Resor, del 3 by Christian Lanciai

Resedokumentationer av Christian Lanciai Tredje delen 2003-2008

Resedokumentationer, del 3 Innehåll: Bröllopsresan (2002) Den absurda krigsresan (2003) Länstolsresan Den besynnerliga bombresan (2004) Regnflykten Dröjsmålsresan (2005) Lycklig resa med komplikationer Johannes föreläsning (Lamayuru) Jubileumsresan Succéresan (2006) Konferensresan Rehabiliteringsresan Idealresan (2007) Resan till Zanskar Kanonresan Resan hem Den fantastiska resan till Åbo

1 29 68 119 152 206 237 257 283 319 342 375 408 428 459 489 507

Bröllopsresan 1. Inledning. Denna resa skulle egentligen aldrig ha ägt rum. Det var förutbestämt att jag skulle fara till Indien på 40 dagar och återvända till Darjeeling och Nepal och Kausani för första gången på två år, men så hände det. Jag fick ett brev på posten. Det var från ett kusinbarn i Italien. Hon skulle gifta sig. Jag var härmed formligen inbjuden. Det var första gången någon av den yngre generationen i familjen skulle gifta sig, så tilldragelsen var väsentlig. Den var rentav unik. Det gick inte att missa. Jag fick fara till Indien och Nepal en annan gång. Den redan färdigbokade flygresan med Aeroflot avbokades, och i stället fick man börja bekymra sig om vad man skulle bära på bröllopet. Det gick inte att komma ifrån: man måste fylla halva bagaget med finkostym, vit skjorta och heltäckande svarta skor. Man fick ta med sig mindre böcker i stället. Avreseveckan var den dystraste tänkbara i Göteborg. Den långa varma sommaren hade avlösts av en plötslig vinter, det blev ingen höst alls, och hela denna vecka regnade det och var mörkt som vid midvinter. Veckan avslutades av snöstorm, och hela södra Sverige lamslogs av snödrivor. Det hade inte hänt på hundra år. Oktobervintern slog alla rekord. Man lämnade ett Göteborg i dystra dimmor och genomträngande duggregn. Det var någon plusgrad. Men vem visar sig på stationen om inte Barbro? Vi hade angenämt ressällskap av varandra ner till Varberg, ty längre skulle hon inte. Även hon hade dock svårt för de nya moderna EU-tågen. När jag gick på toaletten tryckte man på en knapp för att få

upp dörren. Där inne satt det en kvinna. Det hade varit upptaget, men hon hade inte kunnat låsa dörren. Jag avlägsnade mig genast, men sedan kunde hon inte stänga dörren elektroniskt igen. Jag skyndade mig bort till en annan vagn. Jag hade tur med bytena. I Helsingborg väntade en färja snällt på mig, och i Helsingör gick ett tåg fem minuter efter ankomst. Öresund var blygrått och stormigt. Den skandinaviska vintern kund inte vara mindre till sin fördel. Men på väg söderut från Köpenhamn började redan vädret klarna. Även temperaturen gick upp. I Köpenhamn var det redan tio grader, och på tåget måste man ta av sig sandalerna. Jag fick angenämt sällskap i form av två svenskar, en från Bergslagen som skulle till Puttgarden, och en anställd på Sveriges Radio som skulle till en större musikmässa i Essen under fyra dagar. Han var en av de två pratarna i programmet "Klinga" på söndagsmorgnarna, som kommer efter Bolonasos "Alltid på en söndag". Vi hade mycket musik att prata om. Han berättade bland annat att Mali var ett av världens allra musiktätaste länder. (Mali ligger någonstans ovanpå Burkina Faso (före detta Övre Volta) i närheten av Elfenbenskusten, där det aktuellaste afrikanska inbördeskriget äger rum.) Man kunde konstatera att klientelet på resan var brokigare än någonsin. Där var inte många från Mali eller Burkina Faso, men de mörkhyade västasiaterna från muslimska länder, mest kurder och turkar, var påtagligt många och nästan dominerande jämte odefinierbara jugoslaviska östeuropéer, och i min vagn satt det två tvättäkta munkar från Thailand. Världen blir mindre hela tiden. Plötsligt kom solen strålande fram och bländade en direkt: man hade hunnit glömma hur den såg ut. I skymningen framträdde även fullmånen, och på fartyget till Puttgarden kunde jag köpa en välbehövlig flaska sherry. Det kändes som om hela resan var räddad från början. Resan blev påtagligt lyckosam alltigenom utan några missöden. Den kommer att delas upp i följande avsnitt: 1. Inledning 2. Den okända kusinen 3. Det suveräna bröllopet 4. Intermezzo med återblick 5-8 : Doktor Sandys bordssamtal 9. Allhelgonadagen i Mykene 10. Krogen med två utgångar 11. Den långa vägen till Olympia 12. Grekiskt avsked 13. Reträtten 14. Den vilda strejken i Milano 15. Resans höjdpunkt 16. Achilles bordssamtal 17. Avslutning

2. Den okända kusinen. Färden genom Tyskland gick smärtfritt så när som på de eländiga moderna tyska nattågsvagnarna för sittare i andra klass, där kupésystemet fullständigt har uteslutits och man i stället är hänvisad till nackkrossarfåtöljer i sardinburksvagnar värre än flygmaskiner. Hur någon alls kan sova i sådana stolar utan att vakna med krossad nacke är mig ett mysterium. Men från München fick jag angenämt ressällskap genom en trevlig dam som bott fem år i Sverige och behärskade både engelska, franska och italienska utom sitt hemspråk tyska. Hon hade arbetat för Orkesterföreningen i Stockholm och beklagade mycket att hon aldrig lyckats få sina två söner musikaliskt intresserade. Hon hade även rest i Indien men genom en olycklig ehuru välmenad rekommendation hamnat i Kashmir i fel årstid – i november, när det borde ha varit i augusti. Hon hade bara frusit hela tiden, då man i Kashmir sällan har pålitlig värme inomhus. Hon var mycket livlig och berättade mycket och gärna från sina vittomspännande erfarenheter inte minst i Sydtyrolen, där hon kände till alla vandringslederna. Hon nämnde att man kunde vandra genom och över dolomiterna hela vägen från Brixen (Bressanone) till Venedig, vilket hon rekommenderade mig att pröva någon gång. Välkomnandet i Italien blev tyvärr mindre trevligt. Den förste italienske konduktören krävde mig på extra supplement, fastän jag redan betalat det erforderliga supplementet i Sverige. Inga argument hjälpte. Jag hävdade förgäves att jag inte förstod varför jag måste betala samma supplement två gånger, särskilt enär jag hade papper på att jag redan betalat det en gång, men konduktören hänvisade mig till stationsmyndigheterna i Verona. Min trevliga medpassagerare bekräftade att jag blivit lurad. Hon hade inte behövt betala för något supplement. Men sommaren log fortfarande i Italien. Runt Brenner var bergen vita men inte av snö utan bara av frost, vilket särskilt gav träden och skogarna ett nästan övernaturligt trolskt utseende, som om barken och löven var vita i stället för bruna och gröna, medan samtidigt höstfärgernas glödande prakt i alla nyanser från guldgult till purpurrött gjorde tågresan till en fest för ögat – det var omöjligt att koncentrera sig på läsning. Även den första riktiga cappuccinon i tåget uppfyllde en med den välgörande känslan att stå på fast kulinarisk mark i Italien igen. Rent formellt hade nedresan fungerat perfekt - omedelbar överfart i Helsingborg, omedelbart Köpenhamnståg i Helsingör, exakt lämplig middagsrast i Hamburg, ingen onödig väntetid i München, inga förseningar, och omedelbar stadsbuss i Verona direkt hem till lunchbordet hos familjen, där Ida väntade glädjestrålande med tagliatelle, rostbiff, frukt och rödvin samt kaka och kaffe. Även Cristina var på strålande humör och ville att jag skulle stanna tillräckligt länge för att få hinna träffa en hel drös av nya vänner som hon hittat. Men dagens clou var mötet med den legendariska kusinen Laura. Jag hade hört talas om henne i alla dessa år men aldrig fått träffa henne. Hon hade fört en mystisk existens i isolering som ensamstående moder med sin dotter Petra, och inte ens hennes bror Alberto hade fått se mycket av henne. Nu hade dottern som fullvuxen med sin sambo öppnat en glass- och kaffebar i närheten, där Laura hjälpte till. Achille hade av en

händelse gått till baren med några vänner och där överraskats av att värdinnan var självaste Laura, hans barns okända och mest mystiska kusin. Sedan dess hade stället varit väl gouterat av släkten. Cristina och jag gick dit på kvällen. Laura är över 55 men vackrare än sin dotter, som är åt det rundare hållet. Hon hade minsann inte öppnat en glassbar utan någon tanke på att hon även själv skulle kunna få njuta av det. Även Laura hade hört talas om mig i alla år, och bekantskapen var ömsesidigt tacknämlig att göra. Hennes forskande och mönstrande blick uteslöt alla tvivel om saken: som jag alltid hade misstänkt var hon var hon den intressantaste av alla mina italienska kusiner. Vår första bekantskap var naturligtvis flyktig, men ändå fick man ett klart intryck av henne som en god människokännare med oanade djup i sitt hjärta. På min fråga om vi skulle ses igen på bröllopet om lördag svarade hon dock: "Nej, ty även om jag inte kommer blir de gifta ändå." Vad ska man kalla det? Kanske en oemotståndligt fin manöver för att göra sin person desto mera märkbar genom att lysa med sin frånvaro? Hon lär bli den enda frånvarande släktingen, och de närvarande lär ska bli mer än ett hundratal.

3. Det suveräna bröllopet. Sommaren i Italien hade varit en enda lång väderkatastrof med dåligt väder hela tiden, som inte bara förstört hela årets vinskörd i Bardolinodistriktet utan som dessutom genom hagelstormar förstört själva vinrankorna, så att dessa måste förnyas och planteras om, vilket innebar tre förlorade år för vinodlarna. Achille, nu 82, tillbringade varannan dag med att arbeta ute på landet uppe vid Castagné och varannan dag med att sitta hemma och studera. Han hade därmed funnit sin idealiska livsrytm som inte krävde några justeringar. Vi hade alla oroat oss för vädret inför Federicas bröllop. Skulle det regna, eller skulle hon klara sig? Enligt väderleksprognoserna var chanserna 50/50. Så kom äntligen fredagen den 26 oktober och bjöd på generöst varmt och vackert väder. Det kunde inte bli bättre eller lyckligare. Kyrkan var fullsatt, men släkten hade reserverade platser i de främsta bänkarna. Jag fick sitta mellan Achille och Cristina i den tredje bänkraden, vilket var en idealisk placering, varken för framträdande eller för undanskymd, medan jag dock av en händelse råkade vara den bäst klädda i hela släkten. Med tanke på den viktiga tilldragelsen, att det var den första i den yngre generationen som gifte sig i familjen, hade jag dammat av och tagit med mig en gammal kostym som jag inte använt på 15 år. Med grå sidenslips och vit skjorta gjorde den en otrolig succé, medan ingen annan kunde mäta sig med dess elegans. Brudens tre bröder bar alla enkla kostymer med enkla slipsar med mörka skjortor, och hela bröllopets prägel var ganska enkel. Musiken var till och med simpel exekverad av församlingens ungdomskör med råa röster i enkla kyrkliga poplåtar. Det enda seriösa undantaget var Schuberts "Ave Maria" som framfördes i en enda vers av en god silverflöjtist till felaktigt gitarrackompagnemang. Naturligtvis kan man inte ackompagnera Schuberts "Ave Maria"

med gitarr, arrangemanget hade måst anpassas efter gitarrens begränsade möjligheter, och resultatet blev därefter. Men brudparet blev gifta enligt katolsk ceremoni, och alla var lyckliga. Det var bara vi släktingar som var någorlunda högtidligt klädda. Det stora flertalet av brudgummens släktingar och vänner var knappast uppklädda alls och matchade därmed mer än väl den moderna rustika kvarterskyrkan. Även prästen var tämligen ledig och informell, lallade med i de kyrkliga slagdängorna och bad till och med hela församlingen efter vigselakten att applådera, som om det var hos pingstkyrkan eller mormonerna. Den moderna katolska kyrkan är helt utan stil och skiljer sig knappast alls från vilken liberal frikyrka som helst. Efter vigselns tre timmar begav sig bröllopsgästerna till den stora bröllopsmiddagen, som skulle gå av stapeln söder om Verona i Custoza nära Francavilla, där krigshändelserna vid förrförra århundradet (1850-70) hade sina centrala skeenden och där benen efter de massvis stupade samlats i väldiga monument, som tornar upp sig över slätten. Även Solferino, där Henri Dunant fick idén till Röda Korset, låg i närheten. Vädret var fullkomligt idealiskt, och middagen inleddes med en öppen småtuggsbuffé med mousserande vittvin. Det förekom både lax och skinka, oliver och grönsaker, fritterade läckerheter och sötsaker till både bål och lemonader utom det mousserande vinet i väntan på att brudparet skulle komma till festen efter en omständlig fotografering på annan ort. De kom klockan två, då alla fick sätta sig till bords. Brudens faders släkt, alltså vi, fick sitta vid ett särskilt bord, medan brudens moders släkt fick ett annat. Sedan följde honnörsbordet, där brudparet fick trona helt ensamma tillsammans med tillställningens absoluta hedersgäst, brudens mormor, en 93-årig krutgumma, varom mera nedan. Sedan följde de andra borden: brudgummens föräldrar och deras släkt, och därefter alla möjliga släktingar och bullersamma vänner till brudparet, inalles sex bord om ungefär 20 personer vid varje, med brudparets lilla bord i mitten som ett sjunde. Vad som följde var en orgie i kulinariska läckerheter. Efter tre rätter och obegränsade kvantiteter vitt vin fick hela sällskapet gå ut i parken och där förse sig med en uppfriskande sorbet, medan den andra dukningen förbereddes, som omfattade tre nya rätter men med rött vin i dock lika obegränsade mängder. Därefter var det dags för tårtan i sju våningar med kaffe och avec, som naturligtvis var grappa – i obegränsade mängder. När vi kommit så långt hade klockan hunnit bli halv sju (efter fem timmars ätande) och skymningen börjat inleda dagens mörka slut. Då började det även bli kallt, så festen fick sin helt naturliga avslutning. Festens dominerande huvudperson var dock utan tvekan brudens färgstarka mormor, en krutgumma med kristallklara dagsfärska minnen av både första och andra världskriget. Därtill var hon otroligt munvig och talade med det för äldre karakteristiska sättet att inte förbruka mycket luft och få så mycket sagt som möjligt på så korta ögonblick som möjligt. Ordflödet blir därmed korthugget och staccatomässigt och mycket torrt men desto effektivare, ungefär som kulspruteeld, som ingen har något att sätta upp mot. Det enda som gäller är att tiga och lyssna. Alla var omåttligt imponerade av henne. Så led denna oförglömliga bröllopsfest genom en lång eftermiddag i ett idealiskt trädgårdslandskap två mil söder om Verona i ett förlängt sommarefterspel den 26 oktober, den sista dagen före växlingen från sommartid till vintertid. Det var alltså väl beräknat: alla

skulle få sova en extra timme följande morgon, vilket väl kunde behövas efter de elva rätterna och fyra vinerna i obegränsade kvantiteter utom kaffet och grappan. Festen stördes inte av några tal men bara av spontana korta hyllningar. Den dränktes inte i modern vulgär dansmusik med öronbedövande förstärkare, utan vid halv sju var allting slut. Genom att det bara serverades vin (utom grappan till kaffet till allra sist) blev ingen stökig eller oregerlig, utan alla blev bara lyckliga, öppna och positiva. Kort sagt, Federicas bröllop kunde inte ha blivit mera lyckligt och idealiskt, mest tack vare det vackra sommarvädret den 26 oktober.

4. Intermezzo Ingen märkte att min gylf var öppen under hela bröllopet - inte ens jag själv. Det var så dags att stänga den efteråt, men jag prisade mig lycklig att ingen märkt det. Min kostym var sådan att det lyckligtvis var omöjligt att märka det under den långa kavajen - men ändå! Något sådant är ju det sista man får glömma på ett bröllop. Bröllopet var annars utan tvekan 100% lyckat – det fanns ingen malört i den överfulla och översvämmande glädjebägaren. I stället kom naturligtvis baksmällan efteråt. För att klara denna for vi ut på landet till Castagné uppe i bergen, där det fortfarande var så pass angenämt att man lugnt kunde sitta ute i solen hela eftermiddagen. Först när skymningen inleddes började man frysa. Denna dag var ju den första med vintertid, man hade fått en extra timme till skänks, så att ens liv därmed hade förlängts, med dock den påföljd att solen nu gick ner en timme tidigare. När man reflekterade över bröllopet och dess ymniga skörd av nya intryck och bekantskaper mindes man även med välbehag dess förspel – resan ner och det trevliga musikaliska ressällskapet i form av den femspråkiga damen som arbetat för orkesterföreningen i Stockholm. Vi hade givetvis haft de intressantaste diskussioner om musik och bland annat dryftat det märkliga i att så många framstående dirigenter blev så extremt gamla och förblev så extremt vitala högt upp i ålderdomen. Vi var helt överens om att musiken hade med saken att göra. Jag påpekade det märkliga i att utövare av klassisk levande musik därmed höll sina hjärnor konstant i god trim genom de oupphörliga koncentrationsövningarna: en musiker kan aldrig spänna av så länge han utövar krävande disciplinerad musik, vilket resulterar i ständig nödvändig alerthet. Hon belyste det faktum att dirigenter alltid till fullo kan leva ut sina känslor utan att någonsin behöva undertrycka något som en troligen väsentlig faktor hos sådana dirigentfenomen som Toscanini, Bruno Walter och Georg Solti, som arbetade upp i 80- och 90-årsåldern. Vi var helt överens. Vädret förblev så underbart, att det var en njutning att sitta utomhus och sola sig i korta ärmar – den 28 oktober! Den 29 oktober bar det söderut i samma idealiska väder. Något hade hänt på järnvägslinjen mellan Verona och Bologna, men vi (passagerare) fick aldrig veta vad. Vi konstaterade bara att poliser rusade genom tåget i panikartad stress, vi hörde uttryck från dem som "Vi har ännu en minut på oss," och när en dam frågade dem om det fanns en bomb på tåget svarade polisen lakoniskt: "Det är värre än så, signora." Men någon klarhet fick vi aldrig, och fram kom vi.

I Ancona fanns det ingen Superfastfärja denna gång. Det såg jag genast från tågstationen. Mina onda aningar bekräftades när jag kom till hamnen: ingen Superfast låg inne, och pirerna var tomma. Ändå skulle det gå en färja idag klockan 19. När jag hemsökte biljettkontoret hänvisades jag helt lugnt till Blue Star Ferries, en blå i stället för en röd färja, som naturligtvis skulle avgå klockan 19. Allt stämde. Man var räddad igen. Om vädret skulle hålla skulle man få en idealisk överfart och glida igenom hela den grekiska arkipelagen från väster i dagsljus. Det fanns hopp minsann. I själva verket var himlen alldeles ovanligt klar hela resan, och skymnings-tågresan från Patras till Athen bjöd på ett exceptionellt vackert skådespel, då varje enskilt berg framträdde kristallklart i glödande färger längs hela Korintviken belysta av brinnande moln som blev alltmer intensiva i sitt sken ju mer grant purpurröda de flammade nästan hela vägen fram till Korint. Man glömde helt bort att läsa. Och i Athen var allting som vanligt. Elias hälsade mig välkommen. Man var hemma igen.

5. Doktor Sandys bordssamtal, del 1 : om judendomen Jag fann doktor Sandy något förändrad men ändå samtidigt helt sig själv. Han föreföll mindre, som om han hade börjat krympa, men ändå hade han lagt på hullet. Han hade åldrats något igen men gjorde samtidigt ett mer levande och vitalt intryck än någonsin. Han hade varit i Turkiet, Syrien, Jordanien och Israel och där igen sett några av de senaste massakrerna på nära håll, vilka tydligen fört honom ännu ett steg närmare judendomen. "Det finns en gammal judisk legend," berättade han, "som går under beteckningen Lamed Vav. Det är två judiska bokstäver, som tillsammans bildar numret 36. Detta är ett heligt tal. Enligt den gamla legenden finns det alltid konstant 36 goda män i världen, som väl närmast är helgon. De behöver inte vara judar, de behöver inte vara män, men deras antal är konstant. De behöver inte ens själva vara medvetna om att de tillhör de 36 heliga. De lever ödmjukt i obemärkthet, och de uppbär hela bördan av mänsklighetens lidanden och prövningar. Det är de som tar ansvar för hela mänskligheten och uppbär detta ansvar. Om någon av dem dör tillsätter Gud genast en annan enligt legenden, så att deras antal ändå alltid förblir 36. Så länge de finns och härdar ut och fortsätter att bära all världens lidanden på sina skuldror, så länge kan civilisationen fortsätta att existera och utvecklas; men om deras antal skulle svika, om de inte längre skulle ersättas av nya levande helgon när de dör, så skulle världen nalkas sin undergång. Denna legend är urgammal, nästan lika gammal som Bibeln, och är så urtypisk för judendomen. De fortsätter att ta ansvar för världen och leda den vidare, de uthärdar tålmodigt prövningar och förföljelser genom seklerna och uppoffrar sig för sitt folks och världens bästa, de protesterar inte mot orättvisorna utan bär dem hellre med jämnmod för att i stället ägna sin energi åt viktigare saker som att sköta sitt arbete. Och denna mentalitet tror jag att är hela mänsklighetens ryggrad och primus motor utan vilken världen knappast kan fortsätta ha sin gilla gång. Vari ligger då det specifikt judiska, som får judarna att strunta i sina egna lidanden och prövningar och fortsätta sträva vidare som om ingenting hänt? Kärnan i detta tror jag ligger i

deras samlariver och pietet. Alla högre civilisationer har betonat pieteten, fromheten gentemot fäderna och förfäderna, den egna familjens historia och dess minnen. Däri ligger den största pieteten: i viljan och ansträngningen till att bevara minnen. Och därav uppstår även kulturen. För att bevara minnena måste de skrivas ner, och så kommer släkthistorierna och de bibliska böckerna till. För att sprida kunskap om dessa minnen och få dem säkrare bevarade bildas bibliotek och universitet, där traditionerna kan bevaras och föras vidare. Dessa kräver sin organisation och infrastruktur, och så kommer det fungerande samhället och den sociala ordningen till. Men den röda tråden, det enda viktiga centralmotivet är bevarandet av minnena och att föra dem vidare. Allt annat är underordnat denna mänskliga faktor. Kungar och kejsare, diktatorer och diktaturer betyder ingenting, den individuella friheten är viktigare än någon statsmakt och politisk rörelse, och därför har de alltid kommit i kläm under trycket av självsvåldiga maktpretendenter. Hela historien kan ses som en barometer över ont och gott, vad som varit bra och dåligt, om man ser den ur perspektivet hur judarna blivit behandlade. Under hela Antiken blomstrade judarna – tills Augustus införde den romerska militärdiktaturen och Paulus skilde kristendomen från judendomen och predikade hat och förföljelse mot judarna. Den förste kristne kejsaren eller världsmilitärdiktatorn Konstantin genomförde det totala avskiljandet av judendomen från resten av mänskligheten, och där inleddes den mörka medeltiden med dess dystra tusenåriga barbari. Spanien upplevde en oförliknelig storhetstid under medeltiden tills Ferdinand och Isabella beslöt att alla judar måste lämna landet. I Tyskland pågick judeförföljelserna konstant från medeltiden till våra dagar med undantag endast för Moses Mendelssohns, Lessings, Goethes och Einsteins tid, vilken andningspaus tog slut 1933. Jag har aldrig tyckt om Tyskland och aldrig velat stanna där. Spöket av dess kulturfientlighet och vilda aggressivitet, som alltid hänsynslöst och grymt gått ut över judarna, känns i luften där fortfarande. Det räcker med att se en avskräckande ful skinnskalle för att bli medveten om det. Frankrike och England har varit bättre, men Spanien och Portugal har jag heller aldrig känt för. Italien går också an, men den största vänligheten och bästa grogrunden har varit i Grekland och Turkiet, i Polen och hela Östeuropa. Det är kanske därför jag alltid dragits till alla dessa länder och trivts så bra där. Jag vet inte hur det är i Skandinavien." "I Skandinavien har judarna bemötts med samma artighet och medborgerliga rättvisa som i England och Nederländerna." "Det gläder mig. Men judarna hade det svårt i England ända fram till Cromwells tid. Och Hitlers hemsökelser i Nederländerna, Danmark och Norge har väl satt sina spår. Det är dit jag vill komma. Det första tecknet på destruktivitet och rentav sinnessjukdom om du så vill är antijudaism. Idag är det inte helt irrationellt att vara antimuslim, men att vara antijudisk har alltid varit irrationellt. Den som går emot judendomen eller judarna går emot själva hjärtpunkten i mänskligheten: konstruktiviteten, viljan att bevara och odla mänskliga minnen genom att bygga kultur och civilisationer, själva den mänskliga pieteten och ödmjukheten inför människovärdet, själva den fundamentala goda mänskliga viljan."

6. Doktor Sandys bordssamtal, del 2: Om kristendomen. "Men om judendomen är så god och konstruktiv, varför är den då samtidigt självdestruktiv? Se på Salomo, som slösade bort alla stormakten Israels resurser, se på Simon Bar Kochba, som ledde ett helt självmordskrig mot romarna, och se på Karl Marx, som såg det som sin plikt att störta hela civilisationen i olycka." "Du glömde den viktigaste av dem." "Jesus?" "Nej, Paulus. Jesus var en god jude som troget följde sina föregångare Hillel och fariséerna och deras filosofi, men sedan kom Paulus, som skilde kristendomen från judendomen, som predikade hat mot judarna och som kastade in den etablerade kyrkan på hopplös kurs mot intolerans och omänsklighet. Jesus var en god jude, och Petrus höll hans församling inom judendomen, men Paulus förstörde alltsammans. Av alla ideologer någonsin är nog Paulus den som har vållat judendomen, kristendomen och civilisationen den största och mest långsiktiga skadan. Han var i princip lika galen som Muhammed, som lovade evigt liv i paradiset hos houris åt varje muslimsk självmordsbombare. Paulus lovade odödlighet åt alla som trodde att Jesus var Guds Son, ett fullständigt absurt charlataneri och självbedrägeri. Hur kan man lova odödlighet åt någon, när det är en fullständigt överbevisad självklarhet att allt kött måste dö? Och han fick hela världen med sig, som gick på hans stora bluff i brist på bättre bluffar. Hela kristendomen är en enda lång skandalhistoria, från Paulus absurda pretentioner till den nuvarande påvens hyllning av islam för dess brist på födelsekontroll och hans förbannelse av buddhismen såsom ateistisk, som om förnuftet var helt utan betydelse. Man kan inte åsidosätta förnuftet utan katastrofala resultat. Men det har kyrkan alltid gjort så länge den har existerat. Du får ursäkta mig om jag trampar dig på tårna, men jag kan inte ha någon fördragsamhet med någon mänsklig dumhet, och kristendomen är till och med i vissa avseenden värre i sin etablerade dumhet än islam. Idag tar islam priset, men kristendomens första 1900 år är egentligen genomgående samma dumheter som vi finner i islam idag. Det finns ingen ursäkt, hur mycket påven än må be om ursäkt för den skandalösa kyrkohistoriens ständigt upprepade katastrofala misstag. Att Rom gick åt helvete var Roms sak, – okey, låt det gå åt helvete, det var en etablerad diktatur som bara kunde gå åt helvete i sin ruttenhet, men det var helt onödigt av Paulus att förvärra saken med att ersätta Roms etablerade ruttenhet med en etablerad sinnessjukdom. För det var vad kristendomen var i sin av Paulus etablerade form - en sinnessjukdom." Naturligtvis bad jag honom belägga detta. "Måste du fråga om den saken, du som vet något om historia? Uppfinningen av helvetet bara för att skrämma de vidskepliga massorna till underkastelse och lydnad, hela uppståndelseillusionen och dogmen om köttets uppståndelse från de döda, myten om det eviga paradiset med din kropp välbehållen i himlen, myten om arvsynden, enligt vilken Paulus etablerade det som faktum att alla människor är födda såsom onda varelser och att

bara kyrkan kunde frälsa dem mirakulöst genom att de blev nedstänkta med heligt vatten, myten om att Maria var en intakt jungfru när hon födde Jesus, som ändå tydligen inte var hennes enda son, trosbekännelsens gallimatias om att en Gud är lika med tre, kyrkans monopolpretentioner på det här med frälsning, uppfinningen av inkvisitionen som institution, vars enda målsättning var att metodiskt eliminera alla oliktänkande, förföljelserna mot ensamma kvinnor såsom så kallade "häxor", hela djävulskulten med exorceringsvansinnet, hela kyrkans historia eller åtminstone den katolska kyrkans är en enda oändlig psykos. Inte förrän i det senaste århundradet har folk börjat vakna upp inför kristendomens egen faktiska ondska, när dess judefientliga idéer kom till samlat uttryck genom nazismens faktiska oerhördhet. Alla schabloner som nazismen körde med, som att judarna mördat Kristus, att de offrat kristna spädbarn för att använda deras blod vid svarta mässor, betraktandet av judarna som ett folk av lägre människovärde, och så vidare - alla sådana myter hade sin upprinnelse i den kristna kyrkan. Den kan inte ursäktas. Dess överhuvud Pius XII lade inte ett ord emellan när nazisterna på allvar försökte genomföra sin totala judeutrotning - och lyckades till en tredjedel. Kristendomen som etablissemang kan inte försvaras, Christian. Den var inte sjuk från början, det var inget fel på den gode Jesus, men Paulus gjorde kristendomen till en sjuk sak från början, och det var helt onödigt, då det fanns vettiga alternativ. Judendomen med sin tolerans och panteism var inte det enda alternativet, Antiken var rik på rationella filosofskolor som alla kom från Grekland, Platons filosofi är oöverträffad än idag, och Pythagoras, Aristoteles, Zenon, Filon, Epikuros, Plotinos, Marcus Aurelius och många andra stod på minst samma moraliskt och förnuftsmässigt överlägsna nivå. Men kristendomen såg det som sin plikt att sänka världen i vidskepelsens djupa mörker, göra all bildning och utbildning omöjlig, förtränga historiska sanningar och traditioner, förfölja förnuftets sunda och renande tvivel och hålla mänskligheten i mental träldom i tusen år, tills rationalismen äntligen gjorde revolt genom humanisterna, Luther och Zwingli, Bruno och Spinoza och de franska upplysningsfilosoferna. Jag ser kristendomen som ett enda oformligt dårhus där föreståndarna är de värsta dårarna. Så som jag ser det kan kristendomen bara överleva musealt, genom sin konst och musik, genom sin oöverträffade arkitektur och rika litteratur, genom charmen i dess sagor och legender, genom sin trots allt obotliga skönhetsdyrkan, genom dess välbehövliga verklighetsflykt i form av illusioner och vackra ceremonier och genom dess sociala insatser. Den nödvändiga socialvården håller på att försvinna ur världen idag, genom att samhällsetablissemanget mer och mer förlorar kontakt med verkligheten och sopar problemen under mattan, medan just på det området den katolska kyrkan genom sociala hjälpprogram som Caritas och Opus Dei faktiskt gör mer än vad det sekulära samhället kan göra."

7. Doktor Sandy om sin självbiografi. "Ni måste ha någon dålig erfarenhet i ert förflutna för att ha blivit en så dålig kristen, doktor Sandy," sade jag. Han replikerade genast: "Jag är skotte. Vi skottar är ökända för vår extrema rationalism, men du har rätt: kristendomen i Skottland är ännu värre än i andra länder. Om skottarna är ogina och snåla av sig, så har presbyterianismen bara gjort dem elakare. John Knox var värre än John Calvin, och det var han som från början gjorde regeringen omöjlig för Maria Stuart, vars liv han förstörde. Kristendomens omänsklighet har lurat fram det värsta hos skottarna, och tyvärr är de flesta skottar, i likhet med de flesta människor, inte i stånd till att genomskåda sig själva. De ser grandet i sin grannes öga men inte bjälken i sitt eget, som genom kristendomen blir till en blockerande timmerbråte som gör dem blinda, så de inte ens ser sin granne alls. Jag är högländare och kommer egentligen från yttre Hebriderna, jag är född och fostrad i havets eget vildaste skum, men jag växte upp i Glasgow och studerade i Edinburgh. Där fick jag lika intressanta kontakter som Conan Doyle på sin tid och fick tidigt upp ögonen för Aids-problemet. Sedan kom karriären, som i motsats till Conan Doyles blev en succé till en början, men glöm det. Det var kristendomen vi höll på med att dissekera med alla dess kräftsvulster och dödkött. Oss emellan sagt är alla religioner likadana, med undantag av judendomen och buddhismen, som har sina klart rationella, universalistiska och panteistiska tendenser, som även hinduismen har något till övers för, och som faktiskt även islam har sinne för inom vissa grenar som Bahai och Sufismen, men som Paulus stängde dörren till från början för kristendomen, världens skenheligaste skurk genom tiderna. Mina erfarenheter av flaskan är bättre än av kristendomen." "Menar ni att flaskan är en bättre religion än kristendomen?" "För somliga är alkoholism som en religion men inte för mig. Att umgås med alkoholen är en konst. Den är bra som medicin, men ingen medicin är bra i övermått. Man bör hålla sig till whisky och vin och vissa hybrider där emellan som portvin och sherry, men bastarder som cognac, armagnac och calvados bör man undvika liksom naturligtvis varje form av sprit. Men du har hört mig föreläsa om detta förut. Men den högsta konsten inom umgänget med flaskan är vinkännedomen. Den kan utvecklas i det oändliga." "Och kärleken, doktor Sandy? Är inte den också en konst som kan missbrukas?" "Jo, och de flesta missbrukar den. Jag erkänner att jag alltid haft en svaghet för vackra unga män, i synnerhet långhåriga sådana, men jag har aldrig missbrukat kärleken. Jag har även prövat på hur det är att vara gift med en god och vacker kvinna, men liksom för David Livingstone var det ingenting för mig. Jag hade viktigare intressen, och jag hade inte tid. Kärleken kräver tid och omsorg, och den man älskar är man lika ansvarig för som för sitt eget liv. Jag kunde inte ta det ansvaret, då jag inte kunde ge det den tid det krävde. Jag kom i fyrtioårsåldern fram till att jag sparade enorma resurser tid och energi om jag lade kärleken helt åt sidan och avstod från allt sexliv. Det har jag gjort sedan dess. Tack vare det kunde min karriär kulminera." "Men också explodera." "Ja, men inte genom någon överansträngning eller nervöst sammanbrott. Jag hoppade självmant av efter noggrant rationellt övervägande och har aldrig ångrat det."

"Och ni har aldrig återupptagit kärleken?" "Jag har inte haft tid. Min självbiografi kommer aldrig att skrivas, och inte ens för dig kan jag berätta allt vad jag gjort, men du vet ju själv hur involverad jag har varit i Sovjetunionens avskaffande och det kalla krigets avslutning." "Och sedan dess har ni varit engagerad i problemet med islam." "Detta nya kalla krig mellan rationalismen å ena sidan och alla sinnessjuka fundamentalismer å den andra kommer jag tyvärr inte att få se något slut på. Du kommer kanske att få se det men långt efter min död." "Ändå lever jag ett långt ohälsosammare liv än ni här i Grekland, doktor Sandy. Ni kan leva tills ni blir hundra." "Högst 80, troligen mindre. Överskatta inte min skotska seghet. Det enda hälsosamma med min levnad är att jag mest bor här i Grekland, och det gör jag inte för hälsans skull utan för den grekiska mentala hälsans skull, för den grekiska kulturen och traditionen. Rationalismen började här i Grekland, Christian, med Homeros, Pythagoras, Solon och Herodotos, skaparna av den litterära arkitekturen, den rationella politiken, den universalistiska filosofin (före Buddha och Lao-Tse) och den historiska forskningen. Alla folk i Europa har förföljt judarna utom grekerna. Den grekiska toleransen och gästfriheten har alltid överlevt som en ö för sig isolerad i Europa." "I Norden har judarna aldrig förföljts." "Det är riktigt, men där var de heller aldrig så många. I Turkiet förföljdes de heller aldrig, medan turkarna desto hårdare förföljde alla andra folk, i synnerhet de oskyldiga armenierna, det kanske enda kristna folk med en sund kristendom. I Polen förföljdes de heller aldrig så länge Polen var självständigt, men desto hårdare förföljde alla andra folk polackerna. De hårdaste judeförföljarna har alltid varit imperialistiska makter, som Spanien och Portugal, Ryssland och Tyskland. Ej heller i Amerika har judarna någonsin förföljts, och jag följer vaksamt med den kritiska utvecklingen för demokratin där. I Grekland började demokratin, som i sig utesluter judeförföljelser. Ej heller i England har judar någonsin förföljts sedan demokratin genomfördes där. Demokratin och judendomen förblir mänsklighetens största hopp."

