Västnyländsk årsbok 2013 – Del 1 av 2

2013

1

2

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2013 Trettiosjätte årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

3

Innehåll

Redaktörer Sophie Kawecki & Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Svenska Kulturfonden och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse.

Omslag och ombrytning Annette Ström Pärmbild: Bitte Westerlund (Bilden tagen i Nitlax.)

ISSN 0356-9063 Bookwell 2013

4

Förord ...........................................................................................................4 Västnyland 2012 ...........................................................................................5 Kulturlivet......................................................................................................5 Luckan Raseborg av Annette Ström ..............................................................8 Litteratur och medier...................................................................................13 Utställningar................................................................................................17 Vision och verklighet av Riggert Munsterhjelm ...........................................24 Scenkonst.....................................................................................................44 Film.............................................................................................................47 Turism..........................................................................................................48 Turismen i Västnyland av Christine Linder .................................................52 Här har gräsrötterna ordet av Lena Selén....................................................59 Näringslivet..................................................................................................67 Staten, kommunen och kyrkan ....................................................................69 Statliga angelägenheter.................................................................................69 Från kommunerna........................................................................................71 Kommunalval 2012 av Åsa Bengtsson..........................................................75 Kyrkan.........................................................................................................85 Pojo svenska församling av Johan Westerlund..............................................86 Vården i Västnyland.....................................................................................94 Västnyländska vården under 25 års tid av Margita Björklöf .......................96 Utbildning och forskning...........................................................................109 Skolgång i gamla tider av Hjalmar Blomqvist............................................111 Sport..........................................................................................................116 Kenneth Karlsson: Raseborgs idrottsakademi av Tove Virta....................120 Och så till sist vädret..................................................................................124 5

Förord

Ingå, den 16 januari 2013 Sophie Kawecki

6

Västnyland 2012 Vi har mycket fantastiskt i vår region. Vacker skärgårdsmiljö, ett aktivt kulturliv och människor som bryr sig om varandra såsom människor i småstäder ofta gör.

För att nämna något. Men myntet har en baksida och vi västnylänningar är inte alla gånger så bra på att se det fina, sköta utmaningar smidigt eller få samarbetet att fungera. Då tänker jag på årskrönikans kapitel om turismen i Västnyland.

Eller det om vården, eller det som handlar om kommunal verksamhet. Efter att ha läst årskrönikan så ser man att det finns linjer i vårt samhälle som inte syns lika tydligt om man bara följer med det dagliga nyhetsflödet.

I årets årskrönika ligger fokus lite mer än förut på trender och tendenser i vårt samhälle. Det beror dels på att jag är ny skribent och uppskattar att ge läsarna ens lite bakgrund till olika händelser. Men det beror dels också på att vårt samhälle genom åren har förändrats. Exempelvis har bygdens evenemang blivit allt fler. En stor mängd har tidigare lyfts upp i årskrönikan och så görs också nu.

Men det är omöjligt att numera beskriva ens de flesta av dessa. Det är värt att minnas att denna stora årliga evenemangsskörd är mycket positiv för vår region!

Det som bäst beskriver vår bygd i tiden behöver förstås inte alltid vara stort, det kan lika gärna vara humoristiskt, annorlunda eller av andra orsaker relevant för att ge en helhet. Årskrönikan är just en blandning av detta.

Vem vill förresten köpa ett gammalt men stiligt kommunhus? Det utannonseras på sidan 73.

Kulturlivet Det är en till synes rätt omfattande förändringsprocess på gång inom kulturfältet då de gäller de större kulturorganisationerna i Västnyland.

Kulturhuset Karelia i Ekenäs har under många år bjudit på högklassig underhållning, så också under det här året. Men Karelia har en längre tid också dragits med ekonomiska problem trots kreativa försök att liva upp verksamheten i den gamla biografen. Nya försök att få mer liv i huset och klirr i kassan gjordes speciellt under våren. Då omvandlades foajén till ett galleri, författar- och musikcafé och då skulle också ett ungdomscafé fungera där. Detta förutom de många artister som uppträtt på scenen under året.

7

Årskrönika 2012

I årets årsbok har en ny arbetsfördelning inletts. För första gången i Västnyländsk årsboks historia är två personer redaktörer, med den uppdelningen att Tove Virta haft hand om årskrönikan medan jag har fungerat som artikelredaktör. Tillsammans har vi funderat ut lämpliga teman och skribenter till artiklarna samt bollat idéer. Årsbokens upplägg är också annorlunda än tidigare. Årskrönikan kommer inte längre som tidigare sist i årsboken, utan hittas uppdelad mellan artiklarna. En del av artiklarna kan ses som fördjupningar av årets händelser.

I valet av artiklar och skribenter har vi försökt lyfta fram några av de aktuella teman som synts under året som gått i Västnyland.

Jag är glad över årets skörd av artiklar. Det är så olika röster som berättar om vitt skilda företeelser att jag är säker på att alla hittar något intressant i årsboken.

Johan Westerlund lyfter fram Pojo församlings värdefulla arbete – ett levande bevis på att allt stort inte är bra, också små enheter har sin styrka. Inne på samma tema är Margita Björklöf vars betraktelse av vården i Västnyland trots sin värme också riktar kritik mot hur vården skötts på byråkratiskt håll. Lena Selén berör med sitt nedslag i känslorna och upplevelserna av den s.k. Porkalaparentesen. I Christine Linders artikel får vi inblick i Svartå slotts satsning på turism i kombination med synen på turismen i regionen. Kommunalvalet och dess utgång behandlas i Åsa Bengtssons överskådliga artikel om hela regionen.

Riggert Munsterhjelm ger en personlig inblick i konstnären Georges von Swetliks liv och produktion. Idrotten förs fram genom den intervju Tove Virta gjort med Kenneth Karlsson, en av eldsjälarna bakom Raseborgs idrottsakademi. Vi kommer också ihåg Luckan Raseborg som firar 10-årsjubileum år 2013 med en artikel av Annette Ström som även ombrutit årsboken. Historia får vi i Hjalmar Blomqvists postumt publicerade artikel som handlar om hans skolgång i 1900-talets början.

Tove Virta

Årskrönika 2012

Men i början av december visade det sig att läget var allmänt tufft och den mångårige verksamhetsledaren Erik Pöysti steg åt sidan från årsskiftet. Andra krafter tog över och ny ordförande blev Peter Heinström istället för tidigare Henrik Otto Donner. Verksamheten omorganiserades också så att en skild konstnärlig ledningsgrupp med Monica Fagerholm i spetsen ska planera och utveckla Karelias program och innehåll. Man kommer att satsa speciellt på ungdomar genom bland annat en ungdomsmusikal. I samband med förändringarna konstaterade styrelsen att det senaste årets ansträngningar som gjorts för ekonomin trots allt gjort gott och att gamla skulder betalats bort.

I Karis har den gamla tryckerifastigheten i centrum blivit ett allt mer utpräglat kulturhus. Tidningen Västra Nylands kontor i Karis flyttade ut från den gamla tryckerifastigheten och in på de cirka 200 kvadratmetrarna flyttade istället Luckan Raseborg och Västnyländska Ungdomsringen. Det är Svenska kulturfonden som äger byggnaden och Tryckeriteatern, allmänt kallad Tryckis, verkar i den andra delen av fastigheten. Detta betyder att Tryckisfastigheten stärktes som kulturhus och fick en starkare roll på kulturfältet. Där finns exempelvis en teaterscen, Luckan Raseborgs biljettjänst, Västnyländska kultursamfundets kontor och Västnyländska Ungdomsringens kansli. Dessutom verkade Produforum där under året. Västnyländska Ungdomsringen flyttade från Gamla bastun i Ekenäs.

Från tidigare fanns redan VNUR:s dräktlager i Tryckis. Läs mer om flytten och Luckans verksamhet i artikeln Luckan Raseborg på sidan 8.

8

Noterat: Skådespelaren och Ingåbon Lilli Sukula-Lindblom tilldelades Svenska Kulturfondens konstpris på 10 000 euro för att med stort engagemang ha utvecklat föreningen Sjukhusclowner. Pjäsförfattaren och regissören Julian Garner fick Nylands svenska kulturfonds pris på 10 000 euro för att under tio år ha berikat kulturlivet i Svenskfinland, först som lärare vid Västra Nylands folkhögskola och sedan år 2004 inom ramen för Cultura Mobila med högsäte i Fiskars. Sjundeå släktforskare fotograferade under sommaren alla gravstenar på kyrkogården och uppgifterna förs in i Genealogiska sällskapets gravstensdatabas. Ett år tidigare hade Sjundeå församling fått alla kyrkböcker digitaliserade på nytt med hjälp av släktforskarna. Den 9 juni avtäcktes 394 namn på minnesmärket över personer som dog som röda fångar i Dragsvik på två nya mässingstavlor i Dragsvik.

9

Årskrönika 2012

Sista gången scenen sågs i denna form. Ur Teaterbåten, av Västnyländska Ungdomsringen. Foto: Tove Virta

År 2008 inledde projektet Produforum Nyland sin verksamhet i Raseborg och det avslutades år 2012, men projektena Produforum Riks, Åboland och Österbotten fortsätter ännu. Nätverket har finansierats bland annat av Europeiska socialfonden, kommunerna och Svenska kulturfonden.

Produforum har sammanfört kulturaktörer genom exempelvis träffar, seminarier och kreativa verkstäder och på det sättet kunnat sammanföra det gemensamma kunnandet och kreativiteten. Produforum har också erbjudit utrymmen för kulturarbetare och konstnärer. Nätverket blev genom åren ett känt begrepp i regionen och sammanlagt har flera hundra västnylänningar varit involverade i olika aktiviteter som Produforum ordnat.

De fysiska fasciliteterna fortsätter i Luckan Raseborgs regi där kulturarbetare fortfarande kan hyra arbetsrum.

Inom nyss nämnda kulturorganisation, Västnyländska Ungdomsringen, har det skett en del större förändringar. I april avgick den mångårige verksamhetsledaren Jan Lindroos plötsligt. Som orsak angav han att han anhållit om tjänstledigt, men inte fått det. Sommarteaterproduktionen Teaterbåten leddes vidare utan verksamhetsledare och den roddes iland med ett fyrtiotal skådespelare på scenen. Under hösten beslöt sedan Ungdomsringen att anställa regissören för sommarteatern sedan år 2010, Bobo Lundén, som konstnärlig ledare för åren 2013 till 2015. Under hösten togs en stor del av verksamhetsledarens uppgifter över av Klara Paul.

För första gången kungjordes nästa års pjäs redan vid årets premiär. Det ska bli Mio min mio av Astrid Lindgren. Den nya ledningsgruppen planerar också att göra omfattande ändringsarbeten med både scenen och läktarna invid Raseborgs slott.

Publikvimmel på Luckan Raseborgs öppningstillfälle i juni 2003. Foto: Västra Nyland/Agneta Sjöblom

Annette Ström

Luckan Raseborg Från utvecklingsprojekt till kulturcentrum Luckan Raseborg startade 2003 som ett treårigt utvecklingsprojekt via Pomoväst med bidrag från Svenska kulturfonden och Leader-utvecklingsmedel. Nu, tio år senare, har mycket hänt och det är en helt ny Lucka du idag kan besöka.

Det är kulturföreningen Västnyländska kultursamfundet som upprätthåller Luckan Raseborg, ett av de tio Luckan-kontor som idag finns utspridda runt hela Svenskfinland. Luckan-konceptet fyller också 20 år detta år och det var i Svenska Teaterns foajé i Helsingfors som den första ”biljettluckan” startade 1992. Förutom Helsingfors finns det Luckankontor i Borgå, Kyrkslätt, Åbo, Kimito och Karleby samt Sydösterbotten med verksamhetspunkter i Kristinestad, Närpes och Kaskö.

10

Luckan Raseborg är belägen i centrala Karis, vid Torggatan i det f.d. Tryckerihuset eller nuvarande Tryckeriteatern. Man delar kontor med Västnyländska ungdomsringen och tillsammans med Tryckeriteatern, Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje samt teatergarderoben upprätthåller man ett mycket levande kulturhus.

Det är mycket aktivitet i huset och dörren går rätt hela tiden just nu, eftersom det är november och Karisrevyn På RikTiT! pågår.

Biljettkunderna är då fler än normalt. Men förutom biljetter har man ett stort utbud av både information, försäljning av finlandssvenska produkter, kultur för barn och inte att förglömma kulturnätverksprojektet Produforum, integrationsprojektet FIKA, samarbetet med Bildningsforum och den fria bildningen i västra Nyland.

Flytt till större utrymmen

Annette Ström: Jag skriver som verksamhetsledare för Västnyländska kultursamfundet & Luckan Raseborg sedan 2005.

Jag har examen i turism och marknadsföringskommunikation och det är jag som gör bl.a. ombrytningen av föreningens alla böcker, ss. årsboken.

Men historien på Torggatan går endast tillbaka till våren 2012, eftersom det var först då verkDär hemma i Smedsede samheten flyttade till Tryckeriteatern. Då jag finns min sambo Patrik själv började arbeta på Luckan 2005 var det Lundberg och dottern ännu bara en liten infopunkt i Fokushuset på Isabelle.

