reflektion | Patrik Hagman
Nattvarden gör kyrkan
I
den kristna traditionen talar vi om ”Kristi kropp” i tre betydelser. För det första handlar det om Kristi ”historiska” kropp, den kropp som föddes av Maria, och som senare korsfästes och uppstod. För det andra handlar det om Kristi kropp som hänvisar till de troendes gemenskap, kyrkan. För det tredje firar kyrkan nattvard där bröd och vin blir Kristi kropp och blod. Hur skall vi förstå sambandet mellan dessa tre kroppar? Finns det ett samband? För den tidiga kyrkan var kopplingen mellan den historiska kroppen och Kristi kropp som kyrka viktig. Den katolska teologen Henri de Lubac visade i en klassisk studie, som skrevs medan andra världskriget pågick, att termen corpus mysticum före år 1300 primärt används om nattvarden, eftersom Kristi ”sanna” kropp, corpus verum, är kyrkan som genom nattvarden ”skapas” på ett mystikt sätt. Nattvarden är den handling där en koppling skapas mellan Kristi historiska kropp och kyrkan som gemenskap. Mot slutet av medeltiden kom man dock allt
mera betona sambandet mellan den historiska kroppen och nattvarden, så att kopplingen till den kyrkliga kroppen försvagades eller glömdes bort. Efter år 1300 byter termerna plats så att termen corpus mysticum främst används om kyrkan, medan nattvarden börjar förstås som ett återskapande av Kristi ”sanna” historiska kropp. Kyrkan är då inte mera direkt kopplad till Kristus, utan bara på ett ”mystiskt” sätt, medan det är i nattvardselementen som Gud är närvarande. Det betyder att för den tidiga kyrkan, ända fram till någon gång i mitten av medeltiden, var den självklara utgångspunkten att nattvarden, som de Lubac uttrycker det, ”gör kyrkan”.
56
Korsväg 2|2013
Vad åstadkom denna förändring? I de Lubacs framställning står den teologiska striden kring nattvarden under 800-talet i fokus. Teologerna stred om ifall Kristi närvaro i nattvarden skulle förstås symboliskt eller som verklig närvaro (realpresens). Det intressanta med denna diskussion är att tidigare kristna teologer, som Augustinus, kunde bejaka båda dessa aspekter i synen på nattvarden utan att se någon konflikt dem emellan. För dem var det självklart att något verkligt också kan ha en symbolisk betydelse, i sig lika betydelsefull. Nu började man allt mera se en betoning av
nattvarden som symbolisk som ett förnekande av realpresensen, och tvärtom. Det betydde att diskussionen kring nattvarden flyttade fokus. I stället för att fråga: ”Vad gör vi när vi firar nattvard?” började man ställa frågor om de invigda elementens ontologiska status. Denna förändring fick flera konsekvenser. För det första blev nattvardsfirandet primärt prästernas angelägenhet, och församlingen reducerades till mestadels passiva åskådare. Nattvarden var inte längre något man gjorde utan något man betraktade. För det andra förändrades prästens roll. Från att ha varit den aktiva gemenskapens tjänare blev prästen mer och mer nu den som kunde åstadkomma det mirakel genom vilken Gud blev närvarande i kyrkan. Denna utveckling sammanföll med att prästerskapet fick mer och mer makt. Nu är det intressant att konstatera att reformationen på inget sätt återställde ordningen på denna punkt. Även i de protestantiska kyrkorna hade prästen denna roll, även om predikandet av ordet fick en större betydelse vid sidan av firandet av nattvarden. Församlingen förväntades likväl vara mestadels passiv mottagare, och kopplingen mellan Kristi kropp i
Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras, utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap över de gränser vår värld sätter upp. nattvarden och Kristi kropp, kyrkan, började glömmas bort. Men vad betyder då detta, att nattvarden gör eller skapar kyrkan? För att komma vidare måste vi fråga oss vad som konkret skiljer den gemenskap som skapas av nattvardsfirandet från andra gemenskaper. Den mennonitiske teologen John Howard Yo-
der tecknar i sin lilla, tämligen populärt hållna bok Body Politics (1992) en liknande bild som de Lubac. Yoder påpekar att vad Jesus än må ha syftat på när han sade ”så ofta ni gör detta, gör det till minne av mig”, så kan de inte ha syftat på nattvarden så som den idag firas i kyrkor jorden runt. Något sådant fanns givetvis inte vid denna tid. Enligt Yoder, och det är knappast kontroversiellt, uppfattade Jesu lärjungar att Jesus menade ”så ofta ni äter tillsammans”, det vill säga att det handlande om att de vanliga måltider som lärjungarna åt tillsammans fick en ny betydelse. Yoder hävdar att det finns en risk att vi, när vi försöker tolka de första kristnas måltider som religiösa riter, blundar för nattvardsfirandets radikala innebörd för hur vi lever våra liv i samhället. Den konkreta gemenskap som existerade kring nattvardsbordet i urkyrkan var en gemenskap som med sin blotta existens utmanade det samhälle den existerade i. För att ta den mest uppenbara exemplet, så var den centrala tudelningen i den tidiga kyrkan, den mellan judar och greker, inte för Paulus ett praktiskt problem som skall lösas utan en fråga om kyrkans själva natur. Det samma gäller de samhällsekonomiska klassindelningarna som återskapades i kyrkan i Korint. Måltiden är inte en måltid om dessa gränser inte överskrids, och därmed är kyrkan inte kyrka. Enligt Yoder ifrågasätter kyrkan alltså inte bara idén om identitet grundad på nationali-
tet, klass, kön, kultur, utan hela den moderna sekulära tanken på individualitet, vars motsats, kollektivism är lika modern. I stället utgör kyrkan enligt Paulus bild en kropp där alla har sin egen plats och uppgift att fylla. Det här är alltså inte bara en fin vision om hur kyrkan skulle kunna fungera, utan det är det som gör kyrkan till kyrka. de Lubacs tes om att ”nattvarden gör kyrkan” blir på detta sätt konkret men samtidigt synnerligen utmanande. Att säga, vilket man ofta gör, att kyrkans tal om kärlek måste motsvaras av en kärleksfull praxis för att äga trovärdighet är alltså inte tillräckligt. Att säga så förutsätter att kyrkan har något att säga om kärlek som är oberoende av hur kyrkan lever och handlar. Ur Paulus (och Yoders) perspektiv är det nonsens. Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras, utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap över de gränser vår värld sätter upp. Kyrkans tal kan bara förstås som ett försök att försöka förstå det som kyrkan gör. När vi håller ihop Kristi tre kroppar blir kyrkan en gemenskap som formas och tar sin näring ur nattvardsfirandet som gemensam handling, en handling som får konsekvenser för hur de som ingår i denna gemenskap lever sina liv och förhåller sig till varandra och andra människor. Patrik Hagman
Patrik Hagman är teolog vid Åbo Akademi i Finland. Han har bland annat gett ut boken Om kristet motstånd (Artos 2011). Texten ovan bygger på hans nya bok Efter folkkyrkan. En teologi om kyrkan i det efterkristna samhället (Artos 2013). Korsväg 2|2013
57