Röster från Latinamerika # 1 2016

Röster från Latinamerika Latinamerikagruppernas tidning | #1/2016

Urkraft

Kvinnorna som förbättrar världen genom sin kamp

Dessutom: Blanca Chancoso vill ta makten från företagen Maria del Socorro får kvinnor att ta plats Martina Paredes kräver rättvisa för offren i Curuguaty

OMSLAGSBILD: LARI HONKANEN

Röster från Latinamerika

Dina synpunkter är viktiga!

Vi vill att Röster från Latinamerika ska vara en berikande läsupplevelse.

Därför vill vi gärna veta vad du tycker om innehållet i tidningen. Hör av dig med dina synpunkter till vår redaktör Lisa Karlsson: lisa.karlsson@sal.se

I detta nummer rapporterar vi från: Argentina: Santiago de Estero Brasilien: Eldorado dos Carajas Chile: Santiago Colombia: Popayán Ecuador: Quito Guatemala: San Juan Sacatapequez Honduras: Rio Chiquito Paraguay: Curuguaty

Innehåll #1/2016

/Redaktionen

Ansvarig utgivare: Markus Malm Redaktör: Lisa Karlsson Medarbetare i detta nummer: Sori Lundqvist, Lari Honkanen, Oscar Barajas, Linnea Fehrm, Susanna Dobrota och Lisa Persson Grafisk form: Petter Evertsén, Revoluform Tryck: Åtta.45, 2015 ISSN: 2001-0397

2

FOTO: LARI HONKANEN

Francisca Rodriguez från den kvinnliga småbrukaroch urfolksorganisationen Anamuri i Chile har kämpat för jämställdhet inom den Latinamerikanska småbrukarrörelsen i årtionden. Nu har hon sällskap av Katy Betancourt i Ecuador och Maria del Socorro i Colombia – och många, många fler! Men hur har egentligen småbrukar- och urfolksrörelsen påverkats av kvinnornas trägna kamp? I detta nummer av Röster från Latinamerika har vi träffat några av kontinentens alla urstarka kvinnliga kämpar. Vi berättar även om urfolksaktivisten Blanca Chancosos besök i Sverige och om läget i den rättsprocess som följt efter massakern i Curuguaty, Paraguay. Läs och låt dig inspireras!

Tema: Urkraft

Övrigt innehåll

Intervju s 4–5 Pamela Caro berättar om hur de kvinnliga aktivisterna i småbrukarrörelsen påverkat den internationella politiska agendan.

Reportage s 6–9 För Katy Betancourt fylls dygnets alla timmar av kampen för urfolkskvinnors rättigheter i Ecuador.

Ledare: Lisa Persson s 3 Praktikanternas vardag s 14–15 Orättvisa i Curuguaty s 18–19 Mördad: Berta Cáceres s 21 Föreningssidor s 22–23

Bli medlem En prenumeration på Röster från Latinamerika kostar 240 kr/ år. Som medlem ingår tidningen i medlemskapet.

Om tidningen Röster från Latinamerika är Latinamerikagruppernas medlemstidning. Tidningen ges ut två gånger per år och distribueras till Latinamerikgruppernas medlemmar. Tidningen speglar Latinamerika ur ett folkrörelseperspektiv, med fokus på jordlösa, småskaliga jordbrukare och urfolk samt deras kamp för hållbar utveckling och social rättvisa.

vi och våra samarbetspartner arbetar med, kort och gott ett redskap för förändring.

Adress: Latinamerikagrupperna Tegelviksgatan 40 116 41 Stockholm info@latinamerikagrupperna.se Webb och sociala medier: latinamerikagrupperna.se facebook.com/ Latinamerikagrupperna twitter.com/latinamerikagr

Denna skrift har finansierats med Sida-stöd genom Forum Syd. Sida och Forum Syd delar inte nödvändigtvis de åsikter som framförs här. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.

Röster från Latinamerika är ett verktyg för att lyfta och informera om de frågor som Röster från Latinamerika #1/2016

FOTO: LATINAMERIKAGRUPPERNA

Ledare

Hjälp oss att bidra till rättvisa!

Latinamerikagrupperna driver inga egna projekt. Vi samarbetar istället med starka folkrörelser runt om i Latinamerika. De vet vilket stöd som behövs för att en verklig förändring ska ske. Genom att bli månadsgivare kan du hjälpa oss att bidra till en långsiktig och hållbar förändring. Ladda hem ditt autogiromedgivande på vår webbplats, fyll i och posta portofritt till oss, så fixar vi resten.

Har du e-legitimation så kan du fylla i ditt autogiromedgivande direkt på vår hemsida: latinamerikagrupperna.se/bli-manadsgivare.

Latinamerikagrupperna har ett 90-konto och är medlem i Frivilligorganisationernas Insamlingsråd. Därför kan du känna dig trygg när du ger en gåva.

Vi har all anledning att kämpa!

U

rfolksledaren och människorättsaktivisten Berta Cáceres är död. Den 3 mars mördades hon av okända män i sitt eget hem i Honduras. Jag mottog nyheten med sorg och vrede – Berta Cáceres var en modig aktivist och en förebild på så många sätt. Det brutala mordet fördöms av organisationer, politiker och aktivister över hela världen.

Att hennes outtröttliga kamp för urfolks rättigheter hade ett högt pris var hon medveten om. Hon hade själv förutspått att bolagen, militären eller regeringen en dag skulle ta hennes liv.

Men det hindrade henne inte från att pressa världens största dammbyggare att dra sig ur Agua Zarca Dam, som skulle ha skurit av tillförseln av vatten, mat och medicin för hundratals människor tillhörande lenca-folket, vars rättigheter hon stred för i över två decennier.

Kvinnor står i det främsta ledet för kampen mot kapitalismens angrepp på naturen och mänskligheten. De bekämpar gruvexploatering i Perus högland, vägrar genmodifierade grödor i Indien, protesterar mot skogsavverkning i Amazonas, säger nej till fracking i Kanada och motsätter sig vattenkraftverk i södra Chile.

I många fall ställer sig urfolkskvinnor bokstavligen i vägen för dessa så kallade

”utvecklingsprojekt”, som i själva verket förgiftar marken och vattnet och tränger bort urfolk från sina marker. Den nära och respektfulla relationen till naturen, som förenar urfolk världen över, förklarar deras kraftiga motstånd mot en samhällsmodell som ser naturen som något som kan ägas, exploateras och skövlas.

I

detta nummer av Röster från Latinamerika lyfter vi fram några av alla de kvinnliga ledare som betytt och betyder mycket för de sociala rörelserna i Latinamerika. Läs till exempel om Katy Betancourt, ledare i urfolksorganisationen Conaie i Ecuador, som fick kampen för urfolks rättigheter med modersmjölken, och om den historiska ledaren Francisca Rodriguez som lyfte upp just kvinnokampen i det kontinentala småbrukarnätverket CLOC/La Vía Campesina.

Aktivister som tar parti för naturen och försöker formulera dess rättigheter blir ofta kriminaliserade. De utsätts för trakasserier, långdragna rättsliga tvister, fängelsestraff och i värsta fall mord. Berta Cáceres kamp blev till sist hennes död. Men vi andra, som går i hennes fotspår, har fått ännu större anledning att fortsätta kämpa.

Lisa Persson Styrelseledamot, Latinamerikagrupperna

”Kvinnor står i det främsta ledet för kampen mot kapitalismensangrepp på naturen och mänskligheten.”

Maria del Socorro, s 10–11:

Blanca Chancoso, s 16

”Ledarskapsskolan lär kvinnor att hantera det offentliga rummet, att ta plats.”

”Vi måste se till att ta makten ur händerna på företagen. Det är allas vårt ansvar.”

Röster från Latinamerika #1/2016

3

Urkraft

Vidgade vyer Bredare perspektiv och ett ökat kollektivt ekonomiskt tänkande.

Det och mycket mer menar doktorn i Amerikastudier, Pamela Caro, att de kvinnliga aktivisterna inom småbrukarrörelsen bidragit till.

Text & foto: Lisa Karlsson

CHILE. Pamela Caro har länge studerat kvinnokampen i så väl hemlandet Chile som på den latinamerikanska kontinenten. När vi träffas över en kaffe i hennes lummiga trädgård är det bara veckor kvar tills hon ska presentera sin doktorsavhandling i Amerikastudier med inriktning på sociologi och politik. I sin avhandling har hon undersökt agroindustrins inverkan på landsbygdslivet i Chile och Argentina. Ett tema som i mycket berör det vi ska tala om; de kvinnliga aktivisternas inflytande i småbrukarrörelsen.

– I Chile stärktes fackförbunden för lantarbetare mycket i och med Salvador Allendes jordbruksreform på 60-talet. Men dessa rörelser bestod enbart av män.

Kvinnorna uteslöts, berättar Pamela Caro.

