Issuu on Google+

K

Per Eckerdal | Tiden och riten 04 Eva-Lotta Grantén | Luthersk syn på rit 14 Johan Cullberg | Vårt behov av riter 18 Nina Edgardh | Från plikt till festmåltid 20 Peter Halldorf | Riten öppnar våra ögon 42 Patrik Hagman | Nattvarden gör kyrkan 56

Korsväg 2 | 2013

Vigseln en fest och ett löfte för livet Sidan 6 Korsväg 2|2013

1


intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Riter bortom orden

V

i har alla sett det. Ett hav av tända ljus på kyrkogården i allhelgonatid. I ljusbäraren längst bak i kyrkan. Eller på platsen för en olycka eller ett illdåd. Den flämtande lågan får bära vår sorg, vår tacksamhet eller vårt hopp. En rit hjälper oss när orden inte räcker till. Eller när vi är trötta på ord. Detta nummer av Korsväg ägnar vi åt temat rit. Det finns många ingångar i detta tema, upptäcker man när man börjar fundera, långt fler än vad som finns plats i en tidskrift. Men några spännande röster bjuder vi på. Det pågår en nattvardsväckelse i vårt sekulariserade land, konstaterar teologen Nina Edgardh. En väckelse som också ger spår i statistiken då antalet kommunioner ökar. En orsak är just ordtröttheten, tror Edgardh. Och det är lätt att anamma den tanken i dessa tider, då vi är ständigt uppkopplade och möts av tusentals budskap varje dag. Den finländska teologen Patrik Hagman har just skrivit en bok ”Efter folkkyrkan”. Han ser kyrkan som en kärlekspraktik där gemenskapen formas av och tar sin näring ur nattvardsfirandet som en gemensam handling. Peter Halldorf har betytt mycket för ritens återkomst i vår tid. När vi firar gudstjänst öppnar riten våra ögon för en närvarande verklighet, menar han. Vid reformationen kastades många riter ut – kanske som barn med badvattnet. För under senare tid har flera kommit tillbaka, som korstecknandet och ljuständandet. Eva-Lotta Grantén har granskat det lutherska arvet och våra riter. Enligt henne ansåg Luther att riten måste vara en förlängning av Guds tilltal. Inte ett tomt skal. Sedan kan vi glädja alla fotbollsvänner med ett reportage om fotbollsmatchen som en rit. Prosten Ulf Sjögren är en hängiven fan av Änglarna. Och så bjuder vi på en serie bilder – bortom orden. 

2

Korsväg 2|2013

innehåll

Tema | Rit "Gud, du är alltid större än våra föreställningar och bortom alla tolkningar. Väck oss till besinning och led oss allt djupare in i kärlekens och försoningens hemlighet." /Caroline Krook ur Ett bönens år

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Ingvar Humlén ingvar.humlen@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

06

20

24

04 ...

I de heliga rummen – kyrkorummet och mitt eget – får vi följa Kristus genom dödens mörker till Påskens ljus, skriver biskop Per.

06 ...

Det känns större att ge sina löften inför församlingen och Gud, säger

14 ...

För Luther var riten en förlängning av Guds tilltal, säger Eva-Lotta Grantén, som kritiskt granskat det lutherska arvet.

Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

18 ...

Nattvarden är en rit som ger ett alternativ till marknadens exploatering av människor och djur, skriver psykiatern Johan Cullberg.

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

20 ...

En nattvardsväckelse har gått fram i det sekulariserade Sverige. Ordtrötthet är en orsak, tror teologen Nina Edgardh.

24 ...

Fotboll och religion har mycket gemensamt, säger prosten Ulf Sjögren, hängiven fan till Blåvitt. Som känslan av sammanhang.

42 ...

Vi firar en verklighet som blir synlig för oss genom liturgins och

56 ...

Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, och det är nattvarden

58 ...

I ritens språk finns rum också för det osägbara, det som vi inte kan formulera i ord, menar prästen Marcus Stille.

Övrig redaktion: Jonas Eek Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson

Omslagsbild: Kristin Lidell

Beata och Alexander Wennergren inför vigseln i Örgryte.

ritens språk, skriver författaren Peter Halldorf.

som gör kyrkan, skriver teologen Patrik Hagman.

Korsväg 2|2013

3


span & spån

ledare | Per Eckerdal

Ny stiftsdirektor

Tiden och riten

I

begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Innan begynnelsen och innan Gud skapade fanns inte tiden. I Bibelns femte vers blir det kväll och sedan morgon. Tiden hade börjat ticka på. Den är en del av skapelsen och de villkor vi skapade lever under. Tiden är ett ofta förbisett nådemedel. Tiden och dagarnas växling är en markering att vårt liv inte är ett stillastående utan bär framåt. Dag läggs till dag som årsring till årsring i det träd som bär liv. Tiden är en möjlighet att växa och mogna som människa. Vårt livs dagar ger oss möjlighet att samla erfarenhet och kunskap för att djupna i vår förståelse av livet. För de stora frågorna och avgörandena behöver vi tid på oss. ”Quick fix” ger sällan möjlighet till växt. För tidsresan genom livet är våra riter av olika slag ett stöd. Vi mår bra av att få en struktur på vår tid. Det kan vara alltifrån de vardagliga ”riterna” som handlar om våra morgon- och kvällsvanor till de traditioner som markerar veckans och årets gång. För en kristen är det naturligt att börja och sluta dagen i bön. Den traditionella sammanfattningen av arbetsveckan i helgmålsringning och helgmålsbön

4

Korsväg 2|2013

på lördag kväll är ett hälsosamt erbjudande som samtidigt är en övergång till helgen som kommer. Varje söndag är en påminnelse om att denna dag uppstod Jesus Kristus, därför är det också vår traditionella gudstjänstdag. Också årets gång har sin markering i en kristens liv genom kyrkoåret. Det finns en pedagogik inbäddad i kyrkoårets lågmälda dramatik. Ibland kan man kanske tycka att den där dramatiken är lite väl lågmäld och att det kan bli lite tjatigt. Men liksom varje ny sommar i sin upprepning kan erbjuda nya erfarenheter kan också kyrkoårets välkända gång locka till fördjupning. Så kan den rit i vid bemärkelse som är grundad i tidens gång vara ett stöd för vår växt som människor. Det får ge oss näring för en mognad i tro, hopp och kärlek. Djupast är tidens gång en påminnelse om vår färdriktning mot det eviga livet. Det är ett annorlunda liv i gemenskap med Gud. Vi kan ana att det innebär att vi lämnar den jordiska skapelsens begränsningar också när det gäller tiden. Evigheten är ju frånvaron av tid. Varken lång eller kort blir tiden. Då får vi liksom Gud bara vara. Barndomens sommarlovsdröm blir evighetens sommar på riktigt. 

Hänglåset – den okända religiösa symbolen Flera av oss har sett dem på broar i storstäderna, några har hängt dit egna och bokstavligen kastat nyckeln i sjön. Det handlar om Kärlekslåset (jodå, finns sedan 2010 på Språkrådets nyordslista), ett hänglås som ett kärlekspar låser fast på en offentlig plats, varpå nyckeln kastas bort som ett tecken på evig kärlek. Den symboliska handlingen har brett ut sig alltmer i Europa de senaste årtiondena, men har faktiskt rötter från både Kina och Persien, där man använde hänglås i religiösa ceremonier under antiken.

»

I augusti får stiftet en ny stiftsdirektor – Per Starke, 53 år. Närmast kommer han från Närsjukvården i Region Halland, tidigare har han jobbat bland annat på Bräcke och som församlingspedagog. Han har också en teol kand med sig i bagaget. På 90-talet var han VD på ett dataföretag.

Citerat

De yttre sedvänjorna i en kristens liv (bör) betraktas på alldeles samma sätt som byggmästarnas och hantverkarnas byggnadsställningar. Dessa byggs ju inte för att vara något i och för sig eller bli bestående, utan därför att det inte kan bli något av utan dem. När byggandet är färdigt, tas de ju bort. /…/ På samma sätt är det inte de yttre bruken eller handlingarna, som vi föraktar /…/ utan vi föraktar den falska föreställningen om dem, för att inte någon skall tro att de utgör den sanna rättfärdigheten. Så gör skrymtarna /…/ Det ser ut som om de vill bygga, och de gör sig i ordning därtill, men det blir aldrig något byggande av för dem. De stannar i ett fromhetens sken och når inte dess kraft. Under detta är de emellertid nöjda med sig själva i sina ansträngningar, ja, de vågar till och med döma andra som de inte ser glänsa med sådant prål av yttre gärningar. Martin Luther i Om en kristen människas frihet

Heligt bruk rit (lat. ritus, ’heligt bruk’) 1. dels en sedvänja eller ett bruk med religiös eller magisk innebörd, som kan ingå i en kulthandling, dels en fastställd ordning för en ceremoni eller liknande förrättning (i vilka fall man ibland föredrar benämningen ritual). 2. I kyrkligt språkbruk ibland benämning på den liturgi eller den kyrkorätt som hör till en del av kyrkan (särskilt den romerskakatolska eller ortodoxa). Ur Nationalencyklopedin

Korsväg 2|2013 1|2013

5


En fest och ett löfte för livet ”…nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Maria Ottensten läser ur Korintierbrevet för Beata och Alexander och hela församlingen i Örgryte gamla kyrka. Över allihop välver sig trätaket med sina 1700-talsmålningar. Det är en mycket högtidlig stund. Glad och allvarlig, privat och offentlig på en och samma gång. 6

Korsväg 2|2013

Korsväg 2|2013

7


– Det känns inte jätteallvarligt. Ett bröllop ska vara roligt, härligt, kul!

D

en 11 maj blev Alexander och Beata Wennergren man och hustru i Örgryte gamla kyrka. Det högtidliga och kraftfulla i kyrkorummet och den kristna riten var avgörande, även om bröllop också handlar om annat: – Det känns inte jätteallvarligt. Ett bröllop ska vara roligt, härligt, kul! säger Beata ett par dagar före vigseln. Beata har alltid levt med tanken att hon en dag ska gifta sig, långt innan hon träffade Alexander. Något ”drömbröllop” har hon dock inte haft med krav på att det ska ske på ett visst vis även om hon följer en tradition. Hennes farföräldrar blev även de äkta makar i Örgryte gamla kyrka. Till skillnad från Beata är Alexander inte konfirmerad, men även han känner att kyrkbröllop är det rätta. – En vigsel i kyrkan blir väldigt högtidlig. Av de bröllop jag har varit på har de som hållits i en kyrka känts mäktigare, säger han.

– Vi får höra att vi gifter oss unga, men jag vill inte gifta mig och få barn och köpa hus på en gång vid 30 utan suga på karamellen lite. Och så känns det naturligt och fint att gifta sig nu, säger Beata. – Ja, och att lova varandra detta ganska ti-

digt känns bra. Starkt! skjuter Alexander in. Ytterligare en poäng med att gifta sig tidigt är att de inte känner någon press utifrån, tvärtom blev många förvånade när de berättade om bröllopsplanerna. Beata och Alexander gifter sig för att de vill.

Och de gifter sig som de vill. – Vi vill hellre ha ett stort bröllop än ett påkostat. Ett bröllop ska inte ta mer än det ger. Man får lägga sig på rätt nivå både ekonomiskt och tidsmässigt, säger Beata som tillsammans med några kompisar har bakat

Den 24-åriga fastighetsmäklaren Beata och den

26-årige lärarstudenten Alexander har känt varandra och varit ett par i fyra år. De beskriver sitt förhållande som lugnt och utan orosmoment. En självklar och stark kärlek mer än en våldsam passion. De flyttade ihop tidigt i relationen och tycker att de har hunnit testa varandra. Nu är det dags att ta nästa steg. – Vi förlovade oss för ett och ett halvt år sedan och bestämde datum för bröllopet några månader senare. Vi ville inte att det skulle dröja så länge. Många tänker att de ska gifta sig någon gång i framtiden men så bir det inte av, säger Beata. Hon tycker att det är bra att sprida ut de stora händelserna i livet och inte ta alla steg på en gång.

