Page 1


Tanja Holm

Leopard fรถrlag Stockholm 2015


En egyptisk journalist skrev för några år sedan att om Jemen sjönk ner i Indiska oceanen skulle ingen märka det, så obetydligt är landet för världen. Med denna bok vill jag berätta något om vad vi skulle förlora.

Tanja Holm: Jemen är bra! Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se

© Tanja Holm 2015 Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: ©Ugurhan Betin/iStock Form inlaga: Richard Persson, RPform Tryck och bind: Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7343-439-3


Innehåll

Förord 7 1. Vulkangryta på spik  8 2. En tidszon bort  12 3. Bröllop utan kärlek  32 4. Värdighetens första kilometer  62 5. Presidentens mjuka fall  85 6. 2 000 meter under jorden  100 7. Houthierna träder fram  116 8. Sydarabiens dotter  153 9. 52 grader i skuggan  192 10. Ett enkelt beslut  223 11. Stulen himmel  246 12. Annorlunda arrest  265 13. Nya kilometrar  287 14. Shejker i tiden  302 15. Avsked  329 Efterord 331 Tack 332 Litteratur 334


Förord

I

Jemen möts främlingen av en fråga. – Hur är Jemen? Sen svarar de åt en, gärna med en nick. – Jemen är bra. Ofta med tillägget: – Lov och pris hör Gud till. Därefter är det utlänningens tur att tala. Bara en replik passar sig. – Jemen är bra. Sedan kan ett samtal börja. Det får handla också om landets problem, fattigdomen, korruptionen och risken för krig. Men, ohyfsad, rent av nedlåtande, är den som inte först säger, och gärna på arabiska, »al-Yemen tamam«.

7


1. Vulkangryta på spik

K

orta snabba steg, förbi män som skakar sin skål mot kocken ovanför, en halv piruett runt gäster som trängs och vidare mellan stålbänkar med sittdynor av papp. Fram flyger en rund stenbägare, så het att den skalar skinnet av fingertopparna, om det inte vore för den lilla bit kartong som kläms runt den övre kanten. Duns! Så dukas den fram. Röd och bubblande, en pyrande magma spottar grytan upp genom en grön gungande gegga på toppen. Det är bockhornsklövern, mald, blötlagd och vispad med en salsa av purjolök, mynta och koriander, så bitter att den gnuggar bak på tungan och stramar i munnen på den som håvar i sig skummet. Bryts istället en bit bröd och rörs klövern ner i denna vulkan, så mjuknar smaken i sältan. För nitton år sedan åt jag kött senast. Aromen har jag glömt, kan tycka att kålrot smakar korv fast ingen håller med mig om det. Sug har jag inget. Men under mitt femte år i Jemen kan jag inte tygla min nyfikenhet längre. Infallet kommer spontant, att göra uppehåll i grönsakshållningen, men inte för att vänstra med havet – jag vill äta nationalrätten saltah. Skyndar därför genom den tusenåriga gränden som vindlar hemifrån mig, åt vänster, höger och fram under blommiga klänningar som grannarna torkar mellan husen. Kommer man sent finns inget kvar, väntar jag tills i morgon hinner jag ångra mig. Som tur är vet jag en genväg förbi en gammal man som säljer elva hattar på sin pall och ser