På den tiden arbetade människorna på landsbygden fortfarande som anställda hos godsherrar på så kal�lade haciendas. Mannen i hushållet var den formellt anställde som fick lön, men hela familjen bidrog till arbetet. Barnen sågs som hjälpredor och kvinnorna utförde arbete som hushållerskor eller ammor.

I slutet av 60-talet och fram till militärkuppen 1973 var omkring 35 procent av Chiles småbrukare fackligt anslutna. Men under diktaturen förbjöds fackliga organisationer. Aktivister greps och fackliga ledare dödades.

– Repressionen medförde att kvinnorna på landsbygden började organisera sig, ofta med målet att hitta sina försvunna familjemedlemmar.

Agroindustrin stärkte kvinnorna De första fröna till kvinnliga fackliga småbrukarorganisationer såddes på 80-talet, av kvinnor som än idag har ledande positioner i kampen för småbrukarkvinnornas rättigheter.

– Det var bland andra Alicia Muñoz och Francisca Rodríguez, som i två olika instanser lade grunden för 4

småbrukarkvinnornas kamp i Chile. De lade aldrig sin aktivism åt sidan, inte ens när Francisca gick i exil i Sovjetunionen och Alicia tvingades leva clandestino i Chile.

Under samma tidsperiod tog exporten av livsmedel fart vilket medförde att anställningsformerna och anställningsvillkoren för lantarbetarkvinnorna förändrades.

– Även om agroindustrin som jordbruksmodell innebar många negativa aspekter, så innebar den också något positivt eftersom den gav kvinnorna en lön.

Den innebar ett erkännande av kvinnornas ekonomiska bidrag till hushållen. Hushållssysslorna, de egna hönsen, de egna små odlingarna för självhushåll, det var osynliga oavlönade arbeten. Men inkomsten som anställningarna i jordbruksföretagen gav, de märktes.

Den egna lönen bidrog till att ge kvinnorna på landsbygden en röst. De fick möjlighet att delta i de organisationer och fackförbund som kom att startas – men de behandlades fortsatt missgynnsamt. Männen i organisationerna såg alltid till att kvinnorna var inkapslade i kvinnosektionen, medan ledningen styrdes och bestod av män.

– Så såg det ut fram till dess att Francisca Rodríguez lyckades bli vald till ordförande för den Nationella rörelsen för småbrukare och urfolk i Chile, Musech. Det var i början av 90-talet, när demokratin kommit åter.

För de manliga ledarna inom fackförbudet var detta något hemskt som de tolererade med mycket motvilja.

Röster från Latinamerika #1/2016

Matsuveränitet är ett exempel på en fråga som inte fanns på den internationella politiska agendan innan småbrukarkvinnorna tog upp den.

Pamela Caro

Pamela Caro är doktor i Amerikastudier med inriktning på sociologi och politik.

Viktiga inspiratörer Alicia Muñoz blev även hon vald till ordförande för den småbrukarorganisation hon var aktiv i, Newen.

Men kvinnorna insåg snart att ordförandeposten inte var tillräckligt för att leda utvecklingen mot jämställdhet framåt. Som ett svar på intoleransen och negationen gentemot de kvinnliga aktivisterna bildade de därför 1997, tillsammans med ett 40-tal andra aktivistkvinnor, sin egen Nationella organisation för småbrukar- och urfolkskvinnor, Anamuri.

– Fram tills idag är Anamuri den enda nationella rörelsen för småbrukarkvinnor i Chile. Det finns lokala, mindre organisationer, eller organisationer som stöds av staten. Men ingenting som liknar Anamuri.

Anamuri har även varit en viktig inspiratör för andra småbrukarkvinnor i Latinamerika och bildandet av liknande organisationer, däribland Conamuri i Paraguay och Femucarinap i Peru.

Pamela Caro gör en paus och sippar på det redan svala kaffet. Tar en bit av ett kex, tuggar eftertänksamt och fortsätter: – Matsuveränitet är ett exempel på en fråga som inte fanns på den internationella politiska agendan innan småbrukarkvinnorna tog upp den. Det som FNs livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, hade fört upp på dagordningen på 1990–2000-talet, var matsäkerhet.

Som inte alls är det samma.

Matsuveränitet däremot, menar Pamela Caro, innebär Röster från Latinamerika #1/2016

ett erkännande för alla de kvinnor som i urminnes tider ägnat sig åt att odla grödor, föda upp djur och samla frön.

Nya perspektiv Till en av de senare frågorna som de kvinnliga aktivisterna lyft hör införandet av folklig småbrukarfeminism i rörelserna.

– Småbrukarrörelserna har aldrig tidigare förklarat sig som feminister, men under CLOC/La Vía Campesinas kongress i Quito 2010 deklarerades för första gången att ”utan feminism finns ingen socialism”.

Termen feminism installerades på så sätt i organisationen för att under de följande åren långsamt utvecklas och arbetas med.

Genom att föra upp dessa teman på agendan tog rörelserna en ny väg, tror Pamela Caro.

– Innan hade de ett mer ekonomiskt fokus, med paroller som ”jorden till den som brukar den”. Nu är perspektivet bredare. Både matsuveränitet och buen vivir är motsatser till klassiska ekonomiska begrepp då de innebär att producera för en allmännytta – inte för att ge avkastning.

Urfolkens kosmovision bidrar därmed med något som saknas i den västerländska ekonomiska visionen, anser Pamela Caro.

– Den tillför en form av kollektiv ekonomi som inte finns varken inom det liberala eller socialistiska ekonomiska tankesättet. R 5

Urkraft

Herr president, det här är inte din hacienda!” ”

Så länge Katy Betancourt kan minnas har kampen för urfolks rättigheter varit central i hennes liv. Idag är hon en av ledarna för den ecuadorianska urfolksorganisationen Conaie. Röster från Latinamerika har träffat henne.

Text & foto: Lari Honkanen

6

ECUADOR. – Ya basta! Nu får det vara nog! dundrar Katy Betancourt i vredesmod och bankar näven i bordet.

Det är presskonferens i samhället Saraguro, i södra Ecuador. Som ledare för kvinnosektionen i urfolksorganisationen Conaie har Katy Betancourt rest dit för att visa sitt stöd till de lokala urfolken, som efter protester mot regeringen blivit utsatta för övergrepp från landets armé. Flera urfolkskvinnor uppges ha fallit offer för sexuella trakasserier och andra blivit frihetsberövade på tvivelaktiga grunder.

Röster från Latinamerika #1/2016

– Cómo así? Vafalls? Sånt gjorde godsherrarna förr i tiden, ryter Katy Betancourt och hytter med pekfingret.

Hon proklamerar att urfolken kämpat och förändrat Ecuador. Att landet avancerat och att de mänskliga rättigheterna numera måste respekteras. Sedan kritiserar hon armén: – Och vårt budskap till militären är: gör er plikt! Er plikt är att försvara landet – inte att ge er på det egna folket!

Hon lovar att fortsätta mobiliseringen, tills alla politiska fångar i landet släppts fria. Det var i augusti ifjol.

Ett drygt halvår senare reser Katy Betancourt fortfarande runt i syfte att stödja de kriminaliserade, det vill säga de urfolksaktivister som står åtalade för olika brott till följd av sin aktivism.

Katy Betancourts mörka ögon är allvarliga, hennes höga panna rynkad. Hon talar med en engagerad, gäll röst. Det svarta håret är samlat i en lång hästsvans som löper längs hela ryggen och döljer hennes tatuering av det andinska korset. Istället för en klocka, har hon ett armband av röda pärlor på vänster handled.

– Herr president, det här är inte din hacienda! Vi til�låter inte att våra urfolkssystrar återigen blir utsatta för våldtäkter, utbrister Katy Betancourt indignerat och fortsätter: Röster från Latinamerika #1/2016

Ecuador 2016 är ett splittrat land. De som är för eller emot presidenten. Även om det finns enskilda individer från urfolken som står vid presidentens sida, så är många från urfolken emot honom. För trots att president Rafael Correa har en tydlig vänsterprofil och urfolksrörelsen alltid vetat var de haft sina hjärtan i höger-vänsterskalan, så har hans regering inte respekterat pacha mama, moder jord, utan exploaterat naturresurser som olja och mineraler i stor skala.

Urfolksrörelsen är dock splittrad i sin opposition. Vissa urfolkspolitiker är beredda att bilda allianser med högern, medan andra inte vill ta i högern med tång, samt en strömning som kallas indigenista. Den senare har enligt Katy fastnat i formfrågan, där det viktiga är att klä sig som urfolk och tala urfolksspråk, utan att bry sig om samhällets ekonomiska orättvisor. Mitt i allt detta står Katy Betancourt och de andra Conaieledarna och försöker hålla ihop rörelsen.

Klockan är tio på kvällen dagen före den internationella kvinnodagen. Katy Betancourt är hemma i sin lägenhet, men det är inte tal om någon ledighet. Hon sitter i ett Skype-möte och planerar inför morgondagens manifestation. Det är problem med uppkopplingen och mötet avbryts stundtals. Under samtalet ser hon ömsom bekymrad ut, ömsom spricker hon upp i ett brett leende eller skrattar.

