Page 1

Resor, del 3 1997-99 Magnus Aurelio Expedition Oman Drömresan (Europa) Expedition Tibet ’97 Ödesresan (indiska Himalaya ’97) Europeisk turné ’98 Den rysliga resan till Ryssland Lyckoresan (Europa) Nya vägar i Indien Magsårsflykten Den omöjliga resan till Leh

(77)

1

2 16 32 70 108 139 155 176 219 250


Expedition Oman Detta okända land var hermetiskt tillslutet ända fram till 1970, när den nuvarande sultan Qaboos störtade sin reaktionäre fader, och det hade varit fullständigt otillgängligt utan en enda bil eller skola ända från 1850. Men före det hade Oman faktiskt varit en stormakt. Det låter först tala om sig i historieböckerna när Vasco da Gama 1498 navigerade till Indien för första gången med en omanier som lots. Utan Omans hjälp hade det alltså inte gått. Icke desto mindre bestraffade portugiserna Oman hårt senare under 1500-talet med att ockupera huvudstaden Muscat. Oman blev därmed en del av det portugisiska imperiet i Indiska Oceanen. Men portugisernas storhetstid tog slut som allting annat, och i början på 1800-talet behärskade sultanen av Oman nästan hela Östafrika ner till och med Zanzibar utom delar av Persien. Det var denna storslagna epok som bröt samman kring 1850, varefter Oman förföll till den muslimska världens mest bakåtsträvande nation. Men det svängde totalt i juli 1970 genom sultan Qaboos framgångsrika palatsrevolution, och han blev sedan ytterst populär och är det fortfarande. Före 1970 fanns knappt en enda väg i landet, och nu omfattar vägnätet mer än 400 mil. Beduinbefolkningen, som tidigare på sin höjd hade en dromedar som enda draghjälp i livsföringen, har numera jeepar, sjukvård och utbildning att tillgå. Landets universitet invigdes 1986. För tjugofem år sedan fanns inga bilar i landet; nu finns det 270 000 på en befolkning av 1,5 miljoner. Landet är ungefär två tredjedelar så stort som Sverige. Politiskt är landet alliansfritt och neutralt, men det finns amerikanska baser sedan 1980 och diplomatiska förbindelser med Ryssland sedan 1985 (Gorbatjov). Oman var det enda arabiska land (bland 24) som inte fördömde Egypten för fredsfördraget med Israel 1978. Till detta land planeras en expedition i februari. Vi är drygt tio stycken som utgående från Sharjah i Dubai åker söderut med buss och jeep för att utforska detta vilt främmande land, som ända till 1970 nästan inte ens var inkluderat i den kända geografin. Vid detta redaktionsslut är det ännu inte säkert om vi kan genomföra resan, men risken finns. (1) Varför Oman? Möjligheten dök upp redan i januari 1996 när Kerstin allvarligt funderade på att åka dit och hälsa på några kolleger som arbetade där och det eventuellt hade varit möjligt för mig att följa med. Jag hade redan läst en del om landet och fått den uppfattningen att det var det bästa av alla arabländer, och möjligheten att få komma dit och utforska landet var intensivt lockande. Nu blev det ingenting 1996, året då nästan alla resor torkade in, men så kom 1997. Möjligheten kvarstod, och januari-februari var den bästa tiden på året. Tyvärr blev emellertid Kerstins vänner tvingade av sjukdom att tillfälligt lämna Oman och komma hem, vilket inställde resan för Kerstins del. Jag kollade då andra möjligheter. Det visade sig att ett välrenommerat reseföretag för första gången i år ordnade en gruppresa till Oman. Resan skulle omfatta nästan hela landet, som skulle utforskas med buss och jeepar. Det fanns ingen plats ledig den 5 februari, men det fanns precis en plats ledig den 19-e. Detta skulle vara för sent för mig. Missmodig bestämde jag mig för att skrinlägga hela resan, gick ner till resebyrån och förklarade, att jag bara kunde åka den 5 februari eller inte alls. Då hade det precis uppstått en ledig plats den 5 februari efter en avbeställning. Alltså kom projekt Oman i gång. Allt var emellertid ganska diffust. Jag fick inte veta hur många deltagarna var, ingen gruppsammankomst preludierade resan, ingen

2


information gavs om var på Arlanda man skulle infinna sig, medan man däremot skriftligt avråddes från att köpa någon alkohol på vägen och befalldes att avstå från detta. Det skulle alltså bli en torr resa. Under tiden inhämtade man den lilla information som fanns att tillgå om detta obskyra land i ändan på Arabien längst ut mot Indiska Oceanen. Ju mer man läste, i desto mer märklig dager framstod landet. Fram till 1970 hade landet en enda automobil och en enda asfalterad väg. Landets enda bil ägdes av den gamle sultanen. Men landet hade då ännu inte en enda bensinstation, då landets olja kom i dagen först senare. Hur använde då sultanen sin och landets enda bil? Jo, han färdades med den på landets enda väg på så sätt att han lät sina slavar skuffa den. Emellertid går Omans historia långt tillbaka i tiden och är enbart hedervärd. Omanierna är de araber som kunnat navigera. Nästan alla andra araber från Marocko till Mesopotamien kunde det här med kameler och att ta sig över öknar, men havet hade de i regel bara fasa till övers för. Däri skilde sig Oman från resten av arabvärlden och gör det ännu idag och på flera andra sätt även. Alla muslimer tillhör antingen Sunni- eller Shiagrenen av islam – utom omanierna, som tillhör en helt annan gren, som inte förekommer någon annanstans, nämligen Ibadiyagrenen. Denna utmärker sig bland annat genom att damer har större frihet och inte behöver bära slöja. All bildkonst är enligt islam förbjuden men inte i Oman. Detta land har en alldeles egen märklig underjordisk konsthistoria. Landet styrs av den märklige sultan Qaboos, nu i 50-årsåldern, som 1970 störtade sin far och ändade en 120 år lång regim av bakåtsträvande och inbördeskrig. Oman var nämligen i decennier två stater, som låg i oupphörlig fejd med varandra: imamatet Oman och sultanatet Muscat. Imamatet Omans huvudstad var då Rusteq inne i landet bland bergen ungefär 8 mil från Muscat. Efter många decenniers inbördeskrig lyckades sultanatet Muscat erövra imamatet Oman, och de båda staterna blev då sultanatet Oman. Dess historias första folkräkning gjordes 1993 och hade det överraskande resultatet att uppvisa, att det bodde hela 2 miljoner invånare i detta land lika stort som hela Finland eller två tredjedelar av Sverige. Av dessa 2 miljoner var dock en fjärdedel importerad arbetskraft främst från Indien. (1955 hade det uppskattningsvis bott ungefär 550 tusen människor i hela "Muscat och Oman" och endast fem tusen personer i Muscat. Det var på stenåldern.) Det är nämligen så att de rika oljearaberna ogärna vill arbeta själva. Detta nödvändiga onda överlåter de gärna åt för ändamålet importerad arbetskraft, främst billig sådan från Indien, Bangla Desh och Pakistan. Detta har lett till en ganska unik situation i Förenade Arabemiraten norr om Oman. De Förenade Arabemiraten är sju olika arabländer som gått samman i en sorts federation. Detta var lämpligt att göra då många av dessa arabemirat har enklaver inom sina grannländers områden. Det dominerande arabemiratet är Abu Dhabi, som omfattar åtta niondelar av hela området. Det näst största är Dubai, som har världens största hamn. Sedan kommer Sharjah och alla de andra. Dessa arabemirat är så stormrika genom sin olja, att Abu Dhabi, Dubai och Sharjah alla tre byggde var sin mastodontflygplats nästan inom promenadavstånd från varandra. Detta var på 70talet, när deras oljeindustri kom i gång. Arabemiraten förenades 1971, och före det hade de knappast haft någon historia alls. Men den som blir rik blir lat. Det behövdes plötsligt arbetskraft, som kunde bygga alla dessa flygplatser, asfaltera vägar som aldrig funnits tidigare, bygga städer av kontorskomplex och annat sådant. Då började massimporten av arbetskraft från Pakistan, Indien och Bangla Desh. Idag är dessa hinduer, pakistaner och östbengaler 80 procent av de Förenade Arabemiratens befolkning. Inga fackföreningar är tillåtna och inga politiska partier, och blotta viskningen av ordet demokrati är rent

3


landsförräderi, då ingen demokratisk reform i dessa länder är möjlig utan en total revolution som resultat. I det betydligt större Oman är läget lugnare då bara 25% är indiska gästarbetare. Folket är även öppnare och ledigare, och dess sultan Qaboos är en sällsynt sympatisk despot. Han råkar nämligen vara demokratisk. Han är en upplyst despot i ordets bästa mening, han lyssnar på folk och tar reda på vad de vill, till utseendet liknar han något Sean Connery, och han är populär. Det enda bekymret med hans regering är att han efter 26 års regering alltjämt är ogift och barnlös. Därmed blir successionen ett problem när den frågan aktualiseras. För tillfället är frågan löst genom att en kusin som är någon sorts utrikes- eller försvarsminister åtagit sig att ta på sig ansvaret för den nuvarande regeringens politik och kontinuitet om något skulle hända. Vi flög från Stockholm klockan 16 och landade i Sharjah klockan ett på natten lokal tid. Halv två fick vi kliva i en buss som skulle föra oss in till Oman. Naturligtvis hade somliga ändå inhandlat sprit på Arlanda trots avrådandet och befallningen att avstå. Ett par klarade tullen i Oman, men ett annat par åkte fast. De blev fråntagna alkoholvaror för 200 kronor och fick desutom betala böter. Deras dyra fina whisky och konjak hälldes ut i toaletten. Tullposteringen vid gränsen till Oman var också ovanligt noggranna. Undersökningen av bussen och alla passagerare tog 1½ timme från klockan 3 till halv 5 under natten. En annan lastbil som skulle passera gränsen var lastad med små lådor, säkert tusentals. Varenda låda lastades av och sedan på igen av tullpersonalen under ett ändlöst tålamod och enastående omsorg i undersökningen. Vad de letade efter var allt som kunde vara syndigt, främst alkohol, andra berusningsmedel och pornografi, till exempel avancerade och farliga tidskrifter som Playboy. Det att de fann sprit hos oss och hos en gammal oantastlig tant dessutom lär inte förminska deras iver i fortsättningen. Till vårt hotell i Sohar kom vi fram klockan 7 på morgonen. Det var ett av världens vackraste lyxhotell med kristallkronor, och mitt enmanshotellrum var rena bröllops-sviten. Där fick man sova i tre timmar tills man väcktes och kördes vidare – utan frukost. Från Sohar, enligt sagan Sinbad Sjöfararens hemstad, under 900-talet arabvärldens kanske största och ledande handelsstad med förbindelser direkt med Kanton och Sydafrika, gick färden in i landet till Rusteq, den tidigare omtalade exhuvudstaden för det rebelliska imamatet. Kringgärdat av höga berg och dadelpalmodlingar var stället påfallande likt en tibetansk klosterstad med dzong och allt. Klippborgar finns överallt i Oman. Det var portugiserna som byggde dem i bästa korsfararstil, och de är alla hårt restaurerade under den moderna eran. Från Rusteq åkte vi äntligen på lunch. Denna måste intagas hemligt i bussen med alla gardiner neddragna, ty det var fortfarande fastemånaden Ramadan, under vilken ingen måltid får intagas före solnedgången. Om någon blir ertappad med att äta före solnedgången kan han råka ut för oöverskådliga rättsliga procedurer och straff enligt lagen. Vi kunde riktigt känna hur förbipasserande bilister misstänksamt betraktade den främmande bussen med alla fönster täckta, som för att särskilt demonstrera att något ytterst syndigt försiggick. Lunchen bestod av kallt kött, ett kallt kokt ägg, litet bröd med ost och marmelad, en liten apelsinjuice, en bit fruktkaka, ett äppel och en liten flaska mineralvatten. Ingenting var varmt, men det var tillfredsställande. Vi begav oss sedan till ett ställe med varma källor. Där måste bussen stanna 12 kilometer ifrån, ty vägarna dit var för smala. Den sista biten fick vi i stället skjuts av en sorts flaktaxi för tio personer i två olika omgångar. Vi var 19 stycken i gruppen, så när den andra halvan av gruppen skulle hämtas fördes den första halvan tillbaka. Sex personer fick sitta på flaket medan fyra fick plats inne i bilen.

4


Själva stället var inte så märkvärdigt. Vattnet var varmt men långt ifrån hett. Omgivningarna var däremot mycket pittoreska med höga berg och en djup ravindalgång, nästan som Tertrum i Tibet, med mycket grönska och en vacker väg dit i skarpa krumbukter. Detta omtyckta utflyktsmål hette Nakhl. Sedan for vi äntligen till Muscat. Vi tog in på Gulf Hotel strax utanför staden uppe på en klippa ovanför kusten. Där fanns persisk restaurang, swimming-pool och nedanför klipporna en oändlig sandstrand mot norr. Där fanns även ping-pong och tennisbana och mycket annat mer än vad man kunde begära av ett hotell, men detta var ju ett hotell i ett rike av oljemiljonärer, där även det enklaste och fattigaste hotell måste te sig som ett överväldigande lyxpalats som ingen vanlig dödlig kan ha råd med. del 2. Den tredje dagen fick man äntligen frukost. Även för övrigt blev dess vedermödor mera mänskliga, då dagens resor inskränkte sig till Muscat med omgivningar. Vi inledde dagen med ett besök vid den lokala fiskmarknaden i hamnstaden Muttra tolv kilometer från Muscat. Där fanns även på andra sidan hamnen en arabisk bazar, en Suq, där allt fanns till salu från guld och silver till skarpslipade dolkar och det enklaste tänkbara krimskrams. Hela marknaden var liksom i Istanbuls bazar under tak, och trängseln var stor men inte odräglig. Vi gjorde sedan en tur längs kusten över bergen till det gamla Muscat med det gamla portugisiska fortet och sultanens nya palats från efter 1966, då det gamla revs. Det nya palatset är en fest för ögat i persisk stil men, liksom allt i Oman, inte överdrivet vräkigt eller luxuöst. I majestätisk och stilfull enkelhet påminde det närmast om det kungliga palatset i Kathmandu, Nepal. Den gamla historiska staden Muscat ligger insprängd bland bergen vid en naturlig hamn, som utgör en perfekt liten örlogshamn för försvar mot inkräktare. Muscat var portugisernas viktigaste hamn och bas på sjövägen till Indien tills de fråntogs den av holländarna som förlorade den åt engelsmännen. Dessa hade länge kvar en beskyddande bas på öarna utanför. Men Muscats äldsta arkeologiskt bevisbara historia går tillbaka till det första århundradet av vår tideräkning. Emellertid finns det arkeologiska fynd som vittnar om Omans civilisation redan 3000 år före vår tideräkning. Omans största och viktigaste stad var emellertid inte alltid Muscat, utan på 900-talet hade Sohar, Sinbad Sjöfararens hemstad, sin storhetstid som en av arabvärldens största städer som bedrev handel och sjöfart bland annat med Kina. Därifrån åkte vi till Al Bustan, då flera fick trängande behov av att gå på toaletten. Nu är Al Bustan inte någon offentlig toalett utan Muscats troligen förnämsta och vackraste lyxhotell. Utifrån ser det ut som ett massivt modernt fort, men inuti häpnar man inför upplevelsen av att komma in i en lobby som är rena katedralen. Det billigaste rummet här kostar 2000 kronor natten och har då bergsutsikt. Vill man ha utsikt mot havet kostar det minst 3000 kronor natten. I översta våningen har den sällsynt sympatiske sultanen (inte längre än 1,50 meter) sin egen lyxsvit som han vid behov lånar ut åt sina vänner. Denna svit begränsar sig till 400 kvadratmeter – eller var det 400 rum? Därefter besökte vi en getmarknad på väg till lunchen. Kände man för det kunde man där köpa en bra get för knappt 2000 kronor. Geten är jämte kamelen Omans viktigaste nyttodjur och används till allt: mjölk, kött, läder, pälsverk och annat. Efter lunchen ombads man ta det lugnt resten av dagen inför de följande dagarnas utflykt i jeepar främst ut i öknen och upp bland bergen. Man kunde alltså riktigt få njuta av värmen, solen, swimming-poolen och plagen längs det brusande varma havet. 5


Man får över lag ett gott intryck av Oman. Förnuftet verkar styra landet. Särskilt anmärkningsvärd är den renlighet som råder överallt. Om en bilägare låter sin bil bli för smutsig kan han få böter på upp till 20 000 kronor. Man ser inget skräp och ingen smuts någonstans, parkerna är exemplariskt skötta, och nästan varenda trafikrondell är prydd med något pittoreskt enkelt monument, som en dhow-replik, ett gigantiskt rökelsekar, någon fontän med ornamentik eller något annat med vackra blommor omkring, som alltid tjänar som ögonfröjd. Människorna är hederliga, någon kriminalitet lär inte förekomma, och vi kunde lämna vad som helst kvar i bussen när vi lämnade den för besök på restauranger eller sevärdheter. I motsats till de nordligare arabemiratens vräkiga slöseri med absurda skyskrapor bara för höjdens skull präglas Oman av anspråkslöshetens måttlighet och rimlighet. Förnuftet styr även familjepolitiken. Den höga moralen är idealet. En pojke har i gossåren mest sällskap av kvinnor och framför allt av sin mor, men från 11 till 20 år har han nästan ingen kontakt alls med det täcka könet. Dessa år är hans lärotid, då han skall lära sitt yrke och hur man skaffar pengar för att försörja en familj. Från 20 år beräknas han kunna arbeta och göra rätt för sig. Han kan inte gifta sig om han inte kan försörja en familj. Hela giftermålsproceduren är tämligen försiktig. När en mogen ung man funnit den han vill gifta sig med skickar han ut sina bröder att ta reda på allt om bruden. Det gäller att få reda på om hon duger. Det viktigaste är att hon kan bli en god moder. Hon måste därför framför allt ha ett starkt psyke och får inte vara omoralisk. När den tilltänkta får veta att mannen undersöker henne gäller det för henne att undersöka honom. Hon skickar då ut sina systrar att ta reda på allt om honom så att hon kan få reda på att han duger. Det viktigaste är att han inte är slösaktig eller våldsam, ty ingen kvinna vill ha en man som slår henne. Om både mannen och kvinnan tycker att den andra parten duger gäller det för deras mödrar att komma överens. Dessa äger att fatta det slutgiltiga beslutet. Om båda är missnöjda med barnets val är saken klar. Om en finner något fel hos den andras barn är det tillräckligt för att det inte skall kunna bli något bröllop. Bara om båda är nöjda med den andras barn kan det bli giftermål. Detta sker sedan i all enkelhet hemma. Det finns bara borgerliga vigslar i islam. Ett bröllop kan aldrig äga rum i en moské. Naturligtvis ställer familjerna till med fest, men värre än så blir det inte. Inte heller görs det något väsen av folks begravningar. Man finner inga gravstenar på muslimska begravningsplatser, ty det enda som utmärker ett nedgrävt lik är en anonym sten där huvudet ligger och en annan vid fotändan. På kvinnors gravar ligger det en tredje sten i mitten. Detta enkla arrangemang görs bara för att undvika att någon annan kommer och gräver en ny grav där den döde ligger. Dessa enkla seder är i stort sett genomgående i alla muslimska länder. Ett undantag är Turkiet, då turkarna tagit efter de kristnas vana att ordna med utsmyckade gravar och gravstenar. Men förnuftet kring äktenskapets ingående är det samma överallt. Kärlek vid första ögonkastet förekommer naturligtvis men har aldrig någon avgörande betydelse. Det är föräldrarna och främst modern som bestämmer. del 3. Efter att i två dygn bara ha åkt omkring i bekväm buss på breda asfalterade vägar vidtog nu den stora ökensafarin med enkla jeepar. Vår karavan på fem jeepar med fem personer i varje löpte rakt ut i ett fullkomligt öde landskap av bara klippor, sand och törnebuskar. Bitvis var den knapphändiga vägen nästan ofarbar med störtdykningar i nittio graders vinkel ned i raviner med tvära kurvor mitt i backen

6


och uppför lika branta och omöjliga ravinbranter på andra sidan. Men i denna öde öken utmed kusten fanns det märkliga fenomen på vägen. Vi intog vår picknicklunch vid ett slags krater, ett väldigt hål mitt i öknen, som var fyllt av vatten, då det rann fram en källa ur grottor under jorden. Denna krater var cirka tjugo meter djup och kanske hundra meter i diameter. En trappa hade byggts ner till bottnen, och där nere kunde man simma och bekvämt ta det lugnt med god aptit. Det hade varit en perfekt konsertlokal, ty akustiken var fenomenal. Vattnet var bräckt men fullkomligt rent. Oman är annars ett av de få lyckliga ökenländer som inte har vattenproblem. När det regnar så regnar det rikligt, klimatet längs ostkusten är subtropiskt medan det längre söderut är tropiskt, då sydkusten åtnjuter monsuner. Arabemiraten har i stället fått sina vattenproblem mångdubblade genom att på jakt efter vatten gräva så djupa brunnar att havsvattnet trängt in i dem och vattnet blivit oanvändbart. Detta har medfört ett förbud mot att gräva nya brunnar utan särskilt tillstånd. Oman däremot har alltid färskvatten året om hur varmt det än blir. Ett typiskt drag för de fiffiga och praktiska omanierna är deras bevattningssystem. Detta är fullkomligt snillrikt och uråldrigt. Genom små fina rännor leds vattnet från källorna och vattendragen in i byn, där det passerar mest över allt innan det rinner vidare. Det används både till dricksvatten och tvättvatten, men tvättställena är särskilt utvalda platser, och vattnet kommer fram dit först sedan det passerat drickställena. Man ser alltid små fiskar simma motströms i dessa vattenrännor, ytterligare ett högt vitsord om omaniernas förbluffande förmåga att hålla allting rent. Våra dagstemperaturer höll sig i regel mellan 20-25 grader, men en dag blev det 28. Den högsta sommartemperaturen har varit 49 grader, men en av våra chaufförer var av den åsikten att rekordet var 52. Däremot kan nattvindarna vara förrädiska, och de är ej att leka med. En stöddig tysk råkade illa ut. Han var van vid snöstormar och hur råa och kalla väder som helst och tyckte att väderleken i Oman var en bagatell att strunta i. Hans guide varnade honom för nattvinden och sade att han måste ta på sig en tröja på kvällen över Tskjortan. Tysken struntade i rådet. Följden blev att resten av resan blev förstörd för honom då han efter en infektion inte mera dög till annat än att ligga till sängs och kräkas blod i en sorts kombinerad lunginflammation med lungemfysem som slagit sig även på magsystemet. De förrädiska vindarna kommer från det inre av Arabien, ungefär som en värre scirocco. Även vindarna från Iran och från öknen Sind i Indien och Pakistan är förrädiska. Det blåser kraftigt, och allt blir ytterst disigt, och på kvällen skär vinden in i kroppen och benen. Lyckligtvis dominerar de friska havsvindarna, men havet kan storma våldsamt. Det ser man på den hårt naggade kusten, där vågorna ofta längs milslånga sträckor har ätit sig in i berget så att landet ligger som på en hylla över vattnet delvis längs hela kusten. Vårt andra intressanta rastställe var en wadi. En wadi är en ravin med en flod som rinner ner från landets bergiga inre och har vanligtvis ätit sig en djup ravin med otroliga oaser och prunkande växtlighet. En sådan var Wadi Shab vid Tiwi, en otroligt vacker kanjon med dadelpalmlunder och prunkande grönsaksodlingar, som man kunde vandra uppåt längs i timmar med kilometerhöga berg omkring sig, som i en arabisk Grand Canyon. Bitvis fick man vada, bitvis fick man klättra, men man kunde alltid ta sig vidare hur långt som helst in i en landskaps- och oasskönhet utan like. Man förstår på ett sådant ställe upprinnelsen till de berömda arabiska trädgårdarna, som fortfarande delvis finns kvar i Palermo och i Spanien, och som bildade utgångspunkten för hela park- och trädgårdskulturen i hela Europa. Otroligt var det att bli insatt i arabernas sätt att se. De har kanske världens bästa ögon. Vad detta kan bero på kan det spekuleras i i det oändliga, men troligen har det att göra med de vidsträckta ökenlandskapen, som tvingar araberna att se långt och 7


focusera skarpt. Det starka ständiga dagsljuset kan också spela en roll - de har knappast några dimmiga, mulna eller mörka dagar. När vi åkte omkring där i öknen under ständigt skumpande upp och ner, varvid araben ständigt måste hålla ett öga på den obefintliga vägen, sade han plötsligt: "Där borta är gaseller." Vi såg ingenting. Vi såg dem först när vi stannat bilen, stigit ur och tagit fram våra kikare, men till och med då var det svårt att se dem. Araben hade alltså upptäckt dem genom en hoppande vindruta när han haft ögonen på vägen. Utom gaseller finns det i Oman även antiloper, främst Oryxantilopen, troligen förebilden till myten om Enhörningen, då Oryxantilopens horn ser ut som ett i profil, då dess horn är spikraka och parallella och dessutom skruvade. Den tredje intressanta haltpunkten på dagens rutt var ödestaden Qalhat. Den hade före portugisernas ankomst i början på 1500-talet varit en av landets största och mest blomstrande handelsstäder, varför portugiserna fullkomligt hade förstört den. De lär ha förstört mycket och många städer längs kusten bara för att försäkra sig om kontrollen av hela kusten. Man kan kanske även med fog misstänka att de gjorde så med de arabiska handelsstäderna för att i någon mån ge tillbaka för det moriska tyranniet på den iberiska halvön under århundraden omkring 1000-talet. Kalifatet Cordoba omfattade ju tidvis hela Spanien och Portugal, och på den tiden var kristna lika litet värda för araberna som sedan i och med korstågstiden araberna blev för de kristna. Den enda byggnad som stod kvar i Qalhat efter portugisernas grundliga ödeläggelse var ett mausoleum över drottning Mirjam, gift med den siste konungen av Hormuz. Detta mausoleum står kvar ännu idag som en vemodig ruin som trotsigt vittnar om att även Oman, denna hypermoderna mönsterstat bland arabländer med nästan bara de renaste tänkbara bländvita hus i hela landet, även har sin historia. Dagens rutt på 22 mil i jeepar längs med nästan bara ofarbara vägar var mycket påfrestande. Vi höll på från 10 på morgonen till 6 på kvällen – det är inte ens 30 kilometer i timmen i medeltal. Den sista sträckan fick vi dessutom problem. Precis när staden Sur, målet för dagens resa, kom inom synhåll bredde ett oändligt träsk ut sig mellan oss och staden. Inte bara vägen utan hela landskapet var fullkomligt översvämmat och förvandlat till ett oöverskådligt träsk. Sådant händer plötsligt i öknen ibland. Det var bara att vända och finna en annan väg. Detta gick om än med svårighet. Den värsta biten var översållad med stenar, så att det var som att köra över en oändlig spikmatta anpassad för bilars storlek, så att marken skulle bli så oländig som möjligt för dem. Allt vi kunde göra var att sucka och säga: "Tur att det inte var så här hela vägen!" I Sur väntade oss Sur Resort Beach Hotel, vårt enklaste men bästa hotell på hela resan, med välkomstceremoni och gratis förplägnad av kaffe med dadlar och omansk halvah. Därefter gick man frivilligt till en överdådig middag. En biff stroganoff serverades på två jättelika tallrikar, en för riset och en för stroganoffen, och därefter fick man en hel kanna kaffe som gav fem stora koppar – alltsammans för 3 riyal, det är 55 kronor. Man mådde som en arabisk prins. del 4. I Sur började äventyret. Där inleddes nämligen de mera äventyrliga utflykterna ut i terrängen med jeeparna. Till en början höll vi oss i Sur, Omans största hamnstad, där vi inspekterade det väldiga varvet, där dhows fortfarande byggs enligt uråldriga traditioner. Sur har en underbar naturlig hamn som rymmer hur mycket som helst, ungefär som Lissabon eller Sydney. De enastående dhowbåtarna byggs av teak som importeras från Indien eller Zanzibar. Med dessa farkoster trafikerade omanierna för tusen år sedan alla haven mellan Sydafrika och Kanton. På den tiden syddes skeppen 8


ihop med kokosfibrer, så att de blev ytterst smidiga och följsamma i oceanvågorna. Nackdelen var, att om något gick sönder, som vid kollision med ett rev, så gick allting sönder. Ännu på 1700-talet omfattade det omanska sjöimperiet inte bara sydöstra Arabien med Bahrein och Qatar utan även hamnar längs hela Östafrika från Somalia ner till Mozambique samt även hamnar i Persien (främst Khorramshahr), Pakistan och Indien. I dessa utmarker av den arabiska halvöns yttersta sydostspets blev trakterna allt vildare och ortsnamnen allt svårare att hålla reda på. Namn som man kunde komma ihåg var Dagmar och Birka, men redan med Al Ashkashash blev det svårare. Vi besökte en urgammal stad i Sharquia-området med ett uråldrigt fort med fint utsnidad träport från Zanzibar som var som en ökenstad i Afrika med hus av bakad lera, som måste regna bort om det regnade för mycket. Sedan tog vi språnget ut i den vilda beduinöknen. Wahiba Sands är en relativt liten öken, men dess sanddyner är upp till 100 meter höga. Som lekfulla barn körde våra chaufförer ut med oss i de fem jeeparna i dessa sanddyner och körde berg-och-dal-bana i dem av hjärtans lust. En av våra chaufförer, Samir, hade varit i armén som soldat, flygplanspilot och helikopterförare. Han tog de värsta riskerna och trodde kanske att han kunde göra åttor och loopar även med sin jeep i öknen och körde följaktligen fast ibland eller hotade välta, till sina dampassagerares måttliga förtjusning. Den tekniska ledaren för expeditionen var Sultan, en högrest och auktoritativ arab i västerländska kläder, som alltid visste exakt hur alla problem skulle lösas, även om han var en stor skojare. Han påstod att "trollslända" på Swahili heter "helicopter", och det fanns de som gick på det. Intressantast av våra chaufförer var Abdul Sharif, som var ägaren till alla fem fordonen, en liten försynt man konsekvent arabiskt klädd i turban och burnus, mycket beläst, mycket kunnig och med världens vackraste händer. (Jag studerar alltid människors händer, då de säger mycket om karaktären.) Han kunde tyda alla gåtfulla inskrifter som dök upp på vår väg. Han kunde Koranen utantill. Feisal var en annan av chaufförerna. Han var helt västerländsk och gick bara i en skjorta som det stod "Los Angeles 98" på, och när tystnaden i öknen blev för olidlig för honom spelade han egensinnigt disco- och dunka-dunk-musik på kasett. Klockan fyra på morgonen vaknade vi av att han inte kunde sova (av ovana vid tystnaden), då han för att fylla tomheten av sin sömnlöshet spelade sin dunka-dunk-disco-musik. Vi kommer till fler underliga ökenkontraster senare. I öknen hälsade vi på hos äkta beduiner, som bjöd oss på dadlar och kaffe med omansk halvah. Beduinerna lever sitt eget liv som nomader och vägrar att kalla sig fattiga eller asociala. De ägnar sig mest åt att föda upp kameler, och Arabiens bästa kameler kommer just från Wahiba Sands. En väl uppfostrad kamel kan betinga ett pris på en miljon kronor. Övernattningen skedde i ökentält ute i sanddynerna medan hela stjärnhimlen strålade i sin klaraste tänkbara glans. Månen var nätt och jämnt ny, så natten var som allra mörkast. Det var slutet på Ramadan i dessa dagar, den heliga fastemånaden, som varje år infaller cirka elva dagar tidigare än föregående år, så att araberna med tiden kommer att hinna i kapp vår tideräkning (på 6000-talet), då de har cirka tre år fler än vi per sekel. Ramadan avslutas med en speciell högtid som kallas Eid och som varar i tre dagar. Då klär alla upp sig, herrarna tar på sig sina bälten med sina stora silverdolkar, och kvinnorna tar på sig sina vackraste dräkter och alla sina smycken av silver och guld, medan festligheterna genomförs med danser och festmiddagar. Stämningen var ganska slö och uppsluppen när vi på kvällen satt runt lägerelden. Samir berättade sina skrönor från sin karriär som allt möjligt, och snart kom man in på de bedrövligaste och slöaste tänkbara vitsar. Det var faktiskt Muhammed, vår egen älskvärda chaufför, som började: "Vad heter världens mest kända amerikanska general?" 9


"Schwarzkopf?" "Nej." "Eisenhower?" "Nej." Fler förslag mottogs med nekande svar. Patton skrotades också. Det rätta svaret var: General Motors. Så började det. Någon frågade: "Vad hette Jakobs tolv söner?" Ingen kunde komma ihåg alla Jakobs tolv söner. Svaret var: Bröderna Jakobsson. Så var det Herkules tur. Frågan var: vad hette Herkules hustru? Ingen visste. Naturligtvis hette hon Frukules. Världens mest kända skotte? Ingen visste. Svar: Skotten i Sarajevo. Men sedan kom det en rolig som omväxling. Frågan var: Varför är det så farligt att åka i sovvagn på tåg? Svaret var: Tåget kör över alla sleepers. Och så höll det på. Stämningen i lägret var god och uppsluppen för att inte säga den hjärtligaste tänkbara, och denna goda anda genomsyrade hela vår grupp. De flesta av oss var erfarna resenärer som varit överallt över hela jorden inklusive ställen som Borneo, Peru med Macchu Picchu och Titicacasjön, Bortre Indien, Japan, Nepal och allt möjligt, men det var bara jag som hade varit i Tibet. Vi var åtta par och tre ungkarlar plus färdledaren, en helt ung göteborgare, med klart språk och sonor stämma. Två av paren var från Norge medan en dam var finsk och en man var engelsman. De flesta valde att ligga i enmanstält eller dubbeltält, varför de tre stora beduintälten nästan blev tomma. Jag valde ett av dem och fick ligga där helt ensam nästan som en schejk bland mattor och i skön och rymlig sovsäck. Emellertid är ökenklimatet mycket nyckfullt. Det var kallt när vi gick och lade oss, ty vinden var frisk, och jag måste ha på mig både strumpor, byxor och tröja i sovsäcken. Men plötsligt upphörde vinden, och det blev alldeles för varmt. Klimatet i öknen lär förändras drastiskt fyra gånger per dygn. Tyvärr led jag av en mage i upprorsstämning. Jag kämpade hela natten med kramper och kolik och fick därför nästan ingen sömn alls, och på morgonen släppte jag ut innehållet. Jag grävde noga en grop innan så djupt som möjligt, men denna grop fylldes sedan med ett innehåll av en sådan beskaffenhet, att om en kamel sedan trampade däri skulle den finna sig värre däran än i kvicksand. del 5. Färden gick till Nizwah och andra orter där omkring vid foten av Omans högsta berg Jebel Shams i massivet Jebel Akhdar, som når en höjd av över 3000 meter. Vid foten ligger den lilla uråldriga staden Al Hamra med en oändlig dadeloas som stadspark, i vars skugga vi intog vår picknicklunch. Vi skulle ha besökt en slavmarknad på vägen, men den hade stängt på grund av helgerna. Slavhandeln pågick här ända in på 1900-talet fastän engelsmännen förbjöd den 40 år tidigare. Att engelsmännen gjorde detta blev en ekonomisk katastrof för landet då slavhandeln var dess mest betydande inkomstkälla ända tills oljan hittades 70 år senare – först då hämtade sig landet ekonomiskt efter förbudet mot slavhandeln. Detta är kanske Omans enda betänkliga historiska fläck. Utom slavmarknaden skulle vi också ha besökt en krukmakarverkstad och där sett krukmakarna dreja sina krukor, men också denna sevärdhet var stängd på grund av helgerna. I stället råkade vi ut för en överraskning. Vår busschaufför från Muscat bodde strax utanför Al Hamra, och han visste att vi skulle förekomma här denna dagen. Således hade han ursinnigt sökt oss överallt. Till slut fick han tag i oss och ville bjuda oss alla (alla nitton plus färdledaren och de fem chaufförerna) på lunch. Tyvärr måste vi avstå då vi nyss hade ätit. Han fick 10


inskränka sig till att bjuda på frukt (apelsiner, äpplen, vindruvor, granatäpplen,) kaffe och halvah samt dränka oss i parfymer och rökelse, tills vi storknade. Sedan insisterade han på att vi alla 25 skulle stanna till middag. Tyvärr kunde vi inte acceptera, då vi måste hålla programmet; men så älskvärt blev vi alltså trakterade där av en enkel chaufför i hans eget hem. Det var oförglömligt. Han tog oss även med på en utflykt till ett legendariskt berg vid Balha strax vid Al Hamra. Där hade för väldigt länge sedan en legendarisk häxa haft sin boning just vid det mest dramatiska bergets fot. Hennes bild var uthuggen ur klippan, och mödrar i Oman använder henne ännu idag till att skrämma sina barn med om de inte är snälla. Omgivningarna i detta sällsamma landskap var som hämtade direkt från Arizona eller Colorado med sina oerhörda klippformationer. Samtidigt var det något av Henry Rider Haggard över det hela: man väntade sig när som helst att få uppleva en uppenbarelse som av häxan Gagool i detta ytterst suggestivt vilda land. Därifrån for vi äntligen till vårt hotell i Nizwah, där vi kunde duscha och sträcka ut oss i riktiga sängar efter en fantastisk men ej alldeles bekväm jeepfärd på tre dygn omkring i olika öknar. Vi bjöd våra fem goda chaufförer farväl, men det var bara jag och en till i gruppen som ville fotografera dem alla till avsked. Sålunda tar jag dem i viss mån med mig till mitt hem samtidigt som jag lämnar en del av mig själv kvar i Oman, detta vänliga arabiska ökenland som så exemplariskt domineras av renhet, vänlighet och gästfrihet. Även den sista dagen bjöd på ett omfattande program. Vi besökte de båda forten i Nizwah och Jabrin bortom Al Hamra och Balha. Fortet i Nizwah är den enklaste tänkbara fortkonstruktion i världen: bara ett runt torn, som dock har en mycket rymlig diameter, och höjden är stor. Men där finns inget inre, utan hela tornet med dess diameter på omkring 30 meter är fyllt av bara jord och sten. Ett helt kompani ryms sedan uppe på tornet, där ett omfattande försvar är lätt att organisera, då ytan är lättöverskådlig och stor som en balsalong. Murarna är höga, och ett galleri går runt hela tornkransen med skottgluggar. Nedanför detta galleri är skyddet det säkraste tänkbara. Fortet i Jabrin var en helt annan typ av konstruktion. Det var ett omfattande och komplicerat palats, då orten en gång varit huvudstad och imamen haft sitt residens här. Fortet var som en labyrint i Knossos, och vår färdledare hade själv tidigare gått vilse i den. Det var fullt av trappuppgångar i olika riktningar och lönnrum med lönnluckor överallt, där kokande olja kunde hällas ut över icke önskvärda gäster, som till exempel beväpnade fiender. Allt fanns i fortet. Damerna hade sina egna kvarter, och imamens eget lokus med representationsrum var förhållandevis enkla. Där fanns till och med ett hemligt rum för hemliga överläggningar, där sådant fick sägas som ej kunde avlyssnas någonstans ifrån. Där fanns till och med en matsal där beväpnade vakter kunde dyka upp ur golvet genom hemliga gångar om inte gästerna uppträdde som imamen ville. En enkel lunch intogs i Ibri på halva vägen mot gränsen. Denna stad var som en vilda västern-håla fast i Arabien med en enda bred gata i hela staden utmed vilken små men skrytsamma affärer skyltade med sitt nonsens. Likväl förfäktade lokala omanier att även Ibri hade sitt fort och sin Suq, sin marknadsplats, som vi bara måste besöka. Varken chauffören Sultan eller vår färdledare visste något om Ibris vare sig marknadsplats eller fort. Därifrån var vägen ytterligare drygt 20 mil till gränsen och till Dubai. Vi nådde Dubai efter solnedgången. Sammanlagt hade vi därmed färdats 137 mil i Oman och emiraten varav 51 mil hade tillryggalagts i jeepar. Att komma från Oman till Dubai var som att komma från ett overkligt paradis rakt in i västvärldens odrägligaste storstadslyx. I Oman är allting måttligt och välbalanserat, inga överdrifter förekommer, allt är anspråkslöst och sunt fastän det är ett välmående land, men i Dubai, främre Orientens Hongkong, är allting bara 11


överdrifter och vräkighet. Man känner genast att luften är mycket mera förorenad. I Dubai möter man plötsligt väldigt mycket ryssar, som här gör mycket goda maffiaaffärer. De flesta ryssarna i Dubai är nämligen före detta KGB-agenter, partipampar, politruker och kommissarier. De pendlar numera mellan Dubai och Ryssland för att i Dubai köpa allting billigt (i synnerhet apparater, videos, televisioner, datorer och sådant) och sälja det på svarta marknaden i Ryssland. Man möter dem i Dubai överallt. Det finns till och med ryska kvarter med ryska gatskyltar och butiksskyltar. Livet i Dubai passar dem nämligen då det är ganska fantastiskt och lockar till äventyr och monstruösa satsningar. 1996 fyllde arabemiraten 25 år, vilket de olika schejkerna tyckte att borde firas ordentligt. Bästa sättet att fira det på tyckte då en schejk att vore att ta sig in i Guinness rekordbok, varför han lät binda åt sig världens största blomsterbukett. Den omfattade bland annat 25,000 rosor – eller var det 250,000? Det väckte schejkens i Dubai stora avundsjuka. Han skulle inte vara sämre och tillverkade åt sig världens största flagga, som vecklades ut och sträcktes av armén på autostradan i en längd av 2,5 kilometer. Då ville en tredje schejk vara med och tävla. Han beslöt att bjuda hela sitt folk på marcipantårta. Han lät baka världens största tårta och lät duka upp den på strandpromenaden eller Cornichen i en längd av 2,5 kilometer. Till sådana jippon hör att folket även skall få presenter. För att tårtan verkligen skulle bli populär och villigt ätas upp av allt folket beslöt schejken att skänka bort tre fina bilar och placera nycklarna gömda i tårtan. De som i ätandet av tårtan råkade få nycklarna skulle få tillhörande bil. Alla TV-kanaler skulle filma jippot, som skulle sändas ut över hela Orienten. Allt var kanske väl menat och positivt tänkt, men allt blev bara katastrof och pannkaka. Det utbröt nämligen allmänt tårtkrig om de tre utlovade setten bilnycklar, och efter bara några minuter var hela den 2,5 kilometer långa marcipantårtan ödelagd utan att knappt någon hade smakat på den medan i stället hela folket hade deltagit i vad som kan kallas en pajkastningsshow av Guds nåde. Vårt enda moskébesök under resan var också något av en antiklimax. Långt bortom tid och rum borta i ödemarken bortom öknarna besökte vi en urgammal moské med 22 kupoler. När vi kom in i denna anrika historiska moské från medeltiden erbjöd den heltäckande mattor över hela det vidsträckta golvet, luftkonditionering, högtalare överallt och en muezzin som höll för öronen när han ropade ut middagsbönen i ett slags dånande megafon. Ändå, fastän han höll för öronen, var han tydligen hörselskadad. Sådana kontraster mötte oss överallt omkring i Arabien och Oman. Ute i öknen hade beduinerna, dessa primitiva nomader, yuppienallar, som ibland ringde till dem och de ivrigt pratade i. Förr i tiden hade deras burnuser eller dishdashor (deras vanligaste klädesplagg, fotsida nattskjortor med tofs vid hakan att doppa i parfym) aldrig fickor, men numera har de nästan alltid fickor för araberna att ha sina bilnycklar, sin yuppienalle, sina miniräknare och snart väl också sina fickdatorer i. Det var nästan så att man fruktade för att få höra plötsliga fax-signaler hemma hos beduinerna i deras tält ute i öknen. Nu är ju också islam en besynnerlig religion grundad av en mycket besynnerlig människa. Muhammed var analfabet och getherde. Småningom avancerade han till kamel- och karavanförare. För att få pengar gifte han sig med en 15 år äldre änka, som alltså köpte honom. I hennes vård började han få sina uppenbarelser av ärkeängeln Gabriel. Det var antagligen hon som nedtecknade hans första suror. Genom sina koranuppenbarelser bildade han en sekt som snart väckte de styrandes missnöje i Mecka. I ett anfall av kombinerad panik och paranoia flydde han från staden till Medina, där han fortsatte sin märkvärdiga kombinerade frälsnings- och värvningsverksamhet. Han gjorde karriär som rövare med att med sina trosanhängare överfalla karavaner och råna dem. Detta synes han ha varit skicklig på. Sedan gjorde han beduinerna till sina sektmedlemmar med att lova dem beskydd 12


och att inte råna dem om de anslöt sig till honom. Följaktligen anslöt de sig till honom. Detta var alltså historiens första maffia: övertalning genom utpressning, och detta har sedan år 622 alltid förblivit islams expansionsformel, vars mentalitet senare bland annat spritt sig i den spanska inkvisitionen, till Sicilien och till ryska exkommunister. Med allt detta lösa folks hjälp skaffade sig sedan Muhammed kontrollen över Mecka, som han erövrade, varefter han bestämde, att bara anhängare av hans nya religion fick förekomma där. Alla judar och kristna fick alltså packa och ge sig av för alltid för att aldrig mera finna någon varaktig eller säker trygghet någonstans där islam var statsreligion. Muhammed var alltså från början till slut en kriminell och intolerant fantast – ingenting annat. Tur då att det inom arabvärlden även finns ett land som Oman, som låtit förnuft och måttlighet härska över fanatismen. Utmärkande för deras gren av islam Ibadiyah är, att deras imamer och religionsledare faktiskt utses genom val. Inga ärftliga kalifat har någonsin nått Oman eller Jemen, och deras imamer och mullor har aldrig varit tyranner utan till och med kunnat avsättas efter att ha valts. Inte konstigt då att Oman även är det enda arabland som vågat sig långt ut på havet och ej bara till sina kameler, som ändå förblir Arabiens bästa. Dubai har ett mycket intressant etnografiskt museum, "The Dubai Museum", som är Dubais enda museum, men det är ytterst intressant och överskådligt upplagt. Det berättar Dubais hela etnografiska historia och visar hur ett primitivt stenålderssamhälle av lerhyddor och halmtak på bara 30 år blev till ett mellanösterns Los Angeles. Oljan upptäcktes på 60-talet, på 70-talet inleddes industrin som exploderade genom de svindlande oljepriserna efter Jom Kippur-kriget 1973, varpå den ekonomiska stormaktstiden genast började. Man kan kalla fenomenet "från stenålder till supermakt på 30 år". Emellertid måste man oroligt fråga sig vad konsekvenserna kan bli av denna oerhörda ekonomiska frammarsch. Vi har redan nämnt att arabemiratens folkmängd till 80% består av importerad arbetskraft från Indien. Endast 7% inhemska araber arbetar. Alla de andra är drönare. Detta är knappast någon sund eller ens någon hållbar situation. Även om Dubais och arabemiratens ställning är relativt stabil kan den enastående ekonomiska stormaktshistorien ta slut lika plötsligt som den började. Emellertid är det en lättnad i Dubai att slippa höra böneutroparnas påträngande högtalare. I Dubai har man tydligen lyckats få ner religionen på den rätta diskreta nivån. Kvinnorna får gå klädda precis som de vill, och man ser alla tänkbara varianter överallt från de mest heltäckande oidentifierbara svarta säckar till kort-kort och offentliga magdansöser. Allt accepteras som den naturligaste sak i världen, som om det var i New York. Därmed återkommer vi till religionen. Om Muhammed kan egentligen ingenting gott sägas, men ingenting ont kan sägas om Allah eller om arabernas fromhet. Denna är så genuin och äkta som någon religiös känsla kan bli, och den måste respekteras. Jag har alltid haft en synnerlig respekt för beduinerna, och för varje ny kontakt med dem har denna bekräftats och tilltagit. Vi får aldrig glömma, att gamle fader Abraham, den förste praktiseraren av en monoteistisk religion, var en hebreisk beduin. Det sunda förnuftet och den höga moralen i islam är till och med fullt kompatibel med buddhismen, då dessa båda har många gemensamma nämnare, fastän mycket skiljer dem åt, främst buddhismens celibat, klosterväsen och agnosticism mot islams absoluta monoteism och dess äktenskapsplikt för alla kvinnor. En ogift kvinna inom islam är en skam för hela släkten. Sådana later har inte buddhismen, varför denna väger etiskt tyngre. Men buddhister och muslimer har i regel aldrig haft svårt för att samarbeta, fastän islam i Indien tenderat att förstöra allt buddhistiskt medan det icke har varit vice versa. Då har hinduismen betydligt 13


svårare att samarbeta med islam, då hinduismen är mera impulsiv och mycket mindre förnuftsbetonad. Och buddhismens sätt att samarbeta med islam tycks vara det enda rätta: kall fördragsamhet utan åthävor. Då islam aldrig tvekat att ta till våld är det bästa sättet att sätta fart på islam att bruka våld mot islam. Det är det sämsta sättet att behandla muslimer på. De flesta muslimer eftersträvar fred och ett samarbete i godo med omgivande folk och religioner. Det är inte för mycket begärt utan enbart rimligt. Däremot kan man inte ignorera det muslimska problemet med bristande familjeplanering, motstånd mot abort och dess accelerering av befolkningsexplosionen. Därför var Oman ett så underbart land att besöka. Här har förnuftet segrat. Nativiteten har gått ner, och medelåldern har gått upp. Sjukdomar som trakom och malaria har utrotats medan levnadsstandarden ständigt stiger. Det var som att komma till ett paradis, fastän det var muslimskt; men i Oman om i något muslimskt land har islam faktiskt funnit den idealiska formen med full respekt och tolerans för människovärdet och oliktänkande och med faran för religiöst missbruk nästan omöjliggjord genom Ibadiyah-grenens nästan demokratiska val och avsättningar av överstepräster, imamer. Oman var heller inte överbefolkat. Arabemiratens 80% av livegna gästarbetare ifrågasätter genast en paradistillvaro och gör den omöjlig, ty där det finns för mycket folk uppstår det fattigdom och nöd, och där accelererar befolkningsexplosionen, som i Indien, i Cairo, i Istanbul, i Iran och Pakistan och även i Indonesien. Det var Muhammed som gjorde det till lag att en man skulle få ha fyra hustrur, och att ingen hustru kunde dra sin man inför rätta för otrohet om hon inte har fyra vittnen till hans otrohet. Kort sagt, ingenting gott sagt om Muhammed, men ingenting ont sagt om Allah. Några korta ord som avslutning. En natt i Oman diskuterades en utflykt till Jemen. Vår färdledare menade att en sådan utflykt vore förenad med vissa risker, då Jemen är ett kommunistland. Inte alls. Kommunismen i Jemen strandade för två år sedan. Sedan dess har landet stabiliserats och får nu sakta i gång sin export av olja och mineraler. Huvudstaden Sana'a är kanske världens äldsta bebodda stad. I tre tusen år har den ståtat med sina upp till sju våningar höga skyskrapor, som fortfarande står kvar – de är idag 14,000 stycken och konstituerar kanske världens mest originella stadsbild. Annars är landet för övrigt fattigt – en befolkning på 14 miljoner har en medelårsinkomst på 3000 kronor. 2 miljoner bor i den trånga lilla stenåldershuvudstaden Sana'a, 2000 meter över havet uppe bland bergen. Från dessa fjärran exotiska ökenländer kom man hem till ett vintrigt Stockholm med trafikkaos där bussar inte orkade slira sig upp för backarna och där tunnelbanetrafiken hade förstoppningar och förseningar. En vakt ner till tunnelbanan hejdade mig och trodde att jag var den skönsjungande finske sångaren Numminen. Jag visste inte att en sådan fanns. Tyvärr måste jag göra vakten besviken – jag var en finlandssvensk från Göteborg. Och en annan svensk såg på mina ökensandaler och frågade: "Varifrån kommer du?" "Oman." "Oman? Det är väl huvudstaden i Syrien?" "Ja. Och i Oman tror de att Stockholm är huvustaden i Oslo." Allt är relativt. Allt jämnar ut sig. Allt går på ett ut. Grekiska sandaler på strövtåg i Oman gick bra även i ett vintrigt och halkigt Stockholm - men ej utan strumpor. 5-13.2.1997. 14


Man erinrar sig då invandrares benämningar för julen och påsken här i Sverige. Julen kallar de för "Paketfesten" och påsken för "Äggfesten". Så här skildrar en besökare från Kenya sina intryck av de religiösa festerna i Sverige för en släkting hemma i Kenya: "Det här är ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, där olika djurkulter avlöser varandra under nästan hela året, som om djur var de heligaste avgudar som finns. Några dagar under början av solperioden dyrkar de med utomordentlig iver sina fjäderfän, då de smyckar sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, och de har till och med en hare som lägger ägg, som han transporterar till barnen. De ägg som då hela folket förtär har ytterst varierande konsistens, och som om deras innehålls variationsrikedom inte skulle vara tillräckligt, så målar de dessutom hönsäggen på utsidan, som för att förbättra hönsens och påskharens prestationer. Samtidigt klär de ut sina barn till hemska gubbar och häxor, som för att i god tid förbereda dem för ålderdomens kommande prövningar, medan de tänder stora farliga eldar och fyrar av raketer, ofta så att de offrar sina lemmar samtidigt. Vitsen med detta har jag inte förstått. Jag tror att det är något slags ond gudom de sålunda försöker skrämma bort, men han verkar ändå återkomma varje år. Senare på året, när solen – som också alla dyrkar – står som högst på himlen, klär de höga stänger med blommor och blad och reser denna mot skyn, medan de dansar runt och sjunger sitt hemlands vemodiga sånger. Detta verkar vara någon sorts fruktbarhetsfest, då stången pryds med två kransar i samma ordning som våra testiklar pryder grenen. Den mest egendomliga dansen i detta sammanhang var när de härmade inte bara grodornas ljud utan även deras rörelser. Det hör till denna fest att de också fullständigt hänger sig åt allsköns dryckjom, nästan som för att förvandla sig själva till krälande amfibier, vilket de ibland lyckas med, så att de inte ens längre kan prata utan bara rapa och kväka. När kvällarna sedan blir mörkare igen flockar sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu sätter de vuxna på sig haklappar och små mössor, precis som på amerikanska barnkalas; men de djur som de hyllar under sådana ceremonier är små skaldjur, som de äter tillsammans med samma starka drycker som till grodfesten, som om det gällde att den här gången bli som dessa kräl- eller krabbdjur. Men det hemskaste av allt hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr, och en mängd lösa kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in utan minsta förvarning, som för att göra något förskräckligt med mig. Antagligen för att ytterligare öka skräckeffekten hade en av dem dessutom lågande ljus i sitt hår, men snart lugnade jag mig, när de bara tycktes sjunga om hästar och vilja tala om katter, som de menade sig bjuda på, men det var lyckligtvis inga katter, varken stekta eller kokta, utan bara en sorts svårsmälta cementbröd. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på den första festdagens afton hade ätit grisen – DÅ kom deras gud. Ja, de sade ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman med mask framför ansiktet prytt med väldigt mycket vitt löshår och iförd en extra varm kostym helt i rött, – antagligen för att synas bra mot snön. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. Jag såg många sådana, och jag misstänker att de är statligt anställda. De sade, att han brukar komma en gång om året. Jag undrar då vad han gör resten av året, för han kan ju knappast leva på en lön för ett jobb som bara räcker några dagar varje år, då alla andra i detta land måste jobba häcken av sig hela året bara för att överleva det att de måste ge staten nästan hela sin lön. Det är kanske för 15


detta som staten tröstar dem med att skicka dem röda snälla medicinmän (som alltid är stora och trinda och glada) under de dagar när året är som mörkast. Jag blev aldrig klok på om deras gud var dessa lösdrivande gubbar med säckar eller om det var grisen."

Drömresan Äntligen en omfattande Europaresa som fungerade igen – 11.3–2.4.1997. Resan började egentligen med haveriresan hösten '96 och dess efterverkningar. Efter fyra månader utan svar från SJ vände jag mig till kommunikationsminister Ines Uusmann, som ganska snart svarade och gav mig ett namn att vända mig till. Efter ett nytt brev till Karin Edberg fick jag svar från Jan Svensson, som gav mig delvis rätt och meddelade sin avsikt att gottgöra mig med en till hälften återbetald Inter Railbiljett. Detta gav mig mod att åter satsa på Inter Rail. Vad som hände under hösten var följande: efter klarsignal från SJ om att Inter Rail åter gällde i Serbien, och utan att de hade någon information om visumtvång i Serbien, satsade jag på den möjligheten och åkte dit, åkte fast i Serbien för att vara utan visum, plundrades av någon gränstjänsteman och skickades tillbaka till Budapest. Samtidigt ådrog jag mig en infektion och avbröt resan och åkte hem för att inte göra saken värre. Där gav jag SJ skulden för att ha gett mig felaktig information och bad dem ersätta mig för den Inter Rail-biljett jag köpt av dem i Sverige. Den 11 mars lämnades Sverige i den lågande Hale-Bopp-kometens tecken, men det lovade att bli en kontrastrik resa. Det bekväma Csardaståget gick ännu inte direkt till Budapest, utan jag måste byta i Berlin och vänta där i 13 timmar. I Budapest måste jag ta reda på om jag måste ta omvägen genom Rumänien eller om jag den här gången kunde fara genom Serbien. Om jag kunde fara direkt till Sofia från Budapest via Belgrad skulle jag bara behöva vänta sex timmar i Budapest, medan jag måste vänta i 15 timmar om jag måste via Bukarest. Den goda nyheten var Bulgarien, som var visumfritt sedan några dagar tillbaka. Däremot var landet i allmän nödsituation för övrigt: det hörde till vardagen att brödbutiker stormades, och inflationen var i februari 400%. Det enda som Bulgarien inte led brist på var vin, så från och med Bulgarien skulle god tillgång på vin följa mig genom alla länder, (Turkiet, Grekland, Italien,) ända till Österrike. Det lovade nästan att bli en vinresa. Den skulle ju dessutom avslutas i Wien. (12.3.) Men Berlin var råkallt och bistert, och stationen Lichtenberg (världens ensligaste ställe att tillbringa väntan på tåg) var under fullständig ombyggnad, så det fanns ingen värme i stationen. Enda sättet att få någon värme där var att gå ut med sitt pick och pack och promenera energiskt. Till resans dramatik bidrog denna gång en olycka. Fredag den 7 mars skar jag sönder två fingrar med en skarptandad brödkniv när jag skulle skära en hård brödkant och kniven slant. Jag blödde ner hela köket, som var hos en god vän, och kunde inte spela piano mer på några veckor. Försökte jag, började det genast blöda på nytt (trots plåster och bandage), och alla tangenter blev blodiga utom att det gjorde förtvivlat ont. Denna plötsliga och drastiska arbetsinkapacitetisering ökade i hög grad motivationen att resa bort. En sådan övertydlig resemotivation hade jag inte haft sedan min första Inter Rail-resa 1989, då jag reste iväg med brutet nyckelben.

16


Ej heller saknades det dramatik på vägen. När jag var i Berlin exploderade en bomb i Oranienburg, så att alla tåg norrifrån den dagen försenades ordentligt. Lyckligtvis hade jag kommit en dag för tidigt. (13.3.) I Budapest gällde det att ta reda på om man kunde fara via Belgrad eller om man måste ta omvägen över Rumänien. Allt pekade på Rumänien. Ingen information i Budapest visste någonting. Det verkade som om de inte ville veta någonting och som om världen tog slut söder om Kelebia, den ungerska gränsstationen i söder. De kunde ge mig ett telefonnummer till jugoslaviska ambassaden, be mig ringa dit och fråga. Belgradtåget skulle gå om två timmar. Även om man kunde få visum skulle det ta tid att bege sig till ambassaden, få sitt visum och sedan återvända till stationen. Jag lutade mer och mer åt Rumänien. Men i den ombyggningsdrabbade stationen Keleti, där allt var desorganiserat kaos, fanns det en liten byrå i ett litet hörn med en liten informationsskylt. Jag grep efter detta sista halmstrå i syndafloden, gick in och frågade. En vänlig söt ung dam bemötte mig där med all den information jag behövde. Hon visste allt. Ja, det behövdes visum, men ambassaden låg inte långt borta. Om jag gick dit genast kunde jag hinna. Jag gick dit genast. Det tog 20 minuter dit, en halv timmes väntan på de jugoslaviska byråkraternas pappersexercis och 20 minuter tillbaka. Men det bästa av allt var att jag fick mitt visum utan någon kostnad. Jag hann till och med med en snabblunch, (soppa, spaghetti och kaffe,) för 480 forint (drygt 20 kronor) som var helt njutbar, innan jag för första gången på 4 år kunde sätta mig på ett tåg genom Jugoslavien utan att känna min resa hotad till livet av sabotage eller något annat på något sätt. Emellertid skulle denna känsla sedermera bryskt gå över. (14.3.) Det jugoslaviska tåget var anmärkningsvärt på flera sätt. Dels hade ett nytt system helt konsekvent införts beträffande toaletterna: de kunde inte låsas inifrån. Alla sådana låsmöjligheter hade avlägsnats tydligen för att råda bot på skadan att folk låste in sig på toaletterna för att smita från att behöva betala biljett genom att undvika konfrontation med konduktörerna. I Belgrad möttes man dock av smäktande dragspelsmusik på stationen utanför järnvägskaféet och vemodiga röster som sjöng. Kaféet var i den gamla äkta stilen med allting nergånget och vita dukar på borden i restaurangen – inga hamburgerbarer eller hemska fast-food-inrättningar. För första gången upplevde jag att stämningen i Jugoslavien och i Belgrad var god. Något hade hänt. Folk var glada och skämtade. Särskilt tydligt var detta på tåget söderut. Stämningen ombord var hjärtlig. Tåget var överfullt, folk låg i drivor på varann, och flaskorna gick runt. En gammal avdankad och obeskrivligt lufsig tågservitör gick omkring och erbjöd kaffe eller öl med en bricka smyckad med en pappersmugg med vad som skulle föreställa kaffe. Ingen ville ha, men han försökte ändå. I min kupé hade ett sällskap med sig oskyldiga Fanta-flaskor av plast som de fyllt med stark vodka och hemmagjord slivovitj, eller som de kallade det, "slivowhisky" – en ny kontinental term som det kanske är värt att lägga på minnet. Detta var tydligen kutym, och flaskorna gick runt hela natten medan stämningen aldrig avmattades i sin hjärtlighet. Så kom den bulgariska gränsen klockan sex på morgonen. Gränsgubbarna hade inte hört talas om att presidenten kungjort att visumplikten för västeuropéer hade upphört, så de krävde 109 D-mark av mig, och det var bara att betala, om man dock var föga tacksam för de omsorgsfulla stämplar och kvitton man fick. Byråkratier föredrar alltid att leva kvar på medeltiden vad presidenter än säger. Antagligen skulle reformen komma, men vem vet när? Orsaken till kaoset i Bulgarien var att inrikesministern hade sålt hela årets spannmålsskörd till utlandet och lämnat bulgarerna själva utan bröd. Därför svalt 17


bulgarerna och stormade de brödbutiker i hela landet. Vissa statliga investeringar hade också slagit fel (liksom i det berömda Albanien), så att flera banker gått omkull, med den påföljd att folk som haft sina pengar i sådana banker hade förlorat allt. Det var mycket snarlikt en Albanien-situation. Mina vänner kunde inte fatta att gränsmyndigheterna tagit 109 D-mark för ett transit-visum – motsvarigheten till 60 dollar. För dem var detta en förmögenhet. Min värdinna tjänade 3 dollar i veckan som fast anställd lärare och måste arbeta svart bredvid för att klara sig och sin son. Dessutom hade gränspoliserna fått mig att lova att bara stanna en natt i Sofia – det ingick i priset. Man blev alltså officiellt insläppt i landet för 109 D-mark på villkor att man bara stannade över en natt i landet. Det var den officiella gästfriheten, vad än presidenten sade. Mina vänner upplevde livet i Bulgarien som situationen i den berömda novellen av Wilkie Collins, där gästen i ett skumt hotell ser sänghimlen långsamt sänkas ner över sig för att ljudlöst och omärkligt kväva honom i sängen. Han lyckas smita, men i Bulgarien finns det inget sätt att undkomma, om man inte som de flesta beger sig utomlands. Det enda man kan göra hemma är att "go on smiling", och det gör man med besked. Fredag kväll i Sofia upplevde jag två fester, där man gjorde skäl för utfästelsen, att det enda det inte rådde någon brist på i Bulgarien var vin. Diana hade inbjudit alla sina gamla journalistvänner från sin nerlagda tidning, för att de gemensamt skulle utse en fackrepresentant. Alla dessa högt begåvade och utbildade intellektuella skribenter var arbetslösa eller på fri lans och arbetade i regel utan lön. Men alla tog sin flaska och mat med till festen, även om det bara var billigt hembryggt vin eller några nötter. Utom allehanda röda och vita viner var det massor med snaps, cognac, brandy, raki och sprit. Snart började det sjungas, och den gamle redaktören, en stor sentimentalist, var mest i gasen av alla. Stämningen nådde sublima höjder, och man började till och med dansa till gamla schlagers från 50-talet, mest Paul Anka. Det billigaste och enklaste hembryggda vinet smakade bäst av alltsammans, och allt tog slut. Den andra festen var en spektakulär födelsedagsfest som gavs av en rikt gift lärare. Hon hade haft råd att lägga ut enorma summor på riktigt vin med salami och annat kött, men vinet smakade surt, salamin var salt, och det enda gästerna på denna fest gjorde var att sjunga gamla bedrövliga Beatles-låtar och se på videos av sig själva. Det var motsatsen till det föregående festsällskapet: bara ytlighet och spleen och ingen naturlig glädje eller spontanitet. Födelsedagsbarnet hörde till Bulgariens jet set, hennes far var ambassadör, hon talade perfekt amerikanska och verkade den mest uttråkade och opersonliga av alla. Lika underbar i sin spontanitet och hjärtlighet som den tidigare, enklare fattigmansfesten hade varit, lika mycket på ansträngd tomgång gick denna senare krystade fest, där all stämning måste vevas upp med krampaktig möda och utan en droppe entusiasm, fastän vin och mat fanns i överflöd. 15.3. De intressantaste samtalen i Sofia var emellertid med Dianas elever, unga begåvade studenter med en enorm intellektuell kapacitet. En av dem ställde mig frågor om buddhismen som visade en mycket sunt kritisk inställning till allt vad oegentligheter heter, som förvisso förekommer även inom buddhismen – ingen religion är drullesäker. Som exempel på missbruk av buddhismen anförde en annan student den koreanska Moon-rörelsen med dess massäktenskap och den amerikanska Scientology-rörelsen, medan min kvinnliga student menade att buddhismen till och med hade missbrukats inom den tantriska skolan i Tibet. Emellertid är den andra kritiska punkten viktigare. Det hör till buddhismens innersta väsen att förneka alla den materiella världens värderingar och hela världsordningen. Denna anti-kosmiska ståndpunkt är 18


buddhismen ensam om bland världens stora religioner. Hinduismen tar avstånd från det tidsbundna kosmos men inte från världsliga värderingar, som den tvärtom upphöjer genom religiös symbolik. Buddhismen är alltså den enda nihilistiska religionen, då alla monoteistiska religioner är starkt kosmiskt orienterade och uppbyggliga. Därmed är kanske Konfucius och Lao-Tse nödvändiga som kompletterande motpoler till buddhismens absoluta världsförnekelse. Ingen filosofi är så statligt uppbygglig som Konfucius system, och även Lao-Tses system är ett försök till det yttersta harmoniserandet av världsordningen. Ingen religion är ens tillnärmelsevis så radikal som buddhismen, om dock islam kommer som god tvåa i dess predikande av våld och förstörelse av allt som inte är av Gud. Så naturligtvis måste denna buddhistiska nihilism verka skrämmande för dem som inte förstår den. Emellertid är den klokare än den verkar, då den faktiskt har en större uppbygglighet än någon annan religion att presentera i stället. Detta är det etiska personliga idealet av den moraliska absolutism genom renlevnad medförande absolut koncentration och medvetenhet som kallas Nirvana, som inte är något annat än det totala självuppgivandet för att ingå i den universella enhetens absoluta och totala konstruktivitet. Naturligtvis är detta svårt att förstå. Som ressällskap från Sofia hade jag en mycket melankolisk turk från Plovdiv och två präktiga turk-bulgariska kärringar. Den större och tjockare av dem hade bott som flykting i Tyskland i två år och talade rätt så hyfsad tyska. Hon var änka och hade tre barn, och hon föreslog utan vidare ceremonier att hon skulle komma och leva med mig med sina tre barn i min lägenhet. Hon var dubbelt så stor som jag och dessutom rökare. Alla dessa tre turkbulgarer (som inkluderade en extra kvinna) var svartmuskiga och risigt klädda och skulle i Sverige gälla för klassiska tattare. Jag backade från hennes generösa förslag med att hävda att jag bara var en fattig musiker som aldrig haft råd att ha en familj. De steg av i Plovdiv och ut ur mitt liv för gott efter ett ganska imponerande chanstagande gästspel. 16.3. Småningom blev tåget kallare, då bulgarerna tydligen alltid stänger av värmen i alla tåg som passerar genom deras land, och natten blev iskall. Klockan tre väcktes man huttrande av de bulgariska gränskontrollanterna, kontrollen tog en trekvart varunder alla kupéer med allt damm som låg under alla bänkar belystes noga i jakt på undanstoppade flyktingar, och därefter vidtog den turkiska kontrollen. Alla passagerare måste gå ut i nattens kyla klockan 4 och få sina pass stämplade ordentligt och genomgå visum-formaliteter vid behov. Det tog en timme, varunder tåget inte blev varmare. Det blev inte varmare under hela den långa morgonen, och man steg skakande av kyla av i ett gråvintrigt Konstantinopel med iskall nordlig vind där våren verkade mera avlägsen än vad den hade varit i Skandinavien. 17.3. I Istanbul regnade dagarna bort. Det var svinkallt, och man lockades inte ens till att göra den vackra färden över till den asiatiska sidan, då regnet och råheten bara skulle förta hela nöjet. Man fick i stället trösta sig med det rikliga utbudet av umgänge på vandrarhemmet i Istanbul. Syrien är tydligen det nya inne-landet. Alla skulle fara till Syrien. Min gode vän Claude la Barre var där som bäst, så jag hade missat honom med bara några dagar. Emellertid var det inte lätt att ta sig in i Syrien. Man måste ha visum, och vid gränsövergången måste man dessutom växla minst 100 dollar till värdelösa syriska pengar. Somliga fick visum till Jordanien men inte till Syrien. Hur de tänkte ta sig till Jordanien utan att kunna ta sig genom Syrien var deras problem. En finne visste inte om han skulle kunna få sitt visum i Istanbul eller Ankara, men han chansade på Ankara, då det låg närmare Syrien. Han såg fram emot att åtminstone få kunna komma till Adana. 19


Ett annat nytt inneställe var hippiebyn Olympus. Alla talade om det, men ingen hade varit där utom en schweizisk flicka, som blivit besviken. Men hon hade blivit besviken på allt och till och med på Kappadokien. Kort sagt, fastän säsongen låg i bottenläge var Turkiet mer än någonsin ett turistland. Även doktor Sandy var melankolisk och hade åldrats. Han börjar mer och mer likna den gamle försupne och patetiske Rembrandt. Han dricker numera inget vin mer utan bara whisky. Han skyllde på vädret: "Mitt liv rinner ut mellan mina fingrar precis som regnet ner i rännstenen och kloaken, och ingenting vettigt har jag gjort av mitt liv. Ändå hade jag alla förutsättningar. Jag kommer att dö en okänd nolla som ingen visste någonting om." Kanske det var vädrets fel. Det var kallare än i Bulgarien och i Berlin och värre än i det dimmigaste London, enligt en engelsman. Vi hade två angenäma luncher och middagar tillsammans, men vinet har blivit dyrt i Turkiet. "Ännu finns det riktiga Turkiet kvar, men det får inte bli värre än så här," sade doktor Sandy. Vi diskuterade ingående det muslimska problemet, men det är svårt att genast sammanfatta alla aspekterna av det intressanta dagsläget. Mest rädda för islam idag verkar Australien vara på grund av den svällande krutdurken Indonesien. Jag lämnade Istanbul ensam i ett regnigt nattmörker utan liv på gatorna och utan värme i stationen eller på tåget. Ingen vår hade ens vågat knoppa i det europeiska Turkiet. Det var bara att hoppas på Grekland. Sista bilden av Turkiet: framemot midnatt, på en trasig parkbänk en utsträckt uteliggare, snöblandat regn. 18.3. Grekland var vackrare än någonsin. Efter passerandet av gränsen, där tre passagerare visades tillbaka till Turkiet, avtog snöbyarna småningom, men under hela dagen förblev bergen snötäckta mot Bulgarien. Tidvis på vissa sträckor såg man snötäckta berg även söderut. Men solen bröt fram efter Alexandropolis och var sedan strålande härlig och klar hela vägen till Thessaloniki, ehuru det förblev kyligt. Den iskalla natten vid gränsen, där två timmar passerades med värmen avslagen i tåget, tog tyvärr ut sin rätt genom omisskännliga förkylningssymptom. Mitt ressällskap var två trevliga norrmän från Åndalsnes och Ålesund. Den ena studerade internationell juridik vid Thessaloniki medan den andre, den äldre brodern, hälsade på. De hade gjort en utflykt till Istanbul och funnit den obehaglig, då de pinsamt hade berörts av den turkiska regeringens förehavanden framför allt mot kurderna och de mänskliga rättigheterna. Vi diskuterade livligt hela natten, då den äldre brodern var psykolog och mycket insatt i tidens strömningar och problem. Han hade läst C.G.Jung och var mycket initierad i buddhismen, så vi var på helt samma våglängd. Emellertid motsatte han sig min historiesyn och intellektualism, som han menade att var för torra. Hans verklighetsuppfattning var helt subjektiv, vilket kunde försvaras genom hans ungdom: han var bara 28 år. Den yngre brodern, juristen, var bara 24 men enligt min mening något klokare. När våra debatter blev som hetast föredrog de att dra sig bort till en annan tom kupé, så att vi alla tre kunde sova gott för natten genom att sträcka ut oss i vår fulla längd. Det kunde man inte som tre i en kupé. Vår tågvagn var grekisk, sätena var hårda att sitta på, så det gick inte att sitta uppe hela natten. Vi skildes sedan i Thessaloniki efter en 18 timmars tågresa, de på den yngre broderns vägar och jag för att efter en påfrestande fasta äntligen släcka törst och hunger på mitt favoritställe i Thessaloniki med en ljuvlig flaska Retsina. 19.3. Ett och annat vårtecken hade man kunnat se redan på vägen till Thessaloniki. Mandelträden hade stått i blom liksom vissa andra träd, och här och var hade man kunnat konstatera knoppar. Nattåget till Athen var uthärdligt om dock 20


stökigt. Man slapp i alla fall frysa, och man kunde sträcka ut sig. Men dess värre bemötte en Athen med samma väder som Istanbul om dock något varmare och mindre rått. Staden var avslagen och betryckt under den blytunga mulenheten. Det är svårt att byta land mellan Turkiet och Grekland, och att passera gränsen är alltid traumatiskt. Grekland är idag rikare och friare, medan turkarna är mera tillmötesgående. Vad grekerna aldrig tänker på i det oförsonliga hatet mot turkarna (som är helt logiskt och outplånligt, då inget folk begått sådana grymheter mot grekerna som turkarna,) är att det turkiska folket lidit under samma förtryck som grekerna. En annan viktig faktor är att turkarna i stor utsträckning gör det fortfarande. Men förtrycket har gjort turkarna ödmjuka och sympatiska, medan grekerna saknar denna egenskap i sin självklara västerländska demokrati. Ett märkligt exempel på den grekisk-turkiska oförsonligheten är min gamle vän doktor Sandy. Han sitter nu i Istanbul och huttrar och fryser och talar om att han längtar ner till Athen, men han kan inte ta sig före att bege sig dit. Han har fastnat i den turkiska lunken och klagar på grekernas arrogans och svårtillgänglighet. I Turkiet gör hans turkiska vänner vad som helst för honom, han har vänner i hela landet som gärna skulle krypa i stoftet för honom, medan han klagar över att han förlorar kontakten med fler och fler av sina vänner i Grekland, därför att han nästan aldrig är där. Men han har ett ypperligt försvar för sin turkiska partiskhet: "Grekland är färdigt som land. Det är fritt, det är demokratiskt, det är industrialiserat och med i EU – saken är klar. Där är ingenting mer att göra. Men i Turkiet finns allt kvar att göra. Demokratin är marginell, den har ingenting att säga till om, den får existera bara på nåder, fattigdomen är universell, hela Turkiet är fortfarande rena Asien och jämförbart med Egypten och Pakistan, och dessutom pågår det ständiga inre blödningar genom inbördeskriget. Det är i princip bara Istanbul, västkusten, Ankara och sydkusten som fungerar i Turkiet. Resten är som vilda västern fast primitivare och fattigare. Du borde en gång åka runt i hela Turkiet och bekanta dig med alla de okända trakterna, som sjön Vans omgivningar med berget Ararat, nordkusten med Trapezunt och Samsun och hela det vilda bergslandet. Där finns hur mycket som helst att hämta och att uträtta." Jag föreslog att han skulle komma med på en sådan rundresa, men han tackade nej. "Jag är för gammal. Jag skulle aldrig kunna hänga med i ditt tempo. Men du är ännu ung och tål vilka påfrestningar som helst. Världen är ännu din, och du kan göra någonting åt den. Jag är gammal och döende. Glöm mig." Och han drack sin whisky. Ändå är han förvånansvärt aktiv fortfarande. Den utomordentliga turkiska dagstidningen "Turkish Daily", som tidigare utkom en gång i veckan, är nu en av Asiens bästa engelskspråkiga dagstidningar, och doktor Sandy har ett finger med i spelet där som hemlig rådgivare och kanske primus motor. Jag bara antyder hans roll i Turkiet utan att avslöja den. Men i alla argument tar han alltid parti för grekerna mot turkarna. Betecknande för honom är, att det finns en enda sak som han aldrig kan förlåta grekerna: "Efter första världskriget och sultanatets fall hade de världens chans. Hela Turkiet låg öppet för dem. De hade kunnat lägga beslag på hela västkusten, som hade en betydande grekisk befolkning, och kunnat hålla städer som Smyrna, men vad gjorde de? Jo, de blev omedelbart berusade. De ockuperade hela västkusten och gick sedan vidare och spred sig över hela landet. De trodde de kunde erövra hela Turkiet och hela Mindre Asien, som Alexander den Store. De var helt utan strategi och ledarskap, och de hade inte ens någon taktik. De trodde de kunde ta Ankara och Istanbul utan vidare och lämnade hur många luckor som helst i sina linjer, varför det blev en lätt sak för den kloke och metodiske Atatürk att driva dem tillbaka rätt ut i havet. 50,000 greker massakrerades och dränktes i Smyrna, bara för att grekerna inte hade någon kompetent general. Grekerna försökte erövra Turkiet som individer, där 21


varje soldat var sin egen general, och därför gick hela företaget åt helvete. Där var ingen planering alls utan bara improvisation och övermod. Grekerna borde ha vetat bättre med sin långa historia. De hade sin stora underbara chans, den enda i modern historia, och de sumpade den. Därför får nu i stället andra desto mer att göra. Det kan jag aldrig förlåta grekerna." Därmed lämnar vi doktor Sandy. 20.3. Tyvärr fick jag ingen kontakt med Freddy i Athen. Hans telefon hade upphört, och det var bara att befara att han och Nadia, hans grekiska sambo, hade separerat. Förra gången hösten '95 gick han ut med mig tillsammans med sin älskarinna, doktor Katerina, medan jag inte alls fick träffa Nadia. Det är bara att hoppas att jag någon gång återfår kontakt med honom, vilken dam han än har. Till denna kris kom det dystra kalla vädret. Till detta kom en besvärlig hälsokris. Den avstängda värmen i det bulgariska tåget, det svinkalla regniga Konstantinopel utan värme ens inomhus, (hela mitt hotell hade bara en enda kamin – i köket,) den förfärliga gränspasseringen Turkiet-Grekland klockan 3-5 på natten med värmen i tåget avstängd under tiden, samt slutligen snöstormarna i norra Grekland, tog slutligen ut sin rätt, och jag ådrog mig en lätt förkylning. Antagligen blev jag smittad redan i Konstantinopel. Där förekom en grupp hostande och snörflande japaner, som hade lyckats skaffa sig en medicin, vars alla instruktioner råkade vara på italienska. Dess värre behärskade ingen av japanerna detta främmande språk, och den enda i hela hotellet som kunde någon italienska alls visade sig vara jag, så jag fick det betänkliga nöjet att bena ut instruktionsföreskrifterna för denna grupp japaner, som trängdes omkring mig. Det gällde att inte ta medicinen om man hade astma, om man var gravid, om man led av grava allergier mot exempelvis pälsdjur, och absolut inte tillsammans med någon form av alkohol. Om man gjorde detta ansvarade läkemedelsfabrikatet inte för konsekvenserna. För varje detalj i de fyra sidor långa instruktionerna jag läste upp och tolkade sken japanerna upp, som om jag hade räddat deras liv. De lämnade mig sedan överlyckliga över att kunna använda medicinen och veta hur, men mig förmodligen grundligt nersmittad, vilket visade sig först under snöstormarna i norra Grekland, då plötsligt en viss halsbränna gjorde sig förnimbar genom sin outhärdlighet. Lyckligtvis hade jag inte tillgång till den japanska medicinen med italienska instruktioner, varför ingenting kunde avhålla mig från den enda korrekta medicinen: flaskan, i det här fallet god italiensk Martini. Jag behövde inte ens tänka på att eventuellt behöva ansvara för konsekvenserna. Jag var sedan sängliggande hela den första dagen i Athen, och frågan var om det alls var lämpligt att jag lämnade Athen på ett tag. Emellertid är denna stad inte världens allra hälsosammaste genom sina massiva avgaser och benägenhet för smogkoncentration, så det gick på ett ut. Vad som kanske räddade situationen var en underbar kväll tillsammans med andra kära gamla vänner från Göteborg ute i Kefisia, vart man åkte tunnelbana. Athen har bara en enda tunnelbanelinje, då brytandet av tunnelbanor i Athen är förknippat med vissa arkeologiska problem, så att det går ungefär tre gånger så långsamt i Athen som det gör i Rom, som efter många herrans decennier redan har lyckats åstadkomma två tunnelbanelinjer. Ändå var det med vemod och smärta man lämnade sitt stormpinta, kalla och regniga Athen efter bara en enda natt. I Patras blåste det ännu värre, och regnet forsade ner på vägen. Man såg ingenting av stranden på andra sidan Korintiska Viken. Aldrig tidigare har jag upplevt Grekland så höstlikt och vinterlikt på våren. Det var ju ändå vårdagjämning denna dag. Kanske jag borde ha stannat längre i Athen. Det får framtiden utvisa.

22


21.3. Vädret förblev dåligt. På Adriatiska Havet kunde man varken se Albanien eller Italiens kust. Däremot var ressällskapet desto bättre. Ett par unga kanadensare, ett par unga amerikaner från Oregon, ett par unga damer från England och ett ungt heroiskt par kvinnliga cyklister från Kalifornien slog sig ihop i ett nattparty ombord med generöst utbjudande av kanadensisk whisky, som den tongivande i sällskapet, Nick från Saskatchewan, bjöd på. Det var den utan jämförelse trevligaste överfart mellan Patras och Brindisi jag någonsin gjort. Min roll var som ett slags kombinerad outsider och medelpunkt, då jag samtidigt som jag var ensam visste så mycket om allt vad dessa ungdomar var intresserade av och jag säkert var dubbelt så gammal som någon av dem. Jag hade kunnat vara far till dem alla. De unga cyklande systrarna från Kalifornien tilldrog sig mitt särskilda intresse, då det är ovanligt att påträffa två så energiska damer. De hade alltså transporterat sina cyklar hela vägen från Kalifornien och cyklat omkring i hela Grekland. De ämnade nu med Rom som utgångspunkt cykla omkring i Apenninerna och bland annat upp till Assisi. Det var förvånansvärt djärvt och företagsamt av två så unga och vackra sköra flickor. Tågresan från Brindisi till Catania på Sicilien blev emellertid ett helvete som var värre än Bulgarien. Värmen fungerade inte i hela vagnen, och av de enda två övriga vagnarna var den ena fullsatt och den andra förbjuden första klass. I båda de vagnarna fungerade värmen. Men i vår vagn vaknade alla upp omkring klockan tre på natten stelfrusna, huttrande, hostande och snörflande och hade helst av allt dragit på sig pälsar, och inte ens det hade hjälpt. Blåsten var stenhård utanför, och vagnen blåste lika ursinnigt ut sin luftkonditionering i alla kupéer med en temperatur och ett drag som hade passat på Nordpolen vintertid. Det var fullkomligt omöjligt att sova den natten. 22.3. I Brindisi hade jag försökt ringa min nästa kontaktman i Catania men fått det automatiska svaret att hans telefonnummer inte existerade. Min enda möjlighet var alltså att på vinst och förlust söka upp honom i Catania och hoppas att han var hemma. Jag skulle komma fram lördag morgon före Palmsöndagen, då väl de flesta påskfirare redan har lämnat allt vad de kan bakom sig för att utnyttja allt vad de kan av påskferier. Trängseln ombord på Messinafärjan var kompakt och färjan i sig den minsta tänkbara. Tydligen hade många tåg under natten kommit försenade fram till Villa San Giovanni, så att sedan alla deras passagerare fick tränga ihop sig på en extra ersättningsfärja av minityp. På andra sidan var sedan alla tåg försenade med 1 à 2 timmar med den påföljd, att alla ville komma med på det enda extratåg som fanns kvar sedan de missat alla de rätta tågen. Detta extratåg hade bara sovvagnar och liggvagnar, ingen passagerare ville lösa extra biljett för sådant klockan 7 på morgonen, och ingen konduktör ville släppa ombord någon som inte ville lösa liggvagnsbiljett klockan 7 på morgonen för en morgonresa på tre timmar. Allt var bäddat för upplopp. Vid sidan om stationen hittade jag ett stickspår med ett lokaltåg som ämnade avgå i rätt tid. Det blev min räddning. Det skulle bara till Catania, och jag skulle inte längre, så jag satte mig ombord på det med en lättnadens suck och värmde mig med nattens sista sup. Det hade gått åt många sådana under natten, då det hade varit enda sättet att hålla kvar någon värme i kroppen och överleva. Nästa prövning skulle bli vad som eventuellt väntade i Catania. Min kontaktman där hade ingen aning om att jag var på väg. Catania var en helt ny stad för mig. Bara en gång tidigare hade jag stannat där och då bara för att byta tåg. Det var sju år sedan. Ängsligt letade jag mig fram längs gatorna till den adress till min kontaktman som jag åtminstone hade. Det var mitt i stadens mest ödsliga och deprimerande kvarter där väldiga ytor var befriade från 23


alla hus i väntan på att nya skulle byggas. Min kontaktmans adress visade sig vara en väldig grå betongbunker på sju våningar. Han bodde högst upp. Han öppnade genast. Han var alltså hemma, och jag var tillfälligt räddad från alla Greklands och Siciliens massiva vinteranstormningar mot alla varmblodiga människors behov av naturlig bekvämlighet i form av sol och värme. Jag hade inte sett Paolo på fyra år. Han bjöd genast på resans hittills underbaraste varma kopp kaffe, och jag fick genast ett eget rum att vila upp mig i efter elva dagars resa av vilka endast tre nätter hade tillbringats till sängs. Under några timmar hade vi gynnsamt solsken. För första gången kunde man ta av sig strumporna och på sig sandalerna, och vi besökte alla Catanias sevärdheter: de tre amfiteatrarna, av vilka en var grekisk och alltjämt i bruk, en romersk och en ett väldigt parti, blott fjärdedelen av bottenvåningen, av den gamla gigantiska arenan, som en gång kunnat tävla med Colosseum. Vi besökte det väldiga benediktinerklostret, som numera är universitet: ett gigantiskt komplex ungefär som ett kungligt palats. Catania förstördes fullständigt i en jordbävning på 1600-talet och byggdes sedan upp igen i en mycket personlig spansk barockstil som tog ut svängarna ordentligt. Arkitekturen är storskalig men ren och luftig och formellt mycket tillfredsställande i en klassisk blandning av barock och rokoko. Stilen är imponerande ren och ibland flamboyant. Lissabon förstördes ju också fullständigt i en jordbävning hundra år senare, och det finns mycket i de båda städerna som gör att de påminner om varandra. Vi besökte också Vincenzo Bellinis hem, ett bedårande litet dockhus där allt var bevarat med en otrolig pietetsfullhet. Rummen var kanske fem men våningen var knappast större än 70 kvadratmeter. Det var lågt till taket, och man fick huka sig genom dörrar och över trösklar. I motsats till den älsklige Bellinis hus framstod författaren Giovanni Vergas som hårdare och mera skrytsamt. Verga är mest känd för novellen "Cavalleria Rusticana", "På Sicilien", som Mascagni gjorde till en enastående opera, men han var även parlamentariker och i högsta grad en offentlig person. Det märktes på hans hem, som var mera representativt än personligt. Det mest intressanta i hans hem var hans val av konst. Han hade satt upp ett antal tidiga reproduktioner i svartvitt av Rembrandt, Tintoretto och Velazquez. Den märkligaste tavlan var emellertid äkta: en mycket besynnerlig mytologisk fantasi föreställande en död naken kvinna drivande i vattnet under en trädgren som kryllade av otäcka ormar. Intendenten för hemmet påstod att motivet var wagnerskt. Jag kunde inte få det till någonting. Verga var också en framstående fotograf. Sedan började det regna. Det dåliga vädret kom tillbaka med besked. Likväl hade vi en trevlig kväll tillsammans med Paolos vänner och besökte väldigt vackra ställen som hade varit något att se om det inte hade regnat. Paolo är en stor resenär och talar god engelska för att vara italienare. Han har flera gånger rest i Skandinavien, Norge, Sverige och Finland, och hade länge en moitié i Tyskland. Han försöker alltid att besöka synagogan i varje stad han kommer till fastän han inte är jude och har även ett betydande buddhistiskt intresse. Han arbetar i en bank och var i sin ungdom en betydande sportsman men överansträngde sig en gång i terränglöpning på skidor så att han ådrog sig besvärliga åderbrock på benen – ådrorna liksom tänjdes ut och rasade ner längs benen. Detta medför att han inte kan köra bil mer än en timme i taget. Han talar alltid om att operera besväret, men hans läkare säger att det inte behövs. Han är i alla fall helt medicinfri. Vår vänskap går tillbaka 24 år i tiden, då vi träffades i Rom 1973 på min andra Italienresa. Fjorton år senare sökte han upp mig i Göteborg, och sedan dess har vi hållit en något tätare kontakt. Han är levnadsglad och trevlig med stor humor men mycket splittrad och egensinnig.

24


Han berättade historien bakom de väldiga ödetomterna runt centrum i mitten av staden där han bor. Dessa väldiga områden ägs av maffian, som tycks ha någon sorts monopol på stadens byggnadsväsen. Ödetomterna är stadens dyraste och väldigaste och kan alltså bara bebyggas på maffians villkor – så länge den maffian finns och fungerar. Paolos lägenhet är annars magnifik. Han har takvåning med terass runt nästan hela lägenheten åt tre väderstreck med utsikt mot centrum, mot Etna och mot havet. Hur avskräckande huset än är, ett väldigt bankpalats i grå betong, kan man knappast bo säkrare och bättre i Catania. Dessutom har han tillgång till taket, som är en enda stor öppen terass med hela Catania för ens fötter. Vi besökte också Vincenzo Bellinis grav inne i katedralen, vart hans kropp småningom fördes från Paris, där Chopin hade insisterat på att få ligga bredvid honom. Det finns även en magnifik Bellinipark inne i Catania där de under sommaren ofta har konserter ute i det fria. Dessutom finns det en Belliniteater, som naturligtvis är Catanias opera. Kort sagt, Catania har gjort allt och fortsätter att göra allt för att hedra sin berömde son. 23.3. Tyvärr förföljde oss ovädret hela söndagen, så att vi inte kunde bege oss någonstans. Det bara regnade. Jag beslöt därför att resa vidare. På tåget från Catania till Rom hade jag åter världens gladaste ressällskap i form av tre entusiastiska unga män från Gela, av vilka en var poet, en annan musiker och den tredje en alldeles särdeles briljant begåvad jurist. Det blev till att sitta uppe och prata hela natten, och först vid 4-tiden hade alla dukat under för sömnen, fastän denna blev i det närmaste obefintlig. Det blev den sämsta natten hittills då vi var sex i kupén och ingen kunde breda ut sig. Dessutom var det kallt, och det blev bara sämre. Tåget försenades, och när vi passerat Neapel bröt hagelskurar ut med blixt och dunder. Vädret blev fullständigt infernaliskt, och det var bara att sitta inne och frysa medan tåget väntade ut timmarna på sin egen försening. Dagen före hade alla tåg varit 3 timmar försenade från Italien till Sicilien. 24.3. Vädret blev inte bättre under vägen ut till Kerstin. Tvärtom. Ösregnet bara tilltog. Även Kerstin var i sämre form än senast och kunde bara ta emot mig under två timmar. Emellertid var återseendet efter ett och ett halvt år en betydande ömsesidig glädje, och vi hade som vanligt hela världen att tala om. Sedan var det bara att bege sig in till staden igen i ösregnet med allt sitt bagage utan sömn under en dryg timmes mardrömsritt i läckande bussar som generöst försåg en med överraskande duschar på olämpliga ställen (såsom i nacken) och därmed omintetgjorde varje kort sekunds sömn. Sedan var det bara att sitta på Roms centralstation och frysa under väntan på att timmarna skulle gå tills nästa tåg skulle föra en vidare bort på denna resas tydligen obotliga paniska flykt från regnet som bara hela tiden förde en djupare in i regnet, hagelskurarna, åskan, blixtarna, kylan och vätan. 25.3. I Genua bemöttes man med världens generösaste solsken och värme, som en extrem kontrast mot alla Greklands, Siciliens och Roms hagelskurar, snöbyar, åskstormar och eviga regn. Det var alldeles otroligt. Klockan fem på morgonen strålade kometen i all sin glans över hela staden mot norr, som jag under resan tidigare bara sett en skymt av i Thessaloniki. Efter några timmars kall sömn på stationen begav jag mig till Beatrice, som tog emot mig med öppna armar och beklagade att jag fått vänta på stationen – hon hade gärna stigit upp och tagit emot mig fem på morgonen. Hon är nu 89 år gammal och kan se igen med sitt enda öga – man ser inte att hennes andra öga är blint sedan 20 år tillbaka – och hon har kommit ut med två nya böcker. En är en underbar liten novellsamling av egna sannfärdiga 25


minnen, och den andra är en samling spökhistorier. Dessutom arbetar hon på en "libro giallo", en nästan pornografisk historia, så pornografiskt som något kan bli i Italien, där den katolska kyrkans stränga sedlighet fortfarande genomsyrar hela samhället; och hon menar att en sådan historia är roligare att skriva än att läsa. Vi får se. Hennes samling spökhistorier är ännu inte utgiven, men den kan bli hennes intressantaste bok. Det är en samling av 21 övernaturliga fenomen i hennes liv. Hon försvarar den med, att även om ett sådant fenomen kan bortförklaras som en tillfällighet, och om två kan godkännas som åtminstone en indikation, så utgör tre redan en bevisning. Hon har alltså samlat sju gånger tre sådana fenomen i en sjufaldig bevisning. Hon är alltså släkt med familjen Fersen i Sverige och Klinckowström, då en ättling, Edwige Fersen, slog sig ner i Florens, som är Beatrices, min värdinnas hemstad. Hon är alltså avlägset svenskättad med även släktingar i Finland, medan jag som finlandssvensk är italienskättad med ett släktträds rötter i Florens. Vi träffade varandra på tåget genom en tillfällighet. Jag reser alltid i andra klass medan hon alltid reser i första. Just den gången var jag på väg tillbaka från René Drouault i Grasse för sista gången, då han var döende och hade bett mig att inte mer komma tillbaka. Jag satt redan i vagnen när Beatrice kom in i min kupé. Just den gången hade hon bestämt sig för att åka i andra klass för första gången i sitt liv, och hon råkade hamna i min kupé. Där började vår vänskap som en direkt fortsättning på den avslutade vänskapen med den 90-årige René Drouault. Beatrice var då bara 85. Hon var alltså bara 43 år äldre än jag och ett år äldre än min far, som samma år hade gått bort. Hennes livs största smärta var när hon som nybliven moder förlorade sin man och blev änka vid 22 års ålder. Denna katastrof gav henne ett perspektiv på livet som är få förunnat. Hon känner livet och människorna med en intuitiv skarphet, som gör att hon bara genom en blick från en okänd kan genomskåda hela den personens livs situation. Jag har ingen bättre lärare i italienska i Italien. Hennes son doktor Pier Giulio hade under hösten rest med sin fru till Guatemala och Peru. Han berättade i förtroende för mig att resan hade varit misslyckad trots Macchu Picchu och alla Guatemalas fantastiska tempelruiner. En upplevelse i Arequipa hade fullständigt berövat honom allt självförtroende i resor till fjärran avlägsna länder. Ändå hade deras resa varit perfekt organiserad från början till slut. I Arequipa hade han helt utan förvarning överfallits och hotats till livet av en okänd, som tagit honom bakifrån om strupen och blottat en kniv. Han fick avstå från alla sina pengar och kontokort plus kameran och mycket annat. Allt han hade velat göra den dagen i Arequipa hade varit att gå i kyrkan på söndagen. För övrigt hade resan varit intressant. Han berättade, att i Peru är 50% av befolkningen indianer medan 30% är mestiser. I Guatemala är bara 10% vita medan 70-80% är indianer. Så stor är alltså fortfarande indiandominansen i två latinamerikanska länder fastän indianerna där sedan 400 år aldrig har haft någonting att säga till om politiskt. Han är nu 66 år och överarbetad som läkare och kan gå i pension när som helst, vilket han dock drar sig för, då han inte vet vad han skall göra som pensionär. Han är fortfarande mycket uppskattad som läkare. Han och doktor Sandy är alltså nästan varandras direkta motsatser. Ändå har de väldigt mycket gemensamt. Det finns ingen noggrannare läkare än Pier Giulio, som kan lokalisera och rätt diagnosticera sjukdomar som ingen annan kan upptäcka. Genom denna skarpa observationsförmåga har han lyckats rädda många liv. En annan sorts noggrannhet är doktor Sandys, som hellre hoppade av sin karriär än kompromissade med läkaretiken. Ingen är mera känslig än han mot varje form av

26


läkarvetenskapligt missbruk. Och det som doktor Sandy sade till mig i Konstantinopel skulle också Pier Giulio ha kunnat sagt till mig i Genua: "Läkaryrket är det smutsigaste och mest otacksamma som finns. Man måste ta i tu med alla gräsligheter i det mänskliga livet och inte bara sticka ner händerna och söla ner dem med alla människornas kroppsliga lidanden från spetälska och cancer till aids och elefantiasis. Och man är fullständigt blottställd själv inför alla mänsklighetens värsta sidor. Om man begår ett enda misstag så är man fullständigt oförsvarlig. En brottsling kan alltid räkna med att få en advokat att uppträda till hans försvar, men en läkare kan aldrig försvara sig, och ingen kan försvara honom. I regel är kritik och otacksamhet den enda lön som man alltid kan räkna med att få och som det blir något över av, ty den kan man aldrig befria sig ifrån. Hur kan man då stå ut med att vara läkare, det smutsigaste av alla yrken? Det finns bara en sak som kan få en att ställa upp som läkare och fortsätta vara läkare vad som än händer: ens eget medlidande med andra. Som läkare kan man inte leva för sig själv, utan det enda liv man har är det som man ger de andra. Det finns ingen större glädje för en läkare än att lyckas rädda ett människoliv, och den glädjen betyder mera för honom än varje annan tänkbar lön. Ty han vet, att om han bara en gång har lyckats rädda ett människoliv, så har han visat för sig själv att han kan leva upp till att göra rätt för sig som läkare." Emellertid vågade jag kritisera honom för hans inställning till schizofreni. Jag vågade ställa honom den direkta frågan: "Är du säker på att det är en kroppslig sjukdom?" Han svarade genast, som om han var van vid sådana frågor varje dag: "Det finns två olika former av schizofreni. Det slag av schizofreni som jag berörde i mitt brev om narkomanins skadliga effekter och som är rena hjärnskador är bara en form. När du ställer din fråga på det där sättet så innebär det att du bringar i tvivelsmål diagnosticerandet av schizofreni i andra former av personlighetsklyvning. Denna fråga är särskilt intressant att debattera i Grekland och södra Italien, främst Kalabrien och Sicilien och alla de områden som kultiverades av de gamla grekerna, ty här förekommer det ymnigt fenomen av schizofreni som definitivt är något annat. Vi får aldrig glömma att de gamla grekerna var helt öppna för reinkarnationstanken och att Pythagoras inflytande som den förste store grekiske filosofen trängde in mycket djupare i den grekiska föreställningsvärlden än vad vi har någon aning om idag. Det händer ideligen att människor i Grekland och på Sicilien blir så att säga besatta av främmande andar, talar i främmande språk, talar med en helt annan röst och skiftar personlighet helt apropå. Sådant är till och med vanligt i England. Detta är inte schizofreni, och det är helt fel att diagnosticera detta metafysiska fenomen som en sjukdom. Min teori är följande. Antikens civilisation i Hellas levde så utomordentligt intensivt och dynamiskt under främst det fjärde och femte århundradet före vår tideräkning, att när denna kultur plötsligt avbröts, som genom den sicilianska expeditionen 405 och Roms paralyserande makt, så blev många av Antikens stora själar hemlösa. De upphörde att finnas till i världen, och många menar, att de fortfarande hänger i luften i denna del av världen och bara väntar på att få återinträda i en mer dräglig och upplyst värld som passar dem. Många levande mänskor hävdar att de står i levande kontakt med dessa gamla själar och ibland blir besatta av dem. Det är också vanligt i Florens. Det är bara en teori, men jag är beredd att ta den på allvar, ty den förklarar dessa fenomen bättre än bara kallt diagnosticerad schizofreni. Därmed har du alldeles rätt i att ifrågasätta mitt utlåtande om schizofreni. Det finns ingen skummare sjukdom." ("There is no illness more unfathomable.") Och det var just om yttringar av dessa fenomen på Sicilien som vi satt och pratade hela natten på tåget från Catania till Rom, jag, Gaetano och Giosué.

27


26.3. I Genua pågick som bäst en ofantlig utställning av den flamländska målaren Anthonis van Dyck, elev till Rubens, 1599-1642, hovmålare hos Karl I av England. Denne unge briljante målare hade tillbringat långa perioder i Genua och även rest så långt söderut som till Palermo. Utställningen omfattade även målningar av Tizian, Rubens, Caravaggio och många andra, av vilka dock Tizian som alltid tog priset; men utställningens kanske ändå förnämsta tavla var den euforiskt högt prisade "Markisinnan Balbi", ett utsökt porträtt målat i Genua med nästan oöverträffad finess före Gainsborough. Emellertid infann sig en ny infektionskris. I Rom hade jag hos Kerstin uttryckt min stora lättnad över att min förkylning från Konstantinopel gått över på bara fem dagar. Men Romvistelsen var det förhoppningsvis hemskaste på hela resan. På vägen från Neapel till Rom hade det haglat och åskat, och det ösregnade hela den en och en halv timme långa vägen till Kerstin, och exakt samma väder fortfor på vägen tillbaka samma eftermiddag med dessutom en läckande och droppande buss. Någon sömn från Catania till Rom hade det inte blivit på grund av det ovanligt pigga och trevliga ressällskapet, så när jag kom fram till Roms järnvägsstation från Kerstin var jag fullständigt slut och somnade i väntsalen, där det var ganska kallt. Efter någon timme vaknade jag frysande och alltjämt våt. Ej heller blev det någon vidare sömn från Rom till Genua. Tåget gick 23.30 och kom fram 5.30. I Genua var väntsalen stängd på grund av Stilla Veckan och dess gudstjänster, så jag måste bege mig till en annan station (Brignole) för att få kunna sitta i en väntsal och sova. Därmed var det färdigt när jag kom fram till Beatrice, och på natten blev det halsonda outhärdligt. Beatrice gav mig då ett intressant recept: att gurgla med ättika blandat med vatten. När jag gjorde så och därpå spottade ut det sura gurgelvattnet följde det stora röda blodlåskor med. Det var nästan omöjligt att nysa och svälja, och jag var djupt olycklig, speciellt som Genua bjöd på resans första klart vackra väder och jag hade att göra med resans bästa värdfolk. För att i någon mån själv åtgärda situationen sökte jag mig ner i hamnkvarterens skummaste bakgator och fann där en butik som även sålde siciliansk Averna, den bästa förkylningsmedicin som finns. Jag hade ju missat Palermo på denna resa, där jag alltid brukar få en sådan flaska som present, vilken brist sålunda kunde åtgärdas. Averna finns inte att få utomlands, den är stark som whisky men mycket effektivare, den är rena värmeelementet kalla vinterdagar, den är dryg som torskleverolja, och en enda droppe är som en hel slägga i huvudet. Det finns ingen bättre bombmedicin. Den gode expediten hävdade också att det skulle bli oväder till påsken med regn och köld och snö. Det var inte menat som en uppmuntran till mig att köpa mera bombmedicin utan bara som ett konstaterande: "Själv svettas jag inte mindre för det," menade han. Hans butik var rena loppmarknadslabyrinten med varorna i oordnade högar omkring överallt, och hans klientel var lika pittoreskt: hamnluffare, trashankar, negrer, prostituerade, – men han var älskvärdheten själv. Det är bara sådana levande butiker det är roligt att handla i; och sådana butiksinnehavare är i regel de bästa affärsmännen. 27.3. Därmed var väl hälsan försäkrad för resten av resan och det värsta av resan över, trodde man. Men nya hårda prövningar väntade. Milano blev denna gång en skräckupplevelse. Den gamla fina väntsalen i Milanos magnifika järnvägsstation var stängd, och i stället hänvisades man till en hemsk modern sådan som var direkt avskräckande. Man fick inte inträda utan att man hade en giltig tågbiljett, som måste uppvisas och kontrolleras av vakten, som gick omkring i väntsalen och bevakade alla. Man fick inte sitta där i väntsalen längre än två timmar, oberoende av när ens tåg gick. Man fick inte äta eller dricka eller inta någon förtäring i väntsalen. Om man gjorde det kom vakten fram till en och körde ut 28


en, som han gjorde med två oskyldiga ungdomar. Om då en passagerare där i väntsalen måste inta någon medicin ett speciellt klockslag och svälja den med något vatten, – skulle hon då våga göra det utan att riskera att bli utkörd av vakten? Kort sagt, hela detta system tycktes vara inrättat för att göra resandet så olustigt som möjligt för Italiens Statsjärnvägars kunder. Av mina släktingar i Verona fick jag veta att Italien numera har världens högsta skatter på 57-58 procent i medeltal. Arbetslösheten är 12 miljoner eller närmare 30% av arbetskraften. Och det finns ingenting som tyder på att det kommer att bli bättre: staten fortsätter att skära ner och höja avgifterna, och arbetslösheten fortsätter att stiga. Verona bjöd på ett fullkomligt kalasväder. Det hade inte regnat där på två månader, och våren hade hunnit en månad i förväg, så att körsbärsträden redan blommade. Med förvåning åhörde mina släktingar min vittnesbörd om vintern i Konstantinopel, snöstormarna i Grekland, ösregnen på Sicilien, hagelskurarna omkring Neapel och åskvädren med det förfärliga regnandet i Rom – i Verona regnade det aldrig mer, sade de. 28.3. Men så fort jag reste till Venedig möttes jag åter av åska och blixtar och störtregn. Det var tio grader kallare i Venedig än i Verona fastän det bara är 12 mil ifrån. En besynnerlig episod inträffade när jag skulle lämna Venedig. Milanotåget stod inne med alla dörrar öppna en trekvart före avgång, varför jag steg på tåget i tron att det var rätt tåg. Men efter fem minuter satte sig tåget i rörelse. Det var således fel tåg, och jag lyckades hoppa av det i farten innan denna ännu blivit för hög. När sedan tåget passerade ut från stationen såg jag i en annan vagn en annan ensam passagerare som stigit på det för tidigt och som inte hunnit hoppa av. Han stod skräckslagen och hjälplös och blickade ut genom fönstret med världens mest obeskrivliga uttryck, som om han var ett litet barn som förlorat sin mamma.. Vart detta tåg sedan tog vägen med sin enda malplacerade passagerare kommer vi aldrig att få veta. Det riktiga tåget kom sedan in en kvart senare på stationen, och jag kunde genom blixtar och dunder och regnskurar via Vicenza återvända till det alltjämt kruttorra Verona. Under resan ägde till och med flera strömavbrott rum inne i tåget. På väderlekskartan kunde vi i Verona också senare på kvällen se hur hela södra Italien med Sicilien var täckt av ovädersmoln med ösregn och åskväder av imponerande massivitet. Påsken hade sedan ett snötäckt Vesuvius att uppvisa. 30.3. Påsken i Verona förlöpte sedan traditionsenligt med stor släktmiddag ute på landet i glänsande vårväder och med klar sikt från Castagné ända bort till Lago di Garda. Som vanligt kom jag och kusin Paolo i livlig diskussion med varandra. Han hade i januari varit i New York och Philadelphia och hade glänsande bilder och böcker därifrån att uppvisa. "Men inte är det som Konstantinopel," vågade jag provocera honom. "Vad menar du? Här är världens mest praktfulla stad med världens högsta skyskrapor, och allt du har att säga är att det inte är som Konstantinopel. Vad har då Konstantinopel som New York saknar?" "Historia," svarade jag. "Det land vi kallar Turkiet har 5000 år av historia bakom sig. Konstantinopels levande historia har pågått i 2500 år. Till och med turkarna, som existerat i Turkiet i bara drygt tusen år, har en fem gånger större historia än New York och ditt USA, som bara existerat i 200 år." Då var jag mera imponerad av hans skildring av Moskva, när han en morgon klockan 7 steg ut på Röda Torget som då var helt snötäckt utan att en människa ännu

29


lämnat ett fotavtryck på hela torget. Moskva hade i alla fall varit Rysslands huvudstad redan för 500 år sedan. Min avsikt hade varit att från Verona fara vidare till Wien och hälsa på min kusin där, men tyvärr fick jag ingen telefonkontakt. Tydligen hade numret ändrats, och att från Italien ta reda på vad det eventuella nya numret kunde vara verkade omöjligt. Den italienska nummerbyrån kunde bara informera om riktnumret till Wien. Dessutom var det föga troligt att de skulle vara hemma under påsken. Om jag for till Wien och sedan inte fick tag i dem skulle sedan resan hem erbjuda långa väntetider i Wien och Berlin. Det verkade klokare att resa direkt hem och sedan ta reda på deras nya nummer därifrån. Från Verona till Göteborg skulle resan vara smärtfri med bara två tågbyten (i München och Köpenhamn) utan någon extra väntetid. Det skulle ta sammanlagt 26 timmar, och jag skulle vara hemma onsdag den 2 april efter en resa på 22 dagar. Därigenom skulle jag vinna mycket tid genom att hinna återuppta mitt arbete i Göteborg tidigare än planerat. Jag föll för denna frestelse. 31.3. Emellertid blev avresan ändå uppskjuten genom att doktor Marisa bjöd oss ut måndag kväll. Hon är en mycket säregen läkare som springer maraton en gång i veckan och går året runt i sandaler utan strumpor. Vi kommer alltid mycket väl överens och har mycket att tala om, fastän hon inte alls är som mina andra läkare. Hennes diagnos på mig är att jag verkar 12-15 år yngre än vad jag är, och hennes enda medicinska råd till mig är att jag skall fortsätta leva som hittills. Det säger sig självt att hennes preskriptioner är lätta att följa. Hon är i min ålder och ogift liksom jag. 1.4. För att få en sista kväll med familjen uppsköt jag min avresa en dag och använde den sista dagen till en cykeltur till Lago di Garda. Vädret var perfekt, och sjön låg nästan spegelblank. Det var en njutning att leda cykeln hela vägen längs stranden från Cisano via Bardolino till Garda. Det var en sju mils utflykt som tog precis tre timmar, men trött blev man i baken. Det var emellertid en värdig avslutning på vad som mer och mer på grund av det varma vackra vädret hos familjen i Verona (med 21 grader denna dag) framstod som rena drömresan. 2.4. Det kanske kan vara av intresse för somliga att få veta hur det gick till när Arenan i Verona blev opera. Arenan i Verona är lika gammal som vår tideräkning och i betydligt bättre skick än Colosseum i Rom, fastän även Veronas arena mest användes som stenbrott efter den romerska tiden. 1913 var arenan i Verona mest ett tillhåll för hemlösa katter, hundar råttor och uteliggare. Den var helt öppen för vem som helst att gå in i, och folk brukade använda den som skrotupplag. Den var alltså samtidigt stadens soptunna och outtömliga stenbrott. En dag träffades poeten Berto Barbarani, målaren Angelo dall'Oca Bianca samt tenoren Zenatello på Bar Liston på Piazza Bra, den stora platsen utanför arenan, och drack och hade det gott i solen som de tre gamla vänner de var. När de satt där och slappade råkade poeten undslippa sig en plötslig tanke, ett hugskott: "Egentligen är det bra synd att arenan bara är ett skrotupplag. Tänk om vi kunde sätta upp en opera där i stället." "Du är galen!" sade tenoren. "Den är alldeles för stor. Inte ett ljud skulle höras längre än hundra meter från en så öppen scen!" "Men idén är inte så dum egentligen," sade målaren. "Och jag känner en arkitekt som kunde göra dekoren. Faggioli älskar att satsa på stort." "Vi går in och ser om det är möjligt!" sade poeten. "Kom, Zenatello! Du skulle aldrig kunna få en större scen!"

30


Och de gick in i arenan bland alla skrotupplagen och stenbrotten, alla katterna och all smuts och bråte, och det såg hopplöst ut. Men tenoren ställde sig i den östra ändan och började vråla en aria. Poeten stod då långt därifrån och hörde varje ord, så han ropade tvärs över arenan: "Sluta, Zenatello! Du sjunger ju som en megafon där borta!" Och Zenatello hörde varje ord av detta, och målaren som stod långt därifrån hörde varje ord av vad kollegerna skrek och förvånade sig över en så god akustik trots all bråten och katterna, så han blandade sig i samtalet och ropade: "Mina vänner! Vartenda ord ni säger hörs alldeles övertydligt! Akustiken här inne är fantastisk! Saken är klar! Vi sätter upp Aida!" Och så blev det. Författaren-kritikern-dramatikern Renato Simoni ställde upp på deras sida, och arkitekten Faggioli gjorde Arenans första Aida-kulisser. Arenan rensades från skrot och katter och uteliggare, och premiären blev en utomordentlig succé i juli 1913. Sedan dess uppförs Aida årligen i Arenan i Verona och alltid med ekonomisk framgång, medan samtidigt 4-5 andra operor även sätts upp på Arenan varje sommar under juli-augusti. Det är världens största operascen och utomhusscen och i viss mån den förnämsta. Den har ingen like i världen. Hemresan från Verona utmärktes av både kontraster och tur. I Tyrolen var Fimbulvintern dominerande med nästan sibiriskt landskap av överväldigande snödrivor och isiga vidder överallt, men som ressällskap från München råkade jag ut för resans bästa nya bekantskap: en briljant advokat från Belgrad, som studerat i Rom och Chicago. Vi hade utomordentligt intressanta samtal hela natten om rätt och orätt, om kontrasterna mellan öst och väst, om de balkanska kriserna, om Jugoslaviens framtid och dess bittra arv från den turkiska gårdagen. Han attribuerade de jugoslaviska krigen helt och hållet till arvet från turkarna, som visserligen lämnat Jugoslavien men lämnat kvar ett bittert visitkort i form av den aggressiva turkiska mentaliteten. Samtidigt var han mycket kritisk mot Amerika, som han menade att var fullständigt andefattigt och historielöst. När han berättat för sina vänner i Chicago om att en kyrka i Belgrad firade 800 år hade ingen amerikan trott honom. "Du måste mena 80," menade de. Sådant gick de inte på. Men han talade engelska, italienska, tyska och franska utom diverse östeuropeiska språk och var underbart kultiverad och väl bevandrad i de svåraste internationella juridiska problemen. Han menade att den största faran för världen var dess kulturella och intellektuella utarmning genom kapitalismens forcerade ytlighet. Hans största invändning mot Amerika var hans observation av hur amerikanerna blev alltmer personligt isolerade och polariserade genom sin arbetsnarkomani. "De sitter bara var och en för sig och arbetar med sina datorer helt utan någon kontakt med den levande mänskliga världen, medan det allra viktigaste för det mänskliga livet är att mänskorna umgås och har kontakt med varandra, talar med varandra och förstår varandra över alla gränser. Just detta går amerikanerna miste om genom sitt frenetiska prioriterande av att bara förtjäna pengar med att var och en sitta ensam för sig framför sin datorskärm." Sålunda blev resans sista intryck en hoppfull glimt av ett vettigare Jugoslavien i framtiden genom en ädelt kultiverad serb som genom sina erfarenheter av både hela världen och sin egen krigsskådeplats i hemlandet kanske hade djupare inblickar och visste mer om mänskligheten än hela världen utanför Jugoslavien. Det är bara att bygga vidare på klokhetens trots allt oförgängliga hopp. Slut.