8

Korsväg 2|2013

Beata och Alexander fick öva inför bröllopet i Örgryte gamla kyrka tillsammans med vigselprästen Maria Ottensten. Korsväg 2|2013

9


cheesecake istället för bröllopstårta till de 75 gästerna. – Jag är väldigt matintresserad och från början tänkte jag fixa all maten själv. Men sen kom vi på att det där med maten inte är så viktigt, så nu har vi beställt buffé från en cateringfirma. Det viktiga är ju att få träffa alla och sammanföra våra släkter och vänner. Att få fira kärleken till varandra tillsammans med andra människor man tycker om är viktigt för Beata och Alexander. Kärleken och familjebildandet är inte bara en privatsak. – När jag friade till dig handlade det bara om oss, om att jag ville visa för dig att detta är vad jag vill, säger Alexander och tittar Beata i ögonen. – Men sen när man väl gifter sig handlar det också om att bjuda in fler för att fira. Det känns också större att ge sina äktenskapslöften inför församlingen och Gud. Det blir liksom som om man lovade ännu mer när man gör det på det viset. Framme vid altaret i den populära bröllopskyr-

kan är det inte bara Beatas röst som tjocknar och Alexanders ögon som glimmar till. Även prästen Maria Ottensten blir berörd av stunden. Riten ger många möjligheter för henne som präst. En är chansen att möta människor med en annan eller ingen religion i en situation i livet där det bränner till, där man ”står och krafsar vid tillvarons gräns”. – Det rituella sammanhanget ger plats för sådana möten. Passageriter finns ju i alla kulturer, och finns de inte så skapar människor dem. Det är därför en tradition med ickereligiösa namngivningsceremonier har vuxit fram. Vissa händelser i livet är så viktiga att de måste markeras, säger Maria. Riten är alltså till sin natur inkluderande,

10

Korsväg 2|2013

menar hon. Den är också så funtad att den har två sidor. Dels är den personlig och dels allmängiltig. Att det finns en ordning att hålla sig till i kyrkans riter ser Maria som en styrka. Det är inte begränsande och stelbent utan något som ger trygghet och känns skönt i en stor stund. – Samtidigt måste det ju finnas ett mått av personlig prägel, att människor kan göra riten till sin egen. Det Maria vill ge i riten är hjälpen att sätta ord på en tro som hos nutidsmänniskan inte alltid är artikulerad. Som exempel nämner hon dopet, där det är tacksamheten över barnet som blir gestaltad. Ibland är inte den ena föräldern – eller båda – uttalat kristna, men ändå är det just en stor tacksamhet de kommer med till dopsamtalet. Maria tror att orsaken till att psalm 791, Ingemar Olssons ”Du vet väl om att du är värdefull”, har blivit så oerhört populär som doppsalm är just att den sätter ord på och riktar denna tacksamhet. Dopet är en ”lätt” rit för prästen, menar hon. – Det sakramentala i dopet gör Gud närvarande oavsett vad jag gör eller säger. Konfirmationen handlar ju också så tydligt om tron och religionen. Vid begravningen gäller det att sätta ord på en människas liv och ge hopp i en mörk stund. Med vigseln är det annorlunda. Där är prästen,

som Maria själv uttrycker det, mest en statstjänsteman ”som får passa på att be lite för dem som gifter sig”. Vigseln är den kyrkliga rit som har mest samhällskoppling och kanske minst inneboende religiös innebörd. Ska den bli kristen är det prästens sak att ladda stunden. – Samtidigt är det ju där vi i kyrkan är uniKorsväg 2|2013

11


När riten inte har eller är ett stöd i livssituatio-

nen riskerar den att sväva iväg och byta fokus, menar Maria. Dopet av ett ogift pars första barn kan få karaktären av bröllop. Och vigseln kan förvandlas till ett prinsessbröllop, där

– När man gifter sig går man från att ha stått på egna ben till att dela allt. Äktenskapet ger trygghet och en lite positiv press, säger Alexander Wennergren.

12

Korsväg 2|2013

den perfekta frisyren, klänningen, buketten, dukningen och tårtan blir viktigare än varför man gifter sig. – Jag brukar säga på vigselsamtalet att en vigsel inte är en teaterföreställning. Den kan inte bli fel även om allt inte blir exakt som planerat. Men Maria har börjat vädra en vändning. Allt fler yngre, som Alexander och Beata, kommer till henne för att vigas. Hon tycker sig se att 80-talisterna har en coolare inställning till bröllop än sina mer perfektionistiska ”storasyskon”. Dessutom har unga par inte lika mycket pengar. – Därmed blir det inga miljonbröllop. Beata och Alexander är ett exempel på ett sådant par där vigseln kommer på ”rätt plats” i livet. Då blir det ofta avspänt. Såg du att bruden hade träskor på fötterna? 

– Att det är vi två har varit självklart länge. Bröllopet befäster det än mer, säger Beata Wennergren.

»

Det känns också större att ge sina äktenskapslöften inför församlingen och Gud. Det blir liksom som om man lovade ännu mer när man gör det på det viset.

Bröllopsbilder: Johan Meisel

ka. Detta gör ingen annan i samhället och därför ska vi ta vara på den möjligheten, säger Maria. En svårighet numera är att riterna inte alltid kommer på de punkter i livet där de en gång hade sin förankring. Förr markerade konfirmationen övergången till vuxenlivet. Nu har de unga många år kvar dit vid tiden för konfirmationen. – Vuxenblivandet har förskjutits och det gör konfirmationen lite otydlig i sitt fokus. På ett sätt kanske studenten har tagit dess plats som passagerit. Detta gäller även vigseln. Folk gifter sig efter många års samboskap, efter att ha fått barn och ibland flera gånger.

Text: Karin Hylander Bilder: Kristin Lidell

Riterna i samband med stora livshändelser ger prästen Maria Ottensten en chans att möta människor i en situation där man ”står och krafsar vid tillvarons gräns”. Korsväg 2|2013

13


Luthersk rit en förlängning av Guds tilltal – För Martin Luther är bruken, handlingarna, viktiga, men enbart för att vi där möter Gud i ord och sakrament och får kraft för att göra det som är poängen med vårt liv – att gå ut och tjäna varandra. Så säger Eva-Lotta Grantén, som tolkat och kritiskt granskat det lutherska arvet.

R

eformationen gjorde rent hus med många av kyrkans riter. Utanpåverket skymde och stod i vägen för evangeliet. Prakt, prål, parader och prydning var bara ett effektsökeri utan botten. Är det en vrångbild eller skönmålning? Vad kan lutherskt tänkande och teologi säga oss om riten och dess betydelse idag? – Det är vardagen som är helig. Där har varje människa ett kall. Ordet och tron rustar och frigör oss människor att göra det vi egentligen

14

Korsväg 2|2013

skall göra. Nämligen att tjäna varandra. – I luthersk teologi har alltså helighet med ord och tro att göra. Vi upprätthåller inte världen genom att genomföra riterna utan världen upprätthålls i modet och tron. Orden är Eva-Lotta Granténs. Hon är teologie doktor, präst, etikforskare och chef för utvecklingsavdelningen i Lunds stift och har tolkat och kritiskt granskat det lutherska arvet på olika sätt. Religionshistoriker brukar ju säga att en rit är en ’helig handling’, men

hon beskriver Martin Luthers funktionella syn på riten. Funktionell i betydelsen pragmatisk. Riten har inget eget värde i sig. – Att vi idag diskuterar, ifrågasätter och bearbetar våra riter så att de talar till människor i vår tid tolkar jag som ett uttryck för att vi fortsätter den lutherska traditionen i vår evangelisk-lutherska kyrka. Det är ju till exempel bara 25 år sedan vi fick en ny handbok. Men Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt samfund tycker ändå att vi behöver en ny nu. Som forskare arbetar Eva-

Lotta Grantén med frågor om hur luthersk teologi kan vara en resurs i samhällsdebatten i frågor som rör bland annat religionsmöte, välfärdsfrågor, perfektionism och religionsfrihet. Centrum hos Luther beskriver hon som det trägna betonandet av ”rättfärdiggörelse genom tro”. Det betyder att tro inte har med prestation att göra. Både liv och tro är något som är omotiverat givet. Tro eller frälsning är inget vi kan ta oss eller som kommer om vi anstränger oss tillräckligt mycket. – Det Luther reagerade mot var ju att människan genom utförandet av riterna trodde att hon kunde förändra någonting i relation till Gud. Att Gud låter sitt ansikte lysa över oss är bara nåd. Martin Luther talar om människan som mottagare.

– Eftersom riten i bästa fall är en förlängning av det glada budskapet måste riten förkunna detsamma. Det är Gud som handlar med oss i riten, inte tvärtom. Vänner och fiender har givit olika versioner av

den tyske, prästen, munken och teologen som gifte sig med Katarina von Bora. Han har kal�lats torr och tråkig. Beskrivits som en riktig dystergök. Ansetts hätsk och polemisk. Men han har också uppmärksammats som en hjärtats och glädjens teolog. Vi vet att reformationen påbörjades som en process inom kyrkan redan under 1200-talet och pågick under Korsväg 2|2013

15


Däremot skiljer han på rätta, orätta och onyttiga. Det viktiga är att det som görs i riten inte skymmer evangelium. flera hundra år. En viktig person inom reformationen var den engelske 1300-tals teologen och kyrkokritikern John Wyclifft, som ansåg att kyrkans ritualer var formella och tomma, och han föregrep därmed en del av 1500-talets protestantiska reformation med Luther som förgrundsfigur. Luther levde 1483–1546 och kritiserade den kyrkliga maktapparaten i Rom. Men Eva-Lotta Grantén säger inte att 1500-talets Luther var kritisk till riten som sådan. – Nej, nej, Luther var inte för ett avskaffande av riter. Han var ju präst själv och firade gudstjänster stup i ett. Riterna behövs för att vi människor behöver höra ordet förkunnas. Riten fyller människan med något utöver sig själv. – Däremot skiljer han på rätta, orätta och onyttiga. Det viktiga är att det som görs i riten inte skymmer evangelium. När själva riten förstärker evangelium då är det

”en rätt gudstjänst”. Mässan ska vara hörd och inte skådad. Man ska förstå vad som händer i den. Det är därför Luther ändrar om till folkspråket, så att ordet kommer till oss och blir begripligt, förklarar hon. En orätt gudstjänst däremot är sådant ”görande” som tar bort evangelium, till exempel mässoffer eller helgondyrkan. Onyttiga gudstjänster och riter är när man fokuserar bara på handlingarna utan innehåll, sådant som användandet av särskilda kläder och skor. Är det det i riten som skymmer evangelium? – Ja, allt det som i ord och handling förkunnar något annat än rättfärdiggörelse genom tron och genom Guds nåd. I den medeltida mässoffersläran tänkte man att människan offrade till Gud, och Luther reagerade mot det. – I vår tid, om jag får spekulera, skulle en rit som säger att du kan fixa allting själv skymma evangeliet och vara orätt. En rit som förkunnar

16

Korsväg 2|2013

”nu rustar jag dig så att du klarar dig själv” tar bort att evangeliets gåva och poängen att vi gör detta för att rustas till tjänst för andra. Är det då det blir inkrökt? – Ja, det är ju hans uttryck. I lutherskt tänkande och teologi är alltså riten

och gudstjänsten inte nödvändig för Gud, utan för människor. Den kristna tron, är en tro för människolivets skull. All vardag och allt liv är relationellt. Relationer betyder makt, beroende och ansvar. Och alla våra ansträngningar ska läggas där. Tron ger möjlighet att leva bland människor. Men på vilket sätt hjälper oss då riten att leva bland människor kan man undra? Vilken verkan kan ritens ord och gestaltning ha på mig? Eva-Lotta Grantén svarar genom att lyfta upp ett konkret exempel, nattvardsfirandet. – Det centrala i Luthers tänkande om nattvardsfirandet är att Kristus säger: ”detta är min lekamen för dig utgiven”. Där möter vi förkunnelsen om att Guds nåd och kärlek inkluderar också mig. Det personliga tilltalet, gåvan och löftet, gör att jag får kraft att inte bara pyssla med mig själv utan att gå ut och tjäna andra. För Luther var Gud hela livets Gud och verkade inte bara inom och genom kyrkan. – Kyrkan framträder överallt där människor svarar an mot Gud och räcker varandra evangelium precis där de är. Ibland kan väggar vara i vägen. Sedan 2012 är Eva-Lotta Grantén chef för utvecklingsavdelningen på Lunds stiftskansli, och innan dess arbetade hon som präst i Landskrona församling. I samtalet om riten, ordet och tron tycker hon att det är viktigt att komma ihåg att vi i vår evangelisk-lutherska kyrka inte ser kyrkan som någon slags av-

spegling av himmelen eller försmak av paradiset. Hon beskriver den lutherska kyrkosynen som ”en gemenskap av förlåtna och frigjorda syndare”, där kyrkans uppgift är att förlåta och upprätta. I centrum i den lutherska tron ligger syndernas förlåtelse. – Vi behöver få höra tilltalet av förlåtelse gång på gång. I förlåtelse, i nattvard och i berättelserna. Det är därför man går i kyrkan för jämnan ju. – När man tar saker från andra kyrkor och lyfter in, så ska man komma ihåg att det kan vara en helt annan kyrkosyn som ligger i detta. Visserligen är vi väldigt olika och kommer

från olika positioner, säger hon. Somliga behöver vissa saker för att höra Guds tilltal och andra tycker att samma saker bara skymmer. – Någon kanske behöver tystnaden för att det är en bristvara i livet och andra behöver istället inkluderas och tala mycket för att de är ensamma. Hon tillhör dom som tror att vi i vårt samhälle idag behöver stillhet och tystnad och ljuständning, men hon menar att det inte enbart får bli det, för då blir det rätt och slätt självbespegling för vår egen skull. – Människor kan titta in i sig själva och ramla in i en avgrund av ångest och självförakt. Det blir bara tomt. Mitt liv måste möta någonting som kommer utifrån. Om det inte artikuleras blir det inte bra. Berättelserna om Jesus och hans liv i relation till mitt liv behövs och får inte tystna, säger hon. Kanske är det med riten som med Luther? Begriper man inte blir det torrt, tråkigt och glädjedödande. I värsta fall helt tomt. Men när den heliga handlingen bildar en enhet med det talade ordet, när berättelsen förklarar ri-

ten, när jag förstår att det är för mig utgivet, när handlingen förstärker berättelsen och gör att man förstår. Då rör det hjärtat och blir glädje. Ja, tron är för Luther ett resultat av ett tilltal utifrån. Därför är det viktigt att något sägs och inte att något görs, förklarar Eva-Lotta Grantén. Därför är en bra luthersk rit en som blir en förlängning av Guds tilltal. Riten blir ju ett svar på människors behov och vi förändras. – När jag skriver om synd, så skriver jag att kyrkor tillhör de arenor som är mest utsatta för synd. För kyrkorna gör ju anspråk på att sitta på sanningen. Och i sanningens namn har ju mycket orätt skett. Så de lutherska kyrkorna tror jag är mer medvetna om att de inte garanterar helighet mer än något annat. Eva-Lotta Granténs Lutherintresse har växt

kontinuerligt när hon jobbat med teologiska frågor. Hur kommer det sig, vad betyder han egentligen för henne? – Luther är för mig den som utgår från en egen andlig erfarenhet när han gör teologi. Först sin ångest och ängslan, sedan sin glädje. Det är mycket känslor hela tiden, därför blir han en levande människa fast det är 500 år sedan. Han är en ordets mästare! säger hon. En befriande kraft i samtiden. Kanske är det på sin plats att be Luther sitta kvar på vår axel? Så att han kan hjälpa till att förhindra att tron blir till idéer eller abstrakta tankegångar? Så att han kan påminna oss om att tron skrivs i våra hjärtan? Och där bara måste kastas ut mot nästan, gestaltas i handling, i kärlek och i delandet av bröd?  Text: Beata Åhrman Ekh Bild: Pontus Tideman Korsväg 2|2013

