 3


Redaktörer Sophie Kawecki & Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Svenska Kulturfonden och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse.

Omslag och ombrytning Annette Ström Pärmbild: Bitte Westerlund (Bilden tagen i Nitlax.) ISSN 0356-9063 Bookwell 2013

4


Innehåll Förord ...........................................................................................................4 Västnyland 2012 ...........................................................................................5 Kulturlivet......................................................................................................5 Luckan Raseborg av Annette Ström ..............................................................8 Litteratur och medier...................................................................................13 Utställningar................................................................................................17 Vision och verklighet av Riggert Munsterhjelm ...........................................24 Scenkonst.....................................................................................................44 Film.............................................................................................................47 Turism..........................................................................................................48 Turismen i Västnyland av Christine Linder .................................................52 Här har gräsrötterna ordet av Lena Selén....................................................59 Näringslivet..................................................................................................67 Staten, kommunen och kyrkan ....................................................................69 Statliga angelägenheter.................................................................................69 Från kommunerna........................................................................................71 Kommunalval 2012 av Åsa Bengtsson..........................................................75 Kyrkan.........................................................................................................85 Pojo svenska församling av Johan Westerlund..............................................86 Vården i Västnyland.....................................................................................94 Västnyländska vården under 25 års tid av Margita Björklöf .......................96 Utbildning och forskning...........................................................................109 Skolgång i gamla tider av Hjalmar Blomqvist............................................111 Sport..........................................................................................................116 Kenneth Karlsson: Raseborgs idrottsakademi av Tove Virta....................120 Och så till sist vädret..................................................................................124 5


Förord I årets årsbok har en ny arbetsfördelning inletts. För första gången i Västnyländsk årsboks historia är två personer redaktörer, med den uppdelningen att Tove Virta haft hand om årskrönikan medan jag har fungerat som artikelredaktör. Tillsammans har vi funderat ut lämpliga teman och skribenter till artiklarna samt bollat idéer. Årsbokens upplägg är också annorlunda än tidigare. Årskrönikan kommer inte längre som tidigare sist i årsboken, utan hittas uppdelad mellan artiklarna. En del av artiklarna kan ses som fördjupningar av årets händelser. I valet av artiklar och skribenter har vi försökt lyfta fram några av de aktuella teman som synts under året som gått i Västnyland. Jag är glad över årets skörd av artiklar. Det är så olika röster som berättar om vitt skilda företeelser att jag är säker på att alla hittar något intressant i årsboken. Johan Westerlund lyfter fram Pojo församlings värdefulla arbete – ett levande bevis på att allt stort inte är bra, också små enheter har sin styrka. Inne på samma tema är Margita Björklöf vars betraktelse av vården i Västnyland trots sin värme också riktar kritik mot hur vården skötts på byråkratiskt håll. Lena Selén berör med sitt nedslag i känslorna och upplevelserna av den s.k. Porkalaparentesen. I Christine Linders artikel får vi inblick i Svartå slotts satsning på turism i kombination med synen på turismen i regionen. Kommunalvalet och dess utgång behandlas i Åsa Bengtssons överskådliga artikel om hela regionen. Riggert Munsterhjelm ger en personlig inblick i konstnären Georges von Swetliks liv och produktion. Idrotten förs fram genom den intervju Tove Virta gjort med Kenneth Karlsson, en av eldsjälarna bakom Raseborgs idrottsakademi. Vi kommer också ihåg Luckan Raseborg som firar 10-årsjubileum år 2013 med en artikel av Annette Ström som även ombrutit årsboken. Historia får vi i Hjalmar Blomqvists postumt publicerade artikel som handlar om hans skolgång i 1900-talets början. Ingå, den 16 januari 2013 Sophie Kawecki

6


Tove Virta

Västnyland 2012

Kulturlivet Det är en till synes rätt omfattande förändringsprocess på gång inom kulturfältet då de gäller de större kulturorganisationerna i Västnyland. Kulturhuset Karelia i Ekenäs har under många år bjudit på högklassig underhållning, så också under det här året. Men Karelia har en längre tid också dragits med ekonomiska problem trots kreativa försök att liva upp verksamheten i den gamla biografen. Nya försök att få mer liv i huset och klirr i kassan gjordes speciellt under våren. Då omvandlades foajén till ett galleri, författar- och musikcafé och då skulle också ett ungdomscafé fungera där. Detta förutom de många artister som uppträtt på scenen under året. 7

Årskrönika 2012

Vi har mycket fantastiskt i vår region. Vacker skärgårdsmiljö, ett aktivt kulturliv och människor som bryr sig om varandra såsom människor i småstäder ofta gör. För att nämna något. Men myntet har en baksida och vi västnylänningar är inte alla gånger så bra på att se det fina, sköta utmaningar smidigt eller få samarbetet att fungera. Då tänker jag på årskrönikans kapitel om turismen i Västnyland. Eller det om vården, eller det som handlar om kommunal verksamhet. Efter att ha läst årskrönikan så ser man att det finns linjer i vårt samhälle som inte syns lika tydligt om man bara följer med det dagliga nyhetsflödet. I årets årskrönika ligger fokus lite mer än förut på trender och tendenser i vårt samhälle. Det beror dels på att jag är ny skribent och uppskattar att ge läsarna ens lite bakgrund till olika händelser. Men det beror dels också på att vårt samhälle genom åren har förändrats. Exempelvis har bygdens evenemang blivit allt fler. En stor mängd har tidigare lyfts upp i årskrönikan och så görs också nu. Men det är omöjligt att numera beskriva ens de flesta av dessa. Det är värt att minnas att denna stora årliga evenemangsskörd är mycket positiv för vår region! Det som bäst beskriver vår bygd i tiden behöver förstås inte alltid vara stort, det kan lika gärna vara humoristiskt, annorlunda eller av andra orsaker relevant för att ge en helhet. Årskrönikan är just en blandning av detta. Vem vill förresten köpa ett gammalt men stiligt kommunhus? Det utannonseras på sidan 73.


Årskrönika 2012

Sista gången scenen sågs i denna form. Ur Teaterbåten, av Västnyländska Ungdomsringen. Foto: Tove Virta

Men i början av december visade det sig att läget var allmänt tufft och den mångårige verksamhetsledaren Erik Pöysti steg åt sidan från årsskiftet. Andra krafter tog över och ny ordförande blev Peter Heinström istället för tidigare Henrik Otto Donner.  Verksamheten omorganiserades också så att en skild konstnärlig ledningsgrupp med Monica Fagerholm i spetsen ska planera och utveckla Karelias program och innehåll. Man kommer att satsa speciellt på ungdomar genom bland annat en ungdomsmusikal. I samband med förändringarna konstaterade styrelsen att det senaste årets ansträngningar som gjorts för ekonomin trots allt gjort gott och att gamla skulder betalats bort. I Karis har den gamla tryckerifastigheten i centrum blivit ett allt mer utpräglat kulturhus. Tidningen Västra Nylands kontor i Karis flyttade ut från den gamla tryckerifastigheten och in på de cirka 200 kvadratmetrarna flyttade istället Luckan Raseborg och Västnyländska Ungdomsringen. Det är Svenska kulturfonden som äger byggnaden och Tryckeriteatern, allmänt kallad Tryckis, verkar i den andra delen av fastigheten. Detta betyder att Tryckisfastigheten stärktes som kulturhus och fick en starkare roll på kulturfältet. Där finns exempelvis en teaterscen, Luckan Raseborgs biljettjänst, Västnyländska kultursamfundets kontor och Västnyländska Ungdomsringens kansli. Dessutom verkade Produforum där under året. Västnyländska Ungdomsringen flyttade från Gamla bastun i Ekenäs. Från tidigare fanns redan VNUR:s dräktlager i Tryckis. Läs mer om flytten och Luckans verksamhet i artikeln Luckan Raseborg på sidan 8. 8


Noterat: Skådespelaren och Ingåbon Lilli Sukula-Lindblom tilldelades Svenska Kulturfondens konstpris på 10 000 euro för att med stort engagemang ha utvecklat föreningen Sjukhusclowner. Pjäsförfattaren och regissören Julian Garner fick Nylands svenska kulturfonds pris på 10 000 euro för att under tio år ha berikat kulturlivet i Svenskfinland, först som lärare vid Västra Nylands folkhögskola och sedan år 2004 inom ramen för Cultura Mobila med högsäte i Fiskars. Sjundeå släktforskare fotograferade under sommaren alla gravstenar på kyrkogården och uppgifterna förs in i Genealogiska sällskapets gravstensdatabas. Ett år tidigare hade Sjundeå församling fått alla kyrkböcker digitaliserade på nytt med hjälp av släktforskarna. Den 9 juni avtäcktes 394 namn på minnesmärket över personer som dog som röda fångar i Dragsvik på två nya mässingstavlor i Dragsvik. 9

Årskrönika 2012

År 2008 inledde projektet Produforum Nyland sin verksamhet i Raseborg och det avslutades år 2012, men projektena Produforum Riks, Åboland och Österbotten fortsätter ännu. Nätverket har finansierats bland annat av Europeiska socialfonden, kommunerna och Svenska kulturfonden. Produforum har sammanfört kulturaktörer genom exempelvis träffar, seminarier och kreativa verkstäder och på det sättet kunnat sammanföra det gemensamma kunnandet och kreativiteten. Produforum har också erbjudit utrymmen för kulturarbetare och konstnärer. Nätverket blev genom åren ett känt begrepp i regionen och sammanlagt har flera hundra västnylänningar varit involverade i olika aktiviteter som Produforum ordnat. De fysiska fasciliteterna fortsätter i Luckan Raseborgs regi där kulturarbetare fortfarande kan hyra arbetsrum. Inom nyss nämnda kulturorganisation, Västnyländska Ungdomsringen, har det skett en del större förändringar. I april avgick den mångårige verksamhetsledaren Jan Lindroos plötsligt. Som orsak angav han att han anhållit om tjänstledigt, men inte fått det. Sommarteaterproduktionen Teaterbåten leddes vidare utan verksamhetsledare och den roddes iland med ett fyrtiotal skådespelare på scenen. Under hösten beslöt sedan Ungdomsringen att anställa regissören för sommarteatern sedan år 2010, Bobo Lundén, som konstnärlig ledare för åren 2013 till 2015. Under hösten togs en stor del av verksamhetsledarens uppgifter över av Klara Paul. För första gången kungjordes nästa års pjäs redan vid årets premiär. Det ska bli Mio min mio av Astrid Lindgren. Den nya ledningsgruppen planerar också att göra omfattande ändringsarbeten med både scenen och läktarna invid Raseborgs slott.


Annette Ström

Luckan Raseborg Från utvecklingsprojekt till kulturcentrum Luckan Raseborg startade 2003 som ett treårigt utvecklingsprojekt via Pomoväst med bidrag från Svenska kulturfonden och Leader-utvecklingsmedel. Nu, tio år senare, har mycket hänt och det är en helt ny Lucka du idag kan besöka. Det är kulturföreningen Västnyländska kultursamfundet som upprätthåller Luckan Raseborg, ett av de tio Luckan-kontor som idag finns utspridda runt hela Svenskfinland. Luckan-konceptet fyller också 20 år detta år och det var i Svenska Teaterns foajé i Helsingfors som den första ”biljettluckan” startade 1992. Förutom Helsingfors finns det Luckankontor i Borgå, Kyrkslätt, Åbo, Kimito och Karleby samt Sydösterbotten med verksamhetspunkter i Kristinestad, Närpes och Kaskö. 10


Publikvimmel på Luckan Raseborgs öppningstillfälle i juni 2003. Foto: Västra Nyland/Agneta Sjöblom

Luckan Raseborg är belägen i centrala Karis, vid Torggatan i det f.d. Tryckerihuset eller nuvarande Tryckeriteatern. Man delar kontor med Västnyländska ungdomsringen och tillsammans med Tryckeriteatern, Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje samt teatergarderoben upprätthåller man ett mycket levande kulturhus. Det är mycket aktivitet i huset och dörren går rätt hela tiden just nu, eftersom det är november och Karisrevyn På RikTiT! pågår. Biljettkunderna är då fler än normalt. Men förutom biljetter har man ett stort utbud av både information, försäljning av finlandssvenska produkter, kultur för barn och inte att förglömma kulturnätverksprojektet Produforum, integrationsprojektet FIKA, samarbetet med Bildningsforum och den fria bildningen i västra Nyland.

Flytt till större utrymmen

Annette Ström: Jag skriver som verksamhetsledare för Västnyländska kultursamfundet & Luckan Raseborg sedan 2005. Jag har examen i turism och marknadsföringskommunikation och det är jag som gör bl.a. ombrytningen av föreningens alla böcker, ss. årsboken.

Men historien på Torggatan går endast tillbaka till våren 2012, eftersom det var först då verkDär hemma i Smedsede samheten flyttade till Tryckeriteatern. Då jag finns min sambo Patrik själv började arbeta på Luckan 2005 var det Lundberg och dottern ännu bara en liten infopunkt i Fokushuset på Isabelle. Centralgatan jag arbetade på, i nära samarbete med den dåvarande Karis kulturbyrå och bibliotek. Här var det mest information och biljettförsäljning som verksamheten bestod av och det var endast en anställd mot dagens två anställda förutom eventuell tillfällig projektpersonal. Eftersom Raseborgs kulturbyrå idag finns belägen i Ekenäs och kontoret i Fokushuset endast rymde en person, var det ett naturligt steg att flytta och få hela verksamheten under samma tak, då kontorsutrymmet blev ledigt i Tryckeriteaterhuset ett par kvarter längre bort. 11


Dagens Luckan finns i Karis i Tryckeriteaterns kontorslänga i f.d. Västra Nylands kontor.

Välkommen in att t.ex. köpa en ny bok, få info om kommande evenemang, läsa dagstidningen eller e-posten. Foton: Annette Ström

12


Luckan Raseborg är en västnyländsk svenskspråkig träffpunkt där du får information om bl.a. evenemang på svenska eller med svenska inslag i hela Svenskfinland, utbildning, kurser och stipendier på svenska samt information om svenska kulturföreningar. Hos oss kan du även läsa dagstidningar och tidskrifter, använda kunddatorn, köpa finlandssvenska böcker och CD:n i vår shop samt köpa biljetter till olika evenemang. Dessutom kan man ta del av olika konstnärers konstverk genom utställningsverksamheten som i och med de nya utrymmena kunnat förverkligas.

Kulturupplevelser och service Via Luckan erbjuder vi också kulturupplevelser för både barn och vuxna. Så som årets busklubbar för barn under skolåldern och öppna kulturevenemang s.k. Kalaslördagar med professionellt barnkulturprogram i form av musik- och teaterföreställningar. Man har även i många år erbjudit dockteaterföreställningar till daghems- och skolbarn, ordnat bokbytardagar, sagostunder för barn för att inte glömma de många författarbesöken och andra enskilda evenemang man ordnat runt Raseborgsdagen, Svenska dagen, Karisnatten och biblioteksveckan. Via kulturnätverket Produforum kan du träffa andra kulturaktörer, delta i olika kurser som ordnas samt ha tillgång till ett drop-in-office med mötesutrymme, trådlös internetanslutning och kopieringsmöjlighet. Aktörsmöten ordnas en gång per månad i Karis eller i Ekenäs. Nätverket har idag ca 50 medlemmar i Västnyland och just nu arbetar man på att sammanslå den femåriga projektverksamheten till en del av Luckans verksamhet. Via FIKA-projektet vill man ge nyinflyttade en bättre möjlighet att integreras på svenska i dagens Finland. Genom mentor- och föreningsverksamheten försöker man att sammanföra de nyinflyttade i det finlandssvenska samhället medan man via ungdomsprojektet UNGINFO ger ungdo- Dockteatergruppen Rosetten uppförde 2012 pjäsen Törnmar information och personlig rosa, som visats för dagisar och skolelever i första och andra klassen. På Raseborgsdagen hade man även en öppen handledning i aktuella frågor så föreställning i Karis. Foto: Annette Ström

13


Luckornas 20-års jubileum har i år firats med en ambulerande utställning om Luckorna. I Karis fanns utställningen till påseende i galleri Fokus i juli 2012, då man även firade den lokala Luckans tio år. Fredrika Åkerö berättar här för besökarna om Luckans verksamhet. Foto: Melinda Lönnberg

som utbildning och yrkesval. Man besvarar även ungdomars olika frågor via Fråge-portalen FRÅGA och ordnar olika infotillfällen och föreläsningar i främst skolorna. Det har arbetat många olika personer i Luckan längs med åren. Jag som nuvarande verksamhetsledare har dock arbetat den längsta perioden från början av 2005. Peter Biström som arbetar i kundbetjäningen har arbetat hos oss sedan 2008. Före det har Luckan dragits av Tanja Flemmich och Malin Behm medan det var Tanja Enberg (nuvarande Ljungqvist) som var med för att starta upp hela Luckan-verksamheten i Karis 2003. Förutom ovannämnda har vi haft en hel del sommaranställda och vikarier så som Fredrika Åkerö och Merja Hellbom för att nämna ett par. Luckan Raseborg finansieras idag som de andra Luckorna till största delen med bidrag från olika fonder och stiftelser, där Svenska kulturfonden hör till den största finansiären. Utöver dessa bidrag är det bidrag från staden Raseborg samt olika EU-projektbidrag man lever på. Eftersom verksamheten till största delen är allmännyttig behövs alla bidrag och ibland känns det som man lever lite för mycket genom olika projekt. Projekten och verksamheten varierar också mellan de olika Luckorna, men kärnverksamheten är densamma hos oss alla dvs. information och kultur på svenska i Finland. Välkommen att bekanta dig med din närmaste Luckan.

14


Litteratur och medier

15

Årskrönika 2012

Litteraturen står inför stora omvälvningar i och med de digitala mediernas allt större påverkan och genomslagskraft. Läsplattor och ljudböcker har blivit ett vanligt inslag bland de flesta åldersgrupper. Just detta allt mer efterfrågade digitala material är en stor utmaning för biblioteken, det kunde också den nya bibliotekschefen i Raseborg Heidi Enberg konstatera i början av året. Hon uttalade sig i samband med den stora omvälvning som Ekenäs bibliotek genomgår. Det 150 år gamla biblioteket var i juli tvunget att flytta ut från sin nuvarande byggnad då den måste renoveras. Kunderna uppskattade ändå den ersättande byggnaden som är det gamla seminariet på yrkeshögskolan Novias campusområde. Planerna är att renoveringen ska ta ett år. En färgklick inom litteraturen är Kyrkslätts nya bokbuss. Kommunen fick en ny färggrann buss som heter Ella och är landets modernaste. Den är byggd på ett lastbilsunderrede, och när det är slutkört så kan det bytas ut mot ett nytt. Ella har plats för 3 000 böcker och skivor och bussen används bland annat av så gott som alla skolor och daghem i kommunen. Namnet Ella kommer från Kyrkslättförfattaren Timo Parvelas barnboksfigur. Den gamla bussen åkte på sin sista tur i diket och välte på sida så att chauffören fick ta sig ut genom takluckan men han skadades inte. Något som redan i flera år har lockat många litteraturintresserade till regionen är Bokkalaset i Ekenäs. Årets bokkalas hölls i dagarna fyra i början av oktober och nytt för i år var att det ordnades busstransport från Helsingfors. 30 personer kom till kalaset på det sättet. Förta gången användes också Atos-salongen i det gamla stadshuset. Herman Lindqvist lockade mest publik och fyllde David Lagercrantz signerar böcker på Bokkalaset. Foto: salongen i kulturhuset Karelia Bitte Westerlund


Årskrönika 2012

då cirka 200 personer var på plats. Mycket folk lockade också bland annat boktorget på Kungsgatan och David Lagercrantz som skrivit en bok om den svenska fotbollskungen Zlatan Ibrahimovic. Nylands litteraturförening passade också på att fira sitt 30-årsjubileum under Bokkalaset. Och så till några böcker med västnyländsk anknytning som har utkommit under året. Ekenäsbon Monica Fagerholm har ett aktivt år bakom sig. Förutom att hon är engagerad i Kulturhuset Karelia och har skrivit manuset till en minimusical (se mer under kapitlet scenkonst) så har hennes thriller Lola uppochner kommit ut. Den utgår från ett tjugo år gammalt och ouppklarat mord och utspelar sig i en finländsk kuststad. I den fiktiva kuststaden finns platser med samma namn som i Ekenäs: Skitviken, gamla stan, motellet och hopptornet. Dessutom förekommer ett omstritt stadsvapen i boken. Den är utgiven på Schildts & Söderströms. Fagerholm har också varit delaktig i ytterligare en bok, Havet, som kom ut i april. ”Havet är verkligheten” säger författarna Monika Fagerholm och Martin Johnson i inledningen. Boken handlar om vad havet är för oss människor och bjuder på fyra lyriska essäer med rubrikerna Katastrofen, Under ytan, Labyrinten och Ensamheten. Mellan pärmarna finns en blandning av fakta, fiktion, journalistiskt material och egna erfarenheter. Sture Lindholms bok om Ernst Wikstedt har väckt stort intresse i regionen. Boken En motgångarnas man – Ernst Wikstedts färgstarka livshistoria berättar om Tenalabon och kommunisten Wikstedt som föddes år 1900. Han tillbringade delar av sitt liv i Sovjetunionen där han fick en universitetsutbildning, men senare fick Wikstedt KGB i hälarna och flydde för livet. Han återvände småningom till Tenala där han sysslade med sprithantering och var under vinterkriget tvungen att gå under jorden. På 1960-talet tog han sig in i fullmäktige i Tenala och förblev en känd Tenalaprofil. Under året gav Västnyländska kultursamfundet ut en vackert illustrerad bok, Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring längs ådalar. Den är tvåspråkig och tar läsaren med på en upptäcktsfärd i den lokala livet i bygderna kring Svartå, Backgränd, Karis, Billnäs, Åminnefors, Pojo, Fiskars och Antskog. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen, samt beskriver sevärdheter och detaljer. Boken har över 110 unika illustrationer av Laura Salama. Kultursamfundet gav också ut boken om Helene Schjerfbeck i en finsk översättning. Hon drog sina streck – Vi minns henne, Helene Schjerfbeck i Västnyland kom ut på finska i mars och heter Helene Schjerfbeck – muistamme hänet. Boken innehåller små vardagsanekdoter som beskriver konstnären som person 16


17

Årskrönika 2012

och ett fyrtiotal personer som minns Helene Schjerfbeck är intervjuade. En omtalad bok detta år har Vardagshjältar 24/7 varit. Den är en antologi om ensamstående föräldrar och bjuder på 16 starka berättelser om hur det är att vara ensamförälder av olika orsaker. Redaktörerna heter Malin Wikström och Anki Westergård. En fin utnämning fick Christel Rönns bilderbok som delvis handlar om den västnyländska Nya boken Från Svartå till Fiskars och vykort med skisser bygden. Boken Det vidunder- av Laura Salama. Foto: Melinda Lönnberg liga ägget fick årets Finlandia Junior-pris 2012. Den berättar om en familj som tillbringar en solig dag på stranden i Lappvik. Den får ta hand om en ny och annorlunda familjemedlem som kryper ur ett ägg och döps till Koi-Koi. Rönns har illustrerat ett sextiotal barn- och ungdomsböcker. Den tidigare Yledirektören Bengt Bergman gjorde verklighet av en dröm då han gav ut boken Endast i drömmen är vi fria som är minnesanteckningar från Ekenäsbon Bergmans politiker- och journalistliv. Han var partisekreterare inom SFP år 1977–1980 och mellan 1981 och 1996 direktör för den svenska enheten vid Rundradion. Bergman var en nyckelperson bland annat då det gäller den finlandssvenska tv-kanalen Yle 5. Han har också jobbat vid tidningarna Västra Nyland och Åbo Underrättelser. Boken har Bergman gett ut på eget förlag. Författaren Merete Mazzarella, som delvis bor i Ekenäs, gav ut en ny bok i januari. Det enda som egentligen händer oss handlar om ett år i författarens liv. Ett år då hon, enligt sig själv, blev vuxen, kände sig hemma och där arbete, förälskelse, uppbrott och försäljningen av ett barndomshem blandades med smärtan från ett söndervittrat äktenskap som lämnade plats för en oväntad kärlekslycka. Boken kom ut på bokförlaget Forum. Ett spännande samarbete syns i boken Expedition Pata då journalisten Tua Ranninen har intervjuat äventyraren Pata Degerman om hans liv. Han har bland annat besökt Amazonas djungler, Antarktis, Mont Blanc och Tongaöarna. Sammanlagt har han gjort ett trettiotal expeditioner runt om i världen. Den bildrika boken utkom på finska och svenska i november.


Årskrönika 2012

Författaren med den stora kreativiteten, Maria Turtschaninoff, har också kommit ut med en ny bok. Karisbon har skrivit ännu en fantasybok, som heter Anaché – myter från Akkade där nomadflickan Anaché åter är i fokus. Boken innan denna kom 2010 och heter Underfors och den kan kanske framöver ses på vita duken eftersom optionen att göra film av Underfors såldes i november, till vem förblev hemligt. Det hade gått 100 år sedan kasernerna av rödtegel i Dragsvik togs i bruk för första gången. Det gav upphov till boken Dragsvik – hundra år av rödtegel. Boken är inte militärhistorisk utan behandlar områdets historia från 1540. Författaren Timo Laurila, som arbetar inom Nylands brigad, ägnade ett och ett halvt år av sin fritid med att skriva boken som kom ut under hösten. Då det gäller västnyländska medier så kan noteras att Hangö fick en ny kommersiell sommarradio, South FM. Den startade i juni och i trådarna höll Hangöbördiga Anne Ekholm. Kanalen fungerade på svenska, finska och engelska och sände dygnet runt alla dagar under tre månader. Och tidningen Västra Nylands bilaga MIN (Mitt i Nyland) om Sjundeå och Kyrkslätt fyllde ett år i maj, men i slutet av året kom beskedet att den ska läggas ner i början av år 2013. Den hade inte fått tillräckligt med läsare och skälen uppgavs vara ekonomiska.

Andra noterade böcker under året: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, dikter av Tua Forsström. Det luktar inte – en antologi om pengar och ångest, tio finlandssvenskar reflekterar över pengar, status och klass. Tidigare Karisbon Jonas Sundströms inlägg heter Varför äta gåslever när man kan äta leverlåda? Hamnboken, bilder och texter om Hangö hamns olika skeden av Kjell Källström, Johannes Runeberg och Bengt Wikström. Gamla brandbilar i Ekenäs 2002–2011 av Christer Blomqvist och Pekka Kaunisranta. Om Patrick ”Pata” Degerman på Antarktis kan du läsa i boken Expedition Pata. Foto: Pata Degerman

18


Utställningar

Interiör från den permanenta Schjerfbeck-utställningen i Ekenäs, där det finns ett rum med saker som tillhört Helene. Foto: Västra Nylands landskapsmuseum

19

Årskrönika 2012

Årets mest uppmärksammade konstutställning i Västnyland var den som byggts upp inför firandet av konstnären Helene Schjerfbecks jubileum i Ekenäs. Den 10 juli hade det gått 150 år sedan hon föddes och ett permanent Schjerfbeckrum inrättades på museicentret Ekta i Ekenäs, något som flera eldsjälar jobbat för redan under flera års tid. Konstnären bodde en längre tid i Ekenäs. Utställningarna Helene Schjerfbecks liv och konst och Helene Schjerfbecks syskonsjälar visades mellan april och oktober och besöktes av närmare 18 000 personer. Schjerfbeck-utställningen visade närmare 30 målningar, en återskapad ateljémiljö samt fotografier och filmer från Helene Schjerfbecks liv. Helene Schjerfbecks syskonsjälar visade bland annat de så kallade målarsystrarnas verk. Under 1880-talet blev Helene nämligen vän med Helena Westermark, Ada Thilén, Maria Wiik, Amélie Lundahl och Venny Soldan-Brofeldt då de målade i Paris och deras verk kompletterade Schjerfbecks målningar i den andra utställningen.


Årskrönika 2012

Då det gällde besökarantal var målet för Schjerfbeck-utställningarna högt ställt eftersom Västra Nylands landskapsmuseum räknade med 30 000. Detta lyckades inte eftersom Ekenäsutställningen hade konkurrens av flera andra Schjerfbeckutställningar under jubileumsåret, vilket också ledde till en konkurrens om målningarna. Responsen på utställningarna var mycket god, men museet klarade inte av att hålla budgeten och detta ledde till sparkrav och stängda dörrar några dagar extra under den sista delen av året. Museichef Dan Lindholm sade att de ekonomiska trångmålen berodde på en underbudgetering. Helene Schjerfbeck uppmärksammades under hösten genom en dansföreställning på Karelia som regionen fick ta del av genom den professionella Isisteatern med internationella skådespelare. En ny målning av Schjerfbeck dök också upp på ett märkligt sätt. Under tavlan Vy från Raseborg hittades en alldeles ny tavla som var insydd bakom den första duken. Den nya målningen föreställer en kvinna med ett barn i famnen och den hittades av Ateneums kuratorer i samband med att ägarna lämnade in Vy från Raseborg till Ateneums stora Schjerfbeck-utställning. I planerna finns att det nya verket ska visas på den permanenta Ekenäsutställningen så småningom. Även två andra skickliga konstnärer firades under året, båda under sin livstid bosatta i Tenala. Dessutom hade det gått 100 år sedan de båda konstnärernas födelse. Konstnären Georges von Swetlik (1912–1991) uppmärksammades stort genom bland annat en utställning i Bygdegården samt ett seminarium, kurator var Riggert Munsterhjelm (se artikel på sidan 24). Den andra konstnären var ostmästardottern Mirjam Stäuber (1912–1969) som blev keramiker. Hon har bland annat gjort dopfunten i Tenala kyrka och anses vara en intressant men bortglömd keramiker. Hennes verk visades på Villa Christine under sommaren. I Hangö fick general Mannerheim en egen utställning. Mannerheim var skriven i Hangö mellan åren 1919 och 1939. Han byggde upp sitt sommarparadis på Tallholmen och skötte därifrån politiska kontakter och tog emot prominenta gäster i sin villa. Den omfattande utställningen hette Den leende generalen, detta för att Mannerheim sägs ha lett mer i Hangö än på annat håll. En intressant och synlig installation har paddlingslegenden från Ekenäs, Thorvald Strömberg, fått i Våghusparken i Ekenäs. Hans segertid 47,22 från de olympiska spelen i Helsingfors år 1952 har blivit ett monument. Enkelt och värdigt, tyckte deltagarna vid invigningsceremonin om Ron Nordströms verk i rostfritt stål. I brukspatronen Olli Muurainens galleri i Billnäs valde en jury för andra året i följd ut vilka konstnärer som skulle få ställa ut sina verk i galleriet. 100 konstnärer visade intresse men bara 21 fick delta. Vinnare i tävlingen Billnäs Young 20


Årskrönika 2012

Ett nytt galleri öppnade i Ekenäs i Kulturhuset Karelias foajé. Bilden är från Tina Borgs separatutställning. Foto: Tove Virta

Artists blev skulptören Samuli Ahonen med sina tankeväckande och roliga stenoch bronsskulpturer. Mer om Muurainen och Billnäs bruk på sidan 49. Fotocentrum Raseborg fyllde 20 år. Det firades i september med en utställning som hette Revir med bilder av bland annat Stefan Bremer. Vernissagen besöktes av cirka 100 personer och festen efteråt av dubbelt så många. Fotocentret och galleri Zebra grundades år 1992 av fotografen och länskonstnären Vidar Lindqvist. Idag är det ett av Finlands tio regionala fotocenter som erhåller statsbidrag och är också det enda med en tvåspråkig profil. Utställningarnas antal i regionen är stort och följande bildgalleri är ett plock ur regionens utställningar.