8. Doktor Sandy om äktenskapet. "Jag visste inte att ni varit gift, doktor Sandy. Innebär era erfarenheter att ni skulle avråda män från att gifta sig?" "Absolut inte. Det är en naturlig del av livet som man bör unna sig. Alla äktenskap måste inte sluta med skilsmässa även om alltför många gör det. Att cirka 50 procent av alla äktenskap överlever är fortfarande en alldeles tillräcklig statistik för att bevisa att äktenskap är värda att satsa på. Men för varje omgifte minskar äktenskapets varaktighets chanser med hälften. De flesta Hollywoodstjärnor är inne i den onda cirkeln att de aldrig kan ha ett äktenskap som håller. Spencer Tracy och Catherine Hepburn var ett av de få klassiska undantagen. Endast de intellektuellt mer begåvade bör tänka sig för två gånger innan de gifter sig. Den som känner äktenskapet som en plikt och börda bör aldrig gifta sig, ty ett

äktenskap där den ena parten drar ner, bromsar och försöker anpassa den andra med att inskränka honom/henne måste kapsejsa. Bara äktenskap där parterna kan känna sig likvärdiga med varandra, så att de båda kan främja varandra, har utsikter att vara livet ut. Om hustrun har hemligheter för mannen, eller om mannen inte kan dela delar av sitt liv med hustrun, är det kört. De måste kunna lita på varandra och förstå varandra. En man som aldrig kan lita på en annan kan aldrig bli gift. En hustru som aldrig kan säga allt till sin man kan aldrig bli pålitlig. Men du har aldrig gift dig. Varför inte det? Det är inte för sent. Den enda fördelen har mannen framför kvinnan, att för honom kan det aldrig bli för sent." "Jag har haft två samlevnadsförhållanden. Den första hade hemligheter och bedrog mig, och den andra hade tyvärr anlag för grymhet." "Så du blev bränd." "Jag var för känslig." "Det är en annan aspekt. Kvinnan kan tåla mer än mannen, hon är skapt för att klara av de svåraste lidanden, men om mannen är känsligare än kvinnan tål han ingenting. De flesta sådana män blir ensamma och skapar sig ett igelkotts- eller sköldpaddsskal. Är du en sådan?" "Kanske." "Då är vi två. Skål, min bror." Och han höjde sitt glas. "Är du medveten om att du ser mer och mer ut som Platon?" sade han sedan. "Och du blir mer och mer lik Sokrates." Han kucklade. "Hemma i England skulle jag utan vidare bli både ostrakiserad och nödd att tömma giftbägaren." "Hur så?" "Min familj har aldrig förlåtit mig att jag efter moget övervägande övergav karriären." "Jag vågar uttrycka min bestämda misstanke att du gjort större nytta utan karriär än vad du kunnat om du följt din karriär." "Det var därför jag lämnade den. Men sådant förstår inte trögfattade hjärnor med enkelriktning inställd på samhället. Här, däremot, i Athen, är vi filosofer kungar. Det spelar ingen roll hur utfattiga och utstötta vi är. Vi är kungar emedan vi är filosofer, och det är världens härligaste privilegium. Det spelar ingen roll om vi bor under broarna i Paris, i Berlins tunnelbana, på frälsningsarméns kostnadsfria ungkarlshotell eller i Roms kloaker – vi är ändå kungar, blott emedan vi är filosofer, blott emedan vi är bildade och vet mer om människorna genom vår utbildning än vad som är helt naturligt för människan att veta. Vi har satsat våra liv för att tillgodogöra oss vår bildning, för att därmed genom kunskap och vishet kunna tjäna mänskligheten, och därmed har vi ett högre människovärde än någon etablerad kung eller opportunistisk politiker eller framgångsrik affärsman. Vi vet något, medan tyvärr de flesta människor lider brist på kunskap. Men den högsta kunskapen är den som man inte ens kan tillgodogöra sig genom utbildning och pengar och som bara är resultatet av personlig insikt. Kalla det ett sjätte sinne om du vill. Däri ingår bland annat naturlig intuition och insikt i sådant som inte kan förklaras eller göras begripligt med ord. Många konstnärer har haft den kunskapen och därigenom kunnat skapa oförgängliga verk genom ett slags personlig magi, som van Goghs

och el Grecos tavlor, som Beethovens och Schuberts musik för att inte tala om Chopins och Tjajkovskijs, som Shakespeares poesi och Dickens oöverträffade romaner för att inte tala om Dostojevskijs och Victor Hugos, och så vidare. Och denna högre kunskap och insikt i själva skapelseprocessen tror jag bara man kan ernå genom intimt umgänge med naturen. Ingen civilisation kan stå högre än naturens egen ordning. Där och endast där finns alltid den absoluta skönheten." Vi avslutade vår middag med gammalt hederligt retsinavin i en gammal hederlig och billig restaurang, och allt var som det skulle vara. I varje fall kunde det inte bli bättre. Jag hade haft turen att få träffa på doktor Sandy vid ett tillfälle när han var i sin bästa form, och jag skulle aldrig glömma det.

9. Allhelgonadagen i Mykene. Till glädjeämnena i Athen hörde att athenarna rest en staty över Perikles ungefär just där det antika Athens norra stadsgräns gick eller vid det nuvarande rådhustorget. Statyn var klassisk i sin enkelhet: dess rena drag och perfekta realism var en direkt påminnelse om Athens makalösa klassiska storhetstid efter perserkrigen fram till Peloponnesiska krigets utbrott år 431 före vår tideräkning, i vilken kris Perikles tidigt dog. Han personifierade för alla tider det demokratiska ledarskapets ideal. På stadsteatern gavs bland annat pjäser av Shakespeare och Ibsen. För första gången fick jag se Shakespeares namn stavat på grekiska: Ouilliam Saixper. Henrik Ibsen hette Enrik Impsen, och Peer Gynt hette Peer Gkynt. Han hade åtminstone fått behålla sitt förnamn. Vädret var idealiskt och verkade stabilt. Allhelgonanatten blev fullkomligt sömnlös, varför jag Allhelgonadagen (fredag den 1-a november) reste ut till Mykene mest för att komma bort från de giftiga stadsdunsterna. Utfärden blev helt idealisk fastän den började som ett fiasko. Tåget stannade bara fem sekunder vid stationen Mykenes, och jag hann inte av tåget utan följde med till Argos. Där fick jag vänta på nästa tåg tillbaka för att åka en station. Det antika Mykene ligger ungefär 2 mil norr om Argos och 6 km från järnvägsstationen. Det är uppför hela vägen, men promenaden är ändå angenäm på grund av det sköna landskapet. Före det antika Mykene passerar man den moderna turistbyn Mykene, som nästan bara består av flotta restauranger. Bar Elektra ligger mitt emot Restaurang Klytaimnestra strax nedanför Club Homeros och ovanför Ifigeneia Fast Food, och så vidare. Gamla Mykene ligger ytterligare två kilometer uppför i ett strategiskt läge mellan två berg, från vars krön man har god uppsikt över hela landskapet. Den gamla borgstaden är ett imponerande komplex där själva borgen upptar halva staden. Hela staden är utgrävd, och man har kunnat fastställa exakt hur alla byggnader låg och hur de fungerade. Den berömda Lejonporten var själva stadens huvudentré. Naturligtvis finns ingenting kvar av byggnaderna och borgen, men denna torde ha varit tämligen hög i flera våningar och imponerande. Däremot finns terassen kvar framför borgens huvudentré, som ligger vackert med utsikt mot söder, mot havsviken, som då borde ha nått ända fram till stadens utkanter, mot Argos och Nauplion.

Detta var hela Greklands centrum för mer än 3000 år sedan. Härifrån dirigerades kriget mot Troja av Agamemnon och Menelaos. Efter Kretas och Knossos fall genom en naturkatastrof c:a 1500 f.Kr. tog det några hundra år innan civilisationen kunde ta ny fart i Mykene och Sparta. Agamemnon och Menelaos var bröder. Agamemnon härskade i Mykene, var gift med Klytaimnestra och far till Elektra, Ifigenia och Orestes. Menelaos var kung i Sparta. Deras far Atreus var det som bjöd sin bror Thyestes på den makabra måltiden av hans egna mördade småbarns kött, vilket Atreus meddelade först efter måltiden. Naturligtvis tog Thyestes en gruvlig hämnd. Han hade en son som hette Aigisthos. När Agamemnon var borta under 10 år vid kriget mot Troja och offrade sin och Klytaimnestras dotter Ifigenia för att få lycka och välgång i kriget, vilket han inte fick ändå, förförde Aigisthos den givetvis hämndlystna Klytaimnestra. När Agamemnon kom hem efter 10 år i triumf som en segrande halvgud mördade hon och Aigisthos honom i badkaret med en yxa. Följaktligen hämnades hans barn Orestes och Elektra på modern och Aigisthos, som de båda mördade tillsammans. Sedan blev Orestes obotligt sinnessjuk, och där slutar Antikens skabrösaste familjeskandal. Euripides, Sofokles och Aiskhylos har skrivit saftiga dramer om saken, men det bästa och äldsta av dem är alltjämt Aiskhylos "Agamemnon" från hans sista levnadsår 430 f.Kr, ett oöverträffat drama än idag. I Mykene var det bara att konstatera, att dessa antika personligheter lever än idag. Hit kommer folk från hela världen för att besöka dem, och under mitt korta besök hörde jag konversationer på både engelska, franska, spanska, italienska, tyska, ryska och japanska. Som ensam svensk representant fanns likväl även Norden representerat genom mig. En frugal lunch intogs på Spiros, det enklaste av alla Mykenes luxuösa matställen. Min värd blev imponerad av att höra att jag var svensk. "Olof Palme!" utropade han. Det visade sig att han var en hängiven beundrare av Olof Palme. Jag sade ingenting om mina betänkanden i fallet. Men när jag gick därifrån de 6 kilometrarna tillbaka till stationen kom han körande förbi och gav mig skjuts, varunder han fortsatte att lovprisa Olof Palme och Papadopoulos, Europas två största socialdemokratiska ledare. Jag hade fortfarande ingen kommentar. Stämningen på tåget tillbaka till Athen var god, och man kom helbrägda ända fram till hotellet. Där berättade Elias, min värd, att han just hade hört att november kanske skulle bli den bästa månaden i Grekland på hela året. Våren hade varit tuff med vinter och snö, stormar och kyla, och även sommaren hade delvis regnat bort med sensationella översvämningar i Athen som konsekvens. Så visst förtjänade grekerna äntligen en vettig sommar - hellre i november än aldrig.

10. Krogen med två utgångar Jag hade drömt om att fara ut till öarna eller åtminstone till Aegina, ön närmast Athen, men just denna dag höjdes färjepriserna drastiskt, och om man alls skulle ha råd med en dagsutflykt till Aegina måste man vara på plats nere vid kajen i Pireus klockan åtta på morgonen. Jag övergav projektet. Det var min elfte resdag, och jag började redan längta hem och saknade musiken.

Hemma har jag alltid det problemet att mitt dryga arbete ger mig väldigt ont om tid och minimalt lite tid över för annat. När jag är på resa är det tvärtom: frånvaron av det rutinmässiga arbetet ger mig väldigt mycket dödtid, varför jag saknar det rutinmässiga arbetet. Någon balans mellan de båda ytterligheterna har ej lyckats uppnås. Uppe på Areopagen i Athen hade jag nöjet att få träffa Konstantin, en glad festprick som fann ett nöje i att utveckla sina språkkunskaper med att språka med utlänningar. Han förstod svenska ehuru han ej kunde tala det sånär som på några ord, men han talade nästan alla andra europeiska språk. Jag hörde honom till och med tala japanska med några japanska turister. Han tog mig med till ett mycket speciellt ställe i Athen. Bakom saluhallarna och grönsakstorget ligger på Sokratesgatan 9 en gammal källare, som är ett favorittillhåll för urathenare. Stämningen där är helt genuin, serveringen är primitiv men effektiv, och alla athenska original dras dit, många i hopp om att bli bjudna på vin av gamla bekanta. Det finns ingen tryckt meny, men utbudet är rikligt, och maten är ypperlig. Till lunchen fick jag ett retsinavin av helt annat slag än det vanliga: det var mycket kraftigare och hade en märkbart accentuerad bismak av osedvanlig stringens. Naturligtvis blev man plakat genast. En främling satte sig vid mitt bord, en ur-athenare som jag hade mycket gott utbyte av. Vi talade mycket om problematiken kring Turkiet och Cyperns inträde i EU, och han var grundligt insatt i de diplomatiska turerna. Det är val i Turkiet i morgon, och ingen vet hur det kommer att utfalla. Turkiet är fortfarande en stormakt att räkna med åtminstone bland muslimska länder med sina 75 miljoner invånare och har en unik ställning som världens enda helt sekulariserade muslimska land. Åtminstone försöker det vara så. Men Turkiet är utomordentligt fattigt och efterblivet och har sina olösliga problem med sin brist på mänskliga rättigheter och förtrycket av kurderna. Det har blivit bättre, men även om kursen bibehålls har landet utomordentligt långt kvar att gå. Vi pratade också mycket världsekonomi, och vi nådde en kuriös överenskommelse i vår diskussion, då vi båda kom fram till, att det enda goda med den stora världsdepressionen var att även alla parasiterna blev lidande av den. Därmed tänkte vi mest på exempelvis narkotikahandeln: mindre pengar över måste leda till mindre efterfrågan och högre priser. I bästa fall skulle världsrecessionen kunna svälta ut en hel del av den sjuka formen av parasitism. Stället var 200 år gammalt och hette "Krogen med två utgångar", ty den hade faktiskt två utgångar. Det var intressant att spekulera i hur de två utgångarna från början hade kommit till. Man kunde tänka sig att för två hundra år sedan, när grekerna var under turkarna, hade turkarna ofta gjort räder in på kaféer och krogar för tvångsrekrytering och razzior på jakt efter motståndsmän och sådant, varför ett matställe mycket väl kunde behöva två utgångar, så att alla snabbt kunde fly ut ur den andra om det kom turkar in genom den första. Det var den enda rimliga förklaringen till "Krogen med de Två Utgångarna" som vi kunde komma på. Denna dag fick jag även beskedet per e-mail från Gurdjeff-sällskapet i Göteborg att de tyvärr inte kunde uppskjuta höstmötet för min skull utan att det skulle äga rum i min frånvaro denna dag. Det var inget att göra utom att beklaga vad man missade.

På något sätt var detta resans vändpunkt. Musiken pockade på min återkomst till Göteborg, det blev inga grekiska öar, och halva resan hade gått. Hemlängtan gjorde sig kännbar, medan livet inte kunde bli bättre än det var i Athen. Alltså var det dags att bryta upp från Athen.

11. Den långa resan till Olympia. Naturligtvis begick man återigen det klassiska misstaget att man lämnade Athen, då man inbillade sig att man var tvungen. Emellertid hade jag denna gång turen att hamna på ett tåg av den gamla sorten med våldsamt skumpande vagnar, hårda säten, en gammalmodig bar med bänkar vid vilken man inte fick plats med benen under bordet, och så vidare: rena Vilda Västern-modellen, och det kändes som om det var dit man var på väg. Det var bara att njuta hela vägen. Enligt information skulle resan till Pyrgos ta 6 timmar och 20 minuter. Den välbekanta etappen till Patras gick förvånansvärt snabbt och smärtfritt, kanske beroende av vår våldsamma medvind: hela korintiska viken skummade av raseri, och det var omöjligt att se något tvärs över viken. Efter Patras började problemen. Detta var ju okänt land för mig, och känslan blev hela tiden mer påtaglig att man åkt för långt ju mer det gick över tiden. Men slutligen nådde man äntligen Pyrgos efter närmare 7 timmar i detta fullkomligt och underbart primitiva tåg. I Pyrgos gällde det att hitta busstationen i skymningen och hoppas att det fortfarande gick bussar till Olympia. I annat fall måste man gå de två milen till fots. Emellertid visade det sig finnas en smalspårig järnväg upp till Olympia, där det faktiskt gick tåg ibland. Detta var ett intressant prospekt som måste närmare undersökas i Olympia, om man kom dit. Busstationen i Pyrgos visade sig vara ett litet kyffe där folk satt och väntade utanför, då det inte fanns plats för dem innanför. Ingenting markerade att detta var en busstation. En taxichaufför hade gett mig exakta instruktioner hur jag skulle hitta den som jag följt till punkt och pricka, men naturligtvis gick jag förbi, då ingen vettig människa kunde identifiera den som en busstation. Men därifrån gick det faktiskt fortfarande bussar ända fram till Olympia. Jag måste bara vänta en timme. Vid mig satt ett blont par med blåa ögon med allvarlig uppsyn och verkade intresserade av en konversation, men de kunde dåligt engelska, och jag kunde om möjligt ännu sämre grekiska. Emellertid lyckades vi förstå varandra. Detta vackra unga askblonda par med arktiskt isblåa ögon visade sig vara från Rumänien. Den unge mannen hade varit sjöman och fiskare och kommit så långt upp som till Newcastle, Orkneyöarna och Shetlandsöarna men inte hela vägen upp till Norge och Skandinavien. Han hade nu sitt första arbete i Grekland nära Pyrgos, och vi blev genast goda vänner. Jag önskade honom av allt mitt hjärta lycka till med sin unga hustru, och han önskade mig lika hjärtligt något liknande. Bussen gick över kullar och dalar, tre byar passerades: Smila, Pelopio och Platanos, innan vi kom fram till Olympia någonstans bortom tid och rum i mörkret. Staden hade bara en gata, som naturligtvis hade namnet Praxitelesgatan efter den berömde bildhuggaren som för 2500 år sedan arbetade här med sina mästerverk. Min japanske rumskamrat i Athen hade

gett mig adressen till Olympias vandrarhem, som låg på Praxitelesgatan 18. Jag hade alltså genast hamnat på rätt gata. Stället innehades av en ensam medelålders dam, troligen änka, som hade god koll på stället. Renligheten och ordningen var exemplarisk. En säng för natten kostade 7 Euro, med lakan och filt 8. Det fanns så gott om plats att jag fick ett eget rum (med 7 sängar) med balkong och bord med pall samt utsikt över trädgården. Det verkade vara den suveräna idyllen. Jag reserverade mig inför värdinnan om jag skulle stanna en eller två nätter.

12. Grekiskt avsked. Natten tog oss alla med överraskning, då det plötsligt regnade. Morgonen var bitande kall, och staden låg öde och tom, som om alla bedövats av den även i Grekland tydligen annalkande vintern. Mina undersökningar av järnvägslinjen ledde till det resultatet, att jag fann järnvägsstationen stängd. Några arbetare där förklarade att den kanske skulle öppna om en månad eller så. Längre fram såg jag att de höll på att lägga ny räls. Denna unika smalspåriga järnväg till Olympia kommer utan tvekan att fungera igen nästa år. Själva det urgamla Olympia med dess för 2500 år sedan världsberömda Zeustempel med ett av världens sju underverk inuti, Fidias fantastiska Zeusstaty i gigantiska proportioner draperad i guld, erbjöd en beklämmande anblick. Redan för 5000 år sedan började kulturen här, under den mykenska tiden 1600-1100 f.Kr. var Olympia redan ett blomstrande samhälle, och under 800-700-talet växte det fram som ett ledande centrum för den grekisk-mytologiska kulten. Här började de första olympiaderna firas för omkring 2800 år sedan då den grekiska tideräkningen inleddes och de olympiska spelen startade. Grekerna räknade tiden i olympiader, alltså i fyra-års-perioder med start 776 f.Kr, alltså före Roms grundläggning. Jämsides med kultcentret i Delfi med Apollons orakel framstod sedan Olympia som huvudorten för de antika grekiska mysterierna. Denna blomstring kulminerade under den klassiska tiden från 500-talet till 300-talet före Kristus. Den långa nedgången under militärdiktaturerna och den romerska kejsartiden nådde sin botten år 393, när kejsar Theodosius den Store i kristendomens namn stängde hela Olympia och förbjöd all vidare aktivitet där. Trettio år senare på en annan kristen kejsarnidings order förstördes allt som kunde förstöras. En jordbävning gjorde resten två hundra år senare. Sedan dess ligger allt i ruiner nästan konsekvent utjämnade med marken. Inte en pelare av Zeustemplet står kvar, och av det mindre Heratemplet reser sig ej mer än ett par tre stycken ynkliga rester. Olympia idag ger samma nedslående intryck som en mycket gedigen begravningsplats, där alla gravar är så gamla och försummade att ingen längre kan identifieras. Endast spökena finns kvar, och luften omkring Olympia vibrerar av gamla storslagna minnen, av Antikens underbaraste sportkult, av en intensiv internationalism Olympia var världens navel nummer två efter Delfi – och av minnet av den grekiska bildhuggarkonstens viktigaste vagga. Här arbetade både Praxiteles och Fidias, Antikens två största bildhuggare, och Zeustemplets utsmyckning var den arkaiska grekiska konstens höjdpunkt.

Och Olympiakulten lever trots allt ännu idag. Här tänds fortfarande den olympiska elden vart fjärde år. Gudarna är borta, statyerna finns bristfälligt bevarade som ihopplåstrade fragment på muséerna, men minnena är desto mer levande fortfarande 2500 år efter deras storhetstid. Det plötsligt försämrade vädret och den nästan andaktsfulla stämningen i Olympia bidrog till mitt beslut att låta detta bli mitt avsked till Grekland för den här gången. Som alltid var det ett beklagligt avsked, och på tåget tillbaka till Patras (samma utomordentligt pittoreska Vilda Västern-tåg jag kommit med igår) funderade jag allvarligt på att återvända till Athen. I Patras regnade det. Det var första gången under mina nitton besök i Patras (under 13 år) som det regnade. Till det allmänna intrycket av beklämning i Patras kom skarorna av arbetslösa albanska dagdrivare, hålögda och hjälplösa, som bara sitter eller står längs hamnväggarna i drivor och skockar, en ständig påminnelse om det fattigaste landet i Europa, omedelbart norr om Grekland, Europas enda muslimska land utan något större hopp om att någonsin få tillhöra den europeiska gemenskapen. Om Rumänien och Bulgarien har tio år kvar står Turkiet i kön efter kanske ytterligare fem år, därefter kan Kroatien och Makedonien börja köa, sedan kanske Serbien och Montenegro kan inleda förhandlingar, medan då Albanien fortfarande hopplöst kommer att stå utanför. Det stod att läsa i alla dessa albanska arbetslösa och medellösa flyktingars ögon längs hamngatornas väggar i Patras, i bristfälligt skydd mot regnet. Att bege sig norrut och hälsa på mitt gamla värdpar i vandrarhemmet och dricka en kopp kaffe med dem var uteslutet: man skulle bara bli genomsur på vägen. Nöjet där var att sitta och njuta i trädgården, vilket nu inte var något nöje. Därigenom skulle jag ej heller denna gång få nöjet att få återse Charlie och prata skit med honom om EU. Även andra vemodiga minnen infann sig. Tydligast var minnet av Willy, holländaren som alltid tagit emot mig med öppna armar på Argo Hostel och som alltid var full. Ofta när jag kommit hade han stått och raglat bakom receptionsdisken med något vilt i ögonen. Då hade han mått som bäst. Han försvann i EU-oredan, när livet plötsligt blev lika dyrt i Grekland som i Tyskland, när Argo chockhöjde priserna och installerade telefon på varje rum vilket ingen gäst hade bett om, varpå hela det pittoreska klientelet försvann från Argo och Willy reste hem till Holland för gott. Novemberruskvädret härjade i Patras, och med nöd kunde man bärga sitt bagage och sig själv in i färjan. Jag hade valt Ancona-färjan, ty med sådant väder i Patras var vädret ännu instabilare i Italien. Jag hade sett Sicilien molntäckt på en aktuell väderlekskarta, så någon sol var troligen inte mer att hoppas på under denna resa. Likväl var detta den första regndagen. Hela resan hittills – tretton dagar – hade varit rena sommarsemestern med temperaturer konstant över 20 grader. Idag när det dåliga vädret nådde ner till Patras var det den 4 november.

13. Reträtten. Ancona mötte upp med stormväder och 11 grader varmt, och det ösregnade. Min bästa medpassagerare från Grekland var en tysk som hade arbetat där i tio år och som skulle bege sig hem till Frankfurt. Han var vittberest och hade bott fem år i Kalifornien och älskat San Francisco, men han gav inte mycket för Amerika för övrigt. Han betecknade amerikanerna som hopplöst dumma och underutvecklade, då hela deras skolsystem var åt skogen och hela deras kultur bara handlade om Hollywood eller TV-hjärntvätt, som alla amerikaner gick på. Den mest bankrutta delen av deras kultur var deras matkultur, då nästan den enda mat som fanns att få i hela Amerika var MacDonalds och annan stereotyp skräpmat som genomgående överallt var lika ohälsosam. I New York hade han inte varit, men han medgav att denna ort med sin blandkultur kunde vara ett undantag. Hans värsta upplevelse av Amerika hade dock varit av dess sjukvård. Han hade åkt in på sjukhuset en gång efter en trafikolycka, och det första de hade frågat honom på sjukhuset var: "Kontanter eller kreditkort?" När han tvekade var nästa meddelande: "Om du inte har någondera, så ligger utgången där." Som kontrast hade han en gång haft en svår motorcykelolycka i Grekland med trettio brutna revben och sprucket knä med mera. De tog där hand om honom genast, och han behövde aldrig betala ett öre. Sina mest smärtsamma erfarenheter hade han dock haft i Rumänien. På genomresa där hade han fått sin bil stulen, och när han polisanmält saken hade han blivit utskrattad. Den bilen skulle aldrig mer bli identifierbar i det landet och hade troligen redan sålts vidare i Ukraina eller Ryssland. Som bilresenär hade han fått det stämplat i passet att han kommit med bil, och när han sedan ville lämna landet per flyg visade sig detta vara omöjligt. "Ni har kommit in i landet med bil," sade myndigheterna. "Då kan ni inte lämna landet utan bil." Att den blivit stulen accepterades inte som en förklaring. Till slut erbjöd myndighetspersonen en kompromiss. "Lägg 50 dollar i passet, så skall jag se vad jag kan göra." Efter en stund kom han tillbaka med passet. "De vill ha 20 dollar till." För 20 dollar till fick han sin utresa med flyg godkänd utan bil, men han lovade de myndigheterna dyrt och heligt att han aldrig mera skulle besöka Rumänien och att han skulle avråda alla andra från att göra det också. Även i Albanien hade han upplevt den mest groteska fattigdom. Där hade han stött på pojkar som fick sitt första par skor vid 14 års ålder - under de första tretton åren av sitt liv hade de fått gå barfota och utan mat. Han gav inte mycket hopp åt dessa fullkomligt utblottade före detta kommunistländer, där diktatorer som Ceaucescu fullkomligt hade fått förstöra landet under en 40-årig omänsklig regeringstid, under vilken tid alla fick svälta i landet utom diktatorn och hans familj. Det är väl samma sak idag i Saddam Husseins terrornäste Irak. (Det var ännu 2002. red.anm.) Resan till Verona blev en thriller. På grund av det plötsligt drastiskt dåliga vädret i både Grekland och Italien beslöt jag att inte satsa på Sicilien och Rom utan hellre retirera norrut. Jag ringde från Ancona men fick inget svar. När jag ringde igen en halvtimme senare fick jag alltjämt inget svar men lämnade ett meddelande om min ankomst. I Bologna hade jag precis fem minuter över för tågbyte. Jag hann slå en ny signal till Verona, men då var det upptaget. Tydligen var i alla fall någon hemma, men jag visste inte om mitt budskap gått fram.

Ännu en gång ringde jag från stationen i Verona. En automatisk telefonröst meddelade att numret inte existerade. Jag försökte på nytt, och då svarade äntligen Achille. Allting var i ordning, men mitt meddelande hade inte gått fram - "vi har ingen automatisk telefonsvarare." Ett av dessa outrannsakliga italienska fenomen. Vem som fått mitt meddelande i stället får vi aldrig veta. Lyckligt framme i Verona på terra firma smiddes nya planer på Piemonte och Ligurien och andra möjligheter, men dess värre såg jag ej längre någon möjlighet att återse Sicilien eller Rom. Tiden började bli knapp, novembervädret rasade, och den vackra södern kändes hopplöst utom räckhåll och förlorad även den åt vinterns och stormarnas mörker för resten av detta året.

14. Den vilda strejken i Milano. Vem hade kunnat tro att en liten enkel resa till Milano från Verona skulle bli hela denna resas värsta mardröm? Jag skulle resa till Biella för att besöka mina vänner i Pollone strax ovanför (vid ingången till Aostadalen), vi hade avtalat tid, och jag skulle hämtas med bil vid stationen. Allt var perfekt arrangerat. Men vi hade inte räknat med en plötslig strejk i Milano. Tåget stannade i Melzi tre stationer utanför Milano. I en högtalare pratade någon stins en hel roman av upprörda meddelanden, som fick alla passagerare i vagnen att reagera med liknande känslor. Jag förstod inte alls vad som pågick. Likväl satt alla passagerare kvar och hoppades på bättre tider. Efter tjugo minuters väntan kom ett nytt långrandigt desperat meddelande i högtalarna, och nu reste sig alla passagerarna. Det hela liknade en massflykt för livet. En buss hade ställts till förfogande för transport av passagerare till utkanten av Milano. Därifrån fick man fortsätta för egen maskin. Fem hundra passagerare skulle försöka komma med denna buss till Milano. I början följde jag med strömmen, men efter en stund slog det mig hur vansinnigt allt detta var. Kanske tio procent skulle få plats i bussen, och hur skulle man sedan hitta i Milano? Jag beslöt att återvända till tåget för närmare information om och kanske utväntning av situationen. Precis när jag kom till stationen annonserades det, att tåget skulle ta sig en station närmare Milano, till Piontello. Hälften av passagerarna tog plats igen under kaotiska omständigheter, och efter en kvart satte tåget faktiskt i gång. Jag passade på att utfråga några damer som satt omkring mig. Vad som hade hänt var att arbetarna från Alfa Romeo hade plötsligt gått i strejk och ockuperat hela centralstationen i Milano, vilket hade lamslagit hela tågtrafiken i nordvästra Italien fullständigt. Tio tåg låg före oss och väntade på att få komma in till stationen. Men tåget fortsatte efter Piontello ända in till Lambrate, som redan ligger inom Milano, där det definitivt stannade för alltid. Där låg även en hel hoper andra döda tåg helt övergivna och strandade. Men ett tåg skulle faktiskt ta sig in till centralstationen. Jag hoppade på det och förberedde mig för ankomsten till en stad under belägring om inte ockupation av vilda strejkande fabriksarbetare.

Men när tåget kom fram tycktes strejken redan ha avblåsts. Det var en typisk italiensk punktstrejk med chockverkan, som denna gång varit ovanligt effektiv. Alla tågen i Milano var nu en timma försenade. Jag hade missat mitt tåg vidare, och Lorella, som skulle hämta mig, skulle inte finna mig. Jag försökte ringa men fick bara prata med en automatisk telefonsvarare. Hon hade redan gett sig av. Om tiderna höll skulle jag komma fram 13.49 till Biella. Men alla tåg var ju nu försenade. När jag ankom till Novara visade det sig, att det tåg jag fått anvisning till av stinsen i Milano inte fanns. Jag fick vänta ytterligare en halv timme på nästa. Tidtabellen stämde inte alls. Jag hade aldrig sett Milano i ett värre kaos. Folk rusade omkring överallt desperat i olika riktningar och på varann, och ingen visste något. Punktstrejken hade förvandlat Milano till ett Bukarest. Tåget kom slutligen fram till Biella halv tre, 90 minuter för sent. Jag hade för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin få se Lorella eller Pollone. Vi skulle vara förlorade för varandra för evigt. Uppgivet gick jag omkring där på stationen, när jag vid biljettluckan observerade en ung dam i livlig diskussion med expediten. Hon hade väntat i en timme på en pojke som försvunnit någonstans på vägen. Det var Lorella. Jag viskade hennes namn. Hon vände sig om och såg mig. Hon berättade sedan att jag hade varit som en vålnad. Hon hade gett upp hoppet om att någonsin få se mig, och så stod jag plötsligt där bredvid henne. Vi körde lyckliga upp till hennes slott i Pollone där hon bor ensam med sin man. Hon lagade genast lunch åt mig medan samtalet oavbrutet intensifierades. Vi pratade gamla minnen i Indien, där vi träffades i somras i Dharamsala och där hennes väninna Tatiana hade förlorat sitt pass. Jag hade nödgats lämna dem mitt i den värsta krisen, med Tatiana utan pass och Lorellas man drabbad av hög feber. Men allt hade löst sig. Samma kväll som jag lämnat Dharamsala hade en annan italienare där (från samma trakt nära Biella) hittat passet och genast anat vem det tillhörde. Krisen hade löst sig omedelbart efter min avfärd. Och här var vi nu samlade igen i Biella, ett helt litet gäng av italienska Indienresenärer. Det var som att ha funnit sig en ny familj.

15. Resans höjdpunkt. Omgivningarna där i Pollone gjorde ett förunderligt intryck. Byn domineras av en kulle som heter Burcina och som är fridlyst och omvandlad till en jättelik park. Kullen var ett gammalt kultcentrum sedan gallernas och romarnas tid och gömde på så mycket fornfynd att arkeologerna var rädda för att börja gräva där. Den tidigare ägaren var ett excentriskt original som samlade växter och trädplantor från hela världen som han planterade där, så att Burcinakullen är som en enda fantastisk och gigantisk botanisk trädgård. Till och med sequoiaträd växer där. När man gick där i skuggan av jättelika cedrar kändes det plötsligt som att vandra på vägen upp mot den japanska fredsstupan i Darjeeling.

Det var även mycket annat i Pollone som påminde om sådana smultronställen som låg en särskilt nära om hjärtat. Pollone hade nästan samma läge som McLeodGanj i Dharamsala med utsikt mot söder och med bergen i bakgrunden, som på en fjällterass. På långt håll kunde man se både Monte Viso mot franska gränsen i sydväst och Monte Rosa i norr, som tornade upp sig som ett annat Annapurna. Samtidigt påminde omgivningarna i Pollone påtagligt om nejderna kring Vitosha och Rila, Bajkalsjön och Simeonowo i Bulgarien. Av en händelse kändes det i Pollone som att vara hemma i alla de favorittrakter som man detta år måst undvara: Darjeeling och Dharamsala, Bulgarien och till och med Pokhara med Annapurna. Lorella blev mycket besviken över att jag inte kunde stanna längre än en natt. Min plötsliga visit hade varit som en blixt från klar himmel, och så måste jag genast fara vidare igen. Även Gian Carlo vidmakthöll att jag borde ha stannat minst 3-4 dagar. Det gamla klassiska Inter Rail-problemet infann sig: hur dela upp sig på olika vistelser på olika håll i Europa, när man har en tidsbegränsad biljett? Detta klagomål hade jag ständigt fått höra på alla mina 19 Inter Rail-resor: från Weddes i Athen, från Diana och hennes vänner i Sofia, från Ringo i Konstantinopel, från Paolo och Annie i Rom, från släkten i Verona, och från min nya grupp av tillgivna Indienentusiaster i Biella. Och i år var problemet mera akut än någonsin, då jag denna gång bara hade tre veckor till mitt förfogande och då jag helt fått avstå från Sicilien och Rom. Ändå gav Pollone något av en ersättning och en tröst. Jag kunde i alla fall lova att återkomma i april - där hade man något att se fram emot, och reminiscenserna i Pollone om både Darjeeling och Dharamsala, Bulgarien och Nepal var något av en överväldigande kompensation för att Nepal- och Darjeeling-resan uteblivit detta år liksom även varje tänkbart besök i Bulgarien. Den största välsignelsen med Biellabesöket var dock den innerliga vänskapen och samvaron med Lorella och Gian Carlo. På kvällen tog Lorella med mig till en teaterrepetition med hennes teatergrupp, där regin ännu var i vardande. Det var utomordentligt lärorikt att få se uppsättningen av en pjäs i vardande. Senare på kvällen kom Gian Carlo hem, och vi satt sedan uppe halva natten och bara pratade om Indien, om våra gemensamma smultronställen där, om framtida planer, kanske en gemensam resa till Ladakh nästa sommar, medan vi njöt av vinet och osten, russinkakan och grappan, portvinet och annat smått och gott. En väsentligt bidragande faktor till charmen i Pollone var den omedelbara närheten till naturen. Där hördes koskällor hela dagen med contadinernas glada tillrop när de vallade korna ner från bergen för att ta skydd inför den annalkande vintern, och Lorella hade skafferiet fullt av genuina dyrbarheter direkt från landet. Egen honung, eget vin, egna grödor och eget bröd, ingenting fattades. Och deras hus var som slottet med en imponerande palatsträdgård. De hade en stor hund och fyra katter och rum för hur många gäster som helst. För Lorella själv var detta paradiset, och jag förstod henne fullkomligt och hade fått den synnerliga äran att för en dag få dela det med henne, medan mitt avsked betraktades som en oförskämdhet och ett dåligt skämt. Jag försvarade mig med att det var ingens fel utan ödet som spelat oss detta spratt, då jag inte kunde svika Cristina i Verona och det program hon arrangerat för mig fredag kväll. Tyvärr kunde jag inte vara på två ställen samtidigt.

Avskedsmorgonen slösade med all den magnifikaste höstprakt i färg, skönhet och klarhet som alpsluttningarna kan vara förmögna till. Monte Rosa reste sig som Europas Annapurna och dominerade hela den norra horisonten med sin härlighet, medan Lorella körde mig ner till stationen. Tiden var knapp, så vi tog avsked i bilen, men då tåget var försenat hann hon parkera bilen och komma tillbaka till perrongen för ett andra avsked. Det var bara att längta tillbaka till nästa gång.

16. Achilles bordssamtal. Det drog ihop sig till avsked. Verona hade bara avskedsföreställningar att bjuda på. Fredagslunchen med Alberto var avsedd att äga rum hemma hos honom med hustrun och dottern, men dottern arbetade, och just denna dag beslöt sig hustrun Mara för att bege sig till kyrkogården, så Alberto och jag fick klara oss på egen hand. Men vi hade en mycket god lunch tillsammans med Gnocchi alle Spagnole och polenta på restaurang "De två pelarna" där vi dock bara kunde hitta en sådan. Vi pratade mest om bergsbestigning apropå Göran Kropps plötsliga och tragiska frånfälle bara 35 år gammal. Den senaste flugan bland bergsbestigare är att ge sig på glaciärerna vid Eldslandet omkring Maghellans sund, där det hela tiden blåser 50 meter i sekunden, som om detta skulle bereda dem ett extra nöje. Under kvällen med doktor Marisa och Cristina råkade vi stöta ihop med Mara och Sara på bron, Albertos hustru och dotter, så att jag åtminstone fick se dem. Doktor Marisa var överarbetad och överutnyttjad som god läkare som vanligt, och hennes största problem är att hon aldrig kan säga nej. Paolo med familj bjöd på tårta och vin senare under kvällen, varunder visades fotona från bröllopet. Två med mig var riktigt lyckade, det ena med brud och brudgum, det andra med brudens tre bröder. Jag hade med mig diapositiv från sommarens Ladakhresa, men apparat fattades. Under söndagen for vi ut till Lago di Garda. Dagen var riktigt vacker och idealisk, men det var bara Ida som ville dit. Achille kunde inte se Lago di Garda utan att känna djup smärta inför dess förvandling under de senaste 50 åren från paradis till turistnöjesfält. Här har jag samlat något av hans centrala besvikelser över samhällets utveckling under sina 50 år som lärare: "Samhället vilar på fyra grundpelare. Det är familjen, skolan, politiken och religionen. Endast om alla fyra pelarna håller kan samhället kallas stabilt och kan det överleva och även utvecklas positivt. I nästan hela det västerländska samhället har alla fyra pelarna falerat och svikit människorna. För det första splittrades familjen genom kvinnoemancipationen. Kvinnorna skulle tvingas ut i förvärvslivet vare sig de ville det eller ej. Deras likställdhet med männen skulle genomföras praktiskt till varje pris. Men kvinnorna är inte som männen. De är skapta på ett annat sätt och för en annan sorts liv, och deras absolut viktigaste uppgift, som de mest av allt är skapta för, är moderskapet. Om de inte kan ta hand om sina egna barn är deras viktigaste livsuppgift berövad dem, och de är reducerade i sin kapacitet. Samhällets utveckling gick därhän, att kvinnorna skulle arbeta lika mycket som männen, med den påföljd att barnen

rycktes hemifrån och placerades på dagis vid så tidig ålder som möjligt för att där tillbringa hela dagen bland främlingar och stök och utan mamma tills de hämtades ut igen till kvällen, då de efter middagen placerades framför TV-n eller datorspel eller andra hjärntvättningsapparater. Därmed tillintetgjordes hela familjekonceptet, som skrotades och tilläts rinna ut i sanden utan ersättning. Barnen tvingades växa upp utan hem, utan stabilitet i tillvaron och utan trygghet. Följaktligen har vi idag en skenande ungdomsbrottslighet och en diskotekoch ravekultur som bara är nedbrytande och resulterar i missbruk av alkohol, tabletter och droger. Samtidigt svek skolan. Det gamla skolsystemet och -konceptet bröts systematiskt ner, kraven på studenterna nivellerades till bara det nödvändigaste medan alla verkligt utbildande ämnen, som historia och religion, nästan fullständigt skrotades. Skolan blev ett nödvändigt ont för jakten på betyg, och om man bara fick papper på att ha klarat en examen spelade de verkliga kunskaperna ingen roll. Den arbetsamme studenten som drevs av sin vetgirighet till att sitta uppe om nätterna för ren kunskaps och andlig odlings skull försvann och ersattes av streber-roboten, som struntade i om han fick sina läxor gjorda av andra eller om han fuskade, bara han fick papper på att ha passerat den examen som kunde ge honom jobb, stipendium eller ej återbetalningspliktiga studielån. Därigenom fostrade samhället sina elever till att konstituera ett fusksamhälle, där allt egentligen bara handlade om provisorium och fusk. All stabilitet och vederhäftighet försvann. Det var politikerna som genomdrev detta, och därigenom svek de samhället och människorna. En enklare skola med mindre utgreningar skulle bli lättare för politikerna att kontrollera, trodde de, och med samma målsättning uppmuntrade de även de massmediala hjärntvättningssystemen genom TV, skräptidningar och annan skräpkultur. Att de i stället fick accelererande problem med kriminalitet och ungdomsbrottslighet var ett problem som de överlämnade åt framtiden, ett uttryck för en mentalitet som alltid gjort alla däri deltagande politiker till samhällets värsta brottslingar, då det är ett svek mot det ansvar som de är till för att förvalta. I allt detta försvann religionen. Den ansågs onödig och rationaliserades bort som ovidkommande barnsligt trams, men däri berövades människan den andliga dimensionen av livet, som är exakt lika viktig som den materiella. Människan kan inte leva av bröd allenast. Förtrycker man religionen kränker man därmed människans själ, som är det sista som får kränkas. Och när den kränks hämnar det sig alltid. Vi har idag alla dessa skumma och ofta kriminella sekter, vanligen amerikanska svindlarsekter, som folk låter sig uppslukas av då staten och den sekulära kyrkan berövat dem möjligheten till själslig förkovran och gjort dem besvikna. Andra söker sig till satanistiska rörelser av ren rebellust mot det samhälle som lurat dem, eller till kriminella rörelser. Andra finner sitt religiösa alternativ i droger då samhället stängt dörrarna för dem till all vettig religiös själströst." Utan att vara det minsta bitter var han dock fullständigt nykter och realistisk i sin desillusion som lärare över det samhälle som han tagit aktiv del i under hela sitt liv. Ändå har Italien betydligt mera kvar av religiösa traditioner och skolastisk lärdom, familjesammanhållning och kultur än exempelvis Sverige och Amerika, där de fyra grundpelarna nästan helt likviderats och försvunnit.