Centralgatan jag arbetade på, i nära samarbete med den dåvarande Karis kulturbyrå och bibliotek. Här var det mest information och biljettförsäljning som verksamheten bestod av och det var endast en anställd mot dagens två anställda förutom eventuell tillfällig projektpersonal. Eftersom Raseborgs kulturbyrå idag finns belägen i Ekenäs och kontoret i Fokushuset endast rymde en person, var det ett naturligt steg att flytta och få hela verksamheten under samma tak, då kontorsutrymmet blev ledigt i Tryckeriteaterhuset ett par kvarter längre bort.

11

Luckan Raseborg är en västnyländsk svenskspråkig träffpunkt där du får information om bl.a. evenemang på svenska eller med svenska inslag i hela Svenskfinland, utbildning, kurser och stipendier på svenska samt information om svenska kulturföreningar. Hos oss kan du även läsa dagstidningar och tidskrifter, använda kunddatorn, köpa finlandssvenska böcker och CD:n i vår shop samt köpa biljetter till olika evenemang. Dessutom kan man ta del av olika konstnärers konstverk genom utställningsverksamheten som i och med de nya utrymmena kunnat förverkligas.

Kulturupplevelser och service

Dagens Luckan finns i Karis i Tryckeriteaterns kontorslänga i f.d. Västra Nylands kontor.

Välkommen in att t.ex. köpa en ny bok, få info om kommande evenemang, läsa dagstidningen eller e-posten. Foton: Annette Ström

Via Luckan erbjuder vi också kulturupplevelser för både barn och vuxna. Så som årets busklubbar för barn under skolåldern och öppna kulturevenemang s.k. Kalaslördagar med professionellt barnkulturprogram i form av musik- och teaterföreställningar. Man har även i många år erbjudit dockteaterföreställningar till daghems- och skolbarn, ordnat bokbytardagar, sagostunder för barn för att inte glömma de många författarbesöken och andra enskilda evenemang man ordnat runt Raseborgsdagen, Svenska dagen, Karisnatten och biblioteksveckan.

Via kulturnätverket Produforum kan du träffa andra kulturaktörer, delta i olika kurser som ordnas samt ha tillgång till ett drop-in-office med mötesutrymme, trådlös internetanslutning och kopieringsmöjlighet. Aktörsmöten ordnas en gång per månad i Karis eller i Ekenäs. Nätverket har idag ca 50 medlemmar i Västnyland och just nu arbetar man på att sammanslå den femåriga projektverksamheten till en del av Luckans verksamhet.

Via FIKA-projektet vill man ge nyinflyttade en bättre möjlighet att integreras på svenska i dagens Finland. Genom mentor- och föreningsverksamheten försöker man att sammanföra de nyinflyttade i det finlandssvenska samhället medan man via ungdomsprojektet UNGINFO ger ungdo- Dockteatergruppen Rosetten uppförde 2012 pjäsen Törnmar information och personlig rosa, som visats för dagisar och skolelever i första och andra klassen. På Raseborgsdagen hade man även en öppen handledning i aktuella frågor så föreställning i Karis. Foto: Annette Ström

12

13

som utbildning och yrkesval. Man besvarar även ungdomars olika frågor via Fråge-portalen FRÅGA och ordnar olika infotillfällen och föreläsningar i främst skolorna.

Det har arbetat många olika personer i Luckan längs med åren. Jag som nuvarande verksamhetsledare har dock arbetat den längsta perioden från början av 2005. Peter Biström som arbetar i kundbetjäningen har arbetat hos oss sedan 2008. Före det har Luckan dragits av Tanja Flemmich och Malin Behm medan det var Tanja Enberg (nuvarande Ljungqvist) som var med för att starta upp hela Luckan-verksamheten i Karis 2003. Förutom ovannämnda har vi haft en hel del sommaranställda och vikarier så som Fredrika Åkerö och Merja Hellbom för att nämna ett par.

Luckan Raseborg finansieras idag som de andra Luckorna till största delen med bidrag från olika fonder och stiftelser, där Svenska kulturfonden hör till den största finansiären. Utöver dessa bidrag är det bidrag från staden Raseborg samt olika EU-projektbidrag man lever på. Eftersom verksamheten till största delen är allmännyttig behövs alla bidrag och ibland känns det som man lever lite för mycket genom olika projekt. Projekten och verksamheten varierar också mellan de olika Luckorna, men kärnverksamheten är densamma hos oss alla dvs. information och kultur på svenska i Finland. Välkommen att bekanta dig med din närmaste Luckan.

14

Litteratur och medier Litteraturen står inför stora omvälvningar i och med de digitala mediernas allt större påverkan och genomslagskraft. Läsplattor och ljudböcker har blivit ett vanligt inslag bland de flesta åldersgrupper. Just detta allt mer efterfrågade digitala material är en stor utmaning för biblioteken, det kunde också den nya bibliotekschefen i Raseborg Heidi Enberg konstatera i början av året. Hon uttalade sig i samband med den stora omvälvning som Ekenäs bibliotek genomgår.

Det 150 år gamla biblioteket var i juli tvunget att flytta ut från sin nuvarande byggnad då den måste renoveras. Kunderna uppskattade ändå den ersättande byggnaden som är det gamla seminariet på yrkeshögskolan Novias campusområde. Planerna är att renoveringen ska ta ett år.

En färgklick inom litteraturen är Kyrkslätts nya bokbuss. Kommunen fick en ny färggrann buss som heter Ella och är landets modernaste. Den är byggd på ett lastbilsunderrede, och när det är slutkört så kan det bytas ut mot ett nytt.

Ella har plats för 3 000 böcker och skivor och bussen används bland annat av så gott som alla skolor och daghem i kommunen. Namnet Ella kommer från Kyrkslättförfattaren Timo Parvelas barnboksfigur. Den gamla bussen åkte på sin sista tur i diket och välte på sida så att chauffören fick ta sig ut genom takluckan men han skadades inte.

Något som redan i flera år har lockat många litteraturintresserade till regionen är Bokkalaset i Ekenäs. Årets bokkalas hölls i dagarna fyra i början av oktober och nytt för i år var att det ordnades busstransport från Helsingfors. 30 personer kom till kalaset på det sättet.

Förta gången användes också Atos-salongen i det gamla stadshuset. Herman Lindqvist lockade mest publik och fyllde David Lagercrantz signerar böcker på Bokkalaset. Foto: salongen i kulturhuset Karelia Bitte Westerlund 15

Årskrönika 2012

Luckornas 20-års jubileum har i år firats med en ambulerande utställning om Luckorna.

I Karis fanns utställningen till påseende i galleri Fokus i juli 2012, då man även firade den lokala Luckans tio år.

Fredrika Åkerö berättar här för besökarna om Luckans verksamhet.

Foto: Melinda Lönnberg

16

Årskrönika 2012

och ett fyrtiotal personer som minns Helene Schjerfbeck är intervjuade.

En omtalad bok detta år har Vardagshjältar 24/7 varit. Den är en antologi om ensamstående föräldrar och bjuder på 16 starka berättelser om hur det är att vara ensamförälder av olika orsaker. Redaktörerna heter Malin Wikström och Anki Westergård.

En fin utnämning fick Christel Rönns bilderbok som delvis handlar om den västnyländska Nya boken Från Svartå till Fiskars och vykort med skisser bygden. Boken Det vidunder- av Laura Salama. Foto: Melinda Lönnberg liga ägget fick årets Finlandia Junior-pris 2012. Den berättar om en familj som tillbringar en solig dag på stranden i Lappvik. Den får ta hand om en ny och annorlunda familjemedlem som kryper ur ett ägg och döps till Koi-Koi. Rönns har illustrerat ett sextiotal barn- och ungdomsböcker.

Den tidigare Yledirektören Bengt Bergman gjorde verklighet av en dröm då han gav ut boken Endast i drömmen är vi fria som är minnesanteckningar från Ekenäsbon Bergmans politiker- och journalistliv. Han var partisekreterare inom SFP år 1977–1980 och mellan 1981 och 1996 direktör för den svenska enheten vid Rundradion. Bergman var en nyckelperson bland annat då det gäller den finlandssvenska tv-kanalen Yle 5. Han har också jobbat vid tidningarna Västra Nyland och Åbo Underrättelser. Boken har Bergman gett ut på eget förlag.

Författaren Merete Mazzarella, som delvis bor i Ekenäs, gav ut en ny bok i januari. Det enda som egentligen händer oss handlar om ett år i författarens liv. Ett år då hon, enligt sig själv, blev vuxen, kände sig hemma och där arbete, förälskelse, uppbrott och försäljningen av ett barndomshem blandades med smärtan från ett söndervittrat äktenskap som lämnade plats för en oväntad kärlekslycka.

Boken kom ut på bokförlaget Forum.

Ett spännande samarbete syns i boken Expedition Pata då journalisten Tua Ranninen har intervjuat äventyraren Pata Degerman om hans liv. Han har bland annat besökt Amazonas djungler, Antarktis, Mont Blanc och Tongaöarna. Sammanlagt har han gjort ett trettiotal expeditioner runt om i världen. Den bildrika boken utkom på finska och svenska i november.

17

Årskrönika 2012

då cirka 200 personer var på plats. Mycket folk lockade också bland annat boktorget på Kungsgatan och David Lagercrantz som skrivit en bok om den svenska fotbollskungen Zlatan Ibrahimovic. Nylands litteraturförening passade också på att fira sitt 30-årsjubileum under Bokkalaset.

Och så till några böcker med västnyländsk anknytning som har utkommit under året. Ekenäsbon Monica Fagerholm har ett aktivt år bakom sig. Förutom att hon är engagerad i Kulturhuset Karelia och har skrivit manuset till en minimusical (se mer under kapitlet scenkonst) så har hennes thriller Lola uppochner kommit ut. Den utgår från ett tjugo år gammalt och ouppklarat mord och utspelar sig i en finländsk kuststad.

I den fiktiva kuststaden finns platser med samma namn som i Ekenäs: Skitviken, gamla stan, motellet och hopptornet. Dessutom förekommer ett omstritt stadsvapen i boken. Den är utgiven på Schildts & Söderströms.

Fagerholm har också varit delaktig i ytterligare en bok, Havet, som kom ut i april. ”Havet är verkligheten” säger författarna Monika Fagerholm och Martin Johnson i inledningen. Boken handlar om vad havet är för oss människor och bjuder på fyra lyriska essäer med rubrikerna Katastrofen, Under ytan, Labyrinten och Ensamheten. Mellan pärmarna finns en blandning av fakta, fiktion, journalistiskt material och egna erfarenheter.

Sture Lindholms bok om Ernst Wikstedt har väckt stort intresse i regionen.

Boken En motgångarnas man – Ernst Wikstedts färgstarka livshistoria berättar om Tenalabon och kommunisten Wikstedt som föddes år 1900. Han tillbringade delar av sitt liv i Sovjetunionen där han fick en universitetsutbildning, men senare fick Wikstedt KGB i hälarna och flydde för livet. Han återvände småningom till Tenala där han sysslade med sprithantering och var under vinterkriget tvungen att gå under jorden. På 1960-talet tog han sig in i fullmäktige i Tenala och förblev en känd Tenalaprofil.

Under året gav Västnyländska kultursamfundet ut en vackert illustrerad bok, Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring längs ådalar. Den är tvåspråkig och tar läsaren med på en upptäcktsfärd i den lokala livet i bygderna kring Svartå, Backgränd, Karis, Billnäs, Åminnefors, Pojo, Fiskars och Antskog. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen, samt beskriver sevärdheter och detaljer. Boken har över 110 unika illustrationer av Laura Salama.

Kultursamfundet gav också ut boken om Helene Schjerfbeck i en finsk översättning. Hon drog sina streck – Vi minns henne, Helene Schjerfbeck i Västnyland kom ut på finska i mars och heter Helene Schjerfbeck – muistamme hänet.

Boken innehåller små vardagsanekdoter som beskriver konstnären som person

Andra noterade böcker under året: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, dikter av Tua Forsström. Det luktar inte – en antologi om pengar och ångest, tio finlandssvenskar reflekterar över pengar, status och klass. Tidigare Karisbon Jonas Sundströms inlägg heter Varför äta gåslever när man kan äta leverlåda? Hamnboken, bilder och texter om Hangö hamns olika skeden av Kjell Källström, Johannes Runeberg och Bengt Wikström.

Gamla brandbilar i Ekenäs 2002–2011 av Christer Blomqvist och Pekka Kaunisranta. Om Patrick ”Pata” Degerman på Antarktis kan du läsa i boken Expedition Pata. Foto: Pata Degerman

18

Årskrönika 2012

Utställningar Årets mest uppmärksammade konstutställning i Västnyland var den som byggts upp inför firandet av konstnären Helene Schjerfbecks jubileum i Ekenäs. Den 10 juli hade det gått 150 år sedan hon föddes och ett permanent Schjerfbeckrum inrättades på museicentret Ekta i Ekenäs, något som flera eldsjälar jobbat för redan under flera års tid. Konstnären bodde en längre tid i Ekenäs.

Utställningarna Helene Schjerfbecks liv och konst och Helene Schjerfbecks syskonsjälar visades mellan april och oktober och besöktes av närmare 18 000 personer.

Schjerfbeck-utställningen visade närmare 30 målningar, en återskapad ateljémiljö samt fotografier och filmer från Helene Schjerfbecks liv. Helene Schjerfbecks syskonsjälar visade bland annat de så kallade målarsystrarnas verk. Under 1880-talet blev Helene nämligen vän med Helena Westermark, Ada Thilén, Maria Wiik, Amélie Lundahl och Venny Soldan-Brofeldt då de målade i Paris och deras verk kompletterade Schjerfbecks målningar i den andra utställningen.

