Produktion' .........................................Tranås Tryck & Media AB
Bifrostorden inför 75 år 3
1samband med Rikstinget 1993 fickjag uppdraget att samla material till en bok som skulle belysa verksamheten inom Bifrostorden under 70 år. Jag uppfattade tanken bakom uppdraget som en önskan att försöka ge en bild av arbetet i logerna genom åren. Efter bara några dagars funderande komjag fram till att det rätta skulle vara att låta logerna själva skildra sin historia, verksamheten inom logen, med de skiftande glädjeämnen och problem som ir betecknande för alla föreningar. Det skulle finnas utrymme för tips och goda idéer. Ambitionen var att boken skulle bli, inte en högaktningsfull jubileumsbok, utan en skrift som beskriver drygt 70 år med Bifrostorden.
Att detta inte skulle bli ett enmansarbete var ju helt klart, så det gällde att hitta någon arbetsvillig broder att samarbeta med. Valhall-brodern Sture Brehmer svarade ja till mitt frieri och vi har tillsammans åstadkommit det Ni nu har i handen.
Det var spännande att se hur logerna skulle reagera. Givetvis hoppades vi på entusiasm och iver att få berätta. Så blev det också. Ibland i övermått. Den längsta skildringen av en loge "begränsade" sig till 54 sidor och en matrikel, med beskrivningar av matsedlar och damernas toaletter under flera tiotal år. Helt övervägande har dock materialet varit väl disponerat och användbart, med varierande behov av redigering. Hedras den som hedras bör, den första kontakten togs av Hans Bäck, Mästare i Logen Nr 17 Grimmer.
Personligen mest givande har nog varit samtalen med äldre bröder, med mångårig erfarenhet och därmed också rika på minnen och samlade tankar. Något skrämmande i dessa sammanhang är det dock att en del samtal och intervjuer har slutat med en försäkran om att det har varit trevligt att prata "men jag vill inte att du skriver det här". Detta är helt klart i undantagsfall, men ändå tillräckligt många för att stämma till eftertanke.
Samtalen har också givit en klar bekräftelse på, att Orden och logerna har en stor och viktig uppgift. Det är ingen tvekan om, att för många äldre bröder står Logen för tryggheten och gemenskapen i tillvaron.
Tyvärr begränsar avståndet mellan bokens pärmar möjligheterna att skildra den mångfald av intressanta människor som utgör vår Orden.
Eric Biticher
När vår Orden hade verkat i 25 år fann man det viktigt att ge ut en bok för att sammanfatta vad som hänt sedan starten 1925. Nu, när vi inom kort kan fira vår 75-åriga tillvaro, är det med stor glädje och tillfredsställelse som vi har en ny bok.
Vår historia är viktig. Den är grunden, som vi arbetar vidare på med Ordensuppbyggandet. Bifrostordens historia är dess Loger och den verksamhet som bedrivs inom dessa.
Vi har en gemensam ritual, men det betyder inte att den ser exakt lika ut i varje Loge. 1 denna jubileumsbok har vi försökt att spegla historien genom våra Loger, som vid sidan av de ramar som Ordens regler ryms inom, även har många skiftande "civila verksamhetsformer". 1alla föreningssammanhang är det några tongivande personligheter, som sätter sin prägel på samvaron. Detta gäller i hög grad även våra Loger, som ofta präglas av Logens geografiska läge i landet.
Ett speciellt tack riktarjag till de två bröder, Eric Blticher i S:t Örjan och Sture Brehmer i Valhall, som varit redaktörer för boken och haft det inte helt avundsvärda arbetet att "gallra" och sammanställa det digra materialet. Många timmars och dagars samtal och skrivmöda under drygt två år, redovisas här. Tack till broder Bent Jensen i Manheim, för initiativet till boken och för arbetet med att få sponsorer till den. Tack till sponsorerna och till Carsten BachKristiansen i Manheim, som renskrivit texten via sin ordbehandlare.
Utan allt detta "hantverk" hade vi inte haft boken här idag.
Stockholm 1998
Karl-Gunnar Roth
Så här började det. av Eric Biticher.
Det var den 12-14 december 1924 som fyra män samlades i Örebro, för att diskutera den gemensamma idén, att bilda ett ordenssällskap. Diskussionerna övergick snart till ett mer konstruktivt planerande. De fyra var Riksdagsmännen Harald Åkerberg och P. H. Sjöblom, Bankdirektör F. Larsson och Direktör C. E. Kinman. Ur det protokoll som fördes kan följande läsas:
§ 1.
Dir. Larsson meddelade, att han under många år varit betänkt på att föreslå sina nirmaste vänner att tillsammans med honom bilda ett ordenssällskap med uppgift dels att bereda medlemmarna tillfälle till sällskaplig samvaro dels att utöva understödsverksamhet. Talaren hade vidare invigt herr Kinman i sina planer, varvid denne åtagit sig att göra en förberedande utredning, vilken nu förelåg flirdig.
§ 2.
Dir. Kinman meddelade, att han skisserat en konstitution och lämnade en redogörelse för sitt förslag.
§ 3.
Ritualen åter kunde talaren ej utarbeta utan hade tänkt sig föreslå, att de intresserade skulle anmoda Fil, dr. Selma Lagerlöf att författa densamma, och föredrog han ett förslag till skrivelse till Dr. Lagerlöf.
§ 4.
Herr Åkerberg uttalade sin sympati för förslaget men framhöll, att det vore lämpligare att vända sig till författaren Ossiannilsson än till Dr. Lagerlöf.
De närvarande beslöto därefter konstituera sig såsom en kommitté för vidtagande av åtgärder för bildande av ett ordenssällskap.
Till ordförande för kommittén valdes herr F. Larsson, varjämte herr Kinman anmodades upprätta ett protokoll.
§ 7.
Beslöts uppdraga åt herr Kinman att utarbeta ett förslag till konstitution och till herrar Sjöblom och Kinman att sätta sig i förbindelse med författaren Ossiannilsson.
Det i § 2 nämnda förslaget till konstitution, innehåller tankar om hur Orden skulle organiseras. Först skulle landskapsloger för graderna 1-6 bildas. 1dagens organisation kan des sajämföras med Grundlogerna.
Över landskapslogerna skulle det finnas provinsialloger i residensstäderna, med mandat att ge graderna 7 och 8. Nionde graden avdelades för de sju planerade Storlogerna.
Ordens tionde grad skulle utgöra Rikslogen och vara Ordens högsta ledning. Antalet ledamöter i grad X skulle begränsas till 30, beräknat efter ordenstalet 7 taget 3 gånger och därtill innehavarna av Ordens Nio Höga Värdigheter. Med den beräkningsgrunden lyckades man komma fram till talet 30.
Enligt det uppdrag som Kinman och Sjöblom fått, sändes nu ett brev till författaren K. G. Ossiannilsson. Detta brev hade i huvudsak samma innehåll som Kinmans brevförslag till Selma Lagerlöf. Här citat ur brevet till författaren Ossiannilsson:
Till Författaren
Herr K. G. Ossiannilsson Linghem
Det skall säkert icke förvåna Eder, att det bland personer inom den s. k. burgnare medeiklassen, bestående av handlande, hantverksmästare och förmän, lägre statens och städernas tjänstemän, såväl som bland de ekonomiskt bäst ställda arbetarna, finnes ett starkt behov av och en livlig önskan att få till stånd en motsvarighet till Frimurarorden, Odd Fellow, Timmermansorden m. fl., vilka alla äro stängda för det stora flertalet inom dessa samhällsgrupper. Visserligen stå för dem öppna de s. k. Nykterhetsordnarna, men dessa föreskriva, som bekant, avläggande av ett för livstiden gällande nykterhetslöfte.
Bland en del intresserade personer har därför tanken på instiftandet av en orden, avsedd att söka sina ledamöter bland ovan uppräknade kategorier, framkommit, och på de för frågan närmast intresserades vägnar får jag härmed vördsamt vända mig till Eder med en förfrågan, om Ni - naturligtvis mot ersättning - skulle vilja hjälpa oss med att författa ritualen till de ceremonier, varunder ordens sammankomster och intagande av nya medlemmar skulle försiggå.
Vår ordens uppgift skulle bli att utöva understödsverksamhet och att sammanföra likställda män och under sällskapliga former bereda dem några timmars nöje och trevnad. Varje medlem skall avsätta ett visst fastställt belopp till en grundfond, av vars avkastning pensioner och understöd till behövande änkor och barn efter avlidna medlemmar skola utbetalas.
För att fånga medlemmarnas intresse och framför allt för att vidmakthålla detsamma är det nödvändigt att skapa en vacker dräkt, ett tjusande omhölje att svepa grundtanken i.
Ritualen skall med ett starkt inslag av mystik framför allt vara vacker och stämningsfull och med stegrad verkan från grad till grad.
Det är tänkt att sånger, utförda av en mindre sångkör, skulle kunna höja stämningen, varjämte även processioner kan tänkas förekomma.
Ordens namn bör vara mystiskt avfattat och för de oinvigde obegripligt. Varje grad skall hava sitt lösenord och sitt insignium, som högtidligen tilldelas recipienden att bäras å bröstet, i band om halsen, över axeln eller i kombinationer. Insignierna må symbolisera gradens innehåll - om den skall behandla ämnet tro - ett kors o. s. v.
Ceremonierna i varje grad böra taga i anspråk en tid av högst en halv timme.
Efter en gemensam måltid tänkas bröderna bänka sig vid långa kaffebord. Härvid skulle några tal hållas och skålar utbringas. Inledningsorden skola vara i ritualen fastställda, så att även en ovan talare skall kunna fullgöra detta åliggande. 1 korta satser och med några få ord skulle förslagsvis talen avse en skål för fäderneslandet, för Ordens välgång, för kvinnan och för de för dagen nyantagna ledamöterna.
Vi hava nu efter fattig råd och lägenhet framfört till Eder våra bekymmer, och under förhoppning om att uppgiften skall intressera Eder och att vi får en orden, som på grund av inre bärkraft kan utbredas över hela landet i vida kretsar, anhålla vi, att Ni godhetsfullt ville hjälpa oss till det rätta.
Vi äro beredda att betala det honorar, som Ni kan begära, men såsom det praktiska livets män utbedja vi oss vördsamt meddelande om kostnaden för ifrågavarande uppdrag.
Den grundfond, som nämns i brevet visar att redan från begynnelsen fanns tankar med, som idag har utvecklats till Stiftelsen Bifrostbågen. Brevet innehåller i övrigt en redogörelse för Ordens tänkta organisation och uppgifter om önskad ritual för de olika graderna, för högtidsloge, instiftande av nya loger och för parentation. Sammanlagt all ritual för 14 olika slag av sammanträden.
Vid sammanträde med planeringskommittén, den 11januari1925, föredrogs Ossiannilssons brev av den 3januari, där han tackar för "det angenäma sammanträffandet" med Kinman och Sjöblom på Frimurarhotellet i Linköping. Han skriver bl. a.:
Orden skulle heta Regnbågen*, förkortat till RB, vilket går bra på alla germanska språk. De sju färgerna i regnbågen skulle symbolisera de sju kardinaldygderna. En dygd för varje grad och dessutom de sju germanska folken.
Ordens siffra, eller chiffer, skulle vara siffran 7. Dess synliga symbol ett litet glasprisma för de vanliga medlemmarna. Högsta graden skulle bära den vita färgen, som är prismats sammanfattning.
Jag har svårt att föreställa mig ett vackrare och mera sägande ordensnamn. Ljuset kommer från Norden, de germanska folken äro ljuset och ljuslängtans folk. Men ljuset bryter sig i både naturen och i nations- och individkynnena i de sju huvudfärgerna.
* 1 tillägg till brevet föreslogs även Regnbågsorden som ett alternativt namn.
Den 12januari svarade Kinman och Sjöblom i ett brev;
Din idé är genialisk. Vi har beslutat göra några uttalanden, som böra iakttagas vid utarbetandet. Namnet är utmärkt. Men om det svenska ordet skulle röja för mycket av innehållet, liksom dess latinska översättning (arcus pluvius), kunde möjligen ett indiskt eller arabiskt namn verka mer mystiskt och vittna om förborgad visdom. Vi accepterar också det heliga sjutalet.
Vi sympatisera med tanken att varje grad skall representera en färg och en dygd. De sju ärevördiga kardinaldygderna, visheten, modet, måttligheten, rättfärdigheten, tron, hoppet och kärleken synas oss måhända kunna ses modernare sålunda; frihet, vänskap, kunskap, hopp, trohet, kärlek, sanning, skönhet, vishet och så där ovanpå den styrande viljan.
Då vi nu med glädje acceptera Ditt förslag, bedja vi Dig utarbeta förslag till de olika graderna. 1 enlighet med Din önskan att vi skola giva Dig så många detaljer som möjligt har Kinman försökt sig på att skissera handlingen i några grader.
1:vTuTf4 iTT ?iTiI.nij
Uppenbarligen kände sig Ossiannilsson pressad av våra kommittébröders iver. 1 ett brev den 29januari skriver han:
Jag har levat avstängd som en munk från all samfärdsel med folk denna tid, för att kunna koncentrera mig. Får du manuset Dig tillsänt i början av veckan, blir det rekord i hastighetsåkning per skrivmaskin. Jag har aldrig producerat något så fort, men jag har också känt Er iver som ett gissel över mig hela tiden.
Redan till kommitténs sammanträde den 8 februari hade förslaget till ritual kommit och kunde efter kort diskussion antas "preliminärt". Reservationen preliminärt visade ytterligare exempel på organisationsgruppens framsynthet. Därmed höll man möjligheterna öppna för att vidare utveckla, omarbeta och förbättra tankeinnehållet och ceremonierna. Som bekant fortsätter, ännu efter snart 75 år, arbetet med att förbättra vår ritus.
Problemet med att finna ett lämpligt och i alla avseenden helt täckande namn diskuterades vid alla tillfällen. Man var uppenbarligen överens om Regnbågen som det centrala i namnet, men prövade en mängd översättningar till olika språk, som skulle kunna öka mystiken kring Ordens namn. Eftersom mystiken ansågs finnas i de österländska språken vände man sig till orientalister vid Uppsala Universitet.
Dr. Ernst von Döbeln i Uppsala berättade i ett brev, att regnbåge heter på hebreiska käschet, på arabiska kustån, kaus eller kaus kuzach, på etopiska kascht, på assyriska katschtu. Han ansåg emellertid att inget av dessa namn skulle klinga vackert i svenska öron. Han föreslog i stället något persiskt ord som t. ex. barån, brisch, schimchir-i-ali eller varför inte de turkiska elegim sagma och alaim-i-samå.
Flera brev från olika professorer och författare lämnade en mängd förslag, det ena mer mystiskt och orientaliskt än det andra. Man kan väl sätta sig in i den ambitiösa arbetsgruppens dilemma. Även K. G. Ossiannilsson kom med ett förslag, eller kanske snarare tankegång, om ett namn lite vid sidan av Regnbågen, nämligen Savitir, som är namnet på solguden, vars 7 fålar regnbågen skulle kunna tänkas vara, eller varför inte Meghaduta, som betyder molnbudet?
Ännu i föredragningslistan för Ordens konstituerande sammanträde förekom namnet Regnbågen.
rtrni r
w.'tur n('Li
Inte förrän i det slutgiltliga instiftelsebrevet och protokollet från det konstituerande sammanträdet dyker namnet Bifrost upp för första gången. Talet sju är Ordens tal. Sju är regnbågens färger, sju bokstäver ingå i ordet Bifrost. Med sju bokstäver måste alltid det ord skrivas, som skall ges till namn åt kommande Bifrostloger. Bifrost är dessutom namnet på regnbågen i den fornnordiska gudasagan.
Därmed hade äntligen den konsekventa linjen uppnåtts, i tankekedjan om talet sju som en sammanbindande idé.
Det långa, intensiva förberedelsearbetet närmade sig sin fullbordan. Under knappa fem månader hade de fyra eldsjälarna Akerberg, Sjöblom, Larsson och Kinman arbetat fram ett komplett underlag för ett nytt Ordenssällskap. Även med dagens kontaktresurser, som data, fax och andra kommunikationsmöjligheter, skulle detta bedömas som en prestation. Bedriften blir ännu större med tanke på den tidens förutsättningar.
1början av 1925 utökades gruppen av de fyra med herrarna med Lic. S. Scherling, Kapten N. Holmqren och Arkitekten R. Berghagen. Den senare utarbetade fullständiga ritningar till kapitelsalens rekvisita, ämbetsdräkter och emblem till tjänsteband för OSM och de nio Höga Värdigheterna. Han ritade även embiemen till logernas biträdande bröder. Senare utformade han även dräkter och emblem för biträdande bröder i de olika graderna.
Den 1 april 1925 hölls så Ordenssällskapet Bifrostordens konstituerande sammanträde på Stallmästaregården i Stockholm. Här fastställdes det bearbetade konstitutions-förslaget "för all framtid", men med rättighet för Riksiogen att göra erforderliga redaktionella ändringar.
Ordenskommitterades förslag till ritus och allmänna bestämmelser godkändes också, återigen preliminärt.
Stiftelseurkunden för Ordenssällskapet Bifrost, upplästes, godkändes och undertecknades.
Gradernas lösen det första diskussionsämnet.
Redan den första kvällen diskuterades frågan om lösen för de olika graderna. Resultatet blev att Riksiogens första beslut var att endast en lösen skulle gälla och meddelas recipienderna i Grad 1.1beslutet ingick också att lösen skulle "icke skriftligen antecknas, utan bevaras muntligen ".
Dröm Er till Stallmästaregården 1 april 1925.
Efter det konstituerande mötet genomfördes val av Ordens Styrande Mästare. Till förste innehavare av detta höga ämbete valdes t. f. Chefen för Kungl. Försäkringsrådet, Byråchefen i Kungl. Pensionsstyrelsen, Kommendören av Kungl. Vasaordens andra klass och Riddaren av Kungl. Nordstjärneorden rn. rn. herr Oskar FritiofEnbom.
OSM meddelade som sin första ämbetsgärning att han till innehavare av Ordens Nio Höga Värdigheter utnämnde till:
OFSM
Bankdirektören G. F. Svensson, RVO
OASM Ledamoten av Riksdagens Första Kammare, redaktören Harald Åkerberg
OL Bankdirektören Th. Akermark
OK Ledamoten av Kungl. Vattenfallstyrelsen och Riksdagens Andra Kammare, Per Henning Sjöblom
OM Direktören Carl Erik Kinman
OSk Bankdirektören Fredrik Larsson
OC Med. Lic. Sigurd Scherling
OH Kapten Nils Holmgren, RSO, RVO
01 Löjtnanten Einar Landtgren
Oskar Fritiof Enbom, Ordens förste Styrande Mästare, installerad den 1 april 1925.
Därefter lät OSM meddela att han till ledamöter i Rikslogen kallat Arkitekten R. Berghagen, Överstelöjtnant C. A. Bolinder och Med. Dr. Axel Tagesson Möller och utsåg dessa till Ordens revisorer.
Omedelbart efter det konstituerande sammanträdets avslutning instiftades den första Bifrostlogen, Logen Nr 1 S:t Örjan. 25 ledamöter skrevs in denna första kväll, däribland samtliga Ordens stiftare.
Efter de, med all säkerhet, allvarliga och mycket ceremoniella installationema och efterföljande diskussioner, samlades mai den första festmåltiden.
Redan då angavs Ordens kamratliga ton. Efter allvaret i kapitelsalen följde festen och glammet. Man sjöng då bordsvisan "De tios sång" till melodi "0 min älskling i Peru" och Harald Åkerbergs text. Sångens inledande verser är på sitt sätt också en historie- och kanske även personbeskrivning.
Här följer de inledande verserna:
Nu är tid att fatta glasen i de tios brödrarund, ty det mörknar och natten faller på.
Nu vi tänka på Carl Erik, han har slitit som en hund för att bana den väg där vi fått gå.
Han har dragit alla slöa uti deras stackars hår, han har sparkat när intet annat hjälpt.
Med de tvekande och svaga har han läst en fader vår, utan honom för länge sen vi stjälpt.
Nog vi minnas än den dagen, när vi började vår strid, ingen trodde på sagorna de små.
Men vi smuttade på whiskyn och vi lyssnade i frid på Per Henning, som sväva i det blå.
Och i röken av Abdullah sågs hans ganska breda hand, och vi tyckte av dollars den var full, och vi sågo porten öppnat till ett verkligt underland, där vi vandra på gatorna av gull.
Men när dagen åter grydde var det intet mera kvar, utav dollars fanns ej en enda slant, och vi skrevo uppå groggen allt det härliga som var, hela drömmen som skimrade så grant.
Av den här visan, avsedd att sjungas i ett glatt lag, kan man ana att vägen fram till den första april inte alltid varit så lätt och rak, som man kan förledas att tro av protokoll och brevväxling.
Enligt 25-årsboken vilade det en kampglad optimism över den första tiden efter instiftandet. Det kan man väl förstå med tanke på den relativt korta tid det tagit från idé till det faktiska bildandet av Orden. Ett uttryck för detta ges i några utdrag ur den nya Ordenstidningens tidiga nummer.
En bakgrundsbild ger Ordens Styrande Mästare i sin historik i samband med Ordens lO-årsjubileum:
Hos oss finnas ordenssällskap av olika slag men med var sin särskilda betoning av avskildhet. En önskan uppstod därför att bilda ett ordenssällskap som stod öppet för alla utan hänsyn till medlemmarnas ställning i religiöst eller politiskt avseende, som vände sig till alla skikt i samhället, till alla som ville verka för god sammanlevnad mellan människor. Dess syfte skulle vara bl. a. att skapa förståelse av tankevärlden hos människorna, som bygga och bo i vårt land. Ett förtroendefullt kamratskap med dess välgörande och befruktande inverkan borde vara en av grunderna, på vilken Orden skulle bygga.
Så uppstod tanken på Bifrost - enligt traditionell åskådning den bågnande bron, bron mellan jord och himmel.
Harald Åkerberg säger detta i Bifrosttidningens första nummer, där man dels motiverar bildandet av Orden och dels skissar på framtiden och utvecklingstankarna:
1 likhet med sammanslutningar av samma slag fullföljer Bifrost självklart inga politiska syften. Den vädjar inte till något visst partis medlemmar och avvisar ej heller någon inträdessökande för hans politiska trosbekännelses skull. Detta utesluter ej att de ledande principerna för Ordens verksamhet äro uppburna av en samhällelig anda. Vi leva i en stor tid, den största kanske av alla som mänskligheten genomlevat.
De gamla förhållandena, som endast för 15 år sedan syntes så stabila, ha ryckts upp med roten. Vad blir det nya? Vart glida vi hän? På de frågorna kan nu inte givas något svar.
Hand söker hand och hjärta söker hjärta i en spontan strävan att övervinna motsättningarna och låta de ideella värdena triumfera på materialismens bekostnad.
Vad som en gång skall bliva Ordenssällskapet Bifrost veta vi ej i dag. Det kommer att framgå som resultat av allas vår gemensamma strävan i Loger - varför inte - även i denna tidning.
Professor C. G. Santesson skriver under "Fritt ur hjärtat" i tidningens sjätte nummer:
Det är tyvärr alltför vanligt, att vi i ena eller andra avseendetandligt talat gå med en ogenomskinlig, slät mask för våra anleten, blygt eller fegt döljande det bästa av vår personlighet.
1 ett slutet sällskap, en orden, med högt, ideellt syfte, som öppet och med värme bekännes, bör masken kunna falla, och de höga principer, som vi ute bland människorna så ofta bringas att förtiga kanske t. o. m. förneka - träda fram och närma bröderna till varandra, låta det sant mänskliga i bästa mening komma till sin rätt.
Utvecklingstakten dämpas något även om den första tidens optimism kvarstår. Ordens intendent, E. Landtgren, inser att det behövs en handlingsplan för det fortsatta utvecklingsarbetet och vid ett sammanträde med propagandakommissionen anmäler han tre tänkbara vägar för bildandet av nya loger:
Att intaga i befintlig loge medlemmar från annan stad för att sedan få dem att väcka intresse i sin hemort för bildande av ny loge.
2. Påverkan genom brev.
3. Personlig påverkan genom ordensintendenten vid resor till städer där utsikt att bilda loge kan tänkas föreligga.
Propagandakommittén kom fram till att den tredje vägen snabbast borde leda till resultat och man beslöt att ge ordensintendenten uppdraget att, under ett par veckor en sommar göra en propagandaresa för att bilda nya loger.
När detta beslut fattades fanns det fortfarande bara en loge, S :t Örj an med 34 registrerade bröder. Av dessa bodde fem i Örebro, en i Göteborg och resten i Stockholm.
Meningen var då, att redan den 20 maj starta en loge i Örebro, men av praktiska skäl fick detta skjutas på framtiden. Fyra av Ordens ledande bröder var riksdagsmän och kunde därför inte anslå tillräckligt med tid för planeringen av en ny loge. 1 verkligheten blev det så att den 5 september 1925 föddes Eyrabro.
Inspirerad av framgången från Örebro instiftades så den 21 november Logen Nr 3 Aroshus i Västerås och den 30 oktober kom den första landskapslogen Svitiod, i Stockholm. Så kunde Ordens andra medlemsmatrikel, sommaren 1926 redovisa 130 ledamöter, fördelade med 53 i S:t Örjan, 59 i Eyrabro och 18 i Aroshus.
Hjalmar Malmström, legendarisk Styrande Mästareimer än30k
Efter framgångarna det första året blev det ett års uppehåll i logebildandet.
Detta oroade självfallet ordensledningen, som på olika sätt försökte stimulera till nya aktiviteter för att öka intresset. Vid Riksiogens sammanträde den 15 maj 1926 antogs till slut följande;
Vägledning för arbetet för Ordens utbredning:
Ordens utbredning och spridande av kännedom om dess läror, ändamål och syften, sker genom upprättande av nya loger å orter, där sådana icke finnes.
Det för bildande av ny Loge å annan ort erforderliga förberedande arbetet sker genom en å samma ort bildad Bifrostförening.
Ledamöter i arbetande Loge bör taga initiativ till bildande av ny Loge å närbelägna orter och därvid lämna verksamt biträde vid Bifrostförenings och därefter den nya Logens bildande. Sådan förenings verk samhet bör noggrant följas och dess arbete på allt sätt understödjas och underlättas.
4. Arbetet med bildande av Bifrostföreningar bör bedrivas efter en väl genomtänkt plan och under enhetlig ledning.
1 anslutning härtill utses inom Logen s. k. LogeDeputerade med uppdrag:
a. att undersöka å vilka närbelägna orter ny Loge kan bildas,
b. att undersöka, vilka ledamöter inom Logen, som kunna hava förbindelser på var och en av de föreslagna orterna,
c. att animera dessa ledamöter att överenskomma att var och en eller gruppvis taga hand om bildandet av en Bifrostförening.
När väl beslutet var fattat utarbetades stadgar. En Bifrostförening skulle bestå av minst tre ledamöter och då antalet stigit till ungefär 20 kunde ny Loge bildas. Samtidigt skulle föreningens tillgångar föras över till den nya Logen.
Folknykterhet utan förbund.
Samtidigt som man på olika vägar försökte stimulera till bildandet av nya Loger var man inte främmande för att, vad man i dag skulle kalla "infiltrera" i andra organisationer. Man sökte kontakt med Landsföreningen för Folknykterhet Utan Förbund (LFUF), där professor Santesson var ordförande och redaktören H. A. Ring var sekreterare. Dessa båda herrar anslöt sig till Bifrost. LFUF hade då 100 lokalavdelningar i Sverige, men med en föga aktiv verksamhet. Ett samarbete med Bifrost skulle kunna ge dessamedlemmar "ett mer kontinuerligt arbetsinnehåll".
Utvidgning av Bifrostorden.
Den 15 oktober 1926 utnämndes H. A. Ring till ordensintendent och därmed började ett energiskt arbete för utvidgningen av Orden. Ring var en drivande målmedveten man, som inledde sin verksamhet med att resa till Västerås för att hjälpa Logen Nr 3 Aroshus reda upp en del interna problem.
1 sin första reseberättelse, den 27 januari 1927 redovisade han bl. a. att han i Falun sökt kontakt med ordföranden i Dalarnas lokalförening av LFUF, han hade också undersökt möjligheterna att bilda Loge i Uppsala. Han hade i samma syfte besökt Göteborg, Helsingborg, Malmö, Kristianstad, Växjö, Ljungby, Jönköping och Huskvarna. Av dessa betraktades Jönköping och Huskvarna som de mest osäkra för bildandet av nya Loger. Trots detta blev det just i Jönköping som, den 3 mars 1928, Logen Nr 7 Junehus bildades. Ring hade också planer på att göra en propagandaresa till Norrland, med Sundsvall, Luleå och Östersund som uppsatta resemål. Tyvärr avled han den 24 augusti 1927 efter att, under en relativt kort tid, ha hunnit med att uträtta oerhört mycket för Bifrostordens spridning och utveckling.
Medan Ring arbetade med personliga besök var C. E. Kinman flitig med "alternativ två" och per brev attackerade han, också mycket målmedvetet, framstående män i Falköping, Göteborg, Gävle, Helsingborg, Uppsala, Varberg, Norrtälje och Nynäshamn m. fl.
Det tredje arbetsättet, som ingick i planen att bilda Bifrostföreningar, hade vid det här laget ännu inte börjat ge några påtagliga resultat.
Under tiden hade emellertid ändå några loger bildats. Den 19 mars 1926 instiftades Storlogen Heimdal i Stockholm och den 20 oktober samma år var det även dags för Logen Nr 4 Valhall att bildas, också den i Stockholm. Av någon anledning existerade Storlogen Heimdal under de första åren endast på papperet. Det skulle dröja ända till den 10 april 1929 innan några biträdande bröder utsågs. Första gradgivningen lät vänta på sig ytterligare ett år, till den 7 maj 1930.
Av allt att döma blev Ordens andra år, 1926, ett år av planering på flera håll och 1927 startade med att den 27 januari instifta Landskapslogen Vanadis i Västerås, med Västmanlands län som arbetsområde. Den 14 maj såg Nr 5 Åsagård dagens ljus i börssalen i Enskede, den 21 samma månad invigdes Logen Nr 6 Havamal i Örebro och samma dag även Landskapslogen Midgård, också den i Örebro.
Intresset spred sig i den södra halvan av landet. Den 3 mars 1928 bildades, som tidigare nämnts, Nr 7 Junehus i Jönköping och den 28 april Logen Nr 8 Manheim i Stockholm.
Nattloge för Artister.
Det fanns också planer på att under 1928 bilda en "Nattloge" i Stockholm. Tanken var att därmed kunna erbjuda en möjlighet för musiker och andra artister, som på grund av sitt arbete var förhindrade att deltaga i Ordensverksamheten på vanlig sammanträdestid.
Man hade tänkt sig att dessa logesammanträden skulle starta 23:30 samma kväll som annan Loge haft sammanträde och kapitelsalen skulle då redan vara iordningsställd. Minst 40 artister skulle ingå i nattlogen, som dessutom i samarbete med andra loger skulle få uppgiften att ge konserter och andra framträdanden till förmån för verksamheten.
Av olika skäl gick inte dessa i och för sig intressanta planer att genomföra och hela idéen lades på is och har sedan inte vidare tagits upp.
Däremot bildades en ny Storloge för västra och södra Sverige, Tirfing. Den instiftades den 23 mars 1929 med säte i Örebro.
De första årens optimism och nästan obegränsade framtidstro dämpades av förklarliga skäl och början av 30-talet kom istället att präglas av försiktighet och återhållsamhet i ekonomiska åtaganden. Detta ledde också oundvikligt till stagnation av övrig aktivitet inom ordensarbetet.
Man kan lätt föreställa sig den oro, som Ordens stiftare måste känt då Logen Nr 3 Aroshus i princip inställde betalningarna under åren 1929-3 1, då de inte kunde klara medlemsavgifterna till Orden. Under den tiden hade logen förlorat en tredjedel av medlemmarna. Hela 19 bröder hade flyttat till annan ort och därmed lämnat både logen och Orden. Under tre år förekom inte någon egentlig verksamhet inom logen. 1februari 1932 var emellertid krisen över och verksamheten inom Aroshus startade på nytt och logen har sedan dess framgångsrikt arbetat vidare.
Även ett par Stockholmsiogers medlemsantal minskade drastiskt i och med att medlemsavgifter infördes. Logen Nr 1 S:t Örjan hade före medlemsavgiftens införande haft cirka 100 registrerade medlemmar. Under 1930 sjönk antalet till 24. Logen Nr 8 Manheim drog ner sin verksamhet så att under åren 1933-35 hade de endast slutna sammanträden och betalade inga medlemsavgifter. Under denna period reviderades medlemsmatrikeln med resultatet, att medlemssiffran sjönk från 86 till endast 12. Men dessa var av allt att döma 12 starka män, som höll liv i Logen tills bättre tider randades.
Man kan utan överdrift tala om svängningar, för att inte säga berg och dalbana, när det gäller effekterna av 'krisåren'. 1Stockholm gick Logerna Nr 4 Valhall och Nr 5 Åsagård kraftigt framåt. 1Örebro kunde logerna Nr 2 Eyrabro och Nr 6 Havamal till och med skaffa sig eget hem. Där bildades också damlogen Duranki år 1932. Ingen glädje varar dock beständigt. 1938 orkade man inte med att driva två loger och Byrabro-Havamal gick samman till en loge, med ordningstalet 2. Ordningstalet Nr 6 hölls emellertid vilande, med förhoppningen att så småningom åter kunna dra igång Havamal som en självständig loge.
Allt behöver naturligtvis inte vara logiskt, men den 29 februari 1936 instiftades Logen Nr 9 Carolus som en dotterloge till de båda sammanslagna logerna i Örebro.
En snabb utbredning.
När Orden väl var bildad vidtogs förhandlingar för att skapa möjligheter till en snabb utbredning. Optimismen var påfallande stor. 1en icke protokollförd kalkyl beräknade man att kunna bilda inte mindre är 20 nya loger per år under den första sjuårsperioden. Medlemsantalet per loge antogs bli genomsnittligt 50 bröder d. v. s. ettusen (1.000) nya bifrostbröder varje år. Med utgångspunkt från detta fastställdes den 4maj1925 en stat för tiden 1juni -31 december 1925 med inkomstposten:
Nya medlemmar: 10 loger å 50 medlemmar = 500 x 25 = 12.500:-
Nu gällde alltså att omsätta de minst sagt högtflygande planerna. Dröm och verklighet står emellertid inte alltid i överenstämmelsemed varandra och kanske tvivlade man trots allt på att de uppställda målen verkligen var realistiska. 1en anmälan till det första numret av ordenstidningen "Vår Orden - Vår Tidning' skriver Harald Åkerberg:
Ännu en sammanslutning. Ännu ett ordenssällskap. Blir det då aldrig slut på detta ordensbildande? Så frågas det och frågas med rätta.
Man var alltså medveten om att det skulle bli konkurrens om själarna, ty under 1920-talet bildades många sällskap och föreningar. Entusiasmen för uppgiften var dock stor och den utsedda propagandakommittéen började att arbeta utan att inse att det faktiskt fanns en ekonomisk verklighet.
Vid tiden för ovan nämnda sammanträde den 4 maj 1925 hade Bifrostorden funnits endast en dryg månad och ännu fanns bara en loge, Logen Nr 1 S:t Örjan. Märkligt nog utgick till en början ej någon Orden tillfallande årsavgift. Inkomsterna baserades uteslutande på inskrivningsoch gradavgifter, som enligt ovan beräknades inbringa 12.500:- Dessa medel skulle täcka utgiftssidan för första halvåret 1925 som upptog följande poster:
Avsättning till släktfond 500x5:- 2.500:Hyra 1.375:Städning och telefon 825:Löner: 2 kvinnliga biträden 3.150:-
Organisationskonto: 10 nya loger 2.500:Överskott: 2.150:-
SUMMA: 12.500:-
Naturligtvis gick det inte som man beräknat. Våra grundare hade helt missbedömt kostnaderna för Ordens tillkomst. Här kan bl. a. nämnas att enbart författararvodet för ritualen belöpte sig till 4.055:- samt att propaganda och övriga kostnader i samband med logebildning uppgick till 2.000:-
Vidare gjordes en delbetalning för band, emblem och dräkter med 3.950:- och hyra för kanslilokalen utgick med 2.100:-. Totalt utbetalades under det första verksamhetsåret sammanlagt 17.816:-, men likafullt fanns obetalda räkningar för tryckning av konstitution, ritual, matrikel och en mängd olika blanketter. Tryckningen hade ombesörjts av Orden fristående Allmänna Förlaget i Örebro, stundom benämnt Ordensförlaget.
Under året tillkom två nya loger, Nr 2 Eyrabro och Nr 3 Aroshus men inkomsterna från dessa tvenne loger kunde naturligtvis inte på något märkbart sätt hjälpa upp det ekonomiska resultatet.
När bokslutet gjordes visade vinst- och förlusträkningen ett större underskott som emellertid delvis täcktes av "välvilliga bidrag" huvudsakligen av C. E. Kinman.
En skuld på ca. 10.000:- kvarstod dock, men mot denna skuld hade man fordringar på logerna för band och rekvisita cirka 5.000:-. Fordringarna var emellertid synnerligen osäkra genom logernas svårigheter att betala sin skulder till Orden. Bland tillgångarna fanns även diverse trycksaker och rekvisita som för Ordens räkning låg hos Ordensförlaget. Dessa tillgångar uppvärderades till ca. 3.000:-.
Men vem utom Bifrostorden hade nytta och glädje av dessa trycksaker? Ingen. De saknade således realisationsvärde.
SvenWall, Ordens Styrande Mästare 1939-41, hade talets gåvaoch hittade ofta och gärna släktskap mellan Bifrostorden och Karl XII.
Det är lätt att förstå, om våra grundare kanske kände besvikelse över det negativa resultatet. Av planerade tio loger hade endast två kunnat instiftas. Det kalkylerade överskottet förbyttes till ett kraftigt underskott. Vid Rikslogens sammanträde 1926 tvingades man till en djupare diskussion beträffande kostnadsutvecklingen. En biträdestjänst till skattmästaren i Örebro drogs in och det gjordes även andra smärre justeringar på utgiftssidan. Trots alla ansträngningar gav dock även det andra året ett underskott på 7.000:-.
Fyra år efter Ordens bildande, alltså den 31 mars 1929, hade sammanlagt åtta grundloger instiftats. Medlemsantalet var osäkert men uppgick förmodligen till 450 bröder fördelade på logerna sålunda:
Nr 1 S:t Örjan 105
Nr 2 Eyrabro 101
Nr3Aroshus 51
Nr 4 Valhall 38
Nr 5 Åsagard 35
Nr 6 Havamal 47
Nr 7 Junehus 40
Nr 8 Manheim 33
Utöver dessa grundloger hade även Storlogen Heimdal instiftats i mars 1926, Känt är emellertid att Heimdal fungerade endast till namnet fram till den 10 april 1929, då de första tjänstgörande bröderna utnämndes, Nämnas bör också att strax innan fyraårsperiodens slut, den 23 mars 1929, tillkom Storlogen Tirfing.
Varje ny loge medförde givetvis betydande utgifter för Orden. Under de första fyra åren utbetalades sammanlagt 43.000:-. Inkomsterna under denna period inskränkte sig till 12.710:-, d. v. s. det belopp man på ett ungefär hade kalkylerat med att kunna redovisa redan under andra halvåret 1925. Ekonomin var således i obalans men det ekonomiska trycket avhjälptes till en del genom att Bankdirektör Larsson efterskänkte av honom givna lån. 1 samband därmed beslöts också att fordringarna på logerna skulle avskrivas.
Så småningom insåg man det omöjliga i att lita till enskild offervillighet. Orden måste skapa sig ett eget kapital för att själv kunna svara för sina utgifter vid kommande logebildningar. Vid sitt sammanträde den 10 november 1927 beslöts därför att rikta ett upprop till bröderna så lydande:
Det har under arbetet för bildande av nya loger visat sig vara nödvändigt att lämna nybildade loger hjälp till erhållande av rekvisita och ordensband. För detta ändamål har det ansetts lämpligt att lägga upp en förlagsfond. Denna skulle åstadkommas genom medverkan av ordensbröderna. För förlagsfonden har av undertecknade stiftare antagits följande stadgar:
Stadgar för Ordensällskapet Bifrosts Förlagsfond.
§1.
Förlagsfonden har till uppgift att ekonomiskt stödja Ordenssällskapet Bifrosts verksamhet.
§2.
Förlagsfonden utfärdar obligationer lydande å etthundra (100:-) kronor, fördelade på två serier, A och B, vilka utlottas enligt nedan angivna bestämmelser. A-seriens obligationer löpa utan ränta. Bseriens med 5 procent årlig ränta.
§3.
Förlagsfonden utlämnar lån till Ordens Drätsel-Kommission för bildande av nya Loger, för anskaffning av rekvisita, avsedd att uthyras till Logerna samt för inköp av Ordensband.
§6.
Obligation av serien A inlöses efter utlottning med 125:- Kronor. Obligationer av serien B till pan.
Uppropet undertecknades av Ordensdirektoriets medlemmar samt av Logemästarna i Stockholm och Västerås. Mästaren i logen Eyrabro, Hj. Lindskoog, reserverade sig emellertid mot att förlagsfonden ställdes vid sidan om ordensförvaltningen.
Bröderna visade stort intresse för förlagsfonden och redan i ordenstidningens decembernummer meddelades att ett 60-tal obligationer tecknats enbart i Stockholmsiogerna. Pengarna kommer väl till pass, skriver man, ty vi beräknar att kunna starta ett tiotal nya loger under våren 1928.
Fram till den 30 september 1928 hade 4.300:- inbetalats av de tecknade beloppen. Dessa medel fick bekosta instiftandet av logerna Nr 7 Junehus samt Nr 8 Manheim. Helt i strid med det angivna syftet kom emellertid merparten av obligationsmedlen att ingå i Ordens löpande utgifter. Någon ytterligare loge kom därför inte att bildas förrän den 29 februari 1936, då Logen Nr 9 Carolus instiftades.
Redan i inledningsskedet fick man ett oväntat stort utgiftskonto, bl. a. till författaren Ossiannillsson som självklart inte medverkade gratis. Man bortsåg tydligen från ekonomiska realiteter. Projektet var till synes ett vågspel.
Under hand känner man en allt starkare beundran för den entusiasm och handlingskraft som visades. Kom man bara igång med logebildningen, så skulle intäkterna snart täcka utgifterna. Optimismen var emellertid i överkant och det blev svårare än beräknat att bilda nya loger. Detta fick givetvis till följd att även inkomsterna uteblev. Att lägga ned hela projektet kom dock aldrig på tal. Tvärtom, våra grundare tog hellre konsekvensen av sitt handlande och bidrog med eget kapital när så behövdes.
Efter förvåning, häpenhet och beundran känner man slutligen den djupaste tacksamhet över att tanken på vårt Bifrostorden inte övergavs. Vi, dagens medlemmar, bör vid t. ex. brödramåltiden minnas bröderna Larsson, Kinman, Åkerberg och Sjöblom och försöka sätta oss in i den situation, de försatte sig i. Motgångar och svårigheter till trots skapade de ett sällskap, som tusentals bröder efter dem haft glädje av. Det är nu vår skyldighet att förvalta arvet så att kommande generationer får ta del av den värdegemenskap, som medlemsskapet i Bifrostorden ger.
Låt oss hedra Ordens grundare och se dem som föredömeii. De har visat att beslutsamhet och okuvlig vilja leder till slutlig framgång.
Våra fornnordiska gudar. av Leif Holmström.
De nordiska gudamyterna var sagor som muntligen återberättades från generation till generation. Tack vare Snorre Sturlassons Eddaepos (vari Havamal den Höges mäle - ingår) har stora delar av historierna bevarats åt eftervärden. Vad vi möter är inte underdåniga epistlar om gudadyrkan, utan fastmer burdusa, handfasta och ibland nästan burleska historier om hur asarna, haivgudarna, framlevde sina dagar. Vi gör en kort resumé av hur den forne nordmannen upplevde skapelsen, gudarna och världsaltet.
Skapelsen
Mellan den frusna dimvärlden Nifelheim och det gnistrande ljusområdet Muspelheim låg det tomma svalget Ginungagap. Där kyla och värme möttes droppade vatten ned och skapade jätten Ymer och kon Audhumbia. Ymer fick näring från kons juver. Kon suckade saltet från berget och efter några dagar var en man skapad - Bure, som tillsammans med enjättekvinna fick tre söner: Asarna Oden, Vile och Ve. Dessa tre dödade Ymer och förde kroppen ut i Ginungagap. Av Ymer skapade de jorden. Hans blod blev havet, köttet mark och jord och knotorna klippor. Av hans hjärnskål skapade de himlavalvet. Mitt inne i landet tog gudarna Ymers ögonhår och byggde en borg kring människornas värld. Människorna Ask och Embla, som gudarna skapat av två ilandflutna träbitar (Embla: liten Alm). Borgen hette Midgård. Mitt i världen byggde sedan gudarna Asgård, där gudarnas boningar fanns. Mellan himmel och jord gick Bifrost, bron som darrade (jämför ordet bäva) var gång gudarna red över den.
Yggdrasil
Centralt i Midgård och Asgård fanns Yggdrasil, världsträdet. Det hade tre rötter en under Asgård, den andra under Jotuneheim och den tredje ner i dödsriket Nifelheim. Vid varje rot fanns en källa. Urds brunn under Asgård, Mimers brunn under Jotuneheim och Hverelmer under den tredje. Vid Urds brunn fanns de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld; Forntidens, Nuets och Framtidens nornor. Dit kom Asarna varje dag för att skipa lag.
Valhall
Asagudarna hade var sina borgar, men mest berömd av alla byggnaderna var kanske ändå Odens stora gästabudssal Valhall, där stupade einhärjar var välkomna gäster. Antalet portar beskrevs vara 'fem storhundraden och fyrtio därtill" (5x120+40) och genom varje port kunde åtta storhundraden krigare gå in i bredd (hela 960 i krig dödade vikingar i varje port!). 1 salen fick sedan alla äta och dricka sig mätta av fläsket från Särimner och mjödet från geten Heidrun. Båda hade samma färdighet att nytillverka sina produkter i massmängder. Mellan måltiderna gick sedan kämparna ut på tunet och välte kull varandra i idrottsspel av olika slag. Sedan gick de in till matborden igen. Allt under det att Oden gav sina vargar Gere och Freke ben under bordet och vid hans bord hördes genom larmet flaxandet från korparna Hugin och Munin. Odin var den ende som inte åt. Han drack bara vin, inte mjöd!
Tor utklädd som Freja och Loke som brudtärna i berättelsen om hur deåtererövrade den stulnaMjölner från jätten Trym.