17. Avslutning. I det längsta tvekade jag om jag skulle ta kontakt med Genua eller inte. Beatrice hade varit dålig under våren efter en svår benfraktur, och när jag talat med henne i telefon i augusti hade hon låtit ovanligt ynklig och ömklig. Mitt arbete i Sverige kallade på mig, vilket i realiteten inte gav mig något val. Måndag morgon skaffade jag mig sittplatsbiljetterna. På kvällen ringde Paolo, brudens fader. Nu hade han skaffat projektor till mina diabilder, och bruden hade kommit hem från sin bara två veckor långa resa till Ceylon och Maldiverna. Nu var de alla redo. Ack, tyvärr var det för sent. Alla vidare fester med Paolo och hans familj liksom med Lorella och Indiengänget i Biella fick nu vänta till nästa gång om fem månader, i bästa fall. Cristina arrangerade en avskedskonsert, för vars skull hon fått mig att lova återvända från Biella till fredagskvällen. Vi var sju personer, ett barn, fyra damer, värden och jag. Trevligast var pojkens moder, en blond kortklippt skönhet med himmelsblå ögon som hette Agnese, mycket ljuv, och hon hade faktiskt rest i Skandinavien och genom hela Finland och förstått sig förvånansvärt bra på mentaliteten där. Vi blev mycket goda vänner, middagen som erbjöds var rena kalasbanketten, men musikaliskt blev kvällen en katastrof. Instrumentet var en elektronisk pianola helt utan känslighet, och för detta hopplöst döda instruments skull hade man övergivit paradiset i Pollone! Jag skulle aldrig kunna förlåta mig. Ida, Achilles fru och Cristinas moder, förblir min närmaste släkting i Italien genom sitt direkta kunsinskap med min far. Han var inte bara som en bror för henne utan till och med hennes livs första kärlek. Även hans far, min farfar Ferruccio, hade alltid haft Ida som sin favorit bland sina släktingar. I sin glans dagar var hon en blond blåögd skönhet med stor kärlek för musik och sentimentalitet - en mycket romantisk flicka. Nu är hon 78 och har krympt betydligt medan rondören tilltagit, så att hon har svårt för att gå och för att plocka upp saker från golvet. Hennes förkärlek för stationärt tillstånd och bekvämlighet har gjort henne till en black om foten för Achille på äldre dagar, som fortfarande älskar att resa omkring, medan Ida knappt kan ta en promenad. Achille lider i tystnad och känner sig som en örn i bur i hennes sällskap. Lyckligtvis har han tillgång till huset i bergen i Castagné, vart han beger sig varannan dag. Men Ida är fortfarande öm och romantisk, och hennes hjärta är det inget fel på. Hon är den enda i familjen som tycker om och klarar av att laga mat, så hon är en idealisk hustru och värdinna fortfarande. Men Achilles och Cristinas tålamod med hennes misstag och nycker är kort, och hon är vanligen hopplöst i underläge mot dem. Då kommer det an på mig att ställa upp med litet moraliskt stöd. Resans värsta thriller ägde naturligtvis rum vid avresan. Det gällde att hinna med allt utan att jäkta, men stressen var obönhörlig och ständigt tilltagande. Jag måste ha lunch före avresan, denna blev färdig prick 12, mitt tåg skulle avgå prick 13, och min buss till tåget på gatan utanför skulle avgå 12.23. Det gällde att slänga i sig en omfattande italiensk lunch och rusa iväg till bussen. Efter pasta, milanesa, päron och kaffe samt en massa rödvin sprängde

jag iväg och nådde busshållplatsen precis 12.23. Där satt fyra andra ungdomar och väntade, varför jag tog det lugnt. Men ingen buss kom. Så såningom gick det upp för mig att jag hade missat den: den hade kommit för tidigt. Då var det redan för sent att pallra sig iväg till Porta Vescovo och ta en annan buss där. Det var bara att vänta på nästa buss, som kom punktligt 12.43. Dess väg till stationen skulle enligt tidtabellen ta 14 minuter. Men den stannade vid alla hållplatser, och alla trafikljus visade rött. Vid Piazza Brá stannade den extra länge och väntade. Och väntade. "Vad tusan väntar han på?" måste man fråga sig, och så kom svaret: konduktörsbyte. Klockan var 12.55. Bussen satte långsamt i gång med den gamla konduktören stående bredvid den unga under lugn diskussion, medan bussen allt sävligare tog sina omvägar mot stationen och stannade vid varje hållplats och varje trafikljus.... När den nådde stationen var jag i startgroparna för en slutlig språngmarsch de sista hundra metrarna, men bussen var fem minuter försenad. Stationsklockan visade 13.02. Att ha missat detta tåg med alla platsreservationer och supplement till Köpenhamn betalade för 120 kronor skulle försena mig ett helt dygn.... Men tåget var försenat. Romtåget till München var 10 minuter försenat. Jag såg det som en himmelsk skänk av försynen. Tåget väntade snällt i ytterligare 10 minuter medan alla passagerarna ombord svor och stampade av otålighet - utom jag. Alperna var klädda i gnistrande snö, och skymningen kunde inte ha varit mera kristallklar och bländande vacker än den var hela vägen till Innsbruck. Den första reaktionen inför återbefinnandet på svenskt territorium inträffade vid intagandet av den första koppen svenskt kaffe på färjan till Helsingborg: "Mamma Mia! Il caffé svedese! Che Schiifooo!!!!!" Det var den fullständiga chocken. Det hade inte kunnat vara värre. Det var rena diskvattnet eller kloakvattnet eller värre. Ändå var det bara vanligt svenskt kaffe. Men efter det italienska.... Hela resans största problematik skärptes till maximum i Helsingborg. Det var därför jag var i Helsingborg. För att hälsa på mina vänner i Lund hade det varit mera praktiskt att komma direkt över Malmö från Köpenhamn, men Göteborgs Skrivarsällskap hade krävt min närvaro vid ett styrelsemöte i Göteborg denna kväll. Jag hade meddelat lundensarna att jag skulle ringa mellan tolv och ett. Skulle någon svara skulle jag komma. Om ingen svarade skulle jag fortsätta till styrelsemötet i Göteborg. Så är ju hela livets resa: man måste alltid välja, prioritera och vraka, och ibland väljer man fel och vrakar man fel, så att man får ångra sig efteråt. Jag visste denna gång inte vad jag gått miste om när jag försummat Sicilien och Rom för att i stället prioritera Grekland och släkten i Verona, men jag visste vad jag missat när jag övergett mitt italienska Himalayagäng i Biella för en elektronisk pianola i Verona.... Aldrig mer! Jag hade även varit bjuden till ett annat bröllop i Bulgarien, då Dianas dotter gifte sig där nästan samma dag som Federica i Verona, varför jag måst prioritera Federicas bröllop och missat Denisas.... Den chansen skulle aldrig komma tillbaka mer. Och så var det hela resan: ständiga val mellan alternativ av vilka inga egentligen kunde väljas bort men måste väljas bort.

I Lund svarade mina vänner och var hemma, fastän de just kommit hem från en resa i Kalifornien och fortfarande led akut av hopplösa jetlaggar. De var dödströtta men ville ändå ta emot mig. Det var bara att glömma styrelsemötet i Göteborg. Även de hade följt sin förste son till altaret denna höst. Han hade gift sig med en ryska som han träffat i Moskva, och nu studerade båda i Berlin utan att ha gett sig tid till någon smekmånad. Federica och Tiziano hade i alla fall farit på två veckor till Ceylon och Maldiverna. Mattias och Julia hade träffats på så sätt, att de båda motvilligt följt med som vänner på en diskotekfest - och där träffat varandra. Sålunda slöts resan som den inleddes med bröllopsspektakel. Den yngre generationen börjar ta över. Det blir svårare och svårare att kasta loss hemifrån för att lämna rutinerna, arbetet och plikterna vind för våg för att kasta sig ut på oöverskådliga och riskabla resestrapatser, medan de yngre vågar sig längre och längre ut i världen och blir mer och mer internationaliserade. Mina vänners Kalifornienresa hade liksom min gått perfekt utan missöden och varit närmast enformig med sitt monotona flygplanssittande – mer och mer går utvecklingen därhän, att i takt med att resandet bara blir bekvämare och lättare hela tiden tycks det största reseproblemet med tiden bli att planeten blir för liten. Det finns inga nya världar att upptäcka utom i yttre rymden, och dit kan man inte resa ännu. Att bara resa till månen kostar än så länge 100 miljoner dollar, och där är det inte ens någon njutning att vara utan bara kallt och besvärligt utan sol, utan hav och utan vatten. Det har ingen InterRailare råd med, som än så länge fortfarande kan klara sig på mindre än 7000 för en månad omkring i halva Europa. Bröllopsresan var över. Den hade varit oerhört stimulerande och mänskligt viktig genom främst mina långa samtal med doktor Sandy i Athen och Achille i Verona, genom samvaron med släktingarna under och efter bröllopsstöket och med de nya Himalayavännerna i Biella och de slutliga gamla vännerna i Lund, som också haft bröllopsstök – Mikael och jag har i år känt varandra i 40 år, som bara det är ett jubileum att ta vara på. Nästa års resor börjar väl i mars vid vårdagjämningen (efter fyra månaders innesittning) då det gäller att ta skadan igen med alla de i år försummade vännerna i Bulgarien, på Sicilien, i Rom och kanske i Genua. Inför sommaren står valet mellan Tibet eller Ladakh – det senare ett billigare och mera lockande alternativ då gänget från Biella kan hänga med – och inför hösten en tänkbar Englandsresa och i november en äntlig rejäl Indienresa - efter tre års försummelser. Den som lever får se. 23.10-14.11.2002.

Den absurda krigsresan, Kommentar till president Bushs krigstal, den 18 mars, av JBW. Bush är världens räddaste man. Det är slutsatsen man kan dra av hans så kallade historiska krigstal den 18 mars. Han är rädd för att Irak skall angripa USA med giftgas och kemiska vapen och bomber. Därför angriper Bush Irak med världens massivaste bombarmé. Iraks giftgaser och kemiska vapen levererades till Irak av USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland ända fram till den dag då Irak ockuperade Kuwait. Därför vet USA vad Irak har. USA har bokfört leveranserna. Bush säger sig vilja åstadkomma fred med att inleda ett krig, som ingen kan veta hur långvarigt det kan bli. Han ville ge irakierna frihet med att påtvinga dem amerikansk ordning i form av våld. Han säger sig försvara USA, världens utan jämförelse mäktigaste nation, med att angripa det svårt handikappade Irak. Det är som för en gangster att överfalla en krympling för att han känner sig hotad av krymplingen. Ingenting kan försvara Saddam Hussein. Han är utan jämförelse världens skurk nummer ett. Men vem kan försvara det irakiska folket, om Bush beordrar USA att angripa det? Ingen, inte ens Saddam Hussein, och de är alla oskyldiga till sin egen skurkregim. Vapeninspektionerna fungerade, och Irak förstörde de vapen det hade ombetts att förstöra dagligen. Samarbetet fungerade. Men USA hade bestämt sig för kriget i förväg och skyller på hot från luften mot Amerikas eget territorium. Det är patetiskt och sinnessjukt, ty det är ren paranoia kliniskt rensad från all klokhet. President Bush är en ekonomisk och diplomatisk katastrof för Amerika, konsekvenserna av vilket ingen kan överblicka. President Putin uttryckte försiktigt att krigsinitiativet var ett politiskt misstag. Det kan visa sig ha varit det största i USA:s historia, åtminstone det största sedan bomberna mot Hiroshima och Nagasaki och den sanslösa upptrappningsöverdriften av Vietnamkriget. Men alla dessa skeenden sedan 1945 hänger samman och indikerar tydligt en farligt storhetsvansinnig nation utan någon självkritik och utan någon distans till sin egen maktpolitiska förryckthet. Johannes har inte hört av sig på nytt efter kriget. Vi väntar naturligtvis med spänning.

del 1: Upptakt. "Vill man ha roligt, skall man resa till Italien." - gammalt skandinaviskt tänkespråk. Det var förunderligt vackert väder när vi lämnade Göteborg. Det var strålande solsken men ändå kallt (den 25 mars, Toscaninis födelsedag,) som om naturen höll andan efter den långa vintern och ännu inte vågade öppna våren men dock stod och väntade på den. Den generöst strålande solen var lika kall som en fullmåne.

Även världen höll andan. Amerika hade ju startat ett nytt Vietnamkrig i Irak, som hela världen fördömde utom de som hade ekonomiska intressen av det. För oss var kriget långt borta och angick oss inte, medan vi beklagade Amerika och Storbritannien, som gått i denna dumma och meningslösa och kanske förödande politiska fälla. De flesta ville inte höra talas om kriget, de var trötta på allt tjat om det redan femte dagen, då ju alla krigsnyheter bara handlade om USA:s eller Iraks för sig själva fördelaktiga propaganda. Kriget som propaganda var omåttligt ointressant. Då var det bättre att genast glömma hela kriget och ägna sig åt väsentligheter i stället. Mera hade då mitt liv förmörkats av min barndomsväns plötsliga bortgång, som innebar en mänsklig katastrof för säkert de flesta som hade känt honom. Runt 200 personer dör årligen i Sverige genom rent läkarslarv, vilket är en hårresande skandalös statistik då den är så fullkomligt onödig. Från detta kunde jag inte disengagera mig, då det berörde mig alltför intimt och hade oöverskådliga konsekvenser för hela min livssyn inte minst genom att han var min tvillingsjäl och genom alla de oförklarliga fenomen som följde i tragedins släptåg, som faller utanför ramen till och med för Fritänkaren. Även andra personliga katastrofer hade inträffat. Ett av resans huvudsyften hade varit att närmare utforska dokument i Padua rörande Christopher Marlowes eventuella bortgång där 1627, 33 år efter hans officiella bortgång. Tillsammans med Maud skulle vi ha forskat närmare i detta i Padua, Mantua, Verona och kanske även Venedig och Ferrara, när hennes far plötsligt gick bort i hjärtinfarkt, varför hon måste uppskjuta projektet för sin egen del på obestämd tid,. Utan henne, en professionell släktforskare, skulle jag i de italienska arkiven vara som en blind utan käpp. Dimma förmörkade hela västkusten och låg tät över Öresund, så att dess färjor var ordentligt försenade. Vi kunde bara stilla hoppas att kaptenen trots allt skulle hitta vägen över sundet till det helt osynliga Helsingör. Det gjorde han, och vi hurra för den resan när vi kom till Köpenhamn. Men hela Danmark verkade ovanligt krigiskt, som om det var stolt över att få delta i Amerikas krig mot Irak. Kanske det även fanns danska intressen i de irakiska oljereserverna, som nu Amerika övertar med våld. Tåget söderut var nästan tomt och förblev tomt genom hela Danmark. Jag hade min kupé närmast loket, så att jag kom allra sist i tåget när tåget svängde om. Först i Tyskland började kupéerna fyllas på, men två hela couchettevagnar förblev helt tomma. I München möttes man av rubrikerna "Die Schlacht um Bagdad". I hela denna kris hade Tyskland anmärkningsvärt nog hållit huvudet kallast av alla och konsekvent hållit den klokaste tänkbara linje: "Vi vill inte ha något med Irakkriget att göra." Ej heller hade Tyskland oljeintressen i Irak, vilket Frankrike, Ryssland och Kina hade, de hade haft oljeöverenskommelser med Saddam som USA och England hållits utanför, vilket gav Frankrike, Ryssland och Kina realpolitiska motiv till att sabotera USA:s och Englands politik medan Tyskland inte varit oljeinsyltat på något sätt, varför deras politik i detta helt styrts av bara kallt förnuft. I München hade jag min sista chans till en kopp nordiskt kaffe, "aqua sporca", smutsigt vatten, som hädanefter (gudskelov) skulle vara oöverkomligt på min resa. Jag passade på att

njuta en sista gång innan bortskämdheten med ädlare drycker skulle träda in och avlösa det nordiska barbariet. Men ack vad jag misstog mig! Även tåget München-Verona var tomt, och följaktligen hade restaurangvagnen stängt. Allt jag kunde få där var en cappuccino, German style, (alltså smutsigare vatten än någonsin,) för ockerpriset 2,60 Euro, serverat av en hårdkokt tysk tant, som vägrade tala italienska. Där satt man helt ensam i en öde restaurangvagn medan man på de förbipasserande stationerna kunde läsa löpsedlar om hur kriget i Irak kört fast och kommit av sig i sandstormar.... Resan gick över Italien till Grekland, Bulgarien, Konstantinopel och tillbaka till Grekland och Italien. Därigenom fick man många olika perspektiv på kriget, som givetvis alltid diskuterades överallt, och resan kommer att ha många intressanta vinklingar av problemet att bjuda på, både för och emot såväl kriget som dess initiativtagare.

del 2 : Kriget i Verona och Biella. Från kriget hördes bara dåliga nyheter. Brittiska helikoptrar kolliderade i luften, i Basra bombades en flickskola, och i Bagdad bombades civila mål som marknadstorget, medan varken Irak eller Amerika visste om bomben var irakisk eller amerikansk. Samtidigt hävdade president Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld att bara militära mål var utsatta för angrepp. Den amerikanska administrationen verkade lika fjärran från verkligheten som Saddam Hussein och hans terrorregim. I Verona var Achille bittert besviken på hur Europa hade skött det hela och mest på Frankrike, som han menade att hotade spräcka hela EU. Att Europa var djupt splittrat i Irakfrågan var ett som var säkert, med England, Italien, Spanien, Portugal, Holland, Danmark och Bulgarien mot Frankrike, Tyskland, Belgien, Sverige och Ryssland. Dock hotade frågan knappast spräcka EU, och klokt nog hade EU i de senaste överläggningarna vinnlagt sig om att undvika Irakfrågan och skjuta den åt sidan med tendens till att (med Tyskland som ledare) mer och mer betrakta den som något som egentligen inte hade något med Europa att göra. Att USA är insyltat är ofrånkomligt, men Europa är inte insyltat i USA:s dåliga affärer, om dock England tyvärr är det. I Italien över lag var meningarna och känslorna ytterst blandade och delade. TV diskuterade kriget non-stop 24 timmar om dygnet. I parlamentet nästan slogs man om saken: stämningen där urartade ständigt och hotade ideligen explodera i handgripligheter. Ändå tycktes många med förnuftet i behåll betrakta saken som självklar till Saddam Husseins nackdel. Han var en ärkeskurk och folkmördare, och för att få honom likviderad var alla medel tillåtna och nödvändiga. Saken hade förvisso varit självklar, om inte Amerika skött saken så ytterst beklämmande taffligt. Det var detta som orsakade problemet och som svängde världsfolkopinionen till Amerikas nackdel: de flesta skämdes för Amerika. Redan före kriget hade Joschka Fischer uttryckt dessa känslor i tyska riksdagen inför Rumsfelds besök. Man skämdes för Amerika som skötte saken så maximalt osmidigt, som omöjliggjorde och saboterade alla diplomatiska

ansträngningar, som polariserade och skärpte alla motsättningar och som kort sagt framtvingade kriget med att köra över alla alternativ. Det var på samma sätt som Kaisern startade första världskriget: med fasaväckande klumpighet. Och nu satt amerikanerna och britterna fast där i Iraks sandstormar med nya civila offer varje dag på sitt samvete medan Saddam Hussein skrattade åt dem och hånade dem och alla önskedrömmar om ett snabbt avklarat krig gick upp i rök. Ingen i hela världen ville ha kriget, men nu hade Amerika skaffat hela världen kriget. Det var det som var problemet. Ett helt annat krigsproblem uppstod inom familjen. Achille var ju hängiven federalist och stod för alla den gamla venetianska republikens ideal om självständighet och oberoende av resten av Italien, medan min farfars far hade varit Garibaldist och Ida hade en annan Garibaldist till i släkten. Achille kunde inte med Garibaldi och det förödande enandet av Italien, och olyckligtvis kom ämnet på tal. Positionerna polariserades genast, och fullt krig utbröt dock utan handgripligheter den här gången, men de animerade diskussionerna ville aldrig ta slut. Jag stödde Ida för den garibaldiska heroismens skull, medan Cristina och Giordano klokt nog höll sig utanför, medan Achille heroiskt höll ställningarna ensam för den venetianska republikens okränkbara suveränitet. Nästa morgon gällde det för mig att ta tåget till Biella. Senaste gången hade jag strandat med tåget mitt i kaoset av vilda strejker i Milano, så att inga tåg kunnat lämna eller angöra stationen, och resan hade urartat totalt. Denna gång hade Lorella lovat mig att inga strejker var å färde i Milano. I stället vägrade tåget helt sonika lämna Verona. Det bara stod där och rörde sig inte ur fläcken medan ingen visste någonting. Det enda vi fick veta var högtalarnas besked: "Tåget till Milano är tio minuter försenat," "Tåget till Milano är elva minuter försenat," "Tåget till Milano är femton minuter försenat," och så vidare, medan konduktörerna stod på perrongen och väntade på klarsignal att få stänga dörrarna. Ingen klarsignal kom. Någon gick och tog sig en kopp kaffe. Förseningen växte till trettio minuter. Ingenting hände. Jag hade 25 minuter på mig att byta tåg i Milano, och sedan var det ett tågbyte till i Novara. Allting sket sig. Slutligen kom tåget äntligen plötsligt iväg efter 37 minuter. Konduktören försäkrade mig att jag ändå skulle hinna i tid till Milano. Naturligtvis fick han fel. I Milano fick man vänta en timme extra och ringa upp Lorella i Biella för att meddela att hon inte kunde avhämta mig den avtalade tiden. Enda svaret var en automatisk telefonsvarare.... Men fram kom man trots allt och välkomnades lika omåttligt som vanligt. Vi diskuterade hela eftermiddagen om kriget, om Bush' troliga sinnessjukdom (eller efterblivenhet? efteralkoholism?), om europeisk politik, om Rysslands farliga roll i det hela, om oljan och vattnet, som var vad kriget egentligen gällde, medan vi gottade oss åt tjockt svart rödvin och bergssluttningarnas förlovade likörer... Kort sagt, business as usual.

del 3 : Triumfatoriska strapatser. Överdådet i Biella förnekade sig inte, och den överväldigande gästvänligheten manifesterade sig i ständigt varandra avlösande festligheter, så att man blev mer snurrig av

den mänskliga värmen än av alla viner, groggar, likörer och andra flaskor. Den första kvällen bevittnade vi ett sällsamt skådespel, som varken var teater, show, utställning eller bildspel utan något av en kombination av allt detta till ackompagnemang av musik och poesi. Det erinrade mest om Svarta Teatern i Prag. Det hela började som en panoramisk bild över dalen där färgerna sakta förändrades, så att man upplevde årstidernas förändring i illusorisk suggestivitet till underbar musik av Vivaldi (dock ej Årstiderna,) och sedan följde radikala förändringar i bilderna och scenografin men tyvärr helt i abstrakt riktning, så att man inte begrep något. Idén var god, inledningen var underbar, senare musikillustrationer utgjordes bland annat av Marin Marais, men poesiläsningarna var på en så svår dialekt, att inte ens den lokala publiken begrep något av det. Urartningen i abstrakt riktning var tyvärr total. Vi satt på hårda träbänkar, och publiken var omkring 30 personer, som applåderade entusiastiskt när det hela äntligen tog slut: den idealiska, tacksamma landsortspubliken. Efteråt bjöds publiken på glögg, och sedan gick vi ut och festade. Det dracks mycket vin och åts dålig pizza - Lorella menade att det var den sämsta pizza hon ätit på 20 år och lämnade mer än hälften. På grund av hungern lyckades jag dock pressa ner den i alla dess beståndsdelar, ehuru dessa var hårda och svårsmälta. Vi var åtta kring bordet, men vi tystades hela tiden ner, ty lokalen var den lokala biljardsalongen, där det just förekom nationella mästerskapstävlingar. Det var inte vanlig biljard med hål utan den argentinska varianten med pinnar och bara tre bollar. Det var mycket fascinerande, men det kändes konstigt att det krävdes mer andakt och tystnad i denna lokal än i någon kyrka. Vi kom i säng sent men sov desto bättre. Nästa morgon började alpklättrings-företagen. Problemet var att jag bara hade sandaler och dessutom för stora fötter: ingen hade kängor som passade mina fötter, då italienska fötter i allmänhet är ganska små. Vår guide, Sebastiano från Sardinien, hade 37 i skonummer. Den som var störst var en väldig tysk som hette Uwe, men även hans kängor var bara i storlek 42. Jag lånade dem på vinst och förlust och lyckades få på mig dem endast utan sockor. Vi åkte upp till ett ställe som hette Oropa, en på sin tid väl gouterad kurort med varma källor, där den italienska drottningen varit stamgäst tills hon kastades ut ur landet efter kriget. Det var också en vallfartsort med kloster och kyrka och flera minneskapell uppförda efter pestens härjningar för 200 år sedan (skildrade i Alessandro Manzonis roman "De trolovade" om paret som aldrig fick varandra hur de än försökte) och ett oerhört vackert ställe, om dock kyrkan var något imposant. Därifrån utgick en livbana upp i bergen, så att vi fick lift upp till 1900 meters höjd. Sebastiano och Lorella hade tagit skidorna med sig medan Gian Carlo och jag gick till fots. Över 2000 meter var allt snötäckt, och hade man turen att bara få gå över skare gick det väl an, men esomoftast sjönk man ner till knäna eller till låren i snön och fick kängorna fulla med svidande iskall snö, som genast smälte, så att fjällvandringen snabbt urartade till ett vått och kallt klafsande, vilket förvärrades av att mina kängor var för små och skavde hål på tårna. Likväl kom vi alla fyra upp till toppen på 2391 meters höjd, varefter vidtog den som alltid betydligt svårare nedkomsten. Gian Carlo och Sebastiano hade dessutom tagit sina hundar med sig, den ena en erfaren bamsing på 30 kilo, den andra en yster tvååring som var kroniskt helt hysterisk av vårglädje.

Båda skällde i kapp hela vägen upp och hela vägen ner och var dessutom fullkomligt bångstyriga, varför de måste ledas i koppel, vilket inte var enkelt det heller, då de drog åt olika håll hela tiden och Gian Carlo måste ha båda, vilket blev snärjigt för honom. Inte heller förbättrades utflykten av det faktum att utsikten där uppifrån bara erbjöd dimma, dimma och åter dimma, som dessutom ständigt blev tjockare på hela vägen ner. Det hela liknade mest kapten Scotts sista Antarktisexpedition med hundar och allt med den skillnaden att vi kom levande tillbaka. Med sönderskavda fötter och urvattnade ben (Gian Carlo såg ut som om han vadat i flytande hundskit) var det dock en lisa att efteråt frossa i ett reguljärt bergsmanssmörgåsbord med ost, bröd, korv och skinka med åtskilliga flaskor vin, som hela tiden måste förnyas. Vi var helt nöjda med utflykten då vi mot alla odds hade överlevt den. del 4 : Mera underliga strapatser. Till kvällen var vi nio personer med mera brakfester som resultat. Vinflaskorna tog aldrig slut och inte heller likörflaskorna eller grappaflaskorna, och det röda vinet omväxlades med vitt hela tiden medan vi gjorde upp seriösa planer för morgondagen. Vi beslöt att satsa på en dal som hette Gran Paradiso bortom Aostadalen. Vi steg upp tidigt, vilket kanske var det svåraste företaget på hela dagen, ty inte bara var alla i sämsta tänkbara form och hade baksmällor, utan dessutom var det den 30 mars (Vincent van Goghs 150-årsdag), vilket innebar att vi utsatts för det vårliga traumatiska attentatet att berövas en timme av våra liv, då klockan 2 på natten tiden fuskades fram en hel timme. Vi steg upp klockan sju efter en lång natts festliga baksmällor (till musik av Ivan Rebroff med berusad Balalaikaorkester, Offenbachs gladaste can-can-musik, andra ryska marscher, annan zigenarmusik och finsk djup melankoli, medan Italien slog Finland i fotboll, vilket vi alla tvingades bevittna - en helt schizofren situation för mig som född i Finland som italiensk medborgare - ) medan klockan alltså i själva verket var sex. Vi begav oss tio personer i tre ekipage med nio par skidor och skidstavar och ett par snöskor åt mig i stället för skidor, då extra skidor saknades, för att inte tala om kängorna. Jag fick låna ett nytt par kängor av Uwe med större nummer, i vilka fötterna äntligen rymdes och som lovade att inte skala hål på tår och hälar som igår. I stället manifesterades helt andra fenomen. Mera om det senare. Vi reste förbi Ivrea in i Aostadalen och tog autostradan där förbi Aosta tills hela det överväldigande Mont Blanc reste sig som en annan Annapurnamur framför oss, där vi vek av åt vänster för att ta oss in i en helt annan dal som hette Valgrisenche. Denna dal var helt i klass med de andra stora alpdalarna i närheten som leder upp till Monte Rosa och Matterhorn men ännu vackrare, ty här låg all snö kvar sedan vintern, så att hela landskapet fullkomligt badade i bländande ljus och kristaller i den mest sagolika tänkbara bröllopskrokanska prakt. Hela landskapet var som en bländande gigantisk gräddbakelse. Det visade sig att hela världen hade kommit hit, för det fanns inte en ledig parkeringsplats i hela byn. Alla skidentusiaster hade samlats här för att gotta sig åt den dal som erbjöd den mesta och bästa snön och det mest bländande panoramat. Vi ställde oss utanför byn, lastade av och börja vandra uppåt med skidor och packningar.

Byn låg på 1900 meters höjd, men liksom igår vandrade vi uppåt åtskilliga hundratals meter till. I motsats till igår var dock vädret idag idealiskt, och man fick till fullo njuta av ett fulländat alpvinterlandskap. För första gången i mitt liv fick jag börja lära mig gå med snöskor. Det var inte lätt. Allt berodde på snörningen. Fick man den fel fick man ett helvetes bestyr med att ständigt nödgas snöra om och om igen. Men hur väl man än snörde dem måste snöskorna ändå gradvis lossna, så man fick ett helvetes bestyr i alla fall. Meningen med snöskorna var att man inte skulle sjunka ner i snön, vilket man gjorde ändå, så att snöskorna kilade fast sig där nere och man fick gräva upp benen, i vilket företag det naturligtvis inte kunde undvikas att kängorna fylldes med svidande iskall snö igen, så att alla gårdagens vedermödor upprepades igen fastän man den här gången hade snöskor. Även mina nio skidentusiaster till följeslagare råkade ut för liknande problem, då skidorna plötsligt kunde sjunka en meter genom snön, och så satt man där fastkilad och kunde inte göra annat än svära ve och förbannelse över situationen. För mig var det bara att vända tillbaka när det hade gått för långt. När man äntligen kom tillbaka till bilen och kunde ta av sig de genomsura kängorna och de genomdränkta strumporna visade det sig, att tårna hade blivit helt blåa. Det var kängorna som hade färgat av sig. Detta skulle medföra oanade konsekvenser. Till kvällen var vi tio personer som hade samlats för att avnjuta mina medhavda diabilder från Ladakh. Lorella med Gian Carlo och jag hade ju träffats efter min senaste Ladakhresa i Dharamsala, och Val Grisenche hade påträngande erinrat om både Manali och Sonamarg i Kashmir utom att just deras by Pollone erinrade så påfallande just om Dharamsala. Bland de tio personerna var en hjärnspecialist med hjärntumörer som specialitet, och när han såg min blåa tår ställde han genast sin ofelbara diagnos: tårna hade blivit blåa genom de alltför trånga kängorna, varför jag ofelbart inom tre månader skulle tappa alla tånaglarna. Det skulle till en hjärntumörsexpert för att ställa en sådan tvärsäker diagnos. Emellertid gick min diabildsvisning hem, ingen somnade, och efteråt kompletterade Lorella visningen med sina egna bilder från Dharamsala bland annat av mig. Hela kvällen var en strålande framgång, flaskorna tog aldrig slut fastän Gian Carlo lovat att det bara fanns två kvar, vilka ständigt tycktes föröka sig, och vi åt både pizza och spaghetti och drack hur mycket som helst av hur många sorter som helst, och alla var bara tacksamma. Kort sagt, en utomordentlig festdag i de överväldigande strapatsernas tecken med både Mont Blanc och diverse glaciärer i påträngande närhet med åtföljande obligatoriska oöverskådliga konsekvenser inklusive blåa fötter, men föreställningen hade varit fulländad hela dagen. del 5 : April, april Samvaron med Lorella och Gian Carlo och deras vänner hade varit underbar alltigenom. Lorella är som en kejsarinna med sitt hov, där hon tar väl hand om alla och fördelar sina gracer jämnt, medan Gian Carlo är den arbetsamme och omtänksamme äkta maken, som hjälper till med allt. Han är läkare och arbetar hårt hela veckan, vilket också Lorella gör i sin

skola, varför de mot veckoslutet desto mera kastar loss och fullständigt hänger sig åt vänner och utflykter. I viss mån kan man påpeka att deras och deras vänners sporthängivenhet kanske är något överdriven, men ingenting ont i det. Om de njuter av det, så låt dem hålla på. Det sociala livet hos dem blev så intensivt, att man knappast fick någon tid över för sig själv och till att samla sina intryck och koncentrera sig en aning. Man hade helt enkelt för roligt hela tiden för att hinna med något annat. Men söndagens makalösa fjällansträngningar var ändå något i hästväg, vilket tydligt framgick under kvällen genom det församlade sällskapets utseenden. Vi som varit mest uppe i islandskapet vid Valgrisenche hade allesammans praktfulla färgfriska fysionomier i brunt och rött medan de som inte varit med var alldeles påfallande bleka som kontrast. Tågresan ner till Ancona från Biella tog nästan åtta timmar i anspråk med byten i Novara och Milano. Till Novara hade jag gott ressällskap genom en äldre världserfaren man som hade mycket att berätta. I Biella hade jag varit lyckligt befriad från alla nyheter om kriget och saligt glömsk därav. Nu berättade denne välinformerade herre att amerikanerna fortfarande inte nått fram till Bagdad (som Rumsfeld nästan lovat att skulle ha varit nått för fem dagar sedan,) att sjumiljonstaden fortfarande bara bombades och att fyra tusen självmordsfanatiker stod redo att ta emot amerikanerna med bomber, gas och kemiska stridsmedel av okänd art. Samtidigt grälade Rumsfeld med generalerna, som han tydligen tyckte att inte hade gått tillräckligt raskt fram i kriget, som om det var deras fel. Sextimmarståget från Milano till Ancona höll tidtabellen, och jag kom lyckligt fram till färjan, som var Superfast V den här gången, men den hade ingen sittsalong. Man var alltså som däckspassagerare hänvisad till att bära omkring sitt bagage hela tiden vart man än gick. Till slut fick jag placera det i ett bagageutrymme på bildäck, men det var olustigt och opraktiskt att sålunda inte få ha tillgång till sitt bagage under resan, samtidigt som man inte hade någon reträttplats, där man kunde dra sig tillbaka och få vara i fred. Det är obegripligt varför de oundgängliga passagerarfärjorna mer och mer tycks rationalisera bort möjligheten för mindre anspråksfulla resenärer att resa enkelt. Grekland lovade sämre väder, och över väderlekskartorna låg molnen svarta med stora tunga regndroppar och paraplyer uppspända. Hela vägen till Ancona hade dock solen bara skinit, och om dock Korfu knappt syntes för dimma och moln (där det alltid tycks regna när man passerar förbi) klarnade det dock så fort man passerat. Betydligt tyngre orosmoln låg då över Irak: en amerikansk patrull hade skjutit ihjäl 13 kvinnor och barn i en buss sedan denna vägrat stanna inför amerikanskt varningstillrop. Av Basra såg man ingenting då hela staden var insvept i svarta brandmoln. Amerikanerna stod fortfarande 80 kilometer från Bagdad (den 13-e dagen) medan Bushmannen högtidligen lovade frälsa landet från förtryckarregimen och leverera mat och kläder till alla och återuppbygga landet fullständigt efter den amerikanska totalförstörelsen. Hade det inte varit lättare då att låta bli att förstöra hela landet för en enda mans skull? frågar man sig. Men bilderna som visades över hela världen som etsade sig fast var av nakna och blödande svältande och hysteriska barn, skadade för livet måste man förmoda, och än mera hysteriskt skriande mödrar och änkor, som fått sina hem förstörda och sina barn mördade av kriget. De massiva fredsdemonstrationerna runt hela världen blev också alltmer