31


Expedition Tibet, maj '97 Förspel. Hur Tibetresan blev en enda stor röra Allt fungerade perfekt från planeringsstarten i oktober '95 fram till mars '96. Då började problemen. Det uppstod olika uppgifter om hur man skulle flyga Göteborg-MoskvaKathmandu-Lhasa. Det befanns säkrast flyga Stockholm-Moskva-Kathmandu ner och Kathmandu-Moskva-Göteborg tillbaka. Men allt strandade på sträckan Kathmandu-Lhasa. Det befanns nämligen, att flyget skulle komma fram till Kathmandu precis någon timme efter att flyget Kathmandu-Lhasa avgått. Lyckligtvis gick det dock två flyg Kathmandu-Lhasa i veckan, så vi skulle bara behöva vänta tre dagar i Kathmandu. Min första tanke var: "Där gick den resan i putten," men beslöt ändå med de andra deltagarna att inte ge upp i den första uppförsbacken – vi beslöt att ta buss från Kathmandu till Lhasa, en sträcka på 915 kilometer i en uppförsbacke på 3000 meter. Vår guide i Lhasa var i mars ytterst angelägen om att vi omgående skulle skicka honom kopior av våra pass, så att han kunde utverka våra tillstånd för att genomföra hela reseprogrammet i Tibet. Den slutliga deltagarlistan var då ännu inte färdig, då flera kandidater var osäkra. Först den 13 april var åtminstone 6 deltagare säkra, varför jag beslöt att satsa endast på dem och undvara alla de osäkra. En av dessa var på resa i Bangkok och hade senast hörts av då han på eget bevåg och olagligt kört motorcykel in i Burma. Han ämnade sig även till Indien och Nepal och skulle komma hem vid midsommar, alltså efter ytterligare två månader. Att jag lämnade just honom därhän gjorde emellertid den främsta av de andra rasande, varför det uppstod en onödig och ensidig extra kris även i relationerna. Passkopiorna avsändes den 19 april, och därefter var det bara att vänta på att vår guide skulle höra av sig. Han hörde inte av sig. Det enda vi hörde från Tibet var nyheter om nya kravaller i Lhasa med ett nittiotal offer och att de kinesiska myndigheterna ånyo vridit åt tumskruvarna och bland annat stängt det viktigaste klostret Ganden. I månader väntade jag varje dag på att vår guide skulle ringa utan att han gjorde det. Han hörde av sig måndag efter midsommar. Då hade redan två av deltagarna bestämt sig för att hoppa av på grund av pressande arbete och ekonomiska missräkningar – alltså helt acceptabla skäl. Vår guide hade under dessa tre månader själv varit på resa i Kham – utan att meddela det innan. Att två hoppade av innebar att resan fördyrades med 500 dollar per person för de fem återstående. Då ville ytterligare en hoppa av av ekonomiska skäl. För att åtgärda denna kris beslöt då majoriteten att resan skulle kortas ner med en vecka och att det inte skulle bli några besök i vare sig Tsurpu, Nam Tso, Reting, Terdrom eller ens till den svensk-tibetanska skolan i Katsel, Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningens hjärtesak i Tibet. Att resan sålunda beskurits med en vecka och endast fördyrats med 700 kronor per person meddelades mig den 9 juli när jag kom hem efter en veckas resa till Budapest. Då avsade jag mig allt ansvar då det inte längre handlade om den resa jag hade ställt upp för och arbetat för utan en helt annan resa. Till detta kom då fallet med de häpnadsväckande dubbelbokningarna. Vi bokade flygbiljetterna till Kathmandu redan i januari genom "Läs och Res" men fick dem aldrig bekräftade. Detta var förbryllande, då en väntelista sju månader före avgång

32


knappast hör till vanligheterna hos Aeroflot. För att få reda på mera om läget gick jag till Aeroflots kontor och resebyrå i Göteborg "Alt-Rejser" och fick genast fem lediga platser hela vägen fram och tillbaka från Kathmandu. Detta var i april. Då vi emellertid föredrog att ha sex platser kvar hos "Läs och Res" framför bara fem säkra hos "Alt-Rejser" gick jag emellertid tre dagar senare (en måndag) tillbaka till "AltRejser" och avbokade de fem platserna. Av någon anledning glömdes pappret kvar på disken av expediten, hon hade kanske mycket att göra den dagen, och avbokningen blev aldrig utförd. Därmed hade vi fem säkra flygbiljetter kvar hela sommaren utom de sex på väntelistan hos "Läs och Res", för vilka elva bokningar inte en enda bokningsavgift hade krävts. Nu gäller det att dra lärdomar av alla turerna. Den tredje Tibetveteranen av oss drog genast från början Karma i tvivelsmål som guide då vi hade kunnat få en betydligt billigare genom "Läs och Res". Vi andra två beslöt ändå att satsa på den betydligt dyrare Karma för hans sakkunnighets skull och för att vi kände honom sedan tidigare. Hans ansvarslösa frånvaro från Lhasa under tre kritiska månader av total kontaktlöshet tyder på att den tredje av oss kan ha haft rätt. Just Karmas tre månader långa frånvaro och kontaktlöshet mars-juni måste betecknas som reseplaneringens utan jämförelse största kris. Denna kommuniké, i original med fem namn nämnda, skickade jag bland annat till Johannes B. Westerberg i norra Indien för analys och rådgivning. Han kom snabbt med ett svar: "Dina Kailasmisslyckanden blir intressantare för varje år. Även om du knappast kommer närmare berget utan snarare finner fler hinder i vägen för det för varje år så samlar du ändå på erfarenheter av berget. Kort sagt, även om inte du når det så verkar det mer och mer nå dig. Din rapport om hur den fantastiska resan havererade är aktningsvärd, och jag har en del synpunkter. Det är iögonfallande hur många hinder som tornade upp sig : först problemet med den viktiga flyglänken Kathmandu-Lhasa, sedan guidens försvinnande från scenen i tre månader, sedan de båda avhoppen och till slut de återståendes ändring av resplanen i din uppenbara frånvaro. Inget av alla dessa hinder kan jag däremot bedöma som avgörande. Här är mina synpunkter. Det första bryderiet uppstod tydligen när valet mellan att vänta tre dagar i Kathmandu på nästa flyg och att ta bussen uppstod. När jag fick veta detta slog genast alarmklockan hos mig och sade : här är något som inte stämmer. Först då vågade jag komma med mina första invändningar mot din resa – aldrig tidigare. Jag lovade ju till och med att möta er i Kathmandu. Vad var det då som inte stämde ? Här skärptes mina sinnen, och jag började bli mycket känslig för varje detalj i er berömliga resas fortsatta utveckling och inveckling. Att ni valde bussen behöver inte ha varit fel. Kathmandu är ett för turister livsfarligt stinkande knarkträsk som det inte är hälsosamt att stanna mer än högst en hel dag i. Att er guide försvann behöver inte ha påverkat projektet. Han fann det kanske klokt att lämna Lhasa medan oroligheterna blossade upp där i maj och väntade kanske med att komma tillbaka tills allt var säkert lugnt. Jag kan inte se att han begick något misstag. Här kommer en mycket intressant psykologisk detalj in i din haveriskildring, som varje erfaren reseplanerare måste snubbla på : en av deltagarna blev rasande på dig för att du uteslöt en annan. Här har vi den utlösande granaten. Ingenting kan ge en sämre prognos för en resa än bråk mellan deltagarna. Om ett sådant uppstår

33


redan före resan är resan inte att tänka på. Sannolikt gav detta de två avhopparna, båda erfarna Asienresenärer enligt dig, deras andliga motivering för att hoppa av. För att komma till rätta med resans haveri måste man fördjupa sig i och gå till botten med detta besynnerliga kiv, som du skriver att var "onödigt och ensidigt". Tydligen var du inte alls arg på honom hur arg han än var på dig, och du tycks till och med ha återtagit uteslutningen, fastän den uteslutne begett sig "på motorcykel in i Burma", men låt oss inte fördjupa oss i denne kandidats privata äventyr. Intressantare är hans beskyddares raseri över dig. Jag förstår att hans syfte med att resa till Kailas var att fira sin 50-årsdag. Nu reser man inte till Kailas för att fira sin 50-årsdag, lika litet som man reser till Grönland på sin bröllopsresa, eller till Sahara på sin smekmånad. Här föreligger uppenbart ett felaktigt syfte. Jag finner detta vara den avgörande faktorn i hela projektet som inte stämmer. Vad som sedan följer bekräftar min slutledning. Efter de två avhoppen höjer er guide priset troligen emedan han anar att allt inte är som det ska: som tibetan känner han de falska vibrationerna. Detta utlöser den märkligaste åtgärden av alla: medan du är borta passar de återstående fyra på att skära ner resplanen med en hel vecka inkluderande det oundgängliga besöket i svenska skolan i Katsel. Tre av dessa fyra har aldrig varit i Tibet tidigare och kan följaktligen inte ana vad denna nedskärning innebär. Men den fjärde, 50-åringen, vet precis vad det betyder. Vad som är otroligt är att han tror att han kan göra det och att du skall acceptera det. Ännu otroligare är det att han skulle ha gjort det avsiktligt bara för att spräcka hela resan. Kort sagt, den 50-åringen måste finna sig ett högre syfte med att ta sig till Kailas. Annars kommer han aldrig till Kailas. Allt som händer er under er projekterings utveckling och gradvisa haveri är utomordentligt intressant. Intressantast är kanske denna röda tråd : när ni ställs inför valet att ta flyget tre dagar senare i Kathmandu eller att satsa på en tre dagars bussresa med oöverskådliga strapatser väljer ni det senare, det svårare. När du kommer med det mycket kloka förslaget den 27.6 att uppskjuta resan till nästa år väljer ni ändå att med decimerad styrka satsa på i år. Och när du är i Budapest och de andra amputerar ena benet på resan tror de ändå de kan genomföra den med bara ett ben. Denna seghet och envishet är otrolig och skriker i himmelens sky om att projektet hade alla förutsättningar att lyckas. Så min slutledning är följande: ge för all del inte upp. Kailas väntar på er. Ni måste bara bli tillräckligt värdiga först. Och här är en annan morot, som dock är helt konfidentiell och som du inte får inkludera i en publikation om du låter trycka mitt brev: ---Ett annat råd: vilken guide ni än har, så se till att han inte får någon förvirrad uppfattning om vem som är kaptenen ombord, så att han tror att det är två och inte förstår vem som är den riktiga. Det är en fördel om bara en kapten håller i alla avgörande kommunikationslinjer, då guiden är hans enda styrman. Sven Hedin hade inte kunnat genomföra en enda av sina Tibetresor om han inte ensam varit expeditionsledare för dem alla. Sedan bör du även se över dina egna kvalifikationer. Du har gjort så många lyckade och omfattande resor ensam att jag tror, att du på en sådan här resa kan vänta dig mera av dina medresenärer än vad de kan ha att ge, så att du alltför lätt blir besviken. Därför reser jag alltid helst ensam själv med, om det behövs, bara de allra nödvändigaste medresenärerna." I ett brev till 50-åringen inkluderande detta brevutdrag bifogade jag följande : "Själv är jag inte helt benägen att hålla med Johannes i hans teori. Snarare är jag av den uppfattningen att det var ett antal faktorer som på ett kuriöst sätt samverkade 34


till en uppskjutning av projektet, och jag vidhåller att den viktigaste faktorn var Karmas tre månader långa tystnad." Till Johannes skrev jag sålunda : "Tack för din mycket intressanta analys av hur vår resa gick i kvav. Jag sitter just nu ute på vårt familjegods i Östra Nyland ute i skärgården och njuter av den äntligen kommande sommaren (5.8!) efter en lång våt och kall grön vinter av Östersjötyfoner och skräckslaget innesittarliv inför vädrets onda makter. Men jag har fått mycket gjort. Vi öppnar vårt förlag inför Göteborgs Bokmässa i oktober med inte mindre än nio debutanter, om bara alla nio manuskripten hinner bli klara och tryckta. Ett av dem är i så fall första delen av Tibetromanen, som blir utgiven i Ditt namn. Din analys av vårt resehaveri har jag skickat vidare och runt till vissa berörda parter som kanske värdefulla och tänkvärda synpunkter inför nya försök i framtiden. Till "50-åringen" har jag skrivit att jag inte helt delar din mening utan att jag vidhåller att den avgörande orsaken till att vår resa gick i stöpet var vår guides försvinnande under tre månader till efter midsommar. Din analys är mest intressant därför att du helt bortser från alla materiella orsaker till att allt gick på tok och i stället enbart påvisar andliga orsaker som de enda väsentliga och avgörande. Detta är enligt min mening ett helt och hållet hinduiskt-buddhistiskt sätt att tänka. Till "50-åringens" försvar kan jag säga det, att han är en boren atlet och pålitlig i alla väder. När man sätter i gång honom kör han på som ett lokomotiv utan att något kan stoppa honom. Som reskamrat är han oumbärlig för sin optimism och för sin varma tro på människan. Han drev på detta företag som en maratonlöpare desto hårdare därför att han kanske tyckte att jag höll på att tappa sugen, vilket jag inte gjorde, utan jag tog bara mera hänsyn till för handen liggande omständigheter än vad han gjorde, då han inte såg dem eller fattade dem. Man kan diskutera om det var klokt att låta honom driva företaget så långt ensam eller om det hade varit bättre att stoppa honom redan före juli med bestämdhet, och man kan diskutera om det var rätt eller fel att ta med eller utesluta en ung 26-årig man som dumdristigt riskerade sina utsikter med att självsvåldigt bege sig in i Burma på motorcykel, som aldrig har fullbordat sina längre resor. (Hans Sydamerikatripp avbröts av sjukdom och stöld på halva vägen i Guatemala, och även hans sista resa förkortades med en månad då han blev sjuk i Dharmsala och varken kom till Nepal eller Darjeeling som han planerat.) 50-åringen förblir välkommen om han vill ställa upp för Tibet igen, medan det bör diskuteras om det är klokt att ta med en 26-åring som kan ställa hela resan på kant. Vad vi lärt oss av detta fiaskos erfarenheter är framför allt det, att en sådan resa inte kan företagas om deltagare måste vara tillbaka från resan på en bestämd tid. Man måste ha helst gränslösa marginaler för oförutsedda dröjsmål på vägen. Det får inte finnas någon stressfaktor med på en sådan här resa. Det var också därför jag ville utesluta 26-åringen : han skulle börja på en speciell kurs genast i början av september. Samma stressfaktor fick de två avhopparna att definitivt hoppa av. Sådana stressfaktorer måste uteslutas, om man ska vara säker på att komma fram till Kailas. Du har inte skrivit något om vi borde anlita en annan guide. Det lutar åt att vi gör det då det fanns billigare alternativ och då ekonomin tyvärr är en viktig faktor i sammanhanget, då resan måste bli dyr vad den än kostar. Om vi kan få ner det till 22 000 lutar det nog åt att det är värt att offra både lyxhotell och västerländsk spis och guiders expertiskunskap om tibetansk mytologi för att i stället genomföra resan på en mera primitiv basis helt utan lyx. Nu är det långt till nästa år, och planeringen lär därför bli lugn under hösten. Kanske det är bättre väderleksmässigt att riva av företaget i maj, men det passar nog

35


deltagarna tidsmässigt bättre i augusti. Denna fråga förblir dock, liksom alla andra frågor om projektet, tills vidare helt öppen." Vi har aldrig tidigare offentliggjort något brev till Johannes utan bara brev ifrån honom. Då han aldrig sparar våra brev utan alltid förstör dem genast kanske det är dags att börja bevara dem. Däremot sparar han alltid alla de "Fritänkare" han får, åtminstone tills han lärt sig dem utantill. Ingen har bättre koll än han på vad som stod i Fritänkaren i vilket nummer. Han har fotografiskt minne, vilket är skälet till att han aldrig sparar brev eller ens Fritänkaren utom i minnet. Fredag den 16 augusti hade vi en liten konferens med "Läs och Res" i Stockholm om Tibetplaner 1997. De beklagade mycket att de inte haft Kailas med på sitt program detta år, och de ville gärna ha det med för nästa år, i synnerhet om det redan fanns en färdig grupp i Göteborg som ville resa. Därmed kommer vår Kailasplanering för nästa år att ske i samarbete med "Läs och Res" och med deras guide i Tibet, en Khampa precis som Karma men billigare. Vår planerade resrutt via Katsel och Nam Tso den nordliga vägen till Kailas och den sydliga tillbaka via Mount Everest med gränsövergång till Nepal båda gångerna vid Zhangmu blir då den som gäller. Följande har hänt i Tibet i sommar : kineserna krävde plötsligt i juni att alla researrangörer i Tibet måste höja sina priser med 25%, och alla arrangörer som inte gjorde detta tvingades upphöra med sin verksamhet. Mot bakgrunden av detta framstår vår Karmas höjande av sitt pris med bara 15% som en gratifikation åt oss. "Läs och Res" kommer att annonsera resan för ett deltagarantal mellan 7 och 15 personer. Därmed är vem som helst välkommen oavsett erfarenheter, syften och tidspress. Karmas ord om att det praktiskt idealiska deltagarantalet vore 7 står fast, men faktum är att det blir billigare om man är fler. För att fylla varje bil bör det dock helst vara jämnt 7, 11 eller 15. Enligt Jörgen kan man dock klämma in 5 personer i en enda bil, om det inte skulle bli fler. Då gäller det, menade Christian Jutvik, att bilen tar samma väg fram som tillbaka, så att den som får sitta i bakluckan får se utsikten även åt andra hållet. Kort om den planerade Tibetresan i augusti 1997 Frågan har väckts varför Reting, Tsurpu, Tertrum och Nam Tso strukits ur programmet. Svaret är, att om dessa programpunkter medtagits hade resan blivit 38 dagar lång. Tyvärr fann "Läs och Res" det inte vara realistiskt att räkna med att en så lång och vidlyftig resa kunde få tillräckligt antal deltagare. 32 dagar är fortfarande inom ramen för vad som är realistiskt, och vi får i alla fall en liten tur norrut till Katsel, Ganden och Yerpa. Dessutom är chanserna stora att vi i början av augusti får vara med om en tibetansk operafestival i Lhasa, vilket vore en höjdpunkt bara det. Dessutom slipper vi eventuella riskmoment med Aeroflot, då vi flyger med Thai i stället. Resan till Kailas Det är nu bestämt att den går av stapeln den 3.5.1997 med återkomst till Sverige den 6.6 samma år. Anledningen till att den förlades till maj är den, att det är den säkraste och bästa säsongen, ty då beger sig de flesta pilgrimerna dit. Augusti kunde vara en riskabel månad då det är så snart efter monsunen, ty när "Läs och Res" senast begav sig till Kailas i september 1994 var ännu då vissa vägar ofarbara på grund av översvämningar efter monsunen. En känd resa till Kailas ett år i augusti strandade på

36


halva vägen på grund av dessa monsunöversvämningar. Så det var nog tur att vi inte försökte bege oss dit i augusti i år. Det hade kunnat bli ett förödande fiasko. Dessa risker lär inte föreligga i maj, som är den enda riktiga pilgrimssäsongen. Det gäller bara att få ihop minst sju deltagare till dess, vilket inte torde bli svårt, då det ännu är fem månader kvar. Tre, eventuellt fyra deltagare, är redan säkra. Expedition Kailas Än så länge har sju frivilliga anmält sig, det är därmed tämligen säkert att resan kan genomföras, det finns till och med risk för att den kan bli fullbokad då det är bara fyra platser kvar, men vår vägvisare har sagt, att det kan gärna bli upp till 15 deltagare. Han lovar nästan tusen pilgrimer vid Kailas vid samma tidpunkt som vi är där. I varje fall lär vi inte bli ensamma, vilket hade kunnat bli fallet i augusti eller september. Enligt populärmytologin så skall en rundvandring kring berget Kailas befria en från all synd och skuld i både det förflutna och i framtiden. Om man prostrerar sig hela vägen runt befrias man från all synd i alla förgångna och framtida inkarnationer. Sådana föreställningar bör givetvis tas med en nypa salt. Det återstår att se vad praktisk konsekvens för ens nuvarande liv detta strapatsrika företag kan innebära förutom den rena tillfredsställelsen över sportprestationen som sådan med dess oförlikneliga naturupplevelser. Däremot är det ganska klart att det rena vattnet i Manasarovar, världens högst belägna sjö, kan ha undergörande verkan. Bara för sensationen att få ta ett kalldopp i denna exklusiva sjö är det värt att resa hit över halva världen upp till dess högsta och mest svårtillgängliga och förbjudande ödemarker. Gompa, den tibetanska beteckningen för kloster, betyder ensamhetsställe. Expedition Tibet, maj '97 Inledning. "Läs och Res" organiserade sin första resa till Kailas i västra Tibet i september '94. Dess ledare skulle ha varit Lennart Norrström, (ledaren för min första Tibetresa med Skolföreningen '93), och jag var anmäld och skulle ha följt med men tvingades i sista stund hoppa av på grund av olyckliga omständigheter. I stället för Lennart blev sinologen Jörgen Fredriksson ledare, en mycket kvalificerad sådan, men resan gjordes med kinesisk guide, vilket var tämligen misslyckat i Tibet. Svåra översvämningskriser saboterade även resan, man blev ett dygn stående vid en omöjlig flodövergång, men alla deltagarna kom i alla fall runt det heliga berget Kailas. Följande år organiserades det hela bättre, men till resan anmälde sig bara två deltagare, jag och en annan, varför den måste inställas. Detta var märkvärdigt, då den var så mycket bättre planerad och organiserad än 94 års resa. Följande år hade "Läs och Res" lagt ner alla planer på Kailas, och i stället försökte jag och Tony Hansson, min medresenär från '93, organisera en egen resa med vår tibetanska guide från det året, Karma. Planeringen gick förträffligt, och vi kom upp till antalet sju deltagare, när vår guide plötsligt försvann för tre månader (april-juni) samtidigt som svåra oroligheter förekom i Lhasa. Två av deltagarna hoppade då av, resan fördyrades, resplanen skars ner utan att jag vidtalades, jag hoppade av i protest, och hela resan kom av sig och blev inställd.

37


Genast efter detta kontaktade jag Jörgen Fredriksson på "Läs och Res" och föreslog honom nya Kailas-planer för '97. Christian Jutvik var genast med på noterna, och resan började planeras – med tibetansk guide. Planeringen fortgick hela hösten '96, och jag och Jörgen konfererade ofta om resans utformning. På mitt förslag förlades resan till maj '97 mitt i pilgrimssäsongen, och jag accepterade hans förslag att avstå från den nordöstra rutten till Tsurpu, Nam Tso, Reting och Drigung Ti för att i stället satsa på den nordvästra rutten till Kailas, en spännande omväg bakom Trans-Himalaya på över 650 kilometer extra via Oma och Ali. Planeringen fortskred friktionsfritt hela hösten, och innan katalogen kom ut hade redan Sven och Eva anmält sig. Jag, Lars och Manfred anmälde oss sedan direkt när vi fick katalogen innan året var slut. Tyvärr upphörde därmed Jörgens arbete för "Läs och Res" då han flyttade till Japan. I stället blev Mikael Nylander ansvarig för resan, vilket ansvar han skötte med noggrannhet och intresse. Detta var den långa förhistorien. Därför kunde resan bara bli en succé. Åtminstone var grunden god för att den skulle bli det. Så här såg deltagarlistan ut: 1. Sven Johnsson och Eva Nordenskjöld, Stockholm (Söder) och Ven, Afghanistan-kommittén, erfarenheter från Afghanistan och Ladakh. 2. C. Lanciai, Göteborg-Finland-Italien, andra gången i Tibet. 3. Lars Olof Lidmo, Trollhättan-Västerås, fjärde gången i Tibet. 4. Manfred Marchner, Stockholm-Västerås, expeditionsledaren, erfarenheter från Nepal. 5. Charles Sandström, Stockholm (Söder) och Skottland, buddhist, erfarenheter från Sikkim och Nepal. 6. Trygve och Frida Serck-Hanssen, Bergen (Norge), erfarenheter från Hunza, Bhutan och Kilimanjaro. 7. Holger Nilsson, Trollhättan och FN, andra gången i Tibet. 8. Madeleine Axell, Stockholm, Tibet-kommittén, erfarenheter från Dharamsala och Kenya. Denna samling på tio personer skulle genast visa sig vara ypperlig i sin beskaffenhet för ändamålet. Alla var vi erfarna och ändå entusiastiska, alla besatt det rätta goda humöret, – kort sagt, för Kailas hade gruppens sammansättning knappast kunnat bli bättre. Direkt efter ett värdigt Valborgsfirande i Lund med överhängande naturliga resultat av diverse snapsar och punschar gällde det att ta sig till Tibet. Det var givetvis förenat med vissa problem. Det var inte bara att ta tåget, utan för att ta sig till Lhasa måste man först ta sig till Kathmandu för att där skaffa sig tibetanskt visum. Flyget till Kathmandu gick från Köpenhamn via Bangkok. Från Lund hade det visserligen varit lätt att ta sig över till Köpenhamn, men flygbiljetten till Lhasa via Kathmandu och Bangkok från Köpenhamn gällde bara från Göteborg. Innan man kunde resa till Lhasa från Köpenhamn måste man alltså först ta sig från Lund till Göteborg. Detta var även lämpligt att göra då man borde ha något bagage med sig och helst även packa det. För att göra en lång historia kort: jag blev hemkörd till Göteborg från Lund torsdag kväll, kunde sålunda packa den natten och sedan bege mig till flygbussen klockan halv sex fredag morgon. På Landvetter möttes jag av Lars Olof, som även varit med mig i Tibet '93. Sedan dess hade han återbesökt landet '96 och kunde berätta om en del nedslående förändringar. Han hade deltagit i en resa till orakelsjön Lhamo Lhatso, men endast 38


fem av de fjorton deltagarna hade kommit fram till sjön då överraskande klimatförhållanden med snöstormar hade avskräckt de flesta från att genomföra resans viktigaste etapp. Till Landvetter kom också Holger Nilsson, en mycket sportig äldre gentleman, hurtig till tusen, med mångårig erfarenhet av Indien, Nepal och Tibet och med både livsavgörande bekantskaper med Sai Baba och Babaji i bagaget. Både han och Lars Olof kom direkt från Trollhättan. De övriga mötte vi i Köpenhamn. Det var ett norskt äldre par från Bergen medan resten, fem personer, alla tycktes komma direkt från Söder i Stockholm. Tre av oss var damer, tre av oss hade varit i Tibet tidigare, tre av oss var ungdomar, tre av oss var omkring 60 år, men alla var vi erfarna resenärer. Sällskapets sammansättning verkade vara den bästa tänkbara. Vi hade varit åtta anmälda, ingen hade hoppat av, men i stället hade det tillkommit två. Prognosen för resan kunde knappast bli bättre. Vi flög från Köpenhamn klockan 3 på eftermiddagen och kom fram till Bangkok klockan 6 på morgonen efter en mycket kort natt, men det var angenämt att flyga med Thai. De vackra uppasserskorna bjöd frikostigt på vin, Campari, whisky och cognac under hela resan utom mat med bakelser och kaffe, och stämningen var nästan som ombord på gamla trevliga Aeroflot. Många danskar utnyttjar möjligheten att kunna flyga direkt från Köpenhamn till Bangkok och tar ut semesterns utsvävningar i förskott ombord på planet, vilket ytterligare förhöjer stämningen ombord. Efter Bangkok började emellertid stämningen bli något mera trött. Vi satt fem timmar i Bangkok och väntade på planet till Kathmandu, och där i Bangkok var temperaturen uppåt 38 grader. Visserligen fortsatte Thais frikostiga utskänkning av vin, cognac, whisky och annat ombord på planet till Kathmandu, men man somnade med vinglaset i handen så att det stjälpte och rann ut över byxorna och skjortan, och till och med servitörerna hällde bredvid och spillde ut. Likväl kom man fram till Kathmandu exakt 24 timmar efter att man lyft från Göteborg. Vi togs utomordentligt väl om hand av vår nepalesiske guide Shekar Singh Gondal, som behängde oss med kransar och gav oss det tredje ögat i pannan och förde oss i säkerhet till Bhaktapur. Denna förtrollande gamla stad är helt oförstörd av turismen och fullständigt intakt i sin närmast antika prägel av uråldrig historisk kulturstad. Alla turister måste betala 300 rupier i inträdesvagift till staden, som var väl värd det, och vårt hotell var ett förtjusande litet dockskåp i fyra våningar med trappor branta som stegar och restaurang på taket. Där kunde man äntligen slappna av, tvätta sig fri från allt svett och smutsslagg, äta gott och sova i en riktig säng. Vi satt alla uppe på taket under kometens långsamt resignerande sken och åt bättre än någonsin i Sverige medan vi njöt av det faktum, att i denna milda sommartemperatur med bara armar inför planeternas sken med den godaste tänkbara mat i ett fantastiskt litet drömhotell, ingenting för tillfället kunde bli bättre. Att vi skulle klara av både Kailas och Mount Everest utan några större svårigheter var därmed liksom en självklarhet från början. (3.5.1997) del 2 : Kathmandu Vår första dag i Kathmandu blev en enastående arbetsdag av otroliga kraftprestationer. Vi steg upp halv 4 i gryningen för att i skumpa-dumpa-buss längs lösa stigar färdas upp till soluppgången vid Nagarkot. Solen gick upp på en molnfri himmel medan den sakta omstrålade Langtang-massivet, Ganesh-massivet, Manaslu och Himal Chuli, Dorje Langpo och även massivet kring Mount Everest. Därifrån for vi upp på ett annat berg på 2100 meter för att därifrån bege oss till det stora Vishnutemplet utanför Kathmandu, det mesta till fots. Som avslutning på dagen bjöd 39


oss vår guide Shekar hem oss till sig på middag med hembränt vin av ansenlig styrka. Vi fick träffa hans vackra hustru och späda son i deras lilla hem strax väster om Kathmandu bortom fotbollsarenan. Vi fortsatte sedan dagens diskussioner och program för morgondagen på taket av vårt utsökta hotell, där debatten pågick efter en 15-timmars arbetsdag i ytterligare tre timmar under periodvis animerade och dramatiserade diskussioner om huruvida det var lämpligast att hellre satsa på 915kilometers backen 3000 meter uppför till Lhasa än att sätta sig i en tarvlig flygmaskin. På måndagen träffade jag Johannes i Kathmandu. Jag sökte upp honom i hans Guest House i Thamel, han var inte inne, i stället satt det ett ansenligt antal mänskor av varierande raser och klasser och väntade på honom, jag lämnade honom ett meddelande om var jag skulle sitta och vänta på honom, och efter en halv timme dök han upp på mitt lilla kafé Right Choice. Vi hade inte setts på exakt ett och ett halvt år. Det var därför svårt att finna var vi skulle börja. Men så småningom började han utfrågningen. Han ville veta allt om vår grupp, så att han småningom kunde bilda sig en uppfattning om vår expedition. Sedan inledde han sin långa och utförliga rådgivning. Vad han fick höra om oss behagade honom mycket. "Äntligen har du oddsen på din sida och bättre förutsättningar den här gången för att lyckas än förra gången du var i Tibet. Tag noga vara på den totala frånvaron av stressfaktorer. Jag föreslår att du denna gång helt ägnar dig åt gruppen, då det inte finns någonting som kan distrahera dig från den. Se till att den klarar sig lika bra som du själv. Och jag tror det är viktigt att ni alla kommer runt Kailas. Om ni gör det borde er resa bli fullständigt lyckosam." Han ville också höra allt om de individuella medlemmarna. Den äldsta var ju 65 och den yngsta, en dam, bara 26, men till allas vår fördel var det faktum att vi alla, från den äldsta till den yngsta, var grundligt erfarna resenärer. "Emellertid måste ni akta er i Tibet. De yrande stoftstormarna kan bli outhärdliga. Ni kommer alla att behöva ansiktsmasker, särskilt i Lhasa och Shigatse. Vad ni än gör, så tag inga risker. Det är det första och sista och viktigaste budordet för alla Tibetresenärer." Efter en gemytlig kopp kaffe på Café Right Choice gick vi tillsammans upp till Swayambunath. Solen var besvärlig, gatorna var uppgrävda, men luften över Kathmandu var hög och klar. Han berättade då en sällsam teori för mig. "I förhistorisk tid tror man att Kathmandudalen var en enda stor sjö. Denna kulle med dess heliga status sedan urminnes tider skulle då ha varit en ö. Det finns förhistoriska legender och poem som berättar om en svunnen sagotid med underbara palats, som sedan tillsammans med sjön skulle ha försvunnit genom jordbävningar. Dessa uråldriga legender skulle passa som hand i handske med de gamla legenderna om Atlantis och syndafloden. Men i alla dessa gamla legender finns det alltid något som verifierar dem i allt utom vetenskapligt. Beträffande Kathmandudalen är det faktum som talar för att det faktiskt varit en sjö dess nästan absoluta platthet överallt. Det finns bergskullar men inte en enda jordkulle. De geologiska förutsättningarna och omgivningarna här är ungefär de samma som vid Tenochtitlan i Mexico, som ju också var en enda stor sjö med några öar, där nu Mexico City breder ut sig i en förödande stenöken av bara platthet. Tyvärr saknar man i Nepal medel till att utföra arkeologiska utgrävningar. Troligen skulle man lätt kunna ta reda på Kathmandudalens geologiska historia genom enkla borrningar, och eventuella ruiner på en svunnen sjöbotten skulle också ganska lätt kunna lokaliseras. Alla dessa internationellt intressanta forskningsarbeten kommer väl att genomföras med tiden, bara inte staden hinner växa sig för stor och massiv."

40


Vi gick sedan till Yak Restaurant och intog en enkel lunch med lassi och momos. Han väntade sig mycket av min resa, och efter några sista goda råd från hans sida skildes vi halv två. Vi såg båda fram mot återseendet om jämnt en månad, när det skulle vara ännu hetare i Kathmandu – nu var det bara 32 grader. Under tiden följde Manfred, vår demokratiskt utvalde gruppledare, med vår guide Shekar till den kinesiska ambassaden för att fixa våra visum till Tibet. Allting hängde på det. Några av oss fick byta yrken, ingenjören Holger fick bli serviceman, och en administratör i utländska ärenden fick bli lärare. Det spelade ingen roll vilka okontroversiella yrken vi hade bara kineserna blev glada. Därmed ordnades ärendet smärtfritt. De andra åkte och besökte den tibetanska kolonin söder om staden med en fullständigt halsbrytande hemresa till Bhaktapur till resultat som varade i en och en halv timme i en fullständigt proppmättad buss, där alla fick intaga tämligen halsbrytande och kroppsbrytande ställningar. Holger köpte böcker för 2500 rupier på Mandala Book Point som expediten förband sig till att skicka hem till honom – han har redan ett bibliotek på cirka 50,000 volymer. Denne fantastiske man har arbetat i alla möjliga internationella sammanhang som truck- och helikopterförare i Sinai bland annat och mest som militär tekniker. Hans fotografiska utrustning på resan är värd mer än 100,000 kronor. På tisdag följde så det stora lyftet över Himalaya till Lhasa. Himlen var molnfri, och sikten var nästan fullständigt klar. Vädret var idealiskt för en kringsegling i luften av hela Mount Everest-massivet. Redan Ganesh och Langtang och Manaslu syntes väl från flygfältet, men när vi väl lyfte upp i jämnhöjd med den bländande Himalayavärlden blev de spetsiga vintertopparna nästan påtagligt nära. Jag hade turen att få en fönsterplats på rätt sida, så det blev ett oupphörligt fotograferande hela flygturen med sammanlagt fyra andra kameror utom min egen - ens priviligierade plats innebar ju ett visst ansvar och tillgodoseende av deras behov som inte kunde åtnjuta samma förmåner. Först dolde sig Mount Everest under vingen innan hela massivet småningom trädde fram, där Everest påtagligt var den dominerande toppen ehuru den höjde sig bakom de tre andra drabanterna Makalu, Lhotse och Cho Oyu. Planet svepte på respektabelt avstånd från topparna mot öster innan det lovade upp mot norr för att passera mellan dem och Kanjenjunga–massivet. Av Kanjenjunga såg jag ingenting, och inte heller av Jamdrok Tso som vi passerade väster om, medan vi däremot snart kunde se Shigatse långt där nere med Tashilumpo och fortets mörka ruinhög för att därifrån följa Brahmaputra mot öster. Till slut kom även Lhasa med Potala inom synhåll strax innan planet gick ner för landning på det nya flygfältet i Gonggar. Turbulenserna var förfärliga hela vägen fastän det var klart väder. Planet var ett tvåmotorigt Boeing 737 med plats för cirka 200 passagerare. Kineserna erbjöd oss inga problem vid immigrationen eller tullen, och vi kunde omedelbart ta plats i bussen som vår guide Tenzing mötte oss med. Han är en liten enkel man som hela tiden är fullständigt rakt på sak och tycker om att man pratar med honom och skämtar med honom. Vårt hotell i Lhasa var Banak Shol strax norr om Barkhor i den tibetanska stadsdelen vid en av de största gatorna, som österut för direkt till Potala. Hotellet var anspråkslöst och charmfullt med en mycket välförsedd restaurang – kvällen firades med en synnerlig festmåltid. De flesta av oss hann även med att gå ned till Barkhor och Jokhang och till att gå hela varvet runt. Några av oss gjorde det en gång till efter middagen. Återseendet med Tibet efter fyra år var en överväldigande upplevelse. Redan när jag såg de första enkla tibetanska lerhusen på vägen in mot Lhasa med sina bönevimplar som enda utsmyckning började jag gråta av rörelse. En oändlig hemkänsla överföll en bakifrån med en förödande kraft som man aldrig hade kunnat 41


föreställa sig. Visserligen hade jag sett fram emot att få komma tillbaka till Tibet ända sedan min förra och första resa, men aldrig hade jag anat att återseendet skulle bli så starkt känsloladdat som det blev. Samtidigt var det som om de fyra år som passerat emellan aldrig hade varit. Det var bara att fortsätta direkt från det ögonblick då man förra gången motvilligt skiljts från detta världens säkert mest säregna land. Del 3 : Lhasa (inledning) Kineserna i Lhasa var vidrigare än någonsin, men ändå var det påtagligt att det tibetanska livet utvecklats sedan sist. Folklivet runt Barkhor var mera intensivt och blomstrande än någonsin, och affärsverksamheten var större än för fyra år sedan. För första gången såg jag frukt i fruktstånd i Lhasa med till och med bananer. Den enda påtagliga försämringen var på kinesiskt håll genom de "blåa husen" – nya hus med blåa glasfönster, bakom vilkas färgade glas dolde sig militärernas prostituerade flickor. Militärerna får inte ta med sig sina familjer till Tibet, då dessa står under uppsikt för att militärerna skall sköta sig, varför militärerna i stället tillgodoses med etablerad prostitution i Lhasa, världens heligaste stad. Allan hade berättat för mig om detta i Göteborg, så jag var varnad, men ändå var det värre än vad jag hade trott. Andra försämringar är den tilltagande skvalmusiken och det ökade antalet tiggare. 1993 råkade jag inte ut för en enda tiggare i Lhasa. Nu finns de överallt, och smutsiga småbarn i trasiga kläder hugger tag om dina ben och vägrar släppa dem förrän man gett dem en sedel. Ibland kan man få gå (med svårighet) några hundra meter med ett trasigt barn fastklamrat vid vardera benet utan att de släpper taget och utan att man kan ge dem något. I Barkhor ser man även små kinesiska militäruniformer för småbarn, som sålunda de förtryckta tibetanerna uppmuntras till att köpa åt sina små barn och klä upp dem i. En annan förändring, och den kanske värsta av alla: Dalai Lama är försvunnen. Man ser ingenstans mer någon bild av honom. 1993 förekom han öppet överallt, men nu är alla porträtt av honom noggrant avlägsnade till och med inne i Potala. Panchen Lama finns kvar här och där, vilket är aktningsvärt, men det är som om Dalai Lama aldrig hade existerat. Ändå finns det ingen personlighet som är kärare för tibetanerna. Alla bär honom i sitt inre, och om han inte längre syns och visas offentligt kan man vara säker på att de flesta tibetanerna har bilder av honom undangömda på säkra ställen. Vi besökte Potala på onsdagen, men vår guide bad oss uttryckligen att inte ställa några politiska frågor där inne. Potala kontrolleras av lojalister, kinestrogna tibetaner, och där finns många falska munkar och spioner. Det mesta av värde i Potala har förts till kinesiska muséer, och kvar finns egentligen bara kulisser och marionetter utom sådant som inte är av något direkt materiellt värde. Vi besökte även Sera, men här var det ledigare och öppnare. Emellertid måste vi även här betala inträde liksom i Potala. Potala krävde 45 yuan i inträde och 10 yuan extra om man ville gå upp på takterassen. Till Sera var inträdet 30 yuan. Alla dessa inträden krävdes ofta av uniformerad kinesisk polis. 1993 förekom ingenting sådant. En av oss upplevde något mycket obehagligt på kvällen. Det var vid Barkhor som två kineser sågs misshandla en tibetansk khampa. De sparkade honom i magen och utsatte honom för metodisk oupphörlig misshandel utan att någon vågade göra någonting, utan alla bara såg på, liksom den kinesiska polisen, som ju förekommer överallt där i Barkhor. De vanliga mänskorna visste att de var bevakade av dessa kinesiska poliser, och de visste, att om de ingrep till försvar för tibetanen mot kineserna så kunde det betyda internering på livstid. Tibetanen misshandlades allt utom ihjäl, ingen visste varför, alla bara såg på, ty de kinesiska poliserna såg på och 42


lät det ske. En sådan hållning ingår väl i kinesernas ständigt fortsatta etniska rensning av det tibetanska folket från Tibet. Ett par som vi träffade berättade, att det försvinner 2 à 3 tibetaner om dagen i Lhasa på detta eller liknande sätt. Vittnet till denna händelse blev även trakasserad när han fotograferade några tibetanska hus som kineserna höll på med att riva – de hade rivits under de senaste veckorna och skulle kanske ersättas med blåfönstrade kinesiska horhus som på andra sidan gatan. Emellertid lyckas inte kineserna utrota tibetanerna. De har ansträngt sig under 47 år, men i Lhasa verkar alla barn vara tibetanska medan man inte ser ett enda kinesiskt barn. De tibetanska barnen är dessutom glada och lyckliga hur fattiga och trasiga de än är. Men de flesta kineser i Tibet är soldater som inte har tillgång till sina familjer, och de kinesiska hororna ger dem bara Aids. Andra kineser i Tibet är mest bara förvisade slavarbetare, som bara får ha ett arbetsliv. Kort sagt, tummen ner för Kina – och det genom kinesernas egen förskyllan. Det blir ingen mänsklig ordning i Kina så länge Marx, Lenin, Stalin och Mao förblir dess falska ideal och så länge dessas självdestruktiva politik vidmakthålls. På restaurang Tashi träffade jag en trevlig amerikan som frågade mig om Lhasa hade förändrats till det bättre eller till det sämre sedan jag var här senast för fyra år sedan. Svaret var enkelt. Det hade förändrats både till det sämre och till det bättre. Försämringarna var helt och hållet kinesiska medan förbättringarna var helt och hållet tibetanska. Det fanns ingen tibetansk försämring och ingen kinesisk förbättring. Ett typiskt exempel på de kinesiska försämringarna är hur kineserna har lyckats förstöra hela flodstranden och öarna i floden. Detta är ett omfattande kinesiskt drömprojekt. På dessa sandbankar i floden ämnar de uppföra det kinesiska Lhasa, ett kinesiskt drömparadis med höghus där alla hus är likadana. De har redan byggt broarna över till ön, och hela stranden är som sagt totalförstörd i ett krampaktigt försök att göra den till en kajpromenad. Som strandpromenad hade den kanske blivit vacker om inte ön skulle bli bebyggd med höghus och om inte kvarteren närmast floden var kinesiska avspärrningsområden med taggtråd och murar krönta med fastcementerat glassplitter. Förr var flodstranden helt naturlig, och tibetanerna brukade tvätta sina kläder där, särskilt munkarna, som sedan lade upp dem att torka längs hela den naturliga strandpromenaden. Bara detta var en sevärdhet. När Lasse, som förr var en god kommunist och trogen maoist, såg vad kineserna hade gjort med stranden förra året tog han definitivt parti mot Kina. Ett sådant nidingsdåd kunde han aldrig förlåta kineserna. Dagens utflykt gick till Drepung, som bestegs i alla dess våningar och etager, tempel och samlingssalar, mastodontkök och kapell i tillbörlig ordning, medan vädret ständigt blev bättre. Vi hade inte sett mycket av solen i Tibet än så länge, men nu kom den fram, bländande och het, brännande och tryckande, så att det sedan var som en befrielse att få dyka in i Jokhangkatedralens dunkla mörklagda mysterier med alla dess fantastiska kryptiska kapell. Jokhang förblir Tibets hjärta och äldsta helgedom, och där är alla Tibets mysterier koncentrerade i ett underbart ogenomträngligt mörker av labyrintisk mystik in absurdum. Samtidigt som solen kom fram i Lhasa och värmde upp hela staden hörde vi nyheter från Sverige om katastrofala regn och översvämningar i Värmland och dagstemperaturer på högst 8 grader. Kanske vi då hade det bättre i Tibet i detta paradis för etniska studier, Lhasa, denna häxkittel av tibetanska nationalister, kinesiska utsugare, muslimer och uigurer, och ett förlovat paradis för unga och gamla turister från Israel, Sverige, Frankrike, Amerika, Portugal, Tyskland, Holland, Norge, England och Nya Zeeland och vilka länder som helst. För en internationell humanist är Lhasa det förlovade paradiset. Där finns alla de extremaste 43


ytterligheterna, som bara fortsätter att polariseras hela tiden. Det kan inte finnas något intressantare forum för mänskliga studier i människans mest tillspetsade och innersta väsen. Allt finns i Lhasa – buddhismens och förtryckets huvudstad, internationalismens, fattigdomens, nödens och eländets smutsiga blindtarm och ändstation – och världens charmigaste håla. del 4 På fredagen åkte vi ut till Katsel för att mönstra skolan. Vi bemöttes med tveksamhet, då lärarna trodde att vi var kontrollanter. De frågade oss vad vi ville, men när det gick upp för dem att vi var från Sverige och att flera av oss var med i Skolföreningen lossnade alla band. Vi fick se alla klassrum och alla barnen. Skolan har 184 elever av vilka 81 är flickor och av vilka 73 är boende på skolan. Denna är byggd för sex klasser, men då beläggningen är full bara med fyra klasser anser man inte att man även kan satsa på två klasser till. Många tibetaner vill ha sina barn i denna skola, den har klart ett gott renommé, och den sköts exemplariskt. Där finns inte en enda kinesisk lärare, ehuru Mao hänger i varje klassrum tillsammans med den blodröda partifanan. Barnen måste lära sig kinesiska, men det viktigaste är att de lär sig skriva sitt modersmål tibetanska, och de får även undervisning i matematik, musik, dans och (från och med tredje klass) i engelska. Kanske någon av dem även en dag vill lära sig svenska. Rektorn bjöd på kaffe med hela lärarkåren, och vi kunde tacksamt dela ut presenter: specialpresenter till vissa föreningsmedlemmars fadderbarn, två fotbollar, en frisbee, kulpennor och annat sådant. Vår visit blev mera angenäm ju längre den varade. Tyvärr måste vi dock till slut återvända till Lhasa. Vägen var den sämsta tänkbara, på flera ställen hade den rasat, och på ännu fler ställen var den under kronisk reparation med truckar och traktorer som bökade i leran och blockerade all trafik. Tyvärr kunde vi inte besöka Ganden, då detta skulle vara förenat med vissa komplikationer. En amerikan jag talat med i Lhasa hade besökt Ganden utan svårighet på egen hand, men tydligen var det svårt för grupper att få tillstånd. Vi hade alla sorters väder på vägen: regn, hagelskurar, sandstorm, ömsom solsken och ömsom tjocka. Men vi kunde se de yttersta konturerna av Ganden uppe på krönet av bergen samt de små högt uppsatta klosterbyggnaderna i Yerpa på andra sidan floden. När skulle man få besöka dessa vackra och omistliga platser igen? Det frågades av vilken art de kinesiska försämringarna och de tibetanska förbättringarna är. Det är nästan som en regel utan undantag i Tibet att allt kinesiskt är negativt, och om något kinesiskt tilltar blir det mera negativt. Det kinesiska förtrycket har ökat. Det märks på den kategoriska utplåningen av allt som har med Dalai Lama att göra. "The Sino-Swedish Friendship School" i Katsel behövde inte tidigare ha Mao och hans bloddränkta snorfana i varenda klassrum. Den tibetanska förbättringen är att tibetanerna trots ökat förtryck håller stilen och till och med är ännu vänligare och hjärtligare än för fyra år sedan. Något har hänt med den tibetanska medvetenheten, den har lyft sig och kanske inspirerats av det ökade förtrycket – den är andligare än någonsin. Enbart tack vare tibetanerna är Lhasa troligen världens mest andliga, mest inspirerade och mest inspirerande stad – trots det outsägliga eländet och fattigdomen. Just därför är det så förfärligt att åse allt vad kineserna gör för att förstöra detta. De pumpar in pengar i Lhasa för att skapa en artificiell ekonomisk expansion som är helt oförenlig med Lhasas väsen. Den förstörda stranden har tidigare nämnts. Det vackra naturliga flodlandskapet med dess öar av sandbankar är förstört, och genom att avleda floden och bygga väldiga kajkomplex runt öarna för att på dessa bygga 44


höghus blir vattnet i kanalen mellan dessa och staden en stagnerande kloak, där allt skräp samlas. Byggnationen av öarna i Lhasafloden är bara ett av kinesregeringens vansinnesprojekt, som verkar genomföras med ett slags överlagt skenande storhetsvansinne. Deprimerad av kinesernas tilltagande förstörelse av Lhasa blev jag magsjuk och kunde därför inte deltaga i de andras besök i Norbulinka, som var oförändrat: Dalai Lamas sommarpalats förblev den primära turistattraktionen och vårdas ömt, medan allting annat där får förfalla, i synnerhet djuren i deras alltför trånga burar. I stället besökte jag de gamla templen i den norra delen av de tibetanska kvarteren. Ramoche var stängt för ombyggnad, men några mindre tempel i närheten kom jag in i. Ett av dem hade den första bild på Dalai lama jag fick se denna gång i Lhasa. Det lär finnas en till i det lilla templet bakom Barkhor, medan Nechung, orakeltemplet vid Drepung, hade fyra att uppvisa, när Lars-Olof som den ende av oss reste dit för ett besök. Vi besökte även Mentsikhang under dagen, det tibetanska sjukhuset för tibetansk astrologisk medicin, som verkar mycket väletablerat. Vi visades runt och fick ta del av de viktiga 80 thankas som är den tibetanska medicinens urkund (från 800-talet, utarbetad av en läkare som levde 706-831!) Visningen avslutades med en videofilm över den tibetanska medicinens landvinningar och internationella vikt, där den amerikanska speakern naturligtvis även framhöll förtjänsten av Kinas fredliga befrielse av Tibet. Man kunde spy för mindre, och ingen av oss hade efteråt någon kommentar till besöket i det väletablerade och välrenommerade sjukhuset. Fotnot. Enligt senare information borde vi ha haft ett brev med oss från Skolföreningen i Stockholm till skolan i Katsel. Emedan vi inte hade detta, "Läs och Res" hade inte känt till denna förenklande procedur, togs vi först emot med försiktig tveksamhet, som dock förbyttes till desto mer översvallande entusiasm när rektorn och lärarna fick klart för sig vilka vi var. Många utländska grupper har kommit och besökt den svenska skolan i Katsel, så att lärarkåren där ibland nästan generats av all denna internationella uppmärksamhet. Enligt Lars-Olof, som besökte skolan senast i oktober '96, har införandet av Mao med andra urmodiga partikoryféers stenansikten i vartenda klassrum jämte den illröda snorfanan skett först efter hans besök i höstas som ett led i den nya sinofieringsvågen av Tibet, som är den värsta sedan kulturrevolutionens dagar. Kloster rensas på munkar, till och med nunneklostret i Terdrom rensades nyligen på ett stort antal nunnor, och det allra senaste är att Kina har förklarat buddhismen vara otibetansk. Sanningen är väl snarare att det är kommunismen som är i högsta grad okinesisk. del 5 : Till Gyangtse och Shigatse. Söndag den 11 maj började äventyret. I tre jeepar lämnade vi Lhasa för att bege oss upp mot Khamba La och Karo La. Vi hade en underbart otrolig tur med vädret. Det blåste kraftigt, och himlen var alldeles klar, så man såg alla de snöklädda bergen omkring den turkosfärgade sjön Jamdrok Tso, som lyste i de mest otroligt klarturkosblå färger: hela sjön gnistrade som en ädelsten. Emellertid störde kineserna även denna glädje: kraftverket som stjäl vatten från den heliga sjön (som saknar naturligt utlopp) är fullt utbyggt och i full gång, och det syns tydligt att stora delar av sjön blivit torrlagda. För att åtgärda detta problem planerar kineserna pumpa upp sötvatten från floden. Om så sker kommer Jamdrok Tso att förlora sina klara färger, för vilka den blivit så världsberömd, då dessa färger beror på en viss naturligt

45


välbalanserad salthalt, som mycket lätt kan rubbas om Brahmaputras leriga sötvatten får blandas därmed. På vägen passerade vi fyra tappra västerländska cyklister, tydligen på väg till Gyangtse över de höga passen. En var slut och bearbetades med massage av den andra, den tredje verkade trött, medan endast den fjärde trampade frimodigt på utan att ana hur långt hon hade kvar upp till 5000-meters-passets krön. Vi såg dem aldrig mera senare under resan, och deras vidare öden förblir höljda i dunkel. Det hisnande vackra vädret följde med oss hela vägen över Karo La och över de sista passen före nedstigningen till Gyangtse, men där började kinesmardrömmen på nytt: hela den nedre delen av dalen var förstörd av omfattande kinesisk gruvdrift. Det var ett fullständigt miljöhelvete. Vår guide bad oss uttryckligen att inte stanna och fotografera helvetet för att undvika politiska problem. När vi kom fram till Gyangtse förvånades jag av att majoriteten då ville inta en kinesisk middag. Jag hade tveklöst föredragit den tibetanska Yak Restaurant men följde med majoriteten. Denna kinesiska middag var vattnig och föga mättande och dessutom dyr. Min princip är att i alla lägen i Tibet gynna allt tibetanskt och bojkotta allt kinesiskt, vilket tyvärr inte är möjligt att göra konsekvent. Men det är alltid positivt när man lyckas gynna något tibetanskt och när man lyckas bojkotta något kinesiskt. Dagens enda malör var ett vinfiasko. I Lhasa hade jag köpt en flaska rödvin för 4 yuan, som vid öppnandet visade sig vara en mycket klibbig soyasås. Det var bara att skänka den till vår kock. Vårt hotell i Gyangtse hette "Hotel of Nationality" och var tydligen den lokala mattfabrikens hotell. Vi hade en nattbio och Gyangtses nya kinesiska tivoli precis utanför fönstret, och mannen i rummet intill snarkade nästan sönder papperstapeterna. Likväl sov vi relativt gott, och den som fick nöjet att nödgas bege sig ut på nattpromenad till den öppna toaletten på taket kunde ovanför sig njuta av världens klaraste och rikaste stjärnhimmel. På morgonen tog vi sedan staden i besittning. Först besökte vi Palkor Choideklostret med Kumbum-stupan, där tre av oss besteg den översta byggnaden i klostret och ännu fler nådde upp i kronan av stupan. När man kom upp i den översta klosterbyggnaden bemöttes man av en häpnadsväckande syn: där stod en cykel parkerad i tempelförmaket, som någon måste ha burit ända upp och in i det översta klostret. Från dess terass hade man en storslagen utsikt över staden, fortet och klostret, där det överst i Kumbum-stupan dansade en ensam munk i en sorts solitär morgonbön av det mera inspirerade slaget. Vi tog oss sedan alla upp till toppen av fortet, som ju höjer sig 70 meter över staden i en fantastisk fästningsarkitektur med tempel på toppen. Mycket hade gjorts för att restaurera fortet sedan senast, och bland annat hade det tillkommit ett anti-brittiskt museum med anledning av Younghusband-expeditionen 1904. Att ta del av de utförliga beskrivningarna på engelska av Younghusband-expeditionens brutala terrorism var intressantast ur grammatisk synpunkt: texterna tycktes avfattade på engelska men tydligen med kinesisk grammatik. Gyangtse har lyckligtvis inte förändrats mycket. Merparten av staden är fortfarande tibetansk, och endast några nya kinesiska distrikt har tillkommit utanför infarten till staden. Där finns bland annat tivolit, som då kanske går på ström från Jamdrok Tso. De nya kinesiska kvarteren är muromhägnade och verkar koncentrationsläger och är väl mest konstruerade för att inhysa den nya gruvarbetarbefolkningen. Om gruvverksamheten i dalen ovanför Gyangtse längs vägen mot Lhasa fick vi veta, att de bryter kol. Det är den officiella versionen. Förmodligen gräver de efter uran och använder helst lokalbefolkning, men då denna hellre ägnar sig åt bön än åt arbete måste de använda kineser. Det gäller att arbetarna hålls okunniga om riskerna med uranbrytning. Hela området verkade tämligen kaotiskt 46


och slarvigt, och förmodligen händer det olyckor. Men vilken kommunistisk ledning i Kina bryr sig om det? Vi reste sedan på två timmar till Shigatse, varunder vi passerade ett ruinerat kloster och det restaurerade Drongtse. Framme i det sprudlande Shigatse hade vi underbar äntlig lunch klockan 16 i en tibetansk restaurang och gick sedan och shoppade. Några av oss återbesökte det eleganta Shigatse Hotel, vårt finaste hotell på förra resan. Mycket var förändrat där inne. Den kinesiska whiskyn för 7 yuan var borta och ersatt med Black Label och andra svindyra västerländska sorter. Även biljarden var borta med hela den avdelningen av hotellet, som ersatts med konferensrum. I lobbyn strålade en blodröd kineskommunistisk nationalfana. Vi stannade inte länge där inne. Under ett besök på loppmarknaden råkade en av oss ut för ett smärre äventyr. Han råkade ut för en försäljerska som ville sälja en praktfull khampakniv till honom för 150 dollar. Den väldiga summan fångade hans intresse, så han beslöt att se hur långt ner han kunde pressa priset. De köpslog våldsamt och länge, och till sist hade han fått ner priset till 5 dollar. Då var han nöjd med utgången, tackade nej och gick. Rasande kastade hon då kniven efter honom, så att den nästan träffade honom. Mot kvällen beslöt vi att vandra koran runt Tashilumpo. Vårt hotell "The Fruit Orchard" råkade ligga just mitt emot Tashilumpo, så det var mycket lämpligt. När vi kommit upp bakom Tashilumpo blev toppen av berget bakom klostret såpass frestande, att det blev omöjligt att inte ge sig upp dit. Klättringen var brant och blev brantare ju högre upp man kom, men när man väl nådde krönet med det stora röset var det en underbar naturupplevelse att få njuta av det tibetanska bergslandskapet i skymningssolen, nästan som när man var i Mussoorie. Där uppe hade man sällskap av falkar och tornsvalor, och när man sedan tog sig ner igen var det som en andlig befrielse utan motstycke, då man plötsligt var så lätt, så lätt, som om man nästan flög på egna vingar. Det kan man kalla den stora koran (pilgrimsvandringen) runt Tashilumpo. Överallt ser man bilder på den falske (kinesiske) åttaårige gossen Panchen Lama. Även i Gyangtse såg man honom allmänt etablerad, medan den riktige av Dalai Lama bekräftade Panchen Lama hålls fången i Peking. Om kommunist-Kina plötsligt faller, upplöses och kollapsar (vilket mycket talar för att det kan göra) och kineserna då brådstörtat lämnar Tibet, så att Dalai Lama kan återinstalleras, kommer det att bli problem med Panchen Lama, såvida inte Dalai Lama beslutar att det kan finnas två Panchen Lama. (Det finns ju två Karmapa: en i Tsurpu och en i Sikkim. De var bara en, men tydligen har de separerat i två, och båda är accepterade.) Gudskelov ligger detta problem inte i nutiden utan i en okänd och osäker framtid. del 6. Tidigt på morgonen den 13 maj avreste vi mot Sakya, passerade passet på 4500 meter och nådde den urgamla medeltida klosterstaden, där ingenting hade förändrats sedan senast. Vår gamla restaurang var borta, inga ko-kadaver hängde längre på någon matsalsvägg, och vi intog i stället lunchen i ett trivsamt sjapp som munkarna drev. Tyvärr var denna dag en otursdag för Sakya och för oss. Samma dag hade det anlänt en kader kinesiska Gestapomän i militära uniformer för att korrigera klostret, beslagta förbjudna bilder (på Dalai Lama) och ge munkarna en politisk uppsträckning i form av hård politisk omskolning på kinesiska. Endast 80 munkar fanns kvar på klostret sedan 20 fördrivits som icke kommunistiskt renläriga förra året. Ursprungligen hade klostret ungefär 120 olika klosterbyggnader omkring i grannskapet som alla förstördes av kinesiska rödgardister under kulturrevolutionen. Följden av Gestapobesöket för vår del var att klostret gått i strejk, all belysning 47


släckts, och vi fick bara besöka huvudhallen, där det fantastiska 700-åriga biblioteket finns med 20,000 volymer, alla tryckta för 700 år sedan. Fastän vi bara fick besöka denna femtedel av klostret med släckt belysning måste vi betala fullt kinesiskt inträde (30 yuan), och dessutom försökte den kinesiska inkassörskan smita med växeln för 50 yuan. Dessa dryga inträdesavgifter överallt i Tibet är ett kinesiskt påfund och mycket kränkande för turisterna genom deras hutlösa belopp. Det går väl an att betala 20 yuan (20 kronor) för att gå upp i Gyangtses fort och beundra utsikten, men dessutom ville de kinesiska kulturmyndigheterna där ha en kameraavgift på 100 yuan och en avgift för videokamera på 1000 yuan. Sådant är ju löjligt. I kloster är det kränkande med inträdesavgifter då kloster är heliga platser. Det är ett uttryck för kinesernas vidriga politik att betrakta kloster som muséer och behandla dem som sådana med en begränsning av munkarnas tillåtna antal till 5 à 10% av det ursprungliga antalet och med drastiskt beskärda rättigheter för dem. Kina är det enda helvete Tibet någonsin har haft – och har det fortfarande. Sedan gick färden ut i det okända. Vi nådde den kinesiska kolonialisthålan LhaTse (Lazi) till kvällningen och tillbringade natten där på hotell Lazi. Hålan är gräslig med både bordellrestauranger och bordeller ( – en av våra damer gick i misstag in i en,) och vårt hotell var kanske det enda anständiga. Det var vårt sista hotell för kanske två veckor framåt. 14.5. Vi lämnade Lha-Tse tidigt för att inleda den stora tältmanövern på åtskilliga hundratals mil. Vägen gick bitvis brant uppför med pass på 4400 meter, 4600 och 4900. Två vackra sjöar passerades och det otroliga Nyingma-klostret Tabsang beläget högst upp på en spetsig bergstopp. De två översta klosterbyggnaderna var vita och vackra och troligen återuppbyggda medan man längs hela bergsryggen kunde se ruinerna av vad som en gång hade varit. Vi passerade Sangsang tidigt på eftermiddagen, där vi enligt resplanen skulle ha tillbringat natten. Vi såg en fördel i att ligga före tidtabellen och fortsatte därför vidare upp för pass och allt svårare vägar. Strömdragen vi måste passera igenom blev snart legio, och vi prisade oss lyckliga i att vara ute i detta land under torrperioden. Under eftermiddagen försämrades vädret, vinden blev allt oförsonligare, och allt mer snö och is syntes på marken. Strax före Raka vek vi av från vägen för att köra rakt norrut där vi nådde vårt nattläger en bra bit in i en bister lappländsk-isländsk vildmark i ett geysirområde med varma källor. Meningen var att vi skulle få bada i dem och ha det skönt, men i den iskalla vinden avstod samtliga. De ohyggliga strapatserna i att få tälten resta i den iskalla stormvinden knäckte de flesta. Dessa tribulationer inbegrep att tältpåsar blåste bort, att tältpinnar krökte sig, att fingrar frös sönder med andra bedrövligheter resulterande från att ingen tidigare rest dessa tält och följaktligen ingen visste hur det skulle göras. Enda sättet var att lära sig av alla tänkbara misstag den hårda vägen. Endast Holger kunde efter dessa pärser till fullo njuta av faciliteterna i de naturliga swimmingpölarna i den isiga natten. Lyckligtvis är vi dock alla friska. Manfred och Charles var dåliga de första dagarna i Lhasa men har hämtat sig. Madeleine har haft problem med magen liksom jag och även Holger idag, efter att ha köpt och ätit ett rått blomkålshuvud, medan alla andra har hållit sig kärnfriska. Vi har fyra chaufförer (för tre jeepar och en lastbil), vår förträfflige guide och allt i allo Dawa Tenzing (tibetan) samt två kockar, båda tibetaner, den ena därtill en khampa med kniv i nästan halv kroppsstorlek – han är den frommaste av oss alla och bär Dalai Lama i ett smycke om halsen. Två av chaufförerna är kineser, den ena gammal och skrynklig som ett russin, långt över pensionsåldern, och den andra helt ung men mycket alert och sympatisk. Utom dessa två är alla fem i vår besättning tibetaner. 48


Men att resa tälten i hård fjällvind var inte det lättaste, i synnerhet som det inte fanns någon instruktionsbok och ingen hade någon erfarenhet av dessa tunneltält tidigare. Flera tältbågar gick sönder, många förlorade humöret, många fick en olidlig huvudvärk under ansträngningarna, och flera tält hamnade på ställen med mycket jakskit och andra olägenheter. Det är bara att hoppas på att alla skall klara natten utan allvarligare men än frostskador, huvudvärk och uppfläkta händer. Sömnlösheten i detta oroliga och gastkramande väder tar vi för given. del 7. 15.5. Alla överlevde natten men ej utan svårigheter. När vi steg upp klockan 7 var det 4,5 minusgrader, och Madeleines tält var täckt av frost och is. Flera hade haft problem med fötter som inte kunde hållas varma, och Holger var uppe hela natten och kräktes och hade andra magproblem. Ändå tog han ett verkligt förfriskande morgondopp i en varm källa i den isiga morgonen, som om det inte hade räckt med alla nattens vinterbad. Hur kall morgonen än var var vädret alldeles bländande vackert, och under förmiddagen hade vi vår vackraste etapp hittills längs två sjöar med underbara vitklädda fjäll i bakgrunden. Vi stötte dessutom på vilda flockar av både gaseller och vildåsnor (kiang) utom hjordar av jakar och hästar samt ett dussintal nomader, den ena praktfullare än den andra, särskilt kvinnorna. I dessa nejder finns det ingen bofast befolkning, men nomader stöter man på överallt: så fort man stannar bilen dyker de upp från ingenstans för att tillfredsställa sin nyfikenhet. De bara kommer och står och ser på utan att göra någonting. Därefter nådde vi vårt högsta pass hittills på 5425 meter (enligt Trygves höjdmätare; den brukar vara osams med Manfreds, och troligen visar båda för låga värden på grund av det låga atmosfärtrycket.) Vägen ner därifrån ledde in i ett ökenområde som Sven menade att liknade Ladakh medan andra avskräcktes av hur likt det var Saharas sandöknar: inte ett grönt strå någonstans, bara uttorkade sjöar och saltsjöar, inte en människa, intet liv. Vi höll till och med på att köra vilse, då de uttorkade ökensjöarna var så ohyggligt enahanda. Efter många timmar på detta sätt med även resans första punktering slog vi läger nära Tsochen. Vädret var fortfarande vackert, men blåsten var hård och bitande kall. Få se hur denna natt skall gestalta sig. Det går inte att sätta upp tälten utan att bära stora stenar att sätta på deras pluggar i marken så att dessa säkert skall hålla. 16.5. Natten klarades bra. En nattemperatur uppmättes på minus 7 grader, varför vi tror att det måste ha varit minus 10 förra natten. Likväl tyckte några att det hade varit för kallt även i natt. Vi passerade Tsochen utan att bry oss om någon sight-seeing och fortsatte direkt västerut upp mot Dayum Tso, en kombinerad salt- och sodasjö med både gasellhjordar och vildhästar och -åsnor i närheten – vi passerade även vår andra vid sidan av vägen lugnt sittande örn. Färden gick norrut, och diverse malörer inträffade: vår lastbil fick punktering, ett avgasrör nästan lossnade, och en syrebehållare läckte ut sitt innehåll i en bil, så att dess passagerare blev påtagligt påverkade och mer än vanligt upprymda. Lunchen intogs i skuggan av ett ståtligt berg på 6340 meter (utan känt namn), varefter vi passerade vidare mot ett synnerligen overkligt landskap vid sjön Dong Tso, åter en kombinerad sjö av is och snö, salt och soda, men ytterst vidsträckt och fylld av förvillande hägringar, som ej lät sig fotograferas. Landskapet var svindlande bedrägligt i sin mångskiftande mångfald av dallrande hägringsskikt i olika färger, bakom vilka den tredje Himalayabergskedjan (bortom Trans-Himalaya) reste sig på ett oändligt avstånd av kanske 40-50 kilometer. Höjden på sjön var cirka 4500 meter, men bergen höjde sig över 6000 meter. Vi fortsatte vidare till Gertsé, en 49


ruskig håla mest full av krossat glas överallt, där den nye kinesiske borgmästarens herravälde märktes tydligt på de glassplitterkrönta murarna runt nästan varje hus och gård. Han tog makten här för ett år sedan och sparkade ut alla tibetaner. I Batchelors guidebok är staden beskriven som "en av de minst attraktiva orterna i Centralasien". Vi passerade fort vidare. Emellertid var vädret plötsligt idealiskt, och för första gången kunde vi slå upp våra tält utan storm någon mil bortom den fasansfulla spökstaden. Landskapet var nästan overkligt i sina surrealistiska konturer, skymningen var förtrollande, men den påföljande gryningen ännu mer: Gryning i öknen Kylans grepp om natten är en terror gastkramande och hård. Isen täcker tälten, vinden tjuter, allt är köld och dödens bård. Men ljuset tänder livet. Först det snuddar lätt vid högsta fjällens krön för att så förgylla, värma och ge glädjeliv åt snön. Så börjar öknen glöda: röd, förtrollande och vaknande som livet självt från graven, rödglödgande, grannare än något annat, tindrande av vaknat liv från djupen; sjöar glittra, fåglar kvittra, allt förgylls och stormar an som haven från en säker död mot livets strand, med nöd och än en gång förlupen ifrån undergångens mörker till det sanna livets oförgänglighet från avgrundsstupen. 17.5. Norges nationaldag firades med nationalhymn på morgonen, som under min nedkomst från ett berg utifrån lät som ett rostigt skrålande efter en lång fest. Dagen var idealisk, och vägen västerut förlöpte lyckligt i det tilltagande drömlandskapet. Vi passerade den förtrollade sjön Oma med vacker förgeologisk vulkankägla mitt i i form av en ö: sådana sjöar tycks vara vanliga i Tibet. Med vindens hastighet fortsattes färden på obefintliga vägar ut i ingenstans, och vid ett skede löpte vi ut för en oändlig utförsbacke i form av en sluttande högslätt som aldrig tog slut i 80 kilometers hastighet eller mer, vilket var en njutning av samma slag som en skidlöpare erfar när han får glida ut kilometer efter kilometer i det oändliga i en utförslöpa som aldrig tar slut. Emellertid var en av våra chaufförer mycket dålig med huvudvärk och alla andra problem med magen och andningen som man brukar få här om man inte är tibetan, och vi fick ofta stanna och vädra honom. Han är vår äldste och dessutom kines. Emellertid tilltog landskapets surrealistiska overklighet när vi svängde av åt söder vid den betydande tätorten Yanhuchu (med kanske ett 70-tal invånare och flera butikstält, där Holger köpte två flaskor kinesisk sprit på 45%, för att kanske förgylla det norska nationaldagsfirandet,) och det kändes mer och mer som att färdas genom Mordor, det ondas rike i Tolkiens berömda trilogi, (som vid en folkomröstning i England utkorats till århundradets bästa bok,) vilket intryck styrktes av den påtagliga kinesiska ockupationen av detta heliga land med muromgärdade sterila fort utspridda här och där, (några i totalt upplösningstillstånd sedan kineserna övergivit dem för bara fem år sedan: det som inte underhålls bryts snabbt ner av väder och vind i Tibet,) och med vår guides berättelser om hur redan 96 av hans kolleger i Lhasa förlorat sina jobb för att de inte varit prokinesiska, för att de varit utbildade i Indien eller något annat dumt. (Ingen västerländsk resenär i Tibet vill ju ha en guide som kör med kinesisk propaganda.) Vårt läger för natten blev vid Chungba vid en rik fågelsjö. Vädret var sämre, vinden var åter rasande, och vår kinesiske gamle chaufför var knappast bättre.

50


Emellertid hade jag från passet mellan Yanhuchu och Chungba längst i sydväst redan kunnat se en skymt av Kailas högresta vita pyramid resa sig över bergen i ett oändligt fjärran. Detta tecken om något vittnade om att det fanns en väg ut från Mordor. Dagens färd hade varit 254 kilometer, gårdagens 267. På kvällen firades den norska nationaldagen mera ordentligt med Holgers 5yuan-snaps utspädd med Sprite. Somliga såg till att de fick blanda själva, och andra hällde diskret ut groggen i tältkanten. Några blev aldrig av med eftersmaken. Natten blev emellertid en mardröm i synnerhet för mig. Min sovsäck hade gått sönder i blixtlåset så att den inte gick att tillsluta, och det var resans kallaste natt hittills med 10,7 grader kallt klockan 7.30 på morgonen efter en fullständigt olidlig natt i hård vind. Jag fick låna Holgers långa sovsäckspåse som i någon mån skyddade men utan att värma. del 8. 18.5. Den isande morgonen inleddes sent, och vi kom inte iväg förrän efter nio. Många tältpluggar hade frusit fast i marken och var omöjliga att dra ut, medan andra fann det tidsödande att få sina under natten tillfrusna pansarkläder upptinade. Flera hade vaknat med is i håret. Färden gick till en början genom Mordors öken, och naturligtvis fick vår chaufför motorstopp: kylaren kokade, och inget vatten fanns i närheten. Det blev inte dagens enda prövning. Den väg vi hade att följa ner mot Ngari visade sig vara resans sämsta hittills: kronisk tvättbräda hela vägen. Emellertid kompenserades detta skakande missförhållande av att landskapet blev allt mer intressant: vi befann oss nämligen vid Indus källor, och vi följde en ljuvlig liten flod ner längs alltmer grönskande dalar genom ett allt vildare Mordorlandskap mot dagens slutmål: västra Tibets största stad Ngari, en nästan helt kinesisk och modern stad men med utomordentliga omgivningar, ungefär som den norska industrihålan Sunndalsöra längst in i en praktfull fjord. Vidare från Ngari (som kineserna kallar Ali då de inte kan säga R utan det blir L i stället) rinner Indus ner i Indien och Ladakh för att drygt 30 mil västerut ifrån oss passera Leh. Ngari ligger på 4300 meters höjd. Vårt hotell i Ngari visade sig emellertid vara en brydsam historia. "The Ali Guest House" var helt övergivet, det fanns inte en kotte i hela det väldiga komplexet, dörrarna stod vidöppna, medan endast hotellrummen var låsta – med hänglås. Det fanns inte en människa i hela hotellet. I stället körde vi då till stadens finaste hotell, "The Ali Hotel", som var ett massivt komplex på flera byggnader med tillbyggnader och appendix. Emellertid var lobbyn tom. Receptionsdisken var fullständigt renskrapad, och hotellets ståtliga fasad mot gatan hade ett ansenligt antal sönderslagna rutor att ståta med. Vi sökte längs korridorerna efter någon levande människa, och miljön var precis den samma som i Kafkas "Processen" i Orson Welles berömda filmversion. Till slut mötte vi en skräckslagen ung japan som tittade ut ur hotellets enda icke låsta hotellrum. Han sov där med tre landsmän den natten. Han gav oss hopp: det måste finnas någon levande på hotellet. Slutligen uppenbarade sig portieren. Det var en kinesisk militär som kom på motorcykel. Han ville ha 120 yuan av oss var för att sova i sängar på hotellet i fyrbäddsrum utan toalett eller varmvatten. Hotellet var helt fallfärdigt fastän det bara var några år gammalt, och tydligen hade portieren-militären bra betalt av partiet för att förestå hotellet utan att sköta det.

51


I denna sterila mardrömsmiljö blev Frida, vår norska dam, svårt sjuk genom yrsel och högt blodtryck. Ansträngningarna hade tagit på henne. Att fara vidare från staden var otänkbart. Vi måste finna ett tredje hotell, även om ett sådant inte fanns. Men det fanns. Det var helt nybyggt, dess toaletter och duschar var inte ens installerade, men det hade ett kök, där vi fick god mat. Den enda toaletten låg tvärs över gatan genom en grind över en gård till vänster bakom några hus och bestod av de vanliga hålen i golvet – ingenting annat. Emellertid var detta hotell det under omständigheterna bästa tänkbara. Frida fick lägga sig och vila, fick syrgas och kunde snart återhämta sig. Sålunda slöts vår 17-e resedag. Precis halva resan var fullbordad, vi befann oss längst bort i utkanterna av västra Tibet nära gränsen till Indien och Ladakh, och vi hade klarat oss förhållandevis väl trots oerhörda strapatser. Ingen hade blivit verkligt sjuk, utan det hade bara rört sig om indispositioner på högst två dagar. Humöret hade varit konsekvent gott för att inte säga högt, moralen har hela tiden varit den bästa tänkbara, entusiasmen har aldrig minskat, varför jag tror och hoppas att vi alla skall klara av vandringen runt Kailas den närmaste veckan. 19.5. Det står nu klart att Frida inte kan gå runt Kailas. Hon måste föras till sjukhus för undersökning, och eventuellt kan hon inte ens komma med till Mount Everest. Men hennes vilja är stark, och hon har fått tillbaka ansiktsfärgen, så hon behöver i alla fall knappast avbryta resan. Ej heller behöver vi bli försenade. Så trots dramatiken igår i hennes rum, med stadens polischef som översättare, en läkare som inte kunde något annat språk än kinesiska, ett antal andra militär- eller civilklädda kineser och annat pack och löst folk, som alla var där för att analysera och tolka hennes tillstånd på sitt sätt och anbefalla åtgärder, så behöver vårt program inte ändras mer än att vi hoppar över Purang-Taklakot. (De fem kineserna som inspekterade henne var dock betydligt mer intresserade av rummets två andra damer, som tvådde sig ungefär som den kyska Susanna i badrummet utan faciliteter och utan avlopp, än av den utslagna patienten. Följaktligen måste deras kinesiska diagnoser betraktas som mer än bara ganska tvivelaktiga.) Sjukhuset var sedan som vi hade fruktat: liksom hotellet utan avlopp, utan toalett, utan stolar eller bord, med bara gamla fattiglappar till patienter utan köbildning eller någon hygien. Hos Frida påträffades som väntat inte något fel. Hon skulle bara ta det litet lugnare. Sålunda kunde vi köra vidare som vanligt före middag. Emellertid var denna dag Charles' 40-årsdag, som firades under övliga former. När han tidigt på morgonen satt på den obeskrivliga toaletten (i kvarteret utan tak på andra sidan hotellet) infann sig två damer utanför den stängda skrubbdörren och sjöng för honom. En intresserad kinesisk publik flockade sig genast runt stället för att ta del av denna särpräglade västerländska plägsed att genomföra en uppvaktningsserenad på ett sådant ställe och på ett sådant sätt. Färden gick ut från det horribla stället Ali, som på tibetanska heter Ngari, vars samtliga kineser mest bara tycktes ägna sig åt superi, upp för ett pass och ner för andra sidan till den stora breda dal eller högslätt som österut leder upp till Manasarovar. Vi passerade Gartok och slog läger efter 170 kilometer. Ju högre upp vi kom, desto ödsligare, flackare och kargare blev landskapet men även desto vidare och vackrare: det är som om en viss förtätad stämning över landskapet blir allt mer överhängande och dramatisk ju högre upp österut vi kommer. Från klassiska reseskildringar känner man alltför tydligt igen den laddade Kailas-stämningen över landskapet. Vi ser nu hela Gangdis-bergskedjan, och bara själva det heliga berget Kailas saknas. Alla mår bra, Holger badar dagligen i ständigt allt kallare sjöar och vattendrag, Trygve får dagligen sitt lystmäte på fågelskådning med professionell kikare, men roständerna, tranorna, örnarna och lammgamarna har nu övergivit oss. I 52


stället ser vi harar och murmeldjur. Vi passerade avtagsvägen upp till Tsaparang i det gamla konungariket Gugge (som på tibetanska ungefär uttalas 'Cookie') som vi tyvärr inte kan besöka: det är oerhört svårt att få tillstånd då området är såpass nära Indien och där förekommer stora kinesiska truppkoncentrationer. Den välbesökta indiska vallfartsorten Badrinath ligger ju precis på andra sidan gränsberget Kamet. Vi slog läger strax före det högsta passet på drygt 4900 meter, och på kvällen avfirade vi Charles' 40-årsdag med drickbart rödvin och mindre drickbar kinesisk vodka, varvid under högtidliga former en speciellt i Ngari inköpt kinesisk blomsterbukett överräcktes bestående av färgstarka plastblommor. Ändå är det tveksamt om de kommer att hålla resan ut. Vi hade kolossalt roligt hela kvällen, och detta är väl kanske denna expeditions särmärke: vi har roligt hela tiden. Det har jag aldrig varit med om tidigare på någon gruppresa. Man har alltid haft roligt ibland även med de sämsta tänkbara grupper, men aldrig hela tiden som nu. del 9. 20.5. Resan fortsattes under dramatiska former. Först kokade kylaren på vår jeep (igen!), och sedan kollapsade den andra jeepen då en kardanaxel gick. Den ersattes med en tom Sprite-plåtburk, men från detta haveriställe, där vi intog vår lunch, kunde vi se både Kailas-bergen, den fantastiska toppen Nanda Devi i Indien (som jag senast sett från Joshimath, Kausani och Naini Tal) och det i fjärran i molndimmorna sig höjande bergmonstret Gurla Mandatha. Det dröjde sedan inte länge innan Kailas blev synligt; men det finns ett antal toppar som är det heliga berget likt när man kommer västerifrån. Vi gissade fel flera gånger, tills ytterligare ett bergs konturer sakta blev synliga genom molnen, som var högre och spetsigare än de andra. Värdigt skred det långsamt ut ur molnmassorna, och strax därpå kunde vi se Rakkas Tals blåa vatten i fjärran. Men vi var fullkomligt utslagna. De senaste två dagarnas jeepfärd hade varit en skumpande mardrömslik barbackaritt, och det var inte underligt att bilarna skakade sönder, den ena efter den andra, och vi med. Just när Kailas blev synligt greps Holger av en mördande kolik, som krävde sina smärtsamma utlösningar. Den andra jeepen gick sönder på nytt, och dess gamle kinesiske chaufför körde sedan fel, så att alla hans fyra passagerare blev tvärarga på den skyldige till bristen på rätt information och vägledning. Vi kom urlakade fram till Darchen men fick åtminstone åter vila i sängar i The Darchen Guest House, ett vänligt äkta tibetanskt värdshus, där det utanför i femhundratal hade samlats pilgrimer i tält. De skulle alla upp till Kailas samtidigt som vi. I Darchen hittade jag också "The Kailas Tea Shop" med text för övrigt endast på tibetanska. Utanför stod ett biljardbord som flitigt användes av fyra glada tibetaner. Detta önskar man få se mer av i Tibet: lyckliga tibetaner med gästfria hus med skyltar på bara tibetanska och engelska – ingen kinesiska. Och detta var det underbaraste med Darchen: bara tibetaner överallt, utom några få européer. En stor tibetansk festival stod för dörren i vilken ingen kines hade någon gemenskap eller förståelse för, så det kinesiska elementet var kliniskt försvunnet på ett sätt, som man önskar att det vore för hela Tibet, för tibetanernas och för deras religions skull. 21.5. Redan före klockan tio hade de flesta pilgrimerna packat sina saker och gett sig iväg upp mot Kailas, de flesta på lastbilsflak. Man kan köra de första 15 kilometrarna upp för koran vilket även vi kommer att göra. Vädret är det bästa

53


tänkbara: bländande solsken på en molnfri himmel efter en bländande fullmånesnatt. Fullmånen når sin höjdpunkt under de kommande två nätterna. När vi övernattade igår såg vädret hotfullt ut österut mot de heliga sjöarna och Kailas. Det såg ut som regnmoln eller stormmoln, och vi hade faktiskt en del hårda sandtromber igår till och med över lägret. Kailas är känt för sitt ytterst nyckfulla väder: det kan snöa och hagla mitt i sommaren, och de drastiska totala väderomslagen kan ej sällan vara direkt fatala och livsfarliga. Allt är möjligt när det gäller väderlek omkring Kailas. Charles berättade om en som gick runt Kailas i september att han aldrig såg någonting av berget för bara dimma. Maj tycks åtminstone hittills nu vara en bättre månad. Vad har jag då att säga om områdets arkeologiska hemligheter? Problemet med hela västra Tibet är att allting vittrar så snabbt. Det kinesiska fortet vid Oma till exempel konstruerades för bara fem år sedan, hade övergivits för två år sedan och var redan fullkomligt söndervittrat trots att det hade varit välbyggt. Ruinerna i Tsaparang från 1700-talet ser 2000 gamla ut. Detta är troligen det område i världen där allt civiliserat fortast måste duka under för det extrema klimatet. Men när vi rullade ner mot de heliga sjöarna observerade vi ett egendomligt terassformat mönster på marken. Naturen kan näppeligen ha åstadkommit någonting sådant. Slätten sluttade inte rakt, som slätter brukar och ska göra, utan den sluttade ner i stora jämna terasser, vilket gjorde det omöjligt för en att inte misstänka att där någon gång hade existerat systematiska odlingar om inte rentav kanske en hel stad. Det märkligaste med berget Kailas är dess regelbundna pyramidform. Det ser precis ut som den kollapsade pyramiden vid Meydum i Egypten, som om någon hade ritat och konstruerat hela berget, och som om alla pyramider i Egypten och indianernas Amerika hade haft Kailas som prototyp och inspirationskälla. Så har vi det ofantliga mysteriet med alla världens äldsta legender om de fyra floderna, som i dem alla rinner upp i ett och samma område. Det är inte bara Bibeln som beskriver dem, där den första av dem aldrig har kunnat identifieras, ("floden Pison, som flyter omkring hela landet Havila, där guld finnes,") även om de andra tre bibliska paradisfloderna utmärks som Nilen, Eufrat och Tigris. I lika uråldriga indiska beskrivningar och legender utpekas de fyra floderna i olika versioner som Ganges, Indus, Brahmaputra, Oxus, Syr-Darja, Amu-Darja, Tamir och till och med Huang-Ho bland andra. Legenden är den samma i alla dessa olika källor. Det är bara flodernas namn som skiftar. De beskrivs som utgående från det ursprungliga paradiset, och Kailas-området är det enda stället i världen där fyra stora floder rinnande i olika riktningar har ungefär samma källområde: Indus, Ganges, Brahmaputra och Sutlej. Det är därför troligt att alla dessa legender, som har en och samma form och som hör till världens allra äldsta litterära urkunder, handlar direkt om Kailas-Manasarovar-området, som dessutom är ett av världens vackraste. Landhöjningen här är 40% större än i Skandinavien. Det är därför inte omöjligt att detta område en gång kan ha varit bördigt och rentav skogbevuxet. Jag är ingen vetenskapsman. Jag bara spekulerar och låter andra forska vidare i saken. del 10: Parikrama, första dagen. Här visade sig genast den stora nackdelen i att höra till en grupp – man måste göra som gruppen gör. Följaktligen förstördes parikraman från början genom fusk – vi blev körda de första 15 kilometrarna. Men vem har inte fuskat runt Kailas? Förmodligen bara riktiga tibetaner. De går längs en högre väg och har med största sannolikhet mycket bättre vyer och utsikt än vi, fastän de saknar kamera. Men även Sven Hedin fuskade. Fastän han hade all tid i världen red han stora sträckor runt 54


berget, och somliga menar, att det var därför han sedan slutade olyckligt. Först fick han England emot sig, sedan tog han ställning politiskt i första världskriget (fastän hans bäste vän George Nathaniel Curzon i Calcutta, vicekonung av Indien, enkom bad honom att ägna sig åt enbart vetenskap och glömma allt om politik, som hans omdöme inte var tillräckligt kvalificerat för,) för Tyskland, för att på 30-talet entusiastiskt sluta upp bakom Hitler. Till och med svenskarna övergav honom till sist. Var det Kailas fel? Knappast, men förhållandena kring Kailas har en förmåga att tillspetsa ens öde, och allt hänger egentligen på ens egna attityder och förhållanden till en själv. Sven Hedin var inte en religiös man utan hade egentligen bara sin äregirighet som sin enda religion. Emellertid straffades vi genast för vårt fusk. När vi kom fram till Tarboche, inledningsplatsen för parikraman, där den stora tempelpålen markerar det stora heliga områdets början, fattades ett tält. Ingen kunde begripa hur det hade gått till. Det var bara försvunnet. På min inrådan åkte Dawa tillbaka till Darchen för att se om det möjligen hade hamnat under någon säng i våra rum. Han kom tillbaka tomhänt. Tältet kostade 1000 yuan, och han var ansvarig för det. Vi beslutade enhälligt att skramla ihop 100 kronor var för att ersätta honom, om det skulle behövas. Dessutom måste vi dock pressa ihop oss i de fyra återstående tälten 3+3+2+2, vilket kan ha både fördelar och nackdelar med sig. Fördelen är att tre personer i ett tält höjer värmen i tältet. Nackdelarna vet vi ännu inget om. Dagen blev ytterst aktiv. Utom inspektion av den stora festplatsen, där den väldiga tempelpålen med flaggor skall resas imorgon, gick vi upp till den tibetanska begravningsplatsen, som ligger på en ytterst märklig exakt fyrkantig bergsplatå, som om den hade ritats av en arkitekt. Den skulle kunna utgöra den idealiska grunden för ett gammalt tempel. Där låg bara ett färskt lik väl styckat som korpar och bergskråkor kom och hackade i, och tydligen är det brist på gamar vid denna begravningsplats. Tibetanerna iakttar samma form av "sky burial" som de nordamerikanska indianerna men av mer praktiska skäl: det är i allmänhet svårt eller omöjligt att gräva ner lik i Tibet, och gör man det kommer de snart upp till ytan igen beroende på det tunna lufttrycket (574 millibar här) och andra egenartade faktorer beroende av den höga höjden. Sedan begav jag mig till klostret Nyenri, ett Nyingma-kloster tvärs över dalen. Det är svårt att ta sig upp dit, men likväl var där massor av folk, och utsikten därifrån mot Kailas var en överväldigande belöning. På vägen ner passerade man Lotusgrottan och Elefantgrottan, klassiska tillhåll för eremiter. Även Manfred och Lars hade varit uppe vid klostret och mest förbryllats av det faktum att någon eller några hade tagit med sig två cyklar upp till det svårbestigliga klostret, som stod där prydligt parkerade utanför av troligen två energiska munkar. Natten blev emellertid sedan ohygglig. Vinden är bitande kall, och det var mer frost och is och snö på tältet än vanligt på morgonen när man vaknade. Flaggstångsceremonin vid Tarboche tog sedan en dryg timme. Det var en otrolig feststämning kring företaget. Den väldiga flaggstången på drygt 20 meter fullbehängd med böneflaggor och andra prydnadsföremål, som en monstruös majstång i kubik, krävde en oerhörd precision i uppresandet. Det gick mycket långsamt i början, men efter att en 45-graders vinkel uppnåtts gick resten sedan mycket kvickt. Den erhöll den önskade svaga lutningen mot Kailas, vilket lär förebåda lycka och hälsa åt det tibetanska folket under det kommande året. Ceremonin ägde emellertid rum under noggrann uppsikt av kinesiska säkerhetspoliser med maskingevär. En sådan kom till vårt tält och ville förbjuda oss att bege oss vidare denna dag "av säkerhetsskäl". Naturligtvis ville han bara bli mutad och pressa oss på pengar. Problemet löstes utan att han fick några pengar och utan att han tillgrep sitt maskingevär. 55


del 11:

Parikrama – andra dagen

Genom flaggstångsceremonin blev den andra dagens uppbrott mycket försenat. Först klockan 2 kom vi i väg på den 18 kilometer långa promenaden till Drira Puk, som är det vackraste utsiktsläget mot Kailas: dess norra vägg, som företer den mest klassiska anblicken: mera förbjudande än Mount Everests nordvägg, mera majestätiskt än Kanjenjunga, och omöjligare att bestiga än K2. Elva jakar bar heroiskt vårt bagage och gick förbi de flesta av oss på vägen medan bergen alltmer tornade upp sig omkring oss bortom Gudarnas Dal, där vi redan lämnat Tarboche och klostret Chukku Gompa vid Nyenriberget långt bakom oss. Omkring oss hade vi nu i stället Tara, Amitayus och Vijaya, långlevnadens triad, på vänster sida, medan Gombo Pang och Vajrapani fick oss att känna oss försvinnande små högerifrån, där bakom alltsammans Kailas ständigt reste sig allt högre, brantare och närmare. På halva vägen mötte vi ett välkommet tetält kringgärdat av buskar och stengärdsgårdar, så att det inte genast skulle blåsa bort. Där inne hade vi en underbar vilopaus tillsammans med enbart de allra jovialaste tibetaner och andra rastare. En tibetansk familj skötte rörelsen med nyfött barn och tycktes bo där året runt: det saknades ingenting i form av omoderna bekvämligheter av tibetansk standard. Vi kamperade mot kvällningen på sydsidan om floden Lha Chu, men jag stack mig över till klostret Drira Puk, som är mycket vackert med hela två kapell och varifrån man har den allra finaste utsikten mot Kailas överväldigande nordsida. Promenaden var lång men lätt då det endast gick långsamt uppför. Dessutom hade vi medvind hela tiden, vilket betydligt underlättade saken. Bara den sista biten var något ansträngande, och när vi kom fram till vårt nattkvarter klockan 7 var det 4 grader varmt på 4990 meters höjd. Natten lovar att bli svår, men till och med Frida orkade gå hela vägen upp hit. Madeleine har ont i höften, men annars verkar alla i prima form. 23.5. Som väntat blev det varmare i tälten när vi sov tre stycken i två av dem, även om det blev trångt: somliga hamnade diagonalt medan andra blev instängda i små hörn. Jag steg upp halv 8 och hann med en morgonpromenad upp till klosterruinen ovanför flaggröset, där jag fick Kailas på bild i hela sin morgonfröjd i soluppgången med fullmånen ovanför Vajrapani. Klockan 8 var det kaffe med frukost. Först klockan halv 9 kom vi på att ta morgontemperaturen. Det var då nästan 13 grader kallt, och vi hade helt lugnt och oskyldigt stått och intagit vårt kaffe och morgonmål på stående fot utomhus på backen. Emellertid hade alla sovit ovanligt gott och länge, vilket bådade synnerligen gott för dagens bestigning av Drolma La, den svåraste biten av kringvandringen av Kailas, ett pass på omkring 5650 meters höjd, vilket troligen skulle bli höjdpunkten av hela vår resa. Det hade inte kunnat bli en bättre dag: vindstilla och molnfri himmel. Ännu när jag steg upp och begav mig upp till klosterruinen lyste fullmånen som en stor boll mellan de taggiga fjälltopparna mot väster. Vi kom iväg klockan 9 med Avalokiteshvara till höger om oss, bakom vilket glaciären från Kailas bredde ut sin tjocka brudslöja; vi passerade begravningsplatsen och stenen som prövar synder, som man skall gå igenom (?); och exakt 10.40 var jag uppe vid Drolma La efter mitt livs tyngsta och mest ansträngande fysiska arbete. Emellertid var det bara vissa sträckor som var svåra, främst såphala isfält och branta sluttningar med stenfält, som man måste klättra över. Naturligtvis var den sista biten den svåraste: mot detta var Chilikootpasset upp mot Klondyke ingenting då vid sekelskiftet när det begav sig.

56


Känslorna när man nådde detta pass efter en sådan fruktansvärd kraftansträngning ("the most difficult pilgrimage in the world") var överväldigande i sin mångfald. Glädjen var fulländad samtidigt som man bara ville gråta av scenens gripande otrolighet. Pilgrimer strömmar i en jämn flod förbi mig där jag sitter och antecknar, de kastar vindhästar i luften över flaggmonumentet, hänger upp sina bönevimplar under högljudda utrop, ställer sig på led framför monumentet och sjunger i kör innan de kastar tsampa över röset – ett folkliv som är för underbart för att kunna tillhöra denna världen. Även jag har fullgjort mina plikter – gått runt monumentet tre gånger, hängt upp mina i Shigatse inköpta bönevimplar för mig och Håkan, vars kamera jag fått använda för att fotografera även för hans räkning – plus en kata-sjal, den första jag fick i Tibet i juli 1993. Men tacksammast är jag för Berndt Lindholms skor, som burit mig upp hit som på Hermes vingar. Jag fick dem 1990 efter hans bortgång, och fastän jag tog robusta kängor med mig på resan har jag aldrig haft användning för dem – bara mina grekiska sandaler och Berndt Lindholms gamla skor, som skriker om sitt behov av skoputsning och vars skosnören när som helst kommer att gå av. Omkring klockan 12 kom de första av de andra, och vem var först om inte Frida, ridande som en drottning på en jak? Holger följde intill med sin 15-kilos kameraväska, och småningom kom de andra. Först efter de tre första av oss kom de första andra västerlänningarna, två stycken, och de var de enda. Alla de femtiotals från Tarboche, alla japanerna och indierna, var som bortblåsta. Det var bara vi tio och två till före klockan halv ett. Då började också de första molnen skymma solen med den första vinden. Vi hade haft tur som hunnit upp innan vinden vaknade. Men tapprast av alla passöverträdarna var de tibetanska mödrarna med småbarn på armen. Somliga var bebisar. Det var minst ett dussin spädbarn som bars över passet av sina föräldrar, och inget av dem klagade. Även småbarn i 4-5-årsåldern sprang smärtfritt utan ansträngning över passet, som om de sprungit omkring hemma på skolgården. Nedstigningen blev sedan brant. Snön smälte i middagssolen, vilket gjorde isfälten såphala, men värst var ravinerna. Jag såg även flera tibetaner falla och ofrivilligt rutscha ner i dem. De två sjöarna på vägen ner var båda helt isbelagda, och man kunde gå torrskodd över Barmhärtighetens Sjö. Snöskorpan var massiv, dessutom var det mycket litet vatten i sjön, så den var inte ens något att fotografera. När man väl var nedanför ravinerna återstod det bara en oändlig promenad längs med floden Zhong Chu ner till klostret Zutrul Puk, som egentligen avslutar den intressanta delen av koran. Att komma ner på slättlandet igen (på bara 4700 meter) var något av en antiklimax. Som Sven sade: "Här har man bestigit ett pass på nästan 5700 meter under övermänskliga kraftansträngningar och sedan tagit sig ner för omöjliga ravinbranter, men det är ju omöjligt att berätta om hemma, när man tänker på de tibetanska 4-5-åringarna, som rände över passet som i en bagatellartad barnlek." Hela ansträngningen och prestationen var bara en futtig fåfänga. Men hade man känslor inför upplevelsen så består de. Under eftermiddagen flockades det hotfulla mörka moln. Vi kom fram till det stora klostret Zutrul Puk vid 5-tiden, klostret där Milarepas Kailas-grotta finns bevarad. Småningom kom de andra fram, Madeleine ridande på jak den här gången till följd av en gammal knäskada, som vållat henne höftbesvär under promenaden. Annars mår alla mer än väl.

57


del 12. 23.5. När vi vaknade i våra tält i soluppgången var de kraftigt nertyngda av, som vi förmodade, regn. Emellertid visade det sig vara snö. Våra tält var intäckta i snödrivor när vi förvånat stack fram våra huvuden i ett helt främmande landskap, som om man gått till sängs i Tibet och vaknat upp i Alaska. Landskapet var helt snötäckt, och det snöade delvis fortfarande. Vår gemensamma slutsats var: vilken tur att vi inte råkat ut för detta snöoväder tidigare! Nu hade vi bara den lättaste delen av Parikraman kvar. Emellertid var det slut med fotograferingen. Bergen hade gått i ide, och det skulle dröja innan Kailas kom fram igen. Det var bara att avsluta Parikraman utan Kailas. Vid Zutrul Puk hade utom vi en grupp japaner och en schweizisk grupp slagit läger. Japanerna gick jag tämligen snart förbi, men schweizarna, som börjat gå en timme tidigare, kom jag förbi först med Darchen inom synhåll. De var mycket nöjda med sin Parikrama och menade sig ha haft världens tur med vädret. Jag kunde bara instämma. Så kom man fram till Darchen precis två timmar från Zutrul Puk. Det första jag gjorde var att gå på toaletten, den berömda utomhustoaletten i Darchen, en släkting till den offentliga toaletten i Tangier. Emellertid var den helt fullbelagd, så det var bara att dra ner byxorna utanför. Under hela Parikramans fyra dagar hade jag inte haft stolgång en enda gång förrän nu, och ändå hade jag ätit mycket med god aptit utan magproblem. Det säger kanske något om hur mycket energi det måste uppbådas till att göra denna världens största och svåraste pilgrimsvandring. 24.5. Från ett vintrigt och rått Darchen for vi ut i ständigt återkommande snöbyar mot slätterna i söder och de jättelika sjöarna Rakkas Tal och Manasarovar. Endast Rakkas Tal syns från Darchen, då Manasarovar ligger högre upp och längre åt öster bakom en långsträckt ås. Mitt ute i detta stäpplandskap blev vi stoppade av en kinesisk tullbil. Fem militärklädda Gestapo-kineser krävde att få visitera vårt bagage. De vände upp och ner på Trygves ryggsäck, gick igenom alla kartor och papper, öppnade alla fack, gick igenom hela den skrymmande kamerautrustningen, och sedan tog de i tu med Manfreds och Madeleines. Pass och dokument var de inte alls intresserade av. De ville bara rota. Hos Holger slutligen fann de en bild på Panchen Lama. Den tog de i beslag. När de hade gått igenom alla fyra bilarna gav de Panchen Lama-bilden tillbaka till Holger. Det visade sig, att det enda de varit på jakt efter var bilder på Dalai Lama, som ju var strängeligen förbjudna i hela Tibet, som om Dalai Lama vore den största och farligaste brottslingen i hela Kina. De var tullpoliser, men pass, alkohol, tobak eller knark brydde de sig inte alls om, utan det var bara bilder på Dalai Lama som de tydligen hade instruktioner att göra vad som helst med turisters bagage för att luska reda på och ta i beslag. När de hade utfört sin officiella mission utan något resultat alls (utom allmän total oreda i vårt bagage) ställde sig två av dem och pissade offentligt. Vi beklagade alla att vi just då tyvärr inte var beredda med våra kameror. Det hade varit en snygg bild av den totalt föraktande kinesiska övermakten. Det här med Dalai Lama var kanske resans största bekymmer. Alla tibetaner frågade oss om bilder på Dalai Lama, men ingen av oss hade, ty vi hade fått noggranna instruktioner från "Läs och Res" om att inte ta med oss sådana bilder för att undvika problem. Emellertid hade det varit värt risken att smuggla med ett hundratal Dalai Lama-bilder bara för den goda sakens skull. Tibetanerna är värda att man tar risker för dem. Vi stannade vid stranden av Manasarovar mitt på näset strax nedanför klostret. Vilken kontrast mot Kailas-omgivningarna! Här kunde man klä av sig i vårsolen och 58


gå och vada i vattenbrynet. Holger tog genast ett grundligt kallbad medan jag nöjde mig med fötterna och litet till. För första gången i år kunde man gå barfota. Det var rena söderhavsstranden. Det var roligt att ha varit vid Nam Tso så att man kunde jämföra. De är utpräglade syskonsjöar och påminner mycket om varandra. Båda är troligen ytterst gamla vulkankratrar med upphöjda formationer i mitten av söndervittrande vulkankäglor av ytterst hårda bergarter. (Rakkas Tal och Manasarovar har ursprungligen varit en sjö av ungefär samma storlek som Nam Tso.) Emellertid är Manasarovar vackrare och har mänskligare stränder. Vid Nam Tso är allting klippor och sten, men Manasarovar karaktäriseras av mjuka sandstränder. En sorglig syn var emellertid alla krossade ölflaskor. Tydligen har kineser även här varit ute och supit och sedan krossat sina förbannade glasflaskor utan en tanke på barfota tibetaner eller haltande hundar – man ser ofta tibetanska hundar halta på tre ben, vilket alltid är en hjärtskärande syn. Det klarnade något till kvällen, så att man efter solens nedgång åter kunde se hela Gurla Mandhata. Månen skulle ha gått upp efter klockan 22, men därav blev intet. Dock hoppades vi på en klar morgondag. Lördagskvällen till ära bjöd Holger på kinesisk brandy för 35 yuan, som gick att dricka. Jag föreslog att det skulle bildas ett "Sällskapet Kailas" för enbart sådana som gjort parikraman runt Kailas, som ett slags motsvarighet till den sakta men säkert utdöende Kap Horn-klubben (för alla som seglat runt Kap Horn) för att kanske fylla det tilltagande vacuumet efter den med en mera aktuell och tidlös prestationsklubb. Entusiasmen var inte överväldigande. del 13. 25.5. Tyvärr kom våra förhoppningar på skam. Sikten var drastiskt försämrad, och vi skulle varken få se Gurla Mandhata eller Kailas mer. Det var mera snö på gång, och det tydligt annalkande ovädret gjorde att vi påskyndade vår avfärd. Klockan 9 bröt vi upp, gjorde ett entimmesbesök i det underbara klostret Chiu mitt på näset (som helt förstördes av kineserna under kulturrevolutionen men som sedan återuppbyggdes under 80-talet) varefter ví bjöd hela Kailas- och Manasarovarområdet farväl. Under Parikraman runt Kailas hade vi sett minst ett dussin klosterruiner. Endast tre (fyra med Chiu) har sedermera återuppbyggts, men klostren är sorgligt fattiga på munkar, då Kina även stoppar nyrekrytering av sådana och fortsätter att grymt motarbeta det anrika tibetanska klosterväsendet: kloster som Kina förstört låter de restaurera bara för turistnäringens skull. Gärna hade man stannat längre vid Kailas och Manasarovar. Gärna hade man gjort den andra kortare och svårare Parikraman högre upp inpå berget. Gärna hade man även gått runt hela Manasarovar och Rakkas Tal. Men detta var en gruppresa med strikt tidsschema, som det inte gick att rubba. Färden gick bort från Manasarovar in i ett sibiriskt snölandskap. Alaska hade förändrats till Sibirien. Det dåliga vädret förföljde oss hela dagen, och resans sämsta väg hittills förde oss upp till passet Mayum La (5151 m.ö.h.) Landskapet blev åter ett sterilt och ödsligt ökenområde utan människospår. Vi friskade upp vårt mod under denna sibiriska tröstlöshetsfärd med ett snöbollskrig. På andra sidan passet kunde vi snart skönja de första bäckarna som skulle bli till Brahmaputra. Vi slog läger i vad som bara kan beskrivas som en rytande snöstorm. Snön öste ner så kraftigt att det var omöjligt att fortsätta längre. Det var bara att vänta ut snöstormen, som måste bedarra lika plötsligt som den börjat. Dagens fotografering blev givetvis i det närmaste obefintlig. 59


Emellertid upphörde inte snöstormen. Vi stod huttrande inne i kafétältet och smuttade på våra kaffemuggar med vantarna på medan vi bara kunde stå och se på hur våra bräckliga sovtält där ute begravdes av snömassorna, som bara vräkte ner i sibirisk monotoni. Det hette att ovädret måste sluta när som helst, men det bara höll på och höll på och höll på, som i Antarktis under kapten Scotts sista expedition på hans dödsbringande återfärd. Ingenting visade något tecken på att det någonsin skulle upphöra. Det var som om den sibiriska vintern nu hade inletts och inte hade för avsikt att upphöra på minst hundra år. Takten och monotonin på de nedvräkande snömassorna var otroligt stabil och statisk, som om ingenting kunde rubba detta hopplösa undergångsväder. Allt eftersom timmarna gick blev även vår vägvisare orolig. Detta var helt naturligt, men ansvaret hos en vägvisare för den grupp han leder är så totalt, att det sista han får göra är att visa sin oro eller några onda aningar, om han känner några. Här hade det nu redan gått så långt, att vår vägvisare rent ut sade: "Detta är förfärligt. Om det fortsätter så här kan vi bli sittande här i tre-fyra dagar." Närmaste samhälle låg på 100 kilometers avstånd. Detta var alltså vårt prospekt för närvarande: att bli sittande insnöade utan hopp om någon kontakt med någon yttervärld på tre-fyra dagar, kanske mer. Om detta var verkligheten skulle det förstöra vår tidtabell och resten av vår resa. Vi var ensamma med kylan och vintern, helt insnöade med begränsade livsmedel och hänvisade i ohyggliga vinternätter till av snö begravda bräckliga minitält. Det var bara att resignera och hoppas på en bättre morgondag trots allt. Vi drog oss tillbaka till våra levande begravda tält och beredde oss på en kall och fasansfull natt. Det gällde att alltid då och då boxa bort snömassorna från tälttaket, helst varje gång man vaknade under natten, så att tälttaket inte skulle kollapsa av trycket. Det var ungefär allt man kunde göra åt den omedelbara situationen: förhindra att den inte blev ännu värre, åtminstone på kort sikt. Till detta kom mitt gamla problem med min sovsäck. Den tredje natten hade blixtlåset gått i två delar, och sedan dess hade varje natt varit en ojämn kamp mot kölden, då de 10 säkerhetsnålar jag använde i stället för blixtlåset skäppte in alltför mycket kyla, då de gick upp ibland. När de gått upp var det oundvikligt att sticka sig på dem när man skulle försöka sätta fast dem igen. Lägg till detta kisspauserna under natten. Då måste man ta upp de översta säkerhetsnålarna för att komma ur säcken, ett tidsödande bestyr, och sedan efter toalettbesöket åla sig ner i säcken och sätta fast dem igen i nattmörkret. Och så vidare. Denna natt kunde man inte hålla sig varm ens i fosterställning. Natten gick till som så, att man insomnade i fosterställning, vaknade efter några timmar av att man frös, måste då aktivera kroppen, sprattla med benen och gymnastisera liv i fötterna så att man återfick värmen, varpå man på nytt kunde sova i någon timme i fosterställning tills man på nytt vaknade av att man frös. del 14 26.5. Lyckligtvis slutade det snöa under natten, men man vaknade upp i ett Antarktiskt landskap. Vår vägvisare menade emellertid att vi kunde fortsätta. Han säger att detta väder inte alls är ovanligt för säsongen i Tibet. I maj är det ofta problem med snö, och på hösten är det vanligen problem med översvämningar. Däremot sade han inte att man också kan få problem med sand. Vi färdades i några timmar i det Antarktiska landskapet tills vi kom ungefär till Samsang. Därefter försvann snön, vägarna blev åter omåttligt dammiga, och snart var landskapet ökendominerat. Allt oftare körde vi fast i sanden, och vid ett tillfälle 60


måste vi med ledarjeepens hjälp dra vår lastbil ut ur en sandfälla. Det blev också allt svårare att finna vägen, då denna ibland hade sandat igen. Efter en dagsetapp på 9 timmar och 177 kilometer längs fullständigt omöjliga vägar slog vi slutligen läger vid Shuo. Det blåste då kraftigt, det åskade för tredje dagen i rad, och vi kunde se hur det snöade på de närmaste bergen. Vädret tycks plötsligt ha blivit mycket ostadigt, och i Himalayas extrema värld kan detta ha oöverskådliga konsekvenser. Vi har fått veta, att en 30-årig tibetansk man dog i dessa dagar vid Drolma La-passet bakom Kailas, och när vi lämnade Kailas i den värsta snöyran träffade vi en engelsk gruppledare som med allt skäl var mycket orolig för sina kamrater som just då måste befinna sig mitt i det värsta ovädret under den svåraste delen av den stora Parikraman. Den omkomne tibetanen hade varit helt normal, inte på något vis sjuk och bara 30 år gammal. Han hade helt enkelt tagit i för hårt, och hjärtat hade givit vika. Vår vägvisare menade, att det var på grund av detta som vädret därefter börjat gråta. Vi visste inte då ännu, att vädret verkligen hade haft anledning att gråta, ty samtidigt gick sju personer under på Mount Everest i ett plötsligt stormväder, som sedan tydligen hållit i sig över hela Himalaya, både över Kailas, Mount Everest och över oss. Hur det gick för det engelska sällskapet vid Kailas som ännu hade Drolma La kvar att bestiga när ovädret bröt ut kommer vi väl aldrig att få veta. Ovädret lär sedan ha hållit på i tre dagar. 27.5. Färden gick österut längs med Brahmaputra genom ett överväldigande storslaget landskap, där man i söder kunde se hela det stora Himalayas alla gränsberg mot Nepal, och där man i norr följdes av det inte mindre vackra TransHimalaya. Det var som att plötsligt färdas omkring på Kenyas tropiska savannhögslätter med Kilimanjaro i närheten. Vi passerade Zhongba, som var rena spökstaden, då man nyligen hade flyttat hela staden till ett mer skyddat ställe norrut. I Tibet liksom i Öst-Turkestan (med Sven Hedins "vandrande" sjö Lop Nor) får man räkna med att allt ideligen förändras och kan förändras både drastiskt och plötsligt. Vår bästa karta skall gälla till 1996-98 men har påfallande oegentligheter att uppvisa, mest beroende på flyttade vägar, byar, sjöar och floder. Vid Saga måste vi ta en färja över Brahmaputra. Denna färja var av stenåldersslag: den hängde fast vid en vajer över floden, som man måste staka och kränga färjan över med handkraft. Bestyret att få över tre Land Rovers och en lastbil på denna färja, som bara kunde ta två fordon åt gången, tog bara 1½ timme, fastän färjans överfart även var beroende av rätt vind. Blåste det medströms från väster var det omöjligt att manövrera färjan. Vädret förblev ostadigt hela dagen; Trots att vi hade hela det stora Himalaya inom synfältet i timmar förblev Annapurna hela tiden bortskymt av moln, och på eftermiddagsfärden söder om Brahmaputra hade vi både regn och snö. Slutligen slog vi läger klockan 7 i hård och iskall blåst vid sjön Lodu Loney Tso. Vårt mål hade varit att nå fram till den större Paiku Tso, men folk var för trötta. Vi hade i alla fall kört 243 kilometer i tio timmar, och detta skulle vara vår resas tolfte och sista tältnatt. del 15 28.5. Morgonen var till en början klar när vi färdades vidare över vidderna söder om Brahmaputra. Vi passerade den magnifika sjön Paiku Tso, men sedan började åter molnen hopa sig, och tyvärr fick vi inte mer än sporadiska skymtar av Shishabangma, den sista av topparna över 8000 meter som bestegs, då den hamnade inom ockupationsmakten Kinas gränser och kineserna vägrade låta någon bestiga den förrän de kunde göra det själva – kollektivt. Vädret blev allt dystrare när vi 61


passerade två dystra kinesiska kontrollstationer som krävde pengar av oss och vi kom fram till Tingri, där vi skulle ha kunnat få se Mount Everest, vilket omöjliggjordes av de mörka molnen, som snart övergick till fullständig mulenhet. Längs med dalen mot öster vi sedan följde kunde vi observera tjogtals med klosterruiner förstörda av kineserna. Slutligen kom vi fram till Shegar, en förtjusande liten tibetansk stad och distriktets huvudstad, som påminde mycket om Gyangtse. Den hade ett magnifikt kloster klättrande upp för en bergssida, men tyvärr kom vi för sent fram för att kunna fotografera det med framgång. Visserligen blev det plötsligt vackert väder, men klostret låg öster om berget och föll helt i molnskugga. Detta kloster påminde mycket om både Gyangtse, dess fort och kloster, och Yambulakang i sin himmelssträvande arkitektur utan motstycke. Tyvärr hade dock även detta kloster förstörts mycket av kineserna och påminde även om Ganden i sin förstörelse, som blev desto mera uppenbar ju högre upp man kom. Det hade börjat byggas upp igen 1985, och dess centrala stora heliga Buddhafigur var bara två år gammal. Följande morgon, när morgonsolen föll på klostret, kunde man bättre fotografera klostret, då det som mest framträdde till sin fördel. 29.5. Dagens etapp blev bara 99 kilometer från det oförlikneliga Shegar till klostret Rombuk, världens högst belägna kloster (4990 meter) i omedelbar närhet av Mount Everest. Vägen gick över ett grandiost pass, Pang La på 5200 meter, där vi hann få en praktfull skymt av Mount Everest innan molnen blev för påträngande. Vi följde sedan dalen upp mot Zemukh, som var översållad av förstörda kloster. Jag har aldrig sett så mycket förstörda kloster i Tibet som i detta område söder om Brahmaputra. Efter Zemukh vidtog den trånga dalen upp mot Rombuk, varvid molnen ständigt skockades allt tätare. Vi passerade en strandad tysk haverist med dam, vars chaufför parkerat deras bil mycket lämpligt mitt på den enfiliga vägen med motorhuven uppe. Tysken var mycket frustrerad. Han hade köpt sin resa i Lhasa, fått en dålig chaufför med en ännu sämre bil och dito guide och hade redan försenats fyra dagar. När vi lunchade i gröngräset hann detta tyska sällskap upp oss, varpå tysken genast uppsökte Dawa och bad om att få slå följe med oss. Detta var givetvis omöjligt, trots tyskens hjärtknipande situation. Han förklarade, att chauffören behövde reparera bilen varannan kilometer, och för varje 500 meter somnade han vid ratten. "Das ist ja schrecklich," menade jag, men tysken invände genast: "Nein, es ist eine Katastrofe! Hela min Tibetresa är en katastrof!" Och han fick åka vidare på sitt eget öde med sin dam, sin misslyckade guide och sin sovande chaufför, som åtminstone kunde reparera bilen varannan kilometer. När dessa tyskar omsider kom fram till Rombuk hade de den stora turen att få det sista gästrummet. Emellertid var det omöblerat med stengolv. Efter många om och men fick de en säng in i rummet men utan madrass. Under dessa trista förhållanden intog de sin från Tyskland medhavda mat. Allt hade gått fel för dem på denna resa. De hade till och med fått fel visum, så att det blivit bakfram: det gällde landvägen in i Tibet och för flygresa ut, men de hade flugit in och tänkte ta landvägen ut. Man vågar inte tänka på allt kinesiskt byråkratiskt strul som de med största säkerhet ännu hade att se fram emot. Efter oss kom det också ett sällskap danskar till klostret, men för dem fanns det inget rum. De fick återvända ner till Zemukh. Strax efter vår framkomst började det snöa. Det snöade sedan hela eftermiddagen. Av Mount Everest såg man intet. Först mot kvällen upphörde snöfallet, och gradvis började världens högsta berg framträda genom alltmer glesnande molnslöjor. Först i solnedgången blev toppen synlig. Då stod det ett helt kompani färdiga med sina stativ, mest nepaleser och norrmän, beredda att skjuta skarpt så fort det sista molnet avhöljde den gäckande toppen. Hurdana bilderna på skönheten blev återstår att se, men troligen tog hon inte av sig den sista slöjan förrän 62


mörkret ändå gjorde henne otillgänglig även för den mest uthållige fotografens envisaste åtrå. del 16 30.5. Klockan halv 8 steg alla upp för att få en förmånlig vy över Mount Everest. Kvart före 8 stod 16 fotografer med kameran i högsta hugg redo att fånga första bästa skymt av det nyckfulla berget. Det var en strålande morgon i bländande solsken och bitvis klar himmel. Det var bara det, att just Mount Everest var fullständigt inhöljt i moln. Och de 16 fotograferna från Sverige och Norge, Danmark och Kanton och allt vad de kom från, fick frysa och vänta förgäves. Mount Everest klädde inte av sig. Emellertid fanns det tecken på att det skulle bli bättre. Halv tio kom två bilar äntligen iväg mot baslägret (5200 meter) medan Holger och Manfred stannade kvar i Rombuk för att vakta Mount Everest med sina kameror, i fall berget skulle behaga framträda. Det framträdde faktiskt under vår färd till baslägret, och vi fick några fina bilder på vägen. Framme vid baslägret vägrade chaufförerna köra längre, fastän det hade varit möjligt, och vi fick tillsägelse att inte gå längre än de närmaste snöfria kullarna, ty annars kunde kineserna behaga bötfälla oss. Denna kinesiska reglering satte alltså vårt Mount Everest-besök i tvångströja från början. Emellertid hann jag upp till den högsta kullen 10.40 precis innan berget åter började svepa in sig i sina moln. Vid denna kulle låg en liten sjö, och Dawa förklarade efteråt att man i gott väder kunde se hela Mount Everest återspeglas i denna sjö. Riktigt så gott var vädret inte nu. Molnen tätnade åter, så det var bara att återvända. Även de andra hade slagit till reträtt och inte ens kommit upp på en enda högre kulle. Till slut kom också den tredje bilen med Manfred och Holger, som körde fram dem flera kilometer längre än oss, och de skröt med hur fina bilder de fått av berget med teleobjektiv. Medan vi andra gick tillbaka fortsatte de vidare mot berget för att gå enbart tjocknande moln till mötes. Men de hade tur. Det klarnade efter middag, och de kunde riktigt frossa i att fotografera Mount Everest i visserligen rykande kall blåst men ändå. De var så inspirerade av det härliga vädret att de ville stanna kvar i Rombuk sedan så länge som möjligt, men tyvärr ville de flesta av oss tvärtom. Redan klockan 3 blev det uppbrott, och vi körde till det mycket mindre inspirerande samhället Zemukh, där vi tog in på hotell med utedass tvärs över gatan, med två trånga sovrum (varav ett på taket, som man måste klättra upp till för en stege innan man kunde inträda,) men med angenäm takterass, där man kunde inta en apéritif i solskenet före middagen, även om den enda möjliga apéritifen bara var öl. Emellertid hade detta tornrum på taket sina fördelar. Jag fick en säng vid fönstret mot söder, så att jag följande morgon kunde följa med soluppgången över Everest utan att behöva lyfta huvudet från kudden. Dock förefanns även vissa nackdelar: stegen ner och ut till toaletten var världens brantaste trappa, som det inte var rekommendabelt att göra bruk av under natten. Dock fanns det ett hål till en takränna på terassen, så om man riktade in sig där behövde man inte riskera att bryta benen av sig bara för minsta naturbehovs skull. Följande morgon var klar och strålande, och Everest skymdes inte av ett enda moln. Fler och fler beklagade att vi inte stannat i Rombuk en dag till, ty denna dag om någon visade sig Mount Everest i hela sin mest generösa och oförlikneliga glans. Men vi var hopplöst på väg bort från världens högsta berg. Vi var på väg utför efter vår effektiva odyssé runt och till världens två märkligaste berg: det vackraste och heligaste, och det högsta.

