Västnyländsk årsbok 2015 – Del 1 av 2

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2015

Trettioåttonde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

Årsboksredaktörer

Sophie Kawecki och Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Konstsamfundet, Svenska kulturfonden och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse.

Layout och ombrytning:

Annette Ström

Omslagsbild: Chris Senn (Hurja Piruetti)

© Västnyländska kultursamfundet r.f.

Waasa Graphics Oy 2015

ISSN 0356-9063

Västnyländska kultursamfundet r.f.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi

Förord

Årsboken ges ut av Västnyländska kultursamfundet, en förening som fyllt 40 år. Västnyländsk årsbok har getts ut sedan 1978 och den är en av grundpelarna i föreningens historia och fortlöpande verksamhet. Vid sidan av den litterära verksamheten är föreningen starkt med i tiden; en aktör med ett omfattande samarbetsnätverk och mod att ta initiativ till nya kulturella projekt. Västnyländska kultursamfundet svarar också på en samhällelig efterfrågan på tjänster genom Luckan Raseborg och barnkulturverksamheten.

Årskrönikan i Västnyländsk årsbok fyller en viktig funktion genom att ge en sammanställning och dokumentation av aktuella händelser i regionen. Därtill presenterar årsboken också i år tematiska artiklar, skrivna av sakkunniga på sitt område. Utöver den sammanställande och dokumenterande rollen fyller årsboken en viktig funktion genom att synliggöra en del av all den livliga kulturella aktiviteten i vår region och därmed göra den tillgänglig också för sommargäster och nyinflyttade västnylänningar. Tipsa gärna dem du känner om utgåvan –medlemmar av föreningen får dessutom årsboken hempostad varje år.

Katja Långvik ordförande för Västnyländska kultursamfundet

Årets tema för Västnyländsk årsbok är innovationer. Den bakomliggande tanken var att antingen artikelns ämne eller skribenten skulle ha västnyländsk koppling. Skribenterna gavs fria händer att tolka temat innovationer så brett eller snävt de själva ville. Temat ska snarast ses som en kompass som ledde oss fram till dessa intressanta skribenter och ämnen.

Årets artiklar är en blandning texter från relativt olika genrer. Våra skribenter berättar om Hjalmar Linder, Hans Ruin, dansinstitutionen Hurja Piruetti, användningen av oprecisa data, cellbiologiska innovationer och Secchi-skivan. Åtminstone jag har lärt mig mycket nytt genom att läsa dessa alster och jag hoppas att du, bästa läsare, också får en givande läsupplevelse.

Sophie Kawecki årsboksredaktör

Västnyland 2014

År 2014 blev ett minnenas år eftersom det hade gått 20 år sedan Estoniakatastrofen och 10 år sedan tsunamin i Asien, båda olyckor som tog västnylänningars liv och som uppmärksammats stort både då och nu. Självklart har också stora samhälleliga förändringar såsom vård- och kommunreformerna väckt debatt under året. Men ibland kan också speciella fenomen eller händelser få ovanligt stor plats i officiella sammanhang. I år har stenbrott och grustag fått extra stor synlighet i medierna, känslorna kring just dessa har varit ovanligt heta på flera håll i Västnyland. Råkar det sig eller är det ett samhällsfenomen som kan peka på en förändrad attityd i miljöfrågor? Eller har västnylänningarna blivit negativare?

Det västnyländska kulturlivets färg och fläkt känns hur som helst mer intensivt, aktivt och mer på frammarsch än tidigare. Såsom också den västnyländska turismen som verkar ha fått mer vind i seglen. Något håller på att hända, det bubblar och sjuder i den västnyländska grytan, ett samhälle i förändring.

Litteratur och medier

Ingå nya bibliotek slog upp sina dörrar den första oktober. Nu har Ingå ett bibliotek i kommunhuset med ljus och rymd och som har långa öppettider. Biblioteket är också regionens första så kallade meröppna bibliotek. Med en kod till dörren kan besökarna komma och gå också utanför de tider då det finns personal på plats. Officiellt invigdes biblioteket först på självständighetsdagen men hade redan då hunnit öka både utlåningen och antalet besökare med flera tusen. Under de två första månaderna hade biblioteket haft cirka 12 700 besök, motsvarande tid året innan var de 5 700. Det gamla biblioteket i Ingå ska bli ett allaktivitetshus med plats för möten, kurser, utställningar eller föreningsaktiviteter.

Från ett meröppet bibliotek i Ingå går vi vidare till merstängda bibliotek i Raseborg. Samtidigt som Ekenäs bibliotek förnyades så var bibliotekssektorn så trängd att öppettiderna för biblioteken i hela Raseborg förkortades. Ekenäs bibliotek återinvigdes den 22 januari, efter att ha befunnit sig i exil från och med sommaren 2012 och renoveringen kostade 2 miljoner euro. Såsom i Ingå togs det nyrenoverade biblioteket väl emot och klassades som fräscht.

I samband med invigningen introducerades ett nytt bokkonstverk. Ekenäs –en faktabok är ett annorlunda verk. Johanna Adebäck verkade två månader som gästkonstnär för projektet Pro Artibus AIR och iakttog staden. Resultatet blev ett konstverk i form av en bok. Den fungerar som ett tidsdokument och finns endast att läsa på biblioteket i Ekenäs. Boken består av fakta men också av påståenden, rykten och åsikter såsom ”Det är inte lätt att vara finne i Ekenäs” eller ”I Ekenäs kan man bli anmäld för att sälja för färsk fisk på marknaden”. Bromarf biblioteks vänner tog officiellt över fastigheten Furutorp från början av året efter att föreningen köpt biblioteket för närmare 300 000 euro. Biblioteket var mycket uppskattat och har av en del ansetts livsviktigt för byn. Föreningen höll under året åtta evenemang med sammanlagt över 400 åhörare. Exempel på föreläsare var Mikael Aminoff och Herman Lindqvist. Utöver detta anordnades författarträffen på Rilax för fjärde gången. Dessutom har föreningen varit medarrangör i utställningen om Leo Mechelin i Bromarf.

Så till nyskriven och nyutgiven litteratur. På det sammanslagna Schildts & Söderströms förlag har ett antal böcker med västnyländska kopplingar kommit ut.

Karisförfattaren Maria Turtschaninoff erhöll det prestigefyllda Finlandia Juniorpriset för fantasyromanen Maresi. Krönikor från Röda klostret och fick också Svenska Yles litteraturpris för samma bok. Den handlar om den 13-åriga flickan Maresi och utspelar sig i samma värld som de tidigare romanerna om Arra och Anaché, men flera generationer senare. Maresi är novis i Röda klostret på ön Me-

Ingås nya bibliotek har blivit som ett vardagsrum för Ingåborna. Foto: Sophie Kawecki

nos, dit hon kommit för att fly undan hunger och svält i sina hemtrakter. Inga män tillåts landstiga på ön. De engelskspråkiga rättigheterna till fantasyboken Maresi och till de två tidigare böckerna såldes också till Storbritannien, Danmark, Tyskland och Rumänien. Maresi har hittills getts ut på svenska och finska.

Maria Turtschaninoff har för övrigt också varit med och utvecklat en ny podcast om fantasy-skrivandets process och om dess vedermödor, om läsandet och fantastik i allmänhet. Den heter Fantastisk podd och producerades unikt nog av ett antal finländska och svenska fantasy-författare.

Stefan Lundberg (text) och Leif Weckström (bild) skildrar i sin bok Sommaräventyret i Daphnes kölvatten en våghalsig resa från Helsingfors till Rapallo. De åkte samma rutt som Göran Schildt skildrade i sin bok Önskeresan och ville se vad som bevarats och vad som förändrats. Förlaget Scoop Kb & Nordpic Production Ab gav ut den 207 sidor långa boken. Göran Schildt var bosatt i Ekenäs.

Hangöbon Tomy Karlsson gav ut Hankoniemi vieraissa käsissä – Hangöudd i främmande händer som berättar om de laddade krigsåren. Boken innehåller ett digert bildmaterial, cirka 600 stycken, varav många är tidigare opublicerade. Merparten av bilderna är hämtade från försvarsmaktens nydigitaliserade bildarkiv som sedan ett år tillbaka är öppet. Boken är 282 sidor lång och har getts ut av Hangethe Böcker.

Efter kungen red artilleriet heter boken som inleds vid Raseborgs slott år 1434 då de första bössorna avfyrades på finländsk mark och avslutas med hur det finlandssvenska fältartilleriet formades med åren tills dess saga blev all då Raseborgs artilleriregemente lades ner år 1998. Boken om det finlandssvenska fältartilleriet är skriven av Bo Wessman och utkom efter två års materialsamlande. Bokens utgivare är Dragsvik artillerister.

Vägröjare på 1970- och 1980 talet i Västnyland. Här till

Bitte Westerlund

För tretton år sedan gav den nu 81-åriga Jörn Donner ut romanen Far och son som ingår i romanserien om en högborgerlig finlandssvensk familj och dess öden under 1900-talet. I augusti gav sedan Donner ut romanen Son och far – Historien om ett brott som blev ett slags pendang till den tidigare romanen. Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein heter Merete Mazzarellas nya bok som kom ut under hösten. Boken nominerades för Runebergspriset. Hennes svenska förläggare ville inte ge ut boken och den gavs därför ut på Schildts & Söderströms.

Många andra mindre förläggare och personer som valt att publicera böcker på eget förlag syntes bland nykomlingarna under året.

Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland heter boken om dem som tog initiativ till och lade grunden för att införa Steinerpedagogiken och det ekologiska tänkesättet i Västnyland – något som inte alltid varit enkelt. Ett drygt tiotal personer medverkar i boken, redaktör är Marita Karlsson, utgivare Västnyländska kultursamfundet.

Den lokalhistoriska Sjundeåboken Titthål är något utöver det vanliga. Den kan beskrivas som hembygden sedd genom ett nyckelhål. Den består av ett tiotal intervjuer, ett digert bildmaterial och är närmare 300 sidor tjock. Hembygdens vänner firade sitt 100-årsjubileum och gav i samband med det ut denna jubileumsskrift där Sjundeå delats in i åtta delar från vilka en eller två personer har intervjuats. Boken är skriven på både finska och svenska.

En reviderad upplaga av boken Slaget vid Rilax 1714 kom ut lagom till 300-årsjubileet i juli. Bokens första upplaga skrevs av Göran Eriksson. Upplagan tog snabbt slut och därför gavs en ny version ut. Texterna har i den reviderade upplagan ytterligare utökats och layouten har fräschats upp. Boken gavs ut av Rilaxmonumentets traditionsförening.

De lokala historikerna fyller sin plats och ett antal sådana har utkommit under året. Först till en politisk historik. Svenska folkpartiets lokalavdelning i Karis har hunnit bli 108 år gammal och de första hundra åren finns nu samlade mellan två pärmar under namnet I samhällets tjänst. Hundra år med Svenska folkpartiet i Karis. Författare till boken är Henrik Ekberg. Lokalavdelningen grundades samma år som moderpartiet.

Barösunds Segelklubb fyllde 50 år och gav i samband med det ut en historik som är sammanställd av Bengt Henricson. Klubben har för tillfället cirka 220 medlemmar. Lappvik ungdomsförening fick sin historik skriven av Nils Kevin, också föreningens grundare, till sitt 50-årsjubileum under hösten.

salu i Frimans diversehandel. Foto:

Tove Janssons 100-årsjubileumsår firades av Luckorna med en ambulerande Tove i bilder-utställning. Fotografierna var tagna av två fotografer, Per-Olov Jansson och Carl Gustav Hagström. I Raseborg kunde utställningen ses i Galleri Fokus i november. Foto: Annette Ström

Det tolfte numret av Gardberg Centers lokalhistoriska tidskrift Ta plats kom ut och föreningen firade också tio år. Torsten Bergman har varit primus motor för föreningen sedan den startade och han gav också ut en egen diktsamling, Aldrig sig lik i början av november där känslan för hembygden är ett centralt tema.

På poesisidan gavs inte många västnyländska publikationer ut. Men Bo Carpelans avslutande diktsamling Mot natten var en finstämd samling dikter som han skrev innan sin död 2011. Den benämndes vara ett vackert och värdigt slut på ett enhetligt författarskap, en samling där döden och glömskan hela tiden är närvarande men ändå inger hopp. Boken gavs ut på Schildts & Söderströms. Sedan år 1946 författade Carpelan drygt 20 diktsamlingar.

Så ännu till en barnbok. Anne Ekholm från Hangö stod bakom den egna kommersiella sommarradiostationen South FM i Hangö år 2013. Förutom detta är hon också konstnär. Under år 2014 gav hon på eget förlag ut en julsaga för barn, Snögubben Adam, illustrerad av Sophie Sundström.

Henrik Ekberg

Tjugonde seklet ur ett ö-perspektiv

Familjen Ruin och Härligö

Hans Ruin är en av de mest framträdande kulturpersonligheterna med anknytning till Västnyland, men han börjar kanske – av naturliga skäl – bli en aning bortglömd. Det har relativt nyligen skrivits en doktorsavhandling om honom, och där säger författaren att Ruin under mellankrigstiden – dvs. på 1920- och 30-talen – var ”en av de intellektuella i Norden som hade den bredaste europeiska utblicken”. Jag ska här berätta om honom utgående från hans två böcker Rummet med de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960), båda utgivna på Holger Schildts förlag, samt några andra av Ruins verk, plus ett par av sonen Olofs arbeten.

De två ovannämnda böckerna innehåller vad Thomas Ek – som skrivit avhandlingen – kallar självbiografiska essäer. Innehållet i dem kretsar i hög grad kring Ingå. Detta material får ge stoff till min skildring av hur Ruin upplevde några dramatiska händelser här i Västnyland. Däremot ska jag inte ta upp Hans Ruins akademiska karriär, eller hans övriga författarskap – han skrev ett tjugotal böcker plus ett otal artiklar och recensioner. I mitt eget blygsamma skriftställeri har jag citerat Ruin alltid när jag har kommit åt. Han var en formuleringens mästare, låt vara att formuleringarna kom till efter stor möda. På ”rollistan” i de bägge böckerna hittar vi framför allt Hans Ruins föräldrar och hans syskon, personer vars egenskaper han granskar ganska kritiskt. Idag hör det ju i synnerhet i Sverige till att skriva om hur elaka och förfärliga ens föräldrar har varit, och Ruin kan kanske sägas ha varit något av en föregångare i det här avseendet.

