Page 1

1


2


GENOM STORMEN EN RESA MED PAULUS TILL PÅNYTTFÖTT HOPP

HANS WEICHBRODT


GENOM STORMEN Copyright © Hans Weichbrodt, 2013 Formgivning: Jonatan Strömgren Utgiven av Livets Ords Förlag Bibelcitaten i boken är hämtade från Svenska Folkbibeln och Bibel 2000 Bilder: iStockphoto, Thinkstock, akg-images, National Geographic Stock Tryck: WS Bookwell, Finland 2013 ISBN: 978 91 7866 909 7


innehåll Förord 7 Inledning: En längtan föds 9

1 Till havs! 13 2 Motvind och motgång 29 3 Stormen 47 4 Ängeln i natten 61 5 Landkänning och kuppförsök 81 6 Gryningsmåltiden 99 7 Den kaosartade landstigningen 119 8 Räddning, hugg och helande 139 9 Sista etappen 151 10 Ankomst och uppbrott 161

Referenslitteratur 173 Noter 175


förord När nu Hans Weichbrodt kommer ut med sin första bok är det med stor glädje jag rekommenderar den. Hans är en känd präst och förkunnare, verksam i och genom Oas-rörelsen och behöver ingen egentlig introduktion i vårt land. Tusentals människor känner honom redan och har blivit mycket välsignade av hans förkunnelse. Själv är jag också mycket glad att han är min personlige vän. Hans förkunnelse är präglad av stor kunskap i och kärlek till Skriften och en noggrannhet i utläggningen av den. Det är bibelförkunnelse i bästa bemärkelse, en förkunnelse som bevarar troheten till Guds ord och vägrar späda ut budskapet, men samtidigt på ett omsorgsfullt sätt landar i den enskilda människans situation. Hans är ofta befriande ärlig och öppen med sig själv, och full av humor när han förkunnar. Man känner verkligen igen sig själv och blir kärleksfullt drabbad av Guds tilltal. Som förkunnare är han en förebild och inspiration för en ny generation av förkunnare i Sverige, som vägrar falla offer för ytliga trender och billiga effekter utan istället låter Gudsordet, rent och klart, drabba våra hjärtan och förvandla våra liv. I den här boken tar Hans med dig på en resa tillsammans med Paulus över Medelhavet, när denne som fånge färdas mot Rom. Låt bibelordet bli levande för dig och Herren tala till dig på den livsresa du befinner dig i. Herren övergav inte aposteln Paulus mitt i stormen och han lämnar aldrig dig. Tvärtom, han hjälper dig alltid. Han vänder även dina svårigheter och misstag till något gott när du kommer till honom och genom dig kan många människor komma att bli räddade. Denna bok – som jag hoppas är den första i en lång rad böcker av Hans Weichbrodt – är viktig och mycket inspirerande och jag är säker på att den verkligen kommer att välsigna dig! Ulf Ekman

7


inledning

En längtan föds I Apostlagärningarnas tjugosjunde kapitel färdas Paulus på ett skepp över Medelhavet som drabbas av en väldig storm. Lukas skriver att alla till slut förlorade hoppet om räddning (Apg 27:20) och när Lukas skriver alla så måste detta rimligtvis inkludera även honom själv och Paulus. Men så en natt, efter många dygns svår storm, kommer en ängel till Paulus mitt i hans förtvivlade situation. Änglabesöket förändrar allt och Paulus fylls återigen av kraft och tro. Från det ögonblicket blir han båtens ledare som mitt under dramatiska omständigheter visar folket vägen till räddning genom stormen. Jag kommer aldrig att glömma när bibeltexten om Paulus stormiga havsfärd i Apostlagärningarna 27 kom att präglas djupt i mitt hjärta. Jag var inne i mitt livs hittills svåraste period, efter att min tre år äldre bror plötsligt dött, och jag själv i samband med detta drabbades av dödsfruktan. I det mörker och den inre brottning som jag gick igenom under mer än ett år kom texten om Paulus stormiga färd mot Rom att betyda obeskrivligt mycket för mig. Genom den texten visade Gud mig att precis som han inte övergav Paulus och hans vänner i deras storm så skulle han inte överge mig i min nöd. Den insikten blev ett av Guds sätt att bära mig under min allra svagaste tid. Sedan den erfarenheten har jag burit en längtan att skriva en bok om Apostlagärningarna 27 och vår kallelse att vara Jesu lärjungar även när det stormar i våra liv. Jag såg i detta en direkt koppling till hela Kristi Kyrkas kallelse att vara jordens salt och världens ljus mitt i den enormt turbulenta tid hon är satt att verka i.

