8
22.9.2016 • Nr 14
Reporter blev skolmormor Journalisten Tua Ranninen har övergått från att vara skolreporter till att bli skolmormor. Det här är det roligaste jag varit med om på länge, säger hon.
Tua Ranninen får ingen ersättning som skolmormor, men nog många värmande kramar. foto: magnus lindberg
Sommaren 2015 avslutade Tua Ranninen sin långa karriär som journalist på Hufvudstadsbladet där hon arbetat sedan 1983. På hösten tog hon på sig en ny uppgift som skolmormor. – Jag arbetar med årskurserna 1–3 en dag i veckan. Där lyssnar jag bland annat på läsläxor, konverserar på finska och är ute på rasterna och vevar hopprep.
Skolreporter Redan i ett tidigt skede hörde skolfrågor till Tua Ranninens centrala bevakningsområden på Hbl. När hennes dotter Alma gick i lågstadiet fick Tua Ranninen 1988 en förfrågan om hon hade lust att tillträda som chefredaktör för Förbundet Hem och skolas tidning Vi och vår skola (idag Hem och Skola). Den uppgiften skötte hon sammanlagt 28 år. – Det kändes viktigt och bra och mina båda arbeten kompletterade varandra. Jag hade byggt upp ett rikt nätverk av människor som jag arbetade med. Tua Ranninen lade märke till att skolan ännu på 1980-talet vara mer misstänksam mot föräldrar. Men småningom började klimatet förändras och samarbetet infogades även i läroplanen.
Imponeras av lärarna Under sin journalistkarriär har
Tua Ranninen många gånger getts tillfälle att besöka skolor för att göra reportage. Det har handlat om att snabbt komma in i skolmiljön och lika snabbt åka ut igen. – Jag har fångat ögonblicksbilder av verkligheten. Det känns därför roligt att nu, som skolmormor, få ett sammanhang och få komma in och bli en del av gänget i lärarrummet. Samtidigt är rollen som skolmormor i många avseenden odefinierad. Tua Ranninen är ändå mån om att inte blanda sig i lärarnas arbete som hon lärt sig uppskatta mycket. – Jag är imponerad över lärarnas professionalism och den naturliga auktoritet som de har. Det lugna sättet och förmågan att kunna hålla ihop en hel klass. Själv var jag en gång stand-in i en klass och jag sprang omkring som en tätting och försökte släcka eldsvådor, skrattar Tua Ranninen. Samtidigt anser hon sig ha haft nytta av sina erfarenheter från tiden som journalist. Det behövs lyhördhet också i det yrket och förmåga att kunna läsa av människor.
Skäms i efterhand Under flera decennier har Tua Ranninen haft förmånen att följa med skolan, ofta med journalistens bevakande och många gång-
er kritiska yttre öga. Under 1980-talet var olika alternativa metoder som härstammade från guruer som Steiner och Freinet populära i olika kretsar. Tua Ranninen hörde till dem som intresserade sig för de nya strömningarna och inte heller drog sig för att i viss mån komma med kritiska synpunkter rörande det allmänna skolsystemet. – Jag rodnar lite när jag tittar tillbaka och läser gamla artiklar som jag skrev. Visst hade jag lite av en besserwisser-attityd. Det goda med att bli äldre är som bekant att man inser hur lite man vet, och att det kan vara skäl att inte tala med så stora bokstäver. Samtidigt vill Tua Ranninen understryka att skolan förändras mycket under de senaste årtiondena. Sådant hon saknade i undervisningen på 1980-talet är numera vanliga företeelser i den finländska skolan.
Skolan stressar När Tua Ranninen i dag ser på skolan, finns det på samma sätt olika förhållningssätt som hon funderar över. Ett av dem är den underström av brådska och effektivitet som verkar ligga som ett tungt ok över lärare och elever. – Samhällshetsen kommer in också i skolan. Jag ifrågasätter lite det där ”håsandet”. Det är som om
vilan inte skulle få utrymme. Man kan också undra över kravet på att lärarna skall dokumentera allt. Det tar mycket tid och resurser. Den höga farten är ändå inte enbart av ondo.
Kramar extra bonus – Jag är samtidigt imponerad över hur mycket ettorna kunde redan vid julen, samtidigt som sjätteklassarna sitter och program-
merar. Som skolmormor upplever Tua Ranninen att hon gör verklig nytta. Uppgiften är så konkret. Feedbacken likaså. – Det allra roligaste är när en elev spontant kommer fram och säger till mig: ”Mormor, jag har längtat efter dig”. Aldrig har jag fått så mycket kramar som nu! camilla lindberg
Vuxna närvaron ökar Över hundra skolor runt om i Svenskfinland har redan en egen skolfarfar eller -farmor och många elever har fått ytterligare en vuxen i sin skola vilket bidrar till en tryggare miljö. Daghem, förskolor och familjecaféer tar också gärna emot medfostrare som vill vara en extra resurs för barn under skolåldern. Barnens vardag är ibland hektisk och ett par extra händer, öron och ögon behövs alltid. En vuxen som har tid att lyssna och bara finns till för barnen är guld värd. Folkhälsan, som koordinerar verksamheten på finlandssvenskt håll, engagerar idag långt över 200 seniorer som stortrivs med sina "barnbarn". Medfostrare i skolan och på dagis är en verksamhet där alla vinner. Vuxennärvaron i våra skolor och daghem ökar och samtidigt tar man tillvara den kunskap och livserfarenhet som seniorerna besitter: På köpet ökar förståelsen mellan generationer. De äldre har också stort nöje av att dela sin vardag med barnen och som medfostrare blir man rik på både nya upplevelser och erfarenheter. Mera på folkhalsan.fi. Här finns t.ex. avtal rörande bl.a. etiska principer som uppgörs mellan skolan och skolmormor/skolfarfar.