Interiör från den permanenta Schjerfbeck-utställningen i Ekenäs, där det finns ett rum med saker som tillhört Helene. Foto: Västra Nylands landskapsmuseum

19

Årskrönika 2012

Författaren med den stora kreativiteten, Maria Turtschaninoff, har också kommit ut med en ny bok. Karisbon har skrivit ännu en fantasybok, som heter Anaché – myter från Akkade där nomadflickan Anaché åter är i fokus. Boken innan denna kom 2010 och heter Underfors och den kan kanske framöver ses på vita duken eftersom optionen att göra film av Underfors såldes i november, till vem förblev hemligt.

Det hade gått 100 år sedan kasernerna av rödtegel i Dragsvik togs i bruk för första gången. Det gav upphov till boken Dragsvik – hundra år av rödtegel. Boken är inte militärhistorisk utan behandlar områdets historia från 1540. Författaren Timo Laurila, som arbetar inom Nylands brigad, ägnade ett och ett halvt år av sin fritid med att skriva boken som kom ut under hösten.

Då det gäller västnyländska medier så kan noteras att Hangö fick en ny kommersiell sommarradio, South FM. Den startade i juni och i trådarna höll Hangöbördiga Anne Ekholm. Kanalen fungerade på svenska, finska och engelska och sände dygnet runt alla dagar under tre månader. Och tidningen Västra Nylands bilaga MIN (Mitt i Nyland) om Sjundeå och Kyrkslätt fyllde ett år i maj, men i slutet av året kom beskedet att den ska läggas ner i början av år 2013. Den hade inte fått tillräckligt med läsare och skälen uppgavs vara ekonomiska.

20

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Då det gällde besökarantal var målet för Schjerfbeck-utställningarna högt ställt eftersom Västra Nylands landskapsmuseum räknade med 30 000. Detta lyckades inte eftersom Ekenäsutställningen hade konkurrens av flera andra Schjerfbeckutställningar under jubileumsåret, vilket också ledde till en konkurrens om målningarna. Responsen på utställningarna var mycket god, men museet klarade inte av att hålla budgeten och detta ledde till sparkrav och stängda dörrar några dagar extra under den sista delen av året. Museichef Dan Lindholm sade att de ekonomiska trångmålen berodde på en underbudgetering.

Helene Schjerfbeck uppmärksammades under hösten genom en dansföreställning på Karelia som regionen fick ta del av genom den professionella Isisteatern med internationella skådespelare.

En ny målning av Schjerfbeck dök också upp på ett märkligt sätt. Under tavlan Vy från Raseborg hittades en alldeles ny tavla som var insydd bakom den första duken. Den nya målningen föreställer en kvinna med ett barn i famnen och den hittades av Ateneums kuratorer i samband med att ägarna lämnade in Vy från Raseborg till Ateneums stora Schjerfbeck-utställning. I planerna finns att det nya verket ska visas på den permanenta Ekenäsutställningen så småningom. Även två andra skickliga konstnärer firades under året, båda under sin livstid bosatta i Tenala. Dessutom hade det gått 100 år sedan de båda konstnärernas födelse. Konstnären Georges von Swetlik (1912–1991) uppmärksammades stort genom bland annat en utställning i Bygdegården samt ett seminarium, kurator var Riggert Munsterhjelm (se artikel på sidan 24). Den andra konstnären var ostmästardottern Mirjam Stäuber (1912–1969) som blev keramiker. Hon har bland annat gjort dopfunten i Tenala kyrka och anses vara en intressant men bortglömd keramiker. Hennes verk visades på Villa Christine under sommaren.

I Hangö fick general Mannerheim en egen utställning. Mannerheim var skriven i Hangö mellan åren 1919 och 1939. Han byggde upp sitt sommarparadis på Tallholmen och skötte därifrån politiska kontakter och tog emot prominenta gäster i sin villa. Den omfattande utställningen hette Den leende generalen, detta för att Mannerheim sägs ha lett mer i Hangö än på annat håll.

En intressant och synlig installation har paddlingslegenden från Ekenäs, Thorvald Strömberg, fått i Våghusparken i Ekenäs. Hans segertid 47,22 från de olympiska spelen i Helsingfors år 1952 har blivit ett monument. Enkelt och värdigt, tyckte deltagarna vid invigningsceremonin om Ron Nordströms verk i rostfritt stål.

I brukspatronen Olli Muurainens galleri i Billnäs valde en jury för andra året i följd ut vilka konstnärer som skulle få ställa ut sina verk i galleriet. 100 konstnärer visade intresse men bara 21 fick delta. Vinnare i tävlingen Billnäs Young

Ett nytt galleri öppnade i Ekenäs i Kulturhuset Karelias foajé. Bilden är från Tina Borgs separatutställning. Foto: Tove Virta

Artists blev skulptören Samuli Ahonen med sina tankeväckande och roliga stenoch bronsskulpturer. Mer om Muurainen och Billnäs bruk på sidan 49.

Fotocentrum Raseborg fyllde 20 år. Det firades i september med en utställning som hette Revir med bilder av bland annat Stefan Bremer. Vernissagen besöktes av cirka 100 personer och festen efteråt av dubbelt så många. Fotocentret och galleri Zebra grundades år 1992 av fotografen och länskonstnären Vidar Lindqvist. Idag är det ett av Finlands tio regionala fotocenter som erhåller statsbidrag och är också det enda med en tvåspråkig profil.

Utställningarnas antal i regionen är stort och följande bildgalleri är ett plock ur regionens utställningar.

21

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Från Pro Artibus utställning Home Sweet Home i galleri Elverket. Väggpanel: Anne Kyyrö Quinn, möbler: Claesson Koivisto Rune, hyllmodul: Thomas Modeen. Köksbänkar, väggrelief samt betongföremål: Stina Lindholm, Skulpturfabriken. Foto: Pro Artibus Kim Simonsson, Gyllene haren, 2011, keramik och guld (130 x 50 x 60 cm). Petra Lindholm och Kim Simonssons gemensamma utställning Lucid Dreaming blir den första utställningen i nya galleriet G.R.O. i Jakobstad och samtidigt en avslutning på konstnärernas tre år långa residens i Villa Snäcksund i Ekenäs. Foto: Pro Artibus

22

Ur utställningen Oas och flytande trädgårdar i Fiskars 13.5–30.9.2012. Brygga av Nina Kosonen, Aalto-universitet. Foto: Fiskars Village

Konstgallerriet i Billnäs hade öppet fjärde sommaren i rad. Från utställningstävlingen ”Young Artists”. Foto: Billnäs bruk

23

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Produforums avslutande utställning From me to you på galleri Fokus med konstnärer från hela Nyland. Foto: Produforums verksamhetsledare Sanna Lindholm.

Ritva Salmis ängelhuvud av keramik är ett av de konstverk som finns i Galleri Karaijas artoktek, som även kan hyras månadsvis.

Utställningen Helene Schjerfbecks liv och konst hade vernisaage 26.4.2012. Museicentrum EKTA tilldelades Svenska kulturfondens Schjerfbeckmedalj för utställningen. Foto: Västra Nylands landskapsmuseum.

Galleri Karaija i Ingå och sommatutställningen ”I jorden och havets famn”. Foton: Maarit Lassila

24

25

Riggert Munsterhjelm

Vision och verklighet – Georges von Swetliks elev berättar År 2012 skulle konstnären Georges von Swetlik ha fyllt 100 år. Flera utställningar under året, ett seminarium och publiciteten kring allt detta, öppnade för nya perspektiv på hans liv och konst. I denna artikel ska jag göra ett försök att berätta om mina erfarenheter av att arbeta för hans konst. Först dock en längre tillbakablick.

Emigrantliv von Swetliks liv kom i hög grad att styras av de stora världspolitiska händelserna.

Det blev variationsrikt, spännande och dramatiskt. Han föddes i S:t Petersburg år 1912 och dog år 1991 i Ekenäs. Familjen von Swetlik hade varit tvungen att lämna Ryssland på grund av revolutionen. Georges var 10 år när man år 1923 26

Georges von Swetliks konst utvecklades genom perioder. Han arbetade också i flera olika tekniker och med olika teman. På 100-årsutställningen i Tenala Bygdegård sommaren 2012 visades verk ur västnyländska hem och samlingar. Visningen byggdes upp så att man kunde fördjupa sig i de olika kategorierna och samtidigt skapa sig en helhetsbild av konstnärens produktion. Till vänster en skiss i monumentalformat på det s.k. Jungfrutemat målad i Pojo i slutet av 1960-talet.

Foto: Matias Uusikylä

kom till Finland efter några år i Konstantinopel. Han växte upp i Helsingfors, men för en statslös var det ingen självklarhet var man hörde hemma. Det gick inte heller att resa dit man ville. von Swetlik satt fast i Finland, men fick en möjlighet att vistas i Paris på 1930-talet stödd av sin dåvarande mecenat konstsamlaren Gösta Serlachius. Under kriget ledde hans nationella identitet till problem.

Han ville inte strida mot ryssarna på tyskarnas sida och försökte därför mellan vinterkriget och fortsättningskriget flytta tillbaka till Ryssland utan att lyckas.

Under fortsättningskrigets slutskede genomgick han en prövning då han, oskyldigt spionmisstänkt, förhördes och fängslades. Han kände sig osäker i Finland efter kriget och ville bort, reste till Sverige men blev utvisad tillbaka till Finland år 1947. Efter att ha blivit finsk medborgare 1951 kunde han fritt resa till Sverige. Men i Skåne, där han planerat stanna med sin unga svenska fru och lilla dotter, insjuknade han i tuberkulos och tvingades svag av sjukdomen tillbaka till Finland där den övriga familjen kunde bidra till hans skötsel.

27

von Swetlik i Västnyland Kontakten till Västnyland etablerades tidigt. Under kriget var von Swetlik i Dragsvik från sommaren 1942 till vårvintern 1943. Till Tenala kom han år 1954 för att stanna ett par år. Hans far hade redan tidigare, sommartid, hyrt in sig hos Elis och Naima Ekman i Vikby. Där blev nu också sonen väl omhändertagen. Han var konvalescent och behövde den friska luften på landsbygden och ro för sitt skapande. Han fru, som fått anställning på kontor i Helsingfors, fick stå för familjens uppehälle. Trots alla svårigheter på grund av sjukdomen och de uteblivna inkomsterna från porträttmåleriet, som dittills utgjort hans levebröd, innebar detta en förnyelse för hans konst. Under en fem år lång abstrakt period, 1954–1959, renodlade han sitt formspråk och utvecklade sin teknik. Det var också i Tenala, en mörk novemberkväll år 1954, som idén föddes hos honom att ta temat ”De visa och de fåvitska jungfrurna” från Bibeln som underlag för sina måleriska målsättningar.

När von Swetlik år 1965 hyrde Elimo Folkskola i Pojo hade han kommit till Västnyland för gott. Han hade dittills målat under obekväma och tillfälliga förhållanden, sommartid ofta ute, begränsad av väder och vind. Porträtten målades vanligen hos modellerna. Han hade länge drömt om att förverkliga stora kompositioner som behövde kontinuitet i arbetsförhållandena. Den stora gymnastiksalen i Elimo tjänade konstnärens syften väl och åren i Pojo blev produktiva.

Hans fru Margareta, som hade studerat till lärare vid sidan av sitt arbete, fick år 1970 tjänst som lärare i engelska på högstadiet i Tenala grundskola. År 1971 flyttade familjen därför till Tenala, där man av församlingen hyrde jugendvillan Lilla Prästgården.

Den första lektionen

Georges von Swetlik mognade tidigt som konstnär och utvecklade en stor skicklighet, men det skulle dröja länge innan han fann sitt slutliga språk. Ringarmunken Isak målade han som 16-åring på Valamo kloster inspirerad av det ryska realistiska måleriet. Foto: Lumo Oy

28

Själv blev jag bekant med von Swetlik i början av 1970-talet. Kontakten förmedlades av hans dotter som blev min klasskamrat i gymnasiet i Ekenäs. von Swetlik hade fått höra om mitt intresse att måla och teckna och en gång blev jag hembjuden till familjen i Tenala. En gammal kappsäck, fylld med oinramade dukar, öppnades i hans lilla ateljérum. Det var små landskapsstudier han målat i sin ungdom vid sidan av porträttbeställningar han haft på stora gårdar. Han plockade upp målningarna en i sänder och satte dem på sitt staffli. Kommentarerna var både kritiska och pedagogiska. Han utstrålade energi och engagemang och jag sög i mig alla intryck.

Efter studenten 1973 blev jag en regelbunden gäst i hemmet. Hans dotter Maria och jag hade börjat sällskapa. Jag brukade betrakta den stora blå tavlan som hängde över soffan i familjens vardagsrum. På målningen rörde sig figurer 29

i ett nattligt dunkel belysta på ett varierande sätt av ljus som diffust spred sig mellan dem.

När man tittade länge började figurerna röra sig och belysningen växla. Jag bevittnade ett sceneri som på ett dunkelt sätt lockade till fördjupning.

Jag hade beretts tillfälle att från första parkett följa med ett konstnärskap statt i en ständig dynamisk utveckling. Jag visste inte mycket om konst då, men fick se porträtt växa fram och bevittna ett raffinerat spel av färger och linjer födas i konstnärens fria kompositioner. Verkens tillkomst verkade så mödolös och resultatet kändes så I Jungfrutemat var det inte det bibliska budskapet utan naturligt.