17


reflektion | Johan Cullberg

Vårt behov av riter

V

arifrån kommer människors spontana behov av samling i kyrkan och ljuständning efter katastrofer? Vilket är vårt behov av riter i ett sekulariserat land som vårt? Riter låter hedniskt och är så. De har följt civilisationerna i alla tider. Då kyrkan började integreras i västerlandet övertog den skickligt många av de hedniska riterna, döpte om dem och gav dem ett nytt innehåll. Magi har varit en viktig del av människors försök att få kontroll över livet. De flesta vet idag att vi inte magiskt kan påverka vår framtid även om vi försöker på olika mer eller mindre subtila sätt. Då är riten desto viktigare. Den ska kunna skapa gemenskap och trygga oss vid förändringar i våra liv; inför hot och osäkerhet. Man kan tala om två slags kriser som

vi alla möter; traumatiska kriser och övergångs- eller utvecklingskriser. En traumatisk kris genomlever vi vid skilsmässa och död, vid ond bråd död eller andra plötsliga hot. Övergångskriserna handlar om att vi förändras som människor och där vissa

18

Korsväg 2|2013

skeden i livet är mera tydligt oförutsägbara. Själva inlemmandet i världen efter födelsen firar kyrkan med dopet – och för utträdet har vi begravningsritualer. Pubertetens sammanjämkning mellan den barnsliga och den vuxna världen får sin rituella prägel genom kyrkans konfirmation. I samhällen som är präglade av kamp

för överlevnaden kan riten, där deltagarna uppnår könsmognad, vara ganska grym. I vårt senborgerliga överflödssamhälle är konfirmationen kanske inte mera utmanande än en språkkurs i engelska. Men om prästen tar det på allvar handlar det verkligen om de ungas tro, hopp och kärlek – och då skulle det kunna bränna till. Det finns ingen period där människan har ett djupare behov av ideal och ideologier än åren vid och efter puberteten – kanske upp till tjugufemårsåldern. Det kunde bli den verkliga skördetiden för kyrkan – men nu verkar marknaden dra den stora vinstlotten vid presentborden. Orden ”ett bröd och en mänsklighet”, som inleder nattvardsfirandet, har en social och politisk innebörd som många kristna kanske inte vill tänka på. Riten är fullständig eftersom den förbinder dagens sanning med en uråldrig blodsmystik. Trots den oerhörda sublimering, utveckling, som riten

Nattvarden är en rit som ger ett alternativtill marknadens exploatering av människor och natur. undergått påverkar den metaforiskt våra djupaste själsrörelser. Den är på allvar och ställer oss i förbund med tidigare och kommande generationer. Vi påminns om vårt mänskliga ansvar och privilegium. Nattvarden är en rit som ger ett alternativ till marknadens exploatering av människor och natur. Därför är nattvarden viktig för mig. Men jag är medveten om att utan kyrkans vitala bestånd kommer den riten att uppgå i något annat, och som jag förmodligen inte önskar. Eftersom jag själv inte kunnat känna frid med mitt religiösa ”arv” förrän jag börjat göra upp med mitt gamla behov av en Gud ”utanför” mig, skulle jag idag kunna kalla mig för ateist – om det inte vore en alltför stor förenkling. Men tron på en personlig Gud måste jag avvisa som en önskedröm – den Gud, som likt en god förälder bekymrar sig om mig liksom om varje annan människa – denne Gud har jag aldrig fått svar från. Världen ser väl heller inte ut sådan. Det är vi människor som har anledning att bekymra oss inför mänsklighetens orättvisor och ondska. Det är vi som kan göra något åt den och vi får akta oss att skylla på en Gud som inte finns. I stället måste vi försöka leva som om Gud funnes, men nu hänvisade till oss själva, vilket kan kännas ensamt. Därför är det så mycket viktigare att också prästerna fortsätter att förvalta

den kristna/judiska/muslimska gemenskapstanken och omtanken om Skapelsen. Men kan kyrkan bestå även om vi inte tror på en personlig ”antropomorf” Gud utanför oss? Jag hoppas och tror att den mäktar det – på ett eller annat sätt.  Johan Cullberg

Johan Cullberg är professor, psykiater, psykoanalytiker och författare. Hans far John var biskop i Västerås. Foto: Cato Lein Korsväg 2|2013

19


Nattvarden – från plikt till festmåltid Allt fler går allt oftare till nattvarden. Från att ha varit en tung plikt för många har nattvarden blivit gladare och lättare – inte minst tack vare ungdomarna. En nattvardsväckelse har gått fram över det sekulariserade postmoderna Sverige. Ordtröttheten är ett skäl, tror Ninna Edgardh.

I

början av 1900-talet firades oftast gudstjänst med nattvard endast en gång om året. Det var åtskilliga präster som vid seklets början misströstade om nattvardens överlevnad, skriver prästen och teologen Ninna Edgardh i sin bok ”Gudstjänst i tiden. Gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968-2008”. En bottennotering kunde märkas under 1930- och 1940-talet. Men sedan 1968 har en radikal förändring skett. Högmässan har

20

Korsväg 2|2013

blivit den vanligaste huvudgudstjänsten de senaste decennierna. Antalet gudstjänster med nattvard har i det närmaste fördubblats mellan 1972 och 2007, medan gudstjänster utan nattvard minskar. Det brukar talas om en nattvardsväckelse i det sekulariserade Sverige – men hur ska den förstås? – Det fanns en ordtrötthet i gudstjänsten och ett behov av symboler som inkluderade Korsväg 2|2013

21


Idag kan man säga att nattvardsfirandet är gladare och lättare. Den här glädjen har med ungdomsmässorna att göra. kropp och handling, som i nattvarden. Fysiska handlingar, som man kan ta på, har ett särskilt värde, likaså moment som ger tolkningsutrymme för individen. Att mötas bortom orden, få vara i glädje, sorg, tacksamhet och gemenskap, förklarar Ninna Edgardh. I och med den nya kyrkohandboken från 1986 så kopplades nattvarden loss från konfirmationen. – Men historiskt kan vi se hur nattvardsbordet öppnas för barn redan tidigare, i slutet av 70-talet. Barn i föräldrars sällskap får möjlighet att delta i nattvarden. Ungdomar behöver inte längre vara konfirmerade för att delta i nattvarden. I det fick man med sig ungdomsrörelsen och det växer fram en ungdomsmässa. I den nya familjemässan blev barnen de naturliga gästerna vid nattvardsbordet. Nattvardsväckelsen i slutet av 1900-talet kan till och med förklaras som den unga generationens återkomst till nattvardsbordet, menar Carl Henrik Martling, som forskat i ämnet. Går vi tillbaka till slutet av 1800-talet var nattvardsgången ofta en tung plikt – och man skulle vara värdig måltiden, Herrens Heliga Nattvard. Nattvarden i konfirmationen blev så stort, överväldigande för många att det blev enda gången man delade brödet. – Idag kan man säga att nattvardsfirandet är gladare och lättare. Den här glädjen har med ungdomsmässorna att göra. Där kal�lar man det festmåltid. Det är en skillnad när gamla människor som fostras i stor vördnad firar mässan. 1986 års kyrkohandbok bekräftade egentligen

det som redan var på väg, menar Ninna Edgardh. – Där fanns ordningar inte bara för högmässa och högmässogudstjänst, utan också för söndagsmässor, familjemässor och vecko-

22

Korsväg 2|2013

mässor. Därtill fanns möjligheten att fira temamässa eller temagudstjänst, som i stort kan rymma vad som helst. I spåren av detta producerades mängder av nykomponerade musikmässor. Den försöksverksamhet som inletts på 1970-talet blev med den nya handboken legitimerad som en del av församlingens vardag. Det var något av ”Låt tusen blommor blomma” över gudstjänstlivet vid slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. För nattvardsutvecklingen har även ekumeniken spelat en viss roll. – Svenska kyrkan har varit en aktiv part i den internationella ekumeniska processen kring dop nattvard och ämbete. Från den världsvida kyrkan har vi också fått både musik och hela mässor, till exempel den nicaraguanska bondemässan som ofta firats i Sverige. Den teologiska grunden för nattvardsväckelsen

vilar ytterst på en epokgörande bok, ärkebiskop Yngve Brilioths ”Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv” från 1926, klargör Ninna Edgardh. – Nattvarden hade försnävats, menade Brilioth. Det var syndabekännelse på syndabekännelse och skriftermål. Som den värsta renskrubbningen med sprit innan man får besöka patienterna på en cancerklinik! Den som gick i nattvard måste ha rengjort sina sinnen för att kunna beträda det heliga rummet. Det var en vantolkning av vad nattvarden var. För det fanns många fler relevanta teman i nattvarden: att bära fram våra liv, att minnas Jesu offer, tacksägelse och gemenskap. Men vid den tidpunkten var de bortglömda. Den stora mångfalden och variationen av mässor som vi har i dagens kyrka är en slags förlängning från Brilioth, betonar Ninna Edgardh. På frågan om vi får se en fortsatt nattvardsväckelse, menar hon att mångfalden är något

När man står som präst mitt i dop och begravningar är det med stor förundran. Vi får varje dag ta emot livet som en gåva. vi kommer att behålla. Gudstjänstlivet blir förmodligen än mer differentierat och utspritt på olika tidpunkter, veckodagar och platser. Kan man säga att nattvarden konstituerar kyrkan som Kristi kropp? – Ja, det är många teologer som har utvecklat den tanken. I nattvarden tar vi emot Kristi kropp, som vi redan är. Det handlar om en mänsklig gemenskap, men inte bara. Vi delar de gåvor vi får i Ordet, det brutna brödet och den gemensamma kalken. Så blir vi det vi är, förenade med Kristus. Gåvan är ett viktigt perspektiv i vår tid, menar

Ninna Edgardh. Som människor har vi tagit ansvar för livet och skapelsen och vi tror ofta att vi kontrollerar allt. Men det handlar inte om att vi ska vara fullkomliga, perfekta. Vi har kommit till en gräns. – Jag tror det, för vi förfogar inte över livet. När man står som präst mitt i dop och begravningar är det med stor förundran. Vi får varje dag ta emot livet som en gåva. Det skapar en ödmjukhet och tolerans. Det är ett liv där också det brustna får finnas med: sjukdomar, olyckor, misslyckanden. Vi har ett behov att hitta tillbaka till och ta emot livet som en gåva. – Kyrkan talar egentligen inte om att vi ska vara syndfria, utan vi får finnas där med vår synd. Jag tänker att det är i kyrkan som synden verkligen får plats! Medan till exempel kärnkraften måste vara fullkomlig, annars går det åt skogen. Det finns saker vi måste ha kontroll över, men livet som helhet kan vi inte kontrollera och det är okej, därför att det finns en kraft som är större än vår egen som hela tiden skapar liv. Teologin rymmer också tankar om gudstjänsten som hela församlingens angelägenhet, skriver Ninna Edgardh i sin bok. En del teologer talar om att se församlingen som teologer därför att vad de ägnar sig åt är teologi.