21


Årskrönika 2012

Från Pro Artibus utställning Home Sweet Home i galleri Elverket. Väggpanel: Anne Kyyrö Quinn, möbler: Claesson Koivisto Rune, hyllmodul: Thomas Modeen. Köksbänkar, väggrelief samt betongföremål: Stina Lindholm, Skulpturfabriken. Foto: Pro Artibus Kim Simonsson, Gyllene haren, 2011, keramik och guld (130 x 50 x 60 cm). Petra Lindholm och Kim Simonssons gemensamma utställning Lucid Dreaming blir den första utställningen i nya galleriet G.R.O. i Jakobstad och samtidigt en avslutning på konstnärernas tre år långa residens i Villa Snäcksund i Ekenäs. Foto: Pro Artibus

22


Årskrönika 2012

Ur utställningen Oas och flytande trädgårdar i Fiskars 13.5–30.9.2012. Brygga av Nina Kosonen, Aalto-universitet. Foto: Fiskars Village

Konstgallerriet i Billnäs hade öppet fjärde sommaren i rad. Från utställningstävlingen ”Young Artists”. Foto: Billnäs bruk

23


Årskrönika 2012

Produforums avslutande utställning From me to you på galleri Fokus med konstnärer från hela Nyland. Foto: Produforums verksamhetsledare Sanna Lindholm.

Utställningen Helene Schjerfbecks liv och konst hade vernisaage 26.4.2012. Museicentrum EKTA tilldelades Svenska kulturfondens Schjerfbeckmedalj för utställningen. Foto: Västra Nylands landskapsmuseum.

24


Årskrönika 2012

Ritva Salmis ängelhuvud av keramik är ett av de konstverk som finns i Galleri Karaijas artoktek, som även kan hyras månadsvis.

Galleri Karaija i Ingå och sommatutställningen ”I jorden och havets famn”. Foton: Maarit Lassila

25


Riggert Munsterhjelm

Vision och verklighet – Georges von Swetliks elev berättar År 2012 skulle konstnären Georges von Swetlik ha fyllt 100 år. Flera utställningar under året, ett seminarium och publiciteten kring allt detta, öppnade för nya perspektiv på hans liv och konst. I denna artikel ska jag göra ett försök att berätta om mina erfarenheter av att arbeta för hans konst. Först dock en längre tillbakablick.

Emigrantliv von Swetliks liv kom i hög grad att styras av de stora världspolitiska händelserna. Det blev variationsrikt, spännande och dramatiskt. Han föddes i S:t Petersburg år 1912 och dog år 1991 i Ekenäs. Familjen von Swetlik hade varit tvungen att lämna Ryssland på grund av revolutionen. Georges var 10 år när man år 1923 26


Georges von Swetliks konst utvecklades genom perioder. Han arbetade också i flera olika tekniker och med olika teman. På 100-årsutställningen i Tenala Bygdegård sommaren 2012 visades verk ur västnyländska hem och samlingar. Visningen byggdes upp så att man kunde fördjupa sig i de olika kategorierna och samtidigt skapa sig en helhetsbild av konstnärens produktion. Till vänster en skiss i monumentalformat på det s.k. Jungfrutemat målad i Pojo i slutet av 1960-talet. Foto: Matias Uusikylä

kom till Finland efter några år i Konstantinopel. Han växte upp i Helsingfors, men för en statslös var det ingen självklarhet var man hörde hemma. Det gick inte heller att resa dit man ville. von Swetlik satt fast i Finland, men fick en möjlighet att vistas i Paris på 1930-talet stödd av sin dåvarande mecenat konstsamlaren Gösta Serlachius. Under kriget ledde hans nationella identitet till problem. Han ville inte strida mot ryssarna på tyskarnas sida och försökte därför mellan vinterkriget och fortsättningskriget flytta tillbaka till Ryssland utan att lyckas. Under fortsättningskrigets slutskede genomgick han en prövning då han, oskyldigt spionmisstänkt, förhördes och fängslades. Han kände sig osäker i Finland efter kriget och ville bort, reste till Sverige men blev utvisad tillbaka till Finland år 1947. Efter att ha blivit finsk medborgare 1951 kunde han fritt resa till Sverige. Men i Skåne, där han planerat stanna med sin unga svenska fru och lilla dotter, insjuknade han i tuberkulos och tvingades svag av sjukdomen tillbaka till Finland där den övriga familjen kunde bidra till hans skötsel. 27


Georges von Swetlik mognade tidigt som konstnär och utvecklade en stor skicklighet, men det skulle dröja länge innan han fann sitt slutliga språk. Ringarmunken Isak målade han som 16-åring på Valamo kloster inspirerad av det ryska realistiska måleriet. Foto: Lumo Oy

28


von Swetlik i Västnyland Kontakten till Västnyland etablerades tidigt. Under kriget var von Swetlik i Dragsvik från sommaren 1942 till vårvintern 1943. Till Tenala kom han år 1954 för att stanna ett par år. Hans far hade redan tidigare, sommartid, hyrt in sig hos Elis och Naima Ekman i Vikby. Där blev nu också sonen väl omhändertagen. Han var konvalescent och behövde den friska luften på landsbygden och ro för sitt skapande. Han fru, som fått anställning på kontor i Helsingfors, fick stå för familjens uppehälle. Trots alla svårigheter på grund av sjukdomen och de uteblivna inkomsterna från porträttmåleriet, som dittills utgjort hans levebröd, innebar detta en förnyelse för hans konst. Under en fem år lång abstrakt period, 1954–1959, renodlade han sitt formspråk och utvecklade sin teknik. Det var också i Tenala, en mörk novemberkväll år 1954, som idén föddes hos honom att ta temat ”De visa och de fåvitska jungfrurna” från Bibeln som underlag för sina måleriska målsättningar. När von Swetlik år 1965 hyrde Elimo Folkskola i Pojo hade han kommit till Västnyland för gott. Han hade dittills målat under obekväma och tillfälliga förhållanden, sommartid ofta ute, begränsad av väder och vind. Porträtten målades vanligen hos modellerna. Han hade länge drömt om att förverkliga stora kompositioner som behövde kontinuitet i arbetsförhållandena. Den stora gymnastiksalen i Elimo tjänade konstnärens syften väl och åren i Pojo blev produktiva. Hans fru Margareta, som hade studerat till lärare vid sidan av sitt arbete, fick år 1970 tjänst som lärare i engelska på högstadiet i Tenala grundskola. År 1971 flyttade familjen därför till Tenala, där man av församlingen hyrde jugendvillan Lilla Prästgården.

Den första lektionen Själv blev jag bekant med von Swetlik i början av 1970-talet. Kontakten förmedlades av hans dotter som blev min klasskamrat i gymnasiet i Ekenäs. von Swetlik hade fått höra om mitt intresse att måla och teckna och en gång blev jag hembjuden till familjen i Tenala. En gammal kappsäck, fylld med oinramade dukar, öppnades i hans lilla ateljérum. Det var små landskapsstudier han målat i sin ungdom vid sidan av porträttbeställningar han haft på stora gårdar. Han plockade upp målningarna en i sänder och satte dem på sitt staffli. Kommentarerna var både kritiska och pedagogiska. Han utstrålade energi och engagemang och jag sög i mig alla intryck. Efter studenten 1973 blev jag en regelbunden gäst i hemmet. Hans dotter Maria och jag hade börjat sällskapa. Jag brukade betrakta den stora blå tavlan som hängde över soffan i familjens vardagsrum. På målningen rörde sig figurer 29


30


i ett nattligt dunkel belysta på ett varierande sätt av ljus som diffust spred sig mellan dem. När man tittade länge började figurerna röra sig och belysningen växla. Jag bevittnade ett sceneri som på ett dunkelt sätt lockade till fördjupning. Jag hade beretts tillfälle att från första parkett följa med ett konstnärskap statt i en ständig dynamisk utveckling. Jag visste inte mycket om konst då, men fick se porträtt växa fram och bevittna ett raffinerat spel av färger och linjer födas i konstnärens fria kompositioner. Verkens tillkomst verkade så mödolös och resultatet kändes så I Jungfrutemat var det inte det bibliska budskapet utan naturligt. När jag senare bekantade mig temats visuella potential som fascinerade konstnären. med konstens målsättningar i Här fick von Swetlik en möjlighet att skildra männissåväl samtiden som under de kogestalten och hennes rörelse i en ljusfylld rymd. Foto: Matias Uusikylä gångna decennierna insåg jag att det inte riktigt fanns ett sammanhang där von Swetliks konst hörde hemma. Och ju mer jag såg av hans arbete desto klarare framstod det för mig att det var en sällsynt virtuositet som skapade det illusoriska intrycket av lätthet. Det naturliga uttrycket i bilderna var ett konstnärligt ställningstagande i tiden. Jag hade visat mina egna alster åt von Swetlik och fått konstruktiv kritik, men när jag insett vad som krävs för att en bild ska kunna göra anspråk på att vara måleri lade jag mina penslar åt sidan. Det var studierna i biologi som gällde.

Husbygge, utställningar och kritik Utrymmena i Lilla Prästgården räckte inte för de målsättningar von Swetlik hade med sin konst – han ville arbeta med synteserna, verk i monumentalfor”De visa och de fåvitska jungfrurna” blev Georges von Swetliks huvudtema i hans sena period som började i slutet av 1950-talet. Han bearbetade temat med olika tekniker i ett oändligt antal variationer. Foto: Matias Uusikylä

31


mat och beslöt sig därför bygga sig ett hus med ateljé. År 1973 hade han målat bergsrådet Börje Forsström på Lojo kalk. von Swetliks porträtt var välbetalda och istället för pengar fick han nu en stor del av husets byggnadsmaterial med rabatt. År 1975 inleddes byggandet på en tomt han hittat i Snappertuna. Samma år hade von Swetlik av Ekenäs kulturdagar r.f. blivit inbjuden att ställa ut. Då han ansåg att kultur egentligen uppstår av arbete ville han visa upp sin arbetsprocess. Tillsammans beklädde vi hela det gamla gymnasiets gymnastiksal med verk målade i Pojo på 1960-talet. Det handlade om en serie där han gått igenom olika variationer på huvudtemat med jungfrurna. Verken skimrade i spektrums alla färger längs salens väggar och effekten var magisk. Utställningen väckte mycket intresse i stadens kulturkretsar. Konstskribenten Birgitta Willner och andra ordnade så att chefen för Amos Andersons konstmuseum Bengt von Bonsdorff, en viktig nyckelperson i finlandssvenskt konstliv, kom och besökte utställningen och träffade von Swetlik. Det skapades också en kontakt till Ateneums chef Sakari Saarikivi och hans fru som hade det välrenommerade galleriet Ässä-galleria i Helsingfors. I januari 1976 visades på Ässä von Swetliks viktigaste arbeten från hans sena period, verk från 1960- och -70-talen, bl.a. jungfrurna, ”Kristus och Pilatus”,

Georges von Swetlik följde inte tidens trender. I stället fördjupade han sig i historia och filosofi. Detta återspeglades i hans konst som blev både klassisk och nyskapande på en gång. Foto: Lumo Oy

32


Sedan år 1975 var Georges von Swetlik nästan dagligen sysselsatt med sitt ateljébygge. Bygget blev en del av hans konstnärliga skapande och han byggde som han målade – med klassiska principer och samtidigt genom infall och ändringar. Foto: Riggert Munsterhjelm

33


och en version av ”Don Quijote” samt ett urval från den Bysantinska kollektionen, i vilken han behandlade ikonmotiv. Det sades att Ateneum skulle köpa. Resultatet av utställningen blev en besvikelse. Galleriet misskötte sin uppgift på olika sätt och knappt något såldes. I den viktigaste tidningen tyckte kritikern att verken hade ”en privat karaktär som gör det svårt för en utomstående att uppleva dem som angelägna”. Ett helt konstnärskap avfärdades med orden: ”Man kan hos von Swetlik inte undgå att lägga märke till konstnärens genuina känslor för sitt motiv men det är betydligt svårare för honom att ge uttryck för dem”. Inte heller kom något av museerna att visa intresse. En utställning kan inte bara vara en konstnärlig manifestation. Den måste också bära sig och helst bidra till tryggandet av konstnärens fortsatta arbete. von Swetlik var inte känslig för vad folk tyckte och tänkte om honom, men om en utställnings enda resultat blir en bedömning gjord av någon som eventuellt inte omfattar, ser eller förstår dess konstnärliga målsättningar kan man förstås ifrågasätta meningen med att ställa ut. von Swetlik hade blivit sågad förr, redan vid debuten 1939, och utställningen på Ässä gav ingen mersmak. von Swetlik bara fortsatte att bygga; själv, med sin brors eller med vänners hjälp, och när det fanns lite pengar från ett porträtt eller en försäljning anlitade han utomstående. Han var nästan barnsligt entusiastisk över de framsteg som skedde, men arbetet gick trots det alltför långsamt framåt. Det berodde dels på att han byggde som han målade, med ständiga ändringar. Inga färdiga lösningar dög. Och huset blev stort, planerat för jättar. Det kom inte heller tillräckligt med porträttbeställningar. De som kände till honom hade småningom alla blivit avmålade och i Västnyland målades det heller inte så ofta porträtt. Hans övriga verk såldes mera sporadiskt och till allt för låga priser. Swetlik själv varken kunde eller ville sälja sin konst. Alltför ofta hade besök av potentiella köpare hos konstnären, som aldrig ansåg sig riktigt färdig och alltid var på väg mot något nytt, slutat med att det ”just då” inget fanns till salu. Oftast fick gästerna nöja sig med upplevelsen av konstnären själv. Men han var också alltför generös med sin konst och det skedde en ständig åderlåtning på verk från hans ateljé. Det kunde handla om ett, ibland oproportionerligt, tack för någon tjänst eller bara för visad uppskattning. von Swetlik började bli äldre och byggandet tog alltför mycket tid av måleriet. Det var han själv medveten om. Han var ju över 60 när planeringen av bygget inleddes och hade velat vara 20 år yngre. Förhållandena var på allt sätt primitiva, det halvfärdiga huset hade t.ex. bara plast för fönstren, när han och hans fru, uppsagda från bostaden i Tenala, flyttade in år 1980. von Swetlik var dock lycklig över att äntligen ha egen jord att stå på och ett eget hus i vardande som motsvarade hans vision. Hustrun Margareta fogade sig i den verkligheten och 34


Under sina år i Tenala på 1970-talet målade von Swetlik en kollektion studier av Tenala kyrka i olika belysningar och från olika perspektiv. Bilderna är abstrakta och realistiska på en gång. På bilden kyrkan i sent eftermiddagsljus en kall vinterdag. Foto: Matias Uusikylä

stödde sin man också i detta skede. Men det var med en viss frustration Maria och jag åsåg situationen med huset och hans konst.

Inte bara elev... von Swetlik hade en längre tid erbjudit sig att bli min lärare och efter en studieresa till Italien och andra europiska konstcentra hösten 1976 beslöt jag mig för att bli konstnär. Resan gav mig också perspektiv på von Swetliks konst. Jag såg kopplingen till det europeiska kulturarvet. Det framträdde också klart att han passerat modernismen utan att anamma dess förvrängning av formen och vissa utsvävande drag, utan bara plockat med sig något av dess färgerfarenhet och uttrycksfrihet. Sammanhanget började klarna och hans kvaliteter förtydligas. Sommaren 1977 började jag måla under hans ledning. Snart började jag också arbeta med hans konst, till en början som ett slags kompensation för den undervisning jag fick. Jag hade hamnat i en nyckelposition i relation till, vad jag ansåg vara, ett stort oupptäckt konstnärskap. Att visa upp hans konst så att 35


Skiss i monumentalformat till Jungfrutemat – Georges von Swetlik och hans dotter Maria i början av 1970-talet utanför hemmet Lilla Prästgården i Tenala.

andra skulle få tal del av den blev därför snart en lika viktig drivfjäder som att hjälpa honom. Maria och jag började introducera hans konst i de sammanhang i vilka vi rörde oss. År 1979 höll vi en utställning i vårt hem i Helsingfors. Det fanns några samlare av hans konst från tidigare, men från och med tidigt 70-tal hade det börjat komma fler. Småningom var vi ganska många som delade entusiasmen. Han blev ett slags kultfigur i vår krets. I ett brev till mig skrev samlaren Berit Rosenqvist-Lundberg: ”Vid mötet med honom, stod jag inför en mycket bildad 36


kulturperson med en karisma utstrålande intelligens och ödmjukhet. GvS tavlor var så annorlunda, så genialt djupt berörande.” Försäljningen av hans konst övertogs efterhand i allt högre grad av Maria och mig. Men att föra fram von Swetliks konst utanför de privata kretsarna visade sig vara svårt. Jag var en ung man, i 25-årsåldern, utan status i konstsammanhang och att tala för sin lärare och sedermera svärfar hade en i hög grad hämmande effekt på mitt uppdrag. Konsthandlare, gallerier och museer avspisade en bara snorkigt om man förde von Swetlik på tal – han fanns ju inte ens i matrikeln. I skarp kontrast till den levande process jag bevittnade hemma hos konstnären stod en nästan kuslig stumhet kring hans konst i det officiella. Det hände också att experter torpederade våra försök att ordna något för von Swetlik, som när Jarl Brommels porträtt på Folkhälsan skulle målas. Allt verkade mer eller mindre klart, modellen var ivrig, men när Bengt von Bonsdorff ändå i slutändan konsulterats av beställarna förordades en annan konstnär. Men strängt taget vet jag inte vad som var svårast – de yttre svårigheterna kring projektet eller von Swetliks egen bristande tro på meningen med att visa sin konst. Vi som försökte hjälpa honom befann oss mellan barken och trädet. När Kulturdagar r.f. än en gång ville initiera en utställning beslöts det att en deputation av unga damer från Kulturdagar skulle försöka övertala honom. Birgit Kvarnström beskriver mötet: ”Agneta Granit och jag åkte ut till honom och hittade huset bakom granarna. Det var långt ifrån färdigt då, och det första vi sökte var vilken dörr man månne skulle gå in genom. Rådgivaren blev en katt som kom och hoppade upp på trälådan som tjänstgjorde som trappa. Vi knackade på, och GvS slog upp dörren på vid gavel och sa något elegant i stil med 'Kom in sköna damer, vilka ni än är'. Vilka vi var förklarade vi förstås tappert, minns inte vad han svarade på det annat än att han tyvärr inte har något att ställa ut, det var också något om tavlor som befann sig nere i Europa nånstans. Vi fick också veta att museihallen var ett uruselt utställningsutrymme (fel på ljuset) och att den arkitekt som ritat den borde ha hållit sig till att rita stormarketar (möjligen använde han ordet butiker). Huset var ju som sagt långt ifrån färdigt, jag minns en stor skorsten i mitten och han började ivrigt förklara för oss hur uppvärmningen skulle gå till. Sen avancerade vi till något slags kombinerat kök och ateljé, mycket trivsamt, motsvarade precis en bild man kunde ha från någon film, penslar och bröd på samma bord. Och sen rörde sig den långa magra mannen i ett större utrymme och började plötsligt lyfta fram målningar som stod längs väggarna. ’Men skulle ni vilja ha den här? Eller kanske den här?’ och så fortsatte det en stund med lite text om de fåvitska jungfrurna mellan varven. Jag var stormförtjust både i människan och i målningarna.” 37


Porträtten utgjorde länge Georges von Swetliks levebröd, men han målade också fria porträtt. Ett av sina mest virtuosa verk målade han som tack för en tjänst. Foto: Matias Uusikylä

Han ställde sedan ut på villkor att kritikerna hölls borta – han ville freda sin arbetsprocess. von Swetlik hade av en samlare delgetts den möjligen oriktiga informationen att Birgitta Willner blivit kritisk mot hans konst och Berndt Arell, som då skötte chefskapet på museet, tog på sig den pinsamma uppgiften att visa också henne på porten. I en tidningsintervju förklarade sig von Swetlik: ”Jag tycker om mänskor, obundna mänskor, som förmår uppleva och känna när de ser konst. Utställningar ska anmälas och folk komma och titta samt tycka vad de tycker”. På utställningen visade vi en kollektion studier på jungfrutemat som fått ett lysande bemötande i Frankrike år 1967. Den väckte stort publikintresse också nu – 250 besökare skrev

sitt namn i gästboken den första dagen. Erik Wehkaoja, en svensk journalist som börjat skriva om von Swetlik i värmländska tidningar, tog nu initiativet till en utställning i Karlskoga konsthall av ”Mästaren och hans elev” som han kallade oss. Det var nu lättare att övertala von Swetlik. Utställningen togs väl emot, men dessvärre fick von Swetlik en sjukdomsattack under resan och höll på att stryka med. Jag hade egentligen tänkt vänta med egna utställningar i hemlandet, men hade märkt att mina små, i sig anspråkslösa, färgstudier var betydligt lättare för publiken att ta till sig än von Swetliks mångbottnade måleri. Jag behövde också etablera mig i konstlivet för att bättre kunna föra von Swetliks konst ut i världen. Turen var med mig. År 1984 ombads jag att visa min produktion i Ekenäs museum. Jag fick i och med det också kontakt med Wenzel Hagelstam som inbjöd mig att ställa ut på sitt galleri i Helsingfors samma år. Redaktören 38


Leif Jakobsson gjorde ett TV-inslag om mitt måleri och så körde allt igång. Jag kunde börja leva på min konst.

Ett genombrott Allt löpte nu lättare! Det skrevs artiklar om von Swetlik och tillsammans med min bror Gustav Munsterhjelm kunde vi göra en TV-film år 1987. Ett initiativ att söka konstnärspension för von Swetlik med stöd av en namninsamling gick också igenom. Det var rörande att se hans goda vän, konstnärinnan Mona Leo, gå ut på stan i Ekenäs för att samla prominenta personers namnteckningar. Solveig Lindqvist, gallerist på Hagelstams, och hennes man Pekka Rytkönen kom på idén att vi skulle göra en bok. Samtidigt som boken planerades förmedlade kultursekreteraren Bo-Erik Rosenqvist initiativet från Ekenäs stad att man ville ställa ut von Swetlik med mig som kurator. På hans initiativ hade staden börjat köpa in av von Swetliks konst till sin samling. Utställningen förverkligades i samarbete den dynamiske museichefen Ivar Nordlund. Allt planerades proffsigt – det var nu det gällde. Vi som befann oss i von Swetliks närhet hade redan länge uppmuntrat honom att skriva ned sina minnen och jag hade nu ett utmärkt material att utgå från. Jag satt en hel sommar i en sommarstuga och skrev på boken. Redan länge hade jag haft, som han sade ”carte blanche”, att sköta saker för honom. Det var bättre så, för hans inblandning tenderade att riskera projektens förverkligande. När han sedan ställdes inför ”fait accompli” brukade han vara nöjd, oberoende om det handlade om en såld tavla eller en publicerad artikel. Vi berättade alltså inget om boken, men då och då frågade jag honom om något jag ville veta. Det beslöts att utställningen skulle bli retrospektiv med tonvikt på det realistiska ungdomsmåleriet. Detta för att ge en begriplig bakgrund till hans senare nyskapande, men för många, mera svårbegripliga måleri. Jag intervjuade honom om de tavlor i hans historia som jag inte kände till och tillsammans med Ivar Nordlund hämtade vi verken till utställningen från när och fjärran. När boken trycktes stod jag vid tryckpressarna och kollade bildernas färg på vartendaste ett ark som pressen spottade ut. Endast ett par dagar innan utställningen skulle öppnas i november 1989 var den färdig. Det var en sen kväll med snöyra då Pekka och jag sniglade oss fram längs de isiga vägarna från Helsingfors till Snappertuna. När vi stigit på hos Georges och Margareta, bad vi om glas, tog fram en vinflaska och hällde i. – Vi har något att berätta! sade Pekka och bad Georges sätta sig och gav honom boken som han haft gömd under kappan.

39


von Swetlik sade ingenting, bläddrade i boken och märkte att där var en bild på den målningen och en på den o.s.v. och så ögnade han igenom ett stycke här och där och kunde känna igen sin egen text. Van att hålla i trådarna och dominera konversationen sade han denna gång bara: – För en gångs skull är jag mållös. Vernissagen och bokutgivningen blev en stor succé. von Swetlik fick stå och skriva dedikationer i boken åt gästerna som stod på rad. Men plötsligt såg jag skräcken börja lysa i Ivars Nordlunds ögon – så många mänskor hade det aldrig stått på balkongen förr. Han blev rädd att den skulle rasa, men just innan han skulle utrymma lokalen började publiken självmant tunnas ut. Utställningen bemöttes i pressen med entusiastiska reportage och boken fick berömmande recensioner över hela landet både i sin finska och i sin svenska tappning. Kanske blev jag ändå något besviken över att von Swetlik själv verkade tämligen oberörd av all uppståndelse. Han gick ju bara på som han brukade. Vi, som ordnat det hela, hade varit noggranna med att inte själva ta till överord. Principen att låta materialet tala för sig självt hade tillämpats konsekvent över hela linjen. Men i en fråga hade jag varit väl naiv. Jag hade trott att konsten, bara man skapat de rätta förutsättningarna, genom egen kraft skulle bryta igenom de vallar som omgärdade det officiella konstlivets institutioner. Insikten att det inte nödvändigtvis är konsten som sådan eller ens kärlek till konsten som styr konst- och kulturliv utan helt andra mekanismer saknade jag då. I en osedvanligt hätsk kolumn kommenterar en ledande konstskribent i Svenskfinland von Swetliks genombrott: ”Det finns konstnärer som aktivt deltar i sin samtids konstliv och därför spelar en roll i denna samtid, medan det finns andra som håller sig till sin kammare och kanske i hemlighet drömmer om en framtida storhet. Den storheten vill de flesta ändå gärna få en liten försäkran om medan de ännu är på platsen för att njuta av dess sötma....”. Han avslutade med orden: ”Drar man sig inom sitt skal och knypplar på sina egna spetsar, får man också skylla sig själv, om man inte finns med när facit görs upp”. Också kritikern från 1976 var nedlåtande och menade att konstnären ”aldrig hade möjlighet att hålla jämna steg med den samtida konsten eller kanske t.o.m. gå i bräschen för den, utan han kom i stället ett par steg efter”. Den förre hade själv recenserat von Swetliks stora abstrakta utställning 1959 och kunde inte ha undgått den offentlighet konstnären fått sedan 1975. Att det inte var konstnären själv som ordnat sin utställning och att vi endast visat hans ungdomsmåleri fram till det abstrakta, som ju för övrigt stod klart före sin tid, negligerade skribenterna. I den påföljande debatten påpekade Marit Lundström att det finns ”konstnärer för vilka konstskapandet, målandet, är det viktigaste, 40


även om det för det stora flertalet synes viktigast att komma fram i samtidens rampljus”. Utställningen vi planerat på Hagelstams galleri för våren 1990 låg nu i vågskålen. von Swetlik hade fått vatten på sin kvarn i frågan om det alls var någon mening med att ställa ut. Med gemensamma krafter lyckades Solveig, Pekka, Ivar, Maria och jag ändå övertyga honom om att låta publiken också på hans senare produktion. Även denna utställning blev en succé – och nu såldes hans konst till skapliga priser! Alldeles nya möjligheter att färdigställa huset och garantera arbetet med synteserna hade uppstått. Projektet hade äntligen fått luft under vingarna!

