Västnyländsk årsbok 2009–2010 – Del 1 av 2

Heidi Lunabba, Flickornas slott

Ingalill Ihrcke, Kyrkslätts hembygdsförening 100 år

Anne Ingman, En sommar i Helenes kläder

Linnéa Henriksson, Att sikta mot stjärnorna i brant nedförsbacke

Eva Lotta Söderlund, Ekenäs naturum och Ekenäs skärgårds nationalpark

Mats Westerbom och Julia Nyström, Forststyrelsen gör landvinning i Raseborg

Henrik Ekberg, Pojo 650 år

Niclas Erlin, Västnyland år 2009

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2009–2010

Trettiotredje årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

Redaktör Niclas Erlin

Förord

Den här gången lyfter årsboken fram aktörer av olika slag. Det handlar om människor, processer och projekt som alla på sitt sätt bidrar till att göra vårt samhälle rikare och intressantare.

Konstnären Heidi Lunabba skriver om Flickornas Slott, ett projekt med syfte bland annat att stärka ickorna i deras identitetsutveckling.

Ingalill Ihrcke presenterar Kyrkslätts hembygdsförening, som är en viktig aktör inom kulturen i Kyrkslätt.

Guiden Anne Ingman trädde på sommaren in i konstnärinnan Helene Schjerfbecks skepnad och berättar mer om sina upplevelser från vandringarna i Ekenäs.

SFP-politikern Linnéa Henriksson delger sina tankar om att vara beslutsfattare i en nybildad stad, Raseborg.

Ekenäs naturum och Ekenäs skärgårds nationalpark är populära besöksmål. Mer om verksamheten i dem får vi veta genom Eva Lotta Söderlunds artikel.

Biologerna Mats Westerbom och Julia Nyström berättar om arbetet under ytan i vår skärgård.

Skriftställaren Henrik Ekberg sammanfattar Pojos senaste 650 år i sin artikel.

Vi upplever en turbulent tid i Västnyland. Årsboken avslutas med en krönika över det spännande och livliga året i vår landsända.

Ny princip för årtalen

Omslag och ombrytning

Annette Ström

ISSN 0356-9063

Ekenäs Tryckeri Aktiebolag 2010

Årsbok nummer 33 är inget dubbelnummer, vilket åren 2009–2010 på pärmen kan föranleda en att tro. Att skriften den här gången aggar med två årtal beror på att vi övergår till ny kutym när det gäller årsbeteckningen. Årtalet dåboken utkommer ska härefter gå igen i bokens namn. Följande årsbok kommer således kort och gott att ha årtalet 2011 på pärmen.

Tanken är att skriften ska kännas pinfärsk och aktuell då den landar i handeln och hos läsaren, vilket kanske inte alltid varit fallet då den av tradition knutits till året som varit.

Ekenäs, den 16 januari 2010

Niclas Erlin

Heidi Lunabba

Flickornas Slott

Flickornas Slott byggdes sommaren 2009 på Ramsholmen i Ekenäs av en grupp ickor i 16-årsåldern. Slottet som var öppet 27.6–6.9 var ett helhetskonstverk, en tillfällig byggnad till stora delar gjord av återvinningsmaterial. Slottet var ett café, en utställning, en mötesplats och en plats för händelser, workshoppar och evenemang. Projektet förverkligades av Heidi Lunabba som konstnärlig ledare i samarbete med socialpsykolog och tjejgruppsledare Jenny Öhrman. Projektet var endel i Kulttuurirahastos ungdomssatsning, Myrsky, och förverkligades i samarbete med Raseborgs stad samt ett stort antal sponsorer och andra samarbetspartners.

Projektet hade era olika målgrupper men fokus låg hela tiden på ickor och på att stärka dem i deras identitetsutveckling. Samt att skapa en större genusmedvetenhet bland besökare i alla åldrar och av båda könen. Slottet var ett verktyg för att lyfta fram teman som är aktuella i ett könsperspektiv, till exempel makt, hem, identitet, integritet, kultur, könsstereotypier, sagor och fantasi. Genom olika workshoppar och regelbundna träar ck ickorna i den kärngrupp som var med i projektet sedan hösten 2008 de färdigheter som de behövde under resten av projektet. Flickorna blev mer självsäkra både som individer och som grupp. Flickorna i kärngruppen byggde slottet och skötte verksamheten i det som sitt sommarjobb. Förutom café och utställning ordnades olika verksamheter för andra barn och ungdomar, ickorna ck växa i sitt ansvar och hade ett jobb under sommaren. Raseborgs stad betalade sommarjobbslön åt ickorna.

Dokumentation

Slottsprojektet avslutades med en galleriutställning med objekt från slottet samt dokumentation. Utställningen visades på Galleri Elverket 13.11.2009–24.1.2010 som en del av utställningen ”3”. Utställningen kommer också att visas på Galleri Kajava i Helsingfors sommaren 2010. Flickornas slott kan ses som ett forskningsarbete i hur man kan använda bildkonsten som metod i genusmedvetet ickarbete. Dokumentationen kan användas som inspirationsmaterial av människor som jobbar med ickarbete eller med kultur och den kan ge ungdomarideér från projektet.

Flickorna dokumenterade själva projektet med både video och stillbilder. Filmare Katja Turpeinen sammanställde en lm och fotostuderande Lisen

Julin Qvarnström fotograferade under sommaren och gjorde projektets hemsida som nns på adressen www.ickornasslott.info.

Flickorna som medverkade i projektet heter Soa Rosenlöf, Ida Lindholm, Miriam Flemmich, Malin Grönroos, Julia Reinikainen, Jasmine Jensén, Alexandra Grönqvist och Johanna Viitanen. Sakkunniga kvinnor inom olika områden höll workshops för ickorna under vintern. Dessutom har praktikanterna Lisen Julin-Qvarnström, Paula Molander, Cari Aye och Maxine Weckman arbetat för projektet.

Målgrupper och målsättningar

Projektet hade en querfeministisk utgångspunkt, ickorna ck huvudrollen samtidigt som hela begreppet icka och könsstereotypier överlag ifrågasattes.

Projektet förverkligades utgående från ickorna och deras intressen och behov.

Kvinnliga förebilder betonades och ickorna ck också själva känna att de är förebilder för andra, både ickor och pojkar.

Fokuseringen på ickor, som syns redan i projektets namn, syftade inte till att utesluta andra kön och åldersgrupper. Tvärtom ville vi ge ickorna huvudrollen inte bara för sig själva utan för alla andra grupper. Ur ett jämlikhetsperspektiv kan man säga att i den mån ett projekt där ickorna har huvudrollen intresserar andra målgrupper har man lyckats, eftersom poängen just är att ickorna har mycket att ge. Om ett ickprojekt igen inte intresserar andra, just för att det är ett ickprojekt, så kan man igen tänka att bristen på intresse visar att projekt för ickor verkligen behövs.

När det gäller Flickornas Slott kan man säga att båda sakerna inträade. Projektet väckte stort intresse på grund av könsperspektivet och fokuseringen på ickor, men man kan också misstänka att namnet Flickornas Slott till viss del gjorde att många upplevde att projektet inte berörde just dem.

Tjejgruppen

Flickorna som utgjorde kärnan i projektet kom från Ekenäs med omnejd och var studerande på gymnasiet eller yrkesinstitutet. Vi ville ha en heterogen grupp där ickorna kunde lära sig av varandras starka sidor. Som modell för projektet togs ett koncept som i Finland används av bland annat Tyttöjentalo, Folkhälsan och Flickornas Ella ry. En tjejgrupp har alltid två ledare, man träas regelbundet och ganska ofta under minst ett år.

Planeringen av projektet Flickornas Slott påbörjades redan i januari 2008. Före skolorna slutade för våren besökte vi Ekenäs högstadium för att berätta för ickorna på årskurs nio om projektet. Intresset för projektet kartlades genom att alla ickor fyllde i en blankett. På hösten började verksamheten med ickorna. Det tog några månader för gruppen att stabiliseras, några hoppade av och några nya kom med. Från mitten av oktober bestod gruppen av åtta ickor.

Träarna ordnades på vardagskvällar och som helgworkshoppar med inbjudna experter på olika områden. Långsiktighet och kontinuitet gav möjlighet att

Alexandra Grönqvist designade skylten med information om slottet. Foto: Lisen Julin-Qvarnström

Teamet som byggde slottet: Johanna Viitanen, Malin Grönroos, Alexandra Grönqvist, Ida Lindholm, Jasmine Jensén, praktikanten Paula Molander, tjejgruppsledare Jenny Öhrman, Miriam Flemmich, projektledare Heidi Lunabba och Soa Rosenlöf. På bilden fattas Julia Reinikainen och praktikanten Lisen Julin-Qvarnström. Foto: Lisen Julin-Qvarnström

jobba på djupet och hjälpa ickorna att bygga upp självkänsla och integritet och att skapa ett tryggt forum där alla vågade öppna sig och prata också om svåra saker. Inbjudna experter gav sakkunskap men också viktiga kvinnliga förebilder, då alla personer som togs in i projektet för att jobba tillsammans med ickorna var kvinnor.

Program riktat till andra

Under projektet ordnades olika kurser, händelser och workshoppar som riktade sig till andra barn, ungdomar och vuxna. Före slottet öppnades var vi inbjudna att presentera projektet på Unionen i Helsingfors på dess kvinnodagsworkshop. Flickornas slott var också en del av programmet på en temadag i gymnasiet om kön. Vi ordnade en syworkshop för pojkar där de sydde ord på temat trygghet på kramdjur och kuddar och en byggworkshop på temat makt för ickorna.

Slottsfasaden från cafégården med Flickornas Slott-vapnet föreställande en icka med svärd, en hammare och en muns. Foto: Lisen Julin-Qvarnström

En lågstadieklass besökte vårt slottsbygge och var med och sydde och målade bilder inspirerade av vår saga om prinsessan Ulla. Karis ickscouter och gymnasiets genuskurs besökte också slottet.

Att jobba kring projektet i en redan existerande kontext visade sig vara ett fungerande koncept, deltagarna var intresserade och uppskattade programmet. Försök gjordes också med öppna byggrupper, talkon och föreläsningar inför byggandet av slottet.De öppna programmen som vi ordnade helt i egen regi drog inte lika mycket folk som de aktiviteter som ordnades för redan existerande grupper.

Också i slottet ordnades under sommaren olika händelser, workshoppar och evenemang. Flickorna i kärngruppen var med och planerade och förverkligade verksamheten även om huvudansvaret låg på ledarna. Även utomstående inbjöds för att ordna händelser i eller i anslutning till slottet. Listan på evenemang var lång och variationen i innehåll var stor. Som exempel kan nämnas eldblåsningsworkshop, bandkväll och en öppningsfest.

Till en del var programmet väldigt lyckat både vad gäller besökarantal och innehåll. Andra händelser var lyckade och intressanta men drog inte så mycket folk. Några programpunkter inhiberades på grund av för få anmälda. Konceptet med väldigt många små programpunkter ledde till att programmen i viss mån konkurrerade med varandra och man kan konstatera att det hade lönat sej att ha ett mer komprimerat schema. Med tanke på arrangerande av liknande projekt är idén med att jobba med redan existerande grupper värd att ta fasta på. Det är lättare att ta till sig något nytt när man benner sig i ett tryggt och bekant sammanhang. Arrangören behöver heller inte på samma sätt jobba med marknadsföring om man bjuder in en redan existerande grupp, till exempel en skolklass eller förening.

Verket lever kvar

Flickornas Slott fungerade som ett sommarcafé och en utställning. Placeringen i parken på Ramsholmen gjorde att mångasåg det på sina promenader. Slottet blev ett tillskott i kulturutbudet i Ekenäs både för lokalbefolkningen och för turister. Som publik kan räknas både förbipasserande och de som aktivt besökte

Eldshow på öppningsfesten. Soa Rosenlöf och Miriam Flemmich med brinnande handskar. Foto: Lisen Julin-Qvarnström

slottet under öppethållningstiderna. Tanken med caféverksamheten, att nå också de som annars inte besöker konstutställningar, fungerade bra. Många besökte också caféet era gånger.

Ett platsspecikt verk som Flickornas Slott lever kvar i människors medvetande på ett helt annat sätt då de senare besöker platsen än konstverk som skapas för en neutral gallerimiljö. Verket är en del av platsen och dess historia fastän själva verket inte längre nns kvar där. Flera tidningar och radion rapporterade om projektet. Flickornas slott erbjöd med sin blandning av glasyrmuns, dragkingbilder och tua förebildskvinnor publiken en bred och färggrann syn på vad det är att vara icka.

Flickornas Slott var en tillfällig konstruktion. Slottssommaren avslutades med en auktion där verk såldes till många privatpersoner, men också till organisationer och institutioner. Delar av Flickornas Slott kan ses till exempel på ungdomsgården i Ekenäs och i Produforums kontor. Delar nns också bevarade på Västra Nylands landskapsmuseum och Esbo stadsmuseum. På det sättet lever projektet vidare inte bara som minnen, ideér och dokumentation, utan också i form av konkreta konstverk.

Metoder

Projektet kan betraktas som ett forskningsarbete i att använda bildkonsten som metod i genusmedvetet ickarbete. Projektet dokumenterades både i text, bilder och lm och en del av det nns tillgängligt på projekthemsidan. Tanken är att ge människor som jobbar med ickarbete eller andra former av genusmedvetet ungdomsarbete ideér om hur man kan använda konsten i arbetet. Och samtidigt ge människor som jobbar med konst och kulturarbete ideér om hur man kan få in ett genusperspektiv i arbetet. Grundiden att kombinera tjejgruppsverksamhet med praktiska visuella workshoppar som har en konstnärlig produkt som slutmål visade sig fungera bra. Frågor kring genus och identitet blir lättare att greppa genom att behandla dem visuellt då identiteten ofta görs synlig genom symboler och visuella uttryck.

Metoder som vi plockade från annan tjejgruppsverksamhet var bland annat att alltid börja och avsluta varje trä med en ”runda”. Rundan går ut på att alla närvarande i tur och ordning talar, de andra skall lyssna aktivt och får inte avbryta. Man kan tala antingen kring någon konkret fråga eller bara allmänt berätta hur man mår. Ingen tvingas tala.

Rundor har länge använts i feministiska sammanhang och tanken är att skapa en jämlik situation där alla i gruppen skall ha samma möjlighet att tala ochatt höras. Andra metoder som ofta används i tjejgruppsverksamhet är olika typer av rollspel för att kunna behandla personliga teman utan att behöva tala direkt om sig själv. Och värderingsövningar, där man på olika sätt tar ställning till olika frågor, och där det alltid är viktigt att alla svar är lika mycket värda. Diskussionen främjas av att man inte som i en traditionell undervisningssituation behöver sträva efter att ge rätt svar på frågorna.

Hjältinnor och förebildskvinnor

Ett bärande tema genom hela projektet var hjältinnor och förebildskvinnor. Förebildskvinnorna var historiska och nu levande kvinnor som på olika sätt varit synliga och påverkat samhället. Hjältinnorna var fantasi alter egon som vi själva skapade. Förutom diskussioner och rollspel jobbade vi konkret med bland annat textiltryck och pärlplattor. Alla tryckte hela gruppens hjältinnor på projekttröjor och av förebildskvinnorna gjorde vi pärlplattor som fungerade som lampor i det färdiga slottet.

Feminismen fanns hela tiden med i planeringen av projektet. Målet var diskutera hur kön påverkar de möjligheter som man erbjuds som människa. Genom att vara medveten om orättvisor i samhällsstrukturer behöver man inte känna

Barnens egen dag på Flickornas Slott. Foto: Lisen Julin-Qvarnström

sig misslyckad som person om man blir orättvistbehandlad utan kan istället se dem som hinder som man kan bearbeta för att komma över. Vi jobbade mycket med normer och att ifrågasätta dem, att välja att göra ett byggprojekt med bara ickor i gruppen är normbrytande i sig. Vi skrev också en saga om prinsessan Ulla som räddar en prins från en drake, lärde oss feministiskt självförsvar och prövade på drag kinging med mera. Genom aktiviteterna blev ickorna mer självsäkra och började ta mer plats i gruppen.

Allt visuellt material som vi producerade under vinterns träar i ungdomsgården blev på olika sätt en del av slottet. Vi byggde ett ”normbrytarrum” och en tron, dekorerade porslin, modierade barbiedockor så att de skulle bli mer verklighetstrogna, designade tapeter och så vidare. Vi hade en videoworkshop och ickorna lmade och fotograferade under vintern allt vi gjorde. Filmen och fotograerna om projektet fanns sedan i vårt slottscafé. Genom hela projektet hade vi mindmapväggar som vi skrev på och som sedan utgjorde väggar i slottet. Planeringen av slottet fanns med genom hela projektet, vi diskuterade hur det skulle se ut och vad som skulle hända där. Tjejgruppsverksamheten var också en mental förberedelse inför sommaren och byggandet av slottet. Det var viktigt att alla skulle känna sig trygga och våga vara sig själva i gruppen. Samtidigt som vi ville låta ickorna hitta egna uttryckssätt och lära sig lita på sitt eget kunnande.

Byggövningar

Många av ickorna var osäkra inför teknik och användande av verktyg och vi hade många övningar i praktiskt byggande. Vi märkte att osäkerheten delvis berodde på att ickorna var rädda att misslyckas snarare än att de var rädda för verktygen, och därför hade vi också byggövningar där syftet inte var att producera nånting, utan bara att hantera verktyg. Förutom att bygga ett slott skulle ickorna också sköta caféverksamheten och vara med och arrangera allt program i slottet under sommaren. Som förberedelse för det jobbade vi mycket med ledarskap, gick igenom grunderna i livsmedelshygien och hade bakningsworkshoppar.

I maj yttade vi från ungdomsgården ut till Ramsholmen. FBK:s cafébyggnad invid dansbanan skulle bli stommen för vårt slott. Byggnaden som vi hyrde hade trots att den inte är särskilt stor en lite slottslik karaktär med ett torn i mitten. Insidan kändes ändå med sina omålade träytor, bänkar längs väggarna och betonggolv mer som en bastukammare än som ett slott. Vi ck göra vad vi ville med byggnaden - på villkor att vi skulle återlämna den i ursprungligt skick.

Soa Rosenlöf skruvar fast taket till normbrytarrummet, Heidi Lunabba håller i stegen.Foto: Lisen Julin-Qvarnström

Vi satsade på att tapetsera en stor del av insidan av slottet med tapeterna som vi hade designat tidigare på våren och kopierat upp i vanlig kopieringsmaskin.