När jag senare bekantade mig temats visuella potential som fascinerade konstnären. med konstens målsättningar i Här fick von Swetlik en möjlighet att skildra männissåväl samtiden som under de kogestalten och hennes rörelse i en ljusfylld rymd.

Foto: Matias Uusikylä gångna decennierna insåg jag att det inte riktigt fanns ett sammanhang där von Swetliks konst hörde hemma.

Och ju mer jag såg av hans arbete desto klarare framstod det för mig att det var en sällsynt virtuositet som skapade det illusoriska intrycket av lätthet. Det naturliga uttrycket i bilderna var ett konstnärligt ställningstagande i tiden.

Jag hade visat mina egna alster åt von Swetlik och fått konstruktiv kritik, men när jag insett vad som krävs för att en bild ska kunna göra anspråk på att vara måleri lade jag mina penslar åt sidan. Det var studierna i biologi som gällde.

Husbygge, utställningar och kritik Utrymmena i Lilla Prästgården räckte inte för de målsättningar von Swetlik hade med sin konst – han ville arbeta med synteserna, verk i monumentalfor”De visa och de fåvitska jungfrurna” blev Georges von Swetliks huvudtema i hans sena period som började i slutet av 1950-talet. Han bearbetade temat med olika tekniker i ett oändligt antal variationer. Foto: Matias Uusikylä

30

31

mat och beslöt sig därför bygga sig ett hus med ateljé. År 1973 hade han målat bergsrådet Börje Forsström på Lojo kalk. von Swetliks porträtt var välbetalda och istället för pengar fick han nu en stor del av husets byggnadsmaterial med rabatt. År 1975 inleddes byggandet på en tomt han hittat i Snappertuna.

Samma år hade von Swetlik av Ekenäs kulturdagar r.f. blivit inbjuden att ställa ut. Då han ansåg att kultur egentligen uppstår av arbete ville han visa upp sin arbetsprocess. Tillsammans beklädde vi hela det gamla gymnasiets gymnastiksal med verk målade i Pojo på 1960-talet. Det handlade om en serie där han gått igenom olika variationer på huvudtemat med jungfrurna. Verken skimrade i spektrums alla färger längs salens väggar och effekten var magisk.

Utställningen väckte mycket intresse i stadens kulturkretsar. Konstskribenten Birgitta Willner och andra ordnade så att chefen för Amos Andersons konstmuseum Bengt von Bonsdorff, en viktig nyckelperson i finlandssvenskt konstliv, kom och besökte utställningen och träffade von Swetlik. Det skapades också en kontakt till Ateneums chef Sakari Saarikivi och hans fru som hade det välrenommerade galleriet Ässä-galleria i Helsingfors.

I januari 1976 visades på Ässä von Swetliks viktigaste arbeten från hans sena period, verk från 1960- och -70-talen, bl.a. jungfrurna, ”Kristus och Pilatus”,

Georges von Swetlik följde inte tidens trender. I stället fördjupade han sig i historia och filosofi.

Detta återspeglades i hans konst som blev både klassisk och nyskapande på en gång. Foto: Lumo Oy

32

Sedan år 1975 var Georges von Swetlik nästan dagligen sysselsatt med sitt ateljébygge. Bygget blev en del av hans konstnärliga skapande och han byggde som han målade – med klassiska principer och samtidigt genom infall och ändringar. Foto: Riggert Munsterhjelm

33

och en version av ”Don Quijote” samt ett urval från den Bysantinska kollektionen, i vilken han behandlade ikonmotiv. Det sades att Ateneum skulle köpa.

Resultatet av utställningen blev en besvikelse. Galleriet misskötte sin uppgift på olika sätt och knappt något såldes. I den viktigaste tidningen tyckte kritikern att verken hade ”en privat karaktär som gör det svårt för en utomstående att uppleva dem som angelägna”. Ett helt konstnärskap avfärdades med orden: ”Man kan hos von Swetlik inte undgå att lägga märke till konstnärens genuina känslor för sitt motiv men det är betydligt svårare för honom att ge uttryck för dem”.

Inte heller kom något av museerna att visa intresse.

En utställning kan inte bara vara en konstnärlig manifestation. Den måste också bära sig och helst bidra till tryggandet av konstnärens fortsatta arbete. von Swetlik var inte känslig för vad folk tyckte och tänkte om honom, men om en utställnings enda resultat blir en bedömning gjord av någon som eventuellt inte omfattar, ser eller förstår dess konstnärliga målsättningar kan man förstås ifrågasätta meningen med att ställa ut. von Swetlik hade blivit sågad förr, redan vid debuten 1939, och utställningen på Ässä gav ingen mersmak. von Swetlik bara fortsatte att bygga; själv, med sin brors eller med vänners hjälp, och när det fanns lite pengar från ett porträtt eller en försäljning anlitade han utomstående. Han var nästan barnsligt entusiastisk över de framsteg som skedde, men arbetet gick trots det alltför långsamt framåt. Det berodde dels på att han byggde som han målade, med ständiga ändringar. Inga färdiga lösningar dög. Och huset blev stort, planerat för jättar. Det kom inte heller tillräckligt med porträttbeställningar. De som kände till honom hade småningom alla blivit avmålade och i Västnyland målades det heller inte så ofta porträtt. Hans övriga verk såldes mera sporadiskt och till allt för låga priser. Swetlik själv varken kunde eller ville sälja sin konst. Alltför ofta hade besök av potentiella köpare hos konstnären, som aldrig ansåg sig riktigt färdig och alltid var på väg mot något nytt, slutat med att det ”just då” inget fanns till salu. Oftast fick gästerna nöja sig med upplevelsen av konstnären själv. Men han var också alltför generös med sin konst och det skedde en ständig åderlåtning på verk från hans ateljé. Det kunde handla om ett, ibland oproportionerligt, tack för någon tjänst eller bara för visad uppskattning. von Swetlik började bli äldre och byggandet tog alltför mycket tid av måleriet.

Det var han själv medveten om. Han var ju över 60 när planeringen av bygget inleddes och hade velat vara 20 år yngre. Förhållandena var på allt sätt primitiva, det halvfärdiga huset hade t.ex. bara plast för fönstren, när han och hans fru, uppsagda från bostaden i Tenala, flyttade in år 1980. von Swetlik var dock lycklig över att äntligen ha egen jord att stå på och ett eget hus i vardande som motsvarade hans vision. Hustrun Margareta fogade sig i den verkligheten och 34

Under sina år i Tenala på 1970-talet målade von Swetlik en kollektion studier av Tenala kyrka i olika belysningar och från olika perspektiv. Bilderna är abstrakta och realistiska på en gång. På bilden kyrkan i sent eftermiddagsljus en kall vinterdag. Foto: Matias Uusikylä

stödde sin man också i detta skede. Men det var med en viss frustration Maria och jag åsåg situationen med huset och hans konst.

Inte bara elev... von Swetlik hade en längre tid erbjudit sig att bli min lärare och efter en studieresa till Italien och andra europiska konstcentra hösten 1976 beslöt jag mig för att bli konstnär. Resan gav mig också perspektiv på von Swetliks konst. Jag såg kopplingen till det europeiska kulturarvet. Det framträdde också klart att han passerat modernismen utan att anamma dess förvrängning av formen och vissa utsvävande drag, utan bara plockat med sig något av dess färgerfarenhet och uttrycksfrihet. Sammanhanget började klarna och hans kvaliteter förtydligas.

Sommaren 1977 började jag måla under hans ledning. Snart började jag också arbeta med hans konst, till en början som ett slags kompensation för den undervisning jag fick. Jag hade hamnat i en nyckelposition i relation till, vad jag ansåg vara, ett stort oupptäckt konstnärskap. Att visa upp hans konst så att 35

Skiss i monumentalformat till Jungfrutemat – Georges von Swetlik och hans dotter Maria i början av 1970-talet utanför hemmet Lilla Prästgården i Tenala.

andra skulle få tal del av den blev därför snart en lika viktig drivfjäder som att hjälpa honom.

Maria och jag började introducera hans konst i de sammanhang i vilka vi rörde oss. År 1979 höll vi en utställning i vårt hem i Helsingfors. Det fanns några samlare av hans konst från tidigare, men från och med tidigt 70-tal hade det börjat komma fler. Småningom var vi ganska många som delade entusiasmen.

Han blev ett slags kultfigur i vår krets. I ett brev till mig skrev samlaren Berit Rosenqvist-Lundberg: ”Vid mötet med honom, stod jag inför en mycket bildad 36

kulturperson med en karisma utstrålande intelligens och ödmjukhet. GvS tavlor var så annorlunda, så genialt djupt berörande.”

Försäljningen av hans konst övertogs efterhand i allt högre grad av Maria och mig. Men att föra fram von Swetliks konst utanför de privata kretsarna visade sig vara svårt. Jag var en ung man, i 25-årsåldern, utan status i konstsammanhang och att tala för sin lärare och sedermera svärfar hade en i hög grad hämmande effekt på mitt uppdrag. Konsthandlare, gallerier och museer avspisade en bara snorkigt om man förde von Swetlik på tal – han fanns ju inte ens i matrikeln. I skarp kontrast till den levande process jag bevittnade hemma hos konstnären stod en nästan kuslig stumhet kring hans konst i det officiella. Det hände också att experter torpederade våra försök att ordna något för von Swetlik, som när Jarl Brommels porträtt på Folkhälsan skulle målas. Allt verkade mer eller mindre klart, modellen var ivrig, men när Bengt von Bonsdorff ändå i slutändan konsulterats av beställarna förordades en annan konstnär. Men strängt taget vet jag inte vad som var svårast – de yttre svårigheterna kring projektet eller von Swetliks egen bristande tro på meningen med att visa sin konst. Vi som försökte hjälpa honom befann oss mellan barken och trädet.

När Kulturdagar r.f. än en gång ville initiera en utställning beslöts det att en deputation av unga damer från Kulturdagar skulle försöka övertala honom. Birgit Kvarnström beskriver mötet: ”Agneta Granit och jag åkte ut till honom och hittade huset bakom granarna.

Det var långt ifrån färdigt då, och det första vi sökte var vilken dörr man månne skulle gå in genom. Rådgivaren blev en katt som kom och hoppade upp på trälådan som tjänstgjorde som trappa. Vi knackade på, och GvS slog upp dörren på vid gavel och sa något elegant i stil med 'Kom in sköna damer, vilka ni än är'. Vilka vi var förklarade vi förstås tappert, minns inte vad han svarade på det annat än att han tyvärr inte har något att ställa ut, det var också något om tavlor som befann sig nere i Europa nånstans. Vi fick också veta att museihallen var ett uruselt utställningsutrymme (fel på ljuset) och att den arkitekt som ritat den borde ha hållit sig till att rita stormarketar (möjligen använde han ordet butiker). Huset var ju som sagt långt ifrån färdigt, jag minns en stor skorsten i mitten och han började ivrigt förklara för oss hur uppvärmningen skulle gå till.

Sen avancerade vi till något slags kombinerat kök och ateljé, mycket trivsamt, motsvarade precis en bild man kunde ha från någon film, penslar och bröd på samma bord. Och sen rörde sig den långa magra mannen i ett större utrymme och började plötsligt lyfta fram målningar som stod längs väggarna. ’Men skulle ni vilja ha den här? Eller kanske den här?’ och så fortsatte det en stund med lite text om de fåvitska jungfrurna mellan varven. Jag var stormförtjust både i människan och i målningarna.”

37

Porträtten utgjorde länge Georges von Swetliks levebröd, men han målade också fria porträtt. Ett av sina mest virtuosa verk målade han som tack för en tjänst. Foto: Matias Uusikylä

Han ställde sedan ut på villkor att kritikerna hölls borta – han ville freda sin arbetsprocess. von Swetlik hade av en samlare delgetts den möjligen oriktiga informationen att Birgitta Willner blivit kritisk mot hans konst och Berndt Arell, som då skötte chefskapet på museet, tog på sig den pinsamma uppgiften att visa också henne på porten. I en tidningsintervju förklarade sig von Swetlik: ”Jag tycker om mänskor, obundna mänskor, som förmår uppleva och känna när de ser konst. Utställningar ska anmälas och folk komma och titta samt tycka vad de tycker”.

På utställningen visade vi en kollektion studier på jungfrutemat som fått ett lysande bemötande i Frankrike år 1967.

Den väckte stort publikintresse också nu – 250 besökare skrev

sitt namn i gästboken den första dagen.

Erik Wehkaoja, en svensk journalist som börjat skriva om von Swetlik i värmländska tidningar, tog nu initiativet till en utställning i Karlskoga konsthall av ”Mästaren och hans elev” som han kallade oss. Det var nu lättare att övertala von Swetlik. Utställningen togs väl emot, men dessvärre fick von Swetlik en sjukdomsattack under resan och höll på att stryka med.

Jag hade egentligen tänkt vänta med egna utställningar i hemlandet, men hade märkt att mina små, i sig anspråkslösa, färgstudier var betydligt lättare för publiken att ta till sig än von Swetliks mångbottnade måleri. Jag behövde också etablera mig i konstlivet för att bättre kunna föra von Swetliks konst ut i världen. Turen var med mig. År 1984 ombads jag att visa min produktion i Ekenäs museum. Jag fick i och med det också kontakt med Wenzel Hagelstam som inbjöd mig att ställa ut på sitt galleri i Helsingfors samma år. Redaktören 38

Leif Jakobsson gjorde ett TV-inslag om mitt måleri och så körde allt igång. Jag kunde börja leva på min konst.