Teologen Aidan Kavanagh har gett den fiktiva gudstjänstfiraren ett namn – Mrs Murphy. Det handlar om ett långsamt växande som teolog genom att hon går i söndagens gudstjänst år efter år. Kyrkan måste räkna med henne som viktig eftersom gudstjänsten inte firas av präster utan av Guds folk. – Vår kyrka i Sverige är unik i och med att hela svenska folket har varit tillhöriga. Men det har varit en överhetskyrka där prästerna, de vigda, har förmedlat Ordet och sakramenten till församlingen. Från att ha varit en överhetskyrka kom det att bli de anställdas och vigdas kyrka, som levererar tjänster åt människor, säger Ninna Edgardh och ser positiva sidor av sekulariseringen. – Mångfalden som vuxit fram, där Mrs Murphy kan få mer plats. Det är inte bara de anställdas kyrka längre, utan vi kan ta ett steg till: en församlingens kyrka. Vi återkommer i samtalet till den förändrade

teologin sedan Yngve Brilioth pekat ut hur reducerad nattvarden var till den vida mångfald vi ser idag. Martin Lönnebo sammanfattar betydelsen av 1986 års kyrkohandbok bland annat med att nattvardens brödsbrytelse skulle ”inspirera till ett delande också i vardagslivet av ekonomi, miljö, kultur och kärlek”. – Nattvarden ska inte ses bara som ett isolerat tillfälle där vi får ta emot gåvan i sakramentet. Nattvarden är grunden för det delande som egentligen måste prägla hela vår tillvaro. I vardagen får vi dela vår sårbarhet med varandra, vi delar jordens resurser, vi delar våra framgångar och vi firar livet, även när vi äter frukost tillsammans, kanske till och med i fikarasten på jobbet, när någon bjuder på en hembakad kaka.  Text & bild: Roland Asplund Korsväg 2|2013

23


Med 채nglarna mot himmel eller helvete

24

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

25


En existentiell vånda. Himmel och helvete. En via Dolorosa där hoppet står till uppståndelsen. Fotbollen har mycket gemensamt med religion, menar prosten Ulf Sjögren. Men egentligen är det inte unikt för fotboll. – Det är känslan av sammanhang vi som människor behöver och vill återuppleva, säger han.

D

är han sitter lätt tillbakalutad i den bekväma fåtöljen i ett samtalsrum i Torslanda församlingshem ser han ut som vilken präst i Svenska kyrkan som helst. Det går inte att se att det där under prästskjortan döljer sig en blåvit själ som med jämna mellanrum släpps ut och förenar sig med andra lika hängivna själar i gemensamma riter på Ullevis supporterläktare. Det börjar hemma när han inför matchen klär sig i den blåvita matchtröjan och halsduken. – Det är viktigt, förklarar han. Främst är det en signal till spelarna när de är på plan och tittar upp på läktaren. Vi visar att vi är där, stöder och står upp för dem. Men det är också ett sätt att visa för andra sin egen identitet. I Göteborg finns det sedan staden var en arbetarstad en stark kärlek till fotbollen. Varje arbetsplats hade sin klubb. Särskilt IFK och Gais var arbetarnas lag och än idag har de olika göteborgslagen sina skilda sociala markörer.

Ulf Sjögren berättar om när han på 80-talet var i Glasgow, en stad som har en del gemensamt med Göteborg, inte minst fotbollens framskjutna position. Här regerar två lag – Celtic och Rangers, det ena historiskt katolskt och det andra protestantiskt. Lagen hade delat staden i två delar,

26

Korsväg 2|2013

grönt och blått, efter lagens färger. – Under en lång tid kunde man inte vara protestant och vara med i Celtic och vice versa. Matcherna var på liv och död. Det är exempel på hur fotbollen och dess riter kan skilja människor åt. Ett annat är det hat som kan grassera mot motståndarna och som ibland tar sig våldsamma uttryck. Mot det tar Ulf Sjögren kraftigt avstånd. Det fanns några år när han inte tog med sig sina barn på vissa matcher för att han inte vågade utsätta dem för de våldsamheter som förekom. – Man kan höra så hemska ramsor att de inte går att trycka här i Korsväg. Det är en machokultur som finns, skapad av fans som värmt upp med tolv starköl före matchen. Det är fruktansvärt lågt och ett exkluderande drag som vi måste motarbeta. ”Bara älska, aldrig hata”, ska vara den allenarådande fotbollskulturen. För främst finns i fotbollen ändå kärleken, menar Ulf Sjögren. Den överbryggar gränser. En företagare i mångmiljonklassen kan stå bredvid en arbetslös på åskådarläktaren. – Sociala, politiska och ekonomiska olikheter existerar inte på åskådarläktaren, även om det så bara är under 90 minuter. På vilka andra ställen sker det idag? Ja kyrkan är ett sådant, säger han. Och under fotbolls-VM då supportrar av olika färger kan sitta sida vid sida i öltälten. – I de lägena är kärleken till Korsväg 2|2013

27


Det är som att gå från mörker till ljus. Det ger också hopp och en känsla av att det aldrig är kört.

spelet och själva fotbollen metafysiskt starkare än själva lagtillhörigheten. Kärlek, passion och lidelse är ord som återkommer under intervjun. Till fotbollen och till laget. En relation som tillfredsställer våra djupaste behov, menar Ulf Sjögren. – Som känslan av eufori när det går bra i en match, säger han och håller upp armarna i luften i en segergest. – Man kan slänga sig över närmste granne och krama och bli kramad tillbaka, fortsätter han. – En känsla som kan övergå i djupaste förtvivlan när motståndarlaget i sista minuten lägger mål, tillfogar han och pekar ned i golvet. Han böjer sig fram: – Ärligt talat – i vilka andra sammanhang är det legio för vuxna män att skrika, kramas och gråta tillsammans på det sättet?

– Det är artisteri. Som en tavla. Det är vackra människor i sin bästa ålder med full koll på sin fysik. Och det är snygg fotboll med långa eleganta passningar. Det går inte att jämföra med allsvenskan som är lite mer bonkafotboll. – Men det är bonkafotbollen jag helst ser. En match mellan Blåvitt och Kalmar eller Gävle en blåsig dag på gamla Ullevi, det är härligt. En estetiskt sett njutbar match mellan Bayern

München och Barcelona berör mig egentligen mycket mindre. Det är viktigt att konstatera, säger han sen, att IFK, mer än något annat lag, är hela Sveriges lag, efter stora internationella framgångar. Det förklarar att han själv med sin blekingska bakgrund redan från barnsben på 60-talet kom att identifiera sig med Änglarna. – En av IFKs spelare, Håkan Eklund, bodde

i samma sommarstugeområde som vi . Det var på den tiden man samlade bilder på spelare och han var en stor stjärna. Vi grabbar lirade ju fotboll och då kom han, som var i 20-årsåldern, till planen och vi fick autografer. Det väckte kärleken till Blåvitt som sedan överlevt i lagets med- och motgångar, också under de år Ulf Sjögren tillbringade som missionär i södra Afrika mellan 1988-1995. Då

Han berättar om en match som gällde SM-guld

mellan Blåvitt och Trelleborg år 2007 med 43 000 åskådare på Ullevi. Plötsligt gör IFK 1–0. – Jag kastade mig runt halsen på mannen bakom och han kramade tillbaka. Först därefter upptäckte jag att det var en känd skådis, men det var helt oviktigt just då, skrattar han och tillägger: – Sådant berör de djupaste skikten i mig som människa. Kan den som är extremt intresserad av bioodling känna samma starka känslor, filosoferar han. Kanske. Eller ändå inte, eftersom relationen till de andra inte finns med på samma sätt. – Jag är fågelskådare också. Men det är mer av en estetisk upplevelse att se de oerhört vackra fåglarna. Det är jag och naturens element på nåt vis. Samtidigt, fortsätter Ulf Sjögren, kan fotboll också vara estetiskt. Som VM-finalen Spanien–Holland 2010

28

Korsväg 2|2013

Korsväg 2|2013

29


”Det är inte mycket som gör prosten glad nu för tiden men vankas det kräftor skiner han upp”, står det i barnboken Prostens barnbarn som varit populär läsning hemma hos prosten Ulf Sjögren – Fast ordet kräftor har bytts ut mot fotboll, ler han.

följde han resultaten via kortvågsradion. – Det var den tiden vi vann mycket. Min bror skickade brev som tog tre veckor att komma fram med referat från matcherna. Det var härligt, säger Ulf Sjögren och ler stort. Även om han ogärna missar en hemmamatch vill han inte rubricera sig som ”hardcore fan”. Mer som en normal supporter som älskar sitt lag men inte offrar bröllops- och födelsedagsfirande. Visst sved det lite när en avtackning i församlingen krockade med ett slutspel i Svenska cupen i Friends Arena i pingsthelgen. Men tanken att byta bort ett sådant viktigt kyrkligt tillfälle till förmån för fotbollen finns inte. – Den kristna riten är ändå viktigare än fotbollen, konstaterar han. Det finns fler än han inom stiftets prästerskap

som tagit fotbollen till sitt hjärta. Han har prästkollegor som följer laget arenorna runt. Han pekar på den nyligen avlidne före detta kyrkoherden i Lundby församling, Alf Österström. Han var nästan synonym med hisingslaget Häcken och fungerade i mångt och mycket som dess själasörjare. – Prästkragen uppmuntrar ofta till samtal, så även den IFK-nål som jag har på alla mina kavajer. Men kombinationen prästkrage och klubbnål – den är oslagbar, säger Ulf Sjögren med ett stort leende. – Utifrån känslan att vi har samma kärlek till klubben har många djupare samtal uppstått. Han påminner sig ett möte på bussen. En man uppmärksammade nålen och började berätta om sin relation till laget. Den tog sig uttryck i hobbyn att besöka varenda arena i hela Sverige som IFK spelat på under sin 110-åriga historia. – Från Gällivare i norr till Ystad i söder. Som en pilgrimsfärd i lagets fotspår. Här har

30

Korsväg 2|2013

vi ytterligare en dimension av riten. Medan vissa åker till Alvastra och Skara domkyrka berättade denna man om arenor runtom i landet som om de var katedraler som reste sig ur landskapet. Sanslöst, säger Ulf Sjögren och kan inte dölja sin förtjusning. Vi är tillbaka i relationen, i tron, hoppet och

kärleken. Meningsbyggande ord inom kristendomen och precis det som fotbollen handlar om, enligt supportrarna. Som en sann supporter överger man aldrig sitt lag, lika lite som man byter religion. – En sociolog skrev att fotboll är som en kärleksakt som för människor samman. Och det kan man se särskilt i katolska länderna, där religion och fotboll är det två stora meningsbärarna i livet. Vi är åter till det som skapar gemenskap och sammanhang, det vi gör tillsammans. I gudstjänsten vill vi att hela människan ska vara med – kropp, själ och ande. Ulf Sjögren beskriver hur han en gång firade gudstjänst i Karesuando. Även om han inte förstod språket, som delvis var på finska, eller kände en enda människa var det igenkänningen av ritualen som skapade känslan av samhörighet. På samma vis kan det vara med fotbollen. – Jag kan njuta av en division 6-match på Listerlandet mellan Hörviken och Nogersund. Även om jag inte känner lagen kan jag uppleva gemenskap eftersom jag identifierar mig så med själva spelet. Och i spelet, liksom i riten, finns det plats för mirakler och under. De sista 20 sekunderna i tilläggstid – och då sker miraklet, spelet vänder. – Det är som att gå från mörker till ljus. Det ger också hopp och en känsla av att det aldrig är kört. Riten är som handling formaliserad och reg-

lerad. Fotbollens värld är styrd av regler och domaren är enväldig. Ett domslut kanske man inte alltid gillar men är det som gäller. I ordet rit inbegrips också det kollektiva. Ingen spelare är större än laget, är ett begrepp som myntades av IFK-spelaren och ikonen Håkan Mild. I sin biografi över laget skriver han att det just är den kollektivistiska kulturen som varit IFK:s framgångssaga. – Tyvärr håller det på att förändras genom importen av spelare som inte på samma sätt har med sig kamratgängsandan från spermiestadiet. Tanken att alla är lika viktiga finns ju tydligt uttryckt i det kristna budskapet om att alla grenar i trädet behövs, precis som alla lemmar i kroppen. Man kan inte vara kristen på egen hand. I kristen tro är allt relationer – till Gud och till medmänniska. Det finns ett uttalat kärleksbud som i fotbollen motsvaras av fair sportsmanship. – Precis som kyrkan vill fotbollen fostra de unga som deltar till goda samhällsmedborgare. Än en gång – känslan av sammanhang. Som spelare måste du inordna dig i laget och du kan bli utbytt trots att du inte tycker om det. Så ser livet ut. Här tycker Ulf Sjögren att kyrkan har något att lära av sporten – och fotbollen i synnerhet. Kyrkan måste bli mindre intellektuell, låta fler sinnen få plats och skapa större spelrum för känslor. – Gud möter oss inte enbart i ordet. Religion måste få synas, höras, smaka, lukta och ge plats åt känslor. I det mångreligiösa samhället ser vi hur riten har en betydligt större plats, den får synas. Det gör den i matchen som just börjat på Ullevi. Blåvittsupportrarna står upp, håller upp sina blåvita halsdukar högt upp i luften och sjunger för full hals sin ”ingångspsalm”

”Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar…”. Alla är med. Nere på planen formar spelarna en cirkel – som i en samlingsbön. Publiken klappar. Alla är med. Starka känslor av gemenskap och sammanhang. Och hos spelarna där nere började riten i omklädningsrummet. Kanske är det viktigt att äta något speciellt en viss tid före eller att ta på vänster sko före höger. Hos var och en finns en inre bön om en lyckad match, oavsett vart bönen riktas. I sydeuropa är den påtagligt religiös när spelaren faller ner på knä inne på gräsplanen, gör korstecken och ber om Guds beskydd. – På samma sätt samlar jag mig och ber inför gudstjänsten, säger Ulf Sjögren och utbrister: – Riten och fotbollen förenas. Så visst är fotboll rit.  Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell Bild sid 24-25: Nosimo Sjögren Korsväg 2|2013