I juni, då ickorna ck sommarlov, började byggandet av slottet på allvar. Vi jobbade fyra dagar i veckan och det var massor som skulle göras innan slottsöppningen. Mitt i ett bygge ser det mesta rätt så kaotiskt ut och ibland var det svårt att hålla motivationen uppe då det inte såg ut som om slottet skulle hinna bli klart till öppningen. Men klart blev det och den 27 juni hade vi öppningsfest med bygga godisslott-tävling, livemusik och eldshow. Slottet var öppet under hela sommaren och en bit efter skolstarten. Den 5 september höll vi avslutningsfest och slutauktion.

Varför ett slott?

I projektet Flickornas Slott var slottet både ett verktyg genom vilket vi tog upp viktiga frågor och slutmålet för hela projektet.

Slottet är ett viktigt element i många sagor, slottet har en fantasiaspekt som gör det möjligt att släppa vardagen och skapa en egen verklighet. Slottet kopplas ihop med kungar och drottningar, prinsar och prinsessor och drakar - starka symboliska könsstereotyper som erbjuder en plattform för att jobba med och ifrågasätta könsroller.

Slottet är ett hem. Hemmet kan vara en viktig del av en persons identitet, det handlar inte bara om kvadratmetrar och gardinval utan också om beslut om hur man vill leva sitt liv, vilka saker som är viktiga och vilken bild man vill ge av sig själv. Man kan också se den egna kroppen som ett hem.

Slottet är också en symbol för makt, slott har uppförts för att skydda sig mot ender, men i ännu högre grad för att visa sin makt. I unga ickors liv är makt inte nödvändigtvis något som diskuteras, ickorna förväntas inte vara de som i framtiden kommer att vilja bestämma hur samhället skall se ut.

Slottet är också en försvarsanordning. För tjejgruppen kan försvar handla om övningar i att sätta gränser, veta vad man vill, känna till sina rättigheter och uppleva att man är värd att respekteras och samtidigt lära sig respektera andra. Försvar kan också innebära att lära sig att handgripligen försvara sig själv i situationer där det inte längre hjälper att säga ifrån.

Slottet är en mötesplats. På slottet hålls fester och politiska angelägenheter avhandlas. Man bygger olika typer av relationer, mellan individer och mellan kulturer.

Flickornas Slott är ett byggprojekt. Byggandet i sig är att skapa sin egen verklighet på ett mycket konkret sätt. Att lyckas med ett byggprojekt stärker självkänslan. Både teamwork och självständigt arbete kommer att vara förutsätt-

ningar för att byggprojektet skall lyckas. Byggande är en verksamhet som ickor inte förväntas vara intresserade av och ickor får sällan bygga själva utan pojkar eller män som blandar sig i och vet bättre. Vi hoppas att Flickornas Slott kan inspirera till byggande, egna initiativ och normkritiskt tänkande.

Ingalill Ihrcke

Kyrkslätts hembygdsförening 100 år

Tillbakablickar och reektioner inför jubileumsåret

Då Kyrkslätts hembygdsförening grundades hade två sammaslutningar redan jämnat vägen. År 1885 hade ortens första lärare Isak Erik Vik bildat en s.k. teförening med sång, deklamation och dans på sitt program. Tio år senare stiftade Uno Fleege föreningen Hembygdens Vänner i Kyrkslätt.

Den ryska regeringens representanter såg som bekant under den här tiden inte med blida ögon på föreningsverksamhet som kunde tolkas som antirysk. Hembygdens Vänner ck följaktligen tona ner den mer idéella verksamheten och koncentreradesig, åtminstone ociellt, på program av lättsammare karaktär.

Men intresset för hembygdsfrågor var starkt och år 1899, under den värsta förtryckstiden, tog Uno Fleege tillsammans med Johan Evert Rosberg initiativ till hembygdshistoriken Kyrkslätt socken som utkom i tre delar åren 1900 och 1901. Rosberg skrev kapitlet om Kyrkslätts natur medan Fleege författade avsnitten om Kyrkslätts historia, kultur och utveckling. Situationen för de idéella föreningarna förbättrades först år 1906 då föreningsfrihetslagen stadfästes. Hösten 1907 höll den organiserade hembygdsforskningens initiativtagare i Finland, Robert Boldt, ett föredrag i Kyrkslätt om hembygdsforskning som väckte stort intresse och livlig diskussion. Följande vår bildade ungdomsföreningarna en centralstyrelse för att ta hand om hembygdsfrågorna. Tiden började vara mogen för ett mer systematiskt hembygdsarbete. År 1910 grundades Kyrkslätts hembygdsförening och valde J.E. Rosberg till sin första ordförande.

I föreningensstadgar fastslogs att föreningen ska arbeta för en fördjupad kännedom om Kyrkslätts natur, folk och historia samt väcka intresse för hembygdsforskning och naturskydd genom att “hopbringa och vårda samlingar av fornsaker, handlingar, litteratur, kartor, målningar, teckningar, planscher, fotograer belysande förhållandena i Kyrkslätt och hembygdsforskning överhuvud.”

Föreningen grundades i första hand för kyrkslättbor som yttat till Helsingfors. Mötena ordnades vanligtvis i Helsingfors men man arrangerade regelbundet utykter till natursköna platser i Kyrkslätt. Naturskyddet spelade på era sätt ett viktig roll i det tidiga hembygdsarbetet. År 1911 tillsattes en “ejderskyddskommitté” och år 1919 grundades Meiko naturpark. Hembygdsforsk-

ningen överlag var naturvetenskapligt betonad, ett arv från ortsbeskrivningens guldålder på 1700-talet. Både Robert Boldt och J.E. Rosberg var naturvetare, Boldt botaniker och Rosberg geograf.

Nationalism och nostalgi

Robert Boldtvar intresserad av pedagogik och utvecklade riktlinjer för skolornas hembygdslära. Enligt honom skulle hembygdsläran omfatta geogra, biologi och historia. Barnet ska genom att själv upptäcka element i sin omgivning bli fäst vid den. Intresset för omgivningen binder barnet vid det som är rent och vackert och väcker på så sätt kärleken till hembygden, resonerade han.

Bakom bildningssträvandena fanns alltså en idéell målsättning som passade väl in i en tid genomsyrad av ryskt förtryck och språkpolitiska spänningar. Den accelererande industrialiseringen och de moderniseringar den medförde förändrade den gamla livsformen relativt snabbt. Intresset för det förutna och den traditionella allmogekulturen som många upplevde som äkta och sund var en motreaktion.

Kyrkslätt hörde till de områden som i och med industrialiseringen ändrade karaktär, både språkligt och näringsmässigt. Närheten till Helsingfors och speciellt järnvägen 1903 ck stor betydelse då kommunikationerna till huvudstaden blev snabbare och lättare.

I sitt festtal vid Kyrkslätt Skärgårds Ungdomsförenings invigning av sitt föreningshus Runhälla år 1914 uttryckte Algot Jansson stämningarna så här: “Glädjefattig är den närvarande tiden, oroligt och jäktande livet omkring oss. Och i så många människors anläten ser vi ofrid och missnöje. Vår tid gömmer så mycket nöd, så mycken sorg och så mycket elände, och detta synnerligast i våra större städer. Det kan därför ej tillräckligt ofta ropas till landsbygdens ungdom: Lämna ej din bygd! Arbeta på den jord dina fäder plöjt! Staden lockar väl, men dess lyckoskimmer är i många fall ett falskt irrbloss.”

I motsats till vad som var fallet för ungdomsföreningarna vilkas verksamhet vanligtvis byggdes upp kring en egen föreningslokal verkar Kyrkslätts hembygdsförening inte ha haft planer på en sådan. Däremot skulle alla hembygdsföreningar med självaktning grunda ett museum. Förebilden var Artur Hazelius´ Skansen. Tre år efter starten, i december 1913, invigdes Kyrkslätts hembygdsförenings museum Gammel-Tina i Masaby.

Föremålssamlingarna berättar lika mycket om situationen och stämningarna för hundra år sedan som om den kultur man ville bevara. Birger Janssons uttalande i skriften Gammel-Tina (1919) belyser de känslor av nationalism och nostalgi som genomsyrade museiverksamheten:

Den s.k. chauörstugan på Gillobacka restaureras till Kyrkslätts hembygdsförenings samlingslokal. Huset fotograferat från väster på 1930-talet. Till vänster syns Gamla kustvägen mot Jorvas.

Foto: Kyrkslätts hembygdsförening/Österman

“

I muséer sammanbringas typer på klädebonader, möbler, redskap och husgeråd från olika tider, från skilda trakter, från olika stånd. Vi har mer än andra orsak att härutinnan följa exemplet från utlandet, ty vår kulturär i grund och mycket smaklös. Vi följa stundens nycker då vi bygga oss en kyrka eller ett boninghus såväl som då vi köpa oss nya kläder. [...] I dessa samlingar av olika slag kommer folkets eller landets rätta karaktär till synes. Besökaren av ett musem eller en naturpark får med sin fantasi dikta sig in i sitt folks och sin stams underbara förutna och se framför sig ett stycke av landet sådant det skulle te sig, om ingen människohand, stundom vägledande, men stundom också obarmhärtigt skövlande, komme den vid.”

Då evakueringsordern kom 1944 yttades föremålen till Hertonäs. År 1956 då Porkalaområdet återbördades fanns bara en väderkvarn kvar på museiområdet. Man beslöt att återupprätta museet i Alisgården i Lappböle där det fortfarande verkar.

Flyttning och fastighetsskötsel

Förutom Alisgårdens två byggnader har föreningen idag ett hus på Gillobacka, en stockstuga i Masaby samt några mindre gårdsbyggnader på museiområdet i Gesterby. På Gesterby gårds ladugårdsvind uppbevarar föreningen en samling föremål relaterade till det agrara Kyrkslätt, bl.a. kärror, slädar, jordbruksredskap och verktyg. Det senaste tillskottet i föreningens byggnadsbestånd är en fastighet i Kurkisto som i höst tillföll föreningen genom testamente.

Framtill år 2009 förfogade hembygdsföreningen över Sarfviks gård där den bedrev musei- och annan kulturverksamhet. De sista åren av Kyrkslätts hembygdsförenings första sekel präglades av gårdens ovissa öde. Sarfvik innehades sedan 1830-talet av släkten Nyman. Släktens sista medlem, Anna Nyman, bodde kvar i huset till sin död år 1985.

År 1986 överläts gårdens huvudbyggnad för museiändamål till Kyrkslätts hembygdsförening som gick in för att tillmötesgå Anna Nymans önskan om att bibehålla hemmet intakt. Under årens lopp ordnades där seminarier, diskussionstillfällen, utställningar och guidningar. Seminariet “På jakt efter en världsbild”, i många år arrangerat tillsammans med Svenska Folkskolans Vän-

Huset från öster. Det lokalhistoriska arkivet byggs i två plan i sluttningen snett till vänster framför huset. Arkivets nedre plan blir under marknivån. Foto: Kyrkslätts hembygdsförening/Österman

ner, blev under ledning av Bo Lundell en institution. I takt med att en påbyggnad av motorvägen från Stensvik västerut blev mer aktuell, blev Sarfvikområdet attraktivt för markägaren Sarfvik Oy, numera Sato. Bolaget planerade bostäder på området och beslöt att omvandla Sarfviks gårds huvudbyggnad till eget försäljningskontor. I december 2008 var hembygdsföreningen efter segslitna förhandlingar tvungen att ge upp museet. I januari 2009 tömdes huset och föremålen magasinerades. Deras slutgiltiga placering är ännu oklar. Upplösandet av Sarfviks gårds museum förorsakade en omorganisering också i Alisgården då en del av föremålen från Sarfvik tillsvidare uppbevaras där. Till planerna hör att ytta stockstugan i Masaby, den s.k. Tinastugan, till Alisgården där den tillför välkommet tilläggsutrymme som välbehövligt förråd och för temporära utställningar.

Vid museet på Gesterby ladugårds vind har också förekommit en del förändringar. På grund av att ett nytt ventilationssystem installerades i huset var en del av föremålen tillfälligt förvarade på Ragvalds gård. I samband med föryttningen av föremålen gjorde l.stud. Martin Backman en inventering av dem, fotograferade dem samt kompletterade föremålsförteckningen.

Kyrkslätts hembygdsförenings största projekt är nu restaureringen av föreningshuset på Gillobacka.

Äntligen eget

Strax intill Gamla Kustvägen i Jorvas står två vitrappade, skyddsmärkta stockhus, de enda byggnaderna som nns kvar av Gillobacka gård. Gården med anor från 1500-talet hörde till de största i Kyrkslätt och fungerade som tings- och länsmansgård samt gästgiveri. Det mindre huset är byggt kring 1920 och privatägt. Det andra uppfördes alldeles i början av 1900-talet och restaureras som bäst till Kyrkslätts hembygdsförenings samlingslokal.

År 2007 satte dåvarande ägaren, Kyrkslätts kommun, huset till försäljning. Det var i anskrämligt skick efter att ha skadats i en eldsvåda och stått obebott i era år. Men efter “husdoktor” Paul Boströms och arkitekt Jussi Aulankos grundliga inspektion vågade föreningen helhjärtat gå in för att få huset till sitt. Förhandlingar med kommunens representanter resulterade i ett markbyte mellan kommunen och hembygdsföreningen; kommunen ck överta hembygdsföreningens markområde i Masaby och hembygdsföreningen blev ägare till tomten med den s.k. chauörsstugan på Gillobacka.

Huset har en brokig historia och har bland annat inhyst gårdens chauörer, därav namnet chauörsstugan. Det har också en intressant koppling till Arvid Mörne. Enligt uppgift från hans döttrar ska han ha bott där och i ett rum med

I bottenvåningen på 116 kvm nns mötes- och seminarierum, övre våningen reserveras för arbetsoch förvaringsutrymmen. Ritning: Jussi Aulanko

utsikt österut över fälten skrivit en del av sina kändaste dikter. I nyare tider har huset inrymt både privatpersoner och småskalig aärsverksamhet, bland annat ett företag som tillverkade likkistor.

I maj 2007 påbörjades röjningen av det bråte som tidigare hyresgäster lämnat kvar. En ansenlig mängd trasiga tvättmaskiner, mikrovågsugnar och radioapparater fraktades bort, likaså uttjänta kontorsmöbler.

Av innerväggarnas era tapetlager togs provbitar till vara och stockstommen frilades. Då golvytorna och isoleringen avlägsnades uppdagades att stora delar av golvet var isolerat med kreosot. Det hälsovådliga materialet knackades försiktigt bort och transporterades till problemavfallsstationen i Riihimäki.

Restaureringen har framskridit enligt planerna. Plåttaket har bytts ut till tegeltak och väggarna har fått ny rappning. På innerväggarna har lagts träberskivor och golvet har isolerats. Golvplankorna har monterats i seminarierummet och till stor del också i de andra rummen.

Arbetet har utförts huvudsakligen med talkokraft under rådgivning av ansvarige byggmästaren Paul Boström som ansvarat för arbetsskeden som krävt fackkunskap. Jussi Aulanko är projektets huvudplanerare. Talkotimmarnas antal uppgår till ca 2.000 varav en kärntrupp bestående av Börje Forsberg, Bjarne Johansson, Leif Moring och Bengt Welin står för de allra esta.

För framtiden

På grund av att Kyrkslätts hembygdsförening saknar ändamålsenliga arkivutrymmen har man inte kunnat ta emot donationer i större skala, ännu mindre samla in kulturhistoriskt värdefullt material. Situationen kommer lyckligtvis att förbättras då föreningen inom överskådlig framtid påbörjar byggandet av egna arkivutrymmen i anslutning till föreningshuset på Gillobacka. Sent omsider blir det möjligt att följa stadgarnas uppmaning att hopbringa och vårda samlingar av också arkivmaterial, inte endast föremål.

Meningen är att ta till vara förenings-, släkt- och gårdsarkiv. Minst lika viktiga är personliga minnen och upplevelser förmedlade i brev, dagböcker och intervjumaterial. Småtryck som kvitton, biljetter, reklamer och liknande får inte heller undervärderas, de kan också visa sig vara värdefulla. Det är idag vi påverkar vad framtidens forskare hittar i arkiven.

Hembygdsföreningens uppgift är inte enbart att samla in och förvara utan fungera som förmedlare av lokalhistorisk kännedom med hjälp av utställningar, föredrag och publikationer. På en ort där inyttningen är stor är det speciellt viktigt.

Förhållandena i Kyrkslätt fram till krigen är relativt mångsidigt belysta i den lokalhistoriska litteraturen, likaså har evakueringen och arrendetiden fått välförtjänt uppmärksamhet. Nu vore det viktigt att därutöver koncentrera sig på efterkrigstiden och speciellt 1960- och 1970-talen då den största strukturomvandlingen i modern tid ägde rum. De nya industrierna lockade många inyttare, nya bostadsområden kom till, jordbrukarbefolkningen minskade medan utbildning och service skapade nya arbetsplatser, centrumområdet förvandlades radikalt, språkförhållandena ändrade osv.

Under jubileumsåret utkommer Kyrkslätts hembygdsförening med en 100årsskrift. Den ger också ut FD Pekka Borgs Miljövården i Kyrkslätt förr och nu på svenska och nska. Boken bildar en intressant länk till de första decenniernas betoning på natur- och miljöfrågor.

Källor:

Anttila, Veikko 1964: Suomen kotiseuduntutkimus 1894–1920 ja kansanperinteen joukkokeruun alkuhistoria. Kansatieteellinen arkisto 17. Suomen muinaismuistoyhdistys. Helsingfors.

Backman, Sigbritt (red.) & Brenner, Hans & Nyman, Hjördis 2009: Jorvas – en Kyrkslättsbygd genom tiderna. Kyrkslätts hembygdsförenings skrifter 36. Ekenäs.

Backman, Sigbritt & Ihrcke-Åberg, Ingalill 2003: Det gamla Kyrkslätt. Kyrkslätts hembygdsförenings skrifter 29. Ekenäs.

Jansson, Birger 1919: Gammel-Tina. Kyrkslätts hembygdsförenings skrifter I. Andra upplagan 1983. Ekenäs.

Klövekorn, Martin 1960: Die sprachliche Struktur Finnlands. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk. Helsingfors.

Legnér, Mattias 2004: Fäderneslandets rätta beskrivning. Mötet mellan antikvarisk forskning och ekonomisk nyttokult i 1700-talets Sverige, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Borgå

Rosberg, J.E. & Fleege, Uno 1901: Kyrkslätt socken, dess kultur, utveckling och historia. Helsingfors.

Stenfors, Piia 2007: Suomalainen kotiseutuliike 1894–1944. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1135. SKS. Tavastehus.

Kyrkslätts Skärgårds Ungdomsförenings arkiv

Anne Ingman

En sommar i Helenes kläder

Som medlem i den lokala guideklubben har jag många gånger suttit utklädd till Helene Schjerfbeck, då vi ordnat dramatiserade vandringar för företagsgrupper. Vi har varit era statister på olika platser längs med promenadrutten. Då grupperna passerat har det känts konstigt att bara sitta där passivt, medan en guide passerat med gruppen och kort kommenterat att Helene bott i staden.