Familjen hade onekligen en del lik i garderoben och Hans Ruin tvekade inte att dra fram

Hans Ruin (1891–1980) älskade den västnyländska skärgården och i synnerhet sitt Härligö. Foto: Schildts förlags bildarkiv

dem. Hans far Waldemar Ruin (1857–1938), professor i pedagogik vid Helsingfors universitet, skildras som en obeslutsam person som enligt sonen inte riktigt förmådde nå upp till det som hans begåvning hade förutsatt; han stannade på något sätt halvvägs. Modern Flora Ruin (1855–1933), född Lindholm, gift Lignell, var desto mer beslutsam men i stället en person som så gott som alla hade svårt att komma överens med. Hon stod på god fot nästan bara med mannen Waldemar och sina två döttrar, medan sonen Hans inte var hennes favorit. Den äldre dottern Ingrid Ruin (1881–1956) från Floras första äktenskap var målarinna som hade studerat för Anders Zorn men som blev beskylld för att alltför mycket efterapa honom, medan den yngre Märtha Ruin (1887–1961) var en sångerska vars karriär aldrig riktigt ville ta fart. Flora och Waldemar Ruin var ett omaka par – ingen har riktigt förstått varför de blev ett sådant – hon dotter till en försupen länsman som hade övergett henne och låtit henne växa upp i misär hos främmande människor, han son till en överste och godsägare som hade gjort sig en förmögenhet som vapentillverkare i Ryssland. Den tidens samhälle hade svårt att fördra en sådan allians, och Flora led av svåra mindervärdeskomplex som hon på olika sätt försökte kompensera.

Hon körde hårt med sitt tjänstefolk och blev indragen i den ena juridiska processen efter den andra, men fick alltid stöd av sin man.

En annan ”huvudperson” i den här storyn är Härligö, som var Hans Ruins medelpunkt i tillvaron. Holmen hette ursprungligen Masholmen och hörde till Hovgård, men köptes 1887 av en bryggare Bäck som döpte om den till ”Herrliö”. Bäck blev vintern 1893 ihjälslagen med yxa av en kringströvande skogshuggare som var ute efter pengar. Bryggaren sägs därefter ha spökat på Härligö och gör det kanske än.

Familjen Ruin slog sig ned på Härligö 1894 och köpte stället följande år. Waldemar Ruin hade av en händelse kommit till Härligö som låg öde efter dråpet på Bäck – ingen ville vistas där. Sedan dess har Härligö varit hemvist för flera generationer Ruinar.

Hans Ruin, som var tre år när Härligö kom i familjens ägo, beskrivs i ungdomen som en tuff skärgårdskarl som sysslade med fiske och fågeljakt. Han var också en djärv seglare som inte var rädd för hårt väder eller för att gå på grund, och en fiskare lär ha sagt: ”Magistern seglar där en annan knappt vågar ro”. Magister i humanistiska ämnen blev Hans våren 1914, några månader före första världskrigets utbrott, och strax efter den högtidliga promotionen begav han sig tillsammans med några kamrater seglande från Helsingfors till Härligö, genom en skärgård som på den tiden var tätt befolkad.

Några år tidigare, 1911, hade han deltagit i en kappsegling från Helsingfors till Hangö och fått motta ett pris ur en ung flickas hand. Hon hette Karin Sievers och blev sex år senare hans hustru. Hans och Kaisi som hon alltid kallades, fick tre barn, Hans Erik (1918–2000), som blev filosofie magister och bokhandlare, Martina (f. 1921), som på nyårsaftonen 1939, alltså mitt under vinterkriget, gifte sig med den blivande svenske kulturgiganten Olof Lagercrantz (1911–2002), och Olof (f. 1927) – svärsonen och yngste sonen hade alltså samma förnamn.

Hans Ruin och hans systrar Ingrid och Märtha kom ordentligt i luven på varandra gällande herraväldet över Härligö, och modern Flora tog döttrarnas parti, medan fadern Waldemar inte tog ställning förrän Hans hade hotat att lämna ön för alltid, om systrarna fick sin vilja fram. Det gällde då ett bygge som Märtha och hennes man planerade, och som fadern slutligen satte tummen ner för. Den äldre systern Ingrid blev så förtvivlad inför utsikten att hon inte längre skulle ha stöd av Märtha på Härligö att hon en natt avlossade ett revolverskott, kanske i avsikt att träffa Hans – det blev aldrig utrett av någon myndighet.

Alltnog var det Märtha som försvann för alltid, och Härligö delades efter föräldrarnas död mellan Hans och Ingrid. De två syskonen levde sedan tillsammans på ön i största missämja. Om de någon gång råkades såg de åt ett annat håll och

Härligö – familjeparadis och -helvete. Foto: Henrik Ekberg

talade inte med varandra. Efter Ingrids död 1956 kom det till Hans förtrytelse en främmande ägare till hennes område in i bilden, läkar-tandläkarfamiljen Åström från Virkby.

Det var dottern Martina som ärvde den del av Härligö som föräldrarna Hans och Kaisi hade haft, vilket innebar att Lagercrantzarna slog sig ner där och håller till där än. Skrivtraditionerna på Härligö upprätthålls idag av Martina och Olofs son David Lagercrantz (f. 1962), som 2011 gav ut boken Jag är Zlatan Ibrahimovič som redan samma år sålde i en halv miljon exemplar och därmed var den snabbast säljande boken någonsin i Sverige.

Hans Ruin köpte 1937 den västra udden av Knipholmen strax söder om Härligö, och sonen Olof, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har tillbringat sina somrar där. Förmodligen gäller detta också Olofs son Hans Ruin d.y. (f. 1961), svensk filosof och skribent, professor vid Södertörns högskola.

Ofärd över bygden

Efter denna ouvertyr är det dags att komma till den egentliga historien, händelser på och omkring Härligö, skildrade av Hans Ruin. Vi kan börja med vad som skedde på Västankvarn våren 1918. Ruin var jämnårig med författarna i den s.k. dagdrivargenerationen. En av dem var Erik Grotenfelt, som en kort tid hade varit i Tyskland för att få militärutbildning i Kgl. Preussiska jägarbataljonen

27 men som p.g.a. klen fysik snart hade varit tvungen att komma hem. I april 1918 dök Grotenfelt som under mellantiden hade verkat som journalist upp på Västankvarn som ett slags självutnämnd domare vid en vit krigsrätt som dömde röda som man fångat in i trakten till döden, sammanlagt ett drygt sextiotal. Grotenfelt överlevde själv egentligen inte dessa händelser, de drev honom att ett år senare, våren 1919, ta sitt eget liv. Hans Ruin skriver så här i essäsamlingen Det finns ett leende (1943):

”Vid inbördeskrigets slut sändes Grotenfelt i spetsen för en liten trupp att likvidera upproret i en avlägsen landsända i Nyland. Det kapitlet i hans liv ville man helst hoppa över. Men det hör till bilden. Han gick hårt fram, omotiverat hårt. Han visade därmed att han icke var den i känslan av egen naturlig styrka överlägsne mannen. Den hemliga svagheten i hans väsen tog sig ett uttryck, som hör till de vådligaste vi kan iakttaga hos personer lidande av någon dold brist: själsläkarna är förtrogna med det och kallar det – svaghetens brutalitet.” (s. 218). När följande krig nalkades två decennier senare hade Hans Ruin med familj rotat sig på Härligö. Han hade stor klarsyn för vad som rörde sig i tiden, han hade länge sett ett nytt världskrig komma. I Ett land stiger fram (1941) skildrar

han sin sinnesstämning

sätt:

på följande

”Jag minns huru jag i augusti månad 1939, denna underbara månad, då sommaren tvekade att flyga sin kos, liksom hade den velat bjuda oss ett långt avsked, stod på stranden av Finska viken och inte kunde fatta det som tycktes oundvikligt, den ohyggliga urladdning mot vilken årets feberkurva pekade. Allt var så lugnt, så varmt, så sommarfulländat att man rakt inte kunde förstå var de fruk-

Erik Grotenfelt (1891–1919) var jämnårig med vännen Hans Ruin, som dock fördömde hans framfart i inbördeskrigets slutskede. Foto: Schildts förlags bildarkiv

Det som tilldrog sig på Västankvarn våren 1918 hör till de mörkaste kapitlen i Västnylands historia. Foto: Arbetararkivet/Työväen arkisto

tansvärda energier funnos som hotade att störta allt ned i brak, blod och kaos.” (s. 16).

Längre fram i samma bok beskriver Ruin hur folket på Härligö en dryg vecka innan fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 och därmed före de flesta andra i Finland insåg att ett krig mot Ryssland igen stod för dörren:

”Tidigt en morgon hade ett stort fartyg ankrat mellan några holmar i yttre skärgården. Det förde ingen flagga och av rörelse ombord syntes inte ett spår. Det var bara där – ett gigantiskt skrov mellan holmarna. Livlöst som ett blindfönster.

Vi kunde strax se att det var ett krigsfartyg. Det breda salningshornet över förmasten, som kunde urskiljas över det höga brunfläckiga skrovet, var örlogsmannens. Det var det största fartyg jag någonsin sett i skärgården.

Hur det kunnat komma fram mellan holmarna visste ingen berätta. Ankarvinschen hade gått innan fiskarna gett sig ut till bragderna vid soluppgången. Och när byfolket uppe på bondlandet tog cyklarna ur lidren och med korgar och kassar trampade neråt kyrkbyn efter lördagsströmmingen, fanns det inte längre över skogsholmarna i söder ens en rök, som röjde närvaron av det stora fartyget.” (ss. 179–180).

Den gåtfulla gästen var minfartyget ”Kaiser”, som hade ankrat upp mellan Högholmen och Fagerö (inte i yttre skärgården), och som kanske i alla fall inte var så överväldigande stort, åtminstone med dagens ögon sett. Det var ett ombyggt passagerarfartyg med ett deplacement på ca 2 000 bruttoregisterton, sjösatt redan 1905 och som hade tjänstgjort som minfartyg redan under första världskriget och därefter genomgått skiftande öden. Den finska flottans stoltheter, de betydligt modernare pansarskeppen ”Ilmarinen” och ”Väinämöinen”, var visserligen av ungefär samma dimensioner men hade endast sällan skådats i de västnyländska vattnen, och förmodligen aldrig utanför Härligö. Sonen Olof berättar i sin bok Spänningar (1987) att familjen Ruin den aktuella dagen var på väg till kyrkbyn för att proviantera. Olof skriver så här: ”Finland gled vintern och våren 1941 successivt allt närmare Tyskland. På försommaren, lördagen den 14 juni, fick denna närhet plötsligen för oss en mycket påtaglig konkretion. Lördagsmorgnar steg vi i allmänhet särskilt tidigt upp. Det var nämligen torg uppe i Ingå kyrkby och det rådde en tävlan mellan olika sommargästfamiljer att hinna först fram. Under 30-talet, före kriget, hade tävlans innebörd legat i att komma över de bästa varorna på torget: primörer hos Fagerviks trädgårdsmästare, rökt sik hos någon utskärsfiskare eller en mör inre filé hos slaktare Fagerstedt. Nu 1941, när matbristen börjat göra sig kännbar, var det mera fråga om att överhuvudtaget finna något att köpa. I den tidiga lördagsmorgonen den 14 juni när vi rundat Härligös norra udde – vi rodde,

det fanns inte längre bensin att tillgå – såg vi det ligga där, ett krigsfartyg med grön-bruntprickigt kamouflagenät spänt över sig. Det var för stort för att vara finländskt. Det måste vara tyskt.” (s. 177)

Några dagar senare, den 18 juni, fyllde Hans Ruin femtio år. Han fick då besök av en skara medlemmar i Fredagssällskapet, en sammanslutning av yngre finlandssvenska kritiker, litteratörer och litteraturstuderande där han själv var ordförande. De överlämnade en festskrift till jubilaren och företog en mindre utflykt, beskriven så här av sonen i dennes biografi över fadern:

”På kvällen den 18 juni rodde vi alla över till Knipholmen och besteg berget med sin 3000 år gamla bronsåldersgrav högst uppe. Vid dess stenar såg vi i juninatten ut över skärgården. Våra blickar drogs ständigt till det tyska krigsfartyg, täckt av sitt grön-brunfläckiga kamouflagenät som några dagar tidigare hade glidit in på fjärden – ett förebud om det nya kriget med Sovjetunionen.” (Olof Ruin, Hans Ruin, en gränsöverskridare (2009, ss. 131–132)

Ytterligare några dagar senare denna händelserika sommar, då kriget redan var ett faktum, blev familjen på Härligö vittne till en batalj mellan det tyska fartyget och ryska plan. Hans Ruin skrev i Ett land stiger fram:

”En kväll kommo två stora bombplan in från havet litet ostvart om oss. Då de närmade sig fastlandsskogen brakade det till. Örlogsmannen utanför vår ö gav eld ur luftvärnet. Som vita knappar flögo granaterna upp mot de glänsande fåglarna och planterade små ulltappar i luften. Planen gjorde en lov mot väster och gingo rakt över oss mot fartyget. I samma nu fälldes bomberna. Luftvärnet spelade på nytt, maskingevären på bombplanen läto stenborrarna arbeta – ett dunder som i ett tomfat av plåt.” (s. 194).

Sonens version av denna händelse lyder så här:

”En av det nya krigets första dagar dök plötsligt ryska plan upp över Härligö. Deras sikte var inställt på det tyska fartyget som alltjämt låg kvar utanför oss. Tystnaden, som till en början vilat över fartyget, hade brutits efter krigsutbrottet. Kamouflagenätet hade rullats bort, motortorpedbåtar hade kommit och gått. Vi hade hört hurrarop och tyska sånger och glada skratt när matroserna

S/s ”Kaiser” transporterade ursprungligen badgäster mellan Hamburg och öarna i Nordsjön. (Wikipedia)

dök ner i vattnet. De låg också där och plaskade när de ryska planen kom. Planen flög lågt, de gjorde flera lovar över fartyget och angränsande öar, de fällde sina bomber utan att träffa. Tyskarna svarade med sina knattrande luftvärnskanoner. Allt gick mycket snabbt. Vi på Härligö hann knappt rusa in i en av bryggare Bäcks stenkällare förrän det hela var över. Planen flög bort mot havet och Estland. Några timmar senare lossade det tyska fartyget ankar och försvann.” (Spänningar, ss. 178–179)

Vintern 1944 hade Ruinarna sökt sin tillflykt till Härligö för att undkomma de svåra bombardemangen av Helsingfors. Huset där de bodde vid Skillnadsgatan hade skadats vid ett enstaka bombangrepp i november 1942 som krävde ett femtiotal dödsoffer, de flesta barn som strömmade ut från en närbelägen biograf. Krigscensuren såg till att händelsen tystades ned, men den som upplevde detta blodbad kunde aldrig glömma det. Också dödsannonserna i pressen talade sitt tydliga språk.

granaterna briserade i små gnistor runt omkring. Inom kort föll det brinnande ner mot jorden. Ibland kunde vi se flera plan på en gång fladdra ner.” (ss. 189–190)

Olof Ruin berättar i Spänningar hur människorna på Härligö upplevde slutet på kriget:

”Den dag vapenvila ingicks, den 4 september 1944, var vi på Härligö. Vi var fortfarande där när vi två veckor senare i radio fick höra vapenstilleståndet. En av punkterna var att Finland på femtio år till Ryssland skulle arrendera ut ett område på 380 km² kring Porkala udde. Några timmar visste vi inte om Härligö skulle bli en del av detta område. Det blev inte så. Det ryska områdets västra gräns kom att gå 2–3 kilometer öster om oss. På tio dagar skulle detta område utrymmas.” (s. 197)

Fagerökatastrofen

Den av Hans Ruins essäer som har fascinerat mig mest bär rubriken ”Fagerö” och finns i volymen Hem till sommaren. Inledningen lyder så här:

Hans Ruin (1891–1980) har beskrivits som en gränsöverskridare, han pendlade mellan Finland och Sverige och var verksam inom flera akademiska fack. Ruin arbetade 1912–1930 som tjänsteman vid Universitetsbiblioteket samt var 1927–1936 docent i psykologi och 1936–1944 i konst- och litteraturpsykologi vid Helsingfors universitet. Ruin flyttade därefter till Sverige, där han länge var knuten till Lunds universitet. Hans Ruin var en av sin tids ledande humanister i Norden, ryktbar inte minst för sin uttolkning av lyrikens språk. Trots att Ruin var tyskvän hörde han till nazismens första och ivrigaste motståndare.