31


N채r orden inte r채cker till

Bilder: Magnus Aronson & Kristin Lidell

32

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

33


34

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

35


36

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

37


38

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

39


40

Korsv채g 2|2013

Korsv채g 2|2013

41


reflektion | Peter Halldorf

Riten öppnar våra ögon

42

Korsväg 2|2013

men som är den yttersta verkligheten: vårt liv är, genom uppståndelsen, dolt med Kristus hos Gud! Och det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när den upplyser vår tro, som vi i vår gemenskap med varandra kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som ett resultat av enträgna självbättringsförsök, utan som en Andens gåva. När tacksamheten över den andre blir just så lätt och otvungen som varje handling som är driven av kärlek, då är våra liv i den här världen en eukaristi – ett tackoffer.

den gudstjänstfirande församlingen reduceras till publik och altaret byts mot scen. I en avkristnad kyrka finns inte längre något sammanhang mellan form och innehåll. Evangeliet banaliseras och mysteriet omintetgörs. Den kristna gudstjänsten hemlighet är att varje mässa firas i den nya eon, där tidens och rummets begränsningar hävs. Riten transcenderar tid och rum i kraft av Anden. Liturgins tempus är alltid presens. Den gudstjänstfirande

församlingen deltar i en mångtusenårig frälsningshistoria – dess skeende utspelar sig nu! – och föregriper den framtid som vi ännu väntar. I firandet av liturgin kommer vi till tro. Vi firar en verklighet som alltid är för handen, men som genom liturgins språk, riter och handlingar, levandegörs och blir närvarande inför våra ögon. Hur kan vi tvivla på den nya tidens närvaro när vi firat himmelriket fest i en måltid som förklarar våra liv? Det

 Gudstjänstens sekularisering är kanske det största hotet mot kristendomens överlevnad i vår västerländska kultur. Det är visionen av nya himlar och en ny jord, allt det som förkunnas och föregrips i liturgin, som riskerar att gå förlorad. Därmed reduceras kristendomen till en frälsningslära som uppehåller sig vid tröst och vederkvickelse för individen – inte människans gudomliggörelse och hela skapelsens transfiguration. Sammanblandningen av religion och underhållning är den försåtligaste formen av synkretism vi är utsatta för i vår tid. Kyrkan som spegel av den omgivande populärkulturen blir som mest plågsam när den får sitt definitiva genomslag i hennes gudstjänster. ”Relevans” legitimerar allt när

Bild: Magnus Aronson

G

ång efter annan övermannas jag av glädje, en outsäglig, översvallande glädje, över att få fira gudstjänst dagligen och eukaristins fest varje söndag. Vilken lycka kan vara större än att fira den heliga mässan! Och man bör inte slarva med språket. Vi samlas i kyrkan för att fira gudstjänst – inte för att hålla möte. Om det enbart handlade om det senare, skulle kyrkan då vara så mycket annorlunda än frimärksföreningen och brukshundklubben? Begreppet ”fira” är alltid knutet till en händelse och förutsätter en gemenskap som tillsammans reagerar på händelsen. När vi firar en högtid inom familjen, en födelsedag eller bröllopsdag, uppmärksammar vi något i vilket vi lever hela tiden. Det vi firar är inte bara sant på den dag då firandet äger rum, som om två makar bara vore gifta på sin bröllopsdag och inte resten av året! Men det som alltid är sant blir, när vi firar det, förstärkt och fördjupat i vår gemensamma erfarenhet. Ritens uppgift är att, igen och igen, återföra oss till verkligheten. Den verklighet vi inte kan se med vårt yttre öga,

Vi firar en verklighet som alltid är för handen, men som genom liturgins språk, riter och handlingar, levandegörs och blir närvarande inför våra ögon.

Korsväg 2|2013

43


Gudstjänsten är vår glädjefyllda lek inför Guds ansikte, i tacksägelse över att han befriat oss från syndens välde och fört oss in i sin älskade sons rike. är riten som gör oss troende. Vi firar inte mässan för att vi är kristna. Vi är kristna för att vi firar mässan!  Men varför är riten nödvändig när Jesus säger att den tid kommer, när vi varken behöver någon kult, särskilda präster, altare eller heliga platser för mötet med Gud? ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.” (Joh 4:23) Är då inte riten, det heliga rummet, kyrkans högtider och hennes ämbete överflödigt och onödigt? Eller är det i själva verket precis tvärtom? Den nya tid som brutit in, och som Jesus kallar Guds rike, har ännu inte kommit i sin fullhet. Den är dold i den fallna tidsåldern. Den är surdegen som har bakats in i världen. Den är skatten i åkern. Det är just därför gudstjänsten som ”helig tid och helig plats”, som en skattkammare i denna världens åker, är så livsviktig. Inte så att det bara är där Gud uppenbarar sig, utan för att liturgin är en manifestation av att hela världen nu är ”kyrka” och hela människans liv en ”liturgi” genom vilken hon helgar all tid och alla platser för att alla skall se hur hela jorden är fylld av Herrens härlighet! I gudstjänsten kommer vi till tro, vi återfår medvetandet om att Gud är allt i alla, att hela världen är frälst

44

Korsväg 2|2013

genom Kristi död och uppståndelse. Riten låter oss inte bara förstå vilka vi är, den låter oss uttrycka sanningen om oss själva, i ord och handling. Den får oss att upptäcka hur all vår hunger djupast sett är en hunger efter Gud, och att allt skapat ger oss gemenskap med Gud om vi tar emot det som en gåva från honom. Och för den som ser det, ser verkligheten, återstår bara en möjlig reaktion: tacksägelse! Hon blir nu en eukaristisk människa, ett vittne i världen om den nya skapelsen!  I en tradition där gudstjänsten varit fattig på riter uppfattar vi lätt liturgins symboler och handlingar som ”hjälpmedel”. ”Vi behöver inga hjälpmedel för att närma oss Gud!” Vad vi inte märker är hur just vårt sätt att uppfatta liturgin som ”hjälpmedel” avslöjar oss: vi lever med en förandligad förståelse av Guds rike. Om vi bara ser Guds rike som en ”andlig verklighet” ligger det i sakens natur att alla yttre ting tolkas som ”hjälpmedel”. Gud är här, Gud är överallt! Självfallet behöver vi inga hjälpmedel för att närma oss Gud. Kläder, rökelse, knäfall och bugningar är inga hjälpmedel. De är i sig uttrycket för vår tillbedjan, vår kärlek, vår längtan, vår glädje, vår tro, vår bävan och vår förväntan. Nej, inget av detta är ”nödvändigt”. När vi talar om skönhet, om längtan, om tro, om kärlek, och om hur vi uttrycker allt detta i våra liv, är ett be-

grepp som ”nödvändigt” meningslöst och ointressant. Skönhet kan aldrig vara ”nödvändig”, ”funktionell” eller ”nyttig”. Hur gör vi när vi förbereder en måltid för någon vi älskar? Vi lägger en ren duk på bordet, ställer fram blommor, tänder ljus, dukar med vårt finaste porslin och vackra servetter – inte för att det är nödvändigt. Vi gör det av kärlek! Och gudstjänsten är kärlek, glädje, förväntan – den är himlen på jorden. I liturgin firar vi vårt återfunna barnaskap hos Gud, vi klär oss i vackra skrudar därför att vi har blivit iklädda Guds härlighet, vi böjer oss inför altaret i medvetande om att Kristus är vårt enda altare, och han är i himlen, dit vi nu får stiga upp för att med honom dela platsen på Faderns högra sida och sjunga med änglarna och seraferna till den trefalt Helige. Gudstjänsten är vår glädjefyllda lek inför Guds ansikte, i tacksägelse över att han befriat oss från syndens välde och fört oss in i sin älskade sons rike. Det rike som bryter in genom den helige Ande gör hela skapelsen genomlyst – ”hela världen strålar i Påskens glädje!” Kyrkans liv, som är Guds rikes liv, hör inte till det ”andliga” i motsats till det ”profana”. Det är ett liv i den helige Ande som transfigurerar – förvandlar och förklarar – allt skapat, och får oss att se på världen och leva i världen med nya ögon, ögon fyllda av Guds ömhet för sin skapelse. Liturgin låter oss vara

det vi är skapade och kallade att vara: Guds små barn. I firandet av gudstjänsten kommer Guds folk tillsammans för att vittna om den yttersta verkligheten om världen. Liturgins riter inte bara ”spelar upp” denna verklighet inför våra ögon, de manifesterar den, gör den närvarande så att den förvandlar våra liv. Vi blir det vi tror när vi firar vår tro.  Peter Halldorf

Peter Halldorf är pastor, författare, retreatledare och redaktör för tidskriften Pilgrim. Han är verksam på Bjärka Säby utanför Linköping.

Bild: Alexander Farnsworth Korsväg 2|2013

45


Vad betyder RIT för dig?

»

Handling som hjälper mig närmare Gud

E

n rit för mig är en praktisk handling som hjälper mig närmare Gud, där jag för mig själv och inför andra får uttrycka min tro. Det i stort sett något jag ser positivt på, så länge vi inte tappar anledningen och riten i sig själv blir det heliga, säger Maria Olausson, 25 år och soldat i Frälsningsarmen i Stockholm – Jag tror att vi människor behöver riter för att konkretisera en annars ofta abstrakt tro. När vi pratar om riter så faller tankarna på de övergångsriter som infinner sig mellan livets olika skeenden. Frälsningsarmén har, likt andra samfund de vanliga riterna, men de ser annorlunda ut. – Vi har exempelvis barnvälsignelse istället för dop. Föräldrarna får, inför Gud och församlingen, be om välsignelse över barnet som samtidigt välkomnas in i gemenskapen. Det som inte förekommer är själva vigningen med vattnet samt fasta former, men huvudpoängen är densamma. Något som är intressant när det gäller Frälsningsarméns riter är de militära kopplingarna. En unik rit är soldatinvigningen som saknar motsvarighet i andra samfund. Huruvida den ser ut som inom det militära är Maria osäker på. – Soldatinvigningens former varierar, men de generella dragen är desamma. Om man, efter att ha genomgått kursen Stridklar om Frälsningsarméns tro och lära, väljer att befästa sin tro och bli soldat, högtidliggörs det att man är färdig med sin utbildning. I ceremonin läses en sorts livsstilsdeklaration upp ("Krigs-

46

Korsväg 2|2013

artiklar") där man inför Gud och församlingen bekräftar, att det är så här vill jag leva mitt liv. Därefter böjer man knä, fanan hålls upp och församlingen ber för soldaten. Under invigningen bär man av tradition sin uniform. Likheten med det militära ligger i det högtidliga – fanans, uniformens och knäböjandets betydelse – det celebreras att jag genomgått min utbildning. Även i begravningsriten ser hon kopplingar till det militära. Det är främst två saker som hon ser som storslagna och annorlunda i Frälsningsarméns begravningar. – Det ena är den fana som placeras på kistan som ett sätt att tacka för tjänstgöring, precis som i en soldatbegravning, förklarar Maria. Det andra är benämningen, vi pratar främst inte om döden utan benämner det som "befordrad till härligheten". Vi tror att himlen är det allra yttersta och när ditt jordeliv är över blir du befordrad dit. Det läggs mer fokus på vad som komma skall och vår tro på evigheten, vilket är stort, tycker Maria. – Jag står bakom och respekterar Frälsningsarméns sätt att uttrycka sin tro genom riterna. Självklart finns de delar jag inte till fullo backar upp, men de centrala delarna värdesätter jag. När det gäller framtiden så ser Maria att ungdomar inom Frälsningsarmén kanske förespråkar andra sätt att genomföra riterna på. – Jag tror att riterna lever kvar, men formerna förändras, säger hon avslutningsvis.  Kristine Ålöw Korsväg 2|2013

47


Vad betyder RIT för dig?

»

Riter ger ordning i våra kaotiska liv

D

et råder en stilla frid kring ”Den gudomliga barmhärtighetens kyrka” i Varberg en tidig onsdagsmorgon i maj, inbäddad som den är i vackraste försommargrönska. Barns lekande röster kan höras från förskolan intill, fågelkvittret är intensivt. Fader Björn förbereder förmiddagens mässa. Innan kyrkan såldes av Svenska kyrkan till katolska kyrkan hette den Brunnsbergs kyrka. – Men vi säger fortfarande Brunnsbergs kyrka, det är inarbetat, säger Björn. Fader Björn med efternamnet Göransson är född och uppvuxen i Tvååker, konverterade i unga år och blev så småningom präst i den kyrka han kom till. Vad tänker du när du hör ordet rit? – Det som man gör så ofta, tänker man inte så ofta över… Men jag började dagen som alltid med tidegärden. Den är ett exempel på rit. Riten hjälper mig att vara strukturerad i gudstjänst, bön och tillbedjan. Varför behöver vi sådana riter? – De ger en ordning i våra kaotiska liv. På engelska är ordet för lärjunge deciple, besläktat med vårt diciplin. Vi behöver ett diciplinerat böneliv som leder till en frihet i livet med Kristus. I morgonens tidegärd bad jag om ”den frihet han förvärvat åt varje människa”. En sådan diciplin ger också utrymme för fri bön. Katolska kyrkan har ju i vår tid ”exporterat” riter till den lutherska kyrkan, som att göra korstecken och att tända ljus när man ber. Varför har de fått insteg i vår kyrka?