9


MIN EGEN FÖRDJUPNING När jag har levt med Apostlagärningarna 27 har jag noga studerat texten i svenska och engelska översättningar, såväl som i dess grekiska grundtext, samt genom ett antal bibelkommentarer och andra böcker om Paulus. Jag har försökt studera skeendet i Paulus liv innan han stiger ombord på båten och funderat över hur hans livssituation var när han skulle påbörja seglatsen. Jag har också läst om hur resan fortsätter i Apostlagärningarna 28 och ställt mig frågan hur Paulus och de andra påverkades av sin upplevelse under och efter den dramatiska havsresan. Under den här processen har jag inte heller kunnat undgå att fascineras över båtens betydelse i Bibelns texter och för mänskligheten i stort. Båtar och båtfärder har i alla tider och i många olika sammanhang stått för mer än bara fysisk förflyttning från en punkt till en annan. I många religioner och tänkesätt har båten representerat färden till evigheten. Ja, båten har stått för resan tillbaka till det förlorade paradis som mänskligheten i nästan alla kulturer har uttryckt en så stark längtan efter. I den tidiga kyrkohistorien har den kristna Kyrkan avbildats som ett skepp på väg mot evigheten, seglandes på tidens hav. Även i Bibeln spelar båten en viktig roll. I början av frälsningshistorien räddas Noa och hans familj undan från syndafloden genom just en båt. Båten eller arken fick alltså stå för Guds räddning undan domen, till ett nytt liv och en ny framtid. När Jesus Kristus flera tusen år senare ska påbörja sin offentliga gärning flyttar han från Nasaret som låg uppe bland bergen till byn Kapernaum som låg precis vid den erkänt stormbenägna Gennesarets sjö. När han därefter ska undervisa sina apostlar om förtröstan och tillit, så väljer han att inte enbart ge dem teoretisk kunskap. Istället skickar han ut dem på Gennesarets sjö precis när det blåser upp till storm. När vågorna slår höga och paniken börjar komma, lär Jesus lärjungarna att ha fokus på och tillit till honom mitt i stormen. Bibelläsare har i alla tider funnit tröst och hämtat styrka ur evangelietextens beskrivning av hur Jesus själv kommer gående på vattnet till de

10


skräckslagna lärjungarna mitt i stormen. På så sätt har många fått en stärkt tro på och erfarenhet av, att Jesus själv har visat sig och ska fortsätta att visa sig i de stormar de själva drabbas av i livet. Också i Apostlagärningarna 27 spelar skeppet som färdas över stormiga vatten en avgörande roll. Ju mer jag har läst om detta, desto mer har jag fascinerats av rikedomen i detta bibelkapitel och det dramatiska skeendet där skeppet färdas genom stormen på väg till ett utlovat mål. Under den dramatiska resa som Lukas beskriver i Apostlagärningarnas två sista kapitel omnämns en hel del geografiska detaljer. Lukas ger dessutom information om hur vädret är och stundtals detaljerade beskrivningar av sjömännens arbete. Sättet han gör detta på har fått den mycket kunnige sjömannen och bibelkännaren James Smith att kalla texten för ”ett av de mest instruktiva dokumenten som finns angående forntida sjömanskap”. Smith skrev en mycket spridd, respekterad och unik bok om just denna text, där han använder sig av sin djupa och vittgående kunskap om både sjöfart och bibelvetenskap.1 Hans slutsats är att det inte finns någon anledning att tvivla på att Lukas var det ögonvittne på denna färd han utger sig att vara. Smith menar vidare att Lukas återger alla sjöfartsdetaljer korrekt men att han samtidigt inte alltid fullt förstår det han ser, det vill säga som en som själv inte är en sjöman, men som är observant och har ett sinne för detaljer. Allt detta stämmer väl med det som vi i övrigt vet om den noggranne läkaren Lukas.

PAULUS LIV Som överallt annars i Bibeln så handlar detta kapitel om hur Gud kallar, leder och verkar genom verkliga människor av kött och blod. Huvudpersonen i vårt bibelkapitel är den legendariske aposteln Paulus, en man som jag tillsammans med en stor del av mänskligheten blivit djupt fascinerad av. Hela Paulus liv och tjänst, samt de texter han under sitt liv har författat, har från urkyrkans tid och ända fram till i dag berört och välsignat miljontals människors liv. När jag har läst om Paulus och hans liv så har jag tagit djupt intryck av:

11


Hans omvändelse, då han som en av kristendomens värsta fiender blev slagen till marken av Jesu härlighet och sedan efter tre dygn i mörker fick ta emot Jesu förlåtelse och bli döpt in i Kristi Kyrka. Hans ärlighet och ödmjukhet, genom att han alltid är öppen med både det positiva och det negativa i sitt eget och andras liv. I linje med detta försöker han inte att framstå som starkare än vad han är, utan om han är ledsen, rädd eller är fylld av ångest så skriver han även om det. Detta har varit till stor tröst för många mitt i deras egen svaghet och livsbrottning. Hans hjärta för den enskilda människan som kommer till uttryck i Andra Korintierbrevet 11:29: ”Ingen är svag utan att jag blir svag. Ingen kommer på fall utan att jag prövas som i eld” (Bibel 2000). Hans apostoliska tjänst där han osjälviskt lever ett Kristuscentrerat och utgivande liv, och där han alltid verkar gå ”den extra milen”. Gång på gång får han ta emot hugg, slag och motgångar mitt under det att den helige Ande på plats efter plats bryter igenom i människors hjärtan som en frukt av Paulus villighet att stå till Guds förfogande. Med detta som utgångspunkt kan man slå fast att Paulus var mer än van vid att leva som en Jesu lärjunge mitt i turbulenta omständigheter. Just därför anser jag att han är ett mycket bra exempel för oss kristna på 2000-talet som är kallade att leva mitt i en värld som ur många aspekter verkar bli mer turbulent för varje år som går. Bibelkapitlet som är i fokus för den här boken är därför ganska typiskt för de omständigheter under vilka Paulus liv och tjänst utspelades.