I stillheten och tystnaden ute på ön blev familjen vittne till ett annat skrämmande skådespel, ett spektakel av ett slag som torde ha överträffat allt som skådats i den vägen på våra breddgrader. Hans Ruin ger följande utförliga skildring i Hem till sommaren: ”Vi såg Helsingfors bombas från luften på sjuttio kilometers avstånd. Det var ett av de svåra februaribombardemangen. Knippen av lysbomber svävade över skogarna i öster som brinnande röda marschaller, till synes bara på några kilometers avstånd. Underifrån slog rök och eld upp. Också vit ånga som ur ett fjärran industrisamhälles fabrikspipor. Spårgranater sände snörräta band av lysande punkter högt i skyn. Från alla håll steg de upp, men underligt långsamt som i en ultrarapid film. Med tusen mångstrimmiga band förtöjdes jord vid himmel. Kikaren hjälpte oss att se tydligare. Strålkastarbatteriernas ljuskäglor svepte nätt och jämnt skönjbara över den brandfärgade himlen, men bäst det var lyste det till i dem, ett bombplan hade infångats, strålknippen från olika kanter föll över det, höll det fast som ett nattfly i sin ljuscirkel, medan luftvärns-

”Rätt ute i havet, tre sjömil från oss, ligger ett långsträckt skogbevuxet skär som vi kan skymta från våra fönster mellan trädstammarna, nu sedan vi börjat

Fagerö donerades under medeltiden till kyrkbyggnaden i Ingå. Idag disponeras ön av Föreningen Nylands friluftsområden. Foto: Henrik Ekberg

glesa ut skogen för att få utsikt över sjön. Man kan förmoda att när bryggaren Bäck sökte ett nytt namn på den holme, som sedan skulle bli vår och som ännu i början av 80-talet hette Masholm – vad nu det namnet syftade på, kanske på att sälarna bruka ligga och ”masa sig” på de röda klipporna mot havet – så var det Fagerö som kom att bli riktnamn för hans fantasi. De två öarna mitt emot varandra skulle ha likvärda namn.

Fagerö är ingen klippö. De höga grusåsarna inne i landet har sänt förgreningar ned till kusten och ut i vattnet, där de dykt ner under ytan för att på sina ställen komma upp igen mitt i klippvärlden. En sådan grusbank med sandblandade vita stränder är Fagerö. Den jämnhöga blandskogen står som en välansad häck mot horisonten. På kartan avtecknar sig en spetsig triangel, som kör som en plog snett ut i havet.” (ss. 109–110).

Hans Ruin beskriver hur tyska skeppsbrutna marinsoldater med ens i december 1944 dök upp i Ingå och väckte stort uppseende. Ett tyskt krigsfartyg hade legat i den närbelägna Svenviken medan Finland och Tyskland fortfarande krigade mot en gemensam fiende. Ruin avslutar essän om Fagerö så här:

”Men i sanden, den fina vita sanden, som havet manglat i land på Fagerö västsida, vid randen av blandskogsbeståndet, har de döda kastats i linjegrav, i travar, tre över varandra, med endast trettio centimeter sand över de översta kropparna. Ett stort kors av gammal vinddriven plank har slagits över denna dödens sand-

Z 35 och Z 36 tillhörde den s.k. Narvikklassen, som var den största och kraftigast bestyckade jagartypen under andra världskriget. (www.german-navy.de)

åker. Här är evighetens strand för 187 sjömän. Här rann livet ut för dem. En av det andra världskrigets många ‹små› tragedier. Så liten att inte ens en notis i tidningarna haft ett ord att nämna om den.” (ss. 114–115).

Det var fråga om en desperat aktion från det nazistiska Tysklands sida. I likhet med så många andra tyska operationer vid denna tid var den fullständigt onödig. Hitlers regim gick obönhörligt mot sitt slutliga öde, villkorslös kapitulation.

Tyska flottans ”Operation Nil” i december 1944 gick ut på att minera sundet mellan Nargö och estniska fastlandet. Avsikten var att förhindra eller åtminstone försvåra den sovjetiska fartygstrafiken från Tallinn västerut.

Jagarflottilj 6, bestående av tre jagare (Z 35, Z 36 och Z 43) och två stora torpedbåtar (T 23 och T 28), hade fått uppgiften att utföra Operation Nil. Avdelningen löpte ut från Pillau i Ostpreussen i gryningen den 12 december. Jagarna hade ett deplacement på 3 500 ton och mätte ca 122 meter i längd och kunde göra 36,5 knop, drivna av 70 000 hästkrafter. Artilleriet bestod av fem 12,7 cm:s pjäser och fyra luftvärnskanoner, vartill kom 15 luftvärnsmaskingevär. Ombord fanns åtta torpedrör och 60 minor. Besättningen bestod av 331 man. Vid mörkrets inbrott den 12 december passerade flottiljen Gotlands nordspets och vände därefter in mot Finska viken. Vinden hade friskat i, och det var svårt med navigeringen. Strax före klockan två – alltså den 13 december – gick befälsfartyget Z 35 på en mina, tydligen i ett av de två minfält som tyskarna själva hade lagt ut i september 1944. Konvojen hade kommit hela nio sjömil ur kurs, för långt norrut.

Z 35 fick skador av den första minexplosionen, men fartyget höll sig fortfarande flytande och var manöverdugligt. Några minuter senare inträffade en våldsam explosion på Z 36, som sprängdes i två bitar, och ytterligare lite senare gick Z 35 på en andra mina, och nu började också den sjunka. De tre övriga fartygen insåg att de i mörkret och det hårda vädret inte kunde göra något för de skeppsbrutna och vände genast om hemåt.

Massgraven på Fagerö hösten 1948. Foto: Privat samling

Drygt sexhundra man hade alltså hamnat i vattnet. Vinden förde de olyckliga från Z 35 och Z 36 mot den västnyländska kusten, närmast skärgården väster om Porkalafjärden. På morgonen den 14 december började de flyta iland, efter att ha drivit ca 30 sjömil på läckande gummiflottar över det iskalla havet. Otroligt nog överlevde ganska många – ett åttiotal – dessa strapatser, men de glada skratten som ljudit ur tyska strupar i trakten sommaren 1941 hördes inte längre.

De överlevande gick ett nytt hårt öde till mötes: att råka i sovjetisk fångenskap, något som i allmänhet inte var hälsosamt. Så många som ett sextiotal frigavs dock efter kriget och kunde återvända till sin hembygd i Tyskland.

Jag hörde talas om denna händelse i min barndom och den väckte mitt intresse. På stränderna i trakten kunde man ännu decennier efteråt träffa på svart gummiskrot som härstammade från gummiflottarna. ”Fagerökatastrofen”, som jag har kallat den i artiklar och föredrag, var av samma storleksordning som den vid ”Estonias” undergång nästan exakt ett halvt sekel senare, men har råkat i skuggan av de betydligt större händelser som tilldrog sig i andra världskrigets Ragnarök.

Massgraven på Fagerö fanns kvar till början 1960-talet, när en tysk organisation grävde upp kvarlevorna och flyttade dem till en tysk soldatkyrkogård i Furumo i Vanda. Rosenbuskarna som planterades vid graven 1954 finns fortfarande kvar, men ingenting annat utom en grop i marken röjer vad som har passerat där.

Filosofen Hans och fiskaren Håkan – halvbröder?

Efter kriget kom Hans Ruin att flytta till Sverige, sedan han fått en befattning vid Lunds universitet. Med följde hustrun Kaisi och yngste sonen Olof, dottern Martina bodde redan i Sverige. Ända fram till 1970 kom Hans och Kaisi varje sommar till Härligö, därefter satte ålderdomssvaghet stopp för besöken. Olof Ruin redigerade en samling utdrag ur faderns dagbok som kom ut 1977 under titeln Uppbrott och återkomst, vilket anspelar på flyttningen till Sverige och de årliga besöken på Härligö. I en av de sista noteringarna, daterad Härligö den 12 augusti 1968 berättar Hans Ruin om ett besök på Langö:

”Endast en gång har vi varit riktigt ute i havet, en unik kväll denna vackra men blåsiga sommar. En agrolog från den här trakten, nejliksproducent, en poet i blommor med det icke helt okända släktnamnet Gripenberg, har byggt sig en weekendstuga på en klippa långt ute i havet. Langö heter ön. Den kan skymtas som ryggen på en jätteval, som gått upp till vattenytan och vågskvalpet. Vegetationen på ön är bara krypen och stormtuktad gräsmatta i sänkorna i lä för bröstvärnen av granit. Där har han alltså uppfört sin stuga, om nu ordet är det

rätta för ett hus med bardisk och kylbox och stor öppen spis med drivvedsbrasa och hela södra väggen av glas – en enda öppen famn mot havet.” (ss. 195–196).

Ruin var påtagligt imponerad av vad han fick se på Langö – huset han skriver om brann förresten ner efter ett blixtnedslag sommaren 2011 men har nu ersatts av ett annat – och han försöker ge intrycket av att Langö är en riktig utskärsö, vilket den inte är – en gammal storseglare som han visste säkert bättre, men han höll sig inte alltid strikt till verkligheten. Han avslutade sin dagboksnotis med orden: ”Skall jag aldrig mera få återse denna värld – en värld intill det mäktiga, vilda havet?”

De båda ”Olofarna” ska få komma till tals till sist. Olof Lagercrantz, svärsonen, skrev den 24 december 1984 följande rader i Hufvudstadsbladet under rubriken ”Boken som status och behov”:

”En av mina vänner genom fyrtio år läste aldrig ett påhittat verk. Håkan Ljung hette han och hade varit fiskuppköpare i Ingå socken, Nylands län, Finland.

Han ägde en däckad båt med råoljemotor, hans sump. Några skott var vattenfyllda och där simmade gädda, abborre, gös, lax under de nattliga färderna in till fisktorget i Helsingfors. Det vill säga så länge det fanns fiskare kvar i skären. Sedan låg båten stum och tom vid hans båthus.”

Olof Ruin, sonen, har också skrivit om Håkan Ljung – som bodde granne till Härligö på fastlandet - i Spänningar (s. 43). Olof skildrar en episod när modern

Håkan Ljung omkom tragiskt genom drunkning när han några dagar före julafton 1981 skulle vittja nät under isen. Foto: Henrik Ekberg

Kaisi letade efter Håkan Ljung på Salutorget i Helsingfors, han fanns inte på sitt vanliga förtöjningsställe. Kaisi frågade skepparen på en annan båt om han kände Ljung och visste var han höll till. Hon fick svaret: ”Visst känner jag Ljungen och nog känner jag till hans fina far också, professorn på Härligö.” Om detta skulle stämma, innebär det att Håkan Ljung var son till Waldemar Ruin och följaktligen halvbror till Hans Ruin. Den sistnämnde sägs inte ha kunnat tro på ryktet, som lär ha varit allmänt i bygden. Men Olof Ruin påpekar: ”Men vi kunde inte undgå att konstatera att ju mera åren gick desto mer välbekant tycktes oss vår närmaste granne vara med sitt långskalliga huvud, sin satta kropp och sitt underfundiga saktmodiga sätt.”

Både Hans Ruin och Håkan Ljung har fått sin sista viloplats på kyrkogården i Ingå, inte så förfärligt långt från varandra. Om de verkligen var halvbröder, så ser vi här ett bevis på hur uppväxtmiljön bestämmer en människas livsbana – åtminstone förr i världen.

Henrik Ekberg: (f. 1944 Ingå) har arbetat med boken nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Han var huvudredaktör för de båda upplagorna av Uppslagsverket

Finland och för fem upplagor av Vem och Vad, anställd vid Föreningen finlandssvenska uppslagsverk 1969–1985 och vid Schildts förlag 1973–2009. Ekberg disputerade för politices doktorsgraden 1991 på en avhandling om den finländska nazismen och har därtill

gett ut bl.a. historiker med anknytning till sin västnyländska hembygd, samt Schildts förlags

100-årshistorik, Frisinne och kvalitet (2013).

Medierna i regionen

För andra året i rad valdes tidningen Västra Nyland till bästa lokaltidning i en tävling där 76 andra tidningar deltog. Bakom tävlingen stod Tidningarnas förbund. Också ifjol utsågs Västra Nyland till bästa lokaltidning. Tidningen tävlade i klassen lokaltidningar som utkommer minst tre dagar i veckan. En första och andra plats fick Västra Nyland också i sidtävlingen. Sammanlagt har lokala “Västis” fått 20 pris eller hedersomnämnanden sedan år 2006. Ett förändrat mediesamhälle och ändrade konsumentvanor har lett till stora förändringar för medierna. Papperstidningarna minskar snabbare än väntat i popularitet i takt med att allt fler konsumerar gratisnyheter på nätet. KSF Media, dit tidningen Västra Nyland och Hangötidningen hör, tvingades till samarbetsförhandlingar med målet att få bort var femte anställd. Hela 48 årsverken drogs in. Tre personer sades upp vid Västra Nyland och sex årsverken försvann sammanlagt från Hangötidningen och VN, men flera andra avslutade sitt jobb exempelvis via pensioneringar. Stora organisationsförändringar gjordes också, exempelvis centraliserades vissa funktioner och samarbetet mellan koncernens tidningar förtätades.

Också Yle hade kärva tider och samarbetsförhandlade, men detta drabbade inte den svenska västnyländska redaktionen i Ekenäs i någon större utsträckning. Däremot drogs de finska morgonradiosändningarna från Lojo in.

I mars var det slut för den inlästa varianten av taltidningen Västra Nyland. Istället blev det talsyntesen Samuel som tog över. Totalt prenumererar 300–350 personer på de finlandssvenska taltidningarna, Västra Nylands prenumeranter är 35 stycken.