Femhundra personer väntas delta i demonstrationen. 350 av kvinnorna kommer resande från byar i Amazonas. De behöver transport, mat och husrum.

Klockan är närmare midnatt.

– Det är få dagar som inte är fullbokade, kommenterar Katy Betancourt sitt tajta schema.

Nästa dag försover sig Katy Betancourt. Hon skulle ha varit vid hotellet klockan sju och dirigerat kvinnorna från Amazonas småbyar till ett frukostställe.

När hon kommer har de flesta redan begett sig av till fots. Allt löser sig emellertid och till uppstartsplatsen är alla i tid.

I vad som ser ut som en stor idrottssal håller Katy 7

och de andra kvinnorna ett stormöte där de lägger ut texten om varför de är emot oljeutvinningen i Amazonas. Talen fungerar också som pepp inför marschen.

– Vår kamp är inte slut. Även om vi 2013 marscherade hela vägen till Quito till försvar för Amazonas, så har vi fortfarande en regering som är blind, döv och dum, skanderar Katy Betancourt.

I det moderna Ecuador har oljeutvinningen och motståndet mot den samma stått för en av landets viktigaste politiska motsättningar. Det amerikanska oljebolaget Texaco upptäckte olja i Ecuadors Amazonas 1967. Fem år senare började de utvinna oljan.

Urfolksrörelsen bildades som en reaktion mot de stora skadorna som oljeutvinningen orsakat, både socialt bland urfolkens bysamfälligheter och miljömässigt i regnskogen.

Katy Betancourt föddes den 30 september 1983 och växte upp mitt under en brytningstid i Ecuadors historia. Under drygt 500 år hade urfolken inte bara varit förtryckta, de hade varit splittrade i olika etniska organisationer. Men i mitten av 1980-talet enade sig urfolken i Ecuador för att tillsammans kämpa för sina rättigheter. Tre år efter att Katy Betancourt föddes, bildades den nationella urfolksorganisationen Conaie, som hon sedan 2014 är en av ledarna för.

Under 1990, samma år som Katy Betancourt fyllde sju, skedde kontinentens första urfolks-intifada i modern tid. Det som urfolken framför allt protesterade mot var den nyliberala politiken med privatiseringar av kollektivt ägd mark och exploaterandet av naturresurser. En ekonomisk politik som utgår från tesen att så länge enskilda individer handlar på sätt som gynnar dem själva, så kommer tillväxten att öka och hela samhället att frodas. Detta synsätt går på kollisionskurs med urfolkens livsåskådning sumak kawsay - med solidarisk ekonomi som utgår från kollektivet och där idealet är att leva gott genom måttlighet och i harmoni med naturen. Inte på att alltid maximera vinsten och ständigt öka konsumtionen.

– Även om min generation var barn under den här tiden, så blev vi medvetna om våra rötter genom våra föräldrar, säger Katy Betancourt.

Den 28 maj 1990 slog Conaie till med full styrka i vad som i efterhand kom att kallas Inti Raymi-resningen. Runt om i landet blockerades vägar, storgods ockuperades, soldater tillfångatogs, jordbruksprodukter undanhölls marknaden, myndighetsbyggnader togs över, etcetera. Och landets dåvarande president tvingades till dialog kring den förda politiken.

– Resningen märkte oss för livet. Den ökade vår självkänsla. Inte bara för oss i Ecuador, utan för urfolk på hela kontinenten. Det blev en ny vändning i Latinamerikas historia. Den inspirerar oss än idag, säger Katy Betancourt.

8

Urfolksresningarna avlöste varandra under Katy Betancourts barndom. I oktober 1992, när Katy var nio år, var det dags igen. Då var det 500-årsdagen sedan Columbus landsättning på Abya Yala, det som senare kom att kallas för den amerikanska kontinenten.

Urfolk från Amazonas regnskog marscherade till fots hela vägen till Quito under parollen ”Vi dansar inte på våra förfäders gravar”. Istället hyllade urfolksrörelsen 500 år av motstånd.

– Det jag minns allra starkast är hur förvånade stadsborna i Quito blev över att se urfolken från djungeln dyka upp i deras stad.

Katy föddes i Quito, men hennes mamma är från Tena, i Amazonas. Vid varje skollov var Katy med familjen i Tena och umgicks med sina morbröder. I Tena markerades alltid skillnaden mellan colonos, de inflyttade och nativos, de infödda urfolken. Det fanns en diskriminering mot de infödda, däribland hennes mamma, något som Katy tidigt lade märkte till och som hon upprördes av.

– Man märker alltid när något inte stämmer. Denna diskriminering gjorde att jag knöt an mer till min mamma. Mina föräldrars historia, framför allt mammas, är källan till min drivkraft, säger Katy Betancourt.

När modern var en flicka på runt åtta år, kom det några bekanta mestiser till föräldrarna och erbjöd att ta henne med sig till Quito på semester. Hennes pappa gick med på det. Men vad som skulle vara en semester, visade sig bli en lång mardröm. Hon tilläts inte att återvända hem, utan hölls kvar mot sin vilja i huvudstaden som hushållsarbetare hos den bekanta familjen.

Katys mamma blev kvar hos familjen tills hon var 15 år. Under alla dessa år skrev familjen till hennes föräldrar att hon hade det bra och inte ville återvända hem.

Men i själva verket var hon praktiskt taget en slav.

– M in mamma fick inte äta sig mätt, hennes enda ägodel var en trasdocka och hon fick sova med hunden, berättar Katy Betancourt och där brister hennes röst.

Tårarna rinner ned för hennes kinder.

En dag fick Katys mamma tag på en person som kunde hjälpa henne. Hon skrev ett brev till sina föräldrar som personen tog med. Brevet kom fram. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv när pappan och storebrodern kom till huset och befriade henne. Hon kunde äntligen återvända till sin egen familj.

– Den här historien har satt djupa spår hos mig. Jag har alltid sett mitt liv utifrån uppgiften att skapa ett annat samhälle, där sådana här historier inte upprepar sig.

Därför har Katy Betancourt aktivt sökt att finna stolthet i sin identitet, i att vara urfolk, i att kunna upphöja sin mammas rötter. Hennes föräldrars levnadsvillkor har också gett henne en medvetenhet om sin klassbakgrund. Och hon växte själv upp under enkla Röster från Latinamerika #1/2016

Resningen märkte oss för livet. Den ökade vår självkänsla.

Inte bara för oss i Ecuador, utan för urfolk på hela kontinenten. Det blev en ny vändning i Latinamerikas historia. Den inspirerar oss än idag.

Katy Betancourt

Kvinnors rätt till utbildning är en hjärtefråga för Katy Betancourt, från den ecuadorianska urfolksrörelsen Conaie.

– Vi kvinnor fortsätter att vara de som har sämst möjlighet till utbildning.

förhållanden. Det handlade om att överleva från dag till dag, de ekonomiska begränsningarna till trots. Men hon återvänder hela tiden till hur hennes föräldrar hade det: – M in pappa hade inte råd att ha skor, utan gick alltid runt i gummistövlar, berättar Katy Betancourt och fortsätter: – Han gick aldrig klart grundskolan. Inte min mamma heller. Tappade de bort en blyertspenna hade de inte råd att ersätta den. Det var inga bra förutsättningar för skolgång.

Katy Betancourt är utbildad psykolog med inriktning mot specialpedagogik. Rätten till utbildning är viktig för henne, det är också en rättighet som urfolken tidigare saknade. Liksom rätten att tala sitt modersmål. Allt detta har förändrats tack vare trägen kamp.

Nu har urfolken samma rättigheter som alla andra. Åtminstone på pappret. Tillgängligheten till utbildRöster från Latinamerika #1/2016

ning brister dock fortsatt, precis som tillgången till tvåspråkig undervisning.

– Och vi kvinnor fortsätter att vara de som har sämst möjlighet till utbildning. Om du blir gravid, tar det stopp.

Som ensam kvinna i Conaies ledning, för Katy Betancourt en kamp inom kampen. För trots att hennes kollegor i ledning är vidsynta personer, så finns det kvar invanda förväntningar om könsroller, som att en mötessekreterare bör vara kvinna.

– Jag måste praktiskt taget vara rebellisk och säga ifrån att jag inte tänker vara sekreterare bara för att jag är kvinna.

Till åhörarnas applåder avslutar Katy Betancourt sitt tal vid internationella kvinnodagen med följande ord: – V i kommer inte låta oss tystas, vi låter oss inte köpas, vi låter oss inte säljas, vi har vår värdighet.

Sådana är vi – kvinnor från Amazonas. Leve Amazonas kvinnor! R 9

Urkraft

Kunskap som ger kraft Varje år arrangerar småbrukarnätverket CLOC/La Vía Campesina en ledarskapsskola för kvinnor i Latinamerika. Målet är att stärka kvinnornas roll i organisationerna och deras röster i debatterna.