Tor och Oden
1de forna berättelserna ingick också historier om rimtursar och bergresar, vaner och dvärgar. De frodigaste historierna handlade om Tor, åskguden, och hans möten med jättar och oknytt (Åska, på fornsvenska asikkia, betyder asagudens åkning). Tor stod för styrka och kraft och innehade den flygande hammaren Mjölner, som kom tillbaka till handen när man kastat den. 1 Sverige var han under långa tider den mest dyrkade av asagudarna. Så småningom tog dock Oden, slughetens och vishetens gud, centralintresset. Var det någon gud man fruktade, så var det Oden. Några av hans namn var Allfader, Gagnrad och Grimner. Hans spjut hette Gungner och hans häst Sleipner. Han var mästaren på alla områden, hade otaliga frillosöner och kunde förvandla tingen. Alla hans olika skepnader har gjort, att han gått under nästan hundratalet olika namn.
Ovriga asar
Balder, Tyr, Brage, Heimdal, Höder, Vidar, Vale, Ull och Forsete ansågs vara de asar, som ursprungligen fanns. Vile, Ve, Hermod m. fl. förekom bara i någon enstaka sidoberättelse och räknades inte som helt ursprungliga. Inte heller Njord, Frej och Loke, då de var släkt med vaner och jättar. Heimdal var väktaren vid Bifrost. Forsete var Balders son. Frej, fruktsamhetens gud, bodde i sin borg Alvheim. Brage var talaren och Loke var den listige, som kunde förvandla sig till allehanda skepnader. Någon eller några av de olika gudarna dyrkades djupt under vissa skeden, för att sedan överträffas av andra. Tyr, Ull och Njord förekom, liksom så småningom Tor, som egna centrala gestalter i denna gudadyrkan. Under själva vikingatiden blev dock Oden den härskande. Hans schamanförmåga tilltalade de krigiska nordmännen.
Damerna då?
Jo, även på spinnsidan fanns det överjordiska väsen. Nornorna har vi nämnt, men asarnas kvinnor är inte presenterade. Odins kvinna hette Frigg och var den förnämsta av damerna. Gerd var gift med Frej, Idun med Brage, Siv med Tor och Nanna med Balder. Bäst känner vi kanske ändå till Freja, som var den sinnliga kärlekens gudinna. Ett annat namn på Freja, då som hemfridens beskyddarinna var Vanadis. Mest omsusade i vikingakretsar var dock Valkyriorna. De var uppasserskor i Valhall och såg till att einhärjarna fick fläsk och mjöd. Deras stora uppgift var dock att, utsända av Oden, rida ut genom luft och över vatten till alla stridsplatser och välja ut de krigare, som skulle få komma till Valhall.
Undergången
Den tidiga betydelsen av Ragnarök var Gudarnas öde. Så småningom överfördes betydelsen till Gudarnas mörker. Oavsett detta, så innebar själva Ragnarökstanken himlens och jordens undergång. Lokes son Fenrisulven låg bunden i Gnipahålan tills han slet sig loss och slukade solen, så att den stora Fimbulvintern vidtog. Heimdal blåste i Hjallarhornet och jättar och rimtursar mötte nu asarna i ett stort slag. Bron Bifrost brast. Oden själv slogs mot Fenrisulven och förlorade. Tor tog sig an Midgårdsormen, den orm som omslingrade hela Midgård. Han vann, gick sedan nio steg och föll död ner.
Kretsloppet fortsatte dock i en hoppfull nyskapelse: En ung och fager värld uppstod, styrd av unga och bättre gudar. Det blev Balder och Höder, som fortsättningsvis bodde i Valhall. Och i Hoddmimers skog hade två människor gömt sig när det hela brakat löst. Det var Liv och Livtraser, som livnärt sig på dagg hela tiden. Från dem uppstod nya människosläkten och hela världen blev befolkad igen.
Som synes har vi lånat namn från gudasagan till ungefär hälften av vår Ordens loger (de andra är geografiska och Götiska skapelser i samma anda, där Tirfing, Withala och Torkild dock direkt refererar till konungasagor och ren historia). Må vår syn på det forna gudagalleriet bli lika nyter som hos den pragmatiske nordmannens: Med skratt följer vi då Tors alla dråpliga upptåg, med tillbörligt dold förtjusning tar vi del av Odens alla hopp i sänghalmen.
Samtidigt står det också klart för oss, att styrkan i sägnerna är de raka berättelserna, de tydliga lärdomarna och varje berättelses medvetna målsättning. Fornordiska gudasagor var inte bara sagor om gudarna. De var en muntlig lärobok om livserfarenheter, sammanflätade i den mest spännande och sinnrika form. Vi får uttrycka vår tacksamhet över att vi i fortsättningen får ösa visdom ur dessa källor.
ORGAN FÖR ORDENÄSASÅLLSKAPET B1VROST
Nr 1
Redaktion: BIFROST,_Smålandsgatan 40, Stockholm 192ö
Vår Orden - vår tidning.
Ännu en sammanslutning! Ännu ett Ordenssällskapl Blir det då aldrig något slut på detta Ordensbildande? Så frågas det och frågas med rätta. När en ny organisation av detta slag vädjar till allmänhetens intresse får den lov att före bringa skäl för sin tillvaro. Kan den det inte har den tydligen byggt på en svag grund. Nu är det inte vår mening att här utveckla vad som skiljer det högt lysande Ordenssällskapet Blfrosts från dess föregångare och medtävlare. Det skulle förutsätta en ingående redogörelse för de allmänna riktlinjerna ej endast för Bltrost utan även för de övriga Ordenssällskapens verksamhet. Av grannlagenhetsskäl är det givetvis uteslutet att vi skulle tillåta oss något intrång i den sekretess, som sällskapen undantagslöst ansett lämpligt att kringgärda sig med. 1 Ii/röst med andra sammanslutningar av samma slag fullföljer Bifrost självklart inga politiska syften. Den vädjar inte till något visst partis medlemmar och avvisar ej häller någon inträdessökande för hans
politiska trosbekännelses skull. Detta utesluter ej att de ledande principerna för Ordens verksamhet äro uppburna av en sanihällelig anda. Vi leva i en stor tid, den största kanske av alla, som mänskligheten genomlevat. Ännu befinner sig allt i ett flytande tillstånd. De gamla förhållandena, som för endast 15 år sedan syntes så stabila, ha ryckts UPP med roten. Vad blir det nya? Vart glida vi hän? På de frågorna kan nu inte givas något svar. Men det är inte ägnat att väcka förvåning att i en sådan tid av oro och söndring kamrat- och brödraskapets tanke vinner hänförda anhängare inom skilda klasser och läger. Hand söker hand och hjärta söker hjärta i en spontan strävan att övervinna motsättningarna och låta de ideella värdena triumfera på materialismens bekostnad.
Nä, säger man, detta sker ju ävett inom de förutvarande Ordenssällskapen. Även de söka föra människorna samman i sällskapligt umgänge för att skapa mildare seder och försonligare sinnen, Ja det är rätt. Det är inte häller vår
mening att göra gällande, att Bifrost funnit nägon lösen, med vars tillhjälp den ser sig i stånd att reformera eller rent av revolutionera både Ordens- och samhällsliv. Sådant kan strängt taget aldrig givas. uttryck i stadgar och program, torra paragrafer, som aldrig bliva annat än ord. Över huvud taget är det inte på paragraferna utan på människorna det, kommer an. Därför hänvisas inte häller i denna lilla anmälan till någon skriven codex som vittnesbörd om vad Orden vill. De på annat ställe i tidningen återgivna stadgarna för Ordens släktfonder ge eljest en god vägledning rörande de praktiska syften som äro avsedda att fullföljas. Vi kunna endast säga, att Ordens stiftare och hittills anslutna bröder ävo besjälade av en hög känsla om ansvar för att det frö som sätts i jorden skall växa till ett stort och härligt träd. De inbjuda likasinnade till att deltaga i detta arbete för upphöjda mål och ädla syften. Vad som en gång skall bliva Ordenssällskapet Bifrost veta vi ej i dag. Det kom-
Örebro 192b. Alkräooc I°örlogrto tryckeri
mer att framgå som resultat av allas våra gemensamma strävanden i loger och - varför inte - även i denna tidning, som här tar sina första mycket blygsamma och stapplande steg. Vi animera nuvarande och blivande Ordensbröder att genom frivilligt medarbetarskap lämna var och en sitt bidrag till utformandet av detta verk.
1 hopp om att så skall ske överlämna vi det första numret av Ordenstidningen i medlemmarnas händer. Innehållet är inte vare sig lätt. smält eller mångskiftande. Men det är vår livliga förhoppning att under allas villiga medverkan fortsättningen skall bliva desto mera lysande och att vår tidning så småningom akall kunna bliva en samnianhållande länk mellan bröderna i olika delar av landet och en kär gäst i varje Ordensbroders hem. Redaktionen.
Landskapsloger och Loger.
Landskapslogen Svitjod
Logen n:r 1 S:t Orjan.
Logen n:r 2 Eyrabro. Logen n:r 3 Aroshus.
S'iunmautriideu under mars 1026.
S:t Örjan den 4 kl. 7,15 e. m. graden. Lokal Stallmästaregärden.
Aroshus den 27 kl. 7,30 e. m. 1 graden. Lokal: Hotell Klippan. Eyrabro den 13 och 20 kl. 7,30 e. in. Ordenslokalen.
M. och D. B. B. landskapsloger.
Landsicapsiogen Svitjod. M. Östlund, Arthur, Direktör. Loger.
Logen n:r 1 St Öljan. M. Landtgren, Einar, Löjtnant. F. 5. M. Blomquist, Charles, Dir.
A. 5. M. Lindh, Erik, Aktuarie. T. Ström, Oottfrid, Advokat.
5. jacobsson, Eric, Kamrer,
Sk. Heuman, Nils, Amanuens. 1. L. Hansson, Knut Axel, Avdelningschef.
V. L. Vakant.
1. Karlén, Gustaf Ture, 1. d. Polisöverkonstapel.
F. V. Hammarstrand, Fredrik, Revisor.
A. V. Kjellgren, August R., Köpman.
D. Karlberg, Valdemar E. H., Komigraf.
Logen n:r 2 Eyrabro.
M. Lindskoog, Hjalmar, Kontorschef.
F. 5. M. Gustafsson, Arvid, Kassör.
A. 5. M. Vakant, T. Åkerberg, Harald, Redaktör. 5. Nilsson, Birger, Journalist.
Sk. Andersson, Einar, Kamrer.
1. L, Jansson, Axel, Disponent.
Y. L. Veiruif, Olle, Folkskollärare.
1. Eriksson, Oottfrid, Köpman. F. V. Jacobson, Eric, Orosshandl.
A. V. Lundholm, Josef, Byggm. D. Thanderz, Ragnar, Kantor.
Logen n:r 3 Aroslmns.
If. Cronholm, Helge, Rädman.
F. S. M. Axell, Axel Emil, Bankdirektör,
A. 5. M. Vakant.
T.
S. Andersson, J. Aug. Sk, Sundqvist, Joh. Vitus. 1. L. Vahlströni, Olof. Y. L. Hallberg, Axel. 1. Vakant.
F. V.
A. V.
D.
Nya medlemmar.
Logen lm:r 1 S:t; Örjan. Intagna den 17 jan. 1926, Aller, Oskar Vilhelm, Direktör. Karlsson, Knut Emil, Installatör. Valdt, Johan Albert, e. o. Hovrättsnotarie, Ostlund, David Värner, Ingenjör. Logen mi 2 Eyrabmo. Intagna den 27 jan. 1926. Bohm, Gustaf, Fabrikör. Carlsson, Erik, Typograf. Hangelund, Nils Birger, Typograf. Liedfeld, Johan Emil, Polisuppsy. ningsman. Thunberg, Hjalmar, Målare.
Befordrade ledamöter.
Logen mm 1 S:t Öm-jan. Il graden.
Ham marstrand, Fredrik, Revisor. Nilsson, Viktor Emanuel, Direktör Ström, Gottfrid Harald, Advokat. Tillman, Curt Gustaf, Direktör. VI graden.
7 Scherling, 5. F. If., Med. Lic., Stockholm, 33 är.
14 Andersson, K. E., Kamrer, Orebro, 29 år.
14 Ostlund, D. V., Ingenjör, Stockholm, 32 är.
IS Lindh, E., Fil. Doktor, Stockholm, 42 är.
18 Gilmark, B. H., Köpman, Orebro, 49 år.
'29 Cronholm, H. J. S. T, Stsdsnot., Västerås, 48 är.
31 Svensson, 0. F., Bankdirektör, Stockholm, 57 är.
Meddelande från Rikslogen.
Ordens Förtjänsttecken.
Vid Rikslogens sammanträde dcii 5 december 1925 beslöts instifta ett förtjänsltecken att tilldelas de ledamöter, som genom nitiskt arbete och utomordentliga tjänster eller genom gåvor till Ordens shpendiefond gjort sig högt förtjänta av Ordens tacksamhet och erkänsla. Innehavare av Ordens Förtjänsttec. ken tillkommer vissa heders- och företrädesrättigheter. Lagen om Ordens förtjänsttecken kooinier att införas i nästa nummer av med' lemsbladet.
Ilå IL IF lIk 0 'II'
Tolv nya släktfonder. Ordens Släktbok. tiur ett kapital kan växa.
Styrelsen för Ordens Släktfonds- 1 Ordens Konstitution föreskrives Ur N. 0. A. får de,, 27 iasuari tillåta förvaltning har vid sammanträde att varje ledamot skall vid inträdet Vi oss klippa löljande. den 14 jan. fattat beslut om att i Orden lämna en del uppgifter om ::År 1874 insatte en sömmerska sätta i gång med en energisk pro- sig själv och sina närmaste. Des- i Kristianstad i sitt flicknamn paganda för bildande av släktfonder. sa i ppgifter införas i Ordens släkt- sSpar-Banken i Chriotianstada 300 Förutom titsändande av skrivelser bok Det åligger vidare ledamot kr. Hon gjorde samma är ett par till Mäsfarne i Logerna att anordna att till släktboken anmäla inträffade uttagningar, men utfyllde summan föredrag om denna gren av Ordens förändringar såsom ingående äkten- igen till ovannämnda belopp, och verksamhet kommer var och en, skap, födelser och dödsfall m. ni. har sedan till synes ända till sin som instiftat en släktfond, att er- Det är mycket viktigt att insända död förra senhösten föga eller alls hålla ett konstnärligt utarbetat släkt- dylika kompletterande uppgifter, fy intet bekymrat sig om sin besparing. fondsdiplom, som skall högtidligen grundförutsäftningen för erhållande Då hon nu vid hög ålder avled överlämnas i sittande Loge. av stipendier - vare sig dessa ut- som änka i en av Nordskånes Vid Logen n:r 5 Asagärds första gå frän Stipendie- och Donations- socknar, funno arvingarna sparsammanträde för året instiftade icke fonden eller vederbörandes egen banksboken med innestående 300 mindre än tolv ledamöter i Logen släktfond är, att det barn, för kr. från nämnda år och utan tillagd var sin släktfond. vilket stipendium sökes, är i släkt- ränta under hela denna tid, fulla boken inskrivet. Ett uraktlåtsnde 54 år. Enär ingen av arvingarna av denna formalitet utestänger ve- haft en aning om saken, säkerligen EN PREMIEOBLIOATION. derbörande frän rätt till stipendium, icke ens den avlidne mannen, blev Efter en ledamots frånfälle ålig. givetvis förvåningen stor, men gläd- terligt små. På 2,400,000 obligati- ger det bana närmaste i släktboken jen grumlades vid tanken på att oner i 1923 års premieobligations- inskrivne manlige släktinge att även boken sannolikt blivit dödad och lån finnes det 12,683 vinster i varje utan att tillhöra Orden insända sålunda var värdelös. Skulle den dragning d. v. s. varje etthundra- föreskrivna uppgifter för att däri- möjligen vara giltig, hade k9pifalet åttionionde obligation utfaller med genom för släkten uppehålla rätten vuxit betydligt, och gissningarna vinst. Obligationen bar dock allt- till stipendier ur såväl släktfonderna om dess storlek blevo både många jämt sitt värde och den inlöses så som ur Stipendie- och Donations. och skiftande. Man beslöt emellersmåningom av staten. Det belopp, fonderna. tid att insända boken till banken, som då utfaller, är en lämplig grund- Då det skärskilt för bröderna och den återkom med ett belopp plåt för bildande av en släktfond. inom landsortslogerna kan vara av så - 3,400 kr. på några ören när. Det är att märka, att det endast är intresse att taga del av Ordens släkt- Summan utgjorde ett icke blott obligationen, som överlämnas till bok, som redan nu svällt ut till fem oväntat utan ock stort belopp slbktfonden. Eventuellt utfallande stora volymer, kommer släktboken boets behållning och kommer nu vinst tillfaller oavkortad den, som att under innevarande termin ut- arvtagarna väl till pass. 512ar50m. överlämnat obligationen, för sä vitt sändas till Logerna till påseende, helena betydelse får en god belys- han icke särskilt förordnar att vinsten ning av händelsen» skall tillföras vederbörandes släkt- * fond. Fördelarna att använda premieobligationer till en grundplåt för en släktfond, äro flera. Först och Nya ledamöter.
Ovanstående är ytterligare ett belägg för till vilka kapital små befrämst övertager Släktfondsförvalt- [>ogen n:r 5 Åsagära. lopp kunna växa, 1 det förestående ningen ansvaret för obhigationen exemplet synes räntan icke hava och för det andra kan envar utan Sallander, J. 0., Bokhandlare, varit högre än 4 /> 7 något extra penniimgutldgg grunda Laadgren, 11. (4) en släktfond till förmån för sina Brandt, J. 0., Veterinär. barns uppfostran. Nilssoe, C. 9. (7)
På tal om släkifonder.
Logen n:r 7 ,jniie-jlus. - Tänk om min farfar avsatt födelsedagai- Rec. den 8 dec. 1928. 1,000 kronor till en släktfond, huru mycket skulle det nu kunna vara7 Weimer, J. P., Direktör. Om han instiftat en släktfond Februari t929. Widlaed, T. (2) för - låt oss säga - 75 år sedan den 13> Rooll,, 0. T., Köpman, Västerås, Esk, F. H., Körsnär. skulle tusen kronor med ränta efter 30 år. 0astatssoa, (1) 5 % nu vara 38,832:69. Det skulle
17> Behrn, 0. A., Fabrikör, Örebro, 45 år. Johansson, 0. H. N., Köpaaan. betyda att hans barn d. v. s. Du
19: Hallherg, K. E. B., Kassär, Örebro, 35 Gastatsson, C. 12) och Dina syskon skulle kunna utfå i runt tal 2,000 kr. om året till ar.
23: Bååk, 0. V., Bankifänsteman, Emilsson, C. E. F., Forrådsförvalt. uppfostringsstipendier för Edra barn Orebro, 30 år. Widlund, T. (3) - Nål Hade han avsatt någon
24: Roos, 1<. 9., Käpn,an. Örebro, 40 år. Andersson, H. 0. W., Kontorachef. släktfond?
25: Englmmnd, R. L., Musiker, Stock- Larsson, N. (3) - Nej kala,, 30 år. Arnehl, 0. W., Kamrer. - Har Du gjort det då? Widlend,T.f4)
Ordensväsendets härkomst.
Av A. i-n.
Vänskap, kärlek och sanning», är Odd fellows valspråk, och de tre länkarna som lysa i rött i ordens flagga syfta också däipä. Man vet med säkerhet att Oddfelloworden existerade i England redan år 1745, men troligen bildades den långt tidigare. Liksom Frimurareorden är den ett vill utbrett hemligt samfund, och liknar detsamma även mycket till syftet, då det gäller inbördes välgörenhet, höjande och förädlande av karaktären. Organisatoriskt har orden även >loger, olika grader, receptioner, tysthetslöften och hemliga igenkänningstecken. På grund av förföljelser från engelska statsmaktens sida omgavs orden på 1700-talet av en viss hemlighetsfullhet, som gör, att föga är känt om densamma från denna tidpunkt. Man synes emellertid rätt mycket tia ägnat sig åt sällskaplighet och lustbarheter.
Ett flertal loger voro sammanslutna i en organisation, men någon synnerlig samverkan och enighet synes knappast tia varit rådande, förrän 1813 då en större sammanslutning med allvarligare tendenser bildades. Orden har tagit ett ofantligt uppsving i Storbrittanien och dess kolonier, samt utger ett eget månadsmagasin: Oddfellows illagasin. Orden räknar f. n. omkring 2,000,000 medlemmar, såväl manliga som kvinnliga, ungdomsföreningar och hedersledaniöter inberäknade samt förfogar över ett kapital av omkr. 270 milj, kronor. Odd fellow räknar i England flera loger räknar omkring 350,000 medlemmar, Utvandrare från England överförde orden 1819 till Nord-Amerika; den amerikanska grenen lösgjorde sig 1842 frän moderorden, antog benämningen The independent Order of Odd fellows, och införde 1851 en kvinnlig avdelning med egna loger under namn Rebekalis, vilken numera fått insteg i de flesta länder i tre världsdelar. Den högsta ledningen för denna ordensgren har sitt säte i Baltimore och under densamma höra fem oberoende storloger i Australien, Tyskland, Schweiz, Danmark och Sverige, saint ett 60-tal andra storloger. Till vårt land kom- den amerikanska grenen av orden 1884; den 29 Forts. å söt. 5.
till 1 IF lä 0 S T
Ordens släktfonder.
Dz uppgifter, som vår Orden uppställt för sig, äro dels av ideell och dels av materielt srl. 1 Rilus erhålla ledamöterna kännedom om Ordens ideella uppgifter. Den materiella uppgiften är huvudsakligen inriktad på att åstadkomma fonder, vilkas avkastning skall användas till stipendier att utdelas till i Ordens släktbok inskrivna barn. Det är således åt ungdomens fostran till nyttiga ccli snsvarskännande samhällsmedlemmar, soni vår Orden vill ägna sin huvuduppgift. Orden vill lämna de unga ett ekonomiskt stöd för att bereda dciii tillfälle till utbildning av ett eller annat slag. Ordens stipendieverksamhet möjlig göres dels genom Ordens allmänna, alla dess ledamöter tililiöriga Shpendie- och Donationsfonderna, dels genom de individuella släktfonderna. Stipendiefonden bildas genom avsättningar av inflytande gradavgiftar, donationsfonden genom donationer, överskott å fester och dyl. Släktfonderna åter bildas genom tillskott av medlemmarna själva. Avksstningen av släktfonderna utdelas såsom stipendier endast till barn inom resp, släkt. Finnes t. ex. under någon tidsperiod inom en släkt icke någon stipendieberättigsd, lägges räntan till huvudstolen.
Stipendierna utdelas av Ordens Oåvo- och Stipendie-Nämnd och villkoren för erhållande av stipendier äro följande: att vederbörande 1. är i släktboken inskriven; 2. har fyllt tio år; 3. bevistar skola eller utbildningsanstalt; 4. för en hedrande vandel. Instiftandet av en släktfond kan dessutom innebära för mången utomordentligt stora och viktiga fördelar.
En affärsnian kan t. ex. därige-! nom bereda sig tillfälle att säkerställa ett kapital för all framtid utan alf därför behöva avstå från avkastningen för egen, hustrun eller hröstarvingarnas del, Huvudman eller donator kan nämligen vid släktfondens bildande föreskriva att avkastningen skall tillfalla honom själv under hans livstid och därefter hans hustru och bröstarvingar under deras livstid. Först efter dessa senares frånfälle utdelas avkastningen i form av stipendier till i Ordens släktbok inskrivna barn inom släkten.
En särskilt viktig fördel ligger däri att instiftaren av en släktfond icke under alla förhållanden avsäger sig rätten till sitt kapital. Skulle han nämligen komma i nödtillständ, kan han ur släktfonden utfå bidrag till sitt och familjens uppehälle. En släktfond katt bildas genom kontanta inhetainingar av minst tio kronor, genom en livförsäkring, en fastighet eller huvudtaget genom varje slags värdehandling. En särskild lämplig grundplät till en släktfond är en premleobligation, varvid kan fästas det villkoret, att donator förbehåller sig utfahlande vinst. För förvaltningen av släktfonderna äro fullt betryggande bestämmelser fastställda i Ordens Konstitution. Släktfonderna förvaltas av en särskild styrelse och offentlig kontroll kan sv släktfondsfullmnäktige föreskrivas.
Förfrågningar besvaras och upplysningar lämnas av styrelsens verkställande ledamot Kamrer J. Bruse, adress Ordenskansliet, Oamla Broatan 32, Stockholm. Medel insändas till styrelsens kassaförvaltare Bankkamrer Rolf Lundgren. A.-B. Oöteborgs Bank, Enskede.
En stäkifond kan jämställas med ett fideikomiss i en modern och vår praktiska tid motsvarande form. Avkastningen är icke förbehållen den äldste sonen under dennes hela livstid, utan fördelas i lämpliga och tillräckliga delar på alla barnen inom släkten under deras uppväxttid, Ordens släkifonder äro nu 69 med ett kapital av 5,395:-.---. kr.
Befordrade ledamöter.
Logen 11:e 4 Valhall. Den 10 dec. 1928. Till II graden. Andersson, E. E., Herr.
Logen Im' Åsagård. Den 20 febr. 1928. Till III graden.
Jonsson, J. A., Fabrikör. Svensson, J. M., Dek.-målare. Källberg, K. J., Arrendator, Till Il graden. Den 10 dec, 1928. Vidlund, R., Köpman. Fredriksson, C. K., Direktör. Andersson, K. T., Färghandlare. Lundgren, R., Banktjänsteman.
Adressförteckning.
Ordens Kansli Smålandsgatan 40 4 tr., Stockholni. Telefor Norr 82.
Logen n:r 2 Eyrabro har under januari månad endast haft ett samrnanträde. Detta beroende på lokalfrågan, då det nämligen visat sig svårt att på någon av stadens restauranger uppbrirrga lämplig lokal. Lokalfrågsn är nu emellertid löst på ett tillfredsställande sätt. 1 Drottninggatan 17 har Logell åt sig fått upphåten en våning, som etter en genomgripande ombyggnad och reparation togs bruk av Logen första gången den 27 jarl. Allting är visserligen ännu ej färdigt, men Logen hoppas att i mars månad kunna anordna sin Irögtidliga lokahnvigning. Närmarc meddelanden härom komma senare att delgivas Bröderna. Logen Eyrabro är nämligen förmäteri ring att hoppas, få se Bröderna från andra håll sluta till vid detta tillfälle, och att de därvidlag äro hjärtligt välkomna, behöver väl ej sägas. Vid nyssnänrrnda sammanträde, som var i det närmaste rrrangrannt besökt, trots den olämpliga dagen, gavs 1 graden, varvid 4 nya medlernniar irrtogos i Orden, så att hela medlemsantalet i Eyrabro nu uppgår till 31 st. ledamöter. Efter sammanträdet arnordnades logelokalerr supé, varusder den angenärnaste stämning rådde - onniväxlande med tal, härlig sång och rimusik - och alla tecken tyda på ett för Orden och Logen Eyrabro lyckosamt och franigängsrikt arbete
Nya bestämmelser long. Ordens sttpendiefouider. Vid Svenska Riksiogens ordinarie samnrianiträde den 5 sisthidrie december antogs på förslag av Orderis Ritusl-Kornrrrission följande ändrade bestärimmelser ang. Ordens fonder och rrldelriinig av stipendier.
Ordens Konstitution.
KAPITEL X.
Om släktbola, Ordens fomlor och nrt.delning av gåvor osh stipendIer sunnt förvaltningen av Ordens fns. (ler och medel. Avdelning 1. Släktbofcen.
§ 1.
inom Ordes töres en släktbolr. t den,sa inskrives antagerr ledamot å ett för Irononn ser, Irans släkt upplagt blad sel, ledannotenn kallas rnnnvud,rnan. Orden nyantagen ledamot, snar är släkt med ledann,ot i Orden, äger rätt all efter därom gjord skrittrig arrsnälan ad, nned den senares rrredgivande lilisa intörd i släktboken såsou, tirll,ärande dennes släkt, varvid dock den förut astagna leda,rrsten under sin livstid är släktens huvudmnran.
§ 2.
Då l,uvudm,,a,n avlider, innträder i lna,ns rätt sclr skyldiglmeter Irass äldsta son, eller o,n son ej finnes, Irass enligt Sveriges Rikes lag näroraste manliga arvsberältigade såsonn l,nvndmann äsern titan att tillinöra Ordenr.
§ 3.
Hrrvadrrran är alnyldig all till Orden, läunna ur,pgilt ann sina oclr i förekonsn,nanrde fall deras efterkonnmarnde, samt de förändringar i länrrrade uppgifter, sant knnnva inträffa.
Uppgiften länmnas å fastställt fornuulär ock skall vara åtföljd av en, inskriv,nin,gs_ avgift, vars storlek bestännn,nes genom Allmän Lag.
Efter nrppgiftemn iuskriras alla i släktboken r,ned tilllröramnde register. Avdelning 2.
Ordens fonder.
§ 4.
Ordens fonder äran Allmännna Fonden, Stipendiefoirdern urIn Orde,rs Släkttonder.
§ 5.
Av den gradavgilt, satir del åligger varje i Ordein intagen leda,nnot att betala vid inträdet i lörsla graden och därefter vid befordran till högre grad, disponeras en ririndre del för Ordens olgifler och återstoden för avsättrnisg till Allrrränn,na torrdenn och Stipe,ndiefondeir.
§ b.
Drätsel-Konrrunissionen fastställer, huru star del av gradavgifterna, sann skaft tillföras Stipendiefonideir. Ovriga iclne dispoverade medel tillföras Allnnänna fonden. Ordeirs Släkifasder l,ildas genant gåvor enlighet ned bestämnrelserna i §f 19 sett 20 här nedan,.
§ 7.
Ur Alln,ännna Foirdenr utdelas gåvor till behövande änkor och i släkibolneni ii,skrivva bars efter avlidna ledannnöter i enrliglnet nord beslä,,,,nelserna i § 10-15 t,är nredamr.
§ 8.
Avkastningen av till Ordens Stilrenidiefo,,d avsatta unedel, ökade dels med såsatir gåva överläiniirade ordet oclr dels nord nnpplupna räntor, utdelas i form av
51i1,endier till ledamnots och Inans efterhonnmande bann i enhiglmet med bestämnrnelserna i §f It och 18 när nedan.
§ 9-
Avlnastninges av till Ordens Slähtiander överläunnade gåvanredel, ökande dels rnred enligt §f 20 och 25 här nedan från nitgångna släkter överförda uredel, dels med nnpplupsa räntor utdelas med den inshiränknirtg, sann i § 19 säges, i torun av stipendier till ledamots ocln hans efterlnoiomnandes barn i enlighet nord bestämrrnelsrrua i §8 17 ad, 18 här nedan.
Odvor ur Allmönnu Fonden.
§ 10.
Utdelning av gåva från Allrmnänrna Fonnden verkställes av Ordens Oåvo- och Shpendienäinrnnd uned stöd av förslag från Ordens Kanslär beträffande gåvor till änkor och barn efter ledamöter, son, i livstiden fil Ilrört Rikslogeu, ad, beträffande gåvor till änlnor och barn efter andra ledarnröter än nyss nämnda från Oåvokournnnitterade inom den Storloge, Lanrdskapslage eller Loge, soirn den avlidne ledannnoten i livstiden tillhört.
§ 11. Utdelnning av gåvor förrättas två gånger ann, året, till nnidson,unar ocln till jul.
§ 12. Ansötnam, am gåva slnoll inlänmuas till Ordens Kanslår av änkor och barn efter ledamöter, sam i livstiden lilllnört Rikslogeni, och av änikor och barn efter övriga ledamöter till Oåvo-Kommrmitferade inronn dcii Storloge, Landslnapsloge eller Loge, som den avlidne i livstidern tillhört.
§ 13.
De tider, mann, vilka ansökningar smala vara inlämnade för alt vederbörande skola Ironouna i åtnjutande av gåva till nridsonnnirrar ocln jul, fastställes genonn Allmänt Log.
§ 14.
Ordens Kanislär resp. Oåvo-Konnnnillerade pröva inkomnra ansökningar och insända till Ordens Oåvo- unI, Slipendie-Nänmod ett förslag till utdelning nned anmgivande av de belopp och omsfäudiglmeter, sonr böra meddelas för att en så rättvis fördelning av tillgänrgliga nnedel, sam möjligt shiall kunmna företagas. Din förslaget länmunas nnneddelanrde till vederbörande Shorloge, Landshnapslage eller Loge. Och datnnrrr för meddelandet anteclmsas av fungerande Mästaren å förslaget.
§ 15.
Sedann tördelnningen blivit verhiställd an Ordens Gåva- och, Stipendie-Nännnd delgives Nä,n,ndens beshint i samtliga Storloger, Landskapsloger och Loger.
Avdrlniing 3.
Uldeliriing an stipendier or Ordens Slipendiefsnd.
§ lb.
Ordens Oåvo- ad, Stipendie-Nännund fastställer del belopp, varnn,ed stipendium skall utgå.
§ 17.
Ansökan om erlrållande av stipendinnnn shnalh innlän,nnias till Ordens Gåva- oeln Shpendie-Nännmnd. Amtsöhnan alnall vara åtföljd av uppgift rärannde de onnnständigh,eter
som avses i § 18 inom 1-4 här nedan. Sedan Nämnden verkställt fördelningen, skall meddelande om Nämndens beslut tillstöllas varje sökande i slutet brev med allmänna posten under uppgiven adress, ävensom Nämndens beslut om indragning av stipendierna.
§ 18, Villkoren för erkållande av stipendium äro, alt det den, för vilken stipendium sökes: 1) är i slöktboken inskriven; 2) Isar fyllt tio år 3) bevislar skola eller utbildningsanslall; 4) för en Isedrande vandel. Företräde till stipendium bar dess, soul genom begåvning ock flit anses mest förljänl. Den, sons en gång tilldelats stipendinns, bör årligen erhålla detsamma, unsder föristsällning av alt villkoress för åtnjutande av stipendium alltjämt äro giltiga. Stipendium kan på giltiga skäl indragas uds lilldelas annan lämssplig sökande.
Ordens Sllufdfouder uris sfipendier. § 19.
Huvudman eller annan för viss släkt intresserad äger rätt all till Ordens släkt-
fond överlämna gåva utan ålerböringsskyf digfset för Orden.
18 IL IF IIS IL) S 'III
2) Överlönsnade gävor; 3) Från ulgångna släkter överförda medel; 4) Vidkommande andel i å Släkt- eller Stipendiefonden upplupen ränta för året; 5) Ulbetalda stipendier: ö) Plikt för outlösla besked; 7) Vid årets slut kvarslående belopp; Osnedelbart efter bokslut sändes beskedet i slutet brev nsed allnsänna posten under pnstförskotl, vars storlek benämnes genons Allmän Lag, till lsuvudmnannen. Upplysningar om Ordens Slöklfunder få icke lässnas till andra öm, i slöklbokems anteckmsade personer.
Ons beskedet icke utlöses, påföres släkikortet en plikt, vars storlek beslämmes Allmön Log.
§ 25.
Rätt till slipendimsism lions icke Imövas used mindre än antingen alt visshet vunssils, all alla en gäng i släktboken inskrivna antingess avlidit eller smlvamsdral eller skriftligen förklarat sig icke göra anspråk på slipesmdiunss för sina efterkumssande eller all i § 24 omnömt besked icke blivit Linder Itu är i följd icke utlöst.
Å släkikorlel antecknade belopp fördelas därefter lika på alla släklkorlen under rubrik »Från utgångna släkter överförda nsedel».
De medel, snnm ej erfordras för hestridande av löpande onsedelbart förestående sstgifler uds sons ej omedelbart knusma placeras på sätt ovasm nämnts, slsola göras rönlebärande i lmennissginrällning i enhigIsel umed de närsnare beslönssnelsermma, sons genom All nöts lag meddelas.
Därest vid gåvas överlämnande givaren lämnat föreskrift, sara medlems skola vara placerade, må gåvan eusottagas nmed sadant villkor, därest Drötsel-lv'omnmnissionen prövar, all detta kats ske sslan olägenlmel. § 27.
Ordesms vårdrlsandhiegar skola förvaras i bank i öppet förvar och få ej nilagas därifrån titan, slmrifihigt bensyndigassde av Drölsel-Kommmmiss)osmems för varje särskilt fall.
§ 28.
Slmmnlle de sälmerlmeler i vilka Ordens mmmcdel äro placerade mmndergå vördemsminskning, åligger del Drötsel-Komnmisstonen att ormdclbart vidtaga i asmledmsing lmörav erforderliga åtgärder.
ÖrebroFörsäkringsbyrå
Slorgalan 23, Örebro
Avdelning 4. Slöklens Isuvudman eller donalor kan Förvuffuingen av Ordens funder ens förordna all uvkaslningen av gåvan förs) medel. hell eller delvis lillfalla honons själv, lmamss änka ock hans i nläktbnken inskrivna bröslurvtsgar eller annan i gåvobrevel an- Slipendne- och slaklfondernus medel och givemm för all eller de -nyssnömndas från- andra Ordens lilllsormga medel skola i den fälle uldelas enligt §8 17 och 18 kär ovan. mssan dessa semmare ef erfordras for beslrmOm lssvmsdmnan eller donalor kommer dande av löpande ulgifler, redovisas ssödtillstånd kats eller ansökan Ordens 1) ubligaliomser eller andra skuldlörbindelOåvo- och Slipendie-Nöinnd mncdgiva all ser, utfärdade och garanterade av svenbidrag må ur gåvan] lämnas till hamss eller ska sluten; Imans fansiljs uppehälle. 2) Sveriges Allmnömmmsa Hypnlekhanks eller Gåvor, varom Imöruvan talats, insöndus Kuninngarikel Sveriges Sladshypolekn- direkt till Ordens Drölsel-Konmmnission. Imassas obligationer; Gåva bokföres förutom å Ordemss Släkt- 3) obligaliomser eller amsdra skaldfövbindelfonders konto även å ett för varje släkt ser, utfärdade eller garanlerade av mspplagl släktlmurt. svensk komnmmsun, namn till lånels upp20 tagande eller garanlerande erlsallil KoDa kuvud,nan avlider, ulass all rlterla,n- nuugemss lillstömsd; 4) sknsldförbindelsrr, för vilka sökerlmel sia nagon enlmgl Sveriges Rikes Lag arvs- lämuals genons inteckning i fast egen- berutligad, slmall a slaklkortet antecknade dom inom fenstis procent av senast belopp lika fördelas å samtliga slöklkort fastställt laxeringsrärde uds ifråga om under rakrik 'Från ulgöngssa slökler över- stadsfaslighel tillika ismomn femtio l'°- forda medel», cent av brandlörsöliringsvördel; § 21. Uldelniug av Slöktslipendium äger icke rons förrän ö slöklkortel anleclmnal belopp uppgår till Femlsundra (500) kronor.
§ 22. Har i § 21 oomnämnnt belopp vuxit till sådan storlek, alt Ordesms Oåvo- uds Shpendie-Nämund prövar rättvist alt avkaslssingen up1mdelas i två eller flera lotter hill säsons skäligl annell belopp, skall sådass uppdelning ske, ons flera ön en sökande :nnsölt sig för erhållande av stipeudiumms.
§ 23. För ismlänsnande av ansökan uns stipendium, om villkorems för erlmållande ocis åtnjutande av desamma gälla bestämmelserna i § 17 ocls 18 hör svans.
§ 24. 'rtll lmuvudmnannen slmull årligen lämnas eli heslmed, innehållande: 1) Del å slälmlkorlel antecknade beloppet vid sistlidna års början;
5) sådassa andra värdelmandlingar, vilka Ordens-Röllen i särskilda fall efter fra,nstölln sig av Ordens Drötsel-Konsmisston prövar erbjuda fullgod säkerhet.
Undaimlagsvis nå efter prövnimsg i sarje särskilt fall av Ordens-Rätten nmsedei placeras i aktier i faslighmelsaktiebolag eller lotter i ekonomsstska föreningar med nppgift alt äga uds förvalta fast egendons.
Telefon; 38, 3138, 3838. Chefefms bostad; 438 Alla slag av försäkringar.
Begär of/en.
Agenter antagas.
ALLMÄNNAS?ADIIAN[N 1ÖRAa
DROTTNINGGA TAN 17 Högsta sparkassei-änta.
Torsten Gellerstedt
Möbelfabnik & Arkitektbyrd
ÖREBRO
Tel. 2179 Tel. 2770
östa Citja
Bohbinbcne a{öpnmanafatm 5, §)rebro eief on 3378
Kol, Koks 8 Ved
Ötebro Kol- och Järn-A.-B. Tel.: 2232 och 2233
Allmänna Förlagets
Tryckeri Drotlniffggalamm 17
ÖREBRO Tel. 3949
Redaktörer och Ansvariga Utgivare av tidningen Bifrost:
Period
1926 - 1929
Redaktör
Ansv. utgivare
Harald Åkerberg Axel Jansson
1929 - 1930 Carl Ragnar Nilsson Sven Wall
1931 - 1933 Hjalmar Malmström Sven Wall
1934 1937 Karl Drougge Sven Wall
1938 - 1939 Gustav Blomqvist Sven Wall
1940 - 1943 Per Lundgren Sven Wall
mar 1944 - dec 1944 Sven Wall Sven Wall
apr 1945 - apr 1946 Hjalmar Malmström Hjalmar Malmström
1946 - 1948 Stig Carléns Hjalmar Malmström
mar 1948 - dec 1951 Arvid Gustafsson Hjalmar Malmström
apr 1952 jun 1955 Lars-Arne Strandell Hjalmar Malmström
okt 1955 - dec 1958 Arvid Gustafsson Hjalmar Malmström
1959 - jan 1969 Otto Grimlund Hjalmar Malmström
nov 1969 - 1978
Sture Olsson Hjalmar Malmström
1978 - 1987 Sture Olsson Hans Larsson
1987 - 1993 Nils Wallén Hans Larsson
maj 1993 - Nils Wallén Sigfrid Lagerström
maj 1995 - Nils Wallén Karl-Gunnar Roth
Medlemskap förpliktar. av Karl Drougge, redaktör för "Bifrost", 1934-37.
Det bör ju ligga någon mening uti att söka medlemskap i en förening. Ingen rättänkande person tar väl gärna ett sådant steg enbart för att få skylta med sitt namn i en matrikel, göra namnet till en handelsvara, som man annonserar om, talar om hur fin man har blivit, när man tillhör det eller det ordenssällskapet. Sådant har man väl i vår praktiska tid vuxit ifrån.
Nej, medlemskap innebär något helt annat. Då en organisations uppgifter och verksamhet väckt ens intresse, sluter man sig till densamma för att stödja dess arbete utåt och inåt, för att ge sig själv åt en idé man tilltalats av samt för att lära något av dess system och syften. Man kan giva sitt stöd åt en förening på flera sätt - ekonomiskt, praktiskt, ideellt.
Att en föreningsrörelse kräver mynt ärju tämligen tydligt, man behöver endast nämna orden lokalhyra, rekvisita med kanske både ordensdräkter och standar, annonser, kallelsekort, porton, trycksaker etc. Där kommer medlemmens årseller månatliga bidrag väl till pass - i rättan tid inbetalt, ty punktlighet därvidlag underlättar kassörens vanligen oavlönade bokföringsarbete.
Det praktiska arbetet i en förening eller ett ordenssällskap ombesörjes av därtill bland ledamöterna utsedda personer "tjänstgörande funktionärer". På dem vilar det ett ganska vidlyftigt och ansvarsfullt arbete, ty för anordnande av vare sig enklare eller högtidligare sammanträden krävas många järn i elden. Från dörrvaktaren upp till ledaren, ordföranden, mästaren, eller vad han nu kallas, ha de alla vissa bestämda uppdrag att fylla, därvid punktlighet beträffande tiden är av allra största betydelse. Äro medlemmar av ledaren kallade t. ex. till repetition före en sammankomst med många ritualenliga ceremonier och tal, är det ju olidligt att gå overksamma och vänta på för sent ankommande. Man hjälper sålunda sin grupp eller sin loge genom punktlighet, vilket är ett lika värdefullt praktiskt bidrag som att visa säkerhet i de anföranden, som fallit på den enes eller andres lott att framsäga. Till de förarbeten ledaren eller mästaren har på sammanträdets förmiddag med att "iordningställa" logen, kan i många sällskap extra hjälp från icke tjänstgörande bröder vara till god nytta. Att de, som innehava särskilda uppdrag, vid laga förfall inkalla sina ersättare och väl undervisa dem om deras åligganden, är ju något som hör till god ordning och väl knappast behöver påpekas. Att ledaren- ordföranden underrättas om sådant personalbyte är för hans lugna medvetande om sammankomstens värdiga gång av betydelse.
Den ideella hjälpen ges först och främst genom att träget bevista sammanträdena i egen som i andra loger, i de grader man är berättigad närvara. Ty ledamots närvaro stärker varje loges inneboende kraft och är säkerligen till nytta för honom själv. Månne inte en sådan stund, då och då, vara ganska välbehövlig efter det dagliga jäktet! - Man kan även ideellt sett stärka sin organisation genom föredrag i ett närliggande ämne. Ingen behöver känna sig generad, ovan eller för lite mäktig språket för ett sådant uppträdande, ty helt visst finnas äldre bröder eller ledamöter, till vilka man med förtroende kan vända sig för både råd och hjälp, om så kräves.
Slutligen finnes det en annan mycket viktig plikt att fylla och dagligen hava i minnet, nämligen anskaffandet av nya, driftiga medlemmar, som kunna bidraga att stärka föreningen och själva draga nytta av samvaron med sammanträdesvana och intresserade kamrater eller bröder. Ty de finnas nog, som behöva få en viss pli över sig själva och kanske även en ljusare syn på livet och dess händelser. Vi Bifrostbröder veta ju vad vår Orden kunnat skänka oss, vad den lärt oss både förstå och uppskatta.
Att man även i sitt dagliga liv i övrigt måste uppträda värdigt och hänsynsfullt, så att ingen skugga må falla på den organisation man tillhör, gäller ju som självklar regel för varje föreningsmedlem. Ty icke minst i det fallet måste man ha den gamla, välkända satsen i minnet: Medlemskap förpliktar.
"Bifrost" - förvaltar höga värden. av Sture Olsson, redaktör för "Bifrost", 1969-87.
Om du begrundar de "Bifrost" - tankar och värden, som vi möter under Ordensgemenskapen, upptäcker du, att Orden står för en angelägen människosyn - en livssyn, som vi bör låta prägla våra liv och vår gemenskap.
Våra ordenskapitel har en viktig uppgift, att aktualisera Ordens tankar och värderingar och att ge oss en rätt livssyn, hållbara ideal och livsvärderingar. Vår Orden står för en positiv människosyn och stimulerar en värdig livsstil. Att ordenskapitlen, med den efterföljande brödramåltiden - även berikar oss på annat sätt, ska vi inte bortse ifrån.