63


del 17 På väg upp mot Pang La fick vår bil problem med vattnet: kylarvattnet läckte ut, och röret måste bytas. Likväl kunde saken ordnas provisoriskt genom lappning, och vi fortsatte. Hela dagen blev strålande. Vi for exakt samma väg som vi kommit nästan ända fram till Shegar, innan vi vände västerut: detta var enda vägen. Från Shegar fram till passbestigningen upp för Friendship Road mot Nepal, en sträcka på 10 mil, räknade jag upp till 30 av kineserna förstörda stora kloster längs vägen, och ändå sov jag stora bitar av vägen. På väg upp för det sista 5000-meterspasset framträdde Shishabangma i hela sin härlighet: en ogästvänlig och tillkrånglad stenhög av förfärliga dimensioner. Därefter gick vägen utför i en rasande fart i en utförsbacke som aldrig tog slut: det var en höjdsänkning från över 5000 meter till 3700. Dagens högsta pass hade varit på 5200, så vi hade under dagen drastiskt sänkt oss 1500 meter. Vi stannade vid Milarepas grotta, ett underbart stämningsfullt ställe, där Milarepas egen närvaro fortfarande var påtaglig, med dess svindlande sköna utsikt över en blomstrande sydlig tibetansk dal, där Milarepa verkade länge och skrev sina berömda hundra tusen sånger. Därifrån fortsatte vi söderut mot Nyenlanmo, men kort efter Milarepas grotta fick vår bil resans andra punktering. Det var bara att krypa under bilen och traggla med osmorda mekanismer som inte fungerade. Vår chaufför hade inte ens en domkraft. Egentligen var bara en av våra tre jeepar bra. De andra två var tejpade och skramlade med trasiga ljuddämpare, lossnande avgasrör, läckande kylare, trasiga bränslefilter, utslitna stötdämpare, brustna kardanaxlar och annat sådant – de var tio år gamla. Ändå hade vi klarat 300 mil i Tibet med dessa utslitna skrotmässiga Tfordar. På kvällen i Nyenlanmo hade vi en liten avslutningsfest med både Chang och risbrännvin. Speciellt Lars och kocken var bra i gasen och drack gärna hur mycket som helst – de hade ju kamperat ihop förr – medan stämningen bara steg. Middagen var kinesisk men god trots oläslig meny på enbart kinesiska, och vi bjöd våra sju chaufförer och kockar med medarbetare på middagen medan vi samtidigt gav dem alla en extra dags traktamente (30 yuan), vilket måste betraktas som generöst från vår sida, medan kocken ödmjukt beklagade sig över att hans mat inte hade varit så god som han hade önskat göra den för oss. Kort sagt, vi var alla nöjda med varandra. Något missnöje över huvud taget kunde nog bara spörjas allmänt (förstås) med det kinesiska förtrycket. (Efteråt har det dock visat sig att ännu 1 1/2 år senare en del av oss fortfarande beklagar att vi inte stannade längre i Rombuk vid Mount Everest.) 1.6. Start från Nyenlanmo klockan 9.30, varpå den hisnande utförsbacken fortsattes. Vägen blev bättre och bättre samtidigt som vyerna blev mer och mer svindlande med snöhöljda toppar fortfarande krönande landskapet ovan en alltmer i avgrunden försvinnande ravin med floden Sun-Kosi, en biflod till Nepals största flod Kosi i öster. Omkring halv 11 uppnåddes Zhangmu, den sista staden inom Tibet, en sällsam och mycket exotisk sino-tibetansk-nepalesisk knutpunkt, en mycket större stad än Nyenlanmo. Serpentinvägen genom staden var mycket gyttjig, så vi var glada åt att få slippa stiga ur bilarna, om dock trafiken var hård och omkörningar och möten i stort sett omöjliga. Detta är den enda öppna vägen mellan Indien och det kinesockuperade Tibet, varför all trafik läggs här och leder till förfärliga förstoppningar, då vägen inte kan vara mer än enfilig. Bilar, jeepar, bussar, lastbilar, truckar – alla ska fram, med risk för att ingen lyckas; medan det vore en lätt sak för 64


Kina att även öppna vägen Gyangtse-Gangtok, som ju var den normala och naturliga handelsvägen mellan Indien och Tibet. Vid "Friendship Bridge" vid Kodari väntade Shekar, vår nepalesiske guide, och han och Dawa fick träffas, vilket båda hade sett fram emot. Medan de överlade om tekniska och politiska problem i sina yrken måste vi säga farväl till våra sedan fyra veckor tibetanska följeslagare: de fyra chaufförerna, kocken, den oumbärlige vicekocken (khampa) och förstås Dawa själv. Vi var allesammans till 100% nöjda med dem alla. Vägen utför fortsatte därefter fast i gemensam minibuss längs med flodravinen med inträffade ras överallt som krydda i landskapet. På ett ställe hade ett ras sopat bort en by och 70 personer, som alla förts ut i floden och begravts under lermassorna. Trafiken var hård och blev ständigt hårdare, så i Barabise gjorde vi paus för lunch och intog en förträfflig Dal-Bat, så att alla kunde äta sig mätta och känna sig välkomna i Nepal. Vägen vidare till Bhaktapur gick därefter smärtfritt, då den ständigt blev bättre, och 16.45 kunde vi återinta vårt hotell efter 6 timmar och 10 mil från Kodari. Det var ljuvligt att kunna slappna av i sommarnatten uppe på takterassen av hotell Shiva Guest House med ett läskande glas öl efter alla Tibet-strapatser, som betydde mera och kändes ljuvligare än till och med "en iskall i Alexandria". Detta var på sätt och vis resans märkligaste dag. Vi hade passerat genom den stora Himalayabarrären, genom väggen mellan två mycket olika världar, den ena fientlig, kall och nästan obefolkad, den andra varm, mänsklig och myllrande. På två dagar hade vi sänkt oss 4300 meter (om man räknar från Pang La-passet till den lägsta nivån av vägen längs Sun-Kosi), vilket i praktiken innebar nästan den mest extrema tänkbara miljöomvälvning. Men det märkligaste var, att vi alla tio, efter fyra veckors oerhörda kraftansträngningar och strapatser i ett iskallt Tibet med bristfällig matförsörjning, var lika friska och fräscha som när vi lämnat Bhaktapur. Det hade ingen kunnat gissa då. Den enda förändringen var kanske den, att flera fått dra in svångremmen ett helt hål för att kunna fortsätta hålla byxorna uppe. Astronomisk-astrologisk varning Den första veckan i maj år 2000 inträffar ett fenomen som inte har förekommit på 6000 år: från Jorden sett står Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus i konjunktion med varandra i Oxens tecken. När en liknande konjunktion inträffade för 6000 år sedan inträffade den s.k. Syndafloden, före vilken man inte har några rester kvar av föregående civilisationer, utom Sfinxen och Pyramiderna, som kan vara 10,000 år gamla, enligt de senaste forskarrönen. Säkraste stället att befinna sig på under denna konjunktion lär enligt vissa experter vara Kailas-området i Himalaya. del 18. På måndagen besökte vi det buddhistiska Patan (Lalitpur) under Shekars kvalificerade ledning med alla dess tempel och palats, där det vackraste var den magnifika Krishna-pagoden på Durbar-torget, som hade kunnat ritas av en renässansarkitekt med en skulpturell miniatyrutsmyckning utan motstycke. Därefter åkte vi upp till Swayambunath, det ökända Aptemplet, där jag blev bestulen av en apa på två mangofrukter. Jag hade tre stycken i en plastpåse när jag gick ner för trappan mot staden, när en apa helt fräckt flög på mig bakifrån och slet sönder påsen.

65


Mangofrukterna rullade hopplöst ner för den oändliga trappan, och endast en kunde räddas undan de skamlösa aporna. Jag skildes från de andra för att söka upp Johannes. Dagen var olidligt het, men jag hade bättre tur nu än förra gången. Han låg på sitt rum och sov. Han hade gett instruktioner om att ett besök från mig var det enda som fick störa honom. Han blev glad när han blev väckt av mitt besök, på så gott humör hade jag sällan sett honom, och vi gick genast ut till ett litet tesjapp för att över en kopp te med laddhus diskutera min resa. Att min resa gått så bra gladde honom mycket. "Ni har haft en otrolig tur," menade han. "Jag har aldrig upplevat att ett sällskap västerländska gröngölingar haft en så makalös tur runt Kailas." Men vad som mest av allt gladde honom med vår resa var att vi tagit omvägen förbi Shegar bara för att besöka dess kloster. "Det är ett av mina favoritkloster," förklarade han. "Många Khampas och flyktingar har kunnat gömma sig där under svåra tider. Det var därför det förstördes så grundligt. Det var legendariskt under det långa gerillakrigets tid. Det gläder mig mycket att de har kommit så långt med renoveringen." Allt vad vi talade om vidare faller utanför ramen för denna skildring, men han tyckte att det räckte med vårt möte denna dag. "Jag beklagar att du offrat ett besök vid Bodhnath med dina vänner för min skull. Det skulle du inte ha gjort. Du hade kunnat träffa mig i morgon i stället. Men nu när du utan svårighet lyckats göra parikraman runt Kailas behöver du inte mig längre som din vägvisare. Du är fri från mig. Vi har känt varandra i 18 år, och under nio av dessa har vi samarbetat litterärt. Jag betvivlar att detta samarbete nu behöver fortsätta. Dina nyheter från Tibet gläder mig. Jag trodde det skulle dröja innan jag skulle återvända dit, men efter vad du berättar verkar kusten vara klar. Jag har ju inte klippt mig nu sedan konferensen i Simla för tre och ett halvt år sedan, så jag skulle lätt kunna maskera mig som Khampa och ta mig in i Tibet igen. Frågan är om jag gör det. Naturligtvis skall vi fortsätta hålla kontakten. Men du behöver mig inte längre som din vägledare i Himalaya. Du är mogen nog att stå på egna ben. Så jag är tacksam om du respekterar att vi nu borde betrakta vårt litterära samarbete som avslutat." Han menade allvar med detta. Emellertid hade han ett kort kvar i ärmen. Innan vi skildes gav han mig utan ett ord ett brev. Det var från ingen mindre än vår gamle vän doktor Sun. Jag översätter det här ordagrant: "Detta är mitt uttalande beträffande Hongkongfrågan. Jag blev mycket förvånad när premiärminister Margaret Thatcher gav upp Hongkong så lätt. Hon skulle med större noggrannhet ha beaktat det faktum att Kina är en diktatur och att Hongkong styrdes av en demokrati. I stället släppte hon Hongkong utan vidare, på samma sätt som premiärminister Neville Chamberlain utan vidare lät Nazi-Tyskland få Tjeckoslovakien 1938. Bakom denna transaktion ligger naturligtvis främst amerikanska affärsintressen. Kina och Amerika är idag världens enda återstående imperialistiska makter. Därför stödjer de varandra, då de tror att deras imperialistiska intressen är gemensamma, fastän den ena är en diktatur och den andra en demokrati. Denna förmodan att de har gemensamma imperialistiska intressen är ett grovt misstag. Dårskapen i detta är att låta det kinesiska kommunistpartiet ha någon del i spelet. Det kinesiska kommunistpartiet är ett gäng banditer utan något folkligt stöd eller legitimitet. De usurperade makten i Kina 1949 för att etablera en hård diktatur som bara kunde vidmakthålla sin ställning genom att utrota miljoner och hundratals miljoner människor, och de har bara behållit sin makt genom rått våld. Att över

66


huvud taget erkänna en sådan regering var ett förfärligt misstag från början. Jag tror att Frankrike var den första demokrati som tog ett sådant ytterst odemokratiskt steg. Vem som än har någonting att göra med en sådan odemokratisk regering som den självetablerade kommunistregimen i Kina gör sig delaktig i dess förtryck av det kinesiska folket och blir smittad av det partiets brott, hur hårt det partiet än försöker dölja och förneka sina brott i det förflutna. Kinas kommunistparti har överlevt och fortsätter att överleva bara genom sina dåliga lögner. Det har inget hjärta, ingen grund och ingen legitimitet. Det är själv vad Ordförande Mao kallade en "papperstiger". Det kallar den legitima tibetanska exilregeringen i Dharamsala i Indien för "Dalai Lama-klicken" medan det regerande kommunistpartiet i Kina i själva verket inte är något annat än en liten klick av självutnämnda usurpatorer. Den minsta skyldighet som Kina har gentemot Tibet, som vi under så många år har förslavat, torterat och försökt beröva dess identitet, vore att återuppbygga vartenda kloster som vi förstörde i Tibet mellan 1956 och 1976. Vi förstörde mer än 6000 kloster och gjorde mer än 500,000 munkar och nunnor hemlösa, varav många av dem dog till följd. Detta ohyggliga brott måste Kina sona på ett eller annat sätt. Detta är mitt uttalande beträffande Hongkongfrågan. Doktor Sun, Kanton, maj 1997." Därmed avslutar jag denna resebeskrivning och dessa tibetanska dokument. Troligen är detta bara en början på en historia, men jag går inte längre än hit i denna krönika. Johannes har sagt upp vårt litterära samarbete, och därmed kan jag inte ensam fortsätta det. Han ledde mig in på dessa vägar, han ledde mig två gånger genom Tibet och fyra gånger till Indien; och om han är så nöjd med resultatet att han vill låta det vara som det är, så har jag som hans dokumentator ingenting annat att göra än att låta det bliva därvid. För min del kommer dock dörren alltid att stå på glänt för den möjligheten att han en dag kanske vill öppna den på nytt – för nya möjligheter. del 19 och avslutning. Vi åkte in från Bhaktapur klockan 9 på morgonen. Charles och Lars var sjuka, hårt drabbade av Himalayaförkylning, som utlösts kraftigt genom den hastiga klimatförändringen från det kalla Tibet till det stekande Nepal. Jag uppsökte Durbar Square och jagade sedan Second Hand Book Shops längs hela Freak Street utan att finna en enda. Målet var Johannes lilla Guest House. Jag ville träffa honom ännu en gång om det var möjligt. Som vanligt fann jag människor som väntade på honom i hans rum, men han var inte där, och ingen visste var han fanns. Av värden fick jag veta att hans räkning var betald. Han hade alltså kunnat ha brutit upp utan att meddela någon. Vem är då denne vår vän Johannes? Jag passade på att fråga några av dem som väntade på honom. En tysk menade att han var "the king of the hippies in Himalaya". En engelsman hävdade att han var "tibetanernas bästa vän och beskyddare". En flicka menade att han var Himalayas bästa själavårdare. Men en nepalesisk–tibetansk munk, som också var där och talade god engelska, menade att Johannes inte var någonting annat än en Tulku. Och han var den mest övertygade och säkra beträffande Johannes personlighet och mission. Jag lämnade dem och gick till restaurant Yak för att inta en lunch av momos och lassi. Jag lämnade ett meddelande till värden om var Johannes kunde finna mig, men jag väntade mig inte att han skulle dyka upp. Det gjorde han inte heller. 67


Under lunchen försvann solen, och det lutade åt ostadigare väder, kanske oväder. Plötsligt började det regna, stora tunga droppar, som om monsunen satt i gång. Man satt inregnad på restaurant Yak i Kathmandu. Det var bara att ta det lugnt. Jag passade på att gå på toaletten. Det var min första avföring sedan Rombuk för fyra dagar sedan, och den var i god form och toaletten tacknämlig. När jag kom tillbaka hade skuren upphört, men den följdes snart av andra skurar. Sålunda gick en lunchtimme. Till slut var jag och vädret överens, och man kunde gå ut igen. Då gick jag tillbaka till Johannes hotell. ---4.6. Det är dags för återfärden. Det är åtta år sedan massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking, då den kinesiska kommunistregeringen körde över det folk den härskade över med tanks och massakrerade tusentals personer, kanske 10,000tals. Vi mår i stort sett alla bra. Hårdast drabbad av förkylning är Charles, men lyckligtvis har jag kunnat förse honom med whisky och toalettpapper i obegränsade mängder, då så litet gått åt: Jag tog med mig två rullar, av vilka jag inte ens kunnat konsumera en halv. Även Lars är förkyld, och Eva verkar vara i förstadiet till en förkylning, vilket dock kanske mest kan bero på de nuvarande turbulenserna i hennes liv: Hennes chef vill att hon skall resa till Ruanda för Rädda Barnen så fort hon kommer hem, vilket Eva helst icke vill. Annars är Trygve, 65 år, den enda under hela resan som hållit sig helt frisk hela tiden, medan Manfred, som var sjukast av alla i början, nu är den piggaste och har det bästa humöret. Madeleine, den yngsta av oss, har klarat hela resan storartat fint trots alla magbesvär och sitt hopplöst invalidiserade knä. Sven har även hört till de friskaste, då han bara lidit av snabbt övergående höjdbesvär ibland. Våra svåraste kriser var utan tvekan de som hade med vädret att göra. Den första tältnatten var kanske den svåraste. I rykande vind och minusgrader måste vi rigga upp våra tält första gången, och ingen visste hur det skulle göras. Tältpåsar blåste bort, i sista ögonblicket lyckades jag rädda Holgers sovsäck från att rullande blåsa ner i sjön (när det var exakt en meter kvar till vattnet,) flera fläkte sönder sina fingrar i blåsten och kylan, och ingen var tillräckligt varmt klädd under natten. Det var en hård och intensiv nattutbildning i hur man överlever tältliv i nordvästra Tibet. Snökrisen var mera alarmerande men mindre farlig. Det såg förfärligt ut för oss så länge det snöade, men så fort det slutade var krisen över. Nästan alla utom jag frös sönder sina händer. Den torra kylan gjorde att fingertopparna sprack, och det tog lång tid för dem att läkas. Som pianist med överkänsliga händer (framför allt för kyla) kunde jag bättre gardera mig från början, varför jag slapp obehaget och plågorna. Somliga gick i dagar med plåster på alla fem fingertopparna. Men det värsta obehaget under hela resan stod givetvis kineserna för. Deras mest vedervärdiga sabotage var alla straffavgifterna. Dessa var av två slag. Vi måste betala dryga inträden för att besöka Potala, Jokhang, Drepung, Sera, Norbulinka, Kumbum och borgen i Gyangtse, Tashilumpo, Sakya, Shegar och till och med Milarepas grotta. Till detta kom dubbla avgifter för att över huvud taget vistas i Mount Everestregionen. Detta kinesiska straffsystem mot turister pungslog de flestas plånböcker och kändes för flera mycket kränkande när det gällde klostren. Sekulära ställen och monumentalbyggnader som den spektakulära borgen i Gyangtse och Potala gick det väl an att betala inträde för, men att kräva inträdesavgifter för kloster är direkt kränkande om man besöker dem som pilgrim, då det är att försöka reducera heliga platser av universellt intresse till döda muséer. Detta är oacceptabelt. Att kineserna kräver inträdesavgifter av besökare på heliga platser som Jokhang, Drepung, Sera, 68


Kumbum, Tashilumpo, Sakya, Shegar och Milarepas grotta är att bestraffa pilgrimerna för deras fromma besök. Endast omkring Kailas slapp man sådana straffavgifter, för där fanns inga kineser. Denna fantastiska Parikrama förblir resans makalösa höjdpunkt utan konkurrens. Endast där var Tibet och tibetanerna fria och helt sig själva, och kineserna vågade sig inte ens i närheten av det heliga berget. Denna upplevelse av Kailas var så fantastisk att allting tog slut efteråt. Detta är bekant som det berömda och försåtliga Kailas-syndromet. Kailas är en så oerhörd upplevelse, att efteråt allting annat faller platt till marken. Många slocknar efter sin första kringvandring av Kailas. Även Johannes berörde detta betänkliga fenomen när han sade: "Så nu har du äntligen kommit runt Kailas. Och sedan? Vad har du kvar av världen efter det? Vad var Kailas annat än ett kallt och oåtkomligt berg för lättlurade människor att odla sin fåfänga med att gå runt? Vad var det mer än en fåfäng sportprestation? Kom bara inte och säg att du blev heligare och kände dig bättre efteråt. Jag vet hur det fungerar. Efteråt är man bara tom, helt tom och urlakad, för man har ingenting bättre och större kvar av världen att uppleva." Men, Johannes, man har dock erfarenheten av Kailas kvar efteråt, och jag undrar om egentligen inte vem som helst kan bli klokare av en sådan magnifik erfarenhet av den rena fåfängans sublimaste höjder i denna världen. Klokare kan man alltid bli – frågan är hur. Och av alla sätt att bli klok och erfaren på tror jag ändå att Kailas är ett av de bättre. Jag har nämnt att kineserna ej gärna går runt Kailas. De om några skulle kanske behöva göra det för att fatta något av det land som de så energiskt har försökt göra allt för att komma åt på alla dåliga sätt men aldrig det enda möjliga – genom enkel självuppgivelse och barmhärtighet. Slut. Göteborg 15.6.1997.

Liten kommentar. Både doktor Suns uttalande (innan Hongkong övertogs av Kina) och Johannes avsked från 1997 är numera historia. Kina har inte övertagit Hongkong med samma våldsamhet och terror som det en gång "övertog" Tibet, och samarbetet med Johannes fick en intressant återupptagning genom Laila Roths initiativ att be honom medverka i en novell. Världens förändringar sker snabbare än någonsin, och vad som var aktuellt för bara 1 1/2 år sedan ter sig redan idag som antik historia. Vad som dock förblir brännande aktuellt i doktor Suns argument fortfarande är Kinas vanvettiga fortsatta ockupation av Tibet. Denna världssmärta brinner nu oförminskad för 50-e året.



69


1. Indiska äventyr eller Ödesresan. (Tillbaka till Himalaya hösten ’97, i 21 avsnitt samt med bihanget ’Problem vid flygning’.) (del 1) Det är den 19 oktober på kvällen, och jag sitter på terassrestaurangen i Sjeremetjevos flygplats vid Moskva. Maten har varit bättre i år. I stället för vatten fick vi Fanta till middagen, i vilken det till och med ingick sallad. Att riset och fiskbiten var utan sås kunde man därmed inte klaga på. Så här långt har flygresan till Indien förflutit friktionsfritt och tycks fortsätta göra så hela vägen fram. Jag har haft förtjusande sällskap på resan i form av tre svenska blondiner, av vilka en skulle stanna över vintern i Afrika och de två andra skulle improvisera sig fram på egna äventyr i Rajasthan under fyra månader. En av dem upplever Indien för första gången och har varit mycket flygrädd. Hon lär ha en del upplevelser framför sig. Förberedelserna för resan var inte helt utan äventyr. Den beställdes ju redan för 16 månader sedan, skulle ha ägt rum i fjol men inställdes då emedan Aeroflot inte kunnat garantera någon returresa, den uppsköts till maj och inhiberades då genom att Tibetresan fick företräde; men i september stod det klart att den äntligen skulle bli av i oktober. Sedan hörde jag ingenting mer från den resebyrån. När det sedan blev oktober utan att jag hört någonting blev jag orolig och åkte ner till min speciella norska resebyrå. Det visade sig då att jag hade blivit avbokad. Anledningen visade sig vara följande skräckinjagande fenomen: de hade ringt till mig och på min telefonsvarare lämnat det meddelandet att jag skulle komma ner och hämta biljetten. Detta meddelande hade aldrig gått in på telefonsvararen. Jag kunde därmed inte veta att jag fått meddelandet, och de kunde inte veta att jag inte fått det. Sedermera har jag hört om flera liknande fall, där folk litat på sina telefonsvarare, som tillfälligt inte har fungerat, då även dessa perfekta apparater ibland faller under bilan för den mänskliga faktorn. I all hast fick jag bli ombokad, vilket efter några nervpirrande dagar lyckades fem dagar före avresan. Därmed återstod endast visumproblemet. Denna procedur var nämligen förenad med nya komplikationer som inte existerat tidigare år. För att alls få visumansökningsblanketter från indiska ambassaden i Stockholm måste man nämligen ansöka om sådana och till ansökan bifoga färdigt frankerat kuvert. Bara detta försenade proceduren med några dagar, men efter att alla nödvändiga formaliteter iakttagits var det bara att se fram emot att passet skulle anlända från Stockholm med visum. Dagarna gick, och det anlände inte. Samtidigt föll Hongkongbörsen med 20%, vilket skulle ge svallvågor över hela världen i form av ekonomiska kallduschar och kraschade börsar inte minst i Japan och Sydkorea. Torsdag tre dagar före avresan ringde jag upp till Stockholm för att få veta någonting. Stockholm svarade att de inte visste någonting och bad mig ringa på nytt senare. Jag ringde på nytt senare, varvid de fortfarande inte visste någonting och bad mig ringa senare. Plötsligt låg passet där i brevlådan samma torsdagseftermiddag med visum och allt. Men det visade sig, att de hade använt fyra sidor av passet för mitt visum. Tre gånger hade de skrivit in mitt visum och sedan makulerat det, och först det fjärde visumet blev giltigt. Vad de egentligen hade sysslat med där i Stockholm lär jag väl

70


aldrig få veta. Men jag fick visumet till slut, passet kom i tid, för vilket jag ringde upp dem och tackade dem, men nog hade hela resan hängt på ett hår. Många har undrat varför jag alls ger mig ut på denna irrationella resa, som bara kan ha strapatser och umbäranden att bjuda på, då jag reser ensam utan något moraliskt eller praktiskt stöd från någon. Men det är nu två år sedan jag var i Indien, och alla mina kontakter och smultronställen där förpliktar till ett visst ansvar och kontinuitet. I maj var jag ute på en traumatisk Tibetresa under vilken jag ånyo blev initierad i det outhärdliga kinesiska förtrycket av detta land och folk, liksom vid min förra Tibetresa för fyra år sedan 1993 på något sätt behöver kompenseras med en syn på problemet från den indiska sidan av Himalaya, där dessutom hundratusentals riktiga tibetaner lever i exil. Också blev denna resa mycket lik min kompletterande Indienresa 1993 efter det årets Tibetresa: rik på prövningar, utmaningar och katastrofer. Men det visste jag ingenting om ännu. Och så ville jag även unna mig nöjet att få upptäcka nya smultronställen. Min kollega Johannes gömde sig för närvarande i Dalhousie, vilket gav mig anledning att besöka detta okända ställe, och dessutom ville jag gärna försöka nå Kedarnath och Binsar i Garwhal, Pemayangtse i Sikkim och Shillong i Meghalaya bortom Assam. Och det var mycket möjligt att jag inte skulle nå fram till alla dessa mål, då det låg tusen frestelser i vägen. Som förmodat gick flygresan ända ner till Delhi fullständigt utan problem. Dock skälvde och skakade mina båda svenska blondiner av skräck på flygplanet, när det cirklade i stormmoln innan det skulle gå ner, och den ena av dem brast till och med ut i gråt i förskräckelse. Det blev sedan min uppgift att lotsa dem in till Delhi och till the Old Delhi Railway Station, där deras äventyr skulle börja. Vi delade på en taxi in till staden, och de var mycket tacksamma för min uppmärksamhet och min tjänstvillighet med goda råd. Ett annat trevligt ressällskap ombord hade varit en indisk familj, som arbetade i Sverige och talade svenska. De hade också liksom jag råkat ut för missödet att bli avbokade i misstag, men därtill försvann halva deras bagage i Moskva. Det sista jag såg av dem var fadern som stod och grälade med hela Indira Gandhi-flygplatsens församlade personal, som alla var lika oskyldiga. Min destination förde mig till The Bus State Terminal, där jag ville få tag i en buss till Pathankot norrut direkt. Emellertid lyckades några agenter för "Friends Tour & Travels" slå klorna i mig, de tog mig med upp på sitt rum och övertygade mig om att det enda kloka för mig var att ta deras kvällsbuss De Luxe så att jag kunde komma fram till Pathankot och Dalhousie på tisdagen. Deras argument var relevanta: om jag tog en buss direkt skulle jag komma för sent fram till Pathankot på kvällen för att vare sig kunna resa vidare eller finna någon dräglig övernattning. Deras buss skulle avgå 18.30. Väntetiden var bara åtta timmar. Den tillbringades så förnuftigt som möjligt. Jag höll mig inom stationen, där jag mest satt och läste och varvade med lunch samt urinoarbesök, men min läsning stördes esomoftast av ett par skoputsarpojkar som insisterade på att få blanka mina sandaler. De tycktes inte vilja fatta, att grekiska sandaler blankar man inte. Samtidigt huserade där andra skojare, som en örondoktor som insisterade på att få peta alla väntande passagerare i öronen med nålar. Han var säkert mycket skicklig, men jag tackade nej. Ögonblicket för avfärden inträffade. Vi fick till att börja med traska genom halva Old Delhi, vägledda av en agent, för att komma till rätt busshållplats. Just när bussen kom utbröt ovädret med åska och blixtar och dunder och brak. Hela bussresan förföljdes sedan av detta regniga stormväder och försenades därför betydligt. Trafikolyckor hade inträffat på vägen i ovädret, trafiken hade här och där fått läggas om, och bara att komma ut ur Delhi tog två timmar. På ett ställe hade en provisorisk 71


enfilig bro anlagts då tydligen den gamla blivit bortförd av någon flodöversvämning: sådant är mycket vanligt i Indien. Bussresan till Pathankot tog sammanlagt 15 timmar. När vi äntligen kom fram blev jag på grund av förseningen avsläppt vid landsvägen någonstans långt utanför staden i förlitan på att jag som skandinav utan svårighet skulle klara av att traska genom ovädret med mitt tunga bagage till bussterminalen var den nu låg någonstans. Som tur var dök det upp en cykelrickshaw som erbjöd sig att hjälpa mig och som till och med slog av på priset. Även servicen vid bussterminalen var god. Jag fick genast min biljett till första buss med placering längst fram på plats ett. Det enda som inte fungerade som det skulle var vädret. Detta blev oupphörligt sämre ju högre bussen steg i molnen. Efter fem timmar kom man fram till Dalhousie i ett kallt och jämmerligt tillstånd medan regnet öste ner. Det blev en prövningarnas resa, och prövningarna hade en märkvärdig förmåga att torna upp sig under resans gång, kulminerande i en katastrof vid Teesta Bridge bortom Darjeeling, och ej ens därmed var prövningarna över. Trots alla strapatserna under Tibetresan i maj, så blev denna Indienresa värre och svårare genom synnerliga obehagliga överraskningar hela vägen och orättvisa slag under bältet, som nästan gjorde resans utmaningar väl magstarka för att kunna uthärdas. del 2. Dalhousie ligger tio mil norr om Pathankot uppe i bergen och kom till som sekundärt alternativ till Simla som sommartillflykt för den engelska societeten i Indien. Omgivningarna är idealiska och mera spektakulära än i Dharamsala – när det inte regnar. Så fort jag installerat mig på mitt hotell slog jag det telefonnummer jag fått till Johannes. En behaglig damröst svarade och lovade vidarebefordra mitt meddelande om var jag var. Jag sade var jag skulle sitta och inta en försenad och välbehövlig lunch, och där dök sedan snart min vän Johannes upp. Han var mycket förändrad. Han tycktes ha blivit yngre och verkade gladare. Han hade klippt sig och såg nu ut som vem som helst. "Du har otur med vädret," var det första han sade till mig. "Jag beklagar. Dalhousie kan vara vackrare." "Det gör ingenting. Jag är ju van vid att sitta inregnad på platser som Darjeeling och Gangtok." "Det förvånar mig att du över huvud taget kunde offra tid på en resa till Indien, så mycket arbete som du har nu för tiden. Hur går förlaget?" Han lät som vanligt nästan förebrående, men han hade helt rätt. Det var med dåligt samvete som jag lämnat mitt arbete i Göteborg, och om vädret nu skulle bli så här hela resan skulle Indien knappast visa sig som ett bättre alternativ till Göteborg i november... Men vi kom snart att tala om viktigare saker. Det blev emellertid så mycket pratat mellan oss om väsentligheter under dagen, att jag omöjligt kan pränta ner allting här och nu. Det får komma i portioner i stället under loppet av att denna resedagbok förs. Johannes bodde hos tibetanerna och hade stationerat sig i Dalhousie av praktiska skäl. Det var nära ner till Pathankot med direkta förbindelser upp till Kashmir och Dharamsala, och samtidigt kunde han i Dalhousie hålla sig mer diskret än i det öppna och överskådliga Dharamsala, vart det kom gäster från hela världen. Till Dalhousie kom det nästan bara indier och tibetaner. 72


Vi talade mycket om de muslimska och de tibetanska problem, som är de två angelägenheter han nu är djupast engagerad i, men samtidigt var han mycket intresserad av min väninna Laila Roth i England. Han ville veta allt om henne: "Hur mycket vet hon om mig? Hur gammal är hon? Vad vet du om henne?" och så vidare, och jag avslöjade såpass mycket som anständigheten medgav. Hon hade ju frågat oss om lov om hon fick använda sig av honom i en novell, och Johannes gav sitt samtycke, men på ett villkor: "Hon får inte använda mitt namn." Detta fann jag vara ett rimligt villkor, då hon ju faktiskt inte kände honom personligen, och jag lovade framföra detta till henne. Mer förbluffad blev han när jag hade med mig de första femton kapitlen av hennes novell kallad "Offer" med hennes erbjudande till honom att han fick hjälpa henne med intrigen och själv arbeta vidare med novellen. Han protesterade först: "Men jag är ingen författare. Det är du som är det." Men jag måste ändå lyda henne och i alla fall leverera de femton kapitlen åt honom. Sedan fick han själv ta ställning till dem efter att ha läst dem. Han kunde inte neka till att åtminstone läsa dem. "Men finner jag att jag ingenting har att komma med så returnerar jag dem omedelbart till dig," sade han. Så gick det med Laila Roths försök att förmå Johannes till att fortsätta vårt litterära samarbete. Hur det går med den saken får framtiden utvisa. Det var svinkallt i Dalhousie efter ösregnet hela dagen, och temperaturen inne i mitt hotellrum visade på bara tio grader. Jag var därför angelägen att snabbt komma iväg därifrån, och Johannes tyckte det var vettigt att undvika att jag blev förkyld under första etappen av min resa. Så vi sade farväl samma kväll som vi hade mötts efter bara några timmar. Emellertid hade han också något att förbluffa mig med. "Se det som en present," sade han. "Jag har inte funnit någon värdig att ta över den utom du, i synnerhet inte efter att du lyckats med, hur många var det? – 438 bilder av 441 i Tibet. Därför tycker jag att du ska fortsätta ta vackra bilder med den och ingen annan. Sedan får din kamrat i Göteborg säga och tycka vad han vill. Detta är mitt domslut." Saken gällde Håkans Petri-kamera från 1968, som han lånat mig att ta Tibetbilder åt honom med utom åt mig själv, på villkor att jag sedan överlät den åt någon annan pilgrim. Jag hade inte funnit någon annan och därför överlåtit uppdraget åt Johannes, som inte heller funnit någon värdig pilgrim. Därför tyckte han att jag skulle ha den. Faktum är att 438 av dess 441 fotograferade bilder i Tibet hade lyckats, och av dessa 438 hade 160 tillfallit Håkan. Resten kommer förhoppningsvis att visas vid många tillfällen i framtiden och har redan visats i Finland utom i Göteborg. I stället skulle jag då ha problemet att finna en pilgrim åt min gamla tejpade kamera, om någon ville ha den. Jag försökte genast pracka denna på Johannes. Han vägrade ta emot den: "Inga fler kameror!" sade han. Dessa kameraproblem tycks bli en särskild följetong för sig. Den kalla natten på hotellet blev kort sagt uthärdlig – temperaturen sjönk inte under tio grader, och man lyckades sova 8 timmar efter två nätter i princip utan sömn: sista natten i Göteborg drabbad av oundviklig resfeber, och andra natten på Moskvaplanet inklämd i ett fodral – även Aeroflots flygplan har tyvärr blivit modernare och trängre och har inte längre trivsamma gardiner för fönstren. Bussresan från Dalhousie till Dharamsala var mycket njutbar genom ett variationsrikt och vilt fascinerande landskap. Jag hade varnats för att ta denna väg, då den skulle vara dålig och förenad med viss livsfara, men som vädret på morgonen var alldeles klart vågade jag ta risken. En Calcuttafamilj på tio personer hade kommit fram till samma beslut och erbjöd mycket trivsamt sällskap hela vägen. Denna var förvisso vådlig ibland, under vissa sträckor under ständig reparation, bitvis bortrasad och smalare än enfilig, och mestadels av sand fastän den slingrade sig under 73


stupbranta klippor och rasfärdiga sluttningar och hängde över bråddjupa stup. Vägen till Dharamsala tog 7½ timmar efter byte av buss i det fascinerande stället Gaggal och i Dharamsala, då endast lättare bussar klättrar upp till McLeodGanj, där man åter igen var precis som hemma, fastän mitt gamla hotell Loseling var fullt. Jag tog in på dess grannhotell Ashoka i stället och fick ett underbart vackert rum med takterass, privatdusch och varmvatten för 225 rupier – det är exakt 50 kronor. Men klockan 3 började åskan mullra ovanför Dharamsala, och mörka otäcka moln kom nedvältrande från bergen. Monsunen är extra ihållande i år, den är inte över ännu, och tydligen blir vädret denna resas stora orosmoment och problem. (Bara till att börja med! Värre problem skulle uppstå efter hand. del 3. Klockan halv 7 bröt stormen ut över Himalaya. Det började med kreverande kanonader av grövsta slag i etern, som snart fylldes av flammande blixtar. På ett ögonblick gick elektriciteten i hela staden, och man satt där mitt i helmörkret med världens mest spännande novell av Frederick Forsyth avbruten mitt i finalen, som om filmen hade gått av precis före klimaxen. Det enda man kunde göra i mörkret var att dra ifrån gardinerna och begrunda skådespelet där utanför, där absolut ingenting syntes utom de oupphörligt flammande men genast slocknande blixtarna. Flera tycktes slå ner mitt i staden. Sedan kom regnet med ljudet som från en dånande syndaflod. Allt kom från norr. Man var nästan rädd för att skyfallsvågorna skulle bryta sig in genom dörren. Men på 25 minuter var allting över. Sedan kom stormvinden, en rytande visslande ursinnesvind direkt från Kashmir och Zanskar, Ladakh och Spiti, med värre krafter än en havsorkan. Så med ens kom strömmen tillbaka, och man kunde fortsätta läsa Frederick Forsyth med Alaskavinden tjutande där utanför med allt utom snö. Det kan kanske intressera somliga vad Johannes och jag egentligen diskuterade uppe i det än värre utsatta Dalhousie. Han har ju i hela sitt liv varit religiöst engagerad till 100 procent, man kan säga att han föddes till just ett sådant liv, medan mitt religiösa intresse snarare har utmärkts av bakslag och skepticism. Bland annat tillvitade mig Johannes för mitt bristande engagemang i buddhismens sak, samtidigt som han dock hade förståelse för min ställning. "Du kan aldrig engagera dig, för du har från början varit för hårt engagerad inom konsten i musiken och litteraturen genom främst din mor, så att du nästan föddes till ett liv i konsten. Detta har i praktiken lett till att du för en utomstående måste framstå som en ganska självupptagen och svår människa ständigt på defensiven, som ingen människa någonsin kommer nära, som så många musiker är, därför att musiken kräver så mycket av dem och ofta mer än vad de kan ge. Men detta kan jag inte anklaga dig för. Det är ditt öde. Och jag är glad för att du i alla fall tillåter dig något engagemang i den utsatta buddhismens sak." Detta var en provokation från hans sida, som jag besvarade med att klargöra var jag stod i förhållande till religionerna. Jag förklarade rent ut för honom, att mitt stöd för buddhismen var 99%, att jag gav den 99 procents trovärdighet, därför att den för ögonblicket var världens mest utsatta och förföljda religion, samtidigt som den råkade vara den mest förnuftiga och konstruktiva. Därnäst stödde jag judendomen till 75%, ty tyvärr måste alla konstatera, att judendomen genom staten Israels tillkomst fått politisk makt som måste verka menligt på dess moral. Se bara på hur judarna flirtar med turkarna som sina enda muslimska vänner och håller tyst när turkarna fortfarande framhärdar i att påstå att folkmordet på armenierna (minst 1,5 miljoner offer i en folkförintelse som Hitler betraktade som ett föregångsexempel) 74


aldrig ägde rum. Kristendomen stöder jag till 60%, jag kan bara ge den 60 procents trovärdighet, då den tyvärr genom sin egen etablering för 1700 år sedan fördärvade sig själv genom dogmer och intolerans, utom att den fortfarande släpar på mödosamma laster av vidskepelse. Hinduismen stöder jag till 50%, då den samtidigt som den är så oemotståndligt dynamisk, livsbejakande och otroligt vital genom sin fantasi samtidigt är så avskräckande genom sin brist på disciplin, sin förryckthet och brist på ordning och sina erotiska vidlyftigheter. Islam, slutligen, ger jag bara 10% trovärdighet, då den är världens mest korrumperade religion och genom sin fanatism den enda egentligt destruktiva, livsfientliga och omänskliga. Samtidigt som jag stöder buddhismen till 99% är jag dock medveten om dess svaga punkter. Den tål inte att bli korrumperad, att bli för rik eller att bli för etablerad, ty genom sin egen grundkaraktär kan den bara överleva som sig själv om den förblir kliniskt ren från dogmer, intolerans och makt. Buddhismen är egentligen de fattigas religion mer än någon annan, ty den ensam lägger sig vinn om att alltid försvara och stötta livet i alla dess former och särskilt i dess mera utsatta former: fattigdom, lidande, sjukdom och död. Endast kristendomen har predikat samma medlidande som buddhismen, men buddhismen har aldrig ramlat i samma fälla som kristendomen, när denna blev en etablerad statsreligion med dogmer och intolerans som vapen för kyrklig diktatur, som bara måste spåra ur, då en sådan var totalt väsensfrämmande från vad Jesus egentligen hade predikat. Därvid måste Johannes försvara sitt muslimska engagemang. Han förklarade att det var mer politiskt än religiöst. Han förklarade, att Allah egentligen var en lokal husgud i trakter av Arabien som vissa stammar dyrkade, och att Muhammed fick den idén att denna lokalgud var identisk med judarnas universella ende Gud. Med samma rätt hade någon grek kunnat framhålla Zeus eller någon romare kunnat framhålla Jupiter eller någon viking kunnat framhålla Oden som identisk med judarnas stränga enhetliga gudsbegrepp. Sedan mer eller mindre lyckades Muhammed tvinga araberna till att omfatta denna hans idé att uppförstora en lokalgud till ett universellt begrepp, och det hade han inte kunnat göra utan ett visst mått av fanatism och praktiserandet av principen 'ändamålet helgar alla medel'. Samtidigt som Johannes menar att islam borde totalsaneras från all fanatism, orättvisa och diktaturtendenser menar han att det är viktigt att försvara islam mot kinesernas etablerade ateism, som är en värre och mer destruktiv företeelse. Därför stöder han och underblåser han motståndet bland uigurerna och andra muslimer inom Kinas gränser mot den kinesiska diktaturen, och det gör han alldeles rätt i, menar både han och jag. Vi är också båda helt överens om att kurderna har rätt mot turkarna och eventuella andra regimer i Irak, Iran och Syrien som förtrycker dem. Kurderna var det största folket i Orienten som lämnades helt utan egen stat när England och Frankrike delade upp Orienten i Syrien, Libanon, Irak och Palestina efter det första världskriget, och de var kanske större än något annat folk i Orienten näst efter turkarna och araberna. Däremot stöder Johannes inte tjetjenerna eller något annat muslimskt folk inom det nya Rysslands gränser, då han såsom född inom den ortodoxa kyrkan alltid i hjärtat förblir en förkämpe för främst denna kyrkas och andra förgreningar av den äldsta kyrkans sak i österled, inte minst i Orienten och Egypten. Natten förflöt under regn och kyla, men det blev inte mindre än 12 grader i rummet. Morgonen lovade inte mycket bättre. Vinden härjade, solen var bortblåst bakom molnen, och det var nästan som senhöst i Sverige. Likväl tog jag risken att bege mig upp till Triund vid trädgränsen på 3000 meter. Det tog en timme och trekvart att ta sig upp, Magic View Café på vägen var stängt liksom ett annat kafé, men satt det inte uppe vid det iskalla Triund en glad nepales vid sin hydda och rakade sig till skvalande transistorpopmusik under glada förberedelser till dagens turistaffärer! Jag hade inte tid att dricka te hos honom, men alla modiga och 75


strävsamma turister jag mötte på den regniga vägen ner kunde jag ge det glada budskapet, att kaféet vid Triund var öppet. Regnduscharna blev åtskilliga, ibland försvann sikten helt i dimma och stormmoln, och promenaden nerför var som vanligt dubbelt så tröttande och påfrestande som vägen uppför hade varit. Dessutom är det lätt att tappa bort vägen, då det ideligen utgår getstigar från den, och det lättaste av allt är att vricka fötterna. Så vad du än gör, så spring inte nedför, även om du har bråttom. Det dåliga vädret hade bestämt mig redan på morgonen att omedelbart resa vidare mot Dehra Dun på kvällen. Jag lyckades få en biljett före middag, och utcheckningen från Ashoka var det inga problem med. Sedan var det bara att ta det lugnt i sju timmar och vila mina gamla trötta ben. Det bästa hotellet i McLeodGanj tycks munkarnas Guest House vara, där de inte är så noga med vilken tid man checkar ut, bara man håller ordning på hur många nätter man har sovit där. Stället är trevligt och mänskligt. Lika positivt är hotell och restaurang Shangri La, där de har den bästa musiken, som inte stör någon, i motsats till nästan alla andra matställen i Indien, där de har skärande ofta falsk och mycket påfrestande indisk rockmusik kroniskt behäftad med ursinnig rytmik. På Shangri La har de god billig mat ackompagnerad av lugn och harmonisk bakgrundsmusik, som till och med kan vara vacker. Även Tsongkha är ett mycket rekommendabelt ställe. del 4. Bussen avgick från Dharamsala 19.30, och med mig som ressällskap ända fram till Dehra Dun och längre hade jag ett par, en ung koreanska och hennes sympatiske vän en taiwanes, samt en engelsman från Leicester och en förtjusande japanska. Vi reste alla fem till Rishikesh hela vägen, men denna resa tog 19 timmar då den ej var helt utan äventyrligheter. Den förfärliga staden Dehra Dun var nämligen i uppror. Det pågick strejkupplopp, och precis i stadens viktigaste korsning vid Gandhi Road nära bussterminalen hade fyra bussar ställt sig med nosarna mot rondellen och blockerade därmed trafiken i hela centrum, som var ett enda oöverskådligt kaos. De som strejkade var nämligen Dehra Duns busschaufförer. Intet ont anande kom vi rakt in i denna smet. Till en början var det omöjligt att finna en buss till Rishikesh, ingen ville förklara varför, en rådde oss att genast ta en taxi, en annan sade att det inte skulle gå någon buss till Rishikesh denna dag, men en busschaufför anmälde sig ändå frivilligt. Bussen blev genast full och körde glatt iväg, men så snart den kom ut i gatan blockerades framfarten för den av en annan buss, som argt körde ut och förbjöd vår busschaufför att vara osolidarisk. Där satt vi sedan inlåsta och fastkörda medan folket stojade omkring oss och hade fackföreningsmöte mitt i gatan, medan ingen ville informera oss om vad som pågick. När vi tålmodigt med andra busspassagerare uthärdat detta vilda kaos i en timme med en mycket aggressiv folkmassa hela tiden ursinnigt aktiv omkring oss, övergav vi bussen och tog en taxi till Rishikesh. När vi kom fram dit efter en natt i primitiv buss och 19 timmars resa var vi medtagna och fullkomligt utsvultna. Jag föreslog för mina fyra reskamrater att de skulle följa med mig till mitt hotell. Då ingen av dem kände Rishikesh accepterade de gärna mitt förslag, så vi traskade modigt med allt vårt bagage genom hela staden, och mitt gamla hotell, till all lycka oförändrat med sin ljuvliga trädgård, föll dem alla i smaken. Sålunda kunde jag berika mitt gamla kära hotell med fyra extra gäster utom mig själv. Så långt var allt gott och väl, det var gudomligt skönt att slappna av i den ljuvliga trädgården och värmen, och jag kunde med gott samvete ta mig ledigt 76


följande dag, den sjunde resdagen, resans första lördag, för att vila mina hårt överansträngda ben och fötter. I Rishikesh blev jag emellertid informerad om den dåliga nyheten, att jag måste avskriva alla planer på att kunna ta mig till Meghalaya och Shillong. För att kunna resa dit måste man som utlänning ha särskilt polistillstånd från Calcutta, och enda sättet för en västerlänning att sedan få bege sig dit är med flyg. Och det är inte allt. Han måste dessutom ha särskilt tillstånd för varje enskild delstat han besöker, så om han vill resa till Shillong måste han ha tillstånd både för Assam och Meghalaya. Och sådana tillstånd kostar pengar. Det är en helt annan sak om man inte känner till detta och tar tåget till Guahati och sedan tar bussen till Shillong utan att ana att det är förbjudet – då kan man klara sig, som jag gjorde när jag '93 reste ända till Guahati utan vare sig tillstånd eller giltigt visum utan att ana att jag hade kunnat bli skjuten som olaglig spion. Men Kedarnath, Binsar och Pemayangtse står kvar på programmet, ehuru vädret i Garwhal är mycket osäkert i år och kan bjuda på andra hinder för min resa än rent byråkratiska. Natten till lördagen den 25 oktober blev min första helt tillfredsställande natt i Indien hittills med nio timmars obruten sömn. Det var vad de överansträngda benen och fötterna behövde. Morgonen bjöd emellertid på något av en chock. Plötsligt stod det en indisk ko mitt i rummet. Från mina vildaste drömmar om hur min tandläkarvikarie i Göteborg, en sjaskig typ i snusnäsduk om halsen, monologiserade av harm över att jag hade lurat honom med att inte komma till honom med min med whisky kurerade onda tand, vaknade jag upp till den bisarra verkligheten att det stod en indisk ko mitt i rummet. Det är inte alla hotell, inte ens i Indien, som har en så enastående service att bjuda på som att erbjuda färsk spenavarm komjölk direkt på morgonen och i den formen. Det var nästan förpliktande att sätta i gång och mjölka henne genast. Men hur i all sin dar var det möjligt? En av mina rumskamrater hade gått ut på toaletten och lämnat dörren öppen efter sig, och då denna i olåst skick hade en obönhörlig benägenhet att glida upp, så gled den följaktligen upp. En annan gäst hade gått ut ur vår bungalow och lämnat den dörren öppen för en fiffig och påpasslig indisk ko, som inte tvekat inför att göra sightseeing inne hos turisterna. Följaktligen stod det en indisk helig ko mitt i vårt lilla trånga hotellrum i det ögonblick då jag öppnade ögonen på morgonen. Emellertid måste denna heliga indiska ko omedelbart ha känt av våra orena och negativa vibrationer i form av skräck för att hon skulle hitta på någonting, som att ropa "Muuu!" eller släppa ner någonting i våra gapande öppna väskor, ty knappt hade hon sett våra förfärade och panikslagna blickar, så fattade hon galoppen genast och backade ur: vi var inte värdiga hennes fortlöpande sällskap. Det var början på en underbar dag. Temperaturen var varm men fullkomligt dräglig, himlen var molnfri, och en frisk fläkt drog ner från bergen. Så fort våra vänner från Taiwan, Korea och Japan hade checkat ut och lämnat oss begav jag mig iväg för att träffa min indiska familj i Rishikesh, som väntade mig. Jag hittade deras hus direkt utan svårighet och fick tillbringa tre ljuvliga timmar hos dem till att börja med. De bjöd på lunch med indisk whisky efteråt av det goda märket "Black Monk", och jag fick språka länge med både min nu 15-årige skyddsling Harish, hans äldre bror, hans far och vackra moder samt deras mycket filosofiske, välbeläste, vittbereste och mångkunnige vän Jackie. Samvaron var idealisk och återupptogs sedan på kvällen. Jackie har arbetat för Philips i många år, han utbildades i Eindhoven och tillbringade nästan hela sitt liv utanför Indien, då han fick arbeta i länder som Holland, Belgien, Tyskland, Danmark, England, Frankrike, Österrike, Arabien, Irak, Syrien, Libanon, Kuwait,

77


Arabemiraten och Oman, tills han beslöt att komma hem till friden i Indien. Han har bara bott något år i Rishikesh efter sitt långa arbetsamma liv. Min skyddsling försökte den här gången intressera mig för sin faders projekt "Golden Forests", ett intressant investeringsbolag med 118% säkerhet och 15-20% tillväxt i året – skattefritt. Bolaget investerar i miljövård, skogsplanteringar, miljövänliga byggnadsprojekt och annat sådant, som definitivt kommer att bli framtidens melodi. Jag lovade att tänka på saken till mitt nästa besök i Rishikesh, som ingen vet när det blir. del 5: Kedarnath. Bussen lämnade Rishikesh fem på morgonen och inledde sin mödosamma uppklättring för Garwhal med allsköns trafikstockningar, men vädret var gott. Vad som var bekymmersamt var att min fot var mycket sämre – benen hade helt återhämtat sig efter överansträngningen i Dharamsala, men mellan vänster fot och skenben tilltog en svullnad som gjorde mycket ont, så att jag knappast kunde använda vänster nedre extremitet. Detta bådade inte gott inför Kedarnath, Auli och Binsar. Emellertid fortsatte jag ha tur med ressällskapet. I Devprayag kom det ett franskt par och en österrikare på bussen, som följde med ända fram till Gaurikund, och som dessutom berikades till sällskapet av en bohemisk ungerska, som kom på efter Karnaprayag. Tillsammans blev vi ett mycket hjärtligt sällskap på fem. Med på bussen var även en mycket trevlig familj från Calcutta, som också spetsade sig på Kedarnath; men mitt bästa ressällskap blev en ung medicine studerande från Calcutta, som nu skulle hem till sin familj och hemby för att med dem fira Diwalihögtiden, som infaller på torsdag. Genom att han kom att sitta bredvid mig konverserade vi mycket, och när jag visade mig vara välbekant med Vivekananda och till och med hade ett citat av honom ovanför mitt piano fick han ett absolut förtroende för mig, då Vivekananda var hans andlige vägledare i livet. Vi bytte adresser, han kallade mig "Uncle", (den högsta titel en icke-familjemedlem kan förlänas i Indien av en familj – nästan varje familj har en 'Uncle' i form av en mycket god äldre vän, som är ogift och djupt respekterad,) och vi lovade hålla brevkontakt. Vägen ringlade sig upp för bergen bitvis på ett mycket obehagligt sätt i enfilig form utan vägräcken och med bråddjup på upp till 200 meter rakt nedanför och med ideligen mötande trafik i form inte minst av andra bussar och truckar, och vår buss var proppfull, så att många stod i gången. På åtskilliga ställen kunde man inte fatta att en sådan smal sandväg invid sådana bråddjup alls kunde hålla för en överlastad buss full med bagage och kistor på taket. Men fram till Gaurikund kom vi klockan halv 5 efter en nästan 12 timmars resa på 214 kilometer. Gaurikund är ett mycket litet samhälle med en brant gata längs vilken alla affärer, restauranger, testugor och hotell trängs och kämpar om de turister som ålar sig förbi i ett mycket orättvist gatlopp utan några chanser: man måste stanna överallt eller ramla och snubbla överallt. Vi fem européer, av vilka alltså inte en enda var engelsman, hade dock en rejäl middag på kvällen i en gemytlig håla som tog flera timmar, och vårt enda språk var engelska. Därefter drog vi oss tillbaka för att vila ut efter dagens strapatser och inför morgondagens. Foten var inte bättre på morgonen. Men att avstå från att bege sig upp till Kedarnath när man redan var i Gaurikund var otänkbart. Kedarnath låg bara 14 kilometer och 1500 meter högre upp. För att inte ta några risker beslöt att jag att betala 200 rupier för att få rida på en mula hela vägen upp. Martin, österrikaren, föredrog att gå, ty han hade inga fotplågor. Han stegade iväg i världens kortaste shorts, och vi hann turvis om 78


varandra på vägen, beroende på våra olika pauser. Marco och Hélène, mina franska vänner, samt Erika från Ungern, som bodde på ett ashram, skulle gå ända upp och stanna i Kedarnath över natten liksom Martin. Bara jag skulle ner samma dag igen för att följande morgon ta bussen till Kausani – jag hade skrinlagt planerna på Joshimath och Auli på grund av min fot och på grund av att jag inte ville fastna i Garwhal mitt under Diwalifestivalen på torsdag, då ingen trafik eller kommunikationer i Garwhal skulle fungera. Kedarnath ligger alltså på 3500 meters höjd (ungefär som Lhasa) och är den historiska platsen där de fem Pandavabröderna i det indiska eposet Mahabharata slutligen fick förlåtelse av Shiva för att de hade utrotat alla sina släktingar. Kedarnath är mindre än Badrinath och måste stänga tidigare på säsongen på grund av snö. Redan när vi nu kom upp efter en mulritt på fyra timmar låg det snö, som man bitvis måste ta sig igenom. I själva templet råder det en förskräcklig trängsel och rökighet, och dess allra heligaste lär vara en staty föreställande stjärten på en ko, vilken gestalt Shiva tog när Pandavabröderna uppsökte honom och grävde ner sig så att bara stjärten stack upp ovanför jorden, för att guden skulle slippa få träffa de stackars Pandavabröderna med sina dåliga samveten. Inte särskilt gästvänligt eller artigt ens för en gud, kan man tycka, men Pandavabröderna genomskådade kostjärten och grävde upp guden där han hade gömt sig och släppte honom inte förrän han hade förlåtit dem. Omgivningarna är dramatiska med de höga Kedarnathbergen (6940 m) tätt inpå templet med dess lilla samhälle, men dock föredrar jag Badrinath, som är mera mänskligt. Badrinath var en gång buddhistiskt, vilket har satt sin eviga prägel, och dess gud är Vishnu, en mycket positiv gudomlighet, medan det inte finns någonting buddhistiskt i Kedarnath, där den tillbedda guden är den ytterst tvivelaktige Shiva, förgöraren. Så gällde det att ta sig ner igen gåendes med en obrukbar vänsterfot. Det gick inte så bra, men det gick och tog nästan fem timmar. Det gällde att halta och linka hela vägen, vilket var ytterst tröttsamt och tålamodsprövande, och egentligen var det rena korsvägen. Men ner kom man till slut, och då var det en obeskrivlig njutning att få badda den sjuka foten i Gaurikunds varma källor. De flesta vandrade upp för att stanna där över natten, men många var de som red både upp och ner igen. Andra, i synnerhet äldre människor och kvinnor, bars upp i primitiva bärstolar som bars av fyra man. Det gick långsamt uppför, men nedför kunde bårbärarna nästan springa. De var mycket skickliga och höll en absolut jämn och unison takt med varandra. Naturligtvis krävde detta bärstolsbärande av till hälften liggande trötta åldringar till pilgrimer många pauser på vägen. Emellertid blev jag hela vägen ner ständigt omkörd av andra. Min fotskada är mycket besynnerlig. Jag har varken sträckt eller stukat foten, men ändå har det blivit en massiv broskbildning nedom smalbenet så att det knastrar om det, och det kan göra fruktansvärt ont i svullnaden som blivit resultatet. Det enda att göra är att ständigt massera och promenera, som faktiskt gör foten gott så länge man sätter ner den på rätt sätt varken med hälen eller med tårna först utan hela foten samtidigt. Emellertid är det inget roligt att vistas i ett land som kräver gasellben med en sådan eländig hindrande klumpfot. Och hur går det med väderföljetongen? Denna dag var vädret vackert på morgonen, vi årets sista Kedarnathpilgrimer hade tur som kom upp under förmiddagen, men efter klockan elva var det moln, snö och regn. Mina franska vänner och ungerskan kom upp sent i detta väder och ämnade övernatta i det. Jag avundas dem inte. På morgonen var det avfärd klockan 5.30. Det ösregnade, uppe vid Kedarnath var det säkert tungt snöväder, och det regnade under hela morgonen på vägen ner till Karnaprayag efter 106 kilometer. Klockan var då 11.10 efter fem och en halv 79


timmars smärtfri resa. Med på bussen var mina kära vänner från Calcutta, de hade liksom jag varit kloka nog att bege sig upp till Kedarnath på morgonen igår och ner igen samma dag och skulle nu vidare till Badrinath. Det var underbart att än en gång få färdas upp för den storslagna Alaknandadalen, Ganges största källflod, med dess underbara landskap av blomstrande dalar omgivna av de mest dramatiska tänkbara bergsformationer – Vishnus eget land. del 6 : till Kausani. Förra gången jag tog vägen från Karnaprayag upp till Kausani, en sträcka på 109 kilometer, tog det fem timmar med åtskilliga problem på vägen i form av strandade truckar som kört ner sig i leran på vägen, avbruten busslinje, bristfällig jeeptrafik och annat strul, men den här gången var det dubbelt värre. Jag hade hoppats att de nu efter två år äntligen skulle ha reparerat vägen ordentligt, men i stället visade det sig, att precis på samma ställe där förra gången en truck hade fastnat och blockerat all trafik i flera timmar, hade nu hela vägen förts bort av ras. Bussen gick inte längre. Det var samma problem som Phileas Fogg stod inför i Kholby i Jules Vernes roman, när järnvägen helt enkelt slutade och man fick ta sig vidare för egen maskin fram till där järnvägen började igen. Här fick man till fots med allt bagage ta sig upp för en väldig ravin, vandra runt det omfattande rasstället och ta sig ner igen på andra sidan, där en annan buss väntade på att få föra oss vidare. Bara denna extra promenad tog en halv timme, och fastän jag fortfarande haltade med smärta och bar allt mitt bagage gick det ännu långsammare för bussens alla fina indiska damer och åldringar. Samtidigt rasade tiden iväg, och jag såg med oro hur våra chanser att nå Kausani till kvällen minskade. Strandsatta i samma buss var ett trevligt europeiskt par, Charlie och Mirjam, han från Yorkshire och hon från Holland, som höll på att genomföra sin indiska jungfruresa. De hade inlett sin resa med ett besök i Kashmir med bomber och gevär exploderande runt omkring dem bara något hundratal meter från deras hotell och med tungt beväpnade militärer överallt. Spänningen i Kashmir hade de funnit tämligen outhärdlig. Efter att ha tagit igen sig i Rishikesh i några dagar beslöt de sig för att resa till Almora och valde vägen upp för Garwhal och övernattade i Rudraprayag för att sedan möta mig på bussen i Karnaprayag strax före den stora pärsen med bortspolade vägar, avbrutna busslinjer och panikjakt mot Kumaon för att hinna fram till Kausani före mörkret. Klockan halv 5 var vi framme med bussen i Gwaldam, som var sista hållplatsen, men vi fick plats i en jeep vidare söderut tillsammans med 13 andra personer, fem hängandes utanför och elva sittande i jeepen utom chauffören. På vägen passerade vi två trafikolyckor: två jeepar hade frontalkolliderat i en kurva, och i en annan kurva hade en buss kolliderat med någonting som inte fanns kvar. Först klockan 6 nådde vi den vilda indiska cowboystaden Garur, där jeepen hade sin ändstation. Det var outhärdligt – ett värre ställe att tvingas övernatta på än Garur går det knappast att föreställa sig. Men vi fick en sista jeep och lyckades komma fram till Kausani fastän det var efter skymningen – normalt upphör all sådan trafik mellan Garwhal och Kumaon klockan 3 på eftermiddagen. Jag fann mitt gamla hotell och tog med mig mina två nya vänner dit, men mycket hade förändrats i Kausani sedan senast. Det hade plötsligt blivit mycket turistiskt och dubbelt så dyrt. På bara två år hade Kausani förvandlats från ett fridfullt meditationsställe, en verklig oas av oerhörd njutbarhet, till en blomstrande turistcirkus av mera tvivelaktigt slag. Det vore synd om Mahatma Gandhis ovärderliga meditationsoas skulle gå förlorad. Emellertid visade sig dessa farhågor lyckligtvis vara förhastade. Kausani var sig likt, fastän hotellen, restaurangerna och priserna fördubblats. Mycket byggnation 80


pågick, men den var relativt diskret, och endast vid torget förelåg någon nymodighet och modernisering. Mitt gamla stam-matställe bakom det och nedanför, en hydda utan väggar där mat lagas för öppen eld, fanns kvar oförändrat, och vi hade en idealisk lunch där vid värmande öppen brasa för 15 rupier (3:33 kronor). Det var nästan som på Kiplings tid, och måtte detta primitiva tidlösa Indien aldrig förändras. Charlie hade mycket att berätta från sin tid som journalist. Han hade vid ett skede tjänstgjort som korrespondent för en engelskspråkig tidning i Budapest, där han och Mirjam hade träffats för fyra år sedan. Han hade lärt sig mycket om den undre världen i Budapest och de olika maffiorna, kubaner och araber från väst, som inriktat sig på krogar, diskotek och hamburgerbarer, och mest ukrainare från öst, som mest sysslat med vapensmuggling och prostitutionshandel. 1991 hade han besökt Kazakhstan med falska papper: hans ryska flickvän hade haft en väninna som arbetade på ett mentalsjukhus, som ordnade ett intyg åt Charlie som "farlig schizofren patient, som inbillade sig att han var filmstjärna från Hollywood," med vilket papper han kunde tala engelska i hela det fallande Sovjetunionen, då hans engelska då bara skulle tydas som ett sjukdomssymptom. På detta sätt kunde han ostört resa omkring i hela Sovjetunionen. Täckmanteln var perfekt. Han kunde med egna ögon studera hela det kaotiska tillståndet i den bisarra supermaktens sista dagar under Gorbatjov, där den inre förruttnelsen hade tagit sig astronomiska proportioner genom rena hortåg med lönnkrogar ombord, där alla bjöds generöst på vodka och champagne om de bara följde med i strömmen och inte skvallrade om den fria prostitutionen och spritorgierna ombord. Han upplevde Ukraina och Svarta Havs-kusten som demoraliserad och beklämmande, där alkoholismen slagit djupa rötter liksom i hela Ryssland, medan han fann Kazakhstan vara friskare och friare med ett socialt liv närmare naturen och med en landsomfattande sund passion för hästar. Hela denna dag ösregnade det i Kausani. Man var inregnad, och man kunde bara trösta sig med att vädret inte skulle vara bättre i Almora eller i Naini Tal. Att i detta väder och med den långsamt tillfrisknande foten, som fortfarande är 60% obrukbar, bege sig till Binsar är inte att tänka på. Jag hade glädjen att ändå få guida Charlie och Mirjam omkring i Kausani och visa dem Gandhis fina bönesal, som är ett museum över Gandhis hela liv, då han trivdes bra i Kausani och skrev flera av sina böcker här. Tre entusiastiska turister från Calcutta hjälpte oss till rätta i muséet, och en av dem berättade för oss den sällsamma historien om R.C.Bose, Gandhis närmaste lärjunge, som sedan plötsligt tog avstånd från Gandhis icke-vålds-princip och började predika beväpnad motståndskamp mot engelsmännen för ett helt självständigt Indien – Gandhi hade dittills aldrig velat ha full självständighet. Bose tog sig till Tyskland, allierade sig med Hitler och med Japan, dit han smugglades med tysk ubåt, varifrån han begav sig till Singapore och organiserade där en väpnad styrka för ett självständigt Indien. Han bekrigade sedan engelsmännen huvudsakligen i Assam. 1944 led han ett avgörande nederlag, efter vilket han försvann – ingen vet hur. Enligt en version störtade han i ett flygplan under flykt, då det sköts ned. Enligt en annan lyckades han fly till Ryssland, där han togs i fängsligt förvar och senare avrättades av Stalin på Nehrus uppmaning. Hur det egentligen gick för R.C.Bose torde vara ett idealiskt ämne för en omfattande utredning. Om en sådan skulle kunna ge något resultat är en annan sak. Men en direkt följd av general Boses militanta och fanatiska agerande blev, att Gandhi med Kongresspartiet politiskt tvingades in på en väg mot fullständig självständighet från engelsmännen. Om Bose inte hade existerat hade kanske Indien ännu idag haft en brittisk vicekonung och det brittiska imperiet varit intakt – liksom det franska och det portugisiska. Indien var först i världen om att säga upp

81


kolonialismen, Indien startade lavinen som upplöste imperierna, och det är den första knuffen och initiativet som är den avgörande för en oöverskådlig framtid. del 7 : Diwali-idyll i Kausani. Efter Sovjetunionens fall är nu Kina det enda imperiet kvar i världen, som dessutom råkar vara en diktatur och världens folkrikaste land. Samtidigt är dess diktatur dogmatiskt ateistisk. Johannes hör till dem som oavbrutet arbetar för dess snarast möjliga kollaps och upplösning, liksom oräkneliga ledare för de folk i Asien han är nära bekant med: muslimerna, mongolerna, kazaker, tadzjiker, kirgiser, uzbeker, taiwaner, tibetaner och alla i hela världen som är bekanta med Kinas ohyggliga förtryck och förstörelse av Tibet. Ändå är han inte helt okritisk mot buddhismen och det tibetanska systemet med etablerade reinkarnationer: "Själv tar jag avstånd från etablerandet av ett sådant system. Det är mot naturens regler. Reinkarnation är en möjlighet som inte kan uteslutas, men att etablera den som dogm anser jag att är livsfarligt för hela buddhismen och dess innersta väsen. Jag tror att Buddha själv hade tagit avstånd från det. Må etablerade reinkarnationer få existera i den buddhistiska toleransens namn, men själv vill jag ingenting ha med ett sådant tänkesätt att göra. Må vem som vill spekulera i sina eventuella tidigare inkarnationer, men själv har jag aldrig gjort det. Må bodhisattvas få existera och respekteras för vad de är, men försök aldrig definiera deras tidigare reinkarnationer. Det går inte, ty det är emot naturens, livets och universums regler." "Vad tror du Dalai Lama skulle anse om din syn på saken?" frågade jag. "Jag tror att han är ganska kluven själv. Å ena sidan måste han acceptera systemet, men å andra sidan är han tillräckligt vis att vara fullt på det klara med reinkarnationssystemets naturliga tvivelaktighet. Buddha själv utgav sig aldrig för att vara mer än en människa och ville aldrig vara mer än en människa. Varför skulle då ledare för hans religion och i buddhismens eget heliga namn försöka etablera sin egen odödlighet? För mig stinker det av hybris." Det var Johannes slutgiltiga mening om den saken, och jag kunde inte rubba den. Detta funderade jag mycket över när jag satt inregnad i Kausani. Vädret var regnigt och dystert och rått, temperaturen var 14 grader som maximum, och när man satt inomhus ångade andedräkten. Min fot värkte och smärtade trots fotbad och massage i hett vatten och mirakelbalsam, men jag kom fram till att jag måste ge Johannes rätt. Hans humanistiska slutsatser som människa var etiskt osårbara och ur naturlig-demokratisk synpunkt de enda riktiga. När jag, Charlie och Mirjam besökte hotell Prashant, för att bilda oss en uppfattning om stället och se om det kunde konkurrera med vårt hotell Uttarakand, vilket det förvisso kunde, tog dess älskvärda hotellvärd vänligt hand om oss, visade oss runt och skröt även en smula med hotellets bibliotek. På eftermiddagen återvände jag dit ensam för att undersöka detta bibliotek. Det visade sig då, att han för närvarande höll på med en storrengöring av biblioteket och hade packat ner alla dess volymer i två pappkartonger. Dessa volymer var ungefär sjutton till antalet. Alla var pocketböcker, en del slaktade sådana, och den mest slaktade, som hade berövats både pärmar, inledning och final visade sig vara T.H.Whites "Svärdet i stenen" – på tyska. Förutom dessa sjutton pocketvolymer hade biblioteket även en del tidskrifter att uppvisa, de flesta utan pärmar och mer eller mindre slaktade, av vilka den aktuellaste var från september 1994. Detta bibliotek lär bli seglivat, då det underhålls så väl, och det kanske rentav kommer att utökas med en eller annan volym i pocketupplaga och troligen delvis slaktad under de närmaste tio åren. Efteråt unnade jag mig njutningen att bjuda mig på en kopp te vid teskjulet precis utanför. Där stod man i regnet med sitt trasiga paraply och tittade ut över den 82


ljuvligt fridfulla dalen i det monotont gråa och drypande vädret och njöt av ett indiskt glas te med handskar på händerna. Även det var en form av njutning. Det fortsatte regna hela dagen. Det var hopplöst. Vi samlades vid 5-tiden i Bobs och Johns rum, två engelska hippies, tillsammans med Chris, en ung man från Devon, som en kväll hade mött en leopard på stigen nedanför hotellet på jakt efter lämpliga hundar, samt Tony Michael, en australiensare, som var nästan helt hinduiserad: hade man inte känt till hans namn hade vem som helst tagit honom för en hindu. Han hade konverterat till hinduismen, bar kastmärke i pannan och visste allt om hinduisk mytologi. Personligen fann jag honom ganska förstörd i hjärnan. Alla dessa var haschrökare utom Chris, och de försvarade sitt bruk med att cannabis var naturligt och nyttigt, vilket inte är helt felaktigt i måttliga doser, då till och med läkare medgivit att cannabis kan vara bra för hjärtat. Vi värmde oss med indisk whisky av märket Aristocrat, som inte var så dåligt, medan vi småpratade i väntan på kvällens fyrverkerier inför Diwalihögtiden, som inföll dessa dagar. I den drypande fukten efter vätan var det dock många fyrverkeripjäser som bara fräste eller rykte litet grann, vägrade lämna startrampen eller helt enkelt inte gick att få fyr på. Men kvällen blev stjärnklar och lovade bättre för morgondagen. Morgondagen blev också bättre. Äntligen fick man se det väldiga bergspanoramat mot norr som sträcker sig 337 kilometer, och äntligen kunde man gotta sig i solen – för andra gången i Indien under denna resa. Detta var den tolfte resdagen. Man tog tillfället i akt och tog en promenad före frukost upp till Gandhis Ashram, där det rådde full fotograferingsfest. Turister från Calcutta var vilda på att få bli fotograferade av mig och få fotografera mig med sig själva och med sina barn och bytte adresser med mig bara för att få sig tillsända de bilder på sig som jag på deras önskan tagit. Det såg ut som om min vistelse i Kausani skulle förlängas till en tredje natt. Denna Diwalihögtidsdag förflöt stilla i solljuset, och jag kunde frossa i att badda min sjuka fot i solskenet. Vristpartiet är alldeles deformerat. Omkring vristen är en svullnad full med vatten, men där känns ingen smärta. Sedan blir benet alldeles extremt smalt strax ovanför, och så följer den smärtsamma svullnaden, som knappast syns men som känns desto mer. Det hela ger intrycket av att en del av benet rutschat ner i foten. Det ser inte klokt ut. I värmen och solskenet förbättrades dock foten under ideliga massager till 25%, och mot eftermiddagen kunde jag gå på tå (om dock inte på hälen) och även sträcka på foten. Det går trots allt åt rätt håll. I kvällningen glödde hela Garwhalmassivet i sin grannaste rödaste prakt, och vädret lovade gott. På kvällen avfyrades sedan det definitiva Diwalifestandet med bomber och raketer, smällare och stjärnfall och hjärtskärande ylande hundar. Det var värre än nyårsafton. Ändå var jag lyckligtvis i Kausani fjärran från alla städer och mer infernaliska celebreringar av denna indiska högtid, som avslutar sommarsäsongen och inleder vintersäsongen, då alla hotellpriser faller med hälften. Det är mera värt att komma till Indien efter Diwali än före. På kvällen ägde den stora festen rum. Alla mina vänner var packade. Tony Michael låg på golvet, kröp under sängen och somnade där. Derek berättade om all den underbara hygienservice man kan få för bara några rupier i gamla Delhi, som att få bli petad i öronen med långa stålstickor med en pytteliten sked i änden, som befriar öronen från smuts, att få näshår avknipsade inne i näsgångarna, att få hår inne i öronen avklippta och avlägsnade på liknande sätt, att få tungan avskrapad med en tungskrapare, eller att få onödiga eller värkande tänder utdragna – de bästa tandläkarna var de som hade flest utdragna tänder att skylta med som meriter. Mirjam berättade om sina förstoppningsbesvär, som jag ansåg vara motsatsen till besvär, då endast motsatsen till förstoppning kan anses som direkt besvärligt. Detta 83


är för resten indiernas vanligaste samtalsämne: avföringen, dess problem och fenomen relaterade därtill. Frågan är vanligen om det behövs kork eller korkskruv. Chris satt bara och vek sig dubbel av skratt hela tiden, medan Bob och John, våra båda hippies, var tämligen avslagna. Vi hade det gott med "Old Monk" rom och Coca Cola tills den ena efter den andra droppade av. del 8 : Almora. Endast det unga schweiziska paret var uppe med mig inför den sista soluppgången i Kausani. Denna var magnifik – äntligen fick man lön för mödan av alla dessa regniga dagar av rå kyla och invalidisering. Jag hade all anledning att vara tacksam för att jag stannat kvar till denna underbara morgon, då det kändes rätt att bryta upp för att fara vidare. Det var resans trettonde dag, och de första tio hade varit förfärliga på grund av det förskräckliga vädret och den ohyggliga fotkrisen. Nu var vädret bättre, men den bara fem mil långa resan i jeep till Almora blev något av en äventyrlig idyll. Efter gårdagens explosiva Diwali-firande tog denna dag hela Indien ledigt, så att knappast några bussar gick. Det var detta som jag hade fruktat. Emellertid gick en och annan jeep men endast kortare sträckor. Jag fick en till närmaste by en mil neråt dalen, där jag bytte till en annan jeep, som efter en mil till fick punktering. Det var mitt ute i ödemarken, och min chaufför hade ingen domkraft ehuru reservhjulet låg på taket. Det var bara att vänta tills en annan jeep kom förbi som hade domkraft. Denna infann sig efter en halvtimme, och därefter gick hjulbytet snabbt, så att färden kunde fortsätta. Emellertid fick detta nya hjul en än värre punktering efter bara en kilometer. Nu var vi sålda. En gammal jeepchaufför som färdades åt fel håll förbarmade sig över oss. Emellertid var detta på en så smal väg så långt ut i ödemarken, att han först måste åka tillbaka med oss några kilometer till en by för att kunna vända jeepen åt rätt håll och sedan kunna inleda färden däråt. Vi passerade vår uppgivna stackars tidigare jeepförare på vägen med sina två punkterade hjul och utan domkraft. På grund av den sparsamma trafiken denna dagen-efter-dag samlade vår gamle långsamme jeepförare på sig sammanlagt 20 passagerare klängande på jeepen, sittande på taket och hängande inne i det trånga utrymmet. Tre satt där framme bredvid föraren, och i bakutrymmet klättrade fem barn omkring på åtta vuxna, medan resten hängde utanför. På detta sätt kom vi efter tre timmar och fem mil fram till Almora. Där styrde jag genast stegen hem mot min gamle vän och värdshusvärd, och han mötte mig genast med blicken. Han hade väntat mig sedan länge. Återseendet var hjärtligt i högsta grad, han gav mig genast världens bästa lunch i Himalaya, varunder vårt animerade samtal fortlöpte intensivt utan pauser – vi hade ju inte setts på två år. Som pricken på i-et råkade hans bästa vän i Almora just då komma där förbi, en 61-årig pensionerad läkare, ett lokalt universalsnille, mycket ungdomlig och en otrolig filosof. Entusiastiskt framlade han för mig hela sin livsfilosofi, som var ganska omfattande. Han menade att det viktigaste i livet, som hela samhället byggde på, var familjen, som bara kunde formas på principen att man älskar och litar på varandra. Detta var för mig en självklarhet. Sedan formulerade han hela den indiska livsfilosofin, där han skilde mellan begreppen "tidsumgänge" och "penningumgänge". Det handlar då inte om att umgås med tid eller med pengar, utan det handlar om på vilket sätt det mänskliga umgänget sker. Om mänskor umgås med varandra i avsikt att göra pengar, menade doktor Ray, så är det ett slöseri med tiden, men om mänskor avsiktligt slösar bort tid bara för att umgås med varandra, så ger det mer än pengar. 84


Så belyste han också vikten av att människor värnar om sin egen personliga mentalitet. Han menade, att en människas mentalitet blir färdig vid 18-årsåldern, och om han därefter aldrig ger avkall på den kan han hålla sig ung hela livet. Om han däremot offrar sin mentalitet (här synonymt med spiritualitet, personlighet, själ, med mera,) för att stänga in den bakom murar av säkerhet, trygghet, karriär, makt och pengar med mera, måste han åldras snabbt och lättare bli ett offer för sjukdomar som magsår, cancer, med mera. Jag kunde bara hålla med honom hela vägen, och han blev mycket glad över mitt inpass, att indierna inom ett område var världsbäst. Jag hävdade, att genom att indierna är så många miljoner och är så inklämda i så stora städer, så har de högre än något annat folk utvecklat en konst att samarbeta med varandra för att överleva ofta under olidliga omständigheter, till exempel i storstädernas slumområden. "The Indian way of co-operation" menade jag att var något som särskilt västerlänningar hade mycket att lära av. Han hade bland annat varit Aidsläkare och var djupt insatt i hur svåra problem som helst. Vi diskuterade även min fot och kom fram till, att vad som hade hänt som hade utlöst krisen var, att efter att jag sprungit omkring i bergen i Dharamsala hade jag suttit stilla på en kall restaurant och frusit om fötterna. Den drastiska omställningen från värme-ansträngning till passivitet och kyla hade blivit för mycket för foten som reagerat med en kraftig muskelinflammation med mycket vatten i nedre smalbenet, som nu lyckligtvis gradvis och långsamt drog sig tillbaka. Tyvärr ansåg jag mig inte ha tid att stanna i Almora, men jag försäkrade mig om att den excentriske och gamle herr Shah fortfarande skötte ruljangsen på sitt uråldriga och mer än primitiva hotell Kailas innan jag reste vidare mot Naini Tal. Min vän och värdshusvärd herr Kandpal har hittills skött en kombinerad restaurang och resehärbärge men önskar gå över till turistnäringen just för att ta hand om resenärer till Kailas. Han berättade, att man genom Uttar Pradeshs provinsregering kan få sin resa till Kailas ordnad för bara 40,000 rupier (9000 kronor) om man då färdas från Almora över Pithoragar den närmaste vägen direkt upp till Lipulekpasset, Purang-Taklakot, Manasarovarsjön och Darchen. Detta vore något för mina vänner i England och Sverige som anmält sitt intresse för Kailas. del 9 : Naini Tal. Naini Tal nåddes i kvällningen. Där möttes jag av resans hittills svåraste bakslag: min underbara gäststuga från förra besöket hade stängts och sålts. I stället hänvisades jag till Hotel Alps, ett kolossalt viktorianskt hotell från förra århundradet, ett överväldigande kråkslott och spökhus i upplösningstillstånd, där dörrarna öppnade sig av sig själva och där receptionen låg uppe på vinden. Men det gick bra det också. Jag fick ett kolossalt rum att bo i för samma pris som i Kausani (100 rupier, 22:20 kronor,) med ett särskilt badrum i samma dimensioner – med personlig privat korridor emellan. En respektabel dam med bara döttrar skötte ruljangsen, och det fanns ingenting man kunde klaga på i denna döende men magnifika 1800talsatmosfär av överdådig stilfullhet, generöst livsutrymme och idealisk balkong med utsikt över Indiens vackraste sjölandskap. Den följande dagen blev fridfull under vilken jag mest baddade min sjuka fot i det varma solskenet, men på morgonen begav jag mig upp till China Peak. Det var en underbar morgon, och man kunde se alla Himalayabergen från Himachal Pradesh till Nepal. Alam var inte där och bjöd mig på te, men hans gode vän Noam var där i stället och bjöd mig på te. Han var inte lika filosofisk som Alam och förde ingen gästbok som Alam men bjöd ändå på angenämt umgänge. Jag bad honom hälsa till Alam, som säkert skulle komma ihåg mig från för två år sedan. 85


Jag var ensam gäst på mitt stora spökhotell, men på kvällen dök det plötsligt upp ett helt gäng av västerländska ungdomar från England, Skottland, Sverige och Israel. Hur de hade hittat till mitt hotell är ett mysterium. De var mycket trevliga, de var alla på sin första resa i Indien, och plötsligt blev hotellet nästan fullbelagt. Jag fick det stora nöjet att presentera stadens lämpligaste restauranger för dem, och skotten kunde jag guida till "The English Wine Shop" där man köper whisky och rom och sådant, vilket skotten hade levt alltför länge utan. Senare på kvällen invigde jag tillsammans med honom min flaska Ballantine's från Landvetter – mina flaskor Martini och Offley's Red Port från samma fyndställe var slut, så det var nu bara whiskyn kvar som medicin för resan. Vi intog alla sex en enkel middag på den tibetanska restaurangen Sonom rakt under hotellet, alla hade varit i Dharamsala, flera hade till och med träffat Dalai Lama, så vi var alla som hemma med Momos och nudelsoppa – kvällen kunde knappast bli bättre. Följande morgon gick jag upp till Gompan, det buddhistiska klostret. Dess läge är en historia för sig. Det ligger högt ovanför sjön under linbanan, och när solen om eftermiddagen sjunker ner bakom kullarna har detta kloster det läge som mottar de sista strålarna. Från toaletten bakom klostret, ett utedass, har man vad som förmodligen måste vara den förnämligaste utsikten från något utedass i världen. Jag blev väl mottagen av munken Sambha Choeling, som visade mig runt i det lilla men rikt dekorerade klostret. Jag kom då att tänka på Johannes ord: "Vad som gör den tibetanska buddhismen mera intressant och attraktiv än någon annan form av buddhism är dess omåttliga fantasi. Den är visuellt inspirerad och påverkad av hinduismen till en ganska multiplicerad grad, så att dess grannaste och vildaste konstprodukter egentligen bara kan jämföras med den kristna konstrenässansens mest färggranna fantasiskapelser under 1500-talet." Broder Sambha bjöd mig på rikligt smörte och visade mig även skolan och deras Assembly Hall, men någon stupa har de inte. Jag berättade för honom om mina besök i Dalhousie och Dharamsala och min resa till Kailas, och han var mycket nöjd. Där fanns två andra munkar också, och vår samvaro var den bästa tänkbara. Naini Tal-kapitlet avslutades med en värdig bankett på min favorit-restaurang Negi tillsammans med mina fem unga vänner från Israel, Skottland, Yorkshire och Sverige. Jag unnade mig en präktig Mutton Birainy, som blev min bästa middag i Indien hittills. Man kan äta hur gott som helst i Indien hur billigt som helst, om man bara unnar sig besväret att ta risken att pröva sig fram på det okända spännande havet av vad de mångfaldiga indiska specialiteterna med sina exotiska namn egentligen innehåller. Denna min luxuösa söndagsmiddag kostade mig 60 rupier bara, det är i svenska pengar 13:30. Det kändes skönt att avsluta Naini Tal-sejouren på detta sätt. För första gången på en dryg vecka kunde jag stiga på min vänstra häl igen, så att jag nästan kunde gå helt problemfritt. Fotkrisen hade varat i åtta dagar från Rishikesh via Kedarnath, Gaurikund, Karnaprayag, Kausani och Almora till Naini Tal. Måtte den inte följa med mig till Darjeeling. Men i stället mötte jag andra och värre plågor. del 10. Resan från Kathgodam till New Jaipalguri, resans största och viktigaste länk, lovade att bli en katastrof. Det var söndag kväll och avslutningen på Diwalihögtiden, och alla tåg var fulla. Det fanns inte plats för mig någonstans. Av alla kvällar att göra en lång tågresa genom Indien på hade jag råkat hamna på den allra sämsta tänkbara. Och jag var inte ensam. I Kathgodam uppenbarade sig Steve, en ärrad veteran som levt 21 år i Indien och mest uppe i bergen. Han såg ut som ett gammalt lejon, 86


och 21 års erfarenheter av Indien kunde inte hjälpa honom denna fatala afton. Inte heller han hade lyckats få plats på något tåg ens till Delhi. Han berättade att Indien drastiskt hade förändrats under de senaste två åren. Plötsligt hade vädret blivit helt oberäkneligt. Under sina första 19 år hade han lärt sig att exakt kunna förutse och bestämma vädret i förväg, men under de senaste två åren hade vädret urartat till kroniskt kaos, och i år påstod han att det hade regnat mest hela tiden. Han var mycket oroad av dessa omfattande väderleksförändringar. Vi önskade varandra lycka till med våra olika hopplösa tåg och skildes i hopp om att någon gång få träffas igen. Konduktören ombord kunde inte hjälpa mig. Hur han än pusslade kunde han inte få någon plats ledig åt mig. Han föreslog att jag skulle stiga av i Rampur och där ta ett annat tåg vidare till Lucknow. Jag följde med till Bareilly inriktad på att ta en buss vidare därifrån om jag inte fick något tåg. Vi nådde Bareilly vid midnatt. Att där finna ett annat tåg österut var otänkbart. Hela stationen var översvämmad av strandade passagerare som inte fått plats på något tåg. Det var fyra kilometer till busstationen, och där fann jag en buss till Lucknow, men den bussresan blev ett helvete. Den var överfull och obekväm, folk trampade på varandra och på varandras bagage hela natten, och till råga på eländet blev det trafikpropp vid en bro klockan 4 på natten. I två timmar satt vi orörliga medan bussen ibland kom fram femtio meter för att sedan igen stå stilla i en halvtimme. Fram till Lucknow kom vi klockan 10 efter nio timmars resa under en kvalfull och sömnlös natt. Lucknow är huvudstaden i Uttar Pradesh och ger ett nästan lika luxuöst intryck som Delhi – järnvägsstationen är storartad och praktfull med en helt datoriserad avdelning för platsreservation. Denna datorisering hälpte emellertid inte mycket i dessa dagar då järnvägarna invaderades av hela Indiens befolkning. Jag stod en timme i kö medan kunderna framför expedierades i en hastighet av ungefär en kund var tionde minut. Efter denna plågsamma timmes väntan i intensiv hetta (då ställets takfläktar av någon anledning inte fungerade) fick expediten syn på min främmande nuna och informerade mig barmhärtigt nog om att jag stod i fel kö – det fanns en särskild lucka för utlänningar och journalister. I denna nya lucka gick det snabbare, ehuru resultatet inte blev bättre än det sämsta tänkbara. Allt var fullt. Min expedit prövade alla datorns möjligheter – turistquota. journalistquota, reservplatser, invalidplatser, avbeställningar, väntelistor – resultatet var och förblev noll. Min enda chans blev åter igen att vakta tåget så fort det kom in på plattformen och då genast lägga beslag på konduktören. Trött och uppgiven satte jag mig på en stol som fanns till handa för knäckta klienter. Bredvid mig råkade det då sitta en ung man, och hur det nu var kom vi i samspråk. Även han var journalist och djupt engagerad i världens viktigaste problemfrågor – droger och aids – och hade precis avslutat en konferens i Delhi över ämnet "droger och lagen". Han blev entusiastisk över min person och beslöt genast att göra allt för att hjälpa mig. Han kände till att det fanns bussar från Lucknow till Darjeeling. Vi undersökte saken, och visserligen gick det bussar, men man måste då byta buss två gånger på vägen, i Gorakhpur och i Bihar. En fransman som liksom jag hade blivit skinnflådd i platsreservationsavdelningen hade varit med om skräckbussresor från Kathmandu till Delhi (super de luxe, naturligtvis,) som tagit 60 timmar. Jag beslöt att hellre satsa på det osäkra tåget. Jag och min indiske journalistvän hade en mycket angenäm lunch tillsammans och tog sedan igen oss i järnvägsstationens väntsal för första-klass-passagerare – han skulle själv till Delhi samma kväll. Hans biljett var i ordning, medan jag fortfarande bara hade min påvra och provisoriska andra-klass-biljett.

87


En halvtimme innan jag skulle försöka fånga mitt tåg försvann han på sina egna ärenden men lovade vara tillbaka i tid för att hjälpa mig på tåget. Gud vet vad han sedan råkade ut för, ty jag såg honom aldrig mera. Han bodde i Bhopal, platsen för världens mest berömda miljökatastrof och största giftskandal genom tiderna, då tiotusentals människor dog av ett utsläpp från en fabrik. Mitt tåg var som väntat ett fullkomligt kaos. Jag blev genast utkörd av konduktören i AC-vagnarna och hänvisad till första klass. Vagnarna i första klass var redan överfulla, och det fanns bara plats i gångarna på golvet. Många utom jag var hänvisade till detta obekväma ställe, om de en gång ville resa första klass på det tåget. Min nästa konduktör ville köra ut mig därifrån och hänvisade mig till sovavdelningarna i andra klass. Jag gjorde ett heroiskt försök att ta mig ut från tåget men misslyckades totalt med att ta mig in i den anvisade avdelningen i andra klass, då alla dessa vagnar mest liknade sprängda koffertar som gått sönder sedan de packats för fulla och man sedan begått misstaget att försöka stänga dem. Jag återvände omedelbart till mitt golv i första klass och hoppades slippa plågas av fler konduktörer. Denna oförglömliga resa på samma villkor som packad boskap förgylldes emellertid av en 25-årig poet, som ockuperat utrymmet på golvet närmast mitt. Vi pratade litteratur och världspolitik hela natten. Jag visste inte, att den bengaliske diktaren och nobelpristagaren Rabindranath Tagore skrivit både Indiens och Bangla Deshs nationalsång. Det var mycket annat han berättade för mig om Indien med sin passionerade djupt engagerade röst, och sålunda fick jag idealisk underhållning och utbyte mest hela natten, hur dödstrött jag än var. Att lyckas inta någon varaktig vilande ställning under dessa reseförhållanden var givetvis omöjligt. Lyckligtvis erbjöd min ryggsäck med alla dess böcker något stabilt som jag kunde sitta på, men böcker, hur ovärderligt och givande deras innehåll än må vara, är hårda att sitta på i längden. Den mest vilsamma ställningen visade sig till slut vara "fällkniven" – uppdragna ben med huvudet i armarna på knäna. Flera praktiserade denna ställning på det smutsiga golvet med givande resultat, men de flesta hinduerna tycktes föredra att strunta i smutsen och helt enkelt ligga direkt på golvet i mån av plats. Det säger sig självt att det är omöjligt att föreställa sig sådana scenarion i första-klass-vagnar i Sverige och inte ens i hela Europa. Ännu svårare blir det då att föreställa sig dessa tågs andra-klassförhållanden i dessa dagar – alla de tusentals sprängda mänskliga koffertarna. Angående Kashmir Det blir ingen ordning i Kashmir förrän hela Kashmir återförenas och blir självständigt från både Indien och Pakistan. Betydande gräsrotsrörelser i Kashmir eftersträvar detta med fredliga medel och har i allmänhet folkets stöd. Det kan dock ta hur lång tid som helst innan detta ideal för Kashmir blir uppnått. Under tiden förblir det inte helt ofarligt att resa i Kashmir. Det kan verka lugnt och riskfritt den ena dagen för att sedan plötsligt den följande dagen allt bedrägligt lugn exploderar i nya massakrer och bombdåd utan sans eller mening. Atombombsskrämseleffekterna i maj detta år har inte lett till avspänning eller minskad krigisk aktivitet utan snarare tvärtom. Man kan resa till Kashmir ända in i november, men vägarna till Ladakh stänger redan ganska tidigt i oktober. Bäst att resa till både Kashmir och Ladakh är i maj-juni före monsunen. Det finns en direkt färdväg till Ladakh från Dharamsala, om man vill undvika Kashmir, men dessa pass är bara öppna från maj till oktober före och efter monsunregnen.

88


del 11. Men efter Barauni vid tiotiden följande dag förbättrades förhållandena drastiskt och livet blev som en omvänd hand. Det var som om alla passagerare bara skingrades för vinden, och snart fick jag en hel ledig kupé för mig själv. Till råga på allt blev jag ytterst vänligt omhändertagen av en konduktör – jag behövde bara betala 100 rupier extra, som han och hans medkonduktör skulle dela, så skulle de sköta resten. Troligen hade min sannsaga om mardrömsresan från Kathgodam gjort intryck på dem, och de hade ju själva sett hur jag suttit som en fällkniv på golvet hela natten. Tåget kom fram till New Jaipalguri klockan halv åtta på kvällen – precis 48 timmar efter min avfärd från Kathgodam och 25 timmar efter avresan från Lucknow. Strax före 5 kunde jag i skymningen urskilja hur Kanjenjunga strålade i kvällssolen – berget fanns kvar, och hon hälsade mig välkommen tillbaka. Det kändes plötsligt som att komma hem, och momentet blev oerhört känslomättat. Hon bara glänste och glödde på avstånd i solnedgången tillräckligt mycket för att skymta innan det blev för mörkt, men det var ett tillräckligt överväldigande mottagande som det var. Det kunde inte bli bättre. Det var plåster direkt för hela resan, för hela fotkrisen och för hela mardrömsresan från Kathgodam. Indien höll ändå stilen. Att ta sig till Darjeeling efter mörkret på kvällen var givetvis inte att tänka på. Jag hade turen att få ett "Retiring Room" på järnvägsstationen för bara 30 rupier (7:50 kronor) vilket räddade natten. Jag skulle få sova i en säng och kunna tvätta mig ordentligt, och det var allt som behövdes för att jag tidigt nästa morgon skulle kunna resa upp till och möta min indiska brud Darjeeling. Två av mina fyra rumskamrater i Siliguri kom från Guwahati, och jag informerade mig noga genom dem om förhållandena där. De bekräftade den oerhörda svårigheten för utlänningar att ta sig dit, om de ville göra det lagligt, och de avrådde mig från att göra det olagligt. Onsdagen den 5 november var idealisk för en tripp upp till Darjeeling. Vädret var perfekt, och jag gav mig iväg klockan 8 efter frukost på stationen. För en gångs skull var jag i Siliguri i tid för att kunna ta det lilla tåget upp till Darjeeling, men tyvärr gick det inte denna dag på grund av lokalt jordskred. Men hela vägen upp såg järnvägen hel och väl bibehållen ut, det är en av Darjeelings största turistattraktioner och troligen den förnämligaste smalspåriga järnvägen i världen när det gäller utsikt och naturskönhetsupplevelser och är den näst högsta i världen efter linjen från Cuzco i Peru. Två tåg går dagligen från respektive Siliguri och Darjeeling, de möts på halva vägen, den 8 mil långa resan tar 9 timmar, men ibland går det två tåg om morgonen från Darjeeling, om passagerarna flockas. Det var under denna lilla höga järnvägsresa som moder Teresa av Calcutta fick idén till att starta sin filantropiska rörelse "The Missionaries of Charity". Min första dag i Darjeeling blev som alltid omtumlande. Först var det ankomstceremonierna. Som vanligt ville ett kluster av folk hjälpa mig till rätt hotell, det vill säga ett hotell som kunde ge dem provision för att de förde dit kunder. Fåfängt som vanligt förfäktade jag att jag visste vart jag hade att ta vägen. Jag ville först pröva mitt fina tibetanska hotell Dekeling, varför de noggrant förde mig till Dekeling. Där hade emellertid priserna trissats upp, så att ett enkelrum med 20% rabatt (för en gammal kund som jag) inte kostade mindre än 440 rupier (100 kronor), vilket är dyrt för Indien och bortom min budget. Alltså förde de mig till billigare hotell, först Janta, där det kostade 150, och sedan Imperial, där jag hade fått ett rum för 100, men det hotellet hade TV på rummet, vilket var den sista lyx jag ville ha. Jag lovade att tänka på saken och kanske återkomma, och så var jag äntligen fri att på egen hand söka mig hem till gamla Shamrock. På vägen dit nästan snubblade jag över min gamle hotellvärd på Timber Lodge, varför jag måste stanna och hälsa på honom, varpå han 89


visade mig ett rum, och sedan blev jag där. Artigheten förbjöd mig att komma fram till Shamrock. Mitt rum blev mot gatan med utsikt över Posthuset och Kanjenjunga från en liten prydlig balkong, och priset var bara 100 utan TV och all annan onödig lyx. Det var bara att nöja sig. Just denna dag hade filmen "Sju år i Tibet" premiär i Darjeeling med Brad Pitt i huvudrollen. Jean Jacques Annaud, känd från ett flertal fina filmer och främst "Björnen", hade gjort den och lyckats bra med ämnet. Sanningen är koncist berättad med stor enkelhet och stramhet, alla skådespelare gör goda insatser, och regissören har lagt ner stor omsorg på att få fram äktheten hos karaktärerna. Bäst är emellertid pojken som spelar Dalai Lama. John Williams har lyckats bra med musiken, som ger en försynt känsla av fromhet inför historien, och resultatet som helhet är djupt gripande och oförglömligt. Regissören får väl fram huvudpersonens arrogans och intressanta utveckling till en mera ödmjuk karaktär, hans vän Peter Aufschneiter, som stannar kvar och gifter sig med en tibetanska, gör båda ypperliga roller, liksom förrädaren bland ministrarna, Dalai Lamas moder och många andra. Filmen borde ses av alla, då den ger en ypperlig och autentisk helhetsbild av den tibetanska tragedin. Detta är kanske filmens stora mening och mission i världen, att kunna upplysa en bred publik om vad som faktiskt hände. Det kändes absolut rätt att se denna film just i Darjeeling i denna metropol och hjärtpunkt för tibetanska, nepalesiska, indiska, bengaliska och västerländska kulturupplevelser. Filmen har ganska mycket humor, och det hördes ganska många hjärtliga skratt från den lilla publiken i den lilla fullproppade biografen – filmduken var en videoskärm. Stämningen i salen var som från en gammal kvarters- eller landsortsbiograf från 20-talet med gråtande barn, toalett med ingång direkt från salen, bänkar och stolar i stället för fåtöljer och plysch, och mitt i föreställningen ett strömavbrott. Den gammalmodiga biotrivseln var fullkomlig. På kvällen intog jag en festmiddag på mitt gamla älskade praktställe Orient, där den gamle restaurangvärden höll stilen i perfekt hovmästarroll: han gjorde inte en min om att han kände igen mig, men när jag påminde honom sken han upp som en sol: "Så du har kommit tillbaka för att söka upp mig och vårt gamla Darjeeling." Följande morgon gick jag upp till promenaden mot norr förbi the Mall för att se soluppgången. Det var ett nästan lika förträffligt ställe som Tiger Hill, men i stället för att trängas med 500 bengaliska turister hade man bara ett litet utvalt sällskap av 5-6 personer, av vilka en förevigade soluppgångens skönhet och färger på ett ritblock. Som pricken på i-et kom det en munk från den japanska Fredspagoden slående på sin tempeltrumma och sjungande sin fredsmorgonbön för hela Darjeeling. Efter denna mer än lämpliga inledning på en skön dag var det bara att gå vidare ner till den väntande bussen till Gangtok. del 12. Resan till Gangtok längs med den underbara Teestadalen var lika förtrollande som vanligt. Den gamla Teestabron var nu borta och ersatt med den nya tvåfiliga – den gamla var enfilig och hade bara kunnat släppa över ett fordon i taget med en maximumhastighet av 10 km i timmen, och det hade varit förbjudet att fotografera den. Nu var den nya bron färdig och tre nya broar till längre uppåt, som alla hade varit under konstruktion under mitt senaste besök. På en annan buss satt min vän från Israel från gårdagens strapatser med att skaffa tillstånd för Sikkim från diverse olika byråkratiska instanser. Vi möttes i Gangtok och kom överens om att genast fortsätta till Pelling och Pemayangtse, men den sista jeepen hade precis gått – klockan var fem minuter över halv ett. Vi hänvisades till en annan jeepstation, men på något sätt kom min vän och jag ifrån 90


varandra, och när jag kom fram till jeep-platsen stod han redan där och hade fått dagens sista plats på den sista jeepen till Gertzing. Jag måste vänta till följande dag. Han fick åka utan mig, och därmed reste han ut ur mitt liv. Detta avgjorde mitt öde, då denna futtiga incident blev preludiet till dagens och hela resans katastrof. Hellre än att vänta till följande dag valde jag att ta en annan jeep till det mera närbelägna Phodong i norra Sikkim på vägen till Mangan. Vägen gick över hisnande kullar längs ett svindlande skönt bergslandskap med de djupaste vackraste dalar, men denna väg var tämligen tvivelaktig. Jordskred hade blockerat den på många ställen, trafikblockeringarna var många, och på ett ställe orkade en lastbil inte upp för en nästan 45-graders backe. De kämpade med den ett bra tag för att få upp den några centimeter, lägga stenar under bakhjulen, fem centimeter till, igen stenar under bakhjulen, och så vidare, bit för bit. Till slut hade de fått upp den under hård kamp och i sitt anletes svett. Phodong är ett pittoreskt kloster som ser smått ut på avstånd på toppen av en kulle, men när man kommer närmare växer det sig större och visar sig vara ganska imponerande. Dess centralhall är rymlig och stor, och bakom denna finns ett mindre bönerum med svarta mycket demoniska fresker, som är ganska berömda och ökända för sin svårsmälta och avancerade dramatik. Klostrets läge är underbart med sin utsikt över kullarna och dalen, och där träffade jag de unga pojkarna Ethan och Zachy från Oregon respektive Israel. De hade mötts i Gangtok och slagit följe där och slutligen hamnat i Phodong. Dess ena hotell var stängt då dess värd hade rest till ett bröllop, men det andra var väl så trivsamt och komfortabelt. Där förekom Melinda från Australien, som jag fick dela rum med, medan Ethan och Zachy bodde i rummet bredvid. Vårt hotells storartade värdinna var tibetanska och bjöd på en härlig middag. När jag bar upp mitt ringa bagage till rummet, som bara bestod av min väska, då jag lämnat ryggsäcken kvar i Darjeeling, visade sig katastrofen i all sin förfärlighet. Alla mina pengar hade blivit stulna. Det var ofattbart. Jag hade förvarat mina kontanter i min necessär och haft denna underst i väskan under alla kläder och andra persedlar. Vem skulle väl någonsin komma på idén att leta efter andras pengar i en necessär? Likväl var detta just vad som hade hänt. Troligen hade det hänt på bussen. Efter bron vid Teesta, när alla stigit ur bussen för att dricka te och pausera i det lilla samhället, hade min väska varit obevakad av mig själv inne i bussen, när jag gått och pissat med mera. Någon hade då passat på tillfället, börjat gräva i den, funnit necessären som de troligen misstagit för en börs, öppnat den och funnit merparten av mina indiska kontanter, tagit dem snabbt och lämnat allt annat i orört skick, utom tandborsten, som hamnat utanför necessären. Till all lycka hade tjuven inte tagit något annat: varken kameran, mina biljetter hem eller mina filmer. Det hade varit en professionell hand som bara sökt efter pengar och bara tagit pengar. Brottet var påfallande likt för att inte säga identiskt med hur jag blev bestulen på återstoden av min reskassa i Neapel. Det som jag hade förlorat uppgick till 1400 kronor. Jag hade kvar ungefär 1200. På detta skulle jag klara den planerade återstoden av resan till andra kloster i Sikkim, tillbaka till Darjeeling, till Nepal, Pokhara och Kathmandu, till Patna och Buddhagaya och tillbaka till Delhi. Det var omöjligt. 17 dagar hade jag klarat på 5000 rupier, men de värsta utgifterna återstod: visum till Nepal, den sista tågresan och allt det som jag hade lovat att köpa åt dem där hemma. Plötsligt hade hela resan blivit en omöjlig ekvation, den kunde inte genomföras, i Phodong tog den slut, och jag måste börja organisera en miserabel reträtt. Jag var slagen till slant av denna nya högst oväntade och oförtjänta katastrof efter allt elände med den obrukbara foten och den hårresande helvetesresan från Lucknow. Detta var för mycket, och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

91


Göra en lokal polisrapport och hoppas på ersättning från försäkringsbolaget? Självrisken var 1000 kronor, och jag hade bara förlorat 1400, en bagatell för svenska förhållanden men en förmögenhet i Indien. Hoppa över resten av Sikkim och hela Nepal? Mitt flyg måste konfirmeras innan jag ens kunde börja tänka på att fara hem igen, och öster om Delhi kunde jag bara vara säker på att kunna göra detta från Kathmandu. Jag var satt på pottkanten av min oförmåga att kunna förutse hur professionella tjuvar kunde vara. Det värsta med katastrofen var att den förstörde hela resglädjen. Plötsligt var allt intresse för fortsättningen av resan slocknat. Utan säker ekonomisk marginal är grunden för resans nöje, kreativitet och möjligheter hopplöst förlorad. Och till detta kommer den överväldigande och djävulska orättvisan i det hela. Även rent praktiskt blev denna incident förödande. Plötsligt var jag invalidiserad och paralyserad, jag kunde inte röra mig som jag ville, jag kunde inte köpa presenter åt dem där hemma, och jag måste börja snåla så mycket som möjligt. Jag kunde knappt se mänskor i ögonen längre av blygsel för min egen situation. All käckhet och entusiasm var som bortblåsta. I detta läge hjälpte mig Melinda från Australien. Hon var själv vittberest och hade blivit bestulen ett antal gånger. En gång i Polen hade hon förlorat allt sitt bagage. Sådant måste hända även den mest erfarna veteran. Om en skicklig tjuv vet vad han vill ha tar han det och vet han hur han skall ta det, och det ovetande offret är prisgivet och hjälplöst, vem det än är. Hon erbjöd sig att låna mig 20 brittiska pund, en femtedel av förlusten, och jag tog tacksamt emot det som en oumbärlig hjälp på vägen. Hon var sjuksköterska och hade nått halvvägs av en tre månader lång resa i Indien. Hon hade börjat i Calcutta och sedan gjort hela Sikkim, som hon var närmast en expert på. Hon ville helst fortsätta norrut till Mangan, men hon visste att det var förbjudet. Phodong ser på kartan ut att ligga nära Gangtok, men vägen dit går väldiga omvägar längs randen av bråddjupa dalar och är den nordligaste punkt i Sikkim som utlänningar får besöka. Hon hade inte tyckt om Pemayangtse men däremot mycket om Tashiding på andra sidan vid den sägenomspunna sjön Khechepari, som är den största turistattraktionen i Sikkim, en önskesjö, som sägs ha förmågan att uppfylla ens hemligaste privata önskningar. Allt detta måste jag hoppa över för att i stället prompt återvända till Gangtok och därifrån vidare till Darjeeling. Jag och Melinda delade rum tillsammans den natten, och vår tibetanska värdinna visade den stora vänligheten att vägra ta betalt av mig för kost och logi på grund av mitt öde. Jag och Melinda for sedan tillsammans i samma jeep ner till Gangtok. En polis hade erbjudit sig att eskortera henne till Mangan, men hon fann det säkrare att inte ta några risker och hellre slå till reträtt. Vi skildes sedan i Gangtok. (Det skulle senare visa sig att min teori om stölden på bussen var helt fel. Vidare om detta fortsättningsvis.) del 13. Jag hade turen att genast få plats på en jeep till Darjeeling. Bredvid mig satt det då en tibetanska som bodde i Sikkim och visste allt om Sikkim. Hon sade att det numera var möjligt för tre utlänningar att tillsammans resa ända upp till Yumthang i nordligaste Sikkim nära den tibetanska gränsen och övernatta där. Hon menade även att det var möjligt att från Darjeeling bege sig direkt till Pemayangtse utan att passera Rongpo och Gangtok. Hon gav mig adressen till sin svåger, en musiklärare i Gangtok, som hon menade att kunde hjälpa mig med allt i Sikkim när jag återkom nästa år, vilket jag även lovat min värdinna i Phodong. 92


Så återkom jag till Darjeeling som en förlorad son, blottställd och vanärad, slagen och vingklippt, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min värd kunde inte sänka priset på mitt rum för min situations skull, men på eftermiddagen stötte jag ihop med min gamle nära vän Sri Ram. Jag hade just väntat att få se honom. Han påtalade vikten av att sådana incidenter som min blir kända, så att polisen och andra motiveras till att ta ansvar, vilket de tydligen i regel inte gör. Han kände till ett märkvärdigt fall. Det var en amerikan på järnvägsstationen i New Jaipalguri. Han var världens mest erfarne Indienresenär, han var bästa vän med alla hinduer, han hade aldrig råkat ut för något, och han menade sig kunna lita på vem som helst – hinduerna var världens hederligaste folk. På stationen i New Jaipalguri fann han en själsfrände, en hindu, och de blev hjärtligt goda vänner. De åt middag tillsammans och blev som bröder, och vid ett tillfälle bad amerikanen sin nye käre vän att bevaka hans bagage medan han gick på toaletten. Hindun lovade försvara sin västerländske väns bagage med sitt liv och blod. När amerikanen kom tillbaka från toaletten var hela hans bagage och hans gode käre vän spårlöst försvunna för evigt. Sri Ram var tyvärr inte i sin allra bästa form. När jag besökte honom på kvällen satt han och skälvde i feberfrossa, han hade flyttat in i en ny lokal och allt var i oordning, alla hans böcker låg i travar och uppfyllde mer än halva lägenheten, och det fanns egentligen bara plats för hans fru på golvet och i sängen – inga stolar och inget bord. Ändå kokade hon en ljuvlig middag åt oss alla tre på golvet med sitt primuskök, och jag och Sri Ram hade rikligt filosofiskt utbyte trots hans dåliga hälsa. Han var ganska besviken på den indiska regeringen, som bara tänkte på att göra pengar utan att bry sig det minsta om Indiens alltmer förkrossande miljöproblem. I storstäderna ökar dödligheten, sjukdomarna och vårdnadskostnaderna med 10-20 procent i året, och det är statistiska kurvor som ständigt stiger brantare uppåt. Orsaken är enbart den allt sämre stadsluften. Längs kusterna dör och försvinner fisken till följd av utsläppen, och Indien har knappast några mjölkkor kvar, då alla kornas betesmarker försvunnit. Torrmjölk används mer och mer, vilket märks i teet, som fler och fler finner odrickbart, medan regeringen bara satsar på industrier, bilar och motorcyklar och det vanvettiga mastodontdammbygget i Garwhal ovanför Tehri, som kommer att dränka hela den gamla huvudstaden Tehri och förstöra ett underbart naturlandskap. Detta bygge har forcerats fram mitt i ett av världens mest riskabla jordbävningsområden. Om en jordbävning drabbar området och spräcker dammen när den är färdig kommer hela staden Rishikesh att utplånas. Ändå forceras dammbygget mest genom mutor åt alla med inflytande som vet för mycket. Vi pratade även indisk politik och analyserade Indiens tragedi. De två skurkarna i dramat var Djinna och general Bose, men den galne generalen var kanske den mest avgörande negativa faktorn. Som en av Gandhis närmaste män tog han omsider avstånd från Gandhis kloka och moderata icke-vålds-politik och krävde i stället att man skulle ta till våld mot engelsmännen för att nå fullt oberoende, något som Gandhi aldrig hade krävt före det andra världskriget. General Boses militanta politik och starka inflytande tvingade Gandhi in på vägen mot full självständighet, och denna självständighet medförde Djinnas egoistiska krav på ett separat Pakistan. Lavinen gick inte att hejda då längre. Det blev full självständighet, det blev ett separat Pakistan, och det blev fullt inbördeskrig med många andra krig i släptåg, till exempel det eviga inbördeskriget i Kashmir, allt genom den galne general Boses politiska hat mot engelsmännen, som fick honom att alliera sig med Hitler och japanerna bara för att vålla England maximal skada, vilket han även lyckades med. Men denna skada drabbade även hela Indien, som beundrade honom så oerhört och gör det fortfarande.

93


del 14 Lördagen den 8 november inleddes med uppstigning klockan 4 och utflykt till soluppgången vid Tiger Hill. Bergen var delvis insvepta i dimmor, vilket gav hela landskapet ett mer trolskt utseende än vanligt. Morgonen blev sedan underbart skön och bjöd på magnifika utsikter och promenader mellan de olika klostren. Därefter vidtog uppgörelsen med myndigheterna. Jag hade skrivit två identiska rapporter om incidenten vid Teesta, en till polisen och en till busskompaniet. Polisen tog mycket beredvilligt emot mig, läste rapporten uppmärksamt och lovade göra vad de kunde. Detta innebar i första hand att skicka rapporten vidare till jurisdiktionen i Teesta, då det var där brottet hade begåtts, varför det föll utanför Darjeelings jurisdiktion. Bara att få rapporten till rätt jurisdiktion skulle ta ett par dagar. Polisen försäkrade mig med all sin innerligaste tjänstvillighet att det aldrig hade hänt, att något som någon turist hade förlorat någonsin hade kunnat återfinnas. Och jag hade ju ändå bara förlorat 6000 rupier. Därefter följde turerna hos busskompaniet. Förgäves letade jag efter kontoret för Denzong Express. Det fanns inget. Jag hänvisades till deras biljettkontor. Där hänvisades jag vidare till ett kontor med ett helt annat namn. Detta kontor snurrade jag omkring och letade efter i någon halvtimme. Skylten fanns utanpå huset, men något kontor fanns inte i huset. Det var bara att fortsätta leta sig fram metodiskt. Till slut kom jag fram till en damekiperingsbutik på tredje våningen i busshuset. Där var det. Bakom butiken var det en liten vrå med ett ännu mindre kontor. Där fick jag vänta så länge. Till slut kom den lille direktören, en tibetan. Jag förklarade problemet för honom. Han förstod genast allt. När han var helt insatt i situationen frågade han: "Och vad vill du att jag ska göra åt saken?" Jag svarade troskyldigt: "Jag vet inte vad ni kan göra åt saken," och lämnade åt honom att avgöra om han kunde göra något åt saken. Det kunde han. Det visade sig att han ägde bussen som jag förlorat mina pengar i. Dessutom ägde han ett hotell. Han föreslog helt generöst och spontant, att jag skulle flytta över till hans hotell, bo där gratis och sedan fara med hans buss till Kathmandu på hans bekostnad (355 rupier). Därigenom gav han mig möjlighet att spara 655 rupier. Det var mer än 10% av vad jag hade förlorat. Givetvis accepterade jag anbudet med största möjliga tacksamhet. Vi blev genast goda vänner. Hans hotell Shanti låg ovanför staden mycket nära Fredspagoden. Det var just det läge jag alltid hade drömt om: inga avgaser, bortom det stökiga centrum och strax under Darjeelings vackraste väg Gandhi Road, som bär direkt till Fredspagoden. Jag visste vart jag skulle bege mig för nästa soluppgång. Detta var dessutom en festdag. Det var höjdpunkten i Darjeelings te- och turistfestival, och båda tågen lämnade denna morgon Darjeelings station under flygande fanor och klingande spel, medan det förekom parader och andra militära högtidligheter vid Patasialoopen när tåget tuffade förbi. Sedan jag kom till Darjeeling första gången 1992 har hela staden lyft sig. Då förekom endast ett fåtal turister, ruinerna låg oåtgärdade kvar efter gurkhaupploppen under 80-talet, och hela staden verkade helt förfallen och oreparerad sedan engelsmännen jagats bort 1947. Strömavbrott förekom ideligen, åtminstone två timmar per kväll låg staden mörklagd, och allt verkade fallfärdigt. Nu kunde jag till min glädje konstatera, att Röda Korsets hus nu äntligen var restaurerat och i full funktion igen, medan arbetena fortskridit en aning för hotell Mount Everests restaurering, två av de värst skadade och skönaste byggnaderna från den engelska tiden och före oroligheterna. Även rådhuset höll nu på att få nytt tak, och det största miraklet av alla: inga strömavbrott! Man kunde ostört läsa och skriva hela kvällen för första gången någonsin under min tid som ständigt återvändande gäst i Darjeeling. 94


Jag berättade för Sri Ram om mina vänners förfrågan till mig i Rishikesh, om jag kunde tänka mig att bo i Indien. Jag hade svarat ja. Förvånansvärt många européer gör detta, de största kolonierna finns enligt Johannes i Goa, Nepal, Manali, omkring Almora och i Dharamsala, och anledningen tycks vara, att de får större respekt av indierna än av européerna. De trivs inte med den amerikanskinfluerade europeiska stressen med den högt uppdrivna materialismen, i Indien känner de att de blir bättre och ödmjukare som människor, de lär sig samarbeta och sköta sina relationer bättre, och i Indien finner de det lättare och billigare att leva. Sri Ram betalar 150 rupier i månaden för sin lägenhet med badrum och rinnande vatten (33,33 kronor), och detta är normalt för en etta i Indien. Enligt Sri Ram skulle jag lätt kunna hitta en liten och billig bostad i Darjeeling som skulle vara helt till fyllest för mina önskemål. Sri Ram har för tillfället övergivit sina engelska studier och inte skrivit några nya noveller på länge. I stället har han återupptagit sina gamla studier i sanskrit, ett av världens svåraste språk, och han höll ett antal föreläsningar för mig om detta. Bokstäverna i det sanskritska alfabetet varierar mellan 42 och 52, beroende på vilka bokstavskombinationer man använder. En bokstav kan nämligen varieras så att den bildar hela stavelser. Emellertid är det lätt att förstå sanskrit om man kan hindi, ty 90% av vokabulären i sanskrit finns även i hindi. Bokstäverna i hindi är identiska med dem i sanskrit men förenklade. Urdu är samma språk som hindi, deras grammatik är identiska, men urdu skrivs med arabiska bokstäver. Däremot skiljer sig grammatiken i hindi från den i sanskrit lika mycket som nygrekiska från klassisk grekiska, som för resten hade samma aoristsystem som sanskrit har. Min natt på mitt nya gratishotell blev emellertid förfärlig. I stället för ett täcke fick jag två filtar, så att man frös hela natten, elektriciteten var på sparlåga så att man varken kunde läsa eller skriva något, och det fanns inte ens rinnande kallt vatten. Dessutom försämrades vädret. Morgonen var insvept i moln, så att man inte ens fick en skymt av Kanjenjunga vid soluppgången, och till råga på eländet var man inlåst på hotellet, så att man inte kunde gå ut förrän järngallret låstes upp av någon i huset. Fredspagoden var vackrare än någonsin, Darjeelings utan tvekan vackraste och ädlaste monument, men det hjälpte inte upp det dåliga vädret. När solen inte skiner är det svinkallt i Darjeeling, och då är det en prövning att vara där. Lika underbart och vackert som Himalaya är i drägligt väder, lika prövande är det i sämre väder, och då längtar man lätt hem eller åtminstone ner till varmare nivåer. Vädret spelar en oöverskådligt avgörande roll för alla resor i Himalaya. Är vädret gynnsamt måste allt bli en succé. Om vädret sviker en är man verkligt illa ute. Det var inte att tänka på att bege sig på en utflykt högre upp till Rimbik med dagens väder. Det kom flera skurar under dagens lopp, och dagens största arbete och uppgift blev att finna ett drägligare hotell. Det lilla gammalmodiga Hemadri hade stora underbara rum att bjuda på för bara 100 rupier, vilket var för mycket för mig. Till slut föll jag för det underbart trivsamma Hotel Tower View bakom toppen av staden och televisionsmasten, där jag fick ett rum med utsikt mot öster, med fungerande kallvattensdusch och rinnande vatten, och med ett litet bord med en stol, som var direkt inbjudande till inspirerat skrivbordsarbete. Priset var 70 rupier (15 kronor). Jag kunde inte motstå det. Dessutom hade hotellet en trivsam liten restaurang, hela familjen med ett obestämt antal barn hjälpte till med att driva rörelsen, och värden var mycket trevlig. Jag firade denna söndag, min tredje fullbordade vecka av resan, med att duscha och tvätta mig noga för första gången sedan Dharamsala. Det var kallt men gjorde gott. del 15.