Under ett av dessa tillfällen slog mig tanken att Helene istället kunde presentera staden själv, men från tanke till handling var det ett långt steg. Många gånger har jag frågat mig om man verkligen kan gå in i en annans skepnad, berätta om en persons liv som om det skulle vara ens eget. Gång på gång tvekade jag, tänkte att det var för svårt att på ett rättvist sätt gestalta hennes liv och personlighet. Samtidigt fanns en insikt om att Helenes liv i Ekenäs borde lyftas fram, i och med att hon ändå bott rätt många år i staden och då hon kan räknas som en av landets största konstnärer. Trots att utmaningen varit stor, känner jag mig i dag som om jag blivit du med henne och kallar henne därför helt enkelt för Helene.

Redan tidigt väcktes mitt intresse för Helene Schjerfbecks konst. Till en början var det hennes tavlor från ungdomstiden, den realistiska skildringen, som tilltalade mig. Kanske jag upptäckte henne, för att min pappa som var konstintresserad uppskattade hennes verk. Därmed fann jag en utgångspunkt. Ju mer jag började läsa om henne, desto mera fascinerade hennes livsöde mig. Jag kom att upptäcka att vi även hade många saker i våra liv som påminde om varann och det gjorde det lättare för mig att leva mig in i hennes olika livsskeden. Allt från värkande höft och känsliga lungor till långa utlandsvistelser under ungdomsåren och till olyckliga kärlekshistorier.

Jag är född 100 och ett halvt år (och nio dagar) efter Helene och det hjälpte mig även att placera in olika händelser tidsmässigt och relatera det till vad jag upplevt i samma ålder. Visserligen får vi vänta nio år ännu tills jag är lika gammal som hon var då hon första gången vistades en hel sommar i Ekenäs.

“Här i de lummiga trädens skugga, i Skepparträdgården målade jag sommaren 1918. Min bror Magnus hustru Betty gick bort under vårvintern. På den tiden bodde jag och min mor Olga tillsammans i Hyvinge, som ogift dotter föll det på min lott att ta hand om vår mor efter att min bror gift sig. Efter svärdotterns dödsfall beslöt sig min mor för att åka till Magnus landställe och stanna där hela sommaren.

På så sett ck jag frihet att i min tur åka iväg för att måla i lugn och ro. Jag kom att vistas i den rofyllda staden Ekenäs i era månader. Min gode vän, Einar Reuter kom även till Ekenäs för att måla några veckor. Vi hade blivit bekanta 1915 då han besökte oss i Hyvinge där vi bodde alldeles intill järnvägsstationen. Han hade köpt några tavlor av konsthandlare Gösta Stenman, som besökt oss redan 1913, och ville stanna en stund under sin resa norrut, för att träa konstnärinnan. Vi blev vänner med en gång, man kan väl säga att det fanns ett själarnas samförstånd, vi hade så mycket gemensamt, konst, litteratur och annat som förenade oss. Jag satt och målade just här i den här parken, Skepparträdgården, och Einar fotograferade. Han tog ett fotogra av mig och jag kunde ju inte annat än le, då han stod bakom kameran. Ja, åt er kan jag ju avslöja, att jag var.....”

Så här kunde de inledande fraserna låta under en stadsvandring med Helene. Visserligen hade hon redan då gruppen träades, vid staiet ute på museigården, berättat kort om sin barndom och ungdom, om hur hon skadat sin vänstra höft då hon föll i trappan som fyraåring och om hur hon redan som elvaåring börjat sina konststudier. I Skepparträdgården tog i alla fall berättelsen om åren i Ekenäs vid. Förutom att hon för publiken avslöjade sina känslor gentemot Einar Reuter, hur livet log den sommaren och hur förkrossad hon var följande sommar, då hon nåtts avbrevet där Einar skriver att han förlovat sig med Tyra Arpi,

Vid staiet i de lummiga trädens skugga. Foto: Annette Ström

varvades berättelsen med fakta om hur det kom sig att Gustav Vasa grundade staden Ekenäs redan 1546, hur släkten Lejonhufvud ck området som förläning och hur marken där Skepparträdgården nu nns, på den tiden användes som grevesläktens odlingsmarker.

Vidare kunde Helene berätta om hur hennes farfarsfar Sven Magnus Schjerfbeck yttat till Ekenäs från Småland, verkat här som provinsialläkare och bland annat lärt Ekenäsbor dricka källa tillsammans. Därefter drog hon sig till minnes att den kejserliga familjen seglat i skärgården och tagit i land vid Källviken, där källan än i dag bär kejsarinnan Maria Feodorovnas icknamn Dagmar, prinsessan från det danska kungahuset. Lite fundersam var hon över konstverket som stod i parken, men tyckte att platsen var lämplig, att man till och med kunde förära någon ett minnesmärke på den platsen, själv kände hon förstås inte till någon sån person, konstnär eller annan, som skulle vara värd en dylik utmärkelse.

Då jag planerade den dramatiserade vandringen, var en utmaning förstås själva rutten. Hur hitta en rutt, som är lämpligt lång, visar de platser där Helene bott och målat, och vad berätta på platser där det i dag nns byggnader av betydelse, som inte fanns då Helene rörde sig i staden. Eller hur föra fram ovannämnda plats i Skepparträdgården där Helene Schjerfbeck-sällskapet tillsammans med stiftelsen Pro Artibus planerar att resa ett minnesmärke över henne, något som hon själv antagligen aldrig kunnat föreställa sig.

Allt löste sig så småningom och åt Helene hittade jag en lämplig rutt som tar en dryg timme att promenera varvad med berättelser vid ca 15 platser. Som guide ville jag även förankra Helenes historia i Ekenäs stads historia och hittade bryggor över till händelser som Helene kunde ha kännedom om. Allt från de tragiska händelserna vid fånglägret i Dragsvik 1918, krigshändelser under andra världskriget då stadens befolkning evakuerades, hantverkare som bott i staden och kyrkan som brann, till vetenskapsmannen och kyrkoherden Sigfrid Aronus Forsius, brandtornet på Slottsbacken och polismannen Dido.

Det som var svårare att berätta om var de byggnader som Alvar Aalto planerat och Helene Schjerfbecks gata, men vid dessa platser ck Helene bara vara mycket förundrad och fundera på vad det kunde vara för byggnader eller hur man fått skriva personnamn pågatuskylten på staketet. I dessa fall var det dels upp till publikens allmänbildning dels till inlevelseförmågan om de lyckades fatta tag i de tankar Helene kastade ut.

Att Helene började vandra regelbundet i Ekenäs sommaren 2009, berodde naturligtvis på att Ekenäs museicentrum EKTA ordnade en välbesökt Helene Schjerfbeck- sommarutställning – “I de lummiga trädens skugga”. Jag hade gjort några Helene-guidningar redan sommaren 2008 och kontaktade museipersona-

len på hösten, direkt då jag ck kännedom om utställningsplanerna. De tyckte om idén och bokade tio dramatiserade vandringar.

Det som gav mig mod att nu förverkliga de tankar jag haft i era år var att jag fyra somrar i följd stått på Raseborgs sommarteaters scen, delvis i rätt stora roller och därfått en viss insikt i att gåin i en roll. Kursen “Alla tiders Raseborg”, som inkluderade rollguidning gav ytterligare styrka. Intresse hade även visats från Helene Schjerfbeck-sällskapets sida, som i december 2008 inbjöd mig i Helenes skepnad att skruva i den sista skruven, då Kärrgatan ck sina nya namnskyltar och Helene hedrades med en gata som bär hennes namn.

Till en början var det viktigt att få en tidsenlig dräkt. Sömmerskan Anita Sandholm var till enorm hjälp, då hon utgående från de fotograer som nns, ritade upp modeller och sökte fram tygprover från början av 1900-talet för att få bättre klarhet i färger och material från den tiden. Tyvärr fanns det inte tid att nna exakt motsvarande tyger som på bilderna, “målarklänningen” hade mörkare ränder i två nyanser, dock ej svart. Det tyg vi hittade, som närmast påminde, hade tre nyanser. Hatten torde även ha varit mörkare. Till den andra dräkten med kjol och blus hittade vi gamla tyger från Ekenäs Klädesfabrik, kalllad Lumpen, och mellan malhålen kunde Anita klippa ut tillräckligt stora bitar för att kunna sy upp kjolen.

I planerna nns ännu en vinterklänning och kappa, så att vandringarna kan göras oberoende av årstid. De äldre Ekenäsbor som har minnen av Helene från 1930- och1940-talen, minns henne främst i svarta kläder, vilket man även kan se på de senare fotograerna, tagna av den lokala fotografen Harald Holmström, då Helene fyllde 65 respektive 75 år. Modellerna till de kläder som tillsvidare sytts upp är från fotograer som Einar Reuter fotograferat 1918. Djungeltelegrafen gjorde sitt så att jag ck kontakt med några underbara äldre personer, som berättade om sina minnen av Helene och på så sätt hjälpte mig att skapa en levande bild av Helenes personlighet och även av de personer som hon hade kontakt med.

Här lite ur Märta Sundströms berättelse: Det var genom min farbror Eskil Bäckman som min pappa kom att föra veden till Helene Schjerfbeck. Jag kom för att träa min farbror och då träade jag även Helene Schjerfbeck. Jag kommer ihåg henne från det jag var ungefär orton år. Jag var där många gånger. Senare hade jag ett arbete i Ekenäs, före jag yttade till Helsingfors och då hade jag möjlighet att gå till Helene Schjerfbeck och gå ut med henne på gården. Där fanns en berså och där satt vi och pratade. Hon frågade alltid när jag kommer igen. För hon hade svårt att röra sig, vi gick arm i arm ut, det gjorde vi. Jag kommer också ihåg att hon hade en så vacker ring och så sa hon att den har jag fått av min stora kärlek, men det är länge länge sen dess och så bad hon mig att titta på sin hand. Jag sku säga att hon

alltid hade den på. Jag tror att det var från den tiden som hon var utomlands och studerade, att det var i hennes ungdom. Jag tror att de båda studerade, att det var i Frankrike. Jag tänker mig såhär: hon var ju gammal då och jag var 17–18 år då hon berättade det här för mig, att hon måste ha varit väldigt vacker som ung. Hon hade ett så litet vackert ansikte och en liten tunn kropp.

Alla de berättelser jag fått höra hoppas jag att så småningom får plats i en planerad bok med anekdoter om Helene. Då vandringarna började ck jag kontakt med många er, även släktingar till både Helene Schjerfbeck och Einar Reuter, som kom körande långa vägar för att få uppleva vandringarna. Allt eftersom jag träade nya personer, så kunde nya historier komma med i berättelsen, så man kan säga att den levde längs med sommaren, trots att det fanns en given stomme.

Jag blev helt överväldigad av intresset för mina vandringar speciellt på nskt håll. Många gånger kom sällskap från Åbo, Hyvinge, Helsingfors och längre ifrån enkom en dag då det var dramatiserad vandring. Redan till den första nska vandringen kom det så många intresserade att de nästan slogs om platserna vid kassan. För att hastigt få en lösning på det, så ropade jag åt Eija i biljettkassan att jag gör en extra vandring samma dag, så att besökare från Tammerfors och Joensuu skulle rymmas med. Efter det ck jag göra dubbla vandringar varje gång det var nskspråkig guidning.

Så småningom märkte besökarna i alla fall att det gick att förhandsboka plats och då var det enklare att förutse hur många som var på kommande. De tio planerade vandringarna svällde ut till ett sjuttiotal. En av de första gångerna höll jag tre på samma dag, men det märkte jag att blev för tungt. Att efter sex timmar i en roll hitta tillbaka till nutid, krävde sina timmar.

I övrigt var det efter en tid inte så svårt att skilja på Anne och Helene. Det var bara för mig att titta på kläderna för att hitta rätt. Ibland gästspelade jag ju också som Katarina Eriksdotter Nipertz ute på Raseborg och då gällde det att vandra lite längre bak i tiden. Även Helene besökte Raseborg några gånger senaste sommar och det blev en utmärkt vandring för henne även där. Hon kunde berätta om minnen från sommaren 1890, då hennes bror Magnus var ansvarig för den första restaureringen av borgen. Då vistades hon i Snappertuna, bodde i prästgården, målade bland annat kyrkan och Raseborgs å.

Det viktiga under vandringarna med Helene var att hållas i rollen under de två timmar den pågick och det lyckades så gott som alltid. Då någon ville tala med Anne, så var det Helene som svarade och de esta förstod vad det var frågan om och gick med på rollspelet. Folk på stan började också hälsa på Helene, då vi möttes på gatan.

Det hände ju i alla fall en massa oförutsägbara saker. En gång hade vi just kommit till början av Kungsgatan, då en familjebekant kom emot. Hon ställde sig 20 centimeter framför mig och frågade var min mamma är, då hon inte sett henne på länge. Helene ck då svara att hennes mor Olga är i Hyvinge. Damen ville inte ge sig utan svarade nej, nej din mamma Kerstin. Gruppen ck roligt åt situationen, då jag bara höll fast vid att min mor var i Hyvinge, men situationen löste sig då jag sa att kanske den där Kerstin hon frågade efter är nån avlägsen släkting som vistas i skärgården.

En annan gång hade jag gamla bekanta från Stockholm med på en vandring. De hade nappat på programmet utan att notera vem som var Helene och jag ck bara hålla god min och låtsas som ingenting, då de märkte vem det var. Nån dag senare ordnadede en trevlig överraskning. Då jag med en grupp gick över Fisktorget, noterade jag att grinden till Sigrid Nybergs gård som vanligtvis var stängd stod på vid gavel. Jag brukade alltid stanna utanför gården för att berätta om vänskapen med Sigrid och visa den lilla röda stugan inne på gården. Stugan nns på en tavla och framför den brukade Sigrid duka upp ett kaebord, då det kom gäster.

Då vi kom närmare såg vi att kaebordet var dukat, två personer i sekelskiftesklädsel satt där och vackra gamla melodier strömmade ur en vevgrammofon. En annan rolig händelse var då en svensk kvinna ck syn på mig och spontant utropade att det var den bästa dagen i hennes liv, då hon fått se Helene livslevande, tyvärr var det just då en privatbeställd vandring, men hon blev lycklig då hon ck ta ett fotogra.

Responsen på vandringarna var otroligt positiv. Många slutade med applåder och bravorop samt tårfyllda ögon. Nästan varje gång kom det fram någon som tyckt sig se en likhet och helt levt sig in i att få vara i Helenes sällskap en stund. En kvinna hade blivit förskräckt då jag sa att jag tar av mig målarrock och hatt då vi går in och ser utställningen. Hon var rädd att Helene skulle försvinna samtidigt, men så hade Helene till hennes stora förtjusning kommit fram ännu tydligare. Många gånger har Helene blivit fotograferad av förbipasserande och många autografer har hon fått skriva.

En trevlig händelse var att just på Helenes födelsedag den 10 juli, hitta platsen där hon ofta vistades för att komma undan uppvaktande gäster. Hyresvärden Eskil Bäckman brukade då ro henne över till sitt lantställe Hagalund, som nu är i en annan familjs ägo. Jag bad om lov att gå till stranden, det var en underbart vacker kväll, så jag kan förstå att Helene uppskattade att få besöka platsen.

Här ur Märtas berättelse: Jag kan int säga om de tog taxi till roddbåten i Knipnäs och så rodde de över Dragsviksärden. Hagalund är en vacker plats, men det funderade jag också på, att hur klarade Helene Schjerfbeck att komma upp från

stranden och komma till huset, det är så brant där. Hon blev säkert ledd, om han inte tog iland vid grannen så att de gick längs vägen.

Då skolorna började utlyste Helene skolfreden i tre skolor. Jag hade redan på våren sökt bidrag av en stiftelse för att även kunna guida skolbarn. Intresset var stort och det gällde att göra upp minuttidtabell för att få alla intresserade klasser att rymmas med. Många var skeptiska,trodde att det skulle bli ett enda kaos med barn som springer omkring, är högljudda, petar på tavlorna och så vidare, men de 35–40 skolgrupper som besökte utställningen tillsammans med Helene skötte sig exemplariskt. Helene förtrollade barnen och tillsammans levde de sig in i berättelserna om motiven. Barnen var otroligt observanta och såg mycket i bilderna, så diskussionerna kunde bli väldigt intressanta.

Efter besöket skrev de esta eleverna ett brev till Helene och berättade om vad de upplevt på utställningen. Så gott som alla hade tyckt om tavlorna, men en majoritet av barnen ansåg att “Smed vid milan” och “Balskorna” var bäst. Många tyckte att de realistiska målningarna var bättre än “sen när hon börja måla suddigt”, som de uttryckte det. Här några plock ur breven:

“ Min åsikt är att tavlorna du gjorde när du var ung var snygga och bra. Med färger inte för lite eller för mycket. De tavlor som du gjort med din egen stil är fula.

Dom är alltför kantiga och spetsiga”. Pojke, åk 6.

Den röda lilla stugan på hyresvärdinnan Sigrid Nybergs gård. Foto: Annette Ström

Målningar av Seminarieskolans elever, inspirerade av Helenes besök. Foton: Anne Ingman

En icka på åk 3 skriver: “Sinun lapsuutesi oli aika surullinen siksi kun sinun lonkka murtui”, (din barndom var väldigt sorglig då du bröt höften). Hennes klasskamrat har också relaterat till olyckan: “Lonkkaonnettomuudesta tuli mieleen se, kun olin itse neljä vuotta niin sain silmälasit ja jouduin pitämään silmälappua. Se ei ollut hauskaa, koska kaikki haukkuivat merirosvoksi.” (Gällande höftskadan kom jag att tänka på då jag själv var fyra år ck jag glasögon och var tvungen att ha en ögonlapp. Det var inte roligt för alla kallade mig för sjörövare).

Många av barnen har slutat breven med att konstatera att de vill bli lika duktiga konstnärer då de blir stora och era har ritat en bild på Helene i sin målarhatt.

Några få barn försökte göra sig lustiga, men efter en blick av Helene eller då de märkte att de andra tyckte det var roligt att gå in i rollspelet, så vågade de också. De yngsta barnen som ännu lever i sagornas värld, hade inget problem, men en del ungdomar i förpuberteten och några äldre tonåringar visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till saken. En högstadieklassmed svenska gäster såg både utställningen och gick på vandring. Under promenaden sprang gästklassens lärare er gånger fatt mig och utropade, ”så här ska man berätta, så här ska man berätta”.

Efter att utställningen stängde har uppdragen som Helene fortsatt både med temadagar iskolor, uppträdande på pensionärsträar och födelsedagskalas. Speciellt temadagen i Seminarieskolan som involverade alla elever blev en minnesvärd händelse. Helene berättade först lite mera om sitt liv än vad hon hunnit göra på museet, visade fotograer över motiv hon målat i Ekenäs och så ck alla elever i sin tur göra en målning. Som motiv hade jag valt pumpor, som Helene målat 1937. Tre rum bredvid varann gjordes om till målarsalar, så att era klasser kunde måla samtidigt. En korg med pumpor, lökar och tomater placerades i varje rum.