Maria del Socorro är en av dem som tack vare skolan fått en central position i sin lokala organisation. Idag arbetar hon för att andra kvinnor ska få samma chans.

Text & foto: Linnea Fehrm

COLOMBIA. På avstånd ser de ut som bredkammade testar på en tunnhårig skalle. Raderna av potatisplantor dominerar sedan ett halvsekel de bördiga slätterna på Cauca-dalens kullar i västra Colombia. De sköts av stora markägare, som hyr ut delar av sin mark till traktens småbrukare.

10

– När jag växte upp hyrde mina föräldrar åkermark för att odla potatis och sälja, precis som de flesta gjorde från vår region, säger Maria del Socorro, 34, som bor i Caucas provinshuvudstad Popayán.

Som ung ville Maria del Socorro studera till arkitekt, men pengarna räckte inte till för att avsluta utbildningen och istället beslutade hon sig för att starta ett mejeri. Samma år, 2012, ingick Colombia ett frihandelsavtal med USA. Under avtalets första nio månader ökade importen av mjölkprodukter från USA till Colombia med 79 procent, och de lokala producenterna fick allt svårare att sälja sina produkter. I den vevan blev Maria del Socorro bjuden till en konferens som arrangerades av den colombianska småbrukarrörelsen Fensuagro. Konferensen innehöll diskussioner kring bland annat småbrukares rätt till sin egen mark och konsekvenserna av frihandelsavtalet. Plötsligt fick Marias livserfarenheter ett politiskt sammanhang.

Röster från Latinamerika #1/2016

Maria del Socorro utanför Fensuagros huvudkontor i Bogotá.

Fakta

Fensuagro Småbrukarorganisationen Fensuagro är en del av det internationella småbrukarnätverket CLOC/La Vía Campesina. Organisationen är en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer.

CLOC/La Vía Campesina har som krav att 50 procent av deltagarna vid seminarier, fortbildningar och internationella aktiviteter ska vara kvinnor.

Latinamerikagrupperna bidrar till finansieringen av ledarskapsskolorna.

STÖD Du kan också bidra till CLOC/ LVCs arbete för jämställdhet!

Sätt in en gåva på Pg: 901017-4

– Jag hade alltid varit rädd för att prata inför folk. Men då kunde jag inte hålla tyst. Diskussionerna om den globala kapitalismen och dess orättvisor påverkade mig väldigt mycket.

Maria bestämde sig genast för att bli aktiv i Fensuagros arbete för markrättigheter och matsuveränitet; det vill säga rätten att producera sin egen mat.

Landsbygdskvinnornas situation brinner hon särskilt för. Hon menar att det är kvinnor som traditionellt bär på kunskaperna om småskaligt jordbruk, och att det kvinnliga deltagandet därför är nödvändigt i kampen för matsuveränitet.

– På en typisk bondgård i Colombia är det mannen som ansvarar för den kommersiella odlingen, den som ger inkomst. Kvinnan är den som ansvarar för att odla mat åt familjen och lokalsamhället.

Av samma anledning har livsmedelsindustrins gloRöster från Latinamerika #1/2016

balisering och liberalisering inneburit nackdelar främst för landsbygdens kvinnor. När småskaliga, traditionella, jordbruk ersätts med stora, kommersiella monokulturer är det kvinnornas kunskaper som går förlorade. Det är kvinnorna som först måste hitta en ny sysselsättning.

Idag är Maria ansvarig för Fensuagros jämställdhetsarbete och en av dem som varje år organiserar CLOC/La Vía Campesinas andinska skola för kvinnligt ledarskap. Skolan har varit verksam sedan 2012 och tar upp frågor som ekonomi och klassteori utifrån ett genusperspektiv. Målet är att göra småbrukarorganisationernas kvinnliga medlemmar till aktiva politiska aktörer.

Tack vare skolan för kvinnligt ledarskap har Fensuagros styrelse gått från ett mycket lågt kvinnligt deltagande till en 30-procentig andel kvinnor. Men inom många småbrukarorganisationer lever föreställningen att ”kvinnor bara passar för administrativa uppgifter” och ”att jämställdhetsfrågor endast berör de – kvinnor – som arbetar med jämställdhetsplanen” fortfarande kvar.

Gamla föreställningar om kvinnans roll i familjen medför även utmaningar under själva ledarskapsskolan.

– När vi har seminarier om lantbruksarbete kan det till exempel hända att de kvinnliga deltagarna säger att ”min make tillåter mig inte att delta i sånt här, det är hans område”.

En av strategierna för att nå ut till kvinnorna är därför att även bjuda in makarna till vissa seminarier.

Under dessa diskuteras hur hela familjen kan samarbeta i arbetet för matsuveränitet och frågor som patriarkala strukturer och könsbaserat våld lyfts upp.

Maria har själv växt upp i ett hem där våld förekommit. Hennes föräldrars äktenskap grundades inte på kärlek utan var resultatet av en uppgörelse mellan familjerna. För Marias mamma kom relationen att präglas av fysisk misshandel. Maria berättar att det hon såg som barn ger henne motivation i arbetet med CLOC/La Vía Campesinas skola för kvinnligt ledarskap.

– När mamma efter många års misshandel konfronterade machismon i vårt hem stärkte det också mig. Jag kände redan som barn att jag aldrig skulle komma att underordna mig någon. Min mamma lärde mig att jag måste skapa ekonomisk självständighet för att sedan bygga en jämställd relation.

I dagens politiska klimat, i vilken latinamerikansk mark alltmer säljs ut till multinationella företag, är kvinnornas deltagande i samhällsdebatten viktigare än någonsin, menar Maria.

– Ledarskapsskolan lär kvinnorna att hantera det offentliga rummet, att ta plats. Utbildningen öppnar dörrarna och ger deltagarna verktyg att fortsätta arbeta och kämpa för markrättigheter och matsuveränitet. R 11

Urkraft

Matsuveränitet feministisk nyckelfråga Francisca Rodríguez är en av förgrundsgestalterna i kampen för jämställdhet inom småbrukarrörelsen i Latinamerika – och matsuveränitet är rörelsens vapen.

– Vi vill ha ett samhälle där människor har lika rättigheter och aktivt deltar i samhällsbyggandet.

Text & foto: Oscar Barajas

CHILE. Som ung odlade den chilenska småbrukaren Francisca ”Pancha” Rodriguez blommor i Los Espejos, utanför Chiles huvudstad Santiago de Chile. Över ett halvt sekel har gått sedan dess och nu utstrålar hennes ögon både glädje och sorg, efter ett långt liv i kvinnokampens frontlinje.

På 1950-talet var Los Espejos ett litet samhälle med få byggnader och färgglada gårdar. Men den vackra omgivningen återspeglade inte Panchas situation som barn. Hemma räckte inte pengarna till längre och hon tvingades redan vid sju års ålder att arbeta som plockare på närliggande odlingar.

När hon var fjorton år dog hennes pappa och hon nödgades att arbeta heltid på en knappfabrik för att försörja familjen. Det var då hon blev engagerad i kvinnokampen. Hon gick med i facket och drev igenom krav på jämställda arbetsvillkor i fabriken. Under samma period gifte hon sig med en småbrukare och engagerade sig i småbrukarrörelsen.

Slutet av 1960-talet var en tid av hopp, entusiasm och organisering i Chile. Feministrörelsen blomstrade i samband med att vänsterledaren Salvador Allende vann presidentvalet 1970. Pancha hade då blivit en ledande röst inom det kommunistiska partiet och regeringsalliansen. Men militärkuppen i september 1973 medförde många år med kraftiga inskränkningar av småbrukarnas rättigheter. Pancha fick gömma sig och organisera den hemliga motståndsrörelsen, och tusentals chilenare tvingades i exil, eller dödades.

Efter diktaturens fall 1990 var Pancha en av initiativtagarna till en kontinental kampanj med parollen 500 år av motstånd mot europeisk kolonialism. Kampanjen ledde 1994 till grundandet av det kontinentala 12

småbrukar- och lantarbetarnätverket CLOC/La Vía Campesina. I dag består nätverket av ett åttiotal småbrukarorganisationer från hela Latinamerika.

En feministisk kamp för matsuveränitet CLOC/La Vía Campesina kämpar för rätten till matsuveränitet för småbrukare och konsumenter över hela världen. Det innebär rätten till egen matproduktion och att kunna bestämma vad det ska vara på tallriken varje dag.

Dagens industrijordbruk medför att småbrukare trängs undan, odlingsmarken koncentreras i ett fåtal händer och överexploateras ofta. Det i sin tur ökar sårbarheten för lantbrukets kvinnor, som redan har det svårt i ett patriarkalt samhällssystem. I dag producerar kvinnor 80 procent av väldens mat, men äger endast 2 procent av marken.