48

Korsväg 2|2013

– I katolska kyrkan har det varit vanligare att tillbe med kroppen – som korstecken, bugningar och knäfall. När Kristus blev människa visade han att Gud vänder sig till hela människan, också kroppen, inte bara intellektet. Katolska kyrkan är ju världsvid. Hjälper den gemensamma riten er att hålla samman som en kyrka? – Ja, visst är det så, i vår globala värld är det en styrka att ha gemensamma riter. Den katoslka kyrkan har sju sakrament till skillnad från Svenska kyrkans två, dop och nattvard. Så räknas även bikten, sjukas smörjelse, äktenskapet, prästvigningen och konfirmationen som sakrament i den romerskt katolska kyrkan. En rikedom av riter, alltså. – Men Luther räknade nog bikten som ett sakarament, så egentligen har ni tre. I den förra utgåvan av svenska psalmboken fanns det ju också en ordning för "enskilt skriftemål". Vilken rit betyder mest för dig personligen? – Mässan jag firar varje dag, den ger andlig styrka åt dagen. Men också dopet. Jag döptes ju som barn i Tvååkers kyrka, och i påskas förnyade jag mitt doplöfte i Tvååkers kyrka inför kyrkoherden där. Så är han också ekumeniskt inriktad, fader Björn. Inför pingsten i år skrev han en särskild bön om den heliga Anden, som spreds över hela landet via Sveriges kristna råd och bads i många olika kyrkliga traditioner. 

Text & bild: Lasse Bengtsson Korsväg 2|2013

49


Vad betyder RIT för dig?

»

Koppling mellan min inre längtan och Gud

J

ag tecknar korstecknet framför min kropp. Med min hand erkänner jag korsets betydelse i mitt liv, tar det ner till mitt ansikte, börjar vid pannan och tecknar det sedan långsamt först neråt – sedan från vänster till höger. Kysser ibland mina tre fingertoppar och för dem sedan till hjärtat. Jag vill visa att jag är förenad med Gud. Denna rit har kommit att betyda mycket för mig. I min väg in mot tron hade jag i början svårt för allt det intellektuella, orden, att hjärnan skulle förstå. När jag lärde mig använda korstecknet fick jag en direktare koppling mellan min inre längtan och Gud. När jag funderar över ordet rit, vad jag ser för samband, så tänker jag på… Ja… vigsel, begravning, och gudstjänst. Börjar jag närma mig ordets innebörd? Men varför tycker vi om riten? Varför får ordet rit över 45 miljoner träffar på Google på 0,2 sekunder. ”Rit är en religiös sed, en ceremoni, en kulthandling”, allt enligt ordboken. ”En typ av handling som har symbolisk betydelse och som måste utföras efter ett noga fastställt mönster”, läser jag vidare. ”Ett noga fastställt mönster” attraherar mig inte, jag som gärna ser mig som flexibel. Jag funderar vidare. Behöver vi något som håller oss samman, något som stärker vår gemenskap, i glädje och i sorg? Något som visar på att vi behöver varandra och att vi behöver Gud? Något som uttrycker en mening, att vi är delar av något större, av Gud? Ja, så är det för mig i alla fall.

Och när jag möter Gud vill jag vara så sann mot mig själv och mot Gud som jag förmår. Vara en del av Guds rike, vara den jag är inför Guds ansikte, komma med mina förtjänster, fel och brister, komma som den jag är, och öppen att bli den jag är menad att bli. Och då kommer ett behov av att jag med min kropp vill manifestera den samhörigheten. Jag har två älsklingsritualer. Den första är korstecknet. Den andra är den djupa bugningen som nunnorna i ett kloster i Spanien lärde mig. En bugning som når ända ner till altarringen i min kyrka här hemma i Lysekil. Jag böjer mig i vördnad inför det jag får, jag överlåter mig i den stunden till Gud. Jag vill visa att jag vill gå Guds väg. Jag tänker på de här två sakerna, korstecknet och bugningen, som något mycket dyrbart, som värdefulla smycken som burits av andra genom tidevarv efter tidevarv, som lämnats över till mig att förvara och bära vidare. Det gör mig till en länk i en kedja som startade för länge sedan och som sträcker sig in i framtiden. Vi gör samma sak som de som gått före oss. Det känns som heligt. Det är heligt. Och det är på riktigt. Jag tycker mycket om den tanken.  Ann-Sofie Ellbrandt

Bild: PeO Nilsson

50

Korsväg 2|2013

Korsväg 2|2013

51


Vad betyder RIT för dig?

»

Judiska folket vårdar minnets kultur

J

ag lever med en tradition som kommer med automatik i mig, berättar Ingrid Lomfors, som fick reda på att hon var judinna först vid 22 års ålder. Nu är hon generalsekreterare för Judiska församlingen i Stockholm och docent i historia. – I varje judiskt hem finns liten hylsa, en mezuza, på dörrposten. I den ligger den judiska trosbekännelsen och man hänger upp den på ett speciellt sätt, så den riktas in mot hemmet. – När jag kommer hem nuddar jag lätt vid mezuzan och kysser fingrarna. Så blir hemmet välsignat. När jag går ut gör jag samma sak, jag tar med mig välsignelsen ut i livet. Denna handling upprepar jag alltid, den sitter i min kropp. – Min judiska identitet som den manifesteras i mitt vardagliga liv är ganska traditionell. De judiska helgerna är viktiga för mig. Varje fredagskväll när shabbaten börjar, samlar jag familjen och då har vi en ceremoni. Den är traditionell, men också liberal! Jag tillåter mig att tolka ceremonierna utifrån ett liberalt perspektiv. Ingrid förklarar hur hon menar. När de exempelvis firar den judiska påsken, som är en av de största högtiderna, då äter man en stor måltid, samtidigt som man talar om uttåget ur Egypten. En berättelse som handlar om att vara slav – och att vara fri. I samtalet kan man följa Bibeln men också blanda in texter från Martin Luther King eller andra. Att vara liberal mitt i traditionen.

52

Korsväg 2|2013

– Många av våra judiska traditionerna handlar om minnet. Judiska folket vårdar minnets kultur. Vi ska komma ihåg varifrån vi kommer, våra rötter, men också vem jag är och vem jag vill bli. En annan av Ingrids ceremonier är att hon bara äter koshermat. För 35 år sedan blev hon först vegetarian, sen slutade hon med skaldjur och så gick hon helt över till koshermat. – Men jag är inte fanatisk till detta, jag kan också äta borta. För mig är de urkunder den judiska kulturen vilar på ett levande dokument som ska få mig att reflektera över vem jag är och vill vara. Jag tror inte att Gud har skrivit Toran som jag måste följa slaviskt. Med det förhållningssättet är det lättare att ta traditionerna till sig, då blir de inte begränsande. – Traditionerna hjälper mig till självreflektion. Ofta när vi äter ute får jag frågor om kosher-maten, som leder till ett samtal, och det är bra. En annan viktig ceremoni för Ingrid är de två tacksägelsebönerna hon ber innan hon somnar. Den judiska trosbekännelsen, ”Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en” och den andra bönen som är en tacksägelse för att att jag lever och att Gud är trofast.  Agneta Riddar

Korsväg 2|2013

53


Fredrik döptes vid 33 års ålder

– Vi måste inte förstå Varför är du inte döpt? En enkel fråga i samtalet inför dotterns dop för fjorton år sedan satte igång en händelsekedja hos Fredrik Elgh. En kedja som fortfarande inte är avslutad.

F

redrik Elghs mamma och pappa växte upp i pingströrelsen, men lämnade frikyrkan som vuxna. De hade inte med sig någon tradition av barndop, så när Fredrik föddes var det aldrig aktuellt att han skulle döpas. Han var med i kyrkans barntimmar, i barnaktiviteter i missionskyrkan, men var inte jätteaktiv i kyrkan, och dopet kom liksom aldrig på tal under uppväxten. – Tiden gick och jag funderade väl egent-ligen aldrig på att jag inte var döpt. När jag själv fick barn bestämde jag och min fru att vi skulle ha barndop. För henne var det mer självklart. Dopet var inte helt oviktigt för mig, det var en familjesammankomst, en fin handling, även om jag inte exakt förstod betydelsen. Det var 1999 som dottern Nora föddes. Föräldrarna hade bokat tid med prästen i Bollebygd för dopsamtal. – Han frågade om vi var döpta. Jag svarade ju nej, men så frågade han varför. Jag kände att jag inte hade något bra svar, och det blev startpunkten för mig. Jag började tänka mer på vad det kunde innebära om jag också varit döpt. Fredrik berättar om Noras dop, och hennes syster Tyras två år senare. Det är symbolhandlingarna mer än orden som stannar kvar i minnet. Vattnet på huvudet, det tända ljuset. – För mig är det även en stark upplevelse när prästen lyfter upp barnet och tydligt välkomnar det in i församlingen. Församlingen blir delaktig i dopet och barnet blir delaktig i församlingen. Det är en av de stora sakerna för mig. Efter att döttrarna hade döpts, och frågan

54

Korsväg 2|2013

från dopsamtalet fortfarande låg obesvarad, kände Fredrik att han också ville detta. Sommaren 2003 bestämde han sig, och ringde barnens doppräst. – Vi bestämde en tid, jag tog ledigt två timmar från jobbet, och så hade vi ett dopsamtal. Det kändes helt rätt! Vi kom överens om att jag skulle få någon form av dopundervisning, men att det inte var aktuellt att gå med i en konfirmandgrupp. Så kom vi fram till att jag skulle gå en Alphakurs tillsammans med andra i församlingen. Det var jättebra! Redan innan Fredrik bestämde att han ville bli döpt hade han under en period läst igenom hela Bibeln, och han bar med sig ganska många frågor till kursen. En del av Alpha-konceptet bestod i att åka iväg över en helg för undervisning och social samvaro. Det var ett tillfälle som betydde mycket för gemenskapen, och gruppen firade bland annat nattvardsgudstjänst tillsammans. Att dopet och nattvarden hängde ihop, det hade man pratat om tidigare. – Jag var den enda som var odöpt, och jag fick inte ta emot nattvarden. När de andra tog emot bröd och vin, la jag istället handen på axeln och fick en välsignelse. Det blev ganska speciellt. Jag var med, men ändå inte fullt ut. Det blev extra tydligt att något saknades. Efter två Alphaterminer närmade sig dopdagen. Fredrik visste inte mycket om vuxendop sedan tidigare. I barndomens missionskyrka hade de en dopgrav, men hur man gör i Svenska kyrkan hade han ingen aning om. Att, som en del konfirmander, döps ute i en sjö eller i havet ville han inte. En midsommardag 2004 blev det så att Fredrik kläddes i en konfirmandkåpa, och gick fram och knäböjde vid dopfunten i Bollebygds kyrka. – Jag kan inte komma ihåg att det in-träf-

fade något i själva dopögonblicket, ingen uppenbarelse eller så. Ändå är det tydligt att det finns ett före och efter dopet. Framförallt kändes det viktigt att ta steget, att tillhöra en församling. Det stora var faktiskt att jag bestämde att jag ville bli döpt. Och jag tror också att det påverkade många i församlingen som var med på den dopgudstjänsten. Vi kom nära varandra på något sätt. Han menar att det inte har upplevts som något konstigt av andra att han vid trettiotre års ålder bestämde sig för att döpas. – Jag ringde mamma och berättade, och hon och mina släktingar tyckte det var jätteroligt. Min bror är inte döpt, och inte hans barn heller. Vi pratar om det, men det är så olika för olika människor. Fredrik berättar att han tänker på dopet rätt ofta. Han fick en fin dopgåva från församlingen, en andaktsbok som han fortfarande använder. – Vi har en fördel när det gäller att komma ihåg dopdagen också. Jag är faktiskt döpt på samma datum som båda döttrarna! Fredrik gick med i en Beta-grupp efter sommaren, en fortsättning på Alphakursen. Hans allra första nattvard firade Fredrik med kurs-

deltagarna på den obligatoriska helgträffen. – Det kändes väldigt speciellt! Ett år tidigare hade jag varit där med handen på axeln, nu fick jag ta emot nattvarden tillsammans med de andra. Jag är ju så gammal att jag blev medlem i kyrkan när jag föddes, så det har egentligen inget med medlemskapet att göra. Jag har aldrig varit utanför kyrkan. Men både dopet och nattvarden har något av gemenskap i sig som är grundläggande för mig. – En del saker får man tillåta sig att vara med och uppleva, utan att förstå vad det är man upplever. Jag förstår fortfarande inte dopet, måste jag säga, men det vi gör med kroppen, handlingar, som i dopet och i nattvarden, tror jag kan lära oss saker på ett sätt som inte behöver gå via intellektet. Vi måste inte förstå. Det är snart tio år sedan Fredrik började den där Alphakursen, som sedan fortsatte i en Betakurs. Han är fortfarande med. Nu är det mer som en bibelstudiegrupp än en kurs, men trots allt är det en fortsättning på det där första dopsamtalet.  Text & bild: Tomas Pettersson

Korsväg 2|2013

55


reflektion | Patrik Hagman

Nattvarden gör kyrkan

I

den kristna traditionen talar vi om ”Kristi kropp” i tre betydelser. För det första handlar det om Kristi ”historiska” kropp, den kropp som föddes av Maria, och som senare korsfästes och uppstod. För det andra handlar det om Kristi kropp som hänvisar till de troendes gemenskap, kyrkan. För det tredje firar kyrkan nattvard där bröd och vin blir Kristi kropp och blod. Hur skall vi förstå sambandet mellan dessa tre kroppar? Finns det ett samband? För den tidiga kyrkan var kopplingen mellan den historiska kroppen och Kristi kropp som kyrka viktig. Den katolska teologen Henri de Lubac visade i en klassisk studie, som skrevs medan andra världskriget pågick, att termen corpus mysticum före år 1300 primärt används om nattvarden, eftersom Kristi ”sanna” kropp, corpus verum, är kyrkan som genom nattvarden ”skapas” på ett mystikt sätt. Nattvarden är den handling där en koppling skapas mellan Kristi historiska kropp och kyrkan som gemenskap. Mot slutet av medeltiden kom man dock allt

mera betona sambandet mellan den historiska kroppen och nattvarden, så att kopplingen till den kyrkliga kroppen försvagades eller glömdes bort. Efter år 1300 byter termerna plats så att termen corpus mysticum främst används om kyrkan, medan nattvarden börjar förstås som ett återskapande av Kristi ”sanna” historiska kropp. Kyrkan är då inte mera direkt kopplad till Kristus, utan bara på ett ”mystiskt” sätt, medan det är i nattvardselementen som Gud är närvarande. Det betyder att för den tidiga kyrkan, ända fram till någon gång i mitten av medeltiden, var den självklara utgångspunkten att nattvarden, som de Lubac uttrycker det, ”gör kyrkan”.