MED PAULUS GENOM STORMEN I den här boken ska vi alltså följa en bibeltext där Paulus får vara med om en stormig färd från Jerusalem, den heliga staden, till Rom som var Romarrikets självklara centrum. Färden är synonym med inriktningen för hela Apostlagärningarna som börjar i Jerusalem med att Jesus sänder ut apostlarna för att sprida evangeliet om honom: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och

12


Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Apostlagärningarna avslutas med just Paulus besök i Rom och bokens huvudbudskap verkar således handla om hur den helige Ande möjliggör för Jesu lärjungar att ta sig över gräns efter gräns och förbi vilka hinder som helst. Detta för att evangeliet om Jesus Kristus och hans försoningsdöd på korset och hans uppståndelse ur graven, ska nå alla, överallt.

VÄLKOMMEN OMBORD! Med detta som bakgrund vill jag nu inbjuda dig som läsare att stiga ombord på Paulus skepp på väg till Rom. Det ligger inne vid staden Caesareas enorma hamn, som är anlagd av självaste Herodes den store. Paulus och hans vänner håller just på att göra sig redo för att äntligen få stiga ombord och påbörja seglatsen och du är inbjuden att följa med. Paulus stormiga seglats på väg från Israel till det dåvarande Romarrikets medelpunkt har lämnat efter sig oförglömliga avtryck i djupet av en stor mängd bibelläsares hjärtan. Min bön är att denna resa ska få bli oförglömlig även för dig!

Jag vill tacka Pastor Ulf och Birgitta Ekman för de enormt viktiga och inspirerande förebilder ni har varit och är för mig! Jag vill också tacka för att ni gett mig möjligheten att skriva denna bok.

13


UM

s ssu Li m M A nu m et Isa chiu SU rra s m PE Dy rthuagui RU a no a r M n a i P m pa a a er nz As lloni ea s La toniu terni M a o oli on s m i op Cl Ap ntig Hi n Ro a m i u A cum dr um m en i Di sa tia Ha Or is Tar ariu fium l is i Os ea is l l o r o o m u s d B ind p te La eu rotu llip um Ar o ina apua Pu ea l s a r c m C nt E uth B tum N eu C tu u rra cia Or B oes a dr Ta ra um aren P y C O RCY R A r b i u T a t H TA eae Am m He alin racle i RE pr P liu lph Ca NT is n He s Ae De i I r lam the a NU a nt i s a b a S i e S A S uc a ns Le SI Co oton CE P th N H A n L Cr L E i N IA US is pia Cor El ym I A ylia m Ol u s i c u a iph e ra th yla Tr ssenL nAe part pa yn Sc e c o CSO N Li a h m M t I Z i A e giu er M Re Lo na E a h s L yt es O Cr M P O a N s S N r u E S U e rm im IA H no IL Pa um C i I ae m tin e lyb ru Stum ela on usa Li aza Le rac rium n G e M ig Sy elo Ar H

A

um rm a Fi pr Cu i col As

L

et

IN

FE

G

I

R

A

C

I

A

A

M

R

N

RU

od

IO

CA

D

I

A

od

m

G

qu

qu

Ph ili pI A ph ili O N pi he s po D E lis C ssa aso Ap Th lo ni ol ca lon Pe ia lla mn Le

a tu Bu

AE

RE

a ass

RE

A

M

MA

T

T

a c on n A

U

M

N

T E R M

t eli

a

N U M

A

RE

M A

P

I

M

R E


e An

E GA

U

M

M

A

R

SP

E

O

C

YC

L

S

I

1

P

Till havs! ”När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika var med oss.” apostlagärningarna 27:1-2

ÄNTLIGEN! Dagen hade äntligen kommit. Paulus och hans vänner hade väntat i två år på att något skulle hända. Under hela denna tid hade Paulus befunnit sig i fängelse i staden Caesarea,2 och jag har själv stått vid ruinerna till det praktfulla palats där man tror att Paulus satt fången. Palatset låg bara ett stenkast från havet och där hade han fått sitta dag efter dag i väntan på att något