Ett genombrott Allt löpte nu lättare! Det skrevs artiklar om von Swetlik och tillsammans med min bror Gustav Munsterhjelm kunde vi göra en TV-film år 1987. Ett initiativ att söka konstnärspension för von Swetlik med stöd av en namninsamling gick också igenom. Det var rörande att se hans goda vän, konstnärinnan Mona Leo, gå ut på stan i Ekenäs för att samla prominenta personers namnteckningar. Solveig Lindqvist, gallerist på Hagelstams, och hennes man Pekka Rytkönen kom på idén att vi skulle göra en bok. Samtidigt som boken planerades förmedlade kultursekreteraren Bo-Erik Rosenqvist initiativet från Ekenäs stad att man ville ställa ut von Swetlik med mig som kurator. På hans initiativ hade staden börjat köpa in av von Swetliks konst till sin samling. Utställningen förverkligades i samarbete den dynamiske museichefen Ivar Nordlund. Allt planerades proffsigt – det var nu det gällde.

Vi som befann oss i von Swetliks närhet hade redan länge uppmuntrat honom att skriva ned sina minnen och jag hade nu ett utmärkt material att utgå från. Jag satt en hel sommar i en sommarstuga och skrev på boken. Redan länge hade jag haft, som han sade ”carte blanche”, att sköta saker för honom. Det var bättre så, för hans inblandning tenderade att riskera projektens förverkligande.

När han sedan ställdes inför ”fait accompli” brukade han vara nöjd, oberoende om det handlade om en såld tavla eller en publicerad artikel. Vi berättade alltså inget om boken, men då och då frågade jag honom om något jag ville veta.

Det beslöts att utställningen skulle bli retrospektiv med tonvikt på det realistiska ungdomsmåleriet. Detta för att ge en begriplig bakgrund till hans senare nyskapande, men för många, mera svårbegripliga måleri. Jag intervjuade honom om de tavlor i hans historia som jag inte kände till och tillsammans med Ivar Nordlund hämtade vi verken till utställningen från när och fjärran.

När boken trycktes stod jag vid tryckpressarna och kollade bildernas färg på vartendaste ett ark som pressen spottade ut. Endast ett par dagar innan utställningen skulle öppnas i november 1989 var den färdig. Det var en sen kväll med snöyra då Pekka och jag sniglade oss fram längs de isiga vägarna från Helsingfors till Snappertuna. När vi stigit på hos Georges och Margareta, bad vi om glas, tog fram en vinflaska och hällde i.

– Vi har något att berätta! sade Pekka och bad Georges sätta sig och gav honom boken som han haft gömd under kappan.

39

von Swetlik sade ingenting, bläddrade i boken och märkte att där var en bild på den målningen och en på den o.s.v. och så ögnade han igenom ett stycke här och där och kunde känna igen sin egen text. Van att hålla i trådarna och dominera konversationen sade han denna gång bara: – För en gångs skull är jag mållös.

Vernissagen och bokutgivningen blev en stor succé. von Swetlik fick stå och skriva dedikationer i boken åt gästerna som stod på rad. Men plötsligt såg jag skräcken börja lysa i Ivars Nordlunds ögon – så många mänskor hade det aldrig stått på balkongen förr. Han blev rädd att den skulle rasa, men just innan han skulle utrymma lokalen började publiken självmant tunnas ut.

Utställningen bemöttes i pressen med entusiastiska reportage och boken fick berömmande recensioner över hela landet både i sin finska och i sin svenska tappning. Kanske blev jag ändå något besviken över att von Swetlik själv verkade tämligen oberörd av all uppståndelse. Han gick ju bara på som han brukade.

Vi, som ordnat det hela, hade varit noggranna med att inte själva ta till överord. Principen att låta materialet tala för sig självt hade tillämpats konsekvent över hela linjen. Men i en fråga hade jag varit väl naiv. Jag hade trott att konsten, bara man skapat de rätta förutsättningarna, genom egen kraft skulle bryta igenom de vallar som omgärdade det officiella konstlivets institutioner. Insikten att det inte nödvändigtvis är konsten som sådan eller ens kärlek till konsten som styr konst- och kulturliv utan helt andra mekanismer saknade jag då.

I en osedvanligt hätsk kolumn kommenterar en ledande konstskribent i Svenskfinland von Swetliks genombrott: ”Det finns konstnärer som aktivt deltar i sin samtids konstliv och därför spelar en roll i denna samtid, medan det finns andra som håller sig till sin kammare och kanske i hemlighet drömmer om en framtida storhet. Den storheten vill de flesta ändå gärna få en liten försäkran om medan de ännu är på platsen för att njuta av dess sötma....”. Han avslutade med orden: ”Drar man sig inom sitt skal och knypplar på sina egna spetsar, får man också skylla sig själv, om man inte finns med när facit görs upp”. Också kritikern från 1976 var nedlåtande och menade att konstnären ”aldrig hade möjlighet att hålla jämna steg med den samtida konsten eller kanske t.o.m. gå i bräschen för den, utan han kom i stället ett par steg efter”.

Den förre hade själv recenserat von Swetliks stora abstrakta utställning 1959 och kunde inte ha undgått den offentlighet konstnären fått sedan 1975. Att det inte var konstnären själv som ordnat sin utställning och att vi endast visat hans ungdomsmåleri fram till det abstrakta, som ju för övrigt stod klart före sin tid, negligerade skribenterna. I den påföljande debatten påpekade Marit Lundström att det finns ”konstnärer för vilka konstskapandet, målandet, är det viktigaste, 40

även om det för det stora flertalet synes viktigast att komma fram i samtidens rampljus”.

Utställningen vi planerat på Hagelstams galleri för våren 1990 låg nu i vågskålen. von Swetlik hade fått vatten på sin kvarn i frågan om det alls var någon mening med att ställa ut. Med gemensamma krafter lyckades Solveig, Pekka, Ivar, Maria och jag ändå övertyga honom om att låta publiken också på hans senare produktion. Även denna utställning blev en succé – och nu såldes hans konst till skapliga priser! Alldeles nya möjligheter att färdigställa huset och garantera arbetet med synteserna hade uppstått. Projektet hade äntligen fått luft under vingarna!

Den sista lektionen Arbetet med von Swetliks konst hade för långa tider varit ett heldagsjobb för mig. Det var dags att börja fundera på mitt eget måleri. I undervisningen hade vi gått igenom färgläran och tekniken, men von Swetlik tyckte det skulle vara tryggast för mig om jag skaffade mig färdigheter i porträttmåleri – för levebrödets skull.

– Det kommer alltid att målas porträtt, sade han.

Porträttundervisningen hade vi alltför många gånger skjutit på framtiden.

Min lärare var 78 år och hade haft olika sjukdomstillbud. Hans fru, Margareta, skulle gå i pension våren 1991, lite tidigare än hon annars gjort för att kunna tillbringa mera tid med sin 20 år äldre make. Jag hade reserverat denna vår för porträttstudierna och dessutom fått min första porträttbeställning.

En gipsbyst föreställande Frans Höijer lånades från museet. Min lärare tyckte det kunde ligga för mig med den klassiska tekniken. Vi skulle göra en grisaillesundermålning. Jag gjorde en linjeteckning av bysten. Teckningen överfördes på en grunderad pannå med en kalkeringsteknik han hade lärt mig. Sedan drogs konturerna upp och ett lager ockra äggoljetemperafärg drogs över så linjerna nätt och jämt skimrade igenom. Sedan tog han ställvis fram den ljusa bottnen med en trasa så att dagrarna framträdde i olika styrka och förstärkte några av dem med klickar av ljus färg där det behövdes. Och plötsligt var bilden där med alla dess former och detaljer. Denna eleganta demonstration skulle bli hans sista. Han insjuknade den våren och låg till slut sängbunden. Jag förde beställningsporträttets förstudier till honom och fick råd och hans godkännande. Han dikterade också vissa nyttiga recept för mitt fortsatta arbete och instruerade hur hans stora, nästan färdiga, version av don Quijote ännu skulle behandlas. Den skulle bli hans sista verk och min studie av gipsbysten den sista målning han vidrört. Han dog på sjukhuset i Ekenäs den 14 maj.

41

Vision och verklighet von Swetliks kreativa optimism och hans sammanhållande inflytande på tillvarons olika delar var nu borta. Det blev min tur att ta grepp om det stora huset.

Där fanns mycket att göra, såväl i avseende på boende som i fråga om husets övriga funktioner. Ett sådant hus skulle också om det blev färdigt bli besvärligt att hålla igång – det måste planeras med tanke på att bära sig i framtiden. Min vision byggde på idéer von Swetlik framfört på utställningen i Ekenäs då han till allas förskräckelse proklamerade att han tänkte bygga en utställningshall på sin gård. Det existerande huset var stort nog för att bli en kombination av museum och en levande konstnärlig arbetsmiljö och samtidigt ett hem för oss alla i familjen. Ett par månader per år skulle den 160 kvm stora ateljén hållas öppen för publiken. Jag räknade ut att vid sidan av en basutställning med verk ur konstnärens egen samling skulle hans konst, kompletterad av inlånade verk, ha räckt till för nya visningar i omkring tio år. Jag skulle arbeta i huset med mitt måleri och också ha mina egna utställningar där och därmed slippa alla provisioner och omkostnader för utställningarna och inte mera behöva hyra en ateljé i Helsingfors. Också andra konstnärer skulle kunna hålla sina visningar i huset och kurser kunde ordnas. En sådan attraktion saknades i trakten och bygden skulle genom detta kunna profilera sig utåt med en egen konstnär. Tänkte jag.

Men hur skulle vi komma till den punkt där detta skulle kunna förverkligas?

Problemet var att det inte fanns någon finansiering. Inga nya tavlor producerades. En sista större försäljning gjordes till en samlare, men sedan blev det tyst.

De flesta hade köpt sitt och hörde inte mera av sig. Konstlivet låg i träda – landet hade gått in i en ekonomisk depression. Det var omöjligt hålla acceptabla priser på von Swetliks konst. Tvärtom släppte auktionerna billigt ut verk på marknaden. Och tanken att försöka sälja ut samlingen billigt för att finansiera huset kändes absurd – man kan inte äta tårtan och ha den kvar. I Ekenäs förändrades också prioriteringarna så småningom. Trots framgången 1989 skulle von Swetlik inte ingå i stadens framtida kulturella fokuseringar. Det blev tyst kring von Swetlik för många år framöver.

Själv var jag barskrapad på grund av boken. Men kanske för att jag varit klok nog att inte höja priserna för mycket under högkonjunkturen gick det trots allt bra för min egen konst. Det måste jag förlita mig på. Jag bodde och arbetade periodvis i huset, skötte och utvecklade det efterhand och planerade projektets framtid. Samlingen katalogiserades och jag lade grunden för ett arkiv. Min svärmor underlättade i sin tur min tillvaro på olika sätt.

Men personliga målsättningar och visioner väger lätt mot livets egen plan.

En besvärlig sjukdom som läkarna inte lyckats rå på slukade för mycket av 42

mina resurser. Till det kom en inflammation på lungorna som småningom gjorde mig känslig mot de lösningsmedel och hartser jag behövde för mitt arbete. Till slut kunde jag inte måla mera. Dessutom insåg jag så småningom att utställningsplanerna inte hade stöd i den innersta kretsen. Det fick jag självklart lov att respektera. Jag överlämnade nu det ansvar jag en gång tagit åt konstnärens dotter.

Ny kurs Året var 1998 och nu väntade mig kappsäcksliv i den akademiska världen. Gamla biologiska forskningsmaterial hade Porträtt av don Quijote blev konstnärens sista målning. legat och väntat. Jag bröt upp Målningen sammanfattar andan i hela hans måleri likfrån det som varit. Tre år arbe- som hans syn på sig själv. Foto: Matias Uusikylä tade jag mig in i forskningen och skötte samtidigt min hälsa, ett år tvekade jag om framtiden, och under de tre följande åren slutförde jag efterhand de projekt jag blivit indragen i. Efter doktorsdisputationen år 2005 var jag klar med allt och återgick till målandet med nya, för lungorna skonsammare, tekniker.

Under tiden hade nytt intresse för von Swetlik börjat spira. En dag kunde jag till min häpnad läsa i tidningen att man planerade göra en utställning i von Swetliks hus. Initiativtagaren var pensionerade ambassadören Ralf Friberg, en gång målarelev för von Swetlik. Han hade i början av 2000-talet blivit ordförande för kulturnämnden i Ekenäs. Han såg potentialen till en ”enastående attraktion”, men efter en besiktning bedömdes huset dock som alltför ofärdigt för en utställning i det skedet. Istället ordnades år 2004 ännu en lyckad utställning i Ekenäs museum.

Min, nu före detta, fru hade dessutom börjat odla kontakterna till Ryssland, där varierande kretsar visade intresse för hennes fars konst. År 2006 kom jag själv med i bilden igen, nu som kurator för en utställning i Rysslands Veten43

skaps- och Kulturcentrum i Helsingfors. Här visades konstnärens utveckling i sin helhet med verk från alla perioder. Publiken kom som vanligt och visade stort intresse. Också den antagonistiske kritikern från gångna år dök upp. I ett märkvärdigt domslut över von Swetliks retrospektiva visning både ger han och tar han och säger bl.a.: ”Verken är inte dumma trots att man ser att resultatet är tillkämpat”. Utställningen förde dock det positiva med sig att det nästa år blev en utställning i Moskva. Den ordnades på ett kulturcentrum grundat av Alexander Solsjenitsyn för rysk kultur som skapats i exil. Utställningen väckte mycket uppmärksamhet och televiserades i Moskva för miljoner tittare. Konstnären beskrevs av pressen som en ”stor rysk mästare”.