Pancha leder fortfarande den feministiska debatten inom CLOC/La Vía Campesina, som är en central del i kampen för matsuveränitet. Debatten utgår från en klassanalys som är användbar för småbrukar- och urfolkskvinnor och deras unika kontexter runt om i Latinamerika.

– Vi lyfter folklig småbrukarfeminism, som ser till att skapa ett jämlikt samhälle med en feministisk identitet.

Den präglas av småbrukarnas och urfolkens världsbild och vår vision för samhällsutvecklingen, säger Pancha Rodríguez.

Ledande aktivist vid 71 Matsuveränitet skiljer sig markant från den ”matsäkerhet” som bland andra Världsbanken förespråkar och som syftar till att alla ska ha tillgång till mat oavsett hur den produceras. La Vía Campesinas kamp går hand i hand med en hållbar småskalig matproduktion, en lokal konsumtion och bevarandet av kulturellt anpassade levnadssätt. Därför är relationen landsbygd–stad en viktig aspekt i kampen.

– Vi vill ha ett samhälle där människor har lika rättigheter och aktivt deltar i samhällsbyggandet. Det är en stor utmaning, men vi är inte ensamma i den kampen.

Vi närmar oss därför kvinnor verksamma inom andra sektorer, som arbetarkvinnor i städerna, säger Pancha med hög röst.

Röster från Latinamerika #1/2016

Pancha har hunnit bli 71 år gammal, men fortsätter att ha en ledande roll som aktivist i CLOC/La Vía Campesina.

– Vi kvinnliga småbrukare har utarbetat ett förslag och en kampanj, som framställer våra krav och drömmar. Vi vill förbättra villkoren för kvinnorna, särskilt för landsbygdens kvinnor eftersom storskaligt industrijordbruk och gruvdrift utplånar våra territorier och naturresurser, säger Pancha med eftertryck.

CLOC/La Vía Campesina lanserade 2008 kampanjen Basta de Violencia contra las Mujeres (stoppa våldet mot kvinnor). I den uttrycks att matsuveränitet är nyckeln till ett värdigt liv och en förutsättning är tillgång till mark. I Latinamerika saknar 40 procent av alla kvinnliga lantarbetare egna inkomster och få av dem äger marken de brukar. Dessa ofantliga skillnader mellan kvinnor och män är en följd av det strukturella våldet, som framför allt missgynnar kvinnor på landsbygden. R Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Feministiskt Perspektiv.

Röster från Latinamerika #1/2016

Vi lyfter folklig småbrukarfeminism, som ser till att skapa ett jämlikt samhälle med en feministisk identitet.

Fakta

Matsuveränitet Förutom tillgång till mat innefattar matsuveränitet människors rätt att själva bestämma över sin matproduktion. Lokal konsumtion prioriteras över export.

Förespråkarna för matsuveränitet kräver också folkligt deltagande i beslutsfattande som rör jordbruksfrågor.

Francisca Rodríguez är en av grundarna till den chilenska organisationen för småbrukar- och urfolkskvinnor, Anamuri. Hon är även aktiv i det kontinentala småbrukarnätverket CLOC/La Vía Campesina.

13

Reportage

Kamp för rättvisa i praktiken I oktober förra året åkte tolv studenter från kursen Global Rättvisa på Sörängens folkhögskola på en fem månader lång praktik i Latinamerika. Här berättar de om händelser som präglat deras vistelse hos några av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer i Paraguay, Ecuador och Argentina.

PARAGUAY. Lotta Palm, Nathaly Mejia och Fanny Rölander har praktiserat hos den kvinnliga småbrukarorganisationen för urfolk, Conamuri, i Paraguay:

I februari deltog vi tillsammans med ungdomar från hela Paraguay i Conamuris stora ungdomsläger. Under tre dagar hölls föreläsningar och workshops i bland annat agroekologi, historia, det politiska läget i landet och vikten av att kämpa för en jordreform och ett mer jämställt samhälle.

Att skapa plattformar för att öka ungdomars medvetenhet kring frågor som dessa, och stärka deras lust och förmåga att organisera sig och föra den sociala kampen vidare, är en viktig del av Conamuris arbete. Under lägret blev det tydligt för oss praktikanter hur oerhört viktigt det är för ungdomar att ha utrymmen som dessa, där de får chansen att analysera och diskutera den verklighet de lever i, dess problematik samt alternativa, mer hållbara levnadssätt.

– Jag hade hört ordet genus många gånger – nu förstår jag äntligen dess betydelse, sa Digna Mereles under vår genusworkshop med kvinnokommittén Mujeres Unidas.

En del av vår praktik har bestått av att hålla workshops om genus och jämställdhet, då Conamuri arbetar aktivt med att stärka kvinnors ställning i Paraguay, där machokulturen är stark. Under dessa workshops uttryckte deltagarna att de gått från att känna sig identitetslösa till att se och uppskatta sitt eget värde, och att de lyckats gå från våldsamma till mer harmoniska förhållanden i hemmen. De säger att de har Conamuri och de fortbildningar som organisationen ordnat att tacka för mycket av denna positiva förändring.

ARGENTINA. Ellen Isakson, Pia Olofsson, Carolina Jeppson och Hana Barraza Olsson har praktiserat hos den nationella småbrukarorganisationen MNCI i Argentina: På landsbygden i Argentina är tillgången till mobiltäckning och internet begränsad. För att medlemmarna i MNCI ska kunna organisera sig, kommunicera och få nyheter från omvärlden är radion därför ett viktigt verktyg. Framtiden för MNCI:s radiostationer är dock osäker i och med förra årets regeringsskifte. Den nuvarande presidenten har lagt fram förslag om att begränsa antalet icke statliga radiostationer. Detta skulle försvåra organisationens fortsatta kamp för småbrukare och urfolks rättigheter.

På bilden ses Maria Tomasa Errazquin på MNCIs radiostation i Lomita.

14

Röster från Latinamerika #1/2016

ECUADOR. Ida Lokamo, Jonas Westling, Disa Leskinen och Kalle Emanuelsson har praktiserat hos urfolksorganisationen Conaie i Ecuador: Den 13 augusti förra året ägde demonstrationer mot regeringen rum runtom i Ecuador. I Puyo urartade det till våldsamheter mellan polis och demonstranter där även militären ingrep. Åtal väcktes och i februari i år dömdes fyra demonstranter till sex månaders fängelse till följd av sitt deltagande i demonstrationen. Under rättegången anordnades demonstrationer utanför tingsrätten i Puyo. Conaie solidariserar med de dömda och ser domen som en del i en pågående kriminalisering av deras kamp för urfolkens rättigheter i Ecuador. Vår praktik har präglats av rättsprocessen och rapporteringen kring den. Under rättegången anordnades demonstrationer utanför tingsrätten i Puyo.

Det här vattenfallet är en populär turistattraktion ovanför staden Giron, Ecuador. Vattnet som söker sig ner längs vattenfallet från en stor vattenkälla i bergsområdet Kimsakocha bildar en bäck som sedan mynnar ut i en större flod. Floden är en av de tre floder från Kimsakocha som förser småbrukare och urfolk i regionen med det viktiga vatten som är en förutsättning för deras liv.

Dessa människor fruktar att deras vatten så småningom kommer att förorenas och sina. Därför för de kampen mot den planerade gruvan i området Kimsakocha, tillsammans med bland andra urfolksorganisationen Ecuarunari. Deras slagord lyder: ”¡Agua quiero, oro no!” – ”Jag vill ha vatten, inte guld!”

Efter många års drogmissbruk har Juan Chavez, 19 år, flyttat från förorten till MNCI:s jordbrukskollektiv på landet. En möjlighet han fått genom ett projekt organisationen driver i syfte att stötta just ungdomar som fastnat i missbruk.

Samtidigt som Juan lär sig att bygga hus och få rutiner i sitt liv, utbildar han sig på en av organisationens agroekologiskolor. Under sina tre år på skolan hoppas han få lära sig mer om djuruppfödning samt utveckla sitt politiska engagemang. I framtiden ser han sig själv bo på landsbygden i norra Argentina, på ett lugnt och skönt ställe.

Röster från Latinamerika #1/2016

15

Nyheter

Naturens rätt att respekteras Redan som ung lärarstudent på 70-talet tog urfolksledaren Blanca Chancoso upp kampen för naturens rättigheter i Ecuador.

I vintras besökte hon Sverige för att tala om temat.

Text & foto: Susana Dobrota

ECUADOR/STOCKHOLM.

Februarikylan biter Stockholm i kinderna under Blanca Chancosos besök. Hon ska medverka på ett seminarium om naturens rättigheter som Latinamerikagrupperna anordnat tillsammans med organisationerna Lodyn och EndEcocide Sverige.

Blanca ser den makt som tillskrivits företagen som ett av de största hindren i arbetet för internationell och nationell lagstiftning till skydd för naturen. Nationsöverskridande samarbete är enligt henne en av få möjligheter att alls påverka rådande maktstrukturer.