8


hans huvud vridas efter mig. Fortsätter utmed ett mörkt krypin med omaka stolar och, tills nästa match, avstängda teveapparater, utmed godisstånden och mot stenugnen med bröd som blåser upp på ett par sekunder. Där hämtar jag andan, drar in doften av nygräddat vete medan bagaren samlar några frallor åt mig. Sedan svänger jag förbi säckar av röda, gula, gröna linser, en pyramid av torkade paprikor och bitar av kristalliserat socker, trippar över kullerstenarna mot slamret av metall tills jag ser en öppning i väggen. När jag kliver in i den heta restaurangen är jag svettig. Ljudet är dövande högt, eldsflammor tjuter ur gasbrännare och uppför metallgrytor stora som tunnor, ja, ett vrål ligger över serveringen. Det går inte att samtala här. Jag skriker min beställning. Männen reser sig och gör plats för den enda kvinnan. En passage öppnar sig mot hörnet. Jag sätter mig och väntar. Till saltah förtärs ingen dryck men plasttermosar med vatten står på borden, jag tar en klunk. Måltiden ska ha kommit hit med osmanerna, jag gillar rätten innan den serveras mig. Därför att det var som så, att en fattig man gick till en restaurang. Hade kocken en bit mat att avvara? undrade han. Men köket var barskrapat, inget fanns över att ge. Dock: några tallrikar hade inte diskats. Dem skrapade kocken rena, samlade skulorna i en gryta och kokade. Saltah betyder »matrester« och så god blev rätten att kvällen därpå kom mannen tillbaka. Tills idag är saltah fattigmat. En liten portion kan fås för motsvarande ett par kronor. De svultna skänks en skopa. Vanligen säljs grytan halv, hel, dubbel och den som säger »bra tillagad« får något extra, vad vet bara kocken men ett ägg är ingen dålig gissning. Sedan ett par decennier finns en jemenitisk överklass och med dem har saltah också kommit att bli en rikemansrätt, serverad med sked på landets dyraste restauranger. I hemmen kokas saltah på spik av enkla rester som gårdagens soppa och tomaten som blev över, en kvist av någon krydda läggs

9


i stenkärlet. Men det är ju klart, med lite ångade rotfrukter och kummin så blir den ännu godare och kan man dessutom hälla i spagetti och tonfisk så skulle nog självaste kungen bli nöjd. – Varsågod, säger mannen intill mig. Han för handen mot sin gryta. Att äta är att vara tillsammans, men i brådskan har jag glömt sällskapet. Omkring mig samlas männen runt faten, de bjuder mig att dela deras saltah. En har en extra skål med skummande bockhornsklöver som han rör ned, jag doppar mitt bröd där. För beskt. En annan har en gryta som ser kladdigare ut. Jag klämmer den bruna röran mellan en stor bit bröd, tuggar igenom och bränner mig i gommen. – Fahsa, säger han. Det är den andra och sista rätten på menyn, en variant med mer kött. För mig tränger en märklig smak igenom och färsen krasar mellan tänderna. Var är grönsakerna? Jag ser mig om. Runt mig vinkar gästerna åt mig att komma och smaka deras saltah och jag har svårt att välja var jag ska doppa mitt bröd härnäst. En stenbägare landar framför mig. Jag andas in doften av buljong, grillade grönsaker och kokad tomat. Lutar mig över och sänker ned örat, hör ljudet av knastrande tomtebloss. Saltahns sång sprakar. Det bränner i kinden. Röra måste jag göra i omgångar, jag är rädd att skållas av explosionerna. Jag dyker ned med brödet och fångar upp squash, potatis, och tomat, okrans slemmiga trådar vill inte släppa sitt grepp om mischmaschet. Några stänk köttsoppa och konsistensen lättas upp. Riskornen bubblar i koriandern, på botten kokar köttfärs. Smakerna skjuter fram och i gommen dunkar chilin, river sig sedan ned i strupen, nästa tugga är fylld av kardemumma, frisk, nästan söt och sen skarp vitlök. Smaken är inte lätt att beskriva och tugga för tugga kan nationalrätten inte återges. Den är sin fyllighet, styrka, den ljuva bitterheten. En mer varierad matupplevelse har jag aldrig prövat på, det dunkar, bränner och stramar i mig.

10


Jemen fångas inte i ett recept. Varje dag ändras något, för att verkligen lära känna saltahn skulle jag nog behöva äta den under en livstid, som tröst under krig och på fest i fredstid, men framförallt till vardags med poeterna, bönderna och studenterna. Min eftermiddag på ett av de enklare haken på marknaden i Sanaa ger mig mersmak, såsom Jemen har fortsatt att göra, år efter år, något nytt som överraskar, överrumplar. Detta land förbryllar till och med sina egna experter. Man får aldrig tro att sig veta vad som väntar. Djupt i Jemens gryta lurar något … När jag skrapat upp varje morotsbit och magen känns tung är det tid att resa sig. Dagens sista gäster köar om min plats. Stenbägaren ryker fortfarande när jag lämnar restaurangen. I vimlet utanför drar jag tungan över tänderna och undrar om jag inte, ändå, känner en svag smak av kålrot.