överväldigande, då det tydligen ingenstans förekom några motdemonstrationer för Bush och för krossandet av Irak för en mans skull. Demonstrationerna tog sig också alltmer frappanta uttryck. Alla uttryckte de ett ständigt ökande totalförakt för Bush, han hängdes och brändes in effigie som löjlig och förnedrad docka, och det mest iögonfallande av allt: den amerikanska flaggan med de vita stjärnorna på det blåa fältet ersatt med "the jolly roger", dödskallen med benknotorna, piratflaggans symbol för den totala laglösheten. Så långt hade det aldrig gått förut i manifestationen av de antiamerikanska stämningarna i skrämmande träffande symbolik. Under tiden stävade vi inåt mellan de grekiska öarna som var insvepta i sorgflor av dis, dimma och moln. Det var som om hela världen sörjde sitt eget öde - utom Amerika, som klampade på och hävdade att kriget gick bra, alldeles häpnadsväckande bra och mycket bättre än väntat. Det var nästan som ett aprilskämt, ett stort, dåligt och misslyckat aprilskämt, som man utsattes för denna första april. Problemet var att det inte var något skämt - åtminstone amerikanerna och engelsmännen tog sitt krig på största möjliga blodiga allvar.

del 6 : Kriget: pro et contra i Athen. Mycket lämpligt kom man precis i tid fram till Patras för att missa tåget. När man utan att förlora någon tid hade tagit sig fram till järnvägsstationen i ilfart möttes man av det avgående tåget, som vägrade stanna mera och som avgått oförskämt punktligt utan att ge försenade resenärer chansen av en enda minuts marginal. Någon borde sätta stopp för detta ofog med absolut punktliga tåg, i synnerhet i ett land som Grekland. Priset för denna perfekta punktlighet blev att jag fick vänta i två timmar på nästa tåg. Vädret var trist och lovade ingenting gott men bara väta. Väntetiden tillbringades på busstationen, där en kopp kaffe kostade 2 Euro numera. Överallt var det samma sak: priserna hade stigit oförskämt överallt, vilket inte var till glädje för någon vanlig människa. När tåget passerade Korint regnade det. Det kom fram till Athen efter nio, när redan alla butiker var stängda, men Elias väntade i mitt gamla vandrarhem. Han hade sett fram emot min ankomst, och jag hade lyckats hålla tidpunkten. Även han hade dock nödgats höja priset. Till följd av den sena ankomsten gällde det att sätta alla klutar till genast, då allting måste hinnas med på en gång. Jag fann en öppen vinbutik, så att jag åtminstone kunde köpa vin, men andra livsmedel var omöjliga att få tag i. Jag kunde inte bärga mig utan begav mig genast till doktor Sandys ruffiga hotell, där han satt ensam och deppade. ”Jaså, där är du,” sade han och lade sin pipa åt sidan, varpå vi genast gick ut och hade middag. Han var mycket olycklig på grund av kriget. ”Det är en katastrof för hela världen men mest för de anglosaxiska länderna, som katastrofalt har gjort bort sig politiskt. Pappa Bush genomförde Kuwaitkriget med en viss heder och ära för tolv år sen, han hävdade själv att Amerika genom Kuwaitkriget hade rentvått sig från de vanärande minnena av Vietnamkriget, och det låg faktiskt något i det. Men allt det har nu gått förlorat i det här förbannade nya Irakkriget, som ingen ville ha utom hökarna i Pentagon med Baby Bush som

hjälplös och enfaldig marionett. Han är en ren fårskalle som inte kan tänka själv. Han klarade Afghanistankrisen om dock med nöd genom att FN stödde honom, men det fatala i den nya krisen är att Amerika har kört över FN och därmed över hela resten av världen. Och den olycksalige strunten Tony Blair, som jag faktiskt trodde och hoppades på, har likaledes förstört sina utsikter och degraderat sig själv med att gå i Bushpojkens fälla så att alla hans aktier blivit värdelösa, vilket han inte ens fattat själv. Den enda vettiga i den regeringen var Robin Cook, den bästa utrikesminister England haft sedan Anthony Eden. Låt oss inte tala om det mera. Jag blir bara förtvivlad.” Och han började nästan gråta. Plötsligt såg jag att han hade blivit gammal. Just i detta ögonblick kom en gatuförsäljare in från gatan och ville sälja krimskrams. Han var från Bangla Desh och ville genast veta från vilka länder vi var, hur klimatet var där, hur många syskon vi hade och hur många år det kunde ta innan man kunde bli upptagen som medborgare i landet. Doktor Sandy hade sådana konversationer upp i halsen och satte händerna för ansiktet, medan jag bistod med den information jag kunde ge som Bangla Desharen bad om tills han blev nöjd och lämnade oss i fred. Det var en helt ung man med älskvärt leende som hade uppehållstillstånd i Grekland i två år. Vi hoppades att han även studerade. Han talade engelska tämligen bristfälligt men var inte oangenäm. ”Men vi måste göra något åt saken,” hävdade jag. ”Vi kan inte bara låta kriget förgifta vårt dagliga liv.” ”Du har rätt,” sade han, ”men det är först efter kriget vi kan göra något. Så länge det rasar och kostar blod och pengar i meningslösa skyttegravar är det inget vi kan göra utom att vänta ut det. Jo, vi kan förstås demonstrera, och det gör hela världen aggressivt och effektivt och mera så för varje dag, tycks det. Vad tar sig demonstrationerna för uttryck i Italien?” Jag berättade om det offentliga vanärandet av Bushmannen och om den amerikanska flaggan med dödskalle och benknotor i stället för stjärnfältet men berättade också om den vackra regnbågsflaggan i sju färger med ”pace” (”fred”) i text över den, som hängde från var och varannan balkong i hela Italien. Denna regnbågsflagga var direkt vacker och kom förmodligen från Greenpeace, då fartyget Rainbow Warrior hade haft just dessa sju färger: rött, brandgult, gult, grönt, indigo, blått och purpur. ”Ja,” sade doktor Sandy, ”mitt hopp står till sådana rörelser. Vad som behövs är en världsrevolution för en återhumanisering av världen som reaktion mot rovindustrialismen med dess miljöförstöring, mot råkapitalismen med dess egoistiska hänsynslöshet och i stället för humanism, utbildning, kunskap, skönhet, naturlighet och hälsa. Vårt samhälle är alldeles förstört. Har du märkt hur varannan grek går omkring och hostar?” Jo, jag hade märkt det. ”Hela Europas luft är fördärvad av den ihållande torkan. I Grekland finns officiellt inga fall av den nya kinesiska dödliga lunginflammationen, men det finns i Italien, Schweiz, Frankrike och Tyskland. Här har alla bara bronkit, men det kan vara en variant av världsepidemin, som kan visa sig värre i längden än Irakkriget. Och det är ingen slump att de uppträder samtidigt.” Jag kunde inte direkt förstå vad han menade, och ej heller ville han ge någon närmare medicinsk utläggning, som jag ändå inte skulle ha förstått, men jag anade att han som vanligt visste mer än de flesta.

Elias hade dock en mera nykter syn på det hela. ”Om Saddam Hussein hade haft den minsta solidaritet med det folk han härskat över som diktator i 30 år hade han lämnat Irak efter USA:s ultimatum för att skona sitt folk och sitt land. Nu sitter han i säkerhet i sin bunker under jorden och hans familj i Syrien medan tusentals av deras folk dödas varje dag. Saddam Hussein har förnekat förekomsten av kemiska vapen i Irak, men om det inte finns några, varför har då de allierade överallt i Irak funnit skyddsuniformer för soldaterna mot kemiska vapen? Och folket i Irak lever på ingenting medan soldaterna får 1000 dollar i månaden plus fri läkarvård, fri bostad och fri utbildning, som staten betalar bara för att dessa soldater skyddar Saddam Hussein. Visst fungerade vapeninspektionerna, men vad hjälpte de om de bara kunde finna vad Saddam Hussein ville att de skulle finna? De fann en bomb här och en bomb där, som Saddam Hussein förstörde så långsamt som möjligt efter att först ha förnekat deras förekomst. USA vet vilka mängder kemiska vapen Irak har, inspektörerna kunde inte finna dem, varför Saddam Hussein förnekade deras förekomst och fortsatte dölja dem. Alltså hade USA och England inget val. De måste oskadliggöra Saddam Hussein personligen och desarmera Irak med våld. Annars skulle Irak bara ha fortsatt att ticka som en tidsinställd bomb.”

del 7: Bakom kulisserna: Doktor Sandy kommenterar kriget i Athen. "Berätta mera om din önskade humanitära revolution, doktor." "Det är troligen bara önsketänkande, men just en situation som denna, med Irak angripet av en förkrossande övermakt, som bara skördar civila offer varje dag, skulle i längden kunna leda fram till en önskvärd förändring i framför allt Amerika. Jag kan inte se Amerikas Förenta Stater som något annat än som världens farligaste krutdurk. Nästan varje medborgare är beväpnad till tänderna, och kriminaliteten där är den högsta och mest våldsamma i världen. Som jämförelse är kriminaliteten i Canada bara ungefär en promille av USA:s. Dess överväldigande atombombsarsenal gör landet till världens farligaste bomb, som måste desarmeras, om mänskligheten skall ha någon framtid. Dess nuvarande regim är absurd, med en president som helt låter sig ledas av oljeindustrin och dess kortsiktiga intressen med global miljöförstöring och växthus-effekt som huvudsakliga produkter, och som slösar bort landets ekonomi på krig och helt verklighetsfrämmande försvarsprojekt i rymden. Presidenten är världens största säkerhetsrisk och måste desarmeras. Hela den nuvarande amerikanska regeringen verkar huvudsakligen lida av brist på kontakt med verkligheten och brist på proportioner och perspektiv. De är desorienterade efter elfte september och vet varken vad de gör eller vad de skall göra. Därför sköt de ihjäl tretton kvinnor och barn i en buss i Irak igår av ren panik. Sådant kommer att gå till historien, liksom buddhistmunkarna i Vietnam som frivilligt brände sig till döds i protest mot amerikanernas krig. Jag ser Bush junior som en hjälplös dåre av samma sort som Richard Nixon. Det bästa som detta krig kan leda till vore hans avgång och en total reorientering inom även de brittiska ledarkretsarna. De kan inte stänga ögonen för världsopinionen. Frankrike hade dess värre rätt och grundade sin politik och sitt veto i FN:s säkerhetsråd på

en väl dokumenterad världsopinions demokratiska majoritet. Den största faran med Amerika idag är att dess demokrati är i fara." "På vilket sätt?" "I Amerika har demokratin alltid vacklat. Den var aldrig helt demokratisk. Redan George Washington hade aldrig nått sin absoluta politiska toppställning om han inte varit Amerikas rikaste man." "Menar du att han köpte Amerikas frihet för pengar?" "Amerikas självständighet handlade bara om pengar. Det var Amerikas historias bästa affär att amerikanerna tog allt vad engelsmännen ägde i Amerika med våld. Inbördeskriget handlade också bara om pengar. De konfedererade hade aldrig separerat om de inte vetat att upphävandet av slaveriet skulle ruinera dem, vilket det gjorde. Amerikas krig har alltid bara handlat om deras egna pengar - Filippinerna, Cuba, Hawaii, det metodiska utrotningskriget och folkmordet mot indianerna, världskrigen - i andra världskriget var Amerika totalt ointresserat av att dra i fält mot Hitler då Hitlers främsta sponsorer fanns i Amerika. Om det inte tvingats med i kriget genom anfallet mot Pearl Harbour hade det fortsatt hålla sig utanför och bara tittat på och kammat hem vinsterna. Men det största hotet mot Amerikas demokrati är inte girigheten utan den etablerade dubbelmoralen, som från och med Hiroshima och Nagasaki blivit monstruös. De mördade 300,000 civila på några minuter under förevändningen att "rädda liv" och "skapa fred", fastän Japan redan bett om fred hos Moskva i veckor, vilket Amerika visste om. De höll på i tio år med att terrorbomba och napalmbomba civila i Vietnam "för att rädda dess demokrati" som var en amerikansk marionettregim i form av en militärdiktatur. Samma dubbelmoral besjälar deras affärer i Grekland 1967, i Chile 1973, i Öst-Timor 1975 och andra diktaturers etablerande på bekostnad av demokratin. Ej heller har USA något intresse av att hjälpa Tibet och att bidra till Kinas fall, den största diktaturen i världen, då USA har ekonomiska intressen i Kina och av dess kommunistiska diktaturs stabilitet. Och vad handlar dagens situation i Irak om? Bara olja. Ryssland, Frankrike och Kina hade uppgörelser med Irak om dess största oljereserver medan USA och Storbritannien var lämnade utanför. Där har du det egentliga motivet. Saddam Hussein är kanske världens värsta skurk, och han måste falla och avlägsnas, ju fortare desto bättre, men den strategi som han iakttar, att hamra in i folket att fienden är ond, att aldrig kompromissa, att ständigt driva sin linje allt hårdare och att fanatiskt predika att "segern är vår", är helt identisk med president Bushs. Även Bushpojken är kompromisslös, kör över alla alternativ, predikar att fienden är ond, hävdar sin egen självrättfärdighet och angriper Irak under förevändningen att USA är oskyldigt, bara vill väl, bara vill befria och etablera demokrati och frihet - bullshit! Det enda de vill är att etablera en marionettregim i Irak som kan öppna dess oljereserver åt dem. Men risken är att de knappast når detta mål utan att ha skapat miljoner nya potentiella fiender i form av nya terrorister av Osama Bin Ladens kaliber. För varje dag blir fler och fler tusentals muslimer världen över övertygade om att Bin Laden och Al Qaida hade rätt. Den utvecklingen är oöverskådlig, och det är bara den amerikanska dubbelmoralen som ligger bakom den."

del 8 : Doktor Sandy om tvillingsjälar. "Nog av om den amerikanska världssjukdomen. Låt oss övergå till väsentligare saker. Ditt senaste brev oroade mig. Vad var det för två vänner till dig som dog?" Rutger Andersson, en briljant arkitekt och god vän till mig, hade plötsligt gått bort i en hjärtinfarkt vid bara 57 år. En vecka senare hade jag förlorat min bästa vän från mina bästa skolår. Även han hade gått bort plötsligt ehuru han varit sjuk länge men totalt förtigit sin sjukdom för mig, då han i det längsta trott att det bara var en kris som han skulle klara. Jag var inte den enda som ryckts upp med rötterna av detta dödsbud, chocken hade drabbat hela Göteborg och alla som känt honom och naturligtvis mest hans närmaste. Men det var efterdyningarna efter bortgången som affekterat mig djupare än någon baksmälla som aldrig gick över men bara blev värre genom manifestationerna av det fenomen som visat sig genom det faktum att han varit min tvillingsjäl. Inte ens när min far gått bort och inte ens när Berndt Lindholm lämnat oss, som jag sörjt som min bäste vän, hade de känslomässiga konsekvenserna varit djupare. "Min vän, du är i fara," sade doktor Sandy sakligt. "En död förföljer dig och drar i dig. Förklara symptomen." "Vilka symptom?" "Det som du kallar 'tvillingsjäl'. Hur visar sig symptomen? För resten, hur nära varandra stod ni egentligen? Förtro dig åt din doktor. Jag är den tryggaste tänkbara då min enda strävan i mina undersökningar, vare sig de gäller kropp eller själ, är att hålla mig till sanningen." Han förstod att det inte skulle bli lätt för mig, men jag gjorde ett försök. Hubert och jag hade stått så nära varandra alltsedan barndomen att vi alltid förstått varandra mer än väl utan ord. Vi hade haft samma ideal, tänkt samma tankar, haft samma filosofiska strävan, haft samma förkärlek för Italien och Grekland och varit lika jordnära som naturnära. Genom att vi alltid haft samma filosofiska kontakt hade vi inte direkt behövt umgås efter att vi skilts som klasskamrater, utan alltid när vi träffats apropå hade kontakten ändå förblivit den samma. Vi hade aldrig behövt förklara oss för varandra. Det kanske märkligaste av allt var att vi fått samma hälsoproblem med magen samt komplikationer därmed. Jag hade klarat alla mina magsårskriser och undersökt komplikationen redan 1986 och då fått instruktioner om hur det skulle skötas. Han hade undersökt sig femton år senare och fått en cancerdiagnos efter en ännu outredd och oursäktlig väntetid på sex månader. Naturligtvis hade han inte kunnat ana att jag haft exakt samma problem. Hade jag fått veta om hans problem genast vet jag att jag kunnat rädda honom. Doktor Sandy ställde närmare frågor om sjukdomen och sade: "Förre kungen av Marocko hade samma sjukdom och dog av den, men han var gammal. Det är mycket ovanligt att man får något sådant vid så unga år. Din väns cancer måste ha varit mycket sällsynt. Det finns två möjligheter. Antingen var det slarv från läkarnas sida, och i så fall är det som du säger oförlåtligt. Men troligen var de snarare så osäkra på diagnosen, då ett internt malignt melanom är extremt ovanligt, och att de därför väntade så länge. Även i så fall är det dock oförlåtligt av dem. Alla läkare vet, att om möjligheten till en cancerdiagnos föreligger måste detta fastställas eller vederläggas genast, då minsta dröjsmål kan vara

livsfarligt. Det andra alternativet, som ej kan uteslutas, är att diagnosen var felaktig och att din vän fick dödlig cancer av behandlingen. Sådant händer oftare än vad någon läkare vågar tillstå. Det viktigaste av allt är att man behåller initiativet själv, ty ingen kan känna bättre en patient och hur han känner sig än patienten själv. Själv är alltid bästa läkare. Om man överlåter initiativet åt andra minskar ens chanser genast drastiskt. Det egna intiativet är det egna livet, och något annat liv har man inte. Så kommer vi till fenomenen post mortem. Jag vet många fall av tvillingsjälar, där den ena förlorat den andra, med alltid intressanta men alltid olika fenomen som följd. Det är vanligare hos kvinnor än hos män och särskilt vanligt i förhållanden mellan mor och dotter. Mellan män kan det bara uppstå om båda männen varit mer än vanligt känsliga. Ett fall som jag aldrig glömmer inträffade i andra världskriget. Båda var officerare av olika grader, och båda hade mycket känsliga magar. De följdes åt i livet genom skolan och genom hela karriären. Båda deltog i invasionen i Normandie, där den ena stupade. Efter det upphörde den andras magproblem. Det fanns ingen förklaring, men han menade själv att han satt inne med förklaringen. Jag tror inte att han någonsin avslöjade det för någon annan än för min far, som var hans läkare och enda förtroendeman. 'Steve kom till mig direkt när han var död,' sade han till min far, båda hade druckit whisky då, 'och jag välkomnade honom. Jag var berusad av invasionens framgång och av whisky, så jag hälsade Steve välkommen att dela min kropp med mig hädanefter. Steve tackade för min generositet och genmälde att han i gengäld skulle tillföra mig all den hälsa han återvunnit efter döden och som jag saknat hela livet, om jag bara inte släppte kontakten med honom. Följaktligen, doktor, finns det inga skäl till att jag någonsin skulle släppa kontakten med honom.' Min far delgav mig detaljerna i detta fall när jag själv blivit läkare och bad om min mening. Historien var så märklig att jag bad honom upprepa den. Han upprepade den utan att förändra en enda detalj. Jag kunde inte förklara den eller kommentera den. Min far menade att en psykiater omedelbart hade stämplat officeren som schizofren. 'Vad du än blir, så bli aldrig psykiatriker, Sandy. De har alltid fel och vet ingenting. Det är mycket intressantare att som vanlig läkare helt enkelt samla på fenomen och betrakta dem i sig utan att försöka analysera eller rubricera dem. Att låta andra leva som sig själva är det bästa sättet att leva själv.' Jag vet inte om din tvillingsjäl uppvisar liknande tendenser, men med detta vill jag egentligen bara ha sagt, att fenomenet inte är ovanligt även om det egentligen bara kommer till tals i mycket intima sammanhang." Fenomenet 'tvillingsjälar' kom också till diskussion i Konstantinopel och Rom, där doktor Sandys ord verkligen besannades, att fenomenet är extremt individuellt - det finns inte två fall som liknar varandra.

del 9 : Mera filosofier i Athen. På hotellet förekom tre unga män från Seattle som var mycket väl pålästa och kultiverade. En av dem, Jonathan, den trevligaste, hade vuxit upp i Salzburg och talade tyska utan svårighet. Hans farfar var tysk och hade flyttat från Tyskland under 30-talet då han var jude men därefter vägrat att någonsin mera tala ett ord tyska. Den andra av dem, Paul, hade varit i Kashmir och kunde bekräfta att Jesus grav låg där då han besökt den själv, när vi började diskutera problemen med Shakespeare och Jesus och kom in på den senares eventuella kontakter med Indien och buddhismen, apropå det tibetanska evangeliet funnet i Ladakh av Alexej Notovitj för 108 år sedan som berättade allt om den saken. Den tredje hette Daniel, var lång och skäggig och mera nervös. Problemet som de hade gemensamt var om de skulle fara ut till öarna eller inte. Vädret var inte det bästa, det var kallt och rått, och de kunde inte bestämma sig. Själv lyckades jag förnya mina sandaler med ett besök i Monastirakis hos min gamle skomakare, där de alla kände igen mig och genast gav mig rabatt, då jag ju varit deras stamkund i minst elva år. Men priset hade under denna tid nästan fördubblats. Allt var billigare på drakmernas tid. Även med doktor Sandy diskuterade vi buddhismen. Jonathan hade samma problem med buddhismen som han hade: fatalismen och den totala självförnekelsen. Vi pratade om det kuriösa i att så många unga israeler reste till Indien och Thailand med ett stort intresse för buddhismen, vars största attraktionskraft för dem låg i dess sympatiska pacifism och respekt för livet. Jag läste Jack Kerouacs två berömdaste arbeten från 50-talet, "On the Road" och "The Dharma Bums". Den första är bara ytlig underhållning om dock bitvis strålande som sådan, medan den andra är intressantare genom att den huvudsakligen diskuterar fundamentala existentiella problem och är nästan helt buddhistisk i sin optimistiska grundsyn på livet, vilket är sensationellt för en amerikansk roman från 1958. "På drift" (som hans första roman heter på svenska, skriven 1951) är bara en introduktion, medan "The Dharma Bums" har haft oöverskådlig betydelse och fortfarande har. Jack Kerouac, död vid bara 46 år, är den definitiva portalfiguren till hela freds- och hippierörelsen på 60-talet och föregriper egentligen rentav hela Oshos filosofi, som kom först på 80-talet. Kerouac var ett visionärt geni och är mycket underskattad både som djup tänkare och fullkomligt njutbar stilist. Vi talade naturligtvis även om kriget med de tre amerikanerna. De hade ingen egen åsikt om det men ville gärna veta min. Just denna dag (den 2 april) verkade kriget ta en vändning. De allierade stod fortfarande 70 km från Bagdad (den fjortonde dagen, efter att ha lovat att nå fram dit redan den femte,) men motståndet verkade bli svagare, och irakierna visade mer och mer en tendens att vilja ge upp. Colin Powell var i Turkiet och gjorde fler och bättre framträdanden i TV än både Rumsfeld (som alla avskydde) och presidenten (som alla föraktade). Kriget och dess stämningar verkade definitivt svänga över till de allierades förmån. Daniel bekräftade att president Bush kunde behöva förbättra sin PR. De tre amerikanerna hade aldrig någonstans i Europa eller Indien träffat någon som gillat presidenten eller uppskattat hans politik eller hans bedrövliga framträdanden. Doktor Sandys invändningar mot buddhismen var i första hand praktiska och rimmade därmed ganska perfekt med Johannes kritik:

"Buddhismen har fel på två punkter. Man kan inte förneka jaget. Det finns där, och föds man med en personlighet och en begåvning innebär detta ett ansvar som det är ens plikt att leva upp till. Det kan inte utplånas. Det buddhistiska strävandet mot självutplåningen i Nirvana är en ren ansvarslöshet. Ingen enskild människa kan någonsin förneka sin del av ansvaret för världsordningen och allt liv i densamma. Att uppgå i tomma intet är ren verklighetsflykt. Min andra invändning hänger samman med detta. Det går inte an att förneka det gudomliga och dess möjligheter. Ateism är en radikalism som är irrationell och som även förnekar idealismen. Det går inte. Det är att stänga alla dörrar för sig själv. I stället måste man öppna dem för alla möjligheter och i synnerhet för det gudomligas möjligheter. Kristendomens största misstag var att i sin stränghet skrota hela den grekiska mytologin och dess möjligheter. På samma sätt är buddhismens största misstag att skrota alla indiska gudomligheter. Det sociala upproret och revolutionen mot kastsystemet var och är buddhismens största ära, men att skrota även Brahma och Vishnu var att kasta ut barnet med badvattnet. Bara därför gick sedan buddhismen tillbaka i hela Indien." Hans synpunkter överensstämde i princip även helt med Jonathans, som hade problem med exakt samma saker i buddhismen.

del 10 : Bröllop i Bulgarien. Det var extremt kallt i Athen, och man frös hela natten. Daniel, en av amerikanerna, måste sova med tre filtar. Jag hostade hela natten, och sammanlunda gjorde hela Athen. Det var märkvärdigt hur man överallt hörde kvarkande greker. Värst däran var min värd Elias' hjälpreda, en äldre man, vars lungor lät som en döende hästs. Dessutom rökte han. Men denna dag, den 3 april, gjorde våren sitt intåg. Uterestaurangerna öppnade, och folk började ta av sig kläderna. Ginsten blommade, och luften fylldes av dofter från parkerna. Våren hade med ens kommit för att stanna. Jag hade min sista lunch med doktor Sandy före min resa till Bulgarien. Han visste inte om han skulle vara kvar när jag kom tillbaka nästa vecka, så vi försökte ta ut svängarna. Han var på bättre humör nu men obeveklig i sitt fördömande av Amerika. "Vi kan inte ha en enda supermakt som självsvåldigt dominerar hela världen och väljer vilka diktaturer den skall stödja och vilka den skall störta beroende på de egna ekonomiska intressena i den. Därför har Kina varit särskilt försiktigt i sitt ställningstagande mot USA i Irakkrisen då det varit rädd om den amerikanska ekonomiska uppbackningen. I 30 år stödde USA diktaturen i Indonesien med alla dess folkmord, och nästan alla militärdiktaturer i Latinamerika har haft USA bakom ryggen. Det råder en oacceptabel obalans i världen, och som enda motvikt till USA:s översitteri ser jag tyvärr Europa. Dess splittring i Irakkrisen ser jag som ett hälsotecken. Tysklands hållning har varit genomgående sund och konsekvent, och jag hoppas bara att England hellre ska följa Europa än Amerika. Det ska bli intressant att få höra vad du får för intryck av Turkiet och Bulgarien. Jag hoppas jag är kvar här när du kommer tillbaka." Vi skålade på det.

Därmed avslutades det första Athen-kapitlet. Det andra skulle följa efter återkomsten från Bulgarien och Konstantinopel. Men redan bortom Attika, vid Oenoe och Thebe, tog våren slut och reste sig de snöklädda bergen med Parnassos lika imponerande i sin bländande vithet som Moby Dick. Resan norrut gick smärtfritt, och äntligen fick jag åka i en gammaldags kupé. Denna delades emellertid med ett helt gäng av mycket långhåriga unga grekiska bohemer med svarta glasögon, som både rökte och drack både det ena och det andra men var vid gott festhumör och gärna praktiserade sin mycket elementära engelska med mig. De fann det mycket intressant att jag som resmål koncentrerade mig nästan enbart på Italien-Grekland samt Himalaya. Men ännu bättre ressällskap hade jag hela vägen från Thessaloniki till Sofia. Det var en grek född 10 oktober 1935 som vuxit upp i Bulgarien och behärskade utom grekiska och bulgariska även rumänska, ryska, ungerska, serbo-kroatiska, tjeckiska, slovakiska och polska men varken tyska, franska eller engelska. Vi talade alltså nästan 20 olika språk tillsammans men inget gemensamt. Han förstod dock litet italienska, och på något sätt klarade vi oss på ett slags italiensk-ryska och förstod varandra märkvärdigt väl. Han var utomordentligt hjärtlig och hur rolig som helst och bjöd både på bröstkarameller mot min hosta och på rakía som han bryggt själv. Vi var naturligtvis båda ytterst missnöjda med kriget, vem kunde vara något annat, och vi var helt överens om att hela företaget var ett fördömt fiasko som bara kunde ha dåliga konsekvenser och som ytterligare måste förstöra Amerikas anseende i världen. Han råkade heta Christos, så vi hade samma namn fast i olika versioner: den grekiska och den skandinaviska. Han skulle till Varna, där han hade ett litet hus vid havet. Han var bara en enkel mekaniker men så full av liv att det till och med var ovanligt för en grek. I Bulgarien rådde fortfarande vintern, och Vitosha var helt snötäckt och vattendragen frusna, men tåget nådde punktligt fram till Sofia trots omfattande tidsödande passkontroller vid gränsen (en trekvart på varje sida mellan 2 och 4 på natten), och jag kunde nå fram till Dianas hus som jag lovat lagom till klockan 8. Där väntade den vanliga kalabaliken i det vanliga överdådet på god smak och högsta kultur mitt i en social karusell utan like. Hennes andra dotter hade gift sig den 25 oktober med en tysk museiman som väntat på henne i nio år, och bröllopet hade varit synnerligen sagolikt och lyckligt. Denise är konstexpert och hade själv designat sin bröllopsklänning i gammalbulgarisk stil, och de hade vigts i ett kloster. Vädret hade varit idealiskt i sin mjukaste och varmaste höstskrud, och hela familjen hade varit närvarande. Det hade inte kunnat vara mera lyckat, och bruden hade inte kunnat vara vackrare. Jag hade haft en inbjudan, men samtidigt hade ju mitt kusinbarn i Italien gift sig, och det hade varit omöjligt att fira bröllop i Bulgarien den ena dagen och i Verona den andra. Min egen familj hade jag då givit företräde, men det bulgariska bröllopet hade nog varit vackrare om dock mera anspråkslöst. Jotka hade blivit lycklig änka vid 82 års ålder för andra gången och sluppit sin tyska invalidiserade man, som hon fått ärva, vilket varit hela poängen med skenäktenskapet. Hon levde nu gott på en pension av 600 Euro i månaden, vilket för en bulgar är en förmögenhet. Hon var mycket aktiv som änka och reste omkring mycket och sysslade med filosofiska diskussionsaftnar och var helt i sitt ässe.

I Dianas hus hade en ung velig dam just ärvt en attraktiv våning efter sina föräldrar jämte lanthus, som hon inte kunde sköta själv alls, varför hon desperat sökte efter en äkta man - annars skulle allt gå henne ur händerna. Jag skulle vara den idealiska kandidaten, jag kunde då leva gott i Bulgarien för resten av mitt liv (på yoghurt, dåligt vin och peperoni), och hon var faktiskt söt. Fällan var väl förberedd när jag kom till Bulgarien, och det var bara för mig att slå till och ta för mig av den utlagda ostbiten. Problemet var bara, att hon kunde ingen engelska eller något annat språk än bulgariska. Och, som sagt, denna mycket söta, feminina och helt oerfarna unga dam var veligheten själv. Hon hade inte saknat friare. Diana hade redan sammanfört henne med en mycket lovande och lämplig ung man, som varit intresserad, men han hade lyckats chockera den tilltänkta bruden med att försöka kyssa henne. Hon hade blivit helt förskräckt och vägrat att träffa honom mera. Diana hade blivit ursinnig på honom och sagt: "Du skulle gifta dig med henne, inte kyssa henne!" Så troligen rinner våningen och villan denna unga opraktiska och aningslösa dam ur händerna utan att någon friare kan rädda henne med att framträda som den rätta sagoprinsen, som hon väntar på. Skenäktenskap må vara gångbara som lösningar till många problem i Östeuropa, men tyvärr var jag nog för gammal för henne.

del 11 : Bulgariska diagnoser. Världen var i kris, och så var även Bulgarien. Premiärministern kung Simeon hade gjort bort sig och kunde inte längre möta bulgariska journalister och förberedde sig för att eventuellt gå i exil igen medan kommunisterna hotade att komma tillbaka. Bulgarien hade som enda östland helhjärtat ställt upp för Amerika i Irakkrisen men saknat mandat därför bland folket, där stämningen var lika antiamerikansk som i Grekland, och demonstrationer för fred och mot Amerika hörde till ordningen för dagen. Det mest betänkliga med splittringen inom EU inför Irakkrisen var att det satte ett antal av de tio staterna i EU-kön på det hala och hotade deras vilja till medlemskap. I farozonen var då framför allt Bulgarien och Rumänien, där stämningarna nu började bli pro-ryska igen för första gången på över tolv år. Båda länderna var ju ortodoxa och hörde kulturellt mycket mera hemma i lag med Ryssland än med den anglosaxiska världen. Även min käre grekiske medresenär från Thessaloniki hade varit helt emot den anglosaxiska hårdföra politiken. "Det förekom aldrig våld under den kommunistiska tiden. Allt var lugnt och trygghet rådde. Det enda Amerika verkar tillföra världen är våld och upplösning." Tyvärr hade han i stora drag rätt. Mina fyra bohemer från Athen med långt hår och mörka glasögon hade haft en helt annan syn på saken: "Vad angår oss kriget? Låt dårarna rasa och göra slut på varandra och på sig själva så mycket de vill, bara vi får leva och festa i fred, vi som föredrar sådant framför våld och rutten politik." Och det var nästan den sundaste åsikt jag hittills hade hört på hela resan.

De hade faktiskt varit fem, men den femte hade suttit i kupén bredvid. Han var den mest långhåriga av dem alla, det gick ner till stjärten på honom och han var dessutom skäggig, men han var den ordentligaste av dem. En rumänsk ortodox präst hade också förekommit på tåget med flätat hår och lång svart kaftan. Han hade varit vilsnast av alla och inte alls verkat höra hemma i denna värld av våld och politisk förvirring och upplösning. Men så mycket vackrare han var än alla dessa moderna hemska mänskor, alla sterilt kostymerade eller fult och banalt klädda i jumprar och jeans eller som damerna påsmetade med smink som fnask med färgade eller konstgjort friserade hår och klädda i gräsliga byxor med krampaktiga föryngringsförsök till det yttre som bara slog fel och framhävde deras patetiska utseendekomplex – då var denne ödmjuke, sympatiske ortodoxe präst den enda naturliga av dem alla. Och hans värld var minsann inte krigets och den ruttna politikens och våldets värld utan bara motsatsen - idealism, fromhet och ödmjukhet. Men något av samma jungfrulighet och oberördhet utstrålade även Bulgarien fortfarande. Visserligen hade kommunismen satt sina fasansfulla outplånliga spår genom tvångsindustrialiseringen och ghettokomplexbetongskyskrapsförstäderna, men hur underbart gammaldags och pittoreskt var ändå inte fortfarande det riktiga Bulgarien! Byarna längs vägarna med sina vemodigt enkla hus vittnade om en evig oberördhet av tidens växlingar och moden som var underbar. Det är alltid något oändligt sympatiskt och sunt med anspråkslöshet medan motsatsen bara är avskräckande och förargelseväckande och ställer bara till med problem. Som vanligt bjöd Bulgarien även på kvalificerad musikalisk underhållning. En hel eftermiddag visades gamla TV-inspelningar av konserter med Stravinskij som dirigent, bland annat ett uppförande av "Eldfågeln" från 1965. Det förblir nog hans mest raffinerade orkesterverk, och det var helt trollbindande att följa med i hur han genomförde detta förunderliga och rikt kolorerade verk med sin arkitektoniska final med mycket små men mycket precisa handrörelser utan dirigentpinne alltigenom. Ändå - hur obetydlig och futtig är inte Stravinskijs extremt torra och renodlat tekniska mästerskap mot den varma emotionella melodirikedomen och skönhetsvärlden hos en Tjajkovskij? Somliga kan inte tåla sentimental musik medan för mig musik aldrig är levande utan sentimentalitet, eller, som jag hellre skulle vilja kalla det, emotionalism. Det är det jag har ohjälpligt mot Bach: hans totala osentimentalitet i sin visserligen robusta och kvalificerade men dock ohjälpliga torka. Bara i vissa verk, som i "Mattheuspassionen" och många kantater, lyser något djupare känsloinnehåll igenom den högt drivna absolut tekniska fulländningens mekaniska sterilitet. Chopin och Tjajkovskij hör till motsatserna där melodin och känsloinnehållet är allt. Även samtliga andra romantiker från Beethoven till Sibelius beror helt av melodins känslomässighet och sångbarhet som musikens definitiva grundval, men just från Stravinskij och framåt sker en förödande återgång till mekaniskhetens steriliserande exakthet och torka, som berövar musiken dess skönhet och liv. Vad som då i stället pekar framåt i musiken under 1900-talet är musikalernas örhängen, i viss mån filmmusiken och andra originella undantag som Gershwin, Nino Rota, Michel Legrand och Henry Mancini.