– Att försvara naturens rättigheter är inte en kamp bunden till politiska partier, den är inte bunden till något, vi måste se till att ta makten ur händerna på företagen. Det är allas vårt ansvar, säger Blanca Chancoso.

Lång kamp för rättvisa Det var inte en specifik händelse som fick Blanca att engagera sig politiskt för urfolkens och naturens rättigheter i Ecuador, det var flera.

Händelser som fortfarande motiverar hennes aktivism. Dit hör till exempel den exploatering av naturen som storskalig gruvdrift innebär. En verksamhet som fortsatt utgör ett av de allra största hoten mot urfolk och miljö i Ecuador.

– Jakten på ekonomisk vinst prioriteras gång på gång på bekostnad av människors markrättigheter, vattenförsörjning och hälsa.

16

Blanca Chancoso tillsammans med med svenska aktivister under besöket i Stockholm.

Urfolk som lever nära naturen, och vars liv ofta är beroende av den direkta tillgången till naturresurser, har också drabbats mycket hårt av den miljöförstörelse som gruvnäringen innebär.

– De floder i vilka både jag, min familj och grannar brukade bada, tvätta kläder och hämta dricksvatten har slammats igen av gruvavfallen och blivit träskliknande avfallskanaler. Det oroar.

Historisk ledare Blanca Chancoso var med och grundade urfolksorganisationerna Ecuarunari och Conaie på 70- och 80-talen, som ett resultat av att urfolkens rättigheter regelbundet kränktes. Ofta nämns inskrivandet av urfolkskonceptet buen vivir och naturens rättigheter i den ecuatori-

anska konstitutionen 2008 som en av dessa rörelsers största bedrifter. Även om Ecuador än idag är ett av få länder där naturens rättigheter skrivits in i konstitutionen, menar Blanca att det hittills inte har förändrat mycket i praktiken. R

FAKTA

Buen vivir De andinska urfolkens livsfilosofi, buen vivir, innebär att leva i harmoni med sin omgivning, att respektera både människor, djur och natur och att ta beslut som är bäst för alla.

Buen vivir benämns även som suma qamaña (aymara) och sumak kawsay (quechua).

Röster från Latinamerika #1/2016

MORE? HOW MANY

HUR MÅNGA FLER? En ny rapport från Global Witness visar att dödliga attacker på klimataktivister ökar och att urfolk är de värst drabbade. Läs rapporten här: korta.nu/pnf

Nyheter

of environmental intimidation the killing and on Honduras environment: a spotlight 2014’s deadly land activists, with and

Aktivister tystas genom kriminalisering Daniel Pacual från urfolksnätverket Waqib’ Kej, Guatemala.

STÖD! Latinamerika stödjer Wakib’ Kej:s arbete för småbrukare och urfolks rättigheter i Guatemala.

Genom att sms:a LA till 72970 bidrar du med 50 kronor till detta viktiga arbete.

Den guatemalanske urfolksoch småbrukarledaren Daniel Pascual ställs inför åtal – igen. Denna gång för förtal och ärekränkning. Det beslutande en guatemalansk brottsmålsdomstol nyligen.

Text: Lari Honkanen. Foto: Anna Nylander.

GUATEMALA. – Förut mördades vi, nu kriminaliseras vi, kommenterar Daniel Pascual åtalet i en intervju i guatemalansk radio.

I slutet av januari i år blev medlemmar av småbrukarorganisationen Comite de Unidad Campesina (CUC) fysiskt attackerade i staden San Juan Sacatapequez. Angreppet anmäldes till polis och människorätts-ombudsmannen. I samband med detta hölls också en presskonferens. En journalist frågade då Daniel Pascual om det förekommit andra attacker. Han svarade jakande och uppgav att tio persoRöster från Latinamerika #1/2016

ner, bland andra Ricardo Mendez Ruiz, ordförande för Stiftelsen mot terrorism, länge bedrivit en hatkampanj mot CUC och mot honom personligen, via tidningskrönikor, radio och TV. – De sår hat, rasism och främlingsfientlighet, sa Daniel Pascual.

Inte rädd för fängelse Daniel Pascual förklarade för journalisten att sådana hat-budskap kan provocera fram attacker mot människorättsförsvarare. På frågan om han hade några exempel på sådana attacker, nämnde Daniel Pascual andra platser och tillfällen för fysiska attacker.

– Nu menar Ricardo Mendez Ruiz att jag anklagat honom för att personligen ligga bakom attackerna, säger Daniel Pascual.

Daniel Pascual säger att han inte är rädd för att hamna i fängelse.

Däremot är han orolig för att pro-

cessen kan komma att används som ett prejudicerande fall. Därigenom finns en risk för att yttrandefriheten inskränks och att andra män, kvinnor, urfolk, lantarbetare och stadsbor tystas ned.

– Det finns en strategi för att kriminalisera oss. Det börjar med en stigmatisering, för att skada ens legitimitet som ledare. Planen är att sätta alla som opponerar sig mot gruvdrift i fängelse, säger Daniel Pascual.

Det här är heller inte första gången som Daniel Pascual blir förföljd med juridiska medel. Så sent som i augusti ifjol friades han från anklagelser om anstiftan till brott, brott mot konstitutionen och terrorism. Och dessförinnan, i april förra året, friades han från åtalspunkterna mordförsök, komplott och olaglig sammansvärjning, efter en utdragen rättsprocess.

Nedtystandet av aktivister ökar – Sedan 2014 har vi sett en ökad aggression från rättsväsendet i att förfölja ledare från sociala rörelser genom åtal mot dem för olika typer av brott, säger Benito Juarez, en advokat som har försvarat många av Guatemalas politiska fångar, till nyhetssajten Truthout.

Daniel Pascual är samordnare för CUC, som är en del av nätverket CLOC/Vía Campesina. Han är också styrelseledamot i urfolksnätverket Waqib’ Kej. Bägge organisationer som Latinamerikagrupperna stödjer. Annelie Andersson, Latinamerikgruppernas ordförande, är oroad över utvecklingen: – Att försöka tysta folkrörelser genom att åtala och fängsla deras ledare är en trend vi ser på flera håll i Latinamerika. Ofta sker det parallellt med att hot och våld mot de som försvarar naturresurser och urfolks rättigheter ökar. R 17

Ett kors står på den plats där småbrukaren Adolfo Castro sköts till döds i Marina Kue.

Reportage

Vi kommer allt längre bort från sanningen” ”

Snart fyra år efter den blodiga avhysningen av markockupanter i Curuguaty, Paraguay, är rättvisa fortsatt långt ifrån skipad.

Text & foto: Oscar Barajas

PARAGUAY. Den 15 juni 2012 vaknade Curuguatyborna till skottlossningar. Över 300 beväpnade poliser försökte vräka ett hundratal småbrukarfamiljer som fredligt hade ockuperat mark i området Marina Kue, strax utanför staden. Elva småbrukare och sex poliser dödades i sammandrabbningarna.

Avhysningen beordrades av det paraguayanska företaget Campos Morombí. Företaget hyrde vid tidpunkten ut cirka 1800 omtvistade hektar mark i Marina Kue till jordbruksproducenter som främst odlade genmodifierad soja. När polisen gick in på det ockuperade området befann sig omkring 65 personer i där.

– Två av mina bröder mördares och ytterligare en av mina bröder står inför rätta för att ha ockuperat mark i Marina Kue, berättar den lokala småbrukarledaren Martina Paredes.

Solen lyser starkt och det blåser en behaglig bris i Argentinas huvudstad Buenos Aires, där vi deltar på CLOC/Vía Campesinas kongress. Martina har kommit hit med en hel delegation från Marina Kue för 18

att vittna om massakern inför kontinentens småbrukarrörelser.

Enligt markockupanterna och flera folkrörelseorganisationer tillhör området Marina Kue staten. De menar att området är en del av de över sex miljoner hektar mark som delades ut på olaglig väg under Alfredo Stroessners 35 år långa diktarur.

Flera organsationer i Paraguay har uppmärksammat händelserna i Curuguaty.

Bland annat stödnätverket Articulación por Curuguaty som granskar rättsprocessen kring händelserna i Curuguaty och ger stöd till offren.

– Jordockupanterna har inte begått olaga intrång genom att bosätta sig på marken.

Marken i Marina Kue hade skänkts till staten av ett företag som hade skulder till staten. Problemet är att staten inte tilldelades marken på lagligt sätt, därför kunde företaget Campos Morombí tillskansa sig marken och hyra ut den, menar Concepción Oviedo, engagerad i Conamuri, en paraguayansk organisation för landsbygdskvinnor som ingår i Articulación por Curuguaty.

Martina Paredes, småbruksledare

Concepción Oviedo, Conamuri

Redan från början har fallet utretts på ett oacceptabelt sätt.

Röster från Latinamerika #1/2016

ansvaret för händelsen och för att sympatisera med jordockupanterna i Curuguaty.