15

ia dr

hi a ioc t Ahnosus cea R o di a LaGabal

S

Y

R

I

a osi th on r O ce ri Ar phy r Po

A

oa Tr

S

E

IU

H

IC

L

LE

M Y S I Am s ebe ttiu Thamy us I dr gam A a C E r Pe leu A mn A I y D Se sa P spHe Y L I eth LY leu A M M m A n P d Al Sy N u s s c u u i a s s ta dr ep ri L ne su le a a h u . A CI yn h e el i m Pr I Ph M ios p s h N E ene R siaetum C as O a L s i A rp r us L Y C I A Li elis A LUa mo Pr C yus Ca ina ass M my Sa ph Led D X s M carn os i r y r a e r S a r nt Pa tu a d h s h u ta r a s na An enos onus Do Ha R aUlami s ra T yc P S s Y Ms C u C S O s . s yd a ro xo Pr du lae Cn Pa Na as phos Pr. ho paR A m y R a t s a S DI R H O D U As M Ac loe P uria S el o ia a C ra phe A x P e I os s D E Th na ath S A rp Ca H sos ra er he Ca R ac A T li u M hity CDiuR E m in m am oa mn a on na iu tu m he s ni x

s no

n xa le

on Sidrepta Sa u s r Ty a i s

JUD

ON SP

I

m ole Pt a ea r Do sarris e t a C t ip a An ppe Jo spolis o Di za Ga

ST INA

A

S

Is su s A B ai oe Ta AI M d rC I s u a n a a ll o s L

AL

U

S

O

P

PR

os En

A

ea T

n oro M


skulle hända, medan han lyssnade till vågornas väldiga dån som ibland blandades med publikens tjut från de blodiga hästkapplöpningarna. Nu var det äntligen dags. Fångvaktaren låste upp hans dörr för sista gången och där utanför väntade de båda vännerna Lukas och Aristarkus. På plats fanns också den romerske centurionen Julius med en kejserlig vaktstyrka som skulle ansvara för Paulus och ytterligare några fångar. Det var kanske första gången på två år som Paulus nu fick lämna Herodes väldiga palatskomplex och gå de sista metrarna ner till havet. När Paulus lämnade fängelset visste han inte att han, på väg mot den dåvarande världens huvudstad, stod inför en tumultartad resa, som skulle komma att innehålla tvära kast mellan liv och död. Han visste inte heller att han skulle få genomgå djupaste förtvivlan, men också få förmedla ett budskap från himlen om en räddningsaktion han själv skulle leda. Istället för att ge honom kunskap om det som skulle komma, gav Gud honom något långt mer värdefullt – två trogna och kärleksfulla bröder, som skulle följa med och styrka honom hela vägen fram, tills de hade nått målet i Rom. Lukas är ju mannen som är känd som författaren till både Lukas­ evangeliet och Apostlagärningarna. Han var läkare till yrket och hade redan befunnit sig på resande fot tillsammans med Paulus. Det märks på de passager i Apostlagärningarna där Lukas skriver ”vi”. Senaste gången Lukas skrev på det sättet var i Apostlagärningarna 21:17, under det kaotiska besöket i Jerusalem som i och för sig började mycket lovande: ”Så kom vi till Jerusalem och bröderna tog emot oss med glädje.” Under Paulus två år i fångenskap verkar det alltså som om Lukas inte fick träffa Paulus mer än högst sporadiskt. Kanske blev han kvar i Israel under dessa två år och ägnade delar av sin tid åt att samla in det material som sedan skulle komma att utgöra Lukasevangeliet, samt de delar av Apostlagärningarna som han inte hade upplevt på egen hand. Aristarkus är en av Bibelns doldisar och kom från staden Tessalonika i Makedonien. Paulus beskriver honom som både ”medarbetare” och ”medfånge”, och Lukas omnämner honom för första gången i en högst dramatisk situation. Väckelsen hade kommit till Efesus, inte minst som ett

16


resultat av Paulus apostoliska tjänst. Detta skapade efterhand en explosiv situation som resulterade i ett vilt upplopp. ”Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare” (Apg 19:29). Detta tumult avskräckte uppenbarligen inte Aristarkus som fortfarande var Paulus medarbetare, flera år efter händelsen.

OMBORDSTIGNING Sällskapet gick utefter havet mot den väldiga hamnanläggning med jättelika pirar som självaste Herodes den store hade låtit anlägga. Pirarna hade byggts med den allra senaste tekniken som hade gjort det möjligt att bygga dem långt ut i havet, något som var nödvändigt då Caesarea inte hade någon egen naturlig hamn. För att komma från palatset till piren fick de gå förbi den väldiga hippodromen, hästkapplöpningsbanan, som sträckte sig hela vägen in till stadens centrum. Caesarea var som en liten romersk koloni på judisk mark. Här, inte särskilt långt från Jerusalem, hade Herodes den store låtit anlägga tempel till den tidens gudar, ja till och med ett stort tempel där man skulle tillbe den romerske kejsaren som gud. Här fanns dessutom tillgång till alla moderna nöjen såsom gladiatorspel och våldsamma hästkapplöpningar. Herodes ville på så sätt göra staden till en knutpunkt i det romerska imperiet och till en av Medelhavets största och mest attraktiva hamnar. Inte undra på att prokuratorn Pontius Pilatus hade detta som sin favoritplats, så länge han hade den otacksamma och utmanande uppgiften att vara kejsarens ansvarige för den, i romerska ögon, oroliga och besvärliga judiska provinsen. Ute vid piren väntade skeppet. På Paulus tid fanns inga passagerarfartyg, utan sällskapet fick helt enkelt hyra plats på ett skepp som var på väg i rätt riktning. Eftersom det inte fanns något skepp som just då var på väg till Italien fick man låta sig nöja med ”ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien.” Asien står i det här fallet för delar av det område som i dag utgör Turkiet. Staden Adramyttium låg nästan ända upp vid Troas

