Utställningstiteln, Precious Periphery refererar till konstnärernas gemensamma intresse för hur begrepp som centrum och periferi strukturellt påverkar hur vi uppfattar den fysiska och psykiska tillvaron. De tar sig an ett marginaliserat område vilket befinner sig utanför konsensus, där alternativa perspektiv om det objektivt sanna, goda eller verkliga kan skapa intressanta förskjutningar i verkligheten. Carl von Linnés gärning och person, liksom den fysiska platsen, Linneaneum med dess rumsligheter och sin omfångsrika trädgård, har i konstnärernas utställningsprocess fungerat som viktiga avstamp och inspirationskällor för utställningen på olika vis. Associationerna går dock inte bara till Carl von Linné och hans banbrytande systematiska kategorisering, empiriska verksamhet utan även hans utsvävningar i sådant han inte kunde förklara på vetenskaplig väg, och dessutom till mycket äldre klassiska vetenskapliga och filosofiska problem. Hur vet man till exempel att man vet något? Är det inte så att man i själva verket tror att man vet något och har mycket goda skäl för att tro detta? Detta tvivel är grundläggande för all vetenskap och tänkande. Detta tvivel är också orsaken till allt konstnärligt tänkande – vilket ju är en filosofi som är förkroppsligad. För besökaren till utställningen Precious Periphery startar utställningen i den botaniska barock-trädgården anlagd på 1700-talet där man finner Siri Leiras bidrag i form av en 2,5 meter hög roterande arkitektonisk struktur, en cylinder, placerad på ett betongfundament, vilken även fungerar som en camera obscura.
SIRI LEIRA: Hagens mest fremtredende trekk er aksialiteten som ved hjelp av streng symmetri danner en tydelig linje fra Linné-statuen i Linnésalen til toppen av flaggstangen på Uppsala slott. Sentrert på plassen foran Linneanum vil jeg bygge et camera obscura det vil være mulig å gå inn i, lukke døren og studere projeksjonen av verden utenfor opp ned. Ved å benytte seg av et ratt montert i midten av sylinderen kan man 6
rotere hele bygget rundt ved hjelp av egen kraft, og dermed selv endre utsnittet av projeksjonen. Selve prinsippet er svært enkelt, og illustrerer hvordan lys blir til bilder i et kamera såvel som i vår synssans. Teknikken har vært brukt i flere tusen år som et redskap for å foreta astronomiske observasjoner, samt som et kunstnerisk hjelpemiddel for å kunne overføre virkelighetens proporsjoner og detaljer. Et camera obscura vil kontinuerlig gjengi eventuelle forandringer av sine omgivelser, og fungerer som et slags overvåkningssystem. På flere måter kan dette handle om troverdighet. Ett aspekt er selve eksistensen til fenomenet som kameraet bygger på, det nærmest utrolige ved å kunne se en avbildning av omgivelsene uten noe teknologi, kun et lite hull i veggen. Videre handler det om fotografiets og etter hvert videoens gjeldende posisjon som bevismateriale. En person som blir vitne til en hendelse som foregår utenfor sylinderen vil ikke kunne bevise dette senere, selv om han befinner seg midt i prinsippet som har lagt grunnlaget for bevisførsel i det moderne samfunn. Jeg inviterer publikum til å tre inn i et rom. Et rom der jeg vil gjøre oppmerksom på betrakterens posisjon, vitnets betydning og generell tro, tvil og viten. Kamerasylinderen vil også fungere som et verktøy for å gå i dialog med et tekstfragment montert på en wire spent opp mellom to påler som befinner seg lenger bort langs midtaksen i hagen. Teksten, som henviser til Douglas Adams’ ‘’Total Perspective Vortex’’ monteres opp ned og vil dermed være det eneste som vises ‘’riktig’’ vei inne i sylinderen når denne roteres rundt. “Total Perspective Vortex” blir beskrevet som den mest grusomme tortur et menneske kan utsettes for. Den er et lite rom som viser et kort glimt av det uendelige skaperverket og betrakterens relasjon til det hele.