På kvällen firade vi Jevgenijs födelsedag, som fyllde 57 år i morgon. Vi var sju runt bordet, Diana och Jevgenij, Dianas syster Ludmila, jag och Reini den giftaslystna, och till sist kom även Lili med sin man med rakía. Det åts och dracks och festades och diskuterades. Amerikanerna intog Bagdads flygplats medan Iraks arméer mer och mer gav upp medan Saddam Hussein lekte Che Guevara och gick ut bland folket och låtsades solidaritet med dem som kanske en sista chans att synas offentligt. Han har gjort en dålig karriär som dålig skådespelare. Jevgenij var helt solidarisk med amerikanerna och menade, att liksom de hävdat att bara en död indian var en god indian var likaledes bara en död arab en god arab och bara en död zigenare en god zigenare. Han menade på fullt allvar, att liksom vissa organismer bara kunde betecknas som skadliga, såsom myggor, flugor och råttor, så kunde även araber och zigenare betecknas som skadliga organismer som borde utrotas. Det farliga i hans nästan nazistiska ståndpunkt är att han själv är jude, och hans pro-amerikanism hedrar inte amerikanerna. En intressantare diskussion hade jag då med Lili om problemet med det amerikanska våldet, som exporterades över hela världen. Amerikas position var närmast att betecknas som självdestruktiv och masochistisk. Vi kom fram till, att anspråksfullhet alltid i sig måste leda till detta, medan anspråkslösheten alltid är konstruktiv. Med Jevgenij och Lilis man kom vi dock till slut generellt överens om, att om Saddam Hussein var världens skurk nummer ett, så var president Bush nummer två och Putin nummer tre. Det rådde full enighet och ingen tvekan om saken.

del 12 : Sverige ur bulgariskt perspektiv Det förekom en svensk statstjänsteman i Bulgarien från Kristianstad. Han levde i Sofia med en bulgarisk dam av nästan lika avancerad ålder som han själv (75 år) och verkade leva lyckligt men utgjorde en provkarta över alla de sociala svenska sjukdomarna. Som statstjänsteman hade han blivit sjukpensionerad vid 37 års ålder till följd av nervösa besvär, utbrändhet, överansträngning och stress. Sedan dess hade han förföljts av de svenska myndigheterna, som han krigat med i hela sitt liv. Han hade i stort sett dragits med alla tänkbara magåkommor och tarmbesvär och matsmältnings-sjukdomar utom cancer. Det var väl bara den som fattades. Vi hade alltså en hel del att prata om, och där i Sofia på säkert avstånd från Sverige kunde vi lugnt tömma vår bitterhets skålar tillsammans och analysera ihjäl det arma landet och dess öde. Claes-Hugo påpekade, att redan 1970 (då Olof Palme blev statsminister) hade den svenska kronan förlorat 90% av sitt värde. Denna uppgift hade han från självaste Carl Bildt, en annan förlorad son för Sverige. Vi var helt överens om att den huvudansvarige för Sveriges nedgång var "riksolyckan" Olof Palme (som vår gemensamma och beundrade vän Sven Stolpe kallade honom), som inlett sitt destruktiva livsverk med att som skolminister under 60-talet reducera det svenska skol- och utbildningssystemet till en ruin av vad det hade varit. Det märkligaste var att så många svenskar låtit sig duperas av honom och tyckt att hans politik var bra eller helt enkelt stött honom av okritisk lojalitet med den svenska

socialdemokratin. I Olof Palmes mun hade ändå ordet "solidaritet" fått en ganska skärande dissonant falsk klang, genom att Olof Palmes "solidaritet" egentligen bara omfattat marxister. Vi var båda överens om att det var Olof Palme som omvandlat Sverige till "den sista Sovjetrepubliken", ehuru han under de sista åren börjat inse sina missgrepp och försökt trassla ut sig ur sin egen ideologiska härva, som han satt fast sitt land i, varvid han blivit mördad. Vem som helst hade kunnat mörda honom då han gjort sig fiender i alla läger överallt, och Christer Pettersson var praktfull som symbol för mordets karaktär – han var ingalunda utesluten. Och vad återstod av Sverige idag? Enligt Claes-Hugo en nationell mentalsjukdom, en monstruös byråkratiapparat vars huvudsakliga funktion var att genom blanketter och stress pressa medborgarna till utbrändhet och nervösa åkommor med skenande långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar som följd. Den offentliga sektorn i Sverige var ett formalistiskt vidunder, med vilket minsta kontakt måste leda till bestående förluster i ens människovärde. Claes-Hugo var alltså ett typiskt offer för den blinda svenska formalistiska byråkratin och dess omänskliga småaktighet. Efter sin förtidspensionering vid 37 hade han 1965 flyttat utomlands och blivit utlandssvensk på livstid. Han hade bott i Marocko och Spanien, i Costa Rica och USA, i Grekland och nu i Bulgarien, som han slagit sig ner i då det var Europas billigaste land. Men även i Bulgarien förföljdes han fortfarande av svensk byråkrati, Försäkringskassan och skattemyndigheterna, som krävde retroaktiva bötesbelopp av honom sedan tio år tillbaka, medan han med sin pension knappt hade råd till sina mediciner. Det faktum att man i Sverige måste betala skatt även på den lägsta folkpension (15%) är en skam för välfärdsstaten Sverige, om den alls fortfarande kan kallas en välfärdsstat. Snarare torde väl denna beteckning kallas för ett dåligt dubbelmoraliskt skämt, som blivit bestående genom Olof Palme-epokens förklädda diktaturs falskhet och dubbelmoral. Vad var då att göra? Sverige måste göra upp med sin egen falskhet och Olof Palmeepokens katastrofala misstag, inse dem och erkänna dem och sedan göra någonting åt ruinerna i stället för att låtsas om att ruinerna inte är några ruiner. Kvällen blev en hysterisk festkväll utan like. Vi samlades på Polyglotos, översättningsbyrån, som fortfarande fungerade bra och gick framåt. Nina var inte med, då hon ursäktat sig med anledning att hon just hade förlorat sin bror, men Lili bjöd storslaget på vin och tilltugg i form av bakelser, choklad, nötter och piroger. Jag tog sällskapet på åtta personer med på en resa till Ladakh med förevisning av min diabildsshow som gjort sådan succé i Biella. Stämningen steg oavbrutet till svindlande höjder, och när fem liter rött och vitt vin tagit slut gick vi ut och köpte mera. Naturligtvis förflackades så småningom uppmärksamheten, och programmet övergick småningom alltmer till rena festen. ClaesHugo var med och underhöll makalöst med att med gravallvarlig uppsyn påvisa de tokroligaste absurditeterna i den svenska statsrötan. Bulgarerna var alla förtjusta. Han tillfrågades vad som var bättre, Sverige eller Bulgarien, men jämförelsen var omöjlig. Jag påpekade diplomatiskt, att Sverige genom sina långa mörka kalla vintrar hade oöverstigliga klimatologiska problem, medan Bulgarien med sin fattigdom och sina besvärliga turkiska och zigenar-minoriteter hade lika svårlösta sociala problem, så det jämnade ut sig. Claes-

Hugo påpekade då att Sverige, med 25% muslimer i Malmö, höll på att skaffa sig samma sociala problem som Bulgarien. Han avslöjade att han varit med i SS i Nordafrika under kriget, men ingen av oss kunde riktigt tro på detta. Han hade ju bara varit 17 år när kriget tog slut. Klart var att han hade nazistkomplex av samma slag som Ingmar Bergman, Sven Stolpe, Sven Hedin, Knut Hamsun, Fritiof Nansen och andra mycket framstående nordiska koryféer haft och att han aldrig kommit över dem. Han hade skämts för att Tyskland hjälpt Finland mot Sovjetunionen men inte Sverige. Jag påpekade dock att den ovärderliga fördelen med Sveriges neutralitet under kriget hade varit att det kunnat hjälpa både Danmark (med att ta emot judiska flyktingar), Norge (med att skydda norska partisaner) och Finland med frivillighjälp, vilket alla de tre utsatta nordiska grannländerna haft all anledning att för alltid förbli tacksamma för. Kvällen var mer än 100% lyckad, och efter att även de sista litrarna vin tagit slut måste vi tyvärr konstatera att glasen var och förblev tomma. Vi hade då hållit på i fem timmar och ännu inte haft någon middag. Det säger sig självt att så mycket vin på tomma magar måste ha en viss effekt. Vi klarade oss dock hem och stöp där i säng för att vakna med baksmällor nästa dag, då det snöade. Våren hade absolut ingen brådska i Bulgarien.

del 13 : Ringo om islam. Som vanligt var det med stor saknad man lämnade Bulgarien trots det vedervärdiga vädret, det snöade, och man fick för första gången ta på sig strumpor igen sedan Tyskland och dessutom trä på sig handskar. Det var dagen efter, och alla lyste med sin frånvaro. Även Diana hade svårt för att komma ur sängen men lyckades dock skramla ihop till en sista lunch med uppbjudande av sina yttersta krafter. Jevgenij kom upp lagom till lunch och gick direkt efter lunchen tillbaks i sängen. Det var den 6-e april, min 12-e resdag och krigets 18-e dag. Diana försökte fortfarande få mig att acceptera anbudet Reinis öde, en helt oerfaren oskuld i huset, som plötsligt förlorat alla som tagit hand om henne, mor, far och broder (en professor) och som nu stod ensam med en fin bostad plus villa i Plovdiv, som hon inte kunde ta hand om själv. Men vad kunde jag göra? Reini var förtjusande men talade inte något annat språk än bulgariska. Vem visste när jag nästa gång skulle komma till Bulgarien? Och skulle jag då bara skrota alla mina intressen, ansvar och arbeten i Sverige för en nödställd 39-årig bulgariskas skull, som inte kunde ta hand om sig själv? Det var en omöjlig begäran. Det var bara att hoppas på ett mirakel för hennes del, att hon skulle träffa rätt man, ha tur och komma över sin sorg. Hon hade hela sitt liv levat överbeskyddad av framför allt sin bror. Kanske han skulle fortsätta beskydda henne efter döden. Sofia var fullt av sådana tragedier. Även Nina hade förlorat sin bror, men hon hade själv hjälpt honom på traven. Han hade varit alkoholist, men hon hade dessutom gett honom piller och överdoserat dem, vilket påskyndat hans död. Därefter hade hon kört ut hans fru och barn och själv övertagit våningen. Hennes omänskliga behandling av sin egen familj

hade medfört total fiendskap mellan henne och Diana, som vägrade träffa henne mera. Därför hade Nina taktfullt uteblivit från gårdagens föreställning. Naturligtvis kan man inte lita på alla uppgifter man får, och Diana ser gärna mörkare på saker än vad som är helt rättvist, men man kör inte ut en änka och hennes barn från deras eget hem. Så man lämnade ett dramatiskt tillstånd bräddat med intriger, skulder och konflikter bakom sig när man lämnade Bulgarien plus att man kommit levande ur en påtagligt reell äktenskapsfälla. Men resan till Konstantinopel blev fruktansvärd. Till en början var tåget upphettat till bastutemperatur, så det hjälpte inte fast man klädde av sig och öppnade dörrar och fönster. Sedan stängdes värmen helt sonika av, och det blev minusgrader i stället. I två timmar stod tåget och väntade i Dimitrovgrad på ett annat tåg från Rumänien, som det skulle kopplas ihop med. Vi var då bara två stelfrusna passagerare kvar i vagnen, som mest sysslade med åkarbrasor och att hoppa jämfota för att överleva. Klockan ett rullade tåget vidare mot gränsen, där de vanliga terrorkontrollerna tog vid och höll på i två timmar med passkontroll, tullundersökning och dubbelkontroll in absurdum på båda sidor av gränsen. Halv fyra rullade tåget vidare in i Turkiet, värmen sattes på igen, och det blev bastutemperaturer igen. Emellertid var man så trött att man somnade ifrån alla bekymmer för att vakna i gryningen efter tre timmars våt sömn badande i svett precis som i en våt bastu. På nytt hjälpte det inte fast man öppnade alla fönster och dörrar på vid gavel.... Men fram kom man till Konstantinopel, där det åtminstone var fyra grader varmt, men regnmolnen hängde tunga över staden och svepte in den i mörka dimslöjor som en påminnelse om kriget, där amerikanerna den nittonde dagen fortfarande bara förövade sina blodbad utanför Bagdad.... Men väl blev man mottagen på sitt gamla vandrarhem. Turismen var nästan obefintlig, så det var mycket billigt, och mitt nattlogi kostade bara 5 dollar (drygt 40 kronor). En omelett med kaffe gjorde susen, efter några timmars vila på det var man en ny människa igen, och då kom Ringo som på beställning. Han var i mycket god form och verkade i 40-årsåldern fast han skulle fylla 60 i år. Han var rena energiknippet, lika intensiv och varm som vanligt, över en kopp kaffe pratade vi igenom preliminarierna, jag berättade om bekymren i Göteborg med alla mina plötsligt avlidna vänner, men jag gick inte djupare in på det som med doktor Sandy, som ju var betydligt äldre och mera erfaren. I stället gick vi ut och gjorde staden. Han tog mig med till en fiskrestaurang vid Galatabron, där vi hade en fantastisk utsikt över hela Bosporen och intog sardiner med sallad och frossade i turkiskt te medan vi båda njöt av att vara i Asien. Ringo var fortfarande som fisken i vattnet i Istanbul och trivdes förträffligt, älskade att pruta med turkarna, talade turkiska flytande men såg ändå fram emot att få lämna landet efter sitt sista år där. När allt går som bäst och är som bäst och man trivs som bäst är det dags att bryta upp, och han funderade på att bege sig till Indien. Han hade ett långt fantastiskt liv bakom sig och öste generöst ur sin levnads fatabur. Redan hans tillkomst hade varit sensationell. När hans mor hade förts till BB i Berlin den 21 november 1943 hade en amerikansk bomb träffat sjukhuset. Hans mor hade då blivit så förskräckt att hon fött sin son med raketfart - han hade farit ut som en bomb. Förlossningens rekordförlopp torde ha platsat i Guinness rekordbok.

1953 upplevde han östtyskarnas uppror i Berlin mot sovjetockupationen, därefter i Polen och Ungern och Tjeckoslovakien, men den stora ögonöppnaren för honom hade varit Vietnamkriget. Han var Tysklands kanske första banérförare i fredsrörelsen som hippie och blivit fullkomligt söndermobbad. Man kritiserade inte USA i Västtyskland. Redan då valde han att bli en man utan land - han sade upp sitt västtyska medborgarskap och har sedan aldrig mer haft någon nationalitet utan i stället fört en mycket kringflackande tillvaro i Orienten, södra Indien och Sri Lanka, Andalusien och Marocko, Sverige (Norrköping och Göteborg), Grekland och Turkiet, och så vidare. Vi var helt överens om allt och var nästan identiskt likasinnade beträffande islam, kriget i Irak och Twin Towers-katastrofen. Genom den sistnämnda hade inte islam kunnat ge sig själv ett djupare suicidalt dråpslag. Islam var ett misstag och fiasko från början, precis som kristendomen varit det och precis som kommunismen varit det. Problemet var att islam fortfarande var militant och predikade heligt krig och sanktifierade våldet medan kristendomen och kommunismen vuxit ifrån allt sådant överfanatiskt vansinne. Men det stora problemet med islam var det förkrossande kvinnoförtrycket. Om en muslimsk kvinna målar sina naglar röda för att dekorera sig riskerar hon att få den handen avhuggen med yxa. Muslimska kvinnor älskar att tala med västerländska män mest bara för att de tillsammans med dem känner friheten att de inte behöver kämpa för sin kvinnlighet och för sitt (i muslimska mäns ögon) obefintliga människovärde. Islam uppfostrar mannen inte bara till ett totalt kvinnoförakt utan framför allt till ett grundläggande kvinnohat, som sedan blir det dominerande elementet genom hela livet i allt könsumgänge. Mest därigenom är islam världens största religiösa missfall. Det finns ett antal religiösa missfall i form av andra religioner, men ingen har någonsin drivit onaturligheten och omänskligheten så långt som det muslimska världsetablissemanget.

del 14 : Final i Konstantinopel. Kanske det var resans höjdpunkt, när vi besteg Peratornet tillsammans och blickade ut över den fantastiska staden draperad i slöjor endast förstulet belyst av en rodnande eftermiddagssol med reservationer i blicken, som färgade dim- och molnslöjorna i alla världens osannolika färger såsom ultrapurpur och chockorange. De vackra sundfärjorna över till den asiatiska sidan, oförändrade i princip sedan Atatürks dagar (som förresten var grek född i Thessaloniki - Grekland och Turkiet är historiskt och rasiskt sett ett med varandra, hur stora etniska skillnader och brytningar det än förekommer inom de båda ländernas extremt olika språkliga och religiösa element – ) smyckade Bosporen mera smäckert än vad vaporettorna gör Venedig. Konstantinopel-Istanbul var fortfarande en av världens mest storslagna och vackra städer. Man kan aldrig förbigå detta faktum. Där diskuterade vi världens öde med dess fruktansvärda kriser i form av religiösa och etniska krig, som helt kom i skuggan av den skenande miljöförstöringen, vars globalt mest ignorerade symptom för närvarande var den globala växthuseffekten med framför allt smältande glaciärer överallt var det fanns sådana vid polerna och i bergskedjorna, ett symptom som president Bush föregick med dåligt exempel för hela världen med att köra

över och ignorera. Hur skulle det gå för mänskligheten med dessa problem, med den lika förträngda globala Aidskrisen och med alla andra kriser, som hotade allt liv i naturen och hela mänskligheten? Vem skulle överleva? Ringo kunde bara se att mänskligheten bara kunde överleva spirituellt, alltså själsligt, alltså transcendentalt bortom materialismens undergång, och mycket tydde på att han hade rätt. Åtminstone jag delade hans uppfattning. Ty det var helt realistiskt att vara helt pessimistisk. Vi möttes igen till kvällen och hade middag tillsammans. Han hade prövat de båda silveroxidkamerabatterierna jag hade inköpt åt honom i Sverige, och de hade omedelbart givit hans kamera nytt liv. Han var överlycklig av tacksamhet. Nu kunde han äntligen börja fotografera igen, vilket var hans käraste intresse vid sidan av akvareller. Hans stora dröm var att få kunna ordna en fotoutställning. Hans bilder, som jag sett förut, är genomgående fotografiska konstverk. På tal om att överleva spirituellt kom vi åter att tala om mina avlidna vänner, och han kom då att berätta om ett häpnadsväckande fenomen i samband med hans livs kärlek. De hade varit tillsammans i nio år, varefter hon hade dött, men de stod fortfarande i daglig kontakt med varandra – efter 25 år! Han berättade alltså rätt upp och ner som den självklaraste saken i världen att han fortfarande umgicks dagligen med sin enda älskade, som dött 1978, som om ingenting förändrats och ingenting hänt. "De älskade dör inte förrän man låter dem dö genom att man glömmer dem. Så länge man bevarar dem levande inom sin egen själ kan man aldrig förlora kontakten med deras egna levande själar. Vi kommer alla från en och samma själ, den själen är statiskt odödlig, och den del vi har i den genom våra egna själar är lika odödlig. Själarnas samvaro och umgänge upphör aldrig så länge de älskar varandra." Jag kunde bara ge honom rätt i allt. Detta var kanske just hemligheten med hans liv. Han var ett fenomen av ungdomlighet i sitt sextionde levnadsår och fullkomligt överväldigande som energiknippe. Han sprudlade av energi och livsglädje och erkände själv att han kanske hade lite väl mycket överloppsenergi. Han var fortfarande en flitig fruntimmerskarl som hela tiden fann sig nya damer och hela tiden fick problem med nödvändigheten att klara sig ifrån äktenskap. Han gjorde inte barn, men han älskade kvinnor passionerat och med respekt. Han kallade sig själv en nomad, som aldrig kunde stanna länge på samma ställe och aldrig kunde rota sig. Det hade han gjort till en levnadskonst, och hans liv var en enda färgsprakande explosiv mosaik av erfarenheter, nya kapitel, nya länder och nya experiment. Han letade efter någon som kunde hjälpa honom skriva hans självbiografi, då han med rätta menade att hans erfarenheter kunde ha något att lära envar. Och detta enormt rika liv hade han konsekvent genomfört med ena foten på andra sidan, med en grundligt genomtänkt andlig livsfilosofi närmast färgad av buddhism och i oavbruten kontakt inte bara med sin avlidna älskade sedan 25 år utan också med sin mor, märkligt nog alltså bara med kvinnliga "spöken". Det säger sig självt att vår samvaro blev hur intensiv som helst, vilket visade sig dagen efteråt. Han insisterade på att följa mig till stationen och mötte mig på vägen dit klockan åtta på morgonen i vinterhotfull ismorgon (0 grader). Båda hade vi haft en orolig natt utan mycket sömn. Med sig till stan hade han tagit litet matvaror till en god vän som han hjälpte. Det skulle ha varit corned beef, men i stället hade han i misstag fått med sig en ölburk. Själv hade jag glömt hela min matsäck kvar på vandrarhemmet, vilket jag inte märkte förrän tåget

redan lämnat Istanbul. Så disträ med en så viktig sak (inför en resa på två dagar utan mat) hade jag aldrig varit förut. Naturligtvis var det oundvikligt att vi även gjorde upp planer för framtiden. Försiktigt övervägde vi möjligheten att träffas i Indien i november. Han hade aldrig varit i Dharamsala, Kausani, Nepal eller Darjeeling, och den världen ville jag gärna visa honom, då han där hade mycket att hämta, vilket han var medveten om. Men det var långt från april till november. Kort sagt, detta var kanske resans höjdpunkt, denna intima samvaro med min innerligaste vän i denna delen av världen. Som väl var hade han e-post, så åtminstone kunde vi hålla kontinuerlig kontakt var på jorden vi båda än befann oss. Den möjligheten saknar man tyvärr med alltför många av sina bästa vänner. Istanbul lämnades alltså i värsta tänkbara vinterrusk, och förbluffad fick man iakttaga hur det thrakiska landskapet var helt vinterklätt denna den 8 april. Det liknade ingenting. Dock hade vårfåglarna kommit - de översvämmade träsken svärmade av storkar och hägrar och till och med en pelikan, den första vilda jag har sett i Europa. Vid gränsstationen kunde man nödtorftigt kompensera sin bortglömda matsäck (med förlusten av sju ovärderliga bananer) med en ny flaska Martini för 10 dollar. Den skulle minsann komma att behövas inför resans troligen mest påfrestande etapp.

del 15 : Rigoletto & CO i Sofia. Det var en lysande föreställning. Sofia levde än en gång upp till sina förstklassiga operatraditioner. Hela operan sjöngs på italienska, och dirigenten, en helt ung och tanig man, uppvisade en lysande kontroll över hela föreställningen, som var mera hjärtknipande än någon Rigolettoföreställning jag tidigare sett. Slutscenen bidrog till detta. I ett genidrag från regissörens sida får aldrig publiken se den mördade Gilda i säcken. Rigoletto öppnar den inte mer än vad han behöver för att genast förstå hela katastrofen. Hur genomförs då Gildas långa slutaria? Jo, regissören har flyttat henne helt bort från scenen, så att hon i stället sjunger från ovan från en balkong, den översta i salongen skymd av en skärm från publikens åsyn. Effekten var makalös. Sålunda genomför Rigoletto den gripande slutscenen helt ensam på hela scenen duetterande med Gilda som ett svinnande spöke.... Men mest aktningsvärt i hela föreställningen var hela scenografin, konsekvent genomförd i tidstypiska dräkter från renässansen, med Mantuas hov återskapat i suverän renässansprakt med flaggor och gobelänger och med krogscenen även i helt realistisk miljö med Maddalena fullständigt korrekt fullständigt urringad.... Ingenting fattades. Rigoletto själv genomfördes med demonisk inlevelse av en helt ung baryton utan puckel, men han rörde sig just som en haltande puckelrygg skall göra. Alla solisterna var helt unga krafter, nya knoppande förmågor, en helt ny generation av operasolister, och även publiken dominerades av helt unga, som mest uppfyllde de billigaste platserna (för 25 kronor). Vi satt bland dem och delade deras fullständiga entusiasm, ehuru vi höjde några ögonbryn inför några yngre damers minst sagt utmanande klädsel.... Till och med på Bulgariens nationalopera kan man tydligen uppträda hur som helst med både bara axlar och midja och navel....

Rigolettos exempellösa framgång som opera beror väl mest på dess djupa mänskliga pathos tillsammans med Verdis djupt inkännande musik, som förlänar Rigolettokaraktären en oförglömlig aura av tragisk mänsklig storhet. Rigolettos pathos har bara överträffats av Verdi själv i den några år senare producerade operan "La Traviata", som med rätta än idag är Italiens mest melodiösa och mest älskade opera. Som melodiker är Verdi oöverträffad i operalitteraturen, och endast Puccini kommer i närheten. Deras operor förblir utan konkurrens världens mest tårframkallande operor hos publiken; och det vet denna publik, att det är därför de går på operan, att det är välgörande att få gråta ut inför ren musikalisk skönhet parad med stora mänskliga känslor. Wagner kommer inte ens i närheten, och till och med i "Tristan" bara dränker han allt mänskligt i monstruösa orkesteröverdrifter i stället för att framhäva det, som Verdi och Puccini gör. Dessutom fick vi det stora nöjet att få njuta av en klassisk uppsättning av Verdis "Otello" med Mirella Freni och Jon Vickers från deras glans dagar under 70-talet på den utmärkta franska musikkanalen "Mezzo", som non-stop utsänder värdefulla musikprogram och konserter av alla de slag från fullständiga operaföreställningar till rena jazzen. Denna Otelloföreställning var filmad i rätt miljö med venetianska gondoler och arkader, med cypriotiska terasser och levande fontäner, i rätt 1500-talskostymering och en underbar regi. Det kunde inte bli bättre. Jag har aldrig sett en bättre Otello än Jon Vickers gestaltning i denna operafilm, till och med Orson Welles kom i lä, och den stora kärleksarian mellan Otello och Desdemona i första akten var lika överväldigande smäktande genomförd som någonsin Puccinis "Tosca" eller "Madame Butterfly". Varför får vi aldrig se sådant i Sverige? En annan musikalisk höjdare var världsmästerskapen i skönskrinning från Dortmund. Kampen stod mellan en helt stillös fransman i vidrig plastkostym till ännu vidrigare elektronmusik från filmen "Matrix", som genomförde ett tekniskt absolut perfekt program ehuru han mest bara fjantade omkring, och en sagolik ung ryss som verkligen kunde dansa på isen. Allt vad fransmannen saknade fanns hos ryssen: stil, skönhet, känsla, mjukhet, ljuvlighet, kort sagt allt positivt och vackert som kunde tänkas. Men han drattade på isen. Plötsligt låg han bara där, och hans fall var värre än något av alla de föregående. Han hade vunnit tre världsmästerskap tidigare och var 21 år gammal, och halva publiken fick hjärtslag när han drattade på ändan inför hundratals miljoner TV-tittare världen över. Men han fortsatte och genomförde resten av programmet med den äran utan en enda skugga av ett fel. Och han vann! Domarna föredrog hans stilfulla, överväldigande estetiska, välkomponerade och himmelskt sköna framförande, fastän han föll mitt i uppvisningen, framför fransmannens tekniskt fulländade men platta, fantasilösa och stillösa program. Det hedrade domarna. På tredje platsen kom en liten tysk som såg precis ut som en hob, medan amerikanerna blev helt utan medaljer. Där förekom också några lysande kanadensare men ingen från Norden. Den största musikaliska upplevelsen i Bulgarien bjöd dock som vanligt minneskatedralen Alexander Nevskij på, som den 25 mars hade full gudstjänst från morgon till kväll med fulltalig blandad kör a cappella som fyllde hela katedralen med himmelska klanger från början till slut. Kyrkan uppfördes till minnet av de 200,000 ryssar som stupade i Bulgarien i dess självständighetskamp mot turkarna 1878 och bekostades av tsaren. Den är

Bulgariens vackraste kyrka både invändigt, utvändigt och akustiskt. Bandet mellan Bulgarien och Ryssland är fortfarande mycket starkt trots Sovjetunionens sönderfall och att Bulgarien nu gått med i Nato. Ute i regnet under en av dessa dagar satt det en ensam dragspelsmusikant och spelade på gatan på en parkbänk "Midnatt i Moskva" som om varken Warszawapakten någonsin spruckit eller existerat och som om det inte ens regnade. En helt annan kulturbild: på paradplatsen där förr diktatorn Dimitrovs betongmausoleum stod, som sedan länge sprängts bort i bitar, stod nu ett helt annat monument: en gigantisk röd låda "Red Label Johnnie Walker"-whisky, identisk med vad man köper i tax free shops men i hundra tusen gångers förstoring. Tydligen kan man aldrig nog profanera en diktators minne.

del 16 : Ankommen i Ancona - 31 timmar från Athen till Biella Som avskedsgåva gav mig Elias en flaska Ouzo. Därmed hade jag faktiskt fyra flaskor att släpa på i bagaget: min egenhändigt köpta Retsina, den turkiska Martinin, likören från Biella och en Ouzo. Dessutom var Retsinan fördelad på två flaskor, då det var mer än en liter. Doktor Sandy hade varit stolt över mig. Aldrig hade jag förr burit med mig så mycket alkohol från Grekland, och tendensen var tydlig att det blev mer för varje gång. Det var bara att tacka och ta emot, dricka upp och bjuda med sig. Båda gångerna i Athen hade krigslyckan vänt sig till de allierades fördel. Första gången hade det irakiska motståndet äntligen börjat vända ordentligt, och andra gången intogs Bagdad. Min sista kväll i Athen triumferade Rumsfeld och Bush medan hela världen fick se hur Bagdads kolossalstatyer av Saddam Hussein revs och slogs i bitar och hur Bagdadborna rullade med sig diktatorns betonghuvud och slog det med sina skor.... Man behövde nu inte längre själv bekymra sig om kriget. Vad som följde på sönderbombningen av Irak var nu helt Amerikas och Storbritanniens bekymmer. Företagare i USA hade fått alla återuppbyggnadskontrakt, men det var EU som skulle betala dem. Mitt största bekymmer var hur jag skulle hinna fram till Biella på fredagen innan det blev för sent. Båten skulle nå fram till Ancona efter tre på eftermiddagen, och sedan kunde det vara en sju timmars tågresa med två osäkra byten. Ett alternativ var att i stället fara till Verona, övernatta där och fortsätta till Biella följande morgon. Jag informerade Lorella om allt detta per e-mail och lovade ringa henne så fort jag nådde terra firma i Ancona. Jag hade tur. Lyckligtvis valde jag det tidigare 10-tåget till Patras i stället för att vänta till halv ett, men den tågresan till Patras tog bara fyra timmar, fastän det inte var IC. När jag kom till Patras klockan 2 (en timme tidigare än beräknat) inställd på att tillbringa eftermiddagen med lunch och kaffe och kanske uppsökning av mitt gamla strävsamma par i vandrarhemmet och deras skotske stamgäst Charlie, möttes jag på hamnkontoret av beskedet att det skulle avgå en båt redan inom en halvtimme. Jag behövde inte vänta till kvällen. Jag skulle nå Ancona nio på morgonen, och därmed skulle resan till Biella inte bli något problem. Jag hade all anledning att vara nöjd med Balkanloppet, som denna gång för en gångs skull inte hade varit något gatlopp. Besöken i Athen, Sofia och Konstantinopel hos doktor

Sandy, Diana och Ringo hade varit utomordentligt givande och befruktande för framtiden. Under dessa tio dagar hade kriget avgjorts och de allierade trots allt avgått med även en moralisk seger över megaskurken Saddam Hussein, ehuru den stora disken efteråt stod och väntade på dem med svåröverstigliga berg av bekymmer och saftiga räkningar. Doktor Sandy hade vid vår sista middag igår kväll stilla kommenterat situationen: "De allierade har ställt till med en stor förstörelsefest och gjort det till sin ära. Måtte de också bara städa upp efter sig med någon ära." ("The allies have made a glory of making a mess of it. Let's see if they can make a greater glory of clearing it up.") Men han tvivlade på det. Athen var lika ruskigt som vanligt med sin ödsliga asfaltdjungel, sitt förfall och sina uteliggare och oräkneliga dagdrivare och alkoholister, men som Graham Mackenzie från Xanthi sade: "Thessaloniki har alla en storstads bästa fördelar: ordning, renhet, parker, god luft, och allt fungerar, men jag avskyr staden. Athen har alla en storstads värsta nackdelar: kaos, smuts, elände, betongöken, världens sämsta luft och allt i förfall, men jag älskar och trivs i den staden." Jag vidimerade hans utlåtande till fullo. Man nådde Ancona i tid och begav sig genast i ilmarsch till järnvägsstationen i sällskap av en ung resenär som skulle till Torino. På stationen fick man beskedet att ett tåg till Milano, som var tio minuter försenat, inväntades när som helst. Man hade inte mera tid på sig än att man just och just hann köpa ett biljettsupplement för 14:20 Euro. Jag ansåg det vara värt priset att komma fram i god tid, men jag hann därmed inte ringa och förvarna för min ankomst. Milano nåddes efter fyra timmar, och där skulle ett tåg avgå mot Torino om tio minuter. Jag hann precis bara ringa och förvarna genom Lorellas telefonsvarare och hoppas på att hon skulle hinna avlyssna den. Samma fenomen visade sig i Novara: man fick precis fem minuter på sig att byta tåg. Klockan fem steg man av i Biella, och vem råkade inte just då komma in i stationen från gatan om inte Lorella? Hon hade inte kunnat öppna sin Hotmail och inte kunnat se mer än att det låg ett mail från mig. Hon visste alltså ingenting utom att jag var på väg någonstans ifrån. Gian Carlo avlyssnade mitt meddelande om mitt tåg från Milano 15:20. "Just in case" tog Lorella vägen förbi stationen vid en ungefärlig tidpunkt, och just då kom jag in i stationen. Resan från Athen hade tagit precis 31 timmar med 5 timmars sömn. Den hade varit helt makalös med sina absolut precisa tajmningar vid bytena både i Patras, i Ancona, i Milano och i Novara. Och Lorella hade utan att få mitt e-mail kunnat exakt passa in sin mötesentré. Det var helt formidabelt. Jag ramlade rakt in i den vanliga nöjescirkusen. Det var ju fredag kväll och en stor tangofestival i Biella. Efter Fiats undergång i Torino och Piemonte har denna landsdel mer och mer börjat intressera sig för tango i stället, tangoklubbar har vuxit upp överallt i Torino och Milano och där emellan, så att Piemonte nästan blivit ett tredje tangoland efter Argentina och Finland. Och italienarna förstår ju om någonting det här med stil, så den piemontesiska tangon är både graciösare, vackrare och mera fascinerande än den mer allvarliga argentinska tangon och den mer rustika och robusta finska tangon, då dessa båda är mera sensuella medan den piemontesiska är mera estetisk och gracil. Man försattes alltså rakt in i en omfattande tangovärld med rosor i håret, bara kvinnoskuldror, diamantgnistrande skospännen, knallröda sidenschalar, nätstrumpor och

oemotståndligt eggande tangorytmer, medan samtidigt en jordbävning skakade om Piemonte (i tio sekunder) och Corriere della Sera basunerade ut Bagdads fall. Som avslutning på dagen bjöds man på en Dario Fo-pjäs, den, där den ena tjuven och älskaren efter den andra gömmer sig i en golvpendyl, som varje gång den slår tolv slår ihjäl dem. Jag hade sett den förut för exakt 40 år sedan på Lilla Teatern i Helsingfors med Nils Brandt, Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson under Morfars 70-årsfirande. Den var hur rolig som helst, men jag somnade ändå hela tiden. Det skulle bli skönt att få komma i säng efter de 31 timmarnas rasande resande.

del 17 : Festorgier på heltid Festkarusellen i Biella gick hårt fram på högvarv. Vi blev fler och fler för varje dag. Under lördagsförmiddagen ankom Massimo, mannen som räddat Tatiana i Dharamsala när hon förlorat sitt pass. Även jag hade träffat honom som hastigast i Dharamsala, vi hade ju varit så få italienare där att vi genast alla funnit varandra och lärt känna varandra, och Massimo hade då gjort intrycket på mig av en människa som just inte hade kunnat komma mera fel. Men han hade varit just den rätta till att lyckas finna Tatianas pass i Dharamsala. Han var en högst fyrkantig ganska otymplig bjässe med mycket pasta i bilringarna som inte var särskilt företagsam eller bra på att klättra i berg, och hur i all sin dar hade han hamnat i Dharamsala? Så hade jag tänkt då, och likväl hade han redan varit där nästan lika många gånger som jag. Denne Massimo visade sig nu vara ett geni på många områden och en utomordentlig festprisse. Hans sinne för humor var så originellt att hans blotta närvaro måste leda till feststämningens avsevärda förhöjning. Alla älskade honom. Vi hade en lång lunch tillsammans på fem man hand med Lorella som enda dam vilket var ett just tillräckligt sällskap för att uppnå den rätta allmänna intimiteten. De två andra herrarna var Sebastiano, den lille sarden, och en äldre man som just skalat av sig allt sitt hår och bara lämnat kvar ett fint litet skägg och dito mustascher. Han var alltså helt slät. Även Sebastiano var ju helt slät men sedan en längre tid tillbaka, och innan den nyrakade gick tog han Seba om huvudet och sade: ”Du börjar visst bli långhårig.” Jag förstår inte hur man kan raka av sig allt sitt hår, i synnerhet inte om man har en tillfredsställande hårväxt. Det är ju den fulaste av alla frisyrer, nakenhet är något att skyla och frysa med, och utseendet måste brutaliseras. Hår är en prydnad att vara stolt över, odla och vårda. Fråga alla flintskalliga damer. Seba hade fått virus i sin dator, men Massimo var den rätta experten på sådant. Han följde med Seba hem till natten, satte sig vid datorn och konstaterade att Seba hade fyra olika virus som förgrenat sig i olika riktningar. När han fått bukt med två av dem hade Seba för länge sedan somnat i en stol och klockan visade sig vara 7.50 på morgonen. Massimo hade förlorat allt begrepp om tiden under sitt arbete och glömt att det fanns något sådant som sömn och sängar nattetid. När vi vaknade konstaterade vi att han varit ute hela natten. Men denna söndag var nu den stora arbetsdagen, då det gällde att vara energiskt verksam hela dagen. Tio av oss skulle

bland annat träda i tjänst som flaggviftare inför ett lokalt maratonlopp runt och över hela Burcinaberget för att ingen skulle springa fel. Burcina är ju en parklabyrint av stigar och vägar som går kors och tvärs och som det är svårt att hitta ut ur om man en gång börjat labba runt där. Vi skulle träda i tjänst 8.20, och just då uppenbarade sig Massimo och meddelade oss salig att han fått bukt med två av Sebas fyra virus under natten och att han absolut inte behövde någon mera sömn. Så vi for iväg till maratonloppet och trädde i tjänst och utplacerades på strategiska ställen för att vifta sprintarna rätt. Min position var högst ansvarsfull vid en lada med kor med kopuddingar försåtligt utlagda runt hela stället. Det var enastående pittoreskt att få stå i denna koskit mitt i all den karakteristiska stanken och visa löpare vilken väg de skulle löpa för att plumsa genom de flesta koskitarna. Ledaren för detta maratonföretag var en högst energisk sportfåne som var medveten om sitt höga ansvar och placerade oss så strategiskt han kunde. Själv fattade han posto på toppen av kullen, och det var där sedan som alla sprang fel. Sex försvann på vägen, ett okänt mörkertal tog alla möjliga omvägar innan de irrade sig rätt igen, och bara ett lyckligt fåtal kom något så när tillfredsställda i mål. Gian Carlo, som deltog i loppet, kom in som nummer 37, vilket var en bra placering för 141 deltagare. Tio var damer, den första på 55-e plats. Efter loppet följde orgierna med start utanför kyrkan med kraftig sangría med tilltugg av ost och korv, kakor och skinka. Alla blev berusade genast, särskilt lilla Tatiana, som knappt kunde stå på benen. Lorella och Gian Carlo hade inte sett henne sedan hemkomsten från Indien när hon dök upp till tangofestivalen och nu var med hela dagen. Festen fortsatte sedan hemma med obegränsad tillgång på viner och grappa, stekar och kotletter, leverbiffar med svamp och sallat och allt möjligt annat gott. Vi var 26 till antalet, och äntligen hade våren gjort full entré i även denna avlägsna landsända. Solen rentav stekte, och vi satt ute hela tiden medan Roberto grep gitarren och alla italienarna satt runt omkring honom i gräset och sjöng gamla 70-talssånger tillsammans. Det var så nostalgiskt och så rörande att man grät hela tiden. Alla dessa människor var ju ungdomar för mig, de var alla minst tio till tjugofem år yngre med bara två undantag, Enzio och den biljardbollsfriserade herren, varför man försattes in i en 10-25 år yngre och vackrare värld. Kriget var glömt, det existerade inte längre, ingen var intresserad av de amerikanska avslöjandena av Saddam Husseins oändliga rikedomar och lastbarhet, och irakierna tycktes inte vilja föredra Bush, som de menade var en lika stor diktator och skurk som Saddam Hussein. Denne hade dock varit värre än kollegan Ceaucescu, som åtminstone börjat bra, medan Saddam Hussein börjat i lika hög grad fast dåligt och Bush fuskat sig till presidentämbetet. Låt oss aldrig glömma detta. Det spelar ingen roll hur han sedan försöker skyla över sina komplex, sin falskhet och sina fusk med politiska kupper och krig. Han kan aldrig sopa sin egen brist på trovärdighet under mattan. Såg vi inte hur han precis som Saddam Hussein tog upp småbarn i sin famn för att kela med dem inför alla världens TVkameror? Vem var det som först kom på att tjusa och lura massorna med sådan utstuderad demagogi? – Adolf Hitler. Diktatorerna tror att vi kan gå på sådant fortfarande, och alltid är det ju någon som låter sig luras. Det blev sedan tärningsspel hela natten. Vi ägnade oss åt ett spel som heter ”Tokio” där 2+1 slår ut alla andra tärningskast. Det är 21 som betecknas som ”Tokio”, den absoluta

trumfen. Det gäller att slå ut varandra med att genomskåda deras bluffar, (tärningskasten måste hela tiden gå över varandra, och det är fritt fram att bluffa - man måste,) och när man fått fel nio gånger är man utslagen. Jag blev den första att slås ut, jag är ju dålig på att bluffa, och Seba vann även över den mest professionella spelaren i sällskapet. Så sent på natten var vi bara sju kvar runt bordet, och vi var tämligen utslagna alla sju. Solen och vinet hade tagit hårt på oss, och när kylan kommit till kvällen blev flera förkylda, vilket visade sig dagen efter, då även många andra vådliga efterverkningar blev mera uppenbara. Man sov dock som en sten den natten och längre än vanligt, vilket behövdes. Nästa morgon gällde det att bryta upp. Vårvädret var fortfarande strålande, och det var en skam att behöva lämna Pollone med så många bergsstigar outforskade. Jag lovade att bistå Lorella med detta nästa gång, men före det lovade hon att se vad hon kunde göra för att vi skulle kunna återses i Ladakh i augusti. Vi ägnade oss gärna båda åt planerandet av vårt återseende. Det hade varit tågstrejk hela söndagen, och nu skulle därför alla resa på en gång. Milanostationen var så tjock av folk att stundtals ingen kom fram någonstans. Lika fullt hade alla mer än bråttom. Likväl uppstod inga förseningar, och jag kunde lugnt komma fram till Verona i tid till lunchen. Dock var man tämligen urlakad. Båda dessa festomgångar i Pollone (med bara tio dagar emellan) hade man så gott som oavbrutet känt sig alkoholförgiftad, så både törsten och aptiten var knappast längre påträngande. Allt man ville var att få ta det lugnt, vilket kunde behövas inför de stundande Shakespeareforskningarna i Padua och den stundande påsken.