Bifrosttidningen ägnar sig huvudsakligen - och till synes företrädesvisåt att referera logernas sammankomster, evenemang och förändringar beträffande "ämbetsinnehaven". Detta är en viktig uppgift, självklart. Men tidningen har en ännu viktigare uppgift, som nog kan aktualiseras: att påminna om och fördjupa kunskapen om Ordens "lärotankar". Den "uppbyggande" uppgiften bör inte trängas ut av svällande referat. Litet debatt vore också bra. Om detta vore mycket att säga och beakta.
Något, som jag tror skulle vara värdefullt både för Orden och för de enskilda medlemmarna, är - enligt min bedömning - en utvidgad gemenskap mellan logerna. Här tänker jag på de varandra relativt närliggande logerna.
Under mina ganska många år som mästare i Nr 13 Torkild hade jag som jag själv tyckte - en fin gemenskap med ordensledningen. De enskilda logerna gläds över och värderar högt besök från de ledande bröderna inom Orden, det har jag ett klart minne av.
Vad jag under mina mer än 40 år inom Orden värderat mycket högt är den varma, broderliga gemenskapen i fria men värdiga former.
Nya Loger - då och nu. av Berndt Andersson.
1 ett högtidstal i Jönköping den 27 april 1946 framhöll en då relativt nybliven OSM, Hjalmar Malmström, att man samlats i det då sydligaste centrala ordensfästet, i syfte att befästa Bifrostordens inre sammanhållning och för att manifestera en fortsatt samverkan och utveckling. Det hör till saken att vår Orden vid detta tillfälle överskridit det första 1000-talet medlemmar. Det kunde redan då konstateras att "om i takt vi komma hundra - än vill ingen lyss och undra, om i takt vi komma tusen - kanske spetsar man då sitt öra."
Som ett led att skapa förutsättningar för Orden att växa hade Ordens förstärkta Riksioge samma dag beslutat upplägga ett förlagslån med vars hjälp Ordens andliga byggnad skulle kunna förverkligas. Om man slår upp i en ordbok vad förlagslån innebär, så hänvisas man till uttrycket "förlagsbevis" innebärande en för viss tid ouppsägbar skuldförbindelse, löpande med fast ränta.
Detta förlagslån var således ett antal skuldförbindelser, som skulle sälj as till Bifrostbröderna. Enligt protokollsanteckningar skulle förlagslånet skapa möjligheter att inte bara initiera nya grundloger utan även skapa möjligheter till nyanskaffning av regalier, rekvisita och nya ritualer för graderna III - IX. Den förstärkta Rikslogen beslöt att sådant förlagslån skulle uppläggas intill ett belopp av 10.000:- i andelar om 50:- och löpa med en räntesats av tre procent. Lånet skulle få tecknas endast av ledamöter inom Orden och förlagsbevis skulle utställas på viss ledamot och fick inte överlåtas utan att först hembjudas till Orden.
Jag har studerat tidningslägg för att försöka finna en redovisning av hur försäljningen av förlagsbevisen förlöpte men kunde inte finna någon annan information än att ett år efter beslutet var lånet fulltecknat och därmed kunde tagas i anspråk till "främjandet av ordenslivet."
Redan i november 1947, närmare bestämt den 29, instiftades en ny loge i Orden nämligen Logen Nr 12 Nicopia. Året därpa utökades logekedjan med ytterligare en länk, Logen Nr 13 Torkild. När man forskar tillbaka i tiden och funderar lite över vad "förlagslånet" kan ha haft för betydelse så konstaterar man att det är svårt att göra en utvärdering beträffande betydelsen. Jag har inte lyckats få fram hur långt pengarna räckte och om det var medel genom förlagslånet, som möjliggjorde skapandet av två nya loger.
Osökt kommer man in på det faktum att det inte bara är de ekonomiska förutsättningarna som är avgörande för tillkomsten av nya loger utan fastmer det intresse och arbete, som måste föregå bildandet av en ny loge. Organisatoriskt och administrativt ligger förberedelser för en ny loge på Ordens Marskalk och Storlogerna. De lokala förutsättningarna och initiativen till nya loger bör naturligt finnas och tagas av Storlogerna, som med hjälp och stöd av OM skall slutföra förberedelsearbetet fram till en logebildning. Det kanske inte vid varje logebildning arbetats på det sättet och ambitionerna att få en ny loge till stånd har ibland kanske överskridit de faktiska förutsättningarna.
En vällovlig ambition att få en ny loge instiftad räcker inte alltid. När väl en loge är ett faktum, inträder kanske det mest ansvarsfulla arbetet, nämligen att med allt stöd hjälpa logen att komma igång och utvecklas. Det är då inte bara praktisk hjälp, i form av tillverkning av rekvisita och ekonomisk planering, utan i ännu högre grad ett stöd i form av täta besök från andra loger, storloger och inte minst från Ordensledningen, som behövs. Min bedömning är att det kanske brustit när det gäller besöken hos de nybildade logerna. Det kan ju inte vara tänkt att enbart enskilda bröder skall bedriva besöksverksamhet utan även ämbetsmännen i skilda befattningar inom vår Orden. Ambitionen från Ordensledningen har till denna del emellertid de senaste åren markant ökat.
Logeetableringen måste styras med en fast hand från ordensledningen och detta anger då det allvarliga och seriösa, som ligger i skapa en ny loge. Kvalitet går före kvantitet hävdas det ofta av skilda talare i olika sammanhang inom vår Orden. Kvalitetsbegreppet är lika viktigt och avgörande för de bröder, som arbetar med tillkomsten av en ny loge, som för de medlemmar man avser att rekrytera. Kvantiteten är inte heller betydelselös för en tilltänkt loge. Det är bättre att skapelseprocesseni förlängs för att därigenom få brödraskaran tillräckligt stor vid invigningen.
Som jag tidigare nämnt är det svårt att bilda sig en uppfattning om förlagslånets betydelse för skapandet av nya loger. Vår Orden har inte skapat något liknande instrument under åren. År 1953 var ekonomin fortfarande besvärlig och många idéer om hur den skulle förbättras diskuterades. Ett av förslagen resulterade i Stiftelsen Bifrostbågen. Även i dessa förberedande diskussioner nämndes att en sådan stiftelse skulle innebära ökade möjligheter att skapa nya loger i olika delar av vårt land.
Stiftelsen Bifrostbågen blev ett faktum 1954. Syftet med Bifrostbågen är enligt min mening ett annat än med förlagslånet d. v. s. att kunna bidra till nya logers tillkomst. Möjligen kan Bifrostbågen drivas på ett sådant sätt med sin hjälpverksamhet att det skapas en goodwill, som medverkar till att allt fler människor får kännedom om och möjligen intresse av Bifrostorden och dess verksamhet.
Det är inte utan att jag, som finner skälen till det en upplagda förlagslånet både vällovliga och nödvändiga, bedömer det som angeläget och nödvändigt att i nuläget vidta åtgärder så att motsvarande plattform skapas för ekonomiska möjligheter att bilda nya loger.
Med den inre stabilitet som Bifrostorden idag präglas av bör framtiden te sig ljus när det gäller de yttre förutsättningarna att vidga kedjan av grundloger. Emellertid måste ekonomiska underlag skapas. Ordens ekonomi har tidigare varit sådan att noggranna ekonomiska överväganden varit tvungna att göras inför planering av nya loger. De senaste åren har dock OD haft möjlighet att avsätta medel i budgeten som möjliggör tankar på nya loger. Det är därför inte orealistiskt att tänka sig att Orden, vid dess 75-årsjubileum, kan redovisa en eller flera nya logebildningar. Vi kan se framtiden an med positiv tillförsikt.
OSM's tal vid instiftandet av Logen Nr 24 Gungner. av Hans Larsson.
Redan under 60- och 70-talen spekulerades det och smiddes planer inom Orden på att bilda en loge i Borås. Det gick så långt, att man till och med hade ett par sammankomster häri stan, där man höll långtgående diskussioner. Det hela stannade dock vid ett önsketänkande, men så för ungefär tre år sedan började diskussionerna ta ny fart mycket tack vare Manheimsbröderna Bent Jensen och Lars Larsson. Kännetecknande för dessa bröder är, att det inte är så långt från ord till handling och såbildades äntligen en Bifrostförening, som haft till uppgift att verka för bildande av en Bifrostloge. Så har vi idag invigt Logen Nr 24 Gungner.
Jag framför ordensledningens uppskattning och tack för det arbete, som här nedlagts, och den entusiasm och det engagemang, som visats. Personligt initiativ och målmedvetet arbete förenat med optimism är kännetecknande för Logen Nr 24 Gungners tillblivelse. En förklaring till logens namn är kanske på sin plats.
Ordens
Hedersledamot
Hans Larsson
Oden, som var en av de förnämsta gudarna i den nordiska gudasagan, bar en gyllene hjälm och rustning samt ägde det ovärderliga spjutet Gungner. Det var av renaste guld, smitt av dåtidens främsta konstsmidesmästare av Ivaldes släkt. Spjutet hade Oden mottagit som gåva av Loke och hade förmågan att alltid träffa rätt mål samt att återvända till ägaren likt en bumerang. Spjutet Gungner var inte bara ett stridens vapen utan rätt använt hade det egenskapen att visa gudarna vilka vägar, som var de rätta att vandra. Spjutet Gungner bidrog alltså till att leda Oden på rättfiirdighetens väg i livet.
Oden visste, att i Svionernas land ännu fanns obesegrade platser, där hans välde inte rådde. Hans korpar Hugin och Munin efter sin dagliga flykt över världen, förtäljde sin hene att en särskilt lämplig plats för erövring var en ort mellan Vättern och Vänern. Just här bodde det också ett hedervärt och ärligt släkte, som hette Västgötar.
Oden kastade sitt spjut så kraftfullt ned mot jordskorpan, att det borrade sig ner i jorden, varpå det sprutade kaskader av vatten och bildade en flod, som vi i dag kallar Viskan. Så lät Oden bygga en timrad boning i Knallebygden och gav den namnet Gungner. Odens hustru Frigg hade ett gyllene blont långt hår, av vilket Oden lät väva skjortor och kläder till asarnas ättlingar. Detta är alltså den fornnordiska gudasagans förklaring till, att vi här har staden Borås med textilindustrier.
Namnet Gungner, som är denna loges namn nu och för evig tid, skall påminna oss om rättrådighet och rättänkande samt om att vi aldrig skall ge vika, hur stora svårigheterna än kan bli utan i stället slå vakt om de humaniora, som är kännetecknande för Bifrostordens verksamhet.
Låt mig säga, att det råder stor glädje i alla delar av vårt land, där Bifrostorden har sina loger, ty det har nu öppnats ytterligare en möjlighet att göra vår Orden känd och som vi hoppas också uppskattad.
Här i Borås kommer man säkerligen att få erfara, att Bifrost inte bara är en fädernas tillgång utan även kan bli betydelsefull för sentida vandrare och sökare. Allvar och glädje, högtid och kamratlig samvaro blandas i vår Orden till en innehållsrik, bestående upplevelse, ja rent av till en personlighetsomvandlande makt. Innehållsmässigt sträcker sig Bifrosts bro från Svitiod till gamla Hellas. De ädlaste tankarna från dessa antipoder har samlats i Bifrost. Vi hoppas att därigenom även Gungner må ingå och göra sin röst hörd i denna trakts kraftflöde av ideell och andlig utveckling.
Så vill jag slutligen framföra ett tack till alla och envar, som har nedlagt ett utomordentligt arbete med denna logeinvigning och med anordnande av alla arrangemang i samband härmed. Jag vet, att det är fråga om många dagsverken, sammanträden och mycken oro inför ansvaret. Vi som har förmånen att få närvara här vid detta tillfälle önskar Gungnerbröderna lycka och framgång att verka i allvar, blandat med glädje och gamman samt söka bidraga till att skapa harmoniska och livsbejakande människor.
Skaldekonst. av Ingvar Andersson.
Inför Logen Nr 17 Grimners födelse 1973.
Mina bröder, jag skall nu kortfattat beskriva, hur vi hir ifrån vår horisont har uppfattat de skeenden som ledde fram till denna logeinvigning:
Styrande Mästaren, mån gvise Hjalmar, satt i höga hallen. Han danade tanken, att tiden var mogen, att logernas antal öka.
Norheim anammade tanken från hallen. Otrög var viljan hos Norheim; spanade falkögt runt horisonten, fann staden vid Döderhultsdalen.
Pelle påtade fröet ijorden. Gunnar ansade plantan. Gösta jobbade; ringde gärna till tröga typer i 0-hamn.
Norheim verkade idogt och varligt, vann nya bröder till Bifrost. Småningom tändes en tindrande taigdank hos bröder vid Döde rhultsdalen.
Gotheim stöttade, styrkte plantan Ljungberg i halvhöga hallen hälsade bröder vid Döderhultsdalen, gjöt mod i bävande hjärtan.
En härold kom från höga hallen; bror Erik bragte budet: Höga Värdigheter och Styrande Mästaren tillstadde Grimners tillkomst.
Föga framgång hade vunnits förutan brödernas stöd; Bifrosts brödraskap bragte hjälp till blivande juniorlogen.
Står nu stadigt i logernas skara Grimner, nyaste logen; senaste skottet på Bfrostträdet står nu stöttad av bröder.
När arbetet med den här boken inleddes bad vi alla loger att kort berätta om sin egen födelse och uppväxt. Resultatet blev att vi fick material i en omfattning vi aldrig kunnat drömma om. Det ni här förhoppningsvis kommer att läsa, är därför i stor utsträckning bearbetningar av lämnade manuskript, från ett par sidor till drygt 50. Som var och en förstår har detta krävt ett så omfattande redigeringsarbete att stora delar har fått skrivas om och starkt koncentrerats. Därför har vii en del fall uteslutit namn på författare.
Red., d. v. s. Eric och Sture.
Eftersom S:t Örjan har ordningstalet ett är dess historia densamma som hela Ordens och beskrivs utförligt i de inledande avsnitten av denna bok. 1 stället för en "historisk" skildring har vi därför vänt oss till tidigare och nuvarande Logemästare, som tillsammans med ett par yngre logebröder fått frågan: Vad betyder S:t Örjan för Dig? Först att svara är;
Hans Larsson, OSM under åren 1979-1994.
Det är betydligt lättare att svara på frågan: 'Varför Bifrost"? 1 mitt föräldrahem hörde Bifrostorden till vardagens samtalsämnen och mina föräldrars umgängesvänner var som regel medlemmar i olika Bifrostloger såväl dam- som henloger. Mina föräldrar bearbetade mig aldrig att söka inträde i Bifrost, men någon tid efter min fars bortgång började den ene Bifrostbrodern efter den andre att tala med mig om ev. inträde i Orden och trägnast var dåvarande OK Elias Lundberg. Han gjorde en systematisk bearbetning som slutade med lunch på restaurant Reisen. Han önskade hälsa mig välkommen till en loge som heter Åsagård, som han själv tillhörde. Jag lämnade ett avvaktande besked, men han kontaktade mig ånyo efter en tid och talade om att han resonerat med OSM Hjalmar Malmström, som uttryckt önskemål att närvara, då jag skulle recepiera, men att Hjalmar ansåg att ev. reception borde äga rum i Logen Nr 1 S:t Örjan, som min far hade tillhört och så blev det.
John Holmquist, ExLM.
För mig är främst 5 :t Örjanettexempelpåfin kamratskap.Logekvällarnahar alltid varit ettvälgörandeavbrottfrån vardagen.Närjag som Logens Mästare under 15år dessutomfick tillfälle attfördjupainsikten i vår Ritus budskap och försöka forma och förmedla detta genom gradgivningarna, kändes det mycket bra och betydelsefullt. Givetvis harjag kvar min genuina känsla för S:t Örjan och den kommer alltid att finnas kvar. Vad sedan gäller Orden i övrigt trorjag det skulle vara välgörande med ett större utrymme för en fri och öppen debatt, ett forum för utbyte av åsikter i olika sammanhang.
Karl-Gunnar Roth, nu OSM.
När jag 1979 gjorde min debut och recipierade i ett Ordenssällskap var jag lyckligt ovetande att Bifrost och Logen Nr 1 S:t Örjan skulle betyda så mycket för mig. Inte så att jag har genomgått någon omvändelse eller annan dramatisk personlighetsförändring. Nej men helt klart är att min tillvaro, mina rutiner och mitt personliga kontaktnät ser helt annorlunda ut nu, än för 16 år sedan.
Detta beror uteslutande på S:t Örjan, därjag har mitt hem inom Orden och därjag fått möjlighet att utveckla mitt Ordensliv. Nu har det antagligen en viss betydelse attjag hade ansvarskännande faddrar som på lämpligt sätt såg till att jag fick en god uppfostran och attjag snabbt kunde klara mig själv.
S:t Örjan är för mig, en av de viktigaste beståndsdelarna av mitt nuvarande liv. Familjen är givetvis viktigast även om den anser att S:t Örjan alltid kommer i första hand.
De personer som är min allra bästa vänner och som jag känner stort förtroende och trygghet bland fanns och finns inom S:t Örjan och Bifrostorden.
S:t Örjan är en mycket naturlig del av min tillvaro och en stor del av min lediga tid ger jag till Orden men den har gett mig otroligt mycket tillbaka. Man får alltid mer tillbaka än man ger!
Eric Biticher, ExLM.
S:t Örjan är för mig något som man kan jämföra med familjen vid sidan av den reella familjen och som en logisk följd av att jag känner Logen som en familj, blir givetvis Orden i förlängningen att jämföra med släkten.
Nu hade jag förmånen att få konkreta uppgifter inom Logearbetet på ett mycket tidigt stadium. Mina faddrar såg till attjag inte bara "blev sittande", något som jag i dag, med större distans i tiden, är mycket tacksam för.
Om man får förtroenden, som naturligtvis även medför krav, ökar förståelsen och därmed även ansvaret för verksamheten och alla gemensamma intressen.
Trots att det av olika anledningar har blivit så att jag inte fått en enda grad i den egna Logen, är det ingen tvekan om att det är S:t Örjan som är hemmalogen.
Det är bara inom familjen man kan möta stöd och uppmuntran både i med- och motgång.
Gösta Strandberg, ExLM.
Det som för mig är S:t Örjan, är kamratskapet. Det är viktigast. Logen är träffpunkten, där man möter kamraterna.
Logekvällarna med ritus är både S:t Örjan och Orden i ett sammanhang.
John Josefson, V.
S:t Örj an är det kontinuerliga, ohierarkiska umgänget mellan män. Det är få ställen där man säkert vet, att den här killen träffar jag igen. Man umgås som grabbar.
Ulf Bergström, VI, M.
S:t Örjan är detsamma som trevnad och en enorm gemenskap. Redan från början kände jag mig välkommen och omhändertagen. Men detta gäller inte bara S:t Örjan. Jag tycker att man blir lika hjärtligt mottagen i alla andra loger, som jag har besökt och då inte bara i Stockholm. Trevnaden och gemenskapen är något jag tror gäller i hela Bifrostorden och då menar jag även damlogerna.
60-årsloge hos S:t Örjan. Tore Ekman förde protokollet med viss vana efter att tidigare varit Logens Skrivare i 22 år.
Logen Nr. 2 Eyrabro. av Lennart Köpberg, ExLM och OK.
Mot det tjugonde århundradet.
Är logens historia dess logemästares? Vilken betydelse har den enskilde logemästarens visioner för logens utveckling? Frågan synes mig vara tillräckligt intressant för att läggas till grund för en uppsats i ämnet.
Här i Örebro förbereds också ett jubiléum eftersom Logen Nr 2 Eyrabro är årsbarn med vår Orden. Hos de logebröder som medverkar i jubiléumsförberedelserna, kommer ofta tanken på våra förgrundsgestalter fram i olika sammannang. Flera av de första årens ämbetsinnehavare har naturligtvis för länge sedan lämnat brödrakedjan. För de flesta av dagens logebröder är de endast namn och porträtt samt fragmentariska hågkomster hos några av de äldre bröderna.
Låt oss se vad som gömmer sig i vårt arkiv! Kanske kan vi förmå några av dem som axlat mästarkappan genom åren, att träda fram ur skuggorna och säga oss något av värde om tilldragelser under åren som gått?
Vad tänkte Hjalmar Lindskog, en av stiftarna, när han som logens förste Mästare tog emot mästarinsignierna och vilka förhoppningar knöt Ordens ledning till detta val? En av de mer krävande uppgifterna var sannolikt att lösa lokaifrågan.
Sju år senare utsågs lektorn vid tekn. gymnasiet Martin Lien till Lindskogs efterträdare, men efter ett par år lämnade han detta ämbete för större uppgifter och ansvaret övertogs av Charles Clifford. Martin Lien återfinns senare som SLM för den nybildade storlogen Tirfing - en befattning som han skötte i hela arton år.
Undan för undan passerar de framför oss, Knut Mellstam, Gunnar Dawidssons och Erik Thapper. Den senare som ledamot av OD.
Oscar Heimerlöv, mästare åren 1952-1959, lämnade ett bestående minne efter sig. Hans pampiga hyllningsdikt till Lucia, deklameras varje år med känsla och inlevelse när logens unga Lucia tågar in med sitt följe.
Bertil Nilsson, 1970-1972, sedermera SLM, är alltjämt en flitig besökare i logen där han ofta förnöjer oss med väl genomarbetade tal om aktuell grads innersta mening. Bengt (Benga) Bergkvists besök i logen är numera glesa men desto mer kärkomna. Inte minst därför att han då försörjer oss med frodiga historier, framsagda på värmlandsmål.
Sven Wigerfelt, ExLM. Hans ämbetsperiod som LM omfattade vis serligen bara ett par år innan han, liksom broder Thapper, togs i anspråk för större uppgifter i Ordens ledning. Han sammanställde och redigerade materialet till en mycket läsvärd jubiléumsbok inför 50-årsjubiléet. Han renoverade, förnyade och förbättrade rekvisitan och mycket annat. Sven följer med intresse och oförminskat engagemang allt som sker i logen och tillhör de flitigaste besökarna vid gradgivningarna.
Eyrabro är i dag en i högsta grad aktiv och levande grunciloge under entusiasmerande ledning och ett väl sammansvetsat team av biträdande bröder gör att vi möter framtiden med tillförsikt. De flesta ställer beredvilligt upp på arbetsuppgifter som anförtros dem av LM, det finns flyt, glädje och inte minst visioner i logearbetet.
Logen Nr. 3 Aroshus. av Sigvard Strandberg.
Logen Nr 3 Aroshus instiftades den 21 november 1925 i Västerås. Logens förste mästare var rådman Helge Cronholm och 7 stycken bröder recipierade vid invigningen.
Under Cronholms ledning fick logen tidigt namn om sig att vara 'den sjungande logen". Cronholm var ju en väldig bassångare, känd och uppskattad över hela Sverige, även från sina sångarresor långt utanför vårt lands gränser. Inte minst för den egna logen var han en stor tillgång.
Sommaren 1926 hade logen 19 medlemmar och antalet bröder fortsatte att öka fram till 1929. Då hade logen 51 medlemmar. Detta var ju en ganska imponerande tillväxt, men snart hopade sig orosmolnen och från 1929-1931 förlorades en tredjedel av brödraskaran genom flyttningar, dödsfall etc. 1932 skedde dock en viss uppgång, men snart kunde ånyo vissa avmattnings- eller upplösningstendenser märkas. 1935-1939 låg arbetet i stort sett nere och några årsavgifter inbetalades ej. 1 ett protokoll hade man beslutat att logens rekvisita och tillgångar skulle överföras till Stockholm, tills nytt intresse kunde märkas.
En ny start tycks också ha skett 1940. Då kunde man den 13januari ge första graden med reception av 2 bröder och under våren ytterligare en gradgivning i första graden med 5 nya bröder.
Logen Nr 3 Aroshus hade nu, liksom övriga loger inom orden fått lite vind i seglen och i Ordensdirektoriets berättelse till den förstärkta Rikslogen 1943, kunde för första gången rapporteras, att samtliga loger befunno sig i verksamhet och inlämnat fullständiga redogörelser för det gångna året.
Som synes har det under årens lopp funnits både vågdalar och toppar, men det har alltid funnits en kärna av bröder, som gjort det möjligt att fortsätta arbetet för Bifrostordens idéer och tankar om broderskap och jämlikhet.
Aroshus olika lokaler:
Den första tiden i Logens historia hölls sammanträdena huvudsakligen på Stadshotellet. 1974 erbjöds Logen att hyra lokaler i Odd-Fellow-huset.
Förhyrningen av lokalerna förbereddes i direktoriesammanträde den 21 augusti 1974 och den 18 september 1974 samlades vi till en klubbafton i de tilltänkta lokalerna, för att diskutera möjligheterna, att tillsammans med andra ordenssällskap hyra in sig och på så sätt få ett länge efterlängtat permanent "ordenshus". Där beslutades då enhälligt att hyra lokalerna och redan den 16 oktober kunde vi där ge tredje graden. Till en början hyrdes lokalerna 'per gång", vilket innebar två kvällar, en för uppsättning av rekvisitan och genomgång av ritus, och en kväll för själva gradgivningen och samkvämet. Kontrakt kunde sedan skrivas den 11 december 1976, för den första tioårsperioden. Lokalerna nyttjas sedan dess av de fyra ordnarna: Bifrost, Druiderna, 5 .H-n och W-sex som sammantaget benämnes BDSW.
Från 1948 och åren därefter började anskaffandet av den nya rekvisitan, som kompletterades 1970. Detta år blev det möjligt för oss att hyra ytterligare ett rum på Stadshotellet, där vi kunde förvara rekvisitan på ett bra sätt. Vid inflyttningen i de nya lokalerna 1974 gjordes ännu en uppfräschning av rekvisitan, som nu kan sägas vara ändamålsenlig och vacker.
Logens ekonomi:
Ekonomin var under de.första årtiondena ansträngd och mycket beroende av insamlingar, gåvor och bidrag. Från början av 60-talet noteras en stadig förbättring av ekonomin. Exempel: Kapitalbehållningen 1956 uppgick till 493,52 kronor och vid utgången av 1970 var den 9.588,53 kronor. Den uppåtgående trenden har sedan hållit i sig. 1alla verksamhetsberättelser för de senare åren har direktoriet kunnat rapportera fortsatt goda årsresultat.
Fester och andra begivenheter:
Vid brödernas samkväm, har olika typer av underhållning förekommit t. ex. reseskildringar, vissång, föredrag m. m. Studiebesöken till Vestmanlands Läns Tidning, ASEA-utställning, Domkyrkan o. s. v. har varit intressanta och uppskattade. De mycket välbesökta Luciafestema med damer har anordnats årligen sedan 1958. Till brödernas och deras damers förnöjelse hör också de vårfester som anordnats. Julgransfesterna tifisammans med de andra ordnama Druidema, S.H-n och W-sex, har varit till stor glädje för både stora och små. Logen har också arrangerat längre och kortare utflykter med stort deltagarantal och sist men inte minst den mycket uppskattade skogspromenaden med svampplockning.
Damkiubben:
1 november 1943 såddes ett frö, som hastigt växte och alltjämt blommar och bär frukt. Då sammanslöt sig brödernas damer till en damklubb, logen till stort gagn och mycken glädje. Betydande insatser har gjorts i arbetet med våra textilier och många är de gåvor och bidrag, som kommit logen till del, under de gångna åren. Vi har all anledning att känna stor tacksamhet för detta.
Till sist ett citat från slutorden i en av de senaste verksamhetsberättelserna:
'Med brödernas starka engagemang och strävsamma arbete mot högre mål, är vår bedömning, att framtidsutsikterna för logens verksamhet är synnerligen goda. Vår goda ekonomi ger oss än bättre förutsättningar att förverkliga idéerna inom Bifrost. Det är vår förhoppning, att det kommande året och även följande år konkret skall ge uttryck för att dessa idéer är fruktbärande."
Logen Nr. 4 Valhall. av Sture Brehmer.
När Logen Nr 4 Valhall instiftades den 20 oktober 1926 blev Rickard Kjellgren dess förste Mästare. Rickard var en framsynt man. Han insåg tidigt att medlemsvård var ett viktigt inslag i ordensarbetet, om Bifrost skulle vara en Orden för gemene man. Under Rickards ledning gick Logen kraftigt framåt och då inte minst tack vare omsorgen om bröderna. För att sätta kraft bakom ordet donerade han 1935 en för den tiden stor summa pengar 'för en hjälpfond till brödernas gagn inom Logen". Denna fond finns fortfarande, den s. k. Kjellgrensfonden.
Efter Kjellgren styrdes Logen mellan åren 1949-1956 av Skräddarmästare Wilhelm Hultner. Han fortsatte på Kjellgrens linje och antalet medlemmar steg till aktningsvärda 134 bröder, redovisat i matrikeln vid utgången av 1949. Wilhelm levde verkligen upp till sitt motto: "Medlemmarna är viktigast, ty utan dem finns inte Logen."
Under en kortare period efter Hultner fungerade Ernst Häggner som LM. Han avlöstes emellertid redan 1957 av Nils Alsén, en kulturarbetare och viking, som uppehöll mästarvärdigheten t. o. m. år 1973. Nils Alsén har kommit att skapa mycket av den anda som idag präglar Valhall. Så åkte han t. ex. själv runt varje julafton till Logens gamla för att titta till dem och överlämna en blomma ur ovan nämnda fond. Nils var en uppskattad sällskapsmänniska och många damer minns honom säkert som en synnerligen god danskavaljer.
1974 intog den redan nästan legendariske Börje Gallén mästarplatsen. En vingårdens trägne som under många år skaffade sig kunskaper om ordensarbete, vilka inte kan värderas nog. Börje hade därmed en stark förankring i Logen och blev för de recipienter som togs in under hans tid, närmast en fadersgestalt. Börje Gallén har också på många andra sätt fört ut Logen i större sammanhang och haft flera uppdrag av övergripande karaktär i vår Orden. Börje satt även under många år i styrelsen för Bifrostbågen och säkert finns det de som har honom att tacka för sitt bidrag. Börje var också en stor kännare av sin stad, Stockholm. Vid flera logeaftnar ordnade han frågesport om gator och torg, om hästspårvagnar och tunnelbanor m. m. Uppskattat förstås, dock icke av dem som insåg sin okunnighet på detta område.
Börje Gallén satt som Vaihalls Mästare fram till 1986, då Göran Kimell valdes till ny LM. Notabelt är att denne levnadsglade viking blev Logens 6:e mästare sedan 1926. Alltså sex mästare under en 68-årsperiod, ett förmodligen svårslaget rekord.
Två Bifrostlegendarer, Ordens Hedersledamot Uno Henström tifisammans med Börje Gallén som haft förtroendeuppdrag 130 år, varav 12 år som Mästare i Valhall.
Göran Kimell tog sig an mästaruppdraget med friskt mod. Han var klok nog att utnyttja de erfarenheter, som medlemmar ur det avgående direktoriet hade. Flera av dessa kom att ingå i Kimells första direktorium. Några större förändringar i logearbetet behövdes ju inte. För att fördjupa det sociala engagemanget utsågs emellertid 2 bröder att verka som Logens kuratorer. Medlemmarna i Logen var nu så många att LM knappast skulle hinna med att dels sköta sitt arbete som tandläkare, dels deltaga i alla de uppgifter som tillkommer en mästare. De första som fick kuratorsuppdragen var Arne Hallberg och Börje Wikström.
En fråga som låg Kimell varmt om hjärtat var utbudet av kulturaktiviteter vid logesammankomster och då i första hand vid 3:e graden. När Valhall gav Kunskapens Grad inbjöd han någon intressant föredragshållare, som gav oss information om diverse ting, t. ex. doping, tandoperationer och knarkbekämpning. Kimell har varit en föregångare även när det gällt aktiviteter utanför Logen. Bl. a. tog han initiativet till en kulturkonmiitté, där samtliga Loger i Stockholm har en representant. Gruppen har varit framgångsrik och flera teater- och studiebesök har arrangerats. Intresset hålls vid liv genom den starka uppslutningen till de olika programmen. Som kronan på verket fick Logen Nr 4 Valhall förtroendet att vara värdloge för Rikstinget 1993. Det blev en oförglömlig upplevelse för alla som arbetade med förberedelserna. Som ett minne från detta Riksting lät vi tillverka en budkavle som sedan dess överlämnas till kommande års Rikstingsvärd. Namn och årstal graveras in på budkavlen och vi vill gärna, med glädje, nämna att det är Slöjdläraren Leif Karlsson i Logen Nr 1 S:t Örjan, som arbetat fram budkavlen. Efter elva år i ämbetet avgick Göran Kimell vid årsmötet 1997 och efterträddes av Lennart Nygren.
En Loge består emellertid inte bara av dess Mästare. Bland Valhalls medlemmar har funnits flera som bidragit till Logens och därmed även Ordens framgång och utveckling. Bröderna Alvar och Arnold Björklund gjorde exempelvis betydande insatser för Logen Nr 19 Gagnrads tillkomst.
En av de första bröderna, som recipierade den 20 oktober 1926, samma dag som vår Loge instiftades, var Gustav Blomqvist. På hans initiativ abonnerades Berns Salonger för en festkväll, som blev en strålande succé och tillförde logekassan medel för fortsatt framgångrikt arbete.
Sigvard Söderlund, Stockholmsiogernas egen hustomte", allestädes närvarande och Bifrostorden i ett nötskal, avled 1996 och presenteras närmare i en separat artikel.
Naturligtvis får vi ej glömma legenden Hjalmar Möllgren, som 35 år gammal recipierade i Valhall, den 21 januari 1928. Hjalmar kom från Rödeby i Blekinge, intill Karlskrona. Han förlorade tidigt såväl sina föräldrar som sin farmor. Myndighetspersoner ville då sälja Hjalmar till lägstbjudande. Han var endast elva år gammal men hade redan en mycket stark vilja. Hjalmar fattade sitt beslut: han rymde. Trots avsaknad av pengar och resekassa ställde han färden mot Stockholm, men han klarade sig fram genom att arbeta som hjälpreda och dräng på olika gårdar under sin vandring genom Sverige. Tolv år gammal nådde Hjalmar sitt färdmål, där han fick arbeta på Salems gård strax utanför Stockholm. Med sin energi och framåtanda blev han så småningom finsnickare och snickarmästare i Gamla Stan.
Hjalmar Möligren avled den 25 november 1985 i en ålder av 92 år och 10 månader. Han hade då varit medlem av Bifrostorden i år. Han var inte bara Veteran utan även Jubelbroder och dessutom Logens Hedersviking.
Hjalmar Möllgren uteblev sällan från en sammankomst i Stockholmslogerna. Vid Ordens Riksting och logejubiléer var han en trogen gäst och blev känd och aktad av bröderna. Hjalmar Möligren var ett lysande exempel på hur en Bifrostbroder bör vara. Hjalmar, en legend.
Logen Nr. 5 Åsagård. av Stig Hjort.
Instiftandet av Åsagårci och fortsättningen.
Det äldsta dokument om en ny Loge av Bifrostorden, som är den nuvarande Logen Åsagård, är en skrivelse av den 13 oktober 1926. Idén till att bilda denna Loge kom från Direktör Thure Sandberg, som recipierat i S:t Örjan 1926.
1 en annan skrivelse, daterad 18 november 1926 och adresserad till Ordens Styrande Mästare, står att läsa:
- Undertecknade får härmed vördsamt anhålla att få bilda en loge av Bifrostorden. -
Bland undertecknarna fanns J. 0. Eriksson, Adolf Skogh, Axel Friberg, Thure Svedberg, August Kling, Nils Söderberg, Oscar Lindahl, Carl Westerberg, Per Erik Sandberg, Sven Wall, Ragnar Nilsson, Th. Sandberg och Albert Lundell. Sven Wall var redan broder i Logen Nr 1 S:t Örjan.
Vid Ordens Marskalks föredragning inför Ordens Styrande Mästare den 27 januari, står det bl. a.:
pkt 5
Propagandakommissionens protokoll angående upprättande av Logen Nr 5 Lucifer.
pkt 6 Utfärdande av instiftelsebrev för Logen Nr 5 Lucifer. ptk 7 Ordens Marskaiks förslag till Mästaren i Logen Nr 5 Lucifer.
Mötet hölls den 19 april 1927, och ur protokollet finns att läsa:
§ 1 På förslag av Ordens Marskalk behagade Ordens Styrande Mästare besluta:
dels att instiftelsebrev för Logen Nr 5 Lucifer skall utfärdas, dels att såsom stiftare för Logen Nr 5 Lucifer förklara bröderna J. E. Berglund, J. G. Eriksson, A. Friberg, 0. Lindahl, P. E. Lindberg, R. Lindqvist, R. Nilsson, T. Sandberg, A. Skogh, N. Söderberg, C. Westerberg, Sven Wall och A. Kling.
dels att till Mästare för Logen Nr 5 Lucifer utnämna och föredra Ledamoten av Riksdagens Första Kammare, Kassören J. E. Berglund.
Namnförslaget var Lucifer, av det latinska ordet Lux eller Lucis, som betyder ljus. Slutstavelserna kommer från ordet Fere, vilket betyder bringa. Alltså Ljusbringare. Vid en närmare granskning visade det sig emellertid att Lucifer i teologisk tolkning stundom är namnet för djävulen och andra mörka makter. Lucifer ströks därför och ersattes med namnet Åsagård som instiftades den 14 maj 1927 som Logen Nr 5 Asagård.
Man var från början tveksam. Man trodde sig inte om, att från det rätt ensidiga befolkningsunderlaget få fram det antal lämpliga recipienter, som Ordensledningen fordrade. Men dessa betänkligheter syntes snart ha övervunnits, ty i ett protokoll från ett möte daterat den 19 april 1927 finns att läsa:
§ 1 Ordens Marskalk anmodade att Ordens Propagandakommitté den 27 januari beslutar medgiva;
att en loge under namn Logen Nr 5 Åsagård inrättas i StockholmlEnskede och hemställde att Ordens Styrande Mästare behagade:
dels utfärda instiftelsebrev för Logen Nr 5 Åsagård,
dels som stiftare för Logen Nr 5 Åsagård förklara J. G. Eriksson, A. Friberg, 0. F. Lindahl, P. E. Lindberg, R. Lindqvist, R. Nilsson, T. Sandberg, A. Skogh, N. Söderberg, C. Westerberg, 5. Wall och A. Kling.
dels till Mästare för nämnda Loge utnämna i första förslagsrummet upptagne Distriktsingenjören Oscar Lindahl.
Ordens Styrande Mästare behagade därefter:
dels föredra att installationsbrev skall utfärdas för Logen Nr 5 Åsagård,
dels såsom stiftare för Logen Nr 5 Åsagård förklara J. G. Eriksson, A. Friberg, 0. F. Lindahl, P. E. Lindberg, R. Lindqvist, R. Nilsson, T. Sandberg, A. Skogh, N. Söderberg, C. Westerberg, 5. Wall och A. Kling.
dels till Mästare i Logen Nr 5 Åsagård utnämna Distriktsingenjören Oscar Lindahl,
dels förordna att Mästarbrev för Oscar Lindahl skall utfärdas.
§ 1 Ordens Marskalk föredrog en av broder Oscar Lindahl å stiftarnes av Logen Nr 5 Åsagård vägnar ingiven skrivelse, daterad den 19 april 1927 med begäran om att Ordens Styrande Mästare behagade instifta Logen Nr 5 Asagård den 14 nästkommande maj, vartill Ordens Styrande Mästare behagade lämna sitt bifall.
§ 2 Ordens Styrande Mästare behagade besluta, att avskrift av detta protokoll skall tillställas Ordens Skattmästare, Logen Nr 5 Åsagård och Mästaren i Logen Nr 5 Åsagård, Oscar Lindahl.
Den 14 maj 1927 skedde så invigningen av Ordens femte grundloge. Bröder från olika loger samlades på restauranten i Stockholms Stads Börshus i Enskede. Ordens Styrande Mästare Fritjof Enbom, assisterad av OASM Harald Åkerberg och OSk Rickard Kjellgren, installerade därvid distriktsingenj ören Oscar Lindahl som Logen Nr 5 Åsagårds förste Mästare.
En sådan pompös och stilig fest har väl aldrig senare hållits på detta ställe. Invigningen hölls i närvaro av Ordens Styrande Mästare, Chefen för Kungliga Försäkringsrådet, 0. F. Enbom. Vidare Ledamoten av Riksdagens Andra Kammare (senare även Talman), OASM Harald Åkerberg, vilken samtidigt representerade grundlogen Eyrabro. Vidare OM, Direktör C. E. Kinman, Storlogens Heimdals Mästare, fil. Dr. C. G. Lind, Landskapslogen Svitiods Mästare, Direktör A. E. Östlund, Mästaren i 5 :t Örjan, Kapten Nils Holmgren, Mästaren i Valhall, Tobakshandlare Rickard Kjellgren, Ordens Kansler, Direktör A. Möller samt Advokat Ström.
Flera av Logens instiftare hade sin bostad och delvis även sin utkomst på Södermalm, i Enskede, Stureby samt i Älvsjöområdet. Där blev man vänner och goda grannar. Samhörigheten var stor, vilket har framgått av deras berättelser om träffar och möten i olika föreningar.
Logens förste Mästare var, som nyss framförts, Oscar Lindahl. Såväl denne som några andra, vilka var med från böijan, såsom Gottfrid Eriksson och Adolf Skogh, hade sina bopålar i dessa trakter. Samma sak gällde för den mångårige Mästaren Torsten Eriksson, som avled 1965. Denne var inte bara en av Åsagårds, utan även en av Ordens stora män, som genom sin energi och personlighet bidragit till att skapa den rätta Bifrostandan. 1sammanlagt tjugo år var han Ordens Lagman (OL) och Ordens Ställföreträdande Styrande Mästare (OSSM). Av dessa år var han Mästare i Åsagård åren 1927-30.
Signifikativt var, att grundandet den 14maj1927 och den första gradgivningen fjorton dagar senare,den 28maj, var lördagar. Lördagskvällen var på den tiden den kväll då de flesta möten, samkväm etc. ägderum, vilket idag skulle vara otänkbart.
Givetvis har Logen tagit tillvara alla möjligheter att anordna fester. Det som ligger närmast i tanken är de återkommendejubiléema med tioårsintervall.
Logen Nr. 6 Havamal. av Kurt Eriksson, ExLM.
Logen Nr 6 Havamal instiftades den 21 maj 1927 och första Mästare blev Fritjof Kumlin. Denna loge tillkom på grund av att Logen Nr 2 Eyrabro hade blivit för stor och ohanterlig.
År 1939 kom kriget och medlemsantalet blev decimerat, kanske på grund av inkallelser, ransoneringar och i övrigt ansträngda ekonomiska förhållanden, som naturligtvis satte sin prägel på ordenslivet.
Samma år blev det dags för en sammanslagning av logerna Eyrabro och Havamal till Logen Nr 2 Eyrabro-Havamal, den enda loge i Sverige med dubbelnamn. Gunnar Davidsson blev den Mästare som nu fick det övergripande ansvaret för det båda sammanslagna logerna. Vid ett tillfälle berättade broder Gunnar att han så väl kom ihåg när han recipierat till sin första grad i logen, nämligen samma dag som vår kände landsman Charles Lindberg flög över Atlanten i ett litet enmotorigt flygplan "Spirit of St. Louis", välförsedd med bensin, men därutöver endast med plats för sig själv, en kompass och tre ostsmörgåsar.
En färgstark Mästare att minnas var Olof Mårtens son. 1början på 50talet, då han vid ett tillfälle skulle dela ut mästarbordets blommor höll han först ett korthugget tal, tog därefter blommorna ur en kristallvas som stod vid hans plats, gav dem till vederbörande och slutade sedan nästan alltid med orden "Ja vasen får du sen, men inte av mig". Det kan låta barnsligt, men faktum är, att alla som varit med en tid, satt och väntade just på dessa ord och det blev alltid ett gott skratt och en extra applåd vid sådana tillfällen.
Oskar Heimelöv är också en broder att minnas. En utomordentlig talare (också väl medveten om detta). Han skrev prosa, bl. a. långa stilistiskt högtstående nyårshälsningar till logens bröder. Vår ritus vid Parentation fram till våra dagar är hans verk.
Under 60- och 70-talet kom åter logen att stadigt växa med begynnande växtverk. Tiderna var goda och mästarna hade bara att "öppna munnen och svälja". Det började åter diskuteras om att dela på logerna och 1980 blev det återinvigning av Logen Nr 6 Havamal. Till att börja med ca. 50 bröder från den tidigare sammanslagna logen.
Den förste Mästaren efter delningen blev Åke Almgen, som snabbt såg till att medlemsantalet ökade och vid slutet av 80 talet fanns det över 100 medlemmar. Tiderna förändrades snabbt av kända skäl, dåligt med arbete, företagsnedläggningar, rationaliseringar gjorde att ekonomin radikalt förändrades. Tillväxten avtog märkbart och besöksfrekvensen sjönk. Många bröder var tyvärr tvungna att strykas på grund av utebliven årsavgift. Nu i skrivandets stund, har vi börjat märka en svag, men dock uppgång och hoppas att denna trend fortsätter.
Logen Nr. 7 Junehus. av Ingemar Malmquist.
"Det var inte en stundens ingivelse eller en spontan handling, som föranledde bildandet av Logen Nr 7 Junehus, den 3 mars 1928. Denna händelse hade föregåtts av minst ett års utrednings- och planeringsarbete. Första synliga beviset i logens arkiv, om vad som planerades, är en skrivelse daterad 4juli 1927, från Ordens Marskalk till kontaktmannen här i Jönköping, direktör Th. Widlund. Så inleds logens text till den skrift som utgavs till 25-års jubiléet. Det följande är sammandrag av uppgifter ur 25och 5O-årsskrifterna.
Den grupp i Jönköping, som arbetade med planeringen hade av någon anledning glömt att tänka på något namn för logen. Det hade däremot OM gjort och i ett brev där han påpekar detta lämnar han också fem förslag; Junehus, Junehem, Juneryd, Junhult och Vättern. Uppenbarligen arbetade man snabbt, för bara någon dag efter OM's brev, den 7 februari 1928, inbjöd Mästaren Carl Gustafsson mästarna i de 6 äldre logerna att närvara vid Junehus instiftande redan den 3 mars.
Redan tio dagar efter instiftandet hölls det första protokollförda sammanträdet. Man kan tänka sig att instiftandet följdes av en glad fest. Vid det första sammanträdet fick nämligen logens skrivare uppdraget att hos OM i Stockholm "efterlysa det till LM vid invigningen högtidligt överlämnade mästarbrevet samt stiftelseurkunden". Det framgår inte vidare om handlingarna återfanns, men då Junehus fortfarande finns får väl frågan anses besvarad.