Den nya västnyländska tvkanalen Kextv finns också på nätet. Foto: Tove Virta

De lokala TV-aktörerna i regionen började samarbeta kring en gemensam tvkanal under året. Kextv heter kanalen där de som är kopplade till kabel-tv kan se Karis TV:s, Ekenäs TV:s och Hangö TV:s program. Det första programmet sändes den 17 september från Ekenäs TV, dagen efter sändes programmet från Karis TV. Till en början sänds program två kvällar per vecka. Programmen visas också på kanalens webbsida www.kextv.fi. Aktörerna fortsätter i övrigt med sin verksamhet som hittills.

Scenkonst

Västnyland har förutom sommarteatrarna två större teaterscener, Tryckeriteatern i Karis och Karelia i Ekenäs. Kulturhuset Karelia har ett aktivt år bakom sig. 1741 personer såg Karelias första egna musikalproduktion, ungdomsmusikalen Schacki som hade premiär 7 mars och engagerade mer än 20 ungdomar. Det var en pjäs som ungdomarna långt formade själva under professionell handledning. Det västnyländska projektet var ett samarbete med dansskolan Hurja Piruetti och Lärkkullas pop och rocklinje. Sammanlagt visades 15 föreställningar och ett trettiotal personer jobbade med Schacki.

Förutom Schacki så har Karelias scen fyllts av allt från barnföreställningar till jazzartister – den konstnärliga ledningsgrupp som håller i trådarna är mån om att skapa mångfald i kulturutbudet. Det kanske mest originella uppträdandet var den ryska tjejgruppen Iva Nova. Annat som ordnades på Karelia var Stage Night, där ungdomar fick uppträda (fyra gånger under året) och förutom det redan traditionella Bokkalaset ordnades också världens minsta bokmässa här. Det var ett intimt evenemang där sju författare gick utanför sin bekvämlighetszon och sjöng eller ledde en alljulsång.

En stilfull pjäs om konstnären Helene Schjerfbeck, som också tillbringade en del av sitt liv i Västnyland och Ekenäs, hade urpremiär på Karelia den 3 september. Pjäsen bär namnet Om att se. En föreställning om Helene Schjerfbeck. Och om konst. Konstnären, spelad av Tove Qvickström, såg i pjäsen på världen och världen såg tillbaka. Ett intressant inslag var att scenografen Erik Salvesen var närvarande under så gott som hela pjäsen, målande scenografin. Regissör för Ozonteaterns pjäs var Åsa Salvesen, manuset stod Iida Hämeen-Anttila för. Tryckeriteatern har ett år bakom sig i nyrenoverade lokaliteter. Publiken märker detta genom en nymålad foajé och renoverade publiktoaletter men teatern fick också nya duschar och en ny ljudtät mellanvägg. Ingången till scenen förnyades. På Tryckeriteatern arrangeras mellan 50 och 70 föreställningar per år. En stor del är Västra Nylands folkhögskolas elevproduktioner men teatern hade under året också besök av till exempel regionteatern Åbo Svenska Teater. Folk-

högskolans teaterlinje hade inte heller i år valt ett lätt stycke. Klassikern Woyzeck var en utmaning för skådespelarna. Premiären hölls i mars och för regin stod Wasker Lindblom, för personregin Lilli Sukula-Lindblom. Pjäsen bestod av ett klassiskt svartsjukedrama som varvades med våldsscener och känsloyttringar.

I komedin Black comedy som visades på Tryckeriteatern under slutet av året var det mörkt på scenen då handlingen utspelade sig i ljus och ljust på scenen då elavbrottet i pjäsen var ett faktum. Det blev ett annorlunda perspektiv för skådespelarna som alla var bekanta från Raseborgsscenen. Också regissören kändes igen från samma sammanhang, Sven Sid. Premiär var det 3 november. Dansinstitutet Hurja Piruettis vårshow har blivit ett stående inslag i det västnyländska kulturlivet. Fart- och färgfyllt brukar det vara, så också våren 2014. Eleverna dansade sig in i filmens och musikens värld med en kavalkad med figurer allt från James Bond till Fame. Cinema visades under tio förställningar där 600 dansare medverkade (mera om Hurja Piruetti på s. 32–38).

Pjäser med humor präglade överlag teaterutbudet i regionen. Det var premiär för den tokroliga men absurda komedin Titta inte i kassen på Bygdegården i Tenala den 16 januari. Tapio Laasonen regisserade och stod samtidigt på scenen med åtta andra garvade amatörskådespelare. Järsö ungdomsförening tog sig an parförhållanden i sin nya pjäs Att vara vi. Ungdomsföreningens teatergrupp visade pjäsen i regi av Crista Åberg i april på Bergåsa. Hon hade också skrivit manuset som baserade sig på åtta kompisars liv varav sex levde i ett parförhållande. Regionens sommarteatrar lockade som vanligt stora publikskaror. Hela 11 000 personer såg årets pjäs på Raseborgs sommarteater som var den klassiska pjäsen En midsommarnattsdröm – men med helt nya förtecken. Shakespeares trolska saga förpassades till en hetsig finlandssvensk överklassmiljö i regissören Bobo Lundéns omskrivna version. Men det förblev Lundéns, i alla fall för tillfället, sista pjäs på Raseborg. Han hade ett treårigt avtal men bröt det efter två och att han skulle sluta blev officiellt mitt under spelsäsongen. Också den konstnärliga ledningsgruppen steg åt sidan efter sommaren, det vill säga producent Katja Riski och viceordförande Dan Idman.

I tio års tid har det spelats sommarteater vid Svartå Slott och i år hette pjäsen Täydellinen tätini, en fars av Simon Williams i regi av Jouko Keskinen. Hangon teatteri satte upp pjäsen Huiputtaja, som i likhet med årets pjäs på Raseborg innehöll metateater, det vill säga teater i teatern. I handlingen sökte en teaterförening i Hangö ny regissör till nästa pjäs. Regin gjordes av Terhi Petäjä. Skär-

T.v. Ungdomsmusikalen Schacki! på Kulturhuset Karelia. Genom olika workshops fick ungdomarna en inblick i dramaturgi, improvisation, körsång, scenframträdande och musik. Workshopsledare var bl.a. Maria Sid (bilden överst). Nedan Lärkkullas band och små detaljer ur själva föreställningen. Foton: Chris Senn

gårdsteatern som turnerar runt i skärgården hade valt pjäsen I love you, You´re Perfect, Now Change, något som kunde klassas som en musikal. Pjäsen visade allt från krogragg till nätdejting med humoristiska förtecken i högt tempo. Regissör var Samuel Harjanne. Pjäsen Grytan full utspelade sig endast några dagar efter att Porkala arrenderades ut till Sovjetunionen år 1944. Speciellt var att handlingen inleddes i den stund då huvudpersonen dog. Den visades under sommaren i Sjundeå bads park och regisserades av Tapio Laasonen som också gjort både manus och musik, arrangör var föreningen Porkala Parentesen. Operan har fått allt mer utrymme i regionen. Fyrtio år av musikskola i Kyrkslätt utmynnade i en barnopera av Annukka Ahola med den fula ankungen som tema. Operan innehöll allt från barockmusik till rap. Ett åttiotal elever förverkligade verket under fyra föreställningar. Det digra arbetet med operan ledde till att personalen inte hann vara permitterad före hösten (mera om det på sidan 73). Kyrkslätts musikinstitut hade också en annan storsatsning genom ett samarbete med Grankulla och Esbo musikskolor. Tre stråkorkestrar från varje

En midsommarnattsdröm på Raseborg. Foto: Chris Senn

musikinstitut gav en gemensam konsert i Tapiolasalen i Esbo i februari. Cirka 200 barn och unga deltog.

Kyrkslätts operaförening visade upp en nyskriven opera, Joulun tähti, strax före jul. Librettot, som utgick från julevangeliet, och tonsättningen stod Annukka Ahola för. Operan, i regi av Eija Ahvo, visades under tre föreställningar i Kyrkslätts kyrka. En grupp från Kyrkslätts kammarmusikorkester stod för musiken.

Raseborgs operaförening hade sparat pengar i tre år för att kunna visa upp den högklassiga tvåaktaren Titus mildhet i Karis. Den 14 augusti var det premiär för Wolfgang Amadeus Mozarts sista opera. Det var femte gången publiken fick uppleva opera ”live” i Raseborg.

Revyerna har varit många. Degerbyrevyn bjöd i början av året på allt mellan fasanjakt och sex. Grundidén var att Ingås befolkning behöver föröka sig och blir fler. Fart i flanellen hade premiär 17 januari på Furuborg i regi av Sven Sid. Degerby ungdomsförening har lagt upp sammanlagt 16 revyer genom åren. I Evitskog tyckte man att det är hårda tider och byggde årets Evitskogrevy på det. Permitteringar och sparkrav stod på menyn i Hårda tider som visades på Övidsborg från och med 25 januari. Revyn regisserades av Svante Martin. I mars var det dags för revy i Hangö då tjugo lokala förmågor mellan 10 och 68 år ställde sig på scenen i pjäsen Telefonterrorns tider. Hangö svenska teaterförening var arrangör för stycket som visades i Brankis i Hangö.

Västnyländska sångare, musiker och band hördes och syntes på många fronter. Annette Lundell, med artistnamnet Clarissa, är hemma från Ingå och var en av årets tävlande i finalen i den finska eurovisionsuttagningen, Tävlingen för ny musik (UMK). Hon framförde låten Top of the World tillsammans med brittiska Josh Standing, låtskrivare var Paul Oxley. Scenshowen hade en del dansinslag, Clarissa har flera FM-guld och ett EM-brons i hiphop i bagaget. I maj släpptes sedan singeln Lies.

Flera andra västnyländska låtar, videor och musikvideor kom ut. Bandet Paul Oxleys Unit gav ut en singel och spelade in en musikvideo till den vid Ormnäs Camping i Ekenäs. Låten heter Eyes Open och gav försmak på skivan som ska komma. De åkte också i slutet av året ut på turnén The Black Tour. Det 40 år gamla bandet Mount Everest från Ekenäs gav för första gången ut en skiva. Den innehöll fyra låtar och heter Since 1974. Det var “Monttis” som introducerade hårdrocken i Västnyland på 1970-talet. Rätt nygrundade Karisbandet Winestone spelade in en liveskiva då de befann sig på resa i Sydafrika. De spelar coverlåtar med eget arrangemang, en blandning av country och bluegrass med folkmusik. Bandets medlemmar varierar mellan tre och tio, fem var med och bandade in skivan. Artisten Thomas Lundin lanserade sin nya julskiva i no-

vember. Julnostalgi består av elva sånger, några klassiker och en del nyskrivna sånger och texter. Raaseposse är ett projekt som startade 2011 och samlade hiphop- och popartister över språkgränserna med anknytning till Raseborg. Under sommaren kom ett album med 13 låtar ut på finska, svenska och engelska av sammanlagt 13 artister.

Pojobon Emilia Ekström, som år 2013 sjöng sig till en andra plats i tävlingen Voice of Finland, gav ut två singlar som hon gjort tillsammans med låtskrivaren Sami Anttila. Den västnyländska gruppen New Land Pictures producerade musikvideorna till Ekströms singlar. Riko minut ehjäksi, som kom ut i januari spelades på många radiokanaler och hade vid årets slut närmare 30 000 visningar. Maailman loppuun är inspelad bland annat i Svartå och i Källviken i Ekenäs. New Land Pictures har också gjort en video inom en helt annan genre, power metal. Bandet Australion spelade in låten We All Made Metal bland annat i Koverhar. Två av bandets medlemmar är hemma från Lappvik nära Koverhar. Bakom de första inspelningarna av finlandssvenska folkliga koraler finns bland annat några västnylänningar. Katarina Kvarnström från Sjundeå och gruppen Gnistra (med bland annat Ingåborna Sinikka och Matti Kontio) spelade in skivan I himmelen och med den har de skrivit ett stycke kulturhistoria. Få koraler finns nämligen upptecknade eftersom man trodde att de skulle överleva oberoende.

Ingåbon Conny Berghäll blev ett Youtube-fenomen utan like. Tjugoåringen som studerade vid Lärkkulla spelade gitarr så fenomenalt att hans video under året fick 300 000 visningar på Youtube. Själv var han lite överraskad av publiciteten, han laddade upp klippet i december året innan och då hände inget, men mitt i allt började det spridas och lyftes upp bland annat av den svenska kvällstidningen Expressen i oktober, vilket ledde till en snöbollseffekt. På videon framför han sin egen låt Revolution. Så till några musikevenemang. Den finlandssvenska sångtävlingen för barn och unga, MGP, hade fyra västnyländska deltagare. Heidi Lönnberg och Maria Hellberg från Karis som gruppen Maridy, Felicia Wasström från Tenala och yngst av MGP-deltagarna var nioåriga Mya Höglund från Kyrkslätt. Höglund och Wasström slutade på tredje respektive fjärde plats. En annan ung västnyländsk talang syntes i tv-rutan under hösten. Tolvåriga Lleucu Young från Hangö sjöng i Voice Kids final i november.

Ett musikevenemang att räkna med har Karis svenska högstadiums och KarisBillnäs gymnasiums musikshow blivit. Den har tidigare hållits i skolan, men i och med renoveringen av gymnastiksalen flyttade showen till Tryckeriteatern. Två mer än fullsatta föreställningar hölls i november och åttio elever stod på

scen. Showen har långsamt blivit större och mer etablerad under de år som musikläraren och artisten Susann Sonntag hållit i trådarna.

Scenartisten Ami Aspelund, 60 år, firade att det gått 40 år sedan debutalbumet Ami såg dagens ljus. Efter det har det blivit sammanlagt 20 album. Sin långa artistgärning firade hon med showen Hjördis i regi av Marina Motaleff som visades fem gånger i södra Svenskfinland. I den varvades 70-talshits med blues, jazz och estradnummer.

I Ekenäs samlades de finlandssvenska spelmännen för folkmusikstämma under våren. Ett femtiotal medlemmar ur Finlandssvenska spelmansförbundet träffades här senast år 1991.

Scenartister är naturligtvis också de som står på cirkusscenen. Cirkus Finlandias premiär var den 12 april. Premiären var ovanligt nog på marknadsplanen i Ekenäs, till skillnad från i Karis de senaste åren. Premiärplatsen flyttades på grund av evenemang vid Sisu-arenan. Det var i Ekenäs som cirkusen startade i april år 1976.

Katja Köngäs

Hurja Piruetti

Hurja Piruetti är detsamma som toppinsikter. Hurja Piruetti är mod att våga testa saker mellan kulturens olika delområden. Vi har nu byggt vår väg och våra nätverk i tjugo år.

Hurja Piruetti inledde sin verksamhet 1995. I början var nätverket litet, men så var också verksamheten småskalig. Allt förändrades när ryktet spred sig och eleverna blev fler. Under årens lopp har vi alltid satsat på att förstärka teamet med kunniga proffs. Elevernas eget kunnande har också gjort vårt nätverk starkare. Och med engagerade föräldrar och deras nätverk har vi blivit den lokala aktör vi är idag.