95


Jag slapp frysa natten som kom, och jag vaknade med världens vackraste utsikt utanför fönstret. Det gjorde inget att vädret var disigt och Kanjenjunga inte syntes – det var världens vackraste utsikt ändå. Denna min sista dag i Darjeeling tog jag det lugnt. På kvällen gick jag till Fredspagoden och Sri Ram, som bor på andra sidan om Darjeelings Rådhus och Borgmästarens villa från Fredspagoden och granne med honom. Vår samvaro var hjärtlig, han bjöd på världens godaste te utom middag, samtidigt som han bekände alla sina problem. Det största var hustrun. Hon hade insisterat på att de skulle skaffa sig TV, vilket han som filosof inte kunde tåla. Följden var att de ständigt slet på varandra. Han är nu 63 men ser ut som 53, han orkar inte längre valla turister upp till Sandakphu och Phalut som han gjorde förr, och eftersom han aldrig arbetat för staten kunde han inte få någon pension. Hans hustru arbetar inte, och hans bästa inkomst är att sälja av sina böcker, vilket han inte vill göra då han behöver dem. Han kan läsa och prata flytande hindi, sanskrit, urdu, arabiska och bengali och i viss mån även tamil utom engelska. Han behärskar alltså fem olika alfabet. Hans största chans att trygga sin ålderdom är att fördjupa sina studier i sanskrit så att han kan bli anlitad som lärare. Inte konstigt att han inte är helt nöjd med livet. Han ger regeringen hela skulden för sin taskiga situation. Som filosof menar jag att han är oumbärlig och en unik naturbegåvning. Han har vandrat runt i hela Indien och sett hela sitt land nerifrån och till och med från fängelset – orättvist dömd för att vara arbetslös. Hans enda utbildning är som gravör, vilket han även ibland kan förtjäna en hacka på. Det är alltid lika svårt och deprimerande att lämna Darjeeling som det är underbart och extatiskt att komma hem dit. Mitt bästa hotell hittills i Darjeeling bjöd mig på avskedste, och jag avlade i deras "Traveller's Book" en fullständig rapport om vad som hänt vid Teesta Bridge till varnagel för andra resenärer. Min värd läste med förnöjelse rapporten och kunde berätta om åtskilliga fall, där resenären i fråga förlorat precis allt – plånbok, pass, bagage, biljetter, – allt. I ett klassiskt fall som han kom ihåg hade resenären kommit upp till en hisnande utsiktspunkt – Sandakphu eller Phalut, – fyllts av andakt inför sceneriet, tagit av sig ryggsäcken för att vila, njutit av panoramat, – och när han vände sig om för att plocka kameran ur ryggsäcken hade denna spårlöst försvunnit. Någon hade på ett infernaliskt sätt utnyttjat resenärens ögonblick av hänförelse. Jag har sagt, att Teesta Bridge var det enda möjliga stället där stölden kunde ha ägt rum. Det fanns ett ställe till. Vid Rangpoo måste alla utländska resenärer stiga av sin buss eller jeep för att visa dokument vid gränsövergången till Sikkim. Hans buss eller jeep kör sedan i förväg för att plocka upp honom på andra sidan gränsen. Pappersexercisen vid tre poster på båda sidor om gränsen tar en viss tid, och har han då lämnat sitt bagage på bussen kan vem som helst göra vad han vill med det. Att utnyttja detta tillfälle, då resenären är bunden av byråkratiska procedurer, vore dock ytterst fult och det nedrigaste tänkbara slag under bältet. Dock är det möjligt att det var där det hände. Man kan då spekulera i teorin, att tjuven befann sig på bussen, (den var överfull med ett antal unga män i slyngelåldern,) att han vid tepausen vid Teesta såg sin chans och kunde utforska mitt bagage, varvid han kan ha känt något börsliknande i bottnen, (som var min toalettväska,) och vid gränsövergången till Sikkim slagit till när utlänningen var uppehållen av gränspoliserna. Han kan då ha utfört liknande operationer tidigare och haft god träning och erfarenhet i det perfekta attentatet mot en intet ont anande troskyldig resenär. Resan från Darjeeling till Kathmandu gick relativt smärtfritt, även om den tog tid. Efter buss till Siliguri och jeep till gränsen fick man vänta tre timmar på nattbussen till Kathmandu, men denna nattresa blev dock relativt bekväm och trevlig med massor av pauser för te, middag och frukost. Mitt ressällskap var också mycket trevligt, då jag var den enda västerlänningen ombord. Klockan 9 på morgonen 96


rullade vi över kullarna och passen till Kathmandu med underbar utsikt mot Manaslu och Ganesh, Langtangmassivet och de andra bergen efter en klar och kall soluppgång – jag blev förvånad över att finna frost i gräset. del 16. I Kathmandu tog jag in på gamla Yak och fick ett tvåbäddsrum för 150 nepalesiska rupier med badrum i korridoren med varm dusch – min första efter Dharamsala. Dessutom ingick handduk. Jag hade definitivt valt rätt hotell mitt i Thamel. Min första och svåraste uppgift i Kathmandu blev att förelägga mitt problem som rånad i Sikkim för Aeroflot och hoppas på att de kunde ändra min biljett till tidigare avgång från Kathmandu i stället för Delhi. Det var hopplöst. Aeroflot hade bara ett flyg i veckan från Kathmandu, och det var konstant överbokat. Det fanns ingen möjlighet. Jag måste bita i det sura äpplet, ta mig ner över Patna till mina vänner i Buddhagaya och därifrån på tisdag ta tåget till Delhi. Hur min ekonomi skulle klara sig mot dessa odds var en till synes omöjlig ekvation. Kathmandu fann jag dyrare och mera västerländskt än någonsin. Förgäves sökte jag efter en lunchrestaurang där man kunde få slippa stressig discomusik, men det var helt omöjligt. Visst är Kathmandu en sprudlande och blomstrande Himalayametropol med en oemotståndlig charm, men ändå föredrar jag det lilla gamla Darjeeling och det hälften så billigare Indien. Kathmandu är för mycket av en modestad. På eftermiddagen gav jag mig på jakt efter Shekar. Jag mindes ungefär var han bodde och hur det såg ut omkring hans hem, men det var omöjligt att finna det. Kathmandu är en alltför lätt stad att gå vilse i, och då gatorna är långa och krokiga och kvarteren lika med hela stadsdelar är det omöjligt att komma rätt igen när man en gång kommit fel, om man inte genast vänder tillbaka. Uttröttad efter fiaskot efter att ha kommit över tre broar och vandrat runt hela staden, återvände jag till mitt logi i kvällningen och ringde upp Shekar. Han svarade efter den nionde signalen, och han var hjärtligheten själv. Han trodde genast att jag var Mikael Nylander, och jag ville inte ta honom ur den villfarelsen förrän vi träffades och kunde räta ut alla frågetecken. Som det var svårt för mig att komma till honom lovade han att genast komma till mig och hämta mig och föra ut mig till hans hem, där han genast ville bjuda på middag. Han bad mig ha tålamod i en timme, ty så lång tid skulle resan ta för honom in till staden. När han såg mig kände han genast igen mig, men tyvärr hade han inte fått mitt brev, där jag hade annonserat min ankomst. Det hade inte hunnit fram (efter två månader) eller kommit bort på vägen. Tyvärr är postgången osäker till Nepal, medan den är tämligen säker till Indien. Efter en kopp te i mitt hotell, och efter att jag visat honom mitt fina rum, begav vi oss ut till Niktipur, där han bodde. Vi gick ner till idrottsarenan vid bron över till Patan, där vi tog en buss långt utanför staden. Resan till Niktipur var kanske tio kilometer. Inte konstigt att jag inte hade hittat dit vandrandes. Där bjöd han på middag, och sedan hade den sista bussen gått, så han insisterade på att jag skulle bli hos honom över natten. Jag fick sova i hans säng, medan han själv sov i sin sovsäck på en madrass på golvet. Han sade att detta var helt normalt. Han hade ofta gjort så förr med sina gäster. Shekar är 31 år gammal, arbetar som lärare och som guide, har hustru och en ettårig son som just lärt sig gå, och han har tre yngre bröder, av vilka två är gifta och den tredje ibland förekommer i hans hus och hjälper till. Huset har tre våningar med takterass och källare med ett rum i varje våning. Huset ägs av hela familjen, men det 97


är bara Shekar som tar hand om det. Hans far har gift om sig efter moderns bortgång och bor nu i en helt annan by med ny hustru och nya barn. Han kommer aldrig hem. Shekars bröder har sina egna rum i huset, som alltid är låsta när de är borta, vilket de för det mesta är. Mest av allt vill Shekar studera vidare och lära sig bättre engelska. Han vill skrota sitt jobb som lärare och enbart verka som guide, men hans ekonomi och ansvar för familjen och huset tillåter honom inte detta. Det att han aldrig får möjlighet att fortsätta sina studier är vad som grämer honom mest i livet. Vi fann varandra när han tog hand om oss före och efter Tibetresan i somras i egenskap av anställd guide hos "Läs och Res". Jag lovade honom redan då att söka upp honom i Kathmandu i november, vilket han mycket väl kom ihåg. Nu fick vi möjlighet att fördjupa vår vänskap. Han är en mycket seriös guide som är mycket noga med allting och alldeles ovanligt omtänksam om sina turister. När jag kom till honom insisterade han på att vi skulle ringa till mitt hotell och berätta att jag sov ute och försäkra oss om att mitt bagage var i säkerhet. Han hade full förståelse för min penibla situation efter rånet och ville göra allt för att hjälpa mig. Han erbjöd mig att bo hos honom gratis med gratis måltider, han ville hjälpa mig med min fortsatta resa och till och med ge mig pengar, men där satte jag gränsen. del 17. I Kathmandu var jag nämligen mest febrilt verksam med att organisera resten av min resa. Hos Shekhar kom jag fram till att det klokaste jag kunde göra var att ta bussen till Delhi via Pokhara. Det skulle vara den billigaste och säkraste vägen tillbaka. Att ta buss från Pokhara till Delhi var helt möjligt, men tidsfaktorn var besvärlig och oberäknelig. För att vara säker på att vara i Delhi onsdag morgon måste jag lämna Pokhara söndag kväll. Då var det lämpligast att resa till Pokhara fredag morgon, så att jag åtminstone skulle få ha en hel dag där. Detta skulle göra Shekhar besviken, som sett fram emot att få ha mig flera nätter. Nu blev det bara en. Jag gick alltså tillbaka till Aeroflot på torsdagen för att ventilera min situation. Det visade sig då att det var möjligt att ta flyget från Kathmandu på lördagen om Stockholm först telexades om saken och jag betalade cirka 100 dollar extra – så mycket pengar hade jag inte kvar, så det var inte tal om saken. Jag nöjde mig med att konfirmera min Delhi-biljett och förklarade för min Aeroflot-agent att jag ämnade åka buss till Delhi i brist på andra möjligheter. Hans uppgift om de 100 extra dollarna beslöt jag att kontrollera när jag kom hem. Denna hektiska torsdag den 13 november i Kathmandu fylldes av bara ett evigt vandrande. Först gick jag ner till staden från Shekhars hem i ett underbart morgonlandskap, sedan rände jag omkring i hela staden mellan olika kontor och terminaler så att det inte ens blev möjligt att klämma in en lunch, och klockan halv fyra, när jag var färdig, var det bara att bege sig ut till Shekhar igen till fots, ty ingen buss ville stanna för mig. Promenaden dit tog en och en halv timme, och det säger sig självt att benen var slutkörda efter en sådan dag. Dock har vänsterfoten klarat sig väl medan i stället den högra nu börjar klaga och släpa efter. Hoppas det inte blir värre. Shekhar blev ytterst besviken när jag inte kunde stanna längre, och vårt avsked blev nästan sentimentalt. Han hoppas kunna komma till Sverige i juli '98 för att träffa sina vänner i Stockholm, Göteborg och "Läs och Res", men han är orolig för sin nödtorftiga ekonomi. Om vi inte ses då finns dock den möjligheten att jag återkommer till Indien och Nepal nästa år i november, då jag i så fall avser att inte bli rånad och kunna genomföra resan med bättre marginaler. Rånet lyckades faktiskt förstöra hela resans sista två veckor ekonomiskt, då jag efter rånet bara hade 500 rupier kvar av de 11,350 jag växlat in i Delhi. Mina reserver utgjordes sedan av 98


några dollars och några svenska kronor, som måste täcka hela resan tillbaka till Delhi samt flygterminalskatt och andra oundvikliga utgifter där. Denna ekvation kunde dock genomföras utan att Shekhar behövde bidra med några extra pengar, vilket jag var tacksam för. Som alltid före en avresa blev natten utan sömn. Klockan sex lämnade jag mitt älskade hem i Kathmandu den stämningsfulla Yak Lodge och begav mig ut i kylan med mitt bagage mot Pokhara. Vid hörnet av Kungliga Palatset stod en hel karavan av turistbussar mot Pokhara och väntade. Alla var minibussar utom en, som hette Pancha Buddha och var min buss, en vanlig och billigare turistbuss. Redan där blev jag antastad av en entusiastisk ung man som kallade sig Nepal Rob och ville värva mig för sitt hotell i Pokhara. Han var alldeles fruktansvärt pratsjuk och uppehöll mig nästan så att jag missade bussen. Jag lovade honom i alla fall att besöka hans hotell när jag kom till Pokhara. Han lovade mig gratis avhämtning vid bussen med bil, som skulle föra mig ända fram till hotellets tröskel. Bussresan blev minnesvärd ur flera synpunkter. Först tog det en timme innan den kom ut ur Kathmandu då den inledde sina strapatser för dagen med att köra flera varv runt staden för att plocka upp folk. Dessa var mest stojande kvinnor och barn, som tydligen skulle ut på veckoslutssemester alla på en gång – det var fredag. Resan till Pokhara är förtrollande vacker hela vägen. I början inramas horisonten mot norr av de majestätiska bergsmassiven Langtang och Ganesh, sedan följer vägen floden Trisulis lopp utför, därefter börjar vägen klättra uppför, och plötsligt reser sig Himalchuli, Manaslu och i fjärran Annapurnaryggarna som en massiv vit vägg mot skyn till synes alldeles nära. Då är det 83 kilometer kvar till Pokhara. Flera trafikolyckor kunde noteras på vägen. En buss och en lastbil hade frontalkolliderat så kraftigt att trucken låg som ett dragspel i diket medan bussen i ett än obeskrivligare tillstånd blivit så intryckt att dess längd förkortats med en femtedel. Av en annan trafikolycka återstod bara ett bussvrak som lämnats kvar mitt på vägen med till synes samtliga fönster krossade. Resan på 200 kilometer tog 8 timmar, och väl framme stod där karavaner av bilar och väntade på att få föra turister till sina hotell, men ingen av dem var från mitt utlovade hotell. Till slut uppenbarade sig en som ville köra mig, men det visade sig att han ingenting hade med mitt hotell att göra och krävde 100 rupier för körningen av två kilometer. Hotellet visade sig sedan vara fullt. So much for Nepal Rob. En motorcyklist tog mig till ett annat hotell som hette Venus med en vacker dam som utmanande "föreståndarinna". Hon blev ursinnig när jag inte tyckte om rummet. Slagen fortsatte jag bortåt och anlöpte hamn vid Hotell Skogsduvan, ett av de yttersta hotellen vid Lakeside och alldeles vid vattnet. Där fick jag ett dubbelrum för 100 rupier (14 kronor), badrum med dusch och varmvatten och till och med tvål. Jag nöjde mig med det. Hotellet låg avsides och var fridfullt, vilket var just vad jag behövde. Mitt förra hotell från för två år sedan hade legat mitt i turistghettot med skvalmusiksrestauranger runt omkring, medan Skogsduvan låg på lämpligt avstånd från det infernaliska nattklubbsdistriktet. Jag hade funnit ett gott hem i Pokhara, och jag hade tre nätter och två fulla vilodagar att ta igen mig på före hemresan. del 18. Samma eftermiddag förhörde jag mig i staden om mina möjligheter att komma vidare. Jag var hänvisad till att ta bussen till Nepalganj (267 kilometer, en nattbuss på 15 timmar,) vid gränsen, därifrån fortsätta till Bareilly och därifrån till Delhi. Det hela beräknades ta 30 timmar, säg 35. Jag måste alltså starta senast måndag klockan 16 för 99


att komma till Delhi på onsdag. Därmed hade jag tre nätter och två fulla vilodagar i Pokhara före hemresan. Emellertid förelåg det många olika uppgifter om denna bussresa till Delhi från Pokhara. Enligt vissa uppgifter kunde den ta upp till 60 timmar. Jag forskade vidare och fann, att den bästa länken från Pokhara till Delhi gick längre österut över Sanauli och Gorakhpur. Det säkraste färdsättet vore att ta bussen till Sanauli vid gränsen, en indisk buss vidare till Gorakhpur och därifrån tåget till Delhi. Hela resan skulle ta 30 timmar, därav 18 i tåg. Den skulle bara kosta 1000 nepali rupier med tåg i andra klass. Jag beslöt att satsa på detta. Det gav mig inalles tre hela vilodagar i Pokhara, och det var underbara dagar. Varje morgon mellan 6 och 7 gick jag upp för de 3982 stentrapporna till Sarankot, och varje ny morgon var vackrare än den föregående. Hela Annapurnamassivet med Daulaghiri längst i väster hade inte kunnat vara mera till sin fördel. Där uppe kunde man sedan sitta och njuta över en kopp te med rafflande läsning av Frederick Forsyth eller Ken Follett tills molnen från dalen började stiga och skymma utsikten mot 10tiden. Då var det lämpligt att gå ner igen. Den andra morgonen tog uppstigningen en timme och 18 minuter. Tredje gången gick det långsammare, då jag räknade trappstegen. Nere vid Lakeside kunde man sedan njuta av värmen vid den idylliska sjön, där folket gick och skördade riset precis utanför mitt fönster mellan mitt hotell och sjön, och varje dag träffade man nya intressanta människor från alla världens västerländska länder plus Japan. De flesta var unga och från England, men även schweizare, fransmän, holländare, tyskar, israeler, italienare och en norrman förekom. Japaner har en tendens att försvinna i Nepal. Redan i polisstationen i Darjeeling förekom det anslag om "Har du sett den här mannen?" som uppvisade en ung försvunnen japan. Sådana anslag mötte en sedan även i Kakarbitta, Kathmandu och Pokhara, en hel vägg kunde vara full med sådana anslag, och det var alltid bara japaner. Sålunda blev det en värdig nepalesisk avslutning på resan, som under tre dagar avnjöts till fullo med ungefär samma känslor som inför en lyckad vistelse i Italien när det är som bäst. Det var tre underbara vilodagar, och jag anade inte hur väl jag behövde dem inför de prövningar som stod för dörren. del 19. Den förskräckliga resan till Delhi Klockan 6 tisdag morgon lämnade man hotellet för att traska ner till mötesplatsen med rätt buss. Ett antal resenärer väntade där redan på olika bussar, men ingen nepales hade kommit på tanken att utnyttja detta med att servera te, vilket skulle ha haft riklig åtgång. Efter en trekvart kom min buss, den gjorde några extravarv kring staden för att plocka upp andra resenärer på väg till Sunauli och stannade slutligen för att tanka. Många tänkte säkert samma sak som jag: varför hade inte chauffören tänkt på att tanka kvällen före en så lång resa? Men detta var en alldeles särskild dag. Vi stod vid bensinmacken och väntade på att den skulle öppna. Den öppnade inte, ty just denna dag var det bensinstrejk i hela Nepal. Detta fick vi stackars ignoranta västerländska resenärer veta först så småningom, när någon timme av allas tålamod konsumerats. Jag ringde då till min reseagent och berättade vad som stod på. Turerna blev sedan många omkring denna busshållplats. Det hämtades bensin i fat som hälldes över i bussen för hand. Sålunda fick man 15 liter. Men det behövdes 100.

100


Min reseagent, som var ansvarig för bussen och dess resor, kom till platsen och såg sig omkring. Han var vänligheten själv. Efter att ha inspekterat situationen i en timme gick han bort och lovade att komma tillbaka. Klockan 10 kom det en lokalbuss som delvis räddade situationen. Alla flyttade över till den, allt bagage flyttades över från tak till tak, och då det var en lokalbuss var den strax mer än fullproppad. Jag och en annan svensk, Joachim Gustavsson från Kungälv, hade turen att få de två sista platserna allra längst bak. Detta betyder något på en nepalesisk lokalbuss. Bakbänkspassagerarna får alla de värsta guppen och stötarna, och då konduktören står i bakdörren får de också allt drag. Men vi kom i alla fall i gång efter fyra värdefulla förlorade timmar. Min reseagent kom tillbaka lagom till avskedet. Jag frågade honom för tredje gången om han kunde garantera att jag ändå skulle hinna till flyget i Delhi onsdag kväll, och han försäkrade mig för tredje gången att tidsmarginalerna var fullständigt säkra. Resan till gränsen tog sedan hela dagen fastän det bara var 16 mil. Vägen är hisnande alltigenom och dessutom i mycket dåligt skick. Den slingrar sig upp och ner för svindlande raviner och åsryggar som aldrig tar slut, och här och där på vägen ser man en och annan jeep eller buss ligga upp och ner i ravinernas botten som evigt obegravda och varnande lik. Det var i alla fall en upplevelse att få se detta landskap hela vägen, och jag ångrade inte att jag inte tagit nattbussen till Nepalganj. Långt efter mörkrets inbrott kom vi fram till Butwal, där vi fick byta till expressbuss mot Sunauli. Således hade vi tvingats färdas i tre olika bussar denna väg från Pokhara till Sunauli, fastän den enligt programmet bara skulle ha krävt en. Frågan var nu om vi skulle hinna fram i tid till den sista bussen från Sunauli till Gorakhpur. Den skulle avgå klockan 7, och klockan var kvart före 8 när vi äntligen kom fram till gränsen mera döda än levande efter en mardrömsdag av bara spänningar. Många av oss hade redan givit upp och bestämt sig för att övernatta i Sunauli. Sunauli ligger mycket nära Lumbini, Buddhas födelseplats, och är en mycket smidig gränsövergång, då den lilla staden ligger mitt på gränsen och är lika mycket nepalesisk som indisk. Även resenärstrafiken sköttes smidigt. Alla hade sina instruktioner till vilket hotell eller restaurang de skulle vända sig till för att komma vidare, och jag var den enda som hamnade där jag hamnade, där jag effektivt togs om hand av en ung man som genast skrev ut alla papper och biljetter som jag skulle ha och sade: "Sista bussen till Gorakhpur går klockan 8. Skynda dig att passera gränsen. Du har en kvart på dig." Detta tack vare att tiden i Indien är en kvart efter tiden i Nepal. Så jag skyndade mig att passera gränsen, där dock de indiska passpoliserna gjorde intryck av att vara de långsammaste i världen. De ville läsa varje sida i mitt pass, som om det var en roman, de skulle nödvändigt diskutera alla mina stämplar sins emellan, och anledningen till deras ovanligt omständliga långsamhet var att jag var den enda som passerade gränsen från Nepal till Indien denna dag, medan västerlänningar stod i långa köer för att passera från Indien in till Nepal. Äntligen blev jag fri från alla myndigheter och kunde springa till bussen mot Gorakhpur. Min polis hade upplyst mig om att den väntade bara en halv kilometer bortåt, men det var mycket närmare en hel kilometer. Där stod bussen startklar och brummande. Min lättnad när jag kom ombord på den var närmast oerhörd. Den andra etappen i resan var klar, och det kändes som om det värsta var över. Det skulle vara tre timmar till Gorakhpur, och mitt tåg skulle avgå därifrån 23.50. Då denna buss var dagens sista måste den emellertid invänta alla dagens sista passagerare. En familj av idel skrikande mänskor av ett ovanligt storväxt slag för att vara indier ställde till med en bombastisk cirkus av gräl och oändliga våldsamma parlamenteringar om problem som ingen begrep något av. Dessutom var det problem med min bussbiljett. Min man i Sunauli hade i misstag av bara farten skrivit 101


"Varanasi" i stället för "Gorakhpur". Försök förklara detta för en trött konduktör som bara kan hindi. Enligt honom var min biljett ogiltig, och jag måste betala fullt pris för en ny. Samtidigt gick tiden. Först efter nio kom bussen äntligen iväg. På halva vägen var det obligatorisk kvällsvardspaus, och tiden fortsatte att gå. Klockan blev tio, och den blev elva. Halv tolv stannade bussen framför järnvägsstationen i Gorakhpur. Jag var räddad. Jag skulle hinna. Det var underbart. Även den tredje etappen skulle fungera, och jag skulle hinna i tid till flyget från Delhi – trodde jag. Nästa överraskning var av det absolut mest obarmhärtiga tänkbara slaget. Det visade sig att mitt tåg var fem timmar försenat. Från midnatt var man hänvisad till att sitta och vänta på ett tåg till klockan fem på morgonen på en kall järnvägsstation utan bänkar. Efter så oerhörda spänningar under hela dagen var detta slag under bältet nästan ofattbart. Efter att ha besegrat så många svåra odds under dagen och avgått med seger var oddsen plötsligt lägre än någonsin. Dock kunde jag fortfarande hinna. Tågresan från Gorakhpur till Delhi skulle ta 15 timmar, i bästa fall 14, och om förseningen inte blev värre skulle jag vara framme i Delhi klockan 21, medan flyget gick först 23. Ett skotskt par föreslog att jag skulle följa med dem på ett tidigare tåg till Kanpur strax söder om Lucknow, som skulle komma om bara en timme. Det skulle jag vinna fyra timmar på, och från Kanpur var tågtrafiken tät till Delhi. Förslaget var intressant. Men tänk om konduktörerna på tåget skulle bråka om min biljett, som var för ett annat tåg, och kräva mig på dubbel betalning? Dessutom visste ingen någonting om förbindelserna från Kanpur till Delhi. En ung israel, som skulle till Delhi liksom jag, tyckte det var säkrare att satsa på ett direkttåg med biljett än två tåg utan, om han dock medgav att mina marginaler var utomordentligt obefintliga. Och jag ville inte ha mer besvärliga bråk med kinkiga konduktörer – jag hade redan blivit utslängd från ett tåg en gång på denna resa. Jag följde israelen. Skottarna kom lyckligt iväg, medan jag och israelen blev kvar att vänta ut natten. Klockan fem skulle tåget ha kommit. Det kom inte. Enligt besked var det nu 6 timmar försenat. Det kom äntligen efter klockan 6 och lämnade stationen precis halv 7. Ännu kunde jag hinna, om inte förseningen blev värre. På tåget visade det sig igen att det var problem med min biljett – det var bara sittplats i andra klass, ingen liggplats. Och sitsarna i andra klass är hårda. Och andra klass är alltid överfullt. Folklivet i andra klass är underbart, man kommer mycket nära mänskorna där, men det är ohyggligt obekvämt om man inte kan sträcka ut sig, både för baken och för ryggen. Man kan läsa men aldrig i någon bekväm ställning. Sex sittplatser utnyttjades av tio passagerare. Detta är helt normalt i andra klass. Oändligt långsamt lunkade tåget iväg västerut mot morgonen. Lucknow passerades efter sex timmar. Jag hoppades att det var halva vägen. Sedan tog tåget fart, och etappen Lucknow-Bareilly måste ha gått med rekordfart. Jag förlorade aldrig hoppet. Men efter Bareilly blev det flera plågsamt långa stopp. Även min närmaste medpassagerare klagade: "Tåget blir bara mera försenat hela tiden." Slutligen närmade det sig en stor stad. Klockan var halv 10. Hoppfullt frågade jag min medpassagerare om det kunde vara Delhi. "Nej," svarade han, "det är Hapur. Det är en timme kvar till Delhi." Jag fortsatte ändå att hoppas. Så fort jag kom ur tåget i Delhi tänkte jag ringa flygplatsen och be dem hålla planet, om det ännu inte hade gått. Delhi nåddes 23.15, en kvart efter mitt plans avgångstid. Resan från Gorakhpur hade tagit nästan 17 timmar. Tåget skulle ha nått Delhi vid 3-tiden på eftermiddagen, även med en 6 timmars försening hade jag hunnit, men nu blev förseningen nästan 9 timmar. Med överväldigande krafter hade ödet förintat mig.

102


Inte heller kunde jag ringa till flygplatsen, ty nu skulle alla dessa försenade passagerare från detta långa överfulla tåg ringa till hela Indien samtidigt. Köerna vid telefonerna var värre än några biljettköer. Jag hade bara att ge upp och söka mig ett nattlogi. 400 rupier var allt jag hade kvar av min kassa. De hade sparats för en taxi ut till flygplatsen, flygskatt, med mera. Jag var hänvisad till ett så billigt logi som möjligt. Enklast och bäst hade varit att ta ett Retiring Room på järnvägsstationen, en säng i en sovsal, men allt var fullt. Då inleddes nattjakten på hotell. En vänlig autorickshawförare tog hand om mig. I det första hotell han förde mig till var priserna över 1000 rupier, fastän jag sagt honom att jag bara kunde bo för 150 rupier. Han sade att det absolut billigaste hotellet betingade minst 350 rupier. I ett annat hotell han förde mig till var priset 275. Jag gav mig inte, och min förare övergav mig inte heller. Hotelljakten gick vidare in i de skummaste delarna av Delhi. Klockan var ett på natten. Till slut nöjde jag mig med ett rum för 220, som var nära järnvägsstationen i New Delhi, ett område som jag kände väl till. Min förare nöjde sig hyggligt nog med 50 rupier för allt sitt besvär med mig. Efter två ohyggliga resdagar av bara nervösa spänningar inför att allt inte skulle klaffa, vilket det heller inte gjorde till slut, och utan annan mat än bananer och te, stupade den besegrade soldaten i säng. del 20. (Moment 22 i Indien: Vad gör man när man blivit rånad i Sikkim och efter att ändå lyckats ta sig fram till Delhi där till följd av tågförseningar missar sitt flyg hem till Sverige?) Vad jag hade att göra följande dag var att besöka polisen, Aeroflot och Svenska Ambassaden. Hos polisen kunde jag få veta exakt var Aeroflot och Svenska Ambassaden låg, med telefonnummer och adresser. Men det tycktes inte finnas några poliser i Delhi. Alla visade mig hur jag skulle finna närmaste polisstation, det var bara en minuts väg, och så vidare, och jag gick och gick, och hur jag än sökte, följde noggranna instruktioner och gick runt halva staden fann jag absolut inte en enda polisstation. Endast Aeroflot kunde hjälpa mig vidare med resan – min biljett hade konfirmerats, och jag hade missat den utan att kunna meddela Aeroflot. Hade jag därmed förlorat min biljett? Måste jag köpa en ny resa hem? I så fall kunde bara Svenska Ambassaden hjälpa mig. Till sist fann jag mina informationer hos avdelningen Tourist Information på järnvägsstationen. Jag kunde ringa till Svenska Ambassaden därifrån, och en svensk dam visste precis hur jag skulle göra. Det fanns ett internationellt system som hette Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrån kunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligt detta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett Collect Call från Indien och be om lån till att kunna komma hem? Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, och jag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget öster om Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigare återresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan, (varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?) den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågförsening slutligen lett till att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig:

103


"Det var synd att du inte kunde ringa till flygplatsen när du kom. Ett extra flyg hade gått två timmar senare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördag morgon." Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepterades fortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant. Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulle räcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över. Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddela min nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att man kan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITA kunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drog tydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men man kunde inte ringa och be någon skicka dem. En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa Collect Calls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men några Collect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon att ringa Collect Calls," sade föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat mig till hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att man ringer Collect Calls?" Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sina tillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåter inte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar. Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar. Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer om saken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sista ärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck inför återresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummet och läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast. Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jag en fest där på gatan som hundratusentals mänskor tycktes delta i, och ändå var det bara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med om under resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandes och somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför teoch turistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i full verksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan varit en enda stor fest – som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Det enda som klarat sig var hälsan – allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn i Dharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värsta tänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta, det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal, den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget – kort sagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan jag mot alla odds klarat den ekonomiskt – tack vare stölden blev det min billigaste resa någonsin. Den totala utgiften för fem veckor till och från och inom Indien blev inte mer än 6600 kronor. Pengarna som stals, som aldrig kom till användning, kan ju därför inte räknas. del 21 och avslutning. Det återstod några nätter på diverse flygfält. Natten på flygterminalen i Delhi blev tämligen sömnlös, då dess fåtöljer var bekväma att sitta i men inte att sova i. Följande morgon fick man frukost på planet till Moskva och därefter lunch på 104


flygfältet. Sjeremetjevo förblir sig likt. Där hänger vilsna resenärer från hela världen och sträcker ut sig i drivor på golven precis som i Indien i väntan på ödet. I detta underbara sällskap får jag tillbringa min sista natt utomlands. Efter en sådan resa lär det bli en lätt bagatell att överleva. Summa summarum: det blev min längsta Indienresa hittills, och den hårda men nyttiga erfarenheten blev kanske den perfekta skolan för att nästa år i maj kunna resa till Kashmir och Ladakh. Sedan blir det en ny konventionell Indienresa igen till hösten inklusive Binsar, Pemayangtse och Shillong. Och då vet man hur man ska göra det hela bättre. Det återstår att dokumentera den sista natten med världsluffargänget i Moskva. Klockan tio drevs alla gäster bort från terassrestaurangen, där det var betydligt varmare än nere i terminalen med sina stengolv, och restaurangen städades kliniskt ren och var glänsande fin och exemplarisk sedan den sista gästen drivits ut från dess paradis. Gästerna hänvisades till obekväma fåtöljer nere i den kalla terminalen eller till stengolvet utanför restaurangen, där redan ett 30-tal negrer slagit läger – deras flyg skulle gå efter fem dagar. Under tiden bjöd Aeroflot dem på gratis frukost, lunch och middag varje dag, och i princip kunde de stanna så länge de ville. En sådan vacuumexistens på flygfält är det faktiskt många som har satt i system – eller tvingats fastna på grund av förlust av biljett eller pengar eller bådadera, i väntan på att någon annan utifrån skall åtgärda deras besynnerliga vacuumläge, vilket då naturligtvis ingen gör. Men två timmar efter midnatt hade alla restaurangduennorna gått hem, och den ena gästen efter den andra vågade smyga sig dit igen, lägga sig i ett hörn i skuggan där de inte syntes, sträcka ut sig på de någorlunda bekväma stolarna som kunde ställas i rad och på så sätt utgöra något slags säng, allt ljudlöst och omärkligt. Klockan två var det bara jag och en till som i mörka skuggor vågade befolka restaurangen och omvandla tre av dess stolar till en säng. Klockan fem var hela restaurangen överbefolkad av sovande resenärsvrak. De låg i drivor på golvets heltäckande matta, under borden, på stolarna, på borden, och det var flera hundra. Sjeremetjevos övernattande tattargäster från hela världen, från Europa och hela Asien, från Amerika och Sydamerika från Ecuador till Argentina, och från Afrika från Marocko till Luanda, var säkert ungefär 300 stycken. Man häpnade när man tillfälligt vaknade vid femsnåret och fann sin öde och döda restaurang full av nya intensivt med sömnen och tröttheten laborerande människor. Klockan 6 kom duennorna uttågande från köket och bjöd på frukost. Liksom Aeroflot sedan 1995 har förnyat sin flygplansflotta och förändrat sin personal från i huvudsak kvinnliga kommissarier typ olympiska tyngdlyfterskor och kulstöterskor till större anledningar till ögonfröjd för kunderna, har också restaurangpersonalen här på Sjeremetjevos restaurang moderniserats från skräckinjagande kossor till något mindre avskräckande och mer behagliga tanter. Den sista frukosten avnjöts tillsammans med ett lag engelsmän. De hade alla kommit från Indien. Inför den ryska maten av vattnig soppa och obeskrivliga köttslamsor som var i ett sådant tillstånd att det kunde betvivlas att de en gång utgjort ett dött djur hade ingen av engelsmännen någon aptit alls. De lämnade till och med saften. Deras spydiga kommentarer till Aeroflots standard gick entydigt ut på att de aldrig mer ämnade utnyttja Aeroflot, medan jag ensam i detta lag var hjärtligt tacksam för det generösa utbudet av den goda maten, som jag gärna slukade med hull och hår. Endast två argentinare i detta pittoreska internationella tattargäng var lika entusiastiska som jag. En extra frukost fick man sedan på flyget till Stockholm. Moskva lämnades i rykande snöstorm. Klockan elva landade planet på Arlanda efter två timmars flygning efter start klockan elva. Vädret i Stockholm var mulet, regnigt, rått och mörkt men utan snö. Så hade det enligt uppgift varit ända sedan jag startade. 105


Jag har tidigare nämnt att min hälsa klarade sig märkvärdigt väl under hela denna stormiga, dramatiska och bitvis förintande resa. Ett fenomen måste dock föras till annalerna. När jag kom till Kathmandu hade jag inte behövt sitta på toaletten på tre dagar. Min mage var mycket hård. De visitkort jag sedan nödgades lämna av naturliga skäl i Yak Lodges klosettstol var inte av denna världen. De ytterst solida korvarna var så kompakta och samtidigt så porösa att de flöt som korkar. Följden var att det var omöjligt att spola ner dem. Under dagens lopp återvände jag dit fem gånger bara för att göra nya ansträngningar för att spola ner dem. De flöt kvar varje gång, och de flöt fortfarande lätt ovanpå efter den femte gången. Jag har aldrig sett på maken utom i Döda Havet. Men risken med en så lång bortavaro i ett så främmande land som Indien är att man sedan inte tål vad hemlandet har att bjuda på i form av normaliteter. När jag kom hem tålde jag inte vanlig svensk mat, allt blev bara brunt vatten, omställningen satte i gång en total rensning, liksom ett hem som plötsligt får ett helt nytt möblemang varvid allt det gamla måste kasseras, vilket förstås är en smärtsam process. Så en slussgång och kort karantän i Stockholm var bara lämplig och till godo före den definitiva hemresan till Göteborg och arbetet som där väntade på att få sätta en i straffisoleringscell utan några vidare resor för fyra månader framåt. Men det var inte ens sex månader kvar till nästa efterlängtade Indienresa. (Resenären misstog sig. Det blev ingen resa till Kashmir och Ladakh följande vår på grund av Indiens och Pakistans kärnvapensprängningar. Denna uppsköts till följande år. Dock infriades föresatsen att hösten '98 äntligen uppnå Binsar, Pemayangtse och Shillong, vilket "Nya vägar i Indien" närmare beskriver.)

Problem vid flygning. Det är i alla flygbolags intresse att passagerarna så litet som möjligt skall tänka på flygningens obehag, hur riskabelt det är, att planet kan störta, luftgropar och motorfel med annat sådant, varför de från början införde ett avancerat system med bildsköna flygvärdinnor samt god mat och dryck att avleda passagerarnas oroliga uppmärksamhet med. Längst i denna utveckling har väl Thailands flygbolag gått, som generöst mutar passagerarna med vin och cognac och i stort sett vilken alkohol som helst i obegränsade mängder gratis, bara för att bedöva och få passagerarna att glömma. Vad flygbolagen aldrig räknade med var att detta utbud även skulle avleda passagerarnas uppmärksamhet på ett helt annat och mindre trevligt sätt. Ju mer utvecklad och avancerad maten blev, desto större problem visade sig detta vålla passagerarna. Ta till exempel de små jordnötspåsarna. Man får dem genast från början tillsammans med en drink, varpå man omedelbart sätts i arbete, som kräver alla ens kraftansträngningar. Jordnötternas små plastförpackningar är nämligen i regel omöjliga att öppna utan våld. Man sitter därtill inklämd mera fastpressad än i en indisk buss, så att minsta rörelse går ut om inte över grannen så dock över ens omgivningar. När man äntligen får upp jordnötspåsen med en maximal portion rått våld flyger jordnötterna omkring överallt och mest ner på golvet. Därifrån är det (med vinglas på ens lilla fällbord) omöjligt att någonsin mer få upp en enda nöt. Det är bara början. Sedan kommer maten. Denna består av allehanda små paket, som man måste öppna alldeles själv. Principen med de hårda förpackningarna följs med rigorös konsekvens: varenda påse är omöjlig att öppna utan våld. Där finns då 106


påsar med kniv och gaffel av plast, (utan vilka redskap det är omöjligt att ens angripa maten,) med en serviett (i regel oumbärlig och oftast konsumerad genast,) pyttesmå förpackningar med smör, ost och/eller marmelad, och små burkar med själva maten. En av dessa små burkar innehåller sallad, vartill det finns en särskild liten förpackning i form av en påse med salladsdressing. Har man väl kommit någon vart alls med företaget att lyckas öppna alla dessa små påsar och förpackningar utan att få all salladen i knät, såsen på byxorna, gaffeln eller skeden eller båda på golvet, (förlorade för evigt,) dressingen utstänkt över grannens fina klänning, kexen i den oöppningsbara plastpåsen slutligen explosivt uttömda i fragment och smulor, smöret nersmetat överallt, (flygplanens smör är alltid extra smetigt och klibbigt; om marmeladpaketet är det bara en sak att säga: Rör det inte!) finner man snart att man dragit på sig ett överväldigande problem i form av alla förpackningarnas papper och plast, påsar och hylsor, fodral, med mera, som man inte har någonstans att göra sig av med, och de tar mycket mera plats än maten. Grannen vill inte ha avfallet heller, för han har fullt upp med sina egna problem. Och det är för skrymmande för att man skall kunna få ner det på golvet, då dit endast mindre föremål kan slinka ner, som jordnötter, plastbestick, oumbärliga tandpetare, med mera. Men dessa problem är ingenting mot vad man aldrig kan ana vad som väntar en från den okända grannen framför. Ditt fällbord sitter nämligen fast i hans stolsrygg. Detta är heller inte han alls medveten om. Således är han helt oskyldig när han i sina små obetydliga manövrer i sin stol försätter ditt fällbord i fullkomlig jordbävning, så att alla dina ansträngningar för att hålla ordning på alla dess små detaljer och burkar och fodral är fullkomligt förgäves så snart han lutar sig bakåt. Har du dessutom den oturen (vilket man i regel har) att stolen framför dig har någon skruv lös, så att dess minsta rörelse multipliceras och maximeras i oberäknelighet och förödande konsekvenser för ditt matbord, så är det bara att ge upp från början och acceptera, att all din mat måste hamna i bästa fall på golvet om inte i ditt knä, i sämsta fall i grannens. Sedan kommer kaffet. Prövningarna ökar ständigt. Kaffet serveras i små plastmuggar, och för att få kaffe måste du överföra din mugg på en liten bricka som flygvärdinnan räcker åt dig. Hon häller sedan kaffet i din mugg på den lilla brickan, så att hon slipper hälla kaffet på dig eller på din granne. Det får du göra själv, och det gör du, när hon fyller din mugg med för mycket kaffe och du själv måste manövrera denna förbi och över din granne. Detta gör dig nervös. Konsekvenserna är oundvikliga. Detta är inte det värsta som kan hända ombord på ett flygplan. Det är bara det allra lindrigaste.

107


Europeisk turné. (Musikresa våren ’98 i 18 avsnitt.) Resan började under goda auspicier. Inter Rail gällde återigen för hela Europa – inget bråk längre med äldre resenärer i länder som Italien, Frankrike, Schweiz och Belgien. Det var fritt fram överallt. Det var bara att betala en biljett för 4000 och resa vart som helst från Marocko till Turkiet. För ovanlighetens skull var det i år vänner i utlandet som ringde upp mig för att se till att jag skulle komma. Mina julbrev till Italien, skickade i början av december, kom fram först i februari, och då fick jag genast ett telefonsamtal direkt från Sicilien med enkannerligt besked om att jag var väntad där. Kerstin i Rom väntade mig efter den 24 mars och Beatrice i Genua när som helst. Det enda som saknades var grönt ljus från Bulgarien. Det hade ju uppstått nya bråk i Jugoslavien med albanerna i Kossovo, vilket låg på vägen till Bulgarien. När jag slutligen ringde Bulgarien visade det sig att mina vänner hade gett upp hoppet om att jag skulle komma, bara för att jag inte redan hade kommit. När jag ringde till släkten i Verona vandrade luren runt till alla som var hemma. Jag hade råkat ringa dem precis innan de skulle resa till Paris, från vilken främmande stad de skulle komma tillbaka lagom till min ankomst till Verona. Allas program verkade klaffa perfekt med varandra. För att dock vara på den säkra sidan såg jag till att jag inte skulle riskera att bli arbetslös på vägen: fler böcker packades i bagaget än någonsin, bland annat Dorothy Sayers, Laurie Lees och Jan Guillous samlade verk. Det blev två tunga väskor att bära utom en ryggsäck fullastad med tegelstenar, men jag såg det som en utmaning. I Köpenhamn var allting sig likt, och jag kunde inta en god lunch på den gamla klassiska järnvägsrestaurangen med rödkål, frikadeller och potatis plus kaffe, ett ställe vars anspråkslösa tidlöshet jag åtnjutit redan 1980 på min första resa till Wien med doktor Anny Halfen. Då var det maj och fullaste vårprakt, nu var det dimmig och disig vårvinter. Naturligtvis skulle vädret bli resans största spänningsfaktor. Nere i Grekland och på Sicilien var det inte varmare än 10 grader. Likväl lämnade jag skorna hemma och medförde endast sandaler. Någon gräns fick det ju vara på allt vad man släpade med sig. När jag satt på Köpenhamns järnvägsstationsrestaurang nöjd med en kopp kaffe efter lunchen passade jag på att översätta detta intressanta brev från John Bede: "Det kan intressera dig att känna till, att det har gjorts en juridisk undersökning i fallet Shakespeare. I Kommissionens avslutande utlåtande heter det ungefär, att vem som än skrev Shakespeares verk kan ingenting beröva honom den juridiska rättigheten till dem, så vida det inte kan bevisas att en annan skrev dem, vilken person i så fall måste gå att precisera med ovedersägliga bevis. Kommissionen utesluter alltså inte möjligheten, att vem som helst kan ha skrivit Shakespeares verk, han kan ha lånat och stulit från vem som helst och vem som helst kan ha lånat hans namn, men juridiskt kan ingenting ändra på det förhållandet att William Shakespeares namn ensamt har upphovsrätten till Shakespeares verk. Kommissionen antyder som ett parallellfall George Frederick Handel, som stal låtar från vem som helst och kopierade andras noter hur som helst, men vem som än egentligen kom på George Frederick Handels låtar så har han ändå själv ensam upphovsrätten till all musik som tryckts under George Frederick Handels namn."

108


Även John Bede ville att jag skulle komma till Irland, och jag kunde inte direkt utesluta den möjligheten. I Hamburg fick jag två timmars ledighet i väntan på tåget till Wien och Budapest. Tyvärr finns det inte längre någon väntsal i Hamburg. Den lades ner på grund av klientelet. Att Hamburg är en stökig stad som tjänar som avloppshål och samlingsplats för slödder från hela Europa märks genast så snart man stiger av tåget. Allsköns hopar av nedgångna ungdomar står och driver utanför och omkring på stationen, och de är alla lika högljudda som finnarna i Stockholm. Dock måste man ju sitta någonstans. Efter noggrann inspektion av hela stationen (bärandes på 25 kilo bagage) tog jag min tillflykt till det minst stökiga stället, där folk inte spydde på golvet, inte klättrade på varandra, inte röt och skrek och rapade och grälade utan satt någorlunda stilla vid sina bord, ehuru luften var förfärlig av alla bolmande rökare, fastän det var rökning förbjuden i halva restaurangen. Där fick jag dock sitta i fred vid ett bord trots alla horor och knarkförsäljare, påverkade sjömän och förverkade lodisar, undergångsmärkta dagdrivare och arbetslösa som fördrev sina liv med att driva mellan Hauptbahnhof och Reeperbahn. Där intog jag en spaghetti bolognaise, (ty man visste ju inte om man skulle få någon chans till mat nästa dag,) men den spaghettin borde ha hetat Spaghetti Hamburgaise, ty bättre än så var inte den obeskrivliga röran, som krampaktigt liknade färdigtuggad mat. Från denna stad kom Johannes Brahms av alla ställen. Detta var hans bakgrund: hororna, fyllona, bordellerna, råheten, slöddret och hela hamnsjåarmentaliteten. Man kan höra denna råhet i hans musik ibland, han släpper ibland loss råa aggressioner som gör slarvsylta av lyssnaren i ursinniga urladdningar som är mera stökiga än alla Beethovens krig, ty Beethoven krigade bara kort och intensivt, medan Brahms aldrig blir färdig. Det ger alltid intressanta resultat att jämföra Brahms med Beethoven, då Beethovens exempel betydde allt för Brahms och han alltid led av outhärdliga Beethovenkomplex. Om vi till exempel jämför bådas mest intima och innerliga musik, så slås vi av de enorma skillnaderna mellan de båda mästarna. Det blir då Beethovens pianosonater mot Brahms kammarmusik. Båda verksamlingarna är ungefär lika omfattande och enhetliga, men den mest markanta skillnaden är, att medan Beethovens pianosonater utvisar en fantastisk utveckling och stilförändring under deras 30-åriga tillkomst, så håller Brahms nästan exakt samma stil hela tiden. Och lika ryckig, originell och excentriskt omväxlande som Beethoven är i sina sonater är Brahms förbluffande jämn, stilren och trygg i varm oföränderlighet hela tiden. Brahms gjorde 24 omfattande kammarmusikverk, och de är alla utan ett enda undantag erkända som mästerverk. De har alla tre eller fyra satser, alla är ungefär lika långa, medan det enda som ständigt varieras är besättningen. Medan Beethoven gjorde 17 stråkkvartetter gjorde Brahms bara tre, mot Beethovens tio violinsonater har Brahms bara tre, han har bara två cellosonater mot Beethovens fem och tre pianotrios mot Beethovens nio, men sedan har han mycket som Beethoven inte har: två stråkkvintetter, tre pianokvartetter, en pianokvintett, två stråksextetter, två sonater för klarinett och piano, en stråkkvartett med klarinett, en klarinettrio och en trio för piano, violin och horn. Det kanske mest slående och viktiga draget i all Brahms musik är hans perfekta renhet. Han har aldrig en falsk ton eller någon harmonisk oegentlighet. Harmoniskt och musikaliskt är all hans musik genomgående perfekt. Alla de andra största mästarna, i synnerhet Beethoven men även Bach, har syndat mycket grovare än Brahms. Det är egentligen bara Händel och Haydn som har samma renhetsnivå som Brahms. Och varifrån har Brahms fått den innerliga klangvärmen i sin musik? Detta är något enastående för Brahms: de runda legatoklangernas innerliga värme. Privat 109


framstod Brahms ofta som en osympatisk och brysk björn, men det finns inget varmare hjärta i musiken än hos Brahms när han väl görs rättvisa. Och man kan förstå hans misantropiska attityder när man tar del av allt vad han utsattes för. Hans värsta belackare var det unga geniet Hugo Wolf. Han beskyllde Brahms för att vara en misslyckad melodiker som bara kunde framställa stympade snuttar utan form som rumphuggna teman, han kallade Brahms en akademisk pedant som bara kunde komponera enformig och tråkig musik, han kallade honom dammig, otidsenlig, möglig och musikaliskt misslyckad och debil, kort sagt, Brahms fick höra allt det som gamle Bach redan fick höra från sina söner. Varför skall just den högsta och renaste musiken utsättas för detta plebejiska förakt av trendsettare och företrädare för världsmusiken? Vad gjorde Bach och Brahms för att någonsin förtjäna någon enda musikers förakt? De gjorde minst av alla för detta. Naturligtvis har inte Brahms samma dramatik och genialitet som en Beethoven, och ingen har någonsin på allvar vågat angripa Beethoven – mest av hänsyn till hans tragedi och dövhet, kan man förmoda. Men varken Bach eller Brahms hade några sympatiska lyten eller tragiska öden som bjöd extra hänsyn. Kanske det var därför lägre musiker helt enkelt inte kunde med deras eviga musikaliska överlägsenhet. (Resan blev full av musikaliska och filosofiska ingredienser med teosofiska tillspetsningar i Konstantinopel och Rom, medan Grekland bjöd på en tre dagars snöstorm med elavbrott i hela landet och påsken förfrös i Italien – väderlekens dramatik var galnare än någonsin med snöstormar även i Jerusalem och Orienten, varför den planerade resan till Kashmir och Ladakh i maj på goda vänners inrådan uppsköts till ett annat år.) del 2. Resan förblev bekväm och behaglig ända ner till Budapest. Till Wien ankom tåget 15 minuter innan Budapesttåget skulle avgå, så man rusade i panik av tåget för att ta reda på var ens nästa tåg skulle gå, bara för att få reda på, att det skulle avgå från samma perrong, så att man fick rusa exakt samma väg tillbaka igen. Det var nästan samma tåg, – bara en del sovvagnar skulle kopplas bort och ersättas av sittvagnar. Detta var klockan 9 på morgonen. Den stora thrillern skulle dock iscensättas i Budapest. Tåget ankom 12.00, och mitt Belgradtåg skulle avgå halv 2. Där emellan gällde det att utreda visumfrågan och lösa den och skaffa visum om nödvändigt från jugoslaviska ambassaden 45 minuter från stationen. På stationen visste Informationen att berätta, att jugoslaviskt visum erfordrades och att det kostade 45 dollar. Jag var slängd i brunnen. Sedan visste man inte hur det skulle bli med Bulgarien. Det kanske skulle behövas dyrt visum där också. Jag övervägde genast att ta vägen runt ner genom Italien över till Grekland och upp till Bulgarien via Thessaloniki, men jag var redan väntad i Bulgarien nästa dag, och om jag inte visade mig kanske Interpol skulle underrättas. Så jag beslöt att ge den jugoslaviska ambassaden en chans. En taxichaufför ville ha 1000 forint för resan. Jag förhandlade mig till 700 hos en annan, en mycket sympatisk man, som var mycket hjälpsam. Åter fick man som vanligt det bästa tänkbara intryck av Ungern, Budapest och de innerligt vänliga ungrarna. Han gav mig rådet att ta buss 20 eller 30 tillbaka till stationen efter ambassadmanglingen. På ambassaden visade det sig att konsuln hade gett sig iväg på privata ärenden och inte skulle vara tillbaka förrän klockan ett. Annars var det inga problem.

110


Men när kanslisten gick igenom mitt pass och synade alla visumen från skumma länder med tre makuleringar och avvikande yrkestitlar började han ställa mig frågor. "Här står att du är journalist, men du har uppgivit dig som musiker." Man visste ju sedan gammalt att journalister inte var välkomna i Jugoslavien. "Det är fel," sade jag. "Jag skriver musikaliska artiklar ibland, men jag är konstnär." "Det får herr konsuln avgöra," bedömde kanslisten och lade mitt ärende till högen av handlingar som väntade på konsuln. Han kom kvart över ett. När han lusläste mitt pass kallade han fram mig och ställde mig samma frågor, och jag fick åter bortförklara mitt journalistskap. Det var bara en formalitet. Han gav mig en stämpel gratis för transitvisum och lät mig gå. Det var tio minuter kvar till tågets avgång, och jag hittade inte busshållplatsen. Lägg till detta mitt 20–kilos bagage som jag släpade på. När jag ihjälstressad ömkligt hastade i riktning mot stationen hittade jag till sist en busshållplats, och där kom till och med en buss. Jag tog den och brydde mig inte om att frivilligt försöka insistera på några lokala procedurer för att betala för resan. Fem minuter före avgång befann jag mig i stationen men hittade inte spåret, då hela Keleti Pu som vanligt var under ombyggnad. Till slut visade det sig att jag befann mig i fel ända av stationen. Helt sonika gick jag tvärs över alla tågspåren med allt bagage och kom precis upp på sista vagnen i rätt tåg exakt klockan 13.30. Resan var räddad. Jag skulle hinna till Bulgarien till morgondagen. Ingen skulle behöva alarmera Interpol. Belgrad var sig likt – ingen ordning, ingen tåginformation, ingenting som fungerade. Man fick fråga sig fram till rätt tåg, och när man slutligen fann det fungerade varken dess belysning eller värme. Jag hittade till slut en kupé där lampan fungerade, men värmen förblev kvaddad i hela tåget. Alla passagerare klagade på konduktören för detta. I gengäld lämnade han alla mellandörrar och alla dörrar mellan vagnarna vidöppna, så att det skulle bli ännu kallare. Bara jag orkade ibland stiga upp i natten och stänga dem på nytt. Att det var en kall natt vittnade snön om på åkrarna och isen på pölarna. I Dimitrovgrad stannade tåget en timme för att sedan stanna ytterligare en timme på den bulgariska sidan om gränsen. Där skulle den slutgiltiga Balkanprövningen komma: krävdes det bulgariskt visum? Kontrollanten tog alla andra i vagnen före mig då han tydligen hade svarta-börsaffärer att ombestyra med icke-utlänningar. Sedan kom han in till den enda utlänningen. Det var som vanligt en stor svartmuskig kommissarietyp. "Hur länge tänker ni stanna i Bulgarien?" Det minsta man ville göra var att reta honom. "Jag far till Konstantinopel och stannar i Sofia bara någon dag för att hälsa på vänner." Då sken han upp som en hel soluppgång. "I Bulgarien måste man stanna minst en vecka," påstod han i ett formligt anfall av gästfrihet. Men genast blev han kärvare igen. "Hur mycket pengar har ni?" Jag svarade att jag hade tillräckligt för att klara resan. "Hur mycket dollar? Hur mycket mark?" Inga dollar. Hundra mark. "Någon annan valuta?" Några svenska pengar. Sedan måste jag öppna mitt bagage. Han ville se vad det innehöll. Jag radade upp för honom alla mina tio Dorothy Sayers-romaner. Han var inte alls intresserad. "Vilken idiot!" tänkte han säkert om mig. "Vem kan väl göra svarta-börs-affärer på en sådan?" Och plötsligt var han väldigt arg på mig. "Du får stanna tolv timmar i Bulgarien," sade han, gav mig ett gult visum (för statistik att återlämna vid utresan) och en stämpel – gratis. Hur tolkar man detta? Först säger han med översvallande välvilja: "Du måste stanna minst en vecka i Bulgarien!" Sedan ger han mig tolv timmar att klara mig ut därifrån. Tydligen var alla tolkningar där emellan möjliga. 111


Men det viktigaste med detta var att man kom helskinnad fram till Bulgarien efter en bara 50-timmars tågresa från Göteborg till Sofia. Resan hade börjat bra, inga hårresande visumavgifter hade krävts, och jag var lyckligt i hamn i Bulgarien i mitt första hem under resan. del 3. Hos min familj i Sofia ramlade jag rakt in i en såpopera. Allt var en enda cirkus som vanligt men den här gången dubblerad. Dianas syster hade plötsligt blivit skild från sin make (efter 10-20 års äktenskap och misshandel, det är ovisst om han kastade ut henne eller om hon äntligen frivilligt lämnade honom, kanske det var både och, vilket verkar troligast,) och med sin son tagit sin tillflykt i Dianas hus, som redan hade en extra karl temporärt boende hos sig utom ett fullvuxet barn och sonen i puberteten. Så långt gick det väl an, men Dianas systers son ville bara sitta framför TV-n och titta på såpoperor, vilket ingen i Dianas familj någonsin brukat göra. Där började problemen, ty det var ofrånkomligt, att det parallellt med såpoperorna på TV förekom andra bättre program på andra kanaler. Problemen förefaller olösliga, då det knappast finns videos ännu i Bulgarien. Man skulle tycka att såpoperor nu för tiden är alldeles tillräckliga ute i världspolitiken för att man inte dessutom skulle frossa i deras ymnighetshorn av forcerat och konstruerat trams även i televisionen. Bill Clintons stjärtklappningar och stulna kyssar hos alltför olika och många damer på Vita Huset är ju rena dussinsåpoperan och tramsföljetongen, och dess värre tycks syndromet sprida sig likt ett virus till andra regeringar: Bulgariens president har utnämnt sin hemliga fästmö, "Tricky Nadia", till utrikesminister, och i England följer skvalpressen spänt med utrikesministerns och oppositionsledarens olika turer med olika damer: ska de oförbätterliga ungkarlarna gifta sig med dem eller inte, och i så fall med vem? Inte konstigt att den heroiska ungdomen börjar göra uppror mot den i västerlandet sedan 30 år förhärskande och allt dominerande Pornografikulturen. För att få någon distans till problemen i hemmet gick Diana och jag på konsert på torsdagskvällen. På programmet stod Sjostakovitjs andra pianokonsert, Ravels pianokonsert och Rachmaninovs andra pianokonsert, allt med samma pianist, dirigent och nationalorkester. Det intressanta med konserten var publiken. Biljetterna kostade 1500 leva (nästan sju kronor), konsertsalen var fullsatt, och de som inte fick biljetter fick köpa billigare ståplatser. Under konsertens gång blev ståplatserna fler och fler så att de vid Rachmaninovkonserten var närmare 40, och bland dessa som frivilligt stod genom hela konserten var inte bara ungdomar utan även åldringar och tanter. Ludmila, Dianas syster, berättade, att hon vid en konsert fått vänta i två extra timmar på att konserten skulle börja, då det var så många som stod i kö för att åtminstone få ståplatser. Först när kön var slut och alla i publiken tagit plats, stående, sittande, hopkrupna eller hängande, började konserten. Jag finner detta vara ett utmärkt och särskilt mot musiken alldeles rättvist system. Men av någon anledning är sådant otänkbart i Sverige, fastän det borde vara allmänt överallt. Sjostakovitj-konserten från efter 1953 (Stalins död) var glad, optimistisk och uppsluppen och alldeles briljant, i synnerhet tekniskt. Men var hade alla melodier blivit av? Temata förekom, men inget av dem var minnesvärt, och endast den Rachmaninovska mellansatsen i klar lyrisk harmonik gjorde konserten i all sin tekniska briljans uthärdlig. Ravel kom som en frisk fläkt efter de Sjostakovitjska disharmonierna och utvisade en alldeles utsökt originalitet, som alltid hos Ravel, men även här ställde man samma fråga: vad var det egentligen för melodier? Inga alls, utom en del 112


tematiska fraser, som snarare var ofullständiga musikaliska satser – bara för att säga någonting – än memorabla melodier. Även här räddades konserten i all sin tekniska briljans endast av den lyriska varma mellansatsen i konsekvent genomförd långsam tretakt. I motsats till dessa står sig Rachmaninovkonserten efter hundra år som Rachmaninovs musikaliskt mest fullödiga verk med underbar melodirikedom, smäktande harmonier, hisnande lyrik och varma genomarbetade klanger. Allt är och förblir tillfredsställande i denna den sista stora klassiska mästarens främsta pianokonsert, som han skrev under djup depression efter fiaskot med sin första symfoni och medan han fann sin fästmö och livsledsagarinna, som han gifte sig med året efter pianokonserten. Här finner jag det lämpligt att infoga min kollega Johannes B. Westerbergs råd till en musiker, som jag delar hans åsikt om att kan tjäna som råd till vilken musiker som helst, (apropå all denna tekniska briljans och Rachmaninovs kriser): "Som nära bekant med C.L. sedan 18 år, och som direkt närvarande när han för första gången direkt övervägde att lämna musiken, kan jag i egenskap av både hans litterära och musikaliska rådgivare kanske bättre än någon annan bedöma honom som musiker. De flesta musiker skaffar sig en genomgripande teknisk behärskning av mediet och får sedan kämpa för resten av livet med svårigheten att tillgodogöra sig konstnärliga tolkningar. De skaffar sig den fysiska kontrollen men kan aldrig tillgodogöra sig den rätta själsliga insikten för att kunna prestera den sanning som krävs av en rättvis tolkning. Med C. har det alltid varit tvärtom. Han har en medfödd grundlig insikt i den musikaliska sanningen och förstår obehindrat dess rätta natur. Men en olycklig defekt i höger hand, kanske i hjärnan, gör att han aldrig kan tillgodogöra sig den tekniska kontroll av mediet som krävs för att man praktiskt skall kunna göra musik rättvisa. Han har allt – total förståelse, hyperfin känsla, perfekt harmonisinne och nästan överdriven självkritik men faller på den rena fysiska tekniken. Ändå hoppas jag att han fortsätter med musiken. Men krisen 1988 lyckades inte hindra honom från att fortsätta, så jag tror att chanserna är goda för att han åtminstone ska fortsätta komponera. Hans klara melodisinne, formsinne och harmonisinne förpliktar honom till detta, så det är egentligen bara för honom att rulla på och fortsätta som hittills, även fast den oöverkomliga teknikens uppförsbacke aldrig tar slut. Detta råd till en musiker kan kanske rentav tjäna som råd till alla musiker." En helt annan sida av saken: Som musikleverantör i Bulgarien tvingades jag åhöra min egen musik. Finns det något mera pinsamt för en kompositör än att nödgas höra sin egen musik? Bättre än någon annan hör han alla felen och misstagen, och då musiken redan är inspelad kan han inte ens göra något åt dem. Andra kan då tycka att musiken är underbar och felfri, och han fattar inte vad det går åt dem: hur kan de vara så omusikaliska och okritiska? De flesta kompositörer har från och med Beethoven misslyckats med att framföra sin musik. Varken Mendelssohn eller Schumann gjorde lycka med sina symfonier, även Tjajkovskij gjorde bara fiasko med sina så länge han dirigerade dem själv liksom Bruckner och Mahler, och Berlioz ska vi inte tala om; jag tror att de flesta kompositörer blivit korsfästa som uttolkare av sina egna verk. Bara de minst känsliga har klarat sig, som Stravinskij och Richard Strauss. Ju känsligare och mer musikalisk en musik är, desto mer angeläget tror jag att det är att en annan uttolkare än kompositören får framföra den, då han själv aldrig kan få någon som helst distans till den, vilket troligen är det viktigaste vid all rätt tolkning av musik. 113


del 4. Av alla de omtumlande och överväldigande skeendena i Sofia var väl mötet med Sällskapet Polyglotos det viktigaste. Denna helt nya förening, en bulgarisk motsvarighet till den svenska "Amici Linguarum", består av framstående bulgariska internationalister, som vanligen sysslar med översättning. Föreningen är helt ideell och är mest intresserad av att knyta kontakter med översättare och språkmänskor världen över. Det enda som krävs för att man ska kunna bli medlem i föreningen är att man behärskar två språk utom modersmålet. Eftersom jag råkade ha med mig diabilder från Tibet på min resa blev jag högtidligen inbjuden att förevisa dem och hålla föredrag om dem på så många språk som möjligt. Naturligtvis blev det mest engelska, men även italienska, tyska och franska kom till användning, och den mest lovande deltagaren kunde till och med svenska. De fick även ett exemplar av den senaste "Free Thinker", som de lovade översätta till alla möjliga språk. Därefter blev jag under högtidliga former upptagen som medlem nr. 20 i föreningen med Diana, som blev nr. 21. Diana har blivit mer "ladylike" med åren samtidigt som hon mer och mer börjar bli som Jotka, sin moder, en sann dam av världen. Hon sköter nu ett svåröverskådligt hushåll med två hemmaboende barn, en syster på flykt från sin man med sin son samt en extra frånskild affärsman, en mycket trevlig och sympatisk halvjude, som extra inkomstkälla, vilket det hemmet kan behöva. På grund av detta hems improvisatoriska natur fick jag ofta byta säng och rum beroende på vem som kom och vem som gick. En gång fick jag bege mig ur sängen klockan åtta på morgonen för att flytta till en annan säng i ett annat rum och fortsätta sova där. Det gick hur bra som helst. Dianas mest värdefulla väninna var dock som vanligt Lilli, den högt begåvade översättarinnan, som tillbringat ett liv i Tyskland med familj och villa där utanför Berlin, som hon frivilligt övergav bara för att få komma hem till det fattigaste Balkan med dess andligt mer givande och inspirerande omgivningar. Hon övergav alltså en förmögen tillvaro med man och dotter och allt bara för att hon saknade sin torftiga tillvaro i Bulgarien. Hon är en av de ledande krafterna i Polyglotos. Kort sagt, min tillvaro i Bulgarien var denna gång idealisk med bara de underbaraste tänkbara människor omkring mig – det är knappt att jag känner mer kultiverade människor i hela världen. Emellertid blev vädret sämre, och när jag lämnade Sofia hade det snöat halva dagen. Tåget från Belgrad till Istanbul var bara två timmar försenat, och under vägen österut tilltog snöfallet. Tåget var emellertid så väl uppvärmt att man hotade smälta om man inte klädde av sig mer och mer. Vid gränsen till Turkiet klockan 3 i natten var snöstormen ett faktum. På den turkiska sidan om gränsen måste man dessutom bege sig ut i snöstormen för att få sitt pass stämplat. Snöstormen fortsatte sedan in i Turkiet hela vägen, tills tåget två timmar före Istanbul, när det borde ha varit framme, gjorde tvärstopp och inte kom längre. Där förblev det stående i tre timmar medan ingenting fungerade. Värmen inomhus förbyttes till motsatsen, och min kupékamrat, en äldre bulgar som bott i Frankfurt och var oerhört pratsam, blev mer och mer frustrerad då hans matsäck tog slut och han började frysa. I en av sovvagnarna längre bort kunde man för 1,50 DM få en förfärlig jugoslavisk kopp kaffe som var rena strykninkoncentratet. Det enda som fungerade över all förväntan var den ihållande snöstormen utanför. Efter tre timmar kom ett reservlok och hämtade oss. Det tycks vara mitt öde att komma till Konstantinopel i bara det sämsta tänkbara väder, men jag har aldrig kommit dit i snöstorm förut. Det var liksom inte riktigt juste när jag bara hade sandaler.

114


Emellertid hade jag det bästa tänkbara ressällskap genom Cyril Scotts musikhistoria. del 5. När jag tagit igen mig något under eftermiddagen tog jag mod till mig och kontaktade min läkare. Han svarade: "Äntligen kommer du och befriar mig!" När vi träffades på kvällen förklarade han sig närmare. "Jag har väntat som tigern på sitt byte på din ankomst, så att jag sedan äntligen skulle få lämna den här förbannade stan och fara till varmare orter i södern. Vädret är alltid dåligt här så här års, men i år slår kylan och snön och stormarna alla rekord!" Jag höll med honom – vi befann oss mitt i vårdagjämningen. "Nå, berätta nu allt för mig om alla dina krämpor." De var alla som bortblåsta redan. De underbara dagarna i Sofia hade gett mig så mycket nytt att tänka på och fått mig att slappna av så kraftigt, att jag nu i Istanbul inte längre hade några krämpor. "Den gamla vanliga historien – du reser tvärs över hela Europa för att söka tröst hos en imbecill läkare för alla dina plågor, och under ansträngningarna att ta dig hit tappar du bort alla dina besvär på vägen. Kort sagt, du är friskare än någonsin." Inte ens min vänstra fot gjorde längre det minsta ont, men jag berättade för honom om mitt nya problem med ögonen – sedan min 46-e födelsedag kunde jag plötsligt inte längre läsa och skriva utan glasögon. "Du klarade dig alltså i 46 år utan. Det är mer än dubbelt av vad de flesta gör. Med dåliga glasögon kan du nu läsa och skriva i 46 år till." Hans diagnoser lät betryggande. Men själv hade han åldrats, och han hade mer att klaga över än jag. Till min förvåning hade han slutat röka. "I fyrtio år har jag grälat på alla människor att sluta röka, så jag tänkte att det kanske inte längre var för tidigt att lyda ett så gott råd själv." Han hade visserligen bara rökt pipa, men jag kunde inte bli fri från känslan att han med pipan även hade förlorat något av sig själv. Mer alarmerande var hans allmänna inställning till livet. "Bli inte förvånad om jag en dag bara spårlöst försvinner. Det här livet tråkar bara ut mig mer och mer. Jag är gammal och ful, och de flesta av mina vänner har redan dött. Jag har ingen kontakt med min familj, så jag vill helst försvinna utan någon uppståndelse – jag vill inte att någon ska komma till min begravning, utan min begravning vill jag ha för mig själv. My funeral is my funeral and no one else's." För att få honom på andra tankar förde jag Essiac på tal, den nya mirakelmedicinen mot cancer och aids. Genast tog samtalet fart, och jag kände åter igen min gamle doktor Sandy. Han blev så till den grad sitt gamla jag igen att han rentav förvånade mig med att ur en lönnficka plötsligt plocka upp sin gamla pipa – och tända den – den var färdigt stoppad. "Just in case," ursäktade han sig. Han menade att Essiac inte alls var någon dum idé. "Det kan bevisligen hjälpa mot cancer, och om det kan hjälpa mot kanske 50% cancerfall kanske det också kan hjälpa mot 12% aidsfall. Idén är sund och god, och jag är helt för den." Essiac är en sorts örtblandning som späds ut och blandas med särskilt preparerat "volviskt" vatten. Varken han eller jag visste exakt hur proceduren med framställningen gick till, men vi var båda överens om att idén och principen var övertygande. "Men ärligt talat tror jag inte att aidskrisen kommer att bli så allvarlig under de närmaste åren som den stora politiska krisen i den muslimska världen, när idén om Gud så småningom helt kommer att haverera med dunder och brak som ett gammalt sjöodugligt skepp, som aldrig borde ha fått sjösättas." 115


Jag bad honom att närmare förklara detta chockerande uttalande. "Det har redan börjat," sade han. "Islam kommer att falla. Fundamentalisterna går själva i täten i företaget att skrota sin egen religion. Algeriet visar vägen. Gud kommer inte att överleva nästa århundrade, varken i islam, i judendomen, i kristendomen eller i hinduismen. Idén om en personlig gud som styr människans liv är det mest monstruösa tankemissfoster som någon människa någonsin har kläckt. Den måste falla direkt så fort den ställs inför realpolitiska fakta. Islam har gjort Gud till sin politiska ideologi. Därför måste islam och alla muslimska länder gå under politiskt." Jag var ändå inte nöjd med hans förklaring. "Du får se själv. Suharto kommer att falla. Syriens diktator kommer att falla. Iran kommer att upplösas. Saddam Hussein kommer att falla. Khadaffi kommer att falla. Sudan kommer att upplösas. Burmas diktatur kommer att falla. Kinas ekonomi och styrande parti kommer att upplösas och kollapsa." "Men Burma och Kina är inte muslimska stater." "Nej, men de är diktaturer, och det är exakt samma sak. För vad är väl idén om Gud om inte en ursäkt, ett rättfärdigande och stadfästelse och legalisering av ren diktatur?" Han menade även att Castro och Nordkorea skulle falla inom kort. "Du skall få se," sade han. "Alla diktaturer kommer att falla kanske redan inom detta år." Och han var aldrig allvarligare än när han sade detta och samtidigt med solennitet höjde sitt glas vitt vin till munnen utan att ha tänkt på att ta ut pipan ur den samma. Hans allvar var så blodigt i all sin självklarhet att han tog sin utsagas visshet lika mycket för given som att han kunde röka pipa och dricka vin samtidigt. En god läkare som doktor Sandy vet minsann vad han talar om. del 6. "Finns det ingenting mer du kan avrätta, när du ändå håller på?" provocerade jag doktor Sandy i Konstantinopel. Han skrattade till. "Gärna det! Vad önskas? Vilka auktoriteter står högst efter de religiösa? Politikerna hör till kloakpatrasket. Men vad sägs om de stora fuskfilosoferna?" "Ja, men filosofin står väl ändå högre än religionen?" "Du har rätt så till vida, att de mest religiösa och de klokaste religionsstiftarna står över all kritik. Både Buddha och Jesus är oantastliga som filosofer, och det enda som befläckar dem är religionen. Men det finns andra. Zarathustra, till exempel, var ingen filosof utan bara en oresonlig fanatiker, och alla de judiska profeterna skall vi inte tala om – bigotter allihop och värre än puritaner. Priset togs dock av Muhammed. Mot honom var Zarathustra en helig fredsduva. Muhammed förstörde definitivt religionens helighet med att instifta en världsreligion som förespråkade krig och våld och kvinnoförtryck. Han borde för detta ha blivit världshistoriens mest kriminaliserade person, då han faktiskt skapade en våldsreligion i Guds namn. Det är inget fel i att tro på Gud, men att utnyttja tron på Gud till att etablera en våldsmakt är värre än någon vanlig diktatur. Han var en så misslyckad tänkare att han inte ens kunde filosofera. De enda riktiga filosoferna fanns bara i Grekland." "Så dem kan du respektera?" "Inte Sokrates. Han var en sofist. Platon använde hans namn bara för att legitimera sina egna dubiösa läror, medan Xenofon var en realist som skildrade Sokrates som han var: en elak kverulant som ville förstöra det grekiska samhället och som försökte göra det genom att underminera den attiska moralen. Det var därför som athenarna såg sig nödsakade att tysta honom för gott. Han sårade deras känslor 116


och med avsikt. Det var en ful gubbe ("a dirty old man"). Nej, den verkligt oantastlige filosofen, den kanske störste filosofen i historien, var Pythagoras. Han var så klok, att han inte lämnade ett enda skrivet ord efter sig. Sokrates var så dum att han lät Platon skriva en massa nonsens om honom som han aldrig hade sagt, men så dum var inte Pythagoras. Pythagoras, Platon, Aristoteles och kanske Epikuros – där har du de yppersta grekiska filosoferna. Epikuros var också så klok att inte ett ord av honom har överlevt honom. Alla senare filosofer i historien har begått det fatala misstaget att lämna alla dumheter de har sagt i skriven form efter sig, så att folk efter deras död kunnat läsa i svart på vitt vilka gaggiga idioter de alla var – utan ett enda undantag." "Så du avrättar alla filosofer efter Epikuros?" "Skoningslöst. Allt nonsens de lämnat skrivet efter sig har bidragit till att dra kronisk vanära över filosofin, och mera och värre så för varje ny filosof i varje nytt århundrade. Filosofi betyder "kärlek till visdomen", men alla dessa fuskfilosofer efter den grekiska filosofins fullkomning har inte älskat visdomen. De har använt filosofin som verktyg till att påtvinga mänskligheten sina egoistiska läror, från kyrkofäderna med Augustinus som den värsta humbugen av alla till den våldspredikande galningen Karl Marx." "Så hela kyrkohistorien med dess högskolastik och djupa asketiska tänkare är bara humbug?" "Ja, i princip. Det finns inte en enda oas i den öknen förrän Dante bryter ut ordet ur filosofin och omvandlar det till litteratur och poesi. Men hela den kyrkliga dogmatiska högskolastiska slaggen finns kvar till och med hos Dante." "Men det fanns andra filosofer som gick längre, till exempel Giordano Bruno." "Där sade du något. Den mannen är värd all respekt för alla tider och mer än någon annan filosof från den tiden, för han dog som martyr för tankens frihet. Där har du faktiskt ett lysande undantag från regeln att all modern filosofi är smörja. Han hade en viktig mening med sin filosofi i motsats till alla andra." "Och sedan har vi upplysningsfilosoferna, som började med Francis Bacon och Spinoza..." "Francis Bacon är inte ointressant, men han var en nybörjare och dilettant. Han tänkte klart men kom inte särskilt långt. Spinoza var den första moderna flummaren. Han tänkte och spekulerade i all oändlighet men kom aldrig fram till någonting. Då kom Descartes åtminstone fram till att han själv onekligen existerade. Det är inte alla som kommer så långt. Han dog för resten i ditt land Sverige. Han upphörde där att existera, men hans filosofi existerar fortfarande och klarar sig i viss mån och kan rentav vara undervärderad." "Hobbes och Locke?" "Med Hobbes börjar dessa hopplösa tråkmånsar till pedanter, som använde filosofins namn till att etablera sin egen självgodhet. Leibniz var en annan sådan, som inleder raden av odrägliga tankedigra tyskar, som konsekvent bara gick from bad to worse för att kulminera med de kompletta galningarna Karl Marx och Nietzsche." "Inte så snabbt. Där emellan har vi de franska upplysningsfilosoferna." "Voltaire har min fullaste beundran. Han ställde ordet i toleransens tjänst och det på ett ytterst heroiskt och beundransvärt sätt. Han utgav sig aldrig för att vara filosof. Han var författare rent och slätt och föredrog helst att vara dramatiker. Men han var den enda riktiga av upplysningsfilosoferna. Alla de andra – Rousseau, Montesquieu, Diderot och allt vad de heter – kommer i skuggan av honom. Rousseau var tyvärr den som åter fick den positiva och konstruktiva renässansfilosofin på fall genom att förnedra och vanära den och det fastän han var en klok man. Han visste vad han tänkte, men han tänkte destruktivt." "Men hörde inte Lessing även till upplysningsfilosoferna?"

117


"Absolut, och där har vi en annan positiv sida av den filosofin. Men han var diktare. Han gällde aldrig för att vara filosof, och Schiller och Goethe följde hans spår med den äran. De var aldrig dikterande filosofer. De ville bara vara diktare." "Nå, Schopenhauer?" "Schopenhauer är undantaget i den stora röran av tysk-romantisk gallimatias. Schopenhauer måste man ta på allvar, för han var den ende realisten av dem alla." "Du har inte sagt något om John Locke." "En gaggig pladdrare, som begick misstaget att ta sig själv på allvar, som alla så kallade filosofer." "Kant?" "Den värsta vilsegångaren av alla." "Hegel?" "En populistisk dåre, som vinnlade sig om att göra alla världens värsta dårar till sina lärjungar." "Rudolf Steiner?" "Här kommer vi in på ett annat område, nämligen den teosofiska oredan. Steiner började som teosof men blev fockad ur sällskapet, så han kallade sin kristna teosofi för antroposofi i stället. Han var en stor fantast med många kloka idéer och kanske den enda vettiga 1800-talsfilosofen." "De andra teosoferna?" "Låt mig få nöjet att avrätta dem alla. Madame Blavatsky var en blåstrumpa med en alldeles oförskämt överlägsen kroppslig fysik, som gjorde att hon trodde att hon kunde begå vilka grader av hybris som helst och komma undan med det utan att någon skulle opponera sig. Men vettigt folk opponerade sig. De vågade undra hur hon kunde komma med så många obevisbara påståenden utan en enda källhänvisning. Hon grep allt ur luften och ansåg att allt vad hon tänkte och påstod måste vara sant och ofelbart bara emedan det var just hon som uppfann det. Hennes efterträdare Annie Besant var av samma sort – en intolerant fanatisk dogmatiker utan någon distans och utan någon dualism eller rum i sitt hjärta för dialektik och alternativ och andra människors konstruktiva synpunkter. Bevare oss väl för sådana storhetsvansinniga och överemanciperade fruntimmer!" "Tycker du bättre om Bertrand Russell?" "En pratmakare. Nå, för all del, han var förnuftig ibland och kom med ibland viktiga inlägg i debatten. Och han var åtminstone sympatisk. Det kan man inte påstå om många filosofer. I viss mån har han lyckats med den berömliga uppgiften att återupprätta filosofins namn ur det träsk av vanära som alla imbecilla fuskfilosofer under seklernas lopp har dränkt den i. Jag antar att man kan säga att han är OK. Han hör till de 5-10% av filosofin som kan anses som inte helt absurd." del 7. "Nå, musiken då? Känner du för att avrätta den också?" frågade jag doktor Sandy. "Inte helt. Musiken kan i själva verket betraktas som det enda oantastliga filosofiska systemet, för musiken kan aldrig göra någon skada, så länge den förblir uppbyggd på sina tre egentliga beståndsdelar: melodi, harmoni och rytm. Så länge musiken består av dessa tre element, och nästan all musik gör det från det största oratorium till den tarvligaste lilla slagdänga, förblir den uppbygglig för människan. Däremot vill jag gärna göra processen kort med musikens stora farliga frestelse: överlägsenhet. De flesta professionella musiker går i den fällan. När det vill sig riktigt illa kallas det för divalater. Men redan en enkel smörsångare kan gå i den fällan, att musiken 118


förlänar honom en mentalitet som i hans ögon skiljer honom från vanliga dödliga människor, så att han ser ner på dem mer eller mindre med förakt. När man träffar och talar med en musiker får man ofta den känslan att han har den förutfattade meningen att man är omusikalisk och därför värdelös som människa. Denna mentalitet leder också till att musiker ofta har mycket svårt för att öppna sig för folk. De kan rentav verka kärlekslösa." "Jag har just läst en bok av Cyril Scott där han förfäktar den teorin att musikens makt är så oerhörd att den indirekt och omärkligt kan påverka världshistoriens gång. Vad tror du om det?" "Det vet jag ingenting om, för jag är ingen musiker. Men det borde du veta någonting om. Vad tror du om saken?" "Faktum är att åtminstone Händel, Beethoven och Wagner trodde sig och ville med sin musik påverka mänskligheten. Åtminstone Haydn, Chopin, Verdi och Sibelius har med sin musik haft inflytande över historiens gång vare sig de själva avsåg det eller inte." "Så du menar att musiken kan ha den kraften?" "Jo, men bara konstruktivt. Jag anser inte som Cyril Scott att musik kan ha en destruktiv påverkan på mänskligheten och historien." "Likväl tutade Josua ner Jerikos murar." "Det är inte bevisat." "Nej, vi vet inte hur det gick till. Men på mig kan dålig musik ha en destruktiv verkan." "Ja, men då är det dålig musik, och dålig musik är bara till för att försvinna." "En sann musiker har talat." Han var mycket nöjd med mig, och det bästa av allt var att vädret blev bättre. Under tisdagen klarnade det fullständigt, så att jag aldrig har upplevat Konstantinopel så vackert. När jag tog den stora strandpromenaden runt staden kunde man till och med se över Marmarasjön till den andra stranden. Staden hade aldrig varit mer till sin fördel, och åter framstod möjligheten att under en längre vistelse upptäcka det inre av Turkiet och hela nordkusten för mig som en oemotståndlig lockelse. Jag trivdes bra med turkarna och smälte bra in bland dem; men en sådan resa kunde bara företas under en senare och varmare årstid. Även min vän Meyer understödde entusiastiskt dessa föresatser. Han hade under sex veckor rest omkring i Turkiet för att göra affärer för beräknade 500,000 kronor men hade nu i sin ficka som resultat orders för tre miljoner. Han kände och förstod Turkiet väl och prisade dess enorma möjligheter och framtidsutsikter. Det är ju ett så jättelikt land med 60 miljoner människor. Det enda han såg som en nackdel med Turkiet var den utbredda korruptionen, som han jämförde med Syditalien och Sydamerika. Ett intressant förhållande i Turkiet är, att många turkar är mera rädda för muslimerna än för en ny militärdiktatur. En turk berättade, att varje gång militärerna tagit makten i det förflutna har han dragit en suck av lättnad, för det hade alltid betytt ordningens återställning. Det värsta som kunde hända Turkiet, menar många, vore om muslimerna tog makten. Så länge islam hålls utanför politiken kan Turkiet klara sig och fortsätta gå framåt mot väst och EU trots alla inbördeskrig med kurderna och den stora fattigdomen och efterblivenheten i de östra delarna av landet. Att Turkiet tillhör Europa tycks ända sedan Atatürks dagar på 20-30-talet ha varit en självklarhet för alla bildade turkar, och denna uppfattning och mentalitet bör uppmuntras emedan den är positiv. Det återstår ännu mycket att säga om samtalen jag hade i Konstantinopel med doktor Sandy, Claude la Barre och andra, men de kommer väl fram så småningom allt eftersom de blir färdigt smultna under loppet av denna resebeskrivning.

119


Resan till Grekland och EU blev ett förintande bakslag: ingenting fungerade. Enligt tåginformationen i Istanbul skulle det enda tåget därifrån gå direkt till Thessaloniki och där vänta en timme innan det fortsatte till Athen. Jag förmodade att det innebar ett tågbyte i Thessaloniki. Det innebar mycket mer än så. I Istanbul visste man ingenting. Förr gick det ett direkt tåg mellan Athen och Istanbul som man inte ens behövde stiga av från i Thessaloniki. Redan 1992 var detta trygga system avskaffat, och man måste byta tåg i Thessaloniki. Nu gick den turkiska vagnen inte längre än till den grekiska gränsen. Redan där måste man kliva av tåget och ta ett nytt expresståg eller invänta ett normaltåg i fem timmar. Att sitta där på Greklands yttersta järnvägsutpost i öster (i Pythion) mitt i snölandskapet med hot om dåligt väder och frysa i fem timmar var det ju ingen som ville göra frivilligt, så de som inte ville betala extra för expresståget satt helt sonika kvar i det turkiska tåget och åkte tillbaka till Konstantinopel i protest – en amerikanska med sin pojkvän gjorde faktiskt detta. I Pythion lovade stinsen att man med expresståget skulle hinna i tid till ett nattåg från Thessaloniki till Athen. Expresståget kom fram till Thessaloniki halv 12. Det sista Athentågets avgångstid var 11.15. Det stod kvar, men det var ett sovvagns- och liggvagnståg, och det var proppfullt. Lika många mänskor stod utanför tågat utan plats och trängdes som inne ombord på tåget. Det fanns ingen plats ledig för oss Istanbulresenärer. Vi hade då rest 16 timmar utan mat, (på tåget kunde man bara ha torrskaffning,) och nästa tåg till Athen gick klockan 7 på morgonen. De sju kallaste nattimmarna måste man således tillbringa på stationen. Från denna blev man utelåst klockan 02.00. Mycket stimulerande! Vilken service! Vilken enastående hjärtlighet mot resenärerna! – När jag vänligt ställde en anställd personalmedlem den försiktiga frågan om han kunde engelska svarade han bestämt: "No!" Detta råkade ännu till vara Greklands nationaldag. Skandalresan var utan gränser. Det var inte ens roligt längre att vara i Europa. Man hade hellre stannat i Asien. Resan vidare till Athen blev inte mycket bättre: snöstorm hela vägen. Efter att ha frusit en hel natt sittande på stationen i Thessaloniki fick man det utomordentliga nöjet att få skåda enbart snödrivor hela vägen till Athen. del 8. Det snöade till och med i Athen. Jag har upplevat många dåliga väder i Athen men aldrig något så dåligt som detta: hela staden var slagen av strömavbrott till följd av stormen, och detta strömavbrott innebar att ingenting fungerade i denna redan ack så kaotiska stad: trafikljusen fungerade inte, bankerna fungerade inte, man kunde inte ens växla pengar i hela staden. Till allt detta kom allt extra strul med pengar. I Pythion vid gränsen hade man haft fräckheten att växla till alldeles för låg kurs – 150 drakmer per mark i stället för 175 – och man hade inte haft något val än att acceptera denna oförskämda kurs om man alls ville överleva. Det extrasnabba expresståget till Thessaloniki plus det hutlösa morgontåget till Athen tog inalles 5400 drakmer i supplement – dit gick allt vad man hade vågat växla i Pythion. Följaktligen stod man utsvulten och utan pengar i Athen, vädret var en katastrof med bara hällregn och sandaler, och ingen bank kunde växla. Alla banker jag nådde höll precis på med att stänga klockan halv 3 efter en dag utan affärer. Till nåds hänvisade mig en stängande bank till ett kontor vid Syntagma bara 300 meter längre bort – det var minst en kilometer i hällregn och sandaler, men i det kontoret kunde faktiskt pengar växlas manuellt.

120


Att sålunda räddad av detta mirakel få kunna intaga en lunch efter två dagars svält med retsina och grekisk sallad var dock höjden av all möjlig njutning. Vad är det som gör detta terpentinstinkande retsinavin så gudomligt att inmundiga? Det har en alldeles egen kvalitet som gör att man åtminstone i Grekland alltid kan dricka hur mycket som helst av det utan att ens bli mer än bara lagom angenämt berusad. Därigenom kom detta snöstorms- och strömavbrottsdrabbade Athen i sitt yttersta kaos att ändå trots allt som vanligt överträffa sig själv än en gång – och alla andra städer även. Dessa ohyggliga naturkataklysmer, som plötsligt slog ut hela Grekland under tre dagar just som jag råkade komma på besök, bidrog till att göra kulturchocken dubbel i kontrasten mellan det primitiva bulgarisk-turkiska Balkan och EU-Grekland. Mina dagar i Sofia och Konstantinopel hade varit fullkomligt underbara i all sin primitiva och jordnära charm, och så utsattes man brutalt för ett rikt och redan övermoderniserat Grekland inom det ihjälindustrialiserade och -standardiserade EU, där absolut ingenting fungerade som det skulle. Givetvis längtade jag då genast tillbaka till den gemytliga samvaron i Konstantinopel med Claude la Barre och Alistair. Jag hade inte träffat Claude på sex år, och när jag nu såg honom igen förolämpade han mig med att inte känna igen mig, fastän jag var lika oförändrad som han. Men han hade åldrats. Mer än någonsin är han som en patetisk parodi på sig själv. Han är nu 60 år men uppträder som en dandy i tjugoårsåldern fast med kalaskula. Han har på något sätt aldrig blivit man. Ändå är han fullkomligt lycklig med sitt liv och helt omedveten om sin egen tragedi. Vad han gjorde var att sälja sin själ för pengar. Han är en sorts löjlig och patetisk Faustfigur som aldrig insett att han sålde sin själ till djävulen. Han gjorde det gärna och har aldrig ångrat det, emedan han tyckte det var roligt. Han var en lysande pianist som behärskade Bach och Mozart suveränt och var en utsökt uttolkare av dem, men så övergav han musiken för att bli ekonom. Sin fina tolkningsinstinkt har han sedan dess applicerat till världsekonomin i stället för till musiken. Han använder sin finkänsliga intuition till att tolka börserna och deras nycker och gör det suveränt, då han är en lika fin uttolkare av börsernas språk som han en gång var av musiken. Ett år före krascherna i Asien förstod han vad som skulle hända och handlade i enlighet därmed. Han har inte behövt arbeta på decennier då han tjänar mera pengar på att manipulera börserna än vad någon gör i sitt anletes svett på hederligt arbete. Givetvis är han nöjd. Han är den yttersta självgodheten, och som sådan är han en lysande komediant och underhållande fjant. I all sin sanslösa självgodhet är han samtidigt den yttersta löjligheten. Ingenting ont i det, men i sitt totalt bekymmerslösa miljonärskap har han förlorat det mesta av sin mänsklighet. Vi diskuterade hela världen bit för bit ur ekonomisk synpunkt, och på de flesta punkter var vi överens: den indonesiska krisen har bara börjat (i mars '98), alla muslimer lever i en falsk drömvärld som kommer från medeltiden och duger därför ingenting till varken ekonomiskt eller politiskt då de inte begriper någonting av verkligheten, Afrika är bara ett ständigt sjunkande träsk av inkompetens och dumhet om man bortser från Nelson Mandela och hans Sydafrika som ett strålande undantag: hans initiativ att hålla Sydafrika kvar på dess gamla kurs var närmast ett genidrag då han ändå var en neger och en negerpolitisk ledare, Ryssland är inte alls förlorat utan tvärtom fortfarande en koloss att satsa på och skatta högt mest genom Jeltsins lysande ledarskap, som hela tiden fortsätter att överraska världen trots hans påstådda senildemens och dryckenskap, (mycket vatten har runnit under Petersburgs broar sedan mars '98,) och särskilt emedan Ryssland nu står på rätt sida; som sagt, i det

121


mesta överensstämde Claudes synpunkter med mina och doktor Sandys, med tre undantag: Indien, Kina och EU. Claude håller på Kina och menar att det är värt att satsa på och understödja trots dess diktatur. På den punkten är doktor Sandy tveksam medan jag inte vill ha något med Kina att göra. Claude anser att Indien bara är "shit" ur ekonomisk synpunkt och skrotar det kategoriskt i sina papper som en fullständigt värdelös "dump". Där är både jag och doktor Sandy av en annan mening. Om EU menar Claude att det började bra men att det nu spårat ur. Han förstår det inte längre. Han inser åtminstone sina begränsningar. Även Turkiet menar Claude att är fullständigt otillförlitligt, då det ekonomiskt bara är en amerikansk koloni som i likhet med Israel är helt beroende av dollarn som en livegen slav. Turkiets monstruösa inflation menar Claude att beror på Turkiets slaveri under dollarn: när dollarn stiger måste även alla priser i Turkiet stiga, för att hålla takten med dollarn. Där var Meyer av en helt annan åsikt, och jag tror mera på honom som jude och affärsman än på Claude som börshaj. Men Claude har inte helt fel om Turkiet. I kontrast till Turkiet och dess slaviska lydnad under dollarn, Amerika och Nato står då Grekland, som är helt oamerikaniserat, helt självständigt och fullständigt egensinnigt och fritt i sitt affärsidkande. Grekland har valt att hålla sig till EU, som mer och mer i världen framstår som den stora och behövliga motvikten till Amerikas världshandelsmonopol. Mot Amerikas kapitalistiska godtycke och risktagande, dess politiska misstag och klavertramp, dess brist på kultur, historia och stil framstår EU:s noggranna försiktighet, dess ofantligt rika historia och kultur och dess höga nivå av politisk erfarenhet och bildning. Den stora splittringen i EU är i själva verket dess kanske största tillgång, ty ju svårare splittring, desto större diplomatiska ansträngningar och krav. Än så länge har EU klarat alla utmaningar, och ingenting tyder på att det inte kommer att fortsätta att gå vidare. Det är mot detta brokiga och osammanhängande EU med dess obegripliga komplexitet som Claude ställer sig oförstående. Han är fransk-kanadensare från Quebec men kallar sig fransk amerikan, då han mest bor i Florida. Och som Quebecare är han fullständigt stagnant. Han struntar i framtiden, han har aldrig haft familj eller barn, och som sådan är han tyvärr en praktrepresentant för Quebec, landet med den lägsta nativiteten i världen, där folket kommer att dö ut om det inte importerar invandrare. Det allvarligaste problemet för Quebec därvidlag tycks vara, att det har svårt för att locka invandrare, då alla sådana ställs inför kravet att måsta lära sig den besvärliga Quebecvarianten av franska. Alistair mer eller mindre avrättade Claude som en "förskräcklig människa". Alistair är engelsman av den gamla klassiska skolan: en sjuttioårig imperieförsvarare och kämpe med ett långt och rikt liv bakom sig som stridbar pedagog och outtröttlig korsfarare för den heliga Kunskapens och Bildningens sak. Han var bittert besviken på England och EU för arbetslöshetsproblematikens skull. Han såg arbetslösheten som rena undergångsstämpeln för hela EU. "Folk måste få lov att arbeta! Om de inte har ett arbete att leva för har de ingenting att leva för! Organiserat arbete är det enda som kan hålla ett samhälle levande!" Han menade att alla regeringar i England efter Richard Nevilles hade lurat folket och förstört England med att verka för egoismens sak i stället för folkets bästa. Disraeli, Gladstone, Salisbury, Lloyd George, Churchill, alla betecknade han som huliganer som bedragit folket med att bara arbeta för sina egna plånböcker. Varenda regering i Englands historia efter Richard Nevilles död betecknade han som en "maffia av mutkolvar". Vem tusan var då Richard Neville? Det kanske vi aldrig får veta.

122


Därför var han bittert besviken på England och bodde helst i länder som Turkiet, Egypten, Malaysia och Borneo. Han ville helst aldrig se England mera, då alla hans bittra desillusioner inte ens kunde få honom att ta Tony Blair på allvar. Det som han var mest skeptisk mot av allt var det som han såg Claude som en livsfarlig representant för: det nya engelska imperiet. "Det brittiska imperiet är dött, men i stället har vi idag det engelska imperiet, som är ännu värre. Det omfattar alla länder som talar engelska och alla mänskor som talar engelska, för alla mänskor som talar engelska är helt frivilligt partiska för det engelska imperiets makt, inflytande och tillväxt. Det brittiska imperiet var bara en manifestation av det engelska imperiet, en tillfällig mask, som det vid tillfälle kunde ta av sig och slänga bort som förbrukad, och USA är nästan en likadan mask. Det engelska imperiet föddes med Francis Bacons materialistiska politiska filosofi och har oavbrutet expanderat sedan dess. Det leds inte idag av Amerika. Amerika är bara en fasad. Det leds och har alltid letts av engelska kapitalistiska intressen. Kalla dem vad du vill: England, Amerika, Irland, Canada, Australien, Indien, Oman, Nigeria, Brunei, Kenya – allt är bara filialer till det stora universella engelska affärsföretaget Kapitalism, ett mycket mera avskyvärt och monstruöst imperium än vad någonsin det romerska var." Likväl var han inte kommunist, men han letade efter alternativ till "den totala avskyvärdheten" som han kallade det, den i grund och botten engelska kapitalismen, som ingen hade råd att ifrågasätta eller avslöja, då ingen hade råd att inte vara en girig egoist, ty alla som en gång fått pengar måste ha mer. Det är den mänskliga svagheten och egoismen allenast som det engelska imperiet alltid har haft sin enda grogrund i. Så långt om Alistair, en man som jag hade önskat få sammanföra med doktor Sandy, ty de hade haft mycket att tala om i troligen ständigt förlängda diskussioner i oändlighet. Både Claude och Alistair hade rätt i mycket och fel i mycket, jag tyckte att Alistair oroade sig för mycket och målade fan på dörren, men Alistair genomskådade åtminstone Claudes inskränkta självgodhet och krasshet och fick nästan Claude att skämmas; men Claude hade ett ypperligt försvar: "Livet är ett skämt. Jag bara skämtar. Jag vill bara ha roligt i livet. Är det något fel i det?" Jag var den förste att tillerkänna honom all rätt i världen att få roa sig bäst han kunde så länge han kunde. De var båda ganska berusade när de hade sin högljudda ordduell, där den gamle Alistair minsann gick hårt fram med både Tjocka Bertor och en hel imperiearsenal av bombastiska tungviktarargument, men hans käpphäst var jämt och ständigt: "Det oundvikliga är oundvikligt!" vilket ingen kunde motsäga honom i. Han var därvidlag en klart uttalad fatalist, men jag kunde inte helt och hållet hålla med honom. "Jag kan hålla med dig så långt," medgav jag, "att det oundvikliga inte vore oundvikligt om det inte var oundvikligt." Och det motargumentet kunde han åtminstone acceptera. Händelsevis så avväpnade det faktiskt både Claude och Alistair. del 9. (Snöstormen i Grekland fortsätter, mars '98.) Mest ont gjorde det mig om min reskamrat från Istanbul. Det var en ung japan som för första gången reste in i Europa. Han såg mera ut som en tibetan än som en japan: långt och sirligt ansikte med en otroligt vacker näsa: lång och krökt som Dantes, och dessutom var han pittoreskt långhårig. Han hade rest omkring i hela Asien och kommit till Turkiet via Jordanien och Syrien. Nu kom han för första gången i sitt liv till Europa, möttes vid EU-gränsen av en svindlare som gav honom 123


250 drakmer per dollar när kursen var 318, krävdes på oförskämda supplement på ett vidrigt övermoderniserat sterilt grekiskt tåg och nödgades tillbringa sin första natt i Europa sittande och frysande på Thessalonikis järnvägsstation. Där antastades han av en georgier som ville omvända honom till kristendomen. På morgonen ställdes han inför ett Athentåg som krävde honom på ett supplement på 3800 drakmer, nästan hundra kronor. Han vägrade betala. Han stannade kvar för att invänta ett annat tåg utan supplement som skulle komma två timmar senare och nå Athen 15.30, så att han sedan inte skulle hinna till Patraståget som skulle föra honom i tid till färjan. Han måste alltså troligen övernatta i Athen, och det enda jag mer kunde göra för honom när vi skildes var att ge honom adressen till mitt vandrarhem i Athen. Han kom aldrig dit. Inte bara hade han drabbats av ett rikt och sniket Europa som av envar krävde en högre levnadsstandard än vad någon hade råd med, utan dessutom skulle han drabbas av ett Athen där ingenting fungerade med kollapsat elsystem i hela staden, en kaotisk trafik utan trafikljus, hela landet utslaget och i upplösning och sibirisk snöstorm hela vägen från Thessaloniki till Athen. Han sade när vi skildes att han redan hatade Grekland och så fort som möjligt ville ta färjan vidare över till Italien. Det hade han kunnat göra om han följt mig på mitt oförskämt dyra supplementtåg, men i det ögonblicket bedrog hans snålhet visheten. Hans vidare öden kommer att förbli okända. I den mån jag kunde bad jag om ursäkt för mitt Europas bemötande av honom, och även om hans första intryck av Europa måste bli det sämsta tänkbara kunde han inte få ett lika dåligt intryck av mig som europé. Men så hade jag också varit i Asien. I tre dagar varade den stora snöstormskatastrofen i Grekland. Landet var paralyserat av alla kollapsande elledningstorn, på Peloponnesos låg bilarna levande begravda i två meter snö, hela landet var hänvisat till stearinljus, och de flesta människor fann sig insnöade, instängda och isolerade i hemmen. Ingenting fungerade. Mitt rum i Athen var 12 grader varmt, och jag kunde inte sova varmt med mindre än fyra filtar. Mina svenska vänner i Athen rådde mig att inte dröja kvar utan genast resa vidare västerut, där vädret troligtvis var bättre. Det återstod att se, men jag beslöt att lyda deras råd. Ändå var Athen sig fullkomligt likt som något av hemorten för all europeisk mänsklighet. Det finns ingen mentalitet i Europa jag trivs bättre med än den grekiska, och om det finns något land i Europa jag skulle kunna tänka mig att emigrera till så vore det Grekland. Och på dessa punkter fick jag medhåll från många håll. Mina svenska vänner hade ett år kvar i Grekland och såg med fasa fram emot att nödgas flytta tillbaka till Sverige och förlora Grekland för evigt. Ärligheten och det mänskliga var vad de trivdes bäst med i Grekland. Friedrich hade bott sju år i Grekland, var gift med en grekinna och kunde omöjligt tänka sig att lämna Grekland. Han var något av en naturaliserad grek och var helt nöjd med sin tillvaro fastän han knappast hade annat att leva på än att sälja krimskrams till turister. Han var musiker och konstnär och kunde bara tänka sig Athen som sin hemort. Och han hade en mycket nykter syn på hela Europa. Som österrikare genomskådade han EU hänsynslöst. Det var bara en fortsättning på de gamla europeiska imperierna som drev exakt samma imperialism vidare som redan Rom så fatalt inledde. Han påtalade det faktum att Grekland aldrig hade varit fritt mer från det att Sulla plundrat Athen omkring år 100 före vår tideräkning ända tills det frigjorde sig från de imperialistiska turkarna. Inte ens under de grekiska bysantinska kejsarna hade Grekland någonsin varit fritt. Grekland var nu det enda land i Europa som höll sig utanför EU:s valutaunion utom England, Sverige och

124


Danmark, och vi ansåg båda att dessa fyra länder ensamma hade rätt. EU var lika farligt i sin imperialistiska strävan som USA. Han var samtidigt en klok filosof. Han menade att den bästa tiden i Grekland var just nu mitt i kylan och snöstormarna, turistfritt och fullkomligt äkta som sig självt. Jag hade kommit till Grekland i alldeles rätt ögonblick, och han berömde mig för det. Naturligtvis bytte vi adresser och lovade vi varandra att bygga vidare på kontakten. Så min Athenvistelse blev ändå den bästa tänkbara. Jag var mera hemma i Grekland än någonsin, hade fått nya grekiska vänner och kunde bara skiljas från Athens råa kyla, förödande översvämningsregn och kalla nordanvind med vemod, saknad och oändlig smärta – som vanligt, som alltid. Avskedet från Athen var anpassat efter omständigheterna – från Areopagen utanför Akropolis såg man åt alla väderstreck Attikas snötäckta kullar, som om deras eviga snö var en självklarhet, medan en ursinnig nordanvind slet mitt skrivblock med alla dess lösa blad bort från var jag hade dem under armen och skickade dem ner i Areopagens enda omfattande vattenpöl. Med möda kunde man sedan jaga de lösa manuskriptpappren över hela Areopagen och nödtorftigt torka de nyligen skrivna och ännu mer nyligen vattengenomdränkta resedagboksbladen på de redan av regnet nersölade ärmarna och klädtygen, som dock var torra under armarna och mellan benen. Inte ens Grekland kunde ta allt ifrån mig. del 10. I Patras öppnade sig en helt annan värld, även om ankomsten till Patras också medförde en katastrof: Det fanns ingen färja över till Italien lördagen den 28.3. Enligt alla tidtabeller och internationella föreskrifter skulle det gå en färja över till Brindisi varje kväll klockan 23, men HML (Hellenic Mediterranean Lines) hade av någon anledning uppskjutit all sin färjtrafik till april, och Adriatica (den italienska motsvarigheten) gick bara varannan kväll och inte ens det: bara tre kvällar i veckan, helt i strid mot alla internationellt publicerade tidtabeller. Så det var bara att tillbringa ytterligare en grekisk natt i Patras. Där fick man för det. För att man haft för bråttom med att ta sig från Pythion till Thessaloniki och Athen hade man fått extra supplementavgifter på 5400 drakmer plus en kall natt på stationen i Thessaloniki, och för att man lämnat Athen för hastigt tvingades man till en extra natt i Patras. Men vem hade ens kunnat ta reda på det i förväg? Patras' vandrarhem är ett charmerande litet hus i norra ändan av staden med trädgård och katter, en charmerande liten gammaldags oas mitt i den galnaste Patrastrafiken. Natten blev kall då detta vandrarhem naturligtvis inte hade någon värme det heller – dock var det här 14 grader på rummet mot Athens 12. Som rumskamrat fick jag en intressant gammal dansk, som besökt Athos och där rejält förkylt sig under en fem timmar lång övlig gudstjänst. För att få besöka Athos måste man gå igenom omständliga byråkratiska instanser och betala en hel del pengar för allt besvär man därmed vållar dem – byråkratisk praxis, som håller byråkraterna i gång och levande. Han hade försökt besöka de båda klostren i Kalavrita men hindrats av de ofantliga snömassorna – han tänkte göra ett nytt tappert försök under söndagen. Jag inväntar med spänning hans återkomst och noggranna rapporter. På söndagen i Patras infann sig våren, så att man för första gången under resan nödgades klä av sig handskar och ylletröja till att börja med. Något mera välkommet än denna smäktande för årstiden helt naturliga värme hade man inte kunnat möta. Jag firade dagen med att besöka den ortodoxa katedralen (den största på Balkan utom Alexander Nevskij i Sofia), som gör ett mycket lättare och ledigare intryck än den i Sofia ehuru Alexander Nevskij är mera pampig och imponerande genom sin slaviska tyngd. Katedralen i Patras är rikt utsmyckad med underbara fresker och 125


mosaiker i hela kyrkan utom fantastiskt snideri och mönstringskonst i sten och trä i överallt ljusa och lätta färger. Därifrån gick jag upp till de gamla ruinerna och fästningarna ovanför staden, men fastän Patras' läge är underbart kan dess panoramavyer inte tävla med Athen eller Palermo. Lunchen intog jag hos Nikolas Faros i centrum med Georgios som pratglad underhållare och värd. Hans stora dröm var att få resa till Israel. Han var en mycket ortodox kristen som blint trodde på att Vatikanens dagar var räknade, och han frågade mig om jag trodde att Konstantinopel en dag åter skulle kunna bli grekiskt. Jag trodde inte på en sådan möjlighet, medan jag däremot trodde att Turkiet kunde bli en del av Europa. Mot denna möjlighet ställde han sig dock som grek avvisande. Men det var underbart att prata med honom, hans restaurang är kanske den bästa i Patras och åtminstone den bästa av de tre jag provade, och det blir ett nöje att återse honom i framtiden. På kvällen mötte jag åter min gamle danske vän på färjan till Brindisi. Han hade gjort två försök under dagen att ta sig upp till Kalavrita men misslyckats båda gångerna. Det hade varit för mycket snö. Färjan dominerades helt av amerikaner. Med som däckspassagerare var en amerikansk negress, som med sin höga röst, sin outtröttliga pratgladhet och sin kroniska förmåga att avbryta alla andra fullständigt behärskade hela sin omgivning. Det var bara att hålla sig ur vägen för henne. Med på färjan var även några portugiser och några kanadensare, som helt kom i skuggan av amerikanarna, som helt dominerades av negressen. De mest sympatiska av dessa amerikaner var en familj, vars överhuvud, fadern, var finskättad. Vi hade en del givande konversation, men när vi kom in på miljöfrågor och globala problem sköt han allt mänskligt ansvar ifrån sig och ville inte fortsätta. Han hade tjänat sina pengar och gjort sin plikt för sin familj – resten av världen, dess framtid och dess öde rörde honom inte i ryggen. För honom existerade det ingen miljöproblematik. Han var bara en egoistisk människa med ansvar för ingenting annat utom sin familj. Punkt, slut: "That's your problem, not mine." Framtiden fick jag och min generation bekymra oss om, menade han, och jag fann hans helt frivilliga blindhet och uttalade ansvarslöshet ofattbar. Men han var inom bilindustrin, och Amerika står för merparten av alla gifter som släpps ut i atmosfären och bidrar till den globala växthuseffekten. Han var av den typiskt amerikanska meningen, att "det går inte att bevisa att växthuseffekten är människans fel". I Brindisi var allt sig likt. Jag hade min traditionella festmiddag hos Gino's, där ingenting någonsin tycks förändras, vilket bara är positivt. Jag vet inte i hur många år jag redan varit årlig stamkund där, men de känner igen mig varje gång och ser liksom jag fram emot nästa årliga sammanträffande. Att hos dem åter få uppleva den italienska maten med en perfekt spaghetti al dente, en generös halvliter italienskt vin och en riktig espresso stretto var mer än tillräckligt för att jag genast skulle glömma all min bittra saknad av det ändå trots allt oöverträffbara Grekland. Min gamle danske vän hade en dag kvar av sitt Inter-Rail-kort och avreste halv 7 mot Zürich. Alla amerikanerna försvann i riktning mot Venedig, Milano eller Rom, medan jag ensam tog vägen västerut mot nya outrannsakliga öden på Sicilien, något försenad, men förhoppningsvis ändå med tillräcklig tid kvar för att besöka vänner i Catania, Marsala, Palermo, Rom, Genua och Torino före påsken i Verona om tio dagar. Det blir en spännande resa. Natten på tåget kunde överlevas då det denna gång faktiskt förekom värme i tåget. Dock fick jag byta kupé ett antal gånger innan jag fann en där fönstret kunde stängas till helt och där till och med värmen fungerade.