Den sista lektionen Arbetet med von Swetliks konst hade för långa tider varit ett heldagsjobb för mig. Det var dags att börja fundera på mitt eget måleri. I undervisningen hade vi gått igenom färgläran och tekniken, men von Swetlik tyckte det skulle vara tryggast för mig om jag skaffade mig färdigheter i porträttmåleri – för levebrödets skull. – Det kommer alltid att målas porträtt, sade han. Porträttundervisningen hade vi alltför många gånger skjutit på framtiden. Min lärare var 78 år och hade haft olika sjukdomstillbud. Hans fru, Margareta, skulle gå i pension våren 1991, lite tidigare än hon annars gjort för att kunna tillbringa mera tid med sin 20 år äldre make. Jag hade reserverat denna vår för porträttstudierna och dessutom fått min första porträttbeställning. En gipsbyst föreställande Frans Höijer lånades från museet. Min lärare tyckte det kunde ligga för mig med den klassiska tekniken. Vi skulle göra en grisaillesundermålning. Jag gjorde en linjeteckning av bysten. Teckningen överfördes på en grunderad pannå med en kalkeringsteknik han hade lärt mig. Sedan drogs konturerna upp och ett lager ockra äggoljetemperafärg drogs över så linjerna nätt och jämt skimrade igenom. Sedan tog han ställvis fram den ljusa bottnen med en trasa så att dagrarna framträdde i olika styrka och förstärkte några av dem med klickar av ljus färg där det behövdes. Och plötsligt var bilden där med alla dess former och detaljer. Denna eleganta demonstration skulle bli hans sista. Han insjuknade den våren och låg till slut sängbunden. Jag förde beställningsporträttets förstudier till honom och fick råd och hans godkännande. Han dikterade också vissa nyttiga recept för mitt fortsatta arbete och instruerade hur hans stora, nästan färdiga, version av don Quijote ännu skulle behandlas. Den skulle bli hans sista verk och min studie av gipsbysten den sista målning han vidrört. Han dog på sjukhuset i Ekenäs den 14 maj. 41


Vision och verklighet von Swetliks kreativa optimism och hans sammanhållande inflytande på tillvarons olika delar var nu borta. Det blev min tur att ta grepp om det stora huset. Där fanns mycket att göra, såväl i avseende på boende som i fråga om husets övriga funktioner. Ett sådant hus skulle också om det blev färdigt bli besvärligt att hålla igång – det måste planeras med tanke på att bära sig i framtiden. Min vision byggde på idéer von Swetlik framfört på utställningen i Ekenäs då han till allas förskräckelse proklamerade att han tänkte bygga en utställningshall på sin gård. Det existerande huset var stort nog för att bli en kombination av museum och en levande konstnärlig arbetsmiljö och samtidigt ett hem för oss alla i familjen. Ett par månader per år skulle den 160 kvm stora ateljén hållas öppen för publiken. Jag räknade ut att vid sidan av en basutställning med verk ur konstnärens egen samling skulle hans konst, kompletterad av inlånade verk, ha räckt till för nya visningar i omkring tio år. Jag skulle arbeta i huset med mitt måleri och också ha mina egna utställningar där och därmed slippa alla provisioner och omkostnader för utställningarna och inte mera behöva hyra en ateljé i Helsingfors. Också andra konstnärer skulle kunna hålla sina visningar i huset och kurser kunde ordnas. En sådan attraktion saknades i trakten och bygden skulle genom detta kunna profilera sig utåt med en egen konstnär. Tänkte jag. Men hur skulle vi komma till den punkt där detta skulle kunna förverkligas? Problemet var att det inte fanns någon finansiering. Inga nya tavlor producerades. En sista större försäljning gjordes till en samlare, men sedan blev det tyst. De flesta hade köpt sitt och hörde inte mera av sig. Konstlivet låg i träda – landet hade gått in i en ekonomisk depression. Det var omöjligt hålla acceptabla priser på von Swetliks konst. Tvärtom släppte auktionerna billigt ut verk på marknaden. Och tanken att försöka sälja ut samlingen billigt för att finansiera huset kändes absurd – man kan inte äta tårtan och ha den kvar. I Ekenäs förändrades också prioriteringarna så småningom. Trots framgången 1989 skulle von Swetlik inte ingå i stadens framtida kulturella fokuseringar. Det blev tyst kring von Swetlik för många år framöver. Själv var jag barskrapad på grund av boken. Men kanske för att jag varit klok nog att inte höja priserna för mycket under högkonjunkturen gick det trots allt bra för min egen konst. Det måste jag förlita mig på. Jag bodde och arbetade periodvis i huset, skötte och utvecklade det efterhand och planerade projektets framtid. Samlingen katalogiserades och jag lade grunden för ett arkiv. Min svärmor underlättade i sin tur min tillvaro på olika sätt. Men personliga målsättningar och visioner väger lätt mot livets egen plan. En besvärlig sjukdom som läkarna inte lyckats rå på slukade för mycket av 42


mina resurser. Till det kom en inflammation på lungorna som småningom gjorde mig känslig mot de lösningsmedel och hartser jag behövde för mitt arbete. Till slut kunde jag inte måla mera. Dessutom insåg jag så småningom att utställningsplanerna inte hade stöd i den innersta kretsen. Det fick jag självklart lov att respektera. Jag överlämnade nu det ansvar jag en gång tagit åt konstnärens dotter.

Ny kurs Året var 1998 och nu väntade mig kappsäcksliv i den akademiska världen. Gamla biologiska forskningsmaterial hade Porträtt av don Quijote blev konstnärens sista målning. legat och väntat. Jag bröt upp Målningen sammanfattar andan i hela hans måleri likfrån det som varit. Tre år arbe- som hans syn på sig själv. Foto: Matias Uusikylä tade jag mig in i forskningen och skötte samtidigt min hälsa, ett år tvekade jag om framtiden, och under de tre följande åren slutförde jag efterhand de projekt jag blivit indragen i. Efter doktorsdisputationen år 2005 var jag klar med allt och återgick till målandet med nya, för lungorna skonsammare, tekniker. Under tiden hade nytt intresse för von Swetlik börjat spira. En dag kunde jag till min häpnad läsa i tidningen att man planerade göra en utställning i von Swetliks hus. Initiativtagaren var pensionerade ambassadören Ralf Friberg, en gång målarelev för von Swetlik. Han hade i början av 2000-talet blivit ordförande för kulturnämnden i Ekenäs. Han såg potentialen till en ”enastående attraktion”, men efter en besiktning bedömdes huset dock som alltför ofärdigt för en utställning i det skedet. Istället ordnades år 2004 ännu en lyckad utställning i Ekenäs museum. Min, nu före detta, fru hade dessutom börjat odla kontakterna till Ryssland, där varierande kretsar visade intresse för hennes fars konst. År 2006 kom jag själv med i bilden igen, nu som kurator för en utställning i Rysslands Veten43


skaps- och Kulturcentrum i Helsingfors. Här visades konstnärens utveckling i sin helhet med verk från alla perioder. Publiken kom som vanligt och visade stort intresse. Också den antagonistiske kritikern från gångna år dök upp. I ett märkvärdigt domslut över von Swetliks retrospektiva visning både ger han och tar han och säger bl.a.: ”Verken är inte dumma trots att man ser att resultatet är tillkämpat”. Utställningen förde dock det positiva med sig att det nästa år blev en utställning i Moskva. Den ordnades på ett kulturcentrum grundat av Alexander Solsjenitsyn för rysk kultur som skapats i exil. Utställningen väckte mycket uppmärksamhet och televiserades i Moskva för miljoner tittare. Konstnären beskrevs av pressen som en ”stor rysk mästare”. Visst var det positivt att ryssarna ville ta von Swetlik till sig, men han hade dock utfört sitt livsverk här i Svenskfinland. Jag tyckte hans konst hörde hemma här och såg med en viss oro scenariot att den skulle gå på export.

Georges von Swetlik 100 år Tiden hade runnit iväg utan att man märkte det och småningom insåg jag att det snart gått 100 år sedan min lärares födelse! Jag började planera en jubileumsutställning med verk från hem och samlingar i bygden. I Ekenäs fokuserade man nu på Helen Schjerfbeck som år 2012 skulle fylla 150 och det fanns inte riktigt plats för von Swetlik. Initiativet till ett konkret förverkligande kom istället från Tenala. Planeringen började på vårkanten 2011. Arbetsteamet bestod av Kim Holmberg, ordförande för Tenala Byarådsförening r.f., Börje Broberg från samma förening samt Carola Rosenqvist från Tenala Ungdomsförening r.f. och mig. Finansiellt såg det dock dåligt ut. Slutligen lyckades Byarådet skrapa ihop ett mindre startkapital. Genom samarbetspartnernas professionella grepp om projektet roddes Tenalas genom tiderna största konstsatsning och samtidigt en av årets stora konsthändelser i Västnyland iland. Utställningen öppnades av riksdagsmannen och Tenalabon Thomas Blomqvist den 1 juli. Den stora festsalen var full av gäster. En av dem var konstnärens änka, Margareta von Swetlik, som nu kunde avtackas för sin stora insats för konsten. På seminariet den 4 juli vecklades von Swetliks liv och konst för första gången ut av uttolkare och forskare. Teologie professor Jouko Martikainen analyserade ljuset i hans huvudtema från ett filosofiskt perspektiv. Docenten i kulturhistoria Agneta Ahlqvist redogjorde för konstnärens kulturbakgrund och påvisade likheter med Picassos ungdomsmåleri och utveckling i perioder. Festföredraget om konstnärens lärofader, den ryske nationalmålaren Ilja Repin, hölls av Tatjana Borodina, chef för Repinmuseet Penaty i Ryssland. Radio, TV och press visade än en gång ett stort intresse för von Swetlik. Trots begränsande öppettider kom utställningen att räkna över 44


1000 besök under en månads tid. Reaktionerna var entusiastiska, i synnerhet på hans senare period, som om konsten och tiden denna gång gått i fas. Men det kom också en negativ respons. Kritikerns från 1976, 1989 och 2006 röst ekade nu genom en yngre kritiker, som det visade sig, senare på hösten skulle väljas till den förres efterträdare. Hon undrade vid sitt besök på utställningen varför det ”sedan inget blev av von Swetlik”. Jag frågade henne om det inte fanns ett enda verk hon gillade och hon stegade fram till ett realistiskt porträtt Riggert Munsterhjelm: från 1930-talet och sade: ”Det där är bra för Skribenten var kuradet är som ett fotografi!”. Vad kan man säga tor för utställningarna till något sådant? Den stora Don Quijoten på i Tenala och på Åland väggen bredvid betraktade oss lugnt med sin skärskådande blick. Inget kunde denna gång under Georges von störa stämningen. Något av en liten folkrörelse Swetliks 100-årsjubihade uppstått och på hösten hölls det första leum 2012. Är både mötet om att skapa någonting permanent eller konstnär och forskare, kontinuerligt återkommande kring von Swetfil.dr. Har varit G. v. liks konst i Tenala. Jubileumsåret hade börjat med en utställning Swetliks elev och aktivt i Johanneskyrkans krypta i Helsingfors med arbetat med dennes ett urval främst religiösa motiv sammanställt konst sedan slutet av av konstnärens dotter. Året avslutades med en 1970-talet. utställning i Ålands konstmuseum. Tonvikten låg här på konstnärens 40-talsverk från Åland, mest porträtt som i de flesta fall aldrig tidigare visats. Bilder och minnen, en gång separata från varandra, förenades nu till en ny bas för att leva vidare och entusiasmen var än en gång påtaglig. Men i och med detta har vi trätt in i nutiden och att visionera om framtiden lämnar jag denna gång helst över till någon annan. Däremot funderar jag över vad den verklighet jag refererat berättar. Kanske något om hur förunderligt konsten lyckas sätta känslor i svallning och människor i rörelse? Eller hur den, trots allehanda hinder, obändigt går sin egen slingriga väg!?

45


Årskrönika 2012

Scenkonst Den mest omtalade västnyländska artisten under 2012 var nog den 34-åriga Mikko Sipola från Ekenäs som vann tv-kanalen Nelonens tävling Voice of Finland. Han upplevdes av många som en vanlig men charmig kille med en röst som har internationella kvaliteter. Mikko Sipola firades stort efter segern under en folkfest som fyllde torget i Ekenäs i slutet av april. Strax efter segern gav han ut en skiva, Making a sound, med 14 låtar. Det andra stora västnyländska namnet på musikhimlen under år 2012 var Pernilla Karlsson från Sjundeå. Hon vann Tävlingen för ny musik (den finländska uttagningen för Eurovisionen). Den gav henne en plats i Eurovisionsschlagerfinalen i Azerbaijan. Hon sjöng När jag blundar, en låt som var tillägnad hennes mor, men kom inte vidare från semifinalen den 22 maj. Låten var skriven av brodern Jonas Karlsson. Ett femtiotal Sjundeåbor samlades i bollhallen i Sjundeå för att följa med Eurovisionen. De västnyländska Eurovisionsartisterna har hållit sig väl framme de senaste åren eftersom Pernilla Karlsson representerade Finland endast ett år efter att Kyrkslättsbon Axel Ehnström (med artistnamnet Paradise Oscar) vann den finska Eurovisionsuttagningen. En intressant mix av regionala förmågor samarbetade kring föreställningen I hennes skinn som vokalgruppen Nonette framförde. Den är en minimusical som är skriven av Ekenäsförfattaren Monica Fagerholm och regisserad av Sixten Lundberg, också känd som skådespelare för Svenska Teaterns enmanspjäs Grottmannen. Musikalens koncept är att sångnummer varvas med show och sketchartade inslag och den handlar om kvinnan mitt i livet. De nio Nonette-kvinnorna, som själva står just mitt i livet, hade premiär med I hennes skinn i november och ska sedan turnera med pjäsen runt om i Nyland under våren 2013. Då musikstilar möts uppstår många gånger något mycket bra. Detta hände då Nylands brigad firade trippelt genom att bland annat bjuda på en bejublad Queen-konsert den 18 april. Brigaden firade att garnisonen i Raseborg fyllde 100 år, den svenskspråkiga utbildningen firade 60 år och dessutom hade brigaden i sin nuvarande form existerat i 55 år. Flottans och flygvapnets musikkårer med dirigent Tomi Väisänen bjöd på valda Queen-låtar med hårdrockbandet Teräsbetonis solist Jarkko Ahola i spetsen. Raseborg bjöd invånarna på konserten genom att dela ut 150 biljetter. I samband med jubileet ordnades bland annat också en parad och materielutställning på marknadsplanen och så kom en historik om Dragsvik ut, allt som helhet ett uppskattat jubileum som nådde ut till invånarna. Hangö teaterträff stötte det här året på annorlunda utmaningar, eftersom endast stenhögar fanns kvar av Mekano som har varit ett av de ställen teaterträffen 46


Minimusikalen hade premiär i Ekenäs på Kulturhuset Karelia 20.11.2012. Här Vokalensemblen Nonette med Sixten Lundberg och Monika Fagerholm. Foto: Mats Malm

47

Årskrönika 2012

tidigare använt. Bergsmassor på Drottningberg hade sprängts bort i samband med Hjallis Harkimos stora hotellplaner, men tills vidare har inte projektet framskridit längre än att berget är i små bitar (läs mer på sidan 49). Berget var planerat som fond för en teaterföreställning också detta år, men skådespelarna fick tänka om och temat för den tjugoförsta teaterträffen var Konst mot katastrof. Ekenäs sommarkonserter inleddes den andra augusti och arrangerades för trettonde gången. Då bjöds publiken på den unga pianovirtuosen Johannes Piirtos uruppförande av den egna kompositionen Prolog för piano och orkester. Det var den konstnärliga ledaren Jukka-Pekka Saraste som beställt verket som en gåva till raseborgarna, för att han erhöll stadens kulturpris året innan och gav detta som gengåva. Förutom Saraste ansvarar Finländska kammarorkestern för festivalens högklassiga klassiska konserter. På Tryckeriteatern var det i början av maj urpremiär för en helkväll med två operor och artister från både Sverige och Finland. Bakom detta stod Raseborgs operaförening och sångaren Eva Comet som höll sin första folkliga opera på Bio Pallas i Karis år 2008. Den ena operan baserade sig på August Strindbergs text Den starkare och den andra var Claude Debussys Lé Enfant Prodigue. Västra Nylands folkhögskolas årliga teaterproduktion bjöd i år igen på en stark och tankeväckande upplevelse. Mor Courage är ett drama av Berthold Brecht, med en handling som utspelar sig under andra världskrigets fattiga dagar och som har girigheten i centrum. I år hade teaterlinjen valt att ge huvudrollen till en professionell skådespelare, Tove Qvickström. Pjäsen hade premiär i mars. För fyrtio år sedan ordnades det finlandssvenska Spelmansförbundets första spelmansstämma i Tenala. År 2012 och fyrtio år senare ordnades den igen på


Årskrönika 2012

Karisrevyn På riktit! hade premiär i oktober med Tapio Laasonen som regissör och Teddy Granroth som kapellmästare. Den bjöd på hemvävda drömmar om Pumpvikin, roliga och mindre roliga sketcher och fin musik, ansåg tidningen Västra Nylands recensent Marit Lundström. Foto: Christopher Marins.

samma plats och hölls i mitten av juni. En deltagare, Reidar Eklund från Korpo, har varit med på alla stämmor som ordnats, och han uppmärksammades för detta. Den mycket regniga sommaren gjorde sig påmind också under stämman och bland annat flyttades lördagskvällens framträdanden från Museigården inomhus till Bygdegården där också söndagens huvudfest hölls. Ett musikaliskt experiment gjorde fem körer och sånggrupper då de samarbetade i en gemensam konsertsatsning som hette Hanko Choirs sing Beatles–Abba. Det var Hangö damkör, Hangö manskör, South Point Gospel, Visans vänner och Voisters som samarbetade.

Övriga plock ur regionens framträdanden: Dansskolan Hurja Piruetti: kavalkaden Dancing Stars, vol 5 på Tryckeriteatern, regissör Katja Köngäs. Big bandet Sea Side Stompers från Hangö: 30-årsjubileum i Hangö stadshus, dirigent Simo-Pekka Silvonen. Stjärnskottet: sångtävling för unga där The Unknown valdes till årets stjärnskott. Ekenäs manskör & Sanna Nielsen i Ekenäs kyrka. Popkalaset i Ekenäs: ny arrangör Finlands svenska ungdomsförbund, till år 2013 utlovas inget popkalas. 24:e Musik vid havet, i Ingå tema Lust och Längtan, konstnärlig ledare Nonna Knuuttila. Lux Musicae: tema att söka, gå vilse, finna i Sjundeå. Järsö UF: revyn Gregors arv på Bergåsa. Kårkullas arbetscentral: Ronja Rövardotter i regi av Malou Ilmoni. Evitskogrevyn Iso jytky revyyy…n på Övidsborg. 48


Film

49

Årskrönika 2012

Filmen ser ut att engagera allt fler västnylänningar vilket syns i att filmfestivaler har blivit ett återkommande element i de västnyländska kommunerna. De lyckas engagera biografintresserade trots allt bättre möjligheter att se filmer i hemmasoffan. Ekenäs sjunde filmfestival hölls 20–22 januari och var välbesökt. Den bjöd på nordiska spelfilmer och också exempelvis den finlandssvenska Där vi en gång gått i tv-version, baserad på Kjell Westös roman. Också filmer med temat Vinnare eller förlorare visades på Bio Forum, Kulturhuset Karelia och på Ekenäs Naturum. Matts Dumells dokumentär Kustfolket där han målar upp framtidsutsikter för det svenska språket i Finland, visades och diskuterades efteråt. Dokumentären innehåller bland annat en del om stängningen av Ekenäs BB (som lades ned år 2010). Västnyländska inslag var också Gustav Munsterhjelms miljödokument och en film om Ekenäs seminarium. Filmen Pirates of Pölckå, gjord av Selma Turunen och Camilla Karlsson, visades för första gången. Den är en minimalistisk parodi på Pirates of the Caribbean. En festival för inhemsk film ordnades i mars på Bio Pallas i Karis. Ett tema var science fiction och på programmet fanns bland annat en film som lokala amatörkrafter har producerat, filmen Vyöhyke med vyer från Billnäs och Svartå. Också Karisbon, filmproducenten och regissören Marco Röhrs undervattensfilm Deep Breath visades. På bion i Karis höll också de västnyländska spökjägarna en egen show. De hade premiärvisning av sina fem kortfilmer den 6 april. Den västnyländska spökjägargruppen Chasing The Dead jagar spöken på seriös basis och med avancerad teknisk utrustning. Samtidigt filmar de allt de är med om och producerar sedan kortfilmer av materialet. De har bland annat besökt Svartå slott, Raseborgs slottsruiner och Åbo Svenska Teater. Biosalongen var fullsatt. Bio Forum i Ekenäs fyllde 100 år den 8 december. Raseborg delade ut 100 gratisbiljetter, ett sätt för staden att uppmärksamma jubileet. Exakt hundra år tidigare visades heltimmesskådespelet Monte Carlos hemlighet på den då nya Ekenäs Nya Biograf-Teater, stod det att läsa i annonsen i Västra Nyland från 1912. Också i Hangö hölls en filmfestival på Kino Olympia, Regatta och Grönan i oktober. Antalet filmer fördubblades från tidigare års filmfestivaler och betoningen låg på en nordisk profil. Man hade också tagit in en film som inte tidigare haft någon importör till Finland. Hangö blev därmed först med att visa Kon-Tiki som handlar om Thor Heyerdahls färd till Polynesien år 1947.


Årskrönika 2012

Turism Turismen ger idag intäkter på i runda tal 200 miljoner till regionen, enligt regionens nya turistkoordinator. Han heter Jukka Punamäki och har kontor i Novagos utrymmen i centrum av Lojo. Sedan början av oktober jobbar han för turismen i regionen och är anställd av utvecklingsbolaget Novago. Han får stöd för sitt påstående bland annat av en rapport sammanställd av regioncentraprogrammet Ako där det sägs att turismen hämtar över 190 miljoner euro till Västnyland. I samma rapport framkommer också att turismen har en något högre inverkan på sysselsättningen i Västnyland än i Finland i överlag. Exempelvis Hangö kan räkna för sin del med en turismomsättning på över 30 miljoner om året. I Hangö har turismen fått ett rejält uppsving och många hittar till orten också andra tider än under sommaren. Det ligger en längre tids välfungerande arbete bakom framgången. Turismsektorn har lyckats föra budskapet vidare om hur viktig turismen är och i dagens läge styr dess behov många sektorer i staden, inte minst den tekniska sektorn och planläggningen. Ett exempel är Östra hamnen och dess planer. Bland annat har en del av den första vågbrytaren i Östra hamnen blivit färdig och det ska rymmas 1 000 båtar i den utvidgade hamnen så småningom. Östra hamnen är sommartid Hangös bultande hjärta. Satsningar har också gjorts på att få fler hotellrum till staden. Det nyrenoverade hotell Regatta i Hangö tog emot sina första gäster i maj. Det har 49 hotellrum och drivs av Heikki och Taina Hurskainen. Huset är ritat av Lars Sonck i slutet av 1880-talet. Men det stora hotellprojektet i Hangö där affärsmannen Hjallis Harkimo hållit i trådarna tog redan under fjolåret en ny vändning då Harkimo drog sig ur efter att ha byggt privatbostäder på Grandtomten. Företaget Quattrogroup, som står bakom, tänkte sedan om och de ursprungliga planerna på ett hotell med cirka 100 rum förGatubilden i Hangö har präglats av byggkaos. Till vänvandlades till lägenhetshotell ster syns de bostäder som Hjallis Harkimo färdigställde i form av sju mindre hus i en på Grandtomten. Foto: Annette Ström 50


51

Årskrönika 2012

ring. En simbassäng, bubbelpool och utrymmen för företagare i skönhetsoch wellnessbranchen är inplanerade i ett av husen. Lägenhetshotellet fick bygglov i augusti och marknadsfördes under hösten. Men när byggstarten sker är inte klart på grund av bland annat besvär. Till Quattrogroups projekt hör också Drottningberg men inte heller där har sprängda bergsmassor omvandlats till de planerade bostäderna. Stadens arbeten med infrastrukturen är försenade och det har rått oklarheter kring bygglovet. Hotellprojektet och Drottningberg är kopplade till varandra genom ett avtal med staden som säger att hotellprojektet först ska påbörjas innan bygget av bostäderna på Drottningberg får inledas. Om den så kallade nya brukspatro- Olli Muurainen. Foto: Billnäs bruk nen i Billnäs, Olli Muurainen, genomför sina planer för Billnäs bruk så betyder det också ett rejält uppsving för turismen i regionen. Han har beräknat att renoveringen av bruket ska vara färdig 12 år från det att han köpte det år 2009. Olli Muurainen är en man som syntes i spalterna i många olika sammanhang under året. Han ska bygga upp kärnan av bruket till ett högklassigt konferenscenter, men han har förutom på byråkratiska hinder också stött på en del motstånd främst från invånare som tycker att bruket förändras för mycket. Hans företag Management Events har ansökt om 34 000 kvadratmeter byggrätt till bruket men det har varit trögt att få igenom detaljplanen för bruket. Tillsvidare har Muurainen investerat 4 miljoner euro men han ska lägga ner ytterligare tiotals miljoner. Men ett fyravåningshotell och 200 hotellrum har inte fallit alla i smaken. Han förväntas dock skapa 150–200 arbetstillfällen. Mest synlig under året var ändå Muurainen på grund av att han har köpt de hundratalet bruksbostäder som finns i Billnäs och Fiskars av Raseborgs stad för 4,1 miljoner euro. Hyresgästerna i bostäderna protesterade mot försäljningen eftersom de var rädda för att förlora sina hem och för att bruken skulle förlora sin karaktär om bostäderna inte mer skulle vara hyresbostäder. De såg att den andra köparkandidaten Hakany, som bestod av tre lokala företagare (Henrik Nyberg, Hans Knopman och Kaj Björklöf ), var ett bättre alternativ. Deras förslag var att


Årskrönika 2012

Olli Muurainen skulle få köpa de bostäder som finns i kärnan av Billnäs bruk, medan de lämpligaste bostäderna i Fiskars skulle ha förblivit hyresbostäder och resten skulle säljas till de hyresgäster som ville köpa dem. Trettio invånare och företagare hade gjort upp förköpsavtal på Fiskarsbostäderna. Staden hade emellertid hårda villkor för bostäderna, som Muurainen nu ska följa. Bland annat ska minst 50 procent av de 105 bostäderna vara hyresbostäder ännu efter tio år. Men vad som sist och slutligen står i det föravtal som skrevs under förtäljer ändå inte historien. Det var en lång och seg kamp innan avtalet var undertecknat den 15 oktober som handlade bland annat om oklara ansvarsfrågor. Muurainen upplever att det har varit mycket kämpigt att etablera sig i Raseborg. Han ville också köpa två markområden som han anser vara viktiga för hotellhelheten. Det är frågan om drygt 1,6 hektar i de centrala delarna av Billnäs och marken har ägts av Ferraria med kopplingar till Fiskarsbolagen. Det fanns ett föravtal som gällde områdena, men det förföll eftersom det var skrivet så att om till exempel inte bygglov eller undantagslov beviljats före den 1.6.2012 så gällde inte avtalen mer. Köpesumman skulle ha varit sammanlagt 440 000 euro. Parterna var inte heller eniga om huruvida avtalen hade förfallit i oktober eller inte, men Ferrarias vd Patrik von Essen ansåg att de hade gjort det. Parterna förhandlade ändå vidare, meddelade båda sidor. Det har ordnats mässor för allmänheten under sommaren på brukspatronens område, men i slutet av december kom budet att det är slut på dem. Muurainen ville med detta lägga press på den långsamma planläggningen och vill ha planerna klara innan han igen öppnar upp området för allmänheten. – En av orsakerna till att jag avstår från mässverksamheten är att mycket energi har gått åt till alla oklarheter kring planläggningen av bruksområdet, kommenterade Muurainen den 20 december. Muurainen lät i början av året göra en undersökning om hur nöjda invånarna är eftersom hans projekt har kritiserats och den visade att 81 procent av de tillfrågade 250 personerna ansåg att utvecklingsprojektet i Billnäs som helhet var en positiv sak. Lite kuriosa om Muurainen är att han under året köpte Tammistos arboretum i Karislojo. Det är fyra hektar stort och där växer 250 olika trädslag. Muurainen, som också äger en designskog i Raseborg sade sig vilja bevara ett kulturarv i och med köpet. Övrig kuriosa är att Olli Muurainen hade en stor roll i presidentkandidat Pekka Haavistos kampanj då han stödde kampanjen med avsevärda summor. Trots att turismsamarbetet kan löpa trögt i den här landsändan sågs under året några större samarbetsprojekt. En gemensam satsning gjordes i och med försöken att dra igång det nya bolaget Lumo, Länsi- Uudenmaan matkailu. Billnäs bruk (med Olli Muurainen som central gestalt), Kisakallio idrottsinsti52


53

Årskrönika 2012

tut, spahotellet Päiväkumpu och Sjundeå Wellness center startade tillsammans med utvecklingsbolaget Novago upp Lumo som ska marknadsföra regionen via ett kontor i huvudstadsregionen. Tanken var att också kommunerna och småföretagarna skulle komma med, men de små företagen hade dock en avvaktande inställning vilket ledde till att också kommunerna var försiktiga med sitt deltagande. Bland annat i Hangö utreddes intresset och det var litet. Tillsvidare ligger det hela på is. Västnyländskt turismsamarbete syntes också under den årliga resemässan i Helsingfors. Kommunerna och företagarna mellan Raseborg och Kyrkslätt hade en gemensam monter för andra året i rad. Hangö valde dock att föra sin egen kampanj. Hangö och Raseborg har tidigare samarbetat för att marknadsföra städerna genom kampanjen ”Love, peace and harmony” och nu gjorde städerna en ny satsning, ett jippo mitt i Helsingfors där en stor reklam projicerades på en vägg samtidigt som städerna delade ut reklam. Maten har lyfts upp i regionen allt tydligare. Den har marknadsförts inte minst genom Slow Food-rörelsen som fått ett allt starkare fotfäste på flera håll. Men det finns också andra gastronomiska marknadsföringsprojekt. Den nya Raseburgaren är utvecklad av föreningen Gastro Nostra och är ett samarbete mellan föreningen, staden och intresseorganisationen Pro Kala. Raseburgaren är en fiskburgare med en fluffig stekt gösfärsbiff som säljs på restauranger runt om i Raseborg. Bland annat bjöds alla 3 000 skolbarn i Raseborg på den nya Raseburgaren den 16 maj. Gastro Nostra ville på det här sättet slå ett slag för att göra Raseborg mer känt för sitt fiskbord. Strax efter att skolorna hade fått smaka på Raseburgaren firades också Fiskens dag i Ekenäs där allmänheten fick smaka på burgaren, bland annat på Ekenäs torg. Alla 300 burgare gick åt och tävlingen i strömmingsrensning blev en klottig historia. Vinnarna Mårten Johansson och Anna-Maria Niskanen fick tiden 33,4 sekunder per filé. Stadsdirektör Johansson tog också hem priset för bästa strömmingsmarinad tillsammans med Ia Voulliemme. – Raseborg ska bli en fiskstad, sade Gastro Nostras ordförande Nils-Gustav Höglund som också är projektchef för Finlands kocklandslag, vars hemort är Raseborg. En matsatsning i Tenala är den gamla traditionen att laga ost. I samarbete med ostmästaren Lauri Helle har företagaren Per-Olof Friman början med ostförädling i sin jordkällare. Tenalaosten är en masdaamost men den har lagrats och smaksatts på ett speciellt men hemligt sätt. Artikeln på följande sida är en betraktelse över regionens turism och Lena Seléns artikel om Igor-museet är ett bra exempel på ett turistmål i regionen som fått leva och växa till sig – och som dessutom firar sitt 15-årsjubileum.


Foto: Roosa Salminen Översatt från engelska av Sophie Kawecki.