Det första årets aktivitet kan avläsas i en rapport den 15 december 1928, som visar att 34 bröder anslutit sig.
Den snabba starten följdes tyvärr av problem som var så allvarliga att man vid ett sammanträde den 14 december 1929 diskuterade om Logen skulle upphöra eller fortsätta. Man röstade dock enhälligt för logens fortsatta verksamhet. Hela världens olycksår, 1939, ledde till alltför starka påfrestningar för Junehus. Detta medförde att verksamheten gjorde ett uppehåll till 1942, då den dåvarande Ordensmarskalken, Per Lundgren påbörjade ett intensivt arbete för att hjälpa Junehus med att återuppta verksamheten. Nystarten skedde så den 13juni vid en högtidsloge med åtta bröder från Stockholm och 24 från Junehus.
De år som har förflutit sedan arbetet återupptogs, 1942, har helt gått i framgångens tecken. Ett problem som länge följt Junehus har varit lokalfrågan, som under åren fått flera mer eller mindre provisoriska lösningar.
Verksamheten och kapitlet har därför skett i ett ganska stort antal lokaler fram till 1990, då vi äntligen kunde teckna ett lO-årigt kontrakt med Frimurarlogen i Jönköping och därmed fått en lokal som passar som hand i handske. Adressen till vår kanslilokal är dock fortfarande Gränsgatan 17.
Under de senaste 30 åren har vi upplevt tre verkliga högtidligheter; 1968 firade vi 40-årsjubileum, med Riksting, 1978 var det dags för 50årsdagen i Tändsticksfabrikens festsal. Så kom 1988 och därmed vårt 60årsjubileum, samtidigt med att få arrangera årets Riksting. Till det senare jubiléet kunde vi hälsa 347 gäster välkomna, en siffra som kanske är rekord bland landets loger.
Den nuvarande lokalen ger möjligheter till aktiviteter av olika slag. Som några exempel kan nämnas att veteranklubben "Veteranerna", som broder Olof Yngve tog initiativ till och som tidigare möttes på något café, nu har flyttat in i vår egen lokal och träffas nu varje måndag. Givetvis har Logens direktorium sina sammanträden här och detta gäller även damlogen. Varje torsdag spelas det också bridge i vår lokal. Utöver detta gör vi även olika studiebesök och minst en gång om året, en resa till någon intressant plats, då även i sällskap med våra damer.
Som synes har Logen Nr 7 Junehus, med aktiva bröders hjälp efter alla år äntligen kommit hem, både vad gäller kapitelsal och kansli.
En stor glädjekälla har vi i vår underbara orkester, som någon gång på 50-talet startades av Knut Elmgren. Efter broder Knuts bortgång leds nu musikanterna av Bertil Andersson. Ett logemöte utan våra musikanters medverkan skulle nog betraktas som en katastrof.
Under logens mångåriga tillvaro har vi självfallet haft både med- och motgångar, men intresset för Logen och Orden har alltid varit stort. Som exempel på Junehus-brödernas engagemang kan nämnas att flera bröder ur vår Loge har anförtrotts förtroendeposter inom Orden. Carl Ljungberg gick från LM till storloge-mästare, Waldemar Sjöberg tjänstgjorde under 36 år som Ordens Ställföreträdande Styrande Mästare och Ingvar Larsson, som efter att ha varit LM nu har tjänsten som Ordens Curator.
Som en del av logens aktiviteter vill jag också nämna vår brödragåva, vars uppgift är att ge omedelbar ekonomisk hjälp till bortgångna bröders efterlevande. Som mångårig ordförande för brödragåvan i Junehus, vet jag hur mycket gåvan uppskattas av dem som mitt i sorgen efter en älskad anförvant även fått ekonomiska bekymmer. Brödragåvan har ca. 200 medlemmar, med ett kapital på ca 30.000:-. Detta ger oss möjlighet till ett bidrag på 4.500:- till den bortgångne broderns efterlevande. Som ansvarig och ordförande för brödragåvan ser jag som mitt mål, att inom en 2årsperiod höja gåvan till 5.000:-.
Från niåndagstriiff mccl Junehus Veteranklubb.
Logen Nr. 8 Manheim. av Arne Berg qvist, ExLM.
Logen Nr 8 Manheim grundades 1928. Sedan dess har mycket hänt och mycket har förändrats, både inom samhället och ordenslivet. Det har ankommit på mig att ge några minnesbilder och intryck från vår verksamhet under åren sedan 1950-talet. Jag inträdde i logen 1957 och har sedan dess kunnat följa Manheims utveckling från olika befattningar inom direktoriet. Jag kommer inte att ge någon kalendarisk beskrivning, en sådan lär finnas på annat håll i denna publikation. Vad jag vill förmedla är intryck av händelser och personer, som stannat i kvar minnet.
Det har sagts att Sveriges historia är dess konungars. Med en viss rätt kan man påsta att Manheims historia är dess Mästares. Dessa har dock haft förmånen att stöttas av många trogna arbetare i vingården och där har också funnits många färgstarka personer.
Det kan ha sitt intresse att berätta hur jag kom i kontakt med Manheim, eftersom det tangerar ett betydelsefullt inslag i Manheimslivet. 1mitten av 50-talet brukade jag äta lunch på Damberg med en vän. Vid ett runt bord intill brukade det sitta ett varierande antal henar, som föreföll ha mycket trevligt. Vi kom i samspråk och inviterades att sitta med vid bordet. Det blev många luncher med dessa Manheimsbröder och så småningom inträdde min vän, Hans Orning, och jag i logen. Många av herrarna kring runda bordet har var och en på sitt sätt betytt mycket för vår loge. Där var Knut Görgenson, Möbelhandlare från Sveavägen, som varit Mästare några år tidigare. Filip Falk, blivande Mästare och Palle Ferb, blivande ODledamot, var ständiga medlemmar.
Emellanåt gästades vi av Ordens Styrande Mästare, Hjalmar Malmström och tidningens redaktör Otto Grimlund. Båda hade tidigare varit Mästare i Manheim. Även Hans Larsson, blivande Styrande Mästare besökte oss. Där fanns också Nils Wallman, mångårig skrivare och Sixten Lindström, blivande Mästare. Andra namn är Åke Thambert, Lars Bergdahl och John Lindé.
Den Mästare som invigde mig i logen var Hilding Ljungfeldt. Hans gradgivningar präglades av mycken värme och vänskap. 1958 efterträddes Hilding av Filip Falk. En magnifik uppenbarelse vid mästarbordet, som gav grader med stor auktoritet och ljudande stämma. Senare på kvällen kunde hans välljudande bas höras i sånger som "i djupa källarvalven".
Filip Falk efterträddes 1964 som Mästare av Sixten Lindström, Juvelerare på Norrlandsgatan och känd Stockholmsprofil. Sixten inträdde i logen 1931, tjugo år gammal och tog redan från början stor del i verksamheten i olika befattningar. Under några årtionden präglades Manheims verksamhet till stor del av Sixtens insatser. Hans djupa engagemang i ordens lära gav en högtidlig lyftning åt ordenskapitlet och hans glada humör bidrog till ett lättsamt efterkapitel.
Efter 50-årsjubiléet 1978 efterträddes Sixten av Sture Brännström, som genom högtidliga gradgivningar och klokt ledarskap förde logen till nya framgångar. När Sture avgick 1989 förde jag logen fram till 1993, då Ulf Adelstrand tillträdde. Ulf fullföljer Manheims tradition av glansfulla gradgivningar som i förening med gott brödraskap inger de bästa förhoppningar för framtiden.
Bifrostordens många loger har sinsemellan olika karaktär, delvis beroende av vilka personligheter, som styrt deras utveckling. Inom Manheim finns ett rikt galleri av bröder, som framstår särskilt klart i minnet genom sin framtoning eller sina insatser på olika områden. Några skall här nämnas. Nils Wallman, som tidigare omnämnts, tillhörde logen ända sedan grundandet 1928 och var under många år skrivare fram till sin död 1969. Nils var en stöttepelare och bröder, som recipierat under hans tid, minns säkert hans omtanke om nya bröder och hans strävan att få dem att känna sig välkomna i vår krets.
John Lindhé var Mästare i dåvarande landskapslogen, men en helhjärtad Manheimsbroder, som gjorde mycket för vår loge, Orvar Stenberg var en vältalare och legendarisk inre ledsagare. Manheim har alltid haft glädjen att ha goda krafter på denna nyckelpost, exempelvis Lars Bergdahl, senare storlogemästare, samt Sture Brännström, senare Manheimsmästare och numera OR.
Per Bjerre var en godhjärtad vän och en ambitiös skattmästare. Bob Lund, som utvandrat till Kalifornien, men fortfarande tänker på oss och håller god kontakt. Ruedy Sacher, en av våra mest hängivna Manheimsbröder, som alltid är beredd att hjälpa till och som sköter sin mångfald av uppdrag på bästa sätt. Bent Jensen, som svarar för många aktiviteter, nyrekrytering, fester och nya inkomstkällor för logen. Dessa och många många fler.
Genom all vår rekvisita och Ritusföreskrifter om lokalens utseende har vi ofta haft svårt att finna lämpliga lokaler och därför ibland fört en ambulerande tillvaro. När jag intogs var vi på Tattersall, i en praktfull festvåning med speglar i taket. Innan dess höll logen till på gamla Continental och Carlton. Senare blev det Piperska Muren, Tornet och Sturejarl innan vi flyttade in i egna lokaler på Hornsgatan 31. Dessa lämnade vi 1985 och flyttade till Ntirnberghuset.
Medlemsantalet i Manheim har varierat kraftigt genom åren. Startåret 1928 hade logen 33 medlemmar. Under krisåren i början av 30-talet gick antalet ned till 12 och under dessa år hölls endast slutna sammanträden.
Antalet ökade när tiderna blev bättre, men uppgången dämpades under kriget. Under många år var medlemmarnas antal mellan 100 och 150, för att på senare tid stiga till som mest 230. Nu förefaller antalet medlemmar att ha stabiliserats kring 200.
Ekonomin var under lång tid en förbisedd del av verksamheten. 1många år var det egna kapitalet inte mer än några tusen kronor och så sent som 1964 knappt tjugotusen kronor. Då inträdde Sixten Lindström som Mästare. 1 egenskap av köpman ansåg han att det alltid måste finnas en fast ekonomisk grund och han såg som sin viktigaste uppgift att ge logen en god ekonomi. Detta lyckades över förväntan och på den grund Sixten lagt har egenkapitalet kunnat ökas till omkring en kvarts miljon kronor.
Under många år kunde Manheim glädja sig åt att ha begåvade sångare och musiker bland sina medlemmar. Operasångare som Conny Söderström, Joseph Herou och Dustin Ottoson. Musiker som Sune Waldemir och populärsångare som Evert Granholm. Dessa har lämnat oss, men vi kan fortfarande glädjas åt Åke Thambert, som fortfarande sjunger för oss och som har gjort så vid otaliga tillfällen under snart femtio år.
Ett viktigt inslag i vår externa verksamhet har varit våra baler, s. k. damaftnar. Vartannat år sedan mitten av femtiotalet och långt in på sjuttiotalet höll vi stor bali Grands spegelsal. Det var fest och glans och ofta med ett tema, exempelvis My fair lady, En natt i Rockoko' eller Rosornas bal (på Hasselbacken). Drivande kraft och Toastmaster var Nils-Olof Westberg. Nils-Olof manifesterade sitt intresse för våra fester genom en generös donation, som är avsedd att subventionera damernas deltagande i våra Luciabaler. Nils-Olof har tyvärr lämnat oss.
Våra baler blev kända inom hela Bifrostorden, Det fanns familjer ute i landet som sparade i åratal för att kunna resa till Stockholm och Manheimsbalen. Med stigande restaurangpriser blev det så småningom omöjligt att hålla dessa fester, men under några år på 80-talet hade vi tillgång till Riddarhuset, där vi kunde ha minnesvärda fester i vackra lokaler.
Som berättats har Manheim haft en skiftesrik tillvaro. Framgång och motgång har växlat. 1viss utsträckning har vi själva kunnat påverka detta, men vi har också varit beroende av den allmänna inställningen till ordenslivet, som har varierat mycket under tidernas lopp. Vissa perioder har man varit negativ, medan det under andra tider, som nu, visas stort intresse. Det finns något i detta, som förefaller att ha samma grund som inställningen i klädselfrågor.
Manheim har under hela sin tid haft frack som baspiagg vid sammankomsterna. Obligatoriskt för tjänstemän, men frivilligt för övriga. För ett tjugotal år sedan fanns mycket motstånd mot klädsel i frack och det fanns till och med en motvilja mot att klä sig i mörk kostym. Manheim behöll sin linje och nu är frack åter en uppskattad klädsel, även bland ungdomen. Om man är alltför följ sam till modets växlingar blir man fort omodern. Så är det med kläder, så är det med ordenssällskap.
Inte en kväll hos Manheim utan att Bror Wahiberg sjöng "Här är gudagott att vara", på ett sätt så att alla höll med honom.
Logen Nr. 9 Carolus. av Bengt Håkansson.
Tanken på bildande av en loge i Karlskoga av Ordenssällskapet Bifrost (numera Bifrostorden) blev aktuell då antalet till Örebrologerna hörande Karlskogabröder blev så stort att erforderliga tjänstemannabefattningar i en grundloge ansågs säkrat.
Lördagen den 29 februari 1936 invigdes den nya Logen, på Centralhotellet i Karlskoga i närvaro av ett 70-tal bröder. Vid invigningen var Ordens dåvarande samtliga Loger, Landskapsloger och Storloger representerade. På grund av Ordens Styrande Mästares ohälsa förrättades invigningen å Ordens Styrande Mästares vägnar av broder Martin Lien från Örebro, som var Ordens Marskalk och Mästare i Storlogen Tirfing.
Efter flera namnförslag beslöts att Logens namn skulle vara Logen Nr 9 Carolus.
Under första verksamhetsåret 1936 hölls sju gradgivningar varvid sjutton nya bröder tillfördes logen och antalet medlemmar utgjorde vid 1936 års slut 31. Det lilla antalet 14 bröder vid bildandet av logen har under de första 25 åren vuxit till 224.
Ordenslokalen fram till 1940 var Centralhotellet.
Då gamla Centralhotellet började bli för trångt träffades överenskommelse att logen fr. o. m. 1940 skulle få ha sina gradgivningar och samkväm på det nya Stadshotellet i Karlskoga.
På förslag av broder Oskar Flodin beslöts i mars 1950 undersöka möjligheterna att bilda en Caroluslogens damklubb och inbjöds sålunda brödernas fruar till en kopp kaffe på Stadshotellet för att närmare diskutera och undersöka intresset för saken. Resultatet blev damklubben Carola. Dessa våra damer har allt sedan dess understött vår loge på många sätt.
1 slutet på 50-talet tog Carolus initiativet till bildandet av Solheim i Karlstad och sedan dess finns ett intimt samarbete mellan dessa båda loger.
Carolus fick högt beröm.
Om Carolus kunde mani tidningen Bifrost Nr 3 1971 läsa bl. a. följande skrivet av dåvarande OSM, Hjalmar Malmström:
- Egentligen är det att beklaga, när Rikstinget möts i Karlskoga, att de ditresta bröderna inte blir i tillfälle att se och följa gradgivningen i 9 Carolus. Sedan gammalt - d. v. s. sedan logens tillkomst - har man i denna loge varit mån om korrekthet och värdighet och upplevelse av Ritus.
Det är alltid lärorikt att besöka en loge, ty det finns alltid något att lära och att ta med hem. Vi hoppas att alla, som kommer till Karlskoga, ändock skall få med sig hem impulser för arbetet under 1971 och för framtiden.
Ord som talar sitt tydliga språk och som sedan dess fungerat som rättesnöre för logen vilket raden av framstående Mästare har sett till.
Logen Nr. lo Withala. av Sten Sjödahi, ExLM.
Mitt under brinnande krig samladesett antal män från Vetlandatrakten, för att försöka bilda en Loge inom Bifrostorden. Detta skedde på våren 1942 och initiativtagare var Ordens dåvarande Intendent Frans August Kling från Virserum. Hela våren och sommaren lade han ner ett intensivt arbete på förberedelser för bildandet av den nya Logen. De hårt ansträngda kommunikationerna gjorde det emellertid svårt för broder Kling att hålla kontakten med Vetlanda och de blivande instiftarna. Därtill kommer Ordensdirektoriets stora tveksamhet till att under det pågående kriget och dessutom i mörkaste Småland starta en ny Loge.
Varifrån kommer kraften?
Man kanske kan fråga sig vad det är som driver en människa att, trots svåra yttre omständigheter och kanske inte alltid fullständig uppbackning från OD, ändå fortsätta oförtrutet. Säkert var det samma vilja och oändliga kraft som fortfarande genomsyrar vår Orden. Detta att föra ut Bifrostordens tankar och ideal till ett större antal svenska män och att försöka få vår Orden att växa.
Trots svårigheter att sanila eventuellt intresserade blivande bröder på grund av inkallelser och beredskapstjänst, var det säkert så, att man under rådande förhållanden, gärna samlades runt något gemensamt. Något som vilade på svensk grund och som tog avstånd ifrån våld och elände. Inte så att Bifrost drar sig undan sitt ansvar, men Orden kan erbjuda andra och högre ideal, som de blivande bröderna kunde samlas runt. Detta sammantaget gjorde säkert att det lyckades för Ordens Intendent att samla ett tillräcidigt antal blivande Bifrostbröder som visade sig vara viffiga att stå som instiftare av en ny Loge. På sensommaren hade alltså förberedelserna kommit så långt, att Ordens Marskalk Per Lundgren, Ordens Kurator Hjalmar Enér jämte ovan nämde Frans August Kling, kunde kalla de utvalda Vetlandaborna till ett föredrag om ordens verksamhet och syften.
När beslut om logebildning väl var fattat började diskussionerna i namnfrågan. Klart var att namnet skulle bestå av sju bokstäver och ha anknytning till bygden. Man enades om Withala, det gamla namnet på Vetlanda och centralpunkt i det gamla riket Njudung. Ordningsnumret i Orden blev 10.
Kapitelsal blev festvåningen på Vetlanda Stadshotell, en lokal som Logen fortfarande disponerar efter dryga 50 år. Bröderna har under alla år välvilligt ställt upp för att iordningsställa och nedmontera kapitelsalen inför gradgivningarna.
Det var i en vackert och värdigt arrangerad kapitelsal som bröderna den 26 september 1942 mottog Ordens Styrande Mästare Sven Wall. Efter inledande reception i Frihetens grad förrättades invigningen av den nya Logen och som vår första Mästare installerades Eric Ulander. Innan året var till ända hade brödernas antal vuxit till 19.
Withala blir fadderloge.
Efter ett par år tar några Withalabröder initiativet till bildandet av en Loge i Tranås. Den 11 november 1944 deltar bröder från Withala tillsammans med Ordensdirektoriet i ett informationsmöte för intresserade i Tranås. De blivande stiftarna skulle först vinna inträde i Logen Nr 10 Withala. Den 18 mars 1945 står vår Loge fadder vid invigningen av den nya Logen Nr 11 Löfstad.
Vid årssammanträdet 1949 avgår vår avhållne Mästare Eric Ulander och Enoc Norén tillträder.
Den 27 september 1945 firar Logen sitt femårsjubileum och OSM Hjalmar Malmström besöker Withalalogen för första gången, ett besök som skulle följas av flera. Vid detta tillfälle inviger OSM nya tjänstgöringsregalier samt ordens fana. Den senare har kunnat införskaffas genom insamling bland bröderna. Medlemsmatrikeln redovisar nu 91 bröder. År 1948 startar åter en insamling och en Bifrostflagga anskaffas. Denna har alltsedan dess hissats på hotellets flaggstång varje gång Logen har sammankomst.
Vid årssammanträdet 1951 äger åter Mästareskifte rum och ny Logemästare blir broder Bertrand Svensson.
1952 firas 10-årsjubileum i närvaro av bl. a. OSM Hjalmar Malmström.
1954 sker åter Mästarbyte då Curt Cariström utnämnes till Logemästare. Logen fördes sedan framåt med kraft och energi och brödraskaran växte i både antal och kvalitet. Efter fyra år avgick broder Curt Cariström på grund av bristande tid. Efter förslag från Logens bröder utsågs broder Gunnar Gustavsson till ny LM och han installerades högtidligen vid årssammanträdet 1959. Gunnar kom att leda logen i 20 år.
Bröderna i Withalalogen har under många år tillverkat rekvisita, såväl till vår egen Loge som till andra Loger i landet. Vår egen rekvisita är lätt att flytta och har därför använts när nya Loger invigts eller haft jubiléer.
1960 fick Withala förtroendet att arrangera Rikstinget, för vilket vi fick många lovord.
Den 9 september 1967 firade Logen sitt 25-årsjubileum. Vid detta tillfälle överlämnade källarmästare Gösta Persson en klocka med djup klang, som sedan dess varit placerad på mästarbordet när ritus så föreskriver.
1970 bildades damlogen Prisman på initiativ av damlogen i Jönköping. Alltsedan bildandet har samarbetet mellan Prisman och Withala varit utomorderligt gott.
Mästarbyte efter 20 år.
Efter 20 år som Mästare undanber sig Gunnar Gustavsson omval. Till ny Mästare utses Sten Sjödahi som tillträder vid årssammanträdet 1979. Vid detta tillfälle tjänstgjorde OSSM Waldemar Sjöberg. OSM Hjalmar Malmström hade nämligen avlidit året innan.
Förtroendet för Logen Nr 10 Withala har under åren stärkts. När ny ritus för Grad ffi skulle prövas samladesmani Withalas kapitelsal, där man tog del av en omarbetad ritus, dock i fingerat skick. Den första receptionen i Kunskapens omarbetade grad gavs den 21 november 1980 i närvaro av Ordensdirektoriet, Ordens Hedersledamot, Mästarna i samtliga Storloger samt Hans Berggren Mästare i Logen Nr 20 Vesthav.
1 anslutning till Withalas 40-årsjubileum, i maj 1982, fick Logen, för tredje gången åter förtroendet att arrangera årets Riksting. De lyckade arrangemangen kring Rikstinget tillsammans med jubiléet gjorde att logebröderna och de över 200 gästerna fick ta emot stora hyllningar från i stort sett hela Bifrostorden.
Fadder även för Vanadis.
Withala arbetade under 80-talet med förberedelserna för en Loge i Karlskrona. En Bifrostförening bildades och när medlemsantalet var stort nog gavs klartecken till Logebildningen. Vår nya Mästare Olof Håkansson fick redan från början ett hårt arbete men fick god hjälp i förberedelsearbetet av Sten Sjödahl som utsetts till Ordens Härold. En del av vår gamla rekvisita renoverades och skänktes till Vanadis vid instiftandet den 4 november 1989.
Lördagen den 5 september 1992 firade Withala sitt 50-årsjubileum i närvaro av hela Ordensdirektoriet. Kvällen inleddes med högtidsloge med damer enligt ny ritus som vanligt, när det gäller Withala. Logen uppvaktades av OD, de tre Storlogerna samt de loger, som vår loge stått fadder för.
1994 blev det åter Mästarbyte, då Göran Straume övertog Olof Håkanssons plats. 1998 efterträddes Göran av Jon Asp och det är vår förhoppning att Jon har många framgångsrika år med Withala framför sig.
Logen Nr. 11 Löfstad. av Erik Persson, ExLM.
1april 1945 introducerades Bifrostorden i Tranås, en Orden för gemene man och i sitt program bl. a. "att förädla umgänget människor emellan samt att slipa bort klasskillnader."
Några Tranåsbor beslöt alltså att bilda en Loge av denna orden och i mars 1945 instiftades den och fick namnet Logen Nr 11 Löfstad, Efraim Samuelsson blev dess förste Mästare. När nu mer än 50 år förflutit sedan instiftelsen ser man gärna tillbaka på de första åren av logens tillvaro.
Undertecknads inträde i Logen blev den 2 februari 1946, varvid Carl Aspling var medrecipient. Logen hade då lokaler i Gillestugan och Munskänk var Fabrikör Elis Krön, som hade blivit medlem vid logens instiftelse 1945.
Rekvisitan var kanske inte fullödig och den fick förvaras i en förrådsbod utomhus, vilket hade till följd att den mekaniska anordningen ofta krånglade. Broder Elis Krön och jag kom att svara för musiken vid logens instiftelse och man blev både intresserad och imponerad av det besökande Ordensdirektoriets Ordensband och kappor. Installandus vid logens instiftelse var professor Sven Wall, vars efterträdare samma år blev frihamnsdirektör Hjalmar Malmström.
Dock blev så småningom Gillestugan för "trång" och logen flyttade till Centralhotellet. Broder Efraim Samuelssons efterträdare som Mästare blev disponent Knut Fritjoff och logens medlemsantal ökade kraftigt. Efter några år blev det åter lokalskifte, denna gång till IOGT's lokaler på Nämndemansgatan. Under tiden kom representant Manne Lindström att efterträda broder Fritjoff som Mästare. Trevnaden och trivseln var stor i logen och det arrangerades det ena fullödiga programmet efter det andra.
Medlemsantalet ökade och när Stadshotellet färdigställdes kom logen att erbjudas lokaler i detta. Lokalfrågan var dock många gånger aktuell och när Logen Holaveden av Odd Fellows byggde om sin fastighet mot Storgatan fick logen ändamålsenliga Ordenslokaler under många år. Numera har logen sina sammankomster i Parkhallen.
Efter Lindström kom undertecknad som Mästare och innehade ämbetet i 17 år. Min efterträdare blev kontorist Kurt Köijer, varefter följde disponent Curt Appelqvist, boktryckare Nils Wallén, representant Bo Sundström och direktör Jan-Erik Nilsson, samt nuvarande Mästaren avdelningsdirektören Lars Axehill.
Det har varit intressant att se logen utvecklas på ett så positivt sätt och många minnen står fortfarande klara från logesammanträden och samkväm samt trogna medlemmar, dels stiftare och dels verksamt arbetande för logens utveckling. Jag minns Arvid Kristiansson, Adam Olsson och Folke Ågren m. fl., för vilka logen blev något av ett hem. Många gåvor och insatser möjliggjorde en perfekt rekvisita för logens arbete. Även sociala insatser i rikt mått åstadkomms genom logen. Således gjordes bl. a. vid varje julloge en insamling, där insamlade medel i samråd med sociala myndigheter överlämnades till någon behövande i kommunen. Tankarna går också till de män, som i april 1925 beslöt bilda Ordenssällskapet Bifrost. 1 minnesskriften, med anledning av Ordens 25-årsjubileum skrev professor Sven Wall några tänkvärda ord om Bifrostorden:
Låt oss känna och förstå varandra
Låt oss alltid hoppas på livets stora mening
Låt oss älska sanningen
Låt oss älska människan alltid, utan att förakta, utan att beundra, blott älska henne i hennes glädje och i hennes sorg.
Bröderna i Logen Nr 11 Löfstad vill uttrycka vår tacksamhet till Orden för allt vad som givits oss såväl i allvarsamma som i uppsluppna stunder. Orden har givit oss mycket som vi i det civila i allmänhet ej kommer i kontakt med och inte alltid får tillfälle att närmare studera. Mottag våra varma lyckönskningar till de 75 åren och som en helt svensk Orden.
Till slut några ord ur Kantat av Gunnar Mascoll Silfverstolpe:
Så låt vår strävan till bedrift bli ständigt högre ställd och låt det flamma i vår skrift av nya tankars eld!
Vi gå att söka dolda ting. Vi gå i dunkla land.
Låt mörkret sprängas runtomkring avfacklan i vår hand!
Logen Nr. 12 Nicopia av Harry Axelsson, ExLM.
Första gången vi Nyköpingsbor bjöd till fest för bröder med damer och vänner är så långt tillbaka som år 1317. Kung Birger Magnusson bjöd till gästabud i Nyköpingshus. På den tiden hade vi svek i sinnet, ty då festen nått sin kulmen fängslade Birger sina bröder Valdemar och Erik och lät dem dö i Nyköpingshus fängelsehåla.
När bröderna för andra gången bjöd till fest i Nyköpingshus var orsaken en helt annan. Man skulle högtidligen inviga en ny Loge inom Bifrostorden.
Hur började det?
Strax efter krigets slut 1945 samlades några kloka män som kände behovet av en sammanslutning för att dryfta gemensamma frågor. Man skulle idka sällskaplig samvaro, ha förtroligt tankeutbyte och förströelse. En av deltagarna, Handelsläraren Gösta Bergström, hade erfarit att det i Stockholm fanns ett Ordensällskap vid namn Bifrostorden. På hans initiativ samlades den 8 oktober 1947 några män till ett informationsmöte för att söka bilda en Loge, i nämnda Orden, i Nyköping. Närvarande var bl. a. Ordens Styrande Mästare, Hjalmar Malmström, som rest ner från Stockholm tillsammans med några bröder från Ordenskansliet.
Efter ett av OSM hållet anförande, där han klargjorde Ordens mål och syfte, enades man om att bilda en Loge av Bifrostorden med namnet Nicopia, det ursprungliga namnet på Nyköpings stad. Beslutet fattades av de vid tillfället närvarande 35 männen.
Invigningen.
Redan den 29 november 1947 kunde man i Kungssalen på Nyköpingshus inviga Logen Nr 12 Nicopia. En broder från Stockholm, Elias Lundberg skrev:
De gamla valigravarna och vägen upp till slottet voro upplysta med flammande marschaller. Borgtornen avtecknade sig som en mörk siluett mot den mörka och kalla hösthimlen, men i alla fönstren tindrade värmande lågor från levande ljus. Mot ljuset drogo vi Bfrostbröder, förväntansfulla och högtidsstämda för att i denna månghundraåriga konungaborg inviga en ny broderloge i vår Orden.
Ett stort antal bröder från skilda loger gästade oss. Särskilt uppskattade var Logen Nr 7 Junehus förnämliga musikanter, som spelade medan marschallerna lyste upp i mörkret. Den pompösa invigningen leddes av OSM Hjalmar Malmström, som efter instiftandet av Logen installerade Nicopias första Mästare, Yngve B. Lindahl. Efter invigningshögtidligheterna begav sig bröderna till Stora Hotellet där supén väntade i den upplysta salen.
Lokaifrågan.
Logen har sedan bildandet hållit merparten av sina sammanträden på Stora Hotellet i Nyköping. Då hotellet vid utgången av 1974 skulle läggas ned och lokalerna tas i bruk för annat ändamål, blev logen utan lokaler och nya måste därmed anskaffas. Efter överväganden och slutligt beslut den 10 oktober 1974 fastställdes att Logen i fortsättningen skulle använda restaurant Värdshuset. De nya lokalerna invigdes den 30 november 1974 i samband med vår 27:e högtidsdag.
Sedan 1975 hade Logen sina vårfester och klubbaftnar på Värdshuset Stenbrogården i Nyköping. Fr. o. m. 1979 blev lokalerna permanenta även för Logens sammanträden. Numera eller fr. o. m. den 17 september 1991 hyr vi emellertid lokaler i Odd Fellows Ordenshus. Återblickar.
Vid en återblick på de gånga åren kan vi naturligtvis erinra oss många minnesvärda händelser, som bidragit till Logens utveckling och sammanhållning. Bl. a. arrangerades klubbaftnar med kulturell inriktning under åren 1954 till 1965. Logens bröder visade egna filmer från resor och arbetsplatser, man kåserade och höll intressanta föredrag.
Den 15 april 1955 gav Storlogen Heimdal Grad VIII och IX i vår kapitelsal. En stor händelse för Nicopia vid den tiden. Ett minnesrikt år för vår Loge är också 1962, då vi för första gången agerade värdloge för Ordens Riksting. Vi vill även minnas jubileumsfesterna, som alltid dragit ett stort deltagarantal, med gäster inte bara från vår egen Loge.
Bland mycket annat har Logen Nr 12 Nicopia fått mottaga många gåvor i form av penningar och utrustning för rekvisitan. Sålunda kunde vi vid vårt 10 års jubileum 1957 inviga den efterlängtade Bifrostfanan. År 1958 fick Logen en svensk fana, skänkt av Börje Klangestam. Genom stor generositet från brödernas sida kunde vi 1970 inköpa en ny orgel och 1972 fick Logen en malmldocka. Icke att förglömma är Hilmer Wistrands gåva "Nicopia-Kannan', om vilken bröderna tävlar i bowling.
En sammankomst utöver de mera traditionella är det årligen återkommandejulbadet på initiativ av broder Alexis Mählqvist 1966. Stadens simhall stängs denna kväll för alla utom Nicopiabröderna. Dessa får härja fritt och de bjuds på glögg vid bassängkanten. Styrkta av drycken presenterar sedan bröderna kvalificerade simhopp och långsimningar av svensk elitklass. Nämnas bör även broder Carl-Olof Kindmark för det trevliga initiativet att under flera år bjuda Logens bröder till sin gård i Stigtomta.
Till sist.
Vid Logen Nr 12 Nicopias 25 års jubileum framförde broder Gösta Bodén en prolog, ur vilken vi saxar:
En bro, nämd Bifrost av de gamla beträdd av gudar blott, för mänskligt öga skymd. Nu ses ett frackprytt följe sig församla för vandringen emot en högre rymd.
Vilka är de? För tjugofem år sedan sågs knoppas Bifrostträdets tolfte gren här i vår lilla stad vid ån, och medan de åren gått har vi lärt känna den.
Nicopia blev namnet, där vi i FRIHET vandra. Där råkas vi vi VÄNSKAP, fyllda utav HOPP till SANNINGs sökande i KÄRLEK till varandra mot KUNSKAP och mot SKÖNHET på bron vi vandra opp.
Logen Nr. 13 Torkild. av Ingemar Pettersson, ExLM.
Nicopia blev det moraliska stödet.
Initiativet att i Södertälje bilda en Loge inom Bifrostorden togs av några Södertäljebor, som redan tillhörde Orden. Ett första förberedande möte hölls den 31 augusti 1948. Till detta hade kallats, förutom några för saken intresserade, även en Ordensmedlem från Logen Nr 12 Nicopia i Nyköping, invigd i november året innan. Besöket från Nicopia kom att följas av flera andra, varför kan sägas att Nyköpingslogen blev fadderloge för vår Loge. Nicopiabrodern redogjorde i stort för Bifrostordens syften och dess verksamhet samt hur Nicopia bildats. På hans förslag tillsattes en kommitté för att intensifiera arbetet. Den inbjöd bl. a. närmare 90-talet personer från Södertälje med omnejd till ett informationsmöte på Stadshotellet för att få svar på frågan, om det fanns intresse att bilda en ny grundloge. Då svaret blev jakande, beslöts att kommittén skulle fortsätta sitt arbete. Vid sammanträdet var också Ordens Styrande Mästare samt medlemmar i Ordensdirektoriet närvarande.
Den 11 oktober hölls ännu ett sammanträde för att bl. a. bestämma hur de nödvändiga utgifterna för bildandet av Logen skulle bestridas. Det beslutades, att de i förväg utsedda stiftarna av Logen, inalles 17 personer, skulle satsa ungefär 200:- Kronor vardera, vilket skulle anses som ett förskott att återbetalas när Logens ekonomi hade stabiliserats. Det beslöts också att invigningen av Logen skulle ske den 4 december samma år. Innan dess måste ett flertal andra frågor slutbehandlas, t. ex. Logens namn, direktoriets sammansättning samt var och hur invigningen skulle ske.
Tors Källa gav namnet Torkild.
Namnfrågan löstes i en omröstning mellan olika förslag, alla syftande på något ur den fornnordiska guda- och vikingasagan. Flest röster fick förslaget "Torkild". Namnet anknyter, som det ansågs och ansetts, till sägnen om guden Tor, som vid färd i trakten av Södertälje blev törstig men inte fann något att dricka. 1 sitt vredesmod kastade han sin hammare i berget varvid det rämnade och en källa bröt fram. Källan kallades Tors Kilde, senare Tors Källa. Tors Kilde förkortades till Torkild, vilket alltså blev logens namn. Direktoriet valdes vid ett sammanträde den 16 november bland de 17 stiftarna och kom att omfatta 13 ledamöter.
Alla stiftarna hade dessförinnan recepierat i annan Loge. Logens förste Mästare blev folkskolläraren Fritiof Ekstrand. För invigningen hyrdes Stadshotellet, som sedan kom att bli Logens samlingslokal under många år.
Högtidlig invigning med 100-talet gäster.
Logen Nr 13 Torkild invigdes under synnerligen högtidliga former efter ett intensivt förarbete. 1tidningen Bifrost skrevs bl. a.:
Över 100-talet Bifrostbröder från Stockhohn och skilda delar av landet hade samlats för att deltaga vid invigningen, vilken skedde på Stadshotellet med utvecklande av all den pomp och ståt, som Orden är mäktig och det visade sig inte vara så litet. Tvärtom torde de i ordenslivet mera bevandrade av de närvarande ha blivit imponerade av det högtidliga allvar och den glans och feststämning, som inramade instiftandet av grundlogen Torkild...
Invigningen uppmärksammades också av lokaltidningen, Stockholms Läns och Södertälje Tidning, som gav ett mycket utförligt referat under rubriken "Högtidligt då Bifrost nya grundloge Nr 13 Torkild invigdes. En ny länk knuten till frihetens riks gemenskap".
När Logen invigdes anges medlemsantalet till ett 60-tal efter att inte mindre än 25 bröder då recipierade i första graden. Övriga hade till övervägande del recepierat i andra Loger eller överförts till vår Loge. 1början på 50-talet var medlemsantalet uppe i över 140 för att därefter öka till över 200 under 80- och 90-talet, vilket innebär att Nr 13 Torkild är en av de större Bifrostlogerna i landet.
Fram till våren 1967 hölls logesammanträdena i Stadshotellets festvåning, därefter några år i restaurant Täljekällaren för att sedan flyttas över till Torekällbergets Värdshus. Tanken på en egen lokal, eller ännu hellre ett eget hus, började mer och mer göra sig gällande allt efter Logens tillväxt.
Olika alternativ för hyra prövades men föll på grund av allt för höga hyreskostnader. Den enda realistiska lösningen ansågs till sist vara, att köpa någon lämplig fastighet.
Torkild först med eget hus.
Genom goda kontakter med stadens myndigheter fick vi köpa en bostadsfastighet, Cederströmsgatan 9, uppförd på 1920-talet som personalbostäder för anställda i ett Södertäljeföretag. Fastigheten innehöll åtta lägenheter i två plan med tillhörande biutrymmen i källaren. För att bygga om och förvalta huset bildades ett fastighetsbolag, Syrsan AB, där endast medlemmar i Nr 13 Torkild fick teckna aktier. De ekonomiska frågorna löstes genom lån hos Bifrostbågen och banker samt genom stor offervilja hos enskilda bröder. Arbetet utfördes till största delen kostnadsfritt av Logens bröder och medlemmar i Torkilds damklubb.
Invigningen i logesammanhang skedde den 23 november 1977 i närvaro av bl. a. OSM och ett stort antal ledamöter från OD samt grund- och storloger.
Den djärva satsningen gav resultat, målet "ett eget hus' var nått och Torkild blev den första Bifrostlogen med eget hus. Driften av fastigheten finansierades genom uthyrning av lokalerna till föreningar, enskilda personer och företag. Underhåll och skötsel utfördes till mycket stor del kostnadsfritt av Logens bröder. Samtidigt som drift- och underhållskostnader sköt i höjden minskade antalet uthyrningar beroende på en uppsjö av andra mindre kostsamma lokaler i kommunen. Till sist kom den dagen då Syrsan AB ej längre gick ihop och efter ett antal förlustår tvingades man sälja fastigheten den 1 februari 1993. Logen måste alltså se sig om efter nya lokaler och efter förhandlingar med Odd-Fellow fick vi hyra in oss i deras Ordenshus, där f. n. nästan alla kvällar är inbokade av olika ordenssällskap inom kommunen. Lokalerna är bra och Logens bröder har fått ett ekonomiskt problem mindre.
Att vara Torkildbroder är inte bara att gå på logemöten och att leva som Ritus lär oss. Nej det finns mycket mer som kan berika oss, fördjupa vår vänskap och bidraga till en god sällskaplig samvaro. Så t. ex. inviger vi alltid höstsäsongen med en 3-kamp i augusti. Tillsammans med tidigare damklubben, nuvarande damlogen Maria, ordnas en hel del samanangemang. Vi åker på trevliga buss- och båtutflykter med god mat och dans och vi gör teaterbesök. Dessa "extra sammankomster" brukar vara mycket välbesökta och trevliga och bevisar därmed hur angeläget det är med ett bifrostliv även mellan logekvällama.
dr1'PJi 114
Ordensdirektoriet representerat av Sixten Lindström och hans Larsson, omgivna av eli glatt sillskap, vid ett besök hos Logen Nr 13 Torkild i Södertälje den 25 November 1982.
Logen Nr 14 Solheim instiftades den 31 oktober 1958. Ett par av initiativtagarna till den blivande Karlstadslogen var Gunnar Beckert och Lennart Alm. Tillsammans med några likasinnade kamrater startade de uppbyggnadsarbetet. Gunnar var redan då Bifrostbroder och medlem i Eyrabro-Havamal. Samma gällde ytterligare en broder från Örebro. Genom ändrade arbetsförhållanden kom dessa två att flytta till Karlstad. Tack vare bistånd från Ordensdirektoriet, Eyrabro-Havamal och från Carolus i Karlskoga med rekvisita och andra bidrag kunde Logen invigas på hösten 1958. Redan då fanns ett tjugofemtal medlemmar. 1den högtidliga invigningen deltog förutom Ordens-direktoriet, representanter från 14 olika loger, som uppvaktade med diverse gåvor. Ceremonien fick en särskilt fin inramning då den förlades till Stadshotellets vackra "spegelsal". Minst lika vackert och högtidligt var det på Rikstinget som vi fick äran att arrangera i april 1967 och som hölls i samma lokal. Denna sal var förresten vår ordenslokal under några år till dess vi fick en för ändamålet mera lämpad, att dela med Odd Fellow, också den på "Statt". Rekvisitan kunde nu förvaras på "bekvämt" bäravstånd. Under de första tio åren hade Logen vuxit till drygt åttiotalet medlemmar. Trots detta blev lokalhyran efterhand för hög och vi måste se oss om efter något billigare alternativ. Det blev en källarlokal bestående av en mindre sal och ett pentry. 1samband med byte av lokal började antalet medlemmar minska - möjligen kunde detta ha något samband.
Då emellertid hyresvärden önskade disponera lokalen för eget bruk blev vi utan lokal och rekvisitan och övrigt material blev utspridd på olika ställen i staden. Sommaren 1976 hade Logen Nr 14 Solheim i huvudsak upphört att fungera annat än på papperet trots ett trettiotal registrerade bröder. Till slut var vi i alla fall några gamla kämpar som beslöt oss för att försöka väcka Logen ur sin tömrosasömn. Men det var ingen lätt uppgift, för vi saknade logelokal. Rekvisitan var spridd och ekonomin svag. Vi var så där sju, åtta bröder när vi stundom samlades i en tillfällig lokal. Ibland var vi så få som tre. Slutligen fick vi ett förvaringsutrymme i källaren på f. d. Grand Hotel. Dit samlade vi all rekvisita och konstaterade samtidigt att en hel del saker försvunnit såsom gradband, kappor och Lågan m. rn. Allt detta har senare ersatts ofta med hjälp bl. a. från logerna i Örebro och Karlskoga. Men de flesta register och andra handlingar från Logens första år saknas fortfarande.
Den egentliga logeverksamheten startade med en klubbafton i Grands matsal välbesökt av bröderna från Carolus- och Örebrologerna. Egentligen var avsikten att ordna en gradgivning i första graden, men recipienterna uteblev tyvärr. Efter ett halvår fick vi äntligen en lämplig ordenslokal på Hotel Savoy med plats för rekvisitan (trångt!) m. m. Till lokaliteterna hörde ett litet pentry där vi själva kunde stå för kosthållet genom att beställa mat utifrån och förstärka den om så önskades. 1det sammanhanget förtjänar Sven Agnemyr ett varmt tack för de år han svarat för matbeställning, servering och disk.
Det stora problemet vid "omstarten" var att finna recipienter. Logen bestod nämligen av ett mindre antal äldre herrar, många redan pensionerade. Medelåldern var vid ett tillfälle hela 64 år. Jämnåriga vänner torde knappast ha lust att börja en logekarriär. Några nytillkomna ungdomar gav oss emellertid hopp om förnyelse och tillväxt. När dessa vid ett par tillfällen intogs i Logen ställde Carolus upp med såväl alla tjänstgörande bröder (utom Mästare), ett par "extra" recipienter samt med den rekvisita som då fortfarande saknades.
Det var tydligt att man från Ordensdirektoriet hade väntat sig se Logen växa snabbare än vad som skedde. Den 31 december 1982 fick vi därför en ny Mästare, Knut Larsson, från Carolus och med sig hade han ett tiotal yngre bröder som flyttade över till vår loge. Nu blev det fart på rekryteringen! Vid varje gradgivning tillkom recipienter från Kariskoga och Kristinehamn med omnejd och vi hade ofta besökande bröder från Carolus och Örebro. Snart var vi ursprungliga Solheimsbröder färre än de nytillkomna och efter några år kunde Logen räkna ett åttiotal medlemmar.
Tyvärr har vi fått vidkännas en kännbar nedgång under de senaste åren. Något som kan ha inverkat på såväl rekrytering som antal besökande bröder var att vi 1991 tvingades lämna vår kära ordenslokal som skulle genomgå en ordentlig renovering och ansiktslyftning. Under tiden, tre år, delade vi "husrum" med ett lokalt ordenssällskap. Utrymmena var snålt tilltagna för rekvisitan och kapitelsalen alldeles för liten. Ett litet sällskapsrum, ett skapligt matrum och ett litet pentry hörde till det positiva med dessa lokaler. Men besöksfrekvensen var som sagt inte den bästa under dessa tre år, så det blev sällan någon trängsel.
Sedan hösten 1994 är vi tillbaka i vår nygamla' ordenslokal på Savoy. Fint och trivsamt är det där. Vår överenskommelse med ledningen på Savoy är mycket förmånlig.
Om vi kan se till att bröderna infinner sig i tillräcklig omfattning och deltar i supén som hotellet serverar oss efter gradgivningarna till ett fullt acceptabelt pris är vit. v. befriade från lokalhyra. Inte så dåligt! Det är därför god ekonomi för Logen att ha många besökande bröder.
Som synes har Logen Nr 14 Solheim fört en växlande tillvaro mellan framgång och motgång. Somjag hoppas framgått av logens historik var vi illa ute innan vi fick en välbehövlig och livgivande påspädning utifrån. För de bröder som inte bor i Karlstad eller dess närhet innebär logebesöken, många och långa bilfärder, något som särskilt bör framhållas i detta sammanhang.