17


och båten var förmodligen ett mindre skepp som var avsett att färdas nära kusten hela vägen upp till sin destination. Kanske kan du se Paulus framför dig när han med iver i blicken och bestämda kliv äntrar båten. Äntligen på väg efter två år instängd i Herodes palats. Det vanliga var att passagerare fick vara uppe på däck under båtens färd och det var även det naturliga sättet att färdas som fånge, även om man naturligtvis stod under bevakning. Det var trångt om utrymme på grund av att skeppen oftast var tungt lastade. Som passagerare fick man dessutom se till att hålla sig undan för besättningsmännen så man inte hindrade dem i deras ganska farliga arbete. Det är därför inte orimligt att tänka sig att Paulus, Lukas och Aristarkus stod uppe på däck och njöt av utsikten, samtidigt som båten satte segel och kanske med årors hjälp sakta gled ut genom stenpirarnas öppning.3 Nu var de på väg in i en ny period av livet med en oviss men spännande framtid inför sig. Jag skulle inte vara förvånad om en stark känsla av tacksamhet och förväntan fyllde dem, när de väldiga konturerna från hamnen och templen långsamt försvann i fjärran och båten tog dem allt längre norrut längs med kusten av det lilla land som hade sett deras Herre Jesus Kristus födas, leva, dö, uppstå och tas till himlen.

Romerskt handelsfartyg

18


Denna förväntan delades nog inte av alla fångar. En del av fångarna kan mycket väl ha varit på väg till Rom för att kastas till lejonen. För dem var i så fall färden till Rom deras sista resa vilket rimligtvis borde ha påverkat deras sinnestämning även vid resans början. Jag tänker mig att deras dystra uppsyn måsta ha bildat en skarp kontrast till Paulus och hans vänners förväntansfyllda blickar ut mot horisonten.

FRAMME I SIDON ”Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde” (Apg 27:3). Hamnstaden Sidon låg cirka 110 kilometer norr om Caesarea och var känd för sin handel. De seglade och rodde längs med kusten och var framme redan nästa dag. Man stannade alltså för att kunna bedriva handel, och nu skedde något mycket märkligt. Julius, den officer som hade högsta ansvaret för den kejserliga vaktstyrkan, lät Paulus gå till sina vänner i staden för att få ”den hjälp han behövde”. Detta är anmärkningsvärt! De romerska soldaterna hade ofta rigorös disciplin och straffet för en romersk soldat som brast i ansvar så att en fånge kunde fly var mycket hårt. Detta var dessutom en fånge som hade vädjat om att få försvara sin sak inför självaste kejsaren. Även om Julius skickade med en eller två soldater för att bevaka Paulus så tog han naturligtvis en stor risk genom att låta Paulus lämna båten över huvud taget. Man måste dessutom väga in tidsaspekten. Hösten närmade sig med stormsteg och för varje dag som gick så blev det mer riskabelt att segla på Medelhavet. Köpmännen som sysslade med skeppstransporter arbetade också rent allmänt under hård tidspress och här tog Julius en risk att Paulus skulle försena hela resan. Frågan blir då uppenbar: Hur kan det komma sig att Julius tillät Paulus att göra detta? Hur kan det komma sig att Julius var beredd att ta denna risk för Paulus skull?

19


DEN SMITTANDE VÄNLIGHETEN Julius bestämde sig alltså för att vara ytterst vänlig mot Paulus fast han ännu inte kan ha lärt känna honom på något ingående sätt. De var ju bara ett dygn sedan de mötte varandra för första gången. Det troligaste svaret på hur Julius kunde tillåta Paulus att lämna båten måste vara att han med en gång hade fått ett mycket stort förtroende för honom. Den man Julius mötte framstod inte som överandlig, bitter, stressad eller överspänt fanatisk. Tvärtom blir det här uppenbart att Paulus var en man som ingav andra förtroende. Paulus utstrålade en värme och en genuin vänlighet som redan efter ett dygn hade smittat av sig. Ändå vet vi från både Apostlagärningarna och Paulus brev att han levde ett liv som innehöll många prövningar och lidanden. Hans livsperiod innan båtfärden till Rom var inget undantag från detta. Den perioden hade inletts två år tidigare då han genomförde ett länge efterlängtat besök i Jerusalem. Hans mål med besöket var att vittna för sina judiska stamfränder om att Jesus var Messias. Trots att många varnade honom för att det kunde bli farligt så ansåg han sig ändå kallad att ta sig till Jerusalem. Han sade tydligt att han var beredd att lida och dö som martyr vid sin ankomst till staden. Väl där gick inget som han tänkt sig. Paulus ankomst skapade upplopp och romarna tvingades skicka iväg honom till Caesarea för att rädda hans liv. En natt under Paulus tumultartade besök i Jerusalem visade sig Jesus själv för honom i en vision. I visionen sade Jesus att Paulus (på samma sätt som han vittnat i Jerusalem) skulle vittna om Jesus… i Rom. Väl ankommen till Caesarea fick han sitta två år i fängelse innan han äntligen fick påbörja resan till Rom. Fängelsevistelsen innebar många tvära kast i händelseutvecklingen och under hela denna tid hade Paulus ingen ledtråd till när han skulle bli frigiven och det är inte svårt att förstå att allt detta sammantaget måste ha varit ganska frustrerande. Det enda Paulus hade med sig genom allt detta var Jesu eget löfte att han en dag skulle stå som ett Kristi vittne i Rom. Med detta som bakgrund är det inte svårt att föreställa sig att Paulus