11


2. En tidszon bort

I

hamnstaden Mukalla, vid Arabiska havet, intill stranden där fiskebåtar vilar upp och ned om kvällen, restes 2010 en enorm byggnad. Den mörka fasaden saknar fönster och påminner om en ringmur från antiken. Det är provinsen Hadramawts första köpcentrum. Fastän många sådana hunnit byggas jorden runt, bloggade en Mukallabo att araberna uppfunnit själva fenomenet. Han hänvisade till 900-talets basarer och kommers. En sumer, fenicier eller romare hade nog protesterat. Men det är inte poängen. Något med byggnaden ger nämligen känslan av att den är mer än en återupplivad gammal souk. Den är ett Jemen i tiden: New Fashion Mall. Vid havet österut i al-Ghayda spelar killar japanska datorspel på hak som byggts längs asfaltsvägen ut i öknen. Läkare utbildas vid universiteten som finns i landet sedan år 1970 och huvudstadens German Saudi Hospital har både neurokirurgioch psykiatriavdelningar. Kvinnor kör Toyota till jobbet. Längs vägen säljs landets 24 inhemska nyhetstidningar, bland dem Republiken, Dagens nyheter och Källan. Palestinsk konst ställs ut på Nationalmuseet. Somaliska dansare uppträder på kulturscener. Teet Yementon dricks på rökiga shishakaféer, glass kallas »snowcream« och det doftar av nygräddad baklava inne på de syriska konditorierna. Dubbade turkiska såpor rullar på teve. Bollywoodfilmer visas på storduk under stjärnorna. Airport Road byggs. Radikala demokratirörelser kallar sig »Facebook

12


Youth«. Jemens radio sänder kvarterens hiphop: »Al-Wahda, one Yemen, united indeed, no such thing as perfection, but we try to succeed«. Överallt i städerna skyltar dagens Jemen med sin modernitet och integration i världen. Men för bara fem decennier sedan var de norra delarna en av jordens mest slutna platser. Musik var förbjuden, medicin och vetenskap föraktat, män som klädde sig i kostym hånades, liksom kvinnor som gick ut på stan för att tjäna ihop pengar, till exempel med att sälja sitt hembakade bröd. I mångt och mycket regerades Nordjemen inpå 1960-talet likadant som 1 000 år tidigare – världen omkring ansågs farlig att släppa in. Trots stora förändringar är Jemen fortfarande ett av få länder i världen som har en politisk och social kontinuitet sedan över 3 000 år. Ett gammalt skämt som lever kvar handlar om när Gud bestämmer sig för att titta på hur det står till med hans skapelse. Han tar ärkeängeln Gabriel till sin hjälp och vänder blicken mot London. – Nej, nej. Det har förändrats mycket. Egypten får honom att skaka på huvudet, det är ingenting av vad han minns. Men Jemen… – Gott och väl, ler Gud. – Det har inte ändrats sedan jag skapade det. I nya vitsar kan det istället låta så här: En amerikan och jemenit umgås. Amerikanen tar ett samtal i sin handsfree. Jemeniten frågar vad han håller på med varpå amerikanen svarar att han talar med Vita huset. Jemeniten börjar skaka intensivt på huvudet och ropa: – Biiiip, bip, biiip. Amerikanen vill veta vad som står på och får till svar: – Jag skickar dem ett fax. Fortfarande skrattar människor i Jemen åt idén att de inte hänger med. Men skämten innehåller möten med omvärlden. Och en resa till Jemen går inte längre till medeltiden eller antiken, som det hittills hetat i böcker om landet.

