lät gå till spillo. Hon ersatte utseendet med att ständigt vaka över sin och familjens renlighet. I hennes hus, hur gistet och kallt det än var, skulle golv och tak och väggar, liksom ungarna och den egna kroppen, hållas rena. Elin jagade löss som om hon var en soldatbataljon som stormade fram mot fienden. Hon fyllde och tappade plåtkaret där alla skulle bada, bar vatten från älven, kokade tills det blev varmt, skrubbade och bar sedan nya vattenhinkar för all tvätt som ständigt staplades i högar. De fyra barnen kunde också med förundran se hur hon handskades med sin man, när han smutsig och trött kom hem från skogen. Då tvättade hon honom, med rörelser som om hon sjöng en kärlekens höga visa. Och han tycktes njuta av hennes händer, som skrubbade och torkade, som klippte böjda och grova naglar, rakade så fint att kinderna blev släta som på ett spädbarn. Men kölden var alltså Hanna Lundmarks första minne i livet. Kölden och snön, som föll redan i slutet av september och som sedan inte helt släppte sitt grepp förrän i början av juni, då de sista vita fläckarna äntligen töade bort. Där fanns naturligtvis också fattigdomen. Den var inget minne utan själva det rum där hon alltid befann sig under sin uppväxt. Och det var också den som till sist tvingade henne bort från hemmet vid älven. Hanna var sjutton år då, hennes far var redan död och hon ägnade sitt liv åt att hjälpa sin mor med syskonen, eftersom hon var äldst. Det var fattigt men de lyckades hålla den värsta nöden utanför husets väggar. Ända till året 1903. Under sommaren kom en svår och långvarig torka och sedan en tidig frost som förödde det som torkan ännu inte hade bränt upp. Det var det år då hela hennes liv kom att förändras. Horisonten: tidigare avlägsen. Nu kom den nära. Som ett hot.
28
112003_Minnet.ORIG.indd 28
11-06-08 11.54.22