I 45 minuter ck eleverna skissa upp bilden med kol och färglägga med akvarell. Med otrolig iver gav de sig i kast med uppgiften. Nu pryds skolans väggar med verkligt na arbeten, som man önskar att även den stora allmänheten skulle få ta del av. Många klasser även i de andra skolorna har inspirerade av besöket på museet tecknat och målat även andra motiv, såsom sjävporträtt, den röda stugan, marknadsäpplet och dansskorna.

Att få vandra i Ekenäs i Helenes kläder, att få se staden med hennes ögon och höra allas tankar om henne i sommar har blivit en oförglömlig upplevelse. Då hon nu väckts till liv nns det enefterfrågan att även i fortsättningen få träa och vandra med henne, något jag ser fram emot att göra många år ännu.

Linnéa Henriksson

sikta mot stjärnorna i brant nedförsbacke

– eller något om utmaningarna för Raseborg under stadens första år

Staden Raseborg har nu fungerat i ett års tid. Ettåringen Raseborg skall förstås inte jämföras med ettåriga organisationer som bygger upp sin verksamhet från början. Raseborg hade en ansenlig tradition att bygga på.

Raseborg kom till i ett läge där staten påbjudit kommunerna att gå ihop i större enheter. Utan denna reform, kommun- och servicestrukturreformen, hade Raseborg eventuellt inte bildats, åtminstone inte just nu. Som en följd av denna reform är Raseborg bara en av ett 30-tal andra nybildade, sammanslagna kommuner. Raseborg är med andra ord i en föga speciell sits. Det nns många andra kommuner som sliter med delvis samma, delvis andra, frågor och problem. Insikten om att man inte är speciell kan vara både tröstande och nedbrytande.

En kommunsammanslagning är en omvälvande förändring. Litteraturen om organisationer och ledarskap är full av diskussioner kring och råd för hur man skall hantera fusioner, för att på bästa möjliga sätt skapa ett resultat som tillfredsställer, om inte alla, så åtminstone så många som möjligt av de mål man velat uppnå. I teori och princip är en sammanslagning en rätt enkel operation att utföra; man kommer överens om att sammanföra enheter och så gör man det. Det är också så kommun- och servicestrukturreformen lanserats av statsmakten, som en relativt enkel lösning på en massa av välfärdssamhällets problem.

Inte så enkelt i praktiken

Det nns förstås en hake. Haken är att förverkligandet eller implementeringen av det sammanslagningen medför i praktiken inte alls är enkel. Förverkligandet försvåras åtminstone av att a) det genomförs av en massa olika aktörer – en väldig mängd människor är inblandade i förverkligandet av Raseborg – och att b) dessa aktörer agerar enligt olika logik och olika intressen, vilket resulterar i att trotsatt alla dessa ärligt strävar till att fungera för Raseborgs bästa, så drar

de åt olika håll, för att c) uppfattningen om vad som är det bästa för Raseborg, eller vad som skall vara resultatet av sammanslagningen, inte är gemensam. En välfungerande kommun kan se ut på många olika sätt.

Men istället för att få koncentrera sig på att hantera dessa förändringsprocesser, att skapa en gemensam vilja och fundera på innebörden av Raseborgs bästa, har den största delen av energin under år 2009 gått åt till att fundera på Raseborgs ekonomiska problem. För samtidigtsom Raseborg kämpar för att bygga upp och om sin verksamhet och skapa (ny)ordning i sin tillvaro, ramlar man med god fart ned för den ekonomiska krisens brant. Visserligen var man på god väg redan under den tid beståndsdelarna Ekenäs, Karis och Pojo agerade var för sig, men den slutliga knuen i ryggen ck man under Raseborgs första år.

Sammanslagningen förändrade en del omständigheter, men primärt är det inte sammanslagningens fel att ekonomin rämnade under år 2009. Det är inte Raseborgs fel att världen råkar drabbas av en häftig lågkonjunktur under Raseborgs första verksamhetsår. Men det gör denitivt inte saker och ting lättare. En betraktelse av Raseborgs första årmåste således med nödvändighet också avhandla ekonomiska aspekter.

Till samgångsförespråkarnas försvar

En sammanslagning av tre kommuner, som alla redan i utgångsläget hade en svag eller direkt dålig ekonomisk situation, är givetvis ingen trumf på hand. Det stod således klart redan när Raseborg planerades och bildades att “något måste göras” för att räta upp ekonomin. Även här är Raseborg i gott sällskap – att skapa större och därmed förhoppningsvis ekonomiskt mer hållbara enheter är en av grundtankarna bakom hela kommunreformen.

Alla tre kommunerna, Ekenäs, Karis och Pojo, gjorde underskott under era år under 2000-talet, samtidigt som den längsta högkonjunkturen man sett pågick. Under högkonjunkturer brukar sysselsättningen vara god, vilket genererar goda skatteinkomster för kommunerna, samtidigt som kommunerna ofta har mindre utgiftertill exempel på det sociala området, eftersom färre invånare behöver kommunens hjälp för att klara av sitt dagliga liv.

Att kommunerna i det här sammanhanget gjorde underskott innebär att alla tre kommunerna använde merpengar än man ck in via skatter och andra inkomster. Kommunerna levde helt enkelt över sina tillgångar. När sedan högkonjunkturen gick över i en brant lågkonjunktur, vilket innebar hastigt minskade inkomster, ungefär samtidigt som Raseborg bildades, är det således inte alls konstigt att det skapade problem för den nybildade kommunen.

Att sammanslagningen och lågkonjunkturen inträdde till synes samtidigtgör att många invånare har uppfattat att de förändringar som görs på grund av sammanslagningen är en följd av lågkonjunkturen och tvärtom. Det är dock viktigt att konstatera att det inte är kommunsammanslagningen i sig som har skapat det eländiga ekonomiska läget i Raseborg. Lågkonjunkturen är en betydligt större bov i det dramat. Att gräma sig över Raseborgs tillblivelse är således en onödig reaktion på de ekonomiska svårigheterna. Visserligen har en samgång ekonomiska följder, att hävda annat vore bara dumt. Samgångsbidraget, som man i Raseborg hade tänkt att skulle användas till att minska på det ackumulerade (samlade) underskottet, nns egentligen till för att täcka den typen av kostnader. Det är nämligen ett konstaterat faktum att 1) det kostar att genomföra kommunsammanslagningar (yttningar, nya system, tid för att fundera på ny- och omorganisering) och att 2) det kostar att harmonisera servicenivån (framför allt eftersom man ofta låter den tidigare högsta nivån bli den nya kommunens nivå) samt att 3) förändringar kan bli dyrareän förväntat.

Tre små inte bättre

Osökt innner sig frågan om det då hade varit bättre att låta bli att bilda Raseborg? Det nns dock inget som talar för det. De tre ursprungskommunerna hade varit lika eller ännu mer sårbara inför lågkonjunkturens eekter.

“Systemkapacitet” är ett uttryck för hur väl kommunerna fungerar. Små och splittrade kommuner för med sig fyra olika typer av kapacitetsproblem. Det första gäller nansiell kapacitet – har man förmåga att möta kriser och att bibehålla en stabil ekonomi? Det andra gäller eektiv, prisvärd service – lyckas man åstadkomma det? Det tredje problemet handlar om professionell kapacitet – kan man attrahera kunnig personal till små enheter och kan man möta kraven från yttervärlden? Det ärde kapacitetsproblemet handlar om implementeringskapacitet – klarar kommunen av att uppfylla kraven från staten och andra aktörer? Alla dessa kapacitetsproblem fanns i någon utsträckning representerade i åtminstone någon av de tre ursprungskommunerna. Eftersom kommun- och servicestrukturreformen syftar till att lösa bland annat denna typ av kapacitetsproblem, så skulle statsmakten, åtminstone på sikt, ha tvingat fram någon form av lösning för Ekenäs, Karis och Pojo. Då nns det trots allt vissa fördelar med att ha fått fatta besluten själv.

Det nnsinget som visar att det hade varit bättre att låta bli att bilda Raseborg. Foto: Niclas Erlin

Missförstånd och orealistiska förväntningar

“Ekonomi” är ett område som, både på privat och oentlig plan, kan vara en mängd olika saker. Ekonomi kan innebära avancerad sierexercis men också utgöra ett mått på förtroende. Ekonomi kan vara konkreta summor för varor, mindre konkreta beräkningar för vad serviceproduktion kostar och rent abstrakta storheter som är omöjliga att omsätta i någonting påtagligt.

Eftersom alla har någon form av privatekonomi innebär det dessutom att alla har någon form av utgångspunkt för hur man förhåller sig till ekonomi. Då dessa utgånspunkter varierar, innebär det också att uppfattningen om vad som är rimligt och önskvärt också varierar och inte minst varierar kunskapen om den kommunala ekonomins speciella omständigheter. Grogrunden för varierande förväntningar och rena missförstånd är således god.

Att de ekonomiska svårigheterna beror på Raseborgs tillkomst tycks nämligen vara ett av de vanligaste missförstånden när det gäller det nu rådande läget. Ett annat missförstånd, eller kanske snarare förväntning, är att inga större förändringar i eller nedskärningar av verksamheterna skulle behöva göras i och med att Raseborg bildades. Med ett sådant utgångsläge är det förstås inte förvånande om man känt sig besviken över förändringstakten under det första verksamhetsåret.

För alla centralt inblandade var det dock klart att Raseborg utgjorde förutsättningen för att justera strukturer, som på sikt skulle kunna leda till bättre ekonomi och kanske också smidigare verksamhet. I Raseborg är det dessutom, åtminstone i princip, möjligt att genomföra sådant som ursprungskommunerna borde ha gjort för länge sedan.

Ett tredje missförstånd, eller tveksamhet, som tycks råda, gäller allvaret i den ekonomiska situationen. Under det gångna året har en förvånande stor del av diskussionsutrymmet fortfarande gått åt att ifrågasätta om något faktiskt “måste göras”. Mot bakgrunden av att många kommuner egentligen aldrig hämtade sig från 1990-talets lågkonjunktur, är det förståeligt. I många kommuner har “sparandet” varit en ständig följeslagare sedan dess; i vissa kommuner bara på retoriskt plan, i andra kommuner också i praktiken.

Många uppfattar därför detta som ytterligare ett tillfälle där man hotar med vargen (som aldrig kommer), att det varit tal om inbesparingar i alla år och att det nu rådande läget inte väsentligt skiljer sig från läget under tidigare år.

Det gör det dock. Den här gången är det ställt utom alla tvivel att Raseborgs stad måste balansera sin ekonomi. Det är inte hållbart att uppta lån för att upprätthålla den dagliga driften av verksamheten, utan visshet om huruvida man någonsin kommer att kunna betala tillbaka lånen.

Ännu värre är dock det ökande ackumulerade underskottet. En kommun vars samlade underskott överstiger 1.000 euro per invånare betraktas som kriskommun, vilket betyder att kommunen ställs under statligt förmyndarskap. Man kan visserligen tvista om hur dramatiskt detta egentligen är, men de esta torde kunna vara överens om att det inte är någon behaglig och eftersträvansvärd sits.

I sämre sits än många andra

Ett ärde missförstånd, eller orealistisk utgångspunkt, är att man kan låna pengar i lågkonjunkturer och sedan betala tillbaka lånen under högkonjunkturer. I vissa avseenden kan Raseborg till och med sägas vara i en sämre sits än många andra kommuner som just nu omtalas i media. Till exempel Borgå och Esbo upptar lån för att nansiera sin verksamhet under de kommande åren. Det kan de göra, dels för att de har en balanserad ekonomi i botten och dels för att båda städerna har upplevt stora ras i inkomsterna från samfundsskatten (den skatt företagen betalar på sin vinst).

Eftersom Raseborg inte har så många stora företag är Raseborgs inkomster från samfundsskatten rätt obetydliga, vilket å den ena sidan innebär att bortfallet från denna inkomstkälla varit litet, men samtidigt å den andra sidan att man inte har någon stor och snabb uppgång att vänta. Mot den bakgrunden är det direkt oansvarigt att uppta mera lån för att stärka ekonomin, åtminstone på driftssidan. För det nns inga rimligt enkla sätt att betala tillbaka lånen på.

En kanske något vulgär jämförelse är att jämföra Raseborgs ekonomiska situation, beträande underskottet, med att någon varje månad är tvungen att låna för sina vardagliga utgifter och att lånet bara växer och växer. Hur mycket är Du beredd att låna för att leva varje månad, utan att ha reserver att ta ifrån och utan garantier om förbättrade inkomster?

“Strukturella åtgärder”

Den trista sanningen är att det tyvärr inte nns några enkla lösningar på kommuners eknomiska problem. Mikael Enberg, utvecklingschefpå Finlands kommunförbund och expert på kommunal ekonomi, har konstaterat att de lösningar som ligger närmast till hands är att skjuta upp investeringar, ta till “den hemska osthyveln” och fatta “obehagliga skattebeslut”, det vill säga höja skatteöret. När man gjort allt det – vad gör man då?

Lösningar för att styra upp kommunala ekonomier bygger således, något förenklat, närmast på samma recept som för privata dito; det eftersträvansvärda

är att göra av med mindre pengar än vad som kommer in, genom att försöka maximera inkomsterna och minimera utgifterna.

Ofta är diskussionerna om vad man borde göra för att åtgärda det ekonomiska läget dock betydligt intressantare. I diskussionerna antyds nämligen ofta att det nns enkla(re) lösningar, men att man av olika anledning inte tar till dem. Därför nns de på något sätt alltid gäckande längre fram i tiden eller utom räckhåll. En sådan mytomspunnen lösning, som ofta nämnts i Raseborg, är “strukturella åtgärder”.

Det kanske vanligaste sättet att försöka minska utgifterna är att ta till osthyveln,det vill säga att skära ner lite i alla verksamheter. Motargumenten mot osthyveln är ofta att den inte hjälper, att det inte räcker eller att man successivt suger ut verksamheter. Istället för att hyvla måste vi ta till strukturella åtgärder, sägs det. Vill man vara ironisk säger man att “strukturella åtgärder” är en perfekt lösning på ekonomiska problem. Det är en lösning som är konkret nog att låta genomtänkt och eektiv, men dius nog att kunna innebära vad som helst. Strukturella åtgärder handlar i verkligheten om att man helt enkelt organiserar om service på ett nytt sätt, så att någon form avstordriftsfördelar eller andra inbesparingar uppstår. Oftast handlar det om att sammanslå någon verksamhet som fungerar i två enheter, till exempel att två små hälsovårdscentraler blir en; att dra in någon enhet, till exempel en liten skola och låta eleverna ytta till andra närliggande skolor; att låta köket i någon verksamhet också göra maten till ett närliggande daghem och så vidare.

Försvarsmekanismer

I alla fall innebär strukturella åtgärder att det nns ett konkret förslag till en förändring, vilket gör att vardagen påverkas för någon som producerar eller använder den formen av service. De allra esta av de konkreta förslag som hittills presenterats inom Raseborg har mötts av kritik, ibland våldsam sådan. De esta tycker att strukturella åtgärder är jättebra, så länge detinte rubbar en verksamhet man berörs av eller känner särskilt för. När det gör det inträder mycket fort allehanda försvarsmekanismer.

En vanlig försvarsmekanism är att den planerade inbesparingen är så liten att den inte löser det ekonomiska problemet. Att spara den lilla summan i den här viktiga verksamheten är bara dumt, det har ingen eekt på helheten.Det logiska motargumentet kan inledas “många bäckar små...”

En annan vanlig fråga är omman faktiskt kan vara säker på att kalkylerna om inbesparingar håller och om man inte på den grunden kan ifrågasätta åtgärden. Kommentaren till den frågan borde vara brutal. Man kan oftast vara säker på att

beräkningarna i konkreta fall inte håller. Inbesparingen kan bli både större och mindre än den planerade, men i princip aldrig exakt lika stor.

En tredje försvarsmekanism är att hänvisa till det nuvarande serviceutbudet som på något sätt optimalt eller naturligt. Faktum är förstås att det nuvarande utbudet i sin konkreta utformning är ett resultat av den verksamhet och de kompromisser som hittills gjorts. Det nns både mer och mindre lyckade lösningar i dessa.

Det tycks vara särskilt vanligtatt hänvisa till naturlighet i försvaret av små skolor, där man ofta motiverar skolornasfortsatta existens med att skolan verkar på ett naturligt område och att barnen lider när skolresorna förlängs. Utan att gå in i diskussionen om skolors lämplighet som inbesparingsobjekt, kan man konstatera att naturlighet i upptagningsområde inte alltid är ett lämpligt argument.

Låt Snappertuna skolas elevupptagningsområde utgöra ett exempel: Av skolans barn detta läsår, inalles 63 stycken, åker cirka två tredjedelar med skolbussen, eftersom de bor i Langansböle eller Horsbäck och längs vägen till Snappertuna. Busstransporterna och skolan fungerar bra, så det nns ingen anledning att ifrågasätta arrangemanget, men särskilt naturligt är upptagningsområdet inte, emedan det är mindre än 5 km in till centrum och närmare 15 km ut till Snappertuna. (Seminarieskolan i centrum av Ekenäs har inte heller det utrymme som behövs för att ta emot eleverna. Snappertuna skola är följaktligen heller inte föremål för diskussioner om indragning.)

En ärde reexmässig reaktion mot inbesparingar är att man ju “inte kan spara inom kommunal verksamhet, eftersom den är lagstadgad”. Det är korrekt att en väsentlig del av kommunernas uppgifter är lagstadgade. Det är dock skäl att notera att det betyder att kommunerna skall erbjuda service av en viss form eller till en viss grupp. Mera sällan sägs exakt hur denna service skall tillhandahållas. Detta är således inte heller ett hållbart argument för att hålla kvar exakt den serviceorganisation som nns i dag.

De många aktörerna

Det nns många aktörer i en samgångsprocess. Med aktörer avses här människor eller grupper som på något sätt gör något inom ramen för processen.

De olika kategorierna av aktörer – politiker, tjänstemän, invånare, aktivister, företagare, idésprutor och insändarskribenter – har alla sin egen uppfattning om Raseborgs tillblivelse i botten och alla har haft någon form av förväntningar på “hur det skall gå”. Många tenderar att se bara sin lilla bit av verkligheten och

mer eller mindre alla uppfattar att de sitter inne med den stora sanningen om sakernas tillstånd.

Förutom att aktörerna har förväntningar nns det också förväntningar på dessa aktörer. Politikerna skall tänka nytt. De skall tänka stort. De skall tänka Raseborg. Men de skall också vara lokalpatrioter och försvara den egna byn eller kommundelen. De skallabsolut inte ge Ekenäsborna någonting mer. Det är ingen vits att satsa på något i Pojo. Karis är bara en genomfartsort. I Billnäs och Fiskars nns bara grönt.