20


hade två ganska prövande år bakom sig när han gick ombord på båten. Ändå lyckades han på bara ett par dagar inge Julius så mycket förtroende att han var beredd att låta Paulus gå i land. Svaret på hur Paulus formades till att bli en så pass förtroendeingivande person även under mycket svåra livsomständigheter har Lukas gett redan tidigare i Apostlagärningarna genom beskrivningen av Paulus brokiga liv. Den avgörande händelsen var det fruktansvärda och samtidigt livsförvandlande möte som Paulus fick vara med om när han rasande av mordlust var på väg från Jerusalem till Damaskus.

PÅ VÄG TILL DAMASKUS Mannen som nyss hade fått lämna fängelset var redan känd och ökänd i stora delar av det romerska imperiet. Under flera år hade han hatat dem som ansåg att Jesus från Nasaret var Messias. Detta hade till slut lett till att han blivit en av ledarna bakom förföljelsen av de kristna. Paulus vittnar själv om tiden innan sin omvändelse på flera olika ställen i Nya testamentet: ”Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag” (Apg 22:3). Man kan här notera att Paulus lärare Gamaliel var en mycket respekterad rabbin. Han gav också prov på en helt annan hållning än Paulus när han i Apostlagärningarna 5:34-39 faktiskt räddade apostlarnas liv genom att vädja till det ursinniga Stora rådet (som han själv var en del av). Detta motiverade han med att han trodde att Gud själv skulle låta Jesusanhängarnas tro dö ut om den inte var från Gud. Förbluffande nog gav Gamaliel vid samma händelse en öppning för att det faktiskt kunde vara så att rörelsen som hyllade Jesus från Nasaret som Messias skulle kunna vara ”av Gud”. Paulus beskriver i ett av sina brev sig själv, kanske om tiden då han satt vid Gamaliels fötter: ”Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar” (Gal 1:14). Med ”de” anspelar Paulus på de jämnåriga i hans eget folk. Här gör han tydligt att hans förhållningssätt inte var vanligt bland andra judar. Tvärtom så utmålar han sig själv som extrem. Denna iver blev allt mer

21


osund och drev honom allt längre in i hat mot alla som hyllade Jesus som den korsfäste och uppståndne Messias: Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns namn, och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till utländska städer. När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare (Apg 26:9-13).

På väg mot Damaskus mötte Paulus den person som skulle förändra allt i hans liv. Han skulle gå från att vara en hatisk förföljare till att bli en viktig ledare i Kristi Kyrka. Precis som Gud kallade Paulus, har Gud i alla tider kallat ledare för sin Kyrka. Jag mötte en sådan man i början på 1990-talet och han visade sig vara ägare till den starkaste dramatisering av Pauli omvändelse som jag någonsin har läst.

DET CHOCKARTADE MÖTET Jag glömmer aldrig den 28 juli 1993. Då hade jag den stora förmånen att få besöka biskop Bo Giertz i hans sommarstuga på Öland. Han gav mig en hel dag då jag fick lyssna till hans visdom och ta intryck av en gudsman som påverkat den svenska kyrkohistorien mer än de flesta andra under 1900-talet. Hans böcker Kristi Kyrka och Stengrunden är två exempel på hur hans begåvning genom Guds nåd har fått beröra tusentals lärjungars liv. I sin tjänst som biskop var Giertz ett tydligt exempel på hur Gud i alla tider har fortsatt att kalla personer som fått leda Kyrkan med fast hand

22


och varmt hjärta. Bo Giertz var för många en sådan person och genom sitt biskopsämbete hade han också på ett tydligt sätt Svenska kyrkans officiella mandat, vilket förstärkte hans inflytande ytterligare. När jag åkte från hans hus på Öland denna oförglömliga och varma sommardag 1993, hade jag med mig ett minne för livet. Det kändes som att jag hade fått möta en Paulus i vår tid. Med mig hade jag också två böcker som han plötsligt hade tagit fram och gett till mig. Båda var skrivna av Schalom Asch och den ena handlade om just Paulus och hade titeln Aposteln. Asch dramatisering av Paulus omvändelse har jag många gånger läst med tårar rinnande ur ögonen och jag vill gärna återge något av den här. När vi kommer in i berättelsen har den förblindade Paulus (eller Saulus, som var hans hebreiska namn), av sina medhjälpare förts in i staden, där han nu väntar på den vidare ledning som rösten utlovat: Det är nu tredje dagen som Saulus ligger på bambumattan i det judiska värdshuset. Han är utmattad av tre dagars fasta, och han ligger och stirrar med sina blinda ögon upp i taket och upprepar ständigt i sitt hjärta: När kommer min hjälp?   Ananias står i dörren och frågar efter den unge mannen från Tarsus, han som heter Saulus. Där är han, svarar man, han ligger där på golvet. Han hade en syn på vägen till Damaskus och blev blind. Kan du bota honom?   – Lämna mig ensam med honom, säger Ananias. Jag har någonting att säga honom. Alla går ur rummet. Och den gamle mannen är ensam med Saulus. Han går närmare honom, sätter sig på golvet bredvid honom och tar hans hand i sin.   De äro länge tysta, den blinde Saulus och den seende gamle mannen. Han vet väl, denne gamle man, vem det är som ligger där. Bud nådde honom från församlingen i Jerusalem: ”Vet att i dessa dagar kommer till Damaskus en viss Saulus från Tarsus, försedd med översteprästens bemyndigande att häkta alla som

