hade två ganska prövande år bakom sig när han gick ombord på båten. Ändå lyckades han på bara ett par dagar inge Julius så mycket förtroende att han var beredd att låta Paulus gå i land. Svaret på hur Paulus formades till att bli en så pass förtroendeingivande person även under mycket svåra livsomständigheter har Lukas gett redan tidigare i Apostlagärningarna genom beskrivningen av Paulus brokiga liv. Den avgörande händelsen var det fruktansvärda och samtidigt livsförvandlande möte som Paulus fick vara med om när han rasande av mordlust var på väg från Jerusalem till Damaskus.
PÅ VÄG TILL DAMASKUS Mannen som nyss hade fått lämna fängelset var redan känd och ökänd i stora delar av det romerska imperiet. Under flera år hade han hatat dem som ansåg att Jesus från Nasaret var Messias. Detta hade till slut lett till att han blivit en av ledarna bakom förföljelsen av de kristna. Paulus vittnar själv om tiden innan sin omvändelse på flera olika ställen i Nya testamentet: ”Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag” (Apg 22:3). Man kan här notera att Paulus lärare Gamaliel var en mycket respekterad rabbin. Han gav också prov på en helt annan hållning än Paulus när han i Apostlagärningarna 5:34-39 faktiskt räddade apostlarnas liv genom att vädja till det ursinniga Stora rådet (som han själv var en del av). Detta motiverade han med att han trodde att Gud själv skulle låta Jesusanhängarnas tro dö ut om den inte var från Gud. Förbluffande nog gav Gamaliel vid samma händelse en öppning för att det faktiskt kunde vara så att rörelsen som hyllade Jesus från Nasaret som Messias skulle kunna vara ”av Gud”. Paulus beskriver i ett av sina brev sig själv, kanske om tiden då han satt vid Gamaliels fötter: ”Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar” (Gal 1:14). Med ”de” anspelar Paulus på de jämnåriga i hans eget folk. Här gör han tydligt att hans förhållningssätt inte var vanligt bland andra judar. Tvärtom så utmålar han sig själv som extrem. Denna iver blev allt mer
21