Ett dansinstitut – det låter enkelt. Med passion, samarbete och engagerade elever har vi blivit en betydande lokal aktör. Tvärkonstnärlighet och en kombination av olika delområden har resulterat i nya möten och nyskapande projekt. Det har också inneburit att resurserna måste organiseras extra noggrant. Eftersom vår förvaltning är så att säga ”lätt”, det vill säga i praktiken leds Hurja Piruetti av en person (undertecknad) och nio timlärare, kan vi reagera fort och vi kan med kort varsel gå med i många olika slags projekt. Det är dock också en utmaning att personalen är så liten och att tiden inte räcker till, och det gör organisationen sårbar.

Afroyell. Foto: Chris Senn

Titta inte i kassen hette Tenala Uf:s fars 2014. Foto: Carola Malmsten-Kevin

Hurja Piruetti är ett gott exempel på en kulturaktör som fann vägen till kulturens mellanlandskap, där det fanns nya idéer som kunde driva verksamheten framåt. Landskapet mellan kulturens olika delområden kan också låta som en naturlig plats för oss – tvärtom. Det har krävts initiativ, nätverksbyggande, tillit och öppenhet för att vi ska kunna existera i mellanlandskapet. Men där har vi kunnat utvecklas och ge eleverna hisnande kulturupplevelser.

Bland projekten vill jag lyfta fram dansjippona i till exempel den lokala K-Supermarket-butiken och i Bio Pallas. Vi har också hunnit med improvisationer på New Yorks gator och till och med i Ungern. Förra våren genomförde vi två välgörenhetskampanjer i samarbete med Unicef och Röda Korset. Det har inte alltid fungerat perfekt då vi uppträtt. Ibland har arrangörernas ljudåtergiv-

ning bråkat och musiken har stannat mitt i uppvisningen eller fel musik har spelats. I synnerhet efteråt har dansarna kunnat se tillbaka på sådana händelser med värme.

En milstolpe var också Moves-evenemanget i Karis i mars 2014. Vi arrangerade det nationella Moves-dansevenemangets områdesuttagning hos oss och bjöd in dansare från hela Västnyland. Evenemanget samlade över 500 dansare och ca 1000 åskådare under en dag. Från detta lokala evenemang valdes deltagare som gick vidare till huvudevenemanget i Tammerfors. Det här innebar en rejäl satsning för oss och vi fick jobba på ordentligt för att få allt med kaféer, cateringtjänster, första hjälpen-punkter, all information och jurymedlemmarna att fungera. Vi pratade i telefon i flera timmar och e-postmängden var enorm. När väl evenemangsdagen var avklarad flyttade vi vår karavan till Tryckeriteatern i Karis och fortsatte förberedelserna inför vårt helkvällsdansprojekt Cinema.

Prinsessan Törnrosa sattes upp våren 2013. Foto: Chris Senn

Flashmob i Karis K-Supermarket 2014. Foto: Chris Senn

Man kan säga att vi åkte direkt från Sisu Arenan till teaterns scen. Nästan två veckor bodde vi på teatern och gav tio föreställningar med ungefär 700 deltagande dansare.

Samarbete och nätverkande

Som sagt består vår organisation av en person i administrationen och nio lärare, varav nästan alla är timlärare. Det är viktigt att minnas alla våra frivilliga som ställer upp. Utan alla danstokiga föräldrar skulle vi aldrig kunna ordna så här

Hurja Piruetti

• Grundat 1995 av Katja Köngäs.

• Fungerar på tre verksamhetspunkter i Raseborg.

• Nästan 700 dansare, från treåringar till vuxna.

• Ett tiotal yrkeskunniga lärare i olika dansgrenar.

mycket, aldrig någonsin! Nätverksarbetet är en viktig del av ”hurjapiruettandet”, som ibland har inneburit att vi fått ge avkall på de värderingar och nätverk som brukar prägla en traditionell dansskola som erbjuder grundundervisning i konst. Det finns många områden inom konsten som på ett naturligt sätt anknyter till dans: scenografi, ljusdesign, musik, grafisk design, kostymdesign och så vidare. I Hurja Piruetti uppmärksammar vi dem

alla. Det syns i praktiken både i våra stora vårproduktioner och i mindre uppsättningar. Det är just i det här mellanlandskapet som kreativitet och nya arbetssätt kan gro. För vår del innebär det att både stora och små dansare får jobba tillsammans med proffs från olika områden.

I juni 2014 startade vår samarbetsresa till Sydafrika. Projektet ingår i ett samarbetsprojekt som Raseborgs stad och Börje Mattsson har kört igång. Hurja Piruetti ordnade dans-workshops för flickor som bor i lokala townships (bosättningsområden för svarta). Under veckan satte vi också ihop ett dansverk. Det här får fungera som ett exempel på vår internationella verksamhet. Internationellt samarbete är en viktig del av de unga dansarnas vardag och verksamhet. Många vänskapsband har knutits för långa tider. Hurja Piruettis dansare har hunnit skaffa sig vänner också från andra resor som gått till bland annat Färöarna, Island, Spanien, Italien och Grekland.

Leros-resan sommaren 2014 med Christine Schildt. Foto: Chris Senn

Många fina priser har vunnits längs med åren. Ulla Koho och Katja Köngäs. Foto: Chris Senn

Vi har tagit risker och övervunnit vår rädsla. Det har resulterat i innovationer och ytterligare nya nätverk. Och risktagandet har burit frukt –vi har kunnat utveckla idéerna från mellanlandskapet till riktig verksamhet som utvecklar vår dansundervisning.

Pink Panthers ur Cinema-förevisningen våren 2014.

Hurja Piruetti uppträdde i oktober 2014 på NutidsdansPalett på Nationaloperan.

Foton: Chris Senn

Streetdance är en populär dansstil bland pojkarna.

I mitten den prisbelönta gruppen G-Stars.

T.v. Pepparkakor från vårföreställningarna 2013.

Foton: Chris Senn

Utställt

Då och då kommer nya gallerier till, ett av dem skapades under året i köpcentret Strand i Ingå. Det är litet, men har den rymd och det ljus som behövs. Galleri Uusitalo visade som första utställning verk av ett tjugotal konstnärer med motiv av natur och hav under hela sommaren och fram till slutet av september. Primus motor Marjukka Uusitalo fick efter 24 år som gallerist och 37 år i bygden se sin dröm gå i uppfyllelse. Den första utställningen föll väl ut. Med på den andra utställningen Drömmar och upplevelser fanns 15 konstnärer. Också i Smörmagasinet i Hangö hölls undantagsvis en utställning med fotografier. Tjugofyra bilder av Nina-Maria Haanpää och Linda Österlund samlades under namnet På känsla. De är alla tagna i Hangö med makro- och mikroperspektiv, landskapsbilder varvade med natur. Utställningen var öppen i april och maj.

Det känns som om konsten fått mer plats i Västnyland, utställningarnas antal torde rörda sig om ett hundratal. Konsten har i alla fall fortsatt få en allt större roll i Kronomagasinet i Norra hamnen i Ekenäs. Det är ett av fem nordiska och ett internationellt kulturcentrum i gästkonstnärsprojektet Tales from the woods. Kronoföreningen representerades i projektet av fotokonstnär Fia Doepel.

Ett intressant samarbete var då Susanne Remahl gav liv åt artisten Fredrik

Furus låttexter då de handskrevs på hennes målningar. Musikern och konstnä-

Hangös sommarutställning om Slaget vid Rilax. Foto: Linda Svennblad

I januari öppnade fotoutställningen What Are You Doing Here? i Kronomagasinet i Ekenäs. Det var en reseskildring som gav en inblick i Oskar Schöldströms resor i Mellanöstern. Foto: Christoffer Relander

Annika Cleos fotoutställning Powerflowers by Cleo i Galleri Perspektivet i Ekenäs bibliotek under hösten. Foto: Tove Virta

I år hölls Fiskars sommarutställningar endast i Kopparsmedjan, inte i Magasinet såsom tidigare år. Utställningen hette Gränsytor. Foto: Tove Virta

ren har samarbetet intensivt och resultatet blev en utställning som turnerat och landade på galleri Karaija i Ingå under våren, bildserien Svartfåglar och stjärnfall. De har också gjort en väggalmanacka tillsammans enligt samma principer. Remahl är född och uppvuxen i Ingå men bor numera i Vasa. Ett annorlunda utställningsprojekt stod Pro Artibus gästande curator Rickard Borgström och konstnären Tanja Is för i slutet av augusti. De knackade dörr hos Ekenäsborna som fick berätta vad som vad konst för dem. Dessa besök ska sedan resultera i en utställning år 2015 där var mans konst ska visas på galleri Elverket. Lite annorlunda konst gjorde också Pro Artibus gästkonstnär Jens Strandberg. Då han var färdig med Ekenäs och avslutade sin tid här ställde han upp en pop-upbutik utanför Matilda i Ekenäs som upprätthölls av en inofficiell, fiktiv hemslöjdsförening. Han rörde sig därmed på gränsområdet mellan konst, forskning och sociala experimentmetoder.

Det finns många kulturskatter som sällan eller aldrig kommer till allmänhetens kännedom. Hangö stad beslöt att dra sitt strå till stacken i det här fallet och visade under en utställning upp vad som bland annat hänger på väggarna i tjänstemännens rum, egentligen Hangöbornas egendom. Tjugosju verk fanns samlade i stadshusgalleriet under utställningen som hölls i januari–februari.

Nu till några notiser från regionens museer. Hangö museums stora sommarutställning handlade i år om Slaget vid Rilax som ägde rum den 27 juli 1714. Utställningen hette Rilax-Riilahti-Gangut och visade upp föremål från bland annat Livrustkammaren, Armémuseet och sjöhistoriska museet i Stockholm. Trehundraårsjubileet uppmärksammades också genom många evenemang under sommaren (mer om det på sidan 47 och i fjolårets årsbok). Ovanligt många utställningar var väldigt vardagsnära. På Borgargården i Ekenäs (som är en del av museicentret EKTA) slogs under sommaren dörrarna upp för en utställning om kräftkalas. Också på Galleri Elverket visades samtidigt utställningen Kräftskiva – en finlandssvensk karneval. Ifjol hölls huset stängt av ekonomiska skäl, vilket gav en del negativ respons, men år 2014 sköt staden till så pass mycket pengar att man kunde hålla också Borgargården öppen. Det blev maskulint på Ekenäs museicentrum då kravatter och kalsonger ställdes ut, detta efter att man hållit stängt hela oktober månad. Utställningen presenterade plaggens historia från tiden efter kriget fram till 1990-talet. Ambassadör Ralf Friberg hade ställt sina 150 slipsar till förfogande. Bakgrunden var en kalsongdonation som landskapsmuseet fick på 1990-talet av professor Bo Lönnqvist. På Lojo museum bestod sommarutställningen av miniatyrbilar och -tågbanor. Hangö museum lånade igen in en utställning om gjutjärnsgrytor från Högfors museum under hösten.

Det har funnits en stor oro för Frontmuseets framtid. Museet, som finns i Lappvik i Hangö, skulle behöva en ansiktslyftning, men pengarna och krafterna har tills vidare uteblivit. Museet lockar tusentals turister årligen. Nu lovade ändå Hangö stad, som äger korsun på området, ordna så att korsun Gyllene Freden renoveras och rustas upp. Museet anlades i början av 1980-talet av krigsveteranen Stig Häggström, i dagens läge håller hans son Ralf Häggström ensam i trådarna.

Asta Seppänen byggde upp utställningen Etapper i Gennarbys historia, en omfattande samling bilder och berättelser om Gennarby mejeri och bageri. Utställningen hade vernissage i Tenala servicehem i februari. I september avled den aktiva politikern Seppänen som jobbade mycket för att föra fram arbetarkulturen i Västnyland och inom beslutsfattandet ömmade särskilt för vårdfrågor. Då frontfiguren gick bort samtidigt som både krafterna och pengarna började tryta tog landskapsmuseet över de cirka 1 300 föremålen med anknytning till hantverk och hemhushållning.

Sist men inte minst, Degerby byaråd fick köpa sitt hus Rosenberg av kommunen. Huset var kommungård fram till Porkalaparentesen och inhyser idag Degerby byaråd med kontor och museet Degerby Igor.

Ovanstående ska endast ses som ett plock ur ett digert utbud.

Turism

Turismen hade en god sommarsäsong i Västnyland trots dåliga tider nationellt. Regionens turistbyråer hade sammanlagt tiotusentals besökare och besöken på deras webbsidor gick att räkna i hundratusental. Trots ljusglimtar så kunde turismen vara ännu mycket större i regionen än vad den är idag, vilket skulle vara viktigt inte minst för att kompensera det ekonomiska bortfallet från andra delar av näringslivet, speciellt industrin.

Samarbetet inom turismen i Västnyland har kritiserats för att inte fungera mellan de 800 turismföretag som finns. Fem kommuner (Hangö, Lojo, Raseborg, Sjundeå och Ingå) och 27 företag är efter flera års försök till samarbete äntligen med i turismbolaget Lumo (Länsi Uudenmaan matkailu). Fyra större turismaktörer drog igång bolaget, däribland Billnäs-affärsmannen Olli Muurainen som nu drog sig ur. Exempelvis Hangö och Raseborg deltar med en euro per invånare och år under 2014–2016 och det är företagsutvecklingsbolaget Novago som leder verksamheten idag. Många hoppas att Lumo blir den part som marknadsför regionen som helhet. Nu kör Lumo på att marknadsföra Västnyland genom devisen Visit South Coast Finland. Temaorden är vatten, välbefinnande och kulturhistoria. Målet för Lumo är att turismen i regionen om några år ska vara dubbelt så stor som 2007. Första delmålet för år 2016 är att göra turismen i Västnyland lättillgänglig och marknadsföringen riktas till den inhemska marknaden. Ryssland och Sverige står sedan i tur, efter det Europa och Asien. Men att Lumo lyckas marknadsföra regionen är inget som kan tas för givet. “Det regionala marknadsföringsbolaget för turistnäringen Lumo måste få en chans att visa vad det går för, men allt hopp ska inte sättas till dess krafter”, skriver Niclas Erlin i Västra Nylands ledare den 19 juli.