Christine Linder

Turismen i Västnyland Västnyland betecknar regionen väster om Helsingfors ända till Hangö, men någon exakt avgränsning går inte att hitta. Oaktat detta är Västnyland ett finländskt område av guld och gröna skogar – inte bara för invånarna utan också ur turisternas synvinkel. Detta synsätt får stöd av flera olika faktorer, så som de goda levnadsförhållandena tack vare det relativt milda klimatet, produktionsfördelarna som en relativt koncentrerad befolkning ger, det effektiva jord- och skogsbruket, en välutvecklad infrastruktur och närheten till storstaden Helsingfors. Trots den välutvecklade infrastrukturen imponerar regionen ändå med ren och genuin natur som inbjuder till ett brett urval av livstils- och turismalternativ. När man tänker på Västnylands turismpotential är det inte enbart naturen i form av en av världens vackraste och mest orörda skärgårdar och de orörda skog- och sjöområdena som gör det till ett utomordentligt resmål utan också dess talrika historiska sevärdheter från olika tidsperioder av Finlands förflutna. Olika kulturer smälter 54


här samman; en stark, levande finlandssvensk minoritet men också det ryska inflytandet på Christine Linder: Finlands utveckling är välrepresenterat i VästVD för Svartå Gård nylands kulturbild. Västnylands befolkning Oy Ab sedan 2010. förtjänar att vara det stolta folk som de är med Har examina från en så rik individualitet och det är önskvärt att London, Brighton och de fortsättningsvis lyckas leva med två olika språk och kulturer i harmoni för att kunna Bad Honnef samt har spela på de positiva och kreativa aspekterna av jobbat i olika femstjärett multikulturellt samhälle. niga hotell i München Detta och mer därtill gör det uppenbart varoch vid Hotell Kämp i för turismen i Västnyland och Finland i övrigt Helsingfors. Har även är värdefull. Vid sidan om mångsidiga industrier borde man se turismen som en nödvänjobbat för ett mjukvarudig stöttepelare för den ekonomiska stabiliteföretag i München som ten i Västnyland. I än högre grad så med tanke specialiserat sig på hopå att några av de stora arbetsgivarna som t.ex. tellreserveringssystem och FN Steel i Hangö och Fiskars måste avskeda kundanalysprogram. många arbetstagare under åren pga. dålig ekonomi. För en så mångsidig region som Västnyland kunde turismen vara en stor möjlighet. Trots de olika fördelar som jag tagit upp om Västnyland har regionen en lång väg kvar innan dess potential utvecklas till fullo och vi kan få en stabil och hållbar turism som ekonomisk stöttepelare. En utmaning som måste tacklas på vägen mot att omvandla regionen till ett fascinerande turistmål är själva definitionen av Västnyland, inte bara som landskap utan som en enhetligt fungerande helhet. En turist bryr sig inte om kommungränserna utan behöver få ta del av ett brett urval av erbjudanden som endast kan utvecklas under en förenad identitet. Kommunerna i Västnyland är för små för att kunna tillgodose resenärer med ett mångsidigt utbud av turistaktiviteter. För att attrahera inhemska och internationella turister behövs effektivare metoder för att skapa, marknadsföra och sälja produkter. Västnylands turistattraktioner borde svämma över av människor på dagsutflykt från Helsingfors under soliga vår- och höstlördagar, men alltför mycket marknadsföring fokuserar fortfarande på sommaren och semestertiderna eftersom det är den enda tid då man kan försäkra sig om ett stabilt kundflöde. Marknadsföringsbudgeterna som de enskilda företagen och kommunerna har är små och det är dyrt att marknadsföra evenemang. Hur långt skulle Västnyland nå med en sammanslagen marknadsföringsinsats från väster om Helsingfors till Hangö? 55


Filip och Christine med hunden Disza framför huvudentren. Foto: Roosa Salminen

Den höga prisnivån i Finland jämfört med andra europeiska länder är en tung börda för både den inhemska och den utländska turismen i hela Finland och således även i Västnyland. Denna utmaning måste tacklas av alla branscher i Finland på samma villkor och kan överbryggas om man erbjuder unika upplevelser, kreativa tekniska lösningar och utomordentlig service. Vad servicen beträffar så måste man hantera en balans mellan effektivitet och skräddarsydda tjänster. Trots att Finland är landet med de teknologiska lösningarna bör de som tillhandahåller service inte glömma att servicesektorn lever och dör med de ogripbara upplevelserna. Varuautomater eller automatiska telefonsvarare finns överallt i världen och kommer inte att ge upphov till ett personligt förhållande eller en exceptionell upplevelse som gör att turisten återvänder. Naturligtvis kan och måste övertygande serviceprocesser stödjas av funktionerande teknologi eftersom personalkostnaderna är så höga i Finland. Teknologi kan avhjälpa problemet med att begränsa de ansenliga arbetskraftskostnaderna och kan förbättra servicens exakthet. En erfaren turist vill inte få felaktig information eller oprecisa instruktioner när han reser i Västnyland. Att sevärdheterna dessutom är utspridda och isolerade från varandra i Västnyland gör det utmanande för alla inblandade att finna optimala helhetslösningar. Här kan avancerad teknologi säkert stöda den perfekta upplevelsen. 56


Utöver detta borde också ett hälsosamt entreprenörskap fostras i Västnyland för att skapa fler intressanta och varierande fritids- och turistprodukter. Detta skulle ha en positiv effekt genom att ge fler arbetstillfällen i regionen och ett bredare utbud för både invånare och turister. Finlands stränga regelverk och höga sociala kostnader gör det ibland ganska svårt att sätta upp eget företag. I detta sammanhang skulle ett starkare stöd från kommunen vara en hjälpande hand för att möjliggöra framgångsrika företagsstarter. Nya entreprenör borde fokusera på regionens lokala och genuina aspekter. På detta sätt skulle nya och kreativa serviceformer skapas som skulle göra Västnyland till ett unikt turistparadis. Exakt detta djärva steg togs då den framgångsrika affärsmannen Magnus Linder skapade ett av de viktigaste turistparadisen och en av de centralaste servicetillhandahållarna i Västnyland: Svartå Slott. Han var född i Svartå och slottet byggdes av hans förfäder samt har varit i deras ägo i mer än 200 år. Med dessa starka emotionella band till slottet var hans intresse av att köpa tillbaka det stort. Hans huvudsakliga mål var att skapa en turistattraktion och med detta arbetsplatser samt att återuppliva det omkringliggande samhället. Hans dröm var att skapa ett hållbart och självständigt fungerande företag samt att sätta Svartå tillbaka på kartan i Västnyland genom att tillgängliggöra slottets och omgivningens nationellt viktiga historia. Tjugofem år senare har Svartå slott en ständigt växande turistström på ca 60 000 besökare om året och rankas bland de tio främsta tursitmålen i Västnyland. Som nuvarande verkställande direktör på Svartå Slott ser jag det som vår huvudsakliga uppgift att erbjuda våra kunder så många olika produkter som möjligt, utan att tappa fokus på kärnverksamheten som utgörs av restaurangen, hotellet, konferensutrymmena, museet, parken och fastigheterna. Trots att det saknas ett brett utbud av andra aktiviteter i närområdet, lägger ledningen ner stor möda på att årligen skapa en stor händelsekalender med konserter, utställningar och festivaler i parken och de omkringliggande byggnaderna för att utvidga utbudet för turister och lokala invånare. För att Svartå Slott ska kunna stå värd för fler sommarevenemang har en teater som smälter in i parkens klassiska atmosfär byggts vid åstranden. Här finns en enorm outnyttjad potential för andra företag i och med att ingen tillgodoser efterfrågan emedan det finns alltför få evenemangsproducenter med fungerande koncept i Västnyland. Detta skulle vara en möjlighet för andra aktörer på marknaden eftersom vi inte ser oss som en evenemangsproducent utan som en värd för andras evenemang. Svartå Slotts huvudattraktion är givetvis själva slottet med dess långa historia och nationella betydelse. Fastän byggnaden är privatägd vill Magnus Linder ge allmänheten tillträde för att ge besökare en chans att lära sig om Svartås intressanta historia och de händelser i Svartå som är kopplade till Finlands, 57


Svartås och Västnylands historiska utveckling. Naturligtvis presenteras Finlands industriella utveckling och Svartås historia som Finlands första gjuteri under de guidade turer som hålls en gång i timmen i huvudbyggnaden. Den av Svartå Slotts produkter som är ekonomiskt viktigast är restaurangen Svartå Slottskrog. Enligt en kundenkät 2012 serverar Slottskrogen den bästa maten i Västnyland. Delikatess från Slottskrogen, där många maträtter Svartå Slottskrog valdes till smaksaätts med gårdens specialitet tryffel. Foto: Roosa nummer ett i Västnyland och Salminen bland över 60 finländska restauranger kom Slottskrogen tvåa. Huvudköksmästaren Niko Tuominen fokuserar sina kreationer på lokalt producerade ingredienser och tack vare hans filosofi får de lokala producenterna i närområdet att stadigt stöd. De 40 hotellrummen i Svartå Slott är alla inhysta i historiska byggnader runt om på hela området. Byggnaderna är gamla arbetarbostäder delvis ända från 1700-talet och användes tidigare av de anställda på järnbruket. Varje rum har sin egen personliga charm med moderna bekvämligheter och modern utrustning. Hotellet fungerar närmast som ett stöd för restaurangen och konferensaktiviteterna i produktutbudet. I de tre historiska konferensrummen kan Svartå Slott stå värd för grupper upp till 60 personer som håller konferens eller utbildningar. De välutrustade rummens atmosfär skapas av deras unikhet och historiska karaktär. Därför är användningen bred och banketter och bröllop kan också ordnas där. Naturligtvis tillhandahåller Svartå Slotts hotell också bastuutrymmen för kunderna. Bastun finns i det historiska orangeriet som ursprungligen byggdes i syfte att odla kaffe och ananas för ägarnas eget hushåll. Alla dessa olika byggnader är inbäddade i en 22 hektar stor historisk park genom vilken det flyter en å. Parken skapades ursprungligen i barockstil år 1787 men förändrades senare till en engelsk park. Här finns många sällsynta träd och växter så som korkträd, och de vindlande stigarna inbjuder till promenader längs statyleden. Några dekorativa konstruktioner så som t.ex. det lilla tornet och lusthuset kan hittas längs en av parkens rundor. Svartå slottspark är den största privatägda historiska parken i Finland och en turistattraktion i sig själv. 58


Precis utanför Svartå slottspark ligger den historiska Bruksgatan med fem olika charmiga gamla hus som hyrs ut som lägenheter och affärlokaler. Svartå Gård Oy Ab:s ledning anser det viktigt att bevara den gamla bruksmiljön samtidigt som området blir upplivat av familjeliv. För att hålla liv i gångna tider erbjuds guidade turer i omgivningen och längs Bruksgatan. Dess lokomotivhall och kraftverkskonstruktion visar upp Finlands industrialisering. Magnus Linders dröm har redan till stora delar blivit sann genom att området kring parken snabbt utvecklats till det mest åtråvärda bostadsområdet för familjebostäder i området. Hela byn kring Svartå och Svartå bruk har blommat upp under de senaste årtiondena och de stolta Svartåborna har en stark lokalpatriotisk känsla och bysammanhållning. Svartå Slotts breda produktutbud gör det till ett stabilt och funktionellt företag, men alla är införstådda med att också stabila företag som Svartå Slott behöver stöd från andra serviceproducenter, kommuner och invånare i Västnyland. Bra samarbete mellan andra företag på turismmarknaden i regionen är ett måste och ett sätt att attrahera fler besökare till hela regionen. En gäst eller turist konsumerar sällan enbart ett företags service på resan om alla aktörer på marknaden och alla invånare tillsammas tillhandahåller en välkomnande infrastruktur. Detta gör att besökarna stannar längre i vår region istället för att åka

Restaurang Linnankrouvi. Foto: Svartå Slott

59


vidare. Därför borde alla aktörer på turismmarknaden dra åt samma håll och marknadsföra varandras tjänster. På det sättet kommer vi att kunna hålla kvar kunderna i vår region. Om alla drar åt samma håll kan mer kraft läggas på att nå längre i konkurrensen med andra regioner och länder. Som ett exempel, om vi i Svartå inser att vi inte kan erbjuda en kund den efterfrågade produkten eller tjänsten, börjar vi undersöka andra företags möjligheter och rekommenderar platser i Västnyland som kan tillfredsställa kundens behov. Naturligtvis innebär detta lite mer ansträngning från vår sida och inga omedelbara intäkter, men jag är övertygad om att vi på det här sättet kunde nå en lönsammare turistnivå över lag än vad vi gör för tillfället. Kommunernas hjälp är förstås livsviktig för en hållbar utveckling även inom turismen. Till exempel är kollektivtrafiken en utmaning för många landsortssevärdheter. Skulle det inte vara en ganska tilltalande tur för Helsingforsarna om de kunde ta en ”kulturbuss” för att se Finlands äldsta bruk så som Svartå och Fiskars en lördag i juli? Lunch och lite shopping är säkert också välkommet! Om Finland är det sista välgömda turistmålet i Europa så är Västnyland Finlands motsvarighet! Låt oss utnyttja denna fördel och skapa hälsosam turism för hela regionen! Foton: Svartå slott

60


Lena Selén

Här har gräsrötterna ordet Berättelserna fyller Igor-museet i Degerby När Tatjana Stulova började skolan som sjuåring i Leningrad hösten 1961 skulle hon precis som alla sina klasskamrater berätta var hon var född. – På Porkkala-Udd, sa hon. – Du ljuger flicka, sa lärarinnan strängt. En sådan plats finns inte i Leningrad. Båda hade rätt. Tajtana var född 1954 i den sovjetiska marinbasen som kal�lades Porkkala-Udd, men som inte längre existerade på 1960-talet. När Irisa Borzova gick i skolan på 1960-talet i Riga vågade hon aldrig ens andas om att hon faktiskt tillbringat sina första år i Finland, i marinbasen PorkkalaUdd. Att ha bott utanför Sovjetunionens gränser innebar automatiskt att man Lena Selén: var skyldig till landsförräderi, säger hon. Skriver i egenskap av utställFörst på 2000-talet kom Tatjana och ningsansvarig på Degerby byaIrisa på återbesök till Porkala och kunråds Igor-museum. de förvissa sig om att deras barndomsJobbat ca 45 år som journaland finns i verkligheten, inte bara på list, korrespondentexamen från bleknade fotografier, i hemlighet sparade. Svenska handelshögskolan, har verkat som guide i Helsingfors Slut på tassandet och Borgå, numera Porkalaguide. Skrivit ett antal böcker Tatjana och Irisa växte upp med det med historisk anknytning, sebegränsade historiska perspektiv Sovjet bestod sina medborgare. Efterkrigsnast femspråkiga Porkkala-Udd generationen i vårt land växte upp i en tillsammans med maken Berndt atmosfär av förstulet tassande kring Gottberg. En bok om karelarna politiskt obekväma fakta. Det är inte i våra svenskbygder under arså konstigt att aha-upplevelserna avlöbete. ser varandra på Igor-museet i Degerby nu när tassandet och snedperspektiven 61


Tatjana Stulova fick veta mycket om sitt barndomsland i Porkala när hon besökte Igor-museet tillsammans med döttrarna Natalia, t.v., och Elena.Tatjanas pass visar att hon var född i Porkkala-Udd. Tatjana Stulovas pappa Ivan Ivanovitsh Zhabarin var ingenjör till utbildningen och var i Porkala sysselsatt med att bygga upp de militära anläggningarna. Foton: Degerby Igor

62


småningom avlösts av berättelserna – de självupplevda och unika, men ändå förunderligt nära varandra.

Dags att glömma? När byarådet i Degerby i juni 1997 öppnade den första versionen av Igor-museet – i Hankkijas gamla giftlager invid stamväg 51 – var det känslorna vid återkomsten till en ödelagd hembygd vintern 1956 som fortfarande dominerade. Långt ifrån alla tilltalades av tanken på att återuppliva de smärtsamma minnena. Hade man inte ursinnigt bränt och förstört det mesta som påminde om slitaget och förstörelsen. Var det inte dags att glömma? Drygt 40 år efter återkomsten kunde man ändå med all rätt också känna stolthet över ett väl utfört arbete. Degerby och hela Porkala-området hade brukats och byggts upp med en svindlande fart och resultatet var ju gott. Blotta tanken på hur det hade gått om Sovjet hållit fast vid de stipulerade 50 arrendeåren till hösten 1994 var en annan källa till glädje, i synnerhet med tanke på att så länge varade inte ens rådsrepublikens sammanhållning.

Talkoandan bar Nu kom talkoandan efter återuppbyggnaden väl till pass. Hade man i äkta nybyggaranda byggt upp Degerby på nytt måste det finnas något kvar att berätta om. Till exempel hållhakarna, de järnkrampor som höll samman de stockbroar ryssarna byggt över åkrarna för lastbilstransporterna. Stockarna ruttnade men hållhakarna fanns kvar. En enda rostig hållhake i ett traktordäck innebar minst en halv dags arbete – på ett område där till att börja med varken el- eller telefonnät fanns tillgängligt överallt och där det var långt till närmaste verkstad. Många förlorade arbetstimmar för en enda hållhake och sedan ut på åkern igen – till nästa hållhake... Undra på att ingen vid en första förfrågan kunde påminna sig ha kvar en endaste hållhake. Men visst fanns en hel del kvar. Museets samling av hållhakar i dag är omfattande och direkt kopplad till en berättelse som vittnar om hårt målmedvetet arbete – som trots allt gav tid också för renoveringen av den illa medfarna föreningsgården Furuborg. Och också för många glada festligheter med återuppDegerbyborna arbetade målmedvetet med återuppbyggnaden, men gav sig också tid för fester. Här är det fest på renoverade föreningsgården Furuborg. VN-foto: Bror Brandt

63


Bror Brandts bild i tidningen V채stra Nyland fr책n vaccineringen av 책terv채ndande Porkalabor irriterade storligen Kansan Uutiset.

64


ståndna Lantmannagillet, Marthaföreningen och Ungdomsföreningen i härligt samarbete.

En flod av bilder Till att börja med sade sig ingen egentligen ha några bilder, vare sig från tiden före, under eller efter Parentesen som folkhumorn döpt den förkortade arrendetiden till. Sedan började de flyta in, i sprängfyllda kuvert, i album, i försändelser med bara en eller ett par bilder. Tidningen Västra Nylands fotoarkiv var en guldgruva, i synnerhet när det gällde de första åren efter Parentesen då tidningens suveräna fotograf Bror Brandt dokumenterade allt från ryssbyggen till vaccinering av Porkalabor inför återfärden. Det sistnämnda temat väckte ont blod i tidningen Kansan Uutiset som tyckte att det här var rena kränkningen mot arrendatorerna som (enligt Isvestija) lämnat Porkala i ett strålande skick.

Politiskt känsligt Kansan Uutisets reaktion visade hur politiskt känsligt det var att på minsta vis klaga över vandaliseringen av Porkala. Det förklarar också tystnaden som på riktigt började brytas först på 1990-talet. Och när vallen väl var bruten kom störtfloden. Plötsligt ville många bidra med sina berättelser, granatsvansar, plåtmuggar med inristade bokstäver, vodkaflaskor, plåttallrikar, aluminiumskedar.

Missförstånd och skrönor Det var inte lätt att orientera sig på Porkala-området när gränsen öppnades 1956. Infödda skärgårdsbor vittnade att de behövde kompass för att hitta platsen för sina försvunna hem. Lika svårt var det att dra säkra slutsatser med hjälp av efterlämnade porslinsskärvor och märkligt formade betongbitar. Det gav gärna upphov till tolkningar och skrönor som inte hade så mycket med verkligheten att göra. Missförstånden blev många, som i Degerby där de första journalisterna på plats rapporterade att kyrkan använts som stall. Exempelvis på Mårbacka gård kunde man ha upplyst om att tamburen oftast användes som dass, med lockförsedda bänkar. Därav den egenartade lukten.

65


Kyrkan var allaktivitetshus – O, här har vi dansat mycket, sa Irisas mamma Vija Borzova när hon steg in i Degerby kyrka på 2000-talet. Hennes make Vladimir, som verkat som officer i Porkala, slätade över repliken med att gratulera Degerbyborna till att ha fått sin kyrka i så fint skick. Och så berättade han om sina sånguppträdanden i kyrkan och om det faktum att granngården Ollas varit officersmäss – ingalunda stab som man länge trott.

Världshistorien tränger sig på För varje besökare, det må sedan vara en Degerbybo eller ukrainska Tamara, lettiska Janos, ryska Ludmila, karelska Yrjö – läggs ytterligare en bit i det kompli-

Vladimir Borzov (nedan) med dottern Irisa, troligen fotograferad i Getberg där familjen bodde de sista åren i Porkala. Bilden (ovan) av Vassilij Kotsherezhko, som miste livet under sin tjänstgöring i Porkala, fick museet i gåva som tack för att hans grav kunde återfinnas i Kolsarby hösten 2011. Familjen hade aldrig fått besked om vare sig dödsorsaken eller gravplatsen. Foton: Degerby Igor

66


cerade pussel som världshistorien utgör och där de enskilda människornas upplevelser oftast kommit i skymundan för politikernas och de militära strategernas. Tamaras nyanserade syn på ett Sovjet där det bara fanns en sandalmodell för barnen och bara tre parfymdofter är intressant att ta del av. (Doft nummer 3, Carmen kallad, upptäcker hon till sin glädje i museet). Ludmilas pusselbit består av berättelsen om brodern Oleg som dog i Porkala 1953 i sviterna av den sjukdom han ådrog när hela familjen flydde från belägringen av Leningrad och tvingades gömma sig i ett kärr i många dygn. Janos skildrar svälten och klasskillnaderna som menige man upplevde. Yrjö som fick lämna Karelen fyra gånger och slutligen fann sin Degerbyflicka i Fagervik är också en del av den världshistoria vi gjort vårt bästa att förtränga i Finland.

Spännande upptäckter Det är idel spännande upptäckter museet får ta del av, i synnerhet sedan verksamheten år 2002 flyttade över till före detta Degerby kommuns kommunalgård. Från hela Finland och Norden kommer besökarna och det internationella inslaget bara tilltar, med Ryssland och Baltikum i täten men också med amerikaner, australier, mellaneuropeer. Att inte tala om alla dessa japaner som hänförda jämför Porkala med sin hopplösa kamp om Kurilerna. Händelserna i Baltikum efter 1944 och partisanernas hårda kamp där hör till den bit av världshistorien som hade en

Artikelförfattaren tillsammans med sin mor Gudrun Broström i Degerby den sista lyckliga sommaren 1944. Elva och ett halvt år senare var både huset och bordsskivan försvunna – men stenen som höll upp skivan var kvar och är fortfarande i full användning. Foto: Lena Selén

67


Hedersgäster vid Igor-museets 15-årsjubileum i juni 2012 var presidentparet Mauno och Tellervo Koivisto som här hälsades välkomna av museets guide och arkivarie Sonja Bäckman och Igorsektionens ordförande Karl-Göran Karlsson. Foto: Degerby Igor

Museet Degerby Igor Upprätthållare: Föreningen Degerby byaråd. Läs mer om museet på hemsidan www.degerby.fi Största bidragsgivare genom åren har varit Svenska kulturfonden, Svenska folkskolans vänner, Ingå sparbanksstiftelse, Museiverket samt 3 st. Leader-projekt.

68

viss inverkan på Porkala – och som Igor-museet berättade om långt före Sofi Oksanen. Via e-post och telefon flyter nya berättelser oupphörligt in. Det finns ingen chans för Igormuseet att stagnera. Nästa stora uppgift blir att ta över fastigheten som fortfarande är i Ingå kommuns ägo. Till våren utkommer en liten skrift med ett urval av museets texter under de första femton åren.


Näringslivet

FN-Steel i Koverhar meddelade plötsligt om konkurs och flera hundra västnylänningar blev utan jobb på en gång. Foto: Annette Ström

69

Årskrönika 2012

År 2012 präglades av ekonomiskt dåliga tider, inte bara nationellt utan speciellt också sett ur ett europeiskt perspektiv. Det här påverkade Västnyland och en av årets största händelser, som präglade regionen för en längre tid, var den smäll som kom då ståltillverkaren FN-Steel gick i konkurs. Stålverket i Koverhar lades ner och också valsverket i Dalsbruk gick samma öde till mötes. I Dalsbruk berördes 180 personer och i Koverhar i Hangö 270 personer. Koverhar hade också drygt 100 underleverantörer. Detta var ett plötsligt chockbesked. Så sent som i maj meddelade företaget att man kört igång en omfattande modernisering av stålverket i Koverhar och 60 personer var engagerade i projektet. Ännu i mitten av juni såg allt bra ut utåt och bland annat tidningen Västra Nyland hade ett ingående reportage om renoveringen och dess positiva följer vid den här tidpunkten. Projektet skulle kosta 42 miljoner euro och i det ingick bland annat att masugnen skulle muras om. Det var den största investeringen sedan verket byggdes år 1961. Men endast några dagar senare, den 26 juni blev det officiellt att konkursen var ett faktum. – Vi hade ingen aning om det här när vi kom till jobbet i morse, sade en anonym verkstadsanställd samma dag som beskedet kom om att alla skulle vara uppsagda två veckor senare. FN-steels vice VD Anders Moliis-Mellberg sade att maj och juni enbart innebar dåliga nyheter på stålmarknaden och koncernen och dess holländska ägare Hombergh Investments sade sig ha gjort allt för att hitta lösningar, men misslyckats. Att så många blev arbetslösa på en gång i regionen innebar svårigheter under en också i övrigt ekonomisk dålig tid. Men myndigheterna var snabba med att vidta olika åtgärder för att hjälpa upp situationen. Politikerna med Maarit FeldtRanta i spetsen engagerade sig och både kommunerna och näringslivet kopplades in samtidigt som arbetskraftsmyndigheterna startade sina åtgärdsprogram.


Årskrönika 2012

Om allt skedde ovanligt smidigt på grund av att kommunalvalet knackade på dörren, är en fråga som osökt blev hängande i luften. Raseborgsregionen fick i oktober ett välbehövligt ekonomiskt tillskott då NTM-centralen gav ett strukturomvandlingsstöd på 1,5 miljoner euro. Det här efter att regionen fått status som ett område med akuta strukturomvandlingsproblem, ett status som håller i sig till slutet av år 2015. Det betyder att företag exempelvis kan ansöka om investeringsstöd – men ansökningarna var få under året. Ett investeringsstöd kan uppgå till mellan 10 och 20 procent, resten måste företagaren själv ordna vilket kan vara en orsak till att rätt få företag fram till slutet av året hade ansökt om bidrag.  Överlag har det varit ett uppsägningens år på både större och mindre företag. Det som också påverkade näringslivet i regionen negativt var att Nokia i september lade ner sin fabrik i Salo och närmare tusen personer fick se sig om efter en ny arbetsplats. Också i övrigt har flera företag sagt upp personal, men i mindre skala. Ett exempel kommer från Karis där lastbilsproduktionen på Sisu under två års tid var utlagd på underleverantören Komas, men detta blev det ändring på i mars. 45 Komas-anställda övergick då igen till Sisu Autos lönelistor. Strax innan det budet kom så berättade tidningen Västra Nyland, precis som i fallet FN-Steel, om att det går bra för Komas och att personalen har sysselsättning till årets slut. I september stängde Komas helt i Karis och sade sist och slutligen upp hela sin personal på 29 personer. Sprängämnesföretaget Forcit i Hangö upprörde en del i december då företaget beslöt om att ge en extra aktieutdelning till ägarna samtidigt som det under året försvann 25 jobb. Vd Ulf Sjöblom försvarade agerandet med att säga att det delvis handlade om den vinst företaget gjorde år 2008 då fabriken sålde Finndisp. Också Ekenäs tryckeri har varit i fokus under året. Det sökte sig i konkurs i december 2011 men fick en ny chans i och med företagaren Leena Mäkijärvi som körde igång tryckpressarna igen den 6 februari. Mäkijävi öppnade också ett försäljningskontor i centrum av Helsingfors där hon skulle marknadsföra tryckeriets produkter samtidigt som tryckeriverksamheten kördes igång. Däremot visade det sig vara svårt att få igång en fungerande verksamhet. De anställda sade i slutet av året upp sig efter att de bland annat under en längre tid inte fått lön såsom utlovat och under årets två sista månader nästan inget alls. Tryckeriets framtid är alltså mycket oviss i skrivande stund men Mäkijärvi har en vilja att fortsätta trots motgångarna. Hangö hade den högsta arbetslöshetsgraden i Nyland på 11,9 procent i slutet av november. Lägst i Västnyland var arbetslöshetsgraden i Sjundeå med 4,1 procent. Intressant är ändå att ställa det dåliga ekonomiska läget på många håll i relation till börsnoteringarna – Helsingforsbörsen visar ett positivt slutresultat för år 2012. 70


Staten, kommunen och kyrkan Statliga angelägenheter

71

Årskrönika 2012

År 2012 bjöd på två val, president- och kommunalval. Sammanlagt hölls tre val inom ett och ett halvt år då riksdagsvalet inföll under 2011. Första omgången av presidentvalet hölls den 22 januari och den andra omgången den 5 februari. Västnylänningarna stödde klart Samlingspartiets Sauli Niinistö i den andra omgången. Niinistö samlade 58,6 procent av rösterna i Hangö, Ingå, Lojo, Raseborg och Sjundeå mot 41,4 procent för de Grönas Pekka Haavisto. Jämnast i Västnyland var kampen i Raseborg. Haavisto fick i procent mätt det starkaste stödet i Nyland just i Raseborg. Han fick 47,4 procent mot 52,6 procent för Niinistö. I hela Västnyland var det bara i Raseborg det fanns vallokaler där Pekka Haavisto fick fler röster än Sauli Niinistö. Haavisto vann i Fiskars, Billnäs och Österby. Läs om kommunalvalet i Åsa Bengtssons artikel på sidorna 75–84. Så till försvarsfrågor. Nylands brigad har flera gånger varit föremål för en debatt om brigadens fortsatta existens. I början av året var den debatten sällsynt hård och osäkerheten om framtiden var mycket stor. Främst debatterades det livligt på finskt håll eftersom försvarsmakten skulle reformeras och spara rejält. Skulle då den svenska brigaden få finnas kvar? Sammanlagt handlade det i hela landet om att lägga ner sex militärförläggningar, slå ihop fyra garnisoner och halvera antalet militärmusikkårer samt att plocka bort 2 100 jobb. Brigaden i Dragsvik fick trots allt fortsätta ungefär som förut och det var efter att beslutet blev klart som det hettade till rejält. Speciellt hårt kritiserades försvarsminister Stefan Wallin. Frågorna haglade kring huruvida det fanns tillräckligt viktiga försvarspolitiska skäl för att den svenska brigaden skulle få fortsätta eller om orsaken var SFP:aren Wallins ställning som Den svenska brigadens öde i Dragsvik var igen en gång försvarsminister som gjorde i vågskålen. Foto: Tove Virta