Tjänstemännen, varav en del plötsligt bytt både arbetsmiljö och kollegor, skall lära sig en alldeles ny arbetstillvaro, driva den normala verksamheten, samtidigt som en massa nya projekt och tilltag redan borde vara åtgärdade. Man undrar varför jag inte hunnit göra fem utredningar, när jag kämpar med att få tag på någon som kan koppla min dator till skrivaren och funderar på vad kvinnan som sitter i rummet bredvid hette nu igen. Bara för att man är anställd av en kommun innebär det inte att alla detaljer är lösta.

Invånarna irriteras eller jublar över nyordningarna. En del gnäller och påpekar givetvis alldeles berättigat över en mängd tillkortakommanden. Andra gnäller bara av ren princip, för att det är irriterande när någonting man vant sig vid förändras. Många uppfattar att det alldeles för ofta är fel problem politikerna och tjänstemännen strävat efter att lösa. Fattar de inte att det här är ett betydligt viktigare problem?

Ett bekymmersamt tonläge

Mest bekymmersamt är tonläget. Tonen i diskussionerna om Raseborg kan göra en både bedrövad, förvånad och irriterad.

Man blir bedrövad över tonläget hos dem, som tydligen trodde att Raseborg skulle vara färdigbyggt över en natt. De som skäller och skriker över att kanslirutiner inte fungerar tillfredsställande, över att de tidigare kommunernas olika enheter ännu inte samarbetar klanderfritt, över att man ännu inte har hittat den perfekta lösningen för placering av personal och verksamheter eller över att verksamheter uppvisar stora brister.

Att man blir bedrövad innebär förvisso inte att det inte ibland nns ett stort mått av sanning i det som sägs. All verksamhet i Raseborg fungerar inte perfekt. Men man blir bedrövad över att förväntningarna på hur fort man kan implementera en reform hos vissa är så orealistiska. Ting tar tid, skriver Bodil Jönsson i era verk. Det gäller även Raseborg. Rom byggdes inte heller över en natt. Men perspektivet har – i detta nätkommunikationens tidevarv – blivit så kort, så kort.

En banal parallell: när två människor som fattat tycke för varandra yttar ihop, så tar det oftast en tid innan alla saker har hittat sin plats, innan man kommit fram tillvem som skall koka kae på morgonen, vem som trivs med att stryka kläder och hur man skall rensa luften från irritation på ett konstruktivt sätt. De esta accepterar att det här är en process som tar tid, när det gäller människor som lever ihop. Varför är det svårt att föra över den insikten på organisationer – som ju består av människor?

Man blir förvånad över tonläget hos dem, som tydligen dels trodde attRaseborg skulle lösa alla problem och som samtidigt också trodde att det innebar att ingenting skulle förändras. De som klagar och kverulerar över att allting förändras hela tiden. I ett anförande om kommunsamgången sade Folke Öhman, stadsdirektör i Väståboland som också uppstod som ny kommun år 2009, att det kanske var onödigt att förnya alla system från ingången av år 2009. Att det kanske inte gjorde någon större nytta att förnya telefonsystemet och det interna datanätet genast från årets första dag och att det ledde till mängder av onödig stress hos personalen.

Det är säkert en riktig iakttagelse och samma iakttagelse gäller säkert också Raseborg. Samtidigt är det värt att minnas att alla förändringar som görs inte beror på kommunsammanslagningen. Verksamheten brister också i kommuner som hela tiden arbetat i sin egen organisation. Också i kommuner utan samgångsprojekt förnyar man system och processer.

Syndabockar

Man blir irriterad på dem som försöker inbilla världen att det nnsen massa enkla lösningar och att det för varje problem nns en klar och tydlig syndabock.

Det är tacksamt att skylla på tjänstemännen. Gatuparlament och en del politiker är särskilt benägna att gesig på de centrala tjänstemännen. Om man skulle permittera direktörerna i ett halvt år, skulle alla problem vara lösta. Rent ekonomiskt räcker den åtgärden dock inte till för att lösa Raseborgs ekonomiska problem, förutom det faktum att det inte skulle vara lagligt och att en mängd arbete skulle stanna upp under tiden.

Vi har för många mellanchefer, är ett annat vanligt uttalande. Av någon anledning tycks en del leva i tron att det faktum att man är chef innebär att man inte utför arbetsuppgifter. En titel i sig säger dock ingenting om vilken arbetsutövning man har beredskap för. Bara för att man inte vet vilka uppgifter en människa utför, så betyder det inte att den människan ingenting gör under

arbetstid. Vidare tyder all forskning om ledning på att arbetsmiljöer mår bättre om de underordnades antal per chef inte är för stort.

Politikerna anklagar också tjänstemännen för att inte komma med tillräckliga inbesparingsförslag, eller personalen för bristande kostnadsmedvetenhet och ovilja att arbeta eektivt. Personalen igen skyller på politikerna å den ena sidan för att de “suger ut” personalen och å den andra sidan för att de inte vill fatta beslut i enlighet med de förslag som tjänstemännen kommer med.

Politikerna sällan onda varelser

Minst lika tacksamt är det således att skylla på politikerna. Invånarna anses också ha ett slags demokratisk rätt att skälla på politiker. Det kan dock vara värt att minnas att de esta politiker inte vill lägga ner skolor, permittera personal eller dra in vägunderhåll. De esta politiker vill faktiskt att personer som vistas på bäddavdelningar och vårdhem skall ha tillräcklig personal. Att dylika beslut ibland ändå måste fattas beror inte ens på bristande insikt hos politikerna. Däremot kan det bottna i insikten om att “något måste göras” för att balansera ekonomin och att det inte nns lösningar som skulle tillfredsställa alla.

Politikerna är i regel mer medvetna om verksamhetens tillstånd än personalen och invånarna tror, men samtidigt är de ofta sämre insatta i detaljer än man kunde tro. Fullmäktige i Raseborg. Foto: Niclas Erlin/Västra Nyland

För även om det kan vara tillfredsställande att tänka så, så är politiker sällan onda varelser som strävar efter att göra allting illa. Däremot är politiker i allmänhet både mer och mindre medvetna om verksamhetens tillstånd än personalen och invånarna tror. Politiker inser oftast de negativa eekterna av beslut, men är samtidigt ofta sämre insatta i detaljer än invånarna tror.

Det är dock förståeligt, ett förtroendeuppdrag är ett fritidsuppdrag. Hur många timmar per vecka satsar Du på Din fritidssysselsättning? Hur många timmar kan man förvänta sig att politiker skall satsa på sin fritidssysselsättning?

Det är lätt att som invånare ifrågasätta alla inbesparingsförslag som kommer upp på agendan. Det är betydligt svårare att av invånare få svar på frågor om vilka andra alternativ man föredrar, om det föreslagna känns omöjligt. Vilken service är man beredd att avstå från?

Att aldrig fatta beslut som någon skulle kunna uppfatta som impopulärt kan också vara ett svaghetstecken. En banal liknelse här är föräldraskapet. De esta föräldrar blir tvungna att säga nej till sitt barn i något sammanhang. Gör det dem omedelbart till dåliga föräldrar? Enligt många barnpsykologer är dagens föräldrar för lite benägna att sätta gränser.

Siktet alltjämt mot stjärnorna

Hur går man vidare, i Raseborg, när siktet fortsättningvis är ställt mot en ljusare framtid? Inriktningen bör rimligtvis fortfarande vara ställd på att problemen kan lösas.

En tjänlig insikt är att förändring i allmänhet räcker längre tid än man tror. Det betyder att trots att en verksamhet inte fungerar tillfredsställande i dag, så betyder det inte att den inte kommer att göra det framöver. Dålig verksamhet beror inte alltid på bristande sakkunskap, det kan också bero på att man inte hunnit se över processerna.

En annan insikt är att möjligheterna att göra verksamheterna bättre och enklare och smidigare inte bara förutsätter en motiverad personal, utan också att vakna invånare på ett konstruktivt sätt upplyser personalen om vad som kan förbättras. Förbättringar kräver ofta att man höjer blicken och ser utanför den omedelbara egna verksamheten.

En tredje värdefull insikt är att vid förändringar är känslan av förlust oftare jobbigare än den konkreta förändringen. Man vet vad man har men inte vad man får. En förändring kan också bli en förbättring.

Huvudsaken är att inte bli hysterisk om allting inte är färdigt nästa vecka. Maratonlöpare löper också bara ett steg i taget.

Eva Lotta Söderlund

Ekenäs naturum och Ekenäs skärgårds nationalpark

Har du någon gång varit ute i Ekenäs skärgård inomhus? Det här låter kanske väldigt underligt, men det kan du uppleva i Ekenäs naturum!

Ekenäs naturum är inrymt i ett av de gamla hamnmagasinen invid Norra hamnen i Ekenäs centrum. Det gamla tullmagasinet och packhuset byggdes för över 160 år sedan och har även använts som förråd för Janssons järnhandel, Järn-Janssons, som fanns i Ekenäs.

Ekenäs naturum verkar i byggnaden till höger, ett av de gamla magasinen i Norra hamnen. Foto: Hans-Erik Nyman

I början av år 1954 föreslog Knipans dåvarande krögare Knut Lindqvist att packhuset skulle byggas om till nykterhetscafé och övernattningsplats för resande. Det här förslaget verkställdes aldrig.

Däremot blev byggnaden väldigt känd under sin epok som diskotek. Det var just i det här huset som Knuts son, Nalle Lindqvist, år 1970 öppnade det legendariska diskoteket Gnägget. Gnägget var ett av Finlands första diskotek och så populärt att folk kom ända från Helsingfors och Åbo för att roa sig!

Luftkvaliteten på Gnägget var i sitt slag, man kan säga att det nästan var som att komma ”in i dimman”, men stämningen var det inget fel på. I dag är det många av våra besökare som med nostalgi minns vad de upplevt på Gnägget. Men allt roligt har oftast sitt slut och Gnägget stängdes år 1991 för att hela byggnaden höll på att glida ner i hamnbassängen.

Olika temapaket

Forststyrelsen hyrde därefter byggnaden och renoverade den i sitt nuvarande skick. Byggnaden låstes i sin ”bananform”, så det är inte enkelt att hitta en rät vinkel i huset. År 1995 öppnades sedan Ekenäs naturum. I dag ger vi i första hand information om vår egen nationalpark, Ekenäs skärgårds nationalpark, men även om de övriga 35 nationalparker som nns i Finland. År 2009 hade vi ganska exakt 20.400 personer i Ekenäs naturum. Ekenäs naturums personal består av en fastanställd samt fyra sommarguider.

Vill man besöka oss är inträdet fritt, men större grupper rekommenderas att anmäla sig på förhand. För lägerskolegrupper, skolgrupper och daghem har vi olika temapaket att erbjuda. Till exempel ett trädpaket där vi tar upp aktuella teman om trädet, hur det växer och så vidare. Till en del av temapaketen nns också tillhörande uppgifter som eleverna kan fortsätta med i skolan eller i daghemmet. Vi har också temapaket om djur och natur. Ett exempel är temapaketet om myran där vi funderar på vad myran väger, vad den äter och hur den egentligen bor. Då går vi riktigt i detalj in i myrans värld.

Daghemsbarn gör utställning

I januari månad har alltid ett daghem utställning om ett speciellt djur. Det kan vara allt från sälar till snokar. De här utställningarna som daghemmen gör är ett samarbetsprojekt mellan daghemmet och Ekenäs naturum. Projektet börjar i januari med att jag åker ut till daghemmet och berättar om djuret som daghemmet valt. Vi går tillsammans så grundligt som möjligt in i djurets värld och tar reda på vad djuret väger, hur långt det är och jämför djuret mot oss själva. En

snok är till exempel lika lång som ett förskolebarn och väger ca 1–1,5 sockerpaket. Vi tar också våg och måttband till hjälp så vi exakt får veta djurets storlek och vikt. Om det är möjligt lånar jag ett uppstoppat djur från skolan. Efter mitt besök får barnen, handledda av daghemmets personal, göra egna djur. Det viktigaste då barnen gör sina djur är att de försökerfå fram det som är kännetecknande för djuret. Efter några veckor är sedan de na konstverken klara. Då närmar sig den stora dagen. Vernissagen!

Men vad är då en vernissage och hur beter man sig på en sådan? Jo, det har barnen också lärt sig under projektets gång. Till vernissagen inbjuds en massa gäster, bland annat mor- och farföräldrar, och så klipper vi av bandet till utställningen, skålar i bubbeldricka i riktiga champagneglas och så är utställningen öppnad. Det är väldigt rörande att se blicken i barnens ögon då de själva får visa upp åt sina familjer vad de har åstadkommit! Deras glädje går ej att ta miste på.

Här har barnen i Rasebo daghem byggt upp en sälutställning. Foto: Hans-Erik Nyman

Skogsmulle på besök

Ett annat av våra viktigaste arbetsområden är att lära barngrupper vanligt naturvett och naturetikett. Vi jobbar mycket utgående från Skogsmullepedagogiken. Skogsmulle är en sagogur och idén utvecklades år 1957 av Gösta Frohm och kommer ursprungligen frånSverige. Han skulle ha skidskola för barn, men snön uteblev år efter år. Då kom han istället på att göra skogsutfärder med barnen och döpte verksamheten till Skogsmulleskolan.

Skogsmullepedagogiken blev med åren väldigt populär och i dagens läge nns det Skogsmulleskolor även i till exempel i Norge, Japan, Ryssland, Lettland, Tyskland och England.

Till Finland kom Skogsmulle för exakt 30 år sedan. I dag är verksamheten väldigt vanlig på daghem. Många av daghemmen i Raseborg kommer till Ekenäs naturum för att ra sin Skogsmulleavslutning, men ibland åker jag också ut i skogen tillsammans med barnen.

I Skogsmulleskolan sker inlärningen genom lek. Pedagogiken går i korthet ut på följande: Det man gör med kroppen fastnar i knoppen och därför upptäcker

man naturen med alla sinnen. På detta sätt lär sig barnen från början att värna och älska den vackra natur vi har omkring oss.

Skattjakt och tomtar

Under året deltar Ekenäs naturum också i olika evenemang, bland annat Skattjakt på Ekenäsdagen och Ekenäs gammaldags julmarknad. Från lillajul framåt läses julsagor i vårt auditorium medan vi visar diabilder. Den som läser bär en gammaldags sagoklänning för att barnen skall få uppleva en gammaldags atmosfär. Dessutom har också de ”riktiga hustomtarna” krupit fram ur vrårna, för att höra på julsaga, så lyssnar man riktigt noga kan man höra små tomtesteg på vinden!

Nationalparken rar 20-årsjubileum

I Ekenäs skärgård hittar vi även Ekenäs skärgårds nationalpark. Parken grundades år 1989 för att bevara en representativ del av skärgårds- och havsnaturen i Finska viken samt för att främja miljöforskningen och intresset för naturen. I år rade parken 20-årsjubileum.

Från att ha omfattat totalt en yta på 39 kvadratkilometer är den i dag en park som har vuxit till sig och omfattar i nuläge 52 kvadratkilometer varav ca 600 hektar är öar, holmar och skär. Parken sträcker sig från Älgö i innerskärgården söderut till de yttersta kobbarna i Ekenäs skärgård. Planer nns även att förstora parken ytterligare ända ut till Segelskär, det yttersta skäret i Ekenäs skärgård.

År 1996 beviljades parken Europeiska rådets naturskyddsdiplom, vilket förnyades 2001 och 2006. Då Finland ansökte om Europadiplomet gav man två nationalparker som förslag, Ekenäs nationalpark och Seitseminen. Båda parkerna beviljades diplomet.

Livlig farled

Med tanke på att det i Ekenäs skärgård nns långt över 4.000 sommarstugor är det nästan ett litet under att man kunnat grunda en så enhetlig nationalpark just här. Tack vare ihärdiga lokala förespråkare kom parken till i sista stund. När nationalparksförslaget fördes fram fanns det redan färdiga planer för omfattande fritidsanläggningar och sommarstugekolonier på en stor del av de landområden som i dag hör till nationalparken.

Men vad är det då som gör Ekenäs skärgårds nationalpark så unik? Och vad är det som årligen lockar ca 49.000 besökare till den?

Skogsmulle i Ekenäs naturum. Foto: Rasebo daghem

Det unika med parken är att den representerar en så stor del av vår skärgårdsnatur och kultur, i en annars rätt tätt bebyggd skärgård. Men det är också helt klart att det är lätt för många båtförare att ta sig till parken eftersom en av skärgårdens mest trakerade farled mellan Helsingfors och Hangö löper rakt genom den. Många övernattar i de vackra naturhamnar som nationalparken har att erbjuda.

Naturskydd

Ekenäs nationalpark är den enda nationalparken i Finland där tre av de fyra olika skärgårdszonerna nns representerade. Kring sekelskiftet gjorde botanisten Ernst Häyrén (1878–1957) vetenskapliga undersökningar i Ekenäs skärgård. Han indelade då skärgården i fyra olika zoner, kustzonen, inre skärgårdszonen, yttre skärgårdszonen och havszonen.

I parken har varje zon fått sitt eget skyddsområde där den typiska naturen skall få utvecklas utan människans påverkan. På dessa områden är det året runt

förbjudet att röra sig både på land-och vattenområdena. Det är just om dessa zoner som också utställningen i Ekenäs naturum handlar om.

Hemman rustades upp

Många av de skolgrupper som besöker Ekenäs naturum gör också en utfärd till Rödjan, skarhemmanet som nns på Älgös södra sida. På vägen dit kan de uppleva de olika skärgårdszonerna och på det sättet lättare förstå hur varierande vår skärgård egentligen är.

Till Rödjan tar det ca en timme med taxibåt från Ekenäs. Det är ett mycket lämpligt utyktsmål om man vill visa en representativ del av den lugna skärgårdsnaturen och kulturen.

Naturstugan Rödjan fungerar som en bas för parkens besökare. Det gamla skarhemmanet restaurerades år 1992. Under sommaren verkar där en företagare som erbjuder besökarna basservice. På ängen betar får.

På Älgö nns förutom en skyddad hamn en ca två km lång naturstig som behandlar skärgårdens utveckling och särdragen i den inre skärgårdens natur.

Skärgårdsnaturen presenteras bland annat genom den fasta utställningen i Ekenäs naturum. Foto: Rickard Munsterhjelm

Fiskarhemmanet Rödjan utgör bas för naturparkens verksamhet på Älgö. Foto: Hans-Erik Nyman

Ett infohäfte berättar hur skärgården har utformats under många tusen år och varför den ser ut så som den gör i dag. Då man rör sig längs naturstigen får man nästan en känsla av att man benner sig långt borta från skärgården, bitvis i en riktig urskog.