23


bedja i vår Herre Jesu namn.” Ananias vet också vad Saulus har gjort hans trosbröder i Jerusalem. Innan Saulus följeslagare talade om det , visste han också att Saulus hade haft en syn på vägen till Damaskus, ty han, den gamle Ananias, hade haft en dröm om den Saulus, som kom till Damaskus i översteprästens namn. I drömmen hade Ananias fått veta vad han skulle göra. Och nu ligger Saulus där, och gamle Ananias har blivit tillkallad för att bota honom. Men även Saulus vet vem som sitter bredvid honom. Ty namnet Ananias hade sänts till Jerusalem av översteprästens spioner. Han är en av den nya sektens ledare i Damaskus. Under färden till Damaskus hade Saulus haft fullt klart för sig, att Ananias skulle vara den förste som skull häktas och skickas till Jerusalem. Och nu sitter Ananias bredvid honom och har kommit för att bota hans blindhet. Är detta det tecken som skulle ges honom i Damaskus? Saulus hjärta slår hastigt, läpparna darra och den hand han lägger i den gamles hand darrar. Plötsligt överväldigas han av sorg och ånger. Med sina blinda ögon ser han djupen av synen på Damaskusvägen, skulle denna vänliga mjuka hand som sluter sig kring hans i denna stund ha varit belagd med kedjor? Saulus kan inte se den gamles ansikte, men han känner hur värme och kärlek och förståelse strömmar till honom genom den gamles hand. Plötsligt ser han framför sig alla de gisslade kropparna, de blodstrimmiga ryggarna, de blödande ansiktena – han ser alla sina offer, och han ser ingenting annat: Gud! Finns det ingen räddning för mig? stönar han. Nej, nej, han vill bli blind för evigt, han vill ligga där han ligger, han vill varken äta eller dricka, bara ligga där tills han tynar bort i sin blindhet. Han ligger där plågad och beder, och hans kropp darrar som ett löv.   – Och hur kom denna blindhet över dig, Saulus min broder? Hör han den gamle mannen fråga.   – Jag hade en syn på vägen, Ananaias!   – Och, vad såg du i den synen?

24


Saulus ögon tyckas vilja tränga ut ur sina hålor. Han ser sig omkring i rummet som om han kunde se, som om han ville förvissa sig om att han är ensam med den gamle mannen.   – Finns det ingen här inne utom dig och mig?   Saulus sätter sig upp på mattan och stirrar med blinda ögon ut i luften. Ögonen äro vidöppna, och Ananias får det intrycket att de äro blinda blott för denna världen men kunna se det som ingen annan kan se. Saulus lyfter armarna mot himlen:   – Jag såg Jesus av Nasaret, honom som ni kallar Herre.   Han nästan skriker fram orden, faller tillbaka på mattan och döljer ansiktet i händerna. Rummet fylls av hans klagan, en gråt utan tårar.   – Jag vet det, broder Saulus, säger Ananias.   – Vet du det? Vet du det? Saulus sätter sig på nytt upp, känner med händerna efter den gamles knän och gömmer ansiktet i dem.   – Ja, jag vet det, liksom jag vet att du kom till Damaskus med översteprästens bemyndigande för att häkta och fängsla de troende, såsom du gjorde i Jerusalem. Och Herren visade sig för dig på vägen.   Saulus lyfter upp huvudet. Han anstränger ögonen, söker tränga igenom den mörkrets mur som omger honom. Och ångern skakar honom som en storm, skakar honom från huvud till fot.   – Ananias, tror du att det finns förlåtelse för mina synder och räddning för min själ? ropar han och ropet kommer mera från hans blinda ögon än från hans hjärta.   – Saulus, förstår du inte att våra fäders Gud har utvalt dig, så att du skall lära känna hans vilja och bli varse Messias och höra hans röst? Från denna stund skall du bli ett vittne och intyga för alla människor vad du har sett och hört ...   Och gamle Ananias lade sina mjuka, varma levande händer på Saulus ögon. En våldsam darrning kom över Saulus, och i det

25


ögonblicket föllo fjällen från hans ögon. En het flod av tårar kom hans hjärta att smälta, flödade upp mot hans ögon och tvättade bort blindheten. Saulus stirrade omkring sig. Soldränkt låg världen framför honom. Och bredvid honom stod den gamle Ananias med sitt milda ansikte strålande av nåd och förlåtelse.4