56

Korsväg 2|2013

Vad åstadkom denna förändring? I de Lubacs framställning står den teologiska striden kring nattvarden under 800-talet i fokus. Teologerna stred om ifall Kristi närvaro i nattvarden skulle förstås symboliskt eller som verklig närvaro (realpresens). Det intressanta med denna diskussion är att tidigare kristna teologer, som Augustinus, kunde bejaka båda dessa aspekter i synen på nattvarden utan att se någon konflikt dem emellan. För dem var det självklart att något verkligt också kan ha en symbolisk betydelse, i sig lika betydelsefull. Nu började man allt mera se en betoning av

nattvarden som symbolisk som ett förnekande av realpresensen, och tvärtom. Det betydde att diskussionen kring nattvarden flyttade fokus. I stället för att fråga: ”Vad gör vi när vi firar nattvard?” började man ställa frågor om de invigda elementens ontologiska status. Denna förändring fick flera konsekvenser. För det första blev nattvardsfirandet primärt prästernas angelägenhet, och församlingen reducerades till mestadels passiva åskådare. Nattvarden var inte längre något man gjorde utan något man betraktade. För det andra förändrades prästens roll. Från att ha varit den aktiva gemenskapens tjänare blev prästen mer och mer nu den som kunde åstadkomma det mirakel genom vilken Gud blev närvarande i kyrkan. Denna utveckling sammanföll med att prästerskapet fick mer och mer makt. Nu är det intressant att konstatera att reformationen på inget sätt återställde ordningen på denna punkt. Även i de protestantiska kyrkorna hade prästen denna roll, även om predikandet av ordet fick en större betydelse vid sidan av firandet av nattvarden. Församlingen förväntades likväl vara mestadels passiv mottagare, och kopplingen mellan Kristi kropp i

Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras, utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap över de gränser vår värld sätter upp. nattvarden och Kristi kropp, kyrkan, började glömmas bort. Men vad betyder då detta, att nattvarden gör eller skapar kyrkan? För att komma vidare måste vi fråga oss vad som konkret skiljer den gemenskap som skapas av nattvardsfirandet från andra gemenskaper. Den mennonitiske teologen John Howard Yo-

der tecknar i sin lilla, tämligen populärt hållna bok Body Politics (1992) en liknande bild som de Lubac. Yoder påpekar att vad Jesus än må ha syftat på när han sade ”så ofta ni gör detta, gör det till minne av mig”, så kan de inte ha syftat på nattvarden så som den idag firas i kyrkor jorden runt. Något sådant fanns givetvis inte vid denna tid. Enligt Yoder, och det är knappast kontroversiellt, uppfattade Jesu lärjungar att Jesus menade ”så ofta ni äter tillsammans”, det vill säga att det handlande om att de vanliga måltider som lärjungarna åt tillsammans fick en ny betydelse. Yoder hävdar att det finns en risk att vi, när vi försöker tolka de första kristnas måltider som religiösa riter, blundar för nattvardsfirandets radikala innebörd för hur vi lever våra liv i samhället. Den konkreta gemenskap som existerade kring nattvardsbordet i urkyrkan var en gemenskap som med sin blotta existens utmanade det samhälle den existerade i. För att ta den mest uppenbara exemplet, så var den centrala tudelningen i den tidiga kyrkan, den mellan judar och greker, inte för Paulus ett praktiskt problem som skall lösas utan en fråga om kyrkans själva natur. Det samma gäller de samhällsekonomiska klassindelningarna som återskapades i kyrkan i Korint. Måltiden är inte en måltid om dessa gränser inte överskrids, och därmed är kyrkan inte kyrka. Enligt Yoder ifrågasätter kyrkan alltså inte bara idén om identitet grundad på nationali-

tet, klass, kön, kultur, utan hela den moderna sekulära tanken på individualitet, vars motsats, kollektivism är lika modern. I stället utgör kyrkan enligt Paulus bild en kropp där alla har sin egen plats och uppgift att fylla. Det här är alltså inte bara en fin vision om hur kyrkan skulle kunna fungera, utan det är det som gör kyrkan till kyrka. de Lubacs tes om att ”nattvarden gör kyrkan” blir på detta sätt konkret men samtidigt synnerligen utmanande. Att säga, vilket man ofta gör, att kyrkans tal om kärlek måste motsvaras av en kärleksfull praxis för att äga trovärdighet är alltså inte tillräckligt. Att säga så förutsätter att kyrkan har något att säga om kärlek som är oberoende av hur kyrkan lever och handlar. Ur Paulus (och Yoders) perspektiv är det nonsens. Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras, utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap över de gränser vår värld sätter upp. Kyrkans tal kan bara förstås som ett försök att försöka förstå det som kyrkan gör. När vi håller ihop Kristi tre kroppar blir kyrkan en gemenskap som formas och tar sin näring ur nattvardsfirandet som gemensam handling, en handling som får konsekvenser för hur de som ingår i denna gemenskap lever sina liv och förhåller sig till varandra och andra människor.  Patrik Hagman

Patrik Hagman är teolog vid Åbo Akademi i Finland. Han har bland annat gett ut boken Om kristet motstånd (Artos 2011). Texten ovan bygger på hans nya bok Efter folkkyrkan. En teologi om kyrkan i det efterkristna samhället (Artos 2013). Korsväg 2|2013

57


reflektion | Marcus Stille

Ordlöst möte med Gud

F

ör några år sedan, innan jag blev präst, bodde jag med utsikt över en kyrkogård. Nästan varje dag kunde jag se hur en man med rötterna i Rumänien och den ortodoxa kyrkan där, kom och gick fram till en grav, stannade och korstecknade sig. Efter en stund fortsatte han till kapellet, stannade framför porten en stund och upprepade korstecknandet. Mannen talade nästan ingen svenska. Ändå var han en av församlingens mest trogna kyrkobesökare. Kyrkan, kyrkogården, gudstjänsten fyllde en funktion i mannens liv – men knappast inte för ordens skull. Det fanns något annat, något djupare som var viktigt för honom. Något jag inte vet vad det var – vi kunde nämligen inte göra oss förstådda med varandra. Men för honom var korstecknet viktigt, för honom var kyrkan, kyrkogården och gudstjänsten viktig trots att det talade språket inte var hans. Jag tror inte allt kan formuleras i ord. Det finns så mycket i vår tro, i Gud, som vi inte kan fånga i ord. En del av det kan vi ge uttryck för i vårt varande, i vårt sätt att agera – i det att fira gudstjänst. Berättelsen om den rumänske mannen gör det tydligt för mig. För honom var det viktigt att fira gudstjänst, att utföra vissa handlingar. De betydde något för honom – och jag är övertygad om att det gjorde något med honom. Annars hade han aldrig fortsatt. Det vi gör i vår gudstjänst också i handling gör något med oss. Bara det att fira gudstjänst gör något med oss. Detta är också en ortodox tanke, där man kanske dragit det ännu längre. Det spelar egentligen inte så stor roll om vi förstår det talade ordet eller inte – bara det att gudstjänst

58

Korsväg 2|2013

firas gör något. Det gör något med dem som är där, men också med orten och platsen. När gudstjänst firas så helgas platsen. Den ortodoxa gudstjänsten är full av liturgiska handlingar. Handlingar som bär på djupa symboler från Jesu liv. Ja, menar man, de närvarandegör det som de symboliserar. I gudstjänsten bryts tid och rum. I gudstjänsten förenas nutid med dåtid, med framtid och med evighet. Därför ser gudstjänsten i hög grad likadan ut nu som den gjorde för tusen år sedan och mer. Liturgin förenar och ger en försmak av den himmelska gudstjänsten. Den ortodoxe gudstjänstfiraren får redan nu smaka vad evigheten rymmer. Kristus är verkligen mitt ibland dem – både i det liv han levde här på jorden, men också som den till himmelen uppstigne. Den finns en ganska känd berättelse från Nes-

torskrönikan, en nästan tusen år gammal krönika som sägs återge historien kring grundandet av en rysk stat med Kiev som centrum. Den berättar om hur några sändebud varit i Konstantinopel och firat gudstjänst. När de kom tillbaka berättade de lyriskt: ”Vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden. Vi kan inte beskriva det för dig – men vi är säkra på detta enda och det är att Gud bor där bland människorna, ty vi kan inte glömma den skönheten.”1 Gudstjänsten och dess handlingar gör evigheten närvarande. Den rituella handlingen är för den ortodoxe alltså inte bara en handling. Handlingen närvarandegör och aktualiserar det som den symboliserar. Därför är egentligen heller inte ordet symboliserar särskilt bra, för det rymmer ju något mer än vad vi vanligtvis lägger i det ordet. Det gäller både gudstjänstens rituella handlingar och den enskildes. Hur är det med våra rituella handlingar?

I det språket begränsas inte Gud av våra ord, i det språket finns rum också för det osägbara, det som vi inte kan formulera i ord. Varför gör vi dem? För att göra dem, eller för att de gör något med oss? Varför gör jag dem – för i viss utsträckning gör jag dem också som svenskkyrklig.

också till exempel bilder och dofter. Också genom mötet med Gud i ordlöshetens språk förvandlas människan, också genom det språket berör och berörs människan av Gud, skulle nog den ortodoxe säga.

Jag värjer mig för rituella handlingar när de

saknar förankring. När de saknar innehåll och djup. En rituell handling, tänker jag, får aldrig bli slentrian eller betydelselös. Och aldrig får den bli något jag gör för att verka from eller något liknande. Den måste, tänker jag, hela tiden vara kopplad till hjärtat. Hjärtat föder handlingen som gör något med mig. Det blir en växelverkan. Genom handlingen kan jag också möta Gud, be till Gud, men också låta Gud tala och verka i och med mig på ett sätt som är bortom orden. När jag till exempel gör mitt korstecken blir det för mig en bekännelse till Kristus och en bön om att Kristus ska verka i mig och prägla mig. Samtidigt upplever jag att det när mig som kristen – Gud föder mig också genom korsets tecken. Och när jag reser mig upp och ibland böjer huvudet för processionskorset som bärs fram, så gör jag det för att hälsa Kristus Konungen som både möter oss och går före oss på ett vördnadsfullt och respektfullt sätt. Samtidigt gör det något med mig. Det hjälper mig att på ett för mig tydligare sätt uppleva Kristus som verkligt närvarande i gudstjänsten, och det hjälper mig att förhålla mig till honom på ett gott sätt.

I det språket begränsas inte Gud av våra ord, i det språket finns rum också för det osägbara, det som vi inte kan formulera i ord. Jag tror att det är ett perspektiv som vi skulle berikas av att ha med oss mer av. För Gud har givit oss flera sätt att uttrycka vår tro på och flera sätt som Gud kan tala till oss genom. Låter vi det få en innebörd för oss och knyta an till våra hjärtan, låter vi det få utrymme i våra liv och i vår gudstjänst, då kan det berika oss och hela kyrkans liv. Och då, tror jag, kan fler uppleva mer av Gud.  Marcus Stille 1 Citerat i Hilarion Alfejev: Trons mysterium. Artos/ Anastasis, 2010.

Marcus Stille är präst i Ljungskile.

I vår tradition har det talade ordet länge varit centrum. Vi ska tala och formulera. För den ortodoxe är perspektivet ett något annat. Där får på ett påtagligare sätt många sinnen rum. Man skulle nästan kunna säga att i hög grad talas ett ordlöshetens språk. Det språket rymmer inte bara rituella handlingar. Det rymmer Korsväg 2|2013

59


nya böcker

Plock ur kyrkostatistiken

Konfirmationer mot trenden Konfirmationerna fortsätter att gå emot trenden i kyrkostatistiken för 2012. Efter att ha legat kring 46 procent några år valde 52 procent av tillhöriga 15-åringarna att konfirmera sig i fjol. För dop och vigsel fortsätter siffrorna nedåt. Siffrorna gäller Göteborgs stift. Allvarligast är kanske siffrorna för dopet, för första gången hamnar andelen döpta av födda under 50 procent. Trenden för dop är lika i hela landet, snittet i riket ligger på 51 procent.