Årskrönika 2012

det möjligt. Han sades ha använt sitt politiska inflytande och hade låtit bli att informera statsministern om sin politiska styrning för att få behålla den svenska brigaden. ”En allvarligare lärdom i finlandssvenskt perspektiv är hur snabbt och enkelt en politisk-administrativ fråga kan bli en ren hetskampanj mot allt svenskt i Finland”, skrev John-Erik Jansén i en ledare i tidningen Västra Nyland den 30 mars och fortsatte diskussionen den 13 april: ”Det verkar som begreppen finlandssvensk och priviligierad just nu är frekventa, på gränsen till synonymer i finsk offentlighet”. Diskussionerna lugnade ner sig en tid efter att riksdagen röstat om förtroendet för försvarsministern. Wallin hade strax innan bett om ursäkt för att han inte hade underrättat regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott om att han aktivt verkat för att bevara Dragsvik. Men både försvarsminister Wallin och brigadkommendör Juha Vauhkonen konstaterade ändå att trots att brigadens framtid tryggades för tillfället så är det ”fortfarande ett frågetecken vad som händer från år 2017 och framåt”. Wallin steg sedan lite överraskande av försvarsministerpallen eftersom han inte mer ställde upp för omval vid SFP:s partidag i juni och Vauhkonen, som endast hunnit verka cirka ett och ett halvt år som brigadkommendör gick också vidare till andra uppgifter från årsskiftet 2013. Ny brigadkommendör är Olavi Jantunen. Mer om brigadens jubileum på sidan 44. Reformen inom försvarsmakten betyder också att garnisonen i Obbnäs ska ta emot beväringar och personal som tidigare varit i Kotka och garnisonen förberedde sig på detta under året. Vad gäller större trafikleder så har en avgörande epok nåtts i Kyrkslätt. Efter många års jobb med att göra om stamväg 51 mellan Stensvik och Kyrkslätt till motorväg kunde äntligen de fyra filerna öppna för trafik i slutet av november. Helt klar blir vägen under år 2013. Arbetena gick snabbare än beräknat. Enligt de ursprungliga planerna var det tänkt att fyra filer skulle kunna öppnas för trafik först hösten 2013. Detta förbättrar Kyrkslättbornas förbindelser mot Helsingforshållet avsevärt. Samtidigt räknar man med att antalet invånare i området kommer att öka betydligt. Idag har kommunen cirka 37 100 invånare. Något som upprört en del västnylänningar är Nylands förbunds beslut att Ekenäs valts till regioncentrum i Västra Nyland. Ekenäs och Karis hade stridit om titeln men förbundet ansåg Karis ligga för nära Lojo och dessutom passade Ekenäs bättre som knutpunkt på axeln Hangö–Ekenäs–Karis. I praktiken betyder detta att det nu i den nya landskapsplanen skrivs in att Ekenäs har en obegränsad byggrätt för affärer, medan byggrätten i Karis begränsas till 40 000 våningskvadratmeter. Tidigare hade Karis varit inprickat på kartan, men staden 72


Från kommunerna Kommunen Storlojo var från årsskiftet 2013 ett faktum då Nummi-Pusula och Karislojo slogs ihop med Lojo. Men hårda fusionsförhandlingar fortsatte även under 2012 att prägla speciellt Lojo, Sjundeå, Ingå och Kyrkslätt. I mitten av januari läckte Finansministeriets karta ut till pressen som visade hur de framtida kommunerna skulle se ut. På den bildade Hangö och Raseborg en ny stad samtidigt som Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt skulle gå ihop – men den norra delen av Sjundeå skulle som ett alternativ höra till Lojo. Ministeriet gick sedan ut och kommenterade kartan med att den inte var slutgiltig. Kartan förbryllade hur som helst Sjundeåborna, eftersom kommunen nyligen fattat det omstridda beslutet att gå ihop med Lojo och Nummi-Pusula och ansökan om fusion redan var inlämnad till Finansministeriet. Sjundeå var som sagt mycket delat i frågan om fusion med Lojo och besluten om fusion fattades flera gånger med en rösts majoritet. Det hettade till ordentligt bland politikerna vilket ledde till bland annat att ungefär hälften av ledamöterna marscherade ut från ett fullmäktigemöte, att det bildades en tillfällig obunden fusionsmotståndargrupp i fullmäktige (Grupp 14) och att Samlingspartiet splittrades i två skilda grupper i kommunalvalet ställde Tahto ja Toivo 73

Årskrönika 2012

Raseborg lämnade in en ändringsansökan som sade att centrum inte skulle var någondera utan allmänt i Raseborg, men detta beaktades alltså inte. Vindkraften har legat i motvind under året, precis som många gånger förr. Det har funnits flera projekt på gång, sammanlagt 11 i regionen mellan åren 2007–2012. Inget har kommit så långt som till byggstadiet och inte en endaste mölla har byggts i Västnyland sedan 2004. Exempelvis i Raseborg finns fem olika platser som företag har varit intresserade av. En stor havsvindpark med 60 turbiner planerades på gränsen mellan Ingå och Raseborg, men först drog sig Raseborg ur under våren och tillsvidare har inte projektet gått vidare då Ingå sedan stod ensam. Ett annat tillsvidare misslyckat försök gjorde exempelvis också Carl-Gustav Rappe då i samarbete med företaget Ilmatar ville ha vindmöllor på Olsböle gårds ägor. Denna negativa inställning till vindkraft har konstaterats gå emot de statliga strävandena att landet ska ha mer vindkraft i framtiden. Noterat är också att arbets- och näringsbyråerna i Hangö och Kyrkslätt stängde i slutet av året. Från Hangö blev då avståndet till närmaste byrå 50 kilometer. Samtidigt utlovade byråerna inte en sämre service, utan tvärtom, en tätare kontakt med kunderna eftersom personalen ska sköta mer per telefon och elektroniskt. Många tidigare kunder saknade ändå den personliga servicen.


Årskrönika 2012

upp som en skild utbrytargrupp. De Gröna tampades också med ordförandebyten och diskussioner om huruvida partiet skulle upplösas. Sist och slutligen beslöt istället Lojofullmäktige med en förkrossande majoritet (48–3) att endast gå samman med Nummi-Pusula samt Karislojo och lämna Sjundeå utanför. Sjundeå ställdes då inför fullbordat faktum och det vara bara att ta skeden i vacker hand. I slutet av maj satte man under ett fullmäktigemöte punkt för fusionsprocessen med Lojo. Kyrkslätt sade också under våren nej till att förhandla om fusion med Sjundeå och Ingå. För tillfället är en ny kommunstrukturlag under beredning, vilken inte ger små kommuner så många andra alternativ än att slå ihop sig med grannkommunerna. Den förväntas träda i kraft i mitten av år 2013. Förslaget stakar ut att en kommun borde ha minst 20 000 invånare för att servicen ska fungera och då det talas om kriskommuner så nämns tvångssammanslagningar. Under året har det förekommit olika inlägg i debatten om hur kommunerna ska fusionera sig. Ett intressant inlägg var professor Krister Ståhlbergs som i början av året kom med förslaget att Pargas och Kimitoön borde slås samman med Raseborg och Hangö. Detta skulle bli en kommun med 60 000 invånare och den skulle ha 60 procent svenskspråkiga, alltså en garanti för en fortsatt tvåspråkighet. Det fanns farhågor om att Lojo i och med fusionen med Nummi-Pusula och Karislojo skulle välja att inte mer vara en frivilligt tvåspråkig stad. Men så var inte fallet, rösterna i fullmäktige i november föll klart för en fortsatt tvåspråkighet, 43–6 (två blanka) fram till år 2022. Före fusionen hade Lojo 1 600 svenskspråkiga som motsvarar fyra procent av ortens befolkning. Lojo har varit frivilligt tvåspråkig sedan 1997 då Lojo stad och Lojo kommun fusionerades. I det nya Lojo finns nu cirka 3,5 procent svenskspråkiga eller 1 700 personer. För att en kommun automatiskt ska vara tvåspråkig krävs 3 000 personer eller 8 procent av befolkningen. En stor positiv politisk nyhet kommer från Kyrkslätt där det nybyggda kommunhuset slog upp dörrarna för första gången för allmänheten. Det fick ett gott betyg av Kyrkslättsborna som tyckte att det gav kommunen ett lyft. Det här trots att kablarna hängde lösa i taket, nycklarna inte fungerade och datorerna i receptionen inte var kopplade då det öppnade den andra januari. Högst upp finns en bastuavdelning. De första beslutsfattarna som steg in i huset var styrelsen som bänkade sig för möte den nionde januari. Då kommunhuset togs i bruk ledde detta naturligt till en flyttrumba också för de andra avdelningarna som inte verkar i kommunhuset i början av året. Ekonomin har också varit ett stort diskussionsämne i regionen, men främst i Raseborg. Där tryter pengarna ordentligt. Staden ska spara in 6 miljoner euro 74


75

Årskrönika 2012

eftersom beslutsfattarna valde att inte höja den redan höga skattesatsen på 21 procent, något som stadsdirektören legendariskt jämförde med att ”dra in 12 stycken Pojo hälsovårdscentraler”. Det som också präglat Raseborgs kommunala verksamhet redan under en längre tid, men som i slutet av året ställdes på sin spets var konflikten mellan stadsdirektör Mårten Johansson och utvecklingsdirektör Jyrki Hakkarainen. Konflikten behandlades i stadsstyrelsen och blev därmed offentlig. Hakkarainen kritiserade Mårten Johanssons ledarstil men ställde också stora krav. Han ville att staden skulle medge att näringslivs- och utvecklingsfrågorna skötts dåligt på grund av att bland annat turismstrategin för 2010–2013 aldrig behandlats i något organ. Han ville tilldela Johansson en varning. Hakkarainen ville också att hans titel skulle ändras till biträdande stadsdirektör. Från tidigare hade han kritiserat staden för att hans lön sänkts i och med kommunfusionen och hade ansett sig mobbad av stadsdirektören. För detta hade han fått en varning som han nu också ansåg att skulle dras tillbaka. Det var många, inklusive stadsdirektören själv, som tyckte att hela diskussionen om detta i offentligheten gav en dålig och märklig bild av staden. Hakkarainen hoppades in i det sista på en kompromiss, men var hur som helst beredd att föra ärendet vidare. Stadsstyrelsen beslöt i början av november att avskeda Hakkarainen med motiveringen att han varit illojal mot sin arbetsgivare och för att han skadat stadens och stadsdirektörens anseende. Ytterligare beskylldes han för utpressning. Hakkarainen själv ansåg att uppsägningsbeslutet saknade grund. Däremot fick inte stadsdirektören någon form av reprimand. För intresserade finns fortfarande ett kommunhus till salu. Pojo kommunhus är nyrenoverat, har en simhall i källaren och är arkitektritat. Pris: 880 000 euro, men anbuden ska också innehålla en plan för vad huset ska användas till. I mars kom budet att det fanns en köpare, men det intresset rann ut i sanden på grund av att intressenten ville göra staden till delägare och pruta på priset. Vem köparen var förblev oklart. Detta projekt skulle ha gett 15 till 20 nya jobb. Brandmännen i Karis var en stor del av året, från början av mars, evakuerade från brandstationen på grund av dålig inomhusluft. De höll istället till i Axxells utrymmen där den tidigare Västra Nylands yrkesskola verkat. På samma område var också en avdelning från Sandbo daghem inrymd och också det finska lågstadiet Kiilan koulu – båda på grund av saneringar. På grund av brandmännens omständigheter så har starttiderna för de cirka 400 årliga utryckningarna varit längre. Efter mycket forskning visade det sig att golvmattorna i räddningsverkets byggnad i kombination med golvlimmet inte kemiskt passade ihop och dessa skapade den dåliga luften. Renovering pågick under slutet av året så att brandstationen igen ska tas i bruk i början av 2013.


Årskrönika 2012

I Ingå har följetongen om Bergvalla i Barösund pågått sedan 1980-talet då kommunen köpte området på drygt 38 hektar för ett förmånligt pris av Thorsten Ahlström. Den ursprungliga tanken var att använda stället för att utveckla Barösund, bland annat genom att bygga bostäder för familjer. På Bergvallaområdet finns cirka 600 m² byggrätt och Ingå kommun har under senare år försökt sälja området för ett utgångspris som har varit kring 1,7 miljoner euro. År 2007 beslöt fullmäktige senast att området skulle planeras och säljas, men då blev planeringen ogjord eftersom kommunens ekonomi inte klarade av kostnaderna. I år gjordes en ny försäljningsrumba, som urartade i ett besvär till högsta förvaltningsFör att testa inomhusluften på räddningsverket i Kadomstolen som hänvisade till ris gjordes ett röktest under hösten. Foto: Tove Virta språkdiskriminering och att kommunen inte vill sälja till finskspråkiga. Köparkandidaten Heikki Holvikari, som representerar företaget Country Classics, gav bud på en del av området men ansåg alltså att ärendet förmörkades och sköttes dåligt. Kommunen ansåg igen att Country Classics inte ville betala tillräckligt. Ärendet fortgår.

76


Åsa Bengtsson

Kommunalval 2012 – i väntan på tydliga besked Som traditionen och grundlagen bjuder utser invånarna i de finländska fastlandskommunerna sina politiska representanter i allmänna val vart fjärde år, närmare bestämt den fjärde söndagen i oktober. Den här gången var kommunerna 304 till antalet och de närmare 37 000 kandidater som var uppställda väntade med spänning på avgörandet. Dagen D, den 28 oktober, bjöd på klart och soligt väder, som klippt och skuret för en promenad till vallokalen. Trots att vädrets makter var samarbetsvilliga och alltså visade sig på den världsliga maktens sida, var stora delar av medborgarna svårflirtade. Valdeltagandet som traditionellt sett är lågt i kommunalval sjönk den här gången ytterligare och hamnade på dryga 58 procent; den näst lägsta noteringen under hela efterkrigstiden.

77


Åsa Bengtsson: Jag är docent i statskunskap vid Åbo Akademi, jobbar som akademiforskare vid Finlands Akademi och är sedan 2006 bosatt i Ekenäs, numera Raseborg. Som medlem av ledningsgruppen för Finlands valundersökningar och för den starka forskningsmiljön Democracy: a citizen perspective är jag med och utvecklar finländsk val- och demokratiforskning. Mina främsta forskningsintressen handlar om väljarnas röstningsbeteende och inställning till demokrati.

78

Att deltagandet från kommuninvånarnas sida är lågt är kanske inte speciellt märkligt. I och för sig ligger många av de frågor som avgörs i kommunerna väldigt nära människors vardag. Men samtidigt är kommunalvalet för många väljare ett svårt val. Skillnaderna mellan partierna är många gånger kniviga att ta fasta på och det brokiga persongalleriet innebär att politikens innehåll ibland hamnar i skymundan. Den här gången var kommunalvalet dessutom i slutändan av en lång räcka med val; val som för många känns angelägnare och intressantare än det lokala. Riksdagsval hade i storstilad dramatik arrangerats 18 månader tidigare och de två omgångarna i presidentvalet låg mindre än ett år tillbaka i tiden. Valtröttheten var ett faktum och någon riktig valfeber var på de flesta håll svår att uppbåda. Kommunalvalet kan även av andra orsaker beskrivas som ett besvärligt val. För i praktiken är det inte ett val utan många. De lokala förhållandena i varje enskild kommun, vad som har hänt under de gångna fyra åren, vem som ställer upp och vilka viktiga frågor som står inför framtiden avgör utgången. Samtidigt sitter partiledarna i nationella TV-debatter och försöker föra en samlad kampanj och visa vad partiernas övergripande linje går ut på. För så väl väljare som kandidater blir det hela lätt en aning kluvet. Den valkampanj som fördes i TV-sofforna präglades av regeringens arbete och kanske framför allt av frånvaron av tydliga besked i en viktig fråga som i princip alla ville ha svar på, nämligen frågan om hur Finlands framtida kommunkarta ska se ut. Informationen uteblev. De kartor och modeller som hade läckt ut tidigare under året var fortfarande under planering och några konkreta riktlinjer fanns


därför inte för kommunerna att diskutera. Trots detta låg hela frågan som ett hölje över hela kampanjen och präglade de diskussioner som fördes runt om i Finlands kommuner, så även i flera av de västnyländska dito. I vår region gick ändå man mot val med väldigt olika utgångspunkt beroende på hemvist. I några kommuner hade de senaste åren bjudit på omfattande turbulens och politiska konflikter med starka känslor i gungning. I andra var snarare stiltje eller uppgivenhet en mer talande beskrivning av läget. Variationen var således omfattande och skillnaderna fler än likheterna. Trots de stora divergenserna fanns det ändå ett gemensamt spänningsmoment. Nämligen den om Sannfinländarna skulle lyckas ta plats i fullmäktigeförsamlingarna i regionen. Svenskbygderna har betraktats som något av den sista bastionen för Sannfinländarna att erövra. Inte minst på grund av den allmänt negativa inställningen till minoriteter och till svenskheten i Finland som partiet representerar. När valresultatet sent på söndagskvällen stod klart visade det sig att partiet – trots att ett nationellt valresultat som beskrevs som något av en besvikelse – hade lyckades med konststycket att vinna väljarnas förtroende i samtliga västnyländska kommuner. I linje med den nationella trenden sjönk valdeltagandet även på de flesta håll runt om i Västnyland. Men när 58,3 procent av alla fastlandsfinländare tog sig till valurnorna för att avlägga en röst var motsvarande aktivitet i Västnyland i genomsnitt högre. I Ingå där nästan 73 procent av de röstberättigade invånarna valde att använda sin rösträtt klarade man sig i vanlig ordning relativt väl i kampen om Finlands aktivaste kommuner. Trots en negativ utveckling blev det den här gången en fjortonde plats. En nedåtgående trend kunde även observeras i Raseborg och i Hangö där den andel av medborgarna som valde att använda sin rätt att påverka var 62 respektive 61 procent. Sjundeå där närmare 70 procent av de röstberättigade valde att avlägga en röst hörde däremot till den lilla skara finländska kommuner där aktiviteten steg. Men som sagt, trots att vissa gemensamma drag går att spåra och att det finns övergripande trender att tolka är det ändå det lokala politiska spelet och de individer och maktkamper som utspelas i de enskilda kommunerna som i stor utsträckning avgör hur resultatet blir i ett kommunalval. Det bjuds därför härnäst på en kort rundtur i fyra västnyländska kommuner.

Storstilad revansch – SFP återtar sin majoritetsställning i Ingå Vi inleder turen i Ingå, denna lilla kommun som på ytan framstår som en ren skärgårdsidyll. På det politiska fältet 79


”Hur ser Ingå ut 2014?" frågar man ortsbefolkningen i SFP:s valtät i Ingå på Ingådagen. Foto: Sophie Kawecki

har det dock varit allt annat än lugn som har karakteriserat kommunen under de senaste fyra åren. Utgången i valet för fyra år sedan, i oktober 2008, kastade om de politiska korten rejält. Valet 2008 var framför allt en ordentlig kalldusch för kommunens traditionella maktparti Svenska folkpartiet. Partiet som sedan urminnes tider har haft egen majoritet i fullmäktige fick under valnatten för fyra år se denna dyrbara position gå förlorad. Man behöll i och för sig sin position som Ingås överlägset största parti men när de övriga aktörerna under ledning av de obundnas Heimo Hakala valde att alliera sig och bilda grupp 16 fick SFP se sig rejält akterseglat i kampen om ledande positioner. Den nya maktbalansen satte sin prägel på det mesta som hände under mandatperioden som har bjudit på turbulens av varierande slag. Precis som i flera andra västnyländska kommuner har frågan om kommunens framtid varit ett ämne som har fått känslorna att gå heta, relationen mellan tjänstemän och politiker har dessutom i flera fall varit ansträngd och personombyten på flera tunga ansvarsposter har förekommit under perioden. Att det måste bli bättre ordning på politiken i Ingå tycktes vara den åsikt som dominerade inför årets val. Den intressanta frågan var vilka signaler väljarna skulle ge. Att det skulle ske stora förskjutningar i valet var mer eller mindre givet i och med att fullmäktiges näst 80


största grupp – de obundna – inte ställde upp för omval. Men hur rösterna skulle fördelas var mindre givet. Utöver den allmänna frustrationen gällande sättet att föra politik i kommunen och behovet att åstadkomma ordning och reda i processerna var det svårt att hitta några brännande valteman. Frågan om var Ingå kommun hör hemma i den västnyländska geografin berördes men tycks vara en besvärlig nöt att knäcka för de flesta politiker i Ingå. Några tydliga riktlinjer syntes inte heller i valkampanjen. Det talades dels om självständighet, dels om fusion med Raseborg, Lojo eller skapandet av ett framtida Porkala tillsammans med Sjundeå och Kyrkslätt. Vilket alternativ som dominerar tycks bero på flera samverkande faktorer; språk, geografi och pendlingsriktning. I ljuset av de obundnas frånvaro blev valet en framgång för alla övriga fullmäktigepartier. Den största ökningen stod SFP för och redan tidigt på valkvällen stod det klart att partiet skulle få en rejäl revansch och återta den absoluta majoritetsposition man förlorade 2008. Slutresultatet blev en ökning med tre mandat och totalt sett 14 av de 27 platserna i Ingås fullmäktigeförsamling. Den andra stora valvinnaren var Samlingspartiet som gick framåt med sju procentenheter och två mandat. Även Socialdemokraterna ökade sitt understöd, blev tredje största parti och fick fyra fullmäktigeplatser. Och trots att De Gröna fick närmare dubbelt så många röster som Sannfinländarna fick de båda partierna nöja sig med ett mandat var. I toppen bland de kandidater som samlade flest personliga röster fanns idel bekanta namn. Precis som i valet 2008 blev Kristian ”Kisu” Jernström (Saml) Ingås röstkung. Han samlade ihop 188 personliga röster, vilket var betydligt färre än fyra år tidigare. Tvåan blev Kristian Westerholm (SFP) med 166 röster och trea Soile Gustafsson (SDP) med 126 röster. Som helhet blev det ändå ett relativt stort ombyte i fullmäktige där 11 av de 27 invalda var nya ansikten. Det intryck som blir kvar efter det val som förrättades i Ingå var att pendeln har svängt tillbaka och den vanliga ordningen är återupprättad. Om det garanterar fyra år av lugn och stabilitet i Ingåpolitiken kan däremot endast framtiden utvisa.

Raseborg – inre splittring Ett steg västerut i staden Raseborg, som även kan beskrivas som hjärtat av Västnyland handlade 2012 års kommunalvalskampanj till största delen om interna slitningar. När själva tillkomsten av den nya staden Raseborg, bestående av Pojo, Karis och Ekenäs, präglades av samförstånd började det ganska snart 81


efter ingånget äktenskap knaka i fogarna. Ekonomin har ända sedan starten varit ett problembarn. De ambitiösa målsättningarna att beta av det kumulativa underskottet under stadens första fem år visade sig snart stranda. Inför 2012 års kommunalval, det andra i Raseborgs korta historia, var det ganska naturligt att statens planer för kommunfältet inte var ett hett diskussionsämne. Efter den massiva insatsen för att rita om kommunkartan fyra år tidigare hade man fullt upp att styra den båt man satt sig i. För att en ny process ska köras igång krävs det snarast att Hangö eller Ingå knackar på dörren och ber att få komma in i värmen. Istället dominerades alltså den relativt lama valkampanjen av de interna splittringar och kulturskillnader som man inom Raseborg har haft att tampas med under de första fyra åren och de ekonomiska problemen som inte tycktes ge med sig. Dessutom låg det en hel del nervositet i luften i och med att fullmäktige efter en övergångperiod på fyra år nu skulle krympa från 79 till 43 platser. Kampen om platserna var hård, likaså kampen mellan stadens två dominerande partier SFP och SDP som precis för fyra år sedan gick till val med varsin riksdagsledamot i leden. Väljarnas dom visade sig vara hårdast mot Socialdemokraterna som via ansvaret för den synliga ordförandeposten i stadsstyrelsen fick bära hundhuvudet för många tunga politiska beslut. SDP tappade nästan sex procentenheter av sitt tidigare understöd och partiets röstmagnet Maarit Feldt-Ranta fick den här gången se sig passerad av SPF:s Thomas Blomqvist som med sina 1 121 personliga röster förärades positionen som stadens Raseborgs röstkung. Till valets segrare korades just Svenska folkpartiet som endast hade behövt vinna ett mandat till för att få absolut majoritet i fullmäktigesalen. Bland de mindre partierna var det framför allt Samlingspartiet och De Gröna som gick starkt fram. Dramatiken var dessutom omfattande på sluttampen där kontrollräkningen fick avgöra den slutliga mandatfördelningen. Med en rösts marginal fick De Gröna fyra istället för tre platser i fullmäktige. De som var mindre gynnsamma var Samlingspartiet som fick se de tre platser som valnatten hade utlovat krympa till två. Förutom de två överlägsna röstmagneterna Thomas Blomqvist (SFP) och Maarit Feldt-Ranta (SDP) var det några kandidater som överraskade positivt. Att SFP:s nya kandidater kirurgen och professorn Karl von Smitten och specialsjukskötaren Silva Heerman (tidigare obundna) fick många personliga röster kan tolkas som att sjukvårdsfrågorna ligger Raseborgarna nära om hjärtat. Att pojobon Peter Björklöf som ställde upp för Finlands kommunistiska parti fick femte flest röster i Raseborg (380st) kan ses som en tydlig signal från väljarna om upplevda geografiska och sociala orättvisor. Många av de tidigare förtroen82


devalda fick ändå fortsatt förtroende. I Raseborgs nya stadsfullmäktige är 11 av 43 nykomlingar.

Hangö – ensam är stark Ute på Finlands sydligaste udde gick man mot kommunalval i moll. Försommaren hade bjudit på tunga ekonomiska nyheter med järn- och stålverket FN-Steels konkurs. Stigande arbetslöshet och allmänt dåliga ekonomiska utsikter lade onekligen sordin på stämningen. Trots de negativa trenderna var det tydliga beskedet från såväl partier som kandidater inför valet att ensam är stark. Diskussionerna om en eventuell framtida sammanslagning med Raseborg var så gott som död. Att två dåliga ekonomier inte skapar gemensam framgång tycktes vara den dominerande åsikten i Hangö stad. När få kommunalvalskandidater offentligt var villiga att ta ställning för en framtida kommunfusion fick man istället diskutera andra frågor under debatterna, men kanske utan att det tog riktig fart. Valresultatet bjöd inte heller på någon större dramatik. Fullmäktiges två stora partier, Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet, gick i och för sig båda back. För SFP:s del resulterade valet i två förlorade mandat, att man miste sin delade ställning som största parti i fullmäktige och att man dessutom noterade det sämsta valresultatet i mannaminne. SDP tappade å sin sida bara en plats och blev fullmäktiges största parti, en position som man länge tävlat med SFP om. När de två stora partierna fick känna på väljarnas missnöje var det istället de mindre grupperingarna som drog nytta av situationen. Bäst lyckades Sannfinländarna som i sitt första kommunalval i Hangö direkt lockade över sju procent av väljarna och tog hem två av de 35 platserna i fullmäktigeförsamlingen. Även Vänsterförbundet och Samlingspartiet gick framåt och fick varsitt mandat till. Centern gick å sin sida back och blev av med ett av sina två tidigare mandat. Ytterligare ett tecken på att missnöje rådde i hamnstaden var den relativt stora personomsättningen. Av de 35 fullmäktigestolarna besattes 15 med nya ansikten. Många gamla trotjänare sitter i och för sig kvar och trots att flera av dem fick färre röster än senast var det mer eller mindre samma namn i topp; Sture Söderholm (SFP), Ulf Lindström (SDP) och Birgitta Gran (VF) gjorde alla tre goda val, inte minst Birgitta Gran som ökade sitt personliga understöd. En helt ny röstmagnet var däremot Sannfinländarnas Pertti Ruuska som fick näst flest personliga röster av alla kandidater. Kommunalvalet 2012 i Hangö innebar således varken några speciellt dramatiska debattöppningar eller maktförskjutningar. Stiltje med ett visst inslag av 83


missnöjesyttringar från väljarnas sida känna som en träffande beskrivning. När det gäller frågan om kommunens framtid bjöd inte valet på någon färdkost. Om den sittande regeringen får som den vill går så väl Hangös invånare som politiker mot en färd in i okänd terräng.

Vilda västern – dramatik i Sjundeå Sjundeå var den enda kommun i Västnyland där valdeltagandet den här gången ökade. Förklaringen till att Sjundeå gick mot strömmen behöver man inte söka länge. Hela valet dominerades av en stor och för väljarna viktig fråga, nämligen den om kommunens framtid. Den politiska situationen i Sjundeå under året inför valet kan nästan beskrivas som vilda västern. De senaste årens politik har överskuggat frågan om kommunens framtid. Om Sjundeå ska fortsätta som en självständig kommun, om man ska alliera sig med ett nybildat Storlojo eller kanske istället sikta in sig på en kustkommun där Ingå och Kyrkslätt är nya partners. I september 2011 arrangerades en folkomröstning om Lojoalternativet där en överväldigande majoritet röstade nej. Efter mycket dramatik och med darr på ribban beslutade fullmäktige i november samma år att en samgång med Lojo tillsammans med Nummi-Pusula och Karislojo trots allt skulle bli av – något som resulterade i en härva av besvär till Helsingfors förvaltningsdomstolen och nya politiska förhandlingar. I maj 2012 revs fusionsbeslutet upp genom en ny behandling i fullmäktige. Som ett hölje över hela processen låg även spelet i Katainens sexpartiregeringen och dess planerade reform på kommunfältet där det i de planer som hade läckt ut såg ut som om Porkala-alternativet hade starkast stöd. Med denna dramatik i nära minne gick man nu mot nytt val i Sjundeå. Att frågan inte var utagerad syntes även på partilistorna. Splittringen var ett faktum på flera håll. Ur Samlingspartiet, som till största delen förespråkade en fusion med Lojo, bildades en utbrytargrupp bestående av fusionsmotståndare med namnet Tahto & Toivo. Från De Gröna som även de var splittrade i frågan valde ett antal ledamöter att ställa upp på socialdemokraternas lista. Uppställningen inför valet var klar: SFP, Tahto & Toivo och De Gröna gick till val som motståndare till en fusion mellan Sjundeå och Lojo medan Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Centern och Sannfinländarna företrädde den motsatta linjen. Valkvällen bjöd på en verklig rysare. Lojoförespråkarna ledde i och för sig genomgående men det var in i det sista oklart vilket av grupperingarna som skulle gå segrande ur striden. Resultatet slutade 13–14 till Lojoförespråkarnas fördel. 84


När det gäller de enskilda partierna behöll Svenska folkpartiet behöll sin position som största parti i fullmäktige med nio mandat. Partiet gjorde som helhet ett stabilt val med ett litet plus i kanten och SFP:s Merja Laaksonen kunde utnämnas till Sjundeås röstdrottning. Partiets långsiktiga utveckling är trots detta goda val negativ. I takt med befolkningsutvecklingen som går mot en allt mer finskspråkig inflyttning har partiets position naggats i kanterna. Ställningen som nummer två kneps den här gången av Socialdemokraterna. Partiet behöll sina fem mandat med god draghjälp av avhopparna från De Gröna. Arja Alho fick flest röster men hela två av de fem invalda från Socialdemokraternas lista kom från De Grönas led. Valförbunden med Vänsterförbundet var inte heller någon god affär för SDP:s del. VF lyckades genom jämn fördelning av rösterna på sina två uppställda kandidater få full utdelning; med mindre än två procent av rösterna blev båda kandidaterna invalda. Valets stora förlorare var Samlingspartiet, vilket delvis berodde på utbrytargruppen Tahto & Toivos goda resultat (drygt nio procent av rösterna) men kanske även på att Janne Laakkonen, förra valets Samlingspartistiska röstmagnet den här gången gick till val i Lojo. Sannfinländarna, som ställde upp för första gången lockade drygt sju procent av väljarna, vilket räckte till två platser i fullmäktige. Splittringen i De Grönas led syntes i valresultatet och partiet fick

85


ge upp en av sina tidigare tre platser i fullmäktige. Centern behöll å sin sida partiets enda plats. Valresultatet i Sjundeå talar sitt tydliga språk. Invånarna i Sjundeå är djupt splittrade i frågan om kommunens framtid. Förespråkarna för en fusion norrut drog den här gången det längsta strået. Samtidigt har det kommit avvisande signaler från just Lojo där man nu vill koncentrera sig på att utveckla den nybildade storkommunen. Den stora frågan är vad Sjundeås nyvalda fullmäktige ska ta sig för när de tillräder efter årsskiftet.