13


Jemen ligger bara en tidszon från Sverige. En dag tar det att flyga hit. Det enda till synes oföränderliga och isolerade med Jemen är den bit av landet som aldrig kommer oss närmare än 56 miljoner kilometer, och som år 1997 invaderades av NASA. – Pathfinder, som ägs av USA:s regering, landade på Mars och började utforska planeten utan att informera oss eller be om vår tillåtelse, sade tre jemeniter som stämde rymdfartsmyndigheten för överträdelse. De hävdade sig ha ärvt Mars av sina förfäder för 3 000 år sedan. Men med undantag för den röda planeten är Jemen både här och nu. * Jemen ligger i sydvästra hörnet av Arabiska halvön som på världskartan är formad som en känga, ett slags illustration av vårt ursprung, första steget ut ur Afrika. För 60 000 år sedan gjorde människan något häpnadsväckande som forskare ännu inte kunnat förklara. Vi lämnade den enda värld vi kände och vandrade tvärs över Röda havet, då ännu inte fyllt med vatten. Våra förfäder fann det land som skulle bli Jemen. Arabvärldens legender hoppar över människans första 400 000 år i Afrika och börjar direkt i Jemen. Det heter att Gud skapade sina två människor, vars söner – enligt de abrahamitiska religionerna: judendom, kristendom och islam – gjorde varsitt offer till Gud som bara tog emot Abels, av muslimer kallad Habil. Som bekant blev Kain, eller Qabil, avundsjuk och dödade sin bror. Men innan tragedin inträffade skapade de enligt den lokala tron världens första stad: Aden. I Jemen har araberna sitt ursprung. »Jemen är födelseplatsen, Irak vår grav«, lyder ett traditionellt arabiskt ordspråk. Historiker backar upp bilden av att jemeniterna var de första araberna. »Arab« var en benämning för de nomader som rörde sig i området. Andra folk tros ha arabiserats i takt

14


med att »det vandrande folket« gick ur torkan och ut över Mellanöstern, till Damaskus och fjärran Bagdad. Hedersamt kallas landet ofta Arabiens vagga. För två tusen år sedan var Jemen ett centrum i sin del av världen. Skepp seglade längs kusten, väldiga handelsvägar yrde fram genom öknen och band Östafrika till den indiska subkontinenten och Arabiska halvön till Egypten och Medelhavet. Där vandrade karavaner med tusentals tämjda kameler lastade med framförallt rökelse, myrra och kryddor, men även guld, elfenben och pärlemor. Ur sanden reste sig handelsstäder. Kändast var Saba, omtalat för sin enorma damm, mitt i torkan, runt vilken ett rike växte som enligt legenden regerades av drottningen av Saba, av jemeniter kallad Bilqis. För drygt två millennier sedan, med blicken mot hennes rike, gav väst till Jemen det vackraste namn som någonsin skänkts en plats: Eudaimon Arabia, på latin Arabia felix, det lyckliga Arabien. * Den förste svensken att resa till Jemen är fortfarande kvar. Han deltog i en dansk expedition år 1761. I upplysningens anda, för »vetenskapernas framsteg och den Heliga skrifts närmare uttolkning« skickade den danske kungen fem vetenskapsmän till Jemen på Nordens dittills största forskningsfärd. Med var Carl von Linnés främste lärjunge: Peter Forsskål, som hade i uppgift att undersöka och artbestämma sådana växter och djur som omnämns i Bibeln. Syftet var att sprida ljus över en lång rad av de frågor som inställde sig för upplysningens män då de tog sig an kristendomen, såsom Israels barns flykt över Röda havet. Därtill hade Forsskål, liksom sina medresenärer, i uppgift att besvara den stora frågan: Varför bar Jemen lyckans namn? Via örlogsfartyg, roddbåt samt slutligen ett enkelt kaffeskepp med bara en mast och ett endaste segel var de äntligen, efter