126


del 11. Villa San Giovanni vid Messinasundet halv 7 i gryningen. Soluppgången var blek och röd och ej utan hotande mörka skyar. Det var något kusligt med denna belysning, som av ett mellanting mellan fullmåne och solljus men bakom dramatiska stormmolnslöjor, så att ljuset varken var dag eller fullmåne utan snarast varslande om storm och onda tidender. Det dramatiska intrycket förstärktes när jag fick se Etna. Gradvis framträdde Etna som en vit mastodontval som höjde sig över hela Sicilien i en kall och snövit kolossalpuckel som tornade upp sig över hela Siciliens horisont. Jag hade aldrig sett Etna i snö förut, men nu var hon fullkomligt intäckt som i den kallaste vita liksvepning. På tåget från Messina till Catania förekom en liten äldre man i rutig jacka och halsduk som verkade glad av sig. Han ställde sig nämligen under hela resan vid olika fönster i tåget, och för varenda flicka han såg gav han ljud åt två korta busvisslingar varefter han skrek en hjärtlig hälsning: "Hui-huitt! Hej!" löd det varje gång. Det gällde både flickor inne i tåget och var som helst utanför. Han var tydligen på vårhumör. I Catania följde den stora thrillern. Det gällde att hitta Paolo och hans nya adress. Både denna adress och hans arbetsplats i Banca d'Italia befann sig ganska nära järnvägsstationen, men flickan i informationen som jag frågade om var hans gata fanns utmärkte den fel på kartan – den fanns inte utsatt. Följaktligen gick jag runt hela staden innan jag hittade den. Naturligtvis var han inte hemma. Hans nya hus var ett gammalt ruckel med trasig ringklocka, så att man måste tvivla på att han bodde där. När jag sedan drog åstad till hans bank hade banken följande att meddela: han var inte på sin arbetsplats denna tisdag. Ingen visste heller var han var. Därmed var det i praktiken kört. Det enda jag kunde göra var att passera hans bostad en andra gång, lämna en hälsning och förklaring i hans brevlåda och vandra vidare till stationen för att ta första bästa tåg vidare till Palermo. Klockan var 11. Tåget skulle avgå 14.15. Jag satt i väntsalen och läste (Jan Guillous "Vendetta", i vilken dramatiska bok den store rikt dekorerade överklasshjälten Carl Hamilton får sin bästa bögvän skjuten av maffian varpå han hämnas genom att avrätta diverse påstådda medlemmar av maffian utan att veta någonting om dem och utan att kunna ett ord italienska, som den kvalificerade yrkesbödel han är – Jan Guillous böcker tycks alltid handla om rått våld och det berättigade i att begå mord på ju fler desto bättre,) och gick sedan till järnvägsbaren och åt lunch på en pall vid en bänk ( – pasta värmd i folie med en arancina), återvände sedan till väntsalen med min meningslösa vendettaläsning och började småningom gå till tåget. Men vägen var lång till plattform 7. Man måste gå genom två undergångspassager. Jag hade just kommit igenom den första och var på väg till den andra, när jag hör någon ropa mitt namn långt bakom mig. Jag vänder mig om och ropar tillbaka: "Paolo!" Det var han. Han hade varit vid Rådhuset och avgivit ett vittnesmål och därför fått ledigt från jobbet. När han kommit hem hade han sett min hälsning och listat ut att jag måste finnas på järnvägsstationen, om jag inte redan hade åkt. Han hittade mig i sista minuten. Vilken härlig dag i Catania, denna nedgångna, sekundära, risiga stad, som sedan följde! Vi hade en hjärtlig lunch tillsammans, och därefter begav vi oss på utflykt längs kusten norrut så länge solen ännu var uppe, medan vi tävlade om att sjunga italienska arior i bilen – många kunde vi gemensamt, men han kunde fler, medan jag var bättre på texterna. Kusten norrut från Catania till Taormina är mycket vild och dramatisk och fortfarande full med små idylliska fiskarsamhällen, om man bara ids upptäcka dem. 127


Några av dem vi besökte var La Timpa, Santa Tecla och Strazzo – om jag minns namnen rätt. Vid La Timpa stupar den vulkaniska kusten brant ner i havet och har gett upphov till alldeles svarta monstruösa klippformationer och öar, på några av vilka främst normannerna byggt sina korsriddarborgar – den ytterst dramatiska sicilianska historien förnekar sig aldrig någonstans på Sicilien. Vi diskuterade naturligtvis även politik, och Paolo var i likhet med de flesta vettiga mänskor (särskilt i Italien och Grekland) av den åsikten, att priset för den europeiska monetära unionen är för högt. Italienarna drunknar i skatter för Europas skull, Grekland har definitivt inte råd, och åtminstone Sverige, Danmark och England har också valt att avvakta. Risken är att den monetära unionen uppnås till priset av all humanitet. del 12. Invändigt visade sig Paolos nya hus (det utvändigt gamla rucklet) vara rena slottet. Hans lägenhet består av sju-åtta ofantliga rum med fem meter i takhöjd, och dessutom har han en trädgård med apelsiner, citroner, palmer och andra exotiska träd, buskar och blommor. Naturligtvis kräver ett sådant palats och en sådan palatsträdgård enormt mycket arbete, och han har inte ens hunnit börja ännu. Han flyttade ner till denna makalösa bostad från sin förra av ekonomiska skäl. Samtidigt låter han en olycklig blond dam bo hos sig utan att hon behöver betala – de är bara vänner, och hon har ett rum för sig. Denna olyckliga dam visade sig vara en mänsklig faktor av oroväckande proportioner. Vår första konfrontation inträffade när jag var på väg in i duschen färdigt uppklädd i Tarzankostym. Men det var inte detta som föranledde hennes framstöt. Paolo var på jobbet och hade sagt att jag fick ta vad jag ville i kylskåpet, detta hade jag gjort, och nu visade det sig att hon hade upptäckt att jag hade tagit två av hennes små yoghurtburkar. Detta föranledde en halvtimmes monolog från hennes sida innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att brottet begåtts i olycklig okunnighet och fullkomlig oskuld. Detta föranledde en ny halvtimmes monolog från hennes sida, som bara handlade om att jag inte skulle vara arg på henne. Naturligtvis var jag inte arg på henne. Det var hon som var arg på mig för att jag hade fräckheten att bo i Paolos hus utan att han hade informerat henne om denna plötsliga yoghurtsnattande Tarzangäst. Under hela denna politiska debatt stod jag mer än halvnaken och frös. Till slut fattade hon att jag var på väg in i duschen och sade: "Du måste sätta på varmvattenberedaren först. Det tar bara en halv timme innan vattnet blir varmt." Jag tackade varmast för den viktiga upplysningen, som hade varit lämplig en timme tidigare. Vår andra konfrontation var av helt annat slag. Denna gång hade jag noga aktat mig för att vidare röra hennes massiva och ytterst personliga yoghurtförråd. Klockan åtta en morgon kom hon in till mig när jag låg och sov och satte sig gråtande på min sängkant. Hon hade inte kunnat sova på hela natten och visste inte om hon skulle in på sjukhus eller kontakta polisen. Det var våldsamt synd om henne då hon led av den högsta gradens panikångest. Kvällen innan hade hon sminkat sig decimetertjockt som en vamp och varit ute hela natten med sina vänner. Jag lyssnade tålmodigt och fick som vanligt ingen syl i vädret. Vad hon ville var att jag skulle gå ut på stan och telefonera till endera av två av hennes vänner. (Paolo har ingen egen telefon.) Det var bara att lyda. Men i stället för att gå till närmaste telefonautomat gick jag till Paolos kontor och framlade situationen för honom. Han suckade och sade: "Detta är ett problem." Sedan gick han och ringde till de båda numren. Den ena var på jobbet och den andra var inte heller hemma. Han kom tillbaka till mig och sade: "Gå hem igen och be henne gå till sängs och sova nattruset av sig." Det gjorde 128


jag, jag berättade för henne i detalj om hela omfattningen av missionens fiasko, varpå hon lydde Paolos råd och – somnade. Mera angenäm var bekantskapen med Anna. Det var en engelska som vi träffade på en orgelkonsert med musik av Bach, Mozart och Brahms. Hon levde i Catania som lärare i engelska, och hon slog följe med oss för resten av kvällen. Hon njöt av att få tala riktig engelska med mig, och Paolo njöt av att få förbättra sin engelska med tålmodig professionell hjälp. Vi intog en härlig middag tillsammans hemma hos Paolo, varefter jag följde henne hem medan Paolo gick till sängs efter en lång och tröttsam dag. Fördelen med Catania är att allt är inom gångavstånd. Staden är på en halv miljon, men nästan alla bor i centrum. Man kan således lätt nå vad som helst i hela staden bara genom en enkel promenad. På vägen hem visade mig Anna sin favoritpromenad via alla de vackraste monumenten och kyrkorna och slotten i staden i nattbelysning under en tilltagande halvmåne. Promenaden kulminerade givetvis vid den store Fredrik II:s härliga borg från 1200-talet, som numera är konstmuseum. Något måste också sägas om konserten. Organisten Gianluca Libertucci var skicklig med egen notvändare, men egendomligt nog togs priset bland hans exekverade verk av Mozart, den minst professionella orgelkompositören i programmet. Stycket, ett Andante i F-dur K 616, var Mozart från hans mest bedårande sida: luftigt och lätt, melodiöst och perfekt harmoniskt och samtidigt utsökt originellt. Till detta stycke använde organisten bara de ljusaste flöjtstämmor kryddade ibland med klämtande klockklanger. Ingenting passade den vita staden Catania, det varma ljusa Sicilien och denna speciella orgel, som hade trakterats av Vincenzo Bellini, bättre. Både Brahms och Bach slocknade inför denna ljuvligt ljusa tolkning av Mozarts mest lyckliga infall som försiktig men snillrik orgeltrevare. Och på denna konsert träffade jag Anna. Något måste även sägas om min utflykt till Taormina. För första gången på resan värmde solen så att man måste klä av sig det mesta. Från järnvägsstationen var det relativt lätt att ta sig upp till staden längs en gångstig, som delvis hade rasat igen – det fanns en skylt på vägen som meddelade 'avstängd väg' – även för fotgängare. Men man kunde ta sig över den rasade biten och nå stadens centrum genom den utsökt väl underhållna parken på Monte Tauro, ovanför vilken låg den kanske mest spektakulärt placerade av alla grekiska amfiteatrar. Från åskådarplatserna har man utsikt inte bara över hela havet utan även mot Etna. Teatern används ännu idag och är relativt väl bibehållen. Taormina är Siciliens äldsta grekiska koloni (från 700-talet f.Kr.) och var ofta huvudstad på ön både under romarna och bysantinerna. Dess historia har alltså alltid varit kontinuerlig sedan 2700 år, och staden är ännu idag Siciliens rikaste och mest attraktiva för turister. Det kryllade av tyskar och österrikare även nu i denna kalla månad mars, så att tyska var det dominerande språket på vissa håll i staden. Denna välfärd hade dock den konsekvensen, att alla priser var hutlösa. En espresso kostade 3000 lire. Det var som i Venedig. Att inta en måltid där var otänkbart. Man hade ruinerat sig direkt. Man var dock tacksam för det vackra vädret och hela den underbara dag som detta besök i Taormina hade inneburit. När jag lämnade Catania efter två dagar kom Anna och följde mig till tåget. Fastän jag redan sagt farväl till Paolo på banken uppenbarade han sig också vid tågets avgång, och båda hade avskedspresenter. Således lämnade jag Catania när det var som allra bäst och hade anledning att se fram emot återkomsten. Jag försökte intressera Anna för vår bulgariska Polyglotos-förening och för Letnanys översättningsprojekt, så det kan bli ett samarbete över Nordsjön och Alperna mellan oss med tiden.

129


(Tyvärr blev det inte så. Då hon aldrig gav mig sin adress i London, och då Paolo nu har lämnat Catania, har jag förlorat kontakten med henne.) del 13. När man lämnade Catania uppenbarade sig Etna i hela sitt majestät. Den breda vulkanen var fortfarande delvis snötäckt, men söderifrån reser den sig över slätten likt Kilimanjaro med sin eviga snö över Kenyas ångande slättland. Intrycket kunde inte ha varit mer imponerande. När tåget begav sig över kullarna via Caltanisetta och Alia mot nordkusten blev vädret molnigt och hotfullt, och man fick anledning att befara det värsta. När tåget kom fram till norra stranden var hela himlen blygrå. Under dessa hotande skyar närmade sig tåget Palermo, men när väl Palermo kom inom synhåll brast skyarna som i ett mirakel och solen strålade fram och belyste hela kusten och staden i en fullkomligt strålande uppenbarelse. Jag hade inte varit i Palermo på 2 1/2 år, och så fort jag kom tillbaka överträffade det sig själv alldeles. Efter en 45-minuters promenad genom hela staden med allt mitt bagage blev jag även bättre mottagen av mina vänner än någonsin. Vi hade en strålande afton tillsammans över en middag som fick det att kännas hur kilona växte på kroppen, allt under intensiva diskussioner om filosofi och EU, litteratur och politik, resor och religioner och allt annat om vartannat. Man var hemma igen i Palermo. Fredagen blev en omfattande utflyktsdag. Vi bilade de 20 milen ner till Selinunte, Antikens Selinus, som på den tiden (för 2500 år sedan) var en av Medelhavets största städer. Den hade inte mindre än sju stora grekiska tempel medan Agrigento, den berömdaste grekiska staden på Sicilien, bara hade sex. Dock var det största av Selinus tempel något mindre än det väldiga Zeustemplet i Agrigento, som nu bara ligger i ruiner. Det lilla Concordia-templet i Agrigento är bättre bibehållet än det lilla Heratemplet i Selinus, som dock bara det är av en storlek och ett majestät i sitt fantastiska läge som överträffar hela Agrigento. Selinunte är idag en omfångsrik arkeologisk park av ruiner med mycket stort avstånd mellan de tre östliga templen och den mera västliga staden med de fyra övriga. Där emellan låg hamnen, som nu är inskränkt till en liten bäck. Man bör tillbringa en hel dag i Selinunte och unna sig nöjet att gå omkring ordentligt mellan de olika ruinhögarna, särskilt om vädret är gott. Vi hade en enastående tur med vädret. Solen strålade från en klar sommarhimmel, och havet var alldeles lugnt så när som på en stilla svalkande fläkt, som var alldeles lagom. Stämningen vid denna högbelägna stad framför havet mot Afrika påminde påtagligt om Påskön med dess ruiner inför den väldiga Stilla Oceanen. Därifrån for vi upp till Gibellina, ett mycket märkvärdigt och ytterst sicilianskt ställe. Hela staden gick under i en jordbävning 1968. Det var en uråldrig medeltida stad med trånga gränder och sammangyttrade hus ihopträngda på en brant sluttning dessutom, så staden var omöjlig att återuppbygga, då alla hus utom ett, stadens enda moderna cementbyggnad, hade störtat samman. Problemet debatterades under 20 år, medan de överlevande under tiden inhystes i tillfälliga baracker som i flyktingläger. Till slut beslöt man att återuppföra staden men på ett helt annat ställe 28 kilometer därifrån intill autostradan och långt från järnvägen. Resultatet blev en modern artificiell skräckkonstruktion, sterilt kvadratisk och helt utan liv, ungefär som Brasilia och Chandigarh och Mussolinis Latina. Det går inte att bygga helt nya städer så att de blir mänskliga. De måste få växa fram på ett naturligt sätt under århundraden. Om de inte har en lång och naturlig tillväxthistoria kan de inte bli annat än omänskliga skräckkonstruktioner av den mest avskräckande artificiella sterilitet. 130


Men vad skulle man då göra med alla ruinerna av det gamla Gibellina, som bara låg där och skrek i himmelens sky om sin förskräckliga olycka, som en pinsamt levande spökstad. Man beslöt att begrava den levande. 1989 begravdes hela staden under ett lager av vit cement, som dock lämnade plats för de ursprungliga gränderna – endast kvarteren täcktes av den vita cementen. Man har alltså begravt ett helt stadsområde under steril vit cement, när man borde ha låtit naturen återta staden, för runt omkring finns det bara fri natur och odlingar. Cementeringen är som ett förfärligt öppet sår i hela naturen, medan det utanför detta område återstår ett och annat hus och ruinrester som ändå fortfarande skvallrar om katastrofen. Intill detta område har man konstruerat en teater, som årligen ger berömliga föreställningar, Orestiader. Utom grekiska dramer spelas moderna författares versioner av de grekiska dramerna och även andra klassiker som exempelvis Schillers "Bruden av Messina". Denna teatertradition är det enda positiva man har kommit fram till i de krampaktiga försöken att åtgärda de osaliga spökena efter Gibellinakatastrofen, som spökar och härjar hänsynslöst och osaligt där än idag, särskilt i månsken. Det hela var dock en fullkomligt underbar dag. Det var som årets mest idealiska sommardag. Den varma solen fick allting att smälta, inga hysteriska turistflockar störde stämningen vid de dödas boningar med sina banala plastpåsar och plastflaskor, och hela Sicilien tycktes slumra och vila i välgörande siesta. När vi återvände hem längs kusten via Castellammare, det underbaraste landskapet i hela Sicilien, gick solen sakta värmande ner i den mest gyllene tänkbara glöd, som om den avsiktligt ville förgylla hela Sicilien, som inte kunde bli bättre. Det var bara att hålla andan och njuta och koncentrera sig på att inhämta all denna universella skönhet, memorera den och konservera den för evigt. del 14. Om denna dags historiska utflykt söderut till Selinunte bland ruiner och grekiska tempel var den mest fullkomliga tänkbara, så överträffades den likväl av lördagens utflykt ut i naturen just ut till Castellammares mest avlägsna och utsökta smultronställen. Vi for ut mot "Zigenarnas udde" mot nordväst, ett naturskyddsområde utan vägar, där vi stannade vid den yttersta byn Scopello med dess magiska platser och hisnande vackra stränder. Solen stekte som i Afrika, men en stark stormvind från söder fläktade så skönt, att man kunde vara i solen hela dagen. Det var rena nordiska högsommardagen, och vattnet var i drägligaste tänkbara badtemperatur. Tyvärr hade man inte den erforderliga alternativa kostymen till Adamskostym med sig, och palermitanerna badar inte topless. Kanske jag i all korthet här borde belysa Palermos historia. Den skiljer sig nämligen från hela Siciliens genom att staden aldrig var grekisk. Den grundades av fenikierna under 700-talet före Kristus, övertogs av Kartago 480 f.Kr. (medan grekerna frigjorde sig från perserna) och blev romersk i andra puniska kriget år 254 f.Kr. Nästa erövrare var vandalerna och sedan östgoterna under Odovakar år 491, men hör och häpna: även Teoderik erövrade Palermo 40 år senare för att avlösas av Belisarius av Östrom (under Justinianus den store) varefter Palermo förblev bysantinskt tills araberna erövrade staden 831. Först därmed inleddes stadens storhetstid. Araberna utvecklade staden till en av Medelhavets viktigaste och största handelshamnar, den blev Siciliens huvudstad 948 och tävlade i storhet och skönhet med Kairo och Cordoba. Den hade 300,000 invånare och var en smältdegel för alla Medelhavets olika folk. Då kom normannerna och erövrade Sicilien och Palermo år 1072, varefter staden blev kungariket Siciliens huvudstad med ståtliga kungar som Roger II och slutligen en av medeltidens och världshistoriens största härskare, Fredrik II, kung av Sicilien och tysk-romersk kejsare och den enda korsriddaren 131


någonsin som lyckades erövra Jerusalem utan någon blodspillan. Han var något av en universaldiplomat, som förstod både kristna och judar och muslimer och alla Medelhavets olika mentaliteter på ett sätt som gjorde att han kunde förena dem fredligt; men hans vidsyn och tolerans kunde inte påvarna förstå, som exkommunicerade honom från kyrkan. I det skedet kan man säga att både renässansen, reformationen och inkvisitionen började. Han dog år 1250, femton år före Dantes födelse, som fick uppleva de uppslitande politiska följderna av den förbittrade eviga konflikten mellan den kyrkliga och den världsliga makten. Med Fredrik II:s död avslutades Palermos storhetstid, men den har alltid förblivit Siciliens huvudstad och dess mest exotiska medelpunkt. Den underbara naturexkursionsdagen med uppehåll i Castellammare, Scopello, Riserva dello Zingaro, Sferracavallo och Isola delle Femmine avslutades med en fest hemma hos mina värdar med vänner i utomordentligt god stämning. Men så fort det blev tal om politik kom vännernas barn emellan och avvärjde uppmärksamheten till mera väsentliga mänskliga angelägenheter – även detta var kanske typiskt för Palermo och för Sicilien. Våldet pågår, maffiakriget fortsätter, politikerna göder korruptionen, men barnen förblir ändå alltid viktigare. En av festdeltagarna hade haft sin barndom just i Gibellina, den jordbävningsförstörda staden. Hon menade även att incementeringen av hela staden var ett katastrofalt misstag – det var en begravning av en levande. I ruinerna och bråten fanns ändå någonting levande kvar – alla minnena, framför allt. Incementeringen av alltsammans var en mumifiering av en levande. Den sista dagen i Palermo for vi upp till Monreale och sedan ner till katedralen – alla gravarna fanns kvar, Wilhelm den Gode och Wilhelm den Dålige i Monreale, och de sex kungliga gravarna i katedralen med Roger II och Fredrik II i främsta rummet. Till vår tillfredsställelse hade båda gravarna färska blommor som vanligt, Roger II en hel stor krans, och Fredrik II två uppsättningar röda rosor. De var mera levande än någonsin med sina minnen och sin markering av en storhetstid utan motstycke i Siciliens historia – som en inledning till hela Europas. Under dessa tre dagar i Palermo hade vädret varit fullkomligt makalöst med sydliga vindar och 26 grader i skuggan. Det var en sällsam kontrast mot de strax innan förekommande snöstormarna i Grekland – från mördande vinter direkt till afrikansk högsommar. Nino är nu pensionerad vid 64 år efter 38 1/2 års tjänst i en och samma bank och kunde därför helt ägna sig åt att visa mig Sicilien. Sin frihet ägnar han med förkärlek åt resor och har besökt både Australien och Argentina under avsevärda perioder. Australien upplevde han som närmast ett ideal – ett välordnat samhälle helt utan inre konflikter med oändliga expansionsmöjligheter. Argentina gav honom mera blandade känslor – ett rikt land som hade resignerat genom sina egna politiska tragedier och misstag genom alltför många och långa diktaturer, där folk sålt sin själ för att rädda sitt lands havererade ekonomi genom att (liksom Turkiet) binda nationalvalutan till dollarn ned den följden, att medborgarna inte längre hade råd med sin egen kultur. Han bedömde detta som den värsta träldomsfälla ett land kan gå i – och de flesta länder i EU håller på att göra det för den europeiska monetära unionens sak, som ingen vet vad den innebär men som alla hoppas att skall vara någonting bättre än vad de redan har.

132


del 15. Resan till Rom gick lugnt utan missöden. Missödena började i Rom. Man vet ju aldrig hur det förhåller sig med strejker i Italien, när de plötsligt bryter ut och hur länge de sedan håller på. Vad som helst kan hända, och i regel händer vad som helst. När jag skulle ta bussen ut till Kerstin stod tre 105-or prydligt parkerade på busstationen men ingen vid 105-ans perrong, där i stället hundratals människor stod och väntade. Till slut kom det ytterligare en 105-a till busstationen, och alla perrongens trängda hav av människor tycktes andas ut av äntlig lättnad. Men denna buss stannade på övligt avstånd, släppte ut skaror av folk för att till slut uppenbara chauffören, som även han kom ut – och försvann. Sedan hände det ingenting mer. Så höll det på medan perrongens människomassor ständigt förmerade sig i brydsam acceleration. Så kom äntligen bussen, som tog hand om oss. Utanför Rom i Casilina måste man byta buss för att komma ut till Borghesiana där Kerstin bor. Jag hade gjort denna bussresa ett antal gånger men var varje gång lika osäker på var man skulle stiga av. Så även nu. En gång förr hade det hänt att bussen inte svängt av från huvudvägen upp till höger till Borghesiana. Så även nu. Förra gången hade jag hängt med till ändhållplatsen och sedan tagit bussen tillbaka igen. Nu föredrog jag att hoppa av direkt vid följande hållplats. Där denna var kände jag dock inte alls igen mig. Det gällde att leta sig fram till Kerstins hus per instinkt. Till en början verkade jag lyckas, då jag kände igen omgivningarna som de rätta, men när jag kom allt närmare Colonna och Palestrina, Frascati och Tusculo (Ciceros Tusculanum) med Marcus Porcius Catos egen vingård plötsligt på en skylt började jag med skäl ana oråd. Ingen människa syntes där på mils avstånd, och jag befann mig långt bortom all bebyggelse mitt ute på landet bland obemannade vingårdar. Till slut såg jag äntligen en människa. Det var en albanes, men han talade italienska. Inom kort kom det fram en människa till, en äldre herre av bufflig slaktartyp, som argt kommenderade mig att gå in i deras bil med allt mitt bagage. Man kunde inte sticka upp mot honom. Jag var i princip kidnappad. Ingen av dem kände till Kerstin eller hennes långa gata. Ändå visste jag att jag var i närheten. Den äldre bufflige slaktartypen med ordentlig pastamage utfrågade mig argt: "Hur kommer det sig att du inte vet om hon bor i Borghesiana eller i Finocchio? Hur kommer det sig att du inte hittar dit om du varit där så många gånger förut?" Det var snarare en utskällning än en utfrågning. Under tiden körde bilen i rasande fart upp mot bergen till helt nya geografiska världar medan Rom och alla dess omgivningar försvann långt där nere. Väl uppe i Colonna ringde han mitt telefonnummer till Kerstin. När han sedan kom surmulen tillbaka till bilen, där jag satt inspärrad, sade han, att hon bodde granne med honom nere där vi varit. Hennes gata hade bara ett annat namn bland bönderna än vad den hade officiellt. Vi körde exakt samma väg tillbaka, och han körde mig ända fram till Kerstins tröskel, då han själv ville träffa denna märkliga kvinna, som i 34 år bott granne med honom utan att han hade träffat henne. Kerstin var på bättringsvägen efter en förödande resa hem till Sverige i mars med minusgrader varje dag ner till –13 och snöstorm. Dödssjuk med nära 40 graders feber hade hon ändå tvingat sig till att resa tillbaka till Rom på utsatt tid, då hon inte heller hade något annat val. Hon var nu på bättringsvägen, medan jag måste konstatera att hon var i betydligt bättre form än för ett år sedan. Som vanligt diskuterade vi mycket teosofi och buddhism och kureringsmetoder. Hon visste naturligtvis allt om Essiac, den nya mirakelmedicinen mot cancer och Aids, som ursprungligen är ett gammalt indianskt recept. En kanadensiska i Toronto, René Caisse, upptäckte metoden, använde den framgångsrikt på sig själv och 133


lanserade den men mötte svårigheter och motstånd (på 20-talet) då hon inte ville ta betalt för den. Detta är hemligheten bakom många effektiva naturkurers svåra väg in till mottaglighet hos allmänheten: de motarbetas av det medicinska etablissemanget då de effektiva medlen (ofta om inte vanligen helt utan bieffekter) är för billiga. Apoteken, läkarna och läkemedelsföretagen kan inte tjäna pengar på dem då de kostar så litet. Därför motarbetas konsekvent dessa hotfulla konkurrenter med sina rena naturrecept som utgör en så dödlig fara mot hela det så giftiga medicinska etablissemanget med alla dess destruktiva men ack så lönsamma bieffekter. Jag introducerade mina nya författare Cyril Scott och Henry T. Laurency för Kerstin, som inte kände till dem, medan jag tacksamt försåg mig av hennes bibliotek och böcker av Dalai Lama och alla teosoferna. Hon är den första att medge att teosoferna ställde till det för sig genom härskarlater och löjliga schismer, men naturligtvis finns det åtskilliga korn av sanning även i teosofin som i allting annat. del 16. Dalai Lama talar i regel inte om gott och ont utan om gott och dåligt. Detta är typiskt för det tibetanska förnuftet: att bedöma något som ont är subjektivt, medan att se det vi kallar ont mera objektivt och särskilja det som någonting dåligt egentligen är betydligt närmare den sakliga sanningen. Han anför också Buddhas gyllene rättesnöre i bedömandet av all religion och filosofi: "Ni skall inte tro på min undervisning på grund av respekt för mig, utan ni skall undersöka den på samma sätt som en guldsmed undersöker guld genom att skrapa, skära och smälta det." Endast det som tål total sönderdelning och analys är hållbart nog. Buddha vägrar att vara en auktoritet medan endast läran betyder något, om den tål ständig granskning och prövning. Det enda direkt dåliga i världen anser Dalai Lama att är människans våld och split och tanklöshet, medan den största faran är all kärnvapenarsenal, som omedelbart borde nedmonteras till sista stridspets; samt naturligtvis den ack så kortsiktiga miljöförstörelsen, som bara är en manifestation av människans självdestruktiva girighet. Hos Kerstin hade jag även möjlighet att fördjupa mina relationer med de stora kvinnliga andarna bakom teosofin, främst Madame Blavatsky, Alice Bailey och Helena Roerich. Blavatsky och Annie Besant var jag ganska väl förtrogen med tidigare, medan både Alice Bailey och Helena Roerich blev tämligen nya och givande bekantskaper. Alice Bailey (egentligen Alice Ann La Trobe-Baleman, senare gift Evans, därefter gift Bailey, 1880-1949) var liksom Annie Besant engelska, född i Manchester, men något mer sympatisk än den stridbara, anarkistiska och auktoritära Annie Besant, som försökte omvandla teosofin till något av en dogmatisk diktatur. Alice Bailey levde huvudsakligen som filantrop, hjälpte brittiska soldater i Indien, arbetade för YWCA (liksom hennes förste man arbetade för YMCA, den engelska motsvarigheten till KFUM,) och kunde rentav arbeta som sardinburksinläggningsgumma på en konservfabrik för att försörja sina barn medan hennes man bara misshandlade henne. Hennes liv blev en enda lång Golgatavandring ända fram till hennes 35-e levnadsår, fastän hon i likhet med alla de andra stora teosofiska ledarinnorna kom från toppskiktet inom 1800-talets högborgerliga samhälle. Till skillnad från de andra tre har Alice Bailey humor, hennes språk är det litterärt lättillgängligaste, ledigaste och mest angenäma av de fyras, och helheten av hennes livsverk ger ett entydigt angenämt intryck. Hon vågar till och med vara kritisk mot teosoferna och tar avstånd från alla spekulationer i tidigare liv – "visserligen har själen kapacitet att återerinra sig alla dess tidigare liv, men vad kan sådana erinringar 134


leda till annat än en återvändsgränd av självupptagenhet? Avslutade liv i det förgångna är avslutade lektioner, som man lärt sig nog av. Det är bara av livet i nuet man kan lära sig något nytt." Om Alice Bailey är den sundaste av de fyra, så är Helena Roerich (egentligen Jelena Ivanovna Tjopotjnikova, 1879-1955) den ödmjukaste och den konstnärligt och filosofiskt mest förfinade. I motsats till sina tre föregångare var hennes liv relativt lugnt och ordningsfullt, hon var bara gift en gång med konstnären Nikolaj Roerich, och hennes livs enda dramatik är egentligen hennes vidsträckta resor i Asien till Tibet, Mongoliet, Turkestan, Indien och andra sådana länder. Hon skriver aldrig sina böcker i sitt eget namn utan utger dem konsekvent anonymt. Hon översätter Blavatsky och de andra teosoferna till ryska, och därmed är egentligen hela teosofin en från början rysk-engelsk skapelse. Helena Roerich är den mest utpräglade mystikern av de fyra. Hon varken spekulerar eller predikar, som Blavatsky och Besant, eller propagerar och systematiserar som Bailey. Hon bara filosoferar och det i en stilla ödmjukhet och from betraktelse av livets andliga sidor, som om hon gick omkring i en vacker arabisk trädgård och bara konstaterade och påtalade alla dess skönhetsvärden. Hennes kanske viktigaste skrifter har också den titeln: "Blad ur Morias trädgård". Moria är då hennes andliga lärare. Så hur sund vår vän doktor Sandy än är i sin kritik av teosoferna, som många delar, så känner han till dem tämligen ytligt och har de likväl oförnekliga värden som författare, filosofer och karaktärer som måste utgöra angenäma bekantskaper för envar som vill förstå dem, hur mycket man än samtidigt kan störas av deras mycket kvinnliga flummighet. När jag träffade Pier Giulio i Genua framlade jag genast för honom fenomenet Essiac. Han är en mångerfaren läkare och professor, har arbetat sedan han var 18 år i sjukhus 70 timmar i veckan, är nu pensionerad men fortsätter att ha patienter ändå. Han var inte helt avvisande till Essiac, och han var precis lika rigoröst försiktig som Kerstin: med sådana mirakulösa naturpreparat är det ytterst viktigt att se upp med förfalskningar. Hans avgörande utlåtande var dock, att användbarheten och effektiviteten med ett sådant medel som Essiac bara kunde utprovas genom en viss dubbel testmetod, som innebär, att varken patienten eller läkaren har någon aning om vad som utprovas. Endast så kan alla placeboeffekter, partiska attityder och personliga engagemang bortfiltreras från den strikt vetenskapliga undersökningen. Hans moder, min gamla väninna Beatrice Fersen, tog emot mig som vanligt med öppna armar som om hon var 30-40 år yngre – hon har i år fyllt 90. Hon har nu kommit ut med fyra böcker, en självbiografi, en deckare, en novellsamling och en barnbok och är lika outtröttligt positiv och levnadsglad som alltid med kristallklart minne och hjärna, fastän hon nu är mitt inne i en ny svår kris. För trettio år sedan förlorade hon sitt ena öga genom en infektion i näthinnan, och efter en framgångsrik starroperation på det andra för två år sedan, som återgav henne full syn på detta öga, har nu även detta friska öga drabbats av en näthinneinfektion, som gjort att hon redan förlorat 60% av sin återstående syn. Risken är att hon snart är helt blind. Hur skall det sedan gå med hennes författarskap, läslust och livsglädje? del 17. På onsdagen fick jag äntligen kontakt med Torino – den unga sångerskan jag skall träffa där är för tillfället i Perugia men kommer hem torsdag kväll, så jag beger mig till Torino på Långfredagen för att samma kväll äntligen få träffa familjen i Verona igen.

135


På Skärtorsdagen tog mig Pier Giulio med i staden till släktingar och upp i bergen till deras sommarställe i Paglia 900 meter över havet, varifrån man i klar sikt kan se både Alperna och Korsika. Snön låg ännu kvar där uppe fläckvis, och våren var mycket försenad. Likväl var det underbart att andas den renaste friskaste alpluft där uppe, där omgivningarna var lika långt borta från civilisationen som någon hytta i Norge eller något torp i den svenska vildmarken. Vi hade sedan lunch alla fyra (Pier Giulio, Beatrice, jag och Graziella, Pier Giulios fru,) i deras hem. Graziella har som bäst en egen konstutställning. Hon målar impressionistiskt och figurativt, och hon blev mycket glad åt mitt omdöme att det var mycket i hennes tavlor som påminde om Cézanne och Manet. Själv tyckte hon att jag både till utseendet och som personlighet hade något mycket prerafaelitiskt över mig, vilket jag upptog som en mycket smickrande komplimang. Hon gav mig i present en vietnamesisk sovsäck, en underbar sak helt i vitt silke, som är som ett påslakan med dyna och allt. Det är den idealiska sovsäcken för tropiska länder. Efter lunchen kunde jag underhålla dem alla med att visa mina diabilder från resan till Kailas – och plötsligt fann jag det omöjligt att göra mig förstådd på italienska i beskrivandet av denna avlägsna annorlunda värld med bönepålar, vindhästar, parikrama, kora, Wesak, tantra, karma och hela denna behövliga terminologi, som är så fjärran från Medelhavets varma italienska värld med pasta och maffia och hela den katolska påskkarusellen i full rullning, som någonting kan komma. Om min värdinna i Genua, "la vedova di Genova", min nära vän trots åldersskillnaden på 43 1/2 år, borde det skrivas en hel roman. Hennes minne är kristallklart, och hon minns hela det första världskriget. Att få bo i hennes hus är genom hennes kultur och hennes stil det samma som att få bo i hjärtat av Florens. Hon kommer av den högsta tänkbara aristokrati, hennes kusin är president för "la Crusca", Italiens motsvarighet till Svenska Akademin men 200 år äldre, och en del av hennes höga börd kommer från Sverige, då hon är barnbarns barnbarns barn till Axel von Fersen d.y:s äldre syster, som dog i Pisa 1792. Man kan faktiskt spåra en del drag av den beryktade Fersenska skönheten hos Beatrice, och hon är vid 90 år fortfarande en skönhet. Italiens främsta skulptör i detta sekel, Francesco Messina, har skulpterat henne vid unga år, hennes byst står på hennes Pleyelflygel från 1850-talet, som fortfarande är helt spelbar och stämbar, (samma instrument som Chopin och Liszt trakterade,) och är värd 200-300 miljoner lire. Genom sitt sprittande goda humör, som aldrig svikit henne i någon av hennes många tragedier, (hennes första man dog av en tumör när hon var 22 med nyfödd son, hennes andre man höll på att bli mördad av både fascisterna och fascisternas motståndare, då han var fascist från början som vände sig mot Mussolini när denne gick för långt från och med 1933, och hon räddade efter andra världskriget faktiskt hans liv,) har hon lyckligtvis alltid varit häpnadsväckande framgångsrik i affärer. Långfredagen följde med drypande regnväder. Det gällde att ta sig till Torino, där jag skulle mötas vid järnvägsstationen av en människa som jag trodde var Alenas kavaljer. Alena var Dianas dotter, som jag medförde diverse presenter till från Diana i Bulgarien, som jag släpat omkring i bagaget över hela Turkiet, Grekland och Italien. Torino uppnåddes i det mest nordvästliga Italien, fjärran från både Genua och Verona och hela Italien, men ingen infann sig på stationen och allra minst Alena. Det var bara att vänta och hoppas. Jag gick omkring lite grand med mina tunga bagage, men inget bekant ansikte fanns att se någonstans. Hundratals människor mötte upp med rullvagnar andra passagerare från andra tåg, denna långfredag var hela Italiens värsta resdag under året, men jag ensam möttes inte av någon. Och tiden gick. Efter en trekvart började jag undra vad jag skulle ta mig till. Skulle jag uppsöka Alenas bostad på egen hand i det hällregnande Torino, eller skulle jag glömma alltsammans och ta första bästa tåg vidare? Jag var inklinerad åt det första 136


alternativet, när en ung pojkaktig dam infann sig och frågade mig om jag var jag. Jag kunde endast svara jakande. Det var Alenas väninna. Hennes röst var mycket mörk och djup, ty hon var skådespelerska, och därför hade jag i telefonen trott att hon var en man. Alena hade inte själv kunnat möta mig, för hon hade denna morgon viktiga sångprov. Tillsammans med denna dramatiskt mörkröstade väninna, en mycket pojkaktig flicka med kort hår, begav vi oss iväg till Alenas bostad. Mina släktingar i Verona fick vänta. Bostaden var en mycket enkel tvårummare med kök. Anna, Alenas väninna, bestod mig med en mycket enkel lunch bestående av bröd och ost och tonfisk. Båda flickorna hade inte mycket mer i sina rum än en obäddad säng och ett skrivbord. Båda var i tjugoårsåldern, och jag mindes min egen tjugoårsålder med en enrumslägenhet utan värme med inte mycket mer än en säng och ett skrivbord. Det visade sig att Anna som bäst höll på med att läsa Selma Lagerlöf. Detta medförde ett omfattande och givande samtal oss emellan om nordisk litteratur. Hon hade även läst Nils Holgersson, och jag kunde rekommendera Körkarlen, Osynliga länkar, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem, Löwenskiöldska ringen och Bannlyst åt henne, som alla var översatta till italienska. Jag kunde inte finna någon bok av Selma Lagerlöf som inte var översatt till italienska. Hennes favorit var emellertid Henrik Ibsen, medan hon hade blandade känslor inför Strindberg och särskilt inför hans mer abstrakta pjäser, en tveksamhet inför hans neurotiska överspändhet och självbesatthet som jag helt delade med henne. Däremot kunde jag varmt rekommendera åt henne alla de stora isländska sagorna, främst Njals saga, Gunnlaug Ormstunga och Grette Asmundsson, om de fanns översatta till italienska, vilket ingen av oss visste. Alena skulle ha kommit hem från sitt sångprov klockan ett. Klockan blev halv två, och jag måste börja tänka på mina väntande släktingar i Verona. Anna gick ut på balkongen för att spana efter Alena, men ingen Alena syntes. Det var bara för oss att ge upp och återvända till stationen. Precis när vi kom ut på gatan kom Alena emot oss. Jag hade inte sett henne på fyra år. Hon var lika strålande fortfarande och lika ung och oförändrad så när som på en tydlig mognad. Hennes stora burriga hår var nu kortklippt, och hennes drag hade accentuerats. Hon var en strålande skönhet. Hon blev överlycklig över att få se mig. Hon hade hoppats att jag skulle stanna i åtminstone tre dagar, och långfredagskvällen skulle hon med sitt sällskap ge en konsert med Orlando di Lassos sista stora religiösa verk. Hon blev gränslöst besviken när jag inte kunde stanna. Anna återvände in medan Alena följde mig till stationen i stället. Vi kom precis fem minuter för sent. Tåget hade precis gått. Vår väntan med Anna på Alena hade försenat oss tillräckligt för att jag skulle missa mitt tåg men i stället få träffa Alena. Jag beklagade mig inte. Vi tog in på tågrestaurangen och intog var sin kopp te medan vi bara pratade musik, musik och åter musik. Hon har nu studerat och arbetat med bara musik i Torino i fyra år, och visserligen har hon utvecklats med sin röst, men hon har slutat spela harpa. Jag frågade henne varför. Skälet var helt och hållet mänskligt. I Sofia hade hon haft en underbar lärarinna som varit som en andra mor för henne, men i Torino hade hon blivit bittert besviken på sin harpolärarinna, som bara kritiserat henne. Hon hade då valt att lägga ner harpan och i stället satsa allt på sången. Hon hade specialiserat sig på de gamla mästarna som Lasso, Monteverdi, Gesualdo, Lotti, Gabrieli och även börjat sjunga Mozart medan hon älskade Schumann och Brahms men fann Schubert ohyggligt svår. Vi diskuterade även filmen "Shine" och Rachmaninov, medan mitt ena tåg efter det andra avgick och jag var fullt medveten om det.

137


Denna stund i ett regnigt järnvägskafé i Torino var en av de angenämaste på hela resan. Här hade jag en ung vacker dam framför mig vars hela liv bara var musik, och vi kunde prata om musik i all oändlighet. Hon hade hela karriären framför sig, medan jag redan var så nere i utförsbacken att jag inte längre kunde utföra något utan glasögon. Vår kontakt gick sju år tillbaka i tiden, jag hade sett henne knoppas som flicka och bjuda farväl till kören och ungdomshemmet i Sofia, och jag hade känt hennes mor i tio år. Och där satt vi nu tillsammans och diskuterade hela musikhistorien utan att kunna tröttna. Till slut måste jag dock slita mig och äntligen hoppa på tåget. Jag var redan åtskilliga timmar försenad, och det var önskvärt att jag åtminstone nådde Verona innan det blev mörkt. del 18 och avslutning. De lombardiska slätterna utgjorde oceaner av vatten. Allt var översvämmat i denna plötsliga regnsäsong helt utan system och förnuft, och regnet bara fortsatte att ösa ner över Brescia, Desenzano och Pescantina. Verona uppnåddes i mörkningen halv 8, och jag hann precis hem till släkten innan det blev för mörkt. I Verona var allting sig likt, och den vanliga påskfirningen gick av stapeln i högre glans än någonsin: maten var bättre än någonsin liksom humöret, stämningen och glädjen, fastän vädret var en fullkomlig katastrof. Det var kallare än någonsin, och bergen runtom var snötäckta och fylldes oavbrutet på med snö, ty det regnade hela tiden. I huset uppe i Castagnè fungerade inte värmen, så alla satt och huttrade och frös i sina pälsar medan dock humöret vidmakthölls med någon hjälp av det bästa tänkbara Reciotovin. Inte ens årets tragedi kunde dämpa familjeglädjen. Marco var död, min kusins före detta fästman. Han hade omkommit på ett underligt sätt. På nyårsafton hade han känt sig en smula krasslig men ändå följt med sina vänner ut för att fira riktigt ordentligt. Han sade aldrig nej till gott sällskap och fester. De festade och drack till ordentligt, och när han kom hem mot morgonkvisten kände han att hela systemet inte fungerade. Han var fullproppad men lyckades varken kräkas eller få ut något den andra vägen. På morgonen påträffades han död i sin säng. Hjärtat hade stannat. Han var 40 år gammal. Det var en liten människa men en stor skojare. Han och Cristina separerade för något år sedan när han inte längre kunde hålla jämna steg med henne efter hennes framgångsrika operationer. De hade funnit varandra genom hennes hjärntumör, han var en perfekt sjukskötare åt henne, men när hon blev frisk efter operationen kom han i bakvatten. Han fick ett underbart slut, då han i likhet med Alexander Borodin och Errol Flynn faktiskt festade ihjäl sig för att dö i sömnen med ett leende på läpparna. På sätt och vis kan man säga att hans lilla hjärta gav vika för sin egen stora värme. Vi pratade också mycket om Essiac i Verona, vilket föranledde diskussioner om kirurgi och Giuseppe di Bella, far och son. Fadern är idag 85 år, en noggrant utbildad biolog, kemist och läkare. Genom sina utomordentliga expertkunskaper och ett långt livs erfarenheter inom dessa tre områden lyckades han utveckla en metod att förebygga, stoppa och även kurera cancer. Det är ett parallellfenomen till Essiac: inga bieffekter, små kostnader och en helt naturlig metod. Det viktigaste med hans metod är, att ehuru den inte kan döda eller eliminera cancerceller, så kan den definitivt hindra dem från att sprida sig. Hela läkarkåren i Italien har vänt sig emot honom emedan hans metod fungerar, är billig och är helt utan bieffekter. Hela etablissemanget i Italien känner sig hotat, medan andra läder generöst inbjudit

138


honom och hans son att komma och arbeta under bättre villkor, främst Canada och Argentina. Utom det kylslagna påskvintervädret drabbades regionen också av diverse jordbävningar. Det ösregnade på påven i Rom när han genomförde sin internationella korsvägsandakt i Colosseum i Rom, i södra Italien körde bilarna av vägen i blixthalka, och endast Ligurien hade solsken, vilket gladde mig mycket, ty det betydde att min värdinna-väninna i Genua kunde fara upp i bergen och fira påsken med sin familj där. I Venedig gick turisterna omkring i pälsar och huttrade – den elfte april. Med detta blåslagna succéslut är det sedan inte mycket mer att rapportera om resan. Vid Brennerpasset var snömassorna så påträngande, att vattenmassor trängde in i tåget och orsakade lokala översvämningar och allmänna fotbad. I Fulda mitt i natten kom det in en dansk passagerare med madrass i bagaget för att ha det riktigt bekvämt. Det var bara det, att denna madrass måste uppta minst två platser. Dessutom envisades han med att vilja ha fönstret öppet till maximum hela tiden. Han öppnade hela tiden fönstret när han kunde, och de andra passagerarna släckte hela tiden ljuset när de kunde, så det blev varken mycket läst eller sovet under de knappt 15 timmarna till Köpenhamn. Dessutom tog detta hypermoderna och hypereffektiva tåg omvägen via Kolding och Odense, så man fick heller inte någon chans att gå ut och röra på sig eller köpa sprit på någon Puttgardenfärja. Denna ständigt accelererande hypermodernisering av hela Europa är tämligen misslyckad. Därmed är vi inne på resans största frågeställning: hur lyckat är EU egentligen? Alla de klokaste jag mötte under resan var emot EU och dess monetära union, som i praktiken mer och mer riskerar att innebära att högt avlönade byråkrater utan förankring i verkligheten tar över kontrollen över hela Europa med Tyskland som främsta bas. Det säger ju sig självt med övertydlighet att detta är betänkligt. (mars-april 1998)

Den rysliga resan till Ryssland – en rysare (Sommaren 1998 i åtta rafflande avsnitt; tillägg : JBW i Ryssland.).) (inledning) Resan började planeras redan tidigt under våren. Egentligen hade den planerats redan i åratal – jag hade ju aldrig varit i Ryssland, vilket utgjorde en lucka i min utbildning. Men i samband med min kollega Nils Sondefors 50-årsdag i april 1998 infann sig den perfekta anledningen och det perfekta tillfället – såg det ut som. Föga anade vi vilka hinder som skulle torna upp sig för ett så enkelt företag. Nils hade regelbundet turnerat i Ryssland under hela 80-talet, närmare bestämt från 1981 till 1989 och då alltid till dåvarande Leningrad, ibland via Reval och Riga eller via Viborg med buss från Åbo. Hans ryska intresse hade alltid varit framträdande men stimulerades så till den grad av dessa resor att han lärde sig flytande ryska och under 90-talet inledde och underhöll en omfattande korrespondens på ryska med en vän i Degtjarsk utanför Jekaterinburg i Ural. Det är

139


denna samlade korrespondens som sedan bildade en av hörnstenarna i Letnanyförlagets utgivning – det omfattande dokumentära arbetet "Rysk korrespondens" av Nils Sondefors och Sergej Djomin, ett gripande verk med helt autentiska inblickar i de kataklysmatiska omvälvningarna i världens största rike under 90-talet med början i krisernas år 1991. Nils hade aldrig träffat sin vän Sergej. Ett år hade det verkat möjligt, men ej heller den gången kom Nils iväg på sin resa till Ural. Nu 1998 verkade det gyllene tillfället ha kommit då Nils hustru var villig att släppa iväg Nils ut på en så riskabel resa förutsatt att jag följde med honom. Planeringen inleddes under vårvintern. Emellertid var det olycksbådande tyst från Uralhållet, och när Sergej omsider avgav ett utlåtande om Nils vilda resplaner var det negativt på grund av omfattande katastrofer inom Sergejs egen familj. Under kort tid måste han genomföra fem begravningar inom sin egen familj medan samtidigt hans hustru låg svårt sjuk och han inte fick ut någon lön för sitt arbete. Samtidigt läste vi i tidningarna om den stora sprängmedelsfabriksolyckan i Jekaterinburg, där en hel förstad gick åt pipan med tusentals döda. Samtidigt inleddes årets nordiska sommar med en anhopning av katastrofoväder och ständigt nya anryckande områden med ihållande regn – denna fras blev en ständigt återkommande nyckelfras för karakterisering av denna miserabla sommar. På ett ganska tidigt stadium insåg vi således det orealistiska i att satsa på en resa ända till Ural. I maj föreslog jag att vi skulle begränsa vår ryska resa till Sankt Petersburg, och allt eftersom Sergejs personliga familjeolyckor fortsatte att torna upp sig föreföll denna begränsning alltmera lämplig: "Hej, Nils! Brevet från Sergej har föranlett många funderingar från min sida och har slutligen mynnat ut i ett konkret förslag, som lyder sålunda: Sergej måste ha det mycket svårt med alla dessa begravningar och kriser i familjen, och detta känner jag att vi måste ta hänsyn till. Vad säger du om detta förslag: att vi i år bara gör en liten rysk introduktionsresa till Sankt Petersburg på några dagar, och tar den stora ryska Uralresan nästa sommar i stället? Vad tror du Sergej skulle säga om detta? Jag har ju själv aldrig varit i Ryssland tidigare och ser med spänning fram emot detta projekt men tänker samtidigt, att det kan vara klokt att ta det försiktigt. En kuriös detalj, som du kan avfärda som nonsens om du vill: många tycker att jag är rysk och har något ryskt över mig, och mycket tyder på att jag kan ha haft ett tidigare liv i Ryssland före 1917. Att komma till dagens Ryssland med alla dess förändringar sedan 1917 kan kanske bli något av en chock, om jag sveper hela glaset på en gång. Kanske det är säkrast att smaka på glaset först och börja med en klunk i Sankt Petersburg. Om du inte tycker om mitt förslag skall vi naturligtvis satsa helhjärtat på hela resan nu i sommar. Många hälsningar, din kollega och entusiastiske medresenär," etc. En annan intressent i resan var Eino Hanski, som Nils redan på ett tidigt stadium erbjudit att följa med. Men Eino satt mitt uppe i nya krävande skulpturprojekt och ville inte återvända till Sankt Petersburg, sin egentliga hemstad, som han inte besökt på 6 år, tomhänt. Skulle han fara tillbaka till Sankt Petersburg ville han ha rikligt med pengar med sig att kunna hjälpa sina vänner med. För att kunna bjuda på det önskade överflödet behövde han en avgörande skulpturbeställning, som han ännu inte hade fått. Under juli månad klarnade Nils och min resa alltmera i konturerna. Vi skulle åka buss till Stockholm, fortsätta med färja till Åbo för att sedan fortsätta med buss hela vägen fram till Sankt Petersburg – en resa på två dagar och en natt på färjan. I 140


Petersburg skulle vi sedan få fyra hela dagar på oss att göra staden, varefter en likadan hemresa skulle genomföras – en sammanlagd resa på 8 dagar. Veckan före avresan fick vi emellertid besked om att hela resan måste läggas om. I stället för en svensk buss skulle vi få åtfölja en dansk med dansk reseledare, som då skulle ragga upp oss på vägen i Göteborg. På grund av denna omorganisation i sista ögonblick måste vi även skicka nya passfoton och visumansökningar. Allt måste göras om från början. En dag före avresan visste vi ännu inte var vi skulle hämtas upp av vem, och det visste inte vår resebyrå Europabuss heller. Den eftermiddagen fick vi äntligen veta det – lördag klockan 12.10 skulle vi hämtas av en gulgrön dansk buss som hette Thinggaard vid Stena Danmark-terminalen. När denna buss punktligt infann sig visade den sig i själva verket heta Frank Hansen – men det var ändå rätt buss. Sålunda kom vi i alla fall iväg. Tusen andra hinder för resan hade även hopat sig under den sista veckan – mina plikter krävde egentligen att jag avstod från den, egentligen var den för dyr för att jag skulle kunna ha råd med den, om jag genomförde den skulle jag kanske inte mer kunna ta ledigt i Finland i sommar, etc. Men iväg kom vi. del 2. Bussresan gick smärtfritt så långt som till Jönköping. Där måste vi byta buss och flytta om bagage till en annan dansk buss som kom från Malmö. Därmed var det slut med bekvämligheten, ty denna nya röd-gula buss var fullproppad, och där gällde mer eller mindre armbågens lag. Vår reseledare var naturligtvis dansk och talade följaktligen flytande danska. Problemet var bara det, att hans danska var till och med mindre artikulerad än vad danska i allmänhet är, varför det var näst intill fullkomligt omöjligt att förstå något av vad han sade i den öronbedövande mikrofonen. Till detta kom att han var svag för att hålla timslånga föredrag. Han var den typen, som tycker om att utbreda sig i det oändliga över ingenting alls och som använder så många ord som möjligt för att säga så litet som möjligt. Resultatet blev att all min läsning under bussresan fullkomligt ruinerades då han ideligen skulle komma med nya viktiga intetsägande improvisationer i högtalarna med sin ständiga heta potatis i munnen, och så fort han vart tyst var det Nils som ville tala om någonting ännu viktigare för mig. Den danske obegriplige reseledaren och Nils formligen tävlade om att låta mig få läsa så litet som möjligt. Vi kom dock i tid till färjan från Värtahamnen till Åbo klockan 9 efter åtta timmar i buss under danskens och Nils ideliga munväder, varefter alla var vrålhungriga. Nils och jag tog ett fullt smörgåsbord, men maten var inte bra. Vad som var fel med den blev vi inte kloka på, men både jag fick kväljningar under middagens gång och Nils efteråt. Han till och med kräktes en aning. Vinet ingick inte i priset, och jag misstänkte därför vinet, som hade en alltför tydlig bismak. Det var australiensiskt rödvin och kostade 140 kronor för en liter. Det var underbart att rulla ut igen i Åbo efter en frånvaro på 19 år. Den gamla huvudstaden var sig lik och badade i generösaste och vänligaste solsken. Vi rullade upp förbi Slottet längs hela Slottsgatan förbi Domkyrkan och styrde sedan rakt österut. Det var 16 mil till Helsingfors, som vi inte såg röken av, då vi följde autostradan norr om Finlands metropol och även passerade långt norr om Borgå och Lovisa. Den första stad vi såg efter Åbo var faktiskt Fredrikshamn, som vi bara rullade igenom för att fortsätta rätt ut i Ingenmansland. Autostradan hade upphört för länge sedan, och vildmarken blev påtaglig då de mänskliga boningarna blev allt färre och fattigare. Slutligen tog vägen slut efter Vaalimaa då man ställdes inför den ryska gränsen. 141


Där tillråddes man att hamstra inför försvinnandet in i Ryssland. Där fanns en väldig tax-free-butik med kafé och allt, så man kunde verkligen ladda upp. "Tax free" heter på ryska TAKC ΦRΝ, vilket för många av de danska turisterna var det första ryska ord de fick lära sig i livet. Av ren entusiasm över att åter komma in i Ryssland spillde Nils ut sitt öl över mina fötter och sandaler, så att jag fick sitta klafsande i öl resten av resan med Nils uppladdande även med reseledarens frikostigt erbjudna "Gammeldansk" och andra medhavda drycker, vilka spilldes frikostigt ut även de då och då med jämna mellanrum i lämpliga pauser mellan reseledarens ständigt återkommande vidlyftiga nonsensföredrag i högtalarna på renaste danska men med den obotliga heta potatisen i munnen, som han aldrig blev av med hur mycket han än höll låda. Emellertid passerades ryska gränsen smärtfritt utan reprimander och lögndetektorer, och Nils kunde äntligen börja prata ryska på allvar. För honom var det som att komma hem. Fyra gånger hade han tidigare varit i Leningrad 1981, 82, 83 och 89, och nu fick han för första gången besöka Sankt Petersburg. Det var en oerhörd upplevelse för honom efter nio års skilsmässa från staden, som var lika mycket en hemstad för honom som Göteborg. Reseledaren maximerade nu sina föredrag till konsekvent non-stop och drog hela den ryska historien inklusive alla turerna omkring Gorbatjov och Jeltsin. Det hade varit mycket intressant om han kunnat göra sig det minsta begriplig och om man inte redan visste allt förut. Nils var esomoftast av avvikande mening från reseledaren och spädde på med öl och vodka och Gammeldansk och började hålla egna föredrag i konkurrens med danskens, så att denne måste komma baköver och be Nils att inte prata så mycket. Vi rullade igenom Viborg, som ryssarna helt hade låtit förfalla under 40 år som en för dem helt ointressant avlägsen provinsstad som de erövrat och behållit på Stalins order. Först nu hade de börjat sköta om den igen och inlett en långsam restaurering till vad staden en gång hade varit som Finlands andra stad fram till 1939. Den har ett underbart vackert läge mitt i viken med Viborgs Slott från medeltiden som en klenod i klass med Olofsborgs Slott vid Saimen, som ju numera är känd som Finlands mest namnkunniga operascen. Ett välkommet avbrott i den monotona bussresan erbjöds sedan vid en allmän kaffepaus vid en rysk camping mitt på Karelska Näset. På denna ryska camping fanns inte ett bord, inte en bänk och inte en papperskorg. Hela vägen från ryska gränsen hade tontals av skräp, plastpåsar, mjölkpaket och annat avfall slängts precis hur som helst överallt. Ingenting var mera uppenbart så fort man kom in i Ryssland, än att Ryssland saknade ett Miljöparti. Vid denna camping dök en rysk personbil upp som öppnade bakluckan och baren. Till salu var alla tänkbara sorter av suspekt konjak, champagne, likörer och så kallade viner. Det mest iögonfallande vinet hette "Chocolate Casannova Italiana" och var alltså ett chokladvin som hette Casannova med två N. Försäljaren försäkrade mig att vinet verkligen kom från Italien. Jag försökte inte närmare övertyga honom om att "chokladvin" måste om något vara en speciell rysk uppfinning. Nils fick fylla på sitt konjaksförråd och fick till och med provsmaka den konjak han köpte. Han fann den för söt varför han fick en annan flaska, som när han drack den inne i bussen visade sig om möjligt vara ännu sötare. Man kunde nästan misstänka den för att vara näst intill chokladkonjak men hade dessutom bismaker av glukol och ammoniak. Jag föreslog för Nils att använda den till avloppsrengöring vid något lämpligt tillfälle. Just sådant kunde kanske till exempel behövas till vår kommande hotellklosett. Medan Nils höll i gång med sin fyndade konjak och gjorde sig allt populärare bland danskarna som den glada dräng han var, höll reseledaren på med sina filibusterföredrag ständigt utan att ta ut potatisen ur munnen. Utom jag och Nils fanns det fyra andra svenskar och fyra mexikanare som inte förstod ett ord av allt 142


han sade. I denna karnevalsstämning nådde vi Systerbäck, den gamla finländska gränsstaden mot Ryssland. Landet hade känts som Finland hela vägen eller rättare sagt som ockuperat land av ryssarna. Men efter Systerbäck blev vägen vackrare, och snart kunde man skönja Nevan i glimtar mellan träden och den nu anryckande världsstaden, det ryska imperiets huvudstad när det mådde som bäst och stod som högst kulturellt. När jag fick syn på Peter Paul-kyrkans spira högt ovanför husen genomfors jag av en värmande hemkänsla. Kort därpå visade sig Uppståndelsekyrkan och Isakskatedralen, och så följde vi Nevan längs norra stranden ända ner till Alexander Nevskij-klostret och fram till Moskva, som vårt hotell hette. Det låg mitt framför den kyrkogård där Dostojevskij, Tjajkovskij och alla de andra ligger och precis där Nevskij Prospekt börjar. Det var ett monstruöst fult hotell från kommunisttiden, en sannskyldig mastodontturistbunker, men det var drägligt inuti. Middagen var spartansk och otillfredsställande, vattnet rann inte ut ur badkaret, brusfåtöljen höll på och brusade för evigt om man inte själv stack ner fingrarna i den stinkande klosettvattenbehållaren och klämde fast gummiproppen, och Nils köpte extra snapsar och pratade med varenda ryss han kom åt. Äntligen var han befriad från den danska föredragshållaren och kunde obehindrat prata ryska! del 3. Det första jag besökte i Petersburg var Dostojevskijs grav. Den ligger på begravningsplatsen vid Alexander Nevskij-klostret, där han ligger med åtskilliga andra författare och alla Rysslands främsta kompositörer i avdelningen mot söder. De ligger där alla i den prydligaste tänkbara rad: Tjajkovskij, Musorgskij, Cesar Cui, Borodin, Rimskij-Korsakov, Balakirev och mitt emot dem alla Glinka och Dargomyshkij. Tjajkovskijs grav är den ståtligaste, men Borodins är mera smakfull, Rimskij-Korsakovs är originellt rustik, medan Musorgskijs är ganska grovhuggen. Men den finaste av alla gravarna är Dostojevskijs, smakfull och opretentiös med ett ytterst realistiskt skulpturporträtt som hela nekropolens absoluta pärla. Det var som ett mycket kärt återseende med en i högsta grad levande man på hans egen hemmaplan. Därefter gick jag hela Nevskij Prospekt i dess fulla längd fram till Amiralitetet. Det tog bara en dryg timme. Det konstaterades, att längs hela denna långa och breda underbara gata fanns inte en enda trottoarservering. Ett annat märkligt fenomen med Petersburg var, att denna för cyklister helt idealiska stad med stora avstånd och utan en enda kulle fanns det nästan inte en enda cyklist. Petersburg är således det förlovade landet för cykelhandlare och restaurangpionjärer med smak för uteserveringar som söker nya jungfruliga jaktmarker. Min promenad gick sedan runt Vinterpalatset för att följa den Stora Nevan motströms. Vid blotta åsynen av Vinterpalatset förstod man varför Leningrad-borna med ens ville att deras stad åter skulle heta Sankt Petersburg. Allt gott och vackert med staden kom till under dess tid som Sankt Petersburg medan allt ont och fult kom att höra till Leningradtiden. Det var inget snack om saken. Leningrad kunde man lätt avstå ifrån och glömma, men aldrig Sankt Petersburg. Jag följde sedan Sommarträdgården, känd från Tjajkovskijs magnifika och bästa opera "Spader dam", och Marsfältet ner till Kyrkan på Blodet, som nu var färdigrestaurerad men krävde inträde. Den ryska kyrkan är skild från staten och måste helt själv försörja sig och underhålla sina byggnader. Den enda kyrka jag gick in i denna dag var Kazankatedralen, som fortfarande mest bara var utställningshall och museum. Den hade varit museum för ateistisk propaganda men höll nu långsamt på att återomvandlas till kyrka.

143


Parken söder om Sommarträdgården hade ingen utgång, så där fick man irra omkring ett slag runt dammen och tennisbanorna tills man blev på det klara med att enda vägen ut var att återvända samma väg som man hade kommit för att sedan nå den stora Fontankakanalen och så komma ut på Nevskij Prospekt igen. Det regnade med jämna mellanrum under dagens lopp, så man borde ha tagit med sig ett paraply. Efter återkomsten till hotellet tog jag och Nils in på ett kafé som var imponerande flott och rent där kaffe med god kaka kostade 7,60 rubler. Kaffet var gott, och fikat utgjorde det bästa tänkbara mellanmål. Nils var spiknykter efter att ha tillbringat natten på eskapader till okända kvarter med okänd spårvagn åt okänt håll och kommit hem på morgonsidan efter att ha talat och diskuterat med hela befolkningen och därefter sovit över hela frukosten. Att Petersburg har frestelser att erbjuda framgår av bara en sådan sak, som att det på vårt eget hotell förekommer ett helt klientel av stadigvarande fnask. Vår danska reseledare hade konstaterat att de var luder redan under sin förra gruppresa hit för tre veckor sedan. Följande dag var det dags för Eremitaget. Det regnade och hade regnat hela natten och såg ut som om det skulle regna hela dagen. Detta var ju den underbara sommaren då det regnade varje dag så in i Norden och ofta i dagar i sträck och inte minst i Petersburg, där det fanns så mycket myggor, att till och med alla danskarna i vår grupp blev ordentligt myggbitna varje natt inne på hotellet. De nästan skröt varje morgon med hur rödprickiga de var och hur mycket de måste klia sig. De lysande regnprospekten infriades. Det regnade hela dagen. Det blev den bästa tänkbara inomhusdag. Naturligtvis är Vinterpalatset med Eremitaget imponerande. Men vad gör de med detta fantastiska konstpalats, världens största, som byggdes av kejsarinnan Elisabet som tsarernas slott? Jo, man tjänar pengar på det. Man drar in 20,000 turister om dagen, som då vallas i grupper om normalt minst 20 personer, oftast mera utan gräns uppåt. Alla dessa tusentals turistgrupper har då var och en sin guide på sitt språk som krampaktigt måste skrika och förstöra sin röst för att göra sig hörd i oredan, överrösta andra guider på andra språk och behålla sitt jobb. Alla dessa tusentals turistgrupper går in i Vinterpalatset genom olika ingångar och gör sedan olika turer inom palatset. De kolliderar med andra grupper, det blir förvirring, enstaka lättförvirrade personer tappar bort sin grupp och hittar den aldrig mer, av dessa 20,000 människor i Vinterpalatset samtidigt uppkommer en olidligt tung och dålig luft samt värme, som gör att alla måste klä av sig mer och mer. Och det finns inga toaletter under hela kringvandringen. Närmaste toalett finns utanför utgången efter rundturen som tar tre timmar. I vissa salar och dörrar uppstår det köer, då ju ingen vill missa till exempel de två pyttesmå tavlorna av Leonardo da Vinci. De är ännu mindre än Mona Lisa, de är nästan miniatyrer, och vållar desto större köer och total förstoppning i hela turistgrupps-cirkulationssystemet. Flera grupper kan stå på kö i flera salar efter varandra för att få se dessa två pyttesmå tavlor och sedan raskt ryckas vidare bort ifrån dem av sina guider, som måste jäkta sina grupper vidare, då deras tid är skarpt begränsad. Där fanns någonstans någonting av Michelangelo, men jag fick aldrig veta vad eller var det fanns. Vi fick se Rembrandtsalarna men rycktes ifrån dem utan att någon fått se de finaste tavlorna, "Abraham offrar Isak" och "Danaë". Den ena efter den andra av danskarna i vår grupp började svettas, flämta, gå långsammare och långsammare, bli mer och mer vimmelkantiga och få det att gå runt i huvudet och stapplade slutligen halvdöda ut ur Vinterpalatset för att i hällregnet ge sig ut på sightseeingtur i båt på Nevan. Ljuspunkten i denna cirkus, där vi som turister leddes som förslavade djur runt i manegen, var vår ryska guide Julia, som var utbildad guide i danska. Hon talade en utsökt danska. Man förstod varenda ord. Man förstod inte ett ord av vad alla de mumlande danska pensionärerna i vår grupp sluddrade i skägget, men hennes 144


danska var tydligare och klarare än rikssvenska. Det var en ständig underbar njutning att höra henne. Därtill var hon mycket hjälpsam. Hon visste vart Nils och jag skulle gå i Petrogradskaja för att hitta Eino Hanskis olika barndomshem under andra världskriget fastän alla hans gator nu bytt namn, hon visste vart vi skulle gå för att hitta "Svenska huset" med att först leta oss fram till stadens enda gågata där svenska ambassaden och svenska kyrkan låg, och hon visste hur jag skulle leta mig fram till Dostojevskijs slutliga hem vid Vladimirkyrkan. Allt visste hon och hjälpte hon mig med. När danskarna droppat av och åkt ut för Nevan på sin regniga sightseeing från vattnet fick jag följa med den tomma bussen och henne tillbaka mot hotellet och stiga av vid gatan som ledde direkt mot Dostojevskijs hemkvarter, så notoriskt världsbekanta genom "Brott och straff". Och det regnade. Hela Vladimirgatan var uppbruten, och man måste bitvis vada fram i lera ända fram till Vladimirska. Och det var som att vandra rakt in i Dostojevskijs värld för 135 år sedan. Sjabbiga kaféer, smutsig torghandel med nyslaktade renrakade kycklingar vandrande från hand till hand, tiggare och invalider, eländiga fruktgummor och taskspelare, men så en detalj som Dostojevskij aldrig fick uppleva – saluförandet av bananer. Det var det enda som skarpt skilde den närvarande tiden från Dostojevskijs. Bakom Vladimirska har Dostojevskij fått en egen gata uppkallad efter sig, och där är han själv i början av allén som staty. Den är helt modern men ändå uttrycksfull och övertygande. Dock är det inte vid denna gata som hans hem ligger. Det ligger vid en liten tvärgränd och är ett alldeles vanligt och enkelt stenhus. Hela muséet uttrycker samma anspråkslösa renhet som graven. Han flyttade in i denna bostad 1878 och levde där med sin familj under de sista 2-3 åren av sitt liv. Det var glädjande att se att han hade det så gott ställt under de sista åren. Bostaden var en rymlig femrummare, och den var mycket pietetsfullt återställd, så gott det gick, till vad den hade varit under hans tid. Där fanns hans skrivbord med skrivdon, hans tavlor på väggarna med Sixtinska madonnan och Getsemanedramat, där fanns hans cigarettask och fotografier av familjen på väggarna och mycket annat, som man samlat ihop i efterhand. I bostaden mitt emot fanns en permanent utställning över honom. Av allt detta fick man ett mycket gott intryck av Dostojevskij som person. Vad han än skrev måste han ha varit något av en idealisk gentleman för ryska förhållanden, social, gästfri och familjekär, en sällsynt intellektuell begåvning som ställdes inför en ödets prövning av ohyggliga dimensioner och genom sitt författarskap lyckades vända den till en solskenshistoria trots allt. Han måste ha dött en lycklig man. Hans dödsmask vittnar om en nästan fullkomnad sinnesfrid, en man som utsatts för allt och klarat av allt. Det fortsatte ännu regna i några timmar, men när danskarna steg i land från sin våta sightseeing på floden slutade det plötsligt regna, och under kvällen kom solen fram. Det blev en riktigt vacker kväll, och det var egentligen första gången vi fick se Petersburg i fullt solsken. (del 4) Vår danske reseledare slog under kvällen runt i stan på egen hand. Först gick han till Grand Hotel Europe och njöt där dyra stunder i baren tills det blev tråkigt. Därpå drog han till Astoria och satte sig där i baren, som var helt öde. Han drog därpå vidare till Angleterre och satte sig där i baren, men där fanns det bara luder. Ett av dem kom fram till honom i baren och frågade: "Would you like a Sexy Cola?" I stället för Pepsi Cola var det Sexy Cola som gällde bland ludren där. Sedan gick han hem. 145


Nils försvann ner i baren kring midnatt som vanligt. Klockan fem kom han till rätta igen på rummet tillsammans med en polare han funnit: en lagom pittoresk brottartyp utan örsnibbar, som genast satte på vår rums-TV med tillräckligt hetsig discomusik. Det enda de gjorde sedan där på rummet var att prata allvarligt nonsens och dricka öl. Jag låtsades sova. Jag ville varken göra scenen svårare med att försöka påstå någonting mot den främmandes intrång i mitt rum klockan fem på morgonen, och jag kände inte heller för att försöka göra det hela bättre. Tio över sex försvann brottartypen med alla de typiska karaktärsdragen för sitt skrå utom själva brottarlinnet. Därpå kom Nils äntligen i säng. Han kom upp igen precis en minut före tio, då frukosten skulle ta slut klockan tio. Han kom inte en sekund för tidigt till frukosten men precis två sekunder innan det var en sekund för sent. Han berättade att nattens pittoreska och uppenbarligen erfarna brottare själv bjudit upp sig på rummet för att få det stora nöjet att där få dricka öl med Nils. Denne hade protesterat och sagt att det inte gick an då jag sov där, men brottaren utan öronsnibbar hade tydligen inte accepterat det argumentet och varit oemotståndlig i all sin lagoma pittoreskhet och fick sina öl med Nils på vårt rum mellan 5 och 6 medan jag krampaktigt låtsades hålla god min med att låtsas att inte vakna så fort de dundrade in. Man påminner sig den gamla fina slagdängan "Midnight in Moscow" och alla legender om hur underbara nätter i Moskva kan vara, men jag kan försäkra allmänheten, att nätter i Sankt Petersburg kan vara precis lika oförglömliga. Det är nog bara där man kan få upp spontana brottare på rummet klockan 5 på morgonen. Under tiden antar jag att vår danska reseledare gjorde nya rundor på stadens lyxkrogar och antingen fann fler ödsliga barer eller barer med bara fnask. Han kanske rentav provade någon generöst erbjuden Sexy Cola till sist. (del 5) Dagens utflykt gick till norra Petersburg med fästningen Peter Paul och Petrogradskaja. Trots solskenet sistlidna kväll var det nu åter hur regnigt och bedrövligt som helst, men vi gav oss ut ändå på vinst och förlust. Vi fick några kraftiga regnskurar över oss då och då, som alltid kom lika plötsligt och fullständigt överraskande. (Detta var ju århundradets regnigaste katastrof-sommar.) Vi åkte tunnelbana till Gostinnyj Dvor och därifrån vidare norrut till Gorkijstationen, varifrån vi vandrade in på Peter Paul-området. Till vår stora sorg och bestörtning var katedralen stängd alltid just bara på onsdagar, och denna dag var det onsdag. Därmed kunde vi inte besöka tsarerna, som fick vila vidare i sina gravar utan oss, och särskilt den för bara tre veckor sedan äntligen begravde Nikolaj II med sin familj. Vi fick besöka kistorna en annan gång. Men en tsar mötte vi. Det var Peter den Store. Han var verkligen stor där han satt i brons i sin fulla längd mitt i parken, gammal, skallig och fasansfull. Skulpturen var modern men alldeles förfärligt övertygande i sin motbjudande totala realism. Tsaren som ruinerade Sverige och byggde Petersburg blev bara 43 år och alltså 7 år äldre än sin jämnårige kollega Karl XII. Men till skillnad från Karl XII var Peter ett monster. Han var 204 centimeter lång och hade alltså en jättes kropp men ett oproportionerligt litet huvud. På alla porträtt och avbildningar av honom har hans huvud förstorats och förskönats, för att disproportionen inte skulle märkas. Och detta monster var en sadist av Guds nåde. Så fort en av hans hovdamer fick tandvärk insisterade han på att själv få göra henne den stora äran att få riva ut hennes tänder. Han älskade att få riva ut tänder på sina hovmän och damer, då han tidigt fattat en förkärlek för tandläkaryrkets tångmetoder. Och sin egen son och arvinge pryglade han själv ihjäl för att han visste, att Alexej hade planer på att, så fort han själv blev tsar, flytta 146


tillbaka huvudstaden till Moskva igen. Petersburg var ju tsar Peters huvudsakliga livsverk eller åtminstone kronan på verket, så man kan väl förstå att Peter inte kunde acceptera att hans son hade planer på att skrota det, – men ändå. Peter återinförde det av Ivan den Förskräcklige inrättade systemet med spioner bland folket, som rapporterade allt statsfientligt till tsaren, samt ett utvecklat och synnerligen uppmuntrat angiverisystem, så att redan på Peters tid kunde folk inte tala privat med varandra utan fara för livet. Huvudmannen för oppositionen mot alla denne tsars förtryckarmetoder var tsarevitj Alexej, och de flesta av hans anhängare fanns inom kyrkan. Peter mördade sin son, drog in kyrkans privilegier och gjorde sig själv till dess överhuvud, vilket tsaren förblev till 1917. Och detta vanvettiga monster av sadism och ovanlig företagsamhet sitter alltså staty på Peter Paul framför fästningen som innehöll Rysslands enda fängelse som var värre än Sibirien, där de flesta fångar dog av skörbjugg, det enda som kunde frälsa dem från deras livstidsstraff. Nu sitter Peter själv här för evigt som fånge i sitt eget fängelse i all sin groteska vidrighet med sitt förkrympta huvud i naturlig storlek, flintskallig, åldrad i förtid, galen och evigt döende i sin grämelse över sin mördade son. Vi vandrade från Peter Paul upp till kvarteren vid Leningatan där vår vän Eino Hanski hade växt upp och upplevat belägringen av Leningrad 1941-44, under vilken 600,000 mänskor svalt ihjäl i staden. Kvarteret finns kvar på Leningatan 13, synbarligen endast nödtorftigt åtgärdat och underhållet sedan kriget, men i bottenvåningen mot gatan låg ett antikvariat. Nils gick in och talade med innehavaren och berättade om Hanski. Hon hade inte haft en aning om att en i Sverige känd finsk-rysk författare hade bott i huset under den digraste prövningstid som kanske någon miljonstad någonsin gått igenom under så lång tid. Vi sökte sedan upp Einos andra adress: Tjorsagatan 42. Svårigheten är att alla gator från den tiden nu har andra namn. Av Julia, vår underbara danskspråkiga ryska guide, fick jag veta att den gatan numera heter Malaja- någonting. Vi hittade en gata på ungefär rätt ställe som hette Malaja Pusjkarskajagatan, men dess gatunummer gick bara upp till 36. Vi hittade ingen annan Malaja-gata i närheten och måste ge upp vidare efterforskningar. Saken tenderar att bli ett av Sankt Petersburgs många olösliga mysterier. (Mysteriet löstes sedermera i Göteborg: Tjorsagatan heter numera Malij Prospekt.) Trötta efter dagens plaskiga vedermödor under ständiga överrasknings-duschar, som om vädret bevakat oss för att överfalla oss alltid precis när vi var som mest oförberedda, tog vi in på ett kafé och återhämtade oss en aning innan vi åter begav oss ner i underjorden för att där finna tillräckligt regnskydd och vägen hem till hotellet. (del 6) Vi återvände hem med tunnelbanan, men då middagen idag var tidig, då alla danskar skulle gå på Mariinskij för 55 dollar, så fick jag tid att på egen hand ge mig ut på staden under kvällen. Jag åkte då ut till Siennaja, Hötorget, platsen för finalen i Dostojevskijs roman "Brott och straff", när Raskolnikov mitt på torget kysser gatstenarna och bekänner sitt brott för hela torget, som tar honom för en dåre, vilket förstås han är, men en ärlig sådan. Jag har aldrig upplevat så mycket liv i Sankt Petersburg som det var ute på Siennaja. Torget är stort, och där var en marknadsfest utan like. Överallt var det folk i farten med olika ting. Två musikanter, den ena med dragspel, den andra med gitarr, höll en underbar konsert med fart och kläm för allt folket medan båda sjöng till i fullständigt uppsluppen musikantglädje. Hade jag haft kameran med mig hade jag 147


där fångat resans bästa bild. Ett fyllo råkade slå sönder sin fulla flaska mot en bodknut, varpå han förargad sparkade vodkaflaskbitar över hela torget. Vackra ungdomar, tiggargummor, smarta affärsmän, hela skalan av allt mänskligt liv fanns här på Siennaja, platsen där Raskolnikov slutligen sonade sitt brott. Under 1860-talet bodde Dostojevskij här i närheten och skrev där sin roman, och alla Raskolnikovs promenader i staden rör sig omkring Siennaja och utmed kanalerna, främst Griboriedovkanalen, därifrån. Jag följde denna idylliska kanal till Teatertorget för att spana in Mariinskij och fortsatte därifrån till Isakstorget med Isakskatedralen och hotell Astoria. Därifrån gick jag till Dekabristtorget och Bronsryttaren, som onekligen är en effektfull staty, vad man än må tycka om typen den föreställer. Man kan trösta sig med att det var Katarina II som lät uppföra statyn. Hon är hela denna enorma sjuka och absurda stads stora försonande faktor för alla tider. I sin största opera "Spader Dam" är det inte Pusjkins utan hennes tid som Tjajkovskij sökt sig till och velat ge sin hyllning om inte föreviga. Därifrån återvände jag längs Nevan förbi Vinterpalatset och Eremitaget, dök in i den underbara Sommarträdgården och passerade sedan Konsternas Torg med Ryska Muséet och Pusjkinstatyn på vägen tillbaka till Gostinnyj Dvor och metron tillbaka till hotellet. Det hade varit en idealisk tretimmarspromenad i fullkomligt sagolik solnedgång, och jag beklagade bittert att jag lämnat kameran hemma denna resans kanske enda riktigt vackra afton. Sankt Petersburg är en solnedgångsstad. Hela staden vätter åt väster och är som gjord för att översköljas och förgyllas av de allra vackraste solnedgångar, särskilt under sommaren, och kanske särskilt under rötmånaden, då Raskolnikov irrade omkring i staden under extatiskt grubblande över sin stora uppgift i livet, som bara var ett högst tarvligt och onödigt brott. Den sista torsdagen verkade det dock vara vackert väder på riktigt för första gången. Åtminstone såg det ut så och började det så. Jag begav mig till Ryska Muséet, det flotta palatset med vita pelarrader och Pusjkin utanför på en sockel i en teatralisk gest full av poetisk recitation, där jag besåg de helt inhemska samlingarna under två timmar. Den ryska konsten började tydligen med Peter den Store och talrika ensidigt förskönande avbildningar av honom. Hans ansiktsuttryck har bara två variationer: antingen är han vred på gränsen till vansinne, eller också ser han krampaktigt lidande ut, som om han var allvarligt störd i sitt innersta, vilket han hade skäl till att vara. Mera behaglig var konsten under Katarina II, då det tydligen även förekom andra porträtt än bara av henne. Hon var ingen skönhet precis, men alla porträtt och statyer av henne utstrålar en omisskännlig mänsklig värme och konstruktiv omtanke, som av en mycket god moder. Den karaktär hon kommer närmast är väl drottning Elisabet I av England. Båda betecknade sig som mödrar för sitt land och sitt folk, som de uppriktigt älskade. Paradporträttet av tsar Paul I, hennes misslyckade son, är pinsamt avslöjande. Han var obeskrivligt ful med sin tillplattade uppnäsa och sin mycket dumma uppsyn. Till och med dåren Peter III såg bättre ut. Alexander I, Nikolaj I och Alexander II saknar man sedan, men det finns två underbara porträtt av Alexander III och Nikolaj II vardera. Alexander III framställs läsande en rapport, en Herkules med vulkaniskt obegränsad energi, den siste duglige tsaren och kanske den dugligaste, som själv kunde hjälpa till att lyfta järnvägsvagnar tillbaka på spåren när hans tåg spårat ur. På detta ytterst karakteristiska porträtt får man just det intrycket, att han när som helst kan explodera av kraft och energi. Nikolaj II ser likadan ut på båda sina porträtt: outsägligt blid och snäll. Han är en skönhet. Han var tsaren, som före sitt bröllop med prinsessan av Hessen var obrottsligt trogen sin balettdansös till älskarinna, den polska ballerinan madame 148


Kshessinska, som levde till efter det andra världskriget. Hon brukade berätta, att han var den sista gentlemannen i Europa, som under pauserna i teaterföreställningen tog på sig hög hatt och ställde sig vid orkesterdiket för att kolla in hela publiken, ett vanligt bruk i Paris under Napoleon III:s tid. Den siste tsaren dog med de sista romantiska traditionerna från 1800-talet. Målaren av Nikolaj II:s båda porträtt är Ilja Repin, 1800-talets kanske främste porträttmålare. Han har målat Tolstoj, Musorgskij och andra men är kanske mest känd för sina monumentalmålningar av kosacker, pråmdragare vid Volga och andra folkliga motiv. Man ser på hans konst att han hade en stor ukrainsk humor. Han verkar nästan vara den ende glade konstnären i hela 1800-talets Ryssland, utom Gogol, ibland, (också från Ukraina). Några andra ryska konstnärer lägger man också märke till. Det är främst Repins lärare Kramskoj, en nästan lika lysande porträttist, den bedårande landskapsmålaren Sjisjkin och den dramatiske monumentalmålaren Brullow, som till exempel har målat "Pompeiis sista dagar" med eldsprutande vulkan, rasande stad och alla människor i kaos och plötslig panik. Av modernisterna är den som mest skiljer sig från allmänt kaos och dunkelt bluffmakeri resenären Nikolaj Roerich, som målade sagomotiv och exotiska motiv från sina resor främst i Himalaya i en mycket skarp kolorit och expressionistisk tydlighet, som ibland påminner om Gallén-Kallela, som dock är bättre. Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedovkanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången krävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag. (del 7) Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedovkanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången avkrävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag. Därifrån gick min promenad till stadens enda gågata, där den svenska kyrkan Sankta Katarina låg jämte Svenska Ambassaden och kanske ett beryktat Svenskhus. Kyrkan, övertydlig som sådan, var numera "Fysikaliskt Museum". Den hade ännu inte ens börjat återförkyrkligas. Bredvid låg ambassaden. Den var stängd torsdagar, och det råkade vara torsdag denna dag. Bakom denna låg Svenska Gränden med Svenskhuset, men detta Svenskhus inrymde ingenting svenskt. Där låg en del finska firmakontor, men det var det närmaste något kunde komma i det så tydligt namngivna "Svenskhuset". Därefter fortsatte jag mot Isakskatedralen, väl medveten om risken att bli utsatt för samma behandling där som vid Blodskyrkan. Jag ville dock ge Isak en chans och ställde mig i den ryska kön för att få betala skäligt inträde. När jag kom fram till kassan sade jag ingenting utan bara gav kassörskan pengarna. Hon höll då en föreläsning för mig som jag inte begrep ett ord av, men till slut förstod jag att hon ville veta om jag arbetade i Ryssland. Jag svarade "Finlandia" bara för att säga något. 149


Hon svarade med en ny obegriplig föreläsning, men hon gav mig en biljett, och jag fick gå in på ryska villkor. Det hade varit intressant att få veta vad allt hon egentligen hade berättat för mig. Kyrkan är vackrare inuti än utanpå. Ingenting är mera västerländskt i Petersburg: den påminner direkt om både Peterskyrkan och St. Paul's Cathedral. Och den är magnifik. Andra ortodoxa kyrkor må vara vackrare, men Isaks-katedralen är ofrånkomligt den pampigaste och grannaste. Precis när jag var färdig därifrån förmörkades himlen av svarta moln. Jag hann precis få några dramatiska bilder över Mojkakanalen innan stormen bröt ut med forsande ösregn. Att bege sig vidare utan paraply mot Pusjkins och Jussupovs hem var ej mer att tänka på. Det var bara att ta skydd i tunnelbanan och åka hem. På kvällen var det balettafton på Alexandrinskijteatern, som är mindre men också äldre än Mariinskij, den bättre kända. "Giselle" gavs med Adolphe Adams musik, och man grät sig igenom hela första akten. Föreställningen var 100% procent tillfredsställande och övertygande med romantiska kulisser och den perfektaste tänkbara klassiska stilrenhet. Det var ett fullvärdigt sätt att fira den sista kvällen i Petersburg på. I foyern under pausen fanns det minst tre olika barer med vin, champagne, whisky, cognac och egentligen hela den balettrepertoaren. Man kunde även gå ut på terassen och sätta sig där, och man kunde sitta inomhus i ett kafé. Egentligen var det på detta sätt omöjligt att undvika att få något att dricka i pausen. Ridån gick ner för andra akten och sista kvällen i Petersburg. När publiken skulle forsa ut ur teatern möttes den av ett värre forsande regn utanför. Få hade paraplyer. Det blev fullständig förstoppning och kortslutning, och alla utgångar tillkorkades av naturlig tveksamhet. Det blev ett värre kaos än vid föreställningens början, då många tyskar och koreaner inte hade funnit sina platser och ännu lekte "Hela havet stormar" när allt blev mörkt och ridån gick upp. Men värst hade amerikanerna varit, som med sin högljudda framfusighet dominerat hela publiken och ställt till kaos vid alla programköp och barer med sina schackranden och insisteranden på att få betala dollarpriser i rubler. Man kan då förstå, att vissa ryssar finner det skäligt att av sådana turister begära 100 rubler i inträde till ställen som Blodskyrkan. Ryssarna har vant sig vid, att där det finns mycket dollar finns det amerikaner som skämmer ut sig, men de köper dollarna. När vår danske reseledare kom för att hämta oss vid teatern var det omöjligt för honom att fullgöra sina skyldigheter mot oss på grund av ösregnet – han hade inte heller något paraply. Han vände sig då till en gammal krigsveteran, som stod mitt i hällregnet under sitt trygga paraply, och bad att få köpa det. Gubben vägrade. Då föreslog dansken honom, att han för varje person han förde från teatern till bussen under gubbens paraply denne skulle få en hel dollar. Detta gick gubben med på. Sålunda räddades vi genom syndafloden från vår strandsatthet i teatern till bussen genom en krigsveterans slitna paraply, vilket gubben tjänade en för hans omständigheter ordentlig förmögenhet på, vilket han förvisso var värd. Han behövde inte ens skiljas från sitt gamla paraply. Följande morgon var det vackert väder när vi skulle anträda vår avfärd från Ryssland. Vår käre reseledare hade haft en sömnlös natt, då det efter teatern hade påfunnits att bussens nummerskyltar hade stulits. Detta innebar ju betänkliga problem: utan nummerskyltar skulle vår buss knappast få lämna Ryssland. Vår skicklige veteranreseledare gav sig dock i kast med problematiken och satt uppe till halv 2 hos ryska polisen tills allt hade gjorts som kunde göras, alla byråkrater fått fullständiga rapporter, vårt bilnummer meddelats hela Ryssland och alla gränsvakter längs alla gränser, och det var grönt ljus igen för bussen att rulla ut ur Ryssland med eller utan nummerskyltar.

150


(del 8 och definitiv avslutning) Avfärden från Petersburg skedde i strålande solsken. När vi nu skulle sitta inne i en buss hela dagen igen var det så gott väder som vi inte hade haft under hela veckan. Dessutom hade Svend fått chockuppgifter i telefon om att det igår hade tagit fyra timmar för en dansk buss att passera gränsen. Därför kunde vi inte stanna till i Viborg, som vi hade tänkt. Vi passerade alltså Viborg i flygande fläng och kom sedan genom gränsen på en timme. Våra så utförligt tillknopade visumrapporter om hur mycket valuta vi medförde i dollar, kronor, rubler och mark ville gränspoliserna inte ens se åt. Plötsligt var vi inne i Finland igen. Kontrasten mellan de två länderna är slående. På den ryska sidan fattigdom, elände, smuts, förfall och en omåttlig nedskräpning överallt; på finska sidan välstånd, prydlighet, renhet, glädje, käckhet och sprudlande framåtanda. Det är en gränspassering av samma slag som mellan Turkiet och Grekland. Småningom aktualiserades problemet om jag skulle hoppa av i Finland för att bege mig ner till Sarvsalö eller inte. Jag kunde ha gjort det. Vi passerade avtagsvägen ner till Pernå, där jag hade goda vänner, som det bara skulle ha varit tre kilometer att gå till från huvudvägen. Därifrån hade jag sedan med god sannolikhet kunnat få lift de 45 kilometrarna till Sarvsalö. Men jag blev medveten om denna möjlighet för sent, och chauffören kunde inte stanna utan förvarning mitt på vägen. Den andra möjligheten var i Gammelby. Av en händelse stannade vi till där för en kaffepaus. Därifrån var det bara 3 mil till Sarvsalö, och jag hade nog kunnat lifta direkt. Vad som avhöll mig var flera faktorer som manade mig att fortsätta. Dels väntade mycket arbete på mig i Göteborg. Det var väl det viktigaste. Men en annan väsentlig faktor var att Nils var utan pengar, och jag var den närmaste till hands att ta ansvar för situationen. Han hade allt som allt 3 mark och 5 kronor kvar fastän han tagit med mycket mera pengar än jag, medan jag hade mer än 1000 kronor kvar. Ej heller kunde jag låna honom pengar och hoppa av, då det jag sedan hade kvar inte skulle kunna betala en Finlandsvistelse med extra hemresa. Hemresan med danskarna var ju redan betald. Så det blev till att fortsätta. Det var det enda vettiga att göra. Vi passerade motorvägen norr om Borgå, och jag såg längtansfullt bort mot Domkyrkans tak i fjärran – att hoppa av med Borgå inom avlägset synhåll hade varit den tredje möjligheten. I Helsingfors skulle danskarna göra sightseeing. Det blev både Tempelplatsens Klippkyrka och Sibeliusmonumentet, varunder tiden gick. Sedan visade sig trafiken i Helsingfors centrum vara helt omlagd, så att bussen inte kom fram någonstans, och tiden gick. Halv sex kom vi fram till Siljaterminalen, varefter vi fick skynda ombord under allmänt kaos; och Nils och jag, som enkom betalat för en 2-personshytt, fick en tredje person in i hytten, som betalt för densamma. Ingen kunde reda ut den härvan och allra minst expeditionen ombord. När vi följande morgon rullade iväg mot sydväst i riktning Göteborg förblev vädret exemplariskt och gassande, men väster om Vättern började skyarna mörkna. Våra värsta farhågor slog in: hemma i Göteborg var det åter ihållande spöregn utan pardon i tryckande novembermörker och knappt elva grader varmt (i början av augusti). Denna sommar eller rättare sagt gröna vinter var åtminstone konsekvent i sitt envisa framhärdande att vägra förneka sig. Höjdpunkten av resan hade givetvis varit balettaftonen på Alexandrinskijteatern från 1832, men även det litterära Petersburg lämnade outplånliga intryck. Det var inte bara Pusjkins, Gogols och Dostojevskijs stad men även Edith Södergrans, Tito Collianders och Eino Hanskis, och de tre finländarnas stad var exakt samma stad som ryssarnas. Man erinrar sig att det första Petersburg var en svensk stad kallad 151


Landskrona som Torgils Knutsson byggde år 1300 och som följande år förstördes av ryssarna. Nyen och Nyenskans (mitt emot Smolnyjinstitutet på östra stranden av Neva) kom senare, där Gustav Adolf tillbringade en vinter med jul och nyår tillsammans med Axel Oxenstierna år 1617. Gustav Adolf var den förste som insåg ortens placerings oöverskådliga betydelse, och han gjorde vad han kunde för att utveckla den i svensk regi. Nyen är det svenska namnet på Neva. Orten förblev svensk ända tills Peter den Store tog den 1703 och lät bygga sitt Petersburg. Från 1300 till 1703 fanns det alltså bara svenska befästningar där, och Petersburg har bara funnits i 295 år, och den har från början varit mera internationell som stad än rysk, då den mest byggdes av italienska, franska, holländska och tyska arkitekter. Naturligtvis har Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, den ryska konsten och den ryska baletten satt sin evigt outplånliga prägel på staden, och må denna ryska prägel aldrig avmattas. Men Södergran, Colliander och Hanski bygger vidare på den stora ryska litterära traditionen och utvecklar den och bevisar med sin litterära vittnesbörd att Petersburg även är en nordisk stad, och den var nordisk långt innan den blev rysk. Vilka ryssar har satt sin prägel på staden under 1900-talet? Egentligen (utom baletten) bara bluffen Majakovskij, i viss mån Gorkij och den gnisslande dissonansprofeten Sjostakovitj med sin Leningradsymfoni. Men hela Leningradkapitlet förblir hopplöst en parentes, som står helt utanför det eviga Petersburg, och som staden idag helst inte vill kännas vid utan bara glömma. Och Pusjkin var son till en mulatt, Gogol var ukrainare som aldrig trivdes i Petersburg, och Dostojevskij hade finlandssvenskt och litauiskt blod – Dostojevo ligger i Litauen. Därav kan man dra den inte helt felaktiga slutsatsen, att Petersburg trots allt är mindre en rysk stad än en nordisk. Ser man den som en nordisk stad framstår den utan jämförelse som Nordens vackraste. Endast Stockholm hade kunnat mäta sig med dess skönhet, om man på 60talet inte hade fördärvat hela centrum. Petersburg lämnades i fred av två världskrig, Lenin övergav staden för Moskva och skonade den därigenom från annan kommunistisk vandalisering än bara namnbytet till Leningrad, och Mannerheim vägrade i andra världskriget att delta i en eventuell tysk-finsk stormning och erövring av staden. Mannerheim kallade staden för "Nevastaden" och tog därmed avstånd från båda de modernare benämningarna Petersburg och Leningrad. Så har vi Joseph Brodsky, den senaste store litteräre representanten för "Nevastaden", som flydde från sitt land och bytte språk. Tyvärr fick han inte uppleva 90-talets återgång till en ny klassisk era för Sankt Petersburg med restaurerat kejserligt namn och med rang som inte bara Rysslands mest internationella stad utan även som dess kulturella huvudstad. Lev vidare, Sankt Petersburg, med din skönhet och din ojämförliga kulturrikedom, som ett exempel inför hela världen på att stil, skönhet, livskvalitet och andlighet fortfarande fungerar i vår illa medfarna värld och att de till och med kan bjuda ett sådant barbari som 1900-talets stormar spetsen och överleva med den äran. (Augusti 1998.) JBW i Ryssland. "Så har då även jag till slut förfallit till den maximala flugigheten nu för tiden och skaffat mig E-mail. Jag känner mig som en prostituerad, som hälsas välkommen i bordellen. Jag måste dock be dig att aldrig lämna ut min adress till någon annan. Vill någon okänd skriva till mig får han skicka via dig tills jag har lärt känna personen i

152


fråga. Jag vill inte kommunicera med någon annan än med dem som jag själv vill kommunicera med. Som du vet återbesökte jag Ryssland under våren för första gången på många år. Jag ville främst orientera mig i den nya situationen under Vladimir Putin. Som resultat av resan skickar jag dig en intressant intervju som jag hade med den numera åldrande Mikhail Gorbatjov. Vi har ju båda alltid beundrat honom, så jag antar att intervjun kan vara av lika stort intresse för dig som den var för mig. Den var helt "off-hand", jag fick ta allt ansvar för intervjun och dess konsekvenser själv, han kunde inte själv ta något ansvar för alla ofilmade privat- och piratintervjuer han utsätts för, så du måste acceptera att intervjun helt saknar hans "imprimatur", hans formella godkännande. JBW Jag har förstått att ni gett Vladimir Putin ert fulla stöd. MG Det har jag gjort helhjärtat för Rysslands skull. JBW Utländska journalister har påstått att han själv genom säkerhetstjänsten genomfört bombningen av hyreshusen i Moskva under hösten för att genom ett offensivt krig mot Tjetjenien befästa sin makt. MG Ja, jag har sett sådana nyhetsprogram. Det får inte vara så. Jag medger att det kan vara så, men det får inte vara så. Ryssarna har alltid haft en förmåga att manipulera med sanningen. Det började redan med Potemkinkulisserna, och under Stalin utvecklades konsten att med tekniska hjälpmedel omskapa historiska fakta efter eget skön till fulländning. Bombningarna kan ha varit fula politiska tricks, men det kan inte bevisas. Man kan inte gå längre än till att acceptera att misstanken finns där och att den inte kan utplånas. JBW Har ni någon personlig uppfattning om Putin? MG Jag respekterar hans hederliga sidor. Han har en god och konstruktiv vilja. Att han även har mindre respektabla sidor är oundvikligt för en rysk politiker. Han är i alla fall bättre än Jeltsin. JBW När ni tänker tillbaka på kuppen i augusti 1991, hur skulle ni kommentera den idag? MG Jag har aldrig upphört att beklaga den. Dess mest katastrofala resultat för min egen del var att den tog min hustrus liv – hennes sjukdom började där. Det var inte en lätt sak att lotsa Sovjetunionen ut ur diktaturens förödande återvändsgränd mot en mer konstruktiv demokratisk framtid under 80-talet, men de kommunistiska kuppmakarna försökte förstöra hela det arbetet, och det var inte långt ifrån att de hade lyckats. De skador de åstadkom var oreparerbara. Inbördeskriget 1993 med parlamentet mot Jeltsin var kanske den svåraste tragedin som följd av kuppmakarnas vanvett. JBW Ändå genomfördes kuppförsöket av män som ni själv tillsatt på deras höga poster. MG Ja, det var mitt stora misstag som president. Som politiker var jag inte tillräckligt misstänksam mot mina närmaste. JBW Jeltsin har lämnat politiken, men ni håller er kvar, fastän ni aldrig mer kan få någon makt. Vad får er att fortsätta? MG Tack för den frågan. Jag fortsätter att känna ansvar, och det är väl det som driver mig vidare. Pliktkänslan är som en drog som håller en kvar i ekorrhjulet för alltid. Det spelar ingen roll om mina ansträngningar ger något praktiskt resultat. Jag är vid det här laget van vid att göra fiasko. Kuppen '91 upplevde jag som mitt livs stora oförlåtliga fiasko. Jag kände det som mitt fel att den alls kunde äga rum. Det hände under mitt ansvarsbefäl. Efter det spelade ingenting längre någon roll, och mina andra kolleger från den tiden, Reagan och Kohl, har gått ännu olyckligare öden till mötes än jag. Det viktiga är att man aldrig upphör att leva upp till sin egen konstruktiva vilja, om den en gång finns där. Jag betraktar er som ryss fast ni inte är 153


det, ty ni känner den ryska mentaliteten. Den är i grunden mystisk. Därför kan ni kanske förstå mitt resonemang. Jag tror på den enskilda goda individens allsmäktighet. Jag tror att hon kan åtgärda världens överväldigande problem med kärnvapenarsenaler och global miljöförstöring. Jag tror att dessa problem kommer att åtgärdas även om det kanske inte sker på det sätt som vi idag tror är möjligt. Jag tror på människans obegränsade psykiska förmågor. Jag tror att en enda individs goda vilja kan ha större betydelse för världen än en etablerad politikers ansvarslösa handlingar. Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag även tro på bönens kraft. Jag börjar visserligen bli trött och gammal, och det är naturligtvis bara de konkreta realpolitiska åtgärderna som ger resultat, men bakom allt som sker finns andliga krafter som ingen kan beräkna, och det är där i tankens ideella värld som de viktigaste initiativen tas. Allting börjar där. Det som praktiskt sker är sedan bara lavinens rullning. De viktigaste insatserna i historien har alltid varit tankens skapelses barn. Därför spelar det ingen roll hur maktlös jag är med mitt lilla institut. Jag gör i alla fall något, även om det mest bara är symboliskt; men jag anstränger mig för att fortsätta vara konstruktiv. JBW Om ni vet så mycket, Mikhail Sergejevitj, kan ni säkert också en aning spekulera i framtiden. Vad tror ni om utvecklingen i Kina och den muslimska världen? MG Ingenting gott. Båda är potentiella varbölder. Jag tror att en situation som den i Kossovo kommer att te sig som en oskyldig damtillställning mot de oöverskådliga konflikter som Kina och den muslimska världen kommer att leda till. JBW Vad bör göras? MG Liksom alla atomvapen bör desarmeras bör även Kina och hela den muslimska världen desarmeras. Men nu har jag sagt för mycket. Jag får inte utlåta mig om sådana saker i en intervju. Jag hoppas verkligen inte att ni sprider mitt ord.

Vårt samtal blev därefter mera intimt, och jag kan inte återge resten. Det här kanske i alla fall kan ge en aning om vad vi talade om." – JBW. (Johannes har förstås översatt intervjun från ryska, och man får förmoda att även mycket av samtalet gått förlorat i översättningen och dess förmodade förkortning. Dessutom har den redigerats av oss. "Intervjun" är alltså knappast att betrakta som mer än ett fragment. red. anm.)

154


Lyckoresan (Hösten ’98, 13 avsnitt.) del 1. Det var inte med någon liten spänning jag såg fram emot ankomsten till Hamburg. Jag visste nämligen inte vad jag skulle tro. Hon hade sagt att hon skulle komma, men jag kunde inte tro på det. Man hade ju sina erfarenheter av kvinnors svikna löften. Redan mitt livs allra första träff med en dam blev ett fiasko emedan hon aldrig kom, emedan hon "inte visste varför hon inte hade kommit ihåg det". Men Laila kom. Hon mötte mig vid spåret, som hon noggrant hade tagit reda på i förväg. Det var ett sällsamt lyckligt möte under de mest oromantiska tänkbara förhållanden. Hon var på väg från England och skulle ta Finnjetfärjan till Finland, och jag kom från Köpenhamn och skulle till Wien. Genom att hon hade kontakter i Hamburg kunde hon stanna till där och möta mig – om dock endast för någon timme. Mitt tåg till Budapest skulle ju gå halv nio. Hamburg Hauptbahnhof är väl den sämsta mötesplatsen i Europa för en man och en kvinna, och inte heller finns där några inspirerande miljöer att söka sig avsides i. Det bästa som fanns att få var den hemska pizzabaren på det andra våningsplanet, där man åtminstone kunde få sig en tallrik spaghetti. Laila tog bara en kopp kaffe. Vi hade så mycket att tala om. Därför blev det väldigt litet sagt till en början. Men så småningom kom vi i gång. Hon ville naturligtvis höra alla nyheter på en gång: alla mina senaste kontakter med Johannes, allt om mitt arbete i Göteborg, förlaget, tidningen, musiken och givetvis allt om den stora Shakespearedebatten. I princip har hon också omfattat Marlowe-teorin, men för henne fattas det ännu många pusselbitar. I princip är hon, John Bede och jag överens om nu att beteckna Marlowe som den mest troliga kandidaten till Shakespeares författarskap, lord Stanley i andra hand och Shakespeare själv först i tredje. För mig fattas det i princip inga pusselbitar, fastän jag har en del invändningar mot Calvin Hoffman och ännu inte har kommit över David R. Williams' bok, fastän jag beställt den för 100 dagar sedan genom mitt Universitetsbibliotek. John Bede struntar i om det fattas pusselbitar. För honom är helhetsbilden klar, och det räcker. Mera svävande på målet var jag beträffande Johannes. Jag siktade på att återvända till Himalaya i november och hoppades få träffa honom där och då, men egentligen var ingenting säkert. Han var mycket involverad med muslimerna i norr, hade varit över i Tadzjikistan och gjort allt vad han kunnat för att underblåsa det muslimska motståndet i Öst-Turkestan mot kineserna. Men han var inte optimistisk. "Allt är amerikanernas fel," hade han meddelat senast. "Om Nixon inte förrått tibetanerna och börjat slicka kineserna i arslet, utan om amerikanerna i stället konsekvent backat Taiwan och fortsatt hjälpa Kham-guerillan mot kommunist-Kina, så hade Kina idag inte längre haft något kommunistparti, och Tibet hade kunnat vara självständigt. Men det är som Wei Jisheng säger: Det är bara för att amerikanerna hjälper och ger pengar åt kommunisterna som dessa fortfarande kan behärska sitt kinesiska kommunistimperium, men denna kontroll glider mer och mer ur deras händer på grund av andra omständigheter. Det stora hoppet nu är fackföreningsrörelsen." Givetvis hade det genom hans engagemang i Kashmir-Turkestan inte blivit några nya bidrag på länge till vårt triangelnovellprojekt, och ej heller hade han ännu meddelat något om han alls kunde träffa mig i november.