Släckta lyktor Årets kommunalval lämnade något av en bitter eftersmak. Det relativt låga intresset för att delta i valet kom i och för sig inte direkt som en överraskning. För de tydliga och klara beskeden lyste på många håll med sin frånvaro. Stora svåra ekonomiska och organisatoriska frågor kommer med största sannolikhet att prägla den kommunala vardagen under de närmaste fyra åren. Möjligheterna för väljarna att via sitt röstningsbeteende kunna visa väg och att ge färdkost åt de nyvalda fullmäktigeledamöterna var ändå på de flesta håll begränsade. Med undantag för Sjundeå där frågan om kommunfusioner var starkt närvarande under valkampanjen kan de flesta folkvalda känna sig fria att agera självständigt utan att vara bundna vid specifika löften, på gott och ont. Endast några veckor efter valet offentliggjordes regeringens direktiv till den framtida strukturomvandlingen av kommunsektorn. Riktlinjerna ålägger i princip alla kommuner att utreda möjliga fusioner. I övrigt lyste de rafflande nyheterna med sin frånvaro. Man behöver inte vara lagd åt det konspiratoriska hållet för att ställa sig frågande till tidpunkten för rapportens publicering. Nu gick vi på de flesta håll till val i väntans tider och även med släckta lyktor. Spännande tider med svåra beslut väntar. Det finns mycket som talar för fortsatt turbulens på det västnyländska kommunfältet.

86


Kyrkan

Ekenäs kyrka har stått värd för många konserter i år. Här en bild från Ekenäs sommarkonserter, en konsertserie som ordnades i Ekenäs för 13:e året och har lockat en publik på 2500–3000 varje år. Foto: Sanna Lindholm

87

Årskrönika 2012

Församlingsmedlemmarna i kyrkan blir allt färre, vilket gör att kyrkan på många håll har ekonomiskt tuffa tider att se fram emot och läget har varit detsamma redan under en längre tid. I exempelvis Raseborg såg samfälligheten över driftskostnader och strukturella helheter för att få ekonomin i balans. Många reagerade speciellt negativt på beskedet om att församlingarna dettta år sparade genom att medlemmarna inte längre får tidningarna Kyrkpressen eller Kotimaa gratis. Dessa drogs in i alla andra församlingar än i Snappertuna, där man sparade på andra sätt. Församlingarna valde detta alternativ framom att permittera personal. Ett annat sparalternativ är att slå ihop församlingarna så att åtta församlingar blir tre och detta utreds som bäst. Ett förslag var att skapa en tvåspråkig församling i Ekenäsnejden och en svensk samt en finsk i hela Raseborg. Läs mer om hur Johan Westerlund i Pojo församling ser på saken på följande sida. I början av sommaren fick den dåliga stämniningen bland de anställda vid Ingå församling offentlighet. En del av personalen ansåg sig bli orättvist och osakligt behandlade av kyrkoherden Torsten Sandell – medan kyrkoherden å sin sida sade att han inte kände igen sig i kritiken. Han ansåg att han som förman endast förväntade sig vissa saker av sina anställda. Några anställda gav sedan också officiellt uttryck för att missnöjet inte gällde hela personalen. Under hösten började en arbetslagskonsult arbeta med de anställda inom Ingå församling med målet att den inflammerade situationen ska förbättras.


Johan Westerlund

Pojo svenska församling – en liten enhet i de stora enheternas tidevarv Pojo kyrka färdigställdes år 1480 efter att alla ortsbor hade bidragit med dagsverken i 20 år. Enligt uppgift fanns det då ca 800 personer i Pojo. Det var ett imponerande projekt. Redan att resa de 20 takstolarna, som beräknas väga ca 800 kg, utan att kunna utnyttja lyftkranar eller maskiner, måste ha varit en oerhörd utmaning. Men takstolarna står där de står liksom hela kyrkan står där den står. Den generation som då bebodde Pojo lämnade ett långvarigt monument efter sig. Sedan dess har åtminstone 25 000 söndagar passerat, och otaliga gudstjänster har firats i kyrkan. Om väggarna kunde berätta skulle vi säkert få höra sällsamma historier. Men vi skulle också få vittnesbörd om otaliga trogna församlingsmedlemmar som suttit i bänkarna i bön och psalmsång genom århundradena. Hur ser livet kring denna helgedom ut idag, och vad väntar bakom hörnet?

En församlings uppdrag och särdrag Den stora grundpelaren i församlingens existens är att Jesus har uppstått från graven. Bibelns berättelser om den tomma graven och olika människors möte med den uppståndne står sig väl i en granskning med historiska metoder. Den mest sannolika förklaringen till att vi har dessa texter i Bibeln är att det faktiskt har hänt. Jesus uppstod alltså, och lämnade graven tom efter sig. Den Jesus som lärjungarna och bl.a. Paulus sedan mötte gick (ibland) att känna igen, men var ändå förvandlad. Han åt och drack, och han hade kvar såren från korsfästelsen, men han gick också genom stängda dörrar. Den här händelseutvecklingen kom som en total överraskning för dem som bevittnade den. De föreställningar av uppståndelse och liv efter döden som fanns i religionen och kulturen var på ett avgörande sätt annorlunda. De hade aldrig kunnat föreställa sig att Jesus skulle uppstå rent kroppsligt och lämna graven tom. Nya testamentets bild av hur det hela hänger ihop är tydlig, även om vi ofta tappat bort den. Ondskan, vars väsen är människans uppror mot Gud och skapelsen, har fört världen bort från Gud. Samtidigt finns Guds rike närvarande på ett för oss osynligt sätt. Gud återtar sin skapelse, människan, naturen och livet 88


sådant han har skapat det. Jesu uppståndelse är den första inbrytningen av denna nya ordning. Det liv och den tillvaro som vi idag delar är den ”gamla” världen, men i den, och parallellt med den finns den nya, tillkommande världen. Genom att hålla oss till honom, ta avstånd från ondskan och göra det som är rättvist och vackert kan vi redan nu verka för att Guds rike får allt mera plats här. På uppståndelsens dag kommer Gud att låta hela sin skapelse uppstå och lämna gravarna tomma bakom sig. Det vi gör nu har betydelse för Guds återskapade värld. Det innebär att vi nu ska jobba för rättvisa, för skönhet och för att människor ska kunna ha en relation till Gud. I kyrkolagen (KL 1 § 2) formuleras uppdraget : ”I enlighet Foto: Pojo församling med sin bekännelse förkunnar kyrkan Guds ord och förvaltar sakramenten samt verkar också i övrigt för att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan.” På den programförklaringen ska vi bygga vår organisation. Ser vi på kyrkan i ett större perspektiv så kan vi lätt konstatera att församlingar är väldigt olika organiserade. I vårt fall är vi en del av den folkkyrka som har fyra av fem personer i samhället som medlemmar, som har rätt att uppbära skatt och som också pålagts en del myndighetsuppdrag, då framför allt begravningsväsendet. Vi lyder därmed också under lagen om offentlig förvaltning. Allt det har gjort att församlingen ibland uppfattas som en mindre kopia av kommunen. Diskussioner om skattörets pris eller om förändringar i organisationen liknar mycket de kommunala, och också vissa delar av verksamheten ligger nära varandra. T.ex. kan den som behöver hjälp med bostad eller som har ekonomiska svårigheter först gå till kommunen, och sedan till församlingen. Men det finns också viktiga skillnader. 89


Johan Westerlund: Jag skriver i egenskap av kyrkoherde i Pojo svenska församling.

En skillnad som man känner av i församlingen är att det går att skriva ut sig. Om skatten höjs, eller om kommunen höjer sin skatteprocent, så går det att lämna församlingen, och på det sättet justera sin egen privata ekonomi lite. Kommunen kan man inte skriva ut sig från. Men i grunden är det alltså milsvid skillnad. Församlingen är en del av Kristi världsvida kyrka, Guds rike på jorden. Utmaningen är att skapa den organisation där uppdraget kan förverkligas, där lagstiftningen för offentlig förvaltning följs och där pengarna räcker till.

Pojo svenska församlings historia

Pojo församling har en lång och händelserik historia. Som tidigare nämndes blev kyrkan färdig Jag är präst, gift med 1480, men redan innan dess har en församling med en egen kyrka funnits på orten. Länge hörläkare Åsa A. Westerde Ekenäs med skärgård till Pojo, men i samlund och far till tre band med kommunernas tillkomst 1865 fick barn. Vi kom till Pojo Pojo den utsträckning som församlingen har än 1995, och sedan dess idag. har jag jobbat här. 1960 delades församlingen på språklig grund. För den finska delen av befolkningen var det ett viktigt steg, men för den svenska församlingen var förändringen inte så dramatisk. Församlingen uppfattades som svensk och delningen handlade uttryckligen om att de finskspråkiga fick en egen församling. Församlingens arkiv blev kvar i svenska församlingens vård. År 2009, då Raseborgs stad bildades, tvingades också församlingarna av skattetekniska skäl ihop till en ekonomisk enhet, Raseborgs kyrkliga samfällighet. Ur medlemmarnas perspektiv ändrades inte mycket i den reformen, men förvaltningen lades om helt. Ekonomi, fastigheter och gravväsende sköts av samfälligheten, medan församlingarna ansvarar för sin egen verksamhet. Därmed fyller man en målsättning som finns formulerad i många olika betänkanden och rapporter, nämligen att församlingsadministration ska skötas i stora enheter medan verksamheten bäst sköts i små enheter.

90


Pojo svenska församling under de senaste 20 åren I början av 1990-talet påbörjades två nya saker som kommit att prägla församlingen sedan dess. Den ena var Koivula som sedan blev Postilla, och den andra var Träffpunkt. Koivulaverksamheten var en direkt följd av den djupa ekonomiska kris som präglade början av 90-talet. För första gången på långa tider bildades brödköer. Pojo församlingar inrättade tillsammans med kommunen en samlingsplats dit vem som helst kunde komma och äta, träffa andra människor och få själavård. Kommunen tillhandahöll utrymmen och församlingen personal. Koivulaverksamheten har genomgått många skeden och förändringar. Det har ofta varit helt öppet var pengarna ska hittas för följande år, men via olika former av samarbete och projekt har det ändå alltid ordnat sig. Ett lopptorg öppnades, främst för att ge sysselsättning åt personer som behövde det. År 2008 flyttade verksamheten till den tidigare postens utrymmen och fick då det fyndiga namnet Postilla. Stadens grundtrygghetssektor har inte visat något intresse för samarbetet, snarare tvärtom, men däremot har Röda Korset varit en oumbärlig samarbetspart. Postilla har visat sig vara den plats dit pojoborna kommer, ett vardagsrum, en plats att äta en portion mat eller dricka en kopp kaffe. Ett utrymme för föreningar att samlas på och mycket annat. Det är ingen överdrift att säga att Koivula/Postilla har haft en oerhörd positiv inverkan på det sociala klimatet i Pojo kyrkoby under den tid det funnits. Det är också ställt utom tvivel att verksamheten har sparat stora belopp åt staden i form av uteblivna vårdkostnader. Den andra betydande satsningen på 1990-talet var Träffpunkt. Pojo svenska församling började utmana de traditionella formerna av församlingsverksamhet. Kantorstjänsten blev ledig och man valde att inte besätta den, utan istället använda medlen till musikfostran och gemenskap för hela familjer. I samarbete med Lärkkullas musiklinje skapades ”Träffpunkt” där hela familjer samlades. Musikundervisning i alla knutar av församlingshemmet, band, barnkör, servering och fri gemenskap. Den kyrkokör som åldrats och blivit mindre gjordes till församlingskör, tog sig an ny musik, och växte så det knakade. Musiken i gudstjänster och förrättningar sköttes på arvodesbasis. Projektet fick en hel del uppmärksamhet, mest positiv, även om en del kantorer inte var så glada. Den uttalade nedvärderingen av traditionell kyrkomusik var kanske inte så taktfull, och de facto visade det sig så småningom, att det inte i längden är så bra att vara utan en anställd kyrkomusiker med uppgift att utveckla gudstjänstlivet. Men åren då Träffpunkt blomstrade förändrade församlingen. Man hade, förenklat sagt, gjort en markering mot det traditionella, mot att saker ska göras som de alltid har gjorts. Istället hade man erbjudit någonting 91


modernt, någonting som lockade också ungdomar och familjer. Träffpunkt varade några år, men upphörde så småningom, när omständigheterna förändrades och de bärande personerna sökte sig vidare till nya uppdrag. Många saker har efter det gått tillbaka mot det mera traditionella, men samtidigt har också den då utstakade vägen fortsatt. En ständig strävan har varit att söka det relevanta i församlingens verksamhet och försöka utveckla det. Åtminstone två viktiga linjer träder fram. Den ena är att målmedvetna satsningar gjorts på att utveckla andligheten, utveckla gudsmötet och de olika uttryck det tar sig. Det har synts i nya verksamhetsformer, t.ex. Alphakurser som i en genomtänkt struktur kombinerar gemenskap kring matbordet, undervisning och djupa samtal. Det har synts i mera bön och mera samtal där de erfarenheter som i rik mängd finns hos människor har delats. Personer som haft andliga upplevelser för 50 år sedan som de aldrig pratat med någon om har nu delat sina erfarenheter. Den andra är att gudstjänsten har lyfts tillbaka in på den plats där den hör hemma: som den samlande punkten till vilken allt annat som görs relaterar. Gudstjänsten vore värd sin egen artikel, men kort kan sägas att dagens gudstjänst belastas av många olika låsningar som gör det svårt att riktigt veta var man ska ta i för att komma framåt. Ska man vända sig till speciella grupper så som familjer eller ungdomar med egna tillvända gudstjänster, eller ska man samla alla till en gemensam gudstjänst? Ska man modernisera musiken, eller ska man lyfta fram vår stora skatt av psalmer och ge dem en ny storhetstid? Ska man bli mera liturgisk och symbolmättad eller ska man bli vardaglig och lättillgänglig? Den lösning som gett bäst utdelning i allt detta är både lätt och svår. Den gudstjänst där barnen har en plats öppnar vägen till gudstjänsten för alla andra också. Inte så att gudstjänsten anpassas till barnens språk och symboler, men så att barnen tas emot som fullvärdiga närvarande, att de kan ha egna uppgifter och att de får vara barn i kyrkan. Vi vet idag att våra satsningar har burit frukt. Det är många siffror som visar det. De gudstjänster som vi inte satsar något extra på, som infaller på vanliga söndagar och inte kopplas till någon annan lockande verksamhet kunde för tio år sedan ha 10 deltagare, ofta färre. Idag har vi alltid närmare 20, ofta fler. Den grupp som bär upp församlingens gudstjänst från söndag till söndag har alltså vuxit till dubbel storlek. Samtidigt som medierna tutar ut siffror som visar hur deltagarantalet i gudstjänsterna ständigt minskar. Allt detta utgör den fond mot vilken de förändringsvindar som blåser idag behöver ses. Vi lever i en tid då stora enheter hyllas. Pojo svenska församling med sina 1 600 medlemmar är inte en stor enhet. De stora har utan vidare en fördel i många sammanhang. Det är lättare att anpassa storleken på personal, man är bättre rustad att klara av de allt högre kraven på administration och förvaltning. 92


Man är starkare som kund då någonting ska köpas osv. Men små enheter har också sin styrka. Det stöter man t.ex. på då byskolor ska stängas. Och det stöter man på då man försöker bygga en församlingsgemenskap som bygger på relationer, inte på service. I en liten församling kan man med tiden bli bekant med de flesta. I skriftskolan går hela årskullen i samma grupp, via skolorna lär sig barnen hur församlingens ungdomsledare ser ut. I kyrkan på julen är det samma personer som finns där, och när det drar ihop sig till begravning i släkten så är prästen, och de andra anställda bekanta från tidigare.

Förändring på gång Det enda vi väl egentligen vet om framtiden i Pojo idag är att Foto: Pojo församling vi står inför historiska förändringar. Orsakerna finns närmast att söka i ekonomin. Pengarna är i stort sett slut redan, och inkomsterna motsvarar inte utgifterna. Med små enheter är det svårt att göra några avgörande förändringar som ger inbesparingar. Alltså måste enheterna vara större. Någonting kan man redan ana men mycket är höljt i dunkel. Då tittar vi på vårt uppdrag, och vi tittar på vår historia, vi tittar på varandra, vi som har vant oss vid att vara Pojo svenska församling, och vi funderar på vad vi vill slå vakt om när förändringsvindarna blåser över oss. Lite som mamman som tar sitt barn i famnen och låter allting annat bli oviktigt så länge ingen kommer åt att skada barnet. Fullt så dramatiskt är det naturligtvis inte. Saker som är oerhört viktiga för pojoborna är inte alls hotade, t.ex. kyrkan och gravgårdarna. De finns naturligtvis kvar och sköts. Men i den administrativa världen är det svårt att se och ta hänsyn till det som pågår i verksamheten. När en församling som består av människor som känner varandra och under lång 93


tid har arbetat sig samman slås ihop med en annan församling som på samma sätt har funnits och hittat sitt eget sätt att fungera och sina egna visioner och målsättningar är man tvungen att gå in och ”störa arbetsrytmen”. De anställdas uppgifter definieras om i den nya, större enheten och det totala antalet anställda skärs ner (det är där de verkliga inbesparingarna finns). Då kan det hända att den skuta som seglar för frisk och förlig vind plötsligt tappar all fart, att man blir tvungen att ta kurs på nytt, sätta segel och försöka komma igång. Någonting går förlorat, men naturligtvis inte allt. I det läget är det viktigt att från början försöka se vad det är man i första hand vill skydda, vad som ska finnas kvar. Det är viktigt att prioritera.

Vilka förutsättningar finns att den goda utvecklingen ska kunna fortsätta? Bakom framgången med gudstjänsten finns ett arbetslag och en rätt stor skara frivilliga som nästan outtröttligt planerar, engagerar, marknadsför och finns på plats i kyrkan när det beger sig. Vill man bevara den goda utvecklingen där så får man inte åderlåta den gemenskapen alltför mycket. Det innebär att man inte får övergå till ett system där de anställda cirkulerar mellan de olika kyrkorna i den nya, större församlingen, utan får fortsätta att jobba inom en viss kyrkas gemenskap. Ingenting hindrar att man därutöver hjälper varandra på olika sätt, men eftersom de som bor på en viss kyrkas område naturligt firar sin gudstjänst i just den kyrkan är det också av betydelse att det finns ett arbetslag kring den där man har förutsättningar att bli bekanta, att märka när någon saknas eller någon är ny. Vidare krävs det rättvisa. Rättvisa är lätt och svårt. Redan att vara rättvis mot sina egna barn är svårt, och att vara rättvis i vår trasiga värld är omöjligt. Men för Pojos del måste rättvisan handla om hur våra sämre lottade medlemmar bemöts. Hur tar vi hand om dem som livet sparkat i huvudet, som inte klarar av att ta hand om sig själva? Rättvisa måste också handla om rättvisa inom Raseborg. När allting dras mot det som är större, mot Karis och Ekenäs, mot Helsingfors, mot Bryssel, måste vi uppbringa krafter som jobbar för det perifera, för dem som finns på de mindre orterna och är beroende av det som erbjuds där. Och mer än så – vi måste kunna se den speciella nöd som uppstår utanför, som handlar om marginaliserade människor som inte har någon plats inne i centrum. T.ex. ensamma, arbetslösa och frånskilda män som blir utan bostad när kvinnor med barn alltid går före i köerna. De kommer dit, där de kommunala och billiga hyresbostäderna finns, de slår sig samman med andra i samma situation och risken för att de hamnar i en negativ cirkel med missbruk och utslag94


ning är stor. För sådana behövs alldeles särskilda satsningar i periferin. Postilla i Pojo är en sådan satsning, och den får inte drabbas av rationaliseringsåtgärder till förmån för någon större och effektivare enhet i centrum.

Vi är trygga De stora förändringarna i församlingen kommer allt tätare. Församlingen har funnits redan på 1300-talet, 1865 avskildes Ekenäs, 1960 delades vi upp på språklig grund och 2009 ingick vi i samfällighet inom Raseborg. Nu är nästa runda redan inledd. Men bortom förändringarna står Pojo kyrka som redan hunnit bli långt över 600 år gammal. Ingenting hotar den. Och bortom kyrkan står det faktum att Jesus uppstod från sin grav. Guds rike gör sitt inträde i vår söndriga värld. På den hörnstenen är det tryggt att bygga. Vi slår oss inte till ro, vi hänger oss inte åt någon diffus fatalism. Vi bygger framtiden, vi gör Guds rike synligt. Vi förkunnar evangeliet, förvaltar sakramenten och verkar också i övrigt för kärleken till nästan.

95


Årskrönika 2012

Vården i Västnyland Kommunfusioner har också präglat sjukvården i regionen. Från och med den 1 januari 2013 avslutades sjukvårdssamarbetet Lost (mellan kommunerna Lojo, Karislojo, Sjundeå och Ingå). Det har hörts mycket positivt om Lostsamarbetet, kostnaderna har gått ner på många håll och personal och patienter har varit nöjda. Lojo fattade redan den 15 juni 2011 beslutet att säga upp avtalet och förhandlingar fördes sedan länge i hopp om ett fortsatt samarbete kring sjukvården oberoende av kommunfusioner. Förhandlingarna strandade, inte minst på grund av Sjundeås velande och tvekande beträffande fusion. Detta ledde till att Ingå och Sjundeå på mycket kort varsel var tvungna att arrangera sin hälso- och sjukvård själva. På endast lite mer än ett halvt år skulle vården ordnas i den egna kommunens regi. Ingå fattade beslutet i slutet av maj. Det var kämpigt att få alla bitar på plats, till exempel att få läkare och sjukskötare tillbaka till kommunen och att få datasystemen att fungera. Det hela löstes sist och slutligen så att Sjundeåborna nu får vård i privat regi. Läkarmottagningen på hvc sköts av vårdbolaget Doctagon. Det fanns inte tid att konkurrensutsätta vården och därför har ett avtal på endast två år slutits. Kommunen räknar med att vården ska bli billigare då den sköts i egen regi än då Sjundeå var med i Lost. Inte bara i Ingå och Sjundeå flyttas vården tillbaka till den egna kommunens regi. I Raseborg kommer staden att ta över verksamheten på Karis hälsovårdscentral igen efter en paus på några år. Den har nu skötts av privata krafter, av vårdbolaget Mehiläinen. Detta samarbete har dock inte varit problemfritt, vilket gjorde att staden fattade beslutet att inte förlänga avtalet efter år 2013. I början av året meddelade vårdbolaget, som då ännu hette Carema, att företaget nu använder hela koncernens namn, Mehiläinen. Många frågade sig om det berodde på att man ville bättra på sitt skamfilade rykte med allt från obehöriga läkare och språkfrågor på Karis hvc till debatten om vanvård i Sverige. Diskussionerna om hur det fungerade på Karis hvc gick heta och staden samlades till diverse krismöten med Mehiläinen under våren då servicen fick extra mycket klagomål. De för få läkarna kunde inte landets språk, de skrev ut obegripliga recept och hade brister i det medicinska kunnandet. Allt detta med bluffläkaren som uppdagades i Karis (år 2010) i färskt minne. Något som också skapade debatt, inte minst på insändarspalterna, var att Folkhälsan överraskande meddelande om att verksamheten vid rehabiliteringsenheten i Raseborg inte var lönsam. Avdelningen på Mjölbolsta stängde från hösten och var den enda tvåspråkiga rehabiliteringsenheten i södra Finland för patienter med neurologiska sjukdomar. Att detta kom som en överraskning 96


97

Årskrönika 2012

för de kommuner som anlitat vården tyder på någon form av kommunikationsbrist och frågan är hur man lyckas kompensera denna vårdform för exempelvis strokepatienter. Det anses vara för dyrt att ordna vården i kommunal regi. Diskussionerna inom vården i Raseborg det här året präglades också av hur äldrevården fungerar och skarp kritik har riktats Stängd dörr i Mjölbolsta. Foto: Tove Virta av anhöriga inte minst mot vissa avdelningar på Mjölbolsta. Ytterligare skapade assistenttjänsterna för handikappade oro. Staden var på grund av lagparagrafer tvungen att upphandla tjänsterna vilket ledde till att de företag som tidigare skötte tjänsterna byttes ut. Klienter som var vana med en viss assistent var i en del fall tvungna att byta. Staden förespråkade dessutom att klienten själv skulle fungera som arbetsgivare vilket alla inte ville. Verksamheten på Ekåsen blev under året igen allt mindre. Sedan oktober 2010 fram till april 2012 sjönk exempelvis antalet avdelningar från nio till fyra och antalet bäddar från 115 till 30. Raseborg köpte hela Ekåsen-området av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt för 3,9 miljoner. Affären godkändes av fullmäktige i juni. Staden har planer på att bland annat sälja tomter nere vid stranden. Men på området finns många byggnader. Vad det finns för planer för dem har tills vidare inte getts offentlighet. Ett förslag som lyfts upp är att den ståtliga huvudbyggnaden kunde användas som stadshus för Raseborg. En tillbyggnad ska mellan åren 2013 och 2016 byggas invid Västra Nylands sjukhus och området ska småningom inhysa den absoluta merparten av sjukvården i regionen, ett projekt som ska kosta över 30 miljoner. HNS ska hyra in sig på 30 år. Hälsovården i Kyrkslätt har präglats av bygget av en ny hälsocentral. Alternativa platser har bollats i alla beslutsorgan och bland tjänstemän. Olika föreslagna platser är en tomt i centrum eller i Gesterby på Åängens skoltomt. Den nya hvcbyggnaden ska kosta sammanlagt 25 miljoner euro. Läs mer om den västnyländska vården under årens lopp på nästa sida.


Margita Björklöf

Västnyländska vården under 25 års tid – ur vårdarens synvinkel Specialsjukvården förr och nu Min första riktiga arbetsplats (sommarjobb icke medräknat) var som sjukhusbiträde 1984–1987 på dåvarande Mjölbolsta sjukhus. Mjölbolsta var ett högklassigt sjukhus med flera olika specialiteter men väldigt nedslitna och icke tidsenliga faciliteter. Men omgivningen vid sjukhuset var mycket fin och man kan bra förstå att det i tiden var ett framstående sanatorium med naturen invid knuten och hög klar luft. Från balkongerna där tuberkulospatienterna på den tiden ”vädrades” kunde man bland talltopparna säkert skönja Högbenssjön. Där fanns höghusbostäder för personalen och ”läkarvillor” för läkaren med sina familjer. Dialysen var inrymd i Mjölbolsta sjukhus. Där fanns en hjärtövervakning kal�lad ”intensiven” där fanns en operationsavdelning som skötte näs-halskirurgi – två dagar per vecka var bokade för barnoperationer. Då fylldes avdelningen av 98


Mjölbolsta sjukhus hör till de enheter som drabbats av nedskärningarna i sjukvården. Foto: Marlén Lindholm

småbarn med oroligt vandrande föräldrar som väntade på att barnen skulle vakna upp – i sina blanka spjälsängar. Där fanns all slags inre medicinsk speMargita Björklöf: cialitet, många läkare var konsulterande och kom annanstans ifrån en viss dag per Vårdare. Barösundsbo med vecka och hade då en strid ström av unpositiv livssyn och intresserad dersökningspatienter inbokade. Distriktet av det mesta, uppväxt med var Östnyland–Åboland och allt däremelficklampa och gummistövlar. lan, det gick t.o.m. patientbussar och bussar som anhöriga som ville besöka de sina kunde använda. Patienterna som kom till Mjölbolsta på undersökning och vård stannade länge – de kom med en stor kappsäck och vårdtiderna var långa eftersom allting sköttes under den tiden. Efter hand fick också Mjölbolsta en poliklinik, undersökningar började ske där och vårdtiderna blev kortare. Däremot var det väldigt jobbigt för en sjuk, ofta äldre, patient att resa många olika gånger och sitta och vänta på en poliklinik att få sina undersökningar utförda än att bäddas ner i en sal på sjukhuset och bli uppassad av gemytlig personal. Under hela den här tiden fungerade förstås också Västra Nylands kretssjukhus. Deras specialitet var främst kirurgi, samt förstås förlossning, gynekologi och barnsjukvård. Mjölbolsta sjukhus totalrenoverades, alla avdelningars utrymmen förnyades till tidsenliga, både trivsamma och praktiska utrymmen – för att sedan läggas ner och stängas! Hemkommunerna från öst och väst tog ”hem” sina patienter att skötas på hemorten, poliklinikverksamheten utvidgades ännu mer och ålderdomshem på patienternas hemorter blev aktivare att ta emot s.k. ”långliggare” Under min tid på Mjölbolsta sjukhus var det inte alls ovanligt att åldringar låg år ut och in – i väntan på en plats någonstans. Det blev ett västnyländskt ramaskri då beslutet att Mjölbolsta sjukhus skulle upphöra fattades – västnyländska kommunpolitiker splittrades, men slutligen enades man att försöka ställa sig bakom ett sjukhus i regionen, det vill säga Västra Nylands sjukhus. Dialys, öronoperationer och övervakningsavdelning blev nu en del av det sjukhusets specialitet. Topprenoverade Mjölbolsta fastighet stängs – Karis stad fattar då beslutet att köpa det för användning av långvård – samt säljer senare fastighetsmassan till Folkhälsan som också övertar verksamheten. Det var en stor omvälvning för 99


personalen – en del flyttade till Västra Nylands sjukhus, en del till Lojo sjukhus och en del stannade då kvar inom primärvården. För den enskilda vårdaren som jobbat länge på sjukhuset var det en fullständig gåta att ett nyrenoverat sjukhus ska stänga. Men som det i efterhand visat – det var bara början... Mycket har hänt sedan dess och nu hör Västnyland till Västra Nylands sjukvårdsområde inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS). I praktiken betyder det för en Ingåbo att man i princip sköts på det sjukhus som åkomman kräver – Västra Nylands sjukhus (VNS) eller Lojo sjukhus eller Jorv eller i Helsingfors. I första hand kanaliseras remisserna till specialsjukvården till VNS eller Lojo, där de svenskspråkiga patienterna i första hand vanligen väljer att vårdas på VNS. Vårdtiderna på sjukhus är mycket korta nuförtiden – som vårdare tycker man ofta alldeles för korta – undersökningar och uppföljningar sker polikliniskt och i de fall då en patient inte klarar sig i hemförhållanden blir det efter avslutad sjukhusperiod en remiss till en bäddavdelning. Man säger att patienten är ”klinikfärdig” dvs. inte längre behöver specialsjukvårdens tjänster utan klarar sig med den för hemkommunen betydligt billigare vårdformen – bäddavdelningsvård inom primärvården. I skrivande stund planeras ytterligare nedskärningar inom specialsjukvården i Västnyland, speciellt inom psykiatriska vården. I denna artikel har jag närmast fokuserat på den somatiska vården, detta betyder ingalunda att psykiatrin skulle vara mindre viktig. Vården på Ekåsens sjukhus har skurits ner radikalt under senaste år i och med samma fenomen som på Mjölbolsta i tiderna – hemkommunerna har plockat hem sina patienter. Avdelningar har slagits samman och personal har minskats ner. Förlossningsavdelningen vid VNS är ju som bekant numera också ett minne blott.