DEN UNDERBARA NYHETEN För Paulus blev det naturligtvis en totalt omvälvande upplevelse att möta Jesus Kristus på detta sätt. Asch målar gripande hur Paulus måste ha slitits mellan hopp och förtvivlan när han därefter satt tre dygn i mörker utan att veta vad som skulle hända. Ananias hälsning kom så att förändra allt: ”Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande” (Apg 9:17). Paulus som tre dygn tidigare hade varit fylld av raseri och mordlust fylldes nu av den helige Ande. När han där och då döptes fick han säkerligen ta del av den urkristna undervisningen om att allt detta var möjligt för att Jesus hade dött på korset som ett försoningsoffer för hela mänskligheten synd. Denna försoningsdöd, med påföljande möjlighet till förlåtelse för den som tar emot Jesus som Herre, blev därefter själva navet i Paulus liv. Han anknyter själv till detta när han i ett av sina brev säger: ”Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv” (1 Tim 3:16). Paulus ser sig således som en förebild för alla kristna: Han som inte förtjänat annat än att dömas till helvetet fick istället totalt oförtjänt, av nåd, ta emot Guds förlåtelse och löfte om evigt liv i himlen. På många ställen i sina predikningar och brev undervisar Paulus följaktligen om Jesus Kristus som försoningsoffret och hur omvälvande det är att få ta emot förlåtelsen för all synd på grund av Jesu försoning: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kris-

26


tus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:17-21).

GUDS KÄRLEK PÅ DJUPET Med detta som bakgrund tror jag man kan ana svaret på frågan om hur Paulus, mitt i en svår livssituation, kunde inge så mycket förtroende att Julius var beredd att låta honom gå iland från båten. Paulus verkar ha varit djupt präglad av mötet med och den efterföljande relationen till Jesus som Herre. Guds kärlek hade på grund av detta fått slå rot och växa till djupt i Paulus inre. Det var det som gav honom kraft att, mitt i sin egen pressade livssituation, bemöta Julius på ett genuint vänligt, respektfullt och kärleksfullt sätt. Samtidigt är Paulus mycket mån om att inte ta åt sig äran för att Jesu egen kärlek ofta kunde få förmedlas genom honom till andra människor. I 1 Kor 15:9-10 beskriver han det goda som skett genom honom på följande sätt: ”Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” Texten ovan är ett typiskt exempel på Paulus betoning av att det är Gud själv som utför sitt verk genom Paulus som redskap. När han skriver att det är ”Guds nåd” som arbetar genom honom blir det dessutom en betoning på att detta inte är något som Paulus har förtjänat. Paulus målar ut sig som en som helt enkelt bara ger vidare den totalt oförtjänta kärlek och förlåtelse han själv fått ta emot.

27


VÄNNERNA Vilka var då de ”vänner” Paulus gick iland för att träffa? Många har noterat att vi inte vet av något tidigare besök av Paulus till just Sidon. Det har fått flera kommentatorer att tro att ”vännerna” inte var en beskrivning av personer som Paulus faktiskt redan kände utan att det istället var en av de tidigaste benämningarna på de kristna. Flera bibelforskare antar dessutom att de kristna i Sidon hade kommit dit efter den förföljelse mot de kristna som inträffade efter att Stefanus hade dödats i Jerusalem på grund av sin kristna tro: ”De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar” (Apg 11:19).5 Om detta stämmer måste det innebära att besöket slog an djupt personliga strängar hos Paulus. Paulus omnämns nämligen för första gången i Bibeln just vid steningen av Stefanus, ”…och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han. Och Saulus hade gått med på att han dödades” (Apg 7:58-8:1). Avrättningen av Stefanus fick en fruktansvärd effekt på Paulus. Redan en vers senare står det ”Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Det var något med Stefanus frimodiga och kärleksfulla vittnesbörd om Jesus och hans mod att dö för sin tro som drivit Paulus till totalt raseri. Han blev nu av allt att döma drivande i förföljelsen mot de kristna. Så gick då Paulus iland, många år senare, för att möta de kristna som kanske kommit dit på grund av den förföljelse han själv iscensatt ungefär tjugo år tidigare. I så fall är det otänkbart att inte Paulus hade detta med sig i sitt hjärta och då blir det om möjligt ännu starkare att Lukas kallar dem för Paulus vänner. Det blir ett tydligt exempel på att Kristi Kyrka från början var en plats där man fogades samman som vänner i försoningens ljus. Och om detta stämmer så var den senaste gången som de kristna i Sidon

28


hade sett Paulus, den gång då hatet iskallt hade lyst ur hans ögon. Nu tjugo år senare vid Sidons strand var det ett helt annat ljus som lyste ur Paulus ögon när han varmt omfamnade ”vännerna” i Sidon.

29

Genom stormen av Hans Weichbrodt  

En bok av Hans Weichbrodt som med utgångspunkt i aposteln Paulus dramatiska båtresa till Rom vill påminna oss om en evig sanning: Gud överge...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you