Ett annat försök att få turisterna att hitta till Västnyland var då Berit MarianiCeratis företag Visit Southpoint Finland och Friman resor tillsammans under sommaren började erbjuda dagliga bussresor från Helsingfors till olika platser i Västnyland. Mariani-Cerati ser över lag att den internationella marknaden är en stor outnyttjad potential för regionen, samma tankar som också Lumo har. Exempelvis är bara 10 procent av dem som övernattar i Västnyland utlänningar. Billnäs brukspatron Olli Muurainen stod igen för en del av regionens mer spektakulära händelser. Hans storstilade planer att bygga upp ett konferenscenter i de gamla bruksbyggnaderna i Billnäs ligger för tillfället på is. Muurainens frustration över att stadens kvarnar mal långsamt då det gäller planering av bruket ledde till att Muurainen för tillfället helt stängt bruket och dessutom satte upp en stor klocka som räknar hur lång tid det tar tills bruket öppnar igen. Det sista evenemanget hölls i Billnäs den 23 oktober. Detaljplanen för kärnområdet

i Billnäs har varit under arbete sedan år 2008, det vill säga i sju år. I princip har allt stått stilla sedan år 2012, endast mindre utredningar har gjorts, enligt Muurainen. ”Allt har inte gått som på Strömsö, men dessa processer kan vara långa och utdragna”, sade stadsdirektör Mårten Johansson om den långsamma planeringen. Muurainens frustration baserade sig också på att Fiskarsbolagen inte sålt de två små markplättarna på 1,6 hektar invid Billnäs bruk som Muurainen ansåg sig behöva för att kunna gå vidare med renoveringen och uppbyggnaden av området. Då han inte fick köpa vände han sig som aktieägare till Fiskars styrelse och kritiserade den för att inte jobba för aktieägarnas bästa. Han samlade fullmakter av andra som ansåg lika, underskrifter som kunde användas i rätten. Detta har i alla fall inte ännu lett någon vart. För rättsprocessen skulle Olli Muurainen ha behövt 10 procent av aktieägarna bakom sig men det lyckades inte. Från Fiskars sida ansåg man att kritiken saknade juridisk grund och var obefogad. Samtidigt brottades Muurainen också med besvär inlämnade till förvaltningsdomstolen angående hur försäljningen av de så kallade bruksbostäderna i Billnäs och Fiskars gått till. Muurainen köpte dem av Raseborgs stad år 2012 och då besvären förkastades i februari trodde Muurainen än en gång att planerna på området kunde gå vidare. Men efter detta stötte han alltså på ovan nämnda motgångar.

Regionens andra stora hotellprojekt tog ett steg framåt. Hangöborna har i årtionden väntat på sin simhall och för några år sedan var förhoppningarna stora på affärsmannen Hjallis Harkimo som lovade guld och gröna skogar men som sedan drog sig ur. Nu ser det ändå ut som om en byggstart är förestående. Aktiebolaget Regatta Resorts, med anknytning till det nyrenoverade hotell Regatta i Hangö, ska bygga ett välbefinnandecenter med inkvartering. Det skulle ha byggstart under hösten och miljönämnden godkände, efter några politiska svängar, en ändrad version av det tidigare bygglovet i september. Helheten ska nu bestå av tre inkvarteringsbyggnader istället för sex. Ett villkor från nämnden var också att inkvarteringen får användas först då spabyggnaden står klar. Besvär fördröjde ändå processen så byggstarten försenas med några månader. Ett och annat ögonbryn höjdes dock när det kom fram att spaet kommer att ha stängt för allmänheten under högsäsong. Men för 12 500 euro blir man ägare till en aktie och på det sättet får två personer tillgång till badet året runt. Aktierna i det blivande spaet hade kring årsskiftet sålt “hyfsat” och största delen av fritidsbostäderna på Fabriksudden sades vara reserverade. Hangös utveckling som turismstad gick vidare i rask takt. Finlands sydligaste spets, naturskyddsområdet på Tulludden i Hangö, öppnade äntligen portarna för allmänheten. På 1970-talet stängdes Tulludden på grund av Finlands frihamn som finns på området. På 1980-talet blev den södra stranden fri. Den 19

maj 2014 öppnades den norra sidan och dess yttersta udde Uddskatan. Uddskatan är ett mycket omtyckt område bland fågelskådare. Det var nu möjligt att öppna området då frihamnen lät bygga ett stängsel längs den norra gränsen till sin arrendetomt. Hangö nischade sig också som turiststad för en ny grupp – naturisterna. Första sommaren var naturiststranden på Tulluddens södra sida i bruk. Det var föreningarna Suomen Naturistiliitto, Luonnonmukaiset och Naturistiklubi som ansökt om att den som vill ska få bada naken i Hangö, på Finlands tredje naturiststrand. Den cirka sjuttio meter långa stranden öppnade den 11 juli. Man ville från stadens sida också följa upp om stranden på något sätt var en belastning, så det första året var endast tillfälligt. Staden beslöt ändå efter sommaren att nudisterna permanent ska få vistas på stranden.

Rallyföraren Marcus Grönholm har sitt största projekt någonsin på gång i Ingå. Ingåstrand är under planering genom Grönholms företag MG Properties. Kommunen är med, så också konsultföretaget GSP Group. Exakt vad det blir har inte ännu kommit ut till allmänheten men det handlar om rekreationsområden och en tillbyggnad till köpcentret Strand. Dessutom skapas flera bostadsrätter och båtfolket ska tas i beaktande. Inom tre–fyra år ska detta “något” börja byggas. Invånarna fick också via en webbenkät kommentera hur de vill att området ska utvecklas.

Pojoborna fick ett nytt vardagsrum i sitt annars så gråa centrum. Företagaren Jan Westman slog ett slag för Pojo och turismen då han öppnade butik, restaurang och café under namnet Deli-Tukku. I butiken säljs närmat och specialprodukter och från tidigare driver Westman charkuteriet West-Chark i Pojo centrum så köttprodukterna säljs i butiken och tillreds i restaurangen. Deli-Tukku är belägen i den affärslokal som stått tom sedan K-butiken stängde. I samma lokaliteter finns också posten i blombutiken Scilla som flyttade med. Invigningen den 14 juni lockade tusentals besökare. Pojo fick ytterligare luft under vingarna då också bageriet Backers Baker flyttade in i Pojo industriby. Nu huserar det i den gamla bageribyggnaden. De totalrenoverade stället och öppnade café. Företaget har sju anställda och siktar på att öka försäljningen rejält under 2015, bland annat genom mer försäljning till Sverige. Backers Baker är exempelvis känt för sina maltlimpor som de bakar cirka 100 000 per år av. Slottknektens stuga invid Raseborgs slott förnyade sig samtidigt som man inledde sitt 121:a verksamhetsår. Företagarna Anne Ingman och Mikael Kokkonen rustade delvis upp både in- och utsidan, utvidgade restaurangverksamheten och bjöd under sommaren på exempelvis dramaguidningar. Förnyelsen fortsätter; hela området ska nämligen ses över. Vid årsskiftet 2013–2014 tog Senatsfastigheter och Forsstyrelsen över totalt 84 fastigheter av Museiverket. En av dem var Raseborgs slott, ett annat objekt var forngravarna i Bällby i Svartå. Forststyrelsen sköter numera om borgen i Snappertuna och vill utveckla området och turismen däromkring och ordnade bland annat under hösten två diskussionstillfällen om framtiden. Forststyrelsen räknar med att fördubbla antalet besökare vid Raseborgs slott till mellan 40 000 och 50 000 per år.

Tytyri gruvmuseum i Lojo har i dagens läge 12 000 besökare per år. Men Lojos turistchef Minna Ermala hoppas på att man framöver ska kunna komma upp i ett besökarantal på 50 000. En arbetsgrupp jobbade under några år på att ta fram en plan för hur man kunde utveckla gruvturismen. Tanken är att det ska bildas ett aktiebolag kring gruvan, Lohjan elämyskaivos. Det skulle behöva en miljon euro i startkapital men Lojo fullmäktige ansåg att det inte fanns sådana summor. Staden var ändå positiv till att utveckla gruvturismen och beviljade 355 000 euro som ska användas för en ny väg till gruvmuseet och en parkeringsplats.

Det är alltså mycket på gång vad gäller utvecklingen av Västnyland och nya intressanta nischer kommer till. En lite mer okänd plats som hade många besökare är vingården Alitalo i Lojo vars besökarantal uppgick till ungefär 10 000. På gården sade man att grupperna under året varit färre, men istället hade enskilda turister hittat fram.

Det nya Deli-Tukku livade upp Pojo centrum. Foto: Tove Virta

Evenemang

En regional storsatsning under 2014 var Slaget vid Rilax som uppmärksammades stort i Bromarv, Hangö och Raseborg. Slaget återskapades nu 300 år senare med hjälp av 20 båtar och 250 man vid stranden i Hangö under en timmes tid. Det ordnades också en så kallad Gangut-regatta där 56 segelfartyg deltog. Allmänheten fick besöka den ryska fregatten Shtandart och det hölls Te Deum-gudstjänst i Bromarv kyrka, uppvaktning under högtidliga former vid Rilax-monumentet och uppvisning med salutskjutning i kyrkbyn med gruppen

Arma Aboa. Som arrangörer stod traditionsföreningen för Rilaxmonumentet, landskapsmuseet, stadens kulturbyrå och Bromarv församling.

Hangö har onekligen blivit de västnyländska evenemangens stad. Förutom talrika sportevenemang såsom segeltävlingen Hangöregattan, snabbåtsevenemanget Poker Run och ridsportens Sea Horse Week så har här också ordnats allt från fotofestival och Hangö musikdagar till Sjusovardagen. Exempelvis samlades veckoslutet 29–30 augusti över 1 000 personer i staden. Tre händelser firades då samtidigt, nämligen Forneldarnas natt, Hangödagarna och stadens 140-årsjubileum.

Den 1 augusti hade den inhemska filmen Kesäkaverit premiär i Hangö. Det är en film om relationer som utspelar sig i Hangö. Kesäkaverit handlar om Karoliina (Iina Kuustonen) och Iiris (Anna Paavilainen) som åker till Hangö för

Slaget vid Rilax år 1714 återskapades i sommar. Foto: Väinö Järvilehto

att sommarjobba och ha en riktig tjejsommar i den lilla staden. Kesäkaverit slog tittarrekord i Hangö, där filmen visades i fyra veckor. Under augusti sågs filmen av 2 119 personer. Keijo Alanen vid Hangöbiografen Olympia konstaterade att dylika siffror är exceptionella för inhemska filmer. I hela landet spräcktes antalet 100 000 besökare under den första månaden. Sammanlagt har åtminstone femton filmer spelats in i Hangö genom åren. Mycket film i Hangö blev det också under Hangö filmfestival som ordnades i slutet av oktober för 16:e gången och omfattade 30 filmvisningar. Årets filmfest hette Filmen, min kära och bjöd speciellt på många nordiska filmer. Två Hangödokumentärer visades, Tuhat päivää vailla kotia av Kristian Åberg som berättar om Hangö under krigsåren och Unelmien välietappi. Festivalens arrangörer var Olympias vänner tillsammans med Kino Olympias ägare, stadens kulturbyrå och andra samarbetspartner.

En del evenemang har långa traditioner. Ett sådant är den nordiska visfesten i Hangö som hölls för trettionde gången. Sedan 1985 har Visans vänner i Hangö varje sommar bjudit publiken på nationella och nordiska visartister i juni. Platsen har traditionellt varit magasinen i Östra hamnen i Hangö. Hangö teaterträff bjöd i år igen under fyra dagar på kring 30 föreställningar. Det var 23:e gången den ordnades och årets dragplåster var det europeiska projektet Meeting the Odyssey vars deltagare seglade in på skonaren Hoppet på öppningsdagen den 5 juni.

Ett annat årligen återkommande evenemang sedan 14 år är Bokkalaset i Ekenäs som hölls 2–5 oktober och igen slog publikrekord. Exakt hur många som besökte de cirka 40 programpunkterna var svårt att uppskatta. Men redan Barnens och de ungas bokkalas nådde cirka 3 000 personer. Mark Levengood var en av de verkliga dragplåstren. Bokbussen besökte också alla svenskspråkiga daghem i Raseborg under Bokkalaset. Bokkalaset varvade i år extra mycket mat med böcker, exempelvis i form av en litterärt kryddad supé och samisk söndagsbrunch. Under brunchen presenterade Anneli Jonsson boken Smak på Sápmi. Ett par filmer visades också gratis på Karelia. Arrangörer för Bokkalaset är Ekenässällskapet, Raseborgs stads kulturbyrå och Raseborgs stadsbibliotek. Raseborgsmässan hölls för andra gången den 16–17 maj och bjöd på allt från musik och mingel till dans och sport. Ett fyrtiotal företag fanns representerade och partierna syntes väl i och med det stundande EU-valet. Fredagen blev lugn med rätt få besökare. Under lördagen gjordes ett rekordförsök som skickades in till Guinness World Records. Då samlades över 100 personer i Karis idrottspark för att så många som möjligt skulle kramas över språkgränserna. På lördag utsågs också årets raseborgare för andra gången. Katja Köngäs, grundaren till dansskolan Hurja Piruetti, fick utmärkelsen (läs mera om Hurja Piruetti på sidan 32).

Bokkalaset i Ekenäs besöktes bl.a. av deckardrottningen Anna Jansson och publikmagneten Mark Levengood. Båda uppträdde för skolelever i Raseborg samt för allmänheten på Kulturhuset Karelia. Foton: Emilia Nyberg

I Pojo höll man samma lördag sitt eget Raseborgsjippo då en folkfest ordnades i Gumnäs. Två lokala närmatsmarknader ordnades också, den ena i på Mangs gård i Ingå och den andra i Fiskars. Mangs gårds matmarknad samlade hela 8 000 besökare.

Den sista Faces-festivalen The last Walz hölls 9–10 augusti på den plats där allt startade, invid Raseborgs slott. Cirka 3 000 personer samlades för att

ta del av den mångkulturella festivalen som pågått sedan 1998. Mellan 1999 och 2009 hölls festivalen i Billnäs bruk och hade som mest 12 000 besökare. År 2011 blev festplatsen Gumnäs i Pojo innan den nu var tillbaka vid Raseborg. Festivalpappan Börje Mattsson väckte i samband med festivalen ändå en förhoppning om att Faces kommer att dyka upp i någon annan form framöver. Milijazz ordnades för första gången i Stallörsparken istället för inne på brigadområdet i Ekenäs och fyllde bänkarna där i slutet av augusti. Detta arrangerades av huvudstaben och Nylands brigad samt Raseborgs stad.

Två stora finlandssvenska fester hölls i Ekenäs bollhall inom loppet av några dagar. Dels firades svenska dagens huvudfest torsdagen den 6 november och dels hölls Nyländsk afton här i ny tappning, lördagen den 8 november. Den arrangerades som en galamiddag för 250 personer.

Svenskfinlands största scoutläger samlade ett par tusen deltagare i Syndalen under namnet Atlantis. Storlägret var som ett litet samhälle i samhället och hölls under tre dagar i juli.

Det har ordnats hundratals evenemang under året och ovanstående kan ses endast som ett plock ur det digra utbudet.

Näringslivet

De negativa nyheterna från näringslivet duggade ovanligt tätt under 2014. Läget är dåligt i hela Finland och en gissning är att den lågkonjunktur som nu råder kommer att bli långvarig. Statistikcentralen kom också med uppgifter om att 4 000 arbetstillfällen har försvunnit från västra Nyland mellan åren 1987 och 2011.