Visst var det positivt att ryssarna ville ta von Swetlik till sig, men han hade dock utfört sitt livsverk här i Svenskfinland. Jag tyckte hans konst hörde hemma här och såg med en viss oro scenariot att den skulle gå på export.

Georges von Swetlik 100 år Tiden hade runnit iväg utan att man märkte det och småningom insåg jag att det snart gått 100 år sedan min lärares födelse! Jag började planera en jubileumsutställning med verk från hem och samlingar i bygden. I Ekenäs fokuserade man nu på Helen Schjerfbeck som år 2012 skulle fylla 150 och det fanns inte riktigt plats för von Swetlik. Initiativet till ett konkret förverkligande kom istället från Tenala. Planeringen började på vårkanten 2011. Arbetsteamet bestod av Kim Holmberg, ordförande för Tenala Byarådsförening r.f., Börje Broberg från samma förening samt Carola Rosenqvist från Tenala Ungdomsförening r.f. och mig. Finansiellt såg det dock dåligt ut. Slutligen lyckades Byarådet skrapa ihop ett mindre startkapital. Genom samarbetspartnernas professionella grepp om projektet roddes Tenalas genom tiderna största konstsatsning och samtidigt en av årets stora konsthändelser i Västnyland iland. Utställningen öppnades av riksdagsmannen och Tenalabon Thomas Blomqvist den 1 juli. Den stora festsalen var full av gäster. En av dem var konstnärens änka, Margareta von Swetlik, som nu kunde avtackas för sin stora insats för konsten. På seminariet den 4 juli vecklades von Swetliks liv och konst för första gången ut av uttolkare och forskare.

Teologie professor Jouko Martikainen analyserade ljuset i hans huvudtema från ett filosofiskt perspektiv. Docenten i kulturhistoria Agneta Ahlqvist redogjorde för konstnärens kulturbakgrund och påvisade likheter med Picassos ungdomsmåleri och utveckling i perioder. Festföredraget om konstnärens lärofader, den ryske nationalmålaren Ilja Repin, hölls av Tatjana Borodina, chef för Repinmuseet Penaty i Ryssland. Radio, TV och press visade än en gång ett stort intresse för von Swetlik. Trots begränsande öppettider kom utställningen att räkna över 44

1000 besök under en månads tid. Reaktionerna var entusiastiska, i synnerhet på hans senare period, som om konsten och tiden denna gång gått i fas. Men det kom också en negativ respons. Kritikerns från 1976, 1989 och 2006 röst ekade nu genom en yngre kritiker, som det visade sig, senare på hösten skulle väljas till den förres efterträdare. Hon undrade vid sitt besök på utställningen varför det ”sedan inget blev av von Swetlik”. Jag frågade henne om det inte fanns ett enda verk hon gillade och hon stegade fram till ett realistiskt porträtt Riggert Munsterhjelm: från 1930-talet och sade: ”Det där är bra för Skribenten var kuradet är som ett fotografi!”. Vad kan man säga tor för utställningarna till något sådant? Den stora Don Quijoten på i Tenala och på Åland väggen bredvid betraktade oss lugnt med sin skärskådande blick. Inget kunde denna gång under Georges von störa stämningen. Något av en liten folkrörelse Swetliks 100-årsjubihade uppstått och på hösten hölls det första leum 2012. Är både mötet om att skapa någonting permanent eller konstnär och forskare, kontinuerligt återkommande kring von Swetfil.dr. Har varit G. v. liks konst i Tenala.

Jubileumsåret hade börjat med en utställning Swetliks elev och aktivt i Johanneskyrkans krypta i Helsingfors med arbetat med dennes ett urval främst religiösa motiv sammanställt konst sedan slutet av av konstnärens dotter. Året avslutades med en 1970-talet. utställning i Ålands konstmuseum. Tonvikten låg här på konstnärens 40-talsverk från Åland, mest porträtt som i de flesta fall aldrig tidigare visats. Bilder och minnen, en gång separata från varandra, förenades nu till en ny bas för att leva vidare och entusiasmen var än en gång påtaglig. Men i och med detta har vi trätt in i nutiden och att visionera om framtiden lämnar jag denna gång helst över till någon annan. Däremot funderar jag över vad den verklighet jag refererat berättar. Kanske något om hur förunderligt konsten lyckas sätta känslor i svallning och människor i rörelse? Eller hur den, trots allehanda hinder, obändigt går sin egen slingriga väg!?

45

Den mest omtalade västnyländska artisten under 2012 var nog den 34-åriga Mikko Sipola från Ekenäs som vann tv-kanalen Nelonens tävling Voice of Finland. Han upplevdes av många som en vanlig men charmig kille med en röst som har internationella kvaliteter. Mikko Sipola firades stort efter segern under en folkfest som fyllde torget i Ekenäs i slutet av april. Strax efter segern gav han ut en skiva, Making a sound, med 14 låtar.

Det andra stora västnyländska namnet på musikhimlen under år 2012 var Pernilla Karlsson från Sjundeå. Hon vann Tävlingen för ny musik (den finländska uttagningen för Eurovisionen). Den gav henne en plats i Eurovisionsschlagerfinalen i Azerbaijan. Hon sjöng När jag blundar, en låt som var tillägnad hennes mor, men kom inte vidare från semifinalen den 22 maj. Låten var skriven av brodern Jonas Karlsson. Ett femtiotal Sjundeåbor samlades i bollhallen i Sjundeå för att följa med Eurovisionen. De västnyländska Eurovisionsartisterna har hållit sig väl framme de senaste åren eftersom Pernilla Karlsson representerade Finland endast ett år efter att Kyrkslättsbon Axel Ehnström (med artistnamnet Paradise Oscar) vann den finska Eurovisionsuttagningen.

En intressant mix av regionala förmågor samarbetade kring föreställningen I hennes skinn som vokalgruppen Nonette framförde. Den är en minimusical som är skriven av Ekenäsförfattaren Monica Fagerholm och regisserad av Sixten Lundberg, också känd som skådespelare för Svenska Teaterns enmanspjäs Grottmannen. Musikalens koncept är att sångnummer varvas med show och sketchartade inslag och den handlar om kvinnan mitt i livet. De nio Nonette-kvinnorna, som själva står just mitt i livet, hade premiär med I hennes skinn i november och ska sedan turnera med pjäsen runt om i Nyland under våren 2013.

Då musikstilar möts uppstår många gånger något mycket bra. Detta hände då Nylands brigad firade trippelt genom att bland annat bjuda på en bejublad Queen-konsert den 18 april. Brigaden firade att garnisonen i Raseborg fyllde 100 år, den svenskspråkiga utbildningen firade 60 år och dessutom hade brigaden i sin nuvarande form existerat i 55 år. Flottans och flygvapnets musikkårer med dirigent Tomi Väisänen bjöd på valda Queen-låtar med hårdrockbandet Teräsbetonis solist Jarkko Ahola i spetsen. Raseborg bjöd invånarna på konserten genom att dela ut 150 biljetter. I samband med jubileet ordnades bland annat också en parad och materielutställning på marknadsplanen och så kom en historik om Dragsvik ut, allt som helhet ett uppskattat jubileum som nådde ut till invånarna.

Hangö teaterträff stötte det här året på annorlunda utmaningar, eftersom endast stenhögar fanns kvar av Mekano som har varit ett av de ställen teaterträffen 46

tidigare använt. Bergsmassor på Drottningberg hade sprängts bort i samband med Hjallis Harkimos stora hotellplaner, men tills vidare har inte projektet framskridit längre än att berget är i små bitar (läs mer på sidan 49). Berget var planerat som fond för en teaterföreställning också detta år, men skådespelarna fick tänka om och temat för den tjugoförsta teaterträffen var Konst mot katastrof.

Ekenäs sommarkonserter inleddes den andra augusti och arrangerades för trettonde gången. Då bjöds publiken på den unga pianovirtuosen Johannes Piirtos uruppförande av den egna kompositionen Prolog för piano och orkester.

Det var den konstnärliga ledaren Jukka-Pekka Saraste som beställt verket som en gåva till raseborgarna, för att han erhöll stadens kulturpris året innan och gav detta som gengåva. Förutom Saraste ansvarar Finländska kammarorkestern för festivalens högklassiga klassiska konserter.

På Tryckeriteatern var det i början av maj urpremiär för en helkväll med två operor och artister från både Sverige och Finland. Bakom detta stod Raseborgs operaförening och sångaren Eva Comet som höll sin första folkliga opera på Bio Pallas i Karis år 2008. Den ena operan baserade sig på August Strindbergs text Den starkare och den andra var Claude Debussys Lé Enfant Prodigue.

Västra Nylands folkhögskolas årliga teaterproduktion bjöd i år igen på en stark och tankeväckande upplevelse. Mor Courage är ett drama av Berthold Brecht, med en handling som utspelar sig under andra världskrigets fattiga dagar och som har girigheten i centrum. I år hade teaterlinjen valt att ge huvudrollen till en professionell skådespelare, Tove Qvickström. Pjäsen hade premiär i mars.

För fyrtio år sedan ordnades det finlandssvenska Spelmansförbundets första spelmansstämma i Tenala. År 2012 och fyrtio år senare ordnades den igen på

Minimusikalen hade premiär i Ekenäs på Kulturhuset Karelia 20.11.2012.

Här Vokalensemblen Nonette med Sixten Lundberg och Monika Fagerholm. Foto: Mats Malm

47

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Scenkonst

Karisrevyn På riktit! hade premiär i oktober med Tapio Laasonen som regissör och Teddy Granroth som kapellmästare. Den bjöd på hemvävda drömmar om Pumpvikin, roliga och mindre roliga sketcher och fin musik, ansåg tidningen Västra Nylands recensent Marit Lundström. Foto: Christopher Marins.

samma plats och hölls i mitten av juni. En deltagare, Reidar Eklund från Korpo, har varit med på alla stämmor som ordnats, och han uppmärksammades för detta. Den mycket regniga sommaren gjorde sig påmind också under stämman och bland annat flyttades lördagskvällens framträdanden från Museigården inomhus till Bygdegården där också söndagens huvudfest hölls.

Ett musikaliskt experiment gjorde fem körer och sånggrupper då de samarbetade i en gemensam konsertsatsning som hette Hanko Choirs sing Beatles–Abba.

Det var Hangö damkör, Hangö manskör, South Point Gospel, Visans vänner och Voisters som samarbetade.

Övriga plock ur regionens framträdanden: Dansskolan Hurja Piruetti: kavalkaden Dancing Stars, vol 5 på Tryckeriteatern, regissör Katja Köngäs. Big bandet Sea Side Stompers från Hangö: 30-årsjubileum i Hangö stadshus, dirigent Simo-Pekka Silvonen. Stjärnskottet: sångtävling för unga där The Unknown valdes till årets stjärnskott. Ekenäs manskör & Sanna Nielsen i Ekenäs kyrka. Popkalaset i Ekenäs: ny arrangör Finlands svenska ungdomsförbund, till år 2013 utlovas inget popkalas. 24:e Musik vid havet, i Ingå tema Lust och Längtan, konstnärlig ledare Nonna Knuuttila. Lux Musicae: tema att söka, gå vilse, finna i Sjundeå. Järsö UF: revyn Gregors arv på Bergåsa.

Kårkullas arbetscentral: Ronja Rövardotter i regi av Malou Ilmoni. Evitskogrevyn Iso jytky revyyy…n på Övidsborg.

48

Filmen ser ut att engagera allt fler västnylänningar vilket syns i att filmfestivaler har blivit ett återkommande element i de västnyländska kommunerna. De lyckas engagera biografintresserade trots allt bättre möjligheter att se filmer i hemmasoffan.

Ekenäs sjunde filmfestival hölls 20–22 januari och var välbesökt. Den bjöd på nordiska spelfilmer och också exempelvis den finlandssvenska Där vi en gång gått i tv-version, baserad på Kjell Westös roman. Också filmer med temat Vinnare eller förlorare visades på Bio Forum, Kulturhuset Karelia och på Ekenäs Naturum. Matts Dumells dokumentär Kustfolket där han målar upp framtidsutsikter för det svenska språket i Finland, visades och diskuterades efteråt. Dokumentären innehåller bland annat en del om stängningen av Ekenäs BB (som lades ned år 2010). Västnyländska inslag var också Gustav Munsterhjelms miljödokument och en film om Ekenäs seminarium. Filmen Pirates of Pölckå, gjord av Selma Turunen och Camilla Karlsson, visades för första gången. Den är en minimalistisk parodi på Pirates of the Caribbean.

En festival för inhemsk film ordnades i mars på Bio Pallas i Karis. Ett tema var science fiction och på programmet fanns bland annat en film som lokala amatörkrafter har producerat, filmen Vyöhyke med vyer från Billnäs och Svartå.

Också Karisbon, filmproducenten och regissören Marco Röhrs undervattensfilm Deep Breath visades.

På bion i Karis höll också de västnyländska spökjägarna en egen show. De hade premiärvisning av sina fem kortfilmer den 6 april. Den västnyländska spökjägargruppen Chasing The Dead jagar spöken på seriös basis och med avancerad teknisk utrustning. Samtidigt filmar de allt de är med om och producerar sedan kortfilmer av materialet. De har bland annat besökt Svartå slott, Raseborgs slottsruiner och Åbo Svenska Teater. Biosalongen var fullsatt.