Att gifta sig i kyrkan är också en sed på tillbakagång, i stiftet var det i fjol 31,4 procent som valde kyrklig vigsel (34,9 i riket). För tio år sedan låg siffran kring 50 procent. När det gäller gudstjänstbesök i stiftet ligger siffrorna mer stabilt, under de senaste tio åren har besöken räknat på högmässor, musikgudstjänster och veckomässor minskat från totalt 725 000 till 717 000. Under samma tid har antalet kommunioner ökat från 279 000 till 315 000. Också det en tydlig förändring. 

Gudstjänstbesök

Kyrkliga handlingar

Antal besök 2003-2012 i gudstjänster i Göteborgs stift.

Andel döpta av födda, konfirmerade av tillhöriga 15-åringar, vigslar av alla vigslar 2003-2012 i Göteborgs stift.

Antal

Procent

Besök vid högmässor

70

350 000

Dop

Besök vid musikgudstjänster 300 000

60 Kommunioner vid huvudgudstjänster

250 000

Konfirmation

50

200 000

40

150 000

30

Vigsel

Besök vid veckomässor 100 000

20

50 000

10

0

0

2003

2012

2003

2012

Himmel och jord knyts samman

Arvssynd ut ur garderoben

Få personer i den svenska kristenheten kan som Martin Lönnebo knyta samman varHjärtats sånger dagen och det heliga, det lilla Martin Lönnebo och det stora. Så också i hans Verbum senaste bok Hjärtats sånger. Det är en andaktsbok med 60 nyskrivna psalmer att läsa med hans Frälsarkrans i handen. Bokens texter är inte bundna till kyrkoåret utan kan läsas sakta i den tid som behövs. Och jag tror att just det är en poäng – att läsa sakta. Låta läsandet ta tid. Jag tror inte Martin Lönnebo i sin ödmjukhet skulle hålla med om att han är en mystiker, ändå är det ett begrepp som kommer för mig när jag läser hans bok. För den öppnar mig för detta stora ogripbara i tillvaron; att vi är skapade och älskade av en Gud som är större. ”Du är gränslös/du är nära/du är ljus/och jag är din” inleder varje meditation, och när mitt inre får bli stilla i denna tillbedjan öppnar det sig för Guds närvaro och tillvarons helighet, Tillsammans med Lönnebo får jag pröva nya stigar i mitt inre. Han väjer inte för det mörka i tillvaron, klagosånger ”över livets smärta, fasa och orättvisa” får också plats. Vi får även göra bekantskap med Lönnebos ”vänner”, som Simone Weil, Martin Luther, Lina Sandell Berg, Albert Schweitzer och den persiske poeten Jalal ad-Din Rumi. De blir på något vis också mina färdkamrater. För den som är väl bekant med Frälsarkransen tror jag det är lätt att hitta in i bokens rytm, för andra kan det nog ta lite tid. Men jag tror som sagt att en nyckel ligger just där – att ge det tid. Och om möjlighet finns; inte bara sätta sig vid foten av ett träd i bildligt betydelse utan också högst konkret.

Är det dags för synden att komma ut ur garderoben? Utanför TIll den komma-ut-processen paradiset bidrar Eva-Lotta Grantén i UtEva-Lotta anför paradiset – arvsyndsläran Grantén i nutida luthersk teologi och etik. Verbum Hon tar det laddade begreppet arvsynd, och söker efter en modern luthersk teologi för nutiden. Mycket har hänt sen Augustinus och Luther. Vi har en annan världsbild, nya kunskaper om människans ursprung och andra tankar om texttolkning. Att teologin ska korrelera med annan kunskap och vara begriplig är ett av Granténs kriterier. De andra är relevans och tillämpbarhet. Grantén utgår från en generell erfarenhet att tillvaron är ambivalent, människan erfar både gott och ont. Människan kan dessutom föreställa sig en annan tillvaro, ett paradis. Och ambivalensen bor i varje människa. Människan är en syndare. Det är inte ett enda perspektiv som renodlas. Grantén presenterar – utifrån ett gediget resonemang – sina slutsatser i och-teser. Ett komplext begrepp som svarar mot en mångfacetterad erfarenhet av att vara människa kan inte sammanfattas i en eller ett par meningar. Grantén skriver ”den är en tolkning av vad det betyder att leva utanför paradiset”. Till denna tolkningstradition lägger nu Eva-Lotta Grantén en aktuell byggsten. Sara Blom

Lasse Bengtsson

Grafik: Lasse Bengtsson Källa: Svenska kyrkans statistikdatabas

60

Korsväg 2|2013

Korsväg 2|2013

61


Tyck till!

nya böcker

Teologer lyser med sin frånvaro

Hjälp att sätta ord på sorgen

Det där brevet som skrivs i affekt, men inte skickas. Energin i det kan ledas om och bli något Till vilken nytta? konstruktivt om än fortfaranRed Tomas de stridbart. Det skulle man Forser & Thomas kunna säga att de medverkanKarlsohn de i antologin Till vilken nytta? Diadalos har gjort. I den skriver 34 akademiker inom humaniora och samhällskunskap om humanioras framtid. Bakgrunden är de nedskärningar, omorganiseringar, krav på mätbar nytta och marginalisering som författarna erfar. Och frågan är: Vad ska vi egentligen med humaniora till? Bland författarna lyser tyvärr teologer och religionsvetare med sin frånvaro. Det hade kunnat vara intressanta bidrag i sammanhanget. De korta debattinläggen, somliga mer drivande och pregnanta än andra, spretar ganska mycket. Här finns offerkoftor och uppgivenhet. Och också saklig kritik, insiktsfulla reflektioner och välformulerad samtidsanalys samt hopp och kampvilja. Försvarstal för enskilda discipliner samsas med helhetsgrepp på samtiden och världen. Det är bokens stora behållning, så många tanketrådar som väcks för den som är intresserad av humaniora, samhällsvetenskap, tvärvetenskaplighet, kulturdebatt och det offentliga samtalet. Tankar om till exempel språk, internationalisering, komplexitet – och sökmotorer.

Begravningen närmar sig. Valfri klädsel stod det i annonsen och jag väljer svarta Ett ögonblick i strumpor, svart kjol, svart sänder kavaj och vit blus. Jag klär på Red Eva Staxäng mig sorgen, plagg efter plagg. I Argument den svarta handväskan lägger jag en näsduk, jag vet att den kommer att behövas. Kyrkan är fylld till sista plats, framme på kistan ett oändligt levande foto. Snyftningarna och gråten från de närmaste når oss andra. Mina tankar går också till min egen mamma och pappa, hur tungt det var då, hur tungt det är nu för dem som sitter där framme, närmast. Innan jag åkte tog jag fram ”Ett ögonblick i sänder. Tankar om sorg”, en ny bok med texter, bibelord, dikter och fotografier framtagna av Eva Staxäng. En bok som ska kunna vara en hjälp att med ord lånade av andra sätta ord på sin egen sorg. Ett sätt att ge den sörjande verktyg och stöd för att bearbeta sorgen. ”... du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Psaltaren 30:12 Om den kommer att fungera som tänkt är svårt att säga. Sorg är en egen, privat upplevelse som tar sig olika uttryck för oss människor. Och ändå allmängiltig. Vilka ord är det som blir tröst? Finns tröst att få? Eller måste kroppen själv läka sin sår i sinom tid? Men det är en vacker liten bok, med utsökta bilder och texter som talar om fysisk smärta, tid som helar, läkning som en möjlighet. De som bidrar har något att bidra med. Gillis Edman, begravningsentreprenör, Gösta Karf, förlorade sin son i en bilbrand, Liselotte J Andersson, pastor och själavårdare, Roger Samuelsson, sjukhuspastor och psykoterapeut, KG Hammar, ärkebiskop emeritus, Inger Bengtsson, diakon och Kerstin Hesslefors Persson, kyrkoherde, poet och psalmförfattare. Fördelen med en antologi är att de olika författarna säkert tilltalar olika läsare. Och på så sätt kan boken också bli ett bra underlag för dem som träffas i ”Leva vidare”-grupper.

Sara Blom

på gång

o

:

I livets stromfara

MEDARBETARDAG • GÖTEBORGS STIFT • 26 APRIL 2014

Den 26 april 2014 samlas kyrkans anställda, ideella och förtroendevalda medarbetare till fördjupning och fest. Temat för dagen är ”I livets strömfåra”. I livets strömfåra finns kyrkan för att berätta om Jesus. Om ett trotsigt hopp, om människans okränkbarhet och om vårt gemensamma ansvar för varandra och för världen. I detta behöver kyrkan vara tydlig, lyssnade och diakonal. Denna dag planerar vi för fullt och vi vill bygga den tillsammans. Vi ska vara på Svenska Mässan i Göteborg. Där finns det flera stora och små scener, ytor för utställning med mera. Välkommen att tycka och tänka! Kom med idéer kring programpunkter och spännande människor du vill möta. Du kan gå med i Facebook-gruppen Medarbetarmöte i Göteborgs stift 26 april 2014. Du kan också mejla till projektledaren annika.broman@svenskakyrkan.se Mer info kommer!

Nordiskt ekumeniskt pilgrimsmöte på Åh

Kick off 0–18

Vad är det som får dagens människor att ge sig ut på pilgrimsvandring? På vilken längtan blir pilgrimsvandringen ett svar? Vilka viktiga möten sker som får oss att fortsätta vandra tillsammans? Vad är ”heligt” och vad är ”allmänneligt” i vandringen, och hur förenas dessa utmed vägen? Detta är några frågor vi kommer att reflektera över under pilgrimsmötet. Vi får även dela pilgrimserfarenheter med varandra och vandra tillsammans i Åh stiftsgårds sköna omgivningar. Välkommen till nordiskt ekumeniskt pilgrimsmöte på Åh 23–25/8! www.pilgrimsmote2013.se

• 27/8 Åh stiftsgård • 28/8 Örgryte församlingshem • 29/8 Martin Luthers församlingshem Innan höstterminens verksamheter drar igång är du som arbetar med 0–18-årsarbetet välkommen till Kick off – en inspirationsdag med seminarier, utställare och möten med kollegor. Huvudtalare under förmiddagen är Seroj Ghazarian som problematiserar begreppet mångfald, mänskliga rättigheter och människors lika värde, religionsfrihet, värdegrund och integration. internwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/kick-off-0-18

Agneta Riddar

62

Korsväg 2|2013

Korsväg 2|2013

63


POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Ingvar Humlén

Riter hjälper oss att lyssna

N

u är det pingsttid igen. Björkarna har spruckit ut, solen visar sig varm och go, i alla fall några dagar, känslorna och hoppet om det goda i tillvaron spirar. Mitt i detta så finns det jobbiga saker som sker krig, nöd och orättvisor. Det är lätt att älta det mörka och svåra, och det tänkte jag inte göra här. Vi kan lära oss att bättre ta vara på det goda. Ibland säger vi: bara jag får arbeta och vara frisk så är allt bra. Men jag möter människor som är både sjuka och saknar arbete som ändå tycker att de har ett gott liv och där glädje finns i deras ögon. Visst finns det något som är viktigare än hela vår yttre verklighet. (Detta innebär ju inte att vi inte skall fördela våra resurser och kämpa för ett rättvist samhälle.) Vad är det då som gör att vi kan hitta mening

och glädje även när livet är besvärligt? Jag tror att vi då närmar oss det som vi kallar Anden. Den del av Gud som vi bara ser verkningarna av och som vi kan känna där längst in i vårt väsen. Det där som vi i vissa situationer i livet upptäcker vad vi har, vi behöver hela tiden träna

oss på att låta Anden verka i vårt vardagsliv. Anden vill ge oss en ny blick för den verklighet vi lever i, ser hela tiden möjligheterna. I pingstens texter i Bibeln möter vi några människor som förlorat en stor del av sin glädje över livet, även de som vandrade med Jesus kände sig ensamma och övergivna. Han som delat med sig av hopp och glädje hade lämnat dem. Vad skulle hända nu? Han hade lovat att sända hjälparen, Anden, vad det nu var. Det tog ett tag tills de började förstå hur Gud ville finnas där mitt i livet. Vi har olika sätt att upptäcka Guds röst en

del drar sig undan i stillhet andra vill ha fart, dans, sång och jubel, åter andra en stilla promenad eller en bild och ett ljus. Vi skapar våra riter som hjälper oss att lyssna och vi kan samlas till gudstjänst för att få vara tillsammans med varandra och Gud. Mitt i vardagen där möter Gud oss. Den Helige Anden, tröstaren, hjälparen som gav lärjungarna kraft vill ge också oss kraft att leva. Guds perspektiv på livet slutar ju inte ens vid den kroppsliga döden utan fortsätter i evighet. I vårens härlighet och kraft kan vi ana vilken värme och kärlek Gud vill ge oss trots svårigheter vi möter.

Anden vill ge oss en ny blick för den verklighet vi lever i, ser hela tiden möjligheterna. 64

Korsväg 2|2013


Korsväg 2/2013