155


Då tog hon mina händer i sina på bordet och sade: "Oberoende av honom, så skriver vi novellen." Det bör nämnas att det aldrig har varit något förhållande mellan oss. Laila är ingen skönhet, och hon vill själv aldrig mer ha något förhållande med någon. Desto mera överraskande och intrycksmättat var hennes plötsliga och öppenhjärtliga intimitet. Hon ville inte tala om sitt eget liv. Det har hon aldrig gjort. Hon lever sitt mycket självständiga och fria liv som egentligen ingen vet någonting om. Men vi har en annan mycket intim svaghet gemensamt: det här med glasögon. "I Finland tänker jag köpa 10 nya reservglasögon," bekände hon. Jag kom långt i lä av henne. Jag hade bara två glasögonpar med mig på min resa, och båda var egentligen undermåliga. Men man kunde ju förlora det ena. Tiden gick snabbt under våra ganska vidlyftiga samtal. Min spaghetti åts upp, hennes kaffe tog slut, och tiden gick. Till slut måste vi skiljas från varandra och det ruffiga stället. Till slut frågade hon: "Har du aldrig tid att leka?" "Nej, jag har aldrig haft tid att leka," svarade jag ärligt. "Det är viktigt att leka, nästan lika viktigt som att leva. Att leka är att unna sig livet. Den konsten tror jag aldrig du har kunnat, hur många konster du än kan." Det var hennes avskedsord till mig. De gav mig någonting att tänka på. del 2. Efter en mördande natt på det jugoslaviska tåget – överbefolkat, utan värmesystem, svinkallt, och under ständig uppvaktning (alltså uppväckning) av jugoslaviska byråkrater, poliser, myndighetspersoner, tullpoliser, passpoliser, m.m., – kom man fram till ett vänligt leende, optimistiskt och sommarsoligt Bulgarien. Så vackert väder hade man inte sett under hela sommaren i Skandinavien, och än mindre haft det så varmt och skönt. Men det var övergående, försäkrade mig bulgarerna. Emellertid hade jag turen att komma fram på just den heliga Sofias dag den 17 september, som är en påbjuden helgdag för hela Bulgarien med anledning av bland annat huvudstadens namnsdag, som firades med nationalparader, festmässor hos patriarkerna, konserter och till och med gratisölutskänkning på vissa ställen. Jag hade inte kunnat komma till Bulgarien på en mera gynnsam dag. Vi bevistade givetvis en konsert på kvällen. Konsertprogrammet var väl komponerat: ett nationellt bulgariskt verk som inledning komponerat av dirigenten själv, Wieniawskis underbara polonäs i D-dur för soloviolin och orkester med den firade inhemska violinisten Mincho Minchev som idealisk solist, en rysk dans av Tjajkovskij, bedårande som alltid, Ravels Bolero i fruktansvärt effektfull tolkning, och till sist Beethovens Ödessymfoni. Till denna räckte dock dirigentens krafter inte riktigt till. Han väntade i tio minuter med att komma ut och sätta i gång, och i sista satsen kom olika partier i orkestern till och med i otakt med varandra. Vad som lyckades bäst var Ravels Bolero. Ravel kunde aldrig själv nog förvåna sig över den enorma popularitet som detta egentligen ytterst primitiva stycke åtnjöt. Det hela är bara en enkel och entonig improvisation som upprepas i det oändliga utan ens en anstrykning till någon variation. Effektfullheten i verket ligger i dess orkestrering, som onekligen är genialisk i sitt raffinerade sätt att torna upp och överbelasta och överspänna den enformiga melodislingan intill outhärdlighet. Inte bara bygger Ravel ständigt på stycket nya stämmor i ett oavbrutet crescendo utan slut, utan han fördubblar dem dessutom, lägger på terser och kvinter och gör ett oupphörligt crescendo under tjugo 156


minuter praktiskt möjligt och oundvikligt i en effekt av upptornande obönhörlighet utan like. Och så till slut, när han äntligen börjar göra något åt temat och variera det, så tar visan slut, just när den började bli intressant och äntligen började påvisa utvecklingsmöjligheter. Problemen i min värdfamilj var annars de samma som i våras. Ingenting hade förändrats. Diana höll ihop och skötte ensam hela hemmet med sin syster och dennas son boende hos sig utom två egna barn och Jevgenij, som egentligen var den som försörjde allesammans. Med honom hade jag det största utbytet och de mest givande samtalen. Vi pratade mycket om den ryska krisen, som han menade att var helt artificiell och hade skapats bara för att några skulle kunna tjäna mera pengar. Jag var inte så säker på den saken. Däremot var vi helt överens om att Bulgariens liksom Rysslands och Turkiets väg var in i EU. Han betecknade EU:s utveckling som mera viktig än Natos, ty Nato skulle vålla problem och svårigheter i Ryssland och med Ryssland, men aldrig EU. Jag höll med honom om detta. del 3 : Fest i Bulgarien. Ludmilas problem var värre. Hon ligger i skilsmässa men kan inte bestämma sig för att ta ut skilsmässa. Hon har just läst en bok där det heter att en skilsmässa tar minst två år att komma över. Således ämnar hon inte göra någonting på två år, ty boken säger ju att det ändå inte hjälper att göra någonting när man ligger i skilsmässa. Och under tiden är det hennes syster Dianas plikt att ta hand om henne och tycka synd om henne. Jag tycker om Ludmila, men jag måste medge att under för handen varande omständigheter löper hon risken att utveckla en dubbelnatur, en andra personlighet i motsats till hennes riktiga, så kallad schizofreni, ej helt ovanlig bland folk som sörjer och grubblar för mycket. Hon har visat alla tydliga föresatser för att kunna genomföra denna process, där den viktigaste är det totala avståndstagandet från sitt eget liv och ansvar. Och det hjälper inte att bara tycka synd om henne. Hon måste fatta, att lättja inte är någon ursäkt för något. Man måste ruska om henne ordentligt, få henne att vakna upp ur sin passivitet och få henne ut ur sig själv. Det kommer an på Diana att göra detta, och Diana gör det tyvärr mest genom att gräla på henne och skälla ut henne. Risken är att detta bara förvärrar Ludmilas problem. När en syster behöver hjälp är i regel den sista hon borde söka hjälp hos sin syster, då hon ofta är den sista hon kan få hjälp av. Det bästa botemedlet vore en ny man, men man är som minst aktiv och attraktiv åt det hållet när man sörjer över en skilsmässa. Ett lysande tillfälle att rycka upp Ludmila kom emellertid vid en fest hos Valeria, en väninna till dem båda. Denna bulgariska fest var mycket anspråkslös men mycket hjärtlig. Det bjöds på bara kall mat, mest potatissallad med kallskuret, men även obegränsade mängder vodka och den bulgariska välsmakande konjaken "Rakía" (40%), som smakar bättre än någon vanlig konjak. Vi var bara tio gäster, men ganska snart bröt stämningen alla fördämningar, och två lärare bröt ut i en orgie av sånger till gitarr-ackompagnemang, mest gamla patetiska 60-tals-schlagers typ Strolling Bones och Beatles. Båda lärarna var redan flintskalliga över mer än bara tonsuren, men den andra var anmärkningsvärt musikalisk och kunnig i den spanska musiken. Det var ett nöje att höra på honom. Medan låtarna blev allt vildare bröt alla damerna ut i fullständigt lösryckt dans medan ingen av männen ville ställa upp på detta. Så småningom började damerna då bjuda upp männen med övertalnings-metoder som gjorde det omöjligt att säga nej. Det märkvärdigaste var att födelsedagsbarnet, som var mest plakat av alla och dansade vildast av alla, inte en enda gång slog sönder något, ramlade, snubblade över något bord eller ens slog sig. Hon var bara 1,50 lång och hade en teknik att 157


dansa med händerna högt upp i vädret, vilket tydligen tjänstgjorde som ett slags balansmekanism. Men när hon dansade med en kavaljer hängde hon sig som en säck på honom, och den säcken var tung. Då blev även ekipaget svårare att manövrera, och då var olyckan snubblande nära. Mer än en gång hotade mer än ett par att lägga sig raklånga över bordet och rensopa det från alla fulla och halvfulla glas, pokaler, tallrikar, skålar med mera. Höjdpunkten nåddes efter jag vet inte hur många tömda Rakíaflaskor, när vi plötsligt alla började se kackerlackor på väggarna och en tämligen dåligt organiserad jakt på kackerlackor tog sin början. Dessa kackerlackor var faktiskt verkliga, de kom inte bara från Rakíaflaskorna, och det var anmärkningsvärt att de hade tagit sig upp hit till den femte våningen. Visserligen var ju hyreshuset tämligen ruffigt och svampigt, porttelefonen hängde i en lös tråd och hotade fastna i fingrarna och följa med ut när man använde den, hissen var av bulgarisk standard och utan nödutgång om den skulle fastna eller störta ner, vilket alla bulgariska hissar vanligen gör esomoftast, men den fungerade, och det var kanske den vägen kackerlackorna hade kommit upp, ty klosetten var utan extra hål och med vattentätt vattenlås. Kackerlackor är emellertid kackerlackor, och de tog alla poäng – inte en enda blev träffad, och endast de jagande mänskorna hotade sluta som våta fläckar, varför kackerlacksjakten ganska snart avtog av naturliga skäl och glömdes bort för väsentligare saker, alltså den allt vildare dansen, musiken och Rakíakonsumtionen. Det var sådant Ludmila behövde. En helt annan scen i Bulgarien: Mitt i det viktigaste trafikstråket, mitt i gatan, mitt i gatukorsningen en grupp vanskapta zigenare. De var som direkt hämtade ur Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". En var krympling och hade faktiskt fötterna bakfram. Jag har aldrig sett ett sådant lyte förut. Han gick med fötterna bakåt i stället för framåt. Dessutom var han av halv dvärgväxt, men det hemskaste var att dessa zigenare slogs sinsemellan. De utkämpade ett ursinnigt slagsmål, de var rasande och hysteriska på varandra och skrek med vilda gälla röster i himmelens sky, och det var den mest vanskapte som var den argaste och som vägrade släppa taget om den största, som han bet och slog av alla sina krafter, medan denne den störste skrek högst och vildast av alla. Det var inte bara en uppvisning för att tilldra sig intresse, publik och pengar. Det var fullständigt äkta. Det var ett tvättäkta vilt och ursinnigt slagsmål mellan vanskapta zigenare på blodigaste allvar. Zigenarna och turkarna är det etniska problemet i Bulgarien. De kan inte bo i hyreshus, ty då gör de upp öppen eld i vardagsrummet, eldar med parketten och odlar potatis i hålen i golvet. Var de än bor övergår kvarteren till slum. Samtidigt har de 50% nativitet medan bulgarerna själva har mindre än en procent. Turkarna har sitt eget politiska parti som med sina 10% i parlamentet har en vågmästarroll i alla regeringar. Bulgarerna har skäl att betrakta dem som femtekolonnare åt Turkiet. Jag upplevde exempel på dessa turkbulgarer när jag lämnade Bulgarien. De var ingenting annat än smugglare. De gick på i Plovdiv och fyllde hela kupén med bagage, som de skulle föra till Turkiet. De var mycket väl försedda med pengar. Det var en turk med två hustrur. Kabinen var för icke rökare, men de rökte alla tre. Till slut blev jag så arg på deras ansvarslösa oförskämdhet, att när den fräckaste hustrun tände sin -tonde cigarett slet jag den ur munnen på henne, skällde ut henne på tyska och visade på skylten "rökning förbjuden". Då fick de respekt för mig. De ville ge mig pengar. Jag förstod sedan att det var för att muta mig. De hade hur mycket tyska mark som helst. Jag ville inte ta emot några, men tullinspektörerna vid gränsen tog gärna en och annan 50-sedel. Det var mest för att han inte skulle titta under bänkarna, där de hade gömt det ömtåligaste av sitt smuggelgods. Flera andra turkar blev intresserade av deras affärer, och hela natten var hela kupén full av ivriga turkar som konstant pratade i mun på varandra. Att få någon sömn under sådana omständigheter var naturligtvis inte att drömma om. Dessutom 158


var det svinkallt och ingen värme i vagnen, som metodiskt var renplockad på allt som kunde stjälas och säljas: glödlampor, strömbrytare, gardiner, ledningar – ingenting användbart fanns kvar. Det var alltför nära till hands att misstänka att hela vagnen hade skalats under alltför många resor med turkbulgariska smugglare. del 4. På mitt vandrarhem vid Sofiakyrkan i Konstantinopel blev jag bättre mottagen än någonsin. Numera ingick till och med frukost i övernattningen. Dessutom hade jag turen att genast få tag på doktor Sandy. Han var på ett ganska syrligt och kritiskt humör den här gången. "Du kommer för sent. Den bästa säsongen är över. Det var vackert till för fyra dagar sedan, men nu är vi inne i en ostadig period. Jag hade gärna följt med dig in i landet tidigare, men nu är det inte så roligt längre." Han visade på himlen. Den östra horisonten täcktes av en mur av mörka moln. Solen lyste bara i Konstantinopel, och det var bara min andra vackra dag på min sju dagars resa. "Varför kommer du hit egentligen? Reser du till någonting, eller reser du bort från någonting?" Detta var en samvetsfråga. Jag måste erkänna att jag mest reste bort för att få distans till mitt arbete. "Naturligtvis känner jag mig smickrad över att du kommer så långt och träffar mig, och jag hoppas att du fortsätter med det. Men jag avråder dig från att stanna i Turkiet den här gången. Du är för sent ute. Jag beklagar. Jag skulle råda dig att snarast återvända hem till ditt arbete. Res ner till Grekland, njut av en smula värme där och kanske på Sicilien men res hem sedan." Han ville veta allt om mitt arbete hemma och varför jag behövde komma ifrån det. Mina förklaringar bara befäste honom i hans diagnos: mitt arbete behövde mig bättre än misslyckade länder som Turkiet. Vi pratade mycket om den ryska krisen. Han var mycket negativ. "Det finns dårar i EU som anser att EU borde expandera till vilket pris som helst och snarast omfatta både Ryssland och Turkiet. EU borde aldrig omfatta varken Ryssland eller Turkiet. Låt hela Europa för övrigt komma med, släpp in hela Baltikum och Balkan utom Albanien, men släpp för all del inte in något muslimskt land. Släpp in grekiska Cypern och Israel också, men aldrig Turkiet. Varför vill Turkiet in i EU? Bara därför, att det i egenskap av EU:s i så fall fattigaste land skulle få de största bidragen. Och varför ställde ryssarna till med sin ekonomiska kris i augusti och hindrade avsiktligt Tjernomyrdin från att göra något åt saken? Bara för att klämma EU och Tyskland på mera pengar och lån. Ryssland lever redan på Tyskland och har blivit bortskämt av Tyskland och vant sig vid att få vad de vill därifrån om de bara tigger. Ryssland måste lära sig att klara sig själv utan tsarer, utan kommunister, utan enfaldigt enpartistyre och utan maffia. Först när Ryssland kan stå på egna ben om tidigast 20 år kan det komma med i EU. Finnarna och balterna känner ryssarna, och grekerna känner turkarna. Håll världens två största bluff- och svindlarnationer utanför EU för Europas skull, det säger jag bara!" "Men Turkiet är inte något muslimskt land. De har kört muslimerna ut från parlamentet, och dess sekulära konstitution håller." "Du har helt rätt, men Turkiets uppgift är en annan än inom Europa. Turkiets mission ligger österut åt Centralasien till och hos dess egna släktingar turkmenerna, turkestanierna, tadzjikerna, uzbekerna, kazakerna och kirgiserna. Dessa länder och folk kan turkarna civilisera och vinna åt fred och andlig odling. Med dem kan turkarna få bättre kontakt än något annat folk, de kan lyckas där ryssarna misslyckats, där har Turkiet sin framtid. Inte i Europa. Europa klarar sig bäst utan

159


Turkiet och Ryssland, Ryssland kan bara själv lära sig stå på egna ben, och Turkiet kan göra mera för Centralasien än vad Europa kan göra för Turkiet." Trots hans nedvärderande och nästan beskt fördömande utlåtanden om Turkiet var det ändå i detta land han bodde och egentligen hans personligt utvalda hemland. Han förstod turkarna och trivdes med turkarna, deras enkla hederlighet och nästan ödmjuka anspråkslöshet var ett sätt att leva som passade honom, och det fanns ingen mentalitet i Europa han trivdes bättre med, hur mycket han än alltid framhöll grekerna. Jag får alltid det intrycket av honom att han trivs i Turkiet därför att det är ett land där det är lätt att försvinna. Man är ingen särskild, man behandlas vänligt av alla, livsstilen är enkel och billig, och det är ett mycket lätt land att få vänner i och att komma i nära kontakt med vem som helst i. Ändå var han samtidigt bittert desillusionerad på Europas största stad Konstantinopel, som hade kunnat vara en av världens vackraste. "Har du sett den andra James Bond-filmen, 'From Russia With Love'? Där ser man i en sekvens Konstantinopel från vattnet år 1962. Det är en oförglömlig skönhetsupplevelse. Allt är grönt och idylliskt. Betrakta exakt samma stad från samma vatten idag. Vad ser du? En storstadsöken av skyskrapor som trängs om att överträffa varandra i sterilitet och omänsklighet och utan ett träd eller grönt grässtrå kvar någonstans. Vattnet är utfiskat och förgiftat och stinker av olja och diesel, och staden, en av de största stadsbildningarna i världen, är ett monstrum av ohygglighet i stil med Säo Paulo och Mexico City. Allt är bara förödande omänsklighet med allt oftare exploderande terrorbomber, kriminalitet och prostitution, droger och Aids – och denna dödsstad för 14 miljoner är bara ett symptom på hela världen. Vädrets balans är rubbad över hela världen med väderkatastrofer överallt som resultat, sedan 1970 har människan förstört 30% av alla världens skogar och påstår sedan att klimatförändringarna med översvämningar och naturkatastrofer är ett obegripligt fenomen som människan inte är skyldig till, medan Indien har 10 miljoner aidssjuka, vilket bara är en procent, medan länder i Afrika har mellan 50-70% sjuka i Aids. Människan har blivit ett monstrum. Hon har förstört sin egen värld och fortsätter att göra det utan att bry sig om det och utan att ta något ansvar. För hennes rätt att ha roligt är allting tillåtet, och ingenting är heligare. Hon beter sig som om det var hennes rättighet att förstöra världen bara emedan hon lyckats ta kontroll över den. Kan då någon förebrå mig för att jag inte velat sätta ett enda barn till denna värld? Vedergällningen måste komma, och naturkatastrofer är inte tillräckliga. Om det är något som människan har förtjänat och enbart har sig själv att skylla för, min vän, så är det Aids." Det oerhörda i sådana ord för en läkare gjorde honom plötsligt lika fruktansvärd som en kejsar Konstantin eller Justinianus eller som en av de mest förfärliga gamla sultanerna. Likväl var han bara en lika skotsk läkare som James Herriot i färd med att ställa diagnos och förbereda behandlingen av en patient som var mer illa ute än vad hon själv var medveten om. (Vi tar inte ställning till doktor Sandys uttalande utan endast dokumenterar.) del 5. Kanske jag gjorde fel i att lyda doktor Sandys råd och inte bege mig österut, – kanske inte. Det är lika troligt att jag kommer att ångra det som att jag skulle ha ångrat det om jag hade gjort det. Men man har det kvar i framtiden, och vädret är kanske mera tillmötesgående då. Vädret följande morgon var varken lovande eller dåligt. Men när jag gick ner till stationen i god tid för att dricka morgonkaffe på en gränd ovanför fick jag där till 160


bordssällskap en ung turk, Yem, som kunde svenska. Han var den sjunde turken i Turkiet som kunde svenska. Han hade studerat det av helt eget intresse utan beräkning eller utsikter efter tyska och engelska, och han talade det bra. Hans blotta närvaro fick mig nästan att genast ångra att jag denna morgon skulle överge Turkiet. Men vädret blev dåligt, och snart började det regna. Tydligen hade man gjort rätt i alla fall. Vi kom fram till Grekland efter fem timmar och måste så vänta där i Pythion i fem timmar på tåget till Athen medan det regnade. Vi var ett större sällskap – engelsmän, spanjorer, tyskar, ryssar – ryssarna hade dominerat tåget från Konstantinopel. Jag hade aldrig tidigare upplevat ryssar på detta thrakiska tåg. De var oerhört pratsamma, i synnerhet en gammal babusjka, som gärna för att inte säga entusiastiskt pladdrade på för vem som helst på sin ryska som ingen förstod. Man kunde bara artigt höra på, och hon slutade aldrig. Hon struntade totalt i att ingen förstod henne och att hon inte kunde förstå någon. Alla önskade att hon någon gång skulle tröttna och hålla käften, men det kunde man ju inte säga till henne och allra minst på ryska. Hon var outtröttlig – en liten helt rund och fyrkantig gumma på högst 150 centimeter. Till de hjärtligare där i det inregnade internationella sällskapet i den avlägsna blindtarmshålan Pythion längst bort i Thrakien hörde en underbar turk, som nu var på väg till sin hemby, som låg precis på andra sidan gränsfloden. Han hade bara några hundra meter dit – men för att kunna komma dit måste han invänta det turkiska tåget, som skulle avgå någon gång under morgondagen. Han hade haft en förfärlig dag. Han hade startat från Thessaloniki, hans tåg hade inte gått längre än till Dramma där han hade fått stiga av och vänta några timmar på nästa, som bara förde honom till gränsen hundra meter från hans by. Och nu gick inte nästa tåg vidare hemåt för honom förrän i morgon, så han måste (tillsammans med åtskilliga andra) sitta inregnad i Pythion och vänta där på stationen över natten. Skulle han försöka gå tvärs över gränsen till sin hemby skulle han bara bli skjuten av både greker och turkar. Hans fall illustrerade alltså på ett fulländat sätt den absurda konflikten mellan greker och turkar. Han menar, att det bara är politikerna som upprätthåller denna meningslösa konflikt, då det är politikernas intresse i Turkiet att hetsa turkarna mot Grekland för nationalismens sak, och vice versa i Grekland mot Turkiet. Både greker och turkar har mera gemensamt än icke gemensamt. Båda har genomlevt det turkiska förtrycket under 500 år. Skillnaderna är, att grekerna kommit bort från det med stolthet, medan turkarna överlevt det genom ödmjukhet. Till de inregnade i Pythion hörde även tre kanadensare, tre engelsmän en stor grupp spanjorer och andra, som skulle få sitta där och ha det roligt och frysa hela natten i ösregnet tills det turkiska tåget skulle gå nästa dags eftermiddag, i bästa fall. Ännu roligare blev det på tåget till Thessaloniki. Jag och min unge tyske reskamrat Martin, som haft sällskap sedan Istanbul, fann en rymlig kupé för oss själva där vi sträckte ut oss i godan ro. Martin fick sova i fred i två timmar, och jag hade just sträckt ut mig och somnat, när tåget kom fram till Alexandropoulos, där det blev invaderat av resenärer. In i vår kupé bryter det givetvis in ett sällskap på fem ryska släktmedlemmar fördelade på minst tre generationer, och naturligtvis hade de reserverade platser. Det var bara för oss att skaka av oss sömnen och se oss om i tåget efter en annan kupé. Vi fann en intressant kupé där det satt en ensam person i ett hörn och sov. Man kunde inte finna något fridfullare. Han sov mycket djupt, ty han var full, och hela kupén stank av öl och Raki. Men vi hade ingen annanstans att ta vägen. Noga med att inte väcka honom sträckte vi ut oss och insomnade i hans doftande sällskap. Plötsligt efter någon timme vaknar han upp med ett ryck och börjar sjunga för full hals. Han är ett fyllo av det allra gladaste slaget, och han sjunger så det genljuder i hela vagnen. Gladeligen väcker han oss och frågar oss: "Var har ni musiken?" och 161


kräver oss på gitarrer och buzukiorkester medan han hjärtligt skrålar på för det vildaste och stampar takten och börjar dansa. Lyckligtvis gör sig naturen påmind, så han måste gå på toaletten, varför han försvinner ut i korridoren med sitt intensiva skrålande. Just medan han är borta kommer städerskan och börjar sopa vår kupé. Naturligtvis stöter hon då till hans ännu inte helt tömda Raki-flaska, så att innehållet rinner ut över hela golvet och fyller kupén med denna stickande doft av 40-procentig salighet. Vi storknade. Hon tog helt resolut hand om flaskorna och försvann med sin soppåse. Därefter kommer vårt glada fyllo tillbaka och börjar givetvis snart sakna sina flaskor. Han kan inte för sitt liv begripa vart de har tagit vägen och börjar energiskt söka över hela kupén. Till slut lyckas jag med teckenspråk få honom att förstå att en gumma kommit och tagit bort dem. Det tar han som en man, tar sin lilla färdsäck och lämnar kupén, som vi förmodar för att stiga av tåget. Men ännu i timmar efteråt hörde vi hans glada nonsenssång genljuda hjärtligt ute i tågets korridorer. Vart han egentligen var på väg och var han skulle stiga av visste han kanske inte ens själv, men vad betydde det? Han var ju full och glad, och det var det enda väsentliga för honom i hela denna värld. del 6. Vädret hade klarnat upp när vi kom fram till Thessaloniki i gryningen. Det fick mig att besluta att följa med Martin upp till Meteora väster om Larissa, det sägenomspunna meteorlandskapet uppe i bergen med kloster och eremitbostäder högt uppe på omöjliga klipp-pelare. Emellertid var prognoserna inte goda. Av konduktören fick vi veta att det inte längre gick något tåg upp till Kalambata. Det betydde att vi måste ta buss eller bil upp dit och betala extra för det. Likväl satsade vi modigt på projektet och steg av i Larisa i strålande solsken – resans tredje vackra dag. Vi hittade ingen busshållplats så fann oss hänvisade till taxi, som erbjöd sig att köra oss ända fram till Kalambata för bara 4000 drakmer tillsammans – det hade kostat 3000 med buss med byte i Trikkala. Vi kontrollerade gång på gång att han menade allvar med 4000 för oss tillsammans – och slog till. Tre gånger om inte fyra kontrollerade vi hans pris och fick det bekräftat. När vi kom fram till Kalambata ville han naturligtvis ha 4000 per person. Det blev palaver och gräl, och vi bad honom köra oss till polisen. I stället körde han oss till en hotellvärdinna som stod på hans sida, som ringde till en väninna som inför oss bekräftade att 2000 per person var omöjligt, sedan körde han oss till turistinformationen där han krävde 9000 av oss, men till polisen ville han aldrig köra oss. Detta gav mig och Martin en mycket otrevlig smak av hela stället och hela Grekland. Vi hade haft en överenskommelse, och chauffören hade tre gånger bekräftat den bara för att sedan ställa till med otrevliga scener. Vi betalade honom till slut 8000 bara för att bli av med honom och slippa se den tarvliga skojaren mera. Detta är baksidan av turistnäringen. Meteora blir ett turistställe, de kommer i stora skaror med mycket pengar, priserna stiger och blir orealistiska, och så kommer de vanliga människorna i kläm. Martin och jag försökte trösta oss med att gå på en lång promenad i solskenet över de magnifika bergen och följa fantastiska stigar mellan de monumentala klipporna, som reste sig lodrätt upp ur marken hundratals meter med vackra kloster högst upp. Gärna hade man stannat i flera dagar i detta häpnadsväckande landskap, men vem kunde ha råd med det? Vi betalade 3000 per person för en säng för natten, och det var mycket billigt för Kalambata. Vad skall man då säga om detta fantastiska landskap vid Meteora, som till och med (enligt Martin) är mera storslaget än Kappadokien? När vädret är klart över Meteora ser man hela berget Olympus i norr med dess snötäckta höjder, och just ett 162


sådant landskap som Meteora förefaller sannolikt som inspirationskällan till de gamla grekernas fantasier om gudarnas tillhåll vid Olympus. Bergs-formationerna är så fantastiska och synbarligen övernaturliga, att de bara kan föranleda spekulationer i det gudomliga. Och det är helt i enlighet med Meteoras natur att det byggts kloster för gudomlig kontemplation just på topparna av dessa monumentala pelare till otroligt lodrätt rakt uppstigande klippor. Hela Meteora är som ett landskap av de mest överväldigande naturliga monument, som om klipporna hade skulpterats av gudar. Meteora är verkligen gudarnas hemvist vid Olympus – det var just här de bodde. De kan inte ha bott på något mera ändamålsenligt ställe. Jag lämnade Meteora dagen därpå. Martin stannade kvar och funderade på att bege sig ner till Volos. Själv begav jag mig mot Athen. Himlen hade förmörkats av moln, så något vackert väder var inte att hoppas på på dessa breddgrader. Vi hade följts åt från Istanbul och haft stort utbyte av varandra. Utan honom hade jag aldrig begett mig till Meteora. Genom att vi var två blev chockerna och skadorna mindre. Han var en ivrig student av C.G.Jung, vars flummiga ockultism jag inte helt kunde engagera mig i. Så jag reste ensam till Athen. Det var sig likt: smutsigt, förfallet, hektiskt, vansinnigt och bedårande. Ju mindre sagt för övrigt, desto bättre. Taxichauffören som bedrog oss till Meteora var bara början. Den grekiska snikenheten har mångdubblats i och med EU. I Athen blev det ständigt gräl om pengar och räkningar. Devalveringen i våras var överkonsumerad, priserna hade nästan fördubblats, och alla demonstrerade sin girighet. Ej heller fick jag kontakt med mina vänner. Min närmaste vän måste precis fara ut till Sounion med sin svärmor för familjefridens skull, och mina svenska vänner hade precis fått hela släkten på besök. Till all lycka kunde åtminstone Icke ordna en privat lunch med mig. Hans utlåtande om Grekland var symptomatiskt: "Grekland är i ett tillstånd av kronisk panik." Jag kunde ha tillagt, att denna panik blev kroniskt mera upphetsad. Men den största sorgen var att Willy var borta. Han hade bortrationaliserats. Min gamle holländske vän i mitt stamvandrarhem hade alltid tagit väl hand om mig, vi hade alltid haft roligt tillsammans, han om någon hade stått för trivseln där, och nu var han borta. För mig symboliserade han alla mina gladaste dagar i Athen: de glada luffarna, den bohemiska internationalismen, de många originalen, David Braithwaite och doktor Sandy med deras klientel – han var nyckeln till dem alla. Han hade alltid varit full och på strålande humör, vi hade ibland haft gränslöst roligt tillsammans, och nu var han bortrationaliserad. Ägaren hade höjt priserna med 40%, och det blev bråk med honom om min räkning för första gången någonsin. Tydligen var det dags att finna ett nytt vandrarhem och att lämna Athen fortast möjligt. Men Athen ville inte släppa mig. Den dagen gick det inga tåg till Patras. Det gavs ingen förklaring. Bara för att komma bort tog jag då tåget till Kalamata vid Peloponnesos sydligaste vik i hopp om att komma runt till Patras den vägen. På så sätt fick jag äntligen se Mykenes och Argos omgivningar, och strax norr om Tripolis visste jag att Sparta hade legat. Men resan till Kalamata tog 6 1/2 timmar, när vi kom fram var klockan 10 på kvällen, och tåget vidare skulle gå 8.23 följande morgon. Under tiden skulle stationen vara stängd och låst. Tillsammans med mig var ett danskt par från Fyn strandade i Kalamata, jag tycks alltid få ihop det med danskar från Fyn när tågen inte fungerar på Peloponnesos, och vi finkammade hela staden efter ett rimligt nattkvarter. Något sådant fanns inte. Det billigaste vi kunde finna var ett rum för tre personer för 9000 drakmer. Dit gick det sista av min grekiska ekonomi. Även tåget följande morgon till Patras hade sina problem. Resan tog drygt 7 timmar, lok byttes fyra gånger, och att hoppa av vid Pyrgos för ett besök upp till Olympia var därför inte att tänka på. Man kunde ju bli kvar där. En annan gång kanske.

163


Resan ner till Kalamata var dock mycket intressant och vacker, och i det sydvästra hörnet av Peloponnesos finns även mycket av det antika Grekland kvar. Pylos var ju den gamle Nestors hemvist, och det tycks alltjämt vara ett kärnområde för det evigt hellenska. Från Tripolis till Kalamata såg jag ingenting på grund av kvällsmörkret, men från Kalamata fram till kusten var resan outsägligt vacker. Ohyggliga spår fanns dock kvar av sommarens skogsbränder – jag har aldrig tidigare sett förbrända olivträdsskogar. Synen var ohygglig. Men längs hela västkusten är resan dödligt tråkig och enformig, tills man kommer fram till Patras. Hela tågresan Athen-Patras "bakvägen" tog alltså 14 timmar – med övernattning mitt i. Föränderligheten går för snabbt i Grekland, och det är det mänskliga som tar skada därav. Som alltid blir de små och oskyldiga mänskorna sittande emellan, och ovärderliga mänskliga värden offras, för vad? För en bättre ekonomi i EU med en ökad centralisering och industrialisering, miljöförstöring och omänsklighet i ständigt tilltagande acceleration, mot vad? Svaret är givet. Det är det som ingen vill tala om. del 7. Lyckligtvis var ändå bussterminalen i Patras sig lik med utomordentlig trivsel genom alla dessa resenärer som passerar Patras för att med buss resa överallt över hela Peloponnesos – bara det egentligen en hel kontinent, om man ser det rent mänskligt. Peloponnesos var det första fria Grekland efter nästan 2000 år av förtryck under romare, bysantinier och turkar. Hela Grekland finns koncentrerat i Peloponnesos, det eviga Grekland, som började med Sparta och Athen, och som idag trots allt ännu är mera grekiskt och mera levande än någonsin. Men slutnotan för fem dagar i Grekland blev 1200 kronor, alltså 240 om dagen. Det är ett skandalöst rekord. Ej heller träffade jag denna gången i Grekland några trevliga engelsmän, som normalt hela Grekland brukar drälla av. De fanns alla i Turkiet. En sista ekonomisk inblick: vid ett växlingskontor uppenbarade sig ett ungt ryskt par. De ville växla en amerikansk dollar till grekisk valuta. Kommissionen var 200 drakmer. För en dollar skulle de få 300 drakmer. 100 skulle de alltså få behålla efter transaktionen. Detta använde de som argument för att få växla sin dollar utan kommission. Men expediten hade erfarenhet av sådana metoder: "Om jag växlar en dollar åt er utan kommission kan ni sedan växla en dollar överallt utan kommission. Den gubben går inte." Så ryssarna kunde inte få sin enda dollar växlad utan kommission. I kvarteret bredvid stod oemotståndliga kvinnliga inkastare utanför ett visst ställe och vinkade en till sig. De begärde ingen kommission, och med sin oemotståndlighet kunde de alltid vara säkra på villiga kunder, som gärna skulle växla in sin sista dollar utan att få någonting tillbaka. Jag får inte glömma att nämna min främsta eskapad i Athen den här gången. Jag skulle till Pireus för att träffa Icke klockan ett. För att njuta av en lång promenad lämnade jag Athen klockan 11 och gick över Akropolis och Filipappos för att sedan följa vad som var kvar av de långa murarna ner till Pireus. Där började problemen. Jag hade tunnelbanestationen att utgå ifrån, men ingen jag mötte kände till någon tunnelbanestation. Naturligtvis gick jag helt fel och fick till slut rådet att följa trolleybussledningarna. Då var det en kvart kvar, och jag följde trolleybussledningarna springandes genom hela Pireus och fick världens sightseeing runt hela östra udden och runt hela hamnen, där jag slutligen fann Icke jämnt 30 minuter försenad efter ett mycket nyttigt pireiskt maratonlopp. Men jag gör inte om det. Överfarten till Italien blev idealisk på grund av sällskapet. En stor grupp av trevliga engelsmän var först tongivande men slogs snart ut av en ännu mera energisk 164


grupp svenskar. Vi talade engelska en lång stund innan vi fattade att vi hade varandras modersmål. Sedan blev stämningen och samvaron ännu hjärtligare, och vi pratade långt in på natten. Denna blev sval, och det ösregnade hela morgonen omkring Korfu, så att alla däcksplatspassagerare utan sovsäck frös häckarna av sig. Kristian, min namne från Örebro, värmde sig under hårtorken på toaletten. Skeppet "Palladio" var tämligen nedgånget, det fanns bara en enda dusch för däcksplatspassagerarna ombord som var utan stril och utan hängare för kläderna. Men man överlevde som så många gånger förr. Kristian var inne på mycket intressanta forskningar om Bilderberggruppen, ett utvalt sällskap elitmänskor, som 1954 skulle ha dragit upp riktlinjerna för en politisk förening av hela världen, inkluderande bland andra prins Bernhard, David Rockefeller, Henry Kissinger, Herbert Tingsten, Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Carl Bildt och andra liknande internationella personligheter. Herbert Tingsten skall från början ha tagit avstånd från dem då han funnit gruppens tendens vara direkt odemokratisk. Emellertid måste man observera att denna grupp inte har något reellt politiskt inflytande. Det är en superelit av speciellt utvalda mänskor som träffas, håller kontakt och diskuterar världens utveckling och öden men knappast någonting mer. Det är alltså helt verklighetsfrämmande att hysa den föreställningen att dessa mänskor direkt styr eller har ambitionen att ta direkt kontroll över världen, även om sådana ytterst kontroversiella namn nämns i gruppen som David Rockefeller, Henry Kissinger, Bill Gates, George Soros och Rupert Murdoch. Därmed står gruppen långt ifrån över all kritik. Även Carl Bildt är av den meningen att det bara är bra om gruppen blir känd, diskuterad och kritiserad. Endast varje fördunkling och dimridåsträvan av gruppen måste betecknas som odemokratisk och skum. Vad som inte tål öppenhet kräver öppenhet. Likväl kan man förstå gruppens strävan efter doldhet. Den är något av ett politiskt pionjärinitiativ och ansvarstagande för världens öden, som kräver fria händer och frihet från inblandning utifrån, och så länge gruppen bara är konstruktiv bör den få fortsätta sin diskussionsverksamhet. Det är åtminstone Fritänkarens mening, som ställer sig både kritisk och uppmuntrande till gruppen men framför allt uppmärksam. (Vi får anledning att återkomma till denna fråga längre fram.) I Brindisi begicks det vanliga festandet hos Gino's traditionella osteria, där aldrig någonting förändras. Jag bjöd sedan mina svenska och engelska vänner hjärtligt farväl utom några extra från Colombia, Nya Zeeland, Brasilien och en del andra länder. Den klokaste av dem skulle fara till Venedig medan alla de andra skulle ta Romtåget till den enda stad i Europa som kan mäta sig med Athens miljöförfärlighet. del 8. Tågresan längs sydkusten passerade lugnt under natten, men det var problem med vagnarna som vanligt. Det blev blackout i min vagn just när jag satt och läste "Under vulkanen". Jag hittade en konduktör i mörkret, som fick ljuset att fungera igen. Efter en halvtimme gick ljuset igen. Då fanns det ingen konduktör kvar i tåget, men det lyste i den andra vagnen, så jag flyttade dit. Efter en halvtimme gick ljuset i den vagnen också, men då lyste det igen i den första vagnen. Då var jag redan ganska trött på hela cirkusen. Då kom det en konduktör. Jag klagade för honom. Han lyste med ficklampor, mixtrade med batterier, fick ljuset att blinka men icke mer och bad mig flytta till den första vagnen. Jag gjorde så. Efter en halvtimme gick ljuset även i den vagnen på nytt.

165


Likväl kom man helskinnad fram till Messinasundet, där det hade regnat kraftigt under natten. Klockan 10 nådde jag Catania, vandrade genast till Paolos bank, hittade honom och har aldrig blivit bättre mottagen någonsin i Italien. Det var som om jag hade lämnat Catania igår. Han följde mig hem till sin bostad, där min säng stod kvar orörd sedan före påsk. Men denna gång var vädret varmt och idealiskt. Emellertid var Paolo mycket upptagen ej endast av sitt arbete utan även av en kurs långt utanför Catania. Detta föranledde utflykter till Noto söder om Syrakusa och Palazzolo. Båda var underbara små städer, helt okända för turismen som det mesta och bästa av Sicilien lyckligtvis är. Noto hade en katedral vars hela tak just hade störtat in lyckligtvis utan att skada någon, och där fanns flera mycket intressanta gamla barockpalats i gul puts med otroliga skulptur-utsmyckningar. Palazzolo, vart vi åkte sedan, var emellertid ännu intressantare. Hans 85-åriga mor bebodde ett gediget palats om två våningar där det var lättare att gå bort sig än att hitta rätt längs huvudgatan, Corso Vittorio Emanuele II, en liten bygata med bara tvåvåningshus och gammaldags gatlyktor i nästan en stil som erinrade om gamla Sevilla. Det var en underbar liten stad som jag gärna hade bekantat mig närmare med. Emellertid kunde man i dessa trakter se sommarens obeskrivliga härjningar. Hettan hade förbränt stora arealer, och det var fruktansvärt att se hur sekelgamla olivträd på ett ögonblick hade förtärts av solen. I Grekland hade det varit ännu värre på Peloponnesos, där förfärliga skogsbränder dessutom hade förvandlat olivträdsoch fruktträdsplanteringar till svarta öknar. Men de solförbrända träden på Sicilien hade ett mönster att påvisa. Nästan alla skadade träd låg vid vägarna. Bara några meter bort från vägarna fanns det inga skadade träd. Tydligen måste bilarnas avgaser på något sätt ha bidragit till att träden förtärdes. Paolo hade även haft andra problem med sommaren. Han hade inte haft vatten i kranarna på tre månader. Först nu fungerade vattnet, och man kan då föreställa sig hur hans hus såg ut utan någon möjlighet till tvätt eller rengöring på tre månader. Så jag begav mig till Palermo. Där var allt som vanligt. Även där var det som om jag hade lämnat igår. Den första oktober tog mig Nino med på en utflykt till hans hemby uppe i bergen, men på vägen stannade vi först i Tyndaris, ännu en gammal antik grekisk stad från Platons tid med amfiteater byggd på den angenämaste utsiktspunkten högt uppe på ett berg med de sju dramatiskt vulkaniska Aeoliska öarna spridda ute på havet och med hela bukten mot Milazzo inför åskådarens anblick. Den gamla idealiskt situerade staden kröntes nu av ett sanktuarium, en vacker kyrka som först nyligen blivit färdig men som byggts helt i klassisk stil med korintiska pelare och en fantastisk konstutsmyckning i mosaiker. Än lever de gamla klassiska konsterna åtminstone i religionens tjänst. Nedanför Tyndaris ligger det ett system av väldiga sandstränder med sjöar och vikar. Dit ner begav vi oss för att bada. Vattentemperaturen var absolut idealisk, man kunde stanna i vattnet hur länge som helst, och efteråt soltorkade man på tio minuter. Solen var inte längre brännande, men den var ändå het, så det var lätt att bli solbränd. Vi njöt av solen och havet och den enorma rörelsefriheten på sandstranden i tre timmar. På detta vidsträckta plageområde var det bara en sju-åtta andra badare utom vi. Sicilianarna slutar gå och bada i havet i augusti, när vattnet är som varmast. Sedan som sagt begav vi oss upp i bergen till Ninos hemby. Den heter Galati och ligger som de flesta gamla sicilianska städer uppe på en bergstopp. Sicilianarna byggde sina städer på detta sätt för att kunna försvara sig mot arabiska sjörövare, som plundrade längs kusterna. Från ointagliga bergstoppar kunde lokalbefolkningen hälla kokande olja över angriparna och krossa dem med stenar och klippblock om de försökte något.

166


Nu är situationen annorlunda. Från de svårtillgängliga städerna uppe i bergen flyttar den yngre befolkningen ut för att föra ett bekvämare liv längs kusterna. Sålunda har alla städer inne i landet problem med avfolkning. Det hade varit strålande väder hela dagen, och denna slöts med en galamiddag hemma hos Ninos syster. Hennes hus, deras föräldrahem, är stort som ett slott och lätt att gå bort sig i. Medan vi satt där och njöt av kvällsvarden kom den ena grannen efter den andra in och utökade sällskapet. Det är tydligen så det går till inne i Siciliens bergsland. Alla känner alla, och om det händer något i byn samlas genast alla där för att delta i intresset. Ingen svensk hade väl varit i Galati förut och knappast ens någon utlänning. Efter festen fortsattes festen hos en lokal vinbryggare, som bestämt ville demonstrera hela sin industri för oss. Denna bestod i olika sorters vinpressar vevade för hand. Vi fick själva pressa druvor, veva pressen och provsmaka resultatet utom ett flertal andra färdiga viner. Åtskilliga flaskor tömdes, ty vi var sex fullvuxna karlar. Samtidigt bjöds på åtskilliga sorters fantastiska ostar, bröd och frukt, päron och meloner medan flaskorna fortsatte att avsmakas och tömmas. Ugo, vår värd för detta ställe, hade även bryggt en Grappa som inte var av denna världen. Han kunde inte rekommendera den, då han använde den som tände i sin kamin. Den var mer effektiv än petroleum och smakade värre. Dess alkoholhalt torde ha varit mer än 100%, och ett glas var nog för att förbränna hela hjärnan. En annan av gubbarna var en stor fotbollsentusiast och visste allt om svensk fotboll, enkannerligen alla Göteborgs fotbollslag. Han tjatade speciellt om en lysande fotbollsstjärna från förr i världen, som han påstod att hade hetat Grinolle. Jag kände inte till någon Grin-Olle på den svenska fotbollsstjärnhimlen hur jag än rannsakade min hjärnas alla gömmors innersta kammare. Samtidigt som vi stod där och dividerade utspelade sig ett fantastiskt skådespel längs hela horisonten. Ett åskväder var på väg in mot Sicilien från norr, och från var vi stod högst upp i byn på en vinterass kunde vi i detalj följa med de flammande blixtarnas framryckning över Stromboli, Panarea, Lipari och Vulcano som ett bättre fyrverkeri än någonting mänskligt. Att stå där med världens godaste vin i handen i outsinlig tillgång i det bästa tänkbara sällskap av grovt skämtande byoriginal och oerhört kvalificerade vinexperter och åse det anryckande världsfyrverkeriet från vulkanöarna som dominerade hela horisonten i färgsprakande blixtexplosioner ovan molnen var nästan som ett övernaturligt skådespel, tills det började ösregna och man måste dra sig inomhus. Mitt övernattningsställe var också intressant. Jag fick bo på ett ställe för agriturism, vilket är en helt ny och mycket sund form av turism, bättre än någon annan. Bönder upplåter sina mycket rymliga gårdar till små grupper av turister, som kommer och bor hos dem för att studera livet på landet, jordbruket, hur man odlar frukt och vin, och hur bondelivet går till. Detta är den enda formen av turism som gör verklig nytta, ty samtidigt som de avfolkade gårdarna rekompenserar sig och tjänar pengar lär sig turisterna mycket som gör gott och är nyttigt. Ej sällan leder detta utbyte till positiva affärer, fortsatta hjärtliga kontakter och hälsosam spridning av siciliansk mat- och vinkultur. Emellertid hade det imponerande åskvädret sina bedrövliga konsekvenser, då det regnade hela följande dag. Det var rått och kallt, och man kunde ingenting göra. Detta var en katastrof för Nino, som enkom begivit sig upp hit för att kunna arbeta med vinskörden. Nu var det bara att finna sig i att vara isolerad och inregnad. Emellertid kändes det hur väl detta regn behövdes. Plötsligt började naturen leva igen, och vem vet hur mycket liv som räddades genom detta det första regnet på fem månader? Det var som om hela naturen gav en befrielsens suck av lättnad.

167


del 9. I Palermo besökte jag Teatro Massimo, den stora operan som nyinvigdes i våras efter mer än 20 års restaurering. Teatern är den största i Italien, och i Europa är det bara Parisoperan och Wienoperan som är större. Men teatern har världens största inomhusscen. Det märkligaste med den är emellertid de ytterst omfattande säkerhetsanordningarna. När teatern invigdes 1870 var den först i världen om att ha en brandvägg mellan scenen och salongen. Den har 18 säkerhetsutgångar, och dess konstruktör Basile var närmast besatt av att göra denna enorma teater så säker som möjligt. Den har ingen väldig ljuskrona i mitten av salongen, men i stället har den öppningar runt hela taket med fönster, så att all varmluft i salongen lätt kan släppas ut genom ett helt naturligt, enkelt och snillrikt ventilationssystem. Nu när Teatro Massimo är i gång igen kan den mycket väl konkurrera med La Scala i Milano om Italiens främsta artister och även med andra världsscener som Teatro Colón i Buenos Aires, världens största opera, Sydneyoperan, Metropolitan och vilken som helst. Det är bara att önska Teatro Massimo lycka till. Detta kan den behöva, ty den har nästan alltid varit otursförföljd. I decennier har verksamheten legat nere till följd av restaureringar och reparationer som aldrig kunnat slutföras. Orsaken till detta öde anses bero på att teatern byggdes där det tidigare legat ett kloster. En helig nunna ligger begravd i operakällaren, och hemliga gångar anses leda dit, genom vilka hon kommer fram och spökar vid behov. Hon anses ha en hel del emot att en profan opera byggdes precis på hennes heliga grav, och därför har hon alltid gjort vad hon kunnat för att sabotera verksamheten. Tydligen har hon lyckats i hög grad, men numera finns det nya exorcisttekniker mot störande helgon som inte vill lämna världen i fred. Med Paola hade jag långa och djupa samtal som vanligt. Vi pratade bland annat om svårigheten med folk som inte läser. Vad är det för mänskor som aldrig har behov av att läsa en bok? Vi var båda överens om att de saknar en dimension i livet. De må vara hur duktiga och intelligenta som helst, men ingen duktighet eller intelligens kan ersätta bildning om åtrån efter denna saknas. Utan fantasi och kunskapstörst kan livet bara vara en öken. Hennes man är född dagen före mig. Detta är kuriöst. Även vi är goda vänner, om han dock bara är naturvetenskaplig. Det finns ingen lugnare italienare än han. Paola begav sig ut på kvällen i hans sällskap för att hälsa på en familj med fem barn i åldern 1-13 år som bor i slummen med läckande tak och möbler som knappt har ben. Det är mycket svårt för denna slumfamilj att uppfostra alla fem barnen utan inkomster, och Paola ville gärna ta hand om ett av dem, men hennes äldste son säger nej. Flera av barnen är intelligenta och högt begåvade, varför de borde få ett drägligt hus och ordentlig utbildning. Men detta kan de inte få gratis i ett läckande hus med ständigt sjuka föräldrar. Det finns många fattiga i Palermo. När jag besökte katedralen blev jag där inne antastad av välrakade och välklädda tiggare. Arbetslösheten är Italiens stora olösliga problem som bara blir värre hela tiden. Sista dagen i Palermo hjälpte vi Paolas syster att flytta. Hennes nya bostad ligger precis i hjärtat av Palermo vid en av dess värst trafikerade gator, Via Maqueda, men inne på gården är allt en oas med grönskande och hängande trädgårdar, där man ingenting hör av storstadens helvete. Hela centrala Palermo lär vara på detta sätt: inne i kvarteren finns bara den vildaste grönska och den ljuvaste frid. Huset mitt emot vid gården hade bombats under kriget och låg fortfarande i ruiner, men man hade låtit det vara och låtit grönska bekläda de nakna murarna. Sålunda var nu dessa bombade hus vilda hängande trädgårdar. Som vanligt var Palermo fullt av missöden. På söndagseftermiddagen var hela staden drabbad av trafikkaos till följd av det högtidliga öppnandet av stadens största 168


leksaksaffär: alla familjer skulle vara med, varpå hela staden blockerades av trafikköer. Mitt värsta missöde denna gång var att mina byxor gick sönder. Det var de enda byxor jag hade med mig, de var hur fina som helst, men ingenting kan reparera ett trasigt blixtlås för gylfen. Därtill var jag för fet för att kunna knäppa den enda gylfknappen vid naveln. Detta var en utomordentligt prekär situation, speciellt emedan byxorna inte längre kunde hållas uppe av sig själva, och jag saknade både bälte och hängslen. Ännu svårare var det att förklara situationen för Paola. Så mycket kunde jag förklara, att blixtlåset var sönder. Hon kunde inte sätta in ett nytt blixtlås, då hon saknade symaskin, och hon hade inte ens en säkerhetsnål. Det hade inte heller hennes man. Normalt hade hon alltid en säkerhetsnål med sig vart hon än gick, men just denna gången var hon utan. Och det var lördag-söndag. Jag fick ta till en pover nödlösning. Lyckligtvis kunde jag avlägsna kameraremmen från kameran, och denna kunde jag sedan använda som dåligt, obekvämt och provisoriskt bälte som hölls ihop med en råbandsknop. Den gick upp efter hand långsamt men säkert, men nödlösningar får man ha överseende med. del 10. Den svåraste situationen på Sicilien denna gång var emellertid något helt annat. Jag har aldrig utsatts för vapenhot någonsin, så någon gång skulle väl bli den första, även om det denna gång inte heller var direkt, lyckligtvis. Det var efter fredagen i Galati uppe i bergen. Det hade regnat hela dagen, och hela Sicilien var drabbat av översvämningar och betänkliga katastrofer. Tåget jag skulle ta tillbaka till Palermo från Sant'Agata var tre timmat försenat och kom från Milano. Därför var det överfullt. Jag hade dock turen att finna en kupé där det fanns plats. Den var befolkad av tre herrar och två damer som betraktade varandra under laddad tystnad som inte bådade någonting gott och dessutom med misstänksamhet. Att något pågick i denna kupé var uppenbart, men jag hade inget val, jag hade väntat i en timme på det försenade tåget, och jag ville sitta. Jag frågade artigt om den sista platsen var ledig, det var mitt emot den spändaste herren, men ingen sade något. Ingen sade heller nej, varför jag tog plats. Tåget satte i gång, och så fort stationen var borta sade den dystre herren mitt emot mig: "Ni lämnar inte denna kupé före Palermo." Samtidigt blottade han en revolver men utan att sikta. "Jag ska till Palermo," kunde jag bara försöka lugna honom med, och han tycktes nöjd med att jag inte hade något emot hans önskemål. Detta är den mest besynnerliga situation jag någonsin upplevat i en tågkupé. Så småningom klarnade läget, men någon full förklaring lär jag aldrig få. Det var den tredje herren, som satt diagonalt mitt emot mig och längst bort vid fönstret, som var den enda klara hjärnan i kupén. Den andra herren var mormon, och de båda damerna var bara skräckslagna och sade absolut ingenting vettigt. "Ni har ingenting att frukta," sade den redlige herren till mig, som verkade öppen och trevlig. "Han menar ingenting ont mot någon av oss." "Men vad är det frågan om? Kan man få en förklaring?" Och då började alla kackla i mun på varandra. "Tyst!" röt mannen med revolvern. "Gud nåde den som försöker dra i nödbromsen! Jag ska till Palermo, och ingenting ska stoppa mig!" "Du klarar det aldrig," sade den sansade herren. "Du kommer aldrig att komma undan med det." "Håll käften! Försök inte slå några blåa dunster i mig! Ingenting kan stoppa mig! Och ingen här lämnar kupén före Palermo!" "Men vad ska konduktören säga?" menade jag. 169


"Han kommer inte," förklarade den sansade herren. "På det här tåget upphör kontrollen av biljetterna efter Messina. Och den här mannen steg på tåget i Messina." "Och även om det skulle komma en konduktör," återtog den arge med vapnet, "så håller ni käften och visar ni era biljetter som vanligt! Knystar ni ett ord skjuter jag ner er alla och honom med och sist mig själv!" "Men varför denna desperation?" undrade jag. Det visade sig att han till varje pris ämnade sig till Palermo för att hindra en viss artist från att uppträda. Jag förstod inte om det var en skådespelare eller sångare, men det kanske var bådadera. Ej heller fick jag klarhet i artistens kön, men det verkade som om hon var en kvinna. Hon var kanske bådadera. Emellertid var vår vän med pistolen fullständigt desperat i sin avsikt att till varje pris hindra den ekivoka artisten från att uppträda, och han tycktes ha fullkomligt privata skäl, som vi inte hade någon rätt att lägga oss i. Den enda som tydligen förstod hela saken, den sansade herren, ville heller inte av finkänslighet förklara alla detaljer. Artisten var kanske revolvermannens son. Ju mer jag tänkt på saken, desto troligare har jag funnit detta vara. Han var i den övre medelåldern, kanske något yngre än han såg ut, märkt av överdriven nikotin- och alkoholkonsumtion och var fullständigt fanatisk i sitt blodiga allvar. Han skämtade inte. Den saken var klar. I detta drama spelade damerna och speciellt mormonen en närmast löjlig roll. Den ena damen bara beklagade sig och tycktes ändå vara förnuftig nog att resignera, men den andra var alldeles hopplös i sina dumma kommentarer och synpunkter på situationen. Hon bidrog i hög grad till revolvermannens överspändhet med att okväda honom och ideligen hävda att det var han som borde skjutas. "Håll käften, annars pepprar jag ner er!" sade han ideligen till henne, vilken artighet inte gjorde henne välvilligare stämd. Men värst var mormonen. Han satt bredvid revolvermannen och försökte naturligtvis omvända honom. "Var nu en god kristen, min broder, och tänk på Guds outsägliga nåd. Han vill inte att du ska sitta här och hota och skrämma oskyldiga damer och ge gästen i vårt land ett dåligt intryck av Italien." "Vi är inte i Italien! Vi är på Sicilien!" hävdade revolvermannen. "Ännu större skäl att föregå med gott exempel och lägga undan pistolen. Den kan ju gå av. Vad skall damerna säga då? Guds nåd är till för både brottslingar och syndare. Ångra ditt förtappade liv och omvänd dig till Guds salighet, så skall allting bli bra." "Ni försöker bara prata omkull mig, era idioter, som inte begriper något!" var den desperate psykopatens käpphäst som han förskansade sig bakom med sin oåterkalleliga föresats att till varje pris hindra någon artist från att genomföra ett visst uppträdande. Jag fick aldrig veta hur det gick. Vi kom fram till Palermo utan att situationen hade lösts. På stationen försvann revolvermannen genast. Utan tvivel tog han närmaste vägen till den teater eller nattklubb eller vad det var där han hade sin mission att utföra. Den sansade herren kom med den slutgiltiga förklaringen. Han pekade med sitt finger mot tinningen och sade: "Un matto," "en dåre". Sedan försvann han också. Mer än så fick jag aldrig veta. "Un matto" var väl snarast en underdrift med tanke på att hans revolver mycket väl kan ha varit osäkrad hela tiden. Inte heller det fick jag något klart besked om under dramats gång.

170


del 11. Resan till Rom gick förhållandevis smärtfritt. Det var fullmåne, och Kerstin hade låtit vissen i telefon, men när jag kom fram till henne var hon mera strålande än någonsin. Hennes sommar hade varit rena helvetet med överdriven hetta i fem månader och förstoppning i ledningarna, så att hon knappt hade kunnat tvätta sig ens. För det mesta hade hon inte kunnat göra någonting. Dessutom hade hon fått nya problem med lungorna inklusive emfysem utom de gamla hjärtbesvären med flimmer och allt möjligt. Ändå var hon på mera strålande humör än någonsin, och vi fick i alla fall en hel eftermiddag tillsammans ute i Borghesiana innan jag måste ta kvällståget till Genua. Det hade varit underbart att se henne så uppåt och energisprakande trots sin infernaliska sommars vedervärdiga prövningar och strapatser, som hade varit rena mardrömslektionen i överlevnad mot alla odds. Vi skildes som bättre vänner än någonsin och, som jag hoppas, i ömsesidigt bättre mod än någonsin. Planeringen för mina närmaste två resor är tämligen klar. Det blir svårt att låta bli att resa till Indien i november, där jag har flera viktiga saker att utföra, och sedan i mars om precis fem månader ser jag fram emot att få upprepa denna lyckoresa med koncentration på Sicilien och Rom. Vid avskedet från Kerstin utspelade sig ett mirakel. Jag var redan på väg mot grinden och skulle just öppna den när någon ropade mitt namn. Jag vände mig om utan att se någon och kunde ej heller fastställa varifrån ropet kommit. Så förstod jag att det måste ha kommit uppifrån huset och att det måste ha varit Kerstin. Mycket riktigt. Jag måste ha glömt något men kunde inte för mitt liv förstå vad det var. Det visade sig vara min necessär. Utan den hade jag varit utan tandborste, utan kam, utan allt. Jag hade tidigare rest ifrån just sådana saker, och det hade alltid inneburit katastrof för tänder och hygien. Denna gången var jag räddad som genom ett mirakel, då Kerstin i sista stund hade upptäckt min ovärderliga necessär. Det var som sagt var fullmåne, och tågresan till Genua blev därefter: full cirkus hela vägen. Folk skulle på och av under hela resan. Någon lugn och ro fick man titta i stjärnorna efter. När passagerarna i min kupé hade hoppat av i Livorno och Viareggio mellan klockan 2 och 3 invaderades kupén brutalt av två tyska damer med några ton utrustning. De satte genast på det bländande ljuset, stannade i kupén i en kvart och lämnade den sedan plötsligt, då de troligen upptäckt en annan helt ledig kupé. I en kvart fick man vara i fred. Sedan kom en gosse och kikade in i kupén. Han stod där länge och bara kikade. Sedan kallade han till sig troligen en storebror. De stod där båda ett tag och kikade, som om de övervägde för- och nackdelar med att invadera kupén. Så öppnade de dörren och lät den stå öppen medan de fortsatte med att bara stå där. Det blev kallt i kupén. Sedan kom invasionen. De var fyra feta och åbäkiga amerikaner. De uppfyllde hela kupén totalt med åtskilliga ton utrustning, stannade kvar och öppnade fönstret. Som jag befann mig närmast fönstret fick jag allt draget på mig. Det blev iskallt i kupén, då det regnade ute. För att slippa få mera regn på mig stängde jag fönstret med min rätt att ha varit i kupén först. Amerikanerna teg. Så kom konduktören (klockan 4), tände den bländande belysningen och krävde att få se på biljetterna. Det var något krakel med amerikanernas biljetter, och de förstod inte konduktörens inhemska språk, och hans enda engelska ord var "okey", som han använde ideligen, då ingenting var okey. Tydligen hade amerikanerna biljetter till Florens. De hade alltså kommit på fel tåg. Man kan föreställa sig dessa amerikaners nattliga öde, irrandes omkring i norra Italien utan att kunna ett ord av språket eller förstå någonting, på jakt efter något tåg som skulle föra dem hem till Florens; och så hade de slutligen desperata tagit en chans och kommit på ett tåg i helt motsatt riktning....

171


Till slut förstod de av konduktören att de skulle stiga av i Genua för att någon gång kunna komma rätt igen. Belysningen släcktes. Amerikanerna somnade. Då kom kronan på verket: en krutfrisk uppassare med förfriskningsvagn och klingande klocka: "Birre, cocche, aranciate!" och han var hur glad som helst – halv fem på morgonen – kanske i överoptimistiska förväntningar om att kunna göra lysande affärer bland alla utschasade, dödströtta slaggande passagerare med sin glada väckarklocka och oemotståndligt muntra tillrop. På stationen i Genua satt det bland alla uteliggare och tidiga aktivister en buktalare som inte kunde hålla tyst: han exekverade oavbrutet. Han hade två olika röster som ständigt föll varandra i talet, och där emellan brast han plötsligt ut i asflabb, som om han hade oändligt roligt själv åt sina gräl och diskussioner med sig själv. Det enda han tiggde sig till av sin omgivning var cigaretter. Dessa höll honom i gång med obeskrivlig ekvilibristik. Han var gammal och tandlös och troligen sinnessjuk men harmlös, varför han fick vara i fred. Det finns många sådana i Italien. Det ösregnade i Genua, och trakten var rena katastrofhärden. Klimatförändringen under de senaste åren har för Genuas del inneburit årliga katastrofer i form av tropiska hällregn och översvämningar, som från de höga branta bergen hänsynslöst spolar bort hus och byar, människor och vad som helst rätt ut i havet. Genua låg i ruiner. Hela Ligurien var ett katastrofområde. Mänskor hade spolats rätt ut i havet och försvunnit, hus och byar hade vräkts ner i ravinerna av vattenmassorna, tunnlar hade fyllts av vatten och blivit dödsfällor, broar hade rasat och isolerat byar och saboterat alla kommunikationer, och ledningar hade rasat och orsakat strömavbrott, kortslutningar, eldsvådor och explosioner. Jag hade varnats i Rom av Teresa för att bege mig till Genua. Jag hade trotsat henne. Mitt besök i Genua skulle visa sig bli resans viktigaste anhalt och höjdpunkt. del 12. Beatrice hade trots sin ständigt accelererande blindhet skrivit nya böcker. Jag fick läsa dem i originalmanuskript. Båda var helt självbiografiska och sanna in i minsta detalj. Detta gjorde dem så märkliga. Inte endast skriver hon på den mest utsökta tänkbara italienska – hennes tre år yngre endast 87-årige kusin är president för Crusca-akademin i Florens, den högsta auktoriteten för det italienska språket i Italien – utan dessutom har hon så ytterst intressanta saker att berätta från sin långa levnad, sin ingående människokunskap och sina outtömliga erfarenheter av bland annat två världskrig, som allt är desto mer förfinat genom hennes ytterst subtila och avancerade känslighet. Den ena novellen hette "Fiori non colti", "Oplockade blommor", och berättade den sanna historien om hennes fem friare under 30- och 40-talet, som hon alla tackade nej till. De gick nästan alla olyckliga öden till mötes, en dog i en flygolycka, en dog i cancer, en blev blind och döv, men hon bibehöll goda relationer med dem även efter att de fått korgen. Novellen ger mycket märkliga inblickar i ödets mest gåtfulla mekanismer. Hur kan sådant hända? frågar man sig när verkligheten spelar oskyldiga människor de mest otänkbara spratt, som ingen människa skulle kunna fantisera ihop. Men just det är verkligheten, som när den är som sannast överträffar alla fantasier. Hennes son Pier Giulio och jag blev bättre vänner än någonsin. Han är precis 20 år äldre än jag och pensionerad som läkare men fortsätter arbeta ändå hårdare än när han var i tjänst. Han besöker sin mor dagligen, tar henne med ut på promenader och gör allt han kan för att hjälpa upp hennes läge. Endast hennes tilltagande blindhet kan han inte göra någonting åt.

172


Denna är en katastrof för henne, som hela livet levt på sina ögon. Hennes liv har mest varit litteratur och konst, hon har läst, skrivit och målat, och allt detta hotas nu av hennes enda fungerande ögas gradvisa kollaps. Ännu kan hon läsa och skriva, men hon märker för varje dag hur synen försämras. Jag gav henne Kerstins telefonnummer i Rom, Kerstin har ju ett liknande problem som hon lyckats lindra genom en speciell magnesiumkur, och detta vore kanske en möjlighet för Beatrice – chanserna är kanske en procent. Pier Giulio har samtidigt problem med sin son, som skall gifta sig. Det är hans tilltänkta fru som vill det medan han själv inte säger någonting. Jag är inte insatt i problematiken i detta fall och vill därför inte beröra den. Bröllopet kanske äger rum nästa år. Trots sin tilltagande blindhet och andra typiska besvär för 90-årsåldern var Beatrice på gott humör, sprudlande spirituell som vanligt och berättade till och med ganska skabrösa historier som prov på den grovaste tänkbara humor, exempelvis napolitanska matsmältningshistorier, som fick mig att vika mig dubbel av skratt. Vi hade hemskt trevligt tillsammans. Hennes minne är fenomenalt för hennes 90 år, hon är klok och observant och ytterst medveten och därtill lika kvinnligt känslig fortfarande som om hon vore ung. Hon ser minst 20 år yngre ut än vad hon är, kanske 30, kanske 40. Jag har sett många 50-åriga damer i betydligt värre tillstånd än hennes. Hennes kvinnliga överkänslighet kom fram i episoden om hennes novell om sina fem friare. Jag tyckte så mycket om den och fascinerades så av dess fantastiska dokumentation av hur ödet kan fungera, att jag vågade fråga henne om hon kunde avstå en kopia åt mig. Hon hade flera och gav mig generöst en omedelbart. Vi diskuterade dess möjligheter till exempelvis dramatisering eller televisering, och jag ville hemskt gärna bearbeta den just för sådana ändamål. Följande morgon ville hon ha kopian tillbaka. Hon menade att hon redan hade skänkt bort för många, hon visste inte vart de hade tagit vägen, och hon behövde de kopior hon hade kvar för att skicka till Florens. I själva verket var detta ett uttryck för hennes kvinnliga blyghet. Hon kände sig utlämnad. Naturligtvis ville jag återbörda min kopia till henne. Till kvällen hade hon tänkt om igen: jag fick behålla kopian. Hon kände väl att hon inte kunde begära något tillbaka som hon redan skänkt bort, och kanske hon även kände att hon kunde lita på mig och att hennes uppriktiga ödesbekännelse var i säkra händer hos mig. Jag hade då redan läst novellen en andra gång för att memorera den. Desto tacksammare var jag för att få behålla den. (Denna novell har sedermera översatts till svenska. Det blev ingenting av hennes sonsons bröllop. Förlovningen är uppslagen, och den f.d. fästmannen bara arbetar i stället och har inte ens någon ny fästmökandidat.) del 13 och avslutning. Resan gick vidare till Torino. Jag hade ett förtroendeuppdrag i det att jag skulle lämna ett viktigt brev från Diana i Bulgarien till hennes dotter. Brevet skulle bland annat innehålla pengar. Dottern hade flyttat till en ny adress där hon inte hade telefon ännu. Jag hade från Genua lyckats ringa till hennes väninna, skådespelerskan med den manliga rösten, och den vägen fått fram meddelandet att jag skulle komma. Allt var förvirring den morgonen. I Genua klockan 7 på morgonen gick jag fel i mörkret, jag fick springa genom halva staden med allt mitt bagage och kom slutligen fram till stationen genomsvettig precis en minut efter att mitt tåg hade gått – på rätt tid, vilket italienska tåg normalt aldrig gör. Således kom jag försenad fram till Torino, 173


där det var svinkallt och ösregnade men där Alena lika fullt troget stod på stationen och väntade på mig,. Hon hade bara väntat i en halv timme. Hon bor enkelt i en enrummare med sin väninna vid en biflod till Po, och vi hade en enkel liten lunch tillsammans. Hon skulle vidare halv 3 för att inte återvända förrän efter midnatt, varför det passade bra att jag begav mig vidare mot Verona samma eftermiddag. Dianas brev var levererat i obrutet skick, resans svåraste uppdrag hade lyckligt genomförts, och kvar av den lyckliga resan återstod endast finalen hos släktingarna i Verona. I Verona var allting som vanligt. Den 9-e oktober föll regeringen. Jag fick själv se på TV hur det gick till. Det var kommunistledaren Bertinotti som hade saboterat vänsterkoalitionen genom att säga nej till allting. Stämningen i parlamentet var mycket upphetsad. Alla skrek i munnen på varandra. Talmannen försökte förgäves få ledamöterna att inta sina platser och vara tysta. I tio minuter höll han på att försöka få ordning på riksdagen. Till slut kunde han läsa upp resultatet av omröstningen. 312 hade röstat för regeringen. 313 hade röstat emot. Alltså föll regeringen på en enda röst. Strax efter höll ledamoten Sgarbi sitt dagliga anförande i TV. Han är Italiens store konstexpert, en lysande estetisk begåvning och ledamot i parlamentet. Han belyste fallet med gammalkommunisten Cossutta, som hört till dem som bromsat och saboterat regeringens arbete i socialismens namn. Han hade hört till de gamla rövslickarna hos Stalin och Mao och Bresjnev och aldrig stuckit under stol med sin stalinism. Han hade även med alla medel hindrat Italien från att hjälpa albanerna i Kossovo mot Belgradregeringen och sålunda ställt sig på massakerutövarnas sida. Samtidigt har kommunisterna under Prodis långa regering lyckats nästla in sig överallt i Italien och skaffa sig inflytande överallt även i kulturlivet. En icke-lojal med vänstern har funnit sig utestängd från alla möjligheter. Detta system har även drabbat en så framstående internationell dirigent som Sinopoli, som inte mera kunnat dirigera i Italien på grund av att han inte haft några vänstersympatier. Vad blir det då av denna regeringskris? Det riskerar att bli ingenting. President Luigi Scalfaro har bara sex månader kvar i sitt ämbete. Det riskerar att bli ett interregnum genom en teknisk regering, som bara sköter rena formaliteter och inte längre stiftar lagar. I princip kunde många regeringar i världen bytas ut och ersättas av rent tekniska regeringar, robotregeringar, som åtminstone inte trampar i klaveret, gör bort sig, inför förmynderisystem, etablerar vänstermaffior, myglar och korrumperar och saboterar samhället. Genom rent tekniska regeringar skulle även politikerföraktet avta och kanske försvinna. Hela samhället ersätts ju mer och mer av robotar. Varför inte även byta ut alla värdelösa politiker, som bara kan driva igenom högre löner åt sig själva och högre skatter på folks bekostnad, mot rena robotar som är billigare i drift? Politikerna kan ju inte ens åtgärda arbetslösheten. De förtjänar därför nästan att bli arbetslösa själva. Samtidigt var påven i Kroatien och höll viktiga anföranden och mässor för hundratusentals goda katoliker. Där har vi en ledare med förnuft i skallen, med kontakt med folket och med konstruktivt sinne. Han sade till kroaterna, att de måste alla tillsammans försöka skapa åt sig en ny identitet. De måste lämna det förgångna bakom sig, glömma Ustasja och andra världskriget och allt groll med serberna och i stället bygga upp landet och arbeta för framtiden. Hundratusentals applåderade honom och tog honom på orden. Där är en man och en ledare som inte bara har vettiga visioner och förståelse för folks mentalitet utan som dessutom talar till folket så att alla förstår honom och som tar sitt ansvar i världen för att föra den vidare och framåt i konstruktiv riktning. Min kusin Alberto hade under sensommaren varit i Grekland med sin familj. Hans upplevelser överensstämde med mina: han hade funnit Grekland dyrt och 174


oförskämt, dyrare än Italien och betydligt mindre vänligt. Genom sin obegränsade tillgång på turism har Grekland lagt sig till med en ytterst osympatisk attityd mot sina turister, som inbegriper uppfattningar som: "Turisterna har alltid mycket pengar. De har alltid råd med allting. Man kan alltid plocka dem på hur mycket som helst. Om inte jag tar deras pengar gör någon annan det. Alltså är det fritt fram att lura dem och utnyttja dem hur mycket som helst. De fattar det ändå inte själva, dumma som de är. De talar ju inte ens grekiska." Risken med denna attityd är att turisterna drar åt sig öronen och slutar komma till Grekland. Så blir fler och fler av Athens dyra och dåliga vandrarhem stående tomma. Är det det grekerna vill? Under tiden rullade regeringskrisen vidare. Det förekommer ett italienskt underhållningsprogram, som driver hejdlöst med politikerna. Det är ett slags "dolda kameran" som filmar politikerna vid deras möten och konferenser men som uppsnappar och koncentrerar sig på sådant som politikerna själva inte är direkt medvetna om och som de absolut inte gärna skulle vilja att filmades. Sålunda visar programmet alla Europas respektabla regeringschefer när de somnar i parlamentet, petar sig i näsan, pratar för sig själva, dreglar och kliar sig, och samtidigt lägger programmet till pratbubblor som passar som illustrationer till deras oegentliga förehavanden, så att man både får se och höra dessa respektabla politiker göra och säga saker som minst av allt passar deras oantastliga respektabilitet. Programmet får därmed bemärkta personer som Kohl och Chirac, Jospin och Prodi, Jeltsin och Clinton att framstå som fullständigt imbecilla idioter och sinnesslöa narrar som närmast torde höra hemma på dårhus eller Kindergarten. Parlamentet framstår som en lekskola för dementa, och de seriösaste konferenser och högtidliga debatter verkar rena dårarnas julafton där alla premiärministrar fått snurren. Jag har aldrig sett något mera respektlöst program. Allting är tillåtet, och politikerföraktet når en klimax, där all politik förlöjligas och förvandlas till ett forum för fårskallar. Man kan bara skratta ihjäl sig. En kväll i Verona satt vi hos en väninna till Cristina som hade hjälp av mig i en avhandling om Ingmar Bergman genom att jag råkade veta hur svenska skulle uttalas. Vi satt i tre timmar fram till midnatt på fyr man hand, jag och tre kvinnor, och talade bara om Ingmar Bergmans psykologiska problem med sin far, nazisten som var präst, om hans tunga seende allt i mörker, om långsamheten i hans filmer, om Nordens klimats inverkan på det nordiska kynnet med alla dess problem i släptåg som alkoholism och världens högsta självmordsstatistik, som förde oss in på Aidsproblematiken, medan vi av hjärtans lust åt glass och drack likörer och hade hemskt roligt. Vi uttömde nästan alla självmordsproblemen och Aidsproblematikens svåra psykologi, debatterna var intensiva och givande, och det enda det blev för mycket av var Ingmar Bergman. Han är ju inte alltid så rolig precis. Detta Sverige, hans hemland, hade jag ännu framför mig. Jag föredrog att avbryta min reseskildring här, medan det ännu var som roligast.

175


Nya vägar i Indien (Stor Himalayaresa senhösten ’98 i 27 avsnitt; tillägg : Brev från Bihar av Kim.) del 1. Resan började bra med praktfullt visumstrul. Så fort jag kommit hem från kontinenten den 15.10 ringde jag till Indiska Ambassaden i Stockholm för att få veta vad som gällde. Man skulle skriftligen ansöka om en ansökningsblankett till visum och bifoga ett frankerat kuvert adresserat till en själv. När man sedan fyllt i sin ansökningsblankett och skickat den till ambassaden skulle behandlingen ta tio dagar. Jag skickade således genast in min ansökan om en ansökningsblankett, bifogade det frankerade kuvertet och bad dem skriftligen att skicka mig ansökningsblanketten genast i det bifogade kuvertet, då mitt flyg skulle lämna Arlanda fredag om två veckor tidigt på morgonen den 30.10. Ambassaden borde ha fått min ansökan om ansökningsblanketten med det frankerade kuvertet fredagen den 16-e. Måndagen den 19-e kom ingen ansökningsblankett. När den ej heller kom på tisdag ringde jag åter till ambassaden. De lovade skicka den genast. På onsdag kom ingen blankett. När den ej heller kom på torsdagen ringde jag åter till ambassaden och berättade, att jag skickat ansökan om en ansökningsblankett för en vecka sedan med bifogat frankerat kuvert. Den jag talade med sade att det trodde hon inte på. Jag berättade att de lovat skicka blanketten i tisdags men att de inte gjort det. "Ja, vi har så mycket att göra." Slutligen lyckades jag pressa dem till att skicka mig blanketten per Fax till Aeroflot. De kunde inte göra det genast, men de skulle göra det inom en timme. När jag 1½ timme senare var hos Aeroflot hade inget fax kommit. Jag fick ringa till ambassaden igen. Hon som lovat skicka faxet ursäktade sig med att hon haft så mycket att göra. Jag insisterade nu på att hon skulle göra det genast. Hon sade att jag skulle få tala med en annan och kopplade bort mig. I en kvart fick jag stå och vänta på "den andra". Men den här gången vägrade jag släppa taget om luren. När jag äntligen fick tala med en människa lyckades jag – under över alla under! – få henne att faxa över ansökningsblanketten. Därmed var strulet inte över. Ansökningsblanketten kom på två olika papper med blanka baksidor, och den måste vara tvåsidig på ett papper för att gälla. Man fick cykla till en kopieringsfirma och få den kopierad till ett tvåsidigt papper. Jag hann få iväg ansökningsblanketten med rekommenderad post och bifogad avgift i ett särskilt kuvert (240 kronor) samma dag, en vecka innan jag skulle resa, med bifogat brev att jag personligen skulle hämta ut passet med visum torsdag den 29-e, dagen före avresan. Tisdag den 27-e kom den rekvirerade ansökningsblanketten med posten. Det hade alltså tagit 10 dagar för ambassaden att sätta in blanketten i mitt bifogade frankerade kuvert och lägga det på posten. Onsdag reste jag till Stockholm. På torsdag fick jag ut passet med korrekt visum efter precis två veckors umbäranden och konvulsioner. Jag hoppades innerligt att därmed resans värsta prövningar skulle vara över. I Stockholm före avresan hade jag en härlig kväll tillsammans med min moder och systerson. Den senare har övergivit sina studier i japanska och studerar nu i stället finska. Jag upplever det som mycket positivt att han sålunda satsar på den genuint Lanciaiska egenheten att intressera sig för att vilja sätta sig in i nya mentaliteter som är främmande för den egna och därmed vidga den globala förståelsen för det allmänmänskliga.

176


Redan på Sjeremetjevos flygfält i Moskva uppträdde de första hinduerna parallellt med de första västerländska hippieflummarna. Vilka vackra människor de var! Genast slogs man av den indiska skönheten med dess oemotståndliga lockelse. Med mig på flyget var fyra svenska ungdomar på sin första resa till Indien. Vi slog följe, och det var ett nöje för mig att få leda dem in i den indiska världen. Den enda grabben av dem, Per, var musiker och målare och var mycket väl orienterad både i alla nutidens stora politiska problem, miljöproblem och den tibetanska frågan. Han var bara 25 år gammal men gjorde ett häpnadsväckande intryck av att veta allt vad man borde veta. Han förkastade hela världsordningen och i synnerhet den svenska för den globala miljöförstöringen och den socialistiska enkelriktningen och blindheten. Vi skildes i Delhi där jag parkerade mig på busstationen för att invänta nattens buss till Dharamsala under fördrivandet av tiden genom läsning, inmundigande av te, en vegetarisk lunch samt det obligatoriska umgänget med tiggare – alltid oundvikligt överallt i hela Indien. Med bussbiljetten hade jag denna gången tur. Naturligtvis utsattes man som vanligt för maffiapolitruker som ville pådyvla en De Luxe-bussar av tvivelaktig karaktär, men när de skulle föra mig upp för trapporna till sitt kontor stod en polis där och sade: "Nej." Han hänvisade mig till ett Enquirykontor, där jag fick klart besked och normala priser. Polisen kände sina turiströvare och hade lärt sig umgås med dem. Jag fick en helt vanlig buss hela vägen fram till Dharamsala för bara 199 rupier (inte ens 40 kronor). Bussen avgick 17.40 och kom fram klockan 9 på morgonen. Som sällskap på bussen hade jag bland annat ett mycket ungt engelskt par som var i Indien för första gången. Det var en glädje för mig att få leda dem rätt i Dharamsala och upp till MacLeodGanj. Man hade tur med vädret i Indien denna gången. Solen värmde och smekte redan i Delhi, om dock där fanns djävulska myggor kvar efter monsunen, och även i Dharamsala strålade solen generöst och lisande efter sommarens långa gröna oupphörliga vinter i Skandinavien. Månen var i konjunktion med Jupiter i Fiskarnas tecken i trigon till Solen i Skorpionen. Allt bådade gott. Enligt vår överenskommelse fann jag Johannes inväntande mig denna morgon på restaurang Shangri La. Han reste sig när jag kom in, och vårt återseende var hjärtligt men samtidigt sakligt behärskat. Vi kom snabbt överens om att göra en längre promenad tillsammans senare på dagen efter att jag funnit mig till rätta. Jag återuppsökte mitt gamla hotell Ashoka och fick ett rum med sol och utsikt för 90 rupier. Efter en ordentlig frukost på Loseling (te med ostomelett) var jag redo för resans första viktiga uppgift: en privat konferens med Johannes. (De nya vägarna i Indien utsträckte sig till Uttarkashi i riktning mot Ganges källor, till det ornitologiska paradiset Binsar i Kumaon, till Mangan och Singhik i norra Sikkim, till klostret Pemayangtse samt till Shillong i det kristna Meghalaya bortom Assam.) del 2. Dagen var den absolut vackraste tänkbara. Dharamsala med McLeod Ganj framstod från sin allra behagligaste sida och utstrålade bara fred och harmoni, trivsel och trygghet. Jag hade knappast sovit på tre nätter, högst två timmar på flygplanet från Moskva och två timmar på nattbussen från Delhi. Ändå gick jag med Johannes upp till Triund 1000 meter uppåt. Det säger sig självt att det då var svårt att hålla jämna steg med honom. Han har långa och smala men ytterst kraftiga löpar- och höjdhopparben, så han kan bestiga 177


ett berg lättare än en get hur högt det än är. I mitt redan uttröttade tillstånd måste han hela tiden vänta på mig. Men vi pratade om allt under vägen. Vi fick åtskilliga anledningar att stanna och njuta av den tilltagande utsikten och skönheten, solskenet och värmen. Det var den första november och Allhelgonadagen. Allt gav anledning till andakt och eftertanke. Naturligtvis var jag mycket intresserad av resultaten av hans aktiviteter i Tadzjikistan och Östturkestan och vad hans senaste muslimska kontakter hade givit. Han uttömde ämnet kort och snabbt: "En damm är öppnad. Det smugglas regelbundet in vapen till muslimerna i Östturkestan, och kineserna kan inte stoppa trafiken. Att denna spricka i dammen kommer att leda till Kinas sammanbrott är för mycket begärt. Men det finns fler fronter." Han övergick till tibetanerna. "Problemet med tibetanerna är deras inneboende godhet. De är världens mest godtrogna och välvilliga folk, och därför har alltid kineserna kunnat göra vad de velat med dem. Tibetanerna har aldrig i gemen genomskådat kinesernas metodiska och överlagda ondska. Till och med Dalai Lama medger att han aldrig kunnat tänka något ont om en kines. En intressant tibetan att studera därvidlag är förrädaren Ngabo, ministern som 1950 öppnade Tibet för Kina genom att ge armén order om att inte göra motstånd, utan att kapitulera utan strid. Det var det totala landsförräderiet, men han menade faktiskt bara väl. Han tänkte på Tibets bästa när han trodde att han genom att minimalisera konflikten med Kina kunde göra den ändå oundvikliga samexistensen med Kina uthärdlig. Han misstog sig. Han var bara godtroget naiv som alla andra tibetaner. Tibetanerna är så goda som om hela folket bara bestod av kvinnor eller rentav av mödrar. Andra måste därför rycka in, blanda sig i, gripa initiativet och göra något åt saken, ty tibetanerna förblir hopplöst för goda för att kunna ge Kina tillbaka för gammal ost. De enda tibetaner som fattar den kinesiska galoppen och förstår Kinas outsägligt och oförbätterligt onda och rent destruktiva avsikter är TYC, de tibetanska ungdomarna i Tibetan Youth Congress. Med all rätt kräver de aktion. Men vad kan tibetanerna i sin hjärtegodhet och sin översvallande vänlighet göra? Det enda de kan göra är att sprida kunskap, berätta sanningen, motverka den falska kinesiska propagandan och fortsätta stimulera världsopinionen mot Kina. Det är mycket bara det, men det är inte tillräckligt. Den tredje fronten är den kinesiska fackföreningsrörelsen. Dess makt och inflytande ökar för varje dag i takt med de kinesiska arbetarnas stigande missnöje och arbetslöshet, och hela världen kan hjälpa till. Det är inte mer än mänskligt och rätt, och solidaritet kostar inte mycket. Den kinesiska fackföreningsrörelsen behöver all hjälp utifrån den kan få. Där har vi murbräckan. Fallet måste komma inifrån. Kina kan bara falla genom att implodera. Alla lögnerna måste svepas bort med hela kommunistpartiet, och därmed måste hela militärväsendet berövas sin försörjning precis som i Ryssland. Fackföreningsrörelsen måste gripa makten i stället precis som i Polen. Det är nämligen den enda politiska rörelse i Kina idag som har någon kontakt med verkligheten." "Så du anser att hela Kina måste kollapsa?" "Kalla mig inte subversiv. Kalla mig superversiv. Allt måste förnyas och vändas till det bättre. Studenterna på Himmelska Fridens Torg för nio år sedan ville inte krossa staten. De ville bara göra den bättre. De ville bara yttrandefrihet, tankefrihet och samvetsfrihet, och det ville kommunisterna i sin dårskap förvägra dem genom våld. Det är rentav möjligt att en konstruktiv revolution kan genomföras i Kina utan att ekonomin eller samhället kollapsar. Det vore det bästa, och det arbetar doktor Sun för. Men ju mer etablissemanget motarbetar förnyelsen och självständighetsrörelserna i Tibet, Östturkestan och Inre Mongoliet, desto svårare kommer det rådande etablissemanget få att överleva. Våld föder våld, och etablissemanget har bara etablerat sig genom våld och lögner. Det har ingen chans om det inte ger efter." 178


Detta var i stort vad Johannes hade att komma med. Vi fortsatte upp till Triund och passerade förbi kaféet i riktning mot trädgränsen, men mina knän vek sig. Jag fick allt oftare stanna och vila mig. Till slut kunde jag inte ta ett steg längre. Jag var helt slut, och hjärtat körde på som ett lokomotiv. Vi hade då bara ett litet stycke kvar till snögränsen med den sista mänskliga boningen. Men Johannes ville fortsätta och bad att få göra det. Dagen var fortfarande så vacker, klockan var bara två, och han ville utnyttja förhållandena. Han fick fortsätta ensam. Han lovade att besöka mig på kvällen antingen på mitt hotell Ashoka eller, om jag inte var där, på restaurang Shangri La. Som vanligt tog jag mig ner med möda från Triund. Knäna vek sig allt mera, men ner kom man om det dock tog 2 1/2 timmar. Sedan tog jag en kall dusch i det allmänna badrummet, där det bara fanns en dusch med mycket kallt vatten. Det var första gången jag kunde tvätta mig på tre dagar, så det var väl värt obekvämligheten. Sedan gick jag till Shangri La och intog en härlig nudelsoppa med ett glas lassi och te efteråt. Ingen Johannes dök upp, så jag gick hem igen. Jag hade inte suttit på mitt rum i fem minuter förrän han kom. Mitt rum var det lättaste att hitta: det var nummer ett. Det var ett dubbelrum, så han bad om han fick passera natten hos mig. För det måste man fråga receptionen om lov, vilket vi gjorde. Receptionisten imponerades av Johannes indiska pass. Det var bara grönt ljus. Johannes ville veta allt om Laila Roth. Jag berättade det lilla jag kunde. "Varför tar du inte med henne hit, så att hon får träffa mig?" "Det är inte så enkelt. Hon är fast i så mycket." "Och jag vore inte så lätt för henne att hitta. Så vad du än gör, skicka henne inte hit." Han var mycket road av vårt trippelsamarbete med novellen, och jag kunde ge honom det färdiga resultatet hittills. Intrigens utveckling gjorde ett visst intryck på honom, och han fick genast en del nya idéer. "Vår svåraste uppgift just nu," sade han, "är alla de tibetaner som kommer rymmande över bergen. Vi vet aldrig när de kommer, och de riskerar alltid livet. I bästa fall får vi innan veta vilka som är på väg var och när, så att några av de våra kan möta dem uppe vid passet eller till och med eskortera dem den svåraste vägen dit upp och över, men i sämsta fall får vi ingenting veta förrän de redan är över och en eller flera omkommit på vägen. Det har hänt att mödrar med barn ger sig av helt på eget bevåg och att barnen kommit fram som genom ett under men att modern omkommit på vägen. Sådana barn är utlämnade åt ett främmande land och måste där börja ett nytt liv som föräldralösa. Vi har inte råd med fler tibetanska casualties. Vad tror du om att låta vår hjältinna hjälpa till i en sådan verksamhet?" "Det skulle säkert Laila Roth tycka om," sade jag genast. Jag bad honom även ge sin version av de samtal vi haft under dagen, vilket han lovade göra, sedan han fått läsa min. "Det är onödigt att jag upprepar något. Jag bara kompletterar," sade han. Här är resultatet: "Som vanligt inleddes vår samvaro med att jag ifrågasatte att han över huvud taget kom hit när han borde vara hemma och arbeta. Han skulle kunna göra mycket mera nytta med att stanna hemma, utnyttja sina resurser, skaffa sig IT och lägga ut sin tidning på nätet och etablera sig som auktoritet. Han har alla förutsättningar och har inte ens tänkt på att börja göra någon karriär. I stället flackar han omkring hela Europa och kommer hit och gör sig av med alla sina besparingar på detta. Det betyder förstås mycket för oss att han kommer hit och håller personlig kontakt med tibetanerna, men han kunde göra så mycket mer. Han är tillräckligt realistisk för att kunna hålla god kontakt med verkligheten utan att komma hit." "Är det allt?" frågade jag. "Allt annat väsentligt har du redan formulerat." "Även dina utlåtanden kan ifrågasättas," menade jag. 179


"Då är våra ifrågasättanden ömsesidiga," replikerade han. Som vanligt var det mycket han inte ville berätta. Vi har känt varandra nu i nästan 20 år, och likväl håller han fortfarande i viss mån på sin sekretess. Han ville inte med ett enda ord gå in på vad han egentligen stod i för kontakt med Dalai Lama, men han gjorde en utvikning om Hans Helighets titlar: "Det är egentligen helt fel att kalla honom Hans Helighet Dalai Lama, som de flesta gör. Hans Helighet är en titel, och så är även Dalai Lama. Det är alltså en tautologi. Det är lika dumt som att säga Hans Helighet Översteprästen. Däremot är det helt korrekt att säga bara "Hans Helighet" eller "Dalai Lama", som ju betyder "Vishetens Ocean". Men att säga båda två tillsammans låter bara dumt i mina öron." Ej heller ville han gå närmare in på sina omedelbara verksamheter och projekt. Jag hade gärna velat veta mera om den intressanta verksamheten med att plocka ner flyktingar från bergen, men denna verksamhet är för närvarande hans mest hemliga. Kanske vi får veta mera i den kommande novellen med Laila Roth. del 3 Jag gick sedan ner till Biblioteket för att besöka Joyce Murdoch, och för en gångs skull var hon hemma men mitt i en storstädning, så vi kunde inte talas vid särskilt länge. Emellertid var det roligt att se henne igen – för andra gången sedan 1995. Vanligen har hon aldrig varit hemma när jag kommit förbi. Hon har samarbetat med Dalai Lama i decennier. MacLeod Ganj var annars mera välmående och strålande än någonsin. Där fanns fler unga västerlänningar än någonsin, och en del hade bott där i månader. Detta unika tibetanska samhälle gav ett ytterst välmående intryck, och upplevelsen därav gav hela min resa den mest idealiska tänkbara inledning. Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med Janet, en förtjusande amerikanska från Upper State New York, som rest till Indien för att stanna länge och fastnat i Dharamsala, där hon tänkte stanna för att undervisa tibetanska barn i engelska. Vi trivdes så bra i varandras sällskap att vi även åt middag tillsammans och inte skildes förrän det var dags för mig att gå till bussen. Nattbussresan till Dehra Dun tog 16 timmar som vanligt och var, som en av mina engelska medpassagerare betecknade den, episk. Den var fullproppad, jag hade en ytterst obekväm sits mellan en fet dam som hela tiden kräktes ut genom fönstret och en fräck hindu som satt med fötterna i gången med ryggen mot mig och sov, så att jag hela tiden måste backa upp honom som ryggstöd: det mest hänsynslösa sättet mot ens medpassagerare att sitta och sova i en buss. Vi var fem européer, men en försvann spårlöst i Chandigarh. Han bara lämnade bussen, och risken är att han gick för att ta sig en kopp te och inte hittade tillbaka igen. En annan var en mycket originell italienare med mycket långa ben som hade det besvärligt i bussen: indiska bussar är inte byggda för långbenta vidunder. De andra tre var engelsmän. En skulle upp till Almora och Kausani, och vi lovade återförenas där. De andra två följde med mig till mitt ljuvliga hotell Rishilok (Tourist Bungalow) på andra sidan bifloden i Rishikesh, där det bodde ett glatt gäng australiensare som ämnade öppna Indien för australiensisk turism. Efter denna trevliga samvaro och någon vila gick jag iväg till min indiska familj utanför staden. Att få sitta hos Jacky utanför hans ringa bostad vid vattnet och få njuta av fullmånens sken i Ganges var något av mina underbaraste skönhetsupplevelser i Indien. Han mådde väl trots en livsfarlig förkylning i september i samband med översvämningarna och naturkatastroferna, då hela Ganges dränkte hela Hindustan. Han hade sin evärdliga rökhosta genom sin kroniska cigarettkonsumtion, som han aldrig slipper, men vi diskuterade lika fullt hela världens öden och äventyr och kom 180


fram till att det inte var fullt så illa som det såg ut. Även familjen mådde väl. Mr Sharma bjöd generöst på sin Contessa-whisky, ett av Indiens bättre whiskymärken (bara 42%), medan Mrs Sharma bjöd på en magnifik middag. Indiens ekonomiska kris under hösten illustrerades av löken. I augusti gick den upp i pris 1000% och sjönk inte i pris igen förrän helt nyligen men med bara 50%. (Den gick alltså upp från 6 till 60 rupier kilot och sjönk sedan till 30 rupier kilot, en pristurbulens av katastrofala dimensioner.) Till denna måltid och whisky diskuterade jag Shakespeare med Harish, Rysslands ekonomiska kris med hans broder och skillnaden mellan europeiskt och indiskt kök med deras fader. Vi kom fram till att Shakespeare hade varit åsnan i sin klass som inte fattat något, att Rysslands kris nästan lett till Indiens ekonomiska sammanbrott, och att skillnaden mellan italienskt och indiskt kök var obetydlig, medan den mellan nordiskt och indiskt kök var astronomisk. Lycksaligheten var total, och mina indiska vänner uttryckte sin stora glädje och tillfredsställelse över att jag lyckats komma till rätta (alltså till Indien) ännu ett år. Med Jacky hade vi analyserat fenomenet att det kommer fler västerlänningar till Indien för varje år. Han har ju arbetat i åratal i Europa, så han vet vad Europa handlar om. Det går inte att, som man gör i Europa, enbart forcera sig fram genom stress. Man måste bli urholkad, ihjälstressad och sluta i nervösa sammanbrott. I Indien koncentrerar man sig på den andliga sidan av livet. Denna är mera väsentlig än den materialistiska streberkarriären, och det måste hela världen förr eller senare komma till insikt om, om den alls skall kunna överleva. Just därför hade Jacky slutligen övergivit Europa för att isolera sig i Indien med det indiska levernet bara för att över huvud taget överleva. del 4. Efter en ljuvlig natts sömn på nio timmar vaknade man till en vilt blåsande tropisk vind från bergen, men mina australiensiska vänner försäkrade mig att den var normal och tog slut omkring klockan 10. Jag begagnade förmiddagen till att gå över hängbron till östra stranden, den enda bro som går över Ganges i Rishikesh. Den är ganska exakt 2 meter bred, den svänger kraftigt i vinden, och över denna bro passerar fotgängare i massor, getter, boskap, mopeder och motorcyklar. Det räcker med att en enda helig ko behagar ställa sig på tvären mitt på bron, så blir förstoppningen fullständig. Detta händer regelbundet. På östra stranden ligger ghaten lika tätt som i Benares, och det är ett nöje att se folk förfriska sig med ett bad i Ganges. Hon lär vara ren här, men hon ser ändå inte vidare ren ut. Vattnet är inte klart en centimeter, men det är dock mera blågrönt än brunt, om dock en viss brunhet även förekommer. Det var mycket frestande att ta ett dopp, (dagstemperaturen i Rishikesh var omkring 27-28 grader,) men tyvärr hade jag inte tagit med mig ett par simbyxor till Indien. Gör det nästa gång. Rishikesh var särskilt intressant detta år genom den stora badfestivalen Kumbmelah då ingen mindre hedrade denna med sin närvaro än Dalai Lama. Han hedrades vid denna hinduiska högtid som vilken hinduistisk överguru som helst. Och inte nog med det: en journalist kunde lätt komma riktigt nära honom och fotografera honom, livvakter förekom men upplevde tydligen den heliga staden Rishikesh som mera riskfri än Dharamsala, och även Dalai Lama tycks ha varit nöjd med uppträdandet att få officiera som överstepräst vid en mycket hinduistisk högtid. Det var fullmåne denna dag (4.11) och dessutom åminnelsefesten av sikhernas profet och grundare vad han nu hette. Men något högtidligt firande märktes inte i Rishikesh. De få sikher (med höga skallvärmare till turbaner) som förekom var visserligen alla vitklädda och uppsnosade (om dock utan slips), och fullmånens

181


firande märktes bara på det intensiva plaskandet i vattnet av fler självplågare än vanligt. (Moder Ganges är mycket kall när hon rinner ut ur Himalaya.) Desto mera högtidlig var min avskedsfest hos min indiska familj. Jag vet inte om jag kan komma till Indien nästa år, jag har förberett familjen för den eventualiteten, men de har ändå uttryckt sina önskemål om jag kommer: ett par skor åt Harish och en kulspetspenna åt Sono hans broder. Till dess får vi leva på hoppet. Varför är det alltid så hopplöst svårt att sova natten innan man skall resa bort? Natten blev fruktansvärd, vid midnatt vaknade man utan att man kunde somna om, det var bara att läsa sig till sömns, och halv 5 ringde väckarklockan. Då var det bara att klä på sig, packa det sista och vandra åstad i fullmånans sken. Vägen till Uttarkashi är mycket intressant. Först tar bussen en hisnande genväg över bergen, så att man länge ser Rishikesh allt djupare och mindre långt där nere, för att småningom komma fram till samhällen som Chamba och Dunda. Efter tre timmar kom vi fram till Tehri, där man fick en ganska överskådlig blick över det märkliga dammbygge som pågår där. Dammen byggs trots alla varningar och katastroflarm. Det är mitt i ett jordbävningsbenäget område, men ändå anses fördelarna överväga nackdelarna: med denna damm kan hela Garwhal förses med ström, och det skulle bli slut på de eviga strömavbrotten jämnt och ständigt så långt ner som i Rishikesh. Men man har dividerat länge om dammen, och slutresultatet blir en kompromiss: den blir inte så hög som den först var planerad utan bara hälften så hög. Europeiska experter har noggrant utrett jordbävningsriskerna och kommit fram till, att man med nutidens teknologi kan bygga en damm i ett jordbävningsområde så att den håller vad som än händer, om den bara inte blir för hög. Den största nackdelen med dammen blir således att ett underbart landskap försvinner. Gangesdalen är som vackrast här, och hela den antika staden Tehri blir sänkt under vatten. Regeringen har satsat väldiga belopp på att gottgöra detta och bygga ett helt nytt Tehri högre upp, men det kan ju aldrig bli samma sak. Tehris invånare har gärna tagit emot de enorma ersättningsbeloppen för förlust av hus och stad och sedan vägrat lämna sina hem i alla fall. Efter Tehri blir Gangeslandskapet ännu mer hisnande, och långt bort i fjärran över kullarna kan man se bergen bortom Kedarnath och Gangotri vid Ganges källor. Denna väg leder till dessa, men tyvärr var den redan stängd för säsongen. Därför kunde jag inte resa längre än till Uttarkashi. Del 5 : Uttarkashi. Detta idylliska samhälle mitt i hjärtat av det indiska Himalaya ligger 15 mil från Rishikesh och 10 mil från Gangotri. Det erinrar mycket om Badrinath med den brusande floden, de provisoriska hängbroarna och staden förtvivlat klamrande sig fast högt uppe längs den nyckfulla stormiga flodens stränder. Längs vägen såg vi massor med jordskred, och vägen har bara provisoriskt reparerats överallt. Vid dessa tjogtals ställen är det omöjligt att möta trafik. Jag fick ett dubbelrum på hotell Hanslok för 70 rupier med kall dusch och toalett på rummet. Det var bättre än "Traveller's Lodge" där jag erbjöds ett trebäddsrum för 150 rupier med allmän kalldusch och toalett i korridoren. Detta trebäddsrum var det närmaste detta hotell kunde komma ett enmansrum. Hanslok var mer än till fyllest, om jag dock som vanligt sov illa på grund av morgondagens nervpirrande reseetapper. Det blev till att stiga upp 04.45. Bussen lämnade Uttarkashi halv 6, och det var en direktbuss till Srinagar. Dagens mål var Joshimath, men det var tveksamt om jag

182


skulle klara det, då det var över 300 kilometer dit längs oländiga vägar i tröga och klumpiga bussar som ofta tog halvtimmespauser för ett allmänt glas te. Åter passerades Tehri, och hela Gangesdalen var full av rök och damm från det kontroversiella gigantiska dammbygget. Brukar dammar damma så mycket? På långt håll såg det ut som en lokal sandstorm, och denna tjocka rök måste alla invånare i denna Ganges vackraste del oupphörligt inhalera. Jag fick nu även se den andra sidan av den gamla staden med bland annat en mycket vacker och smäcker gammal anglikansk kyrka. Där fanns även andra gamla mycket vackra byggnadsminnen konstruerade för att stå emot sekler. Allt detta skulle förstöras genom den dammande dammen, som redan på vissa håll kallas för "the damned dam". Man kommer inte ifrån det: situationen är bäddad för tragik. Folk som levat i otaliga generationer i dalen vill inte lämna den. Det nya Tehri konstruerat uppe på höjden är en modern och ful liten stad som strålar av sterilitet. Ingen vill bo där. Alternativet är att avbryta dammbygget. Därmed skulle 11 års arbeten och kostnader vara förgäves. Ändå talar mycket för att detta vore bättre än att eventuellt utlösa ett lokalt inbördeskrig i dalen mellan regering och befolkning, regeringen med motivet att dammen är för befolkningens bästa som inte begriper bättre, folket med det goda skälet att regeringen inte begriper vad som är bäst för folket. Vi lämnade det larmande månlandskapet bakom oss. Tragedin är redan ett faktum. Den kan bara bli värre. Långsamt segade sig bussen upp för kullarna för att slutligen nå Srinagar (efter 150 km) vid middag. Jag hade turen att genast få en ny buss vidare, som dock bara gick till Rudraprayag. Där måste jag snabbt byta till en annan buss som bara gick till Chamoli. Dessa bussar var ett slags halvminibussar som tydligen bara gick kortare sträckor av och an längs den 250 km långa Alaknandadalen med Ganges största biflod, en mycket mera vild och vattenrik flod än Ganges. Alaknandadalen är också mer intressant och dramatisk än Gangesdalen med oerhörda naturscenerier som man aldrig glömmer. Den är även mera bördig och folkrik, och folket här är vänligare och öppnare. Längs Gangesdalen finns de två viktiga pilgrimsorterna Yamnotri (vid Yamunas källor) och Gangotri, men de betydligt mer populära och spektakulära pilgrimsorterna Kedarnath och Badrinath ligger vid Alaknandadalen. Båda dessa hade jag besökt, så jag kände mig inte motiverad att försöka återbesöka dem. Ju längre dagen led och färden fortskred, desto klarare lovade dagen bli en verklig utmaning och kanske resans jobbigaste dag. De små bussarna var ytterst obekväma, hade man inte grannar som pressade på och använde en som ryggstöd och sovdyna så var stolen framför trasig och rena knäkrossaren för den som satt bakom, trängseln var extrem, och man satt instängd i sin sits som i en tvångströja. Benen kunde man aldrig sträcka ut, och man fick träsmak både i baken och i munnen, då hela dagen gick utan mat. Klockan halv 5 nåddes äntligen Chamoli efter tre bussar och tolv timmar under de obekvämaste tänkbara förhållanden. Av de 30 milen var det bara 5 kvar, men de sista milen är alltid de svåraste. Dessutom började skymningen inledas. Vägen från Chamoli till Joshimath är den mest dramatiska väg i världen som jag känner till. Djupt under en någonstans i den osynliga bottnen av avgrunden forsar den skummande floden medan det stora Himalaya reser sig lika högt omkring en överallt så att man som person blir mindre än en loppa. Det är just här som Alaknanda bryter sig igenom det stora Himalaya för att sedan bli Ganges. De kanske enda ställen i världen som överträffar detta i hårresande dramatik är Grand Canyon och den ravin i Nepal där Kaligandakifloden bryter sig igenom Dhaulagiri och Annapurna, som reser sig 7000 meter på ömse sidor om floden. Här längs Alaknanda går dock en bilväg och färdas bussar sprängfyllda med passagerare på en enfilig 183


sandväg ständigt sargad och märkt på nytt av nyckfulla jordskred och helt utan räcken. Ofta skiljer bara några centimeter bussen från den omedelbara avgrunden flera hundra meter nedanför. Dessutom kan bussen, som i vårt fall idag, belamras med ett trettiotal skolpojkar som under jubel och visslanden tar plats på taket och håller sig fast där medan de då och då sopas till av trädgrenar. Särskilt jublar de i de tvära krökarna, då alla hotar ramla av. Men de är fullkomligt säkra. De har ju tagit sitt cricketracket med sig med bollar och allt, och till nöds kan de ju ta sig ner och som apor hänga på sidorna, om trädgrenarna skulle bli för hårda och närgångna. Under tiden föll skymningen, och vi kom inte fram. Mörkare och mörkare blev landskapet där utanför samtidigt som vi steg högre och högre, floden försvann definitivt i avgrundens botten i ett svart hål som var dess oändliga öppna dikesavgrund, som bara blev mörkare och svartare, medan det plötsligt reste sig ovädersmoln i norr vart vi var på väg. Hur kan man alls köra buss på dessa vägar i mörker med bussen överfull och en ständig avgrund omedelbart bredvid sig? Det var kanske inte meningen att bussen skulle vara så sen. Klockan 6 var mörkret totalt, och det återstod ännu två mil. Det blev kallt, det började blåsa, hela Himalayas mest fruktansvärda ogästvänlighet började visa sig, och det var bara att stänga fönstren, tända ljuset i bussen och lita på chauffören. Det fanns ingen annan att lita på. Snart såg man hur det försiktigt började tindra små ljus i fjärran framför oss. Det var äntligen Joshimath efter 30 mil och 14 timmar i världens obekvämaste bussar. Det gällde att kvickt finna ett hotell så att man sedan kunde få sig en middag innan det var för sent. I Joshimath går man och lägger sig tidigt. En vänlig medpassagerare rekommenderade ett hotell åt mig som hette Vedic. Det var mycket trevligt men för dyrt. En pojke visade mig ett gästhus som var omöjligt att hitta annars då det låg bortom allt annat. Husvärden där, en fryntlig jultomte, kom ihåg att ha sett mig för tre år sedan. Jag fick ett präktigt dubbelrum för 100 rupier och nöjde mig därmed. Vilken restaurang som helst dög under omständigheterna. Jag landade på första bästa ställe som var helt hindispråkigt. Det var fullt, så jag hamnade bredvid en pojke som inledde samtal med mig. Han kunde ett ord på engelska, "Okey!" som han använde mycket och som tydligt hade en särskild betydelse för honom. Han kunde högst vara 16 men var charmig och mycket sympatisk. Så kunde han ett ord till: "55 rupees." Jag trodde han skämtade. Skulle de kräva mig på så mycket för maten? (11 kronor?) Det var otänkbart. "55 what?" frågade jag men fick inget svar utom de vanliga menande blinkningarna. Värdfolket på restaurangen sade till honom att äta, vara tyst och lämna mig i fred. Han var tydligen stamkund hos dem. Dessa trakter är fulla av besynnerliga original och dårar. När jag avslutat min måltid och betalat (15 rupier) reste jag mig för att gå. Då följde ynglingen efter mig. Då först förstod jag, och jag sade strängt till honom: "Gå tillbaka och ät!" Jag visste att han inte fullbordat sin måltid, och han lydde. Jag hoppades aldrig få se honom mer. Ett tragiskt symptom på hur "civilisationen" har nått längst upp i Himalaya inte bara med skvalmusik och video utan även med typiska storstadslaster, som man trodde ett vilt Klondykeställe som Joshimath vara befriat ifrån. Man är ju här geografiskt i praktiken redan inne i Tibet eller åtminstone på gränsen. Därpå kom regnet, mitt första regn på denna resa. Jag har alltid funnit dåligt väder i Joshimath. Detta är mitt tredje besök, och denna gång hoppas jag kunna stanna två nätter och hela dagen i morgon, om bara vädret ger mig en chans. P.S. I slutet av mars i år skakades just Chamoli av en jordbävning, och hela samhället förstördes. Måtte bygget av Tehri-dammen avbrytas före nästa jordbävning. 184


del 6 : Joshimath. Vädret på morgonen utlovade ostadighet. Solsken förekom, men även moln förekom i rikliga mängder. Jag trotsade ödet för att bege mig upp till Auli. Tyvärr var linbanan stängd för underhåll. Sålunda sparade man 200 rupier, och det var mycket trevligare att gå. Joshimath ligger på 2000 meter ungefär och Auli på 3000. Där finns två liftar, en till väders och en i kabin, ty Joshimath är Indiens enda vintersportort. Säsongen för skidåkning är i januari-februari. Senast jag var uppe vid Auli för tre år sedan fanns det ingen gångväg dit. Det finns det nu med tacknämliga trappor nästan hela vägen upp de 6 kilometrarna. Bilvägen dit är 14 kilometer, då gångvägen är mycket brantare. Snart var man uppe vid skidliftarnas slut, men där började det intressanta med ett prydligt vindkraftverk utplacerat som ett fyrtorn med maningen: "Fortsätt bara!" Ovanför bredde sig förvånansvärt nog ett skogsbälte ut sig, och denna skog var helt jungfrulig och mycket imponerande. Där förekom allehanda djur såsom rävar, som var de största rävar jag har sett, och en fantastiskt vacker skogsfågel, stor som en påfågel eller paradisfågel, helt turkosblå med brungyllne stjärtfjädrar. Ovanför skogen var det ytterligare ett stycke kvar till snögränsen. Den vanligaste blomman på ängarna där strax under snögränsen den 7 november var, hör och häpna, maskrosen, som växte vild och något förkrympt i full blomning överallt. Den förekom inte längre ner. Ända upp i snön med mina sandaler ville jag inte gå. Det var kallt där uppe med bitande snålblåst, men utsikten hade varit magnifik om det inte hade varit så mycket moln. Nanda Devi syns bäst från Auli, jag fick precis några skymtar av henne innan hon försvann i molnen, Indiens högsta och kanske mest förbjudande berg, (bara 7800 meter). Det är mest de oerhörda naturupplevelserna som ständigt drar mig tillbaka till Himalaya. Var annorstädes kan man få se en flock på åtta örnar, som jag såg i förrgår morse på vägen mot Uttarkashi svävande högt över Ganges? När jag kom upp ovanför Auli möttes jag av en sjungande hund. Det var en vanlig svart vallhund som satt på en sten och sjöng inför hela dalen. Det var en mycket melankolisk sång. Givetvis satt den bara och ylade för ingenting, men den gjorde det så musikaliskt och skapade därmed en genuin musikalisk stämning av smärta och vemod. Kanske var det en kärlekssång. Det var annat mot hunden i Rishikesh, som låg död mitt på gatan i en blodpöl. Man ser alltid då och då döda hundar i Indien och Nepal, och de ligger då alltid mitt i gatan av någon anledning, som om ingen ville avlägsna liket av någon sorts respekt för den döda. En annan grotesk syn av alltför många i Indien var den gamle mannen som låg vid sidan av vägen från Dharamsala sent på kvällen när vi lämnade MacLeod Ganj. Han hade ett brinnande ljus på magen. Var han levande eller död eller döende? Det lär jag få grubbla över för resten av livet. Han låg helt utslagen på rygg vid sidan av vägen med ett brinnande ljus på magen. Man hann bara se att han var gammal och orörlig. Morgonpromenaden upp till den högsta punkten av Auli tog tre timmar, men sedan var det som vanligt svårare att ta sig ner. Fastän jag var medveten om risken och medvetet höll långt åt vänster gick jag fullständigt vilse i den svåra skogen öster om linbanan. Likväl klarade man sig trots eländiga raviner och floder som var i vägen och kom så småningom ut ur den vilda skogen – en levande skog är alltid full av andar, och det gäller att stå sig väl med dem och aldrig hugga ner ett träd i onödan. Man kom till rätta och helbrägda ner till Joshimath igen precis när molnen blev som mest hotfulla, utlovade en storm och förvarnade genom regndroppar. Genom sitt hisnande läge blir Joshimath dubbelt förfärligt vid oväder. Tjockast och

185


mörkast såg det ut åt Badrinath-hållet närmare Tibet, där pilgrimerna inte kunde ha det lätt och där vägen antagligen måste stängas vilken dag som helst. Sista kvällen i Joshimath blev en upplevelse. Jag vågade återvända till det lilla indiska stället där jag uppvaktats av den unge bögen, då maten där var så god. Ägarna förgyllde kvällen med att stänga av skvalmusiken och i stället sätta upp en TV med världens underbaraste cricketmatch. Man fullkomligt försvann in i detta sagolikt förtrollande intelligenta spel av precision och uthållighet, mycket ädlare än baseball, som är mera en machosport för brutala manschauvinister och muskelbyggare. När jag så satt där och njöt av denna betagande cricketmatch mellan Ceylon och Pakistan visade sig en västerlänning där. Jag gick genast fram och inbjöd honom att delta i njutningen av cricketspelet. Han var engelsman och hette Stuart. Han sade hela tiden: "Det är underbart att vara tillbaka här igen!" Han kommer till Indien vartannat år och kom första gången till Joshimath för tio år sedan,. Det hade förändrats drastiskt sedan dess. Då var det en vild Klondykehåla som före guldruschen utan många hotell och utan en enda västerlänning. Också sedan dess har han alltid sett få västerlänningar här. Jag har sett allt som allt fem under mina tre besök här, han kanske någon mer under sina något fler besök. Han var helt extatisk över Joshimath, dess läge och dess betydelse som kulturcentrum och historiskt viktig kultplats. Det var ju hit som Shankara kom för 1100 år sedan för att pånyttföda hinduismen, som då var helt i lä av buddhismen och nästan utdöende. Nästan hela Mahabharata utspelar sig i Garwhal, detta är Vishnus eget land, man kan säga att själva rötterna till hinduismen finns här. Stuarts hjärtlighet smittade av sig, jag visade honom mitt rum, och han kände igen hotellet som sitt för fyra år sedan. Vi skildes kanske som vänner för livet efter bara en knapp bit av en afton gemensamt. Även så fungerar Himalaya. del 7. Vägen från Joshimath till Kausani är 18 mil och ovanligt besvärlig. Efter en före avresan förskräcklig natt (som vanligt) skedde nedresan klockan 6 i idealisk soluppgång. Morgonvädret var ännu vackert, och det var därför ett svårt ögonblick att lämna Joshimath i. Men jag fick en idealisk sittplats längst bak på höger sida, så att jag i detalj kunde njuta av det oöverträffbart imponerande och i sin storslagenhet skräckinjagande landskapet, berömt såsom "Gudarnas dal". Vägen ner till Karanprayag gick helt smärtfritt, (10 mil,) och vi var framme redan klockan tio. Sedan började besvären. Den korta vägen från Karanprayag till Kausani var för en gångs skull i skick, vilket den aldrig varit tidigare när jag passerat. Det brukar höra till ordningen att en bit av vägen försvunnit i ett ras, så att man måste klättra runt och ta en annan buss på andra sidan, eller att man råkar ut för lastbilar eller bussar som kört ner sig i leran, så att proppen tar timmar att åtgärda. Ingenting sådant förekom denna gång. Jordskreden och rasen var större och svårare än någonsin, men de hade hunnit repareras. Ändå dök samma problem som alltid upp på denna väg: extra dröjsmål, extra tepauser, en lång lunchpaus, med mera, så att bussen stannade i Gwaldam, varifrån passagerarna fick fortsätta för egen maskin, dvs. ta en taxi. Vi fick tag på en jeep, som som vanligt bara gick halva vägen till Garur, varifrån vi fick ta en ny jeeptaxi de sista två milen. Mitt på den vägen låg det igen en död hund. Vi kom fram till Kausani halv 5. Det var ovanligt tidigt för denna väg med dess obotligt fördröjande faktorer. Då hade man suttit och frusit i kalla bussar och jeepar hela dagen, så det var skönt att komma hem. Som vanligt dök min unge hotellvärd på hotell Uttarakand upp från ingenstans när jag steg av jeepen och tog hand om mig och hälsade mig

186


välkommen. Jag fick ett rumpris på 80 rupier (16 kronor). Jag hade kunnat få det ännu billigare, men jag ville inte trixa. På ett sätt var det svårt att komma tillbaka till Kausani. Jag hade så många så goda minnen därifrån av goda vänner och goda stunder. De saknades alla men hade lämnat något kvar. När jag satt vid middagen dök den tyske cykelfantasten upp, som bott i Kausani i sex år och organiserar cykelturer för äventyrslystna turister. Han hade cyklat hela vägen till Badrinath bland annat, (omöjliga och mycket svåra vägar). Han mindes mycket väl min vän Chris Molloy, som han gjort flera turer tillsammans med. Hans uppdykande var en angenäm överraskning, och jag såg fram emot att få träffa honom igen. I Kausani hann min dåliga hälsa ifatt mig. På denna resa hade jag från början begått ett grundläggande fel: jag hade fått med mig för litet C-vitaminer. Detta har aldrig hänt förut. Jag upptäckte bristen för sent och började ransonera i det varma Rishikesh, där det fanns så mycket värmande och livgivande solsken att vitaminer kändes överflödiga. Det var där jag blev förkyld. Det manifesterade sig i Uttarkashi och blev outhärdligt i Joshimath. Samtidigt var min rygg sönderskakad av alla vådliga bussfärder i obekväma ställningar i undermåliga säten. Tydligen är det mitt öde att alltid komma till Kausani främst för att lappa ihop mig igen. Ryggen var så dålig, att det var nästan omöjligt att räta ut den, och det gick inte ens att ligga raklång på rygg – det gick inte att få ner benen. Lyckligtvis hade jag whisky och Fisherman's Friend att tillgå för alla eventualiteter, och C-vitaminerna fick lov att räcka så länge de räckte. På morgonen efter nio timmars välgörande sömn hade jag dessutom tappat rösten – för första gången i Indien. Emellertid var morgonen sagolik – Kausani bjöd på det bästa tänkbara väder med värmande nästan stekande solsken och magnifik utsikt mot Nanda Devi och de andra bergen i norr. Men redan vid middag tog solen slut, mörka moln kom åter med kyla och regn för att till och med urarta i åska med blixtar som dominerade hela horisonten. Emellertid bjöd även Kausani på en underbar samling original. Där var Yogi, tysken som organiserade cykelturer för turister kring hela Garwhal och Kumaon och som hållit på med det i fem år, en underbar typ och översvallande av pratsjuka. Han levde på sina cyklar. Och mot kvällen kom Stephen som jag hade väntat på. Vi hade träffats på bussen från Dharamsala och beslutat att mötas i Kausani. Jag hade oroat mig över att han inte varit där redan när jag kommit, jag hade väntat mig att han skulle hinna före mig, men till all lycka kom han i alla fall innan jag hunnit bege mig vidare. Vi hade mycket att tala om då vi båda hade varit runt Kailas. Dessutom var han liksom jag en stamgäst i Dharamsala. Vid ett tillfälle hade han råkat illa ut uppe vid Triund 1000 meter ovanför McLeod Ganj. Han hade gett sig upp för sent på eftermiddagen och även förfriskat sig något, så att han uppe vid Triund ramlade så illa att han slog sig ett hål i pannan. Blodet bara forsade, droppade från hans skägg, färgade hans gröna jacka till stora delar röd och fortsatte ner med sin färgningsprocess över byxorna. Men han måste ta sig ner, och skymningen föll. Att stanna kvar där uppe hade varit döden. I sitt blodiga och handikappade tillstånd tog det tre timmar för honom ner, då även hans ficklampa slagits sönder. Han hade begett sig upp i avsikt att stanna över natten, men ingenting kunde hejda blodflödet, så någonting sådant var otänkbart. När han äntligen kom ner och fram till sitt hotell Loseling efter att ha känt sig fram hela vägen var hotellet stängt och låst för natten. Han måste bulta och sparka på porten och väcka alla munkarna som sov. När slutligen en munk kom och öppnade och fick se honom alldeles blodig med rött av blod droppande skägg och kläderna 187


flammande av blod blev munken alldeles skräckslagen och trodde att han var en av de värsta tibetanska gudomligheterna eller demonerna. Det tog en stund för Stephen att lugna ner munken och få honom att släppa in honom. Då frågade munken: "Hade du druckit?" "Ja." "Det är inte bra att dricka," menade munken, och Stephen instämde. Stephen har healing som ärftlig belastning. Hans moder var en utpräglad sådan, och sådana människor kan ha ett överväldigande inflytande och är ofta dominerande, då de har en stor spirituell makt. Stephen gjorde en normal karriär och gifte sig men sysslade alltid med healing vid sidan om och övergick mer och mer till detta. Hans fru var egentligen aldrig villig till äktenskap, hon ville vänta tre år, men de slog ihop sina påsar i alla fall, och efter precis tre år sprack det. Då sadlade han om totalt, sålde sitt hus och gick helt och hållet in för healing och blev högt uppskattad och erkänd för sina insatser, samtidigt som han reste till Kailas. Han kom iväg till Tibet precis en vecka efter att han sålt sitt hus. Det var två år sedan. Nu är han tillbaka i Indien för andra gången för att bota sin hepatit B med tibetansk medicin. Hans berättelser om sina öden och upplevelser är mycket fängslande och lärorika, och vi kommer att hålla kontakt framledes var på jorden han än befinner sig. Han kunde även upplysa mig om vad som hände med vår reskamrat som försvann i Chandigarh. Han hade inte tappat bort sig utan lämnat bussen helt frivilligt då han tagit med sig sin gitarr. Han var inte engelsman utan en amerikansk konstnär på jakt efter sig själv. Han hade haft för planer att tillbringa vintern i Leh, vilket torde vara något av en utmaning, då snart sagt vilken vinter som helst vore att föredra framför en vinter i Ladakh, det för människor svåraste och kallaste stället i Indien. del 8. Yogi fick en fransk flicka att följa med på en cykelutflykt, så han och hon var nöjda med sin dag. På mitt hotell vistades också en mycket sympatisk lång och gänglig schweizare, som gick på ständiga långpromenader. Men Stephen tog priset. Vi tillbringade hela morgonen under intensiva samtal, som tillspetsades när det blev tal om den indiska atombomben, hela atombombsproblematiken med Einstein och Oppenheimer och de 300 provsprängningarna i Stilla Oceanen med hela baletten, och jag vidhöll Indiens tragedi därvidlag. Ett av Gandhis starkaste argument för att separera Indien från det Brittiska Imperiet var att han ville hålla Indien utanför det politiska system som fick Amerika (med Churchills välsignelse) att släppa atombomberna över både Hiroshima och Nagasaki. Nu har Indien själv och helt frivilligt gjort sig till medlem i den exklusiva och föraktliga maffia av nationer som utlöst atombomber. Stephen var av en annan mening. Han framhöll den oerhörda verkan som Indiens atombomb hade haft på Amerika och Kina. Kina är numera rädd för Indien. Indiens ekonomiska skador blev inte så stora som Pakistans, som helt är beroende av Kina och Amerika. Han framhöll förbundet Amerika-Kina-Pakistan som en liga som "Moder India" helt enkelt hade slagit på käften – med avsevärd effekt. Han hade naturligtvis rätt i vissa avseenden. Som den alltför goda människa han var försökte han helt enkelt se det från den goda sidan av saken. Vi diskuterade även det tibetanska problemet. Han har själv träffat Dalai Lama och ingående känt honom på pulsen och kommit fram till samma sak som jag och många andra: Dalai Lama kan ingenting göra genom sin upphöjda position som för tibetanernas skull kräver fulländad diplomati och absolut konsekvent icke-vålds188


politik i enlighet med Mahatma Gandhis exempel. Som följd av detta efterlyste Stephen någon annan som kunde ta upp en effektiv kamp mot det onda förtryckets Kina, vilket ju även Tibetan Youth Congress efterlyser. Vi gick även in på personliga saker som hans nuvarande förhållande till sin fru. De är ju skilda, men de är goda vänner, vilket är det viktigaste. Han berättade en mycket intressant historia om sin fru. Så länge de var gifta föraktade hon honom för hans healing-aktiviteter och tyckte att det var nonsens. Efter skilsmässan blev hon en helare själv, som om det smittat av sig. De skildes därför att hon ville ha en man att kunna bråka med, medan han inte ville bråka med sin fru. Hon fick efter honom en riktig man som verkligen bråkar med henne och förtrycker henne, vilket kanske var vad hon behövde för att hon skulle bli snäll mot sin första man, som var för god för henne. Deras barn älskar honom fortfarande, och när det blev tal om dem fick han tårar i ögonen. Jag fick det intrycket att Stephen är en man som ser det vackra i att gråta och som därför gärna gråter, som alltså ser något gott till och med i sorgen. Sådana människor är de godaste och mest medmänskliga människorna. De vet vad empati är. Samtidigt var han full av de mest fantastiska roliga historier ur sina egna erfarenheter. På tal om "Moder India" berättade han en episod ombord på en grekisk färja. Det var storm, och alla var sjösjuka. Själv stod han ute på däck och var så dålig att han kände det var dags att möta sin skapare. Ut på däck kommer det då en stöddig grek, hur tuff som helst, som ställer sig där och röker mitt bland alla bilarna ombord som stinker av bensin. Stephen såg genast faran för hela fartyget och alla ombord men var sjuk för att orka göra något. Ut kommer det då en ung grekisk kvinna som är mycket havande – en äkta blivande moder. Hon såg också den stöddige greken som tufft stod och rökte mitt bland bensinångorna – och gav sig på honom direkt i fruktansvärt helig vrede. Det var moderskapets allsmäktiga och rättmätiga raseri mot den synliga övermakten, och denna var helt maktlös där emot. Resan till Almora med en och samma buss tog tre timmar och en kvart fastän den bara var fem mil. I Almora ställde sig min vän från Bombay mr Kandpal helt på Stephens sida beträffande de indiska atombomberna. Indien hade gjort rätt i att visa Amerika och Kina att de inte kunde ignorera Tibetfrågan. Även mr Shah, min underbare värd på hotell Kailas, efterlyste en kämpe för Tibets sak i stil med general Subhandas Chandra Bose, som i praktiken tvingade Gandhi och Indien till total självständighet från Storbritannien, vilket Gandhi egentligen inte hade velat. Vad Dalai Lama behöver är en Subhandas Chandra Bose, menade mr Shah, nu 80 år gammal och kanske den främsta prydnaden för sin stad, en kollega till Nehru och kritiker av honom. "Nehru var en diktator som utövade sin diktatur under sken av demokrati," menade mr Shah, och det var kanske därigenom Nehru begick sina största misstag. Det var underbart att sitta hemma hos mr Shah igen i hans underbara gamla primitiva hotell Kailas, ett av de mest ljuvliga och pittoreska i Indien. Det var kallt och djävligt, rummen var dragiga som fan, men trivseln var total. Där bodde även för närvarande ett ungt irländskt par (från Dublin och Wicklow) och en ung tjeck. Vi hade en idealisk middag tillsammans allesammans med den bästa tali jag hittills ätit i Indien tillredd av den osynliga Mrs. Shah. del 9: Binsar. Resan upp till Binsar följande dag bjöd på mycket av intresse. Dagen var perfekt med bländande solsken från en klar sky som inte kunde bli klarare. Det fanns en genväg upp till Binsar från Almora som man faktiskt kunde gå om man hade tid.

189


Den var bara knappt två mil, medan bilvägen är tre mil. Man kan även ta bussen så långt den går den stora vägen och sedan gå resten. På vägen upp ligger en av Indiens mest livskraftiga hippiekolonier: Kesaa Devi. Anledningen till dess välstånd är att det här liksom i Manali växer hampa vilt överallt. Många besöker kolonin bara för att njuta, men andra har stannat tillräckligt länge för att kunna etablera en betänklig affärsrörelse genom att behandla haschet och saluföra det. Mycket av exporten går till Goa. Högre upp börjar Binsars naturreservat. Skyddsområdet består av stora skogar som är helt orörda och rena trollskogar, vilka utgör ett paradisområde för alla flyttfåglar som efter mitten av november färdas här över på väg från Sibirien och Ryssland och Mongoliet och hela Centralasien mot varmare länder söder om Himalaya. Många fågelentusiaster besöker Binsar från den 15 november av denna anledning. Har de tur får de sitt livs lystmäte på fågelskådning, då vädret denna tid ofta är klart. Jag fick även uppleva flera smakprov på befjädrade uppenbarelser av sällan skådat praktfullt slag. Men bäst av allt var utsikten. Från Binsar ser man Nanda Devi i hela hennes oemotståndliga uppenbarelse och skönhet, som man knappast får någon klar uppfattning om från något lägre ställe. (Binsar är på drygt 2400 meter.) Man ser dessutom hela Himalayabergskedjan långt in i Nepal och långt bortom Kedarnath. Ändå föredrar jag Kausani som vistelseort. Binsar har bara en butik, där bor väl knappast ens 50 människor i hela samhället, man är helt isolerad där, men orten är väl organiserad. Där finns ett hotell som sköts av staten, det är ett Tourist Rest House (i samma stil som mitt tillhåll i Rishikesh med idealisk trädgård och allt,) och priserna är skäliga. Under säsong är de 300-600 rupier, och under lågsäsong som nu 150-300. Det är nästan billigt. Restaurang och full service ingår. Men mest imponerande är det sätt på vilket ställets helighet upprätthålls. Det är förbjudet att spela skvalmusik, radio, TV, kasetter eller något sådant. Man får inte störa naturen, inte plocka blommor, inte ofreda fåglarna eller fälla träd. Man ser kring Almora ibland den imponerande skylten: "Absolut förbjudet att alls fälla något träd". Tystnaden började när man lämnade stora vägen. Inga andra fordon mötte eller syntes till. Jag och min chaufför tycktes vara ensamma i hela Binsarskogen. Så passerades den enda butiken, som till reklam hade skylten: "The only shop in Binsar". Slutet av vägen var trädgårdshotellet "The Tourist rest House". Sedan måste man fortsätta till fots de sista 2 kilometrarna till utsiktspunkten. Den var helt öde. Där var en liten förfallen paviljong fullklottrad med unga entusiastiska besökares graffiti. Annars var det bara jag. Men för mina fötter låg hela Himalaya. Jag talade med personalen på hotellet. Direktören var mycket tillmötesgående. De har problem med elektricitet ibland, (fastän de hade ett prydligt litet vindkraftverk,) så att de inte alltid kan koka mat, men många besökare kommer ändå året om och särskilt från Skandinavien, tydligen mest från Danmark och Norge men även från Göteborg, som en gång bidragit med en hel fruntimmerslast från något kvinnoförbund. Hur de hade lyckats hitta hit kunde inte direktören svara på. Men på vägen ner mötte vi sju stycken europeiska ungdomar på väg uppåt. Fyra av dem var på två motorcyklar, och två av dem ville ha lift med oss upp, men vi var ju dessvärre på väg ner. Den sjunde vandrade helt ensam och verkade ha gått hela vägen från Almora. Tydligen var ändå Binsar ett populärt och välbesökt ställe.