På ett naturskyddsområde är det också meningen att till exempel träd som fallit i stormen får bli kvar på marken för att bli ”hem” åt bland annat insekter och småkryp. Skogen kan därför på sina ställen se ”oredig ut”. Vid naturstigen nns också ett utkikstorn.

För mindre grupper som vill tälta nns det goda möjligheter att slå läger. Förutom tältplatser nns det utedass, grillplats och färskt vatten.

Även holmarna utanför Rödjan bjuder på många skyddade hamnar. På öarna Modermagan och Fladalandet nns förutom tältplatser även utedass och grillplatser.

Jussarö viktigt landmärke

I parkens sydostliga hörn ligger en 120 hektar stor ö – Jussarö. Tack vare sin storlek och sitt läge har ön sedan urminnes tider utgjort ett viktigt landmärke för sjöfarare. Ön nämns redan på 1240-talet i en färdbeskrivning som berättar hur man seglar från Danmark via Jussarö till Estland. Eftersom Jussarö alltid fungerat som landmärke för sjöfarare har det varit viktigt att öns siluett bevarats.

Därför har det ända sedan 1700-talet varit förbjudet att avverka skog på ön. Detta har medfört att det på Jussarö i dag nns gammal skog som till sin omfattning är verkligt unik för vår skärgård, en riktig urskog ute i havsbandet!

Gruvdrift i olika perioder

Jussarös berggrund är rik på järnmalm och gruvdrift har idkats både på 1800och 1900- talen, men redan på 1700- talet fanns där fast bosättning. Ön har genom tiderna bebotts av lotsar, fyrvaktare och folk som arbetat med gruvdrift.

År 1834 bröts malmen till en början av 14–18 gruvarbetare, men driften var olönsam och man började även använda fångar från Sveaborg och Tavastehus. Endel av fångarna var lösdrivare som fängslats på obestämd tid och de kunde endast bli frigivna om de ck privat anställning. Men att få privat anställning på Jussarö var nästan omöjligt och år1858 biföll kejsaren 17 missmodiga Jussaröfångars önskan om föryttning till Sibirien, dit de lockades av möjlighet till frihet och mark. År 1861 avslutades den första gruvdriftsperioden på ön.

Jussarös andra gruvdriftsperiod inleddes av bolaget Vuoksenniska år 1957. Det här gav mycket arbete åt skärgårdsbefolkningen, men efter knappa tio år lades gruvan ner år 1967 eftersom världsmarknadspriset på järnmalm sjönk och

produktionskostnaderna steg. Det här var slutet på Jussarös andra gruvdriftsperiod.

Mosaikartad natur

Efter det tog försvarsmakten gruvområdet i besittning. Militären var verksam på ön ända till årsskiftet 2004–2005 då den drog sig tillbaka. På våren 2005 öppnades öns östra del för allmänheten.

Sjöbevakningsstation har det funnits på Jussarös södra sida ända sedan 1930talet. Stationens hamn är en vacker skyddad lagun där båtarna ligger tryggt förtöjda vid bryggan, även under de värsta höststormarna.

Den mosaikartade naturen på öns västra del med sina döda träd, orörda torvmarker, lummiga lundar, branta raviner och vindpinade klippor utgör en oas för sällsynta växt- och djurarter.

Naturstig och utkikstorn

För att skydda Jussarös unika natur har man gjort en natur- och kulturstig på öns västra del. Stigen delar sig i tre olika rutter, från 2,1 km till 4,7 långa. Längs stigen kan man se ett gammalt lotshemman, öppna dagbrott från gruvtiden på 1800-talet, och en del somrar även betande får. Vid stigen nns också ett utkikstorn och informationsskyltar om öns natur och kultur.

På norra sidan av öns östra del, den gamla gruvsidan, nns i dag en gästbrygga. Turismföretagaren på ön erbjuder bland annat uthyrning av bastu, har ett

Skogen på Jussarö har stått orörd i århundraden. Foto: Hans-Erik Nyman

café och tar även emot lägerskolegrupper och andra grupper. Även en båtbyggare är verksam på ön.

Hela Ekenäs skärgårds nationalpark handhas och förvaltas av Forststyrelsen. För att upprätthålla infrastrukturen och servicen för besökarna, sköta om naturen både ovanom och under vattenytan, samt handha ske- och jaktfrågor nns det era olika team inom Forststyrelsen.

Mats Westerbom och Julia Nyström

Forststyrelsen gör landvinning i Raseborg

– undervattensnaturen iblickfånget

Nationalparker grundasi syfte att bevara den biologiska mångfalden, säkerställa funktionsdugliga livsmiljöer för djur och växter samt för att tillfredsställa friluftslivets behov. Målet är att bevara en tillräckligt stor del av miljön i ett så ostört tillstånd som möjligt. Ekenäs kan stoltsera med en enastående nationalpark, som fyllde 20 år i oktober 2009. Förutom nationalpark, besitter Raseborg tillsammans med Hangö stad Finlands enda marina Natura 2000-område –Ekenäs och Hangö skärgårds och Pojovikens havsskyddsområde – stiftat särskilt för att skydda områdets säregna undervattensnatur. Områdets naturvärden är internationellt erkända och området anses vara speciellt värdefullt enligt kriterier uppsatta i internationella miljökonventioner.

Vass och blåsört är karaktärsarter i Pojoviken. Foto: Mats Westerbom

På land har vi länge varit medvetna om naturvärdena i Ekenäs skärgård, men det som döljer sig under vattenytan är ännu föga känt. Fram till år 2009 har kunskapen om undervattensnaturen i Västnyland varit rätt skral och baserad på gissningar eller osystematiska provtagningar, frånsett vattnen kring Tvärminne zoologiska station där biologer i mer än ett århundrade studerat havets dynamik. Forststyrelsen har gjort en storsatsning i Raseborg och tagit nationalparkens undervattensnatur under lupp. Meningen är att systematiskt inventera nationalparkens och Natura 2000-områdets undervattenshabitat i detalj.

Forststyrelsen förvaltar och sköter skärgårdsnaturen

I Finland är det Forststyrelsen som huvudsakligen förvaltar de statsägda landoch vattentillgångarna samt ensamt ansvarar för de statsägda naturskyddsområdena – såväl på land som till havs. Uppgiften är utmanande eftersom de arealer som Forststyrelsen administrerar är omfattande. En utmaning i att förvalta våra undervattenslandskap är den att kunskapen om havsbottnens beskaenhet och artrikedom i hög grad är otillräcklig, vi vet inte ens var våra värdefullaste och

känsligaste naturtyper nns, för att inte tala om vilka arter de inhyser! Det nns inga kartor som visar var vi har värdefulla blåstångsbestånd, det nns ingen kännedom om hur djupt rödalgerna når och vilka arter blåmusselbottnarna inhyser. Lekplatser och vandringsleder för sk är bristfälligt lokaliserade. Trots detta planeras och verkställs det ingrepp som påverkar havsmiljön, och i regel är de miljöbedömningar som görs i samband med dessa planer otillräckliga. Behovet av havsyta för mänsklig aktivitet, så som landnära byggnation, havsvindparker, gasrör, sandupptag, dumpning av muddermassa men även behovet av yta för friluftsliv och ske ökar konstant och riskerar i dag att överskrida den yta som upprätthåller en levande och mångformig skärgård. Detta scenario kännetecknar även den västnyländska skärgården. I Raseborg förbereds en fördjupning av fartygsleden till Pojoviken, liksom det planeras en omfattande havsvindspark öster om Jussarö.

Även under ytan är landskapen vackra. Under några veckor i slutet av september kan vi uppleva ett Östersjön så som det kanske såg ut för 60 år sedan då tillståndet var avsevärt bättre än i dag.

Foto: Mats Westerbom

Det är i sista laget undervattensnaturen nu kartläggs. Men före vi går djupare in på Forststyrelsens roll i denna uppsats, låt oss ta en titt på den västnyländska skärgårdsnaturen, så som den är bekant för oss alla.

Döende botten i ytterskärgårdens grunda områden är allvarliga symptom som tyder på ett hav i obalans. Alldeles för mycket näring sipprar ut i havet även i Raseborg. Foto: Mats Westerbom

Skärgården

ovan ytan ärmångskiftad och zonerad

Kustremsan i Västnyland präglas av en skiftande skärgård, som trots sin brokiga karaktär är förhållandevis smal. Frodiga och lummiga inskärsmiljöer kantade av grönskande bladvass omvandlas snabbt till vindpinade kala klippor och karga grund i det yttersta havsbandet. Kring Ekenäs gör skärgården ett undantag. Här är skärgården mångskiftande med en räcka av miljöer som tvärt avviker från varandra. Botanisten Ernst Häyrén indelade denna skärgård i fyra skärgårdszoner – fastlandszonen, innerskärgården, ytterskärgården och havszonen – en skiftning som än i dag används allmänt.

Pojoviken, kantad av fastland, påminner starkt om bästa insjömiljö, med lummiga lövskogar som når ända fram till vattenbrynet. Stranden kantas av vass, med näckrosor och ranunkler i det öppna strandvattnet.

Mellan Pojovikens mynning och det öppna havet har istiden skapat en vidsträckt och varierande natur med stora skogsbevuxna holmar separerade av djupa raka vattenrännor, kanaler och mindre vikar.

Mellan dessa vattenområden sticker holmar och skär upp ur havet. Det är denna mosaikartade struktur av holmar, skär och öppna vikar som gör den inre skärgården så skiftande. På grund av landhöjningen utvecklas grunda vikar till

strandlaguner, ador och glosjöar. Dessa vikar erbjuder gömslen och boplatser åt en rik skärgårdsfågelfauna som i morgontimmarna ger den pigga naturvännen enastående upplevelser. I innerskärgården håller vågor de strandnära klipporna rena från sedimentavlagring och i vattenbrynet nner man täta skogar av blåstång som böljar i vågsvallet. Där berggrunden täcks av sediment dominerar bladvass.

I ytterskärgården blir miljön snabbt karg. De större öarna är fortfarande skogsbeklädda med vindpinade tallar. Strandremsan är huvudsakligen kal från växtlighet. Hällkar och små öar av ris och gräs bryter det entoniga bergslandskapet. De mindre holmarna i ytterskärgården saknar skogsbeklädnad, endast låga enris och någon enstaka krypande tall klarar sig här. Strandmiljön domineras under sommaren av gröna trådalgsbälten som sakta försvinner längs hösten i det allt sinande ljuset.

I den allra yttersta skärgården, i havsbandet, har buskar och ris fått ge vika på de karga bergsklackarna som sporadiskt sticker upp ur havsdjupen. Dessa landskap är bekanta för skärgårdsbesökaren. Men vad döljer sig under ytan?

Innerskärgården är frodig både ovan och under ytan. Vass och abborgräs är sötvattensarter som även tål Östersjöns brackvatten. Foto: Mats Westerbom

Trollska undervattenslandskap. Foto: Mats Westerbom

Havslandskapet återspeglar skärgårdszoneringen

Landskapen under havsytan är minst lika mångformiga. De syns inte, men under ytan döljer sig landskap få anar sig till, med berg, dalar, ängar och skogar lika färgsprakande och fängslande som på land och som kryllar av liv. Om man endast ser till artrikedomen kan naturen i våra nska vatten anses anspråkslös i jämförelse med den myriad av livsformer som de angränsande haven inhyser. Undervattensnaturen i norra Östersjön är däremot unik, till följd av de speciella förhållanden som erbjuder livsmiljöer för arter med ursprung från antingen hav eller sjö.

Hela denna räcka av miljöer, från sjö till hav, utmärker Ekenäsarkipelagen vars havsbotten inhyser era naturtyper. Skyddet av naturens pluralism baserar sig på skyddet av större helheter med likartade och lätt iakttagbara kännetecken, så kallade naturtyper. Genom att skydda en viss naturtyp, skyddas de arter och organismsamhällen som naturtypen inhyser. Naturtypen utgör därför ett grundbegrepp inom naturskyddet och Ekenäs-Hangöområdet är speciellt rikt på dessa naturtyper.

De branta skogsbeklädda sluttningarna längs Pojovikens stränder är den ovanjordiska delen av naturtypen Smala boreala vikar i Östersjön. Dessa smala, långa vikar, som närmast kan jämföras med ordar, är förkastningssprickor i urberget och de är ovanliga i Östersjön.

Pojoviken är därutöver speciell på grund av sin abrupta salthaltsgradient. Ett stort inöde av sötvatten i vikens innersta del, kombinerat med pulserande inöden av saltare vatten i södra ändan av viken förorsakar tydliga skiftningar i organismsamhällena. På grund av stor sedimentavlagring i viken, består bottnen nästan uteslutande av gyttja och lera. Tillsammans bestämmer bottentypen och salthalten organismsamhällets struktur. Speciella karaktärsarter för naturtypen är bland annat kransalgen stjärnslinke. En art som är rätt vanlig i Pojoviken, men ytterst ovanlig på andra håll.

Gaeltång på ytterskärgårdens hårda botten och rödsträfse i innerskärgårdens ador är tecken på att just här är miljön ännu i relativt gott skick. Tyvärr medför muddring nästan uteslutande att rödsträfsen försvinner och en tidigare vanlig art i Ekenässkärgården har idag blivit en sällsynthet. Hittar du den i din strand, var då mån om din vik. Foto: Mats Westerbom

Området utanför broarna i Ekenäs är betydligt mer bräckt men eftersom vi ännu benner oss i fastlandszonen, som Ernst Häyrén kallade den innersta skärgården, präglas naturen ännu starkt av sötvattensinöden. Till skillnad från den huvudsakligen djupa Pojoviken är området kring Ekenäs stadsärd mycket grunt. Grunt vatten medför mycket solljus vilket återspeglar sig i täta mattor av sällsynta kransalger.

Strax utanför Gullö tar vi steget in i innerskärgården. Detta är Lagunernas och vikarnas skärgårdszon. Laguner skapas då grunda havsvikar, genom landhöj-

Kvällens sista solstrålar lyser upp landskapen i ytterskärgården. Foto: Mats Westerbom

ningen, långsamt avsnörs från havet. Vikarnas form och djup förändras längs en tidsgradient, från öppen vik, till ada, glo-ada och glo som till sist helt avsnörs från havet. Detta förlopp återspeglar sig i växtsamhällena som följer vikens så kallade successionsstadium, från brackvattenförhållanden i adan till utsötade glon. En artrik och frodig undervattensvegetation med rikliga vassbälten tillhör kännetecknen för denna naturtyp. I välmående laguner förekommer ovanliga och hotade arter, såsom rödsträfse och grönsträfse, tillsammans med en rik ora av olika kärlväxter. Om våren är lagunerna viktiga lekplatser för många skarter och ostörda är de ypperliga uppväxtplatser för skyngel. De grunda trösklade vikarna är unika landskap såväl under som ovan ytan och de är prioriterade naturtyper i EU:s habitatdirektiv.

I ytterskärgården är naturtypen Skär och små öar i Östersjön dominerande. Till denna naturtyp hör mindre öar och skär av urberg med anslutande undervattensoraoch -fauna. Detta är de distinkta algbältenas naturtyp, med trådalgerna grönslick och trådslick närmast ytan, följd av ett frodigt blåstångsbälte som snabbt övergår till det färggranna rödalgsbältet. Allra djupast sträcker sig blåmusslan som är den dominerande organismen i denna naturtyp.

I ytterskärgården förekommer också långgrunda stränder som på grund av den kraftiga exponeringen domineras avsand. Här är växtligheten under vattnet ofta gles eller saknas helt eftersom växterna har svårt att nna fäste bland de ständigt rörliga sandkornen. På sina ställen bildas sandbankar som stiger upp från havsdjupet. Vi har då besökt naturtypen Sublittorala sandbankar som är vanliga i ytterskärgården kring Hangö udd.

Det yttersta havsbandets dominerande naturtyp är Rev, det vill säga grunda områden som sticker upp från havets djup. Ordet rev associeras oftast till strukturer av biologiskt ursprung, som tropikernas korallrev. Dessa saknas i nska vatten men undervattensklippor klassas likaså som rev. Det handlar alltså om de grundområden vi på alla sätt försöker undvika att få närkontakt med då vi med båt rör oss på havet. Vi svär över deras förekomst då propellern blivit demolerad men reven kännetecknas av ett rikt och spännande organismsamhälle som sträcker sig långt ner i havets mörker. Reven är värdefulla ekologiska helheter, där zoneringen av olika växt- och djursamhällen är mycket distinkt.

Grunda rev som utsätts för torka vid lågvatten och isnötning om vintern är främst bevuxna med alger. De djupare reven, där ljuset inte räcker till för grönoch brunalger, har en tät påväxt av blåmusslor och rödalger. Till följd av det goda vattenutbytet är tätheten av blåmusslor ofta ofantlig, med upp till 100.000 individer per kvadratmeter! Tänk på detta när du nästa gång slänger i ankaret och vårdslöst låter det släpa efter båten.

I havszonen domineras grunda områden av rev. På dessa undervattensklippor bildar blåmusslan och havstulpanen viktiga livsmiljöer för ca 50 olika ryggradslösa organismer. Foto: Mats Westerbom

Ytterskärgårdens karga landskap närmast ytan. Foto: Mats Westerbom

Forststyrelsen satsar långsiktigt

Inom Forststyrelsen är det Forststyrelsens oentliga förvaltningstjänster, naturtjänster, som sköter om statens allmänna vattenområden. Huvudsyftet med naturtjänsters marinbiologiska verksamhet är att samla in information om arter och naturtyper i de statsägda vattenområdena, särskilt i de statliga nationalparkerna. Inventeringsuppgifterna används sedan som underlag vid beredning av skötsel- och användningsplaner som hör till organisationens förpliktelser i uppdrag som förvaltare av statsägda vatten. Nationalparkerna är i speciell fokus eftersom de utgör grunden för det marina naturskyddet längs vår kust och har etablerats med syfte att bevara värdefulla livsmiljöer längs kusten.

Eftersom målet är att bevara en representativ del av den nländska havsmiljön, bildar nationalparkerna ett nätverk längs vår kust. Detta nätverk utgör stommen i naturtjänsters marinbiologiska verksamhet. Naturtjänsters marina inventeringar koncentreras därför till Bottenvikens nationalpark, Kvarkens skärgård inkluderande Unescos världsnaturarv, Skärgårdshavets nationalpark, Ekenäs nationalpark med intilliggande havsskyddsområde samt Östra Finska vikens nationalpark. För närvarande arbetar fem skyddsbiologer och fem planerare inom naturtjänster med havsskydd som specialgebit och varje grupp karterar årligen över 1.000 hektar havsbotten inom sitt geograska ansvarsområde. För första gången i Finland genomför man nu heltäckande undersökningar av utbredningen och förekomsten av viktiga livsmiljöer längs hela den nska kusten. Sedan sommaren 2009 ligger även undervattensnaturen i Raseborg i Forststyrelsens blickfång.