Småbrukarorganisationen Conamuri menar att massakern var ett montage som iscensatts för att bli av med Lugo och etablera en nyliberal politik som gynnar stora markägare och jordbruksföretag.

– Vi tror att massakern genomfördes för att lägga grunden till den parlamentariska statskuppen, säger Oviedo.

Under Lugos regering genomfördes undersökningar för att utreda vilka som var de rättmätiga ägarna till olika storgårdar som beslagtagits illegalt under diktaturen. Något som givetvis inte uppskattades av de aktuella brukarna. Dessutom stoppades flera genmodifierade grödor från att kommersialiseras i landet.

Kort efter kuppen godkände de facto regeringen nya GMO-grödor som idag odlas helt lagligt.

ORÄTTVIS MARKFÖRDELNING

FOLKET KRÄVER RÄTTVISA Utredningen av händelserna i Curuguaty har varit mycket bristfällig. Idag står 13 småbrukare anklagade för bland annat olaga intrång, kriminell sammanslutning och mord. Däremot pågår ingen officiell utredning gällande polisens agerande i samband med avhysningen.

– Redan från början har fallet utretts på ett oacceptabelt sätt. Åklagarmyndigheten har bara utrett mordet på de sex poliserna, medan morden på de elva småbrukarna förblir ouppklarade, säger Concepción Oviedo.

Articulación por Curuguaty anklagar den nuvarande konservativa regeringen för att motverka utredningen och genomförandet av en rättvis rättegång. Flera viktiga vittnen till händelserna i Curuguaty har mördats och bevis har försvunnit, däribland ett videoklipp från en helikopter som var på plats under massakern.

– Vi kommer allt längre bort från sanningen om vad som hände i Marina Kue.

KAMP OM MARK Massakern i Curuguaty ledde till en hastig riksrätt den 22 juni 2012 som resulterade i att Paraguays dåvarande vänsterpresident Fernando Lugo avsattes under kuppliknande former. Lugo anklagades för att bära Röster från Latinamerika #1/2016

Hätsk stämning när vittnen hördes i rättegångssalen.

STÖD! Stöd Conamuris arbete för rättvisa! Sms:a LA till 72970. Sms:et kostar 50 kronor.

Två procent av befolkningen äger 85 procent av marken i Paraguay och enligt Oxfam täcker sojaodlingar hela 80 procent av jordbruksmarken. Odlingar som både kräver stora vattenmängder och starka växtgifter.

– Unga småbrukare ges inte tillgång till mark! I dag arbetar vi på mark som tillhör våra föräldrar. Dessutom förvärrar sojaproducenterna vår situation genom att förorena våra vattenresurser och miljön, säger Martina Paredes med eftertryck.

Av samma skäl pågår fortsatt flera fredliga markockupationer runt om i Paraguay.

– Det är det enda sättet att göra sig hörd och sätta press på den paraguayska staten för att få mark, fastslår Martina Paredes. R

FAKTA

Conamuri Conamuri, en organisation för urfolkskvinnor och även en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer, driver kampanjen Somos observadores/as de Curuguaty vars syfte är att bevaka och synliggöra rättegångsprocessen som följt efter massakern i Curugaty.

Händelserna i Curugaty har kommit att bli en symbol för den orättvisa markfördelningen i Paraguay där 85 procent av jordbruksmarken ägs av 2 procent av befolkningen. Händelserna har också medfört att den enorma makt som storföretagen inom det industriella jordbruket har i landet hamnat i fokus, såväl som effekterna av deras storskaliga odlinagr av genmodifierade grödor.

19

Nyheter

Minnet av massakern stärker kampen Väntar på upprättelse

João Pedro Stédile sitter i MSTs styrelse.

– Den nuvarande jordbruksmodellen leder bara till sociala orättvisor och miljöförstörelse. Därför kommer vi alltid att minnas och hedra våra aktivister som mördades den 17 april för tjugo år sedan, säger João Pedro Stédile, styrelsemedlem i MST. Text: Oscar Barajas. Foto: Carlos Latuff/Wikimedia Commons BRASILIEN. Den 17 april 1996 var en mörk dag i den annars så soliga Amazonasregionen i Brasilien. För att sätta press på regeringen att genomföra en jordreform blockerade omkring 1 500 aktivister från de jordlösas rörelse (MST) motorvägen i Eldorado dos Carajas, i delstaten Pará. Militärpolis kom till platsen för att skingra aktivisterna och blockaden slutade i ett blodbad. 22 aktivister dödades av polisstyrkorna.

Den dåvarande presidenten i Brasilien, Fernando Henrique Cardoso, drev en nyliberal politik som öppnade upp för utländska investeringar inom landets jordbrukssektor. Stora markägare eta20

blerade storskaliga jordbruk genom allianser med utländska jordbruksföretag. Samtidigt arbetade MST med att kräva att lagen om jordreform skulle följas, bland annat genom att ockupera obrukad mark.

MST driver denna fråga än idag.

Enligt lagen ska mark som inte brukas eller där miljö- och arbetsrättsliga lagar inte följs, omfördelas.

– Ockupationerna ledde till markkonflikter i omstridda områden i delstater som Pará och Amazonas, där småbrukare och urfolk fråntagits sin mark av stora markägare med hjälp av polis. Händelser som sedan ledde till blodbadet i Eldorado dos Carajas, säger João Pedro Stédile.

Det internationella småbrukarnätverket La Vía Campesina utnämnde sedan dagen till Småbrukarnas internationella kampdag. Detta som ett sätt att hedra dem som dödats i Eldorado dos Carajas, men också för att ta avstånd från det våld och förtryck som världens småbrukare utsätts för.

– Minnet av massakern stärker vårt engagemang i kampen för jordreform och matsuveränitet, säger João Pedro Stédile.

Idag, tjugo år efter massakern i Eldorado dos Carajas, väntar offren fortfarande på rättvisa. Parás dåvarande guvernör Almir Gabriel och säkerhetschef Paulo Câmara, som anklagas för att ha beordrat dödandet, har varken gripits eller åtalats.

Endast två poliser har dömts till fängelse.

– De skyldiga räknar med att de aldrig kommer åtalas, konstaterar Stédile.

MST genomför varje år under april månad en rad aktiviteter och markockupationer runt om i Brasilien, som en del av den återkommande kampanjen ”Röd april”. I år är fokus att uppmärksamma att det har gått 20 år sedan massakern. På årsdagen kommer organisationen att kräva rättvisa och att de som låg bakom blodbadet straffas.

Dödliga konflikter I Brasilien ägs två tredjedelar av jordbruksmarken av tre procent av befolkningen. År 2014 användes 60 procent av all odlingsbar mark i landet till produktion av genmanipulerade grödor. Det har lett till omfattande avskogning och ökade markkonflikter. Enligt människorättsorganisationen Commissão Pastoral da Terra dödades 36 människor i Brasilien under år 2014, som en följd av markkonflikter. R Röster från Latinamerika #1/2016

70 PROCENT AV ALLA MORD på aktivister sker i Latinamerika. Värst är situationen i Brasilien, Colombia och Honduras. Källa: Global Witness, How many more? (2015)

Nyheter

Morden på aktivister i Honduras fördöms världen över I början av mars mördades två framstående miljö- och urfolksrättsaktivister i Honduras.

Under sina år som aktivist har Berta Cáceres gripits, förföljts och hotats. Dessvärre delar hon nu öde med många andra miljöoch urfolksaktivister i Honduras.

Enligt organisationen Global Wit­ ness mördades 101 miljöaktivister i Honduras mellan åren 2010 och 2014.

Text: Sori Lundqvist. Foto: Lisa Persson

HONDURAS. Natten till den 3 mars mördades Berta Cáceres av okända män i sitt eget hem. Berta Cáceres har i åratal fört en kamp till försvar för lencafolkets territorier i Honduras, som hotas av planerade gruv- och vattenkraftsprojekt godkända av regeringen. Hon arbetade enträget för att synliggöra de brott mot både människor och miljö som begås i spåren av dessa storskaliga projekt. En kamp som hon förra året prisades för genom att tilldelas Goldmans miljöpris.

Men kampen har varit hård.

”Läget är akut” Den 15 mars nåddes vi av ytterligare ett tragiskt besked. Ännu en aktivist i urfolksorganisationen Copinh hade mördats och en företrädare för det internationella småbrukarnätverket La Vía Campesina i Honduras utsatts för mordförsök.

Enligt lokal media sköts aktivisten Nelson Garcia med fyra

skott i huvudet av militärpolis i samband en våldsam avhysning i samhället Rio Chiquito i nordvästra Honduras.

Samma dag utsattes även Christian Mauricio Alegría från La Vía Campesina för mordförsök utanför organisationens kontor i huvudstaden.