del 18 : Byråkratiska turer i Padua. Visst saknade man Biella. Hur gärna hade man inte stannat en extra dag i detta paradis av idel naturskönhet och värme, där omgivningen så påtagligt erinrade om både Darjeeling och Dharamsala, där man först mött dessa underbara vänner, som av allt att döma man hade lyckats vinna för livet både på grund av gemensamma intressen och ideal men även till följd av en helt spontan kärlek och samhörighetskänsla mellan mig och Lorella. Hon kallade mig ”sin själ” och jag kunde bara acceptera henne som min själ. Hennes man var lika god han, en helt hängiven och duktig läkare som därtill älskade att festa och sjunga och klättra i berg, intressen som i högsta grad sammanband oss alla tre. De hade varit uppe i bergen ännu förra söndagen (den 6.4.2003) och inte gett upp det tappra bergssportandet fastän en i sällskapet sjunkit ner till axlarna med skidor och allt i de lömskt undersmältande snömassorna. Hur hon kunde grävas ut igen över huvud taget framstod som ett oförklarligt mysterium. Men andra överraskningar väntade i Verona. När jag traditionellt gick upp till Don Calabria-institutet ovanför Giardino Giusti kom jag i samspråk med fyra människor äldre än jag själv, av vilka två var amerikaner. Det andra paret bodde i Rom, och så hjärtligt blev vårt samspråk att de faktiskt spontant bjöd mig dit. Det nästan förpliktade. När jag nästa dag tog tåget för att bedriva Shakespeare-Marlowe-undersökningar i Padua råkade jag träffa samma kvartett igen på tåget. De var överlyckliga att se mig, och vi

kunde äntligen formellt byta adresser. Vi hann precis innan jag måste stiga av i Padua. Förpliktelsen mot Rom hade gjort sig starkt påmind, och även Annie hade hört av sig därifrån. Det amerikanska och romerska paret skulle tillbringa två dagar i Venedig innan de skulle återvända till Rom. I Padua började jag med att förhöra mig om vart jag skulle vända mig. Maud hade gett mig tips om tre viktiga arkiv i Padua, och det gällde att först och främst hitta dem. Ett låg i den gamla universitetsbyggnaden Palazzo Bó i centrum, det andra låg bakom katedralen, och det tredje låg långt utanför staden. Jag började med Palazzo Bó. Det var ett enormt byggnadskomplex där man lätt kunde förlora sig i timmar på att leta sig fram genom de olika våningarnas svindlande byråkratiska labyrinter, men till slut tycktes jag komma rätt. Jag sattes att vänta i en kvart på en dam, som hade tillgång till de rätta referenserna. Mitt uppdrag var att försöka få det bekräftat att Christopher Marlowe dött i Padua 1627, vilken uppgift Washington Irving kommit över när han rest omkring som amerikansk ambassadör i Europa för ungefär 180 år sedan och som Marlowe-forskaren och -fantasten Calvin Hoffman fört fram i ljuset för 20 år sedan. Marlowe skulle ha bott hos en viss Pietro Basconi när han dog. La dottoressa Veronese gav mig åtskilliga luntor att leta i, men det visade sig att dessa endast upptog utlänningar som skrivit in sig i universitetet. I Palazzo Bó fanns alltså endast ett universitetsarkiv, ingenting om vilken utlänning som dött när, utan bara datum för deras ankomst och inskrivning. Ej heller lovade Paduas huvudarkiv ”Archivio Diocesano” några napp då dessa Paduas äldsta personarkiv var sorterade efter var personerna hade bott. Man kunde bara finna någon om man visste vilken församling han tillhört. Ingen visste något om Pietro Basconi. Alltså hade jag ingenting i Archivio Diocesano att göra utan gick vidare till Archivio dello Stato. Detta låg utanför kartan, och det var en förfärlig väg dit. Man måste gå förbi flygplatsen, men sedan låg det på höger sida, en anspråkslös modern byggnad. Där måste man låsa in sin väska i ett skåp innan man släpptes in, och väl där inne måste man fylla i omständliga blanketter och uppvisa legitimation (pass för utlänningar) innan man fick tillträde. Men sedan öppnades alla dörrar. Bibliotekarierna där var mycket hjälpsamma, och de gav sig inte förrän de hittat rätt Codex åt mig. Det var ett väldigt skinnband som i alfabetisk ordning dokumenterat varje enskilt dödsfall mellan åren 1626-51. Där fanns ytterst få utlänningar och bara en engelsman, en earl av Arundel, och det närmaste ”Marlowe” jag fann var en viss Merlini med ett mycket italienskt förnamn. Andra om ”Marlowe” erinrande namn förekom, men det var nästan alltid damer eller hela familjer. Jag sökte också på andra bokstäver utom M, jag sökte ”Ledoux” på både L och D och även på C efter om ”Christopher” eller ”Cristoforo” erinrande namn och även på I för ”Inglese”. Men jag fann ingenting. Det kunde inte genom mina forskningar bekräftas att någon Marlowe dött i Padua mellan 1626 och 1651, och ändå hade jag fått tillgång till just den förteckning som borde ha uppgett saken om den inträffat. Washington Irving - Calvin Hoffmans fantastiska uppgift om Marlowes död i Padua 1627 förblir därmed obekräftad.

Jag hann precis bli klar till stängningsdags klockan ett. När jag kom till stationen gick det precis ett tåg till Venedig, som jag tog. Jag hann precis ta en snabbpromenad till Piazza San Marco och tillbaka igen innan mitt tåg skulle gå. Venedig var sig likt. Jag fann mitt gamla matställe ”Gazebó” medan det andra ”Spaccanapoli” tycktes ha upphört. Likväl var Venedig inte Italiens dyraste stad, utan Verona är den nästdyraste efter Genua. Ryktet om Venedigs makalösa dyrhet är alltså inte helt rättvist. När jag kom hem var det 26 grader varmt. Sommaren verkade ha börjat för fullt denna tisdag den 15 april, ”Titanic”-dagen. Men jag var fri och kunde ägna mig åt att trots allt försöka planera in åtminstone ett besök i Rom innan resan var över, medan jag ohjälpligt måste betrakta Sicilien och Genua som förlorade.

del 19 : Den vådliga resan till Rom Jag hade turen att få kontakt med Paolo, och därmed trodde jag att alla eventuella problem var lösta. Jag skulle ta Romtåget klockan elva onsdag kväll och därmed nå Rom halv sju på skärtorsdagsmorgonen i god tid innan Paolo måste gå till arbetet. Men vi hade även ett annat program på onsdagskvällen. Cristina kände en engelsk dam med stora intressen i både musik och litteratur som hon hade stämt träff med. Damen hette Susanne Fourment och hade bott i Italien i trettio år men bar fortfarande kvar spår av en brittisk accent i sitt tal ehuru hon talade italienska felfritt och flytande. Även hennes man var mångspråkkunnig, och vi hade mycket att tala om medan kvällen gick och vinflaskorna tömdes. Cristina skulle köra mig till stationen, och vi hann precis dit i sista minuten. Allt var kaos. Ingen visste var eller vart något tåg gick, och hela Italien skulle nu börja resa omkring i det arma landet på en gång för att komma hem till påsk. 11 miljoner resenärers önskemål måste tillgodoses under skärtorsdagen och långfredagen, och jag insåg genast nackdelen i att komma i sista minuten fram till tåget. Det var som jag fruktade. Det fanns inte en plats ledig i hela tåget. Alla platser var reserverade, och de flesta fick finna sig i att sitta i korridorerna eller där helt enkelt sträcka ut sig på det kalla golvet. Många gjorde så, och korridorerna blev fullständigt förstoppade och blockerade. Jag fann en ledig plats i en kupé där platserna var reserverade först från och med Bologna, så man fick sitta där i fred åtminstone fram till Bologna och sedan hoppas att de som reserverat platserna inte skulle komma. Vi hade tur. Ytterligare två passagerare infann sig och fyllde sina reservationer medan de sista uteblev. Alltså fick jag och en ung dam sitta kvar i fred, och vi prisade oss saliga. Emellertid infann sig ett annat betydligt större problem. Jag fick onda aningar när tåget aldrig vände upp i bergen utan fortsatte över platta slättlandet. Hade jag i röran och brådskan kommit på fel tåg? Jag frågade en medpassagerare om tåget verkligen skulle till Rom, och han sade ja. Lugnad återvände jag till min plats.

Men när tåget kom fram till Rimini var något definitivt fel. Tåget hade ohjälpligt hamnat på fel sida om landet. Någon konduktör hade aldrig synts till, men nu var jag illa tvungen att finna någon sakkunnig att kunna dryfta problemet med. Det blev till att störa och kliva över och tränga sig förbi och hoppa över nio tågvagnars korridorslaggare på golvet innan jag fann min konduktör. Ja, han bekräftade att jag kommit på fel tåg. Jag var på väg ner mot stövelklacken i stället för Rom, och klockan närmade sig fyra på morgonen. Han lugnade mig dock med att jag kunde byta i Ancona, där ett Romtåg skulle avgå prick fyra, och jag skulle bara bli 1 1/2 timme försenad. Många andra hade tydligen också hamnat på fel tåg, ty det var många som steg av i Ancona för att stiga på Romtåget. Tydligen hade två tåg avgått precis samtidigt från Verona mot Rom och mot Lecce, och liksom jag hade folk i brådskan gått mera efter tågets tidbeteckning än efter vart det skulle, då avgångstiden alltid framstod klarare än ruttbeskrivningen. Det visade sig senare att det hade varit rätt tåg i alla fall, men att det delat sig i Bologna, så att hälften åkt till Rom och hälften till Lecce. I likhet med många andra hade jag i trängseln och brådskan hamnat i fel hälft, vilket ingen konduktör kunnat upplysa oss om. Vi kom fram till Rom klockan 8. Jag försökte genast ringa upp Paolo både hemma och på jobbet men fick inget svar. Jag tog tunnelbanan till Cipro och ringde upp på nytt. Inget svar. Jag gick upp till hans bostad. Ingen hemma, och ingen nyckel hos portvakten. Jag gick till en bar och ringde igen. Äntligen fick jag tag på Paolo klockan 10. Han hade även andra gäster boende hos sig, han hade väntat på mig till klockan åtta, han hade sagt åt gästerna att lämna en nyckel åt portvakten när de gick ut, men det hade de tydligen struntat i. Jag fick nu åka till Paolo i andra ändan av staden och hämta en nyckel där. Klockan var då redan över elva, och jag var i fullständigt upplösningstillstånd efter en halv natt utan sömn och morgonens kuskande omkring i hela Rom utan frukost, men nu löste sig alla problem. Jag kunde åter ta hans lägenhet i besittning, som fortfarande var helt oförändrad som den alltid varit under 12 år, och där koka åt mig en tallrik spaghetti. Sedan sov jag bort hela eftermiddagen.. Jag väcktes av Phil, en av Paolos många tillfälliga inneboende. Han var amerikansk student i Rom som skulle delta i en fotoutställning med egna fotografier. Hans fulla namn var Phil Stolzfuss, och han kom från Amish-folket i Pennsylvania. Det fanns tre andra inneboende i Paolos lägenhet: två amerikanska flickor till och en svartmuskig sicilianare, som hette Filippo. Phil ville bjuda mig på middag, men jag längtade efter att få gå ut och göra Rom. Det var ju så längesedan. I Peterskyrkan höll påven som bäst på med att leda skärtorsdagsceremonierna, jag fick se honom, allt folket applåderade honom, jag har aldrig sett Peterskyrkan så full, och han verkade i god form, då han talade redligare än på många år. Kriget tycktes ha väckt nytt liv i honom. Även stämningen på Piazza Navona var bättre än någonsin, och naturligtvis försummade jag inte att hedra mitt älsklingsställe Pantheon med ett besök, där en färsk krans prydde Rafaels grav som vanligt.

På kvällen besökte vi Phils fotoutställning, där han bara var representerad av fyra av sina fotografier, medan det intressantaste med utställningen var vinet som utgöts och att betrakta ungdomarna. Alla var amerikaner. Vi gick sedan en liten kyrkvandring runt Piazza del Popolo för att ta del av skärtorsdagens speciella stämningar och ceremonier, som påminner mycket om Allhelgonaafton. Alla kyrkor lämnas öppna, och även gravkapellen lämnas öppna med mycket tända ljus. Många samlas bara för att tillbe och tänka på sina hädangångna käraste och tända ett ljus för dem. Det är mycket vackert, och skärtorsdagen var alltid min favorithelgdag under påsken under min tid som katolsk kyrkorganist. Rom förnekade sig inte i sin totala makalöshet som vanligt, och det fanns alltför mycket att göra här som det fanns alltför litet tid till, vilket som vanligt bara var att beklaga med önskan om bättre tur en annan gång. Men dagens glädjande höjdpunkt var att Paolo som sicilianare hade tagit kontakt med mina sicilianska vänner i Palermo, så att de hade funnit varandra. Sålunda kunde jag glädja mig åt åtminstone denna lilla flik av siciliansk ingrediens i min resa fastän jag denna gång tyvärr inte kunnat komma så långt som hem till Sicilien.

del 20: Romersk final Jag fick tag på min nye vän Giovanni Bergamo, den gamle hedersmannen som jag mött hos Don Calabria i Verona, och han kom genast och avhämtade mig på Bar Pereira. Tyvärr var han mycket upptagen, men han bad mig hänga med. Således fick jag följa med honom på ett sjukbesök i universitetspolikliniken Agostino Gemelli i Rom. Agostino Gemelli hade varit god vän och kollega med Don Calabria, och Gemellis stora ambition var att bygga ett sjukhus i Rom. Men det kunde bara finansieras av Milano. Förtvivlad vände sig Gemelli till Don Calabria och sade: ”Vad ska jag göra?” Don Calabria sade: ”Oroa dig inte. Börja bara bygga sjukhuset i Rom, så fixar Gud resten.” Gemelli följde Don Calabrias råd, grundstenen lades med eller utan pengar, och sjukhuset blev byggt och är ännu idag Roms förnämaste och mest specialiserade sjukhus. Giovanni är över 80 men far nästan varje dag på sjukbesök. Han säger att han bara gör det av egoistiska skäl: ”På så sätt glömmer jag mig själv och mina egna bekymmer. Det finns ingenting värre eller dödligare än att fastna i sig själv. Man måste hela tiden anstränga sig för att komma från sig själv och ut ur sig själv, för annars är det lika bra att lägga sig ner och dö och storkna i sina egna bekymmer. Då är det bättre att tänka på andra.” Och sålunda håller han sig ung, denne pigge 80-åring, som alltid är full av aktivitet och företag och aldrig tröttnar på att ta i tu med nya projekt. Han har varit mycket i Amerika och talar bra engelska, men, hur kristen han än är, har inga illusioner om kristendomen. Vi talade om Giordano Bruno, och han sade, att ”sådana är de ännu idag. De har aldrig varit kristna i Vatikanen.” Jag berättade för honom om mitt intryck av påven igår, i hur mycket bättre kondition han verkade jämfört med fjolåret, och Giovanni kunde då avslöja, att påven hade börjat äta papaya, den mest C-vitaminrika av alla frukter, som också innehöll mycket A-vitamin.

Det var ett sant nöje att få vara tillsammans med Giovanni, även om det bara blev som sällskap under ett sjukbesök. Vi hoppades kunna organisera något bättre nästa gång. Vi hade dock åtminstone lyckats träffas i Rom. Paolo hade lyckats organisera det så att vi kunde träffas alla tre, han och jag och Annie, den skandinaviska treklövervänskapen som hållit sedan 1990. Paolo och jag hade nu känt varandra i 30 år, och det var 15 år sedan han besökte mig i Skandinavien. Han hade inte alls förändrats under dessa 30 år. Han var nu dessutom på bättre humör än någonsin och var otroligt underhållande och rolig hela tiden. Jag attribuerade hans uppsluppenhet till att han äntligen efter många år slutit fred med sin bror, som han processat med i alla dessa år. Efter att båda deras föräldrar gått bort i mycket hög ålder nästan samtidigt hade bröderna tydligen funnit det lämpligt att börja samsas igen. Utom sina lägenheter på Monte Mario, sitt hus i Nemi och sitt hus i Catania har han också nu föräldrarnas hus i Syrakusa att ta hand om. Han menar det vara sitt livs öde att få hand om hus att rusta upp och underhålla, vilket han aldrig lyckats med. Alla hans hus och lägenheter är helt i oordning. Det var underbart att få träffa Annie igen efter en alltför lång tid. Hon berättade den sanna märkvärdiga historien om sitt livs tvillingsjäl. På dödsbädden hade hennes far avslöjat för barnen att han hade en oäkta dotter, som var född samma år som Annie. När Annie sökte upp henne i Göteborg fick de båda sitt livs chock: de var varandras spegelbilder. Och inte nog med det. Bådas äldsta söner, födda inom samma år, hette Peter. Annies äldsta dotter hette Pia, och när hennes halvsyster fått barn igen hade hon också tänkt ge barnet namnet Pia, om det blev en dotter. Nu blev det en son, men även han föddes inom samma tid som Pia. Detta kusligt påtagliga tvillingsjälsförhållande ledde dock också till sorg. De hade levt i 47 år innan de äntligen fick veta att den andra existerade. Hur mycket roligt hade de inte kunnat ha, hur mycket hade de inte kunnat göra tillsammans under dessa 47 år! De hade funnit varandra först när de lagt den bästa tiden av sina liv bakom sig. Vi for upp till Nemi och hade där en middag tillsammans med utsikt över den heliga sjön, där Castel Gandolfo ligger på den andra sidan. Det var nästan som ett historiskt ögonblick. Denna sjö med dess förhistoriska Dianakult från före både den romerska och den grekiska eran utgjorde enligt James Frazers antropologiska mastodontbok ”Den gyllene grenen” (”The Golden Bough”) den geografiska utgångspunkten för hela den västerländska civilisationen med sjöns hednakult fortplantad och spridd över hela Europa genom både den grekiska, den romerska, den keltiska och den kristna kulturen med dess kulter och mytologier. Och här satt vi och firade Långfredag med den magiska sjön och dess mer än 3000-åriga historia som urmoder åt den västerländska kulturhistorien för våra fötter. Återresan till Verona blev lugn. Jag kunde i god tid skaffa mig en ordentlig sittplats i tåget, och denna gång var korridorerna mindre överfulla. Två damer hamnade i min kupé, som var från Minnesota och studerade i Graz, Österrike, och talade flytande tyska men ingen italienska. De hade ändå klarat sig på en semester ner till Sicilien men där blivit slängda av tåget då de saknat erforderliga sängplatser på ett sovvagnståg. Har man bott sex månader i Europa kan man som amerikan använda sig av Inter Rail-systemet, vilket de hade gjort. De var mycket unga, och vi talade inte alls om kriget.

Verona nåddes i gryningen helt öde och tomt innan staden vaknat. Vädret hade varit vackert och varmt hittills men lovade nu att svänga till det sämre. Det såg tyvärr ut att bli en regnig och mulen påsk.

del 21 : Avslutning. Vi hade vår sedvanliga högtidliga familjesammankomst på ”dalla Valentina”, samma ställe som förra året ute på landet, och det var hur festligt och gemytligt som helst och som vanligt resans höjdpunkt, men alla drack för mycket. När vi kom hem klockan 9 på kvällen stupade alla genast i säng. Och två moln hängde mörka över sällskapet. Det ena var kriget. Som den enda person jag mött under hela resan hade Achille tagit parti för amerikanerna och hyllat deras gärning i Irak. För honom var det omöjligt att kritisera dem, och antiamerikanismen över hela världen såg han som ett skrämmande och ofattbart fenomen. Han tillstod innerligt att ingen i hela världen egentligen ville ha krig och särskilt inte Italien men menade ändå att kriget varit nödvändigt och att amerikanerna handlat rätt. Han hade haft sina erfarenheter från andra världskriget, då han varit ung man och sett hur amerikanerna faktiskt kom som befriare och hjälpte italienarna mot fascismen och tyskarna. Alla vi andra var eniga om att Amerika begått ett katastrofalt diplomatiskt misstag genom att köra över FN. För oss modernare människor var krig något omodernt som inte behövdes i världen mera, ett oacceptabelt barbari och ett symptom på dumma, farliga och inskränkta politikers brutalitet. Det gick en vits i Italien: Berlusconi, Blair och Bush satt i samma plan. Planet störtar. Vem klarar sig? Svar: hela världen. Den historien kunde man inte berätta för Achille. Det andra molnet var en helt annan sak. Cristina hade bestämt sig för att flytta hemifrån. Efter att ha bott hemma i hela sitt liv (49 år) ville hon nu lämna sina föräldrar Achille (83) och Ida (80 år) åt deras öde. Naturligtvis kunde man förstå henne, och alla var vi överens om att det var helt och hållet hennes egen sak att genomföra detta som ingen annan hade rätt att blanda sig i. Achille hade tagit sin egna serena suveräna ställning: ”jag ger råd bara om jag tillfrågas”. Ida däremot kunde inte på något sätt förlika sig med tanken. Dessutom var det ekonomiskt ett vanskligt steg att ta: den nya lägenheten (på 80 kvadratmeter) skulle kosta

130,000 Euro (1,170,000 skr). Hemma hade hon allt: ett paradisiskt läge och idealiska omgivningar och en mycket god ekonomi. Allt detta ville hon riskera för sin frihet i ett läge när hennes föräldrar ändå redan närmade sig slutet på sin levnad. Visst var det egoistiskt av henne, men hon var i sin fulla rätt att göra det. Hennes främsta motivation var att få komma bort från sin mamma, det kunde man förstå, men det kunde inte Ida förstå som inte kunde förlika sig med situationen och bara hade nätter av sömnlöshet. Att Achille genom förändringen skulle lämnas att leva ensam med Ida bar han med stoiskt jämnmod. Jag sade ingenting om saken, och det var tyvärr det bästa och det enda jag kunde göra. Återresan förlöpte lugnt, och det enda aktningsvärda var flaskorna som rullade omkring på varenda tåg. Från Verona till München var det en väldig 1 1/2-liters flaska vitt vin (utsöpet) som rullade omkring och gästade nästan varenda stol i hela sittvagnen, och i Köpenhamnståget var det tomma ölflaskor. Det var något av en påminnelse om att jag faktiskt bara hade haft en enda nykter dag på hela resan. Det hade varit resans kanske viktigaste dag i Konstantinopel, där vinet var för dyrt. Strålande väder bemötte en i Danmark men utan ett spår av våren. Enligt Meteon skulle det vara 19 grader varmt, men träden var ännu helt nakna, vilket var förbryllande den 23 april med den temperaturen och vädret. Resans sista besök var hos Mikael med familj i Lund. I mångt och mycket var hans slutsatser om kriget som en lämplig summering av alla diskussionerna under hela resan. Kriget hade genomförts framgångsrikt på drygt tre veckor, ingen skulle sakna Saddam och allra minst någon vanlig irakier, men genom att kriget hade genomförts på fel sätt (genom överkörandet av FN) måste man vara kluven hur rätt amerikanerna än hade gjort. Han kunde inte beteckna kriget som en succé förrän Irak fått en ny egen och demokratisk regering som fungerade, och ingen visste något om hur och när detta skulle kunna ske. Till betänkligheterna kom också USA:s, Englands och eventuella andra länders oljeintressen i Irak. I Afghanistan växte fundamentalismen igen efter att USA lyckats få igenom en överenskommelse om en oljeledning genom Afghanistan från de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna till havet. Så länge talibanerna lät USA bygga denna oljeledning skulle USA inte bråka mer med talibanerna. Den saken stod helt klar för talibanerna och fundamentalisterna, som gnuggade sina händer och förföljde alla damer igen som vågade visa sig utan slöja. Den grekiska attityden i krigsfrågan hade varit den enda riktiga och sunda för mitt personliga vidkommande: total avsky för både islam, Saddam Hussein och Bush. -

Våren 2003

Länstolsresan, del 1 : Inledning. Avresan bjöd på idealiskt väder, och Vättern hade aldrig varit vackrare från Per Brahes slott på krönet ovanför Gränna mitt mot Visingsö i den mest praktfullt varma höstskrud och den klaraste renaste blåa himmel man kan tänka sig. Men bryskt blev man uppbragt ur alla sina preliminära resenjutningar. Det gick ingen snabb-buss Göteborg-Stockholm denna dag, varför man i stället fick åka på den konventionella 7-timmarsresan med rastning i Ödeshög. Denna rast skulle ha varit på 10 minuter, men på grund av extra panikbrådska hos chauffören blev de utlovade tio bara två, varför bussen körde ifrån ett antal passagerare som blev kvar på krogen, i baren, på kaféet eller på toaletten, där undertecknad olyckligtvis hade fastnat. När man kom ut från toaletten inom ramen för de tio minuterna hade bussen åkt och fört med sig hela ens Indienbagage på fullkomligt okända öden. Vid disken för klagomål infann sig ett antal strandade passagerare, mest utlänningar, av vilka somliga inte ens kunde svenska och därför inte förstått chaufförens uttryckliga panikbrådska. Även de hade blivit av med sina bagage. Det blev att stå där vid disken i telefonkö för en massa telefonsamtal till en mängd olika instanser och släktingar för panikmeddelanden och omorganisationer, en gubbe bara på arabiska, en tant med tårar i halsen som var beroende av inte bara sina mediciner på bussen, och då och då förde någon krogpersonalmedlem fram en ny strandad och snopen, bagageberövad och akterseglad medellös passagerare, som förlorat hela fotfästet i tillvaron. Det var bara att vänta i två

timmar på nästa buss och hoppas att allt ägarlöst bagage inte skulle förskingras på vägen eller i Stockholm. Man frågade sig hur den skyldige chauffören resonerat. Anledningen till hans förbluffande manöver var tydligen att tre flickpassagerare ombord skulle till Norrland och med en speciell buss i Stockholm som de inte fick missa. Så för dessa tre flickors skull såg chauffören till att ett större antal passagerare kvarlämnades i Ödeshög, men den möjligheten hade han kanske tydligen inte tänkt sig i förväg. Under de två timmarna fick man roa sig med att (utan böcker, skrivdon, penna och glasögon) betrakta den kvardröjande oktobersnön utanför och hur den inte smälte, eller filosofera över diverse koppar kaffe eller ha ännu roligare på toaletten, som man plötsligt hade all tid i världen till att ta det ordentligt lugnt på. But what a waste of time! Den projekterade Indienresan lovade annars allt gott. Oroligheterna hade flammat upp igen i augusti i Nepal efter att maoistgerillan brutit vapenvilan förstärkt av nya vapen från Kina, som officiellt stödde regeringens kamp mot gerillan, allt för att vidga sitt inflytande i Nepal. Eventuellt skulle man kunna komma dit men först efter rekognocering i Darjeeling efter den 10.11. På vägen dit var det framför allt många kontakter att uppdatera. Skulle Dharamsala vara sig likt? Troligen. I Rishikesh hade min unge vän Harishs elpostadress upphört, så jag visste ingenting om den familjen. Skulle mr Shahs hotell Kailas fortfarande existera och fungera? Han skulle i så fall vara 85 år gammal. Och gamla anrika Hotel Alps i Naini Tal - skulle det finnas kvar och ha hållit stilen? Liknande frågor ställde jag mig om Shamrock i Darjeeling, Hotel Northway i Phudong och mitt vattenhål Garuda, det äldsta hotellet i Pelling. Endast Shekhar i Kathmandu hade jag fått kontakt med, som sagt, att det inte var någon fara i Nepal om man bortsåg från allt det oförutsägliga. Efter två timmars väntan såg man fram emot bussens ankomst som inte kom. Min medolycksbroder från något arabland som bara kunde arabiska, (han var enspråkig,) började allt nervösare gå omkring från fönster till fönster medan tanten med kryckan styltade omkring allt mera ömkligt, men till slut kom bussen om dock försenad. Tillskottet på de tre strandade passagerarna var inte väntat, och chauffören fick problem med överfyllning. Men det löste sig när bussen skulle gå, då en passagerare frivilligt hoppade av, emedan hela hans familj satt kvar inne på krogen och hade börjat äta middag. De struntade i att följa med bussen. I Stockholm möttes man efter denna bussresa på nio timmar av den överraskningen, att varenda item av ens bagage sorgfälligt hade tagits vara på: glasögonen, boken, mjölkflaskan, bananerna, handskarna, portföljen och ryggsäcken där bak. Araben däremot hade förlorat sin hatt, som antogs ha omhändertagits i Linköping, medan han själv skulle till Södertälje. Jag hade inget annat val än att nödgas lämna honom åt hans öde. Natten blev kort men intensiv, och man väcktes bryskt nästan för sent, så att man fick kasta i sig en förkortad frukost, ila iväg till tunnelbanan, missa ett tåg, störta från T-centralen till bussterminalen och bege sig i ilfart genom rena vinterlandskapet (23 oktober) till Arlanda. Man hade ännu chansen att vända om, allt bagage var tills vidare intakt, man kunde från Arlanda ta buss tillbaka, hinna med en Göteborgsbuss och inkognito ta sig hem igen: flyktmöjligheten från hela resespektaklet låg öppen, men man valde bort den trots allt. På Arlanda kunde man förnya sina moraliska resurser med whisky och mera kaffe, och

därmed var det kört. Hemlängtan tillbaka till arbetet, som man fått en rejäl släng av på Arlandabussen, var därmed effektivt förträngd. I stället hade man framför sig fem veckor av enbart utflykter, utsvävningar och andra utomordentliga utvikningar från tid och rum och verklighet. Man kunde ju faktiskt äntligen bli av med sin sex månader långa tennisarm på kuppen. I Moskva fick man inte längre lunch som kompensation för lång och trogen väntan. Två andra svenskar satt där från Stockholm och gaggade fullständigt onyktra non-stop. Rubler gällde. Hade man dollar gällde 25 rubler för en dollar på restaurangen och 33 dollar för en rubel i baren. Rysk logik? Ju förr man lämnade Moskva, desto bättre. Sju timmars väntan där var sju timmar för länge. Stockholmarna skulle till Thailand men var inte säkra på att komma på planet då de var så onyktra. Mitt plan var försenat. Moscow rules. Ett plan skulle till Stockholm. Ännu kunde man hoppa av och återvända innan det var för sent. På flyget fick jag ingen mindre som medpassagerare bredvid mig än självaste Devindra, en dansglad sikh, som omedelbart ville att jag skulle följa med honom till Punjab för att där fira Diwali med honom, som inträffar just i morgon. Jag hade inte kunnat komma lägligare, men jag tackade så mycket och berättade som det var att jag var väntad i Dharamsala just i morgon. Eventuellt kunde jag höra av mig på återvägen efter Darjeeling och Nepal. Med sitt vilda folkdanslag hade han turnerat till och med i Bulgarien men var professor i kemi i det civila. Efter middagen på flyget uppstod det en toalettkö. Vi väntade i 25 minuter, och kön blev längre och längre. Då sade jag till en flygvärdinna, att personen som låst in sig aldrig kom ut, varpå personalen bröt sig in på toaletten. Den påfanns vara tom. Antingen hade den senaste besökaren försvunnit bakvägen genom utträdeshålet, eller också hade dörren gått i baklås. Dock förekom det fler teorier. Vi landade halv fyra på morgonen i Delhi eller vid midnatt svensk tid. Flygresan från Stockholm hade tagit precis 14 timmar, vilket är ganska normalt. Det var 38 timmar sedan jag lämnade Göteborg, och jag hade en dags väntan på en nattbussresa till Dharamsala kvar innan det värsta av resan var över. På flyget var även en sympatisk engelsk-holländsk familj med två små barn som skulle till Almora. Även de var stamgäster. Vi hoppades kunna möta varandra på nytt där om nio dagar. På busstationen i Delhi utsattes man för de vanliga öronrensarna, tungskraparna, sandalputsarna och hela repertoaren av indiska charlataner inklusive tiggare utan armar eller ben eller båda på sina kullagerkärror, men mest sov man bara, tills bussen skulle gå. Denna visade sig vara trängre än vanligt, och det var med största svårighet man kunde sticka ner benen och fötterna under stolen framför. Även min medpassagerare bredvid hade svårigheter fastän han var indier. Även chauffören var vildare än vanligt och klarade av trippen Delhi-Dharamsala på bara tolv timmar inklusive raster för middag och téer (tre långa). Bagage ramlade esomoftast ner från hyllorna i hans våldsamma framfart, och vid ett tillfälle flög min medpassagerare helt handlöst ut i mittgången.