15


nästan två år, framme. Ingenstans på resan hade männen mött den välvilja och generositet med vilken de nu mottogs. Forsskål beskrev människorna som godhjärtade, han kunde botanisera lika fredligt i Jemen som i Sverige. Allt gav han »för wetenskapen, för den jag aldrig ska spara någon möda«. Hem till Linné skickade Forsskål den kvist denne gick och hoppades på, av det blommande balsamträdet, känt från första Moseboken, så Linné fick artbestämma det. Det tog ett år för brevet med Opobalsami att anlända till Uppsala. Då hade blommorna vissnat och Forsskål var död och begravd. Jemen gjorde sin förste svensk till en tidig martyr i botanikens historia. Han hade insjuknat i »en märklig förkylning«, malaria. Utsträckt i en mörk kammare i den lilla bergsstaden Yarim, med ett vaxljus vid sin huvudgärd, dog han i en feberattack 31 år gammal – utan att ha fått svar på sin fråga, »hvarföre skulle Lycklige Arabien heta lyckelig och sökas af långväga skepp?« Kanske var det väl att han slapp veta. Allt tycks ha varit ett missförstånd ända sedan Alexander den stores tid. »Jemen« betyder »höger« på arabiska. När Arabiska halvöns invånare skulle fastställa väderstrecken utgick de från öster, inte som Europas folk från norr. Vid Kaba, som också före islam var en pilgrimsplats, hade de ansiktet mot öster och Jemen var landet till höger, alltså i söder. I den arabiska kulturen är höger finare än vänster, och på så vis har »jemen« också kommit att betyda det välsignelsebringande, det lyckliga. »Det lyckliga Arabien« är sannolikt bara ett översättningsfel. Men i två tusen år trodde européer att där fanns paradiset på jorden. * En höstkväll 2009. På golvet hemma i Stockholm stod min rullväska packad med kläder och knäckebröd. En utvikt karta. Ovanifrån ser Jemen ut som en mun, vid en andra blick blir det

16


ett hjärta som brustit och tappat sin spets. Till ytan är Jemen större än Sverige, men lägger man två Danmark till oss får man Jemens på ett ungefär. I flera år hade jag längtat, sedan vänner i Egypten och Libanon, där jag tidigare bott och studerat arabiska och filosofi, berättat att i Jemen är människor trevliga och språket som vackrast. Jag läste på och drömde mig bort till ett litet hus med trevliga grannar och vänner som visade mig sitt land. Jag var uppspelt. Det kändes som om en orkester intagit mitt bröst; stråkar, slagverk och tromboner rusade genom kroppen – om bara ett par timmar skulle jag iväg. Då kom oron. Länge hade jag avråtts. Ett inbördeskrig pågick i norra Jemen, ett uppror i syd. Kunde jag inte vänta? Rapporteringen i svenska medier hade under det året begränsat sig till några få meningar om väpnad strid, kidnappningar och al-Qaida – fenomen som sägs göra Jemen till ett av världens allra farligaste länder. En svensk vän sade ifrån på skarpen, att jag är självisk om jag åker trots den oro det orsakar min omgivning, en annan föreslog terapi. Men nu ställdes jag alltså inför mig själv och för första gången blev jag ängslig. Tillsammans med Saudiarabien, Iran och Nordkorea ligger Jemen sedan åratal i botten när det gäller politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Pressfrihetsmätningar pekar ut det som en av världens farligaste platser för journalister. Jemen är bland världens mest korrupta stater. Och åtta år i rad också det minst jämställda. Landets geografiska placering i hälen av Arabiska halvön är avslöjande för jemeniternas sårbarhet. Gulfländerna omkring är doppade i olja, rika och mätta. Jemens oljereserver är statskassans viktigaste tillskott, ungefär 70 procent av bruttonationalprodukten, men så små och sinande att görs inga nya upptäckter är den slut om bara ett decennium. Jemen är redan nu Nordafrikas och Mellanösterns fattigaste land. Varannan invånare lever under fattigdomsgränsen på mindre än två dollar om dagen. Hälften