Hur är det på bäddavdelningen då? Raseborgs bäddavdelning finns nu i Mjölbolsta fastighet i väntan på ett nybygge invid VNS. Den fungerar på två avdelningar och har ca 50 platser, fördelade på intagning och rehabilitering. Ingåborna som nu under fyra år haft sitt social- och hälsovårdssamarbete med Lojo, Sjundeå, Karislojo – dvs. LOST – har fått använda Lojo och Sjundeå bäddavdelningar. Hur det blir efter årsskiftet är oklart eftersom LOST sagt upp sitt vårdsamarbete med Ingå, men behovet upphör ju inte, så antagligen blir det frågan om köptjänster. För en vårdare kan ett bäddavdelningsjobb vara rätt tungt ur det hänseendet att många anhöriga och också patienter uppfattar att det är ett sjukhus. Det är det ju ingalunda – även om vården är rätt avancerad där. Jag blev färdig primär100


skötare 1989 från dåtida Ekenäs sjukvårdsläroanstalt och om jag jämför den tidens praktik på sjukhusens inremedicinska avdelningar så är det ganska lika som dagens bäddavdelning. Ansvaret är ofta tungt på en bäddavdelning eftersom tillgången på läkare är begränsad och åtminstone på Raseborgs bäddavdelning upplevs logistiken då patienter skall transporteras till VNS för olika undersökningar som väldigt besvärlig. Lojo hälsocentrals jour-bäddavdelning finns fysiskt ansluten till sjukhuset. Det underlättar transporten, men man upplever ofta att människor pratar om att patienterna ligger på ”Lojo sjukhus” där det är si eller så och då vårdas de i själva verket på den under bashälsovården lydande bäddavdelningen. Själva vårdtyngden är ofta tung på en bäddavdelning eftersom det vanligtvis handlar om patienter i mycket dålig fysisk kondition samt vård i livets slutskede. Ända fram till 1990-talets första del fungerade Ingå, Karis och Pojo som en samkommun med gemensam bashälsovård. Ingå hade en egen ”sjukstuga” som faktiskt lär ha varit Finlands minsta lokala sjukhus med sina elva platser, men som sedan fungerade som Karis-Pojo-Ingås bäddavdelning. Sjukstugan (som byggdes på 1930-talet) var belägen invid Ingå servicehus (som färdigställdes 1989) och den gamla fastigheten är nu renoverad och inrymmer Ingås gruppboende med sex platser. Jag jobbade ett år på sjukstugan efter Mjölbolsta tiden, innan jag sökte in till sjukvårdsskolan. T.f. hjälpskötare hette jag till professionen och då jag vakade eller hade ensam kvällstur så hade alltid någon ur den behöriga personalen ”bakjour” vilket betydde att man fick ringa och fråga råd vid behov. Det kändes tryggt – både för mig och för patienterna! Då jag nu kan blicka tillbaka i ett flerårigt perspektiv så kan jag se fördelen i ”litenheten”. Personalen på sjukstugan var inte stor, man jobbade ofta ensam, det var bråttom – men patienterna fick god vård. Det var dusch alla dagar, ”bad” dvs. dusch med hårtvätt, renbäddning, nagelklippning osv en gång per vecka, det var rejäl intimtvätt alla kvällar, det var vändningar flera gånger nattetid på bäddpatienter och mycket sällan trycksår. Man blandade sin egen trycksårssalva som var effektiv och man steriliserade själv sina kompresser och instrument. Sjukstugan hade sitt eget lilla kök med en kokerska och ett köksbiträde, när man vakade hjälpte man till med att duka brickor och koka grötvatten färdigt. Det gör man för övrigt nu i dessa dagar igen rätt ofta på de privata vårdhemmen. Maten var skapad av goda råvaror och gjord från början till slut. En dag per vecka serverades ”källarstädning”, kokerskans specialitet, som bestod av rester och hennes hemgjorda goda sill. Det lilla köket är så långt borta som det kan vara från dagens industriella ”matfabriker” som använder sig av enbart halv- och helfabrikat, vacuumförpackade färdigskalade potatisar som känns som gummi101


bollar, för att inte alls diskutera smaken... Detta kök, sjukstugans hjärta, fanns långt före den tid kommunen började offerera ut köksverksamheterna och endast koncentrera sig på kostnaden ej på kvaliteten.

Vinna eller försvinna Men bäddavdelningen blev förstås för liten, den blev för dyr, den blev ineffektiv och den var icke tidsenlig. Så i och med att Karis stad förflyttade sin långvård till det inköpta Mjölbolsta så flyttades också Karis–Pojo–Ingå-bäddavdelning dit i början av 1990-talet och sedan upphörde samkommunen småningom och Ingå tog över sin bashälsovård i egen regi, med hjälp av köptjänster naturligtvis. Sjukstugan med alla sina nostalgiska minnen invävda i väggarna stängdes och blev kansliutrymmen för Ingå hemvård och servicehus. Senare renoverades det till gruppboendeverksamhet som jag redan nämnde. När Karis beslöt utlokalisera sin bashälsovård var Folkhälsan den vinnande parten vilket sedan ledde till att Folkhälsan också köpte hela Mjölbolsta-området och förestod all verksamhet där. Då köpte Ingå kommun bäddavdelningstjänster av Folkhälsan som också då redan drev sin rehabiliteringsavdelning som jag återkommer till. Detta upphörde i och med att Ingå anslöts till LOST. Det var för övrigt en mycket känslosam process då Ingås förra kommunfullmäktige på slutrakan av mandatperioden med en (1) rösts majoritet beslöt att inte höra på folket och anordna en folkomröstning vartåt social- och hälsovårdssamarbetet skulle ske (LUST= samarbete med Raseborg) eller LOST. De folkvalda valde att trots sina mandat inte lyssna på sina väljare som mangrant tågade genom Ingå kyrkby med facklor i händerna och stora skyltar med bl.a. texter som ”Mera must – i våran kamp för Lust”. Demonstranterna ville att Ingå skulle ingå socialoch hälsovårdssamarbete västerut men beslutet blev som bekant annat. Med facit i hand kan nu konstateras att det kanske inte var så lyckat eftersom Lojo valde att slänga ut Sjundeå och Ingå ur LOST eftersom kommunerna inte var intresserade av kommunfusion. Det var en tung tid för vårdpersonalen då man inte visste vem som skulle bli ens kommande arbetsgivare eller ifall arbetsuppgifterna skulle bli förändrade. Över lag svepte vågen att utlokalisera tjänster in över Västnyland. Det mesta skulle privatiseras eller köpas upp så att kommunerna inte skulle behöva producera själva. Det blev oroligt för anställda – för att inte tala om dem som använde sig av tjänsterna och insynen blev ofta mycket sämre. Sällan blev det billigare – någonting var alltid glömt i avtalen eller undertecknaren hade glömt att läsa det finstilta. Ett skräckexempel var när MedOne vann offertrundan över Folkhälsan i Raseborg och patienter skulle flytta från Mjölbolsta till servicebo102


endet villa Pentby i Karis – och stod utan sängar. Ingen hade tänkt på det och Raseborg fick en överraskningsutgift i och med inköp av sextio sjukhussängar... Ambulansavtal var något som det kämpades om mycket – hur mycket var lokalkännedom och språkkunskaper värt i euro och cent? Tack och lov är detta en trend som jag tror att nu igen håller på att vända. Åtminstone kommer man att lägga större vikt vid kvalitet vid upphandlingar och inte blint stirra på prisnivån.

Äldreomsorgen Då jag blev färdig primärskötare 1989 stod arbetsmarknaden med öppna armar. Detta skulle dock snabbt ändras – i början av 1990-talet kom en depressionsvåg som också hade följder för vårdpersonalen. Jag hade då lyckligtvis precis fått ordinarie tjänst på Ingahemmet, Ingå kommuns ålderdomshem. Åldringshemvården har förändrats mycket sedan den tiden. Ingahemmet hade mattor på golven, seniorerna som flyttade in hade egna trivsamt möblerade rum med sängöverkast, egen gungstol och de allra flesta på den så kallade allmänna avdelningen klarade sig i stort sett själva. De flyttade in för att de kanske bodde obekvämt i periferin, var otrygga, saknade anhöriga eller insjuknat – men de var i förhållandevis gott skick och levde i många år på hemmet. Då de blev sämre flyttades de över till sjukavdelningen, som var mörk och nedsliten (byggd 1963). Då fanns det många sängpatienter – en stor förändring jämfört med dagens läge då så gott som alla klienter på ålderdomshem tas upp i rullstol och har egna kläder på under åtminstone korta stunder. På Ingahemmet ordnades under 1990-talet många aktiviter och årets höjdpunkt var en julbasar där det såldes handarbeten som seniorer och personal förfärdigat samt jullådor och bakverk som köket tillverkat. För inkomsterna ordnades fester och utfärder, man besökte marknaden i Ekenäs och skärgårdsutflykter företogs. På personalens enträgna begäran gav dåvarande föreståndarinnan vika och det skaffades två kattungar till Ingahemmet, till seniorernas stora glädje och trevnad. Den ena drunknade dock i en närbelägen brunn och den andra försvann – så snabbt fick vi en ny lite äldre katt som flyttade från Esbo. Vita hankatten Topi var en stor glädje under många år – ännu finns svartvita Linus som sällskap på Ingahemmet. Det är viktigt med djurkontakt för äldre och sjuka, det öppnar deras sinnen och jag glömmer aldrig en gammal tant som inte pratat på många år som fick en helt ny skepnad tack vare Topi. Den kände också på sig om någon mådde dåligt och gjorde gärna sällskap i sängen. Tiderna förändrades – köket utlokaliserades till privat entreprenör, basarena slutade, klienterna blev i mycket sämre skick vid intagningen, sjukavdelningen 103


stängdes, bottenvåningen sanerades och fick tilläggsplatser. Hela huset var nu en blandning av före detta allmänna avdelningen och sjukavdelningen. Mattor och gungstolar slängdes ut – endast den lilla demensavdelningen Krysantem fick behålla något av sin hemtrevliga prägel. Efter hand blev arbetsförhållandena tyngre för personalen och hjälpmedel och sjukhussängar kunde inte införskaffas i den takt det skulle behövts. Dagen gick åt till den viktiga grundvården och tiden till all behövlig stimulans för de äldre blev allt mindre. Förändringar är alltid tunga tider för vårdpersonal som utöver allt det andra ska se till att de upprätthåller en fungerande vardag och sköter väl om sina klienter. Fortbildning och kurser är alltid bra. Förutom att man får fräsch kunskap träffar man andra vårdare från olika ställen och utbyter värdefull information med varandra.

Vård i livets slutskede För många äldre är just ålderdomshemmet den sista stationen i det jordiska livet. Det är av avsevärd vikt att det finns ett bra utrymme för den klient som snart ska ta avsked av livet, ett ensamt rum tillräckligt stort för att anhöriga kan samlas med om de vill. Detta har väckt en stor debatt inom Raseborg under det senaste året – döende som fått dela rum med endast ett draperi åtskilt från rumskamraten. Detta är beklagligt – ett dödsfall går aldrig i repris – och det är viktigt att den döende får god vård och smärtlindring, närhet och trygghet samt att de anhörig bereds möjlighet på bästa sätt att få närvara. Ingen ska behöva dö ensam, det hävdar jag bestämt. Ifall det inte finns anhöriga är det viktigt att det finns tillräckligt med personal så någon hinner slå sig ner vid dödsbädden och hålla i handen. För en vårdare känns det ofta också tungt då en klient dör. Man har kanske haft ett långvarigt vårdförhållande och man är god vän med de anhöriga. Här är det dock viktigt att man kan upprätthålla sin profession och stöda de anhöriga. Inom arbetsteamet får man sedan prata ut om det varit jobbigt. På Ingahemmet minns jag att vi hade en mycket bra terminalvårdsskolning med Lili-Ann Junell-Kousa och efter den fick vi inspiration att inreda kylrummet för de avlidna mycket vackert, med matta på golvet, rya på väggen, ljus och konstgjorda blommor. Det är rummet där det sista avskedet tas, vid kistläggningen. Förr var det väldigt vanligt att klienter på Ingahemmet saknade anhöriga helt, då följde personalen med på kistläggningen och tillsammans med begravningsentreprenören sjöng ”Blott en dag”. Jag har också två gånger varit med om att bära en klient till graven! Jag minns när prästen som förrättade ena jordfästningen spontant och tårögt utbrast: ”Detta kan man kalla god vård från början till slut”. 104


Serviceboende År 1989 till jul flyttade de första seniorerna in på Ingå servicehus, ett nybygge invid den gamla sjukstugan som jag tidigare berättat om. Där fanns 12 enrummare och 2 bostäder som var ämnade för äkta par. Men på den tiden fanns det inte så stort behov av servicebostäder – det fanns förhållandevis lite personal (ingen nattetid) och det ställde genast krav på att man skulle vara i gott skick för att kunna bo där. Under många år gick servicehuset lite på sparlåga. Under 2000-talets början förändrades det dock och det blev kö till servicebostäderna, vilket ledde till att några stycken allt för ”friska” seniorer fick flytta ut. Personalen utökades och man skulle ha ett ansenligt behov av vård och omsorg för att få bo på servicehuset. Ingå hemvård fungerar också utgående från servicehuset vilket är en god sak då personalen kan samarbeta och ha gott stöd av varandra. Våren 2007 infördes treskiftsjobb inom Ingå hemvård och serviceboende och det ledde till att seniorerna rätt långt kunde bo kvar och inte behövde flytta till Ingahemmet då de blev sämre. Ett litet gruppboende inrättades också i gamla sjukstugans utrymmen som jag tidigare nämnt. Eftersom Ingahemmet börjar vara uttjänt, omodernt och har fuktskador beslöts bygga ett nytt hem vid servicehuset. Det bör nuförtiden inte heta ålderdomshem utan resurserat serviceboende så det är nu meningen att i oktober– I Ingå har det resurserade serviceboendet Lönneberga byggts invid servicehuset för att ersätta det mögelskadade Ingahemmet. Foto: Marlén Lindholm

105


Det nya serviceboendet var inflyttningsklart i slutet av 2012. Foto: Marlén Lindholm

november detta år (2012) ska Lönneberga stå färdigt och Ingahemmets klienter och personal flytta till kyrkbyn. Ingahemmet är ju väldigt naturskönt beläget även om många tycker att det ligger allt för långt från kyrkbyn (5 km mot Helsingfors) men jag tycker det har varit en fördel med den vackra innergården, många utomhusplatser för rullstolsbundna samt att klienterna kunnat följa naturens skiftningar på landsbygden och åkrarnas tröskning från sina fönster. Alla medaljer har två sidor!

Hemvården Hemvården har ju också förändrats väldigt mycket under de senaste åren, självfallet eftersom klienterna i sina hem blivit allt sämre. Även om de flesta idag bor med alla bekvämligheter så har de så många olika hälsohinder att de behöver mycket hjälp och stöd. Min syster jobbade som hemhjälpare i Ingå på 1970-talet och hon har berättat vilka sysslorna var på den tiden. Det var storstädningar med tunga mattor och fönstertvätt på stora gårdar, det var skötsel av barnfamiljer, det var matlagning i form av långkok av många olika rätter och bakning.

106


Idag städar den kommunala hemvården ingenting längre, i mycket få fall görs butiksuppköp utan allting koncentreras på den daglig grundvården; tvätt, mediciner, tillsyn. Mat kokas inte längre, det är matservice som gäller – en box hemtransporterad med dagens varma mat, en skål med sallad och efterrätt. Hur smakligt det är, hur hälsosamt det är och hur trevligt det är att sleva i sig ur en tråkig engångsplastpyts kan diskuteras i evighet. Många äldre och sjuka är otrygga i sina hem. Jag tycker att det är förkastligt i dagens läge att man stirrar sig blind på otillförlitliga demenstester, vårdtyngdsmätningsinstrument och dylikt då man ska bevilja en klient plats på något boende. Otrygghet och ensamhet kan inte mätas. Många saknar anhöriga och fungerande nätverk. Det blir mycket dyrt för samhället då dessa klienter tar en ambulanstur till jouren då kvällen kommer och alla symtom gör sig påminda – för att inte tala om det mänskliga lidandet. Nej, satsa istället hemvårdens alla resurser på dem som verkligen vill och vågar leva i sina hem även om de är mycket dåliga! Det känns inte trevligt som vårdare att hjälpa en otrygg klient upp ur sängen på morgonen och veta att följande besök är matservicechauffören och sedan igen hemvården på eftermiddag, kväll och natt och ensamhetens klor greppar däremellan.

Privat vård Många privata vårdhem har vuxit fram under senaste år. Det är bra att de finns alternativ men det är också viktigt att verksamheten övervakas noga. För en person med hög inkomst eller förmögenhet kan ett privat hem vara ett gott alternativ medan det för en senior med vanlig pension är en omöjlighet. Ofta köper de västnyländska kommunerna också platser på de privata hemmen vilket betyder att det för individen kostar detsamma som en kommunal plats. Privat hemvård och städning är också en nisch som utökats närmast explosionsartat.

Folkhälsans rehabiliteringsavdelning Utan att speciellt lyfta fram privata vårdenheter framom andra måste jag nämna Folkhälsans rehabiliteringsavdelning som verkat i många år inom Mjölbolsta fastighet. Det har varit en unik avdelning – fylld av all tänkbar profession inom rehabilitering. Den är nu stängd p.g.a. att den hade för litet antal klienter. Västnyland satsade helt enkelt inte på att ge betalningsförbindelse till avdelningen. Man fattade inte vikten av att snabbt kunna ge en framstående medicinsk rehabilitering till en människa som t.ex. insjuknat i stroke. Jag har personligen fått bekanta mig med avdelningen och kunnat konstatera att den fungerade 107


utmärkt. Neuropsykolog, läkare, talterapeut, fysioterapeut, ergoterapeut och specialskolad vårdpersonal bildade ett helhetsteam som jobbade utgående från patientens hälsohinder och vårdbehov. Ingen patient blev liggande ”i onödan” på rehaben, vården följdes kontinuerligt upp och utvärderades. Vanligen inkom en patient med en fyra veckors betalningsförbindelse varefter man sedan beslöt om fortsättning. Det var mycket intressant att följa avdelningens arbetssätt och kunna se de stora framsteg patienterna gjorde, från att ha kommit från sjukhus sängliggande efter att det akuta skedet (vid insjuknande i stroke) var förbi, till att de promenerade med rollator eller käpp och kanske kokade sitt eget kaffe i avdelningens kök. Många dagstidningsartiklar har under senaste året belyst vikten av intensiv rehabilitering – hur mycket samhället sparar in på att en arbetsför människa blir skattebetalare igen istället för sjukpensionär, en människa klarar att med stöd bo i eget hem istället för på institution eller klarar sig på ett lättare serviceboende istället för på en bäddavdelning. Paletten är oändlig. Jag hoppas innerligen att våra nya kommunala beslutsfattare tar sig an problematiken och vi får en tvåspråkig fungerande rehabiliteringsenhet i Västnyland, antingen i kommunal eller i specialsjukvårdens regi. För Ingås del upphörde köp av Folkhälsans rehabiliteringsavdelningstjänster i och med LOST-samarbetet och det var en stor förlust för Ingåborna. De vårdades istället på Lojo bäddavdelningar och de svenskspråkiga hade inte ens tillgång till svenskspråkig talterapi som är mycket viktig efter en hjärnskada. Nej – bort med gränsdragning och kortsiktigt tänkande – fram med samarbete över kommun och språkgränser! Det blir kanske dyrare för stunden med effektiv rehabilitering, men det sparar massor för framtiden, inte minst naturligtvis kvaliteten i människans liv.

Stödtjänster Som stöd för att kunna bo hemma ordnar kommunerna vanligen dagverksamhet för äldre, handikappade och sjuka. I Ingå ordnas dagverksamheten på servicehuset i en av de större bostäderna som från början var ämnad för ett äkta par. År 2003 började jag jobba inom dagverksamheten – ett mycket tungt men givande arbete. Alla veckans dagar finns olika grupper och klienterna hämtas i taxi från sina hem, de får morgonkaffe, lunch, vissa grupper badar bastu och sedan sysslas det med olika saker innan det är dags att åka hem. För många äldre är det enda gången de har något umgänge utanför hemmet. Jag har ordnat flera Stockholmkryssningar med grupper och det har varit mycket jobbigt och mycket roligt! Alla bekymmer glöms då man skålar tillsammans med klienterna 108


i Silja Europas nattklubb halv ett på natten och ser deras omedelbara glädje. Att sedan försöka få rollatorena parkerade i de trånga hyttkorridorerna är en annan femma. Andra stödtjänster som finns att tillgå är färdtjänst och stöd för närståendevård. För närståendevården vill jag dra en lans. Deras arvode borde absolut höjas och bli jämförbart med en vårdarlön. För ett futtigt arvode (fördelat på olika klasser efter vårdbehovet) sköter en närståendevårdare sin anhöriga tjugofyra timmar per dygn sju dagar i veckan och hamnar ännu i värsta fall betala dyrt för att få vissa vårdutensilier som behövs (engångshandskar, tvättlappar osv). Nej deras förhållanden borde absolut förbättras med tanke på vilken inbesparing de ger samhället istället för att deras anhöriga skulle uppta en institutionsplats! Personlig assistent som de gravt handikappade har rätt att få har också orsakat stor polemik och fyllt tidningsspalter speciellt inom Raseborg. Det kostar mycket, men jag tycker personligen att det är mycket glädjande att se att dessa tjänster används. Må så vara att t.ex. budgeten för färdtjänst spricker – det betyder bara att de handikappade kunnat röra sig, kanske för ett cafébesök eller för att se när vitsipporna blommar på Ramsholmen. Sådant som du och jag som friska kan göra utan att ens tänka på att det finns de som inte klarar av det! Frivilligarbete är mycket viktigt inom alla vårdbranscher. Det är trevligt när Röda Korsets väntjänst kan ställa upp och besöka äldre och när många föreningar ställer upp och ordnar program och kaffebjudningar på inrättningar. Viktig är förstås tystnadsplikten, även hos de frivilliga!

Hur orka som vårdare? En god ledning, en rättvis och bra förman som engagerar sig och en grundtrygghetsnämnd som är intresserad av sin personal är önskvärt. Jag minns många gånger förr hur vi i personalgruppen på Ingahemmet resonerade ”att det är trångt i rummen och man måste lyfta pottstolar över rullstolar för att få plats – det går så länge man kan skratta och skämta och ha roligt tillsammans”. Sämjan arbetskamrater emellan är oerhört viktig, också att ibland kunna umgås på fritiden över något trevligt tema. Arbetsdagen är en s�� stor del av livet att trivseln inte kan förbises. Man måste trivas på sitt jobb för att orka med den tunga uppgiften att vårda andra. Man måste våga säga åt chefen om man känner sig trött och inte riktigt orkar med, man måste ha rätt att få professionell handledning om man känner att behov därav finns. En mycket viktig aspekt inom vårdarbetet är klienternas och de anhörigas feedback. Det känns väldigt bra då anhöriga är nöjda efter ett avslutat vårdförhållande och också visar det genom

109


att kanske lägga ett tack i dödsannonsen, eller hämta en tårta eller blommor till avdelningen. Ibland kommer det ju självfallet också kritik från de anhöriga och man måste försöka lära sig att konstruktivt ta emot den. Uppbyggande kritik är alltid bra, men sedan finns förstås också kritik som upplevs som obefogad. Ofta kan det vara de anhörigas eget dåliga samvete och deras egen känsla av otillräcklighet för de sina som gör att de vill klaga på vårdpersonalens arbete. I dessa skeden är förmannens roll oersättlig. Ofta kan dessa konflikter utredas genom god diskussion.

Vårdideologi och metoder Helt kort kan sägas att vården inom äldreomsorgen gått mycket framåt och blivit mycket humanare. Man vårdar och jobbar enligt ett rehabiliterande arbetssätt och man låter klienten göra så mycket han/hon själv klarar av även om det tar längre tid. Man har insett vikten av rekreation och meningsfull vardag för den äldre. Ibland kan man prioritera en promenad i vårsolen framom lakansbyte i sängen. Den medicinska vården har också tagit långa kliv framåt och mer och mer börjar man inse vikten av att vårda helheten. En människa består av kropp, själ och ande – alla har individuella behov och ska vårdas därefter.

Världens bästa yrke Så här avslutningsvis vill jag säga det jag ofta skämtar om: att vårdaryrket är världens bästa yrke. Det är fysiskt (även om dagens moderna och tekniska hjälpmedel underlättar massor) och psykiskt mycket tungt, lönen är – i förhållande till ansvarsbördan – urusel och arbetstiderna är tunga. Jul och midsommar – iväg på jobb bara om det står så på ditt arbetsschema och trots att ryggen värker och fötterna sväller! Men för den som av eget genuint intresse utbildat sig till vårdare så finns inget annat. Att se en äldre, ensam och sjuk människas tacksamma blick då man utfört en vårdåtgärd eller kanske bara sätter sig ner – det kan inte mätas i pengar! Att få krama en sörjande anhörig som tackar för allt som man gjort och att få dela med sig lite julglädje till den som helt saknar anhöriga – det värmer hjärtat och det ger kraft och ork. Att få skratta och glamma i arbetsgemenskapen och att få ett uppmuntrande ord av förmannen är mycket viktigt.

110


Utbildning och forskning

Foto: Annette Ström

111

Årskrönika 2012

Det stora och markanta Axxell-nybygget mitt i centrum av Karis öppnade sina dörrar för eleverna första gången i början av året och invigdes officiellt i maj. Samtidigt som nybygget tog form måste Axxell strama in för sammanlagt 1,5 miljoner euro och säga upp personal. Tidpunkten för nybygget kritiserades, men Axxells vd Stefan Johansson konstaterade att man måste våga göra satsningar för framtiden. I Karis ersattes otidsenliga utrymmen från olika byggnader runt om i staden och en stor del av verksamheten koncentrerades under samma tak (bild nedan). I april kom det fram att det i nybygget droppade vatten från taket och både lärare och elever klagade på dålig luft, men det hela skulle åtgärdas, meddelade skolan. Forskningsinstitutet Aronia har funnits fem år i Ekenäs och kan se tillbaka på år då antalet forskare har flerdubblats och forskararbetet har resulterat i ett otal internationella publikationer. Ändå fanns en viss tvekan då Raseborgs stad skulle besluta om fortsatt finansiering för Aronia. Beslutet blev trots allt positivt och staden fortsätter stöda forskningsinstitutet med 150 000 euro per år, något som är betydelsefullt för dess framtid. Aronia verkar inom ramen för yrkeshögskolan Novia men det är Åbo Akademi som äger Aronia. Aronia fick också sin första doktor som forskat från början till slut i Västnyland, Anu Vehmaa. Hon har forskat i hur den millimeterstora hoppkräftan påverkas av klimatförändringen. En stor del av arbetet gjorde hon vid Tvärminne zoologiska forskningsstation, som för övrigt firade sitt 110-års jubileum under hösten. Forskningsstationen hör till Helsingfors universitet. Steinerskolan i Ekenäs, Mikaelskolan, har under många års tid vuxit allt mer och eleverna är idag 115 till antalet. Utrymmena har blivit för små och i juni fick ett nybygge grönt ljus. En byggnad på närmare 1 500 kvadratmeter planeras


Årskrönika 2012

invid den gamla träbyggnaden i Västerby. Tanken är att den kan tas i bruk vid årsskiftet 2013–2014 och det hela ska kosta cirka 1,5 miljoner euro. Kommunförbundet hade undersökt gymnasierna i Svensk finland och gav i maj ut en rapport där det sades att det behövs en stor dos nytänkande då det gäller gymnasieutbildningen i Västra Nyland. Ann Sandelin var den som granskade den västnyländska regionen och hon ansåg att det behövs en större adminstrativ enhet för att gymnasierna ska fortleva. I rapporten föreslogs att gymnasierna skulle samordna sig med Åbolands gymnasier (observera Krister Ståhlbergs tankar på sidan 72) och Raseborg kunde bli ett campus för andra och tredje stadiets utbildningar. Mycket har ändrat inom skolväsendet, läs mer om hur det var förr i artikeln om skolgång i gamla tider på följande sida. Varje ny studerande, totalt cirka 150 elever, som började i något av Raseborgs gymnasier hösten 2012 fick en digital pekplatta som ett hjälpmedel i undervisningen. Via den kan läraren dela ut uppgifter och information och de studerande kan sköta uppgifterna så att dessa snabbt når läraren för granskning. – Digitaliseringen är en verklig utmaning för stadens gymnasier och för lärararna, sade Joakim Lagerbom, rektor för Karis-Billnäs gymnasium. Utbildningsstyrelsen har stött digitaliseringsprojektet som sammanlagt kostade cirka 120 000 euro. Hangö gymnasium har utmärkt sig under året, dubbelt upp. Det svenska gymnasiet var bäst i Västnyland i en ranking av de finländska gymnasierna (som helhet låg skolan på 32:a plats av sammanlagt 404). I rankingen utgick tidningen Ilta Sanomat, som sammanställt vitsorden, från hur bra eleverna presterat i studentexamen våren 2011. Efter det här goda beskedet i februari visade ytterligare en undersökning goda resultat för Hangös del. Hangö kom på första plats i en annan jämförelse (gjord av FNB) där medeltalen då eleverna kom till gymnasierna jämfördes med när de gick ut skolan. Hangö gymnasium var den skola där vitsorden förbättrats mest av alla gymnasier i Finland. – Vi satsar på studieteknik och en effektiv studiehandledning, sade Eija Rosvall som är rektor för den vackra skolan som är inrymd i en över 100 år gammal, renoverad träbyggnad i centrala Hangö. Så forskningskuriosa. Den för allmänheten rätt okända Metsähovi forskningsstation i Kyrkslätt fick ta emot ett rejält bidrag på 1,5 miljoner euro. Stationen ska skaffa ny utrustning, till exempel en ny satellitlaser, så att den kan fortsätta sitt samarbete med den amerikanska rymdstyrelsen Nasa. Metsähovi är unik inte bara i Finland utan också i världen. Det finns endast ett tiotal liknande stationer med så avancerad utrustning för forskning i radiovetenskap, radioastronomi och rymdteknik. Här finns Finlands enda radioastronomiska teleskop. Metsähovi är också med och upprätthåller det globala GPS-nätverket. 112


Hjalmar Blomqvist

Skolgång i gamla tider Min far, August Blomqvist, född i Billnäs 1864, berättade bland annat om sin skolgång, vilken försiggick i en gammal arbetarkasern intill Bruksgatan i ett rum på övre våningen. Lärare var en rikssvensk vid namn Hedman som kom till Billnäs 1843. I en och samma klass gick gossar (obs! bara gossar) i åldern 6 till 16. Ämnen i undervisningen var läsning, skrivning, räkning samt katekes och biblisk historia. Hur många terminer min far besökte Hedmans skola kom jag aldrig att få del av men det kan jag berätta att min far behärskade de fyra räknesätten suveränt. I stilskrivning var han mycket bättre än jag själv. Stilen var klar och sirlig med fina slängar och den var lätt att läsa. Han hade senare nytta av dessa färdigheter då han befordrades till tegelmästare på tegelbruket i Ekerö. Min mors skolgång vet jag ingenting om emedan hon dog då jag var endast 5 år. Jag vet i alla fall att hon kunde skriva emedan hon skrivit en massa allsånger och visor hon fått tag i.