Att Bifrostorden skulle få en förankring i sjö- ooh stapelstaden Västervik var kanske inte så självklart även om ordet ankring har med sjö och kust att göra. Så blev det i alla fall och det berodde i synnerhet på bröderna Karl-Erik Fredriksson och Jacob Jansson, som flyttat till vår stad från Jönköping. Dessa bröder blev de verkliga pionjärerna i arbetet med att bilda en Bifrostloge i Västervik. Efter ett flertal namnförslag antogs namnet Norheim med numret 15.
Gradgivningarna ombesörj des till en början av JönköpingslogenNr 7 Junehus i Graderna 1,II och III. Detta skedde genom täta besök från Jönköpingslogen. Samtidigt pågick en värvningskampanj bl. a. genom annonsering i ortspressen, där man inbjöd till informationsmöten. Resultatet blev ett tillskott av 15bröder, som blev grundstommen i logen.
Invigningen.
Den definitiva invigningen av Logen Nr. 15Norheim ägde rum i Restaurang Sjöhästens festvåning den 23 februari 1963. Den högtidliga invigningen förrättades av Ordens Styrande Mästare, Hjalmar Malmström, som biträddes av Ordens, vid den tiden, Nio Höga Värdigheter. Logens förste Mästare blev Läroverksadjunkten Randoif Schill.
Logesammanträdena under de första åren förlades till ovan nämnda Restaurang Sjöhästen men allt eftersom brödraantalet ökade blev lokalerna för små. Det blev därför dags att söka efter nya, större lokaliteter. Valet föll på Stadshotellets festvåning, som med sin stora sal och angränsande rum var en god lösning på de krav vi måste ställa. Där blev vi kvar till 1976 men tvingades då tyvärr att flytta på nytt. De alltför höga mat- och spritpriserna fick till följd att besöksfrekvensen minskade märkbart, varför vi flyttade till Frimuralokalen på Strömsgatan. Vi kunde, glädjande nog, konstatera att bröderna mera mangrant kom till våra sammanträden. Detta berodde i hög grad på, att vi nu fick maten till ett betydligt lägre pris.
Med den åter ökande besöksfrekvensen väcktes tanken på ett eget Ordenshus. Tillsammans med Logen Odd Fellow blev det möjligt att förvärva Missionskyrkan i kvarteret Rorgängaren på Strömsgatan.
Köpeskillingen var en knapp miljon kronor och de bägge Logerna är hälftenägare i fastigheten. Invigningen ägde rum den 4 september 1987. En fastighetskommitté handhar driften av Ordenshuset. Hyresgäster är bl. a. logernas Damkiubbar och Vasa Orden av Amerika. Kapitelsalen med orgelläktare, tidigare gudstjänstlokal, ger tillsammans plats för 200 personer. Vidare finns ett recipientrum, styrelserum, förrådsutrymmen för rekvisita samt ett fullt utrustat kök och samlingssal i källaren. Nämnas bör också, Kvarngården, ett gårdshus från mitten av 1700-talet som inrymmer två hyreslägenheter. Givetvis fanns ett visst motstånd till köpet köpet av fastigheten, men idag är alla ense om det fina med att vara herre i sitt eget hus.
Rikstingen 1969, 1973 och 1983.
Att dessa Riksting blev milstolpar i logens verksamhet är det väl ingen som tvivlar på. Det första 1969 var förlagt hit till Västervik. Det andra rikstinget 1973 hölls i samband med Logen Nr 17 Grimners invigning. En fullastad buss avgick härifrån till Oskarshamn fredagen den 11 maj. Invigningen förrättades och förre Norheimsbrodern Ingvar Andersson installerades som Mästare i den nya logen. Lördagen den 12 maj hölls Riksting här i Västervik samt högtidsloge och bankett med damer på kvällen. Logen 15 Norheim passade då på att fira sin 10-åriga tillvaro. 1983 var det åter dags för både Riksting och jubileum efter 20 års verksamhet.
lljälpverksamhet.
Logen har tidigare deltagit i den s.k. Jemeninsamlingen, vilken var avsedd som en grundplåt till ett barnsjukhus. Detta är idag i full verksamhet och det känns tillfredsställande att vi har kunnat bidraga till ett såbehjärtansvärt ändamål som att få vara med och grunda ett sjukhus i detta U-land.
Enligt tradition går kollekten vid jullogen tifi FöreningenFör Utvecklingsstörda Barn. Av tackbrev att döma kommer vår lilla gåva väl till pass.
Logen har även anslagit bidrag till Kyrkans Ungdomskör och har kvittats av kören genom att den kommit och sjungit för oss vid Riksting och högtidsloger. Vid högtidsloger och andra högtidliga tillfällen har logen delat ut stipendier till sång-, musik- och teaterstuderande ungdomar.
Bifrostbågen.
Logen Nr 15 Norheim har tidigare inte varit särskilt framgångsrika när det gällt medlemsskap i Bifrostbågen. Men nu verkar det som om trenden har vänt. Vi har dock långt kvar. Nya friska tag behövs och ett friskt grepp är det s. k. "Bågenlotteriet", där vinsten är 1.000:- för en anslutning till Bifrostbågen. Det är flera loger som tagit efter Norheims fina initiativ för att öka antalet medlemar i Bågen.
Logen och familjerna.
Som alla kamratföreningar värda namnet har Norheim aktiviteter som riktar sig även till brödernas familjer. Tre sådana traditionsenliga arrangemang kan nämnas. Julfesten, där inte minst barn och barnbarn deltager, vårfesten med damer samt sommarfesten, som inte sällan blir logdans. Anslutningen till dessa och andra liknande arrangemang visar att det finns utrymme för ytterligare aktiviteter utanför det egentliga logearbetet.
Logen Nr. 16 Runheim. av Holger Sundell.
Logen Runheim får väl, efter drygt 30 år till trots, räknas som en av de stabilare logerna inom Orden. Att den kom att få sitt säte i just Järfälla var väl mer en slump. Hela Storstockholmsområdet sjöd och led av växtvärk. Under 50- och 60-talet hade byggnationen nått Stockholms stadsgräns och en stor del av befolkningen flyttade helt enkelt ut 'till landet".
Medan detta pågick började en tanke ta form, nämligen att låta Bifrostorden följa med "flyttvågen". Det fanns vid denna tid ordensmedlemmar härute i nordväst, bl. a.broder Gösta Bergström, initiativtagare till logen Nicopia, som tillsammans med SLM Rupert Hedin, Frits Elmsäter, K. G. Karlsson och John Lindhé ivrade och arbetade för att en loge borde stiftas och ligga ute i Järfälla.
Redan i slutet av år 1964 fanns intresse bland en del unga män att delta i bildandet av en loge, de numera s.k. "äldre bröderna". Logen Åsagård utsågs till "uppsamlingsloge", de allra första recipierade redan den 28januari 1965, dessa skulle senare tillhöra stiftarna av logen Runheim och bilda stommen i dess direktorium. Efterhand tillkom flera och tillsammans blev de, de s.k. "Jakobsbergsbröderna".
Framför dessa låg nu ett tungt och krävande arbete för att få igång logen. Bl. a. ordnades en informationsträff med en mängd inbjudna samt med bröder från både OD och SL Heimdal såsom Otto Grimlund, Nils Alsén och SLM Rupert Hedin. Resultatet blev en arbetsgrupp, Berndt Andersson, Roy Nygren, Uno Jegestad samt 5. Ingvar Andersson, numera medlem i Logen Norheim.
Arbetsgruppen hade många problem att lösa, lokalfrågan, inventarierna, övningar för instiftelseceremonien, kommande gradgivningar etc. Till en början kunde man använda hälsovårdsnämndens lokaler och många minns säkert än idag hur de högtidliga skred fram mellan skrivbord och stolar i procession.
Namnfrågan, löstes elegant genom en pristävling i tidningen Bifrost. LM i Norheim, Randolf Schill motiverade sitt vinnande förslag med att det har "anknytning tifi gammal kulturbyggd med runstensmångfald".
Till att leda Logen Nr 16 Runheim utsågs broder Berndt Andersson vars Mästarans var sträckte sig över de första 18 åren.
Vid Runheims allra första gradgivning tisdagen den 7 februari 1967 intogs tre främlingar i Logen, Sture Remberger, Arne Rydeland samt Ulf Gustring. Denna gradgivning ägde rum på Restaurant Mirola i Jakobsberg och från samtliga Stockholmsloger hade bröder kommit tillstädes. Enligt tillgängliga anteckningar "gjorde lokalen och dess uppsättning ett gott intryck och gradgivningen gick alldeles utmärkt - man var påläst - och det var stil över intagningen".
Vad har då timat inom Runheim under de år som runnit undan sedan dess. Man kan direkt konstatera att bröderna de första åren hade det arbetsamt. Rekryteringen har nog ibland varit den största svårigheten, men arbetet har pågått oförtrutet. Det har ju hela tiden gått framåt.
Logen startade med 6.514:- i kassa och bank, men man förutsåg stora utgifter för rekvisitan. Det bestämdes också att man inte alltid skulle bära högtidsdräkt. Anskaffandet av rekvisitan blev en stark påfrestning i ekonomin under det första året.
När man gick in i 1968 kunde man glädja sig åt att ha värvat 14 nya bröder.
Därmed var medlemsantalet uppe i 36 totalt. Medlemsvården var och är en annan punkt som måste beaktas och som ägnades mycken omsorg.
1976 blev det tioårs-jubileum. Som redan sagts har logen förkovrats både personellt och ekonomiskt och det var med gott samvete och stor optimism som logen firade sitt tionde år. Bland gästerna denna kväll på Kallhälls Folkets Hus sågs OSSM Uno Henström och OR Hans Larsson. Storlogen Heimdal och övriga Stockholmsioger var representerade.Det hela var välorganiserat så logen fick fin PR. Järfälla manskör medverkade vid högtiden och fick under kvällen mottaga Runheims stipendium på 1.000:-.
1986 fyllde Runheim 20 år och detta evenemang tog en hel del av direktoriets arbete. Trots stora utgifter i samband med jubiléet var den totala behållningen 58.601:-. Brödrakedjan var nu 175 man stark. Jubiléet avhölls på Niirnberghuset och det var välbesökt. Järfälla Musikkår fick mottaga ett stipendium, detta år uppgående till 10.000:- och som slutord för 1986 kan sägas, att det hade gått mycket bra för Runheim.
Den 19 november 1991 blev Runheim 25 år, ett kvarts sekel. Detta firades på "Electrum" i Kista. Lokalen var vackert smyckad med blommor och det var många besökare. Många frackar och många vackra kreationer bland damerna förgyllde det hela. OD var församlat och OSM överräckte "äntligen" Runheims instiftelsebrev.
Hela året arbetade logen med förberedelserna för 25-års jubiléet. Huvudansvaret vilade på LM Jan Trosell, men han utsåg en förträfflig kraft, broder Lennart Backman, som gjorde ett j ättearbete med att klara ut sin del av arrangemanget. En minnesbok togs fram, som skulle "dokumentera" vad som hände när logen Runheim blev till och varför. Den blev tyvärr inte helt komplett, men täckte dock det mesta fram till jubiléet.
Logen tillsatte 1992, en arbetsgrupp som påbörjade förberedelserna för Rikstinget 1994. Broder Lennart Backman fick återigen förtroendet tillsammans med LM Jan Trosell, givetvis i samarbete med OD. Att under så kort tid lyckas genomföra två så stora arrangemang som ett jubileum och ett Riksting är en styrkedemonstration, som förstärker självförtroendet inom Logen.
Logen Runheim har, liksom flera andra loger inom Bifrostorden, skapat sin profil och med sina 180 medlemmar utgör den förhoppningsvis en stabil länk i Ordens kedja av grundloger.
Logen Nr. 17 Grimner. av Hans Bäck, LM.
Så här började det.
Under 1968 flyttade Sven Kristiansson, nuvarande OH och Ingvar Andersson, numera ExSLM i Gotheim, till Oskarshamn. De gjorde ett antal besök i Logen Nr 15 Norheim i Västervik. Tillsammans med Norheims ExLM Per Andersson började funderingar kring frågan om det skulle vara möjligt att etablera en Bifrostloge i Oskarshamn. Sven och Ingvar sonderade intresset bland herrarna i Oskarshamn. Jodå, intresse fanns och i februari 1972 recipierade de första Oskarshamnarna i Logen Nr 15 Norheim. Det kom att bli fler "ettor' samma år och på hösten var man tillräckligt många för att på allvar kunna planera instiftandet av en egen loge.
Etableringskommitte.
Hösten 1972 bildades en etableringskommitte bestående av 15 Norheimsbröder boende i Oskarshamn. Ingvar Andersson hade kontakter med OSM och OH samt SLM Karl Ljungberg i frågor om rekvisita, lokalstorlek m. m. Kommittens sammanträden hölls hemma hos medlemmarna. Enligt Bo Moberg var flera av ODs ledamöter närvarande vid ett sammanträde. Lokaifrågan löstes på så sätt att man hyrde av Odd Fellow i andra hand. 1 april 1973 hade kommitten 26 medlemmar vilka samtliga kom att stå som instiftare av den nya logen. Logens namn föreslogs bli Grimner vilket har såväl fornnordisk som lokal anknytning. Utanför Oskarshamn finns nämligen en fyr- och lotsplats som heter Grimskallen. Namnförslaget godkändes av OD.
Instiftande.
Tid för den nya logens instiftande diskuterades under lång tid. Slutligen enades man om att detta lämpligen kunde ske i samband med Rikstinget 1973, som skulle hållas i Västervik med Norheim som värdloge.
ODs ledamöter och ett antal bröder därutöver, vilka samlats till Rikstinget i Västervik, transporterades med buss till Oskarshamn på kvällen den 11 maj 1973. Logen instiftades och Nr 17 Grimners förste Mästare blev Ingvar Andersson. Någon reception förekom ej i samband med instiftandet men enligt årsrapporten för 1973 skulle en broder ha kammarrecipierat i grad III samma dag. Efter instiftandet av den nya Logen åt man en enkel supé och sedan gick återfärden till Västervik, där man dagen därpå den 12 maj genomförde Rikstinget.
Lokaler.
Från 1973 och till i början av 1980 hyrde logen i andra hand av Odd Fellow. 1979 friade" Frimurarlogen till samtliga loger på orten om samarbete i lokaifrågor. Orsaken tifi !!frjjv! var att frimurarnas ekonomi var körd i botten. Huset vari behov av reparation och uppvärmningskostnaden var skyhög med dåtidens mått mätt. Hans Bäck satt som Grinmers representant i lokalkommitten, men han och logens bröder ansåg att kostnaderna för reparation och ombyggnad skull bli oimligt höga. Dessa kostnader skulle täckas med att varje logemedlem skulle ge ett bidrag på ca. 300:samt att kostnaden för varje gång lokalen användes skulle bli ungefär 1.800:-. Vi beslutade därför att hoppa av samarbetet och i stället hyra lokaler i Hantverksföreningen. Så blev det och på försommaren 1980 flyttade vi in där.
År 1997 kommer så det stora "lyftet". Oskarshamns Baptistförsamling avsåg att sälja sin församlings kyrka vid Källgatan 3. Vår Loge såg här en chans att få ett eget Ordenshus. Vi köpte fastigheten som uppfördes redan år 1882 och där man försökt driva teaterverksamhet. Ekonomiska svårigheter gjorde emellertid att man redan efter ett halvt år tvingades avbryta projektet. Under åren 1883-1885 hyrde Baptistförsamlingen fastigheten men efter flera turer köpte de in huset för 14.500:-. Fastigheten genomgår en omfattande renovering där bl. a. teatersalongen - kyrkan ska bli vår kapitelsal.
Utveckling.
Vid instiftandet 1973 var logens medlemsantal 26. De närmaste 2 åren därefter fördubblades antalet för att sedan plana ut till en måttlig ökning per år. År 1993 har logen 135 medlemmar. Besöksfrekvensen ligger i genomsnitt runt 50%, vilket vi är mycket nöjda med och samtidigt stolta över.
Eslöv, nattklubbarnas och neonijusens stad, har gamla anor som handelsort. Det var kreatur och lantmannaprodukter, som hade betydelse för ortens tillväxt, menjärnvägens ankomst 1858 bidrog mest till Eslövs utveckling mot handelsmetropol. År 1872 blev Eslöv köping och vid ingången till 1880-talet grundlades de första industrierna. 1911 fick köpingen Eslöv stadsrättigheter. Idag är Eslöv bland annat känt för "Salubrin" - fabriken, Åkemians verkstäder och Felix, som "gör det goda godare". Epitetet - Sveriges tråkigaste stad - beror kanske på det faktum, att detjust saknas nattklubbar och neonijus. Istället ärEslöv en villa- och familjestad, idyffisk och i grönskande, med rika framtidsmöjligheter.
1början av 1970-talet tog tankarna på en Bifrostloge i Eslöv fart. Initiativtagaren var Alvin Rodehed, inflyttad närking och medlem i Logen Nr 2 EyrabroHavamal. Våren 1973, samlade broder Alvin en intresserad skara och bildade en Bifrostförening. Året fortskred med alla praktiska bestyr och arrangemang för bildandet av en loge. Den 11november reste elva förväntansfulla ynglingar till Vetlanda och fick hos Logen Nr 10 Withala recipiera i Ordens första grad. Ytterligare sex delgavs första gradens lära den 26januari 1974 i Jönköping och Logen Nr 7 Junehus. En bra logelokal, en nog så viktig förutsättning, ordnades genom ett avtal med den befintliga och idag 100-åriga Odd Fellowlogen Concordia. Odd Fellow hade ett eget hus med tillhörande restauration, trevliga sällskapsrum, förvaringsutrymme för rekvisita och sist men inte minst, en ändamålsenlig och charmant kapitelsal.
Lördagen den 17 maj 1974 inleddes med Riksting lett av OSM Hjalmar Malmström. Noteras kan, att OR på den tiden var nuvarande OHL Hans Larsson. Efter Rikstinget genomförde fadderlogen Nr 10 Withala, med mästaren Gunnar Gustavsson i spetsen, reception i Grad 1. Nästa punkt på programmet var en högtidsloge och det av OSM högtidliga instiftandet av Logen Nr 18 Mjölner. Mjölner, som var Tors hammare, anspelar också på att Eslöv varit en "mjölnarstad". Mjölners förste Mästare blev Alvin Rodehed. Alvin hade tillhört Orden sedan 1959 och var innehavare av Grad IX och OFT. Festdagen avslutades på Sjöholmens Restaurang med supé och dansande damer. Denna festernas fest bjöd på specialtallrik, oxfile och glass med jordgubbar, samt drycker, till det idag otroliga priset av 55:-. Medlemsantalet var vid årets utgång 40 bröder.
1980 hade Mjölner sitt första Mästarbyte. Nils-Helge Mårtensson, en av stiftarna, tog över kedja, kappa och klubba. Under två år fick Mjölner uppleva denne eminente talare och perfektionist. Man kan med fog säga att broder Nils-Helge införde en ny dimension i gradgivningarna. Den högtidligt stilfulla värdigheten. Början av 1980-talet var också inledningen till en ny milstolpe i Bifrostordens och Mjölners historia. Planerna på en loge i Malmö tog fart och Mjölner påtog sig fadderskapet och invigde bröder på löpande band. Den 28 augusti 1982 instiftades Logen Nr 23 Forsete och 24 Mjölnerbröder utvandrade söderut.
Broder Bengt Nilsson installerades som Mästare den 11 februari 1983. Bengt inträdde i Orden samma dag Mjölner instiftades och innehade Grad Vi. Mästar-Bengt höll rodret med fast hand och navigerade Mjöiner med all den auktoritet han besitter. Byggmästaren Bengt var inte bara kunnig i husbyggandets ädla konst utan också i konsten att 'Tbygga" tal. Oräkneliga är talen som hållits under hans sju år som Mästare. Tal till Orden och Logen, tal vid jubileum och andra högtider och inte minst alla underfundiga tal till hans favorit, kvinnan.Vem minns inte talet till kvinnan vid Logen Nr 26 Vanadis invigning? Broder Bengt genomförde också Mjölners 10-års jubileum och under detta hände det värsta 'svineriet" i logens historia En livs levande gris kom in och förevisade sig som första pris i lotteriet. Andra pris var en säck potatis.
Den 9 februari 1990 avtackades broder Bengt Nilsson och Christer Mårtensson ikläddes Mästarkappan av OSM Hans Larsson. Broder Christer, som recipierade 1983 och var innehavare av Ordens Grad V, var med sin långa erfarenhet av förhandlingsliv, väl skickad att leda Mjöiners nu 100 medlemmar vidare på Bifrostordens väg. Tyvärr satte hans arbetssittuation hinder i vägen och redan 1992 var det dags för mästarbyte igen. En av stiftarna, Roland Carlström, fick OSMs förtroende att axla ansvaret för Logen Nr 18 Mjölner. Det som stod närmast på programmat var att genomföra ett Riksting. Värdskapet för Rikstinget 1992 delades mellan Mjölner och Logen Nr 23 Forsete. Forsete firade dessutom sitt 10års jubileum, vilket gjorde festligheterna extra festliga.
En kedja blir aldrig starkare än dess svagaste länk. Mjölner har fördelen av många engagerade bröder och ett väl fungerande direktorium. Under de senaste åren har Mjölner arbetat fram ett resereglemente, normer för befordran, nya kallelser till gradgivningarna, recipientfolder i Grad 1,kallelser till faddrar och normer för antagningsnämndens arbete. Mjölner har också, sakta men säkert ökat sina andelar i Bifrostbågen och som närmsta delmål ligger 50% anslutning. Under årens lopp har man haft förmånen att dela ut ett flertal stipendier, främst till skönsjungande flickor och pojkar, men också tifi en rullstolsbunden idrottsyngling.
Våren 1994 20-årsjubilerade Mjölner. Av stiftarna återstår 10, som vederbörligen uppmärksammats tidigare på sina årsdagar. Jubiléet var välbesökt med gäster från Gotheim, Junehus, Forsete och fadderlogen Withala. Efter en stilfull högtidsloge samlades alla till festivitas och bordets läckerheter. Finns det mat så finns det hopp. Skånes mattraditioner är vida kända och i Mjölner är maten ett viktigt trivselinslag. Otaliga är våra "Gåsablot' och julbordet i December, efter en alltid välbesökt Grad 1,avslutar året lika traditionsenligt. Under åren har våra klubbaftnar botaniserat i den kulinariska världen. "Bierabend" med fläsklägg och surkål och ölhävning är väl värd att prova. Även kultur har stått på programmet med bland annat teaterbesök.
Många glada minnen har etsat sig fast från de otaliga resorna till Storlogen Gotheims gradgivningar. Dessa glada Mjölnerbröder är utanjämförelse. Vid ett tillfälle, på väg till Vetlanda och Grad IX, skulle en broder erbjuda sina medresenärer ett glas muntrationsbefrämj ande dryck. Armarna vinklades och nackarna böjdes bakåt i en bestämd knyck varefter bröderna såg ut som fågelholkar i ansiktet. Broderns påhittige son hade ersatt Aqva Vita med det helt ordinära aqva. Vid ett annat tillfälle upptäckte en broder, en halvtimme före samlingen till Grad VI, att kostymbyxorna var kvar i Eslöv. Efter att ha spräckt gylfen på ett i hast lånat par, löpte brodern gatlopp bland Västerviks affärer, för att lyckligt andfådd infmna sig i tid till gradgivningen.
Med dessa fragment från igår ser Mjölner med tillförsikt fram mot morgondagen.
Mjölner, Tors hammare.
Den 8 februari 1975 stiftades Logen Nr 19 Gagnrad. Enligt instiftelsebrevet var det 26 bröder som anslöt sig till logen vid detta tillfälle. De flesta av dessa hade tidigare tillhört Logen Nr 4 Valhall vilken för övrigt är Gagnrads fadderloge. Ett faktum som på olika sätt ger sig till känna då Valhalls och Gagnradsbröder träffas. Det mest påtagliga sättet är nog de dryckeshorn som finns inom respektive loge. Hornen som går runt mellan Gagnrads och Valhallsbröder innehåller varierande fludium från gång till gång. För det mesta är innehållet drickbart även om en del bröder "grinar illa".
Av de dokument som finns från tiden före Logens instiftande kan man dra den slutsatsen att några födslovåndor fanns inte. Det första datum som är dokumenterat finns i ett brev från Valhall daterat den 27 september 1974. Brevet är en inbjudan till en träff med Bifrostbröder från Borlänge och Stockholm och avsikten var att "förbereda instiftande av loge i Borlänge samt att utse ett arbetsutskott". Träffen hölls hos Alvar Björklund i hans sommarstuga i Gimsbärk, en mil väster om Borlänge. Av formuleringarna i detta brev kan man förstå att vissa förberedande samtal hade ägt rum vid något tidigare tillfälle.
Av den rapport som upprättades i samband med träffen framgår att det vid detta tillfälle var "13 man vid bordet". Bland annat var Ordens Härold, Erik Persson, närvarande. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att förbereda instiftandet av en loge i Borlänge. OH talade sig varm för att logen skulle instiftas så snart som möjligt, detta blev också mötets beslut. Januari eller februari 1975 var målsättningen.
Initiativtagare och drivfj äder under detta första skede var Alvar Björklund Valhall. En annan Valhallsbroder som i högsta grad var med i frontlinjen var Hans Widén som fått nog av storstadsjäktet och flyttat till Borlänge och ett nytt jobb på PK-banken. Både broder Alvar och broder Hans ingick i arbetsgruppen.
Vid följande sammanträde den 27 november 1974 beslöts att till Ordens direktorium föreslå att den nya Logens namn skall vara Gagnrad. Mötet enades även om att föreslå Ordensdirektoriet, att broder Alvar Björklund utses till Mästare i den nya logen.
Instiftelsedatum hade fastställts till den 8 februari 1975. 1 anslutning till detta tillfälle hade OSM kallat till Mästarmöte i Borlänge.
Ett bra och påpassligt initiativ till att få representantation från samtliga loger vid instiftelsehögtiden. Det måste ha varit en i högsta grad jäktig dag då det även gavs Grad 1, II och III, samt en kammarreception i Grad V.
Logens första Mästare installerades högtidligen och det var Hans Widén som fått ODs förtroende att leda logens verksamhet. Hans kvarstod som Mästare fram t. o. m. 1981 då han avlöstes av Martin Westas som tidigare varit FSM. Broder Martin upprätthöll Mästarämbetet t. o. m. 1984. Vid logens årssammanträde den 17 januari 1985 återinstallerades Hans Widén som Mästare, en uppgift som han innehade till han hastigt avled i november 1993. Broder Hans kom under åren att starkt prägla andan och stämningen inom Logen Nr 19 Gagnrad.
Som i alla andra sammanslutningar har verksamheten inom Gagnrad varit skiftande både till innehåll och intensitet. Medlemsmässigt var logen som störst i slutet av 80-talet, som mest 77 bröder. 1dag är antalet nere i 56. En utveckling som direktoriet ser med oro på. Vi tror oss dock se en strimma ljus vid horisonten då antalet presumtiva bröder just nu ökar.
Under de tjugo år logen har funnits är det naturligtvis en del höjdpunkter och episoder som etsat sig fast i minnet. Den största händelsen inom logen är nog utan tvekan Ordens Riksting 1980. Det måste varit en bedrift att klara av en högtidsloge i den lilla kapitelsal vi disponerar. Men det fungerade till allas belåtenhet. Kvällens bankett var för alla som deltog en magnifik tillställning som det talas om än i dag. Det var en fest och blomstersmyckad restaurant med fin underhållning och mycket hög stämning.
Andra höjdpunkter har varit då vi haft möjlighet att dela ut stipendier till enskilda personer eller institutioner. Av dessa är det utan tvekan stipendiet 1994 som inte bara för närheten i tid har etsat sig fast i minnet. Logen hade då glädjen att kunna dela ut 15.000:- till en grupp brandmän i Borlänge som på sin fritid organiserar och åker med en stor grupp handikappade på rekreations- och rehabiliteringsresor till Rhodos. Under tidigare år har vi kunnat dela ut stipendier till bl. a. kulturell verksamhet, till enskilda förmågor inom bl. a. musik m. m.
Till höjdpunkterna måste vi även lägga alla våra logekvällar som på något sätt lämnar sina spår i våra sinnen och i vårt vardagliga liv. Skulle det inte vara så har vi som Bifrostbröder missat något väsentligt i logens verksamhet.
Logen Nr. 20 Vesthav. av Hans Berggren.
En höstdag 1976 blev jag uppringd av en Bifrostbroder som hette Gösta Lundahl. Gösta berättade att han och några andra bröder sedan en tid diskuterat möjligheterna att starta en Bifrostloge i Göteborg.
Under några år hade jag då och då, trots avståndet besökt, min grundloge Junehus, men det blev på grund av kostnaden med resa och hotell allt för sällan. Självklart blev jag intresserad av Göstas förslag och sa därför ja till ett informationsmöte några dagar senare.
Gösta hade fått disponera en möteslokal på restaurang Hantverket och mötet var ganska välbesökt. Vi var ca. 10-12 stycken, de flesta var bifrostbröder tillhörande olika loger, samt några goda vänner som skulle kunna tänka sig att gå med i Orden om vi kunde bilda en loge i Göteborg.
Något optimistiskt hade Gösta räknat med betydligt fler deltagare, så smörgåsar var det, som det senare skulle visa sig vid många tillfällen, ganska gott om.
Vi fick i alla fall ett trevligt möte och mycket sades om hur bra det skulle vara med en egen loge, men något beslut om att och hur blev inte fattat den gången. Alla gick efteråt hem till sig och trodde tydligen att detta fixar sig säkert för det var så många andra med på mötet som verkade intresserade och engagerade.
Nästa möte var bestämt till en månad senare och trots att Gösta för säkerhets skull sänt ut en kallelse var skaran kraftigt decimerad. Jag vill minnas att vi var 5-6 stycken. Men gott om mackor var det!
Inte heller denna gång gick det att fatta något konkret beslut. Vi bestämde dock att av sparsamhetsskäl fortsättningvis samlas hemma hos Gösta. Till Göstas och de övriga entusiasternas besvikelse bidrog detta på intet sätt till att skaran blev större.
Till slut var vi bara tre stycken som en vinterdag 1976 höll ett krismöte i Göstas kök. Det var Gösta, Erik Hackzell och jag. Vi var besvikna, arga och fast beslutna att få klarhet i om det verkligen fanns ett intresse bland bröderna i Göteborg att ta ansvar för en loge.
Därför satte vi allt på ett kort!
Vi skrev en kallelse till ett nytt möte på restaurang Hantverket. 1brevet avsade vi oss allt vidare arbete med en loge om inte de övriga bröderna kom till mötet. Vi bjöd dessutom in dåvarande OM, som skulle lämna information om hur Orden såg på våra ansträngningar och vilket stöd vi kunde räkna med från det hållet.
Till vår stora glädje hade allvaret i vår vädjan gått hem och mötet bestod av, vill jag minnas, 16 personer. De flesta blev sedermera stiftare av den nya Logen Nr 20 Vesthav. Mötet beslutade att bilda en Bifrostförening och att en loge skulle starta i början av 1977.
Det var på detta möte som det, som vi senare kom att kalla 'Vesthavsandan', föddes!
Eftersomjag i mitt arbete var van att leda möten, hade jag tjänstgjort som mötesordförande vid de senare träffarna och gjorde så också denna gång.
Om det var av detta skäl, eller av andra, som jag blev utsedd att leda det fortsatta arbetet och senare också blev vald till LM i den nybildade logen vetjag inte. Däremot vet jag attjag gick med på att åta mig uppdraget, bara under förutsättning att jag kunde räkna med övriga bröders lojalitet och helhjärtade stöd för lång tid framöver.
Alla lovade att åta sig de uppdrag som blev tilldelade dem och lojalt utföra ingående arbetsuppgifter. Dessa mina bröder tog verkligen sina löften på allvar!!!
Under den tid som följde fram till invigningen den 29januari1977 och under de första 8 åren, då jag var LM, hördes aldrig den minsta antydan till klagan, alla ställde upp, en för alla, alla för en.
Vesthavsandan innebär att man alltid kan lita på att ett ord gäller, att tanken på vännen alltid lever stark, att ingen kan tänka tanken att svika ett löfte. Detta skapade en sammanhållning som än i dag, mer än 20 år senare, är lika stark. Detta är min tolkning. Säkerligen finns det tillägg och nyanser i detta. Men i grunden har vi sannolikt alla samma uppfattning.
Nåväl! Vid invigningen var vi totalt 20 bröder i Logen.
Mitt kära Junehus hade varit oss behjälpligt med att ta in nya bröder i Orden och att befordra några till högre grader. Därför kunde vi, utan svårighet bilda ett direktorium med fullt manskap. Svårare blev det att besätta de olika kommittéerna i logen. Jag räknade ut, att det fanns totalt 56 olika befattningar att tillsätta. Det blev rätt många dubbleringar.
Lojaliteten och arbetsviljan hos bröderna var under denna tid en ständig källa till förundran och glädje. Direktoriemöten och ordenskapitel var verkligen välbesökta. Nästan alla kom, varje gång. Logen växte stadigt med sex åtta bröder per år. Vi hade på den tiden ett långsiktigt mål att komma upp till 50 medlemmar i logen.
Lite smolk i glädjebägaren fanns det dock. Restaurang Hantverket var inte någon bra plats för logen. Våra annars trivsamma måltider stördes av att kvaliteten på maten inte var bra. Det hände flera gånger att restaurangen serverade resterna av dagens rätt. Etsat i minnet sitter den gången då vi fick det som blivit över av dagens lappskojs med rödbetor.
När vi haft inbrott i vårt förråd två gånger och dessutom blivit kraftigt störda under ordenskapitel, av den nyöppnade jazzklubben, var det slut på tålamodet. Vi var tvungna att hitta ett nytt hem.
Efter en tids sökande kunde logen flytta in i den s.k. "Segerstedska villan på Övre Fågelbergsgatan. Huset var en gång familjen Torgny Segerstedts hem, han som under det andra världskriget var en mycket stark kritiker av nazismen. Han var liberal journalist och chefredaktör för Göteborgs Handels & Sjöfartstidning. På den s.k. tredjesidan gjorde han tidningshistoria. Med djupt patos och stark ironi gisslade han övergrepp mot det mänskliga. Trots påtryckningar från flera håll, mildrade han inte sin starka kritik av både nationella och internationella företrädare för dåtidens människoföraktande ideal.
Byggnaden ägdes och användes av ordensällskapet VS Orion. Den är numera, efter många förvirrande turer ide lokala myndighetskonidorema, tyvärr riven. Att logen fick sitt hem innanför dessa väggar kändes rätt och logiskt.
Visserligen var huset stort nog för en familj men av platsbrist var kapitelsalen belägen i ett vinkelrum i källaren. Detta faktum var inte utan poänger för logens verksamhet och i synnerhet för vissa bröder.
Lokalens form innebar att en stor del av rekvisitan fick byggas om. Ritus fick lov att anpassas vad gällde förflyttningar, intåg och placering av de tjänstgörande bröderna. Dessutom hade podiet en sådan form att LM, bara med visst besvär, kunde ta sig upp och ner från detsamma. Stora ansträngningar var också nödvändiga för att flytta rekvisita, från fönådet på vinden, till kapitelsalen i källaren. På grund av fukten under vintern gick det inte att förvara textilier, böcker etc. där.
Ett annat bekymmer var svårigheterna att hålla en dräglig temperatur under kalla vinterkvällar. Det är inte bra för tröga leder och känsliga luftrör att sitta still länge i en kall och fuktig källare.
Detta kom till sin spets en särskilt kall kväll i februari. Jag tror det var en så där närmare 20 grader kallt ute. Kapitelsalen var något varmare men inte så mycket över +10. Då tappade några bröder, med Abbe Creson i spetsen tålamodet. De stod ut under ordenskapitlet men när det visade sig att matsalen i våningen högre upp var lika kall fick de nog.
"Duka i stora hallen och tänd den öppna brasan, annars går vi hem", sa Abbe, med stort eftertryck. Självklart fick han som han ville. Brödramåltiden avåts framför en muntert sprakande brasa, med Abbe närmast elden. En kväll som sannolikt alla närvarande minns med munterhet och glädje.
Antalet bröder i logen hade vid slutet av 1983 stigit till närmare 60 och målet höjdes nu till 80. Tänk om vi kunde bli så många. Då skulle vi inte längre ha problem med att tvingas betala för det minimiantal på 40 stycken som gällde som restaurangens gräns för att servera mat. Vi som alltid hade en närvaro på 60-80%.
För övrigt trivdes bröderna väl i huset. Där fanns en atmosfär och kultur (d. v. s. Göteborgsk historia). Det var, bortsett från planlösningen, lagom stort. Restaurangens mat var god och prisvärd och logen blev väl bemött av värden, VS Orion.
Jag har avsiktligt undvikit att nämna namn på enskilda bröder förutom några som betytt väldigt mycket för mig personligen och jag vill därför ytterligare nämna en.
Walter Widén, min djupt saknade vän och broder. Walter tände sitt ljus i Orden i samband med Vesthavs stiftande och var också med bland stiftarna. Han övertog efterhand skrivareuppdraget och blev därmed en legend i logen. Därför kan jag inte undanhålla läsaren att få ta del av några strofer från ett av Walters tal vid brödramåltiden i Grad 1, den 21 Mars 1983:
Ni har just tagit de första stapplande stegen på Bfrosts tilja och belönats med Frihetens band i rött.
Ni har börjat er vandring mot Vishet och styrande vilja en knagglig väg, som många före er har nätt.
Men en dag kanske er strävsamma vandring mot toppen blir belönt.
Bröder Recipiender, då kommer det att kännas skönt.
Att tala är silver och tiga är gull, det svenska ordspråket är allom bekant.
Och med tanke på att guldmetallen är så värdefull höjes värdet på tystnad så markant.
Så därför tystnar nu skrivaren och blir belönt med att Bröderna tycker det är skönt.
Walter är numera borta och han nådde därför inte den topp som han annars säkerligen skulle gjort. Däremot fick han glädjen att både ge och ta emot vänskap och kärlek från många. Han fick också, i samband med att logen flyttade från Segerstedska villan till det nuvarande hemmet, Ordenshuset på Bellmansgatan, glädjen och ansvaret att ta över posten som LM.
Logen var nu 8 år och bestod av 81 bröder. Det nya hemmet var en byggnad uppförd på 1880-talet och från början avsedd att vara ordenslokal. Huset hade nyligen byggnadsminnesförklarats och skulle därför komma att underhållas på bästa sätt.
Logen Nr 20 Vesthav var hemma och jag tyckte att mitt löfte från 1976 var uppfyllt.
Logen Nr. 21 Midgård. av Sören Engman.
Logen instiftades den 20 maj 1978 men tiliblivelsen startade redan 5 år tidigare. Två av dem som var med från början och knöt de första kontaktema med Ordensdirektoriet, var Uno Jegestad och Arne Rydeland som båda hade flyttat ned till Linköping från Stockholm 1973 och tillhörde Logen Nr 16 Runheim. Logetätheten var redan då stor men avskräckte inte Uno och Arne i den svåra uppsökande rekryteringen. Det befanns också att flera Bifrostbröder var bosatta i Linköping med omnejd och den 29 oktober 1975 hölls ett informationsmöte på Hotell Ekoxen om bildandet av en loge. Ordens Styrande Mästare Hjalmar Malmström, Ordens Härold Erik Persson och Berndt Andersson, numera OL, var närvarande.
En kommitté bildades med Ragnar Barklin som ordförande, att arbeta för den nya logen. Flera värvades och kom med. Logen Nr 11 Löfstad ställde upp med att recipiera anmälda kandidater. Många kommittésammanträden hölls, och i augusti 1977 kunde OD kalla till ett möte på Hotell Ekoxen, där tjugo blivande stiftare hade samlats. På mötet fick kommittén bl. a. i uppdrag att inkomma till OD med namnförslag på den nya logen varav här är några: Folkunga, Gråbröder, Munkhaga, Ekkälla, Liunga, Brasken och Linheim samt från OD namnen Vingård och Lingård. Ingen hade upplyst kommittén om att namnet bara fick ha sju bokstäver.
Alltnog den 4 februari 1978 översändes till Ordensdirektoriet en begäran att få instifta en grundloge i Linköping den 20 maj 1978 i lokaler belägna i Frimurarehotellet och att logens namn skulle vara Midgård. Namnet var ett beslut från Ordensdirektoriet och var av Ordens grundare reserverat som namn till en landskapsioge. En logetyp som utgått. Den 10 februari kom OSMs brevsvar med bifall till den gjorda hemställan med instiftelsedag den 20 maj 1978. Logen skulle ha namnet Midgård med Nr 21. 20 stycken bröder hade undertecknat ansökan och stod alltså som logens stiftare och hade betalat en andelsumma av 300:-.
Instiftelsedagen var en strålande varm vårdag, som klockan 13 började med reception i Grad 1 och II med logemästare och tjänstemän från Eyrabro, Havamal och Löfstad. Klockan 16 hölls sedan en högtidsloge av Nr 21 Midgård. Tyvärr fick inte OSM Hjalmar instifta logen. Han avled den 8 maj. Det blev istället tjf. Hans Larsson som fick uppdraget.
Som Mästare installerades Ragnar Barklin, som på den nya logens vägnar tog emot all uppvaktning i form av gåvor och välvilliga lyckönskningar för framtiden. Bland gåvorna kan nämnas en svensk flagga och en bifrostflagga skänkta av storlogen Tirfing samt logerna Eyrabro och Havamal. Orgelmusiken framfördes av Gunnar Erling, från Stockholm.
Logearbetet fortsatte under åren framöver med gradgivningar och befordringar vilka ägde rum i Frimurarehotellets allra vackraste festsal 'Röda spegelsalen", som skulle bli vår kapitelsal fram t. o. m. år 1987 då logen tvingades flytta p. g. a. att Frimurarehotellet skulle byggas om. Vi och andra loger fick söka efter andra lokaler. Det var med vemod vi lämnade Frimurarehotellet, där Ordens ritus kom till, skapad av författaren K. G. Ossiannilsson, som då bodde i Linköping.
Vi hann ändå att fira både 5- och lO-årsjubileum där och vara värd för ett Riksting i maj 1986, samt att instifta en damklubb och fira dess fem-årsdag innan flyttningen. Efter energiskt sökande fann vi en ny lokal hos Hotell Ekoxen, som ställde upp på de krav den nye Logemästaren Charlie Engvall framfört vad gäller kapitelsal, förrådsutrymme, samkvämslokal samt recipientrum. Där blev vi kvar till hösten 1994, då vi flyttade tillbaka till den gamla Ordenslokalen i Frimurarhotellet. Den musikanläggning, som skänkts av Krister Bjerke, tog vi narturligtvis med oss.
Medlemsantalet har under flera år pendlat omkring 100 bröder, ett antal som känns bra. Vi kommer även fortsättningsvis att arbeta under mottot - att kvaliteten skall vara högre än kvantiteten.
Charlie Engvall axlade mästarkappan från januari 1987 men avlöstes av Sören Lindahl i januari 1992. Under 1997 efterträddes Sören av Stig Lindgren som vi nu samlas kring i det fortsatta Ordensarbetet.
Logen Nr. 22 Righeim. av Karl Erik Wilborg.
Visst kändejag både tveksamhet och tvivel när, numera bortgångne vännen Rolf Gustavsson, en dag på våren 1978 frågade om jag ville deltaga i arbetet med att bilda en Bifrostloge i Gävle. Då Gävle är en av Sveriges ordenstätaste städer varj ag till en början tveksam, men jag tilltalades av möjligheten att få träffa nya människor och syssla med intressanta ideella uppgifter.
Före detta stockholmaren och redan etablerade bifrostbrodern Arne Olson, som hade flyttat tifi Hedesunda, blev självskriven huvudman i den arbetsgmppsom bildades. Han innehade Ordens IV:e grad och tog med kraft och beslutsamhet itu med uppgiften och så småningom blev vi många nog att bilda en förening.
Snart började vi skönja målet. Nästa steg skulle bli att bilda en loge. Med stor och värdefull hjälp av bröderna Carl-Eric Östergren, Alvar Björklund, Sigvard Söderlund, Sixten Lindström och Gustav Hargel, alla från Stockholm, kunde vi äntligen hälsa bröder från alla Bifrostloger välkomna till invigningen av Logen Nr 22 Righeim i Gävle, den 14 november 1981.
Så blev Righeims förste Mästare, Arne Olson, högtidligen installerad. Stort jubel bröt ut när det under kvällen kom ett hyllningstelegram från Kung Karl XIV Gustaf. Ett lika uppskattat inslag i festligheterna blev den när OSM Hans Larsson tilldelade S:t Örjans Carl-Eric Östergren Logernas Hederstecken för sitt energiska arbete med att få till stånd en loge i Gävle.
Den 8 december blev ånyo en märkesdag i Righeims historia, då Grad 1 gavs för första gången i den pampiga kapitelsalen i det gamla anrika börshuset i Gävle. Enda nackdelen med denna lokal var att den var mycket tungarbetad. All rekvisita måste förvaras på vinden i ett uthus.
Efter noggran prövning flyttade vi till Byggmästarföreningens lokaler, med lägre hyra och lättare hantering av rekvisita. Det blev också här vi kom att fira vårt 5-årsjubileum, den 29 november 1986. Efter en tid var vi dock tillbaka till Börshuset då Byggmästarföreningens lokaler skulle byggas om. Det blev också där som Arne Olson, efter ett berömvärt arbete, slutade som Mästare.
När OSM avtackat Arne var det dags för installation av den nye Mästaren, Göran Ström, som inledde sitt arbete med att ge första graden den 22 mars 1988. Tyvärr fick vi inte behålla honom så länge, hans 1civila' gärning lade hinder i vägen och vid årsmötet i januari 1990 lämnade han över mästarklubban till broder Olle Hämlin. Olle var ingalunda ny i facket, han hade vid åtskilliga tillfällen vikarierat som LM.
Den 23 april 1991 blev åter en dag att minnas i Righeims historia, då invigdes nämligen vår nya kapitelsal, i det ståtliga skogsmuseet Silvanum. Det rådde verklig feststämning vid intåget i kapitelsalen och då OSM Hans Larsson steg upp på podiet och begärde att svenska flaggan tillsammans med bifrostflaggan skulle införas, kände man sig riktigt varm om hjärtat.
Så kom den verkligt stora dagen den 16 november 1991, då Nr 22 Righems 10 års- och damidubben Livheims 5-årsjubileum skulle högtidlighållas. Denna jubileumsfest kräver större utrymme än vad vännen Eric BlUcher har medgett här såjag får nöja mig med att hänvisa till ett referat i "Bifrost" nr. 1 1992. Jag kan ändå inte låta bli att tacka damlogen Livheim för allt trevligt som vi haft tillsammans.