Hur inventeras havsbottnen?

den på en skärm och därmed reglera lmens kvalitet genom att styra kameran i höjdled. En videosnutt på 45–90 sekunder ger i regel tillräckligt material för att bestämma bottensubstratet, organismsamhället samt urskilja vissa arter. Detta görs inte direkt, utan lmerna lagras och tolkningen görs senare i kontorsmiljö.

Vid dåliga ljusförhållanden används provtagning med räfsa och bottenhuggare som komplement till videometoden.

Dykning är en annan viktig metod i karteringsarbetet. Dykare samlar in mycket detaljerad information på artnivå, och används också för att veriera videometodens tillförlitlighet.

Sommarens resultat

Ekenäs nationalpark representeras av de tre yttersta skärgårdszonerna och undervattensnaturen är följaktligen mycket rik. I nationalparkens norra ända, i vattnen kring Älgö, benner vi oss i innerskärgården för att på södra sidan av Älgö ta steget ut iyttre skärgården. Området är varierande, från de inre skyddade lagunerna vid Älgö till större vikar och ärdar, ända ut till den öppna skärgården vid öarna Trelänningen, Stora Björkskär och Granskär. Bottnens struktur och organismsamhällena varierar stort, från de inre vikarnas och ärdarnas mjuka botten med deras rikliga förekomst av täta ängar av undervattensora till de yttre exponerade klipporna med blåmusslor och artrika algsamhällen.

Havstulpanen och ullsleken är karaktärsarter i ytterskärgården och i havszonen. Havstulpanen är en introducerad art i Östersjön som vi dock blivit vana med. Foto: Mats Westerbom

Den huvudsakliga metoden som används av Forststyrelsen för att kartera havsbottnens beskaenhet är videolmning. Med hjälp av en övervakningskamera som viras ned till bottnen överförs data till en hårddisk där informationen lagras digitalt. På ytan kan lmaren följa med bil-

Det yttre området som i sommar inventerades är beläget väster om Jussarö, och omfattar havsbottnen kring skären Äggharuna. Området är mycket exponerat för vågor och vind och topogran är varierande. Under vattenytan döljer sig branta, ibland vertikala bergsformationer, yttblock, kullerstensbotten och otaliga små undervattensrev. Den mest framträdande organismen i hela nationalparken är blåmusslan som dominerar både på djupet och vid ytan. På enstaka platser avbryter små ckor av sandbotten det annars monotona landskapet. De djupa bottnarna består huvudsakligen av klippa och grus eller en blandning av hårt packad lera och grus. Här är spånakäringen och östersjömusslan vanlig.

Axslinga bildar täta bestånd på skyddade lokaler i inner- och ytterskärgården. Foto: Mats Westerbom

Samarbete ger verksamheten lyft

Forststyrelsens naturtjänster arbetar även inom olika nationella karteringsprojekt. Programmet för inventering av den marina undervattensmiljön, Velmu, lanserades 2004 som en del av Finlands skyddsprogram för Östersjön. Velmu som koordineras av Finlands miljöcentral har som mål att kartlägga samtliga marina undervattensmiljöer i Finland. Ett av syftena med Velmu är att förädla undervattensdata till kartor som sedan skall vara tillgängliga för var och en. Ett ytterligare tillskott till verksamheten erbjuder det EU-stödda projektet Finmarinet som startade vid årsskiftet. Inom projektet karterar Forststyrelsen tillsammans med era statliga forskningsinstitut och universitet sju Natura 2000-områden, däribland de ekonomiska zonerna ute till havs. Meningen är att arbetet skall leda till förslag om inrättandet av nya marina skyddsområden längs kusten. I Ekenäs skärgård kan en utvidgning av nationalparken söderut äntligen bli aktuell.

Henrik Ekberg

Pojo 650 år

Under förhistorisk tid var bosättningen i Pojo gles, regionens centrum befann sig vid Läppträsket i Karis. Fornfynden är följaktligen förhållandevis få, åtminstone i jämförelse med grannsocknarna. Det mest kända fyndet är det s.k. träbelätet från Skuru, ett i tall uthugget grovt människoansikte som påträades 1897 då Kustbanan byggdes. Träguren härstammar från stenåldern, närmare bestämt den kamkeramiska tiden ca 2500–2000 f.Kr., och har använts för något religiöständamål.

En hälsning från forntiden var det också när man året innan, 1896, hittade ett mammutben vid Brödtorp. Pojos märkligaste förhistoriska minnesmärke är bronsålderskumlet uppe på Kasberget, en strategisk plats både i den grå forntiden och långt senare.

Man var länge av den uppfattningen att nnarna hade kommit till landet under de första århundradena av vår tideräkning. Numera är antagandet istället att nnarna eller deras föregångare på det östersjönska stamträdet har varit bosatta i landet i tusentals år före Kristi födelse. Intressant i sammanhanget är att dessa urinvånare i era repriser har uppblandats med inyttare (balter, skandinaver/germaner) som hade ett överlägset ekonomiskt system (med till exempel jordbruk) och därför kom att utgöra en elit, trots att de utgjorde en minoritet. Under århundradenas lopp övergick dessa invandrare till det nsk-ugriska språk som talades i landet. Det var alltså fråga omen assimileringsprocess.

Den svenska kolonisationen

Det svenska riket hade i mitten av 1000-talet kommit in i en period av dynamisk utveckling, något som tog sig uttryck bland annat i att man började blicka österut för att nna nya boplatser. Orsaken till detta var att Mälarlandskapen hade blivit för tättbefolkade, vilket ledde till att överskottsbefolkningen började söka sig över havet som kolonister. Det var i själva verket fråga om ett allmäneuropeiskt fenomen, en nyodlingsfeber hade brett ut sig över hela Västeuropa, från Italien till Norden.

Den svenska utvandringen österut skedde förmodligen dels spontant – man gav sig av på egen hand – dels som en följd av kyrkans och kronans pådrivande åtgärder. För den andliga och världsliga överheten var det en fråga om att ex-

pandera sin makt genom att lägga under sig nya territorier. De mer eller mindre folktomma bygderna utmed Finlands kuster utgjorde självfallet en lockelse. Att området dessutom saknade en stark samhällsorganisation inbjöd till expansion med militära medel.

Expertisen anser att det var Birger jarls korståg – förmodligen företaget 1239 – som denitivt befäste kristendomen och det svenska väldet i Finland. Enligt den svenska Erikskrönikan från 1320-talet landsteg Birger jarl i ”tavasternas hamn” (Portus Tavastorum) för att därifrån bege sig upp mot den tavastländska kärnbygden i syfte att kuva dess invånare som hade avfallit från den kristna tron.

Historikerna har spekulerat åtskilligt om var platsen för landstigningen kan ha legat. Allt från Korsholm i norr till Pernå i öster har föreslagits. Medeltidsspecialisten Jarl Gallén var av den uppfattningen att platsen för landstigningen sannolikt borde förläggas till Västnyland, därifrån vattenleden från Karis via Lojo och Vichtis förde direkt till Tavastlandshjärta. Enligt denna teori skulle Birger jarls framgångsrika expedition alltså ha utgått från den västnyländska kusten, vilket är logiskt med tanke på att vägen därifrån var kortast. Vattenleden från Pojoviken längs Svartån upp till Lojo sjö och vidare till inlandet skulle passa bra in i bilden.

Stormännens Pojo

Ett stycke in på historisk tid var Pojo delat mellan de västnyländska moderförsamlingarna Karis och Tenala. Det tidigaste skriftliga belägget för socknens existens härstammar från 1359, då prästen Birger skänkte fädernegodset Skuru till Åbo domkyrka. Det är från det årtalet vi räknar de 650 åren fram till i dag. Pojo omfattade ursprungligen också skärgården söder om Ekenäs, som grundades ca 1528 på socknens område. Det har genom tiderna varit något av en herrgårdssocken, åtminstone fram till att järnbruken på 1700- och 1800-talen började införliva den ena egendomen efter den andra.

Under förra delen av 1300-talet ägde tre stormän och medlemmar av den svenska högadeln, hövitsmännen Mats Kettilmundsson, Karl Näskonungsson och Gerhard Skytte betydande jordegendomar i trakten, bland annat Mörby, som tidigt blev ett slags centrum i socknen. Man tror att Pojovikens västra strand blev bebyggd tidigast, och att detta skedde relativt sent på den östra stranden.

Mats Kettilmundsson till Mörby som levde i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet bedrev en omfattande handel med pälsverk längs vattenleden upp till inlandet. Han har följaktligen kallats ”skinnfursten”. Man har uppskattat att

han hanterade 15.000–20.000 skinn årligen, men det var inte många år han ck bedriva denna handel. Matts Kettilsmundsson hade varit inblandad i rikspolitiken på hög nivå i Sverige men ck småningom nog av detta och kom 1324 till Finland och Pojo, där han uppenbarligen avled redan 1326.

Det berättas om Mats Kettilmundsson att han 1300 hade varit med om Torkel Knutssons krigståg till Nevan, där man grundade fästet Landskrona, och att han där skulle ha utmärkt sig för sitt mod. I Finsk biogrask handbok (1903) omtalas han som “denne lysande representant för det då i Norden i sitt högsta or stående riddareväsendet”.

Om Karl Näskonungsson vet man inte så mycket, men Gerhard Skytte blev fogde över Nyland 1327 och över alla kronans borgar i Finland 1347. Man kän-

Utsikt från Kasberget över Pojoviken, som har kallats landets enda ord. Platsen där Stora strandvägen mellan Åbo och Viborg möter havet är strategisk, vilket har haft både för- och nackdelar för den omgivande bygden.

Foto: Schildts förlags arkiv, Sophie Kawecki

ner till att han var antingen av estnisk börd eller hade intima kontakter med Estland, och det var troligtvis orsaken till att kung Magnus Eriksson utsåg honom till Finlands styresman; kungen planerade ett fälttåg mot Ryssland/Novgorod. Under detta krig upprätthöll Gerhard Skytte en blockad på Finska viken, borgarna i Reval ck inte bedriva handel med Novgorod. År 1350 sålde han sina nyländska egendomar, bl.a. i Pojo, till Padis kloster i Estland, som behöll dem fram till 1407.

Höga representanter för världsliga myndigheter hade alltså tidigt slagit sig ned vid Pojovikens stränder. Trots detta kan man inte säga att Pojo var ett centrum för den världsligamakten i Finland, så som Åbo var det för den andliga. De världsliga stormännen var också mestadels bosatta i Åbo, även om de hade jordbesittningar i Pojo. Ännu på 1500- och 1600-talen var stora delar av socknen förlänad till frälsemän.

I slutet av 1400-talet hade socknens centrum föryttats från Pojovikens västra strand till vikbottnen (=Pohja), där den nyligen resta gråstenskyrkan låg. Kyrkan uppfördes omkring 1460–1480 på en plats där det tidigare hade stått ett trätempel. Platsen var som sagt ytterst central, eftersom landets viktigaste landsväg – som i modern tid har börjat kallas Kungsvägen – där mötte en havsvik som var segelbar för stora fartyg. För att betjäna järnbruken i trakten anlades uppenbarligen redan under förra delen av 1600-talet en hamn intill Skuruberget vid vikbottnen.

Ätten Boije

Vid den tiden då Pojo kyrka stod färdig kom ätten Boije in i bilden. År 1503 omtalas en Anders Boijan, landssyneman i Pojo, som genom giftermål hade kommit i besittning av frälsegodsen Gennäs och Dalkarby. På Gennäs byggdes ett stenhus sedan adeln på 1480-talet fått tillstånd av centralmakten att uppföra sådana.

Anders Boije hade ingått äktenskap med dottern till Rötker Olofsson Diekn, som i decennier processade med Nådendals kloster om äganderätten till Gumnäs och slutligen 1490 lyckades bli ägare till egendomen. Anders Boije hade sonen Nils, som är en av de stora gestalterna i Finlands 1500-talshistoria, jämförbar med sin namne och samtide Nils Grabbe i Karis. Nils Andersson Boije

ck sin uppfostran som page vid Gustav Vasas hov och tillbringade en stor del av sin ungdom i Sverige. Efterhand ck han allt högre befattningar, både militära och civila, och blev 1568 ståthållare över Finland, men dog en månad efter utnämningen.

Efter Gustav Vasas besök i Finland år 1530 kom Nils Boije i gunst hos konungen, blev fogde på Raseborg och tilldelades förläningar. Ännu samma år ck han hela Pojo socken, och efter en tillfällig indragning utökades förläningen 1540 med Ekenäs och litet senare med Tenala. Därtill hade Nils Boije genom köp kommit i besittning av jord som tillhört kyrkan, till exempel Degernäs nordost om Fiskars. Han intresserade sig särskilt för Gullö, som av allt att döma spelade en viktig roll i den handelsverksamhet denne frälseman bedrev. Egendomarna övertogs av sonen Göran Nilsson Boije, som i likhet med fadern kom att inta mycket höga positioner inom svenska riket; bland annat var han lagman i Södernne lagsaga, ståthållare i Reval och riksråd. Han var också en av dem som undertecknade fredstraktaten med Ryssland i Teusina 1595, vid sidan av bland annat Arvid Stålarm till Lindö i Tenala. Under konikten mellan Sigismund och hertig Karl ck Göran Nilsson under några år såväl tjänster som förläningar och gods indragna av hertigen. År 1600 återställdes dock hans arvegods. Göran Nilsson avled den 7 december 1617 på Gennäs och begravdes i Pojo kyrka.

Klas Flemings ändalykt

En storman som inte var bosatt i Pojo eller hade några besittningar där men som ändå har en plats i socknens historia är Klas Fleming, som gärna vistades på sin gård Svidja i Sjundeå och därför allmänt kallades “Svidje Klas” – ett annat namn i omlopp var “Sotnäsa”, som syftade på hans inte alltför överdrivna renlighet. Klas Fleming hörde till de få medlemmar av högadeln som tog parti för Johan III:s och Katarina Jagellonicas son, den polske kung Sigismund. Efter Johans död 1592 härskade Klas Fleming med Sigismunds fullmakt över hela Finland och utgjorde ett svårt hot mot hertig Karl.

När Klas Fleming var på väg från Svidja till Åbo för att vidta förberedelser mot en väntad invasion av hertigens trupper västerifrån drabbades han, 62 år gammal, oväntat av en sjukdomsattack i Pojo natten mot den 13 april 1597. Stället där det skedde var uppenbarligen nära det yttblock vid Kungsvägen som fortfarande kallas Flemings sten. Fleming sägs ha avlidit på Hindraböle gård, ett stycke söderut. Åtta dagar senare transporterades liket i en släde till Åbo slott.

Två hungerkatastrofer

Etthundra år senare, 1696–1697, drabbades socknen av svår hungersnöd. Enligt uppgift skulle från hösten 1696 till midsommaren följande år 442 personer ha dött i Pojo och Ekenäs, detta av totalt ca 1.270 invånare, “... men man får

Flyttblocket vid Kungsvägen strax västerom Pojo kyrkby utpekas av traditionen som det ställe där Klas Fleming drabbades av en sjukdomsattack i april 1597. Stenens vikt beräknades 1990 till 79.830 kg. Foto: Henrik Ekberg

förutsätta, att en betydande del av dessa utgjordes av tiggare, som från inlandet sökt sig till kusten”, står det i sockenhistoriken.

Detta upprepades under nödåren på 1860-talet, som var den – förhoppningsvis – sista hungerkatastrofen i landets historia. Våren 1867 var Pojoviken istäckt fram till slutet av maj, och ännu den 4 juni snöade det. Sommarvärmen kom först några dagar före midsommar, och vårsådden kunde inledas med så många veckors försening att skörden inte hann mogna ordentligt. Det regnade sedan oavbrutet fram till tidig höst; den 4 september var en frostnatt som tog största delen av årets rågskörd.

Också nu uppenbarade sig folk från inlandet i desperat jakt på föda, vintern 1867–1868 var vägarna fyllda av trashankar som släpade sig fram genom drivorna. Eftersom man var rädd för att vandrarna skulle sprida sjukdomar, utfärdades det förbud mot att beträda de västnyländska socknarna, men det hade föga effekt. Då myndigheterna stod mer eller mindre handfallna, var de nödlidande i stor utsträckning hänvisade till privat välgörenhet. Den bofasta befolkningen

som hade någonting att avvara lade ut mat vid grindarna i hopp om att slippa påhälsningar och smitta. Matserveringar för tiggarna ordnades bland annat på Billnäs bruk, men de ck inte stanna utan måste vandra vidare. På Åminne upprättade godsägare Ernst Linder en temporär sjukstuga för dem som hade smittats av tyfus. Omtanken lönades dock medatt både han själv och hans lilla dotter våren 1868 föll oer för sjukdomen. Bara i Pojo jordfästes 25 av dessa vandrande främlingar, av vilka era var okända till namnet, eftersom man undvek att gå nära de sjuka. Totalt noterades 70 döda i tyfus och koppor i Pojo under nödåren. Ännu 1869 skördade tyfusepidemin sexton oer.

Den nländska industrins vagga

Pojo är känt framför allt som en brukssocken, man kan säga att den nländska industrins vagga stod här, då era järnbruk grundades på 1600-talet: Antskog 1630, Billnäs 1641 och Fiskars 1649. Ett av dem – Fiskars – har i våra dagar gett namn åt ett världsföretag, vars produkter i dag har mer eller mindre global spridning.

Men det är inte bara metallindustrin som har sitt ursprung i Pojo, utan också skogsindustrin. Pappersbruket i Tomasböle, grundat 1666–1667 av biskop Johannes Gezelius d.ä., var det första i landet. Det behövdes bland annat för att få papper att trycka Gezeliernas bibelverk. Detta var den första fullständiga bibelkommentaren på svenska, som omfattade hela bibeltexten, försedd med talrika förklaringar. Verket utkom 1711–1728, med tre generationer biskopar med namnet Johannes Gezelius som utgivare.

Järnbrukens tillkomst på 1600-talet innebar förändringar på gott och ont. De bildade relativt slutna samhällen där levnadsförhållandena skilde sig åtskilligt från dem som var rådande på den omgivande landsbygden. Bönderna ck nya utkomstmöjligheter genom att de kunde börja leverera den träkol som behövdes vid smältningen av järnmalmen. Arbetet vid bruken krävde yrkeskunnigt fackfolk, som importerades främst från Sverige, Tyskland och Nederländerna. Invandringen innebar otvivelaktigt i era avseenden en livgivande injektion för det annars tämligen stillastående bondesamhället.

Järnbruken hade alltså förvånansvärt liten beröring med omgivningen. Men det fanns också ett agrart Pojo som levde sitt liv i brukens skugga. Detta agrara Pojo fanns främst vid Pojovikens stränder, där gårdarna inte sällan brukades av brukens landbönder. Det äldre jordägarskiktet utplånades mer eller mindre under tidigt 1800-tal och ersattes av ett nytt skikt som hade sin huvudsakliga inkomst på annat håll, brukspatroner, tjänstemän, köpmannaborgare m..