Bio Forum i Ekenäs fyllde 100 år den 8 december. Raseborg delade ut 100 gratisbiljetter, ett sätt för staden att uppmärksamma jubileet. Exakt hundra år tidigare visades heltimmesskådespelet Monte Carlos hemlighet på den då nya Ekenäs Nya Biograf-Teater, stod det att läsa i annonsen i Västra Nyland från 1912.

Också i Hangö hölls en filmfestival på Kino Olympia, Regatta och Grönan i oktober. Antalet filmer fördubblades från tidigare års filmfestivaler och betoningen låg på en nordisk profil. Man hade också tagit in en film som inte tidigare haft någon importör till Finland. Hangö blev därmed först med att visa Kon-Tiki som handlar om Thor Heyerdahls färd till Polynesien år 1947.

49

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Film

Turismen ger idag intäkter på i runda tal 200 miljoner till regionen, enligt regionens nya turistkoordinator. Han heter Jukka Punamäki och har kontor i Novagos utrymmen i centrum av Lojo. Sedan början av oktober jobbar han för turismen i regionen och är anställd av utvecklingsbolaget Novago. Han får stöd för sitt påstående bland annat av en rapport sammanställd av regioncentraprogrammet Ako där det sägs att turismen hämtar över 190 miljoner euro till Västnyland. I samma rapport framkommer också att turismen har en något högre inverkan på sysselsättningen i Västnyland än i Finland i överlag.

Exempelvis Hangö kan räkna för sin del med en turismomsättning på över 30 miljoner om året. I Hangö har turismen fått ett rejält uppsving och många hittar till orten också andra tider än under sommaren. Det ligger en längre tids välfungerande arbete bakom framgången. Turismsektorn har lyckats föra budskapet vidare om hur viktig turismen är och i dagens läge styr dess behov många sektorer i staden, inte minst den tekniska sektorn och planläggningen.

Ett exempel är Östra hamnen och dess planer. Bland annat har en del av den första vågbrytaren i Östra hamnen blivit färdig och det ska rymmas 1 000 båtar i den utvidgade hamnen så småningom. Östra hamnen är sommartid Hangös bultande hjärta.

Satsningar har också gjorts på att få fler hotellrum till staden. Det nyrenoverade hotell Regatta i Hangö tog emot sina första gäster i maj. Det har 49 hotellrum och drivs av Heikki och Taina Hurskainen. Huset är ritat av Lars Sonck i slutet av 1880-talet.

Men det stora hotellprojektet i Hangö där affärsmannen Hjallis Harkimo hållit i trådarna tog redan under fjolåret en ny vändning då Harkimo drog sig ur efter att ha byggt privatbostäder på Grandtomten. Företaget Quattrogroup, som står bakom, tänkte sedan om och de ursprungliga planerna på ett hotell med cirka 100 rum förGatubilden i Hangö har präglats av byggkaos. Till vänvandlades till lägenhetshotell ster syns de bostäder som Hjallis Harkimo färdigställde i form av sju mindre hus i en på Grandtomten. Foto: Annette Ström 50

ring. En simbassäng, bubbelpool och utrymmen för företagare i skönhetsoch wellnessbranchen är inplanerade i ett av husen. Lägenhetshotellet fick bygglov i augusti och marknadsfördes under hösten. Men när byggstarten sker är inte klart på grund av bland annat besvär. Till Quattrogroups projekt hör också Drottningberg men inte heller där har sprängda bergsmassor omvandlats till de planerade bostäderna.

Stadens arbeten med infrastrukturen är försenade och det har rått oklarheter kring bygglovet. Hotellprojektet och Drottningberg är kopplade till varandra genom ett avtal med staden som säger att hotellprojektet först ska påbörjas innan bygget av bostäderna på Drottningberg får inledas.

Om den så kallade nya brukspatro- Olli Muurainen. Foto: Billnäs bruk nen i Billnäs, Olli Muurainen, genomför sina planer för Billnäs bruk så betyder det också ett rejält uppsving för turismen i regionen. Han har beräknat att renoveringen av bruket ska vara färdig 12 år från det att han köpte det år 2009.

Olli Muurainen är en man som syntes i spalterna i många olika sammanhang under året. Han ska bygga upp kärnan av bruket till ett högklassigt konferenscenter, men han har förutom på byråkratiska hinder också stött på en del motstånd främst från invånare som tycker att bruket förändras för mycket. Hans företag Management Events har ansökt om 34 000 kvadratmeter byggrätt till bruket men det har varit trögt att få igenom detaljplanen för bruket. Tillsvidare har Muurainen investerat 4 miljoner euro men han ska lägga ner ytterligare tiotals miljoner. Men ett fyravåningshotell och 200 hotellrum har inte fallit alla i smaken. Han förväntas dock skapa 150–200 arbetstillfällen.

Mest synlig under året var ändå Muurainen på grund av att han har köpt de hundratalet bruksbostäder som finns i Billnäs och Fiskars av Raseborgs stad för 4,1 miljoner euro. Hyresgästerna i bostäderna protesterade mot försäljningen eftersom de var rädda för att förlora sina hem och för att bruken skulle förlora sin karaktär om bostäderna inte mer skulle vara hyresbostäder. De såg att den andra köparkandidaten Hakany, som bestod av tre lokala företagare (Henrik Nyberg, Hans Knopman och Kaj Björklöf ), var ett bättre alternativ. Deras förslag var att 51

Årskrönika 2012

Årskrönika 2012

Turism

52

Årskrönika 2012

tut, spahotellet Päiväkumpu och Sjundeå Wellness center startade tillsammans med utvecklingsbolaget Novago upp Lumo som ska marknadsföra regionen via ett kontor i huvudstadsregionen. Tanken var att också kommunerna och småföretagarna skulle komma med, men de små företagen hade dock en avvaktande inställning vilket ledde till att också kommunerna var försiktiga med sitt deltagande. Bland annat i Hangö utreddes intresset och det var litet. Tillsvidare ligger det hela på is.

Västnyländskt turismsamarbete syntes också under den årliga resemässan i Helsingfors. Kommunerna och företagarna mellan Raseborg och Kyrkslätt hade en gemensam monter för andra året i rad. Hangö valde dock att föra sin egen kampanj. Hangö och Raseborg har tidigare samarbetat för att marknadsföra städerna genom kampanjen ”Love, peace and harmony” och nu gjorde städerna en ny satsning, ett jippo mitt i Helsingfors där en stor reklam projicerades på en vägg samtidigt som städerna delade ut reklam.

Maten har lyfts upp i regionen allt tydligare. Den har marknadsförts inte minst genom Slow Food-rörelsen som fått ett allt starkare fotfäste på flera håll.

Men det finns också andra gastronomiska marknadsföringsprojekt. Den nya Raseburgaren är utvecklad av föreningen Gastro Nostra och är ett samarbete mellan föreningen, staden och intresseorganisationen Pro Kala. Raseburgaren är en fiskburgare med en fluffig stekt gösfärsbiff som säljs på restauranger runt om i Raseborg. Bland annat bjöds alla 3 000 skolbarn i Raseborg på den nya Raseburgaren den 16 maj. Gastro Nostra ville på det här sättet slå ett slag för att göra Raseborg mer känt för sitt fiskbord. Strax efter att skolorna hade fått smaka på Raseburgaren firades också Fiskens dag i Ekenäs där allmänheten fick smaka på burgaren, bland annat på Ekenäs torg. Alla 300 burgare gick åt och tävlingen i strömmingsrensning blev en klottig historia. Vinnarna Mårten Johansson och Anna-Maria Niskanen fick tiden 33,4 sekunder per filé. Stadsdirektör Johansson tog också hem priset för bästa strömmingsmarinad tillsammans med Ia Voulliemme.

– Raseborg ska bli en fiskstad, sade Gastro Nostras ordförande Nils-Gustav Höglund som också är projektchef för Finlands kocklandslag, vars hemort är Raseborg.

En matsatsning i Tenala är den gamla traditionen att laga ost. I samarbete med ostmästaren Lauri Helle har företagaren Per-Olof Friman början med ostförädling i sin jordkällare. Tenalaosten är en masdaamost men den har lagrats och smaksatts på ett speciellt men hemligt sätt.

Artikeln på följande sida är en betraktelse över regionens turism och Lena Seléns artikel om Igor-museet är ett bra exempel på ett turistmål i regionen som fått leva och växa till sig – och som dessutom firar sitt 15-årsjubileum.

53

Årskrönika 2012

Olli Muurainen skulle få köpa de bostäder som finns i kärnan av Billnäs bruk, medan de lämpligaste bostäderna i Fiskars skulle ha förblivit hyresbostäder och resten skulle säljas till de hyresgäster som ville köpa dem. Trettio invånare och företagare hade gjort upp förköpsavtal på Fiskarsbostäderna. Staden hade emellertid hårda villkor för bostäderna, som Muurainen nu ska följa. Bland annat ska minst 50 procent av de 105 bostäderna vara hyresbostäder ännu efter tio år.

Men vad som sist och slutligen står i det föravtal som skrevs under förtäljer ändå inte historien. Det var en lång och seg kamp innan avtalet var undertecknat den 15 oktober som handlade bland annat om oklara ansvarsfrågor.

Muurainen upplever att det har varit mycket kämpigt att etablera sig i Raseborg. Han ville också köpa två markområden som han anser vara viktiga för hotellhelheten. Det är frågan om drygt 1,6 hektar i de centrala delarna av Billnäs och marken har ägts av Ferraria med kopplingar till Fiskarsbolagen. Det fanns ett föravtal som gällde områdena, men det förföll eftersom det var skrivet så att om till exempel inte bygglov eller undantagslov beviljats före den 1.6.2012 så gällde inte avtalen mer. Köpesumman skulle ha varit sammanlagt 440 000 euro.

Parterna var inte heller eniga om huruvida avtalen hade förfallit i oktober eller inte, men Ferrarias vd Patrik von Essen ansåg att de hade gjort det. Parterna förhandlade ändå vidare, meddelade båda sidor.

Det har ordnats mässor för allmänheten under sommaren på brukspatronens område, men i slutet av december kom budet att det är slut på dem. Muurainen ville med detta lägga press på den långsamma planläggningen och vill ha planerna klara innan han igen öppnar upp området för allmänheten.

– En av orsakerna till att jag avstår från mässverksamheten är att mycket energi har gått åt till alla oklarheter kring planläggningen av bruksområdet, kommenterade Muurainen den 20 december.

Muurainen lät i början av året göra en undersökning om hur nöjda invånarna är eftersom hans projekt har kritiserats och den visade att 81 procent av de tillfrågade 250 personerna ansåg att utvecklingsprojektet i Billnäs som helhet var en positiv sak. Lite kuriosa om Muurainen är att han under året köpte Tammistos arboretum i Karislojo. Det är fyra hektar stort och där växer 250 olika trädslag. Muurainen, som också äger en designskog i Raseborg sade sig vilja bevara ett kulturarv i och med köpet. Övrig kuriosa är att Olli Muurainen hade en stor roll i presidentkandidat Pekka Haavistos kampanj då han stödde kampanjen med avsevärda summor.

Trots att turismsamarbetet kan löpa trögt i den här landsändan sågs under året några större samarbetsprojekt. En gemensam satsning gjordes i och med försöken att dra igång det nya bolaget Lumo, Länsi- Uudenmaan matkailu.

Billnäs bruk (med Olli Muurainen som central gestalt), Kisakallio idrottsinsti-

Foto: Roosa Salminen Översatt från engelska av Sophie Kawecki.

Christine Linder

Turismen i Västnyland Västnyland betecknar regionen väster om Helsingfors ända till Hangö, men någon exakt avgränsning går inte att hitta. Oaktat detta är Västnyland ett finländskt område av guld och gröna skogar – inte bara för invånarna utan också ur turisternas synvinkel.

Detta synsätt får stöd av flera olika faktorer, så som de goda levnadsförhållandena tack vare det relativt milda klimatet, produktionsfördelarna som en relativt koncentrerad befolkning ger, det effektiva jord- och skogsbruket, en välutvecklad infrastruktur och närheten till storstaden Helsingfors. Trots den välutvecklade infrastrukturen imponerar regionen ändå med ren och genuin natur som inbjuder till ett brett urval av livstils- och turismalternativ. När man tänker på Västnylands turismpotential är det inte enbart naturen i form av en av världens vackraste och mest orörda skärgårdar och de orörda skog- och sjöområdena som gör det till ett utomordentligt resmål utan också dess talrika historiska sevärdheter från olika tidsperioder av Finlands förflutna. Olika kulturer smälter 54

här samman; en stark, levande finlandssvensk minoritet men också det ryska inflytandet på Christine Linder: Finlands utveckling är välrepresenterat i VästVD för Svartå Gård nylands kulturbild. Västnylands befolkning Oy Ab sedan 2010. förtjänar att vara det stolta folk som de är med Har examina från en så rik individualitet och det är önskvärt att London, Brighton och de fortsättningsvis lyckas leva med två olika språk och kulturer i harmoni för att kunna Bad Honnef samt har spela på de positiva och kreativa aspekterna av jobbat i olika femstjärett multikulturellt samhälle. niga hotell i München Detta och mer därtill gör det uppenbart varoch vid Hotell Kämp i för turismen i Västnyland och Finland i övrigt Helsingfors. Har även är värdefull. Vid sidan om mångsidiga industrier borde man se turismen som en nödvänjobbat för ett mjukvarudig stöttepelare för den ekonomiska stabiliteföretag i München som ten i Västnyland. I än högre grad så med tanke specialiserat sig på hopå att några av de stora arbetsgivarna som t.ex. tellreserveringssystem och FN Steel i Hangö och Fiskars måste avskeda kundanalysprogram. många arbetstagare under åren pga. dålig ekonomi. För en så mångsidig region som Västnyland kunde turismen vara en stor möjlighet.