190


del 10. Hemma i Almora ägnade jag mig åt min huvuduppgift i staden: att utrannsaka möjligheten för västerlänningar att ta sig upp till Kailas längs den hinduiska pilgrimsleden. Min expert på området var Mr Kandpal, som bytt ut sin restaurang och sitt hotell mot en klädaffär. restaurangen hade varit för jobbig i längden, men jag upplevde ändå förändringen som ett steg neråt. Hoppas ändå att han lyckas. Han öppnade generöst alla möjligheter för mig och bad mig önska mig precis vad jag ville i fråga om vad svenska turister ville ha på en pilgrimsfärd till Kailas via Delhi, Almora, Pithoragarh och Darchula. Vi drog genast entusiastiskt upp detaljerade planer. Efter flyg till Delhi var det bäst med tåg till Kathgodam vid Haldwani. Därifrån en två dagars bussresa upp till Darchula och Tawa Ghat, som är det längsta en buss kan gå, med övernattning i Almora. Från Tawa Ghat måste man vandra. Promenaden upp till gränsen och Purang kan ta upp till 15 dagar, beroende på väderlek, deltagarnas kondition och vägens tillstånd. Detta år hade en hel by svepts bort av en lerlavinflodvåg, varvid 60 människor omkommit, men detta har aldrig hänt förut. Sedan jeepfärd upp till Darchen (en dag), parikrama runt berget (4 dagar), vilodag vid Manasarovar och samma väg tillbaka till Delhi. Allt skulle ta 30-35 dagar och alltså lika lång tid som den närmaste västerländska vägen via Kathmandu och Lhasa. Men priset skulle bara bli maximalt 40,000 rupier (8,000 kronor) exklusive flyg, visum och andra tillstånd. Naturligtvis var det intressant. Min man tog tag i saken och ringde några telefonsamtal för att forska vidare i möjligheterna. Så talade han med en hög auktoritet som var ansvarig för delstatens turisttrafik. Denne informerade mr Kandpal om, att utlänningar på intet sätt kunde få tillstånd att begagna den hinduiska pilgrimsvägen. Bom, stopp, och det var kört. Tålamod i några år till. Till kvällen kom det en cyklande tysk till hotellet som inte kände Yogi Mueller, cykelfantasten i Kausani, fastän han kom just från Kausani. Han hette Marcus, och vi hade mycket att tala om angående tysk filosofi och då vi båda ämnade oss till Naini Tal i morgon, han dock per cykel. Men den intressantaste typen på hotellet var en ung tjeck, som färdats genom hela Europa, Turkiet, Iran och Pakistan boendes i sitt tält. Allt hittar dom på, de käcka tjeckoslovakerna. Min förkylning var bättre, jag fungerade normalt och hostade bara, men i stället vaknade jag upp på morgonen med en ny muskelseninflammation av samma slag som förra året men på ett annat ställe. Det var Akhillessenan i stället för smalbenssenan. Det var ytterst frustrerande, då jag just denna dag behövde mina fötter för klättringen omkring Binsar. Nu blev det bara ett ynkligt haltande stapplande, varunder jag tappade mina glasögon, vilket jag märkte för sent. Lyckligtvis hade jag ett reservpar, som dock var sämre. Marcus gav mig homeopatisk medicin, och mr Shah beströk det onda stället med ett slags brun tigerbalsam av himalayisk art, som skulle hjälpa mot vad som helst. Det återstår att se. Natten blev fruktansvärd, men hans salva hade effekt. Den såg ut som upplöst koskit och torkade och stelnade fort över stället där han strök den, så att den delen av foten såg ganska osmaklig ut. Det uppstod fruktansvärda smärtor omkring senan som dock småningom lade sig, och jag kände att något läktes. Enligt mr Shah kan denna koskitliknande örtsalva till och med hela brutna ben. Men hostan höll mig vaken, och det var omöjligt att sova förrän på morgonkvisten. Dessutom upplevde jag att jag blev biten av osynliga kryp, vilket kliade alldeles fruktansvärt. Det var troligen loppor. Yogi Mueller hade varit av den meningen att mr Shahs hotell Kailas var ett ganska ohygieniskt ställe, och när 191


Stephen kommit dit hade han funnit kattskit på mattan mitt i sitt rum. Han hade bett någon av de anställda att ta hand om det och avlägsna det, varvid denne svarat: "Ja, jag ska göra det i morgon." Ändå förblir mr Shahs hotell Kailas ett högt uppskattat och populärt ställe. Han tar mycket väl hand om sina gäster, underhåller dem och är spirituell och godmodig, och alla älskar honom inklusive undertecknad. Efter den hemska natten bar det av mot Naini Tal. Marcus skulle cykla dit, och vi lovade varandra att ses där. Som ressällskap fick jag en ung slovenier, och vi kom väl överens. Jag tog honom med mig till mitt hotell Alps, där man får magnifika dubbelrum för 100 rupier natten. Även min vän Urosh från Slovenien hade drabbats av min förkylning i Rishikesh. Det var tydligen något som gick där. Man kan inte värja sig mot sådant. Man kan vara fullkomligt frisk och i bästa form en kväll när man går och lägger sig och följande morgon vakna upp dödssjuk utan anledning, ha en fot som inte går att gå på, ha världens influensa eller något annat mindre önskvärt. Det fanns ingen som helst rimlig förklaring till min sjuka häl denna gång. Marcus dök inte upp. Kanske han hade låtit sig övertalas av mr Shah till att vila sig en dag extra hos honom, men vilken skillnad var inte mitt rum i Kailas mot miljön i Alps! I Kailas var mitt rum som en skrubb, mörkt, dragigt och kallt utan stol, kanske 10 kvadratmeter, med ståtoalett ute i mörkret någonstans. Man bets ihjäl av loppor om man inte frös ihjäl. I Naini Tal var mitt rum en salong som en balsal, där jag fick vräka mig i dubbelsäng med riktigt täcke, och där rummets egna toalett både hade brusfåtölj och lavoar. Jag betalade 100 rupier för detta i det dyra Naini Tal medan jag hos mr Shah betalade 75 för 10 procent av bekvämligheten i Alps hotell. Naini Tal var sig likt: hur vackert som helst. Ett jordskred hade drabbat den västra sidan av sjön, så att vägen där svepts bort, men lyckligtvis hade husen ovanför klarat sig. Ödesfrågan infann sig om jag skulle ta en dag ledigt här eller inte. Jag var berättigad till det, jag hade inte haft en enda riktig vilodag under resans hittills fjorton dagar, och jag kunde behöva det med tanke på foten och förkylningen. Och i morgon är det fredag den 13 november. Precis när jag skulle gå ut för min middag klockan 7 dök Marcus upp med sin cykel. Hans tur från Almora hade tagit nio timmar (68 kilometer), men då hade han klokt nog tagit en två timmars siesta mitt på dagen när det var som hetast. Väl kommen upp till Naini Tal hade han tillbringat en fruktlös halvtimme på jakt efter vårt hotell, då han frågat vägen av alla och alla givit honom olika instruktioner. Efter att han fått duscha (kallt) och etablera sig gick vi ut på tre man hand och åt och hade en mycket trevlig kväll tillsammans. Personalen på vår vegetariska restaurang bad oss vara särskilt välkomna att komma tillbaka dit för frukost på morgonen. Naini Tal hade aldrig varit vackrare och trevligare. Ljusen glittrade i det klara vattnet, stjärnorna tindrade så kristallklart som de bara kan göra i Himalaya, och det var på något sätt min avskedsafton från Garwhal och Kumaon och första delen av min resa. Jag kunde inte klaga. Trots saboterande Rishikeshinfluensa och hälsensinflammation hade jag inte försenats en dag utan hade kunnat hålla programmet perfekt, vilket bådade gott för fortsättningen. Marcus trivdes inte i hotellet eller med staden och längtade ner till det varmare slättlandet. Han var trött på bergen och gav sig iväg efter en alltför dålig natts sömn. Även Urosh och jag hade våra problem. I Almora hade jag trott mig vara lindrigt attackerad och biten av loppor, men till min stora förvåning var det dubbelt värre i det renliga Naini Tal. Och Urosh led av samma sak, fastän han inte bott på Kailas i Almora utan i det helt moderna Kornak, och fastän han var fanatiskt renlig och tvättade sig från topp till tå varje dag. Han var biten över hela kroppen, medan mina 192


bett begränsades till hela det vänstra benet samt händerna. De osynliga krypen bet alltså även på ställen som aldrig täcktes av tyg. Eller var det en form av utslag och allergi? Fortsättning följer. del 11. I gryningen besteg jag China Peak, 2611 meter och alltså högre än själva Binsar. Det är ju tradition, och det var mitt farväl till Garwhal och Kumaon Himalaya för den här gången. Promenaden tog 1 1/2 timme upp och en timme ner, och den gick problemfritt fastän min hälsena inte var frisk ännu. Senare på morgonen gick även Urosh dit upp och fann bland annat en vilsegången engelska som irrat omkring där uppe i en timme och helt uttröttad inte kunde finna rätta vägen ner. Igår fanns det 12 västerlänningar i Naini Tal, men idag såg vi flera grupper och par. Tydligen börjar västerlänningar upptäcka Naini Tal. Det var med saknad man lämnade Naini Tal för att bege sig liksom i exil ner på slättlandet. Min taxichaufför körde som en galning till ackompagnemang av rasande hindupopmusik och tog en tia extra betalt för besväret än vad vi hade kommit överens om. Nere på Kathgodams tågstation fanns två andra västerlänningar och väntade på samma tåg. Även de hade varit i Almora och Naini Tal och blivit rödbitna av okända och osynliga krypande och smygande insektsvarelser. De berättade entusiastiskt om Kesaa Devi och vad som försiggick där, vilket gav en helt annan bild än vad jag hört om haschodlarna. Kesaa Devi är ett paradis för besökare och ett mycket trevligare ställe än mr Shahs hotell Kailas. Kolonin är självförsörjande och odlar grönsaker hela året om och till och med bananer mitt under vintern, som skyddas mot frost och snö genom övertäckning av hö. Stället är framför allt ett ekologiskt och antroposofiskt experimentområde för agronomiska pionjärverksamheter – och ett paradis för västerlänningar. Min tågbiljett erbjöd den sedvanliga problematiken. Jag fick köpa en andra-klassbiljett som jag sedan fick försöka transformera till en för första klass. Detta gjorde man hos mr Ticket Collector. Han skakade sorgset på huvudet åt mig och väntade sig uppenbarligen mutor. Jag teg och fick med något tålamod min biljett. Därmed var resan betryggad, och min första natt på tåget sov jag alldeles förträffligt i tio timmar. Mitt på dagen nådde vi Gorakhpur, där tåget blev som fullast: en tredjedel av alla passagerare tog plats på taket. Det var en fest att se, ty de själva där uppe hade en fest i värmen när tåget satte i gång och beredde dem friska fläktar. Resans enda prövning skulle som vanligt bli Barauni i nordöstra Bihar. Hela den andra reskvällen hade jag den underbara turen att få njuta av ett idealiskt ressällskap i form av en ung man som studerade agronomi men som hade stora filosofiska intressen. Han introducerade den indiske filosofen Osho för mig, även kallad Bhagvan, som skrivit 143 böcker och dog 1990. Han samlade väldiga lärjungeskaror omkring sig i hela världen och lyckades skapa en väldig rörelse i Amerika under 80-talet, tills han stämplades som farlig, fick sitt livsverk i Amerika förstört av myndigheterna och tvingades i exil tillbaka till Indien, där han mördades 1990 för att han hädade mot hinduismen. Han var en mycket frispråkig filosof som sade rätt ut precis vad han tänkte och som med tiden visade sig ha haft rätt i det mesta av vad han sagt. Han föraktade både hinduismens och de monoteistiska religionernas intolerans och hyckleri medan han varmt pläderade för Tibet. Han diskuterade allt med heroisk öppenhet och svarade tvärsäkert på alla frågor. Han stötte sig med alla etablissemang. Min unge vän sprang vid en järnvägsstation ut till en pressbyrå och köpte där en liten bok av Osho åt mig. Jag läste den samma natt med stort intresse och gav Osho rätt i nästan

193


alla hans ställningstaganden i frågor om liv och död, religion och vidskepelse, Aids och politik och allt annat som han vågar diskutera universellt. Att få en så ung ny vän hör till de underbaraste upplevelser man kan ha i Indien. De talar till en direkt från Indiens uråldriga själ så full av naturlig visdom och överlägsen livskunskap, han visste så mycket som jag inte visste fastän jag kunnat vara hans far, det var som om Moder India själv i hans person uppvaktade mig och delade sitt hjärta med mig. Naturligtvis lovade vi att hålla fortsatt kontakt. Samtidigt presenterade han några indiska nödrop. Indien har en arbetslöshet på 40%, och fastän Indiens officiella Aidsstatistik erkänner 10 miljoner fall av Aids i Indien (mot fem miljoner förra året) är den verkliga siffran snarare runt 20 miljoner. Och regeringen gör absolut ingenting utom att den sopar problemet under mattan då den ändå inte har råd med det. Han hade rest 600 km från sin hemstad och arbetsplats bara för att besöka sin lillebror, som hade fått jobb. Det föranledde ett gediget firande. Så mycket betyder det för en indisk familj idag att en medlem får jobb, att hans bror släpper allt, lämnar sitt arbete och reser 600 km av och an bara för att gratulera sin lillebror till anställningen. Barauni blev som sagt prövostenen. Stationen nåddes halv 2 efter 1½ timmes försening. Där gällde det sedan mitt i natten och mörkret att hitta nästa tåg i en station där allt är bakvänt som hos en Alice i Spegellandet och där ingenting fungerar. Lyckligtvis mindes jag att mitt tåg skulle verka som om det kom från fel håll och skulle vidare åt fel håll. Därigenom hittade jag mitt tåg. Det stod på det "Guwahati-Delhi" hur tydligt som helst men färdades likväl från Delhi till Guwahati. Min osäkerhet förblev likväl total av förståeliga skäl, men när alla jag frågade om saken gav samma svar att tåget verkligen skulle till Guwahati lät jag mig övertygas. Jag klev ombord på ett dött tåg av bara sovande passagerare, och i gryningen visade det sig att jag trots allt kommit på rätt tåg. Det är inte alltid man lyckas med det konststycket i Indien. del 12. Siliguri nåddes halv 2 efter fyra timmars försening. Tillsammans med ett franskt och ett kanadensiskt par tog vi en jeep upp till Darjeeling för 110 rupier per person. Darjeeling nåddes strax efter skymningen klockan halv 6. Vädret var tveksamt, Kanjenjunga hade inte strålat och dominerat horisonten som vanligt utan snarare bara skymtat blott genom diffusa molnslöjor. Senare på kvällen började det regna. Nyheterna meddelade att en ny cyklon var på väg mot Indien. Likväl firade jag återkomsten till Darjeeling med en traditionell festmiddag på gamla Orient tillsammans med mina kanadensiska vänner. De beställde öl och rom och var i smöret och för första gången i Darjeeling medan även jag inte kunde annat än prisa mig lycklig inför min femte lyckade återkomst till mitt favoritnäste och älsklingsort i Indien. Mummy tog översvallande väl emot oss på Shamrock som vanligt, och där var det nästan fullt hus med full rulle: engelsmän, fransmän, holländare och vad mer utom oss kanadensare plus en svensk! Hon bjöd på te, och vi var genast välkomna i familjen i den trivsamma samvaron i detta unika gamla tibetanska hotell. Vi hade eventuellt planerat att bege oss till Tiger Hill i ottan, men när jag vaknade halv fem hörde jag regndroppar på taket. Tydligen var det cyklonens yttersta förtrupper som nu kom varnande över oss. Någon Tiger Hill-utflykt i regn kunde naturligtvis inte komma i fråga.

194


På morgonen hade jag ett intressant samtal med min värd på en av de tibetanska restaurangerna. Han menade att Tibets verkliga problem skulle börja om Kina lämnade Tibet. "Vem av oss alla hundratusentals flyktingar skulle då återvända? Ingen utom gamla gubbar och gummor. Fråga vilken tibetan som helst. Här i Darjeeling är de alla etablerade och vill aldrig lämna sitt nya liv. Det är samma sak i Dharamsala. Om exilregeringen lämnade Dharamsala skulle det innebära en katastrof för alla etablerade tibetaner i Dharamsala. Samma gäller tibetaner utomlands. Det finns en stor tibetansk församling i Schweiz. De har levat där i decennier men har aldrig lärt sig någon italienska, franska eller tyska. De kan bara tala tibetanska. De är gamla idag och skulle gärna återvända till Tibet, men de unga, som fötts där och gått i skola där, och som lärt sig europeiska språk och något om Europa, är inte ett dugg intresserade av Tibet, som för dem bara är världens obekvämaste land. De kanske rentav säger: 'Låt kineserna behålla det, för de har ändå förstört det. Låt dem frysa och få andningssvårigheter och dö tidigt av det omänskliga klimatet, så slipper vi tibetaner göra det.' Det skulle inte förvåna mig, för vi tibetaner är i allmänhet realister." Mummy tyckte inte om honom och ville helst inte ha honom i sitt hotell. Hon menade att han umgicks alltför fritt med alkohol och droger och homosexuella. Hon föraktade honom medan han inte sade ett enda ont ord om henne. Han kallade henne auntie, och de hade känt varandra mycket väl i decennier. Han förklarade även för mig mysteriet med alla utslagen i Almora och Naini Tal. Boven är ett litet litet knott som knappast syns och som enligt honom kallas Pipsa (troligen tibetanska). Det gäller att inte ha det för varmt och skönt när man sover. Dessa små knott tar sig fram och in överallt, genom alla kläder och under alla underkläder, och det bästa de vet är människokött som har det varmt och skönt och ligger stilla. Då är det kalas för pipsaknotten, och om man har det tillräckligt varmt och sover tillräckligt djupt kan man vakna upp i ett chocktillstånd av att finna sig vara fullknottrad med mystiska och mycket kliande utslag. Detta knotts särdrag är just att man aldrig finner något annat spår av dem än sina egna helt oförklarliga utslag. De kan klia i en vecka. Han berättade även att man numera lugnt kan resa norrut i Sikkim så långt som till Yamthung om man är i sällskap. Han rekommenderade detta land som den intressantaste delen av Sikkim, ty just i Phudong börjar Lepchafolkets egentliga rike, Sikkims urinvånare och egentliga invånare, som nu mer och mer undanträngs av nepaleser och hinduer. Men min bästa vän i Darjeeling blev Joanna. Vi fann varandra genast. Hon hade kommit upp från Varanasi på flykt från den allestädes närvarande döden där under liknande omständigheter som mina 1992, när Johannes och Kim skickade mig upp till Darjeeling från Varanasi efter traumat med doktor Singh. Även hennes bakgrund var lika internationell som min. Hon talade den utsöktaste engelska jag någonsin hört och var lärarinna, men hon var född i Skottland av polska föräldrar, som beskrivit en sannskyldig odyssé för att komma till England. Hennes far hade suttit i sibiriskt fångläger och tagit sig ut från Ryssland via Persien och Palestina och därefter funnit sin väg till England. Joannas första språk hade varit polska, men numera behärskade hon det dåligt. Hennes mor hade avlidit när hon var 17, och hennes far hade genast gift om sig. Därigenom hade Joanna hänsynslöst slungats ut i förvärvslivet och gift sig tidigt och haft ett långt och lyckligt familjeliv med två barn, som nu var 24 och 22 år gamla. Likväl hade äktenskapet slutat med skilsmässa, och hon hade lämnat hela sitt liv i England för att försöka finna ett nytt. Hennes dröm var att slå sig ner någonstans i gränslandet mellan Umbrien, Latium och Toscana, men hon hade ännu inte löst

195


försörjningsfrågan. Hennes man hade dock varit italienare, så hon kunde även italienska. Vi hade mycket gemensamma intressen i livet och särskilt litterärt. Hon hade upplevat Peter O'Toole som alldeles ung som Hamlet på Old Vic, Londons gamla legendariska Shakespeareteater, och hon läste mycket. Just nu läste hon "Kim" för hon visste inte själv hur mångte gången. del 13. Samvaron med Joanna gjorde det nästan omöjligt att lämna Darjeeling. Vi gick på underbara promenader tillsammans, jag förde henne till den underbara praktfulla Fredspagoden (om dock utsikten mot Kanjenjunga var höljd i moln) och tog henne med till mina favoritmatställen. Det var som om vi var gjorda för varandra, fastän vi båda hade långa och både invecklade och mångskiftande liv bakom oss. Men till slut måste vi skiljas. Hon ville fara ännu längre ut i naturen till den lilla byn Rimbik, medan jag hade ärenden till Sikkim, som låg längre bort och vart hon inte kunde följa mig. Hon försäkrade mig dock att hon säkert skulle vara kvar i området när jag kom tillbaka från Sikkim. För säkerhets skull gav jag henne dock min adress, i fall att.... Resan till Sikkim följande dag blev äventyrlig. Vägen var lika oöverträffbart vacker som alltid, men det framgick tydligt hur drabbad den var av jordskred. I Sikkim blev detta alltför påtagligt. Vi var tretton personer i en jeep, och på ungefär halva vägen från Gangtok till Phudong i norra Sikkim hade ett jordskred varit så omfattande, att vägen inte kunnat repareras. Man hade till nöds plöjt upp en fåra och gjort den farbar genom stenläggning, men hur något annat fordon än jeepar kunde köra här översteg min fattningsförmåga. Backens stigning var 45 grader, och när vi kom dit fann vi en väldig militärtruck mitt i backen försatt i problem, som en annan militärtruck försökte lösa genom vinschning. Det lovade bli ett tidsödande projekt. Vi blev först i kön, men snart hade vi femton andra fordon bakom oss som väntade lika otåligt som vi, medan vi på andra sidan om rasstället såg hur sexton andra fordon samlades för att bidra till den universella förstoppningen. Ett hundratal personer kom ut ur dessa fordon och ställde sig som en gladiatorspelspublik runt krisstället för att iaktta hur militärerna gjorde bort sig. Militärerna var mycket nervösa och skrek ut order som aldrig åtlyddes. Truckföraren med trucken som vinschades sågs mest gå runt hjulen på sin truck och vältra stora stenar bakom hjulen bakom den så att den åtminstone inte skulle åka baklänges. Men vinschningen fungerade. Emellertid var tempot snigelfart i ultra-rapid. Man såg inte hur trucken rörde sig, men den rörde sig. Man såg rörelsen bara på det, att en navkapselskruv på det väldiga däcket plötsligt inte längre låg i norr utan i nordost. Det gick alltså framåt centimeter för centimeter medan hundratals människor från 33 fordon otåligt väntade och bevakade den till synes orörliga processen medan militärerna blev mer och mer nervösa. Samtidigt gick tiden, solen gick ner mot horisonten, det började blåsa kallt, jag satt orörlig kvar i min jeep med min dåliga mage med en ung mor med barn på armen som närmaste granne som oroligt levde och slog omkring sig och skrek och grät och var mycket förkylt. De flesta damerna i jeepen snörvlade och frös medan timmarna i snålblåsten passerade och den väldiga militärtrucken vinschades upp för den omöjliga 45-graders backen en millimeter i taget. Det tog två timmar. Efteråt möttes man av den prisvärda vägskylten "Inconvenience regretted", ("Obehag beklagas"). När man äntligen kom iväg föll mörkret, och snålblåsten tilltog. Dessutom var man helt prisgiven åt den iskalla

196


fartvinden i den öppna jeepen. Phudong nåddes halv sex när det precis hunnit bli natt. Desto bättre blev man mottagen av sina gamla vänner från förra årets stöldäventyr. Jag fick genast te och god mat, och jag fick träffa min värdinnas man, som förde mig till den lokala polisen. Han försäkrade mig att jag skulle få mina pengar plus ränta i Mangan följande dag. Tjuven som bestulit mig förra året var ett unikum. Ingen hade misstänkt honom. Före mig hade en fransman blivit bestulen på sin kamera någon vecka tidigare, men ingen hade fattat vem som hade kunnat göra det, då sådant aldrig hänt där förut. När jag sedan plötsligt bestals i hotellet på 6000 rupier blev tydligen det en signal för tjuven till att försvinna. Det blev hans undergång, ty så fort han försvunnit efter att ha bestulit mig blev han misstänkt. I tron att jag blivit bestulen på bussen reste jag omedelbart tillbaka till Gangtok och fortsatte direkt till Darjeeling. Strax efter min avfärd ertappades tjuven gåendes och springandes på vägen till Gangtok med fransmannens kamera och alla mina pengar. Det var min präktiga värdinna som högg honom. Så fort hon blivit varse hans försvinnande och kopplat ihop två och två tog hon en jeep neråt och hann upp honom. Han försökte försvara sig med en kniv, men hon hade polisen med sig. Polisen tog hand om fransmannens kamera och mina pengar och utvisade honom ur Sikkim. Indiska polisen fick ta hand om honom. De försökte få tag på min jeep och stoppa den och hinna upp mig i Gangtok, men jag var då redan på väg till Darjeeling. Jag fick ingenting veta förrän när jag hemma i Göteborg fick två brev från Sikkim (från min värdinna och från polisen) som klargjorde hela saken. De kunde inte skicka pengarna till Sverige. Det enda jag kunde göra var att lova att komma tillbaka i nästa november och personligen hämta dem. De skrev även till fransmannen om hans kamera, men han svarade aldrig. Den kameran lär de väl således ha kvar ännu i tryggt förvar hos polisen i Mangan i norra Sikkim. Polisen var mycket tillmötesgående, och han lovade mig att jag skulle få följa med till Mangan följande dag, som ligger tre mil norr om gränsen för vart turister får bege sig. Kanske jag får lov att bege mig ytterligare norrut. Det vore intressant. del 14. Natten förflöt på bästa tänkbara sätt under ostörd sömn i nio timmar. När jag steg upp halv sju satte jag mig att vänta på första bästa jeep norrut i avvaktan på äventyret. Två andra västerlänningar fanns på mitt förträffliga hotell "Northway": en fransyska och en tysk. Fransyskan var mycket trevlig och i mogen ålder och reste förvånansvärt ensam. Båda lämnade Phudong i gryningen för att återvända till Gangtok, den ena efter den andra. Båda var trötta på regnet, kylan och molnen. Onghel, min värdinnas förträfflige man, ville gärna följa med mig till Mangan. Vi tog plats i en jeep halv 9 och uppnådde Mangan efter 3 mil och en timme senare. Bitvis hade vägen fullkomligt rasat bort och endast nödtorftigt gjorts användbar. Landet blev allt vackrare ju längre norrut man kom för att fullkomligt kulminera i skönhet vid Mangan. Ändå var vädret dåligt: vi hade lätt regn hela vägen. Mangan är norra Sikkims huvudstad och en väldig metropol på nästan ett tusen (1000) invånare. Polisstationen hade inte öppnat ännu, men polismästaren (the superintendent) skulle komma halv 11. Under tiden fick vi fördriva tiden med att "göra staden". Detta passade Onghel bra, då han hade besvär med sina lungor. Han tog mig med till metropolens sjukhus, som faktiskt var ett hus och inte ett tält, men där patienterna låg säng vid säng utan egna rum, skärmar eller ens mellanrum. Onghel 197


hostade blod och hoppades att det inte var tuberkulos. Läkaren bad honom hålla sig varm över bröstet och omkring halsen. Jag rekommenderade C-vitamin. När klockan blev halv 11 gjorde vi ett nytt försök hos polisen. Överkonstapeln var ännu inte kommen, så vi gick ut och drack te. Mig till ära, (det är inte många västerlänningar som förekommit i Mangan,) bjöd värdinnan på teet, fastän jag hade velat bjuda Onghel på det. En liknande fullständigt självutplånande vänlighet stötte man på överallt i norra Sikkim. Det är som om folket inte kände till begreppet ondska. Alla känner alla, hjärtligheten och förtroligheten är universell, och jag omfattades med samma glada förtroende. Till slut var polisen hemma. Vi fick sitta ner och dricka te. Polismästaren frågade mig: "Har du rest hela vägen hit bara för att hämta dina pengar?" Jag kunde genast lugna honom med att jag var en reguljär gäst som gjorde Indienresor mest varje år. Han skrattade och var mycket vänlig. I rummet satt tre andra höga poliser med gradbeteckningar (två eller tre stjärnor,) och konversationen var gemytlig. De utbytte erfarenheter av hur de infångat kriminella och ibland råkat ut för missödet att få fast fel person för att han liknade den riktiga. Detta är tydligen vanligt i Indien. Under tiden drack vi te. Till slut fick jag mina pengar. 6000 rupier räknades upp åt mig – i tior. Tänk er att få 1200 kronor i 2-kronors-sedlar. Det var det det handlade om. Det var 600 tior exakt, och även i buntar skulle de ta åtskillig plats i bagaget. Klockan var bara halv 12, och jag ville gärna passa på och bege mig längre norrut. Onghel ville inte följa med då vädret var så dåligt. "Härifrån har man en magnifik vy mot Kanjenjunga i vackert väder, men idag ser man ingenting," sade han. Det var min vanliga Sikkim-otur. Han lovade att vänta på mig, och jag traskade iväg med bok, kamera, strumpor och 6,000 rupier i tior i en genomskinlig plastpåse. Snart fick tröjan göra dessa attiraljer sällskap. Jag var inte ett dugg rädd för pengarnas skull, men jag var rädd för kamerans. Jag hade inte sagt till någon att jag hade tagit den med mig, då ju detta land var förbjudet område för turister. Jag förstod varför det måste vara det när jag passerade bron vid Rang Rang. Det är en av Asiens tre högsta broar, (den brukade vara den nästhögsta,) den är enfilig och mycket bräcklig, bara ett fordon får passera åt gången, och det är den känsligaste punkten i hela Sikkims North Highway. Naturligtvis vill inte Indien att en så viktig och ömtålig bro blir känd i ett så känsligt område så nära Tibet. Men min promenad till Singik var fullkomligt underbar. Trots mulenheten och regndropparna var det oemotståndligt att fotografera ibland, och jag hoppas att ljuset var tillräckligt för att fånga detta himmelska landskap, som hör till det vackraste jag sett i Himalaya. Naturligtvis måste jag även passera vissa polisbommar. Det är ju alltid så. Jag var livrädd för att de skulle ställa frågor och visitera mig, jag ville ogärna bli tagen på bar gärning med dold kamera och med mitt Sikkimtillstånd kvarglömt på mitt rum i Phudong, men polisen var mycket vänlig. Han tog mig i handen, höll den länge och kramade den, tittade mig djupt i ögonen och sade: "I love you." Var i världen utom i Sikkim kan man finna sådana poliser? Han begärde inte mitt tillstånd, ställde inga frågor och ville inte se vad som fanns i min plastpåse, men jag fick visa mitt pass. Det var allt. Sedan fick jag gå vidare norrut så långt jag ville. På vägen från Mangan till Singik finner man en annan sak som är typisk för Sikkim: bönekvarnar som drivs av vattenkraft. Där det finns ett litet vattenfall har sikkimeserna ofta byggt ett litet tempel med ett större bönehjul (ett hjul som en stor cylinder med buddhistiska böner skrivna på det) som ständigt går runt och slår en liten klocka vid varje varv, drivet av evig vattenkraft. På så vis förtröttas aldrig bönerna någonsin. 198


Men vad som mest slog mig med häpnad var förekomsten av korsvirkeshus. Plötsligt var man i Skåne eller i det elisabetanska England. De var bara imitationer men hur prydliga och karakteristiska som helst. Det är bara 5 km till Singik från Mangan, och hela promenaden fram och tillbaka tog 1 1/2 timme. Min häl var helt frisk, min förkylning var borta, och min lösa mage avhöll sig finkänsligt från påminnelser. Det var en av mina finaste dagar i Himalaya någonsin – trots regnet. När jag återkom till Mangan hade Onghel tröttnat på att vänta och farit. Den vänlige polisen vid bommen försåg mig då med ett eget fordon, en lyxjeep, med vilken jag fick skjuts de 3 milen till Phudong gratis. Denna översvallande vänlighet och välvilja överallt var något fullkomligt nytt för min erfarenhet. Sikkimeserna har också ett mycket märkligt utseende. De liknar inget annat folk. De har mycket stora ögon, ofta ser de ut att ha nästan som förstorade skallar, och detta förlänar dem ett obeskrivligt uttryck av drömskhet. Ofta ser man enstaka sikkimeser med ett mycket drömmande uttryck över ögonen, som om de tänkte och skådade längre bort än vad någon vanlig människa kan nå. del 15. Tillbaka i Phudong gick jag till det stora klostret. Utanför spelade ett tjugotal mycket unga munkar (5-13 år) volleyboll och cricket. De ville prompt att jag skulle delta, men jag måste skylla på min ena trasiga sandal. Inne i templet satt de stora munkarna och mässade och slog på trummor i högtidlig domedagsstämning från det hemliga svarta rummet. Templet var låst utifrån med hänglås, men när jag kom och visade mig kom det snart en ung munk och låste upp för mig. Det var ett sannskyldigt nöje att kröna denna fullkomligt underbara dag med resans första besök i ett riktigt tibetanskt tempel. Kvällen förflöt under festmåltid och i glad samvaro med mina vänner och hotellets gäster. En hel del var fulla. Det förekommer inga alkoholrestriktioner i Sikkim. Är man full i Indien blir man tagen av polisen och satt i fyllecell, men i Sikkim är detta omöjligt. Där blev man omfamnad och kringränd av hjärteutgjutelser och intima tillgivenhetsyttringar från alla Phudongs glada drinkare, och avskedsstämningen hade inte kunnat bli bättre. Följande dag efter nio timmars sömn vaknade man upp till bländande solsken. Vad annars när man skulle lämna resans kanske vackraste landskap? Ej heller ville Phudong lämna mig. När jag tog jeepen klockan 7 upptäckte jag snart att jag glömt att lämna tillbaka hotellrumsnyckeln. Jag hade kommit så långt som till klostret. Det var bara att stiga av och gå tillbaka. Onghel blev förtjust, och i väntan på nästa jeep diskuterade vi ortens träd. Körsbärsträden stod i blom och skulle bära frukt om en månad. (Detta var i november.) De har också gigantiska julrosträd med exakt samma blommor som vår julros, som är lika vackra som Bougainvilleans men enbart knallröda. Gangtok var fullt av stök och avgaser. Jag försökte kvickt få ett fordon därifrån till Pemayangtse, men det visade sig svårt. Ingen visste riktigt om vägen var öppen eller blockerad. En taxiförare erbjöd sig att köra mig dit för 1400 rupier, en annan för 1200. Till slut fick jag veta att en reguljär jeep skulle köra dit klockan ett. Priset skulle vara 110 rupier, jag skulle ha tre timmars väntetid och vara framme i Pelling efter skymningen. Jag beslöt att hellre återvända till Darjeeling genast och försöka nå Pemayangtse därifrån, vilket skulle vara närmare. Kanske det var ett misstag. Joanna hade ännu inte kommit tillbaka från sin tredagars-utflykt till Rimbik, och sovsalen i Shamrock stank av gammal svett, man slog

199


ideligen huvudet i taket och fick ingen ro till att läsa eller skriva. Men Mammy var mycket underhållande på kvällen. Hon såg på en gräslig film om indiska satanister och berättade samtidigt hårresande historier för mig om vad heliga gudsmän (Sadhus) kunde ha för sig i Indien. Ej sällan sysslade de med våldtäkt, lurendrejerier, stöld och mord. Vid Ayodhya blev 19 Sadhus gripna för alla dessa brott. I Varanasi fanns det ett mycket populärt hotell för rika pilgrimer, som tog in där och försvann. Den tionde som försvann var en rik köpman från Madras, som meddelade sin bror var han bodde och stämde träff med en affärsbekant där. Kollegan kom, men köpmannen var försvunnen. Då han förblev försvunnen gick kollegan till polisen. I detta hotell fanns det i källaren ett låst rum. "Vad finns det där inne?" frågade polisen. "Bara en vattentank," var svaret. Polisen tog sig in och fann mycket riktigt en vattentank. Lyckligtvis nöjde sig polisen inte med detta utan sökte vidare och fann under tanken en brunn. Ingen kunde gå i närheten av den brunnen för stankens skull. Till slut kunde saneringen av stället bara ske med hjälp av några mycket berusade och omtöcknade kastlösa, "parias", som ur brunnen lyckades bärga tio lik i olika grader av upplösningstillstånd. Av somliga återstod endast skelett och lösa köttslamsor. Men inte en insekt fanns i brunnen. Ägarna-mördarna hade noga hållit stället desinficerat mest genom salt. Av dessa tio mördade rika pilgrimer hade ägarna till hotellet stulit sammanlagt lika många miljoner rupier. Detta var motivet till deras heliga dåd. En ung engelska kom i klorna på en Sadhu veckan innan hon skulle resa hem. Hon organiserade sin hemresa och hann skicka iväg bagaget och få sin biljett bekräftad, när den helige Sadhun tog ifrån henne hennes pass. "Varför har du tagit mitt pass?" frågade hon, varpå han låste in henne. Hon försökte skrika ut åt gatan till förbipasserande och be dem hämta polisen, men ingen hämtade polisen. Sadhun var ju känd och respekterad, och Sadhus är ju heliga. Till slut mördade han henne dagen före hennes hemresa. Därefter försvann han. Motiv okänt, troligen bara svartsjuka. Polisen letar ännu efter honom. Kort sagt, Sadhus är inte alltid så roliga eller fullt så heliga som alla tror. Hon varnade mig för att resa ensam i Bihar till Buddhagaya. Likväl ser jag inget alternativ till att göra just detta. del 16. Mina belgiska vänner berättade om sin resa till Indien genom Turkiet, Iran och Pakistan. Turkiet hade varit rena mardrömmen. Turkarna hade varit mycket oförskämda och i synnerhet behandlat henne mycket illa då hon var gift med honom. Iran hade varit motsatsen: oändlig vänlighet och generositet överallt. De hade blivit bjudna på te, mat och husrum och upplevat Iran som rena paradiset. Pakistan hade sedan varit så smutsigt och snuskigt att de upplevat Indien som ett mönsterland av renlighet. Vi funderade på att bege oss till Tiger Hill följande morgon, ty natten var klar, men entusiasmen var inte överväldigande. När jag vaknade klockan 6 var det molnigt igen. Kanjenjunga tycktes helt vilja undvika mig på denna resa. Jag tog en morgonpromenad till norra utsiktspunkten och sedan till Fredspagoden, intog sedan min frukost hos min tibetanske vän och berättade om min underbara resa till norra Sikkim, vilket gladde honom mycket, och gick sedan till min gamle vän Sri Ram. Jag hade redan träffat honom tidigare men ännu ej kunnat besöka honom ordentligt. Han verkade mycket frisk och uppåt men hade sina bekymmer som vanligt. Hans lilla hyreshus höll på att renoveras, och efter renoveringen skulle hyrorna stiga med 300 procent. Meningen var att bli av med alla fattiga hyresgäster. 200


Han berättade en hjärtskärande historia om en av de fattigaste. Det var en gammal ensam dam som hade som sitt livs besparingar 60 rupier (12 kronor). En dag hade dessa stulits. Det var en total katastrof för henne, och hon gick ut och grät förtvivlat över sin förlust för alla sina grannar. Hur kunde någon göra något sådant mot henne? Där var några unga män som förundrade sig över henne, skrattade åt henne och hånade henne. Hur kunde hon bli så förtvivlad över förlusten av bara 60 rupier (12 kronor)? Det var ju en baggis! Ja, för dem, men för henne var det en livskatastrof. Jag gick sedan ner för att bege mig till Pemayangtse. Vägen ner till Jorethang var den sämsta väg jag hittills upplevat i Indien, men lyckligtvis mötte vi bara två jeepar på hela vägen. Emellertid hände något mycket upprörande: plötsligt vid en krök dök det upp en hund, och jeepen hann inte stanna. Hunden blev överkörd och gav ifrån sig hjärtskärande skrik när den blev lämnad bakom oss. Från min sits längst bak kunde jag precis se hur hundens ramaskrin övergick i dödsryckningar. En flicka försökte förgäves väcka hunden till liv igen, men den låg helt stilla på vägen när vi körde ifrån den. Det var ingens fel. Det var en olycka. Mitt emot mig satt det en pojke som hela tiden spydde ut genom bakluckan och sedan lade sig dubbel med huvudet mellan knäna för resten av resan. Själv såg jag ingenting av utsikten under resan då jeepen fraktade 15 personer och jag bara såg benen på dem som hängde utanför. Man satt där som ett fraktat kolli med döende hundar och spyende sjuka passagerare omkring sig. Som väl var var tre av medpassagerarna gamla bekanta till mig: två tyskar och en taiwanesiska som följts åt sedan de lämnat Siliguri. Vi hade tillsammans ansökt om våra Sikkimtillstånd. Vi hade nu sällskap hela vägen till Pemayangtse. Vägen upp längs dalarna i västra Sikkim var ganska annorlunda från Gangtokdalen. Detta landskap var vildare, och befolkningen var övervägande nepalesisk. Ännu i Legship förekom det hindutempel, men sedan blev den befriande buddhismen dominerande. Man kommer inte ifrån det: i jämförelse med buddhismens höga vishet och förnuft framstår hinduismen som en barnslig och vidskepelsebetonad Walt Disney-värld, som min vän Marcus i Almora uttryckte saken. Hinduismens pastellgrälla fantasivärld av färggranna seriefigurer kommer närmare Walt Disneys tecknade fantasier än någon övertygande religion som man kunde ta på allvar. Slutstationen var Pelling. Längre än så fick turister inte resa. Vi tog in på hotell Garoda, som fyllde oss med förundran med sin trivsel, sin förträffliga restaurang och sitt varma rinnande vatten. Jag fick en säng för natten för 40 rupier, mitt billigaste logi hittills, med min första varmdusch i Indien hittills. Här var det gudagott att vara. del 17. På hotellet i Pelling (i nordvästra Sikkim) fanns det redan fyra tyskar och en svensk. Det var min första svensk i Indien sedan mina reskamrater på planet från Stockholm, och själv hade han inte fått tala svenska sedan slutet av oktober när han lämnat Sezuan i Kina för att resa i Tibet. I Tibet hade han på egen hand besökt Lhasa, Tsurpu, Nam Tso, Gyangtse, Shigatse och Sakya innan han via Rombuk och Mount Everest tagit sig ner till Kathmandu och därifrån direkt till Darjeeling. Han hade även under sin fem månaders resa besökt Thailand, Kambodja och Vietnam för att sedan via den vackra Yunnanprovinsen, Kunming och Tali bege sig upp till Golmud och Lhasa. Han var vid god hälsa och hade hela tiden klarat sig bra, om man bortser från en kinesisk influensa. Han var i datorbranschen och veritabel expert, och ett toppjobb väntade honom i Sverige i Tibro i maj. Vi njöt båda av att breda ut oss på svenska efter så många veckor utan modersmålet, och vi såg fram emot ett framtida

201


samarbete. Han planerade att fara vidare till Calcutta och Madras för att förbli i Indien fem månader till åtminstone. Morgonen därpå var det dags för ett besök i det berömda klostret Pemayangtse. Det har tre våningar vilka alla tre är sällsamt utsmyckade med iögonfallande erotiska väggmålningar och skulpturer. På högsta våningen finns det ett helt litet modelltorn rikt utsmyckat med sådana figurer i mycket avancerade älskogsställningar. Klostret är uråldrigt och mycket högt ansett. Tyvärr var Kanjenjunga fortfarande insvept i moln och kanske mer så än någonsin just för att jag var som närmast. Mina vänner skulle ut på en omfattande trekkingutfärd ner till sjön och till det stora vattenfallet, och jag avundades dem hjärtligt, då jag gärna velat följa med. Men jag var tvungen att återvända till Darjeeling. Resan ner blev svår. Jag fann ingen buss utan fick ta jeep ner till Gyetzing, där jag måste byta till en annan jeep. En tredje jeep skulle föra mig de sista tre milen från Jorethang till Darjeeling. Denna etapp blev den svåraste och tog tre timmar. Vi mötte fjorton jeepar på vägen upp på denna trådsmala väg i världens sämsta skick full av kratrar och bulor. Ömsom kokade vår kylare, ömsom lossnade kylarlocket, ibland stannade chauffören bara för att prata med bekanta på vägen, han hade bara åtta passagerare från Jorethang men väntade där i timmar för att få fler utan att få dem, varpå han ersatte de saknande passagerarna med ett vedlass, som han backade ut i vischan för att lassa på, och så vidare. Resan till Pemayangtse hade bara tagit fem timmar inklusive långsam buss den största delen av vägen. Resan tillbaka tog 6½ timmar med bara pilsnabba jeepar. Per Westerlunds djärva bedrift att försöka bestiga Kanjenjunga. På 30-talet hade ännu ingen lyckats bestiga världens tre högsta berg, och Kanjenjunga i Sikkim ansågs fortfarande högre än K2. Per Westerlund från Sverige befann sig i Sydindien när han fick smak för att bestiga berg, och i likhet med många andra drabbades han av suget att få vara först på toppen av Mount Everest. Han beslöt sig för att våga försöket och skilde sig från alla andra bergsbestigare i det att han var en ensamvarg, som besteg alla sina berg ensam, och dessutom fattig. Han hade i stort sett inga resurser. Hans goda föresats stötte genast på oöverkomliga mothugg genom att Himalaya låg på brittiskt område och britterna själva ville vara först på toppen av Mount Everest. Det var ju de som hade gett namn åt berget, så det var ju självklart deras berg. "Det vore osportsligt mot England av någon utlänning att försöka bli först på toppen av Mount Everest. De kan ju i stället försöka bestiga K2 eller Kanjenjunga," proklamerade engelsmännen, och Per Westerlund tog deras kungörelse ad notam. Han blev lika gärna först att nå toppen av Kanjenjunga, som så många redan misslyckats med, som av Mount Everest. Nu är Kanjenjunga ett ännu svårare berg än Mount Everest, ehuru 300 meter lägre, men i stället är Kanjenjunga så mycket oformligare i sitt breda omfång, berget är ju ett helt massiv, och glaciärerna i vägen mot toppen är förfärliga. Per Westerlund skrev en mycket intressant bok om sin expedition med den billigaste och mest förrädiska tänkbara bärarhjälp och med den primitivaste tänkbara expeditionsutrustning. Han lämnade bärarna och fortsatte på egen hand så fort han kunde, klättrade ensam upp för livsfarliga överhängande glaciärväggar som hela tiden kalvade, övernattade med sitt tält på glaciärer som sprack under natten, och sjönk till halsen ner i nysnö, som han plogade sig fram genom ändå. Han gjorde tre försök mot toppen utan att lyckas. Hade han haft skidor med sig hade det gått. Nu hotade monsunen, och när han drog sig ner tillbaka satte den i gång. Han var inte den första som misslyckades med Kanjenjunga. På vägen ner påträffade han två lik 202


efter en engelsk expedition som försökt samtidigt. Detta var år 1938, och han kom i alla fall längre upp på Kanjenjunga än vad någon före honom hade lyckats med. Och framför allt: han kom levande tillbaka. del 18. Hemma i Shamrock i Darjeeling väntade en chock. Joanna var inte där. Hon hade kommit tillbaka från Rimbik igår och återvänt till Varanasi denna dag. Jag hade kommit för sent. Jag kände ingen besvikelse, men jag kände en gränslös sorg. Hon var den bästa kvinnliga vän jag mött på denna resa, och jag hade inte fått återse henne, fastän vi båda varit inställda på det. Jag kunde inte förstå det. Hon hade sagt att hon inte hade haft någon brådska tillbaka till Benares, och ändå hade hon inte kunnat vänta en dag på mig. Jag hade skyndat tillbaka från Gangtok mycket för att jag varit rädd för att missa henne, och jag hade kommit en dag för tidigt. När jag var i Pemayangtse hade hon kommit, och när jag återkommit hade hon farit. Vi hade farit om varandra två gånger. Först flera timmar senare började jag förstå sammanhanget. Shamrock hade intagits av en riktig amerikanska, en äldre dam av klassisk amerikansk vulgaritet, som pratade mycket och dominerade hela hotellet. Hon var precis som en kvinnlig upplaga av Carl Lidbom. Tänk er Carl Lidbom som en riktig kärring och så okvinnlig att hon inte har ett spår kvar av någon kvinnlig intuition. Och så hette hon dessutom Grace. Hon var liten och tjock och ful och dessutom journalist, så hon var nyfiken på alla och tvekade inte att trampa folk på tårna och märkte inte när hon gjorde det – den diametrala motsatsen till den vackra, finkänsliga och subtila Joanna, som naturligtvis inte kunnat stå ut med detta extremt väsensfrämmande oväsen en dag. Plötsligt förstod jag henne. På kvällen reagerade alla Shamrocks gäster mot denna plumpa amerikanska som en man. Alla var emot henne – belgarna, australiensarna, engelsmännen, japanerna, tyskarna, när Clinton kom på tal och hon försvarade honom medan hon ständigt påpekade att hon inte kunde försvara honom. (Detta var mitt under Internetpublicerandet av Lewinsky-affären.) Hela det amerikanska syndaregistret drogs fram – bombningarna mot Afghanistan och Sudan, intrampandet i Japan, Kina, Bosnien, Irland, Chile med mera, alla fiaskon och misstagen från Pentagon serverades denna praktamerikanska, som försvarade sitt land med att urskulda sig att hon inte direkt försvarade det. Endast en sak togs inte upp: den amerikanska vulgariteten, som hon var ett särskilt praktexempel på. Belgarna kom närmast när de berättade om amerikanska turister som kom till Belgien och häpnade över att belgarnas modersmål inte var engelska: "Men hur är det möjligt att ni inte talar engelska när ni ändå är en del av Europa?" Amerikanarna kunde inte förstå detta. Avskedsdagen från Darjeeling, söndagen den 22 november, 35-årsdagen av mordet på Kennedy, då allt ädelt amerikanskt försvann, var det omfattande festivaler på gång i Darjeeling. En väldig fredsmarsch med Sai Baba buren in effigie i procession från the Mall avlöstes av mer aggressiva politiska demonstrationer för ett fritt Gurkaland och annat sådant trams. Följaktligen var det svårt att lämna Darjeeling denna dag, då ingen trafik fungerade. Min jeep fick ta en omväg runt hela staden för att alls komma ner, och bara företaget att ta sig ut tog 45 minuter. Jag tänkte på Joanna hela vägen, och först en timme från Siliguri förstod jag plötsligt varför hon inte kunnat stanna. Även jag hade följt den amerikanska Clintondebatten under kvällen under lidande tystnad och brutit upp innan diskussionen var slut. Det enda jag kan göra är att hoppas att Joanna tar kontakt med mig senare, då hon hann få min adress men jag aldrig fick hennes. Det känns som ett oavslutat 203


kapitel som kräver återkomst, precis som min incident i Phudong förra året när jag blev bestulen på 6000 rupier. Den knuten löstes. Måtte Joanna kunna lösa den nya åt oss. Som ressällskap på vägen hade jag den galne holländaren från Shamrock. Jag berättade om min förestående resa till Shillong. "Har du tillstånd?" – "Nej, jag har aktat mig för att ställa några frågor." Han berättade då om sina äventyr i Sikkim och Bhutan. Han hade rest så långt han kunnat till Yuksom med myndigheternas välsignelse och sedan fortsatt på egen hand upp till Kanjenjungas basläger och kvickt återvänt samma väg utan att bli hindrad, men vid checkposten vid Yuksom hade han naturligtvis blivit utfrågad. Han förnekade då att han varit längre norrut än bara i närheten. Då dök det upp 7-8 lokala vittnen som sett honom omkring baslägret. Han var lång, ljus och storväxt, så det gick inte att komma undan. Han stack av som en strålande lyktstolpe mot en gatas brandposter. Han fick tillbringa två dygn i häkte innan han kom på att servera poliserna 20 dollar under bordet, varpå han fick gå. Sedan tricksade han in sig i Bhutan. Han nådde två dygn in i landet och blev väl mottagen överallt tills en polis såg honom och vänligt eskorterade honom till gränsen och kastade ut honom. Hans erfarenhet var att poliserna var mycket vänliga i Sikkim och Bhutan. del 19: Till Guwahati och Shillong. (Assam är efter Kashmir Indiens oroligaste delstat med ständiga terroristligor drivande omkring opererande med bomber och minor, kidnappningar och sabotage.) Resan österut började utan problem, men snart började problemen. Min information hade varit att bussen skulle nå Guwahati relativt tidigt under morgonen, så att jag inte skulle nå Shillong senare än tidigt på eftermiddagen. Men det visade sig vara 50 mil till Guwahati, och vägen var i princip som en tvättbräda hela vägen. Bussen måste ständigt kryssa mellan gropar och hål i vägen, och ganska snart skakade bussen "De Luxe" sönder. I det sista samhället före urskogen, som faktiskt hette Chowpathi, gjorde vi ett uppehåll på två timmar för att reparera motorn. Det var bara det första av många. I stort sett gick hela natten åt till reparationer av bussen på den synbarligen överallt minsprängda vägen. Ett längre stycke fick vi militäreskort och leddes av en indisk "svart maja" som var grön. Vi var en konvoj på tre bussar, och de övriga bussarna tycktes ha samma problem som vi. När inte de körde förbi oss när våra chaufförer låg under vår buss eller grävde i motorn, så var det vi som körde förbi dem där de låg havererade vid vägkanten. Sålunda följdes vi åt ganska jämnt under hela natten. En väldig sträcka var bara urskog utan slut. Ofta blev vi visiterade av beväpnade poliser som ville kontrollera att inga terrorister följde med. Det har hänt här att bussar sprängts i luften och passagerarna tagits som gisslan, och detta har till och med tåget råkat ut för. Trots den ständigt upprörande tvättbrädan fick man någon sömn, och i gryningen hade vi faktiskt kommit ett stycke framåt, och landskapet började likna Guwahatis omgivningar. Hoppfullt började man spana efter milstolpar. Det var ju ganska snart som vi enligt tidtabellen skulle vara framme. Klockan sju fick jag se en uttydbar milstolpe. Det var precis 185 km kvar till Guwahati. På 13 1/2 timme hade vi alltså bara gjort tre femtedelar av vägen. Med den farten skulle vi nå Guwahati 3 på eftermiddagen och Shillong i bästa fall under kvällen.

204


Emellertid verkade nu motorn vara reparerad, och chauffören gasade på i solljuset. Inget kunde stoppa honom nu. Klockan 12 precis for vi över den väldiga bron över Brahmaputra. Därefter tog det ytterligare en timme innan bussen krånglat sig in till staden. Då började problemen. Jag skulle ju byta buss. Det visade sig att min buss till Shillong åkt iväg för länge sedan, då ju vår buss försenats fyra timmar. Jag måste ta en annan buss och få pengar tillbaka av chauffören. En bärare ställde till med problem då han insisterade på backshish från mig utan att ha burit mitt bagage. Han fick till slut exakt 2,60 rupier, ville ha fem till, vilket jag inte hade, varpå man slapp honom och kom på rätt buss. Lyckligtvis var vägen upp till Shillong från Guwahati bättre. Den erbjöd inga svårigheter utom kronisk uppförsbacke. Ett märkligt landskap öppnade sig. Dessa är ju världens regnigaste trakter med Cherrapunji strax söder om Shillong som världens regnigaste plats. Jag har aldrig sett en så tät djungel. På halva vägen stannade bussen vid ett litet samhälle, som prunkade i utbud av mango, papaya, ananas utom andra vanligare frukter och alla världens andra frukter samt ett konfektutbud utan like. Trakten verkar vara rik och torde vara ett paradis för botanister och ornitologer. Jag såg flera flockar av vita hägrar, de vackraste och längsta hägrar jag sett. Emellertid var inte bekymren över. Bussen fick punktering på den fina vägen. Det var bara att vänta. Ett annat hot infann sig. Redan i Darjeeling hade väderleken varnat för en ny cyklon på väg mot Calcutta från Bengaliska Viken. Redan i gryningen hade vi sett en svart molnkant skärma av hela södra horisonten. I Darjeeling hade jag hoppats komma öster om cyklonen, och vi tycktes lyckas färdas bort från ovädersmolnen. Vi nådde Shillong klockan 6 efter precis ett dygns färd från Siliguri eller 30 timmar från Darjeeling. Och det gällde att även ta sig tillbaka. Ej heller hade jag mycket hopp om att kunna uppfylla mitt uppdrag för Håkan. I bussen hade jag frågat en medpassagerare om han kände den skola där Liz Dora Smith var rektor, och han visste precis var det var. Det låg en timmes resa utanför staden. Mitt enda hopp var att kunna få tag på ett telefonnummer till skolan följande morgon, ty jag kunde inte förlora en dag i Shillong. Jag borde över huvud taget inte ha tagit mig hit. Staden var stor och dyr. Den är Indiens största Hill Station med över 200,000 invånare, och fastän det var lågsäsong och de flesta hotell stod tomma var det hopplöst att finna ett hotell med skäliga priser. Jag föll till slut för Greenland för 220 rupier, ty där var det någorlunda lugnt och tyst, vilket var vad jag behövde. Jag hade inte ätit på hela dagen, och en middag var nödvändig. Till all lycka fann jag tibetaner i staden. Restaurang "Snow Lion" välkomnade mig hjärtligt där jag fick en gedigen Chicken Fried Rice för bara 25 rupier. Det var kalas. Medan jag satt där bröt cyklonen lös med störtregn. För första gången under resan hade jag angelägen användning för mitt paraply, vilket jag glömt på hotellrummet. Det var bara att vänta. Emellertid fann jag mänskorna i Shillong vara mycket vänliga och trevliga. Det finns kristna kyrkor och skolor överallt, då de flesta tycks vara katoliker, och nästan alla kan engelska: utbildningsstandarden verkar vara hög, och Meghalaya har ambitionen att utrota all analfabetism. För en engelskspråkig är det egentligen bara problem i Indien för honom där det talas hindi, ty nästan alla som talar andra språk i Indien lär sig även engelska. Endast bland den hinditalande majoriteten (omkring halva Indien) förekommer tendensen att undertrycka engelskan och sänka utbildningsstandarden. Det är främst fanatiska hinduister och BJP-anhängare som förespråkar denna kulturella destruktivitetspolitik.

205


Emellertid talade jag med en brahmin innan jag lämnade Siliguri. Han ville veta allt om hur Europa och världen såg på Indien efter atombombs-sprängningarna. Jag var fullt ärlig och beklagade bomberna medan han försvarade dem såsom en nödvändighet. Detta argument har jag hört från alla andra indier hittills, vilket gör att jag bara ännu mer måste beklaga bombdårskapen. Men det viktigaste han sade var att han berömde engelsmännen. "De gav oss civilisation och utbildade oss. Därför är vi dem tacksamma och dyrkar dem." Han blev gladast åt min försäkran om att de flesta respekterar och intresserar sig för Indien för dess historias, litteraturs och religions skull. Vi var båda helt eniga om att förkasta den politiska maktens fåfänga. Det viktigaste argumentet för Indien är just dess kultur, litteratur, historia och religion. Inga bomber eller politiska misstag kan beröva Indien dess andliga värden och värderingar, som kanske är de högsta i världen. del 20 : Shillong. Min morgon i Shillong tog jag en långpromenad trots regnet. Kommer man bort från centrum finner man staden full av behaglig arkitektur. Vackrast är katedralen, en låg och smäcker byggnad i korsvirkesstil, säkert den vackraste kyrka jag sett i Indien. Men det regnade hela morgonen. Vad ni än gör, så bege er inte till Shillong utan paraply! Det vore som att bege sig till Grönland i sandaler. Likväl verkar folket vara vant. De struntar i regnet och plaskar sig fram genom vattenpölar med gymnastikskor på. Trottoarerna är mycket höga, nästan en halv meter, kanske för att gatornas vattenfloder inte skall nå upp till dem. Likväl har trottoarerna sina egna vattenfloder, som understundom och esomoftast är omöjliga att undvika. Min mission i Shillong utföll på gott och ont. Det gällde att spåra en viss Headmistress Liz Dora Swer för en adventistskola i Nawryng Kneng någonstans öster om Shillong. Jag försökte telefonvägen och hoppades att skolan skulle ha telefon. Mitt hotell erbjöd mig den senaste telefonkatalogen från 1993. Den var mycket tunn, och när det gällde mindre orter i Meghalaya stod namnen inte ens i bokstavsordning. Det var bara att gå igenom hela katalogen från början till slut. Det kröntes med vissa framgångsresultat. Den bästa informationen gav en karta, som visade att namnet inte var Nawryng Kneng utan Mewraying Khenang. Håkan hade alltså fått ortens namn felstavat från början, men hans försändelse dit borde ändå ha nått fram. Den andra framgången var att stället låg inom riktnummerområdet Jowai. Men inom Jowai fanns ingen Headmistress Liz Dora Swer eller någon adventistskola. Man fann andra pittoreska namn som Headmaster Swell och Headmistress Blah men inte den jag sökte, åtminstone inte i 1993 års katalog. Vi försökte då med Enquiry. Min personal var mycket hjälpsam. Emellertid gav detta inte något resultat. Allting tydde på att stället inte hade telefon. Därmed kunde jag bara skrinlägga ärendet. Jag kunde inte stanna kvar i Shillong mer än några timmar, och vem vet hur man färdades till Mewraying Khenang och hur vägarna dit var i detta hällregn? Min vän i bussen hade sagt att det var en timme dit, vilket tydde på att det var minst två. Det betydde att en exkursion till Mewraying Khenang från Shillong fram och tillbaka med undersökningar uträttade där borde ta omkring 6 timmar, vilket måste medföra ytterligare en natt i Shillong, vilket var omöjligt. Detta var bara att beklaga. Jag var nära men kom inte i mål. Utom namn som Headmaster Swell och Headmistress Blah fäste man sig vid andra originella namn såsom Karloskar Hotel, firman Johansons i obestämd bransch, och småorter som Omkring och Onskning. Mest slående var dock ett institut för 206


studier som hette Opsala. Ett sådant namn kan ju vara en slump, ett annat en tillfällighet, men när det dyker upp 5-6 stycken börjar man undra. Det regnade som sagt hela morgonen. Jag hade min avskedsfest hos Snow Lion med momos och egg fried rice, en idealisk lunch. Sedan var det bara att bege sig iväg. Shillong har en lustig stadsplan. Ingen gata är rak, utan samtliga slingrar sig i kurvor. Det innebär, att det är nästan omöjligt att inte gå vilse. Fördelen med detta är att man ständigt upptäcker nya delar av staden och får nya skönhetsupplevelser. Shillongs stadspark, till exempel, är så utsökt i sin skönhet och stil att jag aldrig sett något liknande, allra minst i Indien. Den inbegriper en liten sjö med små broar i ett hur idylliskt miniatyrträdgårdslandskap som helst. När jag lämnade Shillong kom solen fram, och som avskedsglimt fick jag se den lilla korsvirkeskatedralen i all sin glans i bländande solljus när bussen passerade förbi. När man passerar sjölandskapet på andra sidan om Shillongberget (1900 m) förstår man de skottar som först kom hit och utbrast: "Men det är ju precis som hemma i Skottland!" Det kunde ha varit Loch Lomond eller Loch Catherine, men det är faktiskt i Meghalaya i östligaste Indien nära Burma på 1500 meters höjd, alltså högre än Ben Nevis. Det finns ingen djungel här, utan kullarna är långsträckta och gröna och saknar bara betande får för att Skottlandsbilden skulle bli perfekt. Men de kanske finns också. I varje fall torde det knappast finnas något land utanför Skottland som mera liknar Skottland. Men när man tog sig ner för kullarna kom molnen, djungeln och regnet igen. Avskedsglimtarna i Shillong hade tydligen bara varit ett personligt och artigt adjö från Shillong till mig med tack för besöket. del 21 : Åter till Darjeeling. Bussen försenades på vägen, och jag fann min rätta Guahatibuss till Siliguri i sista minuten. Denna buss var åtminstone hel, och chauffören med sitt gäng av konduktörer var på bettet. Avresan skedde med rivstart, och det var gasen i botten hela vägen ända tills vi vid midnatt fastnade i en trafikpropp långt ute i ödemarken på denna Assams enda landsväg. Där satt vi i tre timmar. Det var som vanligt ett militärfordon som fått krångel och som måste bogseras iväg, ett ändlöst företag som 25 truckar och ett något mindre antal bussar och andra fordon fick bita i det sura äpplet för. Jag tänkte då på min medpassagerare från Shillong, som förklarat att han aldrig tagit nattbussar mellan Guahati och Siliguri, då det var alldeles för farligt. Vad kunde då hända? frågade jag. Det ville han inte svara på, då jag hade resan framför mig. Jag fick således inte veta vilket jag skulle vara rädd för: bomber, terrorister, kidnappare eller huvudjägare. Emellertid behövde vi inte konvojskydd denna natt, och ej heller utsattes vi för någon polisvisitering av samtliga passagerare. Efter 3-timmarsproppen på landsvägen blev det andra proppar. Lustigt nog sover man gott i nattbuss så länge den rör på sig, men när den stannar måste man vakna till av den oroliga känslan att något är fel, vilket det då alltid är. Saken blir aldrig bättre av att man i regel aldrig får veta vad som är fel. Efter 13 timmars resa klockan 8 på morgonen såg man namnen Jaipalguri och West Bengal överallt, vilket tydde på att man närmade sig Siliguri. Förhoppningsfullt började man se sig om efter milstolpar. Så kom den vanliga kallduschen: bara 170 kilometer kvar. Det var dock något bättre än gårdagen, då det efter 13 timmars nattbussresa hade varit 185 kilometer kvar.

207


När vi stannade till för frukost fick jag till sällskap några glada damer från Nagaland som skulle till Gangtok. De var alla kristna och talade mest engelska. Så lär det vara i hela Nagaland, som ligger söder om Meghalaya. Damerna hade mycket intressanta utseenden som inte alls var indiska utan snarare någonting mitt emellan det tibetanska och burmesiska. De var mycket trevliga och behagliga, och några var även riktigt vackra. I Gangtok skulle de besöka några kyrkor. Chauffören skärpte sig och satte åter gasen i botten men tog en annan väg till Siliguri än den vi kommit. Denna väg gick in i bergen och tog en hög bro över Teesta bara 28 kilometer söder om samhället Teesta, som man passerar när man färdas mellan Gangtok och Darjeeling. Sedan kom vi småningom fram till Siliguri vid etttiden efter bara 18 timmars resa, två timmar kortare än resan till Shillong. Sedan var det lätt att få en jeep till Darjeeling, som nåddes i skymningen efter fem. Hela resan Shillong-Darjeeling tog alltså bara 27 timmar, beroende på bättre buss och chaufför, mot 30-timmarsresan Darjeeling-Shillong. Visst hade resan till Shillong varit givande och intressant trots det ihållande hällregnet, men den måste ändå framstå som denna resas mest kontroversiella kapitel. Jag offrade tre ovärderliga resdagar för den, och följden blev att jag troligen måste avstå från Buddhagaya. Jag visste inte vad jag gav mig in på men jag var nyfiken och blundade därför för farorna i att ge sig iväg till Assam och Meghalaya utan tillstånd per nattbuss som kunde angripas av terrorister som kunde välja mellan att kidnappa eller massakrera dess innehåll. Så färdades vi dessutom helt intill vilda naturområden där det ännu klampar omkring vilda elefanter och noshörningar. Tyvärr fick vi inte se sådana djur men desto mera djungel. Den märkligaste naturupplevelsen under resan till Shillong var en flock flygande hundar just utanför Nongpoh. De såg ut som väldiga fladdermöss men var för stora för att vara fladdermöss och var nästan tusentals. Det måste ha varit flygande hundar, och deras massverkan var slående men inte alls skrämmande, när de i samfälld flykt förmörkade himlen med sina gigantiska läderlappsvingar. Det var helt naturligt att just något sådant skulle förekomma i denna till synes den tätaste av alla djungler. del 22. Tillbaka i Darjeeling gällde det att slicka sina sår främst efter alla de nya kraftiga insektsbett man undfått i Shillong eller på vägen. I Darjeeling började det bli kallt och ruggigt. Vädret var tyvärr inte klart, och inte en enda av de två morgnar jag hade kvar i Darjeeling hade varit värd en utflykt till Tiger Hill i soluppgången. Jag ville inte fortsätta bo i Shamrock på grund av saknaden av Joanna. I stället flyttade jag till Tower View på baksidan av staden, som var fullt av avsigkomna och förkylda turister. En engelsman hade helt tappat rösten, en engelska hade blivit förkyld för första gången i sitt liv när hon nu premiärbesökt Indien, och de flesta andra var också förkylda utom några amerikaner, som var griniga ändå på grund av vädret. Den ena var ett skolexempel. Han var en hundraprocentig macho, duschade kallt varje morgon i Himalaya (vilket är snudd på minusgrader,) hade gått runt Annapurna utan jacka och frusit en aning och hade ingenting gott att säga om Indien. Han tyckte Afrika var bättre. Det som förfasade honom i Indien var den allestädes närvarande smutsigheten. Han hatade Delhi, Calcutta, Bombay och till och med Madras (Chennai) och hela Indien. För honom existerade inte dess historia och religion, dess kultur och utsökta estetik överallt. Han såg bara motsatsen. Han hade tyckt om Neo Hotel i Shillong, som var rent intill sterilitet, som jag därför ratade till förmån för det mera mänskliga Greenland. Dessa griniga turister tråkade ut mig, så jag vederkvickte mig i stället hemma hos Sri Ram, som tog vänligare emot mig än någonsin. Han blir alltid uppriktigt glad 208


åt att se mig, och det är ömsesidigt. Den här gången fick jag läsa hans gripande novell om den okända sociala sidan av Indien. Han hade i Darjeeling träffat en ovanligt trevlig och generös turist från Sverige, som var på väg till Benares. Sri Ram hade då glatt överraskad undsluppit sig att det var hans hemstad, varpå svensken helt spontant bad Sri Ram följa med på resan. Svensken erbjöd sig att stå för alla kostnader. Sri Ram var överväldigad då han knappt besökt sin hemstad sedan han lämnat den i ungdomen. I översvallande generositet bjöd svensken på tågresa och flott hotell och middag och lunch och hela baletten, och Sri Ram levde som i en dröm, tills en polis stoppade honom och bad honom följa med till stationen. "Men jag har inget gjort," sade Sri Ram. Polisen svarade argt: "Håll käften och följ med!" På stationen blev Sri Ram förhörd av polisen, som förgäves försökte sätta fast honom för något – vad som helst. Det framgick att polisen misstänkte Sri Ram för att utnyttja och lura en turist. Han sattes i häkte för vidare förhör, och svensken kunde ingenting göra. När slutligen Sri Ram släpptes efter några dagar (efter svenskens avresa) kunde inte Sri Ram låta bli att ge polisen en släng med sleven: "Ni har arresterat mig utan anledning bara för att jag umgicks med en europé. Ni berövade mig hans vänskap bara för att ni avundades den och inte trodde det var möjligt för hinduer att umgås med västerlänningar utom för att få pengar av dem. Men jag fick inte en paisa av min svenske vän, men ni berövade mig hans vänskap. Hur skall jag nu klara mig hem till Darjeeling?" Då förlorade polisen kontrollen, blev rosenrasande, rusade upp och gav Sri Ram en handgriplig omgång. Polisen förblev ovänlig, och hans enda slutord var: "Ge dig iväg, håll käften, och gör som du blir tillsagd!" Troligen var denna polis mest arg på sig själv. En kontrastbild mot det vänliga, mänskliga och avslappnade Darjeeling från det officiella Indien i dess heligaste stad Benares, en sannskyldig dokumentär i svart och vitt. del 23 : Fest i Nepal. Resan till Kathmandu var bara på 24 timmar i buss men ändå svårare än resan till Shillong på grund av kylan. Alla satt i nattbussen och frös, ty åtskilliga fönster gick inte att stänga. För första gången efter Kumaon fick jag sätta på mig strumpor. Ändå satt man och huttrade hela natten, och sömnen saboterades dessutom av andra pittoreska detaljer i bussen som det faktum att sätenas ryggar kunde fällas ner, vilket ju var praktiskt och populärt, men när de fälldes ner måste de krossa eller sönderskava den bakomsittandes knän. Lyckligtvis var bussen aldrig full under natten, så att man kunde sprida ut sig en aning. Ankomsten till Kathmandu i gryningen var som vanligt en höjdare. Man vaknade vid sextiden och såg sig oroligt om efter milstolpar och väntade sig de vanliga nedslående nyheterna på 185 eller 170 kilometer kvar, men så möttes man av den glada överraskningen att det bara var 25 kilometer kvar. Man kunde knappast tro det. Men så började bussen arbeta sig uppåt, och snart började Nepals kanske vackraste berg Ganesh resa sig i norr. Därpå växte Langtangmassivet fram, och i öster blev bergen ännu högre och vitare, större och bredare. Så kom man över passet och väntade sig att få se Kathmandu, men allt vad man såg var en smogsoppa av gråaste och tjockaste slag. I denna smutsiga mjölk dök bussen ner, varpå det blev ännu råare och kallare. Jag erinrade mig att det var den 28 november och bara 24 dagar kvar till midvinter. Man såg ingenting av hela staden och ej heller när man med autorickshaw tog sig fram från busstationen till mitt Kathmanduhem the Yak Restaurant & Lodge, som väntade mig med ljuvlig värme, mitt finaste hotellrum 209


hittills under resan (för 150 rupier) och någonsin hos Yak samt det bästa av allt: en varm dusch, resans andra efter Pemayangtse. Det var bara att njuta och tvätta av sig alla sårskorpor (av skavsår), myggbett, indiskt damm och smuts och ens skräckinjagande utseende med hår och skägg på ända och vilda ögon efter strapatserna. Man ser alltid ut som ett monster eller som en farlig dåre när man kommer fram efter en indisk resa. När man väl såg ut som en människa igen kunde man med att visa sig på stan och uppträda hos Aeroflot. Jag ställde de eviga frågorna: var det möjligt att flyga från Kathmandu i stället för Delhi? Kunde jag flyga till Göteborg i stället för Stockholm? Några ändringar i tidtabellen? Svaret på samtliga frågor var nej. Jag fick min biljett bekräftad och var därmed dömd till att ta mig till Delhi per buss och tåg, vänta i Moskva ett dygn på flyget till Stockholm och därifrån ta mig med buss till Göteborg. Därefter var jag ledig att ta kontakt med Shekhar. Det visade sig att hans stad Kirtipur (vid Patan, en av Kathmandus två stora förstäder,) just samma dag skulle drabbas av en sorts glädjefestival som fordrade att det dracks mycket chang, den förrädiska tibetanska alkoholdrycken som verkar helt menlös, varför man dricker mycket av den läskande vederkvickelsen, varefter effekterna uppträder med en snölavins obönhörlighet. Det var tydligen mitt öde. Redan när jag passerat passet för mitt inträde i Kathmandudalen hade jag mötts av det väldiga anslaget: "Welcome to Kathmandu! Ruslan Vodka, the best of all spirits!" Kirtipur var verkligen besatt av festivalyra. Omkring i staden bars det två bärstolar med gudinnor omkring vilka det spelades mycket slamrig musik (med mest bara en massa cymbaler och trummor samt två domedagsbasuner) till vilket infernaliska oväsen det dansades rituella danser av enbart påstrukna män – de flesta mer eller mindre tandlösa gubbar. Chang bjöds omkring frikostigt, och alla drack, särskilt musikanterna och de dansande gubbarna, varpå det kvasi-musikaliska oväsendet oavbrutet accelererade. Likväl var danserna ganska sirliga med mycket svepande handgester, och ingen rumlade omkring, utan de påstrukna gubbarna var snarare outtröttliga i sina pittoreska dansceremonier. Samtidigt festades det hemma hos Shekhar. Hela släkten var inbjuden, och jag presenterades för allehanda avlägsna släktingar av mycket olika generationer, de flesta tydligen relaterade till Shekhars svärmor. Medan vi festade och åt och drack chang, kaffe och te hinkvis berättade Shekhar om sin förunderliga resa till Sverige. Han hade inbjudits av "Läs och Res" som bekostat halva hans resa, medan den andra hälften bekostades av tacksamma svenska klienter som haft honom som guide. Han flög med Aeroflot och fann maten ombord alldeles otroligt luxuös, så att han bara orkade med hälften. I Stockholm blev han sedan ytterst väl omhändertagen av tacksamma klienter i stafett under 25 dagar, varunder han fördes omkring till Norrtälje, Stockholms skärgård, ner till Kristianstad och Skånes södra östkust, Malmö, norrut till Göteborg och Smögen samt vidare till Vänersborg och Lidköping innan han återfördes till Stockholm. Vad som gjorde det största intrycket på honom var den svenska renligheten överallt. Det näst största intrycket var av hur väl organiserat Sverige var. (Jag berättade för honom om negern från Afrika som gästspelat i Sverige och där fann det roligaste av allt vara att bussens avgångstid var kl. 8.03 och att den faktiskt avgick precis 8.03, åt vilket Shekhar skrattade hjärtligt: han förstod negern precis.) Men det som Shekhar tyckt bäst om i Sverige var naturen. Den var så grön och frisk överallt med oändliga skogar och vattendrag, och renligheten i landet bidrog till att höja hans utomordentliga upplevelse av den nordiska naturen, fastän han var i Sverige mitt under Nordens kanske regnigaste sommar någonsin och det nästan regnade varje dag. Kort sagt, Sverige hade varit hans livs reseupplevelse, och han hade bara mött vänlighet överallt. Men hur var det med ekonomin? Hade han inte funnit landet väl

210


dyrt? Jo, det var det enda problemet. Han hade bara kunnat köpa en sak under hela resan, en liten leksak till sin son för 10 kronor. Jag fick sova över hos honom, och följande dag, den första advent (29.11) fortsatte festivalen i grannbyn, vart vi gick för att se på. Det bars omkring bärstolar med gudinnor, det festades och dansades med slagorkester och domedagsbasuner (nästan stora som alphorn), det dracks chang och viftades med flaggor och plymer, folk var uppklädda i alla världens grannaste färger, och stämningen var total. Det var nästan som att vara tillbaka vid Tarbochefestivalen kring Saka Dewa i maj '97 före kringvandringen av Kailash. Tyvärr måste jag bryta upp vid middag för att ombesörja fortsättningen av min resa. Det gällde att skaffa biljett till Pokhara, inhandla diverse beställt bjäfs för goda vänner i Sverige (som jag velat ombesörja i Buddhagaya vilket nu inte längre var möjligt). Allt klarades av under eftermiddagen denna makalöst vackra festdag, då solen strålade från en klar himmel och man såg alla de snöklädda bergen omkring Kathmandu från Manaslu och ända bort mot Everestregionen. Likväl kändes det vemodigt. Resan led mot sitt slut, och jag saknade mitt Darjeeling, Sikkim, som jag lärt mig älska denna gång, och Joanna, som jag inte visste om jag någonsin skulle få återse. Kvar av resan var bara Pokhara före den förödande hemresan. del 24. Sista kvällen i Kathmandu firades med en festbankett hos mitt värdfolks restaurang på Yak med resans bästa buryani och en rejäl dos fruit curd: en festmåltid som heter duga. Man äter bättre i Nepal än i Indien, och likväl är det billigare, men vad man saknar i Nepal är riktigt te. De serverar bara vedervärdigt påste som blir helt smaklöst och så svagt att man lika gärna kunde dricka varmt vatten med mjölk. För att få riktigt te måste man gå ut till bakgatornas små tesjapp, där man får rejält starkt och tjockt te för bara 3 rupier (37,5 öre). Nepal har inga mynt. Åtminstone har jag aldrig sett några. Men de har sedlar i valörerna 1, 2, 5, 10, 20, 25, 50, 100 och så vidare. En enrupiesedel motsvarar alltså 12,5 öre. Kathmandu var sig likt. Nepal har klagat över bristen på turister i år, men jag tyckte de var fler än någonsin, och även de nepalesiska haschutbjudarna var fler än någonsin: i princip 2-3 stycken per kvarter. Så avslutades Kathmanduséjouren i en varm säng i resans finaste hotellrum med strömavbrott i hela staden i flera timmar. Mitt fina hotell kunde dock bjuda på hemtrevligt stearinljus med stake. (I Garwhal fick man dem utan stake.) Resan till Pokhara följande dag gick smärtfritt. Mitt kompani hade lovat att resan skulle ta 7-7 1/2 timmar, men den tog bara 6 1/2 (20 mil). Vädret var idealiskt: inte ett moln på himmelen, och för första gången kunde jag njuta till fullo av hela skönheten i det nepalesiska berglandskapet som nu kom till sin rätt. Dock var det originellt att konstatera att majoriteten av busspassagerarna var västerlänningar. Hela vägen till Pokhara visade även turismens inflytande: lyxhotell, flotta kaféer, västerländska clichénamn och dryga priser för låg kvalitet. Samtidigt såg man överallt manifestationer av att Nepal ändå är ett av jordens fattigaste länder: nödtorftigt klädda risarbetare, mest kvinnor, som arbetade hårt på fälten under den brännhetas solen, barnarbetare, barn som hysteriskt flockades kring bussen närhelst den stannade för att sälja billiga cigarettändare, patetiska väckarklockor, chips och annat bjäfs som absolut ingen ville ha. Vi stannade till före halva vägen vid ett typiskt turistkafé, där jag för vätskans skull drack en mycket vattnig och smaklös kopp te för 10 rupier och råkade sitta vid samma bord som ett par svenskar från Skövde. Det var resans andra tillfälle att tala 211


det gudabenådade modersmålet. Vi snattrade iväg så kvickt vi kunde, ty vi hade inte många minuter på oss. De hade kommit den långa vägen till Nepal via Thailand, Hongkong och Peking och ämnade återvända till Sverige exakt samma väg. Deras avsikt i Nepal hade varit att kasta sig ut i forsränning på floden på vägen, men nu tyckte de att vädret var för kallt. Dessutom var det för sent på säsongen. Vi såg bara en forsränning på floden på vägen, och de flottfararna verkade inte trivas utan snarare sitta sammanhuttrade och frysa. I motsats till alla sina förväntningar och till vad de hört från andra hade de upplevat Kina enbart positivt. De hade bemötts med vänlighet överallt och särskilt i Peking. Hongkong hade de tyckt bäst om, medan de hade funnit den mest liberala staden Shanghai ganska tråkig. Vi skildes under ömsesidiga lyckönskningar om lycklig resa. Så kom man då fram till Pokhara. Turistbussar stannar inte längre vid den normala busstationen utan åker till en särskild turistbusstation. Där väntar en armé av mottagningskommittéer med banderoller och plakat och reklam för sina hundratals olika hotell, och alla är de där för att i all vänlighet för turisternas eget bästa shanghaja turister. Jag sade kvickt adjö till mina reskamrater och lyckades snabbt smita därifrån utan att besvara ett enda erbjudande i gatloppet. Det följde en lång ljuvlig promenad längs sjöstranden i solskenet till mitt gamla ställe i yttersta utkanten av staden: the Wood Pigeon, där min värd från förra året genast kände igen mig och ställde ett dubbelrum till mitt förfogande för 80 rupier (10 kronor), resans billigaste rum. Det var bara att tacka och ta emot. Han erbjöd sig även att ordna mina biljetter till Delhi, hans pris var inte högre än vad jag tänkt mig, så det var bara att tacka och ta emot där också. Alla bitar verkade falla på plats snabbt och genast och utan någon ansträngning. Därmed fick man äntligen tid över till att njuta av den ofattbara friden över Pokharasjön med dess ovärderliga jungfruliga skönhet och lisa för ett par gamla trötta ben. Klockan sex steg jag upp för att bege mig upp till Sarankot. Det var ännu mörkt, men det ljusnade just tillräckligt under vägen för att man skulle kunna följa denna utan svårighet och nå upp till toppen (600 meter ovanför Lakeside) till halv 8 innan ännu dimmorna hunnit höja sig och svepa in bergen i ett moskitnätliknande dis. Vädret var perfekt. Min tur höll i sig. Sarankot var sig likt, och mitt gamla värdpar på mitt frukostkafé kände igen mig. Det var bara att slappna av, beställa ostomelett och en liten kanna te och njuta av världens vackraste morgon inför ett landskap av en himmelskt ljuvlig sjö kransad av världens vackraste berg, över vilka höjde sig det mest majestätiska av alla Nepals imponerande massiv, då det låg så nära inpå: det magnifika Annapurna i hela sin härlighet. Närmare paradiset i Himalaya kan man inte komma. del 25. Det är dags att börja summera resan. Det har kanske varit min bästa Indienresa hittills och även den längsta, och det bästa betyget för den är att jag vill göra den ännu längre nästa gång och då fortsätta utforska okända trakter av Sikkim och länderna bortom Assam. Särskilt rik har resan varit på nya kontakter och vänner. Tre hoppas jag kommer att få betydelse för framtiden. Stephen Murray och jag råkades på bussen från Dharamsala till Dehra Dun, han hoppade av på vägen till Mussoorie, men vi hade redan beslutat att träffas på nytt i Kausani, vilket vi gjorde. Han var något av en perfekt vän och kollega, våra tankar och inriktningar rörde sig i om inte exakt samma fåror så ytterst parallella sådana, så att vi kompletterade varandra på ett ypperligt sätt. Han hade ett fantastiskt sätt att ta människor, så att han omedelbart kom mycket

212


nära inpå dem och kunde ta sig in i deras sätt att tänka, som jag för min del upplevde som en aning påträngande. Men vår vänskap var total från början. Håkan Hjelmström var den stora överraskningen i Pemayangtse, den förste svensken på min odyssé, en ensam resenär som lagt hela Asien bakom sig och bara hade börjat. Han var bara 30 år men redan fullt mogen och därtill ett datorgeni. Det var särskilt märkvärdigt att för en gångs skull sammanträffa med en ung västerländsk man i Indien som var intelligent och klartänkt och ingen flummare, utan ringar i öronen och näsan och andra bisarra för att inte säga groteska ansiktsprydnader, utan armband och ringar och tatueringar och allt vad ungdomar misspryder sig smaklöst med i västerlandet. Det var särskilt befriande att få tala svenska med honom för första gången på hela resan. Vi passade även på att diskutera det svenska problemet: varför är svensken så dryg, blodlös, likgiltig och tråkig? Även han menade att de var jordens gråaste folk, och han ämnade aldrig befatta sig med det inskränkta och sterilt inrutade gråsamhället som han liksom jag bara kunde betrakta som en genom sin civiliserade och tillknäppta förklädnad bara var en desto lömskare och farligare sorts krypande maffia. Hans största besvikelse under sina resor hade varit Kina. Han hade rest genom halva landet och överallt spanat efter spår av den gamla kinesiska civilisationen och kulturen med dess utsökta traditioner och smak. Han hade inte funnit ett spår någonstans av detta. Den tredje vännen var Joanna, denna mogna frånskilda tvåbarnsmoder med polska föräldrar och som talade den finaste engelska jag har hört. Man kan faktiskt vid vårt möte i Darjeeling tala om kärlek vid första ögonkastet från min sida, fastän jag då ännu inte hört henne tala och hon bar glasögon. Men det var något med henne som omedelbart gick djupt in i mitt hjärta och stannade där. Jag tänkte genast, att en vänskap mellan oss vore idealisk, men att den kärlek jag kände måste bli tragisk. Den blev genast tragisk genom att vi separerades så oförutsägbart genom en grotesk amerikanskas omedvetna ingripande. Jag tror att denna amerikanska inte tyckte om någon av oss bara för att vi talade brittisk engelska. Dock hann jag ge Joanna en livlina innan vi skildes, som om jag kände på mig att vi inte skulle få se varandra igen i Darjeeling. Jag kan inte göra mer. Jag kan bara hoppas att hon ska ta tag i den och rädda vår vänskap – och kanske även kärlek, om den även var från hennes sida. Naturligtvis var flera andra möten och kontakter också mycket viktiga. Bara inledningen med Johannes i Dharamsala var egentligen nog för att tillförsäkra hela resan "success, perfection and accomplishment," den indiska svastikans egentliga symbolbetydelse. Med Janet hade jag i Dharamsala även mycket viktiga samtal om buddhismen och hinduismen, som jag vill återkomma till längre fram. Så har vi alla belgarna och holländarna, kanadensarna och amerikanarna, engelsmännen och fransmännen och alla de indiska vännerna som den unge mannen från Muzaffarpur, som gav mig en bok av Osho; och när jag satt som bäst uppe vid Sarankot passerade ett äldre italienskt par förbi, så att man även fick tillfälle att tala ordentlig italienska. Min sista kväll i Pokhara uppenbarade sig dessutom en av resans mera märkliga nya bekantskaper. Det var en helt ung man som kom upp när jag som bäst frossade i min sista fruit curd uppe på terassen av "Hungry Feeling" och frågade mig om jag var psykolog. Det var jag nu inte, men han hade ett problem. Han led av vissa problematiska eftereffekter av en LSD-tripp som han lockats att ta av en amerikanska i Varanasi. Vad som öppnade alla dörrar mellan oss var att den unge mannen var ryss från Sankt Petersburg. Vårt familjeställe i Finland låg ju i närheten, så vi var nästan grannar, dessutom hade jag premiärbesökt staden i augusti och precis avslutat en sällsynt givande läsning av Josef Brodskij. Vi hade sedan en mycket givande kväll tillsammans. Han berättade ytterst livligt om sina upplevelser i Sankt Petersburg, Vilnius och Riga omkring den 19 augusti 1991 och om lika omvälvande upplevelser i Moskva omkring det Vita Huset den 2

213


oktober 1993. Han hade varit i Gdansk 1981 och på många andra liknande ställen där det tilldrog sig stora händelser, då han understundom arbetat som journalist. Han var bara en av alltför många vilsna unga män på drift i Indien i ett slags vacuum av livets ingenmansland utan att veta vart hans liv skulle ta vägen. Många som reser till Indien stannar där i sex månader eller längre och bränner alla skepp bakom sig. Varken Stephen Murray eller Joanna hade någon fast adress att återvända hem till, och Håkans enda fasta adress var hans faders, då han skulle stanna borta i tio månader. Men Sergej var den vilsnaste av alla. Han visste inte ens om han kunde återvända till Ryssland efter alla de djupa ekonomiska kriserna där under hösten, och hans ryska pass var inte precis giltigt i vilka länder som helst. Han menade, att det att han hade ryskt pass försatte honom utom räckhåll för alla mänskliga rättigheter. Hans beskrivning av Rysslands tillstånd idag var allmänt dyster. Det var i princip som under Stalintiden, men i stället för partiet och hemliga poliser fruktade man för maffian och brottssyndikaten. Ingen var säker, och någon trygghet existerade ingenstans. I bästa fall, menade han, skulle nationalisterna gripa makten i Ryssland och försöka införa militärdiktatur för att få ordning i landet, vilket då alla demokrater som en man skulle opponera sig mot, varefter det var tänkbart att demokratin äntligen kunde segra. Han beundrade mycket Polen och dess utveckling under Solidarnosc fram till kanske den enda östeuropeiska ekonomiska mönsterstaten. I Ryssland, världens största och rikaste rike, såg det betydligt dystrare ut. Beträffande hans LSD-problem kunde jag bara efter min erfarenhet av andras liknande problem ge honom goda råd och ett försök till vägledning. Hans tripp i Varanasi hade varit god, han hade kunnat njuta av den för fulla muggar, så han hade inte fått för mycket. Men efteråt hade han funnit sig stå inför helt nya livsproblem främst med kommunikationen, koncentrationen och känsligheten. Jag kände precis igen hans dilemma från andra liknande fall. Jag förklarade för honom att effekten av en sådan tripp var att ställas som ett naket barn inför hela världen av sitt eget okända undermedvetna, att för trippens tidsrymd av cirka två timmar finna sin själ berövad sin kropp, och att denna upplevelse måste sätta sina spår i form av ökad känslighet och sårbarhet. Man kan lätt bli överkänslig och irritabel och påvisa tendenser till personlighetssplittring, och detta måste man leva med. Det gäller då att ta vara på fördelarna med personlighetsskiftningen och försöka uthärda nackdelarna i form av den sårbara överkänsligheten. Fördelen är att överkänsligheten medför stegrad kreativitet, då hypersensivitet egentligen är grunden för all kreativitet. Det gör ont att skapa, det gör ont när knoppar brister, och ju mera ont det gör, desto vackrare blir blomman. Detta kunde Sergej begagna sig av i sin verksamhet som journalist och målare. Han menade, att precis så hade han själv försökt betrakta problemet. Han älskade Ingmar Bergman, och jag älskade all kultur från Sankt Petersburg. Vi kunde inte bli bättre vänner, och det var en härlig avslutning på hela Pokharaepisoden, Nepalsejouren och kanske hela denna resa. Naturligtvis lovade vi hålla kontakten, och framför mig låg min nattpackning och klockan 6 på morgonen den långa resan till gränsen på onsdagen till Delhi med buss och tåg på torsdagen, till Moskva med flyg på fredagen, till Stockholm med flyg och till Göteborg med buss på lördagen. Det skulle kanske bli värre än resan till Shillong.

214


del 26. Dagen började bra men var melankolisk. Det är alltid svårt att lämna bergen för slättlandet då det känns så förnedrande. Den lilla bussen var full av turister från Pokhara, samtliga unga och mer eller mindre extrema. De mest uttalat utspökade var israelerna, som frossar i att resa i Indien. Gränsen nåddes efter 18 mil och 8 timmar, varvid formaliteterna började. De indiska gränsvakterna ville alla prova mina glasögon och använda mina pennor. De behövde lite omväxling i världens tråkigaste jobb: byråkratisk praxis. Återigen gick jag miste om möjligheten att få uppleva Lumbini. Det låg alldeles nära Siddharthanagar, som var en stad bara några kilometer från Sonauli och gränsen. Två japaner steg av i Siddharthanagar för att bege sig till Lumbini. De flesta av oss andra skulle till flumstaden par excellence Varanasi. Bussen från Sonauli till Gorakhpur var som vanligt ett rullande kaos. Den var så liten att bara barn egentligen fick plats i den. Bredvid mig fick jag ett fyllo som envist pratade hindi med mig hela tiden. Ingen fick något vettigt ord ur honom ens på hindi. På andra sidan satt det en man som blev bussjuk och lutade sig halvvägs ut genom fönstret och ropade på Ulrik hela vägen in till Gorakhpur. Även pojken framför mig måste ofta hålla fönstret öppet för att esomoftast sticka ut huvudet och släppa ut oaptitliga saker genom munnen. I Gorakhpur mötte oss chocken. Det hade skett en stor järnvägsolycka åtta timmar från Gorakhpur i Hanyana med 250 döda. Detta var den andra järnvägskatastrofen under min vistelse i landet. Den första hade inträffat nära Amritsar. Denna var värre och hade som resultat att hela järnvägstrafiken kom i olag. Det påverkade även mitt tåg. Alla platser var överbokade då flera tåg hade inställts. För att alls få plats måste jag punga ut med 1300 rupier extra (260 kronor). Jag tackade försynen att jag hade så pass mycket pengar kvar. Det hette att jag skulle få biljetten klockan 10. När jag återkom till kontoret halv 10 hade tydligen mycket hänt. Utanför satt den vackra australiensiskan från Pokhara och hoppades hon skulle få sin biljett. Hon hade betalat mycket extra för att få ut den på svarta marknaden. Strax före 10 kom gossarna tillbaka och hade alla biljetter färdiga. Australiensiskan fick sin och önskades lycklig resa och försvann. Jag fick min, men det var inte den biljett de hade lovat mig. I Pokhara hade jag betalat 1560 indiska rupier för hela resan till Delhi inklusive tågbiljett första klass. De raska gossarna hade sagt mig att de bara kunde skaffa mig AC-biljett och att jag därför måste punga ut med så mycket extra. Icke desto mindre fick jag bara en första-klass-biljett. De hade alltså utnyttjat min situation att jag inte kunde ta ett senare tåg för att få ut mera pengar av mig och använt tågolyckan för åtta dagar sedan som ursäkt. De hade fått mig att betala dubbelt för samma biljett. När jag påpekade för dem att biljetten inte var AC utan första klass kom de med tusen undanflykter: första klass var mycket bättre än AC, och tyvärr måste de nu stänga kontoret fastän de hävdat när jag kom att de höll öppet 24 timmar om dygnet. Alltså, hej då, lycklig resa, och stängt för idag. Och jag var inte i någon position att kunna riskera den biljett jag trots allt fått. Ingenting annat fungerade i Gorakhpur heller. Stationen var lika kaotisk som den i Barauni: ingen visste någonting. Endast tack vare en självuppoffrande nepales, som hjälpte vilsna utlänningar till rätta, fick jag alls plats på det tåg jag hade biljett till. Jag fick då inte, som de raska resebyrågossarna lovat, dela kupé med en svenska på väg till Stockholm utan med en neger från Benin, före detta Dahomey. Denne blev dock den idealiske reskamraten då han blivit utnyttjad lika grovt som jag. Han hade haft oturen att i Nepal färdas från Kathmandu till Pokhara i en buss som körde i diket, varvid han blivit illa skadad men dock inte fått några viktigare 215


ben brutna. Emellertid hade han på grund av sina plågor beslutat att avbryta sin Nepalvistelse för att genomgå en närmare undersökning av eventuella oupptäckta brutna ben i Delhi. Därför hamnade han på samma olyckståg och i samma plomberade kupé som jag. Även han hade betalat hela resan i Nepal med tågbiljett för första klass men råkat ut för gamar redan vid gränsen, som tvingat honom erlägga den bussavgift till Gorakhpur som han redan betalat. I Gorakhpur fick han sedan betala 800 rupier extra för sin tågbiljett för att alls få ut den. Dessa gamar vid gränsen är alltså sannskyldiga bedragare som kastar sig över turister som kommer ner från Nepal bara för att plocka dem på pengar med vilka medel som helst – alla medel är tillåtna, och ju fler, desto bättre. Det var inte så förra året, men det var samma sak när jag reste från Kathmandu till Bodhgaya '95, betalade hela bussresan i Kathmandu och fick sedan betala dubbla bussavgifter i Indien. Den enda säkra gränsövergången mellan Nepal och Indien verkar vara Kakarvitta på vägen mellan Kathmandu och Darjeeling. Tågresan tog sedan 22 timmar från 01.00 till 23.15, fastän gossarna i Gorakhpur lovat att detta ultrasnabba tåg bara skulle ta 12 timmar och vara framme vid middag. Allt vad de sagt var bara lögner utan ett enda undantag. del 27 : Slutet. Tågresan tog 22 timmar från 01.00 till 23.15, fastän gossarna i Gorakhpur lovat att detta ultrasnabba tåg bara skulle ta 12 timmar och vara framme vid middag. Allt vad de sagt var bara lögner utan ett enda undantag. Detta gav en besk och bitter slutsmak åt resan, som varit så fulländat rik och lyckosam för övrigt. Från Old Delhi Railway Station gällde det sedan att ta en autorickshaw vid midnatt för att ta sig ut till flygfältet långt utanför staden, varpå både jag och föraren nästan frös ihjäl. Han tog 250 rupier för besväret, mina sista indiska pengar. Därmed hade resan i Indien och Nepal konsumerat 13,200 rupier eller 2640 kronor för 34 dagar. På flyget upplevde man den sällsamma sensationen att plötsligt höra estniska talas överallt. En stor grupp ester hade rest i Indien och var nu på hemväg, tillfälligt förvandlandes miljön i ett ryskt mammutplan helt dominerad av estniska. De var alla vackra, kultiverade och glada människor, som om de kom direkt från 'den sjungande revolutionen' i Baltikum under Gorbatjovs sista tid. Nere på Sjeremetjevos flygfält vid Moskva snurrade planet omkring i en timme som om det inte visste vart det skulle ta vägen. På flygfältet var det 14 grader kallt i klar kontrast mot Indien. Till slut lotsades flygkärran till rätta av en "Rettungswagen", som fick planet att ställa sig mitt på flygfältet, där vi blev hämtade av bussar. Även vår buss snurrade vida omkring på flygfältet innan det efter många omvägar styrde kosan mot terminalen. Det kändes nästan som om man ännu var kvar i Indien. På Sjeremetjevo blev det diskussioner om min biljett. Till att börja med tog personalen hand om den, klockan 10 skulle jag utforska dess öde vid Transitdisken, och då fick jag veta att jag skulle skickas till Köpenhamn och därifrån vidare till Stockholm denna eftermiddag. Det lät ju positivt. Jag kom gärna till Sverige tidigare än beräknat och hoppade gärna över en natt på flygfältet. Klockan 12 skulle jag återkomma, och då hette det att, njet, jag fick ändå ta flyget till Stockholm följande dag. Fagra löften och lysande utsikter, som allt strax togs tillbaka. Här sitter man alltså i Sjeremetjevos ingenmansland Limbo och är varken hemma eller kvar i Indien. Och man har en härlig natt på Sjeremetjevo att se fram emot.

216


För att då reflektera närmare över problemet i Gorakhpur kom man alltså dit med betald resa till Delhi, fick veta att man måste betala mera då endast en högre klass var tillgänglig varpå man gjorde det och fick ändå bara vad man redan betalt för medan reseagenterna svämmade över av lögner: första klass var bättre än den dyrare AC, jag skulle få dela kupé med en svensk flicka (som tydligen inte existerade), tåget skulle nå Delhi på 12 timmar (och inte på 22, vilket det gjorde,) och deras dyra arrangemang var oundvikliga då tåget var överbokat (medan det fanns två lediga kojplatser i min och afrikanens kupé hela vägen till Delhi). Dessa giriga indiska affärsmän vid gränsen mot Nepal tar alltså hand om nedkommande västerlänningar i sina officiellt helt etablerade och godkända fångstnät för att utan några skrupler plundra dem. Och denna roffarmentalitet hos indier gentemot besökare har blivit värre med åren. Säkert har den indiska oförsyntheten fått en knuff framåt i och med de nationella atombombsproven i våras. Ingenting kan ursäkta dem, lika litet som Amerika, Ryssland, England, Frankrike, Kina och Pakistan kan ursäktas för sina överlagda atombombssprängningar. Denna lek med atomvapen är mänsklighetens största hybris och det mest livsfientliga någon kan syssla med. Ett av Gandhis viktigaste argument för att separera Indien från England var, att han inte ville att Indien skulle ha någon del i Englands och dess allierade Amerikas atombombsprogram. Amerika släppte helt överlagt historiens två mest effektiva massförstörelsevapen över två av Japans tätorter i avsikt att mörda många hundra tusen civila på en gång, fastän Japan redan försökt vädja om fred (genom Ryssland, som inte låg i krig med Japan då ännu, vilket fredsförsök Stalin dock aldrig informerade Truman om, då han ville kapa åt sig en del av Japan för Sovjetunionens del.) Amerikas bomber över Hiroshima och Nagasaki kan lika litet försvaras som nazisternas långsammare folkmord på judarna. Därför kan heller inga efterföljande atombombsprov någonsin försvaras, vare sig de utfördes av en Chrusjtjov, en Harold Wilson, en de Gaulle, en Chirac, en Mao Zedong eller Deng Xiaoping eller en hindu. Och det är bara att med sorg konstatera, att i och med Indiens kärnvapenprov har Indien fjärmat sig från den heliga pacifisten Gandhi, själv förstört den moraliska grunden för sin självständighet och gjort sig till medlem i världens brottsligaste liga: kärnvapenmakterna. Det är oförsvarligt. Jag lovade tidigare att säga något om hinduismen och buddhismen. Vi diskuterade skillnaderna redan med Janet Gaynor i Dharamsala och var helt överens: där hinduismen dominerar finner man mera fattigdom och vidskepelse, nöd och betryck, smuts och passivitet. Tydligare än på någon tidigare resa upplevde jag trakter där buddhismen dominerade som friska och upphöjande, inspirerande och stimulerande. Särskilt i norra och övre Sikkim, där buddhismen dominerade helt, upplevde jag stämningen som befriande, och ingenstans var folkmentaliteten sundare. Medan i trakter där hinduismen dominerade helt, som i Gorakhpur, var betrycket, bristen på utbildning och snikenheten slående. Jag är helt beredd att omfatta buddhismen som filosofi med hela min tolerans och i likhet med flera kloka indiska tänkare avfärda hela hinduismen som enbart en osund vidskepelse som jag aldrig vill befatta mig med annat än på sin höjd symboliskt och artistiskt. Buddhismen är lika klar, frisk och förnuftig som hinduismen är dunkel, flummig och osund. Därmed har jag även noga aktat mig för att säga ett enda gott ord om islam. Vare detta resans slutreflektioner från ett ödsligt Limbo i Sjeremetjevos ingenmansland, varken hemma eller borta, i en kall väntan på sista flyget hem någonstans på tundran utanför Moskva. 30.10-4.12.1998. 217


Brev från Bihar. "Ursäkta min långa tystnad. Som du vet är livet aldrig lätt här i Bihar, och det blir ständigt svårare. Det är inte svårt att utveckla en 'Kali-mentalitet' och se fram emot de yttersta dagarna, särskilt nu under torrperioden, när allt liv och framtiden beror av den kommande monsunen, den ständiga osäkerheten, som ingen vet om den kommer att uppskjuta domedagen eller inte. Jag har inte sett Johannes på mycket länge. Han är alltid upptagen uppe bland bergen och kommer aldrig mer till Bodhgaya. Han var nyligen i Ryssland tror jag, vilket ytterligare torde höja hans svårighet att komma ner till slätterna. Alla tibetaner och skandinaver känner sig främmande här i Indien utom kanske i bergen, där Johannes har utvecklat en lika stark motståndskraft mot kyla och höga höjder som vilken tibetan som helst, medan jag föredrar slättlandet, där jag föddes, och där jag som buddhist känner mig lika främmande i detta kaotiska och religiöst anarkistiska Indien som vilken tibetan som helst här nere på slätterna. Jag antar att vi alla känner oss främmande inför denna turbulenta tidsålder. Vad som oroar mig är att sakernas tillstånd blir sämre, särskilt för oss buddhister, mera särskilt för tibetanerna, och allra mest för tibetanerna i Tibet. Kineserna håller på att vinna kampen men på ett sätt som ingen hade kunnat ana. De håller på att förlora rent politiskt, ekonomiskt och materiellt. Deras armé är inte anpassad till Tibet och kan inte underhållas och försörjas där: hundratusentals soldater håller ständigt på att gå en långsam hungrande och frysande död till mötes. Vi vet inte hur många kinesiska soldater det är som helt enkelt har försvunnit ut i ingenstans där i bergen och bort från all statistik, obegravda, helt glömda och utan någon möjlighet till någon upprättelse någonsin. De är de största förlorarna. Tibetanerna tycker sig känna igen dem i alla de flugor, som aldrig fanns i Tibet innan kineserna kom. Om den tunna militära livlinan till armén i Tibet klipps av, så är en halv miljon kinesiska soldater utlämnade åt de grymma bergen i Tibet. De kinesiska nybyggarna, som finansieras av Kina för att kolonisera Tibet, kan inte stå ut med livet där. De vill bara komma hem igen innan de dör, vilket många inte klarar. Även de är övergivna av sin regering, betalda av sina herrar för att försvinna och förgås i Tibet, där ingen tibetan vill ha dem. De är också stora förlorare. Om de överlever har de ändå förverkat sina liv. Och hela detta fåfänga företag att offra människor för en omänsklighet kostar Kina mer än vad det har råd med, och bankerna närmar sig allmän bankrutt. Men det finns ytterligare en front, och det är den mest viktiga och farliga. Det är mentaliteten. Vad kineserna för med sig in i Tibet, vad de har uppfostrats till och praktiserar är hat. De för med sig våld och hat till Tibet, och deras största energi går åt till att hata tibetanerna utan anledning, bara för att de måste leva i Tibet. Och detta hat smittar av sig på somliga tibetaner. Det finns många tibetaner som (tillsammans med uigurerna i Öst-Turkestan, som är ännu ivrigare,) ser fram emot den dag då de får rensa hela Tibet (och Öst-Turkestan) från kineser. De ser fram emot att få genomföra en rättvis etnisk rensning av motsatt slag mot den kinesiska. Naturligtvis måste vi förstå dem, kineserna har ju mördat miljoner tibetaner och uigurer och kommit undan med det, så varför skulle de inte få sitt straff? Men tibetanerna ser inte den stora faran i detta: deras sinnen har infekterats av det kinesiska hatet. När de ger efter för ett sådant hat, som utsåtts av kineserna, så har de förlorat kampen. Det vore det yttersta nederlaget. Även om kineserna lämnar Tibet, (vilket de mycket väl en dag kan göra,) om de drar tillbaka sin armé och lämnar alla tibetanska angelägenheter åt tibetanerna, så vore en sådan seger värdelös om tibetanerna tog ut någon form av hämnd.

218


Detta är vad jag bekymrar mig för i det tibetanska problemet som buddhist. Och det enda jag kan göra är att bedja att detta aldrig må hända, att tibetanerna aldrig må anamma och ge efter för det kinesiska hatet. Kanske någon hör min bön. Kim, en Bihari buddhist. Fotnot. Bihar är den fattigaste delen av Indien med den högsta kriminaliteten, där även buddhismens heligaste plats Bodhgaya ligger, och varifrån Kim räknar sitt ursprung, en vän och medarbetare till oss (mig och Johannes B. Westerberg) sedan 1992.