Redan Devindra hade klagat på den saken i flygmaskinen: "Ju modernare flygplanen blir, desto trängre blir det för passagerarna. Jag kan ju inte ens röra på benen utan att allting kollapsar." Han åsyftade sitt "matbord" fullradat med bräddfyllda juiceglas, whiskyglas, kaffemuggar och annat, som genast skvalpade över så fort grannen framför rörde en fjäder. Ännu trängre var det som sagt på bussen, som helt anpassad för indiska förhållanden inte ens visade någon dräglighet för indier. Det var lika bra att ta för givet att hela resan, liksom tidigare liknande resor, ofelbart skulle visa sig vara rena länstolsresan. McLeod Ganj ovanför Dharamsala nåddes halv åtta på morgonen, precis två dygn efter att man kastat loss i Stockholm. Solen var värmande och skön, och ingenting fattades. Det var bara att känna sig hemma i Dharamsala för tionde gången och inleda Himalayafirandet med en grundlig festfrukost för 25 rupier (5 kronor) med en fullödig ostomelett med mycket te till.

del 2 : Diwali i Dharamsala. Ödet hade ordnat det så att man skulle hamna i Dharamsala mitt under Diwalifestligheten. Man hade kunnat hamna på mera utsatta ställen. Redan under eftermiddagen stängde butikerna, och snart bröt tumultet ut med korseld överallt. Det var som att hamna mitt i en belägrad stad under stormning. Gatorna bolmade av brandrök, och precis utanför ditt fönster kunde en öronbedövande kanonad bryta ut som hotade aldrig ta slut förrän hela artilleriet var förbrukat, medan raketerna dånade i skyn. Detta var dagen som hela Indien smällde av. Det var ljusets fest, som avslutar högsäsongen och introducerar lågsäsongen. Förr föll alltid priserna med hälften när lågsäsongen började, men det märker man inte av nu längre. Söndag klockan 7 gick jag traditionsenligt upp till Triund i som jag trodde utvilat tillstånd. Det visade sig att jag var synnerligen otränad. Det tog 125 minuter upp, det brukade gå snabbare, men vädret var gott, så det var bara att fortsätta vidare uppåt till Snow Line Café och toppen, då för en gångs skull man såg vägen. Jag tror aldrig tidigare jag sett toppen eller utsikten därifrån i klart väder. Tyvärr var inte Lakka hemma, eremiten som är fast boende i Snow Line Café på 3150 meter, men när jag kom tillbaka ner till Triund satt där ett frodigt gäng svenskar på fyra personer, som berättade att det igår hade kommit 18 svenskar på en gång till Dharamsala. Detta var sensationellt. Dessa 18 svenskar brukade dessutom komma varje år. Jag hade sällan förr mött en svensk i Dharamsala och allra minst uppe vid Triund. Trots alla dessa triumfer markerades mitt besök av ett visst vemod. Jag hade så många ljuva minnen härifrån, och smärtsammast var åsynen av Café Shamballah, som nu var stängt för ombyggnad, ortens charmigaste kafé, som aldrig mer skulle kunna bli vad det hade varit. Där hade jag tillbringat så många glada stunder i synnerhet med mitt italienska gäng förra året. Flera tibetaner sökte kontakt med mig. En var från Amdo och hade startat en tidning på kinesiska för att skapa fred mellan Tibet och Kina. Ändå var han tibetansk flykting och hade tvingats lämna sitt hemland när han som journalist avkrävdes ett fördömande av Dalai

Lama. Det kunde han inte göra, så han flydde och verkar nu från Dharamsala för fred mellan Tibet och Kina, en typisk representant för det hjärtegoda Tibet och för Dalai Lamas outtröttliga freds- och försoningsprogram, som kineserna envist tolkar till motsatsen. Mot kvällen bar det av mot Dehra Dun och Rishikesh i den vanliga bensågar-typ-bussen. Det var Länstolsresan som fortsatte. Hos mig hamnade en två meter lång kraftig amerikan och en tåligare knubbigare engelsman. Jag tröstade dem med att berätta, att förr var bussarna sådana, att man flög ut i gången och till och med ner i utgångsbrunnen för minsta krängning av bussen. Så var det inte längre. Nu satt man fast som en fastskruvad sardin i en sardinburk i tvångströja dessutom, och ingenting kunde befria en, ty bussen var ju förstås sprängd av passagerare som mest fick stå i gången. Greg berättade från en resa i Ladakh, att han en gång haft möjlighet att åtgärda situationen. De var femton personer i en jeep, och ingen kunde röra sig, ännu mindre andas. Så erbjöd sig alternativet en annan jeep, och genast gavs det fullt utrymme för all rörlighet, med den påföljd dock, att alla flög handlöst omkring i de vådliga kurvorna. Förgäves var det då att önska den andra trånga jeepen tillbaka. Dock var humöret gott ombord, och flera hinduer tilltalade mig. En var lärare och insisterade på att jag skulle söka upp honom i Chandigarh, Indiens mest avskräckande stad med sin konsekventa hypermodernism konstruerad i sin helhet av monstret Le Corbusier. Naturligtvis hade jag inte hjärta att tala om för honom att det var den sista stad i Indien jag kände för att besöka frivilligt. Vi var elva västerlänningar i bussen, vi tre anglosaxare, två förtjusande italienskor och ett gäng på sex grova israeler som höll sig för sig själva och hade ockuperat två extra säten bara för sina ryggsäckar trots den överfulla bussen. Det var dålig stil, men det kunde inte hjälpas, och alla bara undvek dem. Vi nådde Dehra Dun klockan 11 (efter 15 timmars fåtöljresa) och pressade oss sedan in i en ännu mera överbefolkad minibuss vidare mot Rishikesh, där konduktören grälade med alla passagerare, var och en för sig. Tydligen var han van vid att alla försökte smita från betalningen (20 rupier, 4 kronor). Jag tog med mig alla mina fyra kamrater, italienskorna och anglosaxarna, till mitt traditionsenliga paradisställe Rishilok med dess underbara restaurang och trädgård, men de ville inte ens ta trädgården i beaktande utan vände på tröskeln för att söka sig närmare Ganges. Vilken oerhörd dumhet! De ville inte ens veta vad de tackade nej till! Jag duschade, slickade mina sår, (skavsår och kvaddad höftled efter marschen uppåt Triund, sådant hörde till normaliteterna,) hade en god lunch med en kanna te och förberedde mig för ett besök hos min skyddsling sedan åtta år tillbaka, Harish Sharma. Jag hade mailat honom om min ankomst, men elposten hade studsat tillbaka, så ingen visste någonting om någon.

del 3 : Fiasko med tröstepris i Rishikesh. Dalai Lama skulle komma hem till Dharamsala på måndag. Bara det borde ha tagits till vara av mig som en ödets signal att stanna kvar i Dharamsala en dag till. Men biljetten var redan köpt, och jag skulle missa Dalai Lama. I stället råkade jag ut för dessa fyra glada ungdomar från Amerika/England och Italien, representerande hjärtligheten och impulsiviteten själv, som alla fyra stoltserade med sina fjällvandringsbravader. Ben var så lång, att när vi tvingades stå upp i gången i den överfulla konservburken till Rishikesh fick han stå med huvudet nedvikt. För att rädda hans huvud och nacke lyckades vi bereda en specialplats åt honom på kappsäckarna, vilket han var tacksam för. Han hade ju bara ett huvud, och det behövde han. Med Chiara och Greg diskuterade vi mycket Euro-situationen. Sverige hade kraftfullt markerat sin position med att rösta nej till Euron med stark majoritet och därmed tagit avstånd från det stora bankbedrägeriet. Europas bankväsen hade lurat Europas folk till att acceptera Euron med löfte om att livet skulle bli billigare. I stället blev livet dyrare. Chiara från Florens bekräftade saken för Italiens del: för medelklassen och neråt hade livet blivit dubbelt så dyrt, vilket var motsatsen till vad politikerna hade lovat. När vi skildes utanför mitt vilohem, det idealiska Rishilok fjärran från vimlets yra med himmelsk trädgård och ljuvlig frid, föreslog Greg och Chiara att vi skulle ses igen till kvällen. De skulle komma och hämta mig klockan 6. Avgjort. På eftermiddagen besökte jag Harish och hans familj. Bara fadern var hemma och låg och sov. Båda hans söner hade fått jobb i Delhi. Han var stolt över dem. Harish hade varit hemma för Diwali men skulle just fara iväg till Delhi igen, så jag fick inte träffa honom. Jag hade försökt meddela honom min ankomst, men hans elpost hade inte fungerat, förmodligen beroende på höstens massiva störningar av meningslösa sabotagevirusattacker. Även brodern var borta, och deras vackra mamma var ute i helgedomen för att be sina böner. Under tiden bjöd mig fadern, som jag så brutalt hade väckt upp ur hans siesta, på Coca-Cola. Det var gott. Det var ju 30 grader varmt. Han hade nu en ny tjänst sedan projektet "Gröna Skogar", som han försökt värva mig för med investeringar för fem år sedan, hade gått åt skogen och avslutats, ett behjärtansvärt miljöprogram som krävde pengar utan att ge något tillbaka. Så är det tyvärr med de flesta miljöprogram som kräver pengar. Jag hade inte satsat ett öre. Miljöaktioner typ Greenpeace har större möjligheter att leda till något. Så jag lämnade familjen Sharma med outrättat ärende och bad dock pappan att hälsa sin son att sätta sin elpostadress i ordning, varpå jag skyndade hem för att ta emot mina gäster. De skulle komma sex, och jag hade sett fram emot middagen med dem. Jag var där en kvart timme innan, och klockan 6 kom ingen. Den blev kvart över och halv sju. Ingen kom. Jag satt i vestibylen och väntade troget. Kvart före sju. Sju. Då gav jag upp. Där hade de bundit mig vid ett avtal som de sedan bröt själva. Så får man inte göra med en gammal man. Besviken återvände jag till min whisky och beställde sedan min middag för en person, min gamla favoriträtt Buryani med mycket te till. Vad hade hänt dem? Jag gissade att pojkarna hade skilt sig från flickorna och att Greg och Chiara sedan saknat motivation till att komma och uppfylla sitt löfte om vidare samvaro.

Kanske de rentav hade råkat illa ut. Vem vet. Kanske jag finner dem i morgon bland flummarna vid Ganges. Därmed hade jag en hel dag extra till godo utan innehåll, som hade varit roligare att spendera i Dharamsala. Det kändes nästan som att jag var skyldig Dharamsala en gottgörelse för att jag lämnat tidigare än absolut nödvändigt för dessa fiaskon i Rishikesh. Dock var vilan därstädes nödvändig. Under natten sov jag ut i tio timmar och var för första gången fri från all jet-lag. I ett försök att hitta mina vänner, som antagligen bodde nere vid Ganges någonstans, följde jag hela flodstranden och vadade barfota i den heliga flodens svalkande och renande vågor. Emellertid var stranden fullständigt nersmutsad. Den fina kristallvita rena sanden var helt uppblandad med trasiga plastpåsar, gamla sopor, skrot och skräp som var mera iögonfallande än sanden med plastflaskor och avlagda klädtrasor som extra kryddor i kompotten. Det förekom till och med trasiga glasflaskor i sanden. Vilken skam för Indien och dess människor! Inte heller Internet fungerade. Mr Sharma hade hävdat att det fungerade bra för bara 20 rupier i timmen. I de två kontor jag steg in i och frågade om saken fungerade inte Internet alls. "Det fungerade igår," sade de. Inte heller det tysk-engelska par som också bodde på mitt ställe kunde förstå mina vänners dårskap. "Det här är ju det bästa stället i Rishikesh. Det kan inte finnas något bättre," sade de och prisade sin salighet i den ljuvliga friden i den underbara trädgården, där blommornas rabatt var formad i ett mönster som sade "Welcome". Men när jag på eftermiddagen gjorde en längre promenad över bron till andra sidan Ganges där alla de intressantaste ashramen finns, i hopp om en sista chans att få se mina vänner, så stötte jag snart ihop med Greg och Ben tyngda av hela sitt bagage. De hade gått på en rejäl nit och råkat ut för det uslaste ashramet i Rishikesh, där allting var försett med hänglås och galler, och där träbritsarna bara haft 5 cm tjocka madrasser som inte förnyats på minst 15 år. Ben såg verkligt dålig ut. Han var förkrossad över gårdagen och verkligen ledsen för att det gick som det gick. Nu kände han bara för att kräkas. Greg verkade då kryare, och vi bestämde att jag skulle söka upp dem på deras nya hotell till kvällen. Han visste också på vilket ashram flickorna bodde och gav mig till och med deras rumsnummer: 96. Jag följde sedan hans anvisningar men hittade aldrig flickorna och kunde omöjligt finkamma vartenda ashram i Rishikesh på två unga italienska flickor. Så gör man inte i Indien. Punktligt begav jag mig iväg till Gregs och Bens hotell till klockan sex, men det visade sig ligga så långt från staden som möjligt, och det var uppförsbacke hela vägen. Dessutom hette det inte alls "Green Cottages" som Greg sagt utan "Green Hills Cottages", och det fanns miljoner med andra varianter på "Green" och "cottages" på vägen, så när jag äntligen hittade fram var det kolmörkt. Ben var så dålig att han inte ens öppnade dörren när vi bearbetade den med åtskilliga medel och metoder, så vi lät honom vara dålig i fred och hade en angenäm middag själva i stället. Mest pratade vi om Ladakh, där Greg hade varit under september; men sålunda slutade i alla fall alla de ganska fiaskoartade Rishikeshepisoderna i dur under angenäma former. Jag fick skriva ett litet brev till Chiara, som Greg hoppades kunna leverera, om han skulle få träffa henne igen, vilket vi hoppades att han skulle göra.

Själv hade jag en kort natt att se fram emot med organiserandet av mitt bagage för att stiga upp efter tre för att fånga den tidiga morgonbussen till Joshimath 250 km uppåt bergen. Jag emotsåg fortsättningen av Länstolsresan med förtjusning.

del 4 : Fallgropar till Joshimath. Naturligtvis var det omöjligt att sova natten innan man skulle resa till Joshimath. Alltför mycket te både till middagen med Greg och efteråt satte också sina spår. I stället för att slappna av och utnyttja de få timmar man hade till buds till vettig sömn låg man bara och spände sig och grubblade över allt vad man hade glömt, alla man hade försummat och allt hemskt som kunde inträffa. Det kunde ju vara vad som helst. Det enda jag sent omsider kommit på att jag glömt i Göteborg var alla mina kartor. Så jag fick resa omkring i Himalaya i år helt utan kartor. Den första bussen skulle gå 3.30. Då jag ändå inte kunde sova var det lika bra att stiga upp och ta just den bussen, så jag pallrade mig iväg halv 3 och började vagga iväg mot busstationen dignande under mitt lätta bagage med alla böckerna och haltandes på alla mina fotblessyrer, av vilka jag aldrig lyckats klara av lilltån. Den enda nackdelen med att konsekvent hålla sig till sandaler är att ingen annan gör det. Alla de andra trampar på i sina hårda skor och strumpor och märker inte att de understundom trampar sönder lilltån på en ensam man med sandaler. Vad gör man inte bara för att avstå från sin egen olidliga fotsvett? På vägen till bussen i mörkret haffades man av en motorrickshaw. Man ville ju gärna bespara sig besväret att slita på lilltån en halvtimme till, så man slog till för 20 rupier. Genast kom det en annan passagerare till, och så stannade de vid en taxi som skulle köra till Joshimath, vars förare insisterade att jag skulle följa med för bara 200 rupier. Men jag ville inte missa den idylliska bussresan i den invanda länstolen. De hävdade att 200 rupier var lika mycket som bussbiljetten kostade. Taxin var bara så mycket bekvämare. Vem vet vart de hade kunnat föra mig. Jag insisterade i min tur på att få fortsätta med motorrickshawen till busstationen, och så stod vi där klockan 3 i natten och argumenterade högljutt om saken i en halv timme. Det var mödosamt. Slutligen fick motorrickshawen lov att köra mig till busstationen - och tog 30 rupier. Bussen stod snällt och väntade, och teserveringen var också redo. Jag fick den bästa platsen i bussen och på rätt sida, och så började tiden gå, långsamt satte sig bussen i rörelse med sju passagerare, stannade sedan vid varje gathörn och plockade upp fler, så att vi blev tolv, och blev slutligen stående mitt i centrum. Ingenting hände. Chauffören försvann och kom inte tillbaka medan bussen stod på tomgång. Slutligen började en bekymrad passagerare titta på klockan och frågade försiktigt en annan passagerare (då även konduktören var försvunnen) om vi inte borde ha startat för länge sen? Den diskussion som följde ledde till att snart samtliga passagerare evakuerade bussen. Jag följde med dem och fann med dem en ny buss, där jag fick den sämsta platsen på fel sida längst bak. Men bussen körde åtminstone iväg och det i vild fart. Min närmaste medpassagerare var en ung sikh som sov hela tiden. Då han hela tiden bytte ställning och säten för sitt sovande kunde jag i smyg så småningom erövra hans plats

på rätt sida av bussen med utsikten mot floden, så att jag kunde få någonting att fotografera på vägen. Han misstyckte inte. Emellertid var den 25 mil långa vägen till Joshimath hårt drabbad av jordskred. Fem gånger måste vi stanna och vänta på att larvfotsbulldozers skulle skyffla undan jordskredsmassor från vägen, så att vi och andra kunde passera. Det blev givetvis långa köer varje gång. Detta försenade resan åtskilligt. Då man ej heller fick lunch på vägen och avrest utan frukost blev denna länstolsetapp småningom prövande, då sätena i denna ersättningsbuss erbjöd ett nytt problem: de var för korta till och med för indier. Samtidigt var den delen av vägen som var hel i så dåligt skick, att det eviga skumpandet gnagde hål i de flestas knäskålar i den ofrivilliga ständiga friktionen mot grannen framför och hans lika trånga och hårda säte. Lilltåproblematiken försvann eller drunkande i den allmänna knäskålsmassakern. Men man kom fram levande trots allt efter en elva timmars vidunderlig bussfärd. Den hade tagit åtta timmar ibland men aldrig tidigare mer än tio, och detta var min sjätte utfärd till Joshimath, och åtminstone vädret hade aldrig varit bättre. Och vad betydde alla lösa länstolsfjädrar och -resårer eller bristen på sådana när man fick komma hem till ett kärt gammalt ställe, som inte förändrats ett dyft på tre år, och där man blev mer än väl omhändertagen med till och med te och spegel, egen lavoar och hela tre lampor på rummet för bara 100 rupier? Det överträffade genast både Dharamsala och Rishikesh.

del 5 : Triumf i Auli. Allt vad man behöver för att trivas väl på ett ställe är ett gott värdskap. Om bara värden och miljön är god är man genast i paradiset, och det enda återstående problemet blir att nödgas lämna det. Vi for upp till Auli tidigt i gryningen. Den första turen skulle ha gått 8.15 men gick 8.50. När jag först kom till Joshimath för nästan nio år sedan gav det intryck av att vara den extremaste utkanten av civilisationen, ett indiskt Klondyke bortom tid och rum, ett primitivt plåtskjulssamhälle, där nästan bara vägarbetare bodde för tillfället. Sedan dess hade mycket hänt. Mitt hotell då hade varit det enda synliga i staden, och ett genomblåst rum med trasiga fönster hade jag till nöds fått för 70 rupier. Samma hotell hade sedan dess utvidgats med en extra våning, och priserna låg nu på 600-700-rupiersnivån. Nu fanns det goda hotell överallt i Joshimath. Då hade linbanan för det mesta varit stängd och gått kanske 1 à 2 gånger om dagen. Nu gick den varje halvtimme, och kabinen kunde vara fullproppad. Vi åkte upp 12 personer, och två av dem var från Australien, han från Fiji, den första Fijier jag någonsin träffat. Vi hade sedan gott sällskap av varandra hela dagen. De hade gjort den stora rundan till Ganges källor, Yamunotri, Gangotri, Kedarnath och Badrinath. De hade tyckt bäst om Kedarnath för dess vildhet och hunnit dit precis till stängningsceremonierna för säsongen med massor av guld, rökelse och myrra, danser och håll-i-gång hela dagen till skränande hinduistiskt oväsen medan snön föll och gjorde slut på pilgrimssäsongen.

Jag gick traditionsenligt vidare upp mot toppen genom skogen och över hedarna till klippformationerna högst upp. Jag slogs av att snön börjat tidigt i år. Det var bara 30 oktober, och snön låg redan över hedarna. Förra gången för tre år sedan, när jag var här med Jantine och Mick, hade det varit helt snöfritt, om dock gången före det jag fått vandra över snöfält med metertjockt lager, men det hade varit redan i november. Men det mest märkvärdiga var, att för varje gång jag kommit till Joshimath, (detta var den sjätte,) hade vädret varit bättre. Första gången var det storm och blåst, andra gången regnade det, tredje gången var det snö, fjärde gången kom jag första gången upp till Auli, och förra gången hade ovädret börjat så snart vi kommit ner. Inget oväder den här gången. Att gå upp till toppen visade sig emellertid vara tungt för en otränad 52-åring. En bit från toppen måste jag stanna och vila på en sten, och sedan fick jag vidtaga tricket "synkroniserad exakt andningsrytmik i takt med kroppens rörelser". Det hade jag inte behövt i Dharamsala, men här gick det inte utan. Emellertid var allting idealiskt, och toppen på kanske 3300 meter nåddes i triumf. Först på vägen ner började högra knät strejka. Inga örnar uppvaktade mig den här gången som förra gången om jag dock såg två på avstånd. Med svårighet kom jag tillbaka ner till Auli med obrukbart högerknä där mitt australiensiska par väntade. Jag intog en välgörande tomatsoppa medan min hjärtlige Fijikamrat utgöt sig över det indiska teets välsignelser. "Detta chai är som en hel måltid, det både mättar och släcker törsten samtidigt, och man kan stå sig länge på det. Det är en gudadryck." Jag kunde inte instämma mera fullständigt. Vi hade sällskap ner igen i linbanan, och kabinen var överfull och hade fler än den maximala lasten på 25 personer, så det var nätt och jämnt vi rymdes stående. En annan variant på länstolstemat: alla måste stå. Solen gassade i överväldigande generositet och det var bara att njuta, men dess värme och ljus var förrädiskt. Så snart den försvann bakom bergen efter klockan fem kom kylan krypande och överföll en bakifrån, och då gällde det att klä på sig snabbt. Frös gjorde man ändå. Uppe vid Auli hade det varit 10 grader även i dagsljus. Min rumstemperatur på morgonen klockan åtta var 14. Det var alltid minusgrader på nätterna. Men dagarna var helt njutbara som vid idealisk nordisk sommar. Vid mina tidigare besök i Joshimath hade jag alltid fått panik av det överväldigande dramatiska landskapet med dess upptornande knivskarpa himmelsberg (med Indiens högsta berg Nanda Devi i centrum) som förlorade sig ner i en dal utan botten - från Joshimath såg man inte var avgrunden slutade. Joshimath kallas "gudarnas dal", och från detta distrikt härstammar hela den ursprungliga indiska mytologin med gudarna Rudra, Indra, Nanda och Karna gradvis ersatta av Brahma, Vishnu och Shiva, och visst är detta berglandskap fullständigt hisnande i sin gudomligt överväldigande dramatiska skönhet och prakt. Men för första gången kunde jag ta det lugnt här och känna frid, åtminstone delvis på grund av att jag för första gången hade riktigt gynnsamt väder. Det fanns Internet i Joshimath. Problemet var att det inte fungerade. Det fanns två anläggningar. Den ena låg precis vid linbanan, den mest strategiska av alla placeringar, men av någon anledning var den stängd och nerlagd. Den andra hade fungerat. När jag först

besökte den sade direktören som i Rishikesh: "Den fungerade igår." När jag kom tillbaka följande dag var det stängt och låst hela dagen fram till kvällen. Då öppnade den precis lagom till det stora strömavbrottet. Det var mitt första strömavbrott i Himalaya denna gång, och jag hade förundrat mig tills nu att det inte inträffat något tidigare. Emellertid inträffade detta just lagom till skymningen när hela staden behövde tända sina lampor. Det kunde inte ha inträffat lägligare. Och det blev långvarigt. När jag till slut vågade det yttersta riskprovet att gå på toaletten (i skrubben med hålet i golvet) utan något ljus kom strömmen tillbaka precis när jag lyckats färdigt. Det var som för en blind att plötsligt återfå synen. Och då började hela Joshimath genast festa. Alla restauranger och syltor fylldes genast. Till nöds kunde jag få plats längst in i en skrubb i ett kyffe av tredje klassen där det fortfarande låg tömda flaskor kvar på golvet, som innehållit indisk sprit, som man fick det tacksamma nöjet att få sitta och trampa i. Men kvällens soppa med parantha och curd höjde en högt över alla dagens förtretligheter och lät en bara behålla alla de fulla vinsterna av dagen helt intakta.

del 6 : Tillbaka hem till det underbara Kausani. Resan från Joshimath till Kausani blev som vanligt hårresande. Det hör ju till traditionen. Varje gång blir det nya förvecklingar. Inga motorstopp den här gången, inga punkteringar, inga haverier, inget krossat bagage slungat från jeeptaket ut i vägen med krossade whiskyflaskor och kameror som resultat, inga jordskred på vägen, inga hål som man måste ta sig över klättrandes till ett annat väntande fordon på andra sidan, inga krockar, inga olyckshändelser, för en gångs skull ingenting dramatiskt. I stället: länstolsresa i jeep i stafettlopp med komplikationer på vägen. Bussresan från Joshimath till Karanprayag gick smärtfritt, och de 80 kilometrarna klarades av på nästan bara fyra timmar. Emellertid stannade bussen inte i Karanprayag utan utanför, då en ny bro kunde dirigera trafiken förbi den värsta flaskhalsen mellan Rishikesh och Joshimath (250 km). Detta var jag olyckligt omedveten om, och först när vi kört förbi Karanprayag vaknade jag upp inför situationen. Det var bara att vandra tillbaka. Ingen buss gick till Kausani, påstod en jeepförare som lyckades haffa mig. Då verkligen ingen buss syntes till för tillfället lät jag mig förföras av honom. Han åtog sig att föra mig till Gwaldam för 65 rupier, och jag lät mig knuffas in längst in i en överfull jeep (18 personer) så att jag inte såg någonting. Dessutom satte den aggressive föraren på den skrälligaste och skrikigaste indiska pop med 1000 decibels högtalare i jeepen, så att man kunde krevera, och öronsprång verkade under omständigheterna omöjligt att undvika, då man varken kunde röra sig eller skydda sig. Alla de andra 17 hinduerna verkade färdigt hjärntvättade. Detta tog emellertid ett hastigt slut när föraren plötsligt nekade köra längre, och alla måste byta jeep. Vi hade bara kört halva vägen till Gwaldam om ens det. Men ingen tepaus tilläts då vi alla omedelbart måste stuva in oss i nästa bagageförpackning. Det var så trångt, att föraren satt halvvägs utanför jeepen (på höger sida) och körde, medan jag satt lika långt utanför på motsatta sidan och kramade krampaktigt om mitt bagage, som jag hotades med

att annars förlora i varje kurva. Denne förare hade åtminstone inte högtalarolåt på, och man fick lov att ta det vackra landskap man körde igenom i beaktande. Men denna tripp tog lika hastigt slut i Gwaldam, där man fick stuva om sig igen för nästa etapp till Garur. Det var bara ner i dalen. Därefter var det bara uppför nästa kulle kvar till Kausani. Det låter litet och ser litet ut, men det rör sig om tillsammans 40 kilometer, och uppförsbackarna är mycket långa och långsamma. Spänningarna släppte först under den sista etappen, när man äntligen inte behövde sadla om jeep mera före Kausani. Då började problemen. Det visade sig att Kausani bjöd på en enorm trafikstockning. Den började flera kilometer nedanför och väckte omedelbart de vildaste och ondaste farhågor. Hade Kausani drabbats av en förintande turistinvasion? Var allt en enda vild urspårad cirkus där uppe? Skulle allt vara totalt oigenkännligt efter tre års bortavaro? Bakom oss körde en vild bilist med mobiltelefon i örat som tutade oavbrutet och såg mycket arg ut utan att ta någon hänsyn till att båda körfilerna var totalt blockerade av trafik fördelad på tre filer. Han skulle tydligen på något viktigt möte i Almora och var superstressad. Sådant förekommer numera även i Indien. Till slut lyckades han slinka igenom utan att hamna i diket. Nej, det var lyckligtvis bara asfaltering på gång. Man kom igenom. När jag steg av jeepen uppe på den öppna centralplatsen (där allt till all lycka var fullständigt oförändrat) väntade en ung okänd man på att ta emot mig. Han ville väl värva mig för något hotell, tänkte jag, och undvek hans blick och sökte i stället den person som alltid tidigare brukat möta mig här å sitt hotell Uttarakands vägnar, men han syntes inte till. Så jag hade inget val än att utsättas för den okände värvaren. Det visade sig att han representerade hotell Uttarakand. Det blev jag som visade honom vägen hem, där jag genast fick palavra med direktören. Hela personalen var ny för mig, jag kände inte igen en enda kotte med undantag för en och annan vålnad ur ens förflutna inne i köket, men vi kom väl överens, i synnerhet när jag berättade om mitt mångåriga samröre med hotell Uttarakand, där jag ju alltid hade bott i Kausani sedan 1995. Jag fick det minsta och mest idealiska rummet på övervåningen med utsikt och balkong för bara 100 rupier. Så fort man trampade fast mark under fötterna i Kausani kände man sig fullständigt som hemma igen i detta paradis, som man försummat i tre år. Det kom riktigt tårar i ögonen. Vad gjorde det om moln skymde undan bergen i norr för tillfället? I stället var man tacksam för att solen inte gassade. Klockan var 2, den 20 mil långa resan hade tagit 9 timmar, och man hade varken fått te eller rast på vägen, så det var bara att genast intaga restaurangen under konstaterandet att den fortfarande måste vara den bästa i Uttaranchal. Det enda beklagansvärda i Joshimath hade varit maten: matkulturen där var närmast obefintlig, det fanns nästan bara ris och linser att få, som konsekvent och alltid chilipepprades så kraftigt att maten bestod av mer kryddor än mat. Dieten i Gudarnas Dal var för eldsprutande drakar. Så satt man då äntligen tryggt på ett anständigt matställe med riktigt god mat. Till och med ketchupflaskan var ny och full, ehuru man även i Indien dras med det speciella fysiska ketchupproblemet. Här är dessutom flaskorna större. Så stöt till försiktigt, eller du skvätter ner hela etablissemanget.

del 7 : Det gamla Indien vid Baijnath. Och vem dök upp vid lunchbordet i hotell Uttarakhands restaurang i Kausani om inte självaste Yogi Müller! Jag hade inte sett honom på sex år och kände genast igen honom, medan han inte precis kunde placera mig. "Har du följt med mig på någon av mina cykelsafaris?" frågade han nästan skamset, vilket jag naturligtvis inte hade gjort, men jag hade aldrig glömt honom. Han hade haft en del dåliga turistår och mest tjänstgjort uppe i Dharamsala som allt i allo i olika former och var nu bara tillfälligt i Kausani. Sina cykelsafaris, att ta med unga entusiastiska turister på utflykter i Himalaya med cykel, hade han nästan helt lagt ner åtminstone för i år. Hans annonser syntes inte heller längre överallt i Kausani. På hotellet fanns två personer vid namn Michael, en ensam engelsman i min ålder och en ung österrikisk trädgårdsarkitekt med sin fästmö i samma yrke. De var mycket sympatiska, och jag tog mig gärna an dem, speciellt som de var första gången i Indien och var tämligen osäkra. Jag tog dem upp till Gandhis ashram, visade dem runt i muséet och bjöd dem på te medan vi trivdes förträffligt tillsammans. De hade fem månader på sig i Indien, de hade bara börjat och hunnit förfäras i Delhi, lärt sig älska Rishikesh, besökt Badrinath och andra dylika exotiska extrema platser och lyckats landa i Kausani, där de varit företagsamma nog att vandrandes uppsöka Baijnath sex kilometer nedåt dalen. Jag gav dem tips om goda böcker, främst Dominique Lapierres och Larry Collins' "Freedom at Midnight" och "The City of Joy", men vi pratade också ingående om tyskspråkig litteratur. Annars var allting tämligen oförändrat i Kausani till min stora lättnad. Folk kände igen mig från tidigare år och hälsade på mig, och det var som om jag aldrig hade lämnat denna fridfulla pilgrimsort. Jag hade spänt mig inför återseendet och befarat alla möjliga chocker och verkligen varit nervös som i rampfeber, men allt vad Kausani erbjöd mig var lyckligtvis bara lättnad. Så hade jag dessutom funnit detta underbara unga österrikiska par, idealiska människor, trädgårds- och landskapsarkitekter, kanske framtidens viktigaste yrke, Michael och Lea, vackra och behjärtansvärda och hur trevliga som helst, som hade ordnat det så väl för sig att deras yrken gav dem ledigt hela vinterhalvåret (5 månader) som de då kunde tillbringa i Indien, som just den tiden prunkar som mest av sköna blommor och blader. De bjöd mig följande dag att följa med sig på en dagstur upp till ett tempel någonstans, men jag hade redan bestämt mig för att bege mig ner i dalen till Baijnath, ett besök som jag uppskjutit från gång till gång i åratal men som jag nu äntligen skulle genomföra. Tyvärr blev det en ganska odräglig utflykt ur fysisk synpunkt. Mina knän ville inte orka med, men framför allt var det mördande hett där nere i dalen under den hårt och våldsamt gassande solen. Däremot var besöket i Baijnath väl värt sitt pris. Tempelområdet är inte stort men fullsmockat med ruiner och små stupor. Där finns även ett centraltempel och ett rikt urval urgamla statyer, som man nästan inte längre kunde identifiera: gudar, lejon, elefanter, oxar och andra mindre identifierbara varelser. Men jag förstod överste Younghusband, han som intog Lhasa 1904, som helt förlorade sig i denna plats och kunde försjunka i hur djupa drömmerier som helst över den. Det är nämligen en

5000 år gammal kultplats, och dess äldsta civilisationsminnen är alltså äldre än de äldsta pyramiderna. Sorgfälligt har hela området restaurerats med oändlig pietet av fromma arkeologer, så att monumenten ser mer eller mindre hela ut och huvudtemplet har ett ordentligt plåttak. Shiva sitter där inne med sin kobra. Naturligtvis finns det de som tar traditionen att detta varit ett levande kulturcentrum i 5000 år med en nypa salt, men både Francis Younghusband och jag lät oss bli ganska övertygade. Något mera typiskt för Indien fick man samtidigt leta efter. Platsen ligger nere vid floden där denna beskriver en stilla krök, och där finns massor av stora fiskar. Jag blev inte klok på vad det var för sort, men de såg forelliknande ut. Där fanns ingen turistmarknad, stället var varken någon turistmagnet eller -fälla, men man erbjöds att köpa mat till att föda fiskarna med. På andra ställen (i Europa) erbjuds man duvfoder och ankfoder, men här var det fiskfoder. Och på andra sidan floden tätt intill denna heliga kultort satt vackra kvinnor och tvättade sina sarees. Man fick den bestämda uppfattningen att detta hade pågått i 5000 år, och man önskade gärna att det skulle få fortsätta i minst 5000 år till. Och de tidlösa monumenten liksom vittnade om att det var en helt realistisk möjlighet. Här var det bara tidlöshetens dimension som ägde någon giltighet för tillvaron. Detta var det eviga, fromma, tidlösa Indien.

del 8 : Överraskningar i Almora. En ny gäst dök upp på Uttarakhands värdshus i Kausani som var från Frankrike och led av magtjosan, som han ådragit sig i hotell Kailash i Almora, som var mitt nästa uppehållsställe. Emellertid medförde han den goda nyheten att mr Shah fortfarande förestod det anrika hotellet (vid 85 års ålder) och att således ingenting hade förändrats där. Mrs Shah förestod fortfarande köket, och hennes mat var fortfarande halvkokt och halvrå, vilket förklarade Maltys magproblem. Emellertid var han en resenär av den idealiska sorten: energisk, villig att pröva allt, och öppen för allt. I det civila hade han en skidaffär två timmar från Grenoble och ledde också längre skidutflykter i Alperna. Han hade just kommit ner från Ladakh, där han varit under mitten av september till slutet av oktober och genomströvat hela Zanskar, hans älsklingsland. Vi hade således mycket gemensamt och mycket att diskutera om Ladakh. Årets turistsäsong i Ladakh hade varit förödande: 36,000 turister mot 6,000 året innan, när jag var där senast efter Pakistankrisen. Det hade varit för mycket turister. Vi hoppades båda att det till 2004, när vi båda siktade på att återvända dit, skulle komma en ny läglig Pakistankris, så att dollar- och länstolsturister skulle hålla sig borta därifrån. Sista morgonen i Kausani hade vi tur. Himlen var klar, och alla bergen med hela Nanda Devi-massivet framträdde tydligt. Det var gudomligt. Vädret förblev klart, så när dimmorna höjde sig från dalarna inför solskensvärmen svävade alla 7000-meterstopparna högt ovanför jorden, då dimman sammanflöt koloristiskt med himlen. Det är sådana fenomen som får Indien att ibland påminna om Afrika.

Jag ville ta det lugnt på morgonen och njuta av solen medan Michael och Lea ville fara iväg till Almora, där solen inte värmde staden förrän senare på dagen, då den ligger på en norrsluttning. Jag lät dem fara iväg och tog det lugnt. När jag slutligen packade mig iväg övertalades jag att ta en taxi då ingen visste när bussen skulle komma. Jag fann mig, och i samma taxi befann sig - Michael och Lea. De hade inte kommit längre. Så vi hade bästa tänkbara sällskap hela vägen till Almora, där vi beslöt att senare ha lunch tillsammans klockan ett på Pugmark i Papalsaari, ett ställe som rekommenderats dem av en vän. Jag tog in på hotell Kailash där jag fann mr Shah vid strålande vigör som vanligt. Jag fick mitt gamla rum, och allt var frid och fröjd i sin nästan musealt pittoreska oföränderlighet. Sedan begav jag mig vidare för att spåra upp andra gamla vänner. Mohandas Kandpal var sig helt lik och bjöd mig på te i sin klädbutik. Han hade nu fått eget hus utanför staden och behövde inte längre trängas och bo med hela sin familj i butiken. Han gav mig goda råd hur jag skulle finna restaurang Pugmark i Papalsaari. Jag nådde stället precis klockan ett, och det låg nästan framme vid Kesar Devi. Det var ett helt västerländskt ställe, hela zonen var helt västerländsk, men maten var angenäm och även det vackra värdfolket. Vi var bara västerlänningar där - inga hinduer alls. Utom jag med Michael och Lea fanns där tre engelsmän och två andra tyskar. Men Almora hade förändrats väsentligt, och i centrum kände man knappast igen sig alls bland alla de moderna palatsen och de gamla försvunna trähusen från kolonialtiden. Endast mr Shah och hotell Kailash tycktes framgångsrikt motstå tidens grymma tand. Vi var fem gäster i hans gamla anrika hotell Kailash, två spanska par utom jag. Vid middagen på kvällen föreläste han som vanligt ur sin breda repertoar av ett långt och rikt livs erfarenheter, och det intressantaste han hade att säga var hans hävdande av att engelsmännen hade haft rätt och Gandhi fel. Under engelsmännen hade Indien det bra, både tryggheten, säkerheten, ordningen och ekonomin fungerade bra, medan Gandhi förstörde alltsammans med att sjabbla bort hela det fria Indiens möjligheter med att vägra bli dess förste premiärminister för att i stället flirta med Djinna (som skilde Pakistan från Indien med alla de traumata detta ledde till speciellt för Punjab och Kashmir) och låta sig tubbas av Nehru, medan Patel hade varit bättre som premiärminister. Nåväl, det var för sent att göra någonting åt allt detta nu, men mr Shah verkade helt förvissad om att det engelska styret varit bättre än vad det indiska blev, och att hela skilsmässan från England var ett misstag. Han berättade också fascinerande om hur hotell Kailash fick sitt namn. 1934, när han inledde sin verksamhet i Almora som sextonåring, hade en grupp engelsmän kommit till Almora med väldigt starka kikare, och genom dessa hade de faktiskt kunnat se berget Kailash i fjärran i Tibet. Därför hade hans hem fått namnet Kailash och inte alls för att han själv hade varit där. Michael kom på besök på kvällen och tog muséet i skärskådande och blev imponerad. Det spanska paret berättade mycket om sin hemstad Granada, där Lorca och de Falla tillsammans lanserat den första flamencofestivalen, Lorca för att senare bli mördad av fascisterna och de Falla för att av grämelse över deras regering fly till Argentina, där han dog en gammal man. Alla fina konstnärer hade lämnat Spanien på den tiden, hävdade paret.

Men hör och häpna! På kvällen prövade jag ett av Almoras halvtannat dussin Internetstationer, och det fungerade! Det tog tio minuter att komma fram, och tre gånger blev man frånkopplad, men man lyckades ändå tömma all skräppost och rensa upp i alla brevlådorna. Detta var fullkomligt sensationellt. Internet fungerar i övre Kumaon, mitt bland bergen, fjärran från all civilisation! Emellertid hade ingenting hänt hemma, och de bästa nyheterna var frånvaron av sådana. Man kunde lugnt fortsätta vidare i Himalaya med eller utan länstol.

del 9 : Det underbara Naini Tal Tyvärr fick jag inte se mer av Jawaharlal Shah denna gången, då han hastigt och lustigt reste iväg till ett bröllop i Naini Tal redan på morgonen. Dock hade han som vanligt gjort ett både minnesvärt och outplånligt intryck genom sin långa erfarenhet i indisk politik och socialvård. Han kommer alltid varje år med helt nya överraskande synpunkter och argument och upprepar sig aldrig som det snille han är, och han älskar att slå sina gäster med förvåning. Den här gången klagade han på att västerlänningar behandlar indierna alldeles för vänligt. De bara smickrar och berömmer i stället för att kritisera och påtala allt vad som kan förbättras. Jag inpassade genast då, att vad Indien verkligen behövde var en ordentlig städning och upprensning av all smuts med den helt nersmutsade Gangesstranden i Rishikesh i färskt minne, varvid mr Shah strålade och genmälde: "Tänk om någon påtalat detta för Gandhi 1947! Hur mycket snyggare och renare hade Indien inte varit idag då!" Då jag till min lycka klarat av all min e-post kvällen innan förelåg faktiskt möjligheten att jag kunde lämna Almora redan på förmiddagen. För att återse Michael och Lea en sista gång gjorde jag den långa morgonpromenaden upp till Papalsaari - och mötte dem på vägen. Vi återuppsökte Pugmark, som tyvärr var stängt, så vi hänvisades till en frukost inomhus. Sedan visade jag staden för dem och mitt sagolika oefterhärmliga helt surrealistiska hotell, där Antonio Gaudí och Salvador Dali hade stormtrivts. Inte konstigt att jag bara mött spanjorer där. Efter avskedet från Michael och Lea med utbyte av alla möjliga adresser, både naturliga och e-post, lämnade jag dem i mitt cybercafé och återuppsökte min vän Mohandas Kandpal i klädaffären. Han var hjälpsamheten själv som vanligt, och han berättade, att man numera (sedan bara tre månader) kunde reservera eller köpa järnvägsbiljett över hela Indien genom en datoriserad tjänst i Almora. Jag gick dit men fick inte biljett från Kathgodam till Darjeeling utan hamnade på en väntelista med 10 före mig i kön. Jag beslöt att fortsätta försöka i Naini Tal. Mohandas ordnade en jeep för mig tillsammans med ett glatt sällskap män i sin bästa ålder som skulle bevista någon glad festival i Kathgodam. De vrålskrattade och skrek hela vägen tills jag blev avsläppt i Bowali, där jag genast fann en buss till Naini Tal för bara sex rupier. Äntligen slapp man de odrägliga jeeparna och kunde resa tryggt och bekvämt som i länstol och till och med se ut ordentligt över landskapet i en riktig gammal stenåldersbuss, hur sliten men hur njutbar som helst.