Bruken gick under 1700-talet genom många händer. Fiskars och Antskog köptes 1822 av Åboapotekaren, sedermera bergsrådet John Julin (1787–1853), adlad 1849. John von Julin och hans efterkommande byggde under 1800-talet upp Fiskars till ett av landets största företag, som lade under sig både Billnäs (1918–1920) och Åminnefors (1889). Det sistnämnda hade grundats så sent som 1875 och var därmed det yngsta av de traditionella järnbruken i landet.

Både Fiskars och Billnäs försökte skapa en inhemsk marknad för jordbruksredskap och lyckades ganska bra med detta. Till exempel Fiskars plogverkstad kom att tillverka långt över en miljon plogar och därmed spela en viktig roll för jordbrukets utveckling i hela landet. Redan i mitten av 1800-talet introducerades järnplogar och -harvar, och dessa redskap var till stor del av Fiskars fabrikat. Billnäs koncentrerade sig på verktyg som yxor, spadar, hackor med mera. Båda bruken lyckades klara omställningen från traditionell tillverkning till den mera sostikerade produktion som den nya tiden krävde och därmed leva vidare in på 1900-talet. Antskog gjorde det genom att 1839 omvandlas till textilindustri. Det nya bruket i Åminnefors var från början anpassat till moderna produktionsmetoder.

Kring sekelskiftet 1900 sysselsatte de tre järnbruken drygt 900 arbetare, och Pojo var därmed en av landets mest industrialiserade kommuner. En förutsättning för att detta förhållande skulle fortbestå var tidsenliga kommunikationer. Sådana skapades genom tillkomsten av Hangöbanan 1873 och Kustbanan trettio år senare, då en ny tätort, sedermera Karis stad, började växa upp strax öster om bruksbygden i Pojo.

Stora ofreden

Tack vare sitt läge har Pojo varit rätt så oberört av direkta krigshandlingar, mindre skärmytslingar förekom under Krimkriget 1854–1856, under inbördeskrigets slutskede våren 1918 och under striderna på Hangöfronten sommaren och hösten 1941. Detta är kanske det närmaste kriget har kommit, frånsett luftbombardemangen av bruken under andra världskriget. Men det innebär inte att man här skulle ha förskonats från främmande trupper, Pojo har upplevt två ockupationer, under stora och lilla ofreden på 1700-talet. Orsaken var ironiskt nog läget, socknen genomkorsades ju av Stora strandvägen mellan Åbo och Viborg.

Sensommaren 1713 kom en rysk armé marscherande västerut på väg till Åbo. Då hade stora nordiska kriget varat i tretton år, och krigslyckan hade svängt fram och tillbaka. Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 och Viborgs fall följande år var det bara en tidsfråga när ryssarna skulle dyka upp i Finland.

På morgonen den 22 augusti 1713 stod ett ganska betydande slag vid Landsbro i Karis, och när ryssarna efter fyra timmars strid forcerade Svartån dröjde det inte länge förrän de överskred sockengränsen till Pojo. På eftermiddagen försökte försvararna hejda ryssarna vid Fiskarsån i Skuru, men ocksådenna position måste överges efter några timmar. Den 28 augusti marscherade ryssarna in i Åbo. Därmed hade den epok i Finlands historia som kallas stora ofreden tagit sin början.

När ryssarna nalkades begav sig en betydande del av befolkningen på ykt, man kände fruktan för den gamla “arvenden”; svenska riket hade ju fört många krig med Ryssland alltsedan 1300-talet. Präster, länsmän och andra tjänstemän ydde nästan undantagslöst till Sverige. För att citera sockenhistoriken: “... alla kunde inte y. Det gick jämförelsevis lätt för förmöget folk som hade kontanter eller realiserbar egendom att försörja sig med, och likaså för skärbönderna, som tog sin bärgning ur havet. Men de, som var helt hänvisade till vad jorden gav, hade däremot ringa eller små möjligheter att rädda sig. De måste stanna ochbe Gud bevara dem från det värsta.”

I jämförelse med Österbotten, där Peter den store gav order om ödeläggelse för att förhindra att den svenska armén skulle återerövra Finland norrifrån, kom södra Finland relativt lindrigt undan, trots att övergrepp naturligtvis förekom. Pojos olycka var att de ryska makthavarna 1719 utsåg kyrkbyn till militärt centrum för hela västra Finland, eftersom socknen låg så strategiskt väl till. Åren 1719 och 1720 fanns det omkring 18.000 man ryska trupper i Pojo, inkvarterade i byarna kring kyrkan. En del bodde på gårdarna, men de esta ck ty sig till baracker, kojor och tält, som restes överallt på odlingarna, som följaktligen blev illa nedtrampade av soldater och hästar. I Pojoviken låg dessutom enheter ur den ryska ottan. Armébefälhavaren, furst Michail Golitsyn hade sitt högkvarter i prästgården. Från midsommar till september 1720 bodde den civile generalguvernören över Finland, greve Gustaf Otto Douglas på Bollstad gård. När ryssarna slutligen drog sig bort på hösten 1720 var trakten helt skövlad och förödd.

Efter stora ofreden var Pojo följaktligen en av de svårast hemsökta socknarna. Mer än en tredjedel av gårdarna låg öde, och pappersbruket i Tomasböle var helt utplånat, likaså Billnäs bruk,medan Fiskars och Antskog hade kommit lite lättare undan, säkert därför att de låg ett stycke från kustvägen.

Invånarantalet i socknen var högst 750, nästan en tredjedel mindre än då 1700-talet bröt in. Fram till 1750 hade folkmängden ökat till drygt 1.700 och till uppemot 2.100 år 1770 samt nästan 2.300 år 1800. Befolkningstillväxten i Pojo var i alla fall svagare än på många andra håll i landet, vilket berodde på speciella omständigheter.

Unika jordägoförhållanden

En av dessa omständigheter är den att adeln efter stora ofreden aldrig skulle komma att spela samma framträdande roll i socknen som under tidigare århundraden, nu blev det brukspatronernas epok. Redan i mitten av 1700-talet var större delen av frälsejorden lagd under bruken. År 1800 innehade järnbruken 42 procent av den mantalssatta jorden, medan andra ståndspersoner ägde omkring 40 procent. De självägande bönderna satt alltså trångt. År 1866 ägdes 75 procent av den mantalssatta jordenav släkterna von Julin och Hisinger. De här jordägoförhållandena var unika för Pojo, något liknande nner man inte någon annanstans i landet.

Folkökningen var alltså betydande på andra håll under 1700-talet, men inte i Pojo. Vad berodde detta på? På 1700-talet började man i södra Finland allmänt grunda torp där “överskottsbefolkningen” kunde placeras och få en utkomst, men det var inte möjligt i Pojo där bruken var intresserade bara av att få träkol ur skogarna, inte av att bruka jorden. När ett bruk köpte en större egendom förvandlades de eventuellt existerande torpen till kolartorp, men nya torp grundades inte.

I Pojo var det följaktligen inte möjligt att försörja en nämnvärt större folkmängd, och i förening med era nödår på 1780-talet blev eekterna ganska förödande. Det ledde till en omfattande bortyttning, främst till olika närbelägna socknar, men också till Åbo eller Helsingfors. Iförsta hand var det storgårdarnas underlydande som begav sig på ykt undan hungern.

Också sket, som en gång hade spelat en viktig roll för sockenbornas utkomst, blev efter stora ofreden av någon anledning olönsamt, vilket innebar att skärgården (det som senare blev Ekenäs landskommun) förblev öde för långa tider framåt. Det som däremot överraskande nog lönade sig var sälfångst, och det till grad att man kom ända från Estland och Sverige för att jaga säl, vilket naturligtvis inte sågs med blida ögon av lokalbefolkningen.

Stora ofredens fasor upprepades i mindre skala under lilla ofreden 1742–1743. Denna gång belastades man också av egna truppers närvaro innan ryssarna tågade in och på nytt slog läger vid kyrkan och trampade ned odlingarna. Inkräktarnas attityd var i alla fall mildare, åtminstone bland det högre befälet där baltiska element som tidigare hade lytt under den svenska kronan dominerade. Ockupationen varade bara ett knappt år, från sommaren 1742 till sommaren 1743, och livet återgick snart till det normala.

När ryssarna vintern 1808 kom för att slutgiltigt ta landet i besittning var det igen längs kustvägen de ryckte fram. Vid Pojo kyrka delade hären på sig. En del

fortsatte västerut mot Tenala och Åbo, medan resten svängde norrut mot Fiskars och Antskog och vidare mot inlandet.

Ett mindre Pojo med större befolkning

Efter den ryska erövringen 1808–1809 präglades samhället i Finland i decennier av stillastående. Först sedan Alexander II hade blivit kejsare efter Krimkriget började det röra på sig, han lade 1856 fram ett brett upplagt förnyelseprogram för Finland, inkluderande ett sammankallande av lantdagen som inte hade samlats sedan 1809.

Lagstiftningsarbetet kom därmed igång på nytt, och ett av resultaten var den 1865 utfärdade förordningen angående kommunalförvaltningen på landsbygden, en verklig milstolpe.

Genom förordningen överfördes församlingarnas världsliga uppgifter på självständiga landskommuner, vars gränser sammanföll med de kyrkliga församlingarnas. Eftersom också kapellförsamlingar gällde som sådana, uppstod det med ens ett antalnya administrativa enheter.

För Pojos del innebar detta att dess “skärgårdsdel” avskildes till Ekenäs landskommun – Pojo och Ekenäs stadsförsamling samt Ekenäs landsförsamling hade ju alltsedan 1695 bildat ett gemensamt pastorat. I det nya, mindre Pojo hölls den första kommunalstämman – som de nya landskommunernas beslutande organ hette – den 30 januari 1866. En liten gränsjustering skedde 1948, då Ekö utanför Lappvik, som dittills hade hört till Pojo, överfördes till Ekenäs landskommun.

Under 1800-talet var befolkningsutvecklingen mer gynnsam än under det föregående seklet, den mer än fördubblades och uppgick år 1900 till 5.121 personer, av vilka 72 procent var svensktalande.

Vid denna tid var Pojo som sagt den mest industrialiserade kommunen på den nländska landsbygden, till stor del beroende på expansionen i Billnäs och Fiskars. Krigskonjunkturerna hade stor betydelse i sammanhanget, under ryskjapanska kriget 1904–1905 steg antalet anställda i Billnästill 600, och tio år senare, under första världskriget, var det uppe i ettusen.

Katastrofen 1918

Denna miljö utgjorde en grogrund för den socialistiska arbetarrörelsen, som stötte på motstånd i Pojo, liksom på andra håll. Arbetsgivarna, brukspatronerna, ville till en början inte tillåta att det grundades arbetarföreningar, men de ck så småningom ge vika och acceptera dem. I det första valet till enkammarlantda-

gen 1907 ck socialdemokraterna 55,1 procent av rösterna i Pojo, och den socialdemokratiska dominansen – mestadels i form av absolut majoritet – fortsatte nästan utan avbrott så länge kommunen fanns till, det vill säga fram till 2009.

Den radikala socialdemokratiska ygeln gjorde uppror mot den lagliga samhällsordningen i början av 1918. Tidigare har man mer eller mindre slentrianmässigt antagit att det inte var så många svenskspråkiga röda åtminstone från Västnyland som kämpade med vapen ihand, men Sture Lindholm har i sin bok Röd galenskap – vit terror (2005) visat att det inte var så.

Hundratals pojobor deltog i kriget 1918 på den röda sidan, såväl i striderna i Sjundeå och Kyrkslätt som inne i landet, bland annat vid Vilppula och Tammerfors samt den karelska fronten. Efter det röda sammanbrottet försmäktade åtskilliga av dem i fånglägren närmast i Dragsvik och på Sveaborg. Åderlåtningen av arbetarstammen var så stor, att bruksägarna i Pojo till slut fann det motiverat att vädja till myndigheterna om frigivning av deras arbetare, så att produktionen skulle kunna komma igång igen.

Databasen över krigsdöda 1914–1922 upptar 87 pojobor som avlidit av krigsrelaterade orsaker, så gott som alla röda. Där kan man bland annat inhämta uppgiften att den lokala upprorsledaren, chefen förBillnäskompaniet Ivar Torvinen avrättades den 17 maj 1918, dagen efter Mannerheims intåg i Helsingfors.

Hemma i Pojo inträade bara tre dödsfall med anknytning till kriget 1918 och dess efterdyningar. Det var två arbetare från socknen som dog i juli 1918 efter att ha blivit utsläppta från fångläger (förmodligen Dragsvik) och en detektiv från Helsingfors som mördades i början av april.

Inbördeskriget drabbade bruksorterna hårdare än det agrara Pojo. Åtminstone två barnhem för barn som blivit faderlösa genom kriget inrättades 1918 i kommunen, och det ena av dem, Lurudden, har beskrivits som “ett sannskyldigt helvete”. Föreståndarinnan fostrade med hårda metoder, och när barnhemsbarnen kom till folkskolan i Elimo ck de ofta smaka käppen av den sadistiska lärarinnan. Dessa trakasserier förefaller att ha haft även politiska förtecken.

Mellankrigsdecennierna

Efter inbördeskriget följde torparfrigörelsen, som innebar att 115 torpare i Pojo åren 1919–1924 blev självständiga jordbrukare. Under mellankrigsdecennierna gick livet sin gilla gång, förhållandena normaliserades trots allt rätt snabbt efter katastrofen 1918. Kommunisternas försök att ta över arbetarrörelsen noterades i Pojo, likaså Lapporörelsens strävanden att motarbeta allt vad socialism hette. Från förbudslagens dagar omtalas en grosshandlare i spritbranschen som kalllades “Pojokejsaren”; han kunde aldrig beslås med innehav och försäljning av illegal sprit, men däremot blev era av hans underhuggare fast. Tillvaron för arbetarbefolkningen på bruken under mellankrigsdecennierna var ingen dans på rosor, man utnyttjade alla medel att dryga ut kosten – bland annat skade man ända fram till andra världskriget vimbor i Svartån. Denna mörtliknande karpsk steg upp i ån för att leka och användes vintertid som saltsk i arbetarhushållen.

Dessa två årtionden, 1920- och 1930-talen, var också de sista då man kunde uppleva de traditionella herrgårdsmiljöer som hade en nästan feodal prägel, efter kriget var allting förändrat, husbondens auktoritet var inte längre densamma. År 1939 skilde sig livet trots allt en hel del från det som hade varit två decennier tidigare, levnadsstandarden hade stigit och de politiska motsättningarna börjat utjämnas. Vid denna tid var de nskspråkigas andel av befolkningen redan nästan en tredjedel.

Krigsåren 1939–1945

Billnäs i början av 1900-talet, då det efter en nyligen företagen modernisering av produktionen hade blivit landets mest betydande järnbruk.

Foto: Lokalarkivet Arresten, Wolmar Svaetichins bildsamling.

Den första förhandsaningenav kriget ck man den 13 september 1939, då hästar och motorfordon utskrevs för arméns behov. Industrierna i Pojo lade om produktionen och började tillverka krigsmateriel, Billnäs trähöljen för landmi-

nor, Åminnefors granatstål och Fiskars bajonetter och granater. Fienden kände uppenbarligen till dessa krigsindustrier, eftersom Billnäs och Åminnefors upprepade gånger angreps av sovjetiskt bombyg under vinterkriget. Fabrikerna i Pojo var så viktiga för krigföringen att alla arbetare inte togs ut till militärtjänst.

Fortsättningskriget inleddes med att Pojo blev uppmarschområde för trupperna som skulle sättas in på Hangöfronten. Både soldater och materiel lastades av på Skuru station. Staben för Hangögruppen arbetade på Dalkarby gård. Denna delade sedermera många av de forna Pojostorgodsens öde, att splittras: den ståtliga adertonhundratalshuvudbyggnaden revs 1970 efter att ha stått obebott i ett drygt decennium. Från krigsåren kan vidare noteras, att Volter Amper grundade sitt bussbolag 1943.

Drygt 70 pojobor stupade under andra världskriget. Från nästan alla byar var det någon som föll på slagfältet och bäddades ner i hembygdens jord. Efter vapenstilleståndet i september 1944 anlände ett antal evakuerade från det utrymda Degerby, bland annat till Elimo gård, som i sin helhet överläts till Porkalaborna.

Från järnhantering till turism

Folkmängden i Pojo översteg sextusen 1947 och sjutusen gången 1959 (den var därmed näst Hangö Västnylands folkrikaste kommun) och ökade till drygt 7.100 1965. Därefter började en nedgång beroende bland annat på emigrationen till Sverige, som var synnerligen omfattande i slutet av 1960-talet. Mellan 1965 och 1977 minskade invånarantalet med drygt 1.100 personer. Ungefär sexhundra svensktalande pojobor lämnade hembygden för att söka sin lycka väster om Bottniska viken. I stället vandrade nsktalande från östra och norra Finland in, industrin behövde – än så länge – arbetskraft. Kommunen ck följaktligen nskspråkig majoritet 1973. Ett stycke in på 2000-talet utgjorde de svensktalandes andel ungefär 35 procent.

Rationaliseringar med åtföljande personalneddragningar kännetecknade industrin i Pojo under hela 1900-talets senare del, en utveckling som fortsatte också efter millennieskiftet. Detta var i själva verket ettglobalt fenomen, på många håll i Europa och Nordamerika nns det till exempel kolgruveområden och orter med gammal metallindustri som har sackat efter i utvecklingen.

De gamla bruken stannade ett efter ett under 1900-talets sista decennier. Särskilt Fiskars, där den industriella verksamheten upphörde denitivt 2001, har fått ett nytt liv tack vare de hantverkare, formgivare och konstnärer som yttat in i stället och som har gjort samhället till en första rangens turistattraktion med drygt hundratusen besökare om året. Den genuina bruksmiljön i Billnäs har

blivit ett centrum för olika kulturella evenemang, bland annat den sedan 1999 årligen återkommande etnofestivalen Faces, en i Finland unik begivenhet som är avsedd att demonstrera att detta numera är ett land med många kulturer. Under de senaste decennierna har det skett även era andra satsningar på turismen, världens snabbast växande industri.

Redan 1909 fanns det planer på att ansluta Billnäs till Karis, men pojoborna satte sig på tvären. I modernare tider röstade Pojo nej till samgång med Karis både 1991 och 2001. Men 2007 var man slutligen mogen för en förändring. Den 18 juni detta år fattade fullmäktige i Ekenäs, Karis och Pojo, alla på sitt håll, beslut om att vid ingången av 2009 gå samman till staden Raseborg. Därmed hade ett nytt kapitel i Västnylands historia inletts.