Magsårsflykten. (europeisk vårresa ’99 i 18 avsnitt; tillägg : Kerstin Bonaccorsi in memoriam.) "Min käre vän, Ditt tillstånd oroar mig. Jag tänker inte avråda dig från att komma söderut, men kommer ett sådant företag verkligen att lösa ditt problem? Jag tror att ditt ständiga problem med ditt andligt efterblivna samhälle och dina ständiga bekymmer med musiken och ditt arbete, som bara leder dig in i en ond spiral av överarbete och stress, bara kan lösas hemma. Vad som oroar mig är den dramatiska försämringen av ditt tillstånd. Jag kan aldrig minnas att du tidigare lidit av diarréer längre än en månad. Två månader är två månader för mycket. Jag antar att du för ett ytterst torftigt liv utan alkohol och utan sex. Du sade alltid att min första ordination åt dig av någon daglig alkohol (närmast vin, portvin eller sherry) var mycket välgörande. Du borde aldrig avstå från den magtillfredsställelsen. Och varför envisas du med att aldrig ha något sexliv? Vi kan inte undfly den verkligheten att vi fötts som naturliga varelser, och det kanske mest grundläggande villkoret för vårt välbefinnande är det fysiska praktiserandet av sex, vilket mer än i någon annan fysisk övning tar hela kroppen i anspråk och stärker den. Hur det praktiseras spelar ingen roll, bara det görs på något sätt. Jag måste vidhålla dessa fundamentala rekommendationer för din fysiska hälsas förbättring: alkohol och sex, båda med måttlighet men utan avbrott. Jag försäkrar dig att min rekommendation förvisso skulle lösa alla dina problem beträffande din stackars stressade och överarbetade matsmältningsapparat. När det gäller din resa måste du själv avgöra saken. Jag tänker varken avråda dig eller uppmuntra dig, men om du kommer, finns jag här." Så skrev den gode doktor Sandy till mig från Konstantinopel, vilket brev nådde mig några dagar före min avresa. Naturligtvis hade han fullkomligt rätt i sin diagnos och sina preskriptioner, men han kunde inte veta hela sanningen. Han såg bara toppen av isberget och kunde föga ana resten, då han aldrig varit i Sverige. Dagen före min avresa nådde mig ett brev, i vilket en god vän klagade över Fritänkarens monotona och obotliga kverulans och "gnäll" emot Sverige, kränkning av Olof Palmes minne och allmän svartsyn "som i en oupphörlig solnedgång". Vi hade gärna publicerat hela hans synnerligen uppriktiga och välskrivna brev, om det inte hade varit för långt och då vår gode vän ställde krav på att få det återgivet

219


oavkortat i så fall. Även han tycktes ha fixerat sig vid en avskräckande klippspets på isberget och ville ej gå under vattenytan. Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter "Drabbad av Sverige" och är skriven av Marianne Alopaeus, som flyttade till Sverige från Frankrike 1973. Liksom Herman Lindqvist, en annan gedigen Frankrikekännare, har hon finlandssvenska rötter men betraktar sig i motsats till Herman Lindqvist fortfarande som finlandssvensk. Boken är hennes mästerverk, och efter 16 år är den fortfarande i högsta grad aktuell. Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades på en galopperande elefantiasissjukdom omfattande hela staten och alla kommuner i gestalt av den likt en gargantuansk amöba allt uppslukande offentliga sektorn, som bara spred ödeläggelse, ödslighet, kriminalitet och mänskliga tragedier var den drog fram, börjandes med likvideringen av Stockholms charmfulla centrum. Huvudansvariga var Gunnar Sträng och Olof Palme. Vi ska inte fördjupa oss i Marianne Alopaeus viktiga och grundliga analys. Det viktigaste är att hon inte var ensam. Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Per Ahlmark, Astrid Lindgren, Anderz Harning – en hel kör av bärande intellektuella röster sjöng på samma angelägna melodi. Ingmar Bergman och Bibi Andersson trakasserades, och många var helt enkelt tvungna att fly utomlands för att klara sig, då den svenska statens socialistbläckfiskmaffia fick tillåtelse att härja fritt av det svenska folket. Kören av förtryckta intellektuella var massiv. Vad Marianne Alopaeus åskådliggör är en idealstats tragedi – alla möjligheter fanns, och allt spolades ner i toaletten. 16 år efter bokens utgivning är den fortfarande en skakande – och hälsosam – ögonöppnare. Det är framför allt de ideellt arbetande skapande krafterna i samhället som lider av sviterna ännu idag. Inga statliga medel finns kvar för kulturen i ett land där allting konsumerades av den offentliga sektorn. I stället för kultur har vi MacDonald, videovåld och en total dominans av ensidigt amerikanska våldspornografiska filmer på såväl biografer som TV – det är den enda kultur som lönar sig, "kultur" för gladiatorpubliken. Som väletablerad musikdirektör med en lång meritlista av enbart fullödigt kvalitativa produktioner sedan mer än 20 år kan Bo Urban Nordgren i Annedalskyrkan inte producera en enda konsert utan att han måste göra allting själv inklusive marknadsföring och annonsering. Svenska Kyrkan bistår honom minst av allt, som föredrar att låta utställningar som Ecce Homo köra över honom. En väletablerad skulptör som Eino Hanski skulle inte få en enda skulptur utförd om han inte själv ständigt måste ligga i för att få sina konstverk marknadsförda. Och som parentes efter dessa båda typiska exempel på svensk kulturpolitik kommer undertecknad, vars enda lön som författare och musiker sedan 30 år i stort sett bara är ett ständigt återkommande magsårsproblem. I andra länder omhuldas kreativa konstnärer och tas de om hand. Om en begåvning visar prov på initiativkraft i exempelvis England får han statligt stipendium genom Cambridge eller Oxford som ger honom en gedigen utbildning hur fattig han än är. Så togs skomakarpojken Christopher Marlowe om hand, och samma system fungerar än idag. Den engelska flegman är ökänd, men engelsmännen tar ställning i självklara frågor och vågar stå för självklara ställningstaganden och genomför konkretiseringar av sina ställningstaganden. I Sverige är det enda man möter likgiltighet som resultat av den offentliga sektorns allestädes närvarande paralysering och likvideringskraft, vars stora ångvältspionjärverksamhet var

220


skolreformen på 60-talet, som gick ut på att alla blommor skulle elimineras från gräsmattan. (Undervisningsrådet Jens Folkmarssons formulering.) Det direkt odemokratiska i detta var att köra över det självklara faktum, att blommor har lika stor rätt att leva och växa som vanligt grönt gräs. Och vad kan man då göra åt detta magsår, så länge denna mentalitet tillåts fortsätta härska genom morbid likgiltighet, annat än att lämna det hemma och ta time out i utlandet för åtminstone tillfällig lindring? ----Eftersom vi tangerat musiken, så låt oss samtidigt belysa det universella missnöjet på detta plan. Problemet är att hela musikmarknaden har tagits över av skvalmusiken, populärmusiken, schlagermusiken, rockmusiken och annat oväsen producerat av apor, amatörer och klåpare, som bara gått in för denna musik för att göra pengar, medan den riktiga musiken producerad av kunniga och musikaliska hantverkare helt har körts över. Därför domineras hela musikmarknaden av hysteriskt rockoväsen medan riktiga musiker, orkestermusiker, pianister, violinister och borna virtuoser sätts på undantag och är underbetalda på livstid. Där lönsamheten och opportunismen släpps fram och får diktera villkoren har riktig musik, som kräver lång utbildning av träning och förberedelser, ingen chans. Därför finns det ingen Beethoven, ingen Chopin, ingen Verdi och Tjajkovskij, ingen Sibelius och inte ens någon Rodgers & Hammerstein idag. Trots krig i Jugoslavien, oväder överallt, talrika mänskliga tragedier och andra vådliga missöden på vägen, lyckades Magsårsflykten, och man kom hem igen efter påsken med alla symptom besegrade – än en gång. Kampen fortsätter. "Svenskan är ett litet språk. Slår man inte vakt om det går det under – på ett eller annat sätt." – Marianne Alopaeus. del 2. På mitt gamla snaskiga stamkafé på stationen i Hamburg råkade jag denna gång ut för en ovanligt kletig tallrik Fettucine. Jag tänkte jag skulle variera denna gång från slippriga spaghetti till mer inbjudande fettucine, men dessa fettucine visade sig vara rena ödesfällan. Har man skägg är man utlämnad åt tre rätters godtycke: soppor, såser och yoghurt. Med dessa fettucine i Hamburg följde en sås som inte var av denna världen. Från barnkalas känner man till termen 'tapetklister'. Emellertid brukar det tapetklister man på barnkalas blandar av glass och saft inte hålla som tapetklister, men denna fettucinesås gjorde det. Den fastnade på allt utom på tapeten. Det var omöjligt att intaga dessa fettucine utan att skvätta, fettucinerna själva var hala som såpa och gick inte att pricka på gaffeln, och så fort såsen stänkt på byxor, tröja, jacka eller andra omgivningar satt den fast där för gott. Skägget blev värre än om man doppat det i Karlssons Klister. Det var som om personalen på detta stationssjapp enkom ansträngt sig för att sätta dit alla restauranggäster med skägg ordentligt, bara för att göra sig roliga på de skäggbelastades bekostnad. Ju mindre sagt om detta tapetklister, desto bättre. Mitt ressällskap från Hamburg till Wien var av angenämaste tänkbara sort: en ung fader med en liten son. Pojken lekte, och pappan läste sagor för honom hela vägen. Av någon anledning sov jag riktigt gott i detta underbara sällskap hela natten 221


mellan Hannover och Linz. Det är sällan annars man sover gott som sittpassagerare på tåg. Ej heller Budapest erbjöd några problem. Himlen hade varit klar ända sedan jag lämnade Sverige, och i Ungern strålade vårsolen, ehuru träden fortfarande var kala. Det var den 10 mars och bara tio dagar kvar till vårdagjämningen. Jugoslaviska ambassaden gav mig mitt transitvisum utan att ställa en enda fråga. Det har aldrig hänt tidigare. Det gav mig tid att intaga en pizza med kaffe på stationen före tågets avgång, och där kom jag i muntert samspråk med lokalbefolkningen. De rådde mig att ta vägen genom Rumänien, då NATO kunde bomba Belgrad när som helst. Diana i Bulgarien hade dock sagt mig i telefon, att jag ännu kunde resa genom Jugoslavien denna vecka, men att jag fick skynda mig innan kriget bröt ut. Sålunda tänkte jag att jag lugnt kunde åka tåg genom Jugoslavien. På tåget fick jag det bästa tänkbara sällskap: en ung konstnärinna från Novi Sad, som tillhörde oppositionen. Hon hade gjort sig bemärkt genom en rad mycket provokativa utställningar och var väl medveten om riskerna med sin hållning: oppositionella är förföljda i Milosevics rest-Jugoslavien. Demonstranter blir slagna av polisen, oppositionella misshandlas och tystas ner, de tillåts inte komma fram i massmedia, och de styrande gör allt för att eliminera dem utan att göra dem till martyrer. Min väninna var ganska uppgiven när det gällde Milosevic: "Alla hatar honom, men ingen kan få bort honom. Alla vill lämna Jugoslavien för hans skull, och ändå sitter han kvar." Hon hade full förståelse för Kossovo och dess albaner, som av helt naturliga skäl vill skiljas från Jugoslavien. Det vill även Montenegro och Vojvodina. Därför håller Belgrad krampaktigt fast vid Kossovo, för att inte Vojvodina och Montenegro skall börja gå samma väg, vilket lär bli svårt att hindra i längden. Alltså är det bäst att göra sig av med Milosevic med en gång, så slipper man göra det senare. Han måste ju ändå spolas förr eller senare. (Min kära konstnärinna skulle ha en ny provokativ vernissage i Novi Sad den 24 mars, som ju skulle råka bli den dag då kriget bröt ut. Jag har inte hört något mera från henne sedan.) Bulgarien mötte med bländande solsken över ett gnistrande landskap av frost och is. Det var kallt men friskt och underbart. Hemma hos Diana väntade den stora släktträffen. Alla var hemma utom en, som skulle komma. Jotka var hemma för första gången på flera år för att ta hand om sin skilsmässodrabbade dotter Ludmila och hennes son, som fortfarande behövde tröst. Dianas yngre karriärinriktade dotter Denise hade just kommit hem från sin första resa i Indien med besök i Bombay, Delhi, Agra, Rishikesh, Haridwar och hela Rajasthan. Bäst hade hon tyckt om Rishikesh, och hon ville gärna återkomma. Dianas son Naiden är nu en kultiverad ung man på 16 år. Även Jevgenij, hennes inneboende, förekommer fortfarande men har inför Dianas familjeinvasion temporärt flyttat hem till sin moder. Den äldsta dottern Alena kommer hem från Italien och sin vokalmusikverksamhet i Torino om en vecka. Hon har rönt vissa framgångar på sistone med sina tolkningar av 1600-talsmusik med sin kör och sjunger även solo med en röst som låter precis som en kontratenor. Hon får avlösa mig, när jag reser vidare österut. Naturligtvis gick vi på konsert på kvällen. Bulgariens nationalkompositör Pancho Vladigerov fyller 100 år den 13 mars, och hela konserten upptog hans musik. Det intressanta med honom är att han är en 1900-talstonsättare men totalt fri från all modernism. Hans musik röjer inflytande från Smetana, Rimskij-Korsakov och Puccini men är 100% tonal och helt romantisk. Det är ett sant nöje att höra honom, även om han hellre ägnar sig åt färggrann orkestreringsprakt än rena melodier. Även 222


hans utseende vittnar om en helt sympatisk konstnär. Mahler, som är 40 år äldre, låter i regel mycket värre än den gode Pancho Vladigerov från Bulgarien. På lördag besteg vi Vitosha, det stora berget ovanför Sofia, Bulgariens högsta på 2500 meter. Det var bländande vackert vinterväder, och Diana och Jevgenij kunde gotta sig i idealisk skidåkning. Jevgenij berättade, att när han var ung fanns det bara en lift på Vitosha som bara gick halva vägen upp. Resten måste man gå, men det gjorde man med skidor och stavar och pjäxor och allt om man var en entusiast som Jevgenij. Det var då värre att ta sig ner igen, för vanligen blev man försenad av nöjet däruppe, så att när man sedan begav sig neråt hade i allmänhet liften slutat gå, och man måste då vandra hela vägen utför (21 km) med skidor, stavar, ryggsäck och allt, varvid man i det tilltagande mörkret ofta halkade på isfläckar och slog mer än halvt ihjäl sig. Kvällen firades sedan med mina vänner på Polyglotos, där jag visade diabilder från det exotiska fjärran landet Finland, men huvuddelen av kvällen gick åt till diskussioner med Kamen om Shakespeare. Kamen analyserar Shakespeare esoteriskt och arbetar på en avhandling om ämnet på tyska. En av nycklarna i mysteriet är Rosenkranz och Guildenstern, vilka namn bars av ett antal danska besökare i Wittenberg vid den tiden, och vilka namn även förekom bland Tycho Brahes släktingar, som bar deras vapen på sin vapensköld. Kopplingen Tycho Brahe – Shakespearedramerna är onekligen intressant. Det finns andra märkliga astronomiska kopplingar. Shakespeares dödsmask påträffades i Hannover, och ingen vet hur den kom dit. Från Hannover kom Englands kung Georg I, i vars tjänst Georg Friedrich Händel hade varit, som då redan var etablerad i London med sina operor, och senare flyttade även astronomen Herschel till England, som upptäckte planeten Uranus. Denna planet roterar tämligen ryckigt på sin axel, som då verkligen kan sägas vara en "Shake-speare" (skakspira), och de flesta av Uranus månar namngavs efter gestalter hos Shakespeare, exempelvis Oberon och Titania. Alla dessa kuriösa tillfälligheter har dock naturligtvis ingenting med Shakespeares identitet att göra. del 3. På lördag hade vi de första känningarna av våren. Vi satt ute i trädgården, och solen värmde faktiskt så mycket att man måste börja klä av sig och gå barfota. Men ännu syntes inga gröna skott i träden. Men följande dag hade de kommit, den 14 mars. Plötsligt såg man videtussar i buskarna och fräscha hängen i okända träd. Men väderleksrapporterna spådde en ny vinter med snö om några dagar. För första gången gick jag på bio i Bulgarien. Biograferna i Sofia är stora, och de fylldes snabbt till två tredjedelar. Ingen reklamfilm förekommer, vilket är en lättnad, och de har en mycket begränsad trailer-repertoar. Den längsta trailern, som även ideligen visades i TV, var på en ny bulgarisk film i svartvitt som hette "Wagner". Den handlade tydligen om en fabriksarbeterska i ett stålverk, som ansvarade för en maskin med namnplåten "Wagner". Det bulgariska biografbiljettsystemet är mycket ekonomiskt. En biljett kostar högst 22:50 kronor och lägst 12:50. Fri placering gäller, och de gör helt enkelt så, att de skriver ut biljetter. Biljetterna i biljetthäftena fylls i en efter en för varje besökare, och på så sätt går inget papper till spillo. Ett enda biljetthäfte kan vara i evighet. För varje gång jag varit i Bulgarien sedan 1997 har stämningen i landet blivit ljusare. Fler och fler blir medvetna om kommunisternas vansinneshushållning i landet, och fler och fler vågar tala om saken med utlänningar. Plötsligt har sanningen blivit aktuell och på modet i detta sedan 500 år kroniskt förtryckta land. Jevgenij, 223


som är en nykter affärsman, såg även mera positivt på Bulgariens väg än någon annan av mina vänner. Han berättade, att allt fler bolag och affärsrörelser och till och med industrier flyttar sin verksamhet till Bulgarien, då arbetskraften där är både billig och driftig. Detta ger Bulgarien kapital och arbetstillfällen medan socialiststater i Västeuropa ser nackdelen med sin politik. Detta fenomen är symptomatiskt för hela Östeuropa. Efter Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien kommer väl turen till Moldavien, Ukraina, Vitryssland och Baltikum. Polen, Tjeckien och Ungern är redan med i Nato, (vilket dock Jevgenij betraktar som ett misstag,) och Estland har redan det som målsättning. Lettland och Litauen ingår redan självklart i Västeuropa. Den totala och definitiva strömkantringen upplevde vi när vi besökte en lokal pub i byn Simeonovo. Där förekom en granne till Diana, som var helt västorienterad, fastän han var en verklig ur-bulgar med båda fötterna på jorden och med de grovaste nävar jag någonsin skakat hand med. Jag kan ju ingen bulgariska men någon ryska, och när jag försökte behaga honom med ett vänligt ord på ryska svarade han genast bestämt på engelska. Den gubben gick inte. Även mina vänner i översättarfirman Polyglotos var dränkta i översättningsarbeten, som alltid inbegrep engelska. De frågade mig om råd beträffande en lång juridisk artikel på italienska om Bulgarien som skulle översättas till engelska. De hade ett videoarbete på 12 rullar som skulle förses med undertexter på bulgariska. De har experter i tyska och franska men tycks få än mera arbeten på engelska och italienska. Jag vet inte hur många olika språk Polyglotos arbetar med, men deras verksamhet omfattar åtminstone även spanska, turkiska, ryska, svenska, grekiska, rumänska och en hel del andra slaviska språk. Jag stannade fem dagar i Bulgarien denna gång, vilket var det längsta hittills. Ändå avreste jag för tidigt. Jag hoppades få träffa Alena, Dianas dotter i Torino, sångerskan, som skulle komma hem på måndag med flyg från Milano, men flyget var försenat. Senast hade det försenats 30 timmar på grund av preliminärt oväder. Sedan hade flyget inte kunnat landa i Sofia utan hade måst fortsätta till Plovdiv. Därifrån hade Alena hänvisats till buss till Sofia, men denna buss rymde inte alla passagerare. De överblivna, av vilka en var Alena, måste vänta ett antal timmar på nästa buss. Den totala förseningen Milano-Sofia, en struntsträcka, blev 30 timmar. (Det är 20 mil mellan Sofia och Plovdiv.) Nu var flyget bara försenat två timmar, men det var tillräckligt för att jag skulle missa henne. Jag kunde inte uppskjuta min avresa ytterligare en dag. Det värsta man kan råka ut för på en resa är förseningar från början. Jag kunde dock stämma Alenas piano åt henne, så att hon åtminstone smärtfritt kunde musicera hemma, innan jag var tvungen att gå med allt mitt bagage de 45 minuterna till tågstationen. Även resan till Konstantinopel blev smärtfri. "Zigenartåget" (från Belgrad till Istanbul) var bara en timme försenat och närapå folktomt. Jag och mina kanadensiska reskamrater kunde breda ut oss hur mycket vi ville i skilda kupéer, och det förekom till och med värme i tåget. Det har det aldrig gjort tidigare på dessa breddgrader. Konfidentiell Balkanrapport

(övers. från engelskan)

"Kriget mot Jugoslavien är bara det första steget i ett omfattande program med målsättning långt in i framtiden – kanske bortom vår egen dödlighet. Första steget är som ett experiment, och dess utkomst kommer att visa oss riktlinjerna för programmets vidare utveckling. När Serbiens etniska rensningar en gång för alla har avslutats, kommer programmets följande steg att omfatta 1) Tibet, 2) Burma, 3) Nordkorea, 4) Irak, 5) Sudan, 6) Libyen, 7) Iran, 8) Kuba och 9) Kurdistan. Detta är inte någon etablerad kronologisk ordning. Programmets olika steg kommer att genomföras i vilken ordning som helst, beroende av vad som är gynnsamt under 224


omständigheterna. Men de definitiva målen är 1) ett fritt Tibet, 2) ett demokratiskt Burma utan militärdiktatur, 3) ett förenat demokratiskt Korea, 4) ett helt demilitariserat Irak med Saddam Hussein demonterad en gång för alla, 5) ett pacificerat Sudan utan etniskt förtryck, 6) ett befriat Libyen, 7) ett befriat Iran med restaurerad ekonomi, 8) ett demokratiskt Cuba, och 9) ett självständigt Kurdistan omfattande alla kurdiska områden i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Detta sista steg kommer att bli det svåraste, och när detta har krönts med framgång kommer programmet att anses såsom fullbordat, troligen någon gång mellan 2020-2050." del 4. Vädret i Istanbul var disigt men drägligt. Våren hade kommit långt. Allt var redan grönt. Även doktor Sandy var på sitt allra bästa humör. Det hörde jag genast på honom i telefonen. Det var nästan så att man genast frestades att stanna längre i Istanbul än beräknat. "Du har tur med vädret denna gång," sade han när vi tog vår första promenad omkring Sofiakyrkan och Blå Moskén. "Berätta nu allt om ditt magsår." För att göra en lång historia kort, diarrén hade börjat två veckor efter min hemkomst från Indien, den 3 januari var krisen total och förvärrades den 19 januari men förbättrades något när jag helt upphörde med all kaffedrickning och ersatte denna med surmjölk, (här nickade doktor Sandy belåtet,) men diarréerna höll ändå på ända fram till min avresa. Då upphörde de tvärt, och sedan hade jag ingen avföring på tre dygn. I Bulgarien var den liten och stenhård. "Min vän, vad är det du håller på med i Sverige egentligen?" "Arbete, arbete och åter arbete." "Vad för slags arbete?" "Mest vid datorn." "Det ger aldrig diarré. Vad annat?" Det dagliga musikaliska arbetet. Ständiga morgonövningar på en trasig flygel. Ständig frustration över min misslyckade högerhand. De ständiga refuseringarna från förlagen. Det ständiga hektiska cyklandet. De ständiga bekymren om ekonomin. "Allt det där är ingenting nytt. Så har du levt så länge jag känt dig. Varför är då din mage sämre?" Det kunde inte jag heller svara på. Den bara var sämre. "Likväl tycks du nu ha blivit bättre så fort du lämnat Sverige, i vanlig ordning. Vad har du då lämnat bakom dig – utom det svenska samhället och musiken, för litteraturen bär du ju med dig. Hur många böcker denna gång? 30? 40?" Jag hade inte räknat dem. "Saken är klar. Du pressar dig för hårt med musiken. Du måste trappa ner. Du behöver inte Beethoven och allt det där. Du har ju din egen musik. Varför vill du inte koncentrera dig på den?" Men jag behövde Beethoven och de andra. "Jag kan bara ge dig råd. Jag säger vad jag anser. Vad du gör är helt din egen sak." Därpå bytte han samtalsämne. För honom var saken slutdiskuterad. Han hade ställt sin diagnos och gett sina instruktioner. Det fanns ingenting för honom att tillägga. Nu var det min tur att intervjua honom. Jag ville veta allt om kurdfrågans aktuella läge. Han gav genast en djup suck. "Du har verkligen kommit hit i rätt ögonblick. Kurderna detonerar bomber varje dag i Turkiet och förvärrar därmed bara sin egen situation. De förfaller mer och mer till kaotiska anarkister. De sprängde härom dagen ett sexvåningshus, och elva 225


skolflickor blev innebrända till döds. Tretton döda allt som allt till ingen nytta för någon. En man klarade sig med att hoppa sex våningar. Han överlevde genom ett mirakel och säger från sjukhuset, att Gud inte ville låta honom dö. Och utlandet reagerar. Turkiet har förklarats vara ett olämpligt turistland, alla resenärer till Turkiet avrådes, och varje dag inhiberas resor hit. Turkiet förlorar alla sina turister, inflationen galopperar och accelererar, politiken förlamas av vanmakt, medan grekerna skrattar på sig av skadeglädje. Det är samma grekiska dubbelmoral som under persertiden, när hälften av alla greker gick med perserkonungen mot Grekland och andra hälften hellre slogs mot dem än mot perserna. Grekerna har utbildat kurdiska terrorister, och deras utrikesminister har medgett att utlämningen av Öcalan var grekisk. Så var står egentligen grekerna? Det vet de inte själva, och det har de aldrig vetat. Och Öcalan själv, detta gamla monster som överlevt sig själv, en kronisk haschrökare och marijuanavrak, som dödat fler kurder än turkarna, vilket patetiskt gammalt politiskt vrak! Det är han som gjort kurderna till terrorister, och nu sympatiserar hela världen med det stackars offret Öcalan och hans stackars kurdiska terrorister! Hans egen fru befallde mordet på er minister Olaf Palme, bara för att ett sådant mord skulle väcka uppmärksamhet i världen för den kurdiska frågan. Allt är en enda soppa, ("it's all a bloody mess,") och det finns ingen lös trådända i härvan att börja nysta i för att få ordning på problemet. Inte ens Atatürk hade klarat ut en sådan soppa. Och vem är skyldig? Är det grekerna, som ligger bakom kurdernas uppror och som avsiktligt velat driva Turkiet åt helvete, som turkarna påstår? Knappast, kurderna har alltid varit vilda anarkister, alla har alltid haft problem med dem, men samtidigt är de tappra, härdiga och oomkullrunkeliga. De är inte dumma utan vanligen mycket skarpa. Vi får aldrig glömma att Saladin, medeltidens störste sultan, var kurd. Även den störste turkiske författaren Yasar Kemal är egentligen kurd. Men de har aldrig haft ett eget rike. De är ett folk av vilda stråtrövare och krigare, precis som afghanerna, hjältemodiga och stora karaktärer men utan ett spår av någon ordning. Det är mycket möjligt att det efter Öcalan kommer andra bättre och farligare ledare, som undviker att begå Öcalans dumma misstag. Men det stora felet tror jag ligger hos den breda europeiska opinionen. Kurderna har översvämmat hela Europa. De har aldrig drivits i landsflykt utan lämnat sitt land själva enkom för att piska upp Europa mot Turkiet. Och det har de lyckats med, för Europa har i sitt överflöd och sin säkerhet mycket lätt för att tycka synd om flyktingar. Men Europa fattar inte att kurderna inte är flyktingar utan bara obotliga gerillakrigare, som utnyttjar Europas generositet till att göra bruk därav som vapen mot Turkiet, bara för att odla sin egen totala anarkism. Vad skall man då göra åt saken? You tell me. Det enda råd jag kan ge i affären är: släpp kurderna. Befatta er inte med dem. Låt dem följa sin egen väg, vilket är vad de vill, och följ för Guds skull inte med dem. Ingen förnuftig människa kan följa med i hur kurderna bär sig åt. Följ er egen väg och rädda er själva, och följ för Guds skull inte kurdernas, för de vet inte själva vad det är för en väg de följer. Och glöm aldrig, att det var huvudsakligen kurder som massakrerade armenierna på 10- och 20-talet, visserligen på turkarnas initiativ, då dessa åt kurderna lovade armeniernas land om de utrotade dem, men ändå: det var kurderna som gjorde det, kurderna och turkarna gemensamt. Och nu sitter kurderna och turkarna där på pottkanten i armeniernas gamla land. Kanske det ändå är någon ödets mening med det hela."

226


del 5 : Fortsatta samtal i Konstantinopel. Under detta vårt gemytliga samtal mörknade himlen allt mera medan det samtidigt blev kallare. Att byta ut skorna mot sandaler var inte att tänka på. Doktor Sandy observerade också den mörknande väderleken och sade: "Vädret tycks följa vårt samtal och anpassa sig därefter. Har du inget roligare samtalsämne?" Jag beslöt då att rådfråga honom om Bilderberggruppens mystiska förehavanden. Den 4 mars hade jag åhört ett mycket intressant föredrag av esoterikern Lars Adelskogh om Bilderbergarnas ytterst diskutabla förehavanden i ytterst odemokratisk riktning. Bilderbergarna har haft sina sammankomster så gott som årligen sedan 1954. Bilderberggruppen är en sammanslutning av viktiga världsledare inom politiken. Till de mest prominenta ledarna har länge hört Henry Kissinger, som kan betraktas som en typisk Bilderbergare. Herbert Tingsten var med i början på 50-talet men tog resolut avstånd från gruppens förehavanden då han blev rädd för gruppens ytterst odemokratiska läggning. Till senare svenska Bilderbergare hör Mona Sahlin, Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Målinriktningen var från början ett slags världsregering, en koncentration av världens yppersta elitpolitiker, som träffas regelbundet för att diskutera världens problem och komma överens om vad som bör göras. Bill Clinton handplockades av Bilderbergarna liksom Jimmy Carter. Margaret Thatcher störtades av Bilderbergarna liksom flera andra världspolitiker som hellre följt sitt eget förnuft än Bilderbergarnas. Olof Palme var Bilderbergare liksom prins Bernhard av Nederländerna, men när denne åkte fast för Lockheedskandalen höll hela Bilderberggruppen på att upplösas. (Det var inget Bilderbergmöte 1976.) Allt detta vore hur acceptabelt, oskyldigt och konstruktivt som helst, om inte den odemokratiska tendens alltid hade funnits, som skrämde Herbert Tingsten så ofantligt. Rockefeller ligger som tungviktsargument i botten på gruppens plattform, och Bilderbergarna har under årens lopp gjort sig skyldiga till grova och oförlåtliga fulheter, som när Harry S. Truman stödde uppbackningen av både Sovjetunionen och Hitler-Tyskland, så att de kunde klå upp varandra och visa världen "vilken ideologi som var mer värd att satsa på", som ett slags iscensättning av ett laboratorieexperiment med hela nationer som försökskaniner. Det står klart i dag att Rockefellers banker finansierade både den ryska (bolsjevik-)revolutionen och nazismens maktövertagande i Tyskland: varken Tsarryssland eller Weimarrepubliken hade behövt falla, om inte amerikanska affärsintressen hade gett skurkar makt genom pengar. Det skrämmande med Bilderbergmentaliteten är att den lätt faller för frestelsen att sätta sig över hela världen och tro sig kunna styra dess öden som ett gäng självutnämnda gudomligheter. De bryr sig inte om världskatastrofer och nationers undergång om det är förenligt med deras intressen. Om George Soros spekulerar mot den svenska valutan och denna därigenom faller så blir George Soros bara nöjd med den svenska katastrofen och fortsätter spekulera mot andra valutor. Om Henry Kissinger ger Indonesien lov att ockupera Öst-Timor och Indonesien följaktligen gör det, så blir Henry Kissinger bara mer självbelåten över resultatet av sitt inflytande och ser sig om efter nya spelplaner för sina politiska nycker. Bilderbergarna agerar godtyckligt och hänsynslöst och struntar i vem och hur många som blir lidande genom deras beslut. Detta är spetsen av kritiken mot Bilderbergkonferenserna: de är omänskliga. Doktor Sandy: "Jag känner till vad du talar om, men jag har aldrig befattat mig med dem. Det faktum att de håller på att avslöjas är för mig ett symptom på deras maktlöshet. De är som en tiger utan tänder, och jag tror att de har överlevt sig själva. Var var de när Rysslands ekonomi gick åt helvete i augusti i fjol och när den indonesiska revolutionen bröt ut? Dessa ekonomiska världskatastrofer låg knappast i 227


Bilderbergarnas intresse, och inte ens de har kunnat åtgärda katastrofernas fortgående konsekvenser. Jag betraktar dessa maktfullkomliga politiker och deras självupptagna konferenser som en gammal pingvinklubb. De samlas runt ett spelbord som de tror vara världen liksom en samling pojkar runt ett avancerat och spännande krigs- eller datorspel. De flyttar sina symboliska pjäser och panter och tror sig därmed kunna ändra världens öden. Men världens öden och sjukdomar följer helt sina egna lagar. Bilderbergarna hade ingen del alls i järnridåns kollaps 1989, den mest betydelsefulla händelsen i modern historia. Detta historiska skeende kom helt och hållet inifrån och styrdes inte av någon och kunde inte kontrolleras av någon. Visa mig en man som håller i trådarna till sådana skeenden, och jag skall tro att han har någon makt och att hans inflytande spelar någon roll. Inte ens Gorbatjov, den kanske störste och viktigaste politikern i modern historia efter Churchill, kunde på något sätt kontrollera eller styra händelserna 1991, när hans egna med våld körde över honom och hela Sovjetunionen försvann. Inte ens multimiljardären Robert Maxwell, som trodde sig hålla alla trådar i sin hand, kunde undvika att bli överkörd av det tåg som han själv hade fått att skena. Dag Hammarskjöld var kanske världens mäktigaste och politiskt mest kompetenta och kloka man 1961, när hans flygplan nedsköts över Kongo genom troligen egoistiska affärsintressens försorg, men han kunde inte hindra att Berlinmuren byggdes. Och du försöker skrämma mig med Bilderbergarnas barnsliga manipulationer. Tillåt mig le. Naturligtvis bör de avslöjas och uppmärksammas, och de är inga bovar att leka med, men de är futtiga i jämförelse med de krafter som verkligen avgör skeenden i världen mot vilka de står som gatpojkar på stranden med slangbellor inför en jordbävningsvåg från havet. Jag hånar dem, Christian. Hälsa din föredragshållare det. De vet ingenting om världen och människorna och hur de fungerar. De är bara laboratoriemonster som känner sig överlägsna för att de har makten att kunna experimentera med levande djur. To hell with them. Och jag ska ge dig något för Bilderbergarna att bita i, några enkla aktuella statistiska fakta. Du vet hur svag jag är för statistik och hur jag älskar att frossa i rena statistiska fasor. Det gör jag för att jag är läkare, och endast genom sakliga matematiska fakta tror jag man kan komma åt världens verkliga problem och sjukdomar. Den senaste Aidsstatistiken visar, att världen får 6 miljoner nya fall av HIV per år. Detta är den kända statistiken. Den reella statistiken torde ligga på ungefär 16 miljoner nya HIV-fall per år, om man för säkerhets skull tar till i underkant. Det är alltså en världsstad av Mexico Citys, Säo Paulos, Istanbuls eller New Yorks omfattning, som varje år ökar världens HIV-bärande befolkning. Men HIV är inte Aids. HIV är bara förmågan att sprida Aids, och 90% av bärarna av HIV vet inte om att de sprider HIV. Om de vet om det struntar de i vanligen i det. Den rena Aidsstatistiken är ännu luddigare, då de flesta Aidssjuka finns i U-länder (95%) där ingen kan kontrollera dem eller vad de gör, men grovt uppskattat ökar världens Aidssjuka befolkning, alltså människor döende i Aids, med 10% varje år. Nu säger maktfullkomliga världshärskare av Bilderbergarnas kaliber: 'Vad är väl den statistiken mot befolkningsexplosionen? Vad är 16 miljoner nya HIV-bärare mot det faktum, att världens befolkning årligen ökar med 80 miljoner?' Och Bilderbergarna kan fnysa åt Aidsproblematiken och låta Aidsstatistiken fortsätta skena iväg med sina okända mörkertal och menar till och med att det behövs fler och större världssjukdomar än Aids för att åtgärda befolkningsexplosionen. Och de låter med gott samvete så stora befolkningar som möjligt i Afrikas, Asiens och Sydamerikas U-länder fortsätta dö i Aids och känner sig trygga i sin maktfullkomliga omänsklighet. Men de ignorerar fullkomligt det faktum, att Aidsstatistiken ökar med 10% årligen, medan världens befolkning bara ökar med 1,33% årligen. Här uppstår ett intressant matematiskt problem: Vilket år kommer hälften av världens befolkning att 228


vara sjuka i Aids? Men denna kalkyl försvåras av det faktum, att så många dör i Aids. Det är då mera relevant och intressantare att räkna ut vilket år hälften av världens befolkning kommer att vara HIV-bärare. Detta är möjligt att räkna ut, då ingen dör i HIV." "Har du räknat ut det?" "Naturligtvis. Men som en god läkare berättar jag inte för patienten alla de hårresande fakta jag vet om hans sjukdom, utan min främsta plikt är att ge patienten hopp. Låt den som vill det räkna ut det. Och låt merparten av mänskligheten, 95%, blunda för siffrorna och leva på hoppet i stället så länge det går." Han log. "Nå, tror du Bilderbergarna diskuterar sådant på sina världspolitiska möten?" "Jag vet inte." "Jag kan lova dig att de inte gör det, ty de är maktens narrar, och ingen mänsklig makt i världen förmår det ringaste lilla mot naturens egna enklaste lagar." Så mycket, eller så litet gav doktor Sandy för den mäktiga Bilderberggruppen. del 6: Fest i Konstantinopel. Vädret hade inte blivit bättre under tiden utan snarare tvärtom. Snart regnade det, och vinden var bitande kall och rå från Balkan. Jag föreställde mig Sofia fullkomligt nerbäddat i snö redan. Vi fortsatte tala om bomber. Jag berättade om bomben i Sofia. När jag kommit till stationen hade denna varit stängd och låst: ingen släpptes in i hela järnvägsstationen mitt under kvällsrusningen klockan åtta på kvällen. Orsaken var ett bombhot. "Det händer ideligen i Sofia," sade doktor Sandy, "men där rör det sig bara om mygel och korruption. De gör så där ibland bara för att de skall få sälja biljetter på tåget. Då blir biljetterna dyrare, och konduktörerna gör sig en rejäl hacka. Normalt tjänar de ingenting eller ett absolut minimum, så de har kommit på att då och då organisera ett bombhot på stationen. Då måste biljettkassorna stänga, och i stället kan en konduktör tjäna 1000 dollar extra på tåget. Det är en helt normal Balkansituation. Bomberna där är mycket roligare än här, för där är de aldrig på allvar. Här är de alltid på allvar, och de smäller av någonstans i Turkiet varje dag." Konstantinopel har nu omkring 20 miljoner invånare, och urbaniseringen täcker hela den fem mil långa nordstranden av Marmarasjön ända fram till Burgas och norrut längs Bosporen ända fram till Svarta Havet. Staden växer med 5000 bilar varje dag och med 600,000 invandrare från landsbygden varje år. Varje dag kör 500,000 bilar till arbetet, och det tar två timmar in till staden. Det är som London, Paris och Berlin tillsammans men utan centrum, utan ordning och ytterst primitivt. I många stadsdelar finns det varken elektricitet eller vatten. Och när temperaturen någon gång går under noll slutar hela staden att fungera. 1986 snöade det en meter snö, varpå hela staden var utslagen i en vecka. Detta hör dock lyckligtvis till sällsyntheterna. Det fuktiga klimatet medger i regel inte temperaturer under noll. På mitt hotell träffade jag de gamla stammisarna Alistair och Claude la Barre. Alistair var mycket orolig för Turkiet i dess nuvarande situation och var väl insatt i alla de aktuella kurdiska turerna med den totala utbombningen av alla turister som permanent hot. Claude däremot visste ingenting och brydde sig om ingenting. Med honom diskuterade vi fallet Bill Clinton, och han berättade från Amerika att presidenten hade brukat ta en ny älskarinna varje vecka. Att han råkade ut för en sådan som Monica Lewinsky hörde till oturligheterna. Ingen normal älskarinna hade frivilligt gjort någon affär av sitt tillfälliga och korta förhållande med presidenten. På detta sätt fungerade redan Kennedy, och alla presidenter efter honom har följt samma mönster, menade Claude. Emellertid hade jag svårt att föreställa mig mulliga älskarinnor i knät på den fule Nixon eller den senile Reagan. Claude berättade att ett 229


antal presidenter avhandlat viktiga ärenden i telefonen medan någon älskarinna samtidigt sög av dem. Det var bra för statens affärer, var normalt presidentens mening. Sådana är nästan alla affärsmän i Amerika. Alla i Amerika är trötta på den show som fröken Lewinsky ställt till med, och ingen vill vidare höra talas om Clintons för en normal amerikan i god ställning fullständigt normala förehavanden under bordet. Det hör till saken att Claude är franskkanadensare och ser saken på sitt sätt. Själv klarar han sig bättre utan tillfälliga älskarinnor. Dagen avslutades med en bankett på vandrarhemmet, som Claudes vän Richard, också fransk kanadensare, stod för. Han var kock till yrket och kunde sina saker. I många år hade han drivit ett pensionat i Kappadokien och stått i centrum för en ansenlig internationell trafik, tills han tröttnat och sålt rörelsen. Han talade turkiska väl och utgöt sig lyriskt över språket: "Det är som poesi alltigenom!" Han älskade Asiz Nesin och Yasar Kemal och berättade, att ingen översättning kunde göra dem rättvisa. Han var en stor bokslukare och höll just nu på med Max Gallos verk på 2000 sidor om Napoleon. Vi var tio omkring bordet från det franska Kanada (4), Tyskland (2), brittiska Canada (Vancouver och Toronto, 2), en från USA och jag. Claude var på sitt bästa humör och skröt över sin internationella samling av parkeringsböter. Han reser ju överallt och struntar blankt i var han ställer bilen, och ställer han den exempelvis på Champs Elysées i Paris på trottoaren (där det inte finns någon annan parkeringsplats) hinner han på en halv timme få 3-4 praktfulla parkeringsböter. Det är bara när det finns risk för att de fraktar bort bilen som han följer reglerna. I all sin självgoda odräglighet är han godmodigheten själv, och det är omöjligt att inte tycka om honom för hans charm och goda humör. Det var Richards avskedsfest. Han skulle resa vidare följande dag till varmare sydligare trakter och till solen i Antalya. Även han frös i Konstantinopel, där det dåliga kalla vädret bara fortsatte. BBC:s väderlekstjänst hade på sina satellitbilder över östra Medelhavet ett enda stort svart moln som täckte hela regionen med stormoch lågtryckscentrum strax norr om Libyen. Hela Grekland var fullkomligt intäckt. Och dit in skulle jag fara. Det tycktes vara bäddat för en ny snöstormskris över hela Grekland. del 7 : Cesar och Manuel, (alltjämt i Konstantinopel). Som ny rumskamrat fick jag Cesar från Argentina. Naturligtvis debatterade vi hela Pinochet-problematiken. I Argentina ställdes militärdiktatorerna till ansvar i regelrätta rättegångar, men detta har aldrig hänt i Chile. Där har alla skurkarna kommit undan hittills, och deras ledare är Augusto Pinochet. Den mest omdebatterade frågan är: gjorde Pinochet rätt i att störta Allende eller inte? Hade Salvador Allende rätt eller fel? Faktum är att han valdes demokratiskt och följde demokratins regler. När hans politik började få fatala konsekvenser för Chiles ekonomi bad vissa herrar Amerika om hjälp, och CIA ryckte in och störtade Allende, mördade honom och förde Pinochet till makten. Detta var inte demokratiskt. Det korrekta hade varit att låta Allende vara, låta honom föra Chile till ruinens brant och låta hans politik slå fel, om den nu var fel. I stället gjorde man honom till martyr, vilket var det dummaste man hade kunnat göra. Bakom denna manöver stod de herostratiskt ryktbara Richard Nixon och Henry Kissinger. Samma gubbar ratificerade Indonesiens ockupation av Öst-Timor med ett folkmord på 200,000 östtimorianer som följd. Detta var egentligen ett värre brott än vad de gjorde i Chile. Ingen har någonsin ställt Henry Kissinger inför rätta för detta. Hans insyltning med Nixon och Pinochet i Chile och Öst-Timor är tillräckligt för en outplånlig stämpel av honom som skurk av historien.

230


Buenos Aires har nu 10 miljoner invånare men märkvärdigt nog inga smogproblem. Detta beror på "buenos aires", de friska vindar som ständigt blåser genom staden. Santiago, Säo Paulo och Mexico City ligger alla i nere grytor och har oerhörda smogproblem som Buenos Aires genom ren tur klarar sig ifrån. På kvällen träffade jag Manuel, troligen en av världens mest erfarna resenärer. Han är nu 66 år och har rest i 175 länder – nästan alla. De enda han saknar på sin meritlista är länder som Afghanistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ruanda, Burundi, Basutoland och andra helt omöjliga stater bortom allt förnuft. Senaste år reste han genom Baltikum, Vitryssland och Ukraina. I Minsk hade han en sällsam upplevelse. Han tog in på stadens hotell och betalade priset i förväg – allt var normalt, tills han vid midnatt väcktes av kraftiga bultningar på sin rumsdörr. Han försökte ignorera dem, halvsovandes som han redan var i sin säng, men bultningarna kom igen och vägrade upphöra. Han måste då resa sig och ta reda på vad det var. Det kunde ju vara en eldsvåda eller något sådant. Halvklädd i pyjamas öppnade han dörren. Det var värdinnan, en rälig käring. Hon menade, att han bara hade betalat för rummet fram till midnatt och att han måste betala 8 dollar till. För detta hade hon väckt honom vid midnatt. Han försökte då försvara sig med att han hade betalat för hela natten. Det gör man alltid på hotell, och betalningen gäller till utcheckningen följande morgon. Hon hävdade motsatsen och spädde på sitt argument med att han dessutom hade visat oförskämdheten att öppna för henne utan att vara anständigt klädd. Han vägrade betala. Då måste han följa med ner till receptionen, där han måste tala med polisen, som hon skulle ringa till. Oförberedd på sådana här överraskningar begick han en del tabbar. Han släppte in henne i rummet, där hon genast fick syn på hans plånbok och knyckte den, varpå hon kvickt sprang ut igen med den i handen. Då begick han tabben att följa efter, varpå hon ordnade så att rummet låstes så att han inte kunde komma in igen innan han hade betalat för resten av natten. I receptionen ställdes han halvklädd i pyjamas inför polisen. Naturligtvis talade denne bara vitryska. Hon förklarade för Manuel att polisen var mycket arg på honom och att han måste betala för resten av natten, men han förstod mycket väl av polisens åtbörder att denne i själva verket inte fattade varför hon hade krävt hans närvaro inför en avklädd turist. Så fortsatte det i ett olösligt dödläge. Manuel skulle gärna sitta i hennes reception hela natten utan kläder på sig, om hon så behagade. Till slut lyckades dock polisen övertyga honom om, att många skulle slippa mycket besvär, om han tillfredsställde henne med 8 dollar. Till slut gick Manuel med på det. Han fick tillbaka sin plånbok och släpptes in på sitt rum och stördes inte mer den natten. Detta hände i Lukasjenkos charmerande Minsk. Det hela var kanske ett jippo menat som reklam för Vitryssland. I åtta år har han arbetat på lustjakter och rest runt på alla de sju haven inklusive antarktiska oceanen. Han har alltså till och med varit i Antarktis, dock bara som sjöman utan hundar. Hela hans liv är bara resor, han reser ständigt vidare och har inte sett sin familj på fem år. Att resa är hans sätt att leva. Jag hoppas få träffa honom igen någon gång på hans och mina resor. Min kypare på min turkiska restaurang talade svenska och japanska utom många andra språk. Han hade aldrig varit i Sverige men lärt sig svenska genom sina affärskontakter och ville komma till Sverige på ett två dagars besök, men Svenska Ambassaden nekade honom visum, ville inte förklara varför och ville inte låta sig talas vid. Jag kunde tyvärr inte hjälpa honom, då jag inte kände ambassadpersonalen. På kvällen skulle Alistair ha hämtat mig för att ta mig med till hotell Orient där det var någon sorts underhållning med balettflickor. Han kom aldrig. Manuel

231


förklarade att Orient var ett misslyckat ställe där ingenting fungerade. Det var kanske därför Alistair aldrig kom. Ett sista exempel på Manuels ödesskildringar från sina resor i 175 länder: 1990 reste han omkring på Balkan, och ingen visste någonstans vilka länder som krävde visum och vilka som inte gjorde det. För säkerhets skull skaffade han sig sex visum i Belgrad, så att han skulle slippa få problem med den saken, som om han anade att det skulle bli problem med andra saker. I Sofia ville han på stationen köpa en biljett till Bukarest. På huvudstaden Sofias väldiga hypermoderna centralstation fick han det beskedet, att han måste resa in till centrum till en speciell centralbyrå för att kunna köpa tågbiljett till Bukarest. Han hade inget annat val än att följa instruktionerna. Det var vardag och mitt på arbetstid, men byrån var stängd. Utanför köade 200 människor, mest zigenare. Kontoret var stängt för rast av något slag. När kontoret omsider öppnade rusade alla 200 zigenarna in på en gång, och den som kom i vägen eller gjorde motstånd blev nertrampad. Ett absolut kaos följde inne i byrån, men Manuel fick till slut en sovvagnsplats till Bukarest i första klass. När han kom fram till denna sovvagnskupé på kvällen var den ockuperad av 16 zigenare. Att där få plats för en till och av en sådan respektingivande kroppsbyggnad som Manuels (gammal sjöman i Antarktis) beredde vissa svårigheter, men han lärde sig något av erfarenheten. Nästa gång han reste i sovvagn på Balkan bokade han alla sovplatserna i hytten. Ingen annan fick komma in. En zigenargumma vågade emellertid försöket. Manuel körde bryskt ut henne. "Är det bara för att jag är zigenare?" frågade gumman ironiskt. "Jaa!" skrek Manuel till henne. Nog om zigenartåg på Balkan. Nu bar det av till Grekland. del 8. Tåget från Istanbul var rena bastun, och dess många tomma vagnar innehöll tre passagerare bortom gränsen till Grekland. En av dessa var från Alexandria. Han stannades vid gränsen och släpptes inte ut. Det var något med hans alltför skrymmande bagage. Det regnade hela vägen till Pythion och om möjligt ännu mer hela dagen i Pythion. Den lilla provinsiella järnvägsstationen där var full av unga resande som alla skulle till Konstantinopel: ett spanskt par, två franska flickor och en sydamerikanska. När de väl kommit på det turkiska tåget var jag ensam kvar i stationen, ensam resenär från Turkiet till Athen. Den döda säsongen kunde inte bli mera död, men man kunde ju alltid försöka räkna regndropparna. Trots det bedrövliga vädret och den totala ödsligheten var ändå kontrasten från Turkiet till Grekland som vanligt total. På den lilla stationen i Pythion i ösregnet var det fest överallt. I köket hade stinsen tre damer, och de hade en liten fest med något att dricka med musik och dansade därtill med cigaretten i mungipan. I stationens lilla servering var det oavbrutet gäster – en eller två, högst tre, men stämningen var total, det dracks, det tillnyktrades, det spelades kort, det dansades och sjöngs, det diskuterades – den grekiska mentaliteten förnekar sig aldrig. Var den än förekommer uppstår det liv och stämning och en positivitet utan gränser. I Turkiet? Ingen dans. På sin höjd mulliga magdansöser. Ingen sång. Kvinnor i hucklen. Långsamhet, depressivitet, nedslagenhet, fattigdom – allt som bortblåst så fort man kom över den västliga gränsen mot Grekland, där allt andades frisk luft och frihet, ljus och harmoni, inget förtryck, inga kvinnor i hucklen – bara spontanitet från början överallt. Må den eviga festen fortsätta. På ett sidospår stod det en sovvagn och väntade på sitt tåg. Det var samma tåg som jag väntade på, som skulle gå om sex timmar. Naturligtvis passade 232


sovvagnspassagerarna på tillfället. De drog in i i stationens lilla krog och söp till ordentligt. Jag vet inte hur många flaskor de tömde, men de ville inte sluta. När äntligen tåget kom och bara en av dessa festprissar satt kvar och gökade var det inte ett litet företag för honom att leta sig fram till dörren, vingla ut i ösregnet, stapplande ta sig över de många spåren, snubbla över banvallen och häva sig upp i sin vagn. Att han klarade det var ett mirakel. Han höll många gånger på att gå vilse. I Thessaloniki var det jag som råkade ut för bedrövliga utflykter. När tåget rullade in klockan sju såg jag fram emot en välbehövlig frukost på stationen. När jag kom fram till det efterlängtade kaféet var detta stängt: hela kaféet var rivet för renovering. Sålunda har även detta underbara kafé skattat åt förgängelsen med sina pittoreska gäster dygnet runt, som ofta satt kvar vid kaféborden över natten och sov i de mest obekväma tänkbara ställningar. Vad blir det nu i stället? En modern sterilitetssalong som kör ut alla gäster klockan 22 och inte släpper in dem förrän efter 8 på morgonen och tar hutlösa EU-priser för sina avskräckande regleringar? Utschasad återvände jag buktom till mitt tåg, och knappt hade jag tagit plats förrän det sakta men säkert rullade bort med mig. Antagligen skulle det växlas in på ett annat spår, men det bara växlades ut, rullades långt bortanför stationen och blev där stående. Förgäves väntade jag att det skulle köras till rätta igen. Ingenting hände. Småningom blev jag då orolig. Det visade sig, att ingen annan passagerare fanns i vagnen och inte i hela tåget. Det var bara att stappla ut i ösregnet igen med pick och pack och vandra tillbaka till stationen någon kilometer från ingenstans. En avlägsen stins i ett torn observerade att en passagerare glömts kvar i tåget, från vilket endast en vagn tagits till vara för vidare resa till Athen. Denna stod prydligt parkerad på sitt rätta spår och var fullpackad med alla överblivna passagerare. Det var storm och ösregn över hela Grekland. Televisionerna var fulla av översvämningskatastrofer. När vi kom upp från kusten var det bara bländande snölandskap överallt. Detta varade ända bortom Lamía, men när vi nalkades Attika kunde man skönja en och annan trevande solstråle bortom molntöcknena. Jag hade fått nog av mitt gamla vandrarhem och girigheten där. Min gamle vän Willy hade ju rest hem till Holland för gott, och jag kände mig inte längre hemma där. Senast hade jag fått betala 2500 för en säng i ett fyrabäddsrum. Jag gick in till Levkas-Pirgos, Boston ("billigast i stan"), Heptanesos och Annabel. Överallt var det 3500. Annabel hade stängt för målningsarbeten, men en vänlig värdinna där rekommenderade mig Dionysos runt hörnet. Stället verkade trevligt, ljust och gammaldags, och priset var bara 2000 inklusive handduk, tvål, toalettpapper och tillgång till dusch med varmvatten. Bättre kunde det knappast bli. Sålunda hade jag funnit mig ett nytt hem i Athen. Redan på tåget hade det förekommit smäktande dragspelsmusik, och den fortsatte utanför mitt rum på den käre Dionysos. Samtidigt sprack molntäcket upp och avslöjade en fullkomligt blå himmel, den första sedan Bulgarien. Sällan hade jag känt mig så välkommen i Athen. del 9. Det dåliga vädret hade emellertid haft sina konsekvenser. Det var kallt, och när jag på kvällen gav mig ut för att bryta min fasta på mitt stamställe var det stängt. Två ställen var öppna. Det påminde mig om när jag med Freddy i mars 1993 jagade runt ett av stormväder och kyla ödelagt Athen förvandlat till en spökstad av nedlagda ställen. Ack, var fanns Freddy nu? Sedan han brutit med sin hustru, fallit för sin älskarinna och förlorat sin bostad hade han aldrig mer gett mig någon ny adress. Han var förlorad. Och så var jag i detta lamslagna Athen, som nästan var oigenkännligt. Till och med min gamla bar vid Omonia hade ersatts av ett rysligt 233


junk-food-ställe. Skall nu även Athen omvandlas till ett amerikaniserat steriliserat stressdominerat narkotikaparadis för enbart speed-proselyter, som ett annat vedervärdigt New York? Måste hela världen amerikaniseras och bli lika monstruös som New York? Nej! Jag protesterar! Låt Athen åtminstone förbli grekiskt! Jag fann en annan sylta med moussaka och grekisk sallad och retsina och kunde därmed känna mig någorlunda hemma igen, men stäng för all del igen alla dessa förfärliga junk-food-ställen! De är ju enbart ohälsosamma och har inte ens riktig bouzoukimusik att komma med! Tydligen framstod jag som pittoresk för mitt värdfolk, ty en av kyparna hade den otroliga vänligheten att förse mig med ett glas ouzo gratis. Samtidigt körde bouzoukiorkestern i gång. Det var bara en synt och en santouri, men det räckte. Musiken var äkta och helt på sin plats. Det kunde inte bli rättare. Emellertid överträffades denna kvalificerade orkester av den lille dragspelaren nedanför mitt fönster. Han satt där hela dagen lång tydligen och började redan tidigt på morgonen. Det var samma låtar om och om igen, "Midnight in Moscow", "La Paloma", "O sole mio", gamla valser och gamla slagdängor. Det var hur solkigt och patetiskt som helst men alldeles fullkomligt musikaliskt. Det var levande musik utan förstärkare, utan elektricitet och helt utan åthävor: en hatt med plats för enstaka mynt från barmhärtiga förbipasserande var den enda kompensationen. När jag gick förbi honom observerade jag honom noga: en liten äldre fyrkantig karl med mycket vakna och levande ögon, ungefär som Einsteins: fulla av melankoli, klarsynthet och med blick för mer än vad dödliga ser. Emellertid var jag i vånda. Jag fick icke kontakt med Icke och Lisbeth, och på hans kontor svarade bara en mycket kort automatisk telefonsvarare som lämnade plats för ett mycket kort meddelande: jag blev avbruten vad jag än sade. Dessutom blev vädret sämre igen med regn och rå kyla. Det avgjorde saken, och jag beslöt att genast fara vidare västerut. Athen var dyrare än någonsin, (100 kronor för en bristfällig middag med bara moussaka och sallad,) Freddy var förlorad, Icke och Lisbeth var borta, och andra vänner bodde långt utanför Athen. Friedrich hade sin hustru och sina svärföräldrar, även förra gången hade jag stört honom på en lördag, vilket jag inte ville göra om. Det tragiska beslutet fattades: Italien nästa. Hur råkallt det var illustreras av det faktum, att jag fortfarande gick med strumpor och skor. Bara i Simeonovo i Bulgarien hade jag kunnat värma fötterna i solen utan strumpor. På "Dionysos" tjänstgjorde Mike, en engelsman, som kommit hit i juni för en sex veckors semester och sedan blivit kvar. Willy var borta, hans fest var över, och jag skulle aldrig få se honom mera, och därmed hade min relation med värdshuset Argos klippts av. Mike antydde dock något av en kontinuitet genom "Dionysos". Typiskt nog började himlarna klarna så fort jag lämnat Athen, och en väderleksrapport lovade strålande solsken de närmaste dagarna. Vid stationen dök av alla mänskor min rumskamrat från Dionysos upp, en kristen sydkorean, som inlett sin resa i januari 1996 (för tre år sedan). Han hade nästan sett hela världen, men han saknade ännu större delen av Afrika och Skandinavien. Han varnade mig speciellt för Filippinerna, där vem som helst kunde bli skjuten för att någon ville ha hans glasögon. Jag hade inga direkta ärenden till Filippinerna. Min sydkorean kunde därför lugnt låta bli att oroa sig för någon omedelbar risk att någon äventyrlig medresenär plötsligt skulle bege sig till Filippinerna och i stället i salig stillhet läsa Bibeln hela vägen till Patras på sydkoreanska. Den var alldeles som en vanlig bibel men var helt oläslig. På Filippinerna är 80% katoliker, men i Sydkorea är det bara 70% kristna. De är varken katoliker, protestanter eller ortodoxa, försäkrade min vän, utan amerikanskt kristna. Jag tänkte genast på Moonrörelsen och sympatiserade med återstoden procent buddhister.

234


Han varnade mig även för Israel. Där hade han haft en ohygglig erfarenhet. När han skulle lämna landet hade säkerhetspolisen slösat två timmar på att diskutera med honom. Till slut hade de hittat hans lilla fickdator och kommit åt deleteknappen, så att alla hans dagboksanteckningar från alla hans resor hade raderats på en sekund. Därmed hade säkerhetspoliserna blivit nöjda, återlämnat hans fickdator och sagt att allt nu var OK. Jag rådde honom att hålla sig till kollegieblock och kulspetspennor. Det är mycket säkrare. del 10. Det pittoreska vandrarhemmet i Patras blev en annorlunda upplevelse. Där förekom ett antal strandade valar av olika sorter: en ung moder med dotter, en österrikisk lastbilschaufför med krossad fot som kört skytteltrafik mellan Linz och Göteborg och fått ett vedlass över sig, en provokativ spanjor och en galen konstnär med flera. Dessa var ingredienserna i något som bara kan karakteriseras som en vild fest på kvällen och under natten. Den provokative spanjoren anklagade konstnären för att vara heroinist. Då tog det fyr i helvete. Möbler slogs sönder, det krossades flaskor, ölet översvämmade hela golvet, en flaska slungades rakt mot någons huvud, lyckligtvis duckade han, så flaskan krossade bara fönstret, etc. Under tiden låg jag i rummet bredvid och läste Nicholas Monsarrats roman "Kappillanen på Malta". Dennes upplevelser på Malta 1941 då ön varje dag krossades sönder av bombmattor stämde helt överens med mina upplevelser på Patras vandrarhem med vilda slagsmål i rummet bredvid: A perfect setting. Nästa morgon kunde dramat med nöd rekonstrueras. Det hade druckits vin. Konstnären hade sedan tio dagar hjälpt den arbetslöse spanjoren med det ena och det andra, och så hade en österrikare, spanjorens vän, inte velat bjuda honom på vin. Det var den flaskan som for genom fönstret. Lyckligtvis blev ingen strypt eller ihjälslagen. Konstnären var en typ för sig, hemma från Kalabrien, ytterst temperamentsfull, och jag hade hört honom dominera hela kvällen. Spanjoren hade sagt något sårande till honom efter all den hjälp han fått av honom, och det hade utlöst krisen. Jag hade ett långt samtal med konstnären på morgonen efter en hemsk natt med mardrömmar om idel klösande och bitande katter. Hur kan man sova så dåligt i Grekland? Konstnären älskade Mika Waltari och hade läst alla hans böcker, han hade levt våldsamt i hela sitt liv med decennier bakom sig som fyllerist och narkoman, han hade rest i hela Indien, Afghanistan och Pakistan och slutligen blivit buddhist. Han älskade Milarepa, som han identifierade sig med, och ville gärna besöka de heliga platserna i Tibet. "Jag har gjort allt i detta livet för att skaffa mig världens sämsta karma," sade han. "Då har du levat ett rikt liv," sade jag. Då blev han förnöjd. "Så har jag aldrig hört någon se på saken," svarade han. Liksom österrikaren med den krossade foten var han invalid efter att ha fått brinnande bensin över hela benet och skulle samma morgon till sjukhuset. Vi hoppades återse varandra senare. Medan han var borta fortsatte det bråkiga dramat. Var och en hade sin version av vad som hade hänt. Den provokativa spanjoren, en liten miserabel typ som knappt kunde göra sig förstådd på något språk men som ändå insisterade på att få blanda sig i allas samtal, och som klockan 10 på morgonen redan inlett firandet av sin kroniska arbetslöshet med dagens första flaska, hävdade att konstnären slängt både askkopp, flaska och bord på honom. Det slängda bordet hade då varit som mest uppfyllt av sällskapets kvällsvard: souvlaki, bröd, öl, flaskor, med mera. Det var alltså inte längre en flaska det handlade om utan ett obestämt antal och därtill askkoppar, stolar och bord. 235


Österrikaren bekräftade spanjorens version men hade inte förstått den föregående utlösande konversationen. I detta ögonblick gjorde värdinnan sitt intåg, en liten ettrig och effektiv dam, som genast tog kommandot och gick fram som ett jehu med en våldsam städning. Allt var ju smutsigt, söligt, ruinerat och utspillt. Ingen av värdparet kunde förstå vad som egentligen hade hänt, tills jag presenterade den saknade pusselbiten: spanjoren hade provocerat konstnären, som med sitt kalabresiska konstnärstemperament blivit rasande över spanjorens otacksamhet efter tio dagars filantropi, slängt askkoppen och därefter flaskan och därefter vält hela bordet över de ölandes knän. Österrikaren kompletterade versionen med att det hela hade varit ett missförstånd. Den oskyldigaste av alla fick städa upp efter alla rötäggen: den rasande effektiva värdinnan. Jag nämnde för ingen att spanjoren efter krigets utgång hade kommit in till mig, öppnat fönstret på vid gavel åt sig och österrikaren med den brutna foten mitt i nattens värsta iskyla och sedan stuckit från vandrarhemmet. Det räckte med att värdparet redan visste att spanjoren varit mycket full och provocerande. Jag försökte fråga honom varför han öppnat fönstret när vi, som han kallade sina bästa vänner, sov. Han kunde inte svara. Kanske han gjort det bara för att jävlas och hämnas på någon, vem som helst. Kanske han inte var ansvarig för sina handlingar. Det hela kan ses som en makaber illustration av den europeiska arbetslösheten. Bankerna styr Europa och världen, allt standardiseras till modernaste sterilaste nivå medan jobben försvinner, i varenda grekisk restaurang dominerar TV och skvalmusik medan junk food aldrig är långt borta och alla priser är omänskliga, ty så vill tydligen bankdirektörerna ha det, medan all idyll och anspråkslöshet, förnöjsamhet och originalitet rationaliseras bort för att ersättas av steriliserad modernitet och slätstrukenhet. Bankdirektörernas mål verkar vara att fullständigt dehumanisera människan och anpassa henne efter betongbunkerstänkandet, medan arbetslösheten stiger tillsammans med utslagenheten och kriminaliteten. Och något alternativ till bankdirektörernas från Frankfurt centralstyrda EU och EMU finns inte. Den som inte följer med körs över. Ändå anser jag att vi bör gå med i EMU, ty det kan bara påverkas och förändras inifrån. Är man väl med i kartellen kan man kräva demokrati, protestera, dra i nödbromsar, påtala oegentligheter och stå på sig i konsekvent demokrati, det enda värdiga och drägliga politiska och ekonomiska styrelseskicket. När jag återvände till vandrarhemmet förklarade sig mysteriet med den provokativa spanjoren. Den här gången blev jag hans offer. Det regnade, vädret hade aldrig varit sämre i Grekland, det var svinkallt och rått, förra året efter snöstormen över hela Grekland hade jag åtminstone funnit våren, värme och solsken i Patras, men icke så denna gången; men om vädret var vedervärdigt utomhus, så låg åskan och ruvade inomhus. Sällskapsrummet i vandrarhemmet var som en opiumhåla av tobaksrök, och man fick såga sig genom den. Jag storknade genast. Ändå satte jag mig ner. Spanjoren gav sig på mig genast. Utan språk ville han till varje pris konversera utan att ha något vettigt att säga och utan att säga något vettigt eller ens något begripligt nonsens, som om han till varje pris behövde sympati och medhåll från någon för ingenting. Han bara babblade på tomgång. Men jag var trött och utschasad. Då sade han: "Are you crazy?" Det är det sista man får säga till en annan människa, att antyda att han kan vara galen. Det var i all sin fnuttighet den yttersta provokationen. Antagligen hade han sagt just något sådant till konstnären igår. Även jag blev förbannad men nöjde mig med muntligt raseri: "Lämna mig då i fred! Jag är trött!" reste mig, gick därifrån, smällde igen dörren efter mig och återvände ut i ösregnet. Där fick man vara i fred.

236


Men alla i rummet hade observerat uppträdet, uppfattat spanjorens provokation, känt igen mönstret från gårdagen, och förstod. Spanjoren var en sådan där livsfarlig man som gör en sport av att provocera andra och framstå som oskyldig själv: en total mänsklig sabotör och därtill fullständigt otillräknelig och inte ansvarig för sina egna handlingar. Jag behövde inte längre berätta om hans fönsteröppning under natten. Fallet var löst. Dagen i Patras regnade bort. Jag läste färdigt "Kappillanen på Malta" på busstationen, och först klockan 5 började vädret ljusna. Jag såg varken spanjoren eller konstnären mer. När jag sista gången återvände till vandrarhemmet för att hämta mitt bagage var stämningen enbart gemytlig, och flera anlitade mig som tolk mellan tyska, italienska och engelska. En ung italienare hade fått jobb och behövde hjälp med att placera sin lilla treåriga dotter någonstans under dagen. En jovialisk tysk ville hjälpa till med att såga och hugga ved åt vandrarhemmet, för att spara pengar. Ingen frid stördes mera där, utan allt var konstruktivt. Mindre än 24 timmar hade jag tillbringat i Athen, och i Patras hade jag uppehållits en hel dag extra, som bara regnat bort. Ändå framstod Greklandsséjouren som kanske resans höjdpunkt. Jag älskade Grekland och grekerna mera än någonsin. Jag hade funnit ett nytt hem i Athen, och grekerna hade aldrig varit mera älskvärda. 650 kronor hade Grekland kostat, och det var mindre än någonsin. del 11. Få passagerare reste mellan Patras och Brindisi. Fler och fler väljer att ta den nya rutten Patras-Ancona på 19 timmar. Ändå var det fullt ös ombord med vedervärdig disco och dunka-dunk hela natten. Inte ens i matsalen under middagen fick man vara i fred för detta omänskliga öronbedövande oväsen, som det är taget som norm att är det enda som folk kan dansa till. Som normal människa kunde jag bara reagera med panikslagen flykt från detta ihjälstressande terrorelement. Två blonda norskor från Skien var mitt enda ressällskap att tala om, men det var angenämt nog. Vädret förblev emellertid paralyserande kallt. Ett tag på eftermiddagen innan vi nådde Brindisi kunde man hoppa ut ur strumpor och skor, ta av sig kappan och njuta av en själsvärmande sol för första gången i år på dessa mycket sydliga breddgrader, men det var snabbt övergående. I Brindisi gick solen i moln, och man frös i väntsalen på stationen. Det värsta var emellertid att Gino's hade stängt. Det är en älsklingstradition att varje gång i Brindisi njuta av denna genuina trattorias speciella charm och deras mycket prisvärda menu, men desto större var chocken över att finna stället stängt. Kanske det bara var måndagsstängt. Låt oss verkligen hoppas det, ty deras ställe är oersättligt. Jag hänvisades i stället av ödet till Hongkong, en dubiös sylta med bara pizza och föga övertygande kinesiska versioner av spaghetti och lasagne. Det var bukfylla men inget riktigt kök. Emellertid gick tågresan Brindisi-Sicilien smärtfritt den här gången: både ljuset och värmen fungerade på tåget hela natten. Endast vädret blev inte bättre. För första gången kom jag till Messinasundet i regn. Man kunde inte ens se Sicilien på andra sidan sundet. Så snart jag var över började det emellertid klarna, och i Catania sken solen åtminstone delvis. Där mötte emellertid en annan kalldusch: Paolo hade flyttat från staden till Rom utan att meddela sin nya adress. Alltså hade jag rest till Catania förgäves. Därigenom kunde jag inte heller kontakta Anna Humphries i Catania. Hon kanske inte heller fanns kvar. Varje halvtimme ringde jag till Palermo utan att få svar. Nino svarade bara med sin automatiska sekreterare. Jag kunde bara meddela när jag skulle komma och 237


hoppas på tur. Till slut svarade Domenico, Paolas son, i deras hus. Äntligen en mänsklig kontakt! Jag var räddad. Det är det absolut nödvändigaste av allt på alla resor: den mänskliga kontakten. Får man bara den är man genast omgiven av vänner och öppnar sig alla dörrar för en. Får man den inte duger man inte till annat som resenär än att sitta på rummet och supa, som många turister gör. De ger sig aldrig chansen och tar aldrig chansen och introverterar totalt, så att hela deras resa blir en snedtripp. Som reskamrater på tåget hade jag en tysk med sin finländska flickvän, men de var inte särskilt kommunikativa. De hade bara uppmärksamhet för varandra, och ingen annan tycktes existera för dem. Det var synd, ty hon var finlandssvenska och studerade vid Åbo. Jag hade gärna talat mycket med henne, men hur kunde jag göra det utan att väcka tyskens svartsjuka och få honom att känna sig trampad på tårna? Detta var ju dessutom mitt på Sicilien, där den minsta lilla svartsjuka kan ta sig de mest oförutsägbara kraftuttryck med splatter och allt möjligt. Då hade jag bättre sällskap genom Daphne du Maurier och hennes fantastiska novell "Monte Veritá", en svindlande bestickande fantasihistoria om uråldrigt klosterväsen i Italiens svåråtkomligaste berg. Inte konstigt att Laila Roth bekänner henne som sin mästarinna och absoluta föregångsexempel. Lever Daphne ännu? Hon har skrivit romaner sedan 20-talet genom hela seklet och är tämligen underskattad utom av Hitchcock, som filmat både "Rebecca", "Värdshuset Jamaica" och "Fåglarna", tre av hennes många mästerverk. Nino mötte mig vid tåget. Det hade han aldrig gjort förut. Vi tillbringade hela kvällen tillsammans och diskuterade allt: bomberna i Turkiet, kriget i Jugoslavien, knarkhundarna på varenda tågstation i hela Italien, den illegala invandringen, (det kommer hundratals flyktingar till Italien varje dag på illegal väg genom smugglare, som behandlar dem som djur,) politiken, (Bossi och Berlusconi,) och resor. Nino vill gärna komma till Finland i sommar, men tyvärr hade hans Sydafrikaresa under julen inhiberats på grund av osäkerheten i afrikanskt kontinentalflyg. Om turerna med afrikanska flygbolag hade Manuel i Konstantinopel berättat en del raffiga skrönor. Jag visste vad problemen med senegalesiska, gabonesiska, beninesiska, zimbabwesiska och andra afrikanska nationalflygbolag handlade om. Nino hade gjort klokt i att avbeställa en sådan resa innan han konfronterades med problemen. del 12. Det dåliga vädret förföljde till och med Palermo. En vacker dag fick man kanske den enda på hela resan. Men den dagen blev desto mer formidabel. Vi gav oss ut till Mondello, Palermos Copacabana, där kanske årets första badgäster tog sitt första bad: idel skolpojkar med späcklager. Men solen var underbar. Det var hetare än en skandinavisk högsommardag. Man riktigt frossade i att bara njuta av den äntligen värmande solen. Följande dag blåste sciroccon, men den var inte varm. Den förde med sig lamslående kyla och regn, och uppe i Segesta, vart vi begav oss, blåste man nästan bort. Det var värre än på en norsk fjälltopp. Vi kände oss som polarforskare men hade varken vantar, päls eller mössa, utan jag var barfota i mina sandaler, och Nino var klädd i kostym med slips. Olämpligare kunde en kostymering för en nordpolsfärd knappast bli. Med oss följde Agostino, Ninos kollega, som visade sig vara kommen av en högmusikalisk familj. Till storfarbror, alltså hans farfars bror, hade han ingen mindre än David Rose, som egentligen hette Cacioppo, ett omöjligt namn för en amerikan. David Rose var alltså sicilianare precis som Frank Sinatra, Frank Capra, Joe di Maggio, som dog härom dagen, Cole Porter, Henry Mancini och hur många andra 238


framstående amerikanska musiker som helst, som alla normalt antingen var italienare eller judar. Det var underbart att prata med Agostino. Han hade huvudet på skaft och hade mycket skarpa och genomtänkta åsikter. Med sina utsökta inblickar i all världens ekonomi var Nino tillsammans med Agostino med sina intelligenta och genomgripande politiska analyser idealiska komplement till varandra. Denna dag, den 25 mars, bombade Nato Milosevics Jugoslavien, och det var enbart Milosevics fel. Förhoppningsvis lyckas de bomba bort honom från politiken. Agostino hade en mycket klar uppfattning om denne skurk: han har själv förstört sina chanser till en lugn och naturlig övergång till demokrati med att envist klamra sig fast vid makten utan någon blick för det allmänna bästa. Samma misstag begick det kinesiska kommunistpartiet med att 4 juni 1989 köra över demokratirörelsen med tanks. Därmed förstörde det kinesiska etablissemanget alla sina chanser till en vettig övergång till demokrati, och därmed måste detta etablissemang störtas med våld. Det är som en ofrånkomlig naturlag, enligt Agostinos mening. Siciliensejourens bästa middag avnjöts i Castellammare med spaghetti i musselstuvning som primo piatto och räkor med bläckfisk som secondo. Medelhavets räka är större och sötare än Nordsjöns och har egendomligt nog ingen saltsmak alls. Likväl föredrar jag Nordsjöns mindre, saltare men mera koncentrerade räkor med rikligt med rom. Denna dag bekräftades även resans tragedi: jag skulle inte få träffa Kerstin i Rom denna gång. Hon var för sjuk. Redan när jag ringde henne från Sverige före resans början hade hon sagt att hon var mycket dålig, men då hade hon åtminstone hoppats få kunna se mig. När jag ringde henne från Palermo var det inte längre möjligt. Hon väntade besök av sin läkare, som förbjudit henne att ta emot besök och till och med att prata mer än absolut nödvändigt. Naturligtvis hade jag full förståelse för hennes tillstånd och var glad över att åtminstone ha fått tala med henne i telefon. Detta var den tredje länken som brast under resan. I Athen hade jag inte lyckats träffa någon av mina kontakter på grund av deras frånvaro, ovädret eller helgen; i Catania hade Paolo lämnat staden, och nu fick jag inte träffa Kerstin i Rom. Aldrig tidigare har så många länkar brustit på mina årliga medelhavsresor. Ej eller fick jag träffa Paola i Palermo eller hennes familj. Som hastigast fick jag träffa hennes yngsta son. Nino äter inte längre i hennes hus, och hans enda förklaring var att han inte ville skapa oro i deras hem. Antagligen är det tvärtom: Paolas söner kommer upp i slyngelåldern och blir allt vildare, vilket inte är i perfektionisten Ninos smak, som är en utpräglad spartan. En annan anledning var att Nino denna gång var utan bil. Han saknade sin rörelsefrihet, och hans båda planerade resor till jul och påsk hade havererat. Sålunda var det en Nino i nedan jag träffade denna gång. Ändå var han fullt sig själv, lika generös och hjärtlig som alltid och i bättre spänst än någonsin. Vi hoppades båda på bättre dagar nästa gång jag kommer till det gudomliga Palermo. Bomberna över Jugoslavien hade utlöst problem även i Sicilien: lösa demonstrationer mot kriget blockerade hela centrum, och ingen trafik kom fram på huvudgatan Via Libertá. Mitt tåg försenades en dryg halvtimme från början, då poliser först måste kontrollera allas bagage, så att det inte förekom bomber på tåget. Poliserna hade varit märkvärdigt uppmärksamma överallt hela tiden på Sicilien med framför allt knarkhundar nosande på varenda resandes bagage på varenda station. Nino förklarade för mig, att det mest är de illegala invandrarna från Albanien som blir kriminella, då de annars bara ökar arbetslöshetsstatistiken. Ibland kommer det 500 albanska flyktingar om dagen illegalt till Italien. Siciliens arbetslöshet är 27-28%. Det förekom fler tiggare än någonsin på Palermos gator. Ändå hade jag funnit Sicilien underbarare än någonsin, fastän det regnat och blåst utav helvete, fastän jag inte fått träffa de flesta av mina vänner, och fastän min 239


vistelse varit den kortaste någonsin. Ändå är det något med Sicilien som resten av Italien saknar. del 13. Strax norr om Neapel förekom den första snön. Det var redan på andra sidan om vårdagjämningen. Rom var iskallt och regnigt. Där upprepade sig resans öde: jag fick inte heller tag i Teresa. Nino hade sagt att hon skulle vara hemma med sin 9 månader gamla flicka. När jag ringde möttes jag av hennes telefonsvarare. Jag lämnade meddelandet att jag skulle försöka igen senare. När jag återkom mot middag var det upptaget. Alltså var hon hemma. Jag släppte inte telefonen utan försökte igen och igen tills det inte mera var upptaget. Då hade hon satt på automatiken igen. Jag lämnade igen ett meddelande att jag skulle återkomma senare. Tredje gången automatiken upprepade sig tröttnade jag. Hon har nu en god tjänst som korrespondent vid Vatikanens tidning samtidigt som hon har sin lilla dotter att ta hand om. Det är mycket möjligt att hon inte vill bli störd. Hon kunde dock ha gjort undantag för en långväga och sällsynt resenär och god vän sedan 7 år. I stället passerade jag dagen i väntsalen på Roms järnvägsstation. Där utspelade sig diverse dramer. Vill man särskilt studera udda typer skall man placera sig där. Varje timme kommer det en väktare och väcker sovare, kör ut vandaler, kör upp utslagna och tillrättavisar rökare. En klient var så frusen på detta kalla ställe att han stoppat upp huvudet i rockärmen. Där inne var det tydligt varmt och mörkt nog för en som bara ville sova. Väktaren hade en lång konversation med honom innan huvudet kom ut ur rocken. Väktaren, en dam, menade att man inte fick sitta och sova med huvudet upp i rockärmen på en järnvägsstation. Klienten måste ha varit mycket frusen, ty han hade både mössa och halsduk utom sin mycket tjocka rock. En annan satt och läste tidningen men var tydligen mycket trött då han somnade över den. I denna ytterst obekväma dubbelvikta ställning sov han och snarkade han som en gris, medan han samtidigt behöll sin brinnande cigarett i munnen. Hade han vikt sig en centimeter till hade han satt eld på tidningen. Aldrig tidigare har jag sett någon sova och röka samtidigt. Plötsligt brakade en hel bänk med tre sitsar sönder och samman. Två män hade suttit på den, och den ena försvann omärkligt. Mitt i skeppsbrottet märkte den andra snart att han hade förlorat sin plånbok. Resten av dagen tillbringade han med att söka omkring i hela väntsalen efter sin plånbok. Alltid då och då anklagade han någon misstänkt. Det höll på att bli slagsmål några gånger. Alla hade observerat bänksammanbrottet, men ingen hade observerat mannen som försvann. Underbara scener utspelade sig i min restaurang för dagen. Jag valde en liten sidokrog med anspråkslösa priser, som var så liten, att alla lätt gick förbi den utan att märka den. Där förekom även ett brokigt klientel: arbetslösa fyllon, strandade turister, inregnade nomader, en sol-och-vårare med två damer på en gång som han flirtade vilt med och sjöng sånger för, afrikaner som försökte prångla ut små snidade elefanter och sköldpaddor till vilket vrakpris som helst, och de effektiva kyparna, som alltid var överallt samtidigt. På sätt och vis var detta det genuina Rom i ett nötskal: den totala blandningen av totala kontraster i ett hopplöst och hejdlöst kaos av underbar humanitet, där allting ändå fungerade som genom ett mirakel. Och det bara regnade. Rom var vackrare och ljuvligare berövat allt sitt smink än i all sin mest solomstrålade pastellfärgade turistgrällhet. Det har sagts om Vittorio de Sicas filmer att de är sannare än verkligheten. Något av samma renodlade mänskliga sanning upplevde man här i kyffet på sidogatan och i väntsalen på den oformliga järnvägsstationen.

240


Kaoset fortsatte på tåget. Alla skulle resa samtidigt denna fredagskväll. Tåget till Verona fullpackades genast. En del av tåget skulle till Bolzano medan den andra delen skulle till Milano. Naturligtvis kom alla fel, och det var ett oupphörligt platssökande och vagnfrågande från vilsna passagerare med sina berg av bagage hela natten. Alla var de i upplösningstillstånd men blev saliga om de hade turen att alls få någonstans att sitta. Verona nåddes i gryningen efter en natt utan sömn. Ideligen under hela natten hade man väckts av nya konduktörer som velat se biljetten. Tydligen reste många gratis med detta kaotiska nattåg till Milano och Bolzano. del 14. Även i Verona ösregnade det, men det var för första gången på alltför länge. Överallt i hela Europa hade det dåliga vädret varit förhärskande med förfärliga lavinolyckor i Schweiz, Österrike och Frankrike, ohyggliga snöstormar i Grekland och södra Italien, där snön fortfarande låg två meter djup, och ösregn överallt utom i Verona, där det ständigt hade varit vackert men mycket kallt. Med mig kom det efterlängtade regnet. Sålunda förde jag med mig det bästa tänkbara väder till Verona fastän jag inte ville det själv. Men det var övergående. Söndagen var den första klara vårdagen. Aprikosträden stod i blom, och maskrosorna frodades. Efter regnet var luften alldeles klar, och man kunde se alla de snötäckta bergen norr om Verona, Alpernas sydliga utlöpare och Dolomiternas början. Dessutom var det Palmsöndag med fest i hela staden. Nyheterna dominerades helt av bombardemangen över Jugoslavien, som övergick från fas ett till fas två. Ett amerikanskt superhemligt hundra-miljardersplan sköts ner, och hela Jugoslavien jublade och festade, medan deras egna massakrer i Kossovo fortsatte föras mot säker ruin för landet av den dumme blindgångaren Milosevic. Jag tänkte på min väninna, konstnärinnan från Novi Sad i Vojvodina, mitt tågsällskap till Belgrad, som i dessa dagar hade vernissage med mycket Belgradkritisk konst. Efter fas två skulle följa fas tre, om inte Belgrad upphörde med sitt förtryck av Kossovo. Andra fasen innebar utslagning av landets militärväsen. Fas tre skulle väl innebära utslagning av hela landets infrastruktur. Milosevics enda vän i världen lär vara Saddam Hussein, om han har någon alls. Samtidigt sprängde självmordsbombare ihjäl sig i Istanbuls centrum, och även i Ankara smällde bomberna av. Den här resan håller på att urarta till rena bombresan. Under tiden satt jag med min läkare i Verona doktor Marisa och diskuterade magsår under firandet av Cristinas 45-årsdag. Vi är alla tre medelålders nu, Marisa skall fylla 50 inom kort, men vi verkar alla tre mycket yngre. Marisa springer regelbundet Maraton, och Cristina lyckönskades av sina elever till hennes 35-årsdag. Själv har jag 64 kilo och alltjämt en midja, och mitt blodtryck är 115/70. Enda problemet med mig är mitt gamla magsår. Jag försäkrade Marisa att jag var helt frisk så länge jag rörde mig i Grekland och Italien. Hennes inställning till mitt problem är en helt annan än doktor Sandys. Medan han anklagar hela min livsföring säger hon direkt vad jag bör göra: jag bör aldrig vara rädd för att fasta, och jag bör undvika socker. Hon menar, att ingenting är så välgörande för magen som en ordentlig paus genom fasta minst en gång i veckan, så att hela systemet får en vilodag. Dieten betyder ingenting, och man får inte magsår av vissa saker och kurerar det inte genom att undvika vissa saker. Magsår får man genom av stress framkallad ständig aptit och hunger, som man oupphörligt tillfredsställer genom mellanmål och kaffe. Låt magen vila, och den blir fri. Stress är aldrig hälsosamt och bör undvikas till varje pris. 241


Hennes rekommendation var ytterst övertygande och stämde överens med mina egna slutsatser. Redan i Grekland var min mage perfekt, och på Sicilien hade jag resans första perfekta avföring, den första i mitt liv sedan Darjeeling i november för sex månader sedan. Det var bara för mig att hålla stilen, och i Marisas och Cristinas sällskap mådde jag gott av både rödvin, pizza, kaffe och likör. Anna Maria Cossino var färdig med sin avhandling om Ingmar Bergman, och hon dedicerade ett exemplar till mig och Cristina. Den omfattar 120 A4-sidor och är mycket imponerande: fastän Anna Maria inte sett alla hans filmer och missat några av hans viktigaste, som "Gycklarnas afton", "Nära livet", "Vargtimmen" och "Skammen", så har hon fått fram Bergmans viktigaste mission, som egentligen är helt metafysisk. Genom hennes avhandling får man upp ögonen för den verklige Bergman, som egentligen alltid i film efter film gömt sig bakom hans filmers ytterst hemlighetsfulla och diffusa konversationer. I själva verket är Bergman egentligen ingenting annat än Sveriges enda framstående och dialektiska teolog. Vad man saknar i hennes avhandling är den nödvändiga kritiken. Anna Maria har helt okritiskt absorberat allt och givit honom sin personliga tolkning. Hennes avhandling är därigenom ensidigt konstruktiv. Där finns inga jämförelser alls med hans stora och oumbärliga föregångare Victor Sjöström och Alf Sjöberg, de bara nämns i förbifarten, och hon har inte ens sett filmen "Hets". En jämförelse mellan Bergman och Sjöberg är ofrånkomlig. I sin självbiografi "Laterna Magica" talar Bergman sig varm om sin mästare, ingen gestalt i denna bok framställer han i mera positiv dager, hans attityd är närmast beundrande, och han erkänner honom som sin överman när det gäller teaterregi. Varför har då Sjöberg internationellt kommit i skymundan för den mycket mer diffusa, tunga, långsamma och prövande egocentrikern Ingmar Bergman? När man ser Sjöbergs klassiska filmer, som "Bara en mor", "Hets", "Himlaspelet", "Fröken Julie" och "Karin Månsdotter", så kan man rakt inte fatta hur Bergman givits ett större rykte som filmregissör än den fullkomligt klare, ständigt virtuose och ytterst dramatiske Sjöberg. Men Sjöberg föredrog alltid teatern, som han betraktade som mera levande än den mer museala och tekniskt begränsade filmen. Bergman säger själv att Sjöbergs Shakespeareuppsättningar var i sitt slag fullkomliga och att de lämnade ingenting övrigt att önska. Det är svårt att tänka sig Bergman kunna göra ett Shakespearedrama rättvisa. Han var bättre på Strindbergs "Ett drömspel". Bergman gjorde fler filmer än Sjöberg och helst bara filmer. Sjöberg iscensatte andras verk med oöverträffad bravur. Genom filmen kunde Bergman själv skapa sina egna personliga konstverk. Det är en helt annan sak. Vad man saknar i Bergmans filmer är Sjöbergs virtuosa virilitet och bländande dramatik. I "Hets" förenades Sjöbergs dramatiska förmåga med Bergmans djupare spekulationer, och man måste beklaga att de inte gjorde fler filmer tillsammans. "Hets" förblir på sitt sätt kanske både Sjöbergs och Bergmans bästa film. Bergmans mest klassiska filmer hör mest 50-talet till. Det är framför allt "Gycklarnas afton", "Sommarnattens leende", "Nära livet", "Det sjunde inseglet", "Smultronstället" och "Jungfrukällan"; men redan i "Det sjunde inseglet" flummar han ut i oklarhet och diffusa spekulationer som inte leder någonstans och bara tjänar till att upplösa formen. Storyn fuskas bort. Den är kanske hans mest övervärderade film. Naturligtvis är den bildspråksmässigt i sitt slag oöverträffad, men det är också allt. Det är denna nästan sjukliga subjektivitet som sedan nästan förstör filmer som "Såsom i en spegel", "Tystnaden", "Vargtimmen" och "Skammen". De kan ses som formlösa spekulationer i den egna morbiditeten. I en scen i "Vargtimmen" låter Bergman Max von Sydow ta tiden på en minut bara för att visa publiken hur lång en minut är och hur långsamt tiden kan gå. Hur kan man vara så osjälvkritisk som konstnär att man slösar bort dyrbar film och skådespelare på en sådan total 242


meningslöshet? Någonting sådant hade Alf Sjöberg aldrig kunnat göra sig skyldig till. Kort sagt, trots alla hans ytterst framstående bidrag till filmhistorien som dess kanske enda renodlade metafysiker måste dock Bergman alltid väcka blandade känslor, medan Alf Sjöberg, hans föregångare och lärare, den definitiva dramaturgen, måste framstå som enbart positiv och som mycket mera levande. del 15. En sista anhalt återstod av resan före påskfirandet i Verona, och det var mitt ytterst angelägna besök hos Beatrice i Genua. Mitt umgänge med henne hade under vår nu sexåriga bekantskap utvecklats till en roman som omfattade ett antal personer, inte bara hennes egen familj med sonen-läkaren Pier Giulio och hans familj utan även hennes släkt i Sverige. I höstas hade jag lyckats finna hennes släktingar i Sverige, Axel von Fersens ättlingar, som först levt vidare under namnet Klinckowström och sedan Reutersköld och von Schinkel. Men det svåraste återstod efter att jag funnit Beatrices sex levande släktingar i adelskalendern: att ta kontakt med dem och introducera deras italienska sidogren. Svårast av allt skulle det bli att formulera sig rätt. I februari vågade jag skicka ett brev till den enda släktingen jag kunde vara säker på att var rätt person (ty Reutersköldarna var legio). Jag fick genast ett mycket positivt svar, och därmed var saken klar: förbindelsen mellan Axel von Fersens svenska och italienska ättlingar var återanknuten. Det enda återstående problemet var att svenskarna inte kunde italienska och italienarna inte kunde svenska. I båda lägren förekom det någon kunskap i engelska, och jag ställde gärna upp som tolk och översättare vid behov, så det var egentligen inga problem med det. Värre var att jag kom till ett Genua i belägringstillstånd. Det var inte kriget i Jugoslavien som förvandlat Beatrices lugna trygga värld till ett inferno utan det faktum att hennes sonhustru plötsligt drabbats av en hjärntumör. Hon hade känt sig yr ibland, hon hade undersökts men befunnits vara vid perfekt hälsa, och så hade man närmare tittat på vad som fanns i hjärnan på henne och funnit en tumör större än en golfboll. Hon hade opererats i sju timmar för en vecka sedan med gott resultat, tumören hade varit välartad, och så hade hon skickats hem efter bara fyra dagar, då sjukhuset behövt hennes säng och hon hade en läkare till man som kunde se efter henne. Efter hemkomsten började de verkliga problemen: hennes ansikte svullnade upp, vänsterögat fördubblades i storlek, och hon fick feber. Genast måste hon sändas tillbaka till sjukhuset i ambulans. I allt detta infernaliska kaos ramlade jag ner i Genua. Vädret var underbart och inbjöd till vilka sagolika utflykter som helst. Allt var perfekt, men Beatrices familj var i koma. Dessutom kom jag för tidigt. Jag hade meddelat att jag skulle komma fram emot eftermiddagen men fick ett tidigt morgontåg som jag slapp byta i Milano från, så att jag var framme redan kvart över 11. Beatrice var borta, Carmen hade inte satt i gång varmvattnet, och hon hade ingen lunch åt mig. Vad gör då denna underbara hushållerska? På eget initiativ går hon genast ut och handlar och improviserar en fullödig lunch utan vidare, medan Beatrice var förkrossad över att varmvattnet inte var påsatt när jag anlände. Hur underbara kan människor vara? Och samtidigt låg förödelsen tung över familjen genom Graziellas förkrossande hjärntumör, stor som en tennisboll, och komplikationerna efter operationen, då hennes ansikte till hälften svullnat upp till dubbel storlek och hon nästan förlorat synen på köpet. Och samtidigt förkunnade Milosevic, den tyrannen och galningen, att han ämnade fortsätta kriget ensam även om ingen annan ville det. Vad var detta för en resa 243


egentligen? Av alla resans chocker hittills var katastrofen med Graziella, denna begåvade konstnär och snillrika mångsidiga dam, den värsta hittills. Deras påsk skulle bli den svåraste och dystraste tänkbara. Pier Giulio ensam hemma med sin nyopererade hustru utan hjälp och utan möjlighet att bila upp i bergen till deras helgstuga, och Beatrice lika ensam hos sig utan hjälp och med sin tilltagande blindhet: för varje dag ser hon mindre. Och lika litet som Beatrice och Pier Giulio kunde hjälpa varandra kunde jag göra något för dem. Ändå förblev Beatrice den perfekta värdinnan, och hennes humor förnekar sig aldrig. Hon var den enda kvinnliga spexaren i Genua när det begav sig på 20-talet, alla de andra var män som höll i gång och klädde ut sig till damer, medan hon var den enda flicka som fick spexa med dem. Nu är hon den sista spexaren kvar av Goliarderna i Genua – och mycket högt uppburen som sådan av den nyaste generationen spexare. I deras tidnings senaste nummer, en vacker tidskrift med färgtryck, förekommer både en artikel om henne och av henne med bilder på henne både från 1923 och 1998. Skillnaden är inte stor. Hennes familjesituation var den svåraste av alla situationer jag hamnat i under denna resa inklusive bomberna i Istanbul och Sofia och kriget i Kossovo. Hennes familj hade drabbats som av en blixt mitt på ljusa dagen genom Graziellas plötsliga tennisbollstora hjärntumör, och ändå blev jag bättre mottagen än någonsin. Det är nästan så att jag måste betrakta dem som mina bästa vänner utomlands. Jag hade gärna rest till Florens av och an, men i påsktrafiken var det riskabelt. Det gick inga direkta tåg från Genua till Florens, man måste byta på vägen, och av tågen mellan Florens och Bologna hade jag bara de värsta tänkbara erfarenheter. På skärtorsdagen skulle tågtrafiken överbelastas. Det var bara att glömma saken och fara direkt hem till Verona. Redan stationen i Genua var i kaos denna skärtorsdag, och folk ramlade över varandra, glömde bagage kvar på tåget, trängdes och brottades energiskt med italiensk panik i största allmänhet. Värre var det i Milano. Alla tåg var försenade, och ingen visste när vilka tåg skulle gå varifrån. Först fem minuter före tågets avgång annonserades det avgående tågets perrong. Det var bara att hänga med i kaoset. Ändå kom jag fram till Verona, där jag genast uppsökte min kusin Alberto. Vi språkades vid, och jag kunde inte låta bli att för honom som den optiker han är förevisa honom mina indiska glasögon. Bågarna hängde på yttersta tråden, och linserna var nästan ogenomsynliga på grund av skrapning. Han slängde dem genast i papperskorgen och gav mig ett par nya inklusive fodral. Den italienska generositeten förnekar sig aldrig. Det var högst oväntat men välkommet. Äntligen kunde jag se igen och inte bara plira och kisa. Men jag fick lova honom att aldrig mer lämna glasögonen ifrån mig utom i deras fodral. del 16. Långfredagen tillbringade jag i Venedig. Det var en del år sedan jag var där senast, och även om Venedig i stort är och förblir oföränderligt noterades vissa små förändringar till det sämre: den lilla bokhandeln med billiga konstböcker var borta, priserna var högre och mer fantastiska än någonsin, (den billigaste lunchen ficks för 15,000 lire utan dricka, d.ä. 70 kronor,) och turismen var värre än någonsin. I kö framför vaporetton utanför tågstationen väntade hundra tusen människor, i kö för att få inträde till Markuskyrkan väntade hundra tusen människor, och till och med i kön för att få åka upp i kampanilen stod hundra tusen människor. De små gatorna var oframkomliga, och kaoset i tågtrafiken denna dag var totalt. Inga konduktörer kontrollerade några biljetter, alla hade bråttom, och alla tåg var fulla. Det var en mycket tröttsam långfredag, vars mödor ökades av den höga temperaturen (25 244


grader) och luftföroreningarna i den stillastående luften. Venedig syntes inte från land, och från Venedig syntes inte fastlandet. Så tjock var luften. Hela resan hade fördunklats av oroligheter och motgångar: det dåliga vädret, kriget i Jugoslavien, bomberna i Bulgarien och Turkiet, sjukdomskriserna i Italien och de obefintliga vännerna i Athen, Catania, Palermo och Rom, så att jag mer än på någon resa hittills undrat om inte resan var förfelad. Påsken skingrade alla dimmor. Det blev den mest lyckade påsken hittills. En huvudroll spelades som vanligt av vädret. Plötsligt exploderade våren genom en värmebölja som överträffade varje skandinavisk sommar. Aldrig hade vi haft bättre påskväder. Cristina tog mig med till sina nya vänner, och vi hade två underbara kvällar tillsammans i sällskap om 12-17 personer. Höjdpunkten var dock naturligtvis familjemiddagen på påskdagen. Vädret var oöverträffbart i skönhet och värmegenerositet, maten var godare och generösare än någonsin, jag fick sitta intill min kusin Paolo så att vi fick vårt lystmäte på att driva med varandra, och alla var på sitt mest perfekta humör. Det enda molnet på himmelen var kriget i Jugoslavien. Samtidigt trappades kriget upp, utom Kossovo bombades även Belgrad, Nish och Novi Sad, flyktingströmmen från Kossovo svällde till oerhörda proportioner – 600,000 flyktingar på väg mot Albanien, Makedonien och Montenegro till lands vandrandes över omöjliga berg, och hela Italien involverat i kriget – alla bombplan och stridshelikoptrar utgick från Italien. Det var en mycket märklig situation. Och allt detta hände bara för att serbernas diktator-president var dum nog att vägra kompromissa. En italiensk tidning hävdade att hans politiska bana bara kunde sluta på ett sätt, nämligen som hans framlidne kollega Ceaucescus, och jag kunde bara instämma. Situationen i Wien stämde kusligt väl överens med resans övriga fatala mönster. För det första fick jag inte tag i min kusin utan råkade bara ut för olika upptagetsignaler, tills jag till slut efter fem försök under olika dagar hamnade i en telecentral där en automatisk röst på tyska med italiensk brytning meddelade mig att jag använt felaktigt riktnummer. Vid närmare undersökning visade det sig, att medan man från Sverige för att nå Österrike måste slå 00943 måste man från Italien slå bara 0043. Därefter kom jag fram. Micaela hade haft en eländig vintersemester med miserabelt väder och bara lavinolyckor i hela Alpområdet från Frankrike genom hela Schweiz och även i Tyrolen. Därför var hon hemma. Eddie och Jens hade farit på skidlov under påsken medan Micaela stannat hemma med Laura. I februari hade hon blivit påkörd av en bil bakifrån med nackskador som resultat för både henne och Laura. Hela baksidan av hennes bil hade förstörts, men det värsta av allt var att den som kört på henne omedelbart smitit, så att hon varken kunnat se hans bil eller ens färgen på den. Konsekvenserna blev katastrofala inte minst ekonomiskt och juridiskt. Kort sagt, en olycka och ett öde helt i stil med allt det andra jag träffat på under min formidabla resa. Bara Verona hade klarat sig. Samtidigt läste jag den sista av de romaner av den fantastiska Daphne du Maurier jag hade tagit med mig på resan: "The House on the Strand" från 1969, som handlar om parapsykologiska fenomen av den högre skolan. En genialisk vetenskapsman kommer på en metod att ur generna framkalla deras genom generationer lagrade minnen, så att länge sedan gångna epoker plötsligt framstår som lika levande och verkliga som den närvarande. Romanen är ett otroligt bestickande tankeexperiment. Vi bär alla i våra egna hjärnor möjligheter till otroliga utvecklingsprocesser, som bara behöver ett "Sesam öppna dig" för att komma i gång. Micaela och jag har samma starka vallonska gener med påfrestande psykisk överkänslighet som besjälar så många i vår familj: hennes far Folke Lindfors, den 245


smakfulle arkitekten, min mor med sin så utpräglade konstnärlighet med perfekt stilkänsla, min morbror med sin absoluta musikalitet vars överkänslighet blev hans ruin, hans morbror, konstnär och arkitekt som arbetade ihjäl sig, min mormor, som aldrig kunde sova, och kanske många andra. I Verona hade Achille spelat ett band för mig med mina egna kompositioner. Det var märkligt att höra nordisk musik i Italien, som en svensk en gång, utan att veta vad det var för musik, frågat mig om det var italiensk musik. Det är inget fel på min musik, den är helt klassisk-romantisk, men min nervösa nedärvda överkänslighet gör att jag aldrig själv kan göra den rättvisa. Som pianist är jag hopplöst forcerad, jag jagar tempot i stället för att följa det, jag kan aldrig ta det lugnt, och därför blir resultatet snarare oroligt och störande i stället för avkopplande och behagligt. Därför gör jag bäst i att bara spela pianissimo. Detta syndrom har blivit värre med åren, och på något sätt kommer det till uttryck även i mina resor. Denna bombresa är kanske bara inledningen till något svårare och värre under den kommande Kashmirresan. Emellertid har mina primära mål uppnåtts: än en gång tror jag mig ha besegrat mitt gamla magsår. Redan i Grekland upphörde alla känningar, så resan var definitivt rätt medicin med dess nödvändiga distansiering från arbetet, det totala miljöbytet och den fullständiga dietväxlingen. del 17 : Tillfällig avslutning. När jag skulle lämna Wien efter en ljuvlig dag av värme och avkoppling i Micaelas och Eddies fantastiskt trivsamma trädgård inträffade det att vi fastnade i en flaskhals i trafiken. Följden blev att jag kom precis en minut för sent till Hamburgtåget, som i oförskämdaste punktlighet precis lämnade perrongen, som redan var avspärrad. Att springa i fatt tåget med tre tunga bagage var den yttersta omöjligheten, och en stins, som läste mina tankar, gjorde sig redan beredd att hoppa på mig om jag skulle försöka någonting. Jag hade möjligen kunnat hinna i fatt tåget, men jag hade inte kunnat klara av den förödande voluminöse stins som stod i vägen med något obetvingligt beslutsamt i ögonen och beredd att kavla upp ärmarna. Micaela räddade situationen. Hon fann alternativ. Det fanns tre. Ett kände jag redan till: tåget till Berlin, som efter Sassnitzfärjan skulle strandsätta mig i Malmö lagom till midnatt utan möjlighet att komma vidare därifrån förrän den följande morgonen: nattåget till Oslo stannar ju inte längre i Göteborg. Berlin hade varit ett förträffligt alternativ om färjan vid Gedser till Köpenhamn hade funnits kvar, men den möjligheten har de ansvariga också varit fiffiga nog att skrota. De andra två valmöjligheterna innebar tågbyten tidigt på morgonen i Mannheim eller Frankfurt. Frankfurt visade sig vara det bästa, då det bara skulle innebära ett extra supplementtåg. Mannheim hade inneburit två. Micaela betalade den extra kostnaden (210 schilling eller 30 mark) mot min vilja, då hon helt orättvist kände sig skyldig till vår fatala försening på precis en minut. Det var den oförutsägbara flaskhalsen i trafiken som vållat problemet – ingenting annat. Därmed blev dock återresan extra lång och mödosam. Jag hamnade i ett hypermodernt hypersterilt nattåg där 30 mark var priset för en sits. Sitsen var som en bur utan bord att kunna lägga någonting på, och belysningen var tunn som en laserstråle, så att man måste flytta boken hela tiden om man ville läsa. Vårt hypermoderna hypersterila samhälle uppmuntrar inte den nyttiga koncentrationsövning som läsning innebär – tvärtom. Lärdom tenderar att betraktas som samhällsfientligt. På sin höjd uppmuntras dåliga tidningar som konsumeras och

246


slängs omedelbart. Är det då humanismen som är samhällsfientlig eller samhället som är självdestruktivt? I detta vedervärdiga skamlöst dyra tåg (av just den typ som jag alltid brukar undvika) fick man några timmars sömn innan man måste byta i Frankfurt klockan 6 på morgonen. Tåget därifrån till Hamburg var lyckligtvis utan extra kostnad men även det hypermodernt och hypersterilt. I samband med världens denaturalisering och dehumanisering försvinner alla möjligheter till trivsel. Kvar blir bara iskall omänsklig materialism. Jag mindes då det Italien jag hade lämnat, där Vittorio Sgarbi som konsthistoriker, professor och parlamentsledamot får framträda dagligen i TV för att ge sina synpunkter på den italienska kulturtillvaron. Jag har aldrig funnit något han har sagt motivera en avvikande mening från min sida. Han vill starta ett kulturparti för att slå vakt om väsentligheterna i livet – kulturen, det andliga arvet, traditionerna, kreativiteten och det levande språket. Mot honom står den etablerade vulgariteten, makten och bankerna, som mer och mer bestämmer allt. Det är ju de som dirigerar kapitalet. De tre största TV-kanalerna ägs av Silvio Berlusconi, världens tredje rikaste man, som började sin bana som enfaldig varietéartist. Hans miljarder underhåller hela Italien med det enfaldigaste tänkbara skräp i form av lotterier och spel med generösa vinstchanser. Alla kanalerna domineras av ständig reklam. Och så är det dess värre i nästan hela världen. Endast genom att monopolisera massmedia har bankmannen Milosevic lyckats manipulera Jugoslavien bakom ljuset och vart han vill. Massmedia är hjärntvättmedlet varmed massorna hålls under kontroll, och denna hjärntvättmaskin drivs av de största finansmogulerna. Den enskilda människan och naturen har ingen chans mot denna skenande grottekvarn, som struntar blankt i tystnadens väsentlighet för människans hälsa och i miljöproblematiken, som om naturen var något som massmedia skulle klara sig bättre utan. Utmärkande för den skenande grottekvarnens universella hjärntvättmaskin är den totala kortsiktigheten. På detta billigare tåg sov jag dock bättre, ty man kunde åtminstone lägga upp benen på andra stolar. Detta hade varit omöjligt i det dyra nattåget, där fötterna följaktligen måste svälla och bli obrukbara och omöjliggöra någon vederkvickande sömn. Magsårsflykten lyckades, men till vilket pris? Kriget i Jugoslavien var inte mitt fel, som fördystrade hela Italien-séjouren. Att folk var sjuka och vänner försvunna var inte heller mitt fel men tog bort tjusningen med resan. Att vädret var det sämsta tänkbara i Turkiet och Grekland var inte heller någons fel men omöjliggjorde all vederkvickelse därstädes. Nu sitter jag i Hamburg och reflekterar över resans nytta eller fåfänga inför den sista etappen hem – jag kommer hem efter midnatt. Att stanna till i Lund efter förseningsincidenten och efter resan över Puttgarden, Köpenhamn och Helsingborg är knappast längre möjligt. Det viktigaste med en resa är alltid slutetappen, och om den pricken på i-et blir ett snedstreck i stället blir resultatet betänkligt. Under tiden fortsätter kriget i Jugoslavien, medan jag drömmer mig kvar vid påsken i Italien och alla de underbara människor där nere som jag fick träffa och som jag inte fick träffa. (Hamburg, middag 7.4.1999; eftersnack följer.) del 18 och definitiv avslutning. Ändå hade resan varit underbar, och den var inte slut ännu. Färjan till Rödby från Puttgarden var alldeles fullproppad, och ändå hade tåget varit nästan tomt. Trängseln ombord slog alla rekord, och när tåget körde vidare var även detta 247


fullproppat men bara av påskdanskar. Allt folket hade alltså varit påskdanskar som rest över till Puttgarden bara för att köpa taxfritt. Stämningen ombord och sedan på tåget var följaktligen den bästa tänkbara. En familj (med många barn) hade köpt lika många säckar fulla med öl som de hade samlat ihop barn att ta med sig. Detta är således fenomenet påskdanskar. Vädret var dåligt. Våren hade inte kommit långt, och jag väntade mig när som helst att få se snö. Rent ekonomiskt var resan av nästan rekordartad succé: allt inklusive hade den bara kostat 6000 kronor (varav biljetten 4200), och bara biljetten till Göteborg återstod. Höjdpunkterna hade varit Diana i Bulgarien, Nino i Palermo, Beatrice i Genua och släkten i Verona. Alla dessa hade tagit emot mig fullständigt utan reservationer och skött om mig som en anhörig. Inga misstämningar, ingen känsla av att störa eller inte vara välkommen, ingen inskränkning av friheten – allt var som det skall vara. Idealet är att man när som helst är redo att ta emot gäster och sedan skiljs från dem med samma enbart goda känslor som man hade vid välkomnandet av dem. Hur länge de stannar borde helt komma an på enbart gästen. Det är inte roligt att hälsa på någon och inte känna sig välkommen, och gäster är alltid känsliga. Det finns ett gammalt svenskt talesätt: "Gästen har alltid rätt." På Sicilien går man ännu längre och säger, att gästen är helig. Så borde det vara överallt, och det är den enda rätta värdinställningen. Varje avsteg därifrån är ett steg ner. Min hälsa var fullständigt återvunnen, och bara detta hade varit värt hela resan och hade ju varit resans principiella mening. Att resa är en sport och liksom alla sporter endast uppbygglig för utövaren. I Helsingborg ställdes jag inför det definitiva nederlaget. Det gick inget tåg mer till Göteborg. Sista tåget hade gått. Jag var strandsatt i hemlandet utan möjlighet att ta mig hem efter en rundresa i krigets Europa. Det hade varit ännu värre om jag tagit Berlintåget. Då hade jag funnit mig strandsatt i Malmö i stället efter klockan 22. Det märkliga var, att Göteborg tycktes ha utplånats från kommunikationernas karta, som om staden inte längre fanns och inte längre var av någon betydelse. Det går ju heller inte kvällståg till Ronneby, Strömstad, Bornholm eller Lycksele. I den kategorin hade Göteborg hamnat. Nattåget till och från Oslo stannade inte längre i Göteborg klockan 3, som det alltid brukade göra. Det gick ett tåg ännu från Helsingborg till Halmstad men inte längre, och ingen visste om det sedan fortsatte någon buss vidare norrut i det okända därifrån. Och ingenting fungerade i Helsingborgs centralstation. Biljettkontoret var stängt fastän det ännu skulle gå och komma tåg hela kvällen, alla informationsbyråer var stängda, och det var mest bara fyllon och tvivelaktiga original som förekom på stationen. Av en nattvakt fick jag slutligen veta, att det skulle gå en buss till Göteborg klockan 23.30 – efter tre timmar. Det hade jag att se fram emot. Den skulle nå Göteborg 02.30. Då hade jag sedan bara kvar att stappla mig igenom hela den döda staden med allt mitt bagage. 03.30 skulle jag vara hemma mera död än levande. Under tiden tömdes Kossovo på alla dess invånare medan Milosevic låtsades fred och massakrerna fortsatte samtidigt. Ju mindre vidare sagt om denna resa, desto bättre. Av alla mina 15 Inter Railresor i Europa under 10 år hade den varit den värsta. Men den var ännu inte slut. Två märkliga slutparenteser infann sig. På bussen till Göteborg 23.30 fanns fem passagerare, alla de andra unga flickor. Tre steg av i Halmstad. De andra två, jag och den sista flickan, följde med till Göteborg. På Centralstation i Göteborg, när jag steg av bussen 02.30, låg det i min väg en utslängd damcykel utan lås. Någon hade lånat den och slängt den. Alltså slapp man

248


gå och bära sitt bagage hela vägen hem. Detta var en tacksam lindring, och man kom hem före tre med trots allt enbart goda känslor. På min telefonsvarare fanns ett meddelande från Annie i Rom, en av de många jag sedan många år inte längre hittat på vägen. När jag ringde henne följande dag svarade hennes son, som gav mig ett nytt nummer. När jag äntligen fick tala med Annie (för första gången på fem år) visade det sig, att jag under dessa fem år varken haft rätt adress eller telefonnummer till henne. Hon hade bara ringt mig för att undra varför jag aldrig mer hörde av mig. Ett mysterium klarades upp, och vi lovade ses i september. Samma dag kom ett brev från Paolo i Rom, där han gav mig sin nya adress och telefon. Två viktiga pusselbitar hade åter fallit på plats åtminstone i god tid före nästa resa. Slut.

Kerstin Bonaccorsi in memoriam. Flera gånger när jag passerat Rom hade jag inte fått någon kontakt med Kerstin. Men jag gav inte upp. Nu i april försökte jag igen, och då fick jag plötsligt svar. Det var en ung släkting, som kunde meddela mig, att Kerstin avlidit den 17 december 1999 vid 82 år. Vilken otrolig tur att han råkade vara där just när jag ringde! Det var nästan som om Kerstin haft ett finger med i det hela och arrangerat saken. Det var genom Johan Lindström jag först fick kontakt med Kerstin. Johan var en originell akademiker på institutionen för vetenskapsteori i Göteborg och brukade figurera allmänt på kaféer och framför allt Hagabion. Han hade stora intressen för det ockulta, Atlantis, själavandring med annat sådant, och hade en gång svarat på en annons i vilken en svensk kvinnlig esoteriker i Rom letat efter likasinnade i Sverige. Johan hade svarat och besökt henne i Rom och rekommenderade mig att göra det samma. Sålunda inleddes vänskapen mellan mig och Kerstin, som tycks fortsätta efter döden. Hon gav genast intryck av en stark personlighet och tapper själ som dock hade mycket att slåss emot. Hon studerade natt och dag, och genom henne kom jag först i kontakt med alla de stora teosoferna Madame Blavatsky, Annie Besant, Alice Bailey och Helena Roerich bland andra visa läromästare, vilkas läror hon satte mig in i. Men mera intressant var hennes öde. Hon hade gift sig med en siciliansk prins, och trots ett barnlöst äktenskap hade det varit idealiskt hela vägen. Efter hans frånfälle hade hon själv ensam skött hela egendomen, som omfattade olivlunder, vingårdar och andra odlingar, av vilkas rent naturliga avkastning man kunde leva gott hela året. Men en så omfattande trädgårdsodling kräver oavbrutet arbete, och jag lärde känna henne precis när hennes krafter började uppvisa sina första begränsningar. Jag fick sedan under årens lopp följa med hennes kamp för att överleva under ständigt tilltagande rent praktiska svårigheter. Hennes största begåvning var dock av ett helt annat slag. Hon hörde till dessa unika människor behäftade med ärftlig healingförmåga. Hon hade fått det från sin mor, och det var inget snack om saken. Det var en självklarhet. Hon hjälpte mig med allt möjligt, främst mina magsårsproblem, och jag lämnade henne alltid ordentligt styrkt till både kropp och själ. Tack för allt du gav mig, Kerstin, och det var kanske mer än vad jag ens någonsin kommer att bli fullt medveten om själv. 249


Den omöjliga resan till Leh. Denna reseskildring från Kashmir och Ladakh i maj 1999 kommer att delas upp i ungefär följande avsnitt: 1. Johannes vrede 2. Resan till Srinagar 3. Gulmarg 4. Om Jesus grav och terrorister 5. Srinagar 6. En framstöt mot Zoji La – Latief kastar masken 7. Limbo 8. Andra framstöten mot Zoji La 9. Olyckor vid Zoji La 10. Vägen till Leh 11. Vägen till Hemmis 12. Om bergsbestigning 13. Jesus i Yusmarg 14. Jesus i Bandipora 15. Sista dagen i Srinagar 16. Till Dharamsala 17. Avslutning Resan fick omsider 19 avsnitt med åtskilliga extra inlagor och tillägg om Jesusmysteriet. Dramatis Personae : Johannes B. Westerberg Latief Shawcut, min värd Mustafa, hans bror Abdul, trotjänare Shokar, Latiefs kusin, erfaren beledsagare Jahveed, min guide Tore Dannebro, hjälpare i Göteborg Dave och Joel, två unga män från England respektive Nya Zeeland Lucy och Veronica, deras damer, från Birmingham och Suffolk Farook, ung och glad bergsvandrare Ett ungt smekmånadspar från Lucknow Rashid, erfaren guide och K2-bestigare Ali Baba, Latiefs bror i Dharamsala Mrs. Rangwalla från Bombay, Shakespearelärarinna Shigeo Watanake, japansk balettdansör En indisk överste Axel och Sonia, ungt vackert tyskt par från Köln Frida från Göteborg, reskamrat Björn Arvidsson, göteborgsk utlandssvensk från Genève Rory Kaye, sångare och pilgrim

250


1. Johannes vrede Det att Valborgsfirandet flyttades från den 30-e till första maj komplicerade även min resa till Indien, som skulle gå av stapeln från Stockholm måndag morgon den 3 maj. Jag fick alltså ta med mig allt mitt Indienbagage från Göteborg till Lund och sedan därifrån ta med mig fracken till Stockholm och lämna den där för senare avhämtning. Det var kärvt att morgonen efter festen sätta sig på en buss till Stockholm för nio timmar för att sedan klockan 7 måndag morgon bege mig ut till Arlanda. Med min klasskamrat Mikael i Lund hade jag diskuterat Balkankrisen, och vi hade i allmänhet varit helt överens: kriget hade kunnat undvikas, genom den hårda och kanske partiska Madeleine Albright hade förhandlingarna skötts på ett ensidigt sätt, och jag hade ju fått veta att hon efter andra världskriget bott en tid i Kroatien med en serbisk man som sedan övergivit henne, vilket lärt henne att hata serberna. Clintons omdöme var vi redan tidigare lika överinformerade om genom massmedia som Gudrun Schymans. Det återstår att se vad det meningslösa kriget skall leda fram till, om det alls leder till något. Än så länge har det konsekvent till 100% gjort bara skada och ingen nytta. Att ämnet var känsligt visade sig även på Valborg. Tanja, som ju är från Kroatien, slog bestämt ifrån sig allt tal om Milosevic: "Jag är här för att ha roligt, och jag vägrar att höra ett enda ord om Milosevic!" Förtvivlad över och ångrandes att jag rört vid en så känslig knapp fick jag dock erfara att även andra under kvällen begick samma oavsiktliga felsteg med henne. Milosevic är alltså till och med ett bekymmer på Valborgsfester i Lund. När jag lämnade Stockholm klockan 7 på morgonen var det till tonerna av Mikael Nymans mycket suggestiva musik till filmen "Pianot" från Nya Zeeland. Musiken är inte melodisk men mycket "atmosfärisk" och stämningsfull och beredde genom sin passionerade och intensiva exotism ett mycket passande preludium för en resa till Kashmir. Jag hade redan läst Thomas Löfströms bok "Dalen där Buddha dör" om Ladakh, som jag fått i present av Mikael i Lund, en annan mycket stämningsfull skildring ehuru störande genom sin pessimism och humorlöshet – man får aldrig glömma att en väsentlig del av buddhismen är humor, vilket Thomas Löfström helt har förbisett i alla sina böcker om Himalaya. Men boken var tillsammans med Mikael Nymans musik ett mycket passande preludium och förberedelse för det stora klivet upp till för mig helt okända delar av Himalaya. En del av kryddan var att jag denna gång i Stockholm ej hade en moder att tillgå – hon var i Amerika för ett större skulpturarbete i Los Angeles. Således lämnade jag hemmet i Stockholm helt ensam med en betecknande frukost av bara svart kaffe med litet sherry. Också detta var lämpligt som preludium. Mikael Nymans exotiska musik hade av en slump lämnats kvar i köket av min systerson, som dock hade mött upp mig i Stockholm kvällen innan, även han fullkomligt uttröttad efter ett intensivt Valborgsfirande med mest bara japaner. Han reser själv till Japan för en längre period i höst – om allting klaffar och går bra. Under tiden går den blivande pastorn för den Liberala Katolska Kyrkan i Göteborg hemma hos mig i Göteborg och tar hand om min post och utför ceremonier för att alla våra resor skall gå bra. Detta kan kanske behövas. Det var fyra grader varmt när vi lämnade Stockholm. I Moskva snöade det med någon plusgrad. Klientelet var ytterst blandat. Samtidigt som vi kom det ett plan från Indien med hela provkartan på alla tänkbara freaks som skulle till Berlin, Paris, Köpenhamn och Stockholm: flintskalliga flickor, en mycket irritabel fransk hippie med kannibalhår ner till skrevet, svensktalande negrer och europeiska kvinnor i sarees, sikher och hare krishna-munkar, vagabonder och musikanter. Förvirringen var total, ty alla skulle till olika plan och skulle ha nya boarding-kort samtidigt. 251


Ändå fungerar Sjeremetjevo lite bättre för varje gång. Fördomarna mot Aeroflot är utan grund, och jag fann många av mina medresenärer vara av samma mening. Närmast kontakt fick jag med en hjärtlig ung oljearbetare från Kerala (södra Indien), som hade varit på besök i Uppsala. Bredvid mig på flyget till Delhi fick jag en flintskallig nunna som var från Sverige. Hon hette Kristin Bergman, och för henne var världens bästa bok den Tibetanska Dödsboken, som hon inte själv visste i hur många olika versioner hon hade läst den. Hon skulle till norra Indien för att meditera i fem månader. I Delhi var det bara 36 grader varmt. Det hade varit 44. När jag skulle växla pengar på vilken som helst av de talrika bankerna på flygfältet möttes jag av ett dråpslag: Indien växlade inte svensk valuta. Det bara var så. Ingen visste varför. Den 1 januari i år hade bestämmelsen kommit. Det var omöjligt att växla svensk valuta någonstans i Indien. Jag övervägde att genast sätta mig på första plan hem igen, ty jag hade baserat resans budget på 1500 svenska kronor, som jag hade med mig i kontanter. Under mina tidigare sex resor i Indien hade det aldrig varit problem med att växla svenska pengar. Detta var en katastrof. Det enda övriga jag hade med mig var 100 dollar i reserv. Kunde jag klara tre veckor på det? Det skulle bli en utmaning i klass med den när jag blev rånad i Sikkim 1997. Naturligtvis återstod också möjligheten att växla svart. Man kunde ha tur. Jag förhörde mig om vissa möjligheter och fann en man som ville växla svenska kronor efter kursen en mot tre rupier. Detta skulle visa sig vara den svarta börsens växlingskurs överallt. Det motsvarade bara 60% av kronans värde. Jag tackade nej. I denna betänkliga situation skulle jag möta Johannes på busstationen. Jag beslöt att tiga om problemet, vilket var klokt, ty han var redan på dåligt humör: "Du väljer nu också en helvetes period att komma till Indien på! Vet du att vi hade 45 grader i förrgår? Vad tusan stannar du aldrig hemma för när du borde göra det?" Och så började han förhöra mig om Balkankriget. Jag hade ju nästan passerat igenom det. Detta krig visade sig vara källan till hans stora misshumör: "Amerikanarna klarar av att mörda president Kennedy, hans bror, Martin Luther King och hela skolklasser på löpande band utan anledning, men de kan inte skicka någon agent bakom linjerna och befria världen från Saddam Hussein och Slobodan Milosevic. I stället anställer de en skjutgalen och hatisk utrikesminister som leder dem in i ett bulldozerkrig mot en stackars oskyldig myrstack. Denna dumhet överträffar hela Vietnamkriget och kan bli fatal för hela Nato." Jag berättade för honom om mitt samtal med Mikael Eriksson i Lund, och han höll fullständigt med oss. "Amerika tvingade inte Jugoslavien till krig, men det tvingade sig själv till krig mot Jugoslavien genom sin kompromisslöshet, osmidighet och ensidiga aggressionspolitik. Naturligtvis har inte serberna någon rätt att utföra etniska rensningar, men att de gör det ger inte Nato någon rätt att förvärra albanernas problem tusen gånger." Han var helt förbittrad, och detta krig hade tydligen förstört hela våren för honom. Det kunde inte bli värre. Därför vågade jag berätta om min ekonomiska kris. "Det fattades bara det." Han blev i ett slag allvarlig. "Jag borde ha vetat det. Jag borde ha varnat dig. Det är mitt fel. Men jag visste det inte. Har du försökt växla svart?" Jag berättade om en indiers 60-procent-erbjudande. "Du kan ha tur. Det kan komma bättre erbjudanden. Detta är betänkligt," konstaterade han med en suck. "Men jag hoppas du kan klara dig på ingenting om det blir nödvändigt. Det är ju i alla fall så jag levt i alla år i Indien." Denna kris hade blåst bort hans vrede. Han hade fått annat att tänka på. Vårt program stod fast. Vi skulle mötas om två veckor igen i Dharamsala. 252


Vi drack en kopp te tillsammans under tystnad medan vi förföljdes av skoputsarpojkar. Temperaturen steg hela tiden. "Jag rekommenderar dig att finna ett svalare ställe." Så måste han gå, och vi skildes, för att ses igen om två veckor. Jag hoppades han skulle förlåta mitt nya så fatalt inledda indiska äventyr. del 2:

Resan till Srinagar.

Min buss skulle avgå klockan 6 på kvällen. Det var en privatbuss "de luxe" till Jammu för bara 350 rupier (70 kronor) medan statens normala buss hade kostat 221 rupier. Efter tre nätter utan riktig säng eller sömn var jag gärna hågad att betala något extra för en nattbussplats med åtminstone nedfällbart ryggstöd, men i Indien om någonstans blir det aldrig som man tänkt sig. Tiden gick medan jag väntade på att bli hämtad. Den blev halv 7. Slutligen kom hämtningen, och vi blev förda till den vackra St. James' Church. Där hände ingenting. En liten minibuss förde bort några som skulle till Manali. Det var allt. Sedan var jag ensam kvar. Då började det gå upp för mig att något inte var som det skulle. Min hjärnas alarmklocka ringde av alla krafter. Mannen i byrån ringde några telefonsamtal när han förstod att jag var orolig. Han sade till mig att jag skulle ta det lugnt. Telefonen ringde till honom några gånger. Någon sade till mig att jag måste betala alla dessa extra telefonsamtal för min skull, men jag gav honom en blick som han aldrig glömde och vågade inte mer komma i närheten av mig. Det var ju så uppenbart att de faktiskt hade glömt kvar mig. Så kom det en scooterförare med hjälm och bad mig sitta upp. Detta tolkade jag som ett djärvt initiativ i rätt riktning, så jag satte upp genast med ryggsäck på ryggen och väskan framför mig, och så bar det av genom hela gamla Delhi. Det var livsfarligt, ty det gick undan. Många hotade bli överkörda på vägen. Till slut kom vi fram till det Röda Fortet. Där stod det privatbussar parkerade en masse. Det gällde att hitta den rätta. Till slut kom vi rätt, och där fanns precis en ledig plats kvar längst bak i hörnet. Så mycket för "de luxe"-kategorin med fällbara ryggstöd längst bak gick inga ryggstöd att rubba. Före gryningen var min bak fullständigt utsliten av det eviga hoppandet när bussen körde över stenar, gupp, diken, hålor, gropar, stockar och andra hårda föremål på vägen. Ett tag var den enda möjliga vilan att stå upp. Klockan 7 kom vi fram till Jammu efter en precis 12 timmars resa de 65 milen under olidliga förhållanden inomhus. Så såg också alla passagerarna ut som färdiga vrak när de stapplade och vacklade ut ur infernobussen, och kvinnorna hade dessutom ett lidande uttryck i ansiktet som av den korsfäste själv i dödsögonblicket. Ingen hade skonats, och alla de lyckliga hade hoppat av på vägen. Där i Jammu översvämmades jag av en skock turistjägare. Man visste ju vad sådana gick för, men man ville ju samtidigt ge dem en chans. Jag blev väl omhändertagen. Man blev åtminstone genast av med gamarna från privatbussen "de luxe". Mina nya välgörare erbjöd mig en omedelbar jeep till Srinagar för bara 250 rupier med väntande husbåt när jag kom fram. De visade mig tre olika alternativ: A (de luxe), B (nästan de luxe) och C. Jag valde C. Jag behövde bara betala 800 rupier i förskott för två nätter vilket skulle inkludera alla måltider med mera. 250 rupier för jeepen var billigare än privatbussens gam–alternativ, så jag skyndade mig att skriva på alla papper. Jeepfärden blev sedan en upplevelse ehuru ej bekvämare än bussresan: även här hänvisades jag till bakluckan. I alla tänkbara och otänkbara ställningar somnade man till oavbrutet, men om man bara höll i ett handtag samtidigt och försäkrade sig om säkert stöd för fötterna och benen så ramlade man åtminstone inte ut. 253


Resan till Srinagar (30 mil) tog precis 10 timmar. Det gick hela tiden uppåt, och snart blev bergen högre och ödsligare. Det påminde mycket om Nepal, men bergen var kargare. På halva vägen såg man den första snön, och därefter följde den berömda Jahawaltunneln på 2,5 kilometer. Den här gången var bara den östra tunneln öppen. Det betydde, att 2,5 kilometer trafik måste vänta på att all trafik från andra sidan kommer igenom först innan den kan sätta i gång med att köra igenom. Jag vet inte varför den västra tunneln var stängd. Allt möjligt har hänt med denna tunnel sedan den blev färdig 1960 efter sex års sprängningsarbeten. En gång rasade den i bägge ändor just när en karavan av trafik passerade, så att ett femtiotal mänskor blev instängda och måste grävas och sprängas ut, vilket tog några veckor. Digra snöstormar försvårade arbetet, men när de äntligen kom igenom med undsättningen var ännu inte alla döda. Genom att tunneln är 2,5 kilometer lång är den rena spöktåget, och man kan råka ut f