Trots de olika fördelar som jag tagit upp om Västnyland har regionen en lång väg kvar innan dess potential utvecklas till fullo och vi kan få en stabil och hållbar turism som ekonomisk stöttepelare.

En utmaning som måste tacklas på vägen mot att omvandla regionen till ett fascinerande turistmål är själva definitionen av Västnyland, inte bara som landskap utan som en enhetligt fungerande helhet. En turist bryr sig inte om kommungränserna utan behöver få ta del av ett brett urval av erbjudanden som endast kan utvecklas under en förenad identitet. Kommunerna i Västnyland är för små för att kunna tillgodose resenärer med ett mångsidigt utbud av turistaktiviteter. För att attrahera inhemska och internationella turister behövs effektivare metoder för att skapa, marknadsföra och sälja produkter. Västnylands turistattraktioner borde svämma över av människor på dagsutflykt från Helsingfors under soliga vår- och höstlördagar, men alltför mycket marknadsföring fokuserar fortfarande på sommaren och semestertiderna eftersom det är den enda tid då man kan försäkra sig om ett stabilt kundflöde. Marknadsföringsbudgeterna som de enskilda företagen och kommunerna har är små och det är dyrt att marknadsföra evenemang. Hur långt skulle Västnyland nå med en sammanslagen marknadsföringsinsats från väster om Helsingfors till Hangö?

55

Filip och Christine med hunden Disza framför huvudentren. Foto: Roosa Salminen

Den höga prisnivån i Finland jämfört med andra europeiska länder är en tung börda för både den inhemska och den utländska turismen i hela Finland och således även i Västnyland. Denna utmaning måste tacklas av alla branscher i Finland på samma villkor och kan överbryggas om man erbjuder unika upplevelser, kreativa tekniska lösningar och utomordentlig service.

Vad servicen beträffar så måste man hantera en balans mellan effektivitet och skräddarsydda tjänster. Trots att Finland är landet med de teknologiska lösningarna bör de som tillhandahåller service inte glömma att servicesektorn lever och dör med de ogripbara upplevelserna. Varuautomater eller automatiska telefonsvarare finns överallt i världen och kommer inte att ge upphov till ett personligt förhållande eller en exceptionell upplevelse som gör att turisten återvänder. Naturligtvis kan och måste övertygande serviceprocesser stödjas av funktionerande teknologi eftersom personalkostnaderna är så höga i Finland.

Teknologi kan avhjälpa problemet med att begränsa de ansenliga arbetskraftskostnaderna och kan förbättra servicens exakthet. En erfaren turist vill inte få felaktig information eller oprecisa instruktioner när han reser i Västnyland. Att sevärdheterna dessutom är utspridda och isolerade från varandra i Västnyland gör det utmanande för alla inblandade att finna optimala helhetslösningar. Här kan avancerad teknologi säkert stöda den perfekta upplevelsen.

56

Utöver detta borde också ett hälsosamt entreprenörskap fostras i Västnyland för att skapa fler intressanta och varierande fritids- och turistprodukter. Detta skulle ha en positiv effekt genom att ge fler arbetstillfällen i regionen och ett bredare utbud för både invånare och turister. Finlands stränga regelverk och höga sociala kostnader gör det ibland ganska svårt att sätta upp eget företag. I detta sammanhang skulle ett starkare stöd från kommunen vara en hjälpande hand för att möjliggöra framgångsrika företagsstarter. Nya entreprenör borde fokusera på regionens lokala och genuina aspekter. På detta sätt skulle nya och kreativa serviceformer skapas som skulle göra Västnyland till ett unikt turistparadis.

Exakt detta djärva steg togs då den framgångsrika affärsmannen Magnus Linder skapade ett av de viktigaste turistparadisen och en av de centralaste servicetillhandahållarna i Västnyland: Svartå Slott. Han var född i Svartå och slottet byggdes av hans förfäder samt har varit i deras ägo i mer än 200 år. Med dessa starka emotionella band till slottet var hans intresse av att köpa tillbaka det stort.

Hans huvudsakliga mål var att skapa en turistattraktion och med detta arbetsplatser samt att återuppliva det omkringliggande samhället. Hans dröm var att skapa ett hållbart och självständigt fungerande företag samt att sätta Svartå tillbaka på kartan i Västnyland genom att tillgängliggöra slottets och omgivningens nationellt viktiga historia. Tjugofem år senare har Svartå slott en ständigt växande turistström på ca 60 000 besökare om året och rankas bland de tio främsta tursitmålen i Västnyland.

Som nuvarande verkställande direktör på Svartå Slott ser jag det som vår huvudsakliga uppgift att erbjuda våra kunder så många olika produkter som möjligt, utan att tappa fokus på kärnverksamheten som utgörs av restaurangen, hotellet, konferensutrymmena, museet, parken och fastigheterna. Trots att det saknas ett brett utbud av andra aktiviteter i närområdet, lägger ledningen ner stor möda på att årligen skapa en stor händelsekalender med konserter, utställningar och festivaler i parken och de omkringliggande byggnaderna för att utvidga utbudet för turister och lokala invånare. För att Svartå Slott ska kunna stå värd för fler sommarevenemang har en teater som smälter in i parkens klassiska atmosfär byggts vid åstranden. Här finns en enorm outnyttjad potential för andra företag i och med att ingen tillgodoser efterfrågan emedan det finns alltför få evenemangsproducenter med fungerande koncept i Västnyland. Detta skulle vara en möjlighet för andra aktörer på marknaden eftersom vi inte ser oss som en evenemangsproducent utan som en värd för andras evenemang.

Svartå Slotts huvudattraktion är givetvis själva slottet med dess långa historia och nationella betydelse. Fastän byggnaden är privatägd vill Magnus Linder ge allmänheten tillträde för att ge besökare en chans att lära sig om Svartås intressanta historia och de händelser i Svartå som är kopplade till Finlands, 57

Svartås och Västnylands historiska utveckling. Naturligtvis presenteras Finlands industriella utveckling och Svartås historia som Finlands första gjuteri under de guidade turer som hålls en gång i timmen i huvudbyggnaden.

Den av Svartå Slotts produkter som är ekonomiskt viktigast är restaurangen Svartå Slottskrog. Enligt en kundenkät 2012 serverar Slottskrogen den bästa maten i Västnyland.

Delikatess från Slottskrogen, där många maträtter Svartå Slottskrog valdes till smaksaätts med gårdens specialitet tryffel. Foto: Roosa nummer ett i Västnyland och Salminen bland över 60 finländska restauranger kom Slottskrogen tvåa. Huvudköksmästaren Niko Tuominen fokuserar sina kreationer på lokalt producerade ingredienser och tack vare hans filosofi får de lokala producenterna i närområdet att stadigt stöd. De 40 hotellrummen i Svartå Slott är alla inhysta i historiska byggnader runt om på hela området.

Byggnaderna är gamla arbetarbostäder delvis ända från 1700-talet och användes tidigare av de anställda på järnbruket. Varje rum har sin egen personliga charm med moderna bekvämligheter och modern utrustning. Hotellet fungerar närmast som ett stöd för restaurangen och konferensaktiviteterna i produktutbudet.

I de tre historiska konferensrummen kan Svartå Slott stå värd för grupper upp till 60 personer som håller konferens eller utbildningar. De välutrustade rummens atmosfär skapas av deras unikhet och historiska karaktär. Därför är användningen bred och banketter och bröllop kan också ordnas där. Naturligtvis tillhandahåller Svartå Slotts hotell också bastuutrymmen för kunderna. Bastun finns i det historiska orangeriet som ursprungligen byggdes i syfte att odla kaffe och ananas för ägarnas eget hushåll.

Alla dessa olika byggnader är inbäddade i en 22 hektar stor historisk park genom vilken det flyter en å. Parken skapades ursprungligen i barockstil år 1787 men förändrades senare till en engelsk park. Här finns många sällsynta träd och växter så som korkträd, och de vindlande stigarna inbjuder till promenader längs statyleden. Några dekorativa konstruktioner så som t.ex. det lilla tornet och lusthuset kan hittas längs en av parkens rundor. Svartå slottspark är den största privatägda historiska parken i Finland och en turistattraktion i sig själv.

58

Precis utanför Svartå slottspark ligger den historiska Bruksgatan med fem olika charmiga gamla hus som hyrs ut som lägenheter och affärlokaler. Svartå Gård Oy Ab:s ledning anser det viktigt att bevara den gamla bruksmiljön samtidigt som området blir upplivat av familjeliv. För att hålla liv i gångna tider erbjuds guidade turer i omgivningen och längs Bruksgatan. Dess lokomotivhall och kraftverkskonstruktion visar upp Finlands industrialisering. Magnus Linders dröm har redan till stora delar blivit sann genom att området kring parken snabbt utvecklats till det mest åtråvärda bostadsområdet för familjebostäder i området. Hela byn kring Svartå och Svartå bruk har blommat upp under de senaste årtiondena och de stolta Svartåborna har en stark lokalpatriotisk känsla och bysammanhållning.

Svartå Slotts breda produktutbud gör det till ett stabilt och funktionellt företag, men alla är införstådda med att också stabila företag som Svartå Slott behöver stöd från andra serviceproducenter, kommuner och invånare i Västnyland. Bra samarbete mellan andra företag på turismmarknaden i regionen är ett måste och ett sätt att attrahera fler besökare till hela regionen. En gäst eller turist konsumerar sällan enbart ett företags service på resan om alla aktörer på marknaden och alla invånare tillsammas tillhandahåller en välkomnande infrastruktur. Detta gör att besökarna stannar längre i vår region istället för att åka

Restaurang Linnankrouvi. Foto: Svartå Slott

59

vidare. Därför borde alla aktörer på turismmarknaden dra åt samma håll och marknadsföra varandras tjänster. På det sättet kommer vi att kunna hålla kvar kunderna i vår region. Om alla drar åt samma håll kan mer kraft läggas på att nå längre i konkurrensen med andra regioner och länder.

Som ett exempel, om vi i Svartå inser att vi inte kan erbjuda en kund den efterfrågade produkten eller tjänsten, börjar vi undersöka andra företags möjligheter och rekommenderar platser i Västnyland som kan tillfredsställa kundens behov. Naturligtvis innebär detta lite mer ansträngning från vår sida och inga omedelbara intäkter, men jag är övertygad om att vi på det här sättet kunde nå en lönsammare turistnivå över lag än vad vi gör för tillfället.

Kommunernas hjälp är förstås livsviktig för en hållbar utveckling även inom turismen. Till exempel är kollektivtrafiken en utmaning för många landsortssevärdheter. Skulle det inte vara en ganska tilltalande tur för Helsingforsarna om de kunde ta en ”kulturbuss” för att se Finlands äldsta bruk så som Svartå och Fiskars en lördag i juli? Lunch och lite shopping är säkert också välkommet!

Om Finland är det sista välgömda turistmålet i Europa så är Västnyland Finlands motsvarighet! Låt oss utnyttja denna fördel och skapa hälsosam turism för hela regionen!

Foton: Svartå slott

60

Lena Selén

Här har gräsrötterna ordet Berättelserna fyller Igor-museet i Degerby När Tatjana Stulova började skolan som sjuåring i Leningrad hösten 1961 skulle hon precis som alla sina klasskamrater berätta var hon var född.

– På Porkkala-Udd, sa hon.

– Du ljuger flicka, sa lärarinnan strängt. En sådan plats finns inte i Leningrad.

Båda hade rätt. Tajtana var född 1954 i den sovjetiska marinbasen som kal�lades Porkkala-Udd, men som inte längre existerade på 1960-talet.

När Irisa Borzova gick i skolan på 1960-talet i Riga vågade hon aldrig ens andas om att hon faktiskt tillbringat sina första år i Finland, i marinbasen PorkkalaUdd. Att ha bott utanför Sovjetunionens gränser innebar automatiskt att man Lena Selén: var skyldig till landsförräderi, säger hon.

Skriver i egenskap av utställFörst på 2000-talet kom Tatjana och ningsansvarig på Degerby byaIrisa på återbesök till Porkala och kunråds Igor-museum. de förvissa sig om att deras barndomsJobbat ca 45 år som journaland finns i verkligheten, inte bara på list, korrespondentexamen från bleknade fotografier, i hemlighet sparade.

Svenska handelshögskolan, har verkat som guide i Helsingfors Slut på tassandet och Borgå, numera Porkalaguide. Skrivit ett antal böcker Tatjana och Irisa växte upp med det med historisk anknytning, sebegränsade historiska perspektiv Sovjet bestod sina medborgare. Efterkrigsnast femspråkiga Porkkala-Udd generationen i vårt land växte upp i en tillsammans med maken Berndt atmosfär av förstulet tassande kring Gottberg. En bok om karelarna politiskt obekväma fakta. Det är inte i våra svenskbygder under arså konstigt att aha-upplevelserna avlöbete. ser varandra på Igor-museet i Degerby nu när tassandet och snedperspektiven 61