Gizmondo - En svensk crash and burn Martin Norén

Ett pixligt uppvaknande

Gizmondo En svensk crash and burn

En tidig februarimorgon 2006 rusar en välpolerad Ferrari Enzo fram i över 300 km/h på en motorväg utanför Malibu, USA. Sekunder senare tappar föraren kontroll över tiomiljonersbilen, flyger upp längs en kulle och träffar en lyktstolpe – vilket klyver lyxbilen i två delar. Mirakulöst nog stiger två män ut ur vraket, till synes helt oskadda med undantag för en sprucken läpp på föraren. Denna något korpulenta man visar sig vara en svensk entreprenör vid namn Stefan Eriksson, som fram tills nyligen suttit som direktör för ett av världens mest lovordade spelföretag. Drygt ett halvår senare ska han dömas till tre års fängelse för bilstölder samt olaga vapeninnehav. Detta skulle inte bara markera slutet för Stefan Erikssons kriminella bana utan även slutet för den upphaussade spelkonsolen Gizmondo.

Den svenska spelbranschen har sett flera framgångssagor såsom Battlefield, Candy Crush Saga och Minecraft. Men i varje saga finns alltid en ful ankunge och i fallet Sverige skulle denna älling utan tvekan kunna sägas vara Gizmondo. För att förstå detta tar vi oss tillbaka till Londons gator och ett tidigt 2000-tal. Den svenske affärsmannen Carl Freer har precis klivit av flygplanet från Arlanda med målet inställt på att skapa en GPS-spårare som ska hjälpa föräldrar att hålla koll på sina barn var de än befinner sig. Idén utvecklades dock snabbt till att handla om en spelkonsol med målet att kunna konkurrera med jättar som Nintendo och Sony om den växande bärbara spelmarknaden.

Sju år före Steve Jobs historiska iPhone-presentation på MacWorld utlovar Freers nystartade bolag, Tiger Telematics, en spelkonsol som kan göra allt från att ta bilder, spela musik, visa film och skicka SMS till att spela spel på en högupplöst färgskärm. Med finansieringshjälp från riskkapitalister började man snabbt arbeta på den nya konsolen och anlitade en svensk PR-byrå som fick sköta all marknadsföring. Snart insåg man emellertid att företaget behövde börsnoteras för att kunna locka till sig ännu fler finansiärer och därför köpte man 2002 upp det amerikanska bolaget Floor Décor. Trots att företaget sålde bland annat mattor och parkettgolv samt hade en till synes liten omsättning blev man i och med sammanslagningen noterad på den amerikanska Pink Sheet-börsen. Carl Freer lyckas tack vare sin karisma och tron på produkten få stora banker som Royal Bank of Scotland att köpa in sig i bolaget och aktien rusade samtidigt som företagets värde sköt i höjden.

Det däremot ingen vid det här laget vet, är att man redan när Gizmondo börjar gå som bäst kan skönja slutet på resan för företaget. Trots att ingen konsol ännu är under produktion bestämmer man sig för det högst oväntade draget att hyra en butik på Londons finaste shoppingstråk, Regent Street, för nästan två miljoner kronor årligen. Därtill var parkeringsplatsen utanför huvudkontoret fyllt av lyxbilar, potentiella inköpare bjöds på lyxresor och chefernas handleder fylldes med allt fler märkesklockor. Utanför kontoret hade man även placerat en, enligt

”Sju år före Steve Jobs historiska iPhone-presentation utlovas en spelkonsol som kan göra allt.”

vissa uppgifter, äkta Tomahawk-missil med Nintendo DS- och Sony PSP-logotyper målade på noskonen, medan axeln pryddes av ett gigantisk Gizmondo-märke. En Londonbaserad modellagentur hade även köpts upp för att kunna fylla kontoret och butiken med lättklädda modelltjejer iklädda Gizmondomärkta linnen.

Både Sony och Nintendo målades redan tidigt upp som Gizmondos största rivaler i kampen om vem som skulle få kontrollen över den handhållna spelmarknaden. På den stationära sidan stod striden nästan uteslutande mellan de två japanska jättarna samt amerikanska Microsoft, även om Sega fortfarande hade ett litet finger med i spelet med sin Dreamcast. Microsoft ville hur som helst även de in på den handhållna marknaden och lånade därför ut sitt operativsystem Windows CE till ett antal utvecklare. En av dessa var således Gizmondo som i och med detta fick chansen att ställa ut sin produkt på den högaktade elektronikmässan CES under Microsofts paraply. Detta hjälpte inte bara till att stärka Tiger Telematics anseende och aktie, utan rykten började även florera om att det amerikanska företaget ska vara intresserade av att köpa upp hela Gizmondo-koncernen. Hardy Poppinga, vid tidpunkten marknadschef för Microsoft Europa, beskrev Gizmondo som en konsol med ”mycket imponerande funktioner” som definitivt skulle hitta sin plats på marknaden. Det blev däremot inget uppköp och det hela slutade istället med att Microsoft lånade ut ett par av sina spelserier till Gizmondo, en av dessa ryktades länge vara storsäljaren Halo, men än idag vet ingen säkert om detta var fallet.