Så var det dags för mästarbyte igen. Olle Hämlin, som i tre år med framgång skött arbetet som LM i Righeim, blev tvungen att lämna tjänsten som en följd av all tid och arbete som det nystartade egna företaget krävde.
Vi kan dock glädjas åt att den nye Mästaren, Christer Magnusson, har samma förnämliga egenskaper som sin företrädare. Christer har tidigare innehaft praktiskt taget alla tjänster inom logen och är väl meriterad för mästaruppgiften. Den så viktiga sociala verksamheten har under åren ökat och nu nått en sådan omfattning att vi är fullt tillfreds med utvecklingen. Många vänskapsband mellan brödernas familjer har under åren knutits och många utflykter och sammankomster av olika slag har företagits. Apropå social verksamhet erinrar jag mig särskilt en episod vid en gradgivning i Stockholm där jag träffade på en logebroder vars ansikte var så starkt präglat av privata bekymmer att jag förstod att här kanske ett försiktigt och hänsynsfullt samtal kunde lätta på det inre trycket. Han blev så småningom mycket tillgänglig och efter en stund anförtrodde han mig att: Hade jag inte Bifrost så skulle jag aldrig klara mig."
Logen Nr. 23 Forsete. av Uffe Lindström.
De första tankarna att bilda en loge i Malmö fick Bengt Bengtsson, som på den tiden det begav sig, var ASM i Logen Nr 8 Manheim. Bengt är skåning och var ständigt på resande fot.
När Bengt vid ett besök hos logen Mjölner i Eslöv, förhörde sig om det fanns något önskemål om en eventuell loge i Malmö, visade det sig, att så var fallet.
Denna kväll började alltså arbetet, med att starta det, som idag är en pigg tonåring. Bengt kontaktade Lennart Lundberg, som fixade med att en kallelse blev skickad till de bröder i logen Mjölner, som bodde i Malmöområdet.
Informationsmötet om den nya Bifrostlogen, skulle hållas på hotell Kramer i Malmö den 21 september 1980 kl. 20:00.
Så följde några veckors spänning och nervositet. Skulle några bröder hörsamma kallelsen? Fanns det något intresse? Hur skulle ekonomin lösas och lokaifrågan? Ja det var många tankar som genomkorsade ett antal entusiastiska herrars hjärnor, dessa regntunga septemberdagar anno 1980.
Så kom äntligen kvällen den 21 september. Bengt Bengtsson stod i dörren till konferenslokalen, i anrika hotel Kramer och välkomnade bl. a.
OM Torsten Olsson, Lennart Lundberg, Kaj Rosén och ett antal intresserade bröder från Malmöområdet. Kvällen gick i glädjens och uppsluppenhetens tecken. Här kläddes många kloka tankar i ord och med ett beslut om ett nytt möte två veckor senare vandrade nöjda herrar hemåt i natten.
Höllviken, någon mil söder om Malmö, blev hemvist för det andra mötet. Till puben Shakespeare i denna lilla sovstad" kom naturligtvis Bengt Bengtsson (Bengt som senare utnämndes till Logen Nr 23 Forsetes "Heders-knyffel", för sitt arbete och sin insats vid bildandet av logen).
Lennart Lundberg hade dragit upp riktlinjerna vid detta möte och äntrade ordförandestolen på gaveln av det långa, bastanta ekbordet. Hösten hade kommit till Skåne och blåst och regn höll det lilla samhället i ettjärngrepp. Det var därför ett välkommet avbrott i vardagen, att slå sig ner i denna engelsk inspirerade miljö, tillsammans med trevliga bröder.
Förutom nämnda henar hade ytterligare ett antal bröder slutit upp bl. a. Nick Lindström, Karl-Åke Håhl, Kaj Sjölin, Bo Möllestam, Kaj Rosén, bara för att nämna några av de första eldsjälarna. Tiden gick och föreningen frodades (Det var ännu ingen loge). Bröder från loger runt om hörde av sig och lämnade sitt stöd och sin uppmuntran.
Mycket tid gick åt att finna en lämplig möteslokal. Föreningens första möteslokaler var på hotell Stranden på Limhamn. Här hölls ett antal möten, men ingen av mötesdeltagarna var egentligen nöjd med lokalen. Det kan för en oinvigd synas mycket märkligt med tanke på det fantastiska läge som hotell Stranden har. Det är egentligen bara Strandvägen som skiljer hotellet från det vackra Öresund. Genom restaurangens panoramafönster kan man se Danmarksfärjorna komma och gå under dygnets alla timmar. Under kvällstid ser man ljusen från Köpenhamn spegla sig i ett vackert Öresund. Det känns som en doft av kontinenten, Europa, ja t. o. m. hela världen.
Tiden på hotell Stranden varade i ca. ett år. Därefter flyttade vi till nya och lämpligare lokaler i hotell S:t Jörgen i centrala Malmö. Det här blev början på en lycklig tid. Det var här som Logen Nr 23 Forsete skulle instiftas och det var här man skulle ge sin första grad.
Året var 1982 och det var det året som började som en sjörövarfilm, fortsatte som en komisk opera och blev en politisk tragedi. Det var Argentina och England som startade det största sjöslaget sedan andra världskriget, om Falklandsöarna. En blott 17-årig svensk tennisspelare vann Paris Open och blev W-i-1-a-n-d-ä-r med hela franska folket. Både drottning Silvia och prinsessan Diana fick det här året varsin ättelägg och Italien vann VM i fotboll. Det var riksdagsval i Sverige och TV-ledningen avstängde meteorologen Åsa Bodén för att hon uttalat sig om löntagarfonder.
Just det här året minns många Forsetebröder, inte kanske för nämnda händelser, utan för att det var det året, logen instiftades. Den 28 augusti 1982 instiftades Logen Nr 23 Forsete i samband med högtidligheter på hotell S:t Jörgen och som dess förste Mästare installerades Karl-Åke Håhi. Vid detta högtidliga tillfälle gavs också första graden till Lars Ekelund och Sigvard Westergren.
Så hade då Skåne fått sin andra loge i Bifrostorden. En ny loge, som skulle det visa sig, vara en framtidsloge med visioner och visionärer i sina led. Ännu hade bara grunden lagts. Men redan nu visste bröderna att logen Forsete hade kommit för att stanna. Tre veckor efter instiftandet, gavs ytterligare en grad i den nya logen. De bröder som då, den 24 september, upptogs i brödragemenskapen var Holger Hervén och Björn Beckman. Ordenslokalen var än så länge densamma, hotell S:t Jörgen. Här skulle man stanna drygt ett år, innan det var dags att flytta in i de lokaler logen har, än idag. Bara en kort promenad från hotell S:t Jörgen, ligger logens nuvarande lokaler. Inhyrda hos Druiderna på Västergatan 3, alldeles intill Stortorget och bara ett stenkast från Rådhuset, Residenset, Kramerhuset och de Kockska bosättningarna.
På väg till ordenslokalerna blickar "kIigarkonungen" Karl X Gustav ner från sin häst. Han håller ett vakande öga över oss skåningar. Det var ju denne man som anno 1658 kastade ut dansken och erövrade de sydsvenska landskapen men det är säkert många skåningar som fortfarande undrar varför.
Åren och tiden rusar iväg och snart har logen lite drygt 100 bröder av olika grader. Men aldrig glömmer Forsetebröderna var ifrån dom kommer. Moderlogen Nr 18 Mjölner ligger dem alltid varmt om hjärtat och många minnen tränger sig på, vid tanken på resorna till Eslöv. Hur många gånger genom åren har inte Malmöpågarna radat upp sig på Malmö Central för att äntra de lila "pågatågen" till Eslöv. Ett glatt gäng på väg, alltid varmt mottagna. Många har genom åren förundrats över de goda relationerna logerna emellan. En sanning är naturligtvis det skånska gemytet, en annan sanning är, att Eslöv inte alls är tråkigt som många säger. När man stiger av tåget på Eslövs Central och tar steget ut på Järnvägsgatan, då slår doften av Felix potatismos i ansiktet. 1bland kommer också doften av ättika emot en och från Cefabageriet kommer de ljuvliga dofterna av nybakat bröd. Det finns mycket genuint och gammalt i Eslöv. Det är med glädje man regelbundet besöker Eslövslogen och det är med samma glädje och tillfredställelse man hälsar dem välkomna till Malmö. Vid ett av sina besök i Eslöv såg meddelaren på väggen en broschyr över Malmö. "Haur du sitt Malmö, haur du sitt varden", och färggranna bilder av allt underbart i Malmö redovisades. Men efter en oförglömlig kväll med Mjölnerbröderna kändes broschyren aningen malplacerad.
Bäste läsare som du säkert förstått är gemenskapen med övriga loger lika viktig för oss Malmöiter som samkvämet i den egna.
När bröderna inte har gradgivning eller besöker granniogerna ordnas studiebesök. Logen Nr 23 Forsete har under åren skaffat en både bred och djup referensram tack vare det mångfacetterade yrkeskunnandet. Under årens lopp är det många arbetsplatser som fått besök av Bifrostbröderna.
De årligen återkommande arrangemangen är bl. a. en stor goiftävling för alla medlemmarna, liksom den numera traditionella julfesten, som damlogen står för. Båda arrangemangen lockar många medlemmar. Med anledning av framgången med julfesten planeras nu en årligen återkommande julfest även för alla barn och barnbarn.
Logens 5-års jubileum firades på Ystad Saltsjöbad och 10-års jubiléet firades i samband med Rikstinget den 6 maj 1992. Det arrangerades tillsammans med moderlogen från Eslöv.
- Men vädret... Det skånska vädret upphör aldrig att förvåna. När Malmöborna den 5:e på morgonen skådade ut genom fönstret blev de varse en flödande sol. Trots att det var början av maj, visade Malmö upp sig i den vackraste skrud en stad kan göra. Man välkomnade Bifrostbröder och systrar från hela landet och lät dem känna en doft av kontinenten. Det blev ett pampigt 10-års jubileum och ett fantastiskt trevligt Riksting, med drygt 300 tillresta bröder och systrar.
Under åren som gått sedan starten, har bröder lämnat oss i sorg och förtvivlan. Deras minne kommer för alltid att vara fastetsat hos bröderna. Många nya har trätt in i brödraskaran och väckt hopp om framtiden och så är det hos oss människor, precis som årstiderna, växlar vi och ser skönheten och hoppet i själva livet.
En både till kropp och själ, ungdomlig brödraskara i Malmö fortsätter sin vandring med siktet inställt på nästa jubileum och nästa... och nästa...
Inför framtiden undrar vi nog lite till mans, hur ExMästaren i Logen Nr 23 Forsete tänker, Lasse Ekelund var med från början och är en av de drivande i Malmö. Hur ser framtiden ut för logen? Är det något du skulle vilja ändra på?
'Jag känner mig ganska nöjd efter dessa första åren. Vi har en homogen grupp med trevliga människor. Vi är inte bara en ung loge, vi har också unga medlemmar och det bådar gott för framtiden. Jag känner mig också stolt över att kunna blanda, så många olika yrkesgrupper inom logen. Det ger en mångfald som är ovärderlig.
Medlemstalet är jag också ganska nöjd med. Vi har under de senaste åren hållit oss konstant runt 100 st. Jag är lite rädd för stora organisationer. Vill inte att människan skall komma bort, eller att logen skall bli en "koloss på lerfötter". Det är bara tillsammans som vi kan bli stora och starka. Då måste alla få höras cch synas.
Om jag fick önska något vore det nog att vi hade ett större utbyte med de sydsvenska logerna. Vi kanske gemensamt kunde diskutera förutsättningarna för resor och övernattningar hos varandra. Alltså, underlätta för bröderna att mötas. De olika direktorierna har här en stor uppgift.
När jag ändå håller på att önska, varför inte en ny loge i t. ex. Helsingborg? Ett folkrikt nordvästskåne måste ha förutsättningar för en ny Bifrostloge. Eller varför inte Ystad eller Trelleborg? Det finns säkert förutsättningar att utöka den skånska brödraskaran och vad är det som säger att vi inte skall ha ytterligare en Storloge i södra Sverige. En Storloge i Malmö hade säkert varit en naturlig samlingsplats och definitivt stärkt de skånska logerna och till och med ökat chanserna för en ny skånsk grundloge.
Bifrostbågen ger möjlighet att bedriva hjälpverksamhet och är ett ekonomiskt stöd till Bifrostordens utveckling
Din insats är att låna Bifrostbågen 1.000 kr eller mer, räntefritt och så länge Du lever.
Bifrostbågen placerar Ditt lån och ränteavkastningen används till:
7Å _r
att hjälpa behövande bröder och nära anhöriga
att möjliggöra utåtriktad, stödjande verksamhet av social eller kulturell natur, oftast till ungdom 4
att som ett tack för hjälpen betala premien för en livförsäkring på Dig
Väikoiiinieii med f)in anniälan
till Bifrostbågemi
Logen Nr. 24 Gungner. av Stig Dalmyr.
När Lars Larsson den 10 september 1981 som recipient i Logen Nr 8 Manheim fick första graden tror jag varken han eller hans fadder Bent Jensen hade några tankar på att bilda en Bifrostloge i Borås. Fyra år senare den 31 maj 1985 hade man det första protokollförda mötet i Borås. Närvarande vid detta högtidliga tillfälle var OSSM Valdemar Sjöberg, OM Sven Wigerfeldt, LM Zeth Olsson, Logen Nr 7 Junehus, ledamoten i etableringskommittén Hans Berggren, LM Valter Wilén och broder Erik Hackzell från Logen Nr 20 Vesthav. Från den nybildade Bifrostföreningen i Borås var Lars Larsson, Börje Ahlgren, Ingemar Börjesson, Göte Karlsson, LarsErik Olausson, Lars Axelzon, Håkan Johnson, Ingemar Karlsson, Stefan Larsson och Jörgen Persson ni.rvarande.
Ordens Marskalk Sven Wigerfeldt hälsade de närvarande välkommna och gav en liten sammanfattning av Bifrostordens början, historik, indelning i Riksloge, Storloger och Grundloger. De två logerna Nr 7 Junehus och Nr 20 Vesthav blev fadderloger till Bifrostföreningen i Borås. Vid mötet den 31 maj 1985 valdes Lars Larsson till ordförande, Stefan Larsson till sekreterare och till kassör valdes Jörgen Persson. Medlemsavgiften beslutades vara 50:- fram till årets slut, mötesdagarna skulle vara fredagar och möteslokal beslutades bli Svarta Örns Ordens lokaler, på Sandgärdsgatan 7 i Borås. Stadgar för den nybildade Bifrostföreningen överlämnades av de närvarande från OD. Av de då 10 närvarande bröderna vid bildandet av Bifrostföreningen finns i dag 7 st bröder kvar och är aktiva i direktoriet eller på annat sätt i logen.
Den 15 november 1985 anordnades det första föreningsmötet i
Bifrostföreningen i Borås. Namnfrågan var en av de punkter som skulle diskuteras under kvällen. 1 kallelsen hade ordföranden Lars Larsson uppmanat bröderna att komma med idéer på ett namn med anknytning till vår bygd eller ett namn från den Nordiska mytologin på sju bokstäver. Ett av de förslag som fanns och som man diskuterade var namnet Gungner.
Vid detta första möte i den nybildade Bifrostföreningen deltog OSSM
Valdemar Sjöberg, LM Zett Olsson, Logen Nr 7 Junehus, LM Valter Wilén, bröderna Hans Olsson, Birger Kily, Rolf Hackzell, Ivan Damberg, Erik Hackzell, Hans Berggren, Stig Ekblad, Abbe Ericsson, Logen Nr 20 Vesthav och Stig Mickaellson, Logen Nr 8 Manheim.
Från den egna föreningen hade ordföranden kallat Anders Hjert, Leif Davidsson, L.-E. Olausson, Jörgen Persson, Göran Erixon, Lars Axeizon, Börje Ahigren och Ingemar Börjesson.
På mötet intogs fyra nya bröder, Peter Skogsberg, Thomas Gregorsson, Leif Ekberg ooh Göran Efraimsson. Som framgår av ovanstående var det ett välbesökt första möte som Borås Bifrostförening hade och kvällen avslutades med en gemytlig supé.
Bifrostföreningen i Borås hade sedan en del ej protokollförda möten och även möten där gäster inbjöds för att få en inblick i vad Bifrostorden står för. Den 10 september 1986 hade man en träff med 15 bröder närvarande. Vid nästa tillfälle till samvaro den 14 november fanns 14 bröder närvarande. Den 9januari 1987 hölls ett möte med 19 bröder och den 20 februari 1987 var 21 bröder samlade till sammankomst i föreningens lokaler på Sandgärdsgatan.
Bent Jensen har varit en mycket stark pådrivare till logens bildande i Borås. Genom hans ihärdiga besök och entusiasm i den nybildade Bifrostföreningen beslutade man sig 1986, att bilda en loge i Borås. Den 7 december 1986 hade en arbetsgrupp sitt första möte för att dra upp riktlinjerna för instiftandet av en denna Loge. Nu började ett intensivt arbete med att arbeta fram ett tilltalande program för både invigningen och festen.
Återigen stod Bent Jensen i täten och arbetade med en otrolig energi för att den blivande logen i Borås skulle få en bra start. Så här efteråt förstår man att det arbete Bent lagt ner för logen i Borås är ovärderligt. Dagen för invigning närmade sig med spjutets hastighet och var bestämd till den 21 mars 1987 på Grand Hotell i Borås. Inbjudan sändes ut till samtliga Bifrostloger i Sverige och gensvaret var fantastiskt, närmare 200 deltagare kom till Borås för att hedra oss med sin närvaro. Festligheterna startade på fredagen den 20 mars med ett "Get Together party" och redan då kunde man ana vad som komma skulle. Stämningen var hög och för oss yngre Bifrostbröder kände man den atmosfär som infann sig med de äldre bröderna från de närvarande logerna.
För damerna hade man givetvis ordnat ett särskilt program där besök i "Knalleland" och Ellos kändes som ett "måste". Förutom detta gjordes givetvis en rundtur i Borås för att visa allt vackert som finns här.
Invigningsdagen, den 21 mars 1987 var så inne, med fullt program för både herrar och damer. Dagen startade med Grad III, den första gradgivning för Bifrostlogen i Borås. Därefter var Grad 1på tur. För de kallade recipienterna var detta en stor dag. Allt var så högtidligt genom att ordenslokalen var fylld till bristningsgränsen av tillresta bröder.
Så var man framme vid det högtidliga tillfället då Bifrostföreningen i Borås skulle bli Bifrostlogen Nr 24 Gungner med säte och stämma i Borås. Ordens Höga Värdigheter med OSM Hans Larsson i spetsen fanns på plats för att instifta logen och utnämna en ny Mästare inom Bifrostorden. Innehavaren av Ordens Grad V, Lars Larsson utnämndes till Bifrostordens 24:e logemästare.
Broder Lars Larsson trädde fram till mästarbordet, svor ämbetsmannaeden och fick ta emot Mästarbrevet, Ordens Konstitution, samt de insignier, som hör ämbetet till. Så var Logen Nr 24 Gungners första logemästare installerad. Sedan LM Lars Larsson intagit sin plats vid mästarbordet tillkännagav han vilka han utsett till sina biträdande bröder.
Med alla Ordens Höga Värdigheter närvarande för att hålla i den första gradgivningen är denna den finaste dagen i logens korta historia. Detta gav verkligen de nya och inom logen vidarevandrade bröderna något att bära med sig i sin fortsatta vandring inom Bifrostorden.
När så gradgivningarna var till ända vandrade man den korta biten till Grand Hotell för att bevista den nya Bifrostlogens invigningsfest med ca. 200 Bifrostbröder och systrar tillresta från hela Sverige. Till gästernas stora glädje fanns broder Åke Thambert med sin sångarstämma på plats för att förgylla festen med bl. a. "En flaska eldigt vin", "Du Du" ur Der Favorit och "Får jag tala om". Till sin hjälp vid pianot hade Åke och logen nöjet att få ha Jan Reinholdsson.
Stämningen steg undan för undan under kvällen för att verkligen vara på topp när den stora auktionen tog vid. Förrutom de pengar alla vinster skulle ge hade Bent Jensen nöjet att överlämna hela 25.000:- som en grundplåt för logens framtida arbete. Det blev av naturliga skäl en ovationsartad applåd som höll på länge efter Bents överlämnande av denna stora penninggåva.
Under logens första verksamhetsår sökte 11 bröder inträde i vår loge så att medlemsantalet blev 36 st. vid årets slut.
Logen Nr 24 Gungner har allt sedan logen instiftades, förutom första året, haft ett medlemsantal på ca. 50 st. medlemmar, även så 1994. Logen firade sin femåriga tillvaro med en mindre fest för logebröder med damer och inbjudna gäster som fick möjligheten att känna av atmosfären i vår loge.
Logen Nr. 25 Alvheim. av Conny Halvardsson.
Bildandet av logen var ett stort projekt. Ingen visste riktigt vad som skulle hända. Informationen var dålig, bara muntlig. Ingen dokumentation som visade vad som skulle göras och hur det skulle genomföras. Men alla inblandade bröder ställde upp och bidrog efter bästa förmåga så att bildandet kunde gemomföras utan krångel.
Från början hyrde vi in oss på Sara Hotell. Då var ekonomin mycket dålig, bl. a. på grund av att vi var ett så litet antal bröder. Det fanns inte underlag för något lotteri och all mat och dryck tillhandahölls av hotellet.
Sedan fick vi kontakt med Frimurarlogen och därmed en utsökt kapitelsal och möjligheten att mer självständigt administrera logekvällarna så att t. ex. mat och dryck gav en liten men dock inkomst. Ekonomin blev efter hand allt bättre. En egen fin lokal bidrog också positivt till en ökad rekrytering.
Varför gick man då med i Bifrostorden? De flesta kom nog av ren nyfikenhet och lockade av möjligheten att få träffa människor man kanske aldrig skulle komma i kontakt med annars.
Så här gick det till dag för dag:
23 augusti 1985 - Artikel om Bifrost i lokaltidningen Eskilstuna-Kuriren, där Pehr Odell Nr 13 Torkild, Södertälje hoppas att en ny loge kan komma att bildas i Eskilstuna.
24 augusti 1985 - Pehr Odell satte in annons och efterlyser intressenter för bildandet av en Bifrostloge i Eskilstuna. Sven Cederlöf, Agne Larsson och Eskil Osterman svarade på annonsen.
4 februari 1986 - Bildandet av Eskilstuna Bifrostförening på Sara Hotell Eskilstuna. Val av styrelse i Bifrostföreningen. Till ordförande valdes Sven-Olof Gustavsson, Nr 6 Havamal, skrivare Börje Nilsson, Nr 7 Junehus och skattmästare Lennart Norrmén.
Närvarande vid den historiska kvällen var: Gunnar Olofsson och Sven Wigerfelt, Nr 2 Eyrabro Örebro, Evert Erixon, Nr 4 Valhall Stockholm, Börje Nilsson, Nr 7 Junehus Jönköping, Börje Agestad, Åke Gustavsson, Nils Hjortsberg, Conny Johnsson, Arne Lindström, Peter Molander, Pehr Odell, Sven Olsson, Leif Ringström, Olof Ström och Nils Uebel, Nr 13 Torkild Södertälje.
Rolf Björklund, Lars Brandell, Sven Cederlöf. Agne Larsson, Lennart Norrmén, Per-Olof Olander, Eskil Osterman och Peter Skoog Eskilstuna. Av de intresserade från Eskilstuna så var det bara en deltagre som ej sökte inträde i Bifrostorden.
5 mars 1986 - Första sammankomsten efter bildandet. Klubbafton på Sara Hotell.
18 mars 1986 - Gradgivning hos Nr 13 Torkild Södertälje. Grad 1 emottogs av Rolf Björklund, Jan Ek, Agne Larsson, Lennart Norrmén, PerOlof Olander, Eskil Osterman, Lars Pettersson och Peter Skoog. En historisk kväll i dubbel bemärkelse. Det är första gången Grad 1 ges ut till medlemmarna i Eskilstuna Bifrostförening samt att Eskil Osterman är den äldste någonsin som har emottagit Grad 1, Eskil var vid tillfället 82 år.
31 december 1986 - Antal medlemmar i föreningen är 15 st.
8 april 1987 - Tre namnförslag skickas till Ordens Direktorium som har att fatta beslut. Alvheim, förslag Börje Nilsson. Gudmund, förslag Eskil Osterman. Torheim, förslag Lennart Köpberg, Nr 2 Eyrabro.
26 november 1987 - Klubbafton i den nya möteslokalen, Frimurarhuset.
18mars 1988 - Ordens Direktorium sammanträder och beslutar att det inte fanns några hinder att bilda en grundloge i Eskilstuna och hade ingen invändning mot namnet Alvheim. Namnet Alvheim som var Börje Nilssons förslag. Börje hade sökt i några böcker efter något namn som passade Eskilstuna, råkade då på Alvheim i boken "Snorres edda". 1boken stod det att Alvheim var hemvist för ljusalverna, de voro godsinta och dessutom mycket skickliga smeder. Ett mycket passande namn på den nya logen i "smestan".
12 april 1988 Hyreskontrakt tecknas på Frimurarhuset, som blir vårt Ordenshus.
28 april 1988 - Gradgivningar, Nr 13 Torkild kommer med rekvisita till Eskilstuna och ger Grad 1 och Grad IIi Ordenshuset.
5 november 1988 - Instiftande av Logen Nr 25 Alvheim.
Alvheims instiftare: Curt Axberg, Rolf Björklund, Lars Brandell, Evert Erixon, Conny Halvardsson, Lennart Karlsson, Ake Landén, Agne Larsson, Bo Larsson, Henry Lind, Urban Ljungqvist, Lennart Norrmén, Börje Nilsson, Per-Olof Olander, Lars Pettersson och Peter Skoog.
De första tjänstemännen: M Curt Axberg, FSM Börje Nilsson, ASM Lars Pettersson, Skrivare Åke Landén, Skattmästare Lennart Nonmén, Talare Conny Halvardsson, Inre Ledsagare Urban Ljungqvist, Yttre Ledsagare Henry Lind, Indendent Rolf Björklund, Förste Väktare Bo Larsson, Andre Väktare Per-Olof Olander, Dirgent Curt-Göran Andersson, Vakthavande Broder Agne Larsson, Uppvaktande Broder Lennart Karlsson och Munskänk Lars T. Jacobsson.
1samband med instiftandet genomfördes två gradgivningar. Bröder från många andra loger hade kommit för att bevittna instiftandet av logen. Så många som 86 bröder var närvarande vid gradgivningarna. Efteråt var det stor tillställning på Sara Hotell där bröder med damer firade Alvheims bildande. Deltagarantalet var så stort som 215 personer.
Logen Nr. 26 Vanadis. av Harry Mortenson.
Att skriva historik om en ny Loge är svårt, men om Carlskrona Bifrostförening, som var underställd vår fadderloge Nr10 Withala, belägen c.a. 16milj nordlig riktning, finns endel attförtälja Av de som bildade Bifrostföreningen finns ingen kvar, men från 1985 skingras skuggorna och protokoll från möten finns arkiverade. Undertecknad Harry Mortenson tillträdde som ordförande och under de år som följde innan Logeinvigningen 1989, hölls många möten liksom ständig kontakt med dåvarande LM i Logen Withala, Sten Sjödahl och med ExOM Sven Wigerfeldt. En betydande information erhölls både med brev och telefonsamtal. Även besök gjordes i Örebro, där en del riktlinjer rörande bl. a. logeetablering drogs upp.
Vår eldsjäl i föreningen var den nu bortgångne brodern Nils Johansson, som redan år 1982 inträtt i Orden. 1början hölls många möten i hans hem, där det i pauserna serverades kaffe med hembakat bröd av fru Valborg, som är syster till ExOM Sven Wigerfeldt. Sammanträden hölls i de mest skiftande lokaler, i hem, bilfirma, konditori, Länstyrelse, hotell, m. fl. Under dessa sammankomster förkovrades vi i Ordens Lagar och läror. Bröder från andra loger besökte och stöttade oss i vår strävan att bilda loge, bl. a. av de nu bortgångna Gunnar Liedberg och Olof Järesjö, som genom besök, brev och telefonsamtal öppnade för oss dörrar ledande till insikt om Bifrostordens syften. 1november 1988 besökte LM och bröder från fadderlogen oss. 1mars 1989 besökte dåvarande OM Eric Hackzell, LM i Logen Nr 10 Withala, Olof Håkansson, LM i Logen Nr 4 Valhall, Göran Kimell, nuvarande OSSM Carl-Gustaf Alexandersson, Pehr Odell från Logen Nr 13 Torkild, m. fl. gästande bröder. Det var en kväll då många visa ord yttrades och som för oss var mycket givande.
Lördagen den 8 april 1989 kl. 14:00 gav Logen Nr 10 Withala, Grad 1 här på 'Statt" Hotel. All rekvisita fraktades från Vetlanda, en mycket arbetsam dag för bröderna från vår fadderloge, men inget knot förekom. Som Mästare tjänstgjorde Olof Håkansson. Det var en magnifik gradgivning och för oss, en föraning om logeetablering i november. OM, SLM och Logemästare från 5 loger var närvarande och vid brödramåltiden räknades 61 bröder.
Att skaffa lämplig lokal ställde sig mycket svårt. Karlskrona har över 20 Ordenssällskap och här gällde det ju få plats med rekvisita samt att det ekonomiska skulle gå ihop. Besök gjordes i kommunala och militära samt privatägda lokaler men dessa fick "bordläggas" på grund av att de ej passade och betingade för höga hyror. Högsta bud var 32.000:- per år för 8 logekapitel, lägsta var 1.800:- per gång lokalen användes. Lokalfrågan löstes efter ett flertal sammanträden med "Statt' Hotels ägare. Efter klartecken började en hektisk tid, våren sommaren och hösten planerades och diskuterades, innan allt i detalj måste ordnas och vara klart till dagen 0" den 4 november 1989, då Logeinstiftandet skulle äga rum.
Under besök i andra loger, har vi dels erhållit högre grader, dels övervarat egna grader. Vid dessa besök som företagits i skira vårkvällar, varma sommarkvällar, stormiga hösttnätter och isiga vintervägar, har både älg och rådjur ofta varit problem. Jag minns en kväll i november 1987, på väg till gradgivning i Logen Withala med isiga vägar och snöyra. Jag krockade med en älg och med intryckt vindruta, söndriga extraljus, bucklig skärm och motorhuv, anlände jag till Vetlanda något försenad. Allt förlöpte bra och jag kom hem kl. 03:30. Vad jag vill säga med detta är att när det gäller besök i andra loger eller i egen loge, måste man själv känna känslan av samhörigheten och glädjen att få tillhöra ett brödraskap som ger en inre harmoni. Har man och känner man det, är inget omöjligt.
Anmälningarna började strömma in i ett stort antal. Bröder med damer skulle beredas plats till övernattningar och bankett. OM Eric Hackzell närvarade och tillsammans med hotellets dir. och rest.chef, konstaterades att det hela skulle gå i lås, både med inkvartering, party och bankett. Bussar rekvirerades för transport av bröder med damer från Stockholm. För damerna en utflykt, s. k. "Glasbruksrunda", där även trähantverkare skulle besökas. Tid för lunch avsattes mellan besöken. Musik anskaffades för 2 kvällar, där dans ingick. Fredagen den 3 november började gästerna anlända. På kvällen åts och dansades och stämningen var hög, som alltid när Bifrostbröder med damer träffas.
Lördagen den 4 november inleddes med ett underbart väder, solen sken från en klar senhösthimmel. Damerna embarkerade bussen och bröderna samlades i hotellets anrika stora sal, där bl. a. fyra Konungar övervarat Amarantbalerna, som varje år går av stapeln där. Salen var iordningställd för Ordenskapitel i Grad 1 och Grad II, där LM Göran Kimell från Logen Nr 4 Valhall och LM Olof Håkansson från Fadderlogen Nr 10 Withala presiderade. Den högtidliga Logeinstiftan ägde rum och det var en oförglömlig upplevelse för alla. Att själv få deltaga i densamma är något som för all framtid etsat sig fast i minnet. OSM Hans Larsson utförde det högtidliga instiftandet med en säkerhet och kunskap som fick de närvarande att väcka minnen från egna logers instiftan. Att få bli utvald till den nya Logen Nr 26 Vanadis Mästare, var en känsla som ej med ord kan beskrivas. Tänk dig in i att få mottaga insignier och genomgå allt vad detta innebär. Inte bara stundens, utan också framtidens stora ansvar. Att även få mottaga gåvor från samtliga loger, var för oss mycket välkommet och ett bevis på Bifrostbrödernas samhörighet. Eftersom inga kanimarreceptioner förekommit utsågs biträdande bröder även bland de som innehade Ordens Första Grad.
Vid instiftan fanns 1 broder med Grad V, 2 bröder med Grad IV, 4 bröder med Grad III. Resterande bröder hade Grad II eller Grad 1.
Först hösten 1993 har vi själva givit Grad III vilket besparar oss långa resvägar. Mycket har timat sedan Logeinstiftan. På grund av orsaker som strider mot Ordens Lagar och läror, har efter noggrant efterföljande av Konstitutionens paragrafer, många bröder fått lämna Logen.
Att anskaffa blivande bröder med egenskaper som kommer Orden och logen till gagn, är för oss ett stort behov. Brödraantalet nu i slutet av 1994 är 36. Besökande bröder har nog varit förvånade när vi ibland fått låna någon att ersätta utebliven biträdande broder vid gradgivning. När militära, civilmilitära, polisiära och privata angelägenheter ej varit orsak till bortvaro har ett 20-tal bröder närvarat. Redan nu i november 1994, finns ett antal blivande bröder som väntar på inträde i Orden, varför vi ser framåt, med en viss tillförsikt.
p.s.
Under slutförandet av denna bok förbereddes instiftandet av en ny loge i Uppsala. Den gavs namnet ODINSAL med ordningstalet Nr 27 och invigningen ägde rum den 24November 1998. Det är Logen Nr 16 Runheim som är fadderloge. Som framgår i en inledande artikel fanns Uppsala med i framtidsplanema på ett mycket tidigt stadium. Jubileumsboken hälsar välkommen.
Red.
Storlogernas betydelse. av Lars Ullman.
Det första man frapperas av när man ser tillbaka på Ordens uppbyggnad är bl. a. hur klart grundarna hade uppfattning om att skapa något bestående. Vi kan se att Ordens uppbyggnad med OSM, OD, Storloger, Landskapsloger och slutligen Grundloger, icke var något stundens verk. De hade noga tänkt igenom organisationen (även om undertecknad misstänker att de sneglat åt ett visst håll och fått vägledning).
Sålunda instiftade man redan den 19 mars 1926 den första Storlogen, Heimdal. Intressant är att varken någon Mästare eller Direktorium i Heimdal usågs fönän 10 april 1929. Det var ju inte heller nödvändigt eftersom några grader VII till IX icke kunde bli aktuella förrän de bröder som recipierat 1925 och framåt hann utvecklas till dessa grader.
Även om man kan se att det för vissa bröder, gick litet fort' med graderna, måste vi förstå att detta var nödvändigt under startfasen. På denna tid var graderna uppdelade så att Grundlogerna gav Grad 1 till III, Landskapslogerna Grad IV till VI och Storlogerna gav Grad VII till IX.
Förmodligen var ambitionen satt något högre än vad som senare skulle visa sig vara möjligt med brödrarekryteringen. Man kan gissa att organisationens kostym var något för stor. På 1960-talet beslöt man därför att slopa Landskapslogerna. 1stället fick Grundlogerna ta hand om ytterligare två grader, nämligen Grad IV och Grad V, medan Grad VI överfördes till Storlogerna.
Ett förmodligen mycket klokt drag. Det kunde kanske vara lite svårt för bröderna att under vandringen riktigt klart veta var de "hörde hemma", i Grundlogen, Landskapslogen eller i Storlogen.
Att dela upp graderna i, numera två logetyper har visat sig vara en riktig form för Orden och dess Ritus. Det hinner ju förflyta rätt många år mellan Grad 1och Grad VI. Det har också visat sig att äldre bröder ibland kan finna sig lite "främmande" i sin egen loge efter en tids bortavaro. Så många nya bröder har tillkommit och många av de äldre går inte lika flitigt, eller hart. o. m. fallit ifrån. Då är det skönt att komma till Storlogen där det endast finns i Orden äldre bröder och där man återfinner sina gamla vänner.
En ytterligare aspekt på Storlogen är dess funktion att ge bröderna den rätta känslan av att de verkligen stiger i graderna. Det är omvittnat att bröderna påtagligt upplever ett ytterligare stort steg tas när de blir kallade till Storlogen.
De tre Storlogerna Heimdal, Tirfing (23 mars 1929), och Gotheim (5 september 1953), har alla haft en stor funktion för brödraarbetet inom Orden. Storlogen har dessutom, icke att förglömma, en organisatorisk uppgift. Den skall vara en förmedlingslänk mellan Grundlogerna inom sitt område och Ordens Direktorium samt Ordens Styrande Mästare. Det är en väsentlig och viktig informationskanal mellan de enskilda bröderna, som via sina Grundloger och genom Storlogerna kan få sina budskap framförda till vår Ordens högsta ledning.
Musiken ingår som en viktig del avLoge-kvällarna. Gunnar Erling delar frikostigt med sig av sin begåvning i många sammanhang även utanför sin egen Loge S:t Örjan.
Framtiden för Storlogerna ter sig i stort oförändrad eftersom de hittat sin form. Dess funktion inom Orden är fastställd. Det som återstår är att bevara redan befintliga traditioner, att övervaka Grundlogema vad gäller brödraanda och att god samhörighet råder inom dem, att Ritus och Ordens lagar och föreskrifter efterföljs. Den skall också medverka till bildandet av nya loger inom sitt område.
Ett orosmoment för en växande Storloge är det stora antalet recipienter, som blir följden av livaktiga Grundloger inom området. Det kommer med jämna mellanrum upp diskussioner om den eventuella nödvändigheten av att bilda flera Storloger. Det är även här en ekomomisk fråga. Det kostar att driva en Storloge. Blir medlemsunderlaget för lågt klarar den inte sin ekonomi. Vi kommer nog istället i framtiden att få se ännu aktivare Storloger. Hittills ges i stort sett varje grad endast en gång per år. Här blir säkerligen en förändring aktuell. Storlogerna kommer kanske att ha gradgivningar lika ofta som Grundlogerna, månatligen. En sådan utveckling ärnaturligtvis enbart glädjande. 1Storlogema kan vi utläsa Grundlogemas framgångar med några års fördröjning. Låt oss hoppas att denna profetia blir uppfylld, ju förr ju bättre för vår Orden.
Har det inte hänt något på 25 år?
Eric Biticher sammanfattar protokollsutdrag.
Visst vet vi alla att det går framåt inom Bifrostorden, men ändå, när man läser gamla protokoll undrar man om det är något mer än priser och årtal som förändrats. Detta med 'Redan de gamla grekerna..." gäller uppenbarligen än i dag, även i vår Orden. Vår gamle vän Arnold Björklund har som skrivare i Storlogen Heimdal, i ett protokoll från 1977, skickligt lyckats sammanfatta Heimdal-logernas problem i några rader per loge. Jämför med ett protokollsutdrag från ett möte med Tirfings loger av betydligt senare datum. Kanske är det så att våra vardagsproblem är eviga och just därför får oss att ständigt ta nya tag.
Hans Schelin, Nr 1 S:t Örjan.
Medlemsantalet oförändrat, dåligt med nya recipienter. Kassan relativt god, en hel del bröder har tyvärr ej betalt sina avgifter, men vi vill gärna behålla dem. Den, som rekommenderat vederbörande, bör ta hand om honom och stöta på honom. Kontakten med äldre bröder sker endast genom Bifrosttidningen och almanackan. Gradgivningarna aviseras ej skriftligen utan endast genom almanackan, men detta avses att ändras. Lokalfrågan lika övriga Stockholmsloger.
M Nils Westermark, Nr 3 Aroshus.
Noterar f. n. 98 bröder, men problemet är att medelåldern är för hög. Ett mål är att sänka denna och få in yngre bröder. Lokalerna har byggts om i samarbete med två andra ordenssällskap. Denna ombyggnad har totalt kosnadsberäknats till ca. 250.000:-, men genom skänkt material och frivilligt arbete har sluträkningen för vår loge blivit ungefär 30.000:-. Lokalerna är byggda för att även kunna användas till konferenser och fester för att därigenom få hyresintäkter. Maten kostar en normal logekväll 35:- Kronor exkl. sprit. En dam sköter mathållningen. Detta ger ca. 300-400:- per logekväll.
Sigvard Söderlund, Nr 4 Valhall.
Medlemsantalet 120, under året har 20 nya bröder tillkommit däribland många ungdomar. Endast två felar i årsbetalning. Lokalen är Hornsgatan 31, som disponeras av de fyra Stockholmslogerna. Maten kostar 50:- med förrätt, varmrätt, öl och vin. Snaps 4 cl. 7:- och avéc 12-13:-. Höjningar kommer att ske både för mat och dryck. På våren kallas Valhallsbröderna och intresserade vänner för en genomgång av vad som tilidragit sig i logen och Orden samt avslutning med en smörgås. Under hösten ordnas en enkel sammankomst med damer och dans (Räkfest). Året avslutas med jullunch för Valhallsbröderna.
Sture Brännström, Nr 8 Manheim.
Oförändrat medlemsantal. Under året har 17 nya bröder vunnit inträde. Positivt; att många yngre bröder tagits in i logen. Negativt; jobbigt att få in en del årsavgifter. Målsättning: f. n. att arbeta för Manheims 50-årsjubileum våren 1978. Enjubileumsinsamling skall ske bland logebröderna. Lokalfrågan och matkostnaderna har redan nämnts och behöver icke upprepas. Instämmer i tidagare framställda önskemål.
M Sven Nordenberg, Nr 12 Nicopia.
150 medlemmar, 12 nya i år. Lokalerna har varit dessa, där vi nu sitter, Stora Hotellet, ända sedan denna loge instiftades. För tre år sedan byggdes hotellet om och då uteblev matmöjligheterna. Restaurang Värdshuset blev ny ordenslokal. En fördel är att lokalen ingenting kostar och att rekvisitan får förvaras där, men däremot är restaurangprisernaalltför höga. 100:- för en logekväll är för högt och medför att besöksfrekvensen är låg, 20-25 personer. Trivseln har heller icke blivit som tidigare. Lokal i egen regi är en ledstjärna.
Nr 13 Torkild.
Inga uppgifter. M Erik Lundqvist hade varit på väg till Nyköping men nödgats återvända hem, då han kände sig dålig.
M Berndt Andersson, Nr 16 Runheim.
Medlemsantalet 103. Målsättningen är en 10% ökning per år av nya bröder. Dessutom önskas en stabil ekonomi, f. n. 25.000:-. Lokal hyrs i Folkets hus i Kalhäll. Ur trivselsynpunkt ej den bästa, men däremot praktisk. Sex rum ställs till förfogande under en logekväll. Vi är vaksamma att få lokaler i Järfälla. Matfrågan ordnas av två klubbmästare, som svarar för inköp av råvaror, anställer en kock och en servitris för kvällen. Svårigheten är att man måste investera i ett lager av råvaror. Maten kostar ungfär 45:plus sprit. F. n. 6:- för 5 cl. snaps.
Årsavgiften är 100:- samma som till Orden, men i gengäld minimitid för inbetalning. Allmän målsättning: Nya aktiviteter inom logen måste ordnas för bröderna och deras damer. Vaksamma för en utåtriktad hjälpverksamhet.
Hans Widén, Nr 19 Gagnrad.
Logen är ung, fyller tre år i februari 1978. 44 medlemmar. Tyvän har en del av grundarna uteslutits och en del avgått frivilligt. Målsättningen är en 20% medlemsökning. Lokal: Hyr av Odd Fellow med en hyra av 3.200:per år, men denna kommer att höjas. Maten beställes till lokalen och en servitris anställes. Pris per kuvert 35:- för mat, en snaps 5:- för 6 cl. Ett lotteri anordnas varje logeafton. Överskottet från en logekväll klarar hyresutgiften.
En direkt fråga till M Lars Bergdahl:
"Hur aktiverar man 1:a gradens bröder"
- Inom Gagnrad äro dessa välkomna till supéen vid övriga gradgivningar annars får dom icke tillfälle att så ofta träffa övriga bröder.
Efter detta förflyttar vi oss fram till 1990 och Storlogen Tirfing där vi plockar i protokollet från ett mästarmöte i Göteborg.
Arne Blomqvist, Nr 2 Eyrabro berättar att deras matlagningskurser har samlat flera nya bröder och rönt stor uppskattning.
Kurt Eriksson, Nr 6 Havamal framförde en förfrågan angående klädseln, om det gick att rucka lite på det t. ex. att låta bröderna ha brun kostym eller dylikt. Svar: Med hänvisning till konstitutionens förordningar om ordningsföreskrifter under punkt 8 står det. 'Vid sammanträde bär bröderna, såvida intet annat föreskrivits, Högtidsdräkt eller Mörk kostym (alltså svart), till denna bäres vit skjorta svart slips eller rosett". Mötet beslöt att inga avsteg från ovanstående skall göras.
Anders Jones, Nr 9 Carolus betonade att när en broder blir befordrad till Grad VI så bör han åtföljas av någon äldre broder från den egna logen så att han inte skall känna sig "bortkommen" bland okända bröder.
Bo Svärd, Nr 14 Solheim frågade vilken lägsta ålder en recipient skall ha för att få bli medlem i Orden. Enligt konstitutionen är svaret: "Han skall vara myndig (18 år) och gjort sig känd för redbar och aktningsvärd vandel".
Stig Engström, Nr 20 Vesthav meddelade beträffande åtgärder för medlemvården och aktiveringen av nya bröder. Logen engagerar de nya bröderna att hjälpa till med lottförsäljning, servering, att vara behjälplig med rekvisitauppsättning. Vesthav har en s. k. ringlista där några bröder har till uppgift, att ringa runt och tala om att det blir ett möte och ev. samordna transporter dit.
För övrigt diskuterades flera praktiska frågor av vikt för det vardagliga logearbetet, som t. ex. att de nya bröderna i förväg bör få veta vad det kostar att vara med i Bifrost och vad man får ut för pengarna. Skrivarna uppmanades att omedelbart efter gradgivning lämna matrikelkort till SL:s skrivare. Man talade också om vikten av att klädseln skall vara korrekt.
Att läsa gamla protokoll kan ibland vara väldigt intressant och ge en bra bild av verkligheten.
Ordens Styrande Mästare under åren 1925-1978. Av Hans Larsson.