Baronen stödde skolan Min hemby där jag växte upp och vistades till dess jag fyllde 17 år var Ekerö i Pojo socken. Ekerö var en utgård till Billnäs och ägdes av baron F.L. Hisinger1. Baronen, som var känd för att ivrigt understöda upplysning och skolning av sina underlydandes barn, anställde på 1890-talet som lärarinna en gammal fröken, Lotti Nyman (Tant Lotti). Den första undervisningslokalen fanns i en utgård till Ekerö, “Gunnars”, och flyttades senare till en liten stuga där undertecknad från år 1904 fick sina första lärospån. I tant Lottis skola gällde ingen läroplan utan barnen undervisades individuellt enligt deras förmåga. Jag t.ex. läste innantill redan vid 6 års ålder. Vi var endast gossar. Undervisningen inskränkte sig först till stavning och sedan läsning så gott det gick. Läroböckerna var katekesen, biblisk historia och psalmboken. Ef1. Baron Fridolf Leopold Hisinger (1845–1928) som Hjalmar Blomqvist nämner i sin text var brukspatron i Billnäs. År 1898 grundade han en svensk trädgårdsskola i Billnäs. Han lät också uppföra Villa Billnäs. Skolhuset i tegel som byggdes år 1901 på Ekerö står ännu kvar och är i beboeligt skick.

113


ter att ha blivit mera avancerade i läsning kunde eleverna någon gång få läsa ur Naturens bok av Z. Topelius. Det var mina lyckligaste stunder i skolan. Vi skrev på griffeltavlor efter föreskrift. Räkningen inskränkte sig till enkel addition. Vad tant Lotti hade i lön av baron Hisinger vet jag ej, men 1 mk per termin fick hon av min far. Böcker och skolmaterial fick föräldrarna stå för. I denna skola hade jag skilt två goda vänner, tvillingsgossar, de är båda borta men vänskapen stod sig genom hela livet.

Nytt hus byggdes År 1901 byggde baron Hisinger en ny fin skola av röda Ekerö-tegel. Det var i den skolan jag fick gå ut fyra klasser vilket jag ännu är mycket tacksam för. Efter det blev min skolväg endast 300 m. Jag gick många gånger krokvägar för att få följa med gänget. Den nya skolan bestod i nedre våningen av ett klassrum och en gymnastiksal vilken även användes som slöjdsal. I denna sal hölls en förberedande sexveckors kurs före folkskolan. Lärarinnan var ambulerande och undervisade samtidigt de finska barnen på så sätt att när de svenska barnen läste så skrev de finska eller tvärtom. Det var inte så lyckat för man får nog utgå ifrån att de i en viss mån störde varandra. Enda nyttan var att det fastnade en del av det finska språket i minnet hos de svenska barnen och tvärtom. Som ordinarie lärarinna verkade på den tiden en sjökaptensdotter, fröken Hilja Troberg, som bodde i skolhusets övre våning. Hon var en utomordentligt god pedagog, som tog sin uppgift på fullt allvar. Hon kunde också utdela måttlig aga vid behov.

Alla elever satt i samma sal

Lotti hette officiellt Charlotta Nyman. Fotot är taget 25.8.1885. Hon dog 80 år gammal sommaren 1929. Foto: Fritz Hjertzell/Västra Nylands landskapsmuseum.

114

I folkskolan undervisades alla fyra klasserna i samma sal och av samma duktiga lärarinna. Elevantalet rörde sig kring 50. Läroplanen var på den tiden redan fastställd för skolorna och den planen torde ha följts. Gossarna undervisades i slöjd och flickorna i handarbete under två timmar i veckan. Lärarinnan behärskade också dessa ämnen.


Kartor och bildmaterial var utomordentligt bra. Svarta tavlan var också en Skribenten Hjalmar viktig sak. Skoldagen började kl. 9 och Blomqvist (1897–1977) slutade kl. 2 förutom kl. 3 om det var arbetade som smed i slöjd. Varje timme var det 10 min. rast Åminnefors bruk. som tillbringades på skolgården. Man slog boll och lekte sista paret ut o.s.v. Eleverna sammankallades med en ringklocka. Uttåg och intåg försiggick med uppställning i god ordning. Eldning och städning skötte eleverna om under uppsikt av lärarinnan. Skolgården var uppröjd i en dal och försedd med planteringar. Den fortsatte i en vacker lid nedåt Pojoviken, som glittrade vackert nedanför. Uthusen bestod av vedlidret och avträde skilt för pojkar och flickor. Numera gick också flickor i skolan. Jag hann springa hem på matrasten men de som hade lång väg hade vanligtvis en torr brödbit samt möjligen en liten flaska med mjölk, som man åt i skolans tambur. Någon kosthållning på skolan fanns det inte. Man hade 20 min. Matrast. Svordomar var strängt förbjudna och straffades med kvarsittning.

Spel ledde till kvarsittning En gång då mina tvillingsvänner och jag och en annan gosse fungerade som dejourer spelade vi, sedan vi fått fyr i ugnarna, kort med lappar som vi skurit ur kartong och målat så det liknade en riktig kortlek. Bäst som vi satt där och spelade (banjul) kom lärarinnan inrusande i salen. Vi hade varit för högljudda så hon förstod att någonting försiggick. Nå det renderade oss varsin rungande örfil omedelbart, korten hamnade i ugnen och efter morgonbönen utmättes straffet inför stående klass. Det blev två timmars kvarsittning till mans, men på olika dagar. Jag minns en episod då jag inför klassen läste från bibliska historien om syndafallet. Jag avbröt plötsligt läsningen och påstod att “ormar inte kan tala”. För det påståendet fick jag hårda rapp på händerna och lärarinnan hade berättat för min far om mitt revolutionära sinne. Far var då änkling och fick ensam svara för min uppfostran. När far kom hem på kvällen frågade han mig vad jag ställt till med i skolan eftersom lärarinnan var onöjd med mig. Jag började gråta och intygade att “ormar kan i alla fall inte tala”. Då tog far upp mig i sitt knä och medgav att det vet vi nog båda, men låt bli att strida med lärarinnan och det rådet höll jag sedan framöver. 115


Kläderna var det många gånger si och så med. De som hade händiga mödrar som vävde, sydde och stickade kunde vara rätt så väl klädda med nog var det två gossar som i stället för ylletröjor hade endast en krage stickad av ylle. Det skulle se ut som om de hade ylletröjor.

Sjöng i stämmor Vi talade vår Pojo-dialekt, som är begriplig god svenska. Lärarinnan titulerade alltid eleverna inför klassen vid namn. Vi kallade alltid lärarinnan för fröken. Bakom ryggen kallades hon Trobergskan eller Hilkka. Som liten fick jag höra många visor och sånger, mest religiösa. I skolan sjöng vi skolsånger, mest ur sångboken “Sjung”. Där ingick sånger av Topelius och Runeberg. Många sånger sjöng vi i två stämmor. Jag sjöng andra stämman men på vår sista examensdag hade jag förtroendet att sjunga tredje stämman ensam. Vi firade julfest som baron Hisinger bekostade. Det utdelades snask, äpplen och pepparkakstomtar. Så sjöngs det julsånger och lektes de vanliga jullekarna. Vi utförde också någon sketch som vi kallade för teater. Mest gällde det någon av Topelius barnsketcher. Vid avslutningen av vårterminen smyckades skolsalen med blommor. Föräldrarna brukade närvara vid såväl julfest som avslutning. Någon gång hände det att baronen hedrade skolan med sin närvaro och gav då någon slant som stipendium. Undertecknad fick 20 mk vid avslutningen 1910, som var mycket pengar på den tiden. Fastlagstisdagen åkte vi i höskrindor till Billnäs och uppvaktade baron med sång. Som tack vankades bullar och mjölk samt konfekt. Till sist sjöng vi “Vårt land” och baronen ackompanjerade oss på en stor flygel. Floradagen, den 13 maj, brukade vi vara med på skogsplantering och förplägades då med smörgås och saft. Flickorna hade alla “minnesalbum” i vilka vi gossar skrev i smyg. Det var genant att skriva öppet och då kunde man bli utsatt för drift.

Skolan var samlingsplats Efter min skoltid har mycket skett i byn. Tegelbruket upphörde och då även lantbruket rationaliserades har befolkningen minskat avsevärt vilket också påverkat skolan. Skolan var en samlingsplats för hela bygden. Där hölls aktuella föredrag, andaktsstunder m.m. Vid 12-års ålder utdimitterades jag från folkskolan och gick sedermera i smedslära, som också blev mitt yrke.

116


Båda skolhusen finns kvar bredvid varann ännu idag. Ekerö gamla skolbyggnad i trä och den nyare byggnaden i tegel. Den äldre skolan används idag som privat sommarbostad. Foton: Annette Ström

Då Ekerö folkskola år 1951 fyllde 50 år träffades många gamla elever på en fest i skolan. Vi satsade medel till en radio som vi donerade till skolan, som vid det laget redan länge hade varit i kommunens ägo. Skolan verkade i många år som tvålärarskola. Sedermera blev elevunderlaget så knappt att den för två år sedan indrogs och de återstående barnen skjutsades till skolan i Billnäs. Det var allt jag kunde berätta om vår skola vilken jag med tacksamhet kommer ihåg. Med vemod tänker jag på huset som står tomt och ingen vet vad det i framtiden blir av den vackra idyllen vid Pojoviken. Billnäs 12.3.1969

117


Årskrönika 2012

Sport Den nya ishallen i Karis, Aktia Arena, var ett viktigt uppsving för regionens idrottsliv. Tidigare hade Västnyland varit en vit fläck på kartan beträffande ishallar, men nu öppnades portarna för allmänheten för första gången den 6 oktober. En av de första på isen var 14-årige Dennis Enberg, killen som fyra år tidigare startade en namninsamling tillsammans med kompisen Oskar Kallio för att få en ishall till Raseborg. På en månad samlade de in 800 namn. Hallen invigdes den 10 november med en hockeylandskamp mellan Finland och Tjeckien för U19. Byggstart för hallen var det i början av året och kostnaderna blev sammanlagt cirka 3,5 miljoner euro – 17 procent mer än vad som var planerat. Men överlag har ishallen fått goda betyg och nu har laget Ice Team Raseborg fått en hemmahall. Laget har för tillfället E- och G-juniorer. De höll sina första träningar i september. Också till exempel ett motionslag i damishockey från Hangö som heter Sledgehammer Ladies är aktiva hallanvändare. En hel del västnyländska idrottsframgångar har setts under året. Ekenäsbon Anne Rikala paddlade i OS i London. Hon hörde till Finlands trupp på 22 per-

Den nya ishallen invigdes den 10 november med en match mellan Finland och Tjeckien, matchen slutade 4–1 till Finland. Foto: Patric Westerlund

118


Årskrönika 2012

ESC mot regerande mästarna Ilves. Foto: Patric Westerlund

soner och hennes sträcka var K1 500 meter. Rikala tog sig till final men slutade på en åttonde plats. Hon har tidigare deltagit i OS i Peking. IF Raseborgs Tomas Söderlund vann FM-guld i herrarnas kulstötning. Hangö IK:s Jonna Berghem kom i mål som sexa på 100 meter häck i U20-åldersklassens VM-tävlingar i Barcelona och IF Raseborgs Oliver Helander kastade nationellt rekord i spjut för P15 då han kastade 74,29 meter.  Johan Henriksson från Hangö tog hem en andra plats i de finländska mästerskapen i raw-styrkelyft i mars. Han tävlade i klassen under 83 kg. Resultatet 235 kg i knäböj var också nytt finländskt rekord. Hangöbon Tony Bäckman tog ett historiskt FM-guld i brasiliansk jiu-jitsu. Han är den enda inom sin gren som tagit ett tvåsiffrigt antal FM-guldmedaljer. Finlands genom tiderna bästa kvinnliga styrkelyftare tog ytterligare ett finländskt mästerskap. Hon heter Raija Jurkko och representerade föreningen KK Eken för första gången. FM-guldet vann hon i Övertorneå i februari men den största framgången under året var trots allt VM-bronset i Puerto Rico i oktober. Jurkko lyfter i klassen 47 kg. Västnyland har också fått ett par finländska mästare i dart. Torbjörn Gustafsson och Veijo Vintikka korades till mästare i parklassen i Vanda i mars. Västnyland fick också en ny Europamästare i bågskytte i Max Garner, 12 år, som 119


Årskrönika 2012

tävlar för Ekenäs bågskyttar. Han sköt det bästa resultatet i sin klass i Europa genom tiderna. Föreningen Raseborgs Skyttar var igen framgångsrik. Micaela Qvarnströms VM-titel i luftgevärsskytte i juni var kanske den största framgången av alla inom skyttesporten i regionen. Qvarnström blev också Europamästare i normallopp för damjuniorer i februari i Vierumäki och i samma tävling blev Krister Holmberg andra i herrarnas blandlopp. Qvarnström hör också till Raseborgs idrottsakademi (läs mer på sidan 120). Den största framgången i bollsporter i Västnyland var utan tvekan att Ekenäs Sport Club avancerade till futsalligan. I denna växande sport har ett västnyländskt lag aldrig tidigare varit så högt i seriesystemet. Den första säsongens höstomgång gick relativt bra för ESC, som kämpar om en plats i play off, det vill säga en placering bland de åtta bästa lagen i serien där tolv lag deltar. I handboll vann Sjundeå IF:s damer cuptävlingen, men i FM-serien kom inga västnyländska seniorlag denna gång på medaljplats. Däremot hade såväl SIF som Karisklubben BK-46 många spelare i herrlandslaget. På fotbollssidan spelade såväl Lojoklubben Lohjan Pallo som Raseborgslagen BK-46 och Ekenäs IF:s herrlag i division 2, södra zonen. BK-46 placerade sig som tvåa och EIF som fjärde i serietabellen. LoPa blev tionde och degraderades till division 3. I damernas division 2 behöll EIF sin serieplats i division 2 medan LoPa föll till division 3. I innebandy spelade Lojoklubben Lohjan Salibandys damer i division 1, dit också Hangöföreningen Hangon Hyrskyts damer kvalade. HaHy-damerna fort-

120


Finlands Svenska Orienteringsförbunds (FSO) mästerskapstävlingar 2012 i Tenala. Foto: Patric Westerlund

121

Årskrönika 2012

sätter dock i division 2. På herrsidan fortsätter Lohjan Salibandy och Raseborg Knights i division 2. Knights hette fram till sommaren Elit. Hangon Hyrskyt steg till divisionen på våren. Ingå Disco & Show Dancers har igen det här året varit framstående. Exempelvis i FM i maj blev det silver för Sandra Sirviö i disco freestyle och brons för Jenna Noppee. Nea Blom fick silver i klassen disco solo och kom trea i discoduo tillsammans med systern Rosa. Ingåbördiga Lotta Stenlund, som nu dansar för Tanssitupa i Åbo, tog guld i discofreestyle. Från starten 1995 har Ingå Disco & Show Dancers vunnit sammanlagt 1 200 medaljer varav några också är på EM- och VM-nivå. Föreningen har över hundra aktiva dansare som kommer främst från regionen, men några kommer ända från S:t Petersburg för att öva teknik i Ingå. En lite mer udda gren är de finska mästerskapen i pilkfiske som hölls i mars på Lojo sjö. Över 1800 pilkare deltog och vinnaren Kari Koivisto från klubben Värikaapparit fick en fångst som vägde drygt 12 kilo. För första gången någonsin i regionen har det också tävlats i den nya sportgrenen alptrial som körs nerifrån uppåt i slalombacken i Påminne. Den första tävlingen hade knappt tio deltagare. Några aktiva idrottare har haft det extra kämpigt i regionen de senaste åren, skejtarna. Raseborgs nya skejthall på 600 kvadratmeter invigdes i Gebbelby industrihus i mitten av januari med ett femtiotal skejtare på plats. Innan hallen byggdes hade skejtarna varit tvungna att bygga nytt och flytta flera gånger. Deras senaste adress var i en plåthall i Karis som ramlade ihop av snöns tyngd strax innan öppningen. – Vi har byggt upp och rivit ner, sålt godis och haft otur med vädrets makter, sade halvproffset Mathias Stenman i samband med invigningen. Men inte heller nu fick de verka ostörda. I slutet av året visade det sig att själva industrihuset gick i konkurs och det företag, Ten, som också producerade värmen till huset slutade. Skejtarna fick efter detta nöja sig med några graders värme. Rättegången mot den tidigare Formel 1-stjärnan Jyrki Järvilehto fortsatte under året. JJ Lehto överklagade domen som skulle ha inneburit två år och fyra månader fängelse för honom. Hans vän dog i en olycka i Jomalvik kanal. Hovrätten i Åbo förkastade den tidigare domen eftersom den ansåg att det inte gick att bevisa att det var Jyrki Järvilehto som körde olycksbåten sommaren 2010.


Tove Virta

Kenneth Karlsson: Raseborgs idrottsakademi ”Att kombinera tävlingsidrott med studier och vardagsliv kan vara svårt och en idrottsakademi ska underlätta för de unga. Den ger en möjlighet för begåvade idrottande ungdomar att på skoltid träna sin egen gren som ett tillägg till den egentliga grenträningen. Idrottsakademins träningar klassas alltså som skolarbete. Jag vill med en idrottsakademi att våra lovande ungdomar ska kunna bo hemma och stanna på orten men samtidigt få möjlighet att utöva idrott mer omfattande, så att vägen att nå toppen underlättas. Dessutom är idrottsakademin också ett lockbete för unga familjer att flytta hit. En idrottsakademi skiljer sig från ett idrottsgymnasium främst genom att den ger möjlighet för fler att delta eftersom alla läroanstalters elever kan vara med i verksamheten. Här i trakten så har vi förutom grundskolorna och gymnasierna också läroanstalterna Novia och Axxell. Det hela startade som en kurs i idrottsspecialisering i Ekenäs gymnasium med ett drygt tiotal elever. Det var då endast ett försök och jag var ensam tränare för ett dussin olika idrottsgrenar. Efter det första året kontaktade jag sedan de olika idrottsföreningarna så att vi skulle nå så många som möjligt och följande år var drygt 50 ungdomar med. Jag fick också med mig en arbetsmyra till, Glenn Lignell, som sedan ett par år tillbaka fungerat som koordinator. Vi organiserade oss så att vi blev en officiellt registrerad idrottsförening. Ordförande de två första åren var Thomas Blomqvist, sedan har Patrik Bengtfolks tagit över. Vi har också haft tre OS-deltagare med och startat upp verksamheten: Conny Karlsson, Petteri Pitkänen och Anne Rikala. Sedan började vi jobba för att få ett officiellt status av takorganisationen Finlands Svenska Idrott. Det fick vi för drygt ett år sedan, men det ligger mycket jobb och påtryckningar bakom. Men nu är vi alltså godkända och granskade av den olympiska kommittén som en fostraridrottsakademi. Tredje året deltog 100–110 idrottande ungdomar, men i dagens läge har antalet sjunkit till ett sjuttiotal. Hundra unga är för många för den här regionen då det ska vara sådana som verkligen satsar seriöst. Idealantalet här är kanske

122


Emma Malmsten paddlar för Kanotklubben Wågen men tränar också med idrottsakademin. Foto: Tove Virta

40–50, men det beror lite på. Om det finns många bra unga som idkar lagsporter så kan ett lag öka antalet medlemmar hos oss med 10–12 på en gång. Idrottsakademier har fungerat under 10–15 års tid i Finland. Det finns för tillfället tre idrottsakademier i Svenskfinland. Vörå är en så kallad toppidrottsakademi och har varit tongivande på finlandssvenskt håll. Den fungerar annorlunda genom att ha delvis heltidsanställda tränare och fysioterapeuter – men inte nödvändigtvis fler idrottare. Fostraridrottsakademier är sedan Borgå och Raseborg. De som kan delta i en fostraridrottsakademi är allt från högstadieelever uppåt. Det betyder att då eleverna kommer till sjuan så försöker vi samla alla intresserade på samma klass så att de har samma läsordning. För tillfället har vi grenarna fotboll (som är störst), friidrott, handboll, tennis, skytte, badminton, vattensport som består av både simning, paddling, segling och uthållighetsgrenar i form av orientering och långdistanslöpning. Av dessa tränas handboll, friidrott och uthållighetsgrenarna i Karis medan träningar i fotboll, friidrott, tennis, vattensport, fotboll och skytte hålls i Ekenäs. Badmin123


Skyttevärldsmästaren Micaela Qvarnström är en av dem som tränar på skoltid i idrottsakademin. Foto: Tove Virta

tonträningarna hålls i Tenala. Tränarna är 8–10 stycken. Vi har också provat på att ha golf och innebandy. Vi har träningar måndagar, onsdagar och fredagar på morgnarna. Det passar bra med träningar på morgonen eftersom ungdomarna ska ha en möjlighet träna på nytt på kvällen. Kroppen behöver vila däremellan. Idag rör sig minimiantalet träningar för en toppidrottare på mellan 6 och 10 träningar per vecka. Västnyländska förmågor som är med i idrottsakademin är inom friidrotten Jonna Berghem, Cecilia Sandell och Teo Takala. Tony Pihström är främst aktiv inom fotbollen men också inom friidrotten och en duktig skytt är Anton Aprelev. Annina och Laura Takalas gren är segling. Vi har ett par stora problem. Ekonomin är ett. Jag tänkte att bara vi kommer igång och får en officiell status så skulle det börja rulla, men så var det inte. Takorganisationen FSI är den som får idrottsbidragen i Svenskfinland för att den sedan ska dela ut dem vidare. Men vi får endast någon tusenlapp. Det räcker inte långt och kontot är tomt. Tränarna måste ju få ens en liten ersättning för all tid de lägger ner på akademin. Min egen motivation, eftersom jag verkligen inte gör det för pengarna, är nog att jag är idrottsfanatiker. Jag drar träningar för

124


sakens skull. Och kanske vi får det att fungera bättre i framtiden? Vårt andra stora problem är att våra träningar ska passas in i skolornas läsordningar. I en del skolor går det lättare än i andra att ordna schemat, men som det är nu så är det svårt att ge alla elever som vill möjlighet att träna. En annan utmaning är att vi gärna skulle ha med fler intressanta tränare för att dra exempelvis en träning. Jag hade hoppats att det skulle fungera smidigare då vi fick de officiella idrottsakademistatuset, men det har det tyvärr inte. FSI kunde skicka bland annat landslagstränare till oss, men glappet mellan fältet och FSI är lite väl stort just nu, vi har inte hittat bron över till varandra. Mycket ordnar vi nu själva och allt jag gör blir vid sidan om mitt egentliga arbete som gymnastiklärare. Vad gäller framtiden så kan vi tillsvidare ta endast ett år i sänder eftersom det finns så stora fallgropar. Jag hoppas att vi om ett par år kan se längre fram och få en annan stabilitet. Vi jobbar nu med konstgjord andning. Vi har duktiga krafter i ledningen, men det skulle vara skönt att se att systemet rullar så att vi inte måste ta endast ett år i taget. Mycket är också på gång. Raseborg har under året fått en ny ishall till Karis och vi hoppas att ishockeyn kommer med som ny gren i och med de träningsmöjligheter som den nya hallen ger. Men det är inte ännu aktuellt, om någon som spelar ishockey är med i idrottsakademin om fem år så är det bra. De båda fostraridrottsakademierna i Borgå och Raseborg har ännu inte haft så mycket samarbete, men det kan bli mer framöver. Vi kunde kanske koordinera vissa grenar? I Västnyland är till exempel Karis den ort där handbollen är stark och i Ekenäs är Raseborgs skyt-

Kenneth Karlsson har startat upp Raseborgs idrottsakademi och är en av de drivande krafterna bakom den. Till vardags är han gymnastiklärare i Ekenäs högstadium och Ekenäs gymnasium. Han var den som tog babysimmet till Finland i början av 1980-talet. Han har också startat upp Nordiska idrottslärarorganisationernas samråd år 2000, en takorganisation för de nordiska ländernas idrottslärarorganisationer. Där är han för tillfället ordförande. I Ekenäs har han startat upp Swim Club Raseborg. Kenneth Karlsson blev också vald till årets idrottslärare i Finland år 2001. 125


tar väldigt duktiga. Ett exempel är skyttevärldsmästaren Micaela Qvarnström som studerar i Novia och är med i idrottsakademin. Våra adepter försvinner ju många gånger ut i världen. Egentligen är det fint, men visst känns det också hemskt. Vi ser oss som en del av framgången. Han eller hon som har varit med i vår verksamhet och sedan åkt ut i världen är ju som en pr-personlighet för oss. Kanske han eller hon sedan någon gång kommer tillbaka för att träna nya ungdomar, kanske mina barnbarn... ”

126


Och så till sist vädret...

Kaj-Erik Sjöberg inspekterar stormskadorna i Nitlax.

Också trädgårdar förstördes, här en kraschad Örtabåt.

127

Årskrönika 2012

Året 2012 inleddes för mångas del utan ström och teleförbindelser. En vecka efter stormen Tapani på annandag jul var fortfarande 5 000 av Fortums kunder utan ström. Tenala, Bromarv och vissa delar av skärgården drabbades hårdast och vissa hushåll fick strömmen tillbaka först under de första dagarna i januari. Några tog vedspisen i aktivt bruk, andra flyttade till vänner eller släktingar och var tvungna att flytta innehållet i kylskåp och frysar. Närmare tre veckor efteråt var ännu en del hushåll i Tenala utan fungerande bredband. Fortum lovade bot och bättring då det gällde den överbelastade kundtjänsten och krav kom från många håll på bolaget att framöver bör investera sin vinst i mer jordkabel. Fortum betalade ut en hel del ersättningar åt sina drabbade kunder, försäkringsbolagen betalade ut sammanlagt cirka 70 miljoner euro. Året 2012 gick för övrigt till historien som ett av de nederbördsrikaste. Året var ett av de regnigaste sedan man börjat göra mätningar i början av 1800-talet och det dagliga regnet hörde sommaren till, så också nederbörd i form av snö som i november gjorde snötäcket rekordtjockt.


Denna tvåspråkiga bok Längs Svartån nedströms och Fiskarsån uppströms får läsaren att följa med på upptäcktsfärd i den lokala kulturhistorien och nutidslivet. Det unika, av Laura Salama vackert tecknade bildmaterialet, omspänner slott och stenhus, kyrkor och landskap, detaljer och varsdagsliv. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen, samt beskriver sevärdheter och detaljer.

ISBN 978-952-67742-0-6 • Medlemmar 25 € (Norm. pris 30 €)


!

NU ÄVEN PÅ FINSKA

Helene Schjerfbeck - muistamme hänet

Plublicerades i mars 2012! Helene itse kuvailee Länsi-Uudellamaalla viettämäänsä aikaa monissa kirjeissä läheisilleen ja rakkailleen. Lähes neljääkymmentä ihmistä on haastateltu, aineistoa on lisäksi täydennetty lehtiartikkelein ja radiokatkelmin. Kirjaan sisältyy aikaisemmin julkaisematonta materiaalia yhdestä Suomen suurimmista kuvataiteilijoista.

ISBN 978-951-96364-9-8

Medlemmar 30 € (Norm. pris 35 €)

www.schjerfbeck.fi


Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i över 35 års tid. Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum. Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977. Tillsammans är de trettiotre årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland. Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis. Komplett samling (med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar

3 €/st.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida. Bli medlem! Som medlem får du årsboken gratis.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi


131


Tove Virta Västnyland 2012 Annette Ström Luckan Raseborg Riggert Munsterhjelm Vision och verklighet Christine Linder Turismen i Västnyland Lena Selén Här har gräsrötterna ordet Åsa Bengtsson Kommunalval 2012 Johan Westerlund Pojo svenska församling Margita Björklöf Västnyländska vården under 25 års tid Hjalmar Blomqvist Skolgång i gamla tider Tove Virta Kenneth Karlsson: Raseborgs idrottsakademi

132


Västnyländsk årsbok 2013