17


av barnen är undernärda. Halva befolkningen analfabeter. Långt från sin anrika historia är Jemen idag en av vår världs största förlorare. Jag sov inte en blund, förrän jag satt på planet övertygad om att det fanns något om Jemen som vill, rentav måste, berättas och värt riskerna detta innebar. Jag får ofta frågan, var jag inte rädd? Jo, det var jag. Planet började skaka över Jemens huvudstad, vid 3 666-meters­ topparna där lufttrycket ändras. Sedan darrade vi oss ner mot bergsfamnen där Sanaa vilar på drygt 2 300 meter. Klockan var två på morgonen. Från fönstret såg stan ut som ett urbant lapptäcke av upplysta sexhörningar, nedsläckta romber, här och var plättar som hade el och mörka fläckar som väntade på sin tur. Vid den här tiden kunde en västerlänning fortfarande köpa sig ett visum på flygplatsen. Men efter att en utländsk kalsongbombare samma år ville spränga sig på ett passagerarplan till Detroit stängdes visumluckan igen. Mannen sa att han var tränad av al-Qaida i Jemen. Gruppen hade bara ett par månader tidigare skickat bombpaket till USA, och en amerikansk medborgare antogs vara inkopplad. De jemenitiska myndigheterna såg på oss icke-araber som potentiella terrorister, och visumen ströps för de flesta. Ankomsthallen i Sanaa är grå. En man i vit rock kommer emot mig då jag kliver av flygplatsbussen och går in. Han riktar något som ser ut som en ficklampa mot min panna. Den tjuter som en väckarklocka. Så han gör det igen, med samma resultat. Från andras huvud studsar bara ett pip och de passerar. Men han säger åt mig att kliva åt sidan. Jag svettas. Hur mår jag, undrar han. – Alhamdulillah, lov och pris hör Gud till. Ett reserverat men artigt svar. – Vi har ett problem, förklarar mannen: – Det tjuter för högt om dig. Han frågar om jag är sjuk. – Bara uppe i varv.

18


– Hur är det med halsen? Magen? Han ger mig en informationslapp om svininfluensan och berättar vart jag ska vända mig om jag får ytterligare symptom. All min packning genomsöks. Tre män förhör mig om varför jag kommit. Utländska journalister övervakas intensivt och tillåts sällan resa någonstans utan att en byråkrat från regeringen finns vid deras sida. – Visa att du skriver på arabiska, säger en och ställer frågor om utbildningen jag berättar att jag antagits till. Männen vill veta vad för slags böcker jag tagit med mig och säger att bättre är sådana med bilder så det går att se vad de handlar om. På väggen hänger Ali Abdullah Saleh, landets president sedan 31 år. Han hälsar på mig som min katt, med högburet bortvänt huvud. Återstår två år i guldramen, snart ska folket gå ut i miljoner för att kräva hans avgång. Jag kommer att se hur hans motståndare skjuts ihjäl på gatorna – i kampen för ett annat Jemen än det jag efter nästan två timmars förhör stämplas in i den natten. Det som väntar är bland de mest dramatiska åren i landets moderna historia. Men om det har ingen av oss någon aning. Jag går ut från den lilla flygplatsen, bestående av en enkel ankomst- och avgångshall. Ett dussin män i vita, beige och pastellfärgade särkar står vid entrén. Mitt på magen bär de jambiya, en böjd dolk, så stor att den sträcker sig från höft till bröst och ofta fästs i ett guldbroderat skärp. Sedan tre årtusenden är den en symbol för Jemen, liksom för manlighet. Ingen dyker upp för att hämta mig. Universitetet glömmer. Och jag har alltså ingenstans att ta vägen. Mitt hjärta slår som att det redan rusar hem. Jag ställer mig intill männen och vi tittar på varandra. En säger, och sen de andra: – Welcome to Yemen. *

19


Jemen är bra! av Tanja Holm  
Jemen är bra! av Tanja Holm  

Det är landet som romarna kallade Arabia Felix – det lyckliga Arabien. Enligt legenden var det också drottningen av Sabas hemland, mytomspun...