– Läget för sociala rörelser, miljöoch människorättsaktivister i Honduras förvärras och är akut. Sverige och EU måste sätta press på Honduras att garantera dessa aktivisters rättigheter och säkerhet, samt att mord och hot utreds och döms. De måste också se till att europeiska investeringar sker med respekt för mänskliga rättigheter, säger Annelie Andersson, ordförande för Latinamerikagrupperna. R

För att synliggöra vårt fördömande av mordet på Berta Cáceres och kräva rättvisa anordnade Latinamerikagrupperna tisdagen den 8 mars en manifestation på Mynttorget i Gamla Stan, Stockholm. Till manifestationen anslöt sig ett femtiotal personer inklusive riksdagsledamöterna Hans Linde (V), Marco Venegas (MP) och Amineh Kakabaveh (V).

Latinamerikagrupperna har tillsammans med Diakonia, FIAN Sverige, Framtidsjorden, Jordens Vänner, Svenska kyrkan och We Effect skickat ett brev till utrikesminister Margot Wallström med krav på att Sverige och EU ska ställa krav på Honduras regering för en rättvis utredning av fallet. Vi har även ställt oss bakom två internationella civilsamhällesuttalanden som fördömer mordet och kräver rättvisa. Tillsammans med 121 andra organisationer har vi också skickat ett öppet brev till EU:s utrikesrepresentant Mogherini och handelskommissionär Cecilia Malmström, med krav på EU:s agerande med anledning av mordet på Berta Cáceres.

Röster från Latinamerika #1/2016

FOTO: LISA PERSSON

Latinamerikagrupperna kräver rättvisa!

21

Latinamerikagrupperna är en solidaritetsförening, som tillsammans med latinamerikanska folkrörelser arbetar för ett rättvist, jämställt och hållbart samhälle. Vi stödjer människors kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Våra samarbetspartners i Latinamerika är urfolks-, småbrukare- och lantarbetarorganisationer.

Vi ser kampen som global och arbetar därför med att påverka beslutsfattare och opinionsbildare även i Sverige.

Våra lokalgrupper finns i: Göteborg, Västerås, Eskilstuna, Stockholm, Uppsala, Linköping, Umeå, Malmö/Lund, Karlstad, Skellefteå och Skara.

Våra medlemsorganisationer: Casa Peru, Grupo de Apoyo a Bolivia GAB, Imágenes del Sur, Bolivia-Stödkommittén i Malmö (CAB), MST Stödgrupp, Latinamerikakommittén i Jönköping, Latinamerikakommittén i Luleå, Aluna, Permanic och Colombianätverket.

Tack Emmaus Fredriksdal!

En viktig del av vår insamling kommer från våra folkrörelsepartners; andra ideella föreningar som stödjer vår verksamhet ekonomiskt. Vår största folkrörelsepartner är Emmaus Fredriksdal, en religiöst- och politiskt obunden ideell förening som främjar en rättvis fördelning av jordens resurser. De skänker överskottet från sina second hand-butiker till ideella ändamål, däribland till Latinamerikagrupperna. Vårt samarbete inleddes 2014, och under 2015 ökade de sitt stöd till föreningen från 150 000 till 370 000 kronor.

– Vi sätter ett stort värde på det arbete som ni i Latinamerikagrupperna

Glada miner när Latinamerikagruppernas aktivister deltog i arbetet i Emmaus secondhandbutik.

utför, säger Robert Larsson som är ordförande för Emmaus Fredriksdal.

– Under 2015 växte vår insamling och det ekonomiska överskottet likaså, vilket gjorde att vi under året kunde öka vårt stöd till era projekt. Vi hoppas att samma sak ska vara möjlig under innevarande år!

Carmen Blanco och Rodolfo Magne samtalar med Lari Honkanen om avkolonialisering i första avsnittet av Latinamerikapodden. FOTO: SOFIA ÖSTERBORG WIKLUND

Avkolonialisering temat i vår första podd I slutet av april publiceras det första avsnittet av Latinamerikagruppernas poddcast; Latinamerikapodden.

– Vi gör en podd för att bredda våra kommunikationskanaler. Det vill säga för att nå ut till folk som är intresserade av våra frågor, men som föredrar lyssning framför läsning, berättar Lari Honkanen, kommunikatör för Latinamerikagrupperna och programledare för podden.

Det första avsnittet handlar om av-

22

kolonialisering. En parallell görs till Afrikas avkolonialisering och en fråga som avhandlas är, måste alla spanskättlingar och mestiser kastas ut för att Latinamerika ska bli av med sina koloniala strukturer och tankegods?

Medverkar gör Carmen Blanco och Rodolfo Magne.

Podden kommer att finnas tillgänglig på Latinamerikagruppernas hemsida och Latinamerika.nu.

Håll utkik!

Röster från Latinamerika #1/2016

Föreningssidor

Biståndsarbetet blev till bok FOTO: PRIVAT

FOTO: LISA PERSSON FOTO: LENA MÖLLER

Feminism och matsuveränitet i fokus på aktivistträff Feminism i Latinamerika och matsuveränitet var temat för årets första aktivistträff, som hölls på Kvarnby folkhögskola i Malmö.

Ett tjugotal aktivister från hela landet deltog och fick möjlighet att under två dagar lära känna både föreningen och varandra lite bättre.

Karin Ericsson, programstrateg för Latinamerikagrupperna, pratade om att det inte finns en feministisk rörelse i Latinamerika utan många. Kvinnor på den latinamerikanska landsbygden har lanserat begreppet folklig småbrukarfeminism, och så finns det kommunitär feminism som fötts i Bolivia, som inte ska ses som teori utan som en revolutionär politisk handling.

Röster från Latinamerika #1/2016

När Pinochet tar makten i Chile 1973, tvingas den svenske UBV-arbetaren Kjell Wigers att lämna drömmarna om utveckling i spillror. Efter fyra decennier återvänder han och skriver boken Chile – 40 år senare. Året är 1971 och Kjell Wigers hoppar på en av dåvarande UBVs, Utbildning för Biståndsverksamhets, (nu mera Latinamerikagrupperna) förkurser i syfte att resa ut i världen och jobba med bistånd. Han hamnar i Chile, då styrt av Salvador Allendes socialistiska regering, och börjar arbeta på jordreforminstitutet Cora. Kjell och hans partner Margareta får en dotter och livet i Chile rullar på. Fram tills militärkuppen den 11 september 1973.

– Då blev vi efterlysta på radio, tv och via anslag på gator och torg eftersom vi hade tagit ställning för Allendes parti Unidad Popular och dessutom engagerat oss i Socialistpartiet, berättar Kjell.

”Ingenting var som förr”

Dessa feminismer visar på hur olika identiteter och maktpositioner samspelar och varför det är viktigt med ett intersektionellt perspektiv.

– Vi kan inte prata om feminism utan att också prata om klass. Patriarkatet och kapitalismen samspelar i sitt sätt att exploatera kvinnor, sa Karin Ericsson.

Hon berättade också att kvinnor producerar 80 procent av världens mat, men bara äger två procent av all mark.

Frida Ekerlund, styrelseledamot, berättade om starka kvinnor i Latinamerika genom historien och fick deltagarna att själva dela med sig av sina personliga berättelser om kvinnor som gjort avtryck i deras liv.

Händelserna som följde var omtumlande. Kjells chef sköts till döds och många vänner tvingades fly eller fängslades.

– Det gav mig mycket sorg och krossade förhoppningar, men på något jävla sätt måste man ändå tro på att man inte ska överge sitt engagemang.

Kjell och hans familj lyckades fly tillbaka till Sverige, men Chile och militärkuppen har följt honom hela livet.

Så när Kjell fick möjlighet att åka tillbaka till Chile och knyta ihop säcken tvekade han inte. Resan mynnade ut i boken Chile – 40 år senare.

– Ingenting var som förr. Ändå var jag tillbaka och allt stämde så bra när jag återvände. Jag återvann det som en gång var mitt hem.

Lisa Persson

Lisa Karlsson

23

Röster från Latinamerika Tegelviksgatan 40 S-116 41 Stockholm

Latinamerikagrupperna stödjer verksamhet som stärker kvinnors deltagande i småbrukar- och urfolksorganisationer och bidrar till att kvinnors frågor och perspektiv blir en del av rörelsernas arbete. Med vårt stöd utbildar våra samarbetsorganisationer i Latinamerika varje år tusentals personer. De flesta är kvinnor och efter utbildningen når många av dem viktiga positioner i sina samhällen och är med och påverkar politiken.

Var med och bidra till att göra fler kvinnliga röster hörda! l Bli medlem (20 kronor per månad eller 240 kr per år). l Bli månadsgivare (ge en valfri gåva utöver din medlemsavgift på 20 kr per månad). l Sms:a ”LA 100” till 72980 så bidrar du med 100 kronor.

Hitta flera sätt som du kan stödja på: latinamerikagrupperna. se/engagera-dig-i-latinamerikagrupperna

FOTO: MARCELO CRUZ

Stöd vår kamp för jämställdhet!