Oskar Fritiof Enbom, Sven Wall, Hjalmar Malmström. Jag har mött dem alla även om minnet är svagast vad gäller Bifrostordens förste styrande mästare. Den 1 april 1925 utsågs chefen för Kungliga Försäkringsrådet, byråchefen i Kungliga Pensionsstyrelsen, kommendören av Kungliga Vasaordens andra klass och riddaren av Kungliga Nordstjärneorden m. m. Oskar Fritiof Enbom till Ordens Styrande Mästare d. v. s. Ordens främste styresman.
Fritiof Enbom var ingen oratorisk person. Till sin läggning var han blygsam och sökte aldrig framhäva sig själv. 1 den statliga ämbetsmannavärlden var han en erkänd skicklig administratör och väl bevandrad ijuridiska frågor. Han var liten tillväxten men stor i anden. Det sägs om Enbom, att han var en godhetens man och att hans hjärta klappade varmt för Bifrost. Om det kom till skiljaktigheter då det gällde principer eller värden som var heliga för honom, vek han inte en tum. Han var verkligen brödernas man och blev mycket snart centralgestalten i Orden och utan tvekan kommer hans namn att för evig tid vara förknippad med Bifrostorden. Vid avtäckningen av hans byst 1933 tillägnades Enbom bl. a. följande ord:
Granna ord Du brukat ej många ord Du slösat ej men från hjärtat Du talat i manlig ödmjukhet.
Så har Du vägen funnit så våra hjärtan vunnit främjat vänskap och enighet.
Professor Sven Wall utsågs den 13 maj 1939 till Ordens Styrande Mästare. Wall hade tillhört Ordens direktoriet sedan 1929 och hade framför allt talets gåva. Han svepte gärna i sina tal över hela världshistorien med förkärlek för Karl XII. Wall var själv medveten om att hans tal var väl långa och bad som regel sin bordsgranne att rycka honom i frackskörten, då han höll på mer än 20 minuter. Efter de tjugo minuterna hittade han alltid en parallell via Karl den XII till ordens ritus och lära. Jag träffade Sven Wall vid ett flertal tillfällen i mitt föräldrahem och då han skulle hålla tacktal till värdinnan behandlades både medicinens och naturvetenskapens forskningsområden genom dissekering av de maträtter och råvaror som förekommit. Även om Wall var hård i debatten glömde han aldrig sin humor.
Efter en hård debatt var han den förste som räckte fram en försoningens hand. Han var en förebild för oss alla och trots sitt stora andliga och vetenskapliga kunnande var han en vänsäll broder. Han gillade inte att diskutera ekonomiska problem. Det överlät han till sin räntmästare att sköta. Walls tro var utan tvekan att mänskligheten lade alltför stor vikt vid materiell utveckling och att detta orsakade världens sjukdom. 1Bifrostorden skall enligt Sven Wall finnas en väl utvald skara män som alla är uppfyllda av Ordens ideal och lära, som ej har med ekonomi att göra.
Frihamnsdirektör Hjalmar Malmström tillträdde ämbetet som Ordens Styrande Mästare den 28 april 1945 och hade tidigare innehaft ämbetet såsom Ordens intendent, då han också varmt engagerade sig i förnyelsen av Ordens rekvisita och därmed sammanhörande frågor. Hjalmar hade en stor administrativ begåvning och genom sitt yrke en rik erfarenhet. Därtill var han stor i anden och hade sinne för ekonomiska spörsmål.
Då grundaren till Bifrostorden Fredrik Larsson förelade OD förslag om utvidgning av Ordens understödsverksamhet i form av Bifrostbågen anslöt sig Hjalmar Malmström ögonblickligen till förslaget och utformade dess föreskrifter på ett överskådligt och förnämligt sätt. Bifrostbågen kom att ligga Hjalmar Malmström varmt om hjärtat och han insåg på ett tidigt stadium dess betydelse. Malmström framhöll att Bifrostbågen var den mest "strålande och lysande idé för befrämjande av Ordens verksamhet som någonsin framlagts alltsedan Bifrostorden grundades 1925 ".
Förutom att Hjalmar var starkt ideellt engagerad i Orden hade han dessutom sinne för ekonomiska spörsmål. Under de mer än 30 år som Hjalmar fungerade som Ordens främste styresman utvecklades Orden framgångsrikt och ett flertal nya loger instiftades.
Bifrost var för Hjalmar en levande realitet och utan tvivel hans religion. Han stärkte Ordens humaniora och filosofiska funderingar i såväl skrift som tal på ett föredömligt sätt.
Hans Larsson. av Eric Biticher.
Ett försök till porträtt.
Hans Larsson, Ordens Styrande Mästare när detta skrevs och som sådan under många år en centralgestalt inom Bifrostorden. Hans är nu Ordens Hedersledamot. Han är också, vilket kanske är det mest intressanta i detta sammanhang, som person en del av Ordens historia. Alla bröder vet förmodligen inte, att Hans far var bankdirektör Fredrik Larsson, alltså en av Bifrostordens grundare. Hans är den ende av oss som faktiskt var med från början. Efter en mild men bestämd övertalning har han ställt upp för den här intervjun.
Vi träffades hemma hos Hans dagen efter det svenska EU-valet 1994 och det kan ju ses nästan symboliskt, att brödet på kaffebordet kom just från Europabagaren.
Nu ir det så att Hans Larsson ingalunda går omkring och känner sig historisk, men det kan väl inte förnekas, att sambandet och även ansvaret efter sin far har påverkat honom.
Han var fem år när hans pappa började med planerna på något som sedan skulle bli Bifrostorden. De egna minnena från den tiden är naturligtvis tämligen diffusa. Men han minns tre 'gubbar" som höll ihop och ofta tog gemensamma kvällspromenader. En av dem var Harald Akerberg.
Sitt första framträdande i Bifrostsammanhang minns han av två skäl. 1 samband med en luciafest fick lille Hans läsa en dikt, eller kanske han sjöng en sång. Av olika anledningar är det mest troligt att det handlade om en dikt. Det som Hans minns bäst från den kvällen är att, när den riktiga festen började fick den då fem-sex årige Hans gå hem, medan mamma och pappa stannade kvar och dansade. Våra entréer i Bifrostorden skiljer sig en aning.
Som ung hade Hans inte en tanke på att ansluta sig till en orden. Det dåvarande intrycket av en orden, var i stort sett att några mossiga gubbar klädde på sig en del grannlåt för att träffas.
Däremot startade han en kamratklubb med klasskamrater från Palmgrenska samskolan i Stockholm. En grupp som ännu efter 60 år fortfarande håller ihop och träffas en gång i månaden.
Föreningen döptes till "Septa" och hade som motto att "frälsa världen". Vad den skulle frälsas ifrån är idag ganska oklart, men inte heller så viktigt. Trots allt fanns nog ändå en del intryck av ordenstankarna hos Hans, som rådfrågade sin pappa om en del ceremonier och annat som skulle kunna bilda en ram kring föreningen. Man tog självfallet det hela inte på så djupt allvar utan mera lekfullt. Som exempel på detta är att man i något sammanhang bar in varandra på ett soffiock. När "Septa" startade var de 22 grabbar, varav det i dag finns 16 gentlemen kvar. Av de 22 är det endast en som av egen vilja lämnat kamratgänget.
Från början var det självklart att det bara skulle vara grabbar med på träffarna. Detta har med åren ändrats och idag är kvinnlig fägring välkommen. Alla har givetvis varit med på varandras och barnens bröllop, dop, begravningar och andra familjesammanhang. Ett talande exempel på sammanhållningen är också att inga inom gruppen har separerat.
Vi återkommer till Hans Bifrostminnen. Ett tidigt minne är att damerna alltid var med i alla sammanhang, utom på logesammanträdena. Han minns också Sven Wall, som ofta var gäst i hemmet och då alltid klädd i jackett. Sven Wall var professor och som sig bör påfallande disträ och mycket glömsk. Dock med undantag av det som gällde Orden.
Den första egentliga personliga kontakten med Orden var då pappa Fredrik bjöd Hans med fru Inga på en ordensfest, förmodligen i samband med Lucia eller liknande.
Hans hade inget intresse av att ansluta sig till Bifrostorden. Inte förrän Åsagårdaren och tillika Ordens Kansler, Elias Lundberg, lockade Hans till Orden. Året var då 1957. Även om faddern tillhörde Nr 5 Åsagård var det självklart att det var Nr 1 S:t Örjan som skulle få honom som ny broder. Fadder nr två var S:t Örjans då avgående Mästare, Sture Svensson.
Hans far försökte aldrig att övertala honom att gå med i Orden och detsamma gäller nu för Hans tre egna söner. Det måste ske av eget intresse och önskemål. Jag vill vara lite försiktig i det här sammanhanget säger Hans.
Eftersom både min far och jag har haft och nu har en framskjuten position inom Orden, så vore det inte bra med någon slags identifikation. Detta är svaret på mångas undran varför inte OSMs söner är ordensbröder.
När Hans väl kom med i Bifrost gick det i stället ganska raskt framåt. Han började som talare redan med grad 2, därefter direkt till FSM-stolen och sedan var det dags för mästarbordet. Inom OD var han först Räntmästare och sedan Lagman.
På ett tämligen tidigt stadium kallade dåvarande Mästaren, Hjalmar Malmström till sig Hans för samtal om Orden och dess framtid. Detta resulterade i att Malmström först erbjöd Hans befattningen som Kansler, men ändrade sig sedan, så att det blev som Räntmästare Hans tog steget in i OD, vid Rikstinget 1967. Sedan dess hade han ett mycket nära samarbete med Hjalmar Malmström. De hade i stort sett överläggningar varje vecka under lång tid, Det finns anledning till förmodan, att Hjalmar Malmström tidigt hade utsett sin efterträdare.
När Hjalmar Malmström hastigt avled, 1978, var det nog ingen tvekan om valet av ny Styrande Mästare.
Vi talade om Bifrostorden förr och nu och om mycket som hänt däremellan. Efter bara några ögonblicks funderande är Hans klar över att det viktigaste som hänt inom Orden är nog instiftandet av Bifrostbågen. Idén till bågen kom ur den släktfond som Hans far grundade och som sedan övergick till Bifrostbågen, efter många års planerande av Hjalmar Malmström.
Hans egen blygsamhet hindrar honom från att nämna det faktum, att det var under hans första tid som OSM som bågen tog fart och växte. Det är förklarligt att intresset för, eller rättare sagt, möjligheterna till att ansluta sig till Bifrostbågen var svalt i början. Allteftersom åren har gått har de tusen kronor som alltjämt är anslutningsavgiften, blivit lättare för bröderna att avvara. Det är stor skillnad på värdet av 1.000:- i dag jämfört med 1954, då Bifrostbågen bildades.
1det här sammanhanget kom vi osökt in på jämförelser med förr och nu och därmed också tankarna på hur man skall kunna förnya en orden. Om man överhuvud taget bör sträva efter att förnya.
Vid starten hade man ambitionen att bilda en Orden i tiden, vad allt den nu kan innebära. Den viktigaste utvecklingen och kanske också förnyelsen, är Bifrostbågen, som vi talat om, men också tillväxten av damloger ute i landet. Visst vill vi fortfarande vara en Orden i tiden, men ändå inom vissa gränser. Moderniseringen får inte ske på bekostnad av det som trots allt är grundläggande för en Orden.
Jag tror att vi inom Bifrost har ganska högt i tak i förhållande till många andra ordensällskap, säger Hans. Det är inte så förfärligt länge sedan som det inte var tillåtet att skåla med bröder av högre grad. Till att börja med var man också placerad gradvis vid supébordet på logekvällarna. Alldeles i början skulle alla tal skriftligen underställas OD för godkännande. Det blev inte mycket till spontanitet när man måste ligga, kanske månader före med ett tal som skulle hållas efter en reception. Fyra skålar skulle alltid utbringas vid brödramåltiderna, för Konungen och Fäderneslandet, för Orden och dess loger, för dagens recipienter och slutligen en skål för kvinnan. Det senare trots att damer inte var närvarande. Något som man i dag har svårt att förstå är, det stora motståndet mot beslutet att använda DU som tilltalsord bröder emellan.
Några råd till sin efterträdare.
På detta svarar Hans, 'jag säger som jag sagt, då jag tidigare lämnat ledarskapet, i arbetslivet och föreningssammanhang: Du måste forma Din uppgift själv och ge Dig chansen att göra Dina egna misstag - annars blir det ingen förnyelse".
Med en viss oro talar Hans om tendenserna, att börja sälja prylar inom logerna, t. ex. loppmarknader och liknande. Den formen av ideell verksamhet finns det andra föreningar som sysslar med och logerna får inte bli några varuhus.
Det känns "historiskt" att ha fått sitta några timmar tillsammans med Hans Larsson och ostört bara få prata Bifrost. Det är ingen tvekan om att Hans har försökt, och förvisso lyckats, att väl bygga vidare på den grund hans pappa lade för 75 år sedan. Min alldeles personliga framtidsönskan är, att broder Hans någon gång skall drabbas av skrivklåda och sätta sig vid maskinen för att skriva sina Bifrostmemoarer, där även "Septa" kan tillåtas få ett litet utrymme.
Karl-Gunnar Roth, av Eric Bliicher.
Ordens Styrande Mästare 1995 - "tills ny Mästare utses".
Det märkliga har inträffat, att under arbetets gång med att färdigställa denna bok, har en ny Styrande Mästare hunnit installeras. Efteråt kan det kanske sägas, att det är ett mycket skickligt arrangerat exempel på ett historiskt skeende inom Bifrostorden.
En dag i mitten av januari 1998 har det lyckats mig att hitta en lucka i Karl-Gunnar Roths program, för en intervju med vår nye OSM.
För de flesta av oss kom det som en överraskning, att Hans Larsson bestämt sig för att lämna befattningen som Ordens Styrande Mästare. Han hade under åren blivit så självklar i rollen att det var svårt att tänka sig någon annan på den viktiga posten.
Om vi var överraskade över hans avgång var det nog ingen överraskning att det blev Karl-Gunnar som skulle ta över.
Var Du själv förberedd på det här steget?
Jag varförbereddpå att Hans snart skulle avgå, men absolut inte att det skulle ske just då. Hans mandatperiod var inte slut, så hans beslut var helt oväntat. Att det sedan blev jag som fickförtroendet var mycket glädjande, men absolut inte väntat, det fanns ju flera tänkbara efterträdare.
Kände Du någon tvekan inför ditt beslut att acceptera?
Kanske lite först, men det gick snabbt över när jag märkte att jag hade hela OD med mig.
Vi går några år tillbaka. Hur började det? Du tog din första grad 1979 och två år senare, när det blev min tur att få "ettan", minns jag att Du redan var etablerad i S:t Örjans direktorium som Skattmästare.
Det började egentligen en varm novemberkvällpå enparkbänk iMiami, i USA alltså. Min blivande fadder berättade om något som hette Bifrostorden. Jag tyckte det lät intressant och nyfiken som jag är, tackade jag ja till inbjudan att få gå med i Orden.
Att jag sedan fick uppdraget som Skattmästare, var mer en tillfällighet. Den tidigare Skattmästaren hade suttit i många år och bett att få lämna befattningen, då fick jag uppgiften i stället.
Jag har en ekonomisk utbildning bakom mig, så jag ansågs tydligen lämplig för uppgiften. Detta gjorde att jag väldigt snabbt kom in i Logeoch Ordensarbetet.
Ett skäl till att jag tidigt fick en del uppdrag var nog att jag uppfattades som mycket engagerad och intresserad. Det var jag väl naturligtvis, men främst berodde det nog på att jag i början inte förstått att det fanns fyra olika Loger i Stockholm. Jag gick alltså på alla Logekvällar den första tiden
Efter några år blev Du Logemästare och en förhållandevis ung sådan.
Det var nog också så att tillfälligheterna spelade mig i händerna. Genom Skattmästarjobbet blev jag ordentligt insatt i allt som rörde Logen. När sedan John Holmqvist skulle avgå, efter 14 år som Logemästare, var steget inte så långt upp till Mästarstolen, där jag blev kvar under 8 år.
Karl-Gunnar berättar vidare, att det som nog betydde väldigt mycket för hans engagemang och trivsel i Orden, var mottagandet från allra första början. Han nämner flera bröder, med redan då höga grader, som vid Logekvällarna välkomnade och gärna pratade med nykomlingen. Personer som Börje Gallén, Gottfrid Isblad, Sixten Lindström, Gustaf Andersson, Sigvard Söderlund och flera andra "gamlingar", betydde mycket för många av oss som gick in i Orden vid den tiden.
Just detta att bli sedd och uppskattad bara för sin närvaro är nog en av de viktigasteförutsättningarnaför att en ny broder skall känna sig hemmastadd i Logen.
Du har haft många uppdrag under åren, bl. a. som representant i FABO, Stockholmslogernas förvaltningsbolag, Styrelsen för Bifrostbågen, sedan Räntmästare i OD och nu Styrande Mästare. Vilken uppgift ser Du som den viktigaste i den senare rollen?
Eftersom jag är helt övertygad om att Ordensverksamheten har så mycket att ge, vill jag medverka till att så många unga män som möjligt bereds möjligheten att få ta del av detta. Jag tror att det är viktigt att dagens ungdomar blir medvetna om värdet av den människosyn och de gamla traditioner som Ordenslivet förmedlar. Vi representerar en del av vår gamla kulturella historia och ger exempel på att den är lika aktuell än idag. Det som vi genom Orden vill förmedla som livsmönster, kommer till nytta i alla sammanhang, även i det dagliga livet.
Framtiden, hur ser den ut? Vi talar om att växa och förkovra oss, vilken prioritet skall bildandet av nya Loger ges?
Det är naturligtvis viktigt att vi växer och bildar nya Loger ute i landet. Det är det främsta instrumentet för att nå ut med det som vi anser värdefullt, men bildandet av nya Loger får inte vara något självändamål. Viktigast är nog att de redan etablerade Logerna skall kunna växa i storlek och därmed vidga sina åtaganden. Förnyelsen och växandet måste anpassa sig efter dagens familjeförutsättningar. När vår Orden bildades kunde männen lämna hemmet på Logekvällarna eftersom hustrurna tämligen självklart var hemma och svarade för allt praktiskt arbete. Så är det inte idag då det är mer regel än undantag att även hustrun förvärvsarbetar och sysslorna hemma delas.
Därför har Damlogerna en allt viktigare roll i Ordensverksamheten. Ordenslivet idag är inte något som bara är en männens angelägenhet. Det måste även kunna omfatta hela familjen.
1den mån det finns utrymme för någon fritid, hur tar Du vara på den? Vad har Du för intressen i övrigt? Svaret på denna fråga dröjer något.
Fritiden! Jag försöker att ta vara på det kulturutbud som Stockholm kan erbjuda. Men för övrigt är Bifrostorden min hobby. Familjen är också intresserade av det jag håller på med. De uppmuntrar mig faktiskt.
Några väl valda tankar som avslutning?
Ett är säkert, att jag tidigare inte harförstått hur mycket tid och intresse Hans Larsson lagt ned på uppgiften som OSM. Samma möjlighet har inte jag och det kanske är bra för verksamheten, att ännu mera fördela arbetet över hela Ordensdirektoriet. Det går nog att delegera en del av uppgifterna, även ut till Logerna.
Som avslutning smapratade vi om allt möjligt som man vill och borde. men som inte blir gjort. Nagot man borde göra ännu mer åt är den ibland försummade mcdlemsvården. Det var vi helt överens om.
Bifrostbågen. av Ingvar Larsson.
De flesta av bröderna vet ju vad Bifrostbågen är och vad den står för, den ger möjligheter att bedriva hjälpverksamhet som är ett av vår Ordens grundläggande ändamål och även ge ett ekonomiskt stöd till Ordens utveckling.
Vad många bröder dock inte känner till är uppkomsten, tankegångarna före bildandet och utvecklingen av Bifrostbågen.
Det var en av vår Ordens stiftare, broder Fredrik Larsson, (far till vår nuvarande OHL Hans Larsson) som 1953 inför Ordens direktorium framlade en skiss till utvidgning av Ordens dåvarande understödsverksamhet samt stärkande av Ordens finansiella ställning och verksamhet i dess helhet. Ordens understödsverksamhet var vid denna tidpunkt av blygsam art.
Det fanns då Understödsfonden ur vilken man utbetalade 200:- till efterlevande. Som understöd betraktat var det en ringa summa som inte räckte till mycket. Flera loger bildade därför egna uttaxeringsföreningar som än idag fungerar (Bifrostgåvan, Brödragåvan e. d.) i en del äldre loger.
Vidare fanns det Ordens Extra Understödsfond som även den inte nått någon större omfattning beroende på att Orden inte lyckats uppnå något överskottsresultat. Utbetalning av understöd från denna fond utgick endast i några fall och då med obetydliga belopp. Denna extra understödsfond hade i konstitutionen givits en till avlidna bröders anhöriga begränsad räckvidd för dess utnyttjande.
Under Ordens tidigare år var efterfrågan om Ordens socialbetonade verksamhet föremål för många överväganden. Hur skulle den byggas upp? Många alternativ och vägar prövades teoretiskt och en del även i praktik, dock utan att man kunde fmna någon tillfredställande lösning och då framförallt inte om sättet för kapitalbildningen. Så länge denna fråga var olöst, löstes inte heller problemet med den sociala verksamhetens syfte.
Det förslag som då framlades byggde på följande grundtankar:
1. Utgående kapitalbelopp ökas med 1.000:-.
2. Räntan på kapitalet utgår som understöd i dess socialbetonade verksamhet.
3. Kapitalet utlånas i sin helhet till Orden och den uppstående överräntan tillfaller Bifrostbågen såsom tillskott till dess årliga intäkter.
4. Det kapital som Orden förvaltar skulle enligt förslaget utnyttjas till bl. a. anskaffande av, som det då kallades, Ordensborgar eller Ordenslokaler.
5. Ur organisatorisk synpunkt och även med hänsyn till den tidens skattelagar ansåg man det lämpligast att upprätta en stiftelse, förslagsvis kallad Stiftelsen Bifrostbågen och att hålla denna verksamhet formellt skild från Bifrostorden.
Genom detta arrangemang skulle man även vinna den fördelen att Ordens övriga understödsfonder inte berörs och att sålunda ingen ändring ifråga om reglerna för dessa behövde vidtagas.
Anslutningen skulle vara frivillig men bindande för livstiden. Tanken var också vid denna tidpunkt att kunna upprätta ett generellt enhetligt system inom Orden i stället för de få existerande uttaxeringsföreningar som då fanns.
Man gjorde även kalkyler där man kalkylerade med att tusen bröder skulle teckna en andel vilket skulle göra 25.000:- i ränteintäkt, enligt den ränta som då gällde och som då skulle användas för understödsändamål. En andel, 1.000:-, var mycket pengar efter den tidens mått, för många bröder en hel månadslön.
Understöd från Bifrostbågen skulle utgå efter förslag från resp. loge eller Orden. För att kunna åtnjuta skattefrihet skulle utdelning från stiftelsen ske årligen och då inte enbart till behövande efterlevande utan även till begåvades utbildning, till konstutövare eller särskilt behjärtansvärda ändamål. Det då framlagda förslaget syftade till att ge Bifrostorden möjlighet till en omfångsrik understödsverksamhet vilket var och fortfarande är helt i linje med Ordens höga mål och syften.
Efter granskning och mycket diskuterande blev Ordens Direktorium övertygade om att detta förslag var det viktigaste för befrämjandet av Ordens verksamhet, som sett dagens ljus sedan Ordens tillkomst. Förslaget ansågs vara lösningen på ett mångårigt och svårlöst problem. Att sedan förslagsställaren, broder Fredrik Larsson, var samme broder, som en gång gav uppslaget till grundandet av Bifrostorden gjorde förslaget ännu värdefullare så anknytning till de ursprungliga tankarna för Ordens verksamhet redan fanns.
Idag kan vi övriga bröder med stor tacksamhet konstatera att det var mycket framsynta bröder som för nästan 50 år sedan tog detta stora steg för Bifrostorden.
1 april 1954 hemställde Ordens Direktorium till den förstärkta Rikslogen, numera kallad Riksting, att mötet måtte antaga förslaget till stiftelseurkund för Stiftelsen Bifrostbågen. Hemställan godkändes av den förstärkta Rikslogen men det skulle ta ytterligare ett år innan man vid sammanträde 1955 med den återigen förstärkta Rikslogen hade upprättat alla formaliteter och gjort vissa organisatoriska korrigeringar som även de godkändes och därmed kunde ett nytt skapande och stimulerande skede inledas i Bifrostordens historia.
Utvecklingen de första två-tre åren väckte inte det gensvar som man från början kalkylerat med, men det skulle komma när bröderna i praktiken fått klara bevis för stiftelsens betydelse både som institution och hjälpkälla för individer i behov av hjälp. 1957 inträffade de två första dödsfallen bland bröder som anslutit sig till Bifrostbågen. 1 båda fallen blev det vida mer utbetalt till de efterlevande än vad som skulle varit fallet om den äldre understödsformen tillämpats.
Anslutningen från bröderna visar enligt bokslut och verksamhetsberättelse för år 1957, att 231 bröder från Ordens då 13 loger anslutit sig till Bifrostbågen. Under åren 1957-67 ökade antalet andelar med 31 till 288 st vilket motsvarar en anslutning på ca. 13%. 1 början av 70-talet, då även antalet loger i landet ökat till 20, började anslutningen till Bifrostbågen bli mer intressant för att 1977 vara uppe i 379 st. eller ca. 15%. Men det skulle ta ytterligare ca. 10 år innan man nådde upp till den från början kalkylerade anslutningen till Bifrostbågen med 1.000 bröder anslutna.
Först på 80-talet (nästan 30 år efter instiftandet) började Bifrostbågen ta fart på allvar. Orden hade 1988 ökat sitt medlemsantal till ca. 3.300 fördelat på 25 loger och Bifrostbågen hade fått in anmälningar som gjorde att vi för första gången passerade det från början kalkylerade 1.000strecket vilket innebar att den procentuella andelen kom upp i 31,7%.
Ökningen har därefter fortsatt med drygt 80 nya andelar varje år och är i skrivande stund (1994), uppe i närmare 1.500 tecknade andelar. Detta är med all säkerhet beroende på att Bifrostbågen nu är fast förankrad i brödernas medvetande samt att logernas valda ombud nu har insett vikten och värdet av medlemskapet och tillsammans med ett målmedvetet arbete skapat detta fina resultat.
Utdelning av bidrag och stipendier har under åren skett till olika ändamål. De första utbetalningarna för understödsändamål kunde ske 1957. Totalt 2.000:- delades då ut dels till en Bifrostbroder, dels till de efterlevande efter en avliden broder samt en summa till sociala och humanitära insatser.
De första åren i Bifrostbågens historia gick merparten av överskottet till hjälpbehövande bröder och deras anhöriga. Så småningom, när tiderna förändrades och det sociala skyddsnätet utökades, övergick bidragsutdelningen att ske mer fördelat på sång och musikstuderande, ungdomsverksamhet och då i första hand handikappungdom, sociala och humanitära insatser samt naturligtvis hjälp till anhöriga.
Den årliga bidragsutdelningen har från början på 90-talet utgått med mellan 60-70.000:- och den procentuella fördelningen under senare år visar att ca. 35% av utdelningen gått till sång, musik och teaterstipendier. Ca. 25% har gått till ungdom- och handikappverksamhet där inga statliga eller kommunala bidrag utgår. Ca. 30% har gått till olika forskningsprojekt samt till sociala och humanitära insatser. Ca. 7% har gått till anhöriga. Den resterande delen är fördelad på mindre poster utdelat för olika hjälpbehov.
En fördelning av bidrag som är helt i linje med de ursprungliga tankegångarna och även helt i linje med Bifrostbågens stadgar och idéer.
Utbetalning av låneinsatser och försäkringsbelopp vid bröders dödsfall sker årligen till efterlevande och uppgår nu till mellan 40- och 55.000:-.
Kapitalbildningen har under åren, då allt fler bröder anslutit sig, nu nått upp till betydande belopp. Ca. 1,5 miljoner kronor förfogar Bifrostbågen nu över som till sin helhet är utlånade till Orden.
Broder! Du som ännu inte har tecknat någon andel, betänk då följande ord skrivna 1955 av vår tidigare OSM Hjalmar Malmström, som än idag i högsta grad är aktuella.
Har Du råd att inte vara långivare till Bifrostbågen?
Det har Du inte, om Du kan spara en liten slant och om Du är trogen
Ditt löfte om att Ordens nytta och Brödernas gagn och välfärd skall nu och allt framgent vara ett målför Din strävan.
Bifrostbågen delar varje år ut stipendier som studiebidrag och uppmuntran i olika sammanhang. Här ett par exempel:
Dramapedagogen Ulrika Hörberg (ovan) får 1990 i Gävle av OSM
Hans Larsson 10.000 Kr. för hennes arbete med utvecklingsstörda.
Rosie Åhlström (vänster) visar glatt upp sitt diplom och 10.000 Kr. för att ha utvecklat ridning som ett rehabmedel för strokepatienter.
Hjälpverksamheten. av Sture Brehmer.
Logernas gemensamma nämnare är i första hand Stiftelsen Bifrostbågen. Avkastningen från denna delas ut i form av stipendier till olika ändamål bl. a. till lovande ungdomar som studerar sång och musik. På annan plats berättar OC Ingvar Larsson om Bifrostbågens uppbyggnad samt hur den arbetar idag.
En annan fond som fått allt större betydelse är Ordens Styrande Mästares Fond, OSM:s Fond. Initiativet till denna kom från Logen Nr 5 Åsagård, som en hyllning till dåvarande OSM, nuvarande OHL Hans Larsson vid dennes 60-årsdag den 13 juli 1980. Fonden skulle bära jubilarens namn, men Hans Larsson ansåg det neutrala OSM:s Fond var det bäst passande namnet. Ändamålet är enligt konstitutionen att utöva hjälpveksamhet bland de behövande men också att främja vetenskaplig forskning. Fonden förvaltas av Ordens Direktorium.
Medel till fonden får man dels genom donationer, dels genom överföringar från Understödsfonden. Kapitalet i denna senare fond får ej överstiga 50.000:-. Överskjutande belopp överförs därför till OSM:s Fond.
Vanligt är att bröder sätter in en slant på fondens konto, då man vill hedra en jubilerande broder med anledning av dennes högtidsdag. Avkastningen skall årligen utdelas i form av stipendier i samband med Rikstinget.
En ytterligare fond är Bifrostordens Minnesfond. Denna bildades vid Fredrik Larssons (en av Ordens grundare) bortgång. Till Minnesfonden insättes bl. a. medel till minne av bortgången broder, men naturligtvis tar fonden emot även andra gåvor. OD förvaltar kapitalet och bestämmer över medlens placering samt hur avkastningen skall användas t. ex. för bidrag till barn och ungdom.
Utöver de fonder som ovan redovisats bildar logerna egna fonder, där medlen kan styras mer direkt till Logens egna bröder eller till projekt på hemorten. Pengar kommer från donationer, lotterier eller speciella insamlingar ofta i samband med tidigare beskrivna fritidsaktiviteter. På några håll utses dessutom särskilda logekuratorer med uppdraget att hålla reda på bemärkelsedagar samt att göra sjukbesök om så är påkallat. Kuratorernas insats är i högsta grad förenligt med orden i Ritus:
"Till
Bröders Gagn och Välfärd"
Ett exempel på hjälpverksamhet inom den egna kommunen kan vi hämta från Logen Nr 20 Vesthav. Under året insamlas medel som vid jultid skall användas till inköp av blommor, böcker, frukt, choklad och annat godis. Efter samråd med sjukhusens i Göteborg kuratorer går man sedan runt i sjukssalarna och delar ut gåvorna. 1första hand vänder man sig till dem som kanske aldrig eller i varje fall mycket sällan får något besök. Från en blygsam början har man efter hand kunnat sprida juiglädje till ett allt större antal patienter. Även musikanter har knutits till gruppen, vilket i en högre grad höjer stämningen när "jultomtarna" kommer. Tyvärr, emellertid, inträffade det tragiska att initiativtagaren, Stig Ekbladh, hastigt avled 1993. Logen kommer trots detta att fortsätta detta som de ser som ett uppdrag och som blivit en succéartad tradition. Den kritik som riktats mot Logen Vesthavs behjärtansvärda insats kan man ta med ro. Ett rymligt hjärta för en ensam medmänniska i juletid behöver man inte skämmas för.
En fond som rönt stor uppmärksamhet inom Stockholmsiogerna är
Stiftelsen Ruby & Lars Ullmans Åsagårdsstiftelse. Med denna donation vill familjen Ullman stödja bl. a. forskning inom medicin med förtur för hjärtsjukdomar. Stiftelsen skall även ge bidrag till ungdomar som utbildar sig inom musik och teater. Genom stipendier vill man också uppmuntra dem som arbetar för bevarandet av vår kultur t. ex. svensk folkdans. Den egna Logen Åsagård får även den anslag till den årligen återkommande julgransplundringen.
Naturligtvis skulle här kunnat redovisas många andra exempel på generositeten inom logerna. Genom platsbrist låter sig detta tyvärr icke göras. Gemensamt för samtliga loger är emellertid brödernas goda hjärtan för den eller de som behöver ett stöd. Det är ett gott tecken i en allt mer hårdnande värld. Fortsätt hjälpa.
Teater, Svamp och Julbad av Sture Brehmer.
För ökad trivsel och stärkt sammanhållning mellan logens bröder arrangeras olika aktiviteter vid sidan av gradgivningarna. Initiativtagare kan vara en enskild broder men lika gärna en grupp inom logen. Programmen är av skiftande natur, ofta samarbetar man med Damernas loge. Detta senare är betydelsefullt då vi inom Orden eftersträvar goda relationer även med brödernas respektive familjer. Den sociala biten, samhörighetenhelheten - har blivit en allt viktigare del av verksamheten. Damlogernas intresse och medverkan bör därför särskilt framhållas.
Vanligt är att man gör studiebesök hos något av de företag som är verksamt på orten. Detta ökar kunskapen om hemorten och fördjupar intresset för närområdet. Om någon av bröderna arbetar i det företag som besöks ser han gärna till att det finns förplägnad. Kanske de besökande också får en liten gåva med sig hem. Litet av reklam alltså.
Utflykter i samband med teaterbesök är mycket populära. Finns inom logen någon vinexpert anordnas då och då vinprovningskvällar som är synnerligen uppskattade. Höstens skogsvandring med svampplockning samlar många entusiaster. Här gäller dock att sakkunning ledare ingår i gruppen för undvikande av förgiftningsskador.
1Stockholm arrangerades på sin tid stadspromenader. Dåvarande Mästaren i Logen Nr 5 Åsagård, Erik Eurén var en mycket kunnig Stockholmskännare och pedagog. Han samlade stora skaror och ledde sina 'trupper' genom Gamla Stan, i gamla fina Klara och trakterna kring Södermalms kyrkor och Mosebacke. En annan kännare av Stockholm var Börje Gallén, under många år Mästare i Valhall. Under logekvällarna ordnade han emellanåt tipstävling bland de närvarande med klunga frågor som skulle öka kunskapen om vår stad.
Nämnas bör även Logen Nr 1S:t Örjans firande av Svenska flaggans dag den 6juni. Efter studiebesök på något slott eller annan kulturbyggnad samlas man om vädret tillåter till en picknick i det gröna. Vid regn äter man naturligtvis inomhus av den av varje deltagare medhavda maten. Mellan tuggorna sjunger man en och annan fosterländsk sång och känner sig storsvensk.
Traditionella programpunkter hos logerna är vårfesten och Luciabalen. Till barnens glädje hör Luciatåget och julgransplundringen med saft och tårta, gottepåsar, fiskdamm och övrigt som tillhör begivenheterna.
Ett mer udda men roligt initiativ var julbadet i Logen Nr 12 Nicopia. Nyköpings badhus stängdes för en kväll och endast logens bröder gavs tillträde att härja fritt i bassängen. Kom någon 'händelsevis" intill bassängkanten riskerade han att bli bjuden på glögg vad nu det kunde föra med sig. Enligt inhämtad uppgift var stämningen på topp redan från första simtaget.
När man tar del av logernas berättelser står det klart att man inte nöjer sig med att träffas endast under logeaftnarna. Bröder med gemensamma intressen vill gärna råkas även "privat". Det kan gälla golf, bowling, bridge eller t. o. m. matlagning. Men vad bröderna än samlas kring vid sidan av logen så stärker det samhörigheten. Må framtidens Bifrostbröder känna och uppleva vår Orden på samma sätt.
Damernas loger. av Eric Blächer.
Inom Bifrostorden, men ändå lite vid sidan om, fungerar flera damloger. 1 regel finns dessa i direkt anslutning tifi Ordens instiftade loger för herrar, men ofta i ett nära samarbete. En trevlig och uppskattad form av samarbete är damernas uppställning med mat och servering vid brödramåltiden efter det rituella logesammanträdet. Självklart är det då att en grupp herrar assisterar på motsvarande sätt vid damernas möten.
Var det någon som trodde annat?
Som alltid och Bifrostorden är inget undantag, finns det motsättningar, eller för att använda ett mildare uttryck, olika uppfattningar om damlogernas hemmahörighet. Skall de vara en del av Bifrostorden eller bör de utgöra en helt fristående organisation?
1 flera logeberättelser nämns damlogerna som betydelsefulla sektioner, nära herrarnas loger.
Dainlogen Stjärnbågen, jönköping
Det är inte vår uppgift att här ta ställning till vad som är rätt eller fel i detta sammanhang, men för att markera vår uppskattning har vi samlat några damrapporter under egen rubrik.
Damlogen ÅSa - Idun, Stockholm
av Sture Brehmer, Majken Thambert och Gunilla Starck.
Bröderna har alltid varit angelägna om goda relationer, även med respektive familjer. Ett första bevis för detta har vi från den 2 april 1927 då S:t Örjan och Valhall arrangerade en soaré med dans i Rosenbads festvåning, ett evenemang i sig, då detta var första gången bröderna inbjöd sina anhöriga till en titt bakom kulisserna.
1signaturen E.L. :s referat står det bl. a. att läsa:
Rosenbads glada och vackra festvåning och i denna ram våra kära gäster, vilkas skönhet och behag gjorde festen just så vacker och glad, som den måste bliva när de äro med.
Sammankomsten var en vårfest, kanske för att fira Ordens två års jubileum, men fortsättningsvis samladesbröder med damer även till julbaler och andra festligheter. Damerna blev på detta sätt närmare bekanta med varandra och de började ordna egna träffar. Damkiubbar bildades, den första i Örebro men det skulle dröja ända till den 27november 1952 innan Damlogen Åsa-Idun bildades i Stockholm. Initiativtagare var Marja Larsson och idésprutan Märta Sederholm. Med från början var bl. a. Eivor Malmström, Märta Görgensen, Majken Thambert, Gun Hackzell, Alice Ljungfeldt och Ruth Oldenstam.
Invigningen arrangerades på restaurant Ambassadeur och logen fick från starten över 60 medlemmar. Innan högtidligheten tog sin början samlades damerna till en enskild loge där stadgar fastställdes. Någon speciell ritual utarbetades inte, varför grader och gradband inte var aktuellt vid den tidpunkten.
Vid supén talade OSM Hjalmar Malmström i uppmuntrande ordalag och han överlämnade också gåvor. Hovsångerskan Gertrud Pålsson-Wettergren tjusade med toner ur Carmen m.m. Sångerskan anhöll sedan om medlemskap i Damlogen. Efter måltiden underhöll Sonja Sjöbeck-Lindström med några visor.
Viktigt för damlogerna var och är fortfarande att vara fristående från Bifrostorden. Det hindrar dock inte samarbete när så krävs, det kan gälla Luciabaler, julfester, utflykter, teaterbesök m.m.
Damerna har också vid olika tillfällen förhöjt feststämningen genom diverse uppträdanden bl. a. med den på sin tid uppskattade sångkören under ledning av Musikdirektör 0. Wasberg. Vid logens femårs jubileum gjorde denna kör en strålande succé i festvåningen på hotell Malmen.
Vid damernas logekvällar tog Eivor Malmström gärna fram sitt dragspel och Ruth Oldenstam satt vid pianot, men dessa två var inte de enda som hade "artistiska" anlag. 1976 bildade damerna en Nöjespatrull som svarade för underhållningen på logekvällarna. 1gruppen ingick Wivi Rapp, som var dess ledare, dessutom Gunilla Starck, Yvonne Tell, Siv Bjerre, Anita Persson och Ellen Lindström. Karin Bergström, som var en mycket duktig sömmerska, ingick även hon i Nöjespatrullen och ledde tillverkningen av scenkläder. Varje tisdag i tio års tid samlades man till repetition. Wivi Rapp spelade dragspel och Henny Wahiberg satt vid pianot, sedemera också Eivor Malmström. Det var spel, sång och .skratt.
1977, under Majken Thamberts ledning, beslöts att införa gradband i Damlogen Åsa-Idun. Samtidigt stod det klart att ett närmare och djupare samarbete mellan de olika damlogerna i landet krävdes i den fortsatta verksamheten. Redan 1979 började diskussionerna om en Riksorganisation, men det skulle dröja åtta år innan den blev verklighet. Men så, vid Rikstinget i Göteborg den 9 maj 1987, bildades och kungjordes Bifrostdamernas Riksorganisation BDR. Till ordförande valdes initiativtagaren Majken Thambert, som i sin styrelse har representanter från flertalet Damloger i landet. Vid Riksmötet i Oskarshamn 1998 övertog Gunilla Starck ordförandeskapet.
BDR har sitt säte i Stockholm och omfattar idag (1998) 17 loger runt om i landet. Syftet var att arbeta för en samverkan mellan logerna samt att utarbeta stadgar och ritus som skulle vara lika för alla loger. Varje år träffas alla damloger till ett Riksmöte, vilket äger rum på samma tid och plats som Bifrostorden har sitt Riksting.
BDR kallar också varje år till ett ordförandemöte. Vid dessa möten gäller det också att, förutom utbyte av erfarenheter, för logernas ordförande att komma med nya idéer och funderingar som kan utveckla det fortsatta logearbetet. Samtidigt är dessa möten viktiga för att stärka de sociala banden.
Den 24 mars 1983 samlades, på initiativ av broder Lars Pettersson, ett antal damer på Frimurarehotellet i Linköping. Majken Thambert, Stockholm och Gun Wickman, Södertälje hade inbjudits för att berätta för oss om Bifrostordens damklubbar, dess organisation och syften.
Efter en kortare diskussion beslöt vi att bilda en damklubb även i Linköping. En interimsstyrelse utsågs bestående av: Irma Jegestad, ordf. Barbro Olsson, v. ordf. Ing-Marie Argus, sekr och Inger Ström, kassör. Övriga ledamöter: Inga Engwall, Viola Olsson och Inez Larsson. Irma Jegestad innehade ordf. posten fram till 1986 då Ing-Marie Argus tog över.
När Logen Nr 21 Midgård firade sitt femårs jubileum den 28 maj 1983, instiftades damlogen officiellt och erhöll namnet Idavall. 1 samband med rikstinget i Göteborg den 9 maj 1987, bildades Bifrostdamernas Riksorganisation (BDR) och från denna dag kallas alla damklubbar damloger. Detta innebär att alla damloger i landet skall ha samma stadgar och arbeta med samma målsättning och även ha gradgivningar.
Vid Rikstinget 1988 i Jönköping, anslöt sig Idavall till BDR och blev därigenom loge. Den 14 november 1989 var Majken Thambert, Gun Olsson och Gunilla Stark här i Linköping och gav 15 systrar 3:e graden. Den 14 mars 1990 hade vi vår första egna gradgivning, tre systrar antogs i 1:a graden och fem systrar antogs i 3:e graden.
Sedan dess har vi strävat efter, att försöka ha två gradgivningar per år, en på våren och en på hösten. Medlemsantalet har under alla åren pendlat mellan 30-40 st.
Damlogen Forsytia, Malmö av Uffe Lindström.
Den minnesgode läsaren minns säkert 1983. Det var året då vi trodde att naturkatastroferna nått vårt skyddade hörn av världen. 1Skåne fick januaristormarna trombkaraktär. Vindstötar på 48m1sek lyfte taken från hus, ladugårdar och kyrkor. Folke Pudas från Armasjärvi tog sin låda och drog till Sergels torg i Stockholm. Simon Spies gifte sig med sin Janni och en 16-årig flicka vid namn Carola, blev trea i Schlager-EM, med melodin Främling.
Det varjust det här året som Damlogen Forsytia i Malmö bildades. Men, dessförinnan fanns faktiskt en damklubb med interimstyrelse. Det var dåvarnde mästaren i herrlogen, Karl-Åke Håhl, som den 22 augusti1982 kallade till sig ett antal Bifrostdamer. Syftet med detta möte var att bilda en klubb, som så småningom skulle söka inträde i BDR. Men i första laget ville Karl-Åke ha hjälp med att ordna med festligheterna i samband med invigningen av Logen Nr 23 Forsete. Forsetedamerna blev utomordentligt duktiga värdinnor på 5 :t Jörgen och lika duktiga guider till damerna från övriga landet. De anordnade bus sresor runt i Skåne. Efter att herrlogen instiftats fortsatte damerna att träffas och redan samma år, 1982, arrangerades en luciafest uppe i Druidordens lokaler som med åren blivit en trevlig tradition.
Det var så det började. Sedan har det bara fortsatt och det är många träffar per år som går av stapeln i damernas regi. Ett antal gånger om året ordnas sammankomster med hela familjerna. Man träffas ute i det blå eller i någon lokal. Mat, dryck och gemytlig samvaro är honnörsorden för dessa sammankomster. Det blir också tid över för olika former av studiebesök. Under de gångna åren har också många träffar med damklubben Diamant i Eslöv, förgyllt tillvaron. När BDR bildades i Göteborg, tog några av medlemmarna på sig att förmedla information till övriga medlemmar i Forsytia och på Rikstinget i Jönköping tackade Forsytiadamerna ja till ett medlemskap i BDR. För att själv få göra intagningar och ge grader fick man dispens från BDR. 1 samband med intagning hos damklubben Diamant i Eslöv var det två damer som fick 4:e graden och tio som fick 3:e graden.
Medlemsantalet har ökat kontinuerligt och tioårs-jubiléet är redan firat. 1 medlems-matrikeln finns Sonja Lindström nämnd som hedersmedlem och fyra har fått förtjänsttecken. Medelåldern på damerna, är precis som i herrlogen ganska låg och de som en gång startade upp det hela, försöker nu att trappa ner för att föra fram de yngre, till poster inom styrelsen. Det ser ärligt talat lysande ut för framtiden och damlogen Forsytia.
Torsdagen den 20 september 1962 kallade Logen Nr 7 Junehus, till sammanträde i Hantverksföreningens lokal, de intresserade för bildandet av en logens damklubb.
Ovanstående text finner vi i en historik över Stjärnbågens första tio levnadsår.