Gizmondo ägde även ett flertal spelstudior runt om i världen. Däribland Helsingborgsbaserade Atod, som nyligen hade köpts upp av den brittiska utvecklaren Warthog och som Gizmondo i sin tur förvärvade. På Gizmondos egen studio i Stockholm utvecklade man även en GTA-klon där spelare kunde ta över områden i verkligheten genom konsolens GPS-funktion. Anställda på Gizmondo vittnade däremot tidigt om konsolens bristfälliga GPS och spelet såg heller aldrig dagens ljus. Under 2004 fortsatte pengar att flöda in i Tiger Telematics som alltjämt behöll spenderarbyxorna på. Släppdatumet för konsolen fortsatte dock att skjutas upp och frågetecknen om vad som försiggick runt företaget blev allt fler. 19 mars 2005 var det så äntligen dags, Gizmondo skulle till slut släppas i Storbritannien och en lanseringsfest arrangerades med pompa och ståt. Som konferencierer stod kändisarna Dannii Minogue samt Tom Green och underhållningen sköttes av världsartister som Pharrell, Jamiroquai, Busta Rhymes och Sting. Den sistnämnde ska enligt rykten ha fått runt 8 miljoner kronor för kalaset.

Festen varade däremot inte särskilt länge. Aftonbladet publicerade den 23 april, bara en vecka innan konsolens amerikanska lansering, ett avslöjande som skulle rita om spelplanen för alla inblandade. Gizmondos direktör, Stefan Eriksson, visade sig vara den före detta ledaren för den notoriska Uppsalamaffian som satte skräck i en hel stad under 1980-talet. Exempelvis ska man ha sysslat med bedrägeri och otillåten inkassoverksamhet. Bland företagets toppchefer fanns dessutom två av Erikssons kompanjoner som fått miljonlöner utbetalda av Tiger Telematics. En bomb briserade

därmed över finansvärlden och de utpekade männen tillsammans med grundaren Carl Freer tvingades hastigt bort från verksamheten.

Gizmondo släpptes däremot som planerat i både Sverige och USA men lanseringen blev en total katastrof. Marknadsföringen var svag och konsolen var överlag svår att få tag på. Endast cirka 100 enheter såldes i Sverige och konsolen fick aldrig fotfäste på marknaden då skandalerna till slut gjorde den osäljbar. Tiger Telematics gick till sist i konkurs i januari 2006 med förluster på 210 miljoner dollar.

Det har spekulerats friskt kring varför det gick så snett för det svensk-amerikanska företaget och deras spelkonsol. En av anledning sägs vara att företagets extravaganta spenderarvanor ledde till att man inte hade nog med kapital till att betala komponenttillverkarna och således gick maskinen inte att massproducera. En stor volymbeställning hade i sin tur medfört att konsolens väldiga prislapp på nästan 400 dollar hade gått att sänka till hälften så mycket. Det ska däremot tilläggas att en speciell modell av Gizmondo även släpptes med ett så kallat ”Smart Adds-system” som genom annonser subventionera en del av enhetens kostnad. Den uppenbara felstavningen av namnet var avsiktlig och annonser skulle laddas ner via enhetens GPRS-anslutning. På sin höjd skulle tre annonser visas per dag och innehålla specialerbjudanden i form av kuponger eller streckkoder. Med hjälp av GPS-systemet skulle man även kunna navigera konsumenter till närmaste butik för den annonserade varan. Tjänsten aktiverades emellertid aldrig och användare som betalat för den reducerade enheten fick aldrig se någon reklam då online-, GPRS- samt MMS-tjänster slutade fungera efter bolagets konkurs.

Andra anledningar till Gizmondos magplask tros vara bristen på intressanta speltitlar. Speljournalister har genom åren menat att det faktum att Gizmondo saknade en titel i likhet med Pokémon till Gameboy Color eller Gran Turismo till Playstation, gjorde att konsumenter inte hade en riktig anledning till varför de behövde köpa Tiger Telematics konsol. Personer som arbetade kring företaget har också menat att maskinen inte höll måttet jämfört med dess konkurrenter då batteritiden var för kort, GPS-funktionen svajig och processorn stundtals svag.

Trots konkursen fick Carl Freer senare köpa tillbaka rättigheterna till Gizmondo och tillkännagav kort därpå att en ny Gizmondo-modell var under produktion för lansering under 2006. Konsolen skulle ha en 4” widescreen-skärm, WiFi, TV-ut-stöd, 480 × 272 pixelupplösning, en 2-megapixel kamera samt en 500 MHz-processor. Vid en tidpunkt talades det även om att en ny Gizmondo i första hand kunde komma att handla om en mobiltelefon, men efter åtskilliga förseningar lades projektet slutligen på is. Vad en Gizmondo 2.0 hade kunnat bli kan vi alltså endast fantisera om. En sak är i alla fall säker; sagan om Gizmondo slutade på samma vis som den om bolagets direktör – med en 300 km/h-krasch i en stulen Ferrari Enzo på Amerikas västkust.