Speciellt Hangös situation är svår; industrin har redan tidigare krympt och utvecklingen har fortsatt under året. Hangö brottas med Nylands högsta arbetslöshet (i november 13,5 procent). Industrin repar sig knappast, ekonomin kring året-om-turisterna har inte heller ännu börjat blomstra och läget på udden begränsar, konstaterade man på Nylands arbets- och näringsbyrå.

Hangöföretaget Printal sålde sin aluminiumtubtillverkning, det motsvarade ungefär två tredjedelar av företagets omsättning. Köpare var det svenska Emballator Tectubes. Åttio av Printals 110 anställda bytte i och med detta arbetsgivare, men endast tre månader senare blev det klart att tubtillverkningen inte får fortsätta i Hangö utan ska flytta till Hjo i Sverige. Ett tjugotal arbetare fick möjlighet att fortsätta på andra sidan viken.

Hangöföretaget Hanmarin gick i konkurs i maj och 85 personers arbete tog slut. Som tur var kunde ett trettiotal av de anställda övergå i Levators tjänst

tack vare en ny beställning av hamnkranar till Oslo hamn. Levator finns också i Hangö.

Helkama Velox sparade in åtta årsverken då de lade ner sin egen tillverkning av metalldelar till de populära Jopo-cyklarna. Fem personer av drygt 40 sades upp. På logistikföretaget Assistor skar man också ner på personalen i november. Trettiofyra fick gå av de sammanlagt 120 personer som arbetade med bilimport. Resten av personalen permitteras för tre veckor under 2015. Besparingarna beror på att den finländska bilhandeln befinner sig i en svacka som inte visat några tecken på förbättring.

Stålbolagen Rautaruukki i Lappvik och svenska SSAB fusionerades den 1 september och heter nu SSAB (Svenskt stål aktiebolag) med huvudkontor i Stockholm. För de 100 anställda på rörfabriken i Lappvik kom beskedet som en överraskning i januari. Det fanns planer på att sammanlagt 900 av den nordiska ståljättens anställda måste bort inom tre år, men i Lappvik blev personalen sju personer fler under sensommaren då efterfrågan på stålrör ökade. Det som däremot påverkades var stuveriföretaget Port Act som hade kontrakt med Rautaruukki. I september avslutade Port Act med ett tjugotal anställda sin verksamhet. Rautaruukki ansåg det mer lönsamt att transportera produkter med långtradare än via hamnen i Lappvik. Men i oktober kom nya besked. Då valde SSAB att använda Hangö hamn för att transportera sina stålprodukter, vilket ger 40 nya fartygsanlöp. Transporterna flyttade alltså ett steg bort från Lappvik, men hölls fortfarande i Hangö.

Fusionen mellan Rautaruukki och SSAB satte fart på oron som finns kvar efter FN-Steels konkurs sommaren 2012, också med det perspektivet att det finns risk att ytterligare ett stort finländskt industriföretag flyttar bort från landet. Rådlöshet råder inom finländskt näringsliv speciellt då de två industriella grundpelarna inom näringslivet, elektroniken och metallindustrin, vänt neråt, skrev John-Erik Jansén i en ledare i tidningen Västra Nyland (28 januari 2014).

Då det gäller FN-Steel så gav konkursboet i början av året upp försöken att hitta någon ägare till stålverket i Lappvik. Istället ansökte det om tillstånd att riva de närmare 40 byggnader och konstruktioner som finns på området och rivningslov gavs av Hangö stad. Arbetet beräknas ta två år och sköts av Delete kierrätys- ja purkupalvelu. Några kontors- och lagerbyggnader lämnas kvar. Föreningen Pro Billnäs har anhållit till NTM-centralen om att masugnen vid Koverhars järn- och stålverk skyddas i enlighet med lagen om skyddandet av byggnadsarvet. Ärendet är ännu på hälft. Dessutom jobbar Ekenäs TV:s entusiaster Leif Stenwall och Ralf Flemmich med att föreviga stålverkets historia; de gör en film om stålverkets utveckling under 50 år.

Så vad ska hända med Koverharområdet framöver? Jo, staden tog ett långfristigt lån på 10 miljoner euro för att kunna köpa marken av FN-steels konkursbo och grunda en ny hamn där. Ledamöterna i Hangö fullmäktige var långt ifrån eniga, men beslutet blev att genomföra köpet. De tio miljonerna som FN-Steels konkursbo fick fördelades mellan de otaliga fordringsägarna.

Hangö blev alltså ägare till mark- och vattenområden på 665 hektar med tillhörande byggnader. Tanken var att hamnen ska vara i bruk redan sommaren 2015. Hangö hamn och eventuella andra företag ska få använda Koverhar hamn utan hyra i ett halvt år, först efter det betalas arrende. Hangö hamn har stora planer för Koverhar, intygade den från årsskiftet pensionerade direktören Paavo Lyytikäinen. Lyytikäinen lämnade över sin post till Anders Ahlvik.

Efter FN-Steels konkurs fick hela regionen så kallade strukturomvandlingspengar som ska stöda företag att utvecklas. Hela 700 000 euro finns ännu kvar av de pengarna; kanske något för verksamhet i den nya hamnen?

Hangö hamn hade sitt första år som aktiebolag bakom sig (istället för kommunalt affärsverk) och ser positivt på framtiden. De nya svaveldirektiven innebär att Finland sydligaste hamn kan bli mer intressant än tidigare för Östersjötransporterna. Direktiven gör att fartygsbränslet blir så mycket dyrare att rederierna försöker förkorta rutterna till sjöss så mycket som möjligt. Då ligger Hangö hamn bra till. Hamnen har redan ett par år skönjt en positiv utveckling med fler trafikerande fartyg och rederier. Positivt för hamnen alltså, också om många andra Hangöföretag fick dystra besked.

Inte bara i Hangö minskade arbetsplatserna inom industrin. Då året inleddes var delar av Ekenäsfabriken Tammets personal permitterad. Metallfabriken sade sedan upp 28 personer av drygt 60 och ansökte samtidigt om företagssanering. I början av maj kom besked om att en del av Tammet sålts till CR Steel och på det sättet gick några jobb att rädda. Den nya ägaren heter Robert Ring, tidigare anställd. Köpet gällde den avdelning som tillverkar vävda och bockade nät. Tammet har också försökt sälja sitt markområde invid stamväg 25 för att få inkomster, men det har inte gått åt trots att det varit föremål för spekulationer som en bra plats för en ny stormarket istället för Norra hamnen (mer om Norra hamnen på sidan 76).

I Lojo miste 51 av Sappi-fabrikens anställda också jobbet. Sammanlagt jobbade 600 personer på pappersfabriken innan uppsägningarna. Termonova i Ingå permitterade sex personer på våren och varslade om vidare uppsägningar. Itella har samarbetsförhandlat i Västnyland vilket ledde till att ett tiotal utdelare miste jobbet i Hangö, Ekenäs, Karis och Kyrkslätt.

Också på Sisu-fabriken i Karis blev omfattande permitteringar aktuella. Men vägen dit var krokig och den diskussion som redan pågått under år 2013 fort-

satte under 2014. Allt handlade om en stor beställning på totalt 240 tunga lastbilar till försvarsmakten, det vill säga något som kunde ha haft en stor sysselsättande effekt på lastbilsfabriken. Först utreddes möjligheten att försvarsmakten kunde ha köpt direkt av Sisu Auto utan upphandling på grund av militära krav. Det visade sig ändå att lastbilarna inte var tillräckligt avvikande för detta. Sisu själv lät göra en juridisk utredning enligt vilken det borde ha funnits möjligheter till direktupphandling. I januari 2014 kom det sedan fram att Sisu hade lämnat in en offert som inte ens uppfyllde minimikraven och att detta var en orsak till att Sisu helt föll bort från anbudstävlingen. Den affären förföll, men försvarsmakten köpte istället tolv lättbepansrade lastbilar från Karisfabriken, en beställning värd mellan 6 och 8 miljoner euro, utan konkurrensutsättning eftersom det handlade om specialfordon. I december kom ändå beskedet att Sisu permitterar alla sina 100 anställda i 90 dagar på grund av svag efterfrågan. Sisus önskan om att köpa den serbiska lastbilstillverkaren Fabrika Automobila Priboj hade ännu inte klarnat men hur eller om ett sådant köp skulle påverka Karisfabriken är oklart.

Också en tidigare självklar yrkeskår är drabbad av “personalminskningar”, detta dock inte på grund av dåliga tider. Framtiden för yrkesfiskarna är oviss då minskade fiskebestånd samt sälar och skarvar gör att yrkeskåren krymper. Idag finns endast 110 registrerade yrkesfiskare längs hela Finska vikens kustområde, men deras genomsnittsålder är 60 år. För 25 år sedan fanns det 400 yrkesfiskare. Leader-programmet Esko försöker vända trenden och har under året drivit ett projekt, Mästare-gesäll, där yrkesfiskare ska ge sina kunskaper vidare. Sex gesäller har deltagit i projektet som ska fortsätta. Mycket positivt har också skett inom näringslivet. Många är säkert de arbetstillfällen som uppstår ett och ett på företag utan offentlighet. Många arbetsplatser skapades ändå på en gång då L M Ericsson rekryterade ett hundratal personer för produktutveckling, varav de flesta tjänsterna var placerade i Kyrkslätt. Sedan tidigare jobbade cirka 800 personer på fabriken. Överlag hittar företag och anställda varandra allt oftare via bemannningsföretag. I området mellan Hangö och Högfors pusslade exempelvis VMP Group under ett år ihop över 400 personer så att arbetstagare och kundföretag hittade varandra. Det motsvarade kring 100 årsverken. Bemanningsföretagen har alltså blivit en betydande aktör att räkna med.

Att få veta att ett av landets snabbast växande företag finns i Kyrkslätt var inte heller illa. Projehtipalvelu Talon Tekniikka Oy kom egentligen seriöst igång med sin verksamhet så sent som 2012. Sommaren 2014 fanns 15 anställda på företaget som sysslar med att sanera och renovera fastigheter samt fungera som

byggnads- och planeringskonsult för hustekniken, främst inom VVS. Talon Tekniikka har en omsättning på cirka fyra miljoner euro.

Ett annat tillväxtföretag finns i Ingå och heter Tapaus Oy. Det planerar och förverkligar olika business-to-business-evenemang i form av tillställningar och seminarier exempelvis för Nokia och har verkat i två år. Båda två ovannämnda företag fanns med bland de tolv bästa på Kauppalehtis lista över företag med störst tillväxt i Finland.

Också nyheten om Waremann Acrux var efterlängtad. Företaget, som verkar i Hangö inom i IT-branschen, har endast fyra anställda men en stark tro på framtiden. Det har skapat gps-system som håller koll på det mesta för företag, allt från robotgräsklippare till släpvagnar som kan spåras om de försvinner. Waremann ingick nyligen avtal med stora Telia Sonera Finland och anser att marknaden inte verkar ha några gränser för tillfället, tillväxtmöjligheterna är stora.

Lappvik har ju drabbats hårt men positivt för byn är att butiken öppnade igen, söndagen den 14 juni, efter en paus sedan hösten 2010. Majid Fathollapoor fungerar som köpman i affären som är både bybutik, café och loppmarknad. Stora teknikinvesteringar har gjorts i regionen. Kabeltillverkaren Prysmian investerade 40 miljoner i sin fabrik i Pickala för att kunna tillverka en ny typ av havskabel. Efter ombyggnaden kan fabriken tillverka mer avancerade produkter. Pickalafabriken har 250 anställda. Delipap i Ekenäs satsade stort på en ny blöjmaskin. Det var en fyramiljoners investering för företaget som kan ge upp till tio nya jobb. Delipap tillverkar blöjor, bindor och andra hygienartiklar. Företaget tillverkar bland annat de kända muminblöjorna och sysselsätter idag cirka 70 personer.

Så vad är det som företagare framöver borde satsa på här i Västnyland för att bli framgångsrika? Nyföretagarcentralen Novago anser i alla fall att det ska handla om vatten. Västnyland är ett av Finlands vattentätaste områden, speciellt i Lojo finns betydande grundvattenreserver. Regionen har också en bra testomgivning för olika projekt, samtidigt som behovet av att forska i och hitta nya metoder för att behandla, förvara och transportera vatten blir allt viktigare. Novago tog därför under året vattentemat som sin hjärtesak och erbjuder bland annat produktionsfaciliteter och en protoverkstad för pilotföretag inom vattenbranschen. Novago samarbetar tillsvidare med tre företag.

Så ännu en nostalgisk notis. I snart 65 år betjänade hon kunderna, men den 30 juni öppnade Inge-May Henelius sin butik i Karis för sista gången. Då var hon 85 år och K-kedjans näst äldsta köpman och den äldsta i södra Finland. Kaffär Henelius slog upp dörrarna första gången i början av 1950-talet och efter makens död år 1967 fortsatte Inge-May Henelius ensam.

Kerstin Ilander

Kammarherren Hjalmar Linder

En innovativ samhällsbyggare

Vicehäradshövdingen och den kejserliga kammarherren Hjalmar Linder (1862–1921) var en ofta omtalad gestalt i Finland under 1900-talets första decennier. Han blev känd som de många epitetens man. Donator, kultiverad kosmopolit och en djärv talesman för vad han själv ansåg vara rätt och riktigt. Dynamisk företagare och visionär – ja, men var han en innovatör? Enligt svenska Nationalencyklopedin är en innovatör den som svarar för att en innovation förverkligas och används. Idéer kan kallas innovationer först när de i praktiken genererar nya värden och förbättringar för samhälle, företag och människor.

Barndom och studier

Hjalmar Linder tillbringade barndomen på godset Nääs (fi. Kytäjä) i Nurmijärvi och i Helsingfors. Han fick redan som barn uppleva både konflikter och förluster. Hans älskade mamma dog när han var endast sju år.

Sin skolgång inledde Hjalmar Linder i den förberedande skolan vid Helsingfors lyceum år1871. Hans kunskaper var under hela skoltiden, enligt be-

Hjalmar Linder 27.4.1912.

Foto: Svartå Slotts arkiv

Namn: Hjalmar Linder

Född: 27 april 1862 i Helsingfors

Död: 3 juni 1921 i Marseille

Far: överhovjägmästaren

Constantin Linder

Mor: grevinnan Marie MusinaPusjkina

Maka: friherrinnan Sophie

Mannerheim 1896–1899

Yrkeskarriär

tygen, mediokra. År 1879–1880 fick han sin klass lägsta betyg i uppförande och flit. Också hans skolfrånvaro var hög. Han klarade ändå studentexamen och skrev in sig vid Kejserliga AlexandersUniversitetet i Finland år 1880. Efter sex år vid universitetet avlade Hjalmar Linder allmän rättsexamen.

I alla ämnen bedömdes hans kunskaper med vitsordet nöjaktigt. Samma år antogs han som auskultant vid Åbo hovrätt.