36 damer bildade så stommen till nuvarande damlogen Stjärnbågen i Jönköping. Till daniklubbens första ordförande valdes Gerda Gustavsson. Logen Nr 7 Junehus dåvarande Mästare var Hugo Elfström. Hans maka Magda är fortfarande en aktiv logemedlem och hon var den första att mottaga Stjärnbågens 4:e Grad.
Damkiubben verkade i mångt och mycket på liknande sätt som Damlogen gör i dag, d. v. s.att man samlades regelbundet under olika "mötesteman". Det kunde vara Smålandsafton, en afton med sketcher och lekar, maskerad, brasafton, något om mat, kläder, ja till och med bingoafton förekom. Damklubbens kallelser under de första åren präglades av en hövlighet och formalitet, som vii dag "slängt bakom axeln". 1början slutade exempelvis varje kallelse med "Tag gärna med ett handarbete". Kaffe och kakor var den gällande förtäringen. Med tiden har givetvis programmen, kallelserna och förtäringen anpassats till rådande tider, trender, socialt liv etc.
Årsavgiften var i början av Stjärnbågens verksamhet blygsamma 10:-.
1967 avgick Gerda Gustavsson som ordförande och klubban överlämnades till Annalisa Persson, som svingade densamma fram till 1971, då Torborg Hernvall valdes att leda klubbens möten och verksamhet. Torborg, en driftig och omtyckt ordförande under många år, hör till vår kader av aktiva hedersmedlemrnar. Stjärnbågens övriga ordförande har varit Maj-Britt Christensen-Häll, Astrid Altevid och Margareta Näversten. Samtliga dessa ordförande har tillsammans med sina styrelser lagt ned både intresse och energi för att driva logens arbete och verka för dess ideal.
Annagreta Esbensen är logens ordförande i dag.
Damlogen Stjärnbågen är i dag en livaktig och framåt loge med närmare 100 medlemmar. Logen håller sina sammanträden den sista onsdagen i varje månad i Frimurarlogens lokaler på Stora Hotellet Denna tillgång till rymliga bra lokaler har inneburit en trygghet och en säkrare planering av logens arbete.
Samtal med erfarenheten. av Eric BlUcher och Sture Brehmer.
1det följande redovisas resultatet av samtal med några äldre Bifrostbröder. 1 det här sammanhanget är det inte åldern som betecknar "äldre", snarare antalet år som aktiv Broder. Vem är då aktiv och mest engagerad? Är det den som har eller haft en mängd uppdrag inom Loge och kommitéer, kanske suttit som Mästare i många år? Är det kanske den som aldrig under mer än 40 år missat en egen Logekväll av andra skäl än sjukhusvistelse, men istället rest hem från Australien tidigare än beräknat, för att inte behöva avstå från en reception, som den egna graden berättigar till?
Det viktigaste engagemanget är kanske främst det man sj älv känner.
Det finns många s. k. 'eldsjiiiar" värda att nämna i ett sainirtanhang som detta. '(rue Persson är ett lysande exempel. Arne var kanslichef från 1977 till 1986. han har varit Miistare i Landskapslogen Torheini och i Logen Nr 9 Carolus. 1OD hade han uppdrag som Marskalk, Kansler och Lagman. I)essiitom svdde hansfru Sveaalla våra gra(lhalld.
En av de många "erfarenheterna" inom Bifrostorden är Lars Bergdahl, bland mycket annat Mästare i Storlogen Heimdal under 1974-1989.
Lars lockades in i Bifrostorden och Logen Nr 8 Manheim 1954 av ingen mindre än den legendariske Hjalmar Malmström, som inbjöd Lars till en måndagslunch för Bifrostbröder. Dessa luncher fungerade även som kontaktträffar, då man även kunde ta med vänner som bedömdes lämpliga som blivande Ordensbröder. "Tycke uppstod", som det heter i andra sammanhang och resultatet av denna lunch blev att Lars Bergdahl fick Grad 1 i Manheim, där Hilding Ljungfeldt då förde Mästarklubban.
Vi kom osökt in på problemet med rekrytering av nya Bröder och fann att kanske Stockholmsiogernas regelbunda, men inte så väl besökta luncher sista måndagen i månaden, skulle kunna utvecklas till att även fungera som kontakt- och introduktionsträffar.
När Storlogen bildades hade våra grundare tanken att den skulle fungera som samordnare av de dåvarande Landskapslogerna. Mot den bakgrunden måste det sägas att Lars Bergdahl blev väl förberedd för sitt senare uppdrag som Storlogemästare. Han var under en och samma tid FSM i Manheim, FSM i Landskapsiogen Svitjod och IL i Storlogen Heimdal, där dåvarande Mästaren John Idestrand satt med vishet och gott föredöme. När Lars Bergdahl senare tog över Mästarvärdigheten i Heimdal hade han, som sig bör, ambitionen att försöka förnya Storlogens arbete och uppgifter, men insåg samtidigt det nödvändiga i att börja försiktigt och vara rädd om erfarenheterna som fanns tillgängliga.
OD prövade Lars Bergdahls organisationsförmåga på ett mycket tidigt stadium då han 1975 fick uppdraget att svara för arrangemangen kring Ordens 50-årsjubileum. Att den uppgiften genomfördes till OD:s fulla belåtenhet framgår klart av att han sedemera fick samma uppgift till 60-årsjubiléet, som också blev en stor succé. Inte bara Heimdals utan hela Ordens ekonomi var vid den tiden minst sagt dålig och som åtgärd inför 50 årsjubiléet beslöts att genomföra en insamling till Orden i samband med jubileumsfirandet. Flera förslag till hur pengarna skulle användas diskuterades och bl. a. såg man här en möjlighet att kunna stödja nybildade Loger i starten.
Olika sätt att skapa inkomster för Orden diskuterades och efter OD:s godkännande genomfördes dessa till jubiléet. Ordenslipsen och märket till klubbjackan finns forfarande kvar, men hur har det gått med den bildekal som också fanns med i besluten från 50-årsdagen?
En som varit "tjänsteman" inom Orden under 30 år och därav 15 år som Storlogemästare måste ha fått erfarenhet av hur samarbetet med OD, Storlogerna och Grundlogerna fungerat. På direkt fråga svarar Lars Bergdahl att det visst har varit ordentliga diskussioner med ODom gradgivningar, tider för de olika graderna och tolkningar av ritus. Det har dock alltid gått att jämka samman skillnaderna. Alla har alltid arbetat för att någonting bra skall bli bättre.
Storlogens placering mitt emellan Ordensdirektoriet och Grundlogerna har inte varit något problem. När det gäller relationerna till Grundlogerna hävdar Lars att Storlogemästarna skall vara Mästarnas Mästare i alla sammanhang, inte minst som föredöme under gradgivningarna.
Lars vill rekommendera alla Mästare att "drilla" sina Direktorier och noga repetera varje grad, inte bara "gå igenom". De bröder som kommer till ett Logesammanträde förväntar sig en trevlig kväll, med själva gradgivningen som grund. Motsvarar inte genomförandet av kvällens ritus förväntningarna finns det risk att antalet besök minskar på logekvällarna. Ett bra sätt för direktoriet att fungera tillsammans är att bröderna bevakar och råder varandra. Inte kritiserar, men ger råd till förbättringar.
Avslutningsvis får Lars frågan om det är någon uppgift eller episod han minns som mindre positiv. På detta svarar han utan att tveka, uppdraget som ordförande i den grupp som planerade övertagandet och byggandet av Ordenshuset, d. v. s. det nuvarande Nurnberghuset. "Det var hemskt, att sedan beslutet om bygget var fattat, konstatera att från första sammanträdet hade de beräknade kostnaderna ökat med en miljon". Den tiden vill Lars inte ha tillbaka.
Det mest positiva är, om jag fattat Lars rätt, att ha fått vara med om att tillsammans med Hjalmar Malmström kunna starta Bifrostbågen. 1 detta sammanhang kom Lars försäkringskunnande och goda kontakter väl till pass för att skapa ekonomiska grundförutsättningar.
John Idestrand är en mycket välkänd profil i vår Orden. Han har tjänstgjort i många olika befattningar och hans meritförteckning upptar bl. a. följande:
1951 - 1954 Skrivare i Landskaplogen Svitiod
1964 - 1965 ASM i Landskaplogen Svitiod
1967 - 1973 Mästare i Storlogen Heimdal
1969 - 1971 Bifrostordens repr. vid bildandet av Fastighetsbolaget 7 Ordnar AB
1970 Ledde bildandet av Stockholmslogemas Lokal & Byggnadsfond
1972 - 1975 Ledde bildandet av FABO och var dess ordförande under fyra år
1974 - 1991 Medlem av och senare Ordf. i Ordens Valkollegium
Som framgår av ovanstående blev John genom sitt kunnande och sina många kontakter ofta anlitad av vår Orden i olika sammanhang.
Jag kom in ganska tidigt i Ordens tjänst även om jag inte förrän 1951 åtog mig en mer iögonfallande uppgift, berättar den gode John.
Det var så svårt att säga nej när jag blev tillfrågad om något. Redan från början kände jag mig så hemmastadd bland bröderna.
Från början... John hade ingen erfarenhet av ordensväsende vid den tiden. Det blev två byggmästarkunder, E. A. Lindahl samt Erik Sundström, som fick honom intresserad. Dessa två blev även hans faddrar vid inträdet i Bifrostorden.
Naturligtvis svarade jag fel på inledningsfrågan och det kändes kanske inte så bra. Följdfrågan visade sig lättare att förstå.
När det gäller ritus så har jag med åren övertygats om hur viktigt det är för ett ordenssällskap att inte ändra för mycket i graderna utan att verkligen bibehålla den ursprungliga tanken.
Vi har nog klarat detta bra i Bfrostorden. Vi har lyckats förmedla vårt budskap, det visar inte minst den positiva utvecklingen vad gäller antalet nya Loger och medlemmar. Kanske borde vi emellertid tänka mindre på bredden och mer inrikta oss på kvaliteten, djupet. Tyvärr ser vi, t. o. m. ganska ofta, hur man tar graderna] och 2för att sedan försvinna. Vaiför???
Tänk ändå så mycket trevligt jag fått vara med om i Bifrost och så många härliga bröder jag fått samarbeta med under årens lopp, Hjalmar Everton, Hjalmar Enér, Rupert Hedin, Hjalmar Malmström och naturligtvis Uno Henström m. fl. Vilken stil de hade, vilken etikett, men det behöver väl inte särskilt påpekas, det hör ihop med det goda kamratskapet.
Nu är bara att hoppas på enfortsatt god framtid för vårt Bifrost. Det är närmast Grundlogerna som skall ta de nödvändiga initiativen för att Storlogerna i nästa skede gör förberedelserna och fullföljer logebildandet tillsammans med OD. Detta betyder naturligtvis inte att Storloger och OD skall sitta med armarna i kors i väntan på Grundlogernas utvecklingsarbete. Som sanna bfrostbröder har vi alla ansvar för att hjälpa till med att knyta nya kontakter.
Det är också viktigt att vi inpräntar i varje ny broder, hur gärna logerna utanför den egna vill se honom som sin gäst. För att få den rätta ordenskänslan och därmed få uppleva allt detfina som kommit mig till del, bör man besöka Orden så ofta man har möjlighet. Tyvärr har kostnaden för ett logebesök i Stockholm skjutit i höjden väl snabbt och detta måste Mästarna i logerna se upp med. Kanske borde vi skapa en fond vars avkastning kunde gå till subventionering av en del av supépriset, men med detta vill jag inte säga att vi skall ägna oss åt någon form av affärsverksamhet. Sån 't kommer bara att tära på brödraskapet. Jag vill också ha sagt att det är viktigt att granska en presumtiv medlem noga. Passar han för Orden? Passar Orden för honom?
Varför är Bifrost "fattigt" i jämförelse med andra sällskap?
Tråkigt nog var våra inst?ftare och sedemera Ordensfränder icke tillräckligt kapitalminded. Däiför ställdes de inför betydande ekonomiska problem. Det fanns även andra orsaker som sammantaget gör att Bfrost under mycket lång tid fått arbeta i motvind, men varför räkna allt i pengar. Vänskap och kamratskap köper man inte och glöm inte bort att vi har vår Bfrostbåge att kämpa för och det är en gemensam nämnare så god som någon.
0 o Gustaf Hargel, Logen Nr 5 Asagard, Rec. 1934 av Sture Brehmer.
Gustaf Hargel, Jubeibroder, innehavare av Ordens Exeiciorsmedalj, Mästare i Asagård 1960-1961 samt under en period OL. När man ser honom, fortfarande ung i sinnet, kan man inte förstå att han varit medlem av vår Orden i drygt 60 år. Gustaf har alltid varit en trogen gäst i Ordenshuset och är så fortfarande även om besöken glesnade de sista åren.
Gustaf hade ingen erfarenhet av Ordensverksamhet så han inträdde i Bifrostorden i oktober 1934. Einar Magnusson, Gustafs kusin, hade dock länge försökt värva honom till Åsagård, vars strävan var att nå ett medlemstal av 100 Bröder.
Vår Orden hade vid den tiden sitt sammanträdesrum och sitt kansli på Hotel Continental och det var där som Gustaf recipierade tillsammans med 16 andra sökande. Något speciellt minne av kvällen har han inte i varje fall vad gäller Ritus. Det var mer det som rörde sig runt omkring som fastnade i minnet. Jo, en sak minns Gustaf; Följdfrågorna man fick i Grad 1.
Sedan Gustaf blivit medlem av Orden tvekade han aldrig att fortsätta vandringen uppför gradstegen. Kusinerna Einar (fadder) och Hugo var starka pådrivare och f. ö. uppmuntrade Logens medlemmar varandra genom att upprätta en telefonkedja. Han uppmärksammade också ganska snart, att flera bröder lämnade andra sällskap till förmån för Bifrost. Detta stärkte hans tro på att han hamnat rätt. Logen förstod Gustafs kompetens och så småningom togs hans tjänster i anspråk i olika befattningar och under många år var han dessutom revisor i Storlogen och även medlem av valberedningen.
Under en så lång tid som 60 år har naturligtvis ett och annat förändrats. Gradgivningarna har blivit bättre, mer välrepeterade. Även Ritus har succesivt förändrats, dock varsamt. Grundtanken finns kvar, men det är viktigt att Logens Mästare väljer medarbetare som han tror kan trivas tillsammans i Direktoriet. 1Direktoriet skapas en del av den vänskap, det kamratskap, som skall smitta av sig på Logens övriga bröder och bidra till deras djupare intresse för Orden och Logerna. Genom det ökade intresset förändras man också omedvetet som människa.
Kamratskapet fostrar och man inser att stil och etikett inte nödvändigtvis behöver vara tråkigt.
Vi har ett budskap att föra ut, säger Gustaf och min förhoppning är att man nu anstränger sig runt om i landet för att bilda nya Loger. Här måste OD hjälpa till, men först bör Ordens medlemmar se sig om i bekantskapskretsen och intressera sina vänner för Logebildning på sin hemort. Vi får emellertid inte glömma att Ordens grundare ville att Bifrostorden skulle vara ett samfund för gemene man. Det betyder bl. a. att det skall vara ekonomiskt överkommligt att deltaga i vår verksamhet. 1 Stockholm har det blivit lite för dyrt och man måste därför vara observant på, att goda, trevliga medlemmar inte uteblir av kostnadsskäl.
Mycket viktigt är också medlemsvärvningen. Faddern måste ta sitt fulla ansvar för att den nye medlemmen har tid och ekonomi för deltagandet i ordenslivet. Han måste också se till att hans recepient inte blir sittande ensam utan att han får sällskap av bröderna, gärna någon med högre grad. Detta gäller inte endast intagningskvällen utan även kommande kvällar tills dess den nye känner sig hemma i logen.
Som nämnts har Gustaf Hargel varit revisor i Storlogen Heimdal under många år. Det ställer sig därför naturligt att även fråga honom varför vår Orden måste betraktas som fattig ijämförelse med andra ordenssällskap. Gustaf svarar att redan initialkostnaderna vid bildandet 1925 var för höga. Vidare drabbades vi av betydande motgångar under de första åren och sedan följde krigsåren. Vår Orden är inte heller särskilt gammal och kanske man av bristande erfarenhet stundtals haft en alltför dyr organisation. Nu gäller det emellertid att ta lärdom av gamla försyndelser och seframtiden an med tillförsikt.
Gustaf Hargel avled den 14maj1998. Med honom avslutades en epok i Bifrosts historia.
Sven Wigerfelt, Logen Nr 2 Eyrabro, Rec. 1960 av Eric Biticher.
Sven anslöt sig till Bifrostorden 1960, men redan 10 år tidigare hade en god vän föreslagit anslutning. Sedan kom andra affärsvänner öch inbjöd till annat ordenssällskap. Sven kände sig inte riktigt hemmastadd i den formella miljö som präglade detta sällskap. Efter lång tvekan lockade till slut bifrostvännens berättelser om det gemyt och den otvungna kamratskap som rådde inom Bifrost.
Det var tre allvarliga män som recipierade den kvällen, som inte bara blev upptakten till en lång obruten vänskap. Deras fadder, Bertil Alfredsson, tog väl hand om sina adepter och såg till att de blev väl förankrade i Logen. Han måste ha skött sin fadderuppgift föredömligt eftersom alla tre recipienterna sedan blev Mästare.
Av den första kvällen minns Sven inte så mycket mer än att han var väldigt spänd och kände oerhörd respekt för den allvarlige Mästaren i all sin prakt. Däremot är minnet av Grad II, fortfarande starkt. Tyvärr är ritussekretes sen hindrande för att kunna berätta mer om detta. Men så mycket kan sägas, att det har sina poänger.
När Sven fått Grad III blev han Väktare och sedan Logens Skattmästare. När Bertil Nilsson skulle lämna sin Mästareplats tog, efter en lång övertalningskampanj, så småningom Sven över. Han tog hand om en Loge i stark turbulens och med stora lokaiproblem. Man flyttade från Stora Hotellet, först till en nedlagd konsumbutik, sedan till en lokal som tidigare varit någon slags verkstad. Rekvisitan var sliten och i ett skick så att den måste spikas upp inför varje reception. Ny rekvisita ordnades, bl. a. genom Svens egen möbelverkstad och i slutet av 60-talet kunde Logen flytta in i Frimurarlogens lokaler, där Eyrabro bor än i dag.
Sven säger att, sedan han väl kom med i Bifrostorden var det aldrig någon tvekan om att fortsätta. Jag är lite tillbakadragen och var nog inte med och prata så mycket i början, säger han och anser att hans insatser för Logen den första tiden mest bestod i att skaffa prylar till lotteriet.
När vi talar om framtiden, Ordens och Logernas framtid, är Sven mycket angelägen om att Orden skall fungera såsom det var tänkt från början. På direkt fråga svarar han också att, om vi skall växa vidare måste nog OD ta ett större aktivt ansvar för bildandet av nya Loger. Annars blir det inget.
Avslutningsvis betonar Sven vikten av att Orden behåller den höga status en Orden skall ha. Det heter inte möte eller gradgivning när vi har våra sammankomster. Ordenskapitel skall det heta och så recipiend, med 'd'på slutet. Vi måste se etiskt på vad vi håller på med. Vår Orden är inte vilken klubb som helst. Detta säger Sven Wigerfelt på ett sätt så att man är helt klar över att han menar det han säger.
Sven Wigerfelt var Mästare i Eyrabro under åren 1974-1975 och tjänstgjorde inom OD som OL 1979-1980 och OM 1981-1986.
Nils Eurén, Logen Nr 10 Withala, Rec. 1951 av Eric Blacher.
Nils Eurén i Withala gick med i Bifrostorden 1951 av ren nyfikenhet, efter en rekommendation av en god vän, som redan var etablerad i Logen.
Av den första kvällen minns inte Nils något annat än att allt verkade bara konstigt, en upplevelse som han delar med de flesta. Däremot är minnet av kvällen för Grad II desto klarare. Då blev Nils hejdad av de tjänstgörande bröderna efter att ha satt på sig ytterkäderna för att gå hem. Han hade uppfattat situationen så att han skulle få den eftertraktade graden en annan gång.
När han väl blivit varm i kläderna var det ingen tvekan om att han skulle förbli en Bifrostbroder. Redan från börj an bestämde han sig för att vara med så mycket som möjligt och den föresatsen har Nils verkligen levt upp till. Han hade inte varit borta en enda logekväll av andra skäl än när han legat på sjukhus.
För ca. 10 år sedan reste Nils till Australien för att besöka sin son, som emigrerat till denna fjärra kontinent. När han varit där en tid upptäckte Nils att det började bli dags för en reception i en grad som han var berättigad att närvara vid. Eftersom han då aldrig varit frånvarande någon kväll tidigare tyckte han att det var synd att missa den här gången. Så då reste Nils Eurén helt enkelt hem till Vetlanda igen.
1den egna Logen har han varit ledamot av antagningsnämnden i många år och i Storlogen har han fungerat som Förste väktare.
Vi talar om våra ordensfäders grundidé, att skapa en Orden för gemene man och Nils är av den bestämnda uppfattningen att i varje fall inom Withala gäller detta fortfarande.
Som ett exempel på samhörigheten inom Logen berättar Nils att under åren har ganska många bröder flyttat, men är ändå kvar i Logen. Önskemålet för framtiden är att Logen skall få en egen lokal, hur bra det än är på Stadshotellet, där man nu "bor".
Nils Eurén avled den 28 juli 1997 men kommer att minnas av många Bifrostbröder över hela landet.
Det är klart att blir man inbjuden som Bifrostbroder av OSM Hjalmar Malmström och "ett par andra höga gubbar", som Harry beskriver sina faddrar, då bara tackar man och tar emot.
Minnet av den första kvällen är att det var kolossalt högtidligt med alla de vackert dekorerade bröderna och den då obligatoriska fracken, ny för kvällen, levererad av LM som tillika var skräddarmästare.
Harry säger att han fick en så fin start att det aldrig varit någon tvekan om att fortsätta. Alla kände alla och den väldiga sammanhållningen mellan bröderna märkes väl samtidigt som man ändå kände sig välkommen.
På frågan om vad som avgjorde beslutet att gå med i Orden svarar Harry att nyfikenheten och det spännande i möjligheten att skapa nya kontakter nog var det som lockade.
Harry blev tidigt Talare i Logen och i den rollen möter man tidigt de nya bröderna den första kvällen. Då märks också den påtagliga stämningen bland recipienterna. När vi talar om detta undrar Harry om de som går in i Orden nu verkligen känner samma högtid som man gjorde då.
När man ser tillbaka på många år inom Bifrostorden och försöker att summera vad som varit bäst under åren, svarar Harry att det utan tvekan har varit att träffa bröderna, därför rekommenderar han alla nya att besöka logekvällarna så ofta som möjligt och önskar att han själv haft mer tid att besöka även andra Loger. Själv är Harry fortfarande en flitig broder när det gäller Valhall, men vi ser honom också hos de övriga Logerna i Stockholm.
Var man god vän med Sixten Lindström samt dessutom träffade Hjalmar Malmström och fick fin kontakt med honom i något kurssammanhang, var vägen in i Bifrostorden självklar. Så var det i varje fall för Valdemar Sjöberg, som då bodde i Uppsala.
Valdemar hade, som de flesta nya, ingen tidigare ordenserfarenhet, så allt var nytt, men ändå är det upplevelsen att plötsligt hamna i ett trevligt gäng av obekanta människor som är det starkaste minnet från den första tiden.
Det var i Stockholmslogen Nr 8 Manheim som Valdemar gjorde sin entré i Bifrost, men flyttade sedan till Jönköping och Logen Nr 7 Junehus, där man snart tog vara på Valdemars resurser och så även i Storlogen och OD.
Vid sidan om sitt vardagliga yrke var Valdemar, som han själv säger "yrkespolitiker" med bl. a. 20 år i Jönköping stadsfullmäktige. Vid vårt samtal kommer vi osökt in på det som ofta kan skapa problem och motsättningar, när människor av olika politiska och religiösa uppfattningar kommer samman. Men Valdemar har bara ljusa minnen från de många åren inom vår Orden. Det har aldrig berett några som helst svårigheter och inga politiska diskussioner har förekommit och detta till trots att Mästaren i Junehus också var politiker, med hemmahörighet i ett parti som var den direkta motsatsen till Valdemars parti.
Detta med den politiska och religiösa integriteten inom Bifrostorden är ju, som vi vet, en oskriven regel och här ser vi ett exempel på detta omsatt i praktiken.
Valdemar har en diger meritlista inom Logen och Orden. Själv minns han inte allt utan hänvisar till de noteringar som finns på Ordenskansliet, där man kan läsa;
OSSM 1977-1990, OC 1955-1967, OL 1968-1976, OHL 1991
Av detta förstår man att Valdemar under många år kunnat få en god överblick över hela Orden och alla dess Loger. Efter några ögonblicks funderande sammanfattar han dagens situation så att den mest positiva förändringen är, att gradgivningarna förbättrats väsentligt under åren. De agerande är idag mycket mer pålästa och överhuvud taget bättre förberedda än tidigare. Sammanhållningen förefaller också vara fin över hela linjen.
Trots väl tilltagen betänketid kan inte Valdemar komma på någonting negativt, att minnas eller ens ha tänkt på.
Ordens
Hedersledamot
Valdemar Sjöberg
Vägarna in i vår Orden är förvisso många och oförutsägbara. När jag får Aroshusbrodern Olof Hemmingson på tråden och frågar hur han hittade in i Bifrost, får jag det något förbryllande svaret, Ja egentligen var det ju det här med "Trion sov i ro" som det började.
Efter en kort utredning av begreppen hängde jag med i tankegångarna och fattade galoppen. Olof är ursprungligen jämtlänning och som sådan även bekant med sångaren Gösta Ljungqvist, som härstammade från Östersund och där en av den sångglada trion. Ljungqvist hade i likhet med Olof flyttat till Västmanland och gått in i Bifrostorden. Så var det med "Sov i ro" och Olof Hemmingssons väg in i Bifrost (Trion "Sov i ro" var på sin tid en sånggrupp, som turnerade i folkparkerna och även kunde höras i radio).
Första kvällen beskriver Olof som mycket omtumlande. Det var årsmöte i Logen, första graden och dessutom installation av ny Mästare. När jag kom hem började jag fundera över vad som egentligen hade hänt den här kvällen, säger Olof, men så har det faktiskt varit i alla de följande graderna också. Den erfarenheten delar han säkert med de flesta.
Före inträdet i Bifrostorden var Olof också ansluten till en annan orden, men med stora olikheter i verksamhet och allmän stämning. 1Bifrost märktes snart den glada och kamratliga tonen, som bidragit till att Olof stannade i Bifrost och engagerade sig i logearbetet. Han har där varit Yttre ledsagare i fyra år och sedan Skattmästare i hela 15 år.
Som Skattmästare var han också representant för Logen och Orden, bl. a. med uppgiften att med viss regelbundenhet besöka logebröderna och deras familjer. Detta gav en alldeles ovärderlig kontakt och kunskap om Logen och brödernas situation utanför de programenliga mötena.
Man kan lätt förstå att Olof kom att få en mycket central plats i Logen genom sitt engagemang på flera plan. Under den tid han var lantbrukare med egen gård, bjöd han bröderna och deras familjer på "lappsoppa" som inledning till julfirandet. Då arrangerades också auktion på julgranar som köparen sedan fick hugga. Behöver det sägas att intäkterna gick till Logen?
Det finns mycket positivt att säga om Bifrost och ordenslivet, men något som Olof anser särskilt värt att nämna är flera exempel på nya bröder som kommit på "rätt köl" och hittat sig själva och ett bra liv sedan man konmiit med i Orden. Det senare är inte bara ett gott betyg för Orden som sådan utan i hög grad för bröderna, som stöttar och lever upp till Bifrostordens ideologi. Glatt och livat, men alltid städat och fint.
Det är klart att det kan bli motsättningar ibland, det vore konstigt annars, säger Olof, men det viktigaste är att vi hittills har lyckats reda ut begreppen i samförstånd.
När vi kommer in på frågan om startandet av nya Loger anser Olof att det är så dyrt och kräver så mycket arbete att det borde ske i ett mer nära samarbete med OD.
Våra instiftares grundtanke om att Orden skall vara öppen för alla olika samhällsskikt håller fortfarande. Det är Olofs bestämda åsikt och till de nya bröderna ger han rådet; håll ut och var med så mycket som möjligt, snart kommer ni upp i grader så att ni kan vara med ännu mer.
Bifrostorden är en förhållandevis fattig Orden och det tror Olof beror på att vi sätter kamratskapet högre än pengarna. Däremot anser han att Bifrostbågen bör kunna växa ännu mer. Den gör nytta på flera plan.
Sigvard Söderlund berättar. av Astor Baldesten.
För väldigt många bifrostbröder, särskilt i Stockholmstrakten, var Sigvard Söderlundbifrostandanpersonifierad.Han fanns alltid till hands när en hjälpande hand behövdes. När Logen skulle sättas upp eller om någon tjänstgörande broder ffitt förhinder. Som en vänlig hustomte gick han omkring och hjälpte till, både handgripligen och med ett vänligt råd när såbehövdes. Vi åt lunch tillsammans ungeflir ett år före hans bortgång och då gjordejag dessa anteckningar.
Kontakten Bifrost och Sigvard Söderlund tog sin början den 16:e april 1959. En god vän, Sture Forsberg, ringde en dag och tyckte att de borde gå med i ett ordenssällskap. Det spontana svaret blev lite bryskt: "Du är inte klok, det har jag inte alls lust med." Sigvard var då ordförande i Örjanskören och tyckte att det räckte. Men Sture tjatade länge och väl, skaffade anmälningsblanketter och gav Sigvard order om att komma ut till Hägersten där han bodde. De läste igenom pappren, fyllde i och skickade in dem och så blev det hela mer eller mindre bortglömt, men en dag kom ett brev, att de var välkomna till gradgivning på restaurant Tattersall.
Sigvard kontaktade Sture och undrade om han läst igenom pappren. Om du tittar noga står det att vi skall ha frack, något som Sture inte hade. Han blev alltså tvungen att hyra en hos "Steens" och dessutom vågade han inte tala om det för sin fru. Sigvard arbetade och bodde på Gamla Brogatan dit klädprakten fördes. För att samla mod inför det okända hade Sture försiktigtvis köpt en liten flaska, som avsmakades före avfärden till Tattersall. Där möttes de av en värdig herre vid namn Sigfrid Eriksson. Han undrade om de var recipienter och de fördes sedan till ett enskilt rum dit snart ytterligare två herrar anlände. En av dem var Arnold Björklund, en annan välkänd bifrostprofil. Arnold Björldunds bror Alvar var redan med i Valhall. Den kvällen var det fyra sökande, som gick in i Logen Nr 4 Valhall. Alla tyckte det var väldigt högtidligt. Så småningom blev de fyra godkända och fick mottaga det röda gradbandet.
Sigvard och Sture erhöll sina grader efter hand. Den andra graden togs 1960 i Logen Nr 8 Manheim där den store bassångaren Philip Falk var Mästare. Första inhoppet som tjänstgörande broder blev som Talare när "StorSven" en dag hade förhinder. Mästaren Nils Alsén hade hört att Sigvard kunde prata och hemsänd med "boken" fick han förbereda sig till dagen därpå.
Efter en tid blev Sigvard ordinarie Talare i Valhall. Nils Alsén utsåg Sigvard till FSM och under dennes sjukdom fungerade han som LM tills Börje Gallén blev utsedd. Sigvard var IL i Landskapslogen Svitiod och aktiv i den numera avsomnade samarbetskommitén.
K. G. Karlsson var Ii Storlogen och han fanns i kapitelsalen varje torsdag (för landsortsbröder kan nämnas att Stockholmslogerna delar ordenslokaler och har under säsong gradgivning varje torsdag) för att hjälpa till att sätta upp graderna. Han behövde hjälp och på så sätt kom Sigvard med i arbetet.
Sigvards hjälpverksamhet i olika situationer framgår klart av följande episod. Göran Kimell, senare Mästare i Valhall, berättade att när han fick första graden var han så imponerad av att det fanns en hovmästare, som gick omkring i ett så fint rött band. Efter den händelsen undrade Hans Larsson om Sigvard inte kunde ta av sig gradbandet när han hjälpte flickorna servera.
1 slutet av 60-talet flyttade Bifrost till Piperska Muren, men där fanns det så många ordenssällskap, att det faktiskt hände att besökande bröder hamnade i fel kapitelsal. Via Kontoristföreningen och Sture Jarl flyttade Bifrost 1973 till lokalerna på Hornsgatan. Där blev snart Sigvards roll att stanna kvar efter gradgivningarna för att släcka och låsa. På den tiden slutade sällan något logemöte före klockan två på natten.
Förutom invigningen av Logen Nr 16 Runheim kom Sigvard att vara med om tillkomsten av Logen Nr 17 Grimner i Oskarshamn och Logen Nr 18 Mjölner i Eslöv där den skånska matkulturen med hemgjorda beska droppar blev ett minne för livet.
Till invigningen av Logen Nr 19 Gagnrad i Borlänge gick resan en kall vinterdag. Alvar Björklund bar bifrostflaggan och Sigvard den svenska fanan. Till Logen Nr 20 Vesthav körde Sixten Lindström och det var vid framkomsten stor förbrödringsfestpå hotellrummet.
Även när Logen Nr 21 Midgård invigdes reste Sixten och Sigvard tillsammans till Linköping. Logen Nr 22 Righeim i Gävle invigdes en kall höstdag. Till Logen Nr 23 Forsete i Malmö och Logen Nr 24 Gungner i Borås ordnades gemensam bussresa från Stockholm. 1Borås skedde invigningen i Svarta Örnens ordenslokaler. Den nye Mästaren Lars Larsson kom från Manheim.
Nästa invigning var Logen Nr 25 Alvheim en Loge som var Evert Erixons skötebarn. Sista invigning blev Logen Nr 26 Vanadis i Karlskrona. Därmed kom Sigvard Söderlund att övervara alla nya invigningar av Bifrostloger, utom Logen Nr 15 Norheim, under hans nära 40 år i vårt Ordenssällskap.
Sigvard var med om att sätta upp ett antal Riksloger. Vid ett tillfälle i Vetlanda hos Logen Nr 10 Whitala åkte han tillsammans med Börje Lindnor runt till alla Smålandslogerna för att plocka ihop rekvisita. Vid ett Riksting hos Logen Nr 14 Solheim ordnade Hjalmar Malmström tillställningen utan damer.
Dessa rader är Sigvard Söderlunds egna ord. Jag har gjort några redigeringar för att föra samman olika stycken till en enhet och gjort några språkliga ändringar. Det är ingen intervju med ställda frågor utan texten återger Sigvards spontana berättelse.
Sigvard Söderlund avled den 4 maj 1996.
Landskapsioger:
SVITJOD
1925 - 1927 Arthur Östlund
1928 - 1941 Rickard Kjellgren
1942 - 1944 Ernst Magnusson
1945 - 1946 Björn Barck-Holst
1947 - 1952 Uno Henström
1953- 1954 Hjalmar Everton
1955 - 1965 Knut Chrigström
1966 - 1969 John A. Lindhé
MIDGÅRD 1927 Hjalmar Lindskog
1928 - 1936 Gustaf Leonard Jonsson
1937 - 1939 Arvid Adamsson
1940 - 1941 Martin Ridderstein
1942 - 1944 Charles Clifford
1945 - 1951 Nils Eklund
1952 - 1953 Bengt Hallmén
1954- 1958 SvenPrenker
1959- 1965 Sven Fredlund
1966 - 1969 Rune Lindgrén
VANADIS 1927 Helge Cronholm
1928- 1932 Martin Lien
1933 - 1936 G. Dahlberg
1937 - 1948 Henric Fors
1949 - 1951 Sven Swenelius
1952 - 1954 Ragnar Josefsson
1955- 1957 GöstaLidman
1958 - 1962 Gösta Somrelius
1963 - 1967 Martin Johansson
1968 - 1969 Gunnar Sannefors
Landskapsioger:
LADULÅS 1932 Nils Larsson
1933 - 1942 R. Linse
1943 - 1950 Ernst Gustafsson
1951 - 1954 Arvid Cariheim
1955 - 1959 Waldemar Sjöberg
1960 - 1961 Hilding Örnemark
1962 - 1965 Fritz Löfgren
1966 - 1969 Gustaf Svensson
TORJTIEIM 1944-1948 OscarFlodin
1949 - 1953 Lars Bergström
1954- 1955 Sven Petersson
1956 - 1958 Ligne Swartz
1959 - 1967 Arne Persson
1968 - 1969 Olov Bylander
Storloger:
HEIMDAL 1926-1928
1929- 1931
1932 - 1933
1934- 1938
1939 - 1949
1950 - 1953
1954-1956
1957 - 1966
1967 - 1973
1974 - 1988
1989 - 1993
1994-
TIRFING
1929 - 1946
1947 - 1950
1951 - 1952
1953 - 1963
1964 - 1972
1973 - 1988
1989 - 1996
1997 -
GOTHEIM 1953-1954
1955 - 1960
1961 - 1978
1979 - 1987
1988 - 1990
1991 - 1992
1993 - 1996
1997 -
Eric Lind
Acel Tagesson Möller
Lindahl
Nils Söderberg
Thure Åkerlund
Hjalmar Enér
Helmer Larsson
Rupert Hedin
John Idestrand
Lars Bergdahl
Lars Ullman
Yngve Strindholm
Martin Lien
Eric Thapper
Martin Lenander
Bengt Hallmén
Sven Prenkert
Bertil Nilsson
Uno Jegestad
Per Leksell
Ernst Gustafsson
Nils Halldén
Carl Ljungbergh
Gunnar Liedberg
Ingvar Andersson
Sven Kristiansson
Ingvar Andersson
Charles Sundqvist
Grundloger:
Nr 1 S:t ÖRJAN 1925 Arthur Östlund
Stockholm 1926 Einar Landgren
1927 - 1931 Nils Holmgren
1932 - 1941 Sven Wall
1942 - 1943 Eric Thapper
1944- 1948 PerNyström
1949 - 1951 Ludvig Tränker
1952 - 1956 Sture Svensson
1957 - 1958 Olof Eriksson
1959-1963 CarlEk
1964 - 1968 Hans Larsson
1969 Lars Thor
1970 - 1983 John Holmqvist
1984 - 1991 Karl-Gunnar Roth
1992 Eric Blticher
1993 - 1997 Gösta Strandberg
1998 - Ulf Bergström
Nr 2 EYRABRO 1925 - 1928 Hjalmar Lindskog
Orebro
1929 - 1932 Martin Lien
1933 - 1938 Charles Clifford
1939 - 1941 Knut Meliström
1942 - 1944 Gunnar Davidsson
1945 - 1946 Eric Thapper
1947 - 1951 Olof Mårtensson
1952- 1959 Oscar Heimerlöf
1960 - 1969 Hans-Olof Holmgren
1970 - 1972 Bertil Nilsson
1973 Bengt Bergquist
1974 - 1975 Sven Wigerfelt
1976 - 1979 Åke Almgren
1980 - 1982 Claes Winell forts...
Grundloger:
Nr2EYRABRO forts...
Örebro 1983 - 1988
1989 - 1991
1992 - 1996
1997Lennart Köpberg
Arne Blomqvist
Martin Östlund
Roy Rundqvist
Nr 3 AROSHUS 1925 - 1932
Helge Cronholm
Västerås 1933 G. Dahiberg
1934 - 1936 Gunnar Widegren
1937 - 1943 Henric Fors
1944- 1945 GunnarEricsson
1946 - 1947 Gerhard Johansson
1948 - 1949 Henric Fors
1950 - 1953 Sven Swenelius
1954 Nils Ludvigsson
1955 - 1957 Sven Swenelius
1958 - 1967 Gunnar Sannefors
1968 - 1974 John Hellqvist
1975 - 1976 Gunnar Sannefors
1977 - 1981 Nils Westermark
1982 - 1990 Torsten Östlid
1991 - 1995 Lars Engström
1996 - Bengt Åkerlund
Nr 4 VALHALL 1926 - 1949
Stockholm
1950 - 1955
1956
1957 - 1973 1974-1985
1986 - 1996
1997
1998Rickard Kjellgren
Vilhelm Hultner
Ernst Häggner
Nils Alsén
Börje Gallén
Göran Kimell
Lennart Nygren
Per Dyberg
Grundloger:
Nr5ÅSAGÅRD 1927-1930 OscarLindahi
Stockholm 1931 - 1939
1940 - 1955
1956 - 1959
1960 - 1961
1962 - 1966
1967 - 1970
1971 - 1977
1978 - 1982
1983 - 1989
1990 - 1992
1993
1994-1997
1998 -
Nr 6 HA VAMAL
Orebro
Torsten Ericsson
Henning Sederholm
Elias Lundberg
Gustaf Hargel
Erik Eurén
Erik Östman
Jan Ottenstedt
Bo Rosell
Yngve Strindholm
Tage Lund
Yngve Strindholm
Tom Stjernschants
Jan Ottenstedt
1927 - 1933 Fridolf Kuhlin
1934 - 1938 Martin Lenander
1939 - 1979 se EYRABRO
1980- 1981 Åke Almgren
1982 - 1985 Åke Hall
1986 - 1987 Ingemar Thelander
1988 - 1989 Arne Blixt
1990 - 1994 Kurt Eriksson
1995 - Bo-Lennart Lindén
Grundloger:
Nr7JUNEHUS 1928-1936 CarlGustafsson
Jönköping
1937 - 1939 Ernst Gustafsson
1940 - 1941 Carl Gustafsson
1942 - 1954 Ernst Gustafsson
1955 - 1960 Carl Ljungberg
1961 - 1965 Hugo Elfström
1966 - 1976 Einar Nilsson
1977 - 1985 Zeth Ohlsson
1986 - 1991 Invar Larsson
1992 - 1996 Charles Sundqvist
1997 - Sven-Olof Wilhemé
Nr 8 MANHEIM 1928 Johan Westerling Stockholm
1929 - 1930 FritofSchäring
1931 - 1934 Otto Grimlund
1935 - 1941 Carl Aspling
/J q JeY i94- --t94zt Hjalmar Malmström /9 4 4-94 Gösta Högestam b' s /2 / q /13 -' 1 g / 't94-6---+94-7 Stig Carlens / /9 5 / 4948--1949 Knut Görgensson
pi; /d/'i ) ,-/J/ )S /9 S 1950- 1963 Filip Falk / 9 5' / 'i' / -' /
1964 - 1978 Sixten Lindström
1979 - 1989 Sture Brännström
1990 - 1992 Arne Bergqvist
1993 - Ulf Adelstrand
Grundloger:
Nr 9 CAROLUS 1936 - 1955 Sven Söderlund
Kariskoga
1956 - 1962 Agne Spong
1963 - 1967 Harry Stenshammar
1968 - 1973 Arne Persson
1974 - 1981 Olov Bylander
1982 - 1988 Sigfrid Lagerström
1989 - 1992 Bo Göran Josbo
1993 Sven-Åke Rundin
Nr 10 WITHALA 1942 - 1944 Erik Ulander
Vetlanda 1945 - 1950 Enoc Norén
1951 - 1954 Bertrand Svensson
1955 - 1958 Curt Cariström
1959 - 1978 Gunnar Gustafsson
1979 - 1987 Sten Sjödahl
1988 - 1993 Olof Håkansson
1994 - 1997 Göran Straume
1998- JonAsp
Nr 11 LÖFSTAD 1945 - 1948 Efraim Samuelsson
Tranås 1949 - 1953 Knut Frithioff
1954 - 1955 Manne Lindström
1956- 1972 ErikPersson
1973- 1977 Curt Köijer
1978- 1983 Curt Appelquist
1984 - 1986 Nils Wallén
1987 - 1992 Bo Sundström
1993 - 1997 Jan-Erik Nilsson
1998 - Lars Axehill
Grundloger:
Nr 12 NICOPIA
Nyköping
1947 - 1949 Yngve Lindahl
1950 - 1952 Gustav Söderblom
1953- 1956 HilmerWistrand
1957 - 1959 Karl-Axel Johansson
1960 - 1963 Alexis Mählqvist
1964 - 1968 Börje Klangestam
1969 - 1970 Sture Steninger
1971 - 1974 Sten Öhrfelt
1975 - 1977 Sven Nordenberg
1978 - 1979 Carl-Olof Lindmark
1980 - 1983 Sture Johansson
1984 - 1988 Rune Steén
1989- 1991 Harry Axelsson
1992 - 1994 Peter Lindquist
1995 - Leif Johansson
Nr 13 TORKILD
Södertälje
1948 - 1950 FritjofEkstrand
1951 - 1954 Eric Andersson
1955 - 1956 Göte Lundgren
1957 - 1966 Sture Olsson
1967 - 1977 Erik Lundqvist
1978 - 1986 Sven Olsson
1987 - 1992 Ingemar Peterson
1993 - 1994 Conny Johnsson
1995 - Leif Ring
Grundloger:
Nr 14 SOLHEIM 1958 - 1962 Agne Haeger / Sven Uggla
Karlstad
1963 - 1970 Sven Uggla
1971 Kjell Finsberg
1972 - 1973 Eije Jansson
1974 - 1975 Eric Ericsson
1976 - 1977 Kjell Finsberg
1978 - 1983 Carl-Gustaf Naeslund
1984 - 1991 Knut Larsson
1992 - 1993 Bo Svärd
1994 - Lars Mathsson
Nr]5NORHEIM 1963-1966 RandolfSchjll
Västervik
1967 - 1970 Per Andersson
1971 - 1978 Gunnar Liedberg
1979 - 1988 Tommy Albinsson
1989 - 1994 Nils-Erik Larsson
1995 - Rolf Grönberg
Nr16RUNHEIM 1966- 1983 BemdtAndersson
Järflilla
1984 - 1987 Göran Ström
1988 - 1995 Jan Trosell
1996 - Lars Grönqvist
Nr 17 GRIMNER 1973 - 1979 Ingvar Andersson
Oskarshamn 1980 - 1989 Sven Kristiansson
1990- Hans Bäck
Grundlo ger:
Nr 18 MJÖLNER 1974 - 1979 Alvin Rodehed
Eslöv 1980 - 1982 Nils-Helge Mårtensson
1983 - 1989 Bengt Nilsson
1990 - 1991 Christer Mårtensson
1992 - 1997 Roland Carlström
1998 - Sven-Erik Nilsson
Nr]9GANGRAD 1975-1981 HansWidén
Borlänge 1982 - 1984 Martin Westas
1985 - 1993 Hans Widén
1994 - 1997 Lennart Thorsell 1998 - Hans-Olov Wieweg
Nr2O VESTHAV 1977- 1984 Hans Berggren
Göteborg 1985 - 1986 Walter Wilén
1987 - 1988 Hans Kastendal 1989 - 1994 Stig Engström