Därefter tjänstgjorde Hjalmar Linder under ett par perioder som häradshövding vid domsagan i Ikalis. År 1889 tilldelades han titeln vicehäradshövding och antogs som extra tjänsteman vid kejsarens kansli och statssekretariatet för Finland. I Sankt Petersburg öppnade den flitiga juristen en advokatbyrå. Annonser om verksamheten fanns i Nya Pressen och Uusi Suometar under åren 1889–90.

Hjalmar Linder lämnade sin tjänst i S:t Petersburg våren 1893 och öppnade en advokatbyrå i Tammerfors. Till mångas förvåning lyckades han på kort tid vinna en stor kundkrets. Den snabbtänkta juristen med den skarpa tungan blev känd för att inte förlora de rättstvister han åtagit sig. År1896 gjorde Hjalmar Linder sin sorti från Tammerfors. Laxpojo gård i Lojo blev hans nästa adress.

1.12.1889

Nya Pressen no 327 A

Förvärv av fastigheter och företag

Men redan före flytten till Lojo hade Hjalmar Linder på Svartå 13.12.1895 undertecknat tio köpebrev. Därmed hade han säkrat äganderätten till nästan hela sin fars kusins disponibla egendom. Efter ännu en korrigering i sitt testamente överlät brukspatronen Fridolf Linder resten av sina tillgångar, förutom fideikommissjorden och järnbruket i Svartå, till Hjalmar. Också Svartåfastigheterna, som han arrenderat sedan 1901, kom i hans ägo 1908.

I Vichtis och i Lojonejden innehade Hjalmar nu tack vare uppgörelserna med Fridolf Linder gårdarna Vanjärvi, Laxpojo, Vendelä, Moisio och Vejby. Kring sekelskiftet 1900 utökade han i samma trakter sina jordinnehav med Mongola, Anttila och Hagaskytt. På just dessa marker finns idag Lojos nuvarande stadscentrum. Också Irjala gård i Vichtis anskaffades men såldes redan 1905. Samma år avyttrade Linder egendomarna Laxpojo, Moisio och Vendelä. Denna försäljning gav honom det kapital han behövde för att bygga en cellulosafabrik i Lojo. Här hade han redan tidigare låtit uppföra en ångsåg och en mjölkvarn.

År 1907 köpte Hjalmar Linder Nääs gård i Nurmijärvi av sin far Constantin Linder. Lägenhetens totala areal var ca 18 000 hektar. Också lösegendomen

ingick i förvärvet. I början av 1900-talet var Nääs landets näststörsta lantegendom efter Jockis gods. Från Nääs till Hyvinge stambana lät Linder bygga en smalspårig järnväg. Den invigdes 1909 och förlängdes 1912 till Högfors. Han förvärvade ännu år 1916 aktiemajoriteten i Högfors bruk och Wattola träsliperi. Efter dessa transaktioner bestod hans företagsrörelse av två träsliperier, en cellulosafabrik, ett gjuteri, smalspåriga järnvägar, kraftverk, sågar, kvarnar och, enligt hans egen utsago, 63 000 hektar jord.

Uppseendeväckande anförande

Vid lantdagen 1900 diskuterades ett lagförslag som gällde lega av torp. Hjalmar Linders tankar i frågan väckte offentlig förvåning. Han ansåg att landsbygdens avfolkning och bosättningens koncentration till städer och industricentra var ett hot mot hela jordbruksnäringen. Som botemedel rekommenderade han att torparna alltid borde få full ersättning för allt arbete och alla förbättringar de gjorde på sina torp. De borde vara övertygade om att de arbetade lika mycket för sin egen fördel som för jordägarens. Vidare önskade han att torparna skulle bli obundna arrendatorer av den jord de brukade.

Hjalmar Linder efterlyste inget mindre än en radikal förbättring av torparnas situation. Ett tappert försök till det som vi idag skulle kalla innovation. Lantdagen valde ändå att inte stifta lagen enligt Linders idéer. Hans för tiden kontroversiella innovationsförslag kom alltså inte längre än till idéstadiet.

Driftig nydanare på Svartå

Sommaren 1901 lämnade Hjalmar Linder Laxpojo och flyttade till Svartå. Han hade arrenderat sin fars ägor på den gamla bruksorten. Vid överlåtelsen skrev Hjalmar i den Linderska gästboken: ”Skall göra mitt bästa...”

Han dröjde minsann inte med att göra ”sitt bästa” på Svartå. Genast 1901 avvecklades det omoderna och olönsamma järnbruket som fick ge rum för ett träsliperi 1902. Linder räknade med en god avkastning av den nya fabriken. Råvaran togs ju från hans egna skogar och sliperiets maskiner drevs med vattenkraft från Svartån. Han insåg också att trä som råmaterial för pappersframställning utgjorde en växande marknad. På Svartå hade skogens timmer hittills främst sågats upp till stockar och bräder. Nu blev granvirket råvara för den industriella verksamheten vid sliperiet. Denna förädling av virke till pappersmassa kan med fog kallas för en gradvis innovation, eftersom granveden nu användes på ett klart effektivare och mer lönsamt sätt än tidigare.

Lojofabriken. Foto: Svartå Slotts arkiv

En ny såg byggdes vid bruksträsket och tre kraftstationer vid ån. Vattenhjulens tid var definitivt förbi. Det första elverk som omvandlade Svartåns vattenkraft till elektricitet stod klart 1903. Samma år blev också den smalspåriga järnvägen mellan bruket och Svartå tågstation färdig. Trafiken på banan sköttes med ett eldrivet lokomotiv. Det kan betecknas som anmärkningsvärt och innovativt. Statsjärnvägarna (VR) inledde elektrifieringen av sina banor så sent som på 1960-talet.

Hand i hand med de nya yttre förändringarna förbättrades arbetsförhållandena för personalen vid bruket. Lagen om åtta timmars arbetsdag antogs av Finlands riksdag 1917 och trädde i kraft 1918. Innan dess var arbetsdagarna vanligtvis 10–12 timmar. Kravet på åtta timmars arbetsdag hade invånarna i Finland kunnat läsa om i tidningspressen alltsedan 1890-talet. I dessa skriverier delade man ofta upp dygnet i tre enheter: åtta timmar för arbete, åtta timmar för fritid och åtta timmar för vila. Denna nya lockande bild av dygnet fick stort genomslag och påverkade folkopinionen.

På Svartå genomfördes åtta timmars arbetsdag i tre skiften för fabriksarbetarna, enligt W.E. Nordström, redan år 1903. Det skulle, i så fall, dröja ännu hela 15 år tills lagstiftningen i Finland hann ifatt Hjalmar Linders arbetstidsreform. Vilka var brukspatronens på Svartå motiv att införa en så här radikal förkortning av arbetsdagen?

Kanske antydningar om det kan utläsas av en artikel i Hufvudstadsbladet 3.1.1907. Under rubriken arbetare och arbetsgivare kan vi läsa följande:

Äfven meddelade han (Hjalmar Linder), att han hade för afsikt att höja bruksarbetarnas löner med 50 penni om dagen. Det var nämligen hans varma önskan,

Linder skaffade sig en av Finlands första bilar, antagligen 1902. Foton: Svartå Slotts arkiv

3.1.1907 Hufvudstadsbladet no 2

att dessa sistnämnda kunde känna sig lyckliga och icke behöfde lida någon nöd”.

En annan artikel i Hufvudstadsbladet

18.5.1907 väcker frågor angående tiden för införandet av åtta timmars arbetsdag vid Svartå bruk. Texten som initieras med frasen

”Från Svartå skrifves till oss” berättar: ”för en tid sedan hade kammarjunkar Hj. Linder sammankallat fabriksarbetarna till brukets läsesal, där han tillkännagaf sin afsikt att minska arbetstiden till åtta timmar om dagen. Denna förändring kunde dock ej genast genomföras, utan först efter 1½ år, enär ett ökadt antal arbetare blir en följd af densamma, hvarför nya arb. bostäder först måste uppföras”.

Stämmer citatet från Hufvudstadsbladet 1907 ”afsikt att minska arbetstiden till åtta timmar om dagen” blir professor Nordströms uppgift (Finländska gestalter VI) om att det redan skett 1903 bekymmersam – kanske något för hugade forskare att undersöka närmare! Låt oss ponera att åtta timmars arbetsdag blev verklighet på Svartå i enlighet med artikelns angivelse, först 1908. Det betyder ändå att Hjalmar Linder förverkligade reformen tio år innan lagen om åtta timmars arbetsdag trädde i kraft. Det ligger nära till hands att dra en parallell till förhållandena i Lojo. Vi vet med säkerhet att Linder införde åtta timmars arbetsdag vid Lojo cellulosafabrik just år 1908. Den här förkortningen av arbetstiden för Linders fabriksarbetare är en klockren innovation. Innovationer, i bred bemärkelse, börjar med att en individ sätter igång något som är helt nytt eller väsentligt förbättrat. Det behöver inte vara först i hela världen. Det räcker att det inte har funnits tidigare inom det berörda företaget.

Både i Svartå och i Lojo hade arbetarna vid Hjalmar Linders fabriker hyresfria bostäder (två rum och kök), fri sjukvård och lön under sjukledighet. Svartå bruk betalade dessutom kommunens och församlingens pålagor för sina fabriksarbetare. Hjalmar lät uppföra Thorsborg 1910. Byggnaden tjänar ännu idag sitt ursprungliga syfte. Då som nu är den en fest- och samlingslokal för bygdens invånare. Genom dessa åtgärder ville Linder öka trivseln, motivationen och levnadsstandarden för sina arbetare. Han förstod att bygga goda relationer till sina

anställda och skapa samhörighet. Det är vad vi idag kallar innovationsledarskap.

Uppbrott och tack

År 1918 sålde Hjalmar Linder största delen av sina fabriker och jordegendomar och valde att, av välkända orsaker1, lämna Finland för alltid. Transaktionerna inbringade ca 33 miljoner mark. Summan utbetalades i finska mark, svenska kronor och engelska pund. Två miljoner mark donerades till Lojo-Nääs Pensionsfond. I ett brev till sina anställda berättar Hjalmar Linder om sina skäl för instiftandet av fonden.

”Stockholm den 8 oktober 1918. Till mina tjänstemän och arbetare.

Då jag numera lämnat äganderätten och skötseln af mina gods och industriella inrättningar, är det mig en kär plikt att tacka Eder alla, som troget och offervilligt stått vid min sida och hjälpt mig att skapa den förmögenhetsställning, till hvilken jag lyckats komma. Det är ju endast genom samförstånd och enighet man kan uppnå beaktansvärda resultat, hvilket i sin tur bevisar att kapital utan arbete är lika sterilt som arbete utan kapital. För att ge denna min tacksamhet en konkretare form, ber jag att härmed få anmäla, att jag i Kansallis-Osake-Pankki och Privatbanken i Helsingfors, Aktiebolag deponerat 1 miljon mark i hvardera banken under namn

1. På grund av den illabådande stämning som rådde i Finland år 1917 valde Hjalmar Linder att i januari år 1918 resa till Sverige. Han återvände först i maj när kriget här hemma var över. Efter ett besök i fånglägret på Sveaborg fattade han mod och penna och skrev i Hufvudstadsbladet sin uppseendeväckande artikel ”Nog med blodbad”. I den skisserade han upp en villkorlig amnesti för de röda fångarna och yrkade på ett absolut förbud mot massarkebuseringarna. Men det vita Finlands rättskänsla hade kränkts och man ville inte avstå från att utmäta straff. Hjalmar Linder framställdes som de rödas medlöpare. Ryktets mest elaka tungor öste nu sin galla över honom. Den rådiga affärsmannen kände sig illa berörd och trängd mot väggen. Han fann ingen annan utväg än att gå i frivillig exil. Hjalmar Linder dog år 1921, knappt tre år efter att han hade lämnat Finland.

18.5.1907   Hufvudstadsbladet no 133

”Lohjan-Kytäjän Eläkerahasto, Lojo-Nääs Pensionsfond”, hvaraf räntorna med afdrag af 10 %, som alltid bör tilläggas kapitalet, skall användas till pensioner åt mina nuvarande tjänstmän och arbetare samt deras enkor.

...

Önskar Eder alla lycka och framgång förblir jag Eder tillgifne och tacksamme

Hjalmar Linder”

Lojo-Nääs Pensionsfond avslutades i början av år 1977. Den hade då tjänat sitt syfte. Inga pensionsberättigade före detta anställda vid Hjalmar Linders ”gods och industriella inrättningar” var längre vid liv. Fondens tillgångar 77 Kymmene Ab:s aktier och 325 mk donerades till SOS-lapsikylä ry.

Kerstin Ilander: Guide och kulturknegare från Svartå som ännu inte lärt sig säga nej.

Hjalmar Linders var en socialt medveten företagsledare. Hans kolleger arbetsgivarna uppskattade ingalunda alltid hans vidsynta initiativ. Mest kritik rönte införandet av åtta timmars arbetsdag. Reformen betraktades, med dåtida ögon, som osolidarisk mot merparten av arbetsgivarna. Men resultaten av hans verksamhet talar sitt klara språk. Han gjorde betydande insatser för utvecklingen av näringsstrukturen i Svartå, Lojo, Högfors och Hyvinge. Hjalmar Linder lade, i flera avseenden, en grund för det moderna samhällsbygget på dessa orter. Med visionärens innovativa grepp!

Robin Wikström

Det ökade kravet på relevant information

– Att utnyttja alla tillgängliga data, även de oprecisa

Dagens samhälle blir konstant mer och mer beroende av information, på gott och ont. Människan vill ha tillgång till information när som helst och var som helst. Den här informationen bör förstås också vara relevant, för att den bättre ska kunna underhålla individen och underlätta hans eller hennes vardag. I bästa fall anpassar sig informationen efter användaren, så att irrelevant och ointressant information automatiskt filtreras bort. Smarttelefonernas frammarsch har ökat behovet av applikationer som underlättar individens vardag. Användaren vill veta vilken buss man ska ta för att snabbast och smidigast nå destinationen, var närmaste restaurang med rätt cuisine ligger och om matbutiken har favoritmärket av choklad kvar på hyllan. Efter hand, då de här funktionerna blivit en självklar del av vår vardag, ökar kravet på vad de olika applikationerna och systemen ska erbjuda. Användaren vill få stöd och tips då han eller hon väljer vilket vin som passar till dagens middag, vilken t-skjorta som passar bäst tillsammans med det par byxor som redan valts eller ifall det går att unna sig en bit godis till (med tanke på vad personen motionerat idag/vad personen troligtvis kommer att motionera imorgon). De här framtida funktionerna, som delvis redan existerar, baserar sig på expertkunskap och råd som tidigare endast kunde fås från experter. Detta skiljer sig alltså markant från frågor som ”går det en buss

Född i Bromarf men numera bosatt i Åbo där jag för tillfället jobbar som forskare vid Åbo Akademi. Min doktorsavhandling behandlade hur oprecisa data mera effektivt kunde utnyttjas för att stöda beslutstödsprocesser.

Robin Wikström