Som vanligt blev uppklättringen till Naini Tal (1938 m.ö.h.) rena paradisupplevelsen, och till min oändliga lättnad hade ingenting förändrats. Inga våldsamma ras hade förfulat det underbara sjölandskapet, inga nya hemska hus hade byggts, och på mitt gamla hotell "Alps" väntade min gamla värdinna och hälsade mig välkommen tillbaka och fann ett nöje i se mig igen. Allt var sig likt i detta gamla anrika paradis, britternas indiska sommarhuvudstad på 1820-talet innan Darjeeling blev det, med sin underbara stil helt intakt och i princip oförändrad sedan dess, och med mitt hotell som dess härligt exotiska imposanta spökslott som kronan mitt i Talli Tal. Det kunde inte bli bättre än denna romantiska totala oföränderlighet med dess tjusande och oemotståndligt sagolika charm. Liksom i Joshimath verkade jag vara helt ensam västerlänning i hela staden. Tre gånger av och an längs hela the Mall från stadsöppningen till mitt hotell fick jag gå innan jag såg någon annan vit, som då var två damer i en servering fördjupade i läsning. Den ena som var äldre såg sträng ut medan den yngre var helt konventionell - förmodligen engelskor. Jag mindes Catherine Gicks, som jag haft sällskap av förra gången både i Kausani och här och hennes hurtfriska exempel - det var hon som väckte mitt intresse för Baijnath, dit hon själv promenerade fram och tillbaka, och som rekommenderade åt mig "Kapten Corellis mandolin", som blev en mycket givande läsning. Dessa båda engelskor verkade av precis samma intellektuella och energiska typ, som också utmärkte min vän Michael i Kausani, som rekommenderade Ruskin Bond åt mig, en för mig helt okänd författare med Mussoorie som expertområde, en underbar hill station som jag försummat alltför grovt ända sedan mitt första och hittills enda besök 1995 tillsammans med Tony under vår stora pionjärresa. Genom "the Tourist Office" fick jag anvisningar vart jag skulle vända mig med mitt tågbiljettbekymmer, och jag fick faktiskt biljett med liggplats hela vägen fram till tågbytet i Barauni. Därmed kunde jag hålla tidtabellen något så när och realistiskt se fram emot att nå Darjeeling på fredag. Nu var det tisdag, och det enda jag beklagade var att det bara gav mig en och en halv dag i det underbara Naini Tal. Visst hade jag gärna stannat längre. Det var full fart i Naini Tal. Det var nästan som rena karnevalen. Salustånd var uppslagna överallt, allting såldes till vrakpriser, och den lilla sjöstaden var full av liv och rörelse. Och vem stötte man inte ihop med mitt på marknadsplatsen om inte min gamle nepalesiske vän från Kausani, den förste som tagit emot mig i Kausani 1995 och som varit min mellanvärd där ända till och med förra gången och som jag nu för första gången hade saknat? Yogi Müller hade nedsättande sagt att han slutat för att han druckit för mycket, men här i Naini Tal var han fullkomligt nykter och hyrde ett eget hus ovanför staden som han sprang 500 meter nerifrån och upp till flera gånger varje dag. Vi kände genast igen varandra, han var helt sig lik och bjöd mig hjärtligt på te, medan vi pratade om gamla tider. Det roade honom mycket att höra att Yogi Müller fortfarande var i farten i Kausani med sina cykelturister. Hans senaste hade varit en schweiziska som sedan 30 år levde på Kreta, en mycket klämkäck och trevlig kvinna. Han delade fullständigt min mening om Almora. Det hade expanderat för kraftigt och förändrats till det sämre. Till och med Kesar Devi, som varit ett sådant paradis, smällde nu upp mastodonthotell för indiska turister, så där försvann det hippieparadiset. Han tyckte

inte alls om Almora och ville aldrig dit mera. Det var för hans vidkommande helt fördärvat av överexploatering och miljöförstöring. Det var bara mr Shah med det gamla anrika hotell Kailash som fortfarande höll stilen i Almora. Dagen avslutades högtidligt på sedvanligt vis med en mutton buryani på restaurang Negi. Det kunde inte bli mer traditionellt. Högtidligheten i denna rit kontrasterades emellertid med kasettbandspelaren på stället mitt emot, som spelade indisk popmusik; men på denna nivå närmare 2000 meter går kasettbandspelare av någon anledning snabbare, så att vokal musik återges i Kalle Anka-version, vilket visserligen minsann går undan men gör att det bara låter löjligt. Det var någon sorts festival på gång, ty det festades och tjöt och avsköts fyrverkerier halva natten, som om 4 november var något särskilt. Jag minns bara att Jitzhak Rabin mördades 4 november för åtta år sedan, när jag också då råkade befinna mig i Naini Tal och fann hela dagen en gränslös njutning precis som nu utan att ana vad som då inträffade i Israel. Samtidigt hade därmed halva resan tillryggalagts och det med exempellös framgång, Himachal och Uttaranchal med både Garwhal och Kumaon, från Dharamsala till Rishikesh upp till Joshimath ner till Kausani och Almora fram till Naini Tal under elva dagar hade varit rena triumfresan. Nu förestod det stora klivet över till Darjeeling, Sikkim och Nepal. När jag gick upp till Naini Peak i gryningen (700 meter ovanför staden) fann jag som vanligt elkraftverket befolkat. Jag berättade om min ständiga återkomst och nämnde, att den förste jag träffat där uppe var Alam 1995. Mannen jag talade med stod och rakade sig och svarade: "Jag är Alam." Naturligtvis hade jag inte kunnat känna igen honom för rakkrämen. Det var ett fantastiskt återseende. Jag frågade om han hade sin gästbok kvar, och han sade att han skulle leta. Snart kom han tillbaka med den. Det visade sig, att jag hade varit där exakt den 5 november 1995, samma dag som det var idag, när vi återsågs för första gången på åtta år. Nere i staden stötte jag ihop med Michael från Kausani. Vi hade frukost tillsammans och diskuterade mest engelsk litteratur om Indien. Vilken var den bästa boken om Indien? För honom var det tveklöst "Kim", och de flesta skulle nog vara överens med honom om detta; men många andra namn kom även upp utom Kipling, som John Masters, M.M.Kaye, Talbot Mundy, Ruskin Bond, George MacDonald Frazer, Gam Pak och andra. Han hade kommit regelbundet till Indien sedan 1990 och avundades mig storligen att jag skulle resa till Darjeeling, som också var hans favoritställe. Vad var det mer att göra i Naini Tal än att ta det lugnt och njuta av paradiset för fulla muggar? Jag prövade deras Internet, och det fungerade bättre än i både Dharamsala och Almora - snabbt och effektivt, ingen slowdown, ingen nerkoppling, inget strul - det var för bra för att vara sant. I detta fantastiska samhälle runt den idylliska sjön fanns det ett antal kristna församlingar utom hinduistiska och muslimska tempel och även ett buddhistiskt (tibetanskt) kloster upp för sluttningen. Mellan moskén och det största hindutemplet ligger den stora cirkulära cricketplanen, som verkar vara Naini Tals huvudsakliga helgedom och centrum där har alltid pågått matcher när jag varit här som aldrig tagit slut och som hållit

månghundratals åskådare fjättrade runt planen medan en högtalare hållit hela staden informerad om vad som händer. Jag tog det lugnt och vilade mina gamla trötta ben, vilket behövdes, då det högra knät numera tålde illa att marscheras ner från ett berg. Uppåt var inga problem, men neråt blev värre och värre. Vad skulle Darjeeling bjuda på för överraskningar den här gången? Det kunde knappast bli bättre än i Naini Tal, där allt vad som bjöds på var optimalt - inga förändringar, vackert väder, fest och värme, god mat och hög kulturstil. Om Darjeeling kunde matcha detta skulle Darjeeling slå alla rekord. del 10 : Nervös eskorttripp till New Jaipalguri Resan ner från Naini Tal var den vanliga förnedringen - från bergens friska höghet till slättlandets olidliga kvalmighet och trängsel, smuts och stök. Men på stationen i Kathgodam brukar jag alltid möta en och annan västerlänning och så även denna gång - ett mycket trevligt par från Skottland, som just kommit förfriskade ner från bergen och nu måste tillbringa tre dygn i Delhi - jag vidarebefordrade Michaels varning för Dinghyfebern, som just nu grasserar i Delhi till följd av hetta och nederbörd - myggorna lär förekomma i molnmassor. De var tacksamma för min varning, men mest diskuterade vi fenomenet hur vi västerlänningar nästan krampaktigt fortsätter att återvända till Indien trots alla de hårresande fasor vi utsätts för där genom strul och strejker, sjukdomar och diarréer, infektioner och katarrer - redan hörde man den reguljära Himalayahostans ihåliga kvarkande överallt omkring sig mest bland hinduer och barn. Vi kunde inte förklara fenomenet. Vi måste bara konstatera det faktum att hur väl man än känner Indien och hur många gånger man än har varit här så är ändå varje ny resa ett helt nytt äventyr under vilket man måste lära sig allting om från början - nya lektioner varje gång, aldrig en upprepning. Detta är kanske dess huvudsakliga attraktionskraft. Det var svårt att skiljas från Jay och Diana, från vår gemensamma middag och te, men mitt tåg avgick punktligt. Jag hamnade i mitten av en omfattande och mycket stökig Calcuttafamilj, där alla oavbrutet skrek till varandra. Värst var mormor, en skräcktant i hästväg, vars spruckna röst kraxade som en skatas men för mycket hög volym ändå - hon hade tydligen hållit på så hela livet. Hon var mycket fet och ful och dominerade fullständigt hela familjen. Detta skulle bli mitt ressällskap hela vägen till Barauni, minst 32 timmar. Men det blev inte så, ty några mil bortom Gorakhpur stannade tåget och körde inte längre. Det stod stilla en timme, två timmar, tre timmar, och så vidare. Så småningom fick vi veta anledningen. En parlamentsledamot hade blivit förolämpad under ett besök i ett samhälle 2 mil framför oss, varpå han reagerat med att med polisens hjälp organisera en strejk som stoppade alla tåg på linjen, Indiens mest trafikerade, som var ockuperad. Underhandlingar med den förolämpade parlamentsledamoten pågick, men med parlamentsledamöter i Indien kan underhandlingar bli långvariga. Det blev de även här. Först efter sju timmar kunde tåget fortsätta. Under den tiden hade mycket hänt ombord. Många hade övergivit det för att fortsätta med andra medel. Till dessa hörde min gode vän läkaren Manish Mittal, som jag hade

ingående diskussioner med angående Aidssituationen i Indien. Han var mycket underkunnig och menade att det största problemet inte var själva epidemin och dess allt mer omfattande explosionskraft utan mörkläggningen av det hela, det universella förträngandet av saken, myndigheternas slapphet och likgiltighet och vägran att ta i tu med problemet, som just därför bara måste fortsätta växa lavinartat; medan cynikerna menade att det var bra för Indien med dess skenande befolkningsexplosion, vilken kanske just genom detta problem skulle åtgärdas på ett naturligt sätt. Manish trodde liksom flera experter i väst att Aidsexplosionen skulle bli störst i Kina och Indien. En annan reskamrat hette Milan, egentligen Milando, och var mycket insatt i teosofin. Han rekommenderade ett Nicholas Roerich-museum i Darjeeling som jag inte kände till, och vi hade väldigt gott utbyte av varandra beträffande paret Roerich och de andra esoteriska pionjärerna i Indien under 1800-talet, som Blavatsky, Annie Besant, Alice Bailey, Younghusband och alla de andra. Ett helt gäng ungdomar blev intensivt intresserade av mig och mörbultade mig med intervjuer om hur det var i Indien, skillnaden mellan Indien och Sverige, om jag haft några problem, och så vidare. För mig var allt gott i Indien utan några problem, men skillnaderna var nästan totala i klimat, mentalitet och ordning. I Indien är det nästan alltid för varmt medan det i Sverige är för kallt större delen av året, mentaliteten i Indien är mycket snabb och temperamentsfull medan den i Sverige är motsatsen, och i Sverige är ordningen exemplarisk på grund av fred i nästan 200 år medan Indien tyvärr på den punkten har mycket övrigt att önska. Sjutimmarsförseningen blev till nio timmar, och när jag slutligen nådde Barauni var klockan 11 på morgonen efter nästan 40 timmars resa. Normalt brukar jag nå fram till New Jaipalguri vid den tiden, och aldrig tidigare i Indien hade jag råkat ut för en så kraftig försening, utom på flygplatser. Det var att befara att jag skulle förlora en hel dag på detta sätt genom en fullkomligt vanvettig strejk och 9 timmars mördande extra stillasittning på ett stationärt tåg. Jag bjöd min stökiga men hjärtliga och vänliga tillfälliga Calcuttafamilj farväl och framhöll att de varit mycket underhållande hela tiden. Även mitt nästa tåg var fem timmar försenat, men på det behövde jag bara vänta i tre timmar - stinsen lugnade mig med att "det kommer snart". Till alla väntetider och förseningar i Indien bör man lägga till minst en timme. Under tiden roade man sig med klientelet på det lilla stationsrestaurangkyffet, som hade fyra bord och två andra gäster, som tydligen aldrig sett en europé förut och därför var mycket språksamma och nyfikna. Dagens omelett, den läckraste någonsin, var min första måltid efter Kathgodam. Tåget kom, men vagnarna var hopplöst fullträngda, så jag smög mig in i första klass, där jag fann plats hos en polis och två blivande järnvägstjänstemän. Alla tre erbjöd mycket gott sällskap, och polisen poängterade gång på gång att han såg mig som "sin ärade gäst". Det blev fler personer så småningom, men man fruktade det värsta när konduktören kom. Han påpekade genast strängt att jag befann mig i fel klass. Jag förklarade att det varit omöjligt att ens komma in i min "sleeper class" och erbjöd mig att betala skillnaden. Han sade okey och försvann.

Tidigare har detta aldrig varit ett problem. Vanligen har jag haft bara färdbiljett och sedan betalat extra beroende på vilken klass jag hamnat i. Ibland har jag kommit billigare undan, ibland dyrare. Men denna gång hade jag råkat ut för en pedant. När han kom tillbaka (45 minuter före ankomsten till Siliguri) hävdade han att hans tjänstgöring ej omfattade hela vägen från Barauni, varför jag måste betala böter på 1200 rupier. "Har du råd med det?" frågade han leende. Jag erkände att det var ganska hårt. "Så vi låter saken vara," sade han och lät mig fara vidare oantastad till Siliguri. Detta är Indiens oroligaste hörn, där det längre upp förekommer regelbundna bombattentat, överfall och mord; men sällan har jag känt mig säkrare i Indien med en så godmodig konduktör och dessutom beväpnad eskort utanför kupén hela vägen. De två järnvägstjänstemännen i 20-årsåldern som jag delade kupé med ville naturligtvis veta allt om Sverige. "Använder man tobak i Sverige?" var en av frågorna. Jag svarade, att det var ett stort hälsoproblem som ofta ledde till cancer och förklarade, att det på varje cigarettpaket fanns en tydlig varning för tobakens absoluta hälsovådlighet. De hade sett mig ta en sup från min whiskyflaska, så de sade att sprit var lika skadligt. "Bara i övermått," genmälde jag. "I små portioner som medicin gör det bara gott och håller magen i skick." Den utsagan hade jag kunnat gå genom eld och svavel för. Men det lyckligaste mötet var med ingen mindre än Shailendra Chaudhari från Luleå, där han faktiskt studerat i sex månader för att bli gruvgeolog i Arunachal Pradesh, där han bodde i Itanagar och bjöd mig hem till sig. När han hörde att jag var från Sverige blev han överlycklig och ville visa hela Arunachal Pradesh för mig - han hade även hus i Naini Tal. Vi växlade genast ivrigt adresser och började planera vilt för framtiden, för Arunachal Pradesh ingick liksom inte i programmet för denna resa. Vi kom fram till New Jaipalguri precis klockan 23.40 precis 52 timmar efter att jag lämnat Kathgodam. Det var rekord. Naturligtvis var det för sent att försöka ta sig upp till Darjeeling, det fick anstå till morgondagen, och dessutom regnade det. Jag sökte övernattningsmöjlighet genom stationens "retiring room" och fick en säng i sovsal med tolv sängar där fyra andra trötta passagerare redan låg och sov. Det var det så kallade "new dormitory", men i toalettrummet hade lavoaren redan lossnat från väggen och låg i bitar på golvet. Det var ett trött välkomnande av en trött resenär efter en 52 timmars vådlig tågresa genom strejker och med ogiltig biljett och praktiskt taget utan mat med bara regn att erbjuda till väderlek och en övernattning med lavoaren slagen i bitar och strandad på golvet. Det var bara att somna ifrån alltihop. del 11 : Överraskningarnas Darjeeling. Det kanske mest fenomenala med Darjeeling är att det aldrig upphör att överraska. När jag lämnade Siliguri i jeep för att under blytunga regnhotande moln färdas upp och in i dimman som separerade Darjeeling från världen, var denna dimma så tjock att föraren knappast kunde se slutet på jeepen. Ändå tog han vådliga genvägar, och efter Kurseong efter 55 kilometer började dimman lätta. Snart kom man genom molnen, och plötsligt strålade solen. Det var till och med varmt.

På gamla Shamrock mottogs jag hjärtligt och översvallande som vanligt. Värdinnan Mummy hade rest till New York för en vecka sedan för att hälsa på sin dotter med dvärgkvinnan och överlåtit skötseln av Shamrock och dess gäster åt lilla Dolma och två barn. Gästerna var inte många - det var bara jag, och senare kom tre japaner tillbaka från en trek. Men just igår hade Darjeeling inlett sitt livs första karneval. Därför myllrade staden av gäster och turister, det var jippon på gång överallt med folkdanser och utställningar, kulturmanifestationer och andra förevisningsutbrott, och gatorna var nästan oframkomliga. Jag försökte genast skaffa tillstånd att besöka Sikkim, men ingenting fungerade, ty det var karneval. Förseningen med tåget hade lett till att jag nu måste vänta ytterligare kanske tre dagar innan jag kunde besöka Sikkim. Men tåget fungerade. Hela järnvägslinjen verkade nu vara reparerad efter de svåra rasen 1996, och på vägen upp med jeepen fastnade vi i trafiken medan tåget triumferande körde förbi. Tre lok med vagnarna fullsatta av passagerare mötte vi på vägen upp strävsamt tuffande och visslande på jeepar, bussar och truckar som hotade järnvägens revirprivilegium, och vid Darjeelings station var passagerarkön oändligt lång framför biljettkassan. Alla klagar på jeeptrafiken i Darjeeling, men busstrafiken har minskat. Det går inga bussar längre till Gangtok, utan man måste ta jeep, till exempel. Så man försöker nog göra vad man kan. Internet fungerade helt tillfredsställande - 50 snabba minuter för 27 rupier (5 kronor) utan nedkoppling och utan slowdown, som i Naini Tal men ännu billigare. Jag sökte upp Dolly, och hon berättade för mig allt om karnevalen och om svårigheterna i Nepal. Hennes bror David, konstnären, bodde ju där i Kathmandu och kunde inte lämna sitt hus för att besöka sin syster av rädsla för att det då skulle bli inbrott och plundring kanske en överdrift och vidskepelse från hans sida, men vi som inte var där i Kathmandu kunde inte bedöma den saken. Det svåraste i Nepal är inte kriminaliteten, inbördeskriget eller de vilda strejkerna, utan svårigheten att över huvud taget komma fram, då varje fordon och dess passagerare kontrolleras noggrant av polisen vid varenda checkpoint, och i Nepal är de otaliga. Därför lär en bussresa till Nepal nu ta två nätter och en dag i stället för bara en natt tidigare. Lika svårt och hopplöst är det mellan Kathmandu och Pokhara. Dessa nedslående nyheter tydde på att jag inte skulle komma till Nepal den här gången, och jag underrättade Shekhar per e-mail om vad jag hört i hopp om en kommentar. Dolly berättade även att Darjeeling aldrig blivit av med monsunen i år - den hade bara fortsatt och fortsatt, ända tills nu, när den plötsligt började lätta. Hela Diwalihögtiden hade fullständigt regnat bort, det hade varit kallt och regnigt och rått till förbannelse, och alla turister hade aktat sig för att stanna längre än en dag. Nu började det äntligen lätta, tycktes det, och vi hoppades verkligen att tendensen skulle hålla i sig och fortsätta, nu när det var karneval och allt. Så tydligen skulle man fastna i Darjeeling igen i väntan på tillstånd till Sikkim och med Nepal preliminärt stängt för drägligt resande. Kallt var det också, efter solnedgången gick rumstemperaturen snart ner till 15 och fortsatte neråt, och bristen på varmvatten och dusch gjorde heller inte att man blev varmare efter en tvättning. Det var bara att ta en dag i sänder.

Även Johannes avrådde mig från att fara till Nepal. ”Det är inte roligt där just nu. Det är som en sjukdom som man bara kan låta genomlida sin kris innan det kan bli bättre.” Han gav tveklöst Kina hela skulden. ”Kina förser den maoistiska gerillan med vapen samtidigt som partiet officiellt stöder Nepals regering mot gerillan, allt i sitt maktpolitiska syfte att söndra och härska och få Nepal i sitt grepp, som det redan har Burma med dess militärjunta med dess heroinmonopol med dess gränslösa ekonomiska resurser, och som det trodde sig få Pakistan i sitt grepp med att hjälpa det skaffa kärnvapen. Men Pakistan och Musharraf beror helt av Amerika. Om Amerika skulle släppa sitt stöd av Pakistan skulle det landet troligen kollapsa av sin egen inre upplösning och korruption. Pakistan var aldrig mer än en absurd och konstgjord stat utan historia, utan identitet och utan existensberättigande.” Därmed kom vi in på Tibet och Patrick Frenchs aktuella bok i ämnet, som vållat vissa kontroverser i tibetanska läger. ”Jag har full förståelse för Patrick French, men han är ingen visionär. Han har ingen fantasi utan bara verkligheten att hålla sig till. Han är inte kreativ men utmärkt som dokumentator, och han vill inte vara mer heller. Vissa tibetaner satte något av ett hopp till honom som en bättre ledare och sakförare av den tibetanska saken än alla dessa billiga filmstjärnor som Richard Gere och Sharon Stone och blev besvikna när han vägrade ta upp den manteln. Ändå är han kanske den enda helt vederhäftiga sakföraren för Tibet i västerlandet, då han inte drar sig för att kritisera den tibetanska politiken och vågar ifrågasätta tibetanernas egna argument. I sin bok ger han kineserna flera vapen i händerna mot tibetanerna, om dock hans analys av Mao och Kina är tusen gånger mer förintande för kinesernas sak. I hans mun blir jämförelsen mellan Kinas kommunistparti och NaziTysklands ledning inte bara en retorisk överdrift utan en reell parallell. Vad tibetanerna saknar hos honom är just den egna tibetanska visionära och nästan profetiska kraften och fantasin, det magiska initiativet, som jag tror att tibetanerna aldrig någonsin själva kan förlora och som kanske är vad kineserna fruktar mest hos dem, ty de har ingenting liknande själva. Kineserna är fega och följer blint vem som än kommenderar och det till deras egen undergång utan att de själva fattar den. Tibetanerna är motsatsen: de följer inte någon men alla sin egen inre kraft, som Dalai Lama är den yttersta mest koncentrerade inkarnationen av. Det är inte något superego utan snarare en övermänsklig medvetenhet om ens eget övertydligt självklara totala människovärde. Det är den absoluta självkänslan som dock inte alls är egoistisk utan tvärtom omfattar hela det egna folkets gemenskap och sträcker sig bortom denna i den så typiska buddhistiska universalempatin. Detta är tibetanernas styrka, som kineserna dess värre saknar totalt. Patrick French har aldrig riktigt förstått detta och kan därför inte förstå Dalai Lama. Han beundrar Dalai Lama, erkänner honom och följer honom men betraktar honom samtidigt med skepsis utan att förstå honom. Men tibetanerna känner honom och förstår honom just genom sin egen naturliga överempati och generösa självkänsla som sträcker sig till allt levande. Tibetanerna har mera än något annat folk lyckats omfatta kärnan av den buddhistiska mentaliteten, som inte bara är respekt för allt levande och ödmjukheten inför livet utan som också är en förhöjd medvetenhet genom en accentuerad självkänsla, kanske högre känslighet och därför också en större öppenhet och mottaglighet, som man lätt kan tillgodogöra sig helt naturligt genom att pröva på deras hårda liv och dela det med dem på

helt överdrivna höjder med överdrivet klimat med ständigt extrema temperaturer och förhållanden. Man kan gå till överdrift på olika sätt. Man kan tappa kontrollen, och då blir man psykopat, ty en psykopat är ingenting annat än en person som tappat kontrollen över sig själv. Men tibetanerna och den buddhistiska mentaliteten går till den motsatta överdriften. I stället för att tappa kontrollen blir självbehärskningen så total att den blir livsförnekande (genom celibat och askes) medan i stället empatin odlas och utvecklas desto mera. Därför kan ingenting någonsin få mig att förneka eller ringakta eller kritisera klosterliv och klosterväsen. Celibat handlar bara om förhöjd människokärlek och livskärlek, och det respekterar jag."

del 12 : Den farlige Johannes ”Jag vet att du föredrar Darjeeling framför Dharamsala, trots de mindre förhållandena, och trots avsaknaden av Kanjenjunga, Sikkim och Nepal med allt vad dessa innebär. Man kan spåra skillnaden i våra karaktärer i denna disparans. Darjeeling passar dig bättre för att du är mera disciplinerad och är något av en självplågare. Dharamsala passar mig bättre på grund av dess högre liberalism och andliga frihet. Olika sorters människor söker sig till Dharamsala och Darjeeling. Den absoluta fördelen med Dharamsala är naturligtvis att Dalai Lama finns där, den tibetanska mentalitetens hjärtpunkt. Om han dör eller exilregeringen upphör och flyttar tillbaka till ett fritt Tibet kan Dharamsala aldrig bli sig likt igen. Men så länge situationen är som den är med exilregering och Dalai Lama i Dharamsala är stället ett historiskt unikum och ett sanningens ögonblick, som man måste ta vara på. Till Darjeeling söker sig mest hårda bergsvandrare, potentiella kolonialister, tufft och friskt folk som trivs med fysiska umbäranden, medan Dharamsala lockar sökare och libertiner, andligt och moraliskt frigjorda människor, som vill ha vad som helst utom stränghet och disciplin. Därmed är klientelet i Dharamsala mycket mera omfattande och brett och mera varierande, medan Darjeelings kunder är mera begränsade och strikta. Å andra sidan kommer Darjeeling knappast att förändras vad som än händer, liksom det fortfarande 56 år efter självständigheten är mera anglosaxiskt än indiskt och nepalesiskt, liksom hela denna zon med Sikkim och Assam. Även Nepal är mera orienterat åt det anglosaxiska hållet än merparten av Indien. Därför trivs du så bra här. Men huvudattraktionen för mig i Dharamsala är folket som söker sig dit, som är nyfikna på Dalai Lama och vill lära känna honom, som vill utforska den tantriska buddhismen och ägna sig åt personlig frigörelse och andlig utveckling och utbildning. De är ofta revolutionärer men framför allt pionjärer. De blir de som skapar framtiden. De är vårt folk, Christian.” ”Förklara dig.” ”Man känner genast igen dem på deras skapande fantasi som manifesterar sig i deras yttre. De utmärks vanligen av någon form av extravagans: utmanande klädsel, starka färger, ett överdåd av smycken, ringar i öronen, långt hår, något av detta eller allt tillsammans. Vår generations hippies angav tonen. Den har fortsatt genom generation efter generation.

Hippiekulten slog igenom över hela världen 1967, under 80-talet uppenbarade sig den andra revolutionen med en plötslig renässans för LSD och ravehysterins genomslagskraft, och nu börjar den tredje generationen komma. Punken var en urspårning men satte även den sina spår. Den moderna representanten för denna pionjärverksamhet är ofta en IT-expert, han är intelligent och vaken och har lärt sig av de tidigare generationernas experiment och kastar sig inte vettlöst ut på drogexperiment eller löjligt flummeri, men han prövar alla sorters kärlek, han är ofta bisexuell och har en helt öppen inställning och fördragsamhet för allt, om han är återhållsam själv beträffande droger har han dock ingenting emot dem eller att andra använder dem i hans sällskap, men framför allt är han esoteriskt inriktad. Han vill utforska och veta och samla kunskap. Detta är något helt nytt. På 60-talet revolterade man mot den stränga skoldisciplinen och förkastade all form, disciplin och normer, men IT-revolutionen har medfört en ny disciplin som är fantastiskt för att inte säga underbart välgörande. 60talets hippies var destruktiva, deras enda positiva drag var deras fredsrörelse, som fortsätter än idag genom antiglobaliseringsrörelsen, men de ville riva ner samhället och gick för långt och blev kommunister och följde absurda företeelser som Olof Palme, Kina och Pol Pot. Den nya generationen är precis lika revolutionär, men deras revolution är esoterisk, och därför kan den lyckas, ty en esoterisk revolution är precis vad hela världen behöver.” ”Förklara begreppet.” ”Du vet mycket väl vad jag menar. Strävan efter kunskap, upplysning och andlig fördjupning och kontra den västerländska ytligheten, fördumningen genom massmedia, vålds- och porrkulturen, den hänsynslösa råkapitalismen och globaliseringens okänsliga grottekvarn.” ”Men om de vill avskaffa råkapitalismen är de ändå en sorts kommunister.” ”Bara i dess idealistiska mening. De är inte politiska, och det är deras största kraft. 60talets revoltörers misstag var att bli aktivt politiska i stället för att följa Gandhis och Dalai Lamas mer effektiva och kloka metoder.” ”Hjälper Gandhis och Dalai Lamas passiva fredliga motstånd mot skurkstaten Kina?” ”Det har inte hjälpt ännu, men det får Kina att framstå som ständigt allt absurdare och omöjligare inför resten av världen. Som politiskt system är kommunismen död, och i den mån den ännu lever kvar är den hopplöst döende. Kinas kommunistparti har ingen chans i längden. Det kommer att försvinna spårlöst i tomma luften precis som Sovjetunionen med hela dess absurda ondska och Gulagsystem.” ”Den esoteriska revolutionen.” Jag smakade på ordet. ”Tror du den har någon chans utom inom begränsade, högre utbildade, upplysta kretsar?” ”Om den bara börjar där så kan den fortsätta över hela världen. Om bara stenen faller i vattnet blir den första och största ringen en ofrånkomlighet, som måste breda ut sig och skapa nya ringar i oändlighet. Och stenen har redan fallit i vattnet.” ”Det låter onekligen bra,” kunde jag inte låta bli att medge. Men detta första direkta möte med Johannes på mer än ett år hotade fullständigt att kullkasta alla mina planer. Det mest förödande var hans informationer om Nepal, som han beskrev som en sjuk patient som måste få sova och arbeta ut sin sjukdom i fred - att resa dit var att bli smittad av dess olyckor, något för dramatiklystna utrikeskorrespondenter som kunde förlora sina liv på kuppen och gärna tog den risken. Jag ämnade informera mig från

flera håll, men redan Dollys vittnesmål hade fullkomligt bekräftat Johannes synpunkter. Han ämnade nu fara tillbaka till Dharamsala lagom till Dalai Lamas återkomst dit från Japan den 12 november (2003), och han föreslog att jag skulle återuppsöka honom där innan jag flög hem. Det var en möjlighet.

del 13 : Idyll i Phudong Men vem stötte jag inte ihop med mitt på gatan om inte Jimmy och Katarina, två av de fyra svenskar jag senast mött uppe vid Triund? Det var de som kände igen mig, jag hade annars gått förbi dem, ty aldrig hade jag väntat mig att få återse dem efter Triund. Vi tog genast en kopp te tillsammans på Padmabaren, och jag berättade om Sikkim för dem. Då de hade 50 dagar kvar av sin resa hade de tid och råd att spendera några extra dagar i Sikkim, så jag erbjöd dem att följa med mig. De ville gärna tänka på saken, och vi beslöt att samlas igen för vidare diskussioner vid en gemensam middag till kvällen. Vädret förblev dock tragiskt beklämmande. Ingen sol i sikte trots fullmåne och karneval, och denna hotade komma av sig, då den publik som samlades på Chowrasta mest satt där bara och frös tills de fick nog. Det var svårt att skriva i Darjeeling då händerna var styva och stelfrusna. Även Jimmy klagade på detta. Ändå borde november vara Darjeelings vackraste och klaraste månad, som den var när jag kom hit 1992, men sedan 93 hade jag drabbats av inregning och eftermonsun här, vilket öde sedan dess förföljt mig nästan varje gång med 95 som enda undantag. Detta var min åttonde visit, och fem gånger av åtta hade vädret varit förödande. Detta förhållande började jag nu tröttna på, men ännu fanns det hopp - efter Sikkim, en vecka till. Dagens glädjeämne blev emellertid dagens lunch, som jag intog på gamla anrika Orient Restaurant Cum Himalayan Bar, mitt stamställe sedan 1992 och fortfarande alldeles oförändrat. Bara detta besök gjorde hela resan till Darjeeling värd sitt pris hur vädret än skulle utveckla sig. Jag tog med mig Jimmy och Katarina till restaurang Orient på kvällen, och vi hade en strålande middag där, så att vi blev de sista som satt kvar. De hade beslutat sig för att följa med mig upp till Phudong i Sikkim, så följande dag gjorde vi undan formaliteterna: ner till District Court för att skaffa tillstånd, upp till Foreigner’s Registration Office för att loggas in, och ner igen till District Court för att få tillståndet. Det tog en dryg timme. Förr tog det två dagar. Vi var nio som ansökte denna måndagsmorgon, ett franskt par, två engelsmän och ett annat asiatiskt par utom vi. Västerlänningarna som besökte Sikkim var inte fler i år än vad de brukat vara under mina tidigare besök: cirka 1500 om året. Dimman lägrade fortfarande Darjeeling och gjorde kölden och råheten lika vedervärdig som i Göteborg. Det var därför lätt att lämna den, men det var inte mycket bättre i Sikkim. Vi startade 6.40 på tisdagen och nådde Gangtok efter 3 1/2 timme med jeep. Gangtok hade massiva förändringar att uppvisa. Ingenting var sig likt där. Under min tre år långa bortavaro hade det plötsligt blivit en storstad. Jeepcentralen hade gjorts om till ett jättelikt garage, och för att komma vidare norrut måste man ta taxi till stadens norra utkanter. Där nöjesfältet hade varit konstaterades nu en jättelik cricketarena. Men det värsta var trafiken.

Hela staden var helt förstoppad, och det var omöjligt att komma fram utom gåendes. Inga bussar gick längre till Gangtok, utan det var nästan bara jeepar som gällde. Vi nådde Phudong halv ett efter sex timmars resa, vilket var rekord för min del: tidigare hade jag alltid nått Phudong 3-4 på eftermiddagen. Där hamnade vi mitt i en omfattande lunchinvasion av Calcuttaturister. Tidigare hade hotell Northway bara haft enstaka besökare att uppvisa, en eller två eller högst tre, men nu var det fullt hus och hela stället rena karusellen. Min vän chauffören stod vid disken, och det dröjde ett slag innan han kände igen mig - vi hade ju inte setts på fem år. Hans tibetanska fru, min speciella vän, var för tillfället i Gangtok men skulle komma till kvällen. Vi förplägades omgående med en gedigen middag samt te och fick de bästa rummen att bo i. Även här var man hemma igen. Efter den rikliga underbara lunchen tog vi en tupplur och gick sedan upp till klostret. Där var det liv och rörelse. Vi fick komma in men inte i det hemliga meditationsrummet med alla skräckfreskerna, medan vi däremot bjöds på en hel orkesterrepetition med bastubor och trumpeter, tromboner och alphorn, som lät mycket övertygande tibetanskt. Mistlurskonserten höll på i en halv timme tills det började skymma och vi fick bege oss hem igen. Det kunde inte bli bättre eller äktare. Det var precis bara vädret som svek oss. Min ljuva värdinna kom sedan på kvällen, och hon var sig lika lik som hon fann mig efter tre år. Det var underbart att återse dessa härliga människor efter så lång tid. Båda hade tagit upp sig avsevärt. Han körde inte längre buss och led inte längre av sina lungbesvär, i stället arbetade han helt för sin hustrus hotell och restaurang, och hon verkade mera till sin fördel än någonsin. Det var vid mitt första besök här 1997 som jag blev bestulen på alla mina pengar av en av deras anställda, som sedan rymde och som de fick tag på efter min avresa genom hennes skickliga handlingskraft, varigenom jag fick tillbaka vartenda öre följande år, när jag kom tillbaka. Sedan hade jag kommit tillbaka ännu en gång 2000 och nu igen för fjärde gången, så vi var verkligen gamla vänner. Kort sagt, idyllen var perfekt i Phudong i det ljuva umgänget med två idealiska par vårt värdfolk Wonghel och Chini Sangmo, som tog så väl hand om oss och lagade åt oss Sikkims läckraste mat, och mina landsmän Jimmy och Katarina, som allt hittills visat sig vara idealiska reskamrater.

Framkomsten Vad är varje resas vedermöda mot den lättnad som var framkomsts underbarhet är? Man kommer fram till paradiset efter genomvandringen av helvetet hur djävligt detta än har varit och hur enkelt slutmålet än är. Man reser genom himmelska gudomliga och jungfruliga drömlandskap vars skönhet ändå aldrig kan nå upp till framkomstögonblickets sällhet. Allting löser sig, man blir befriad, man blir frälst och kommer hem, ingenting kan vara ljuvligare, ingen resa finare än det. Och det är kanske meningen just med att resa: att få komma hem. Den ljuvligaste resan då är att få ha ett antal hem på vägen att besöka,

att få komma hem till, gamla vänner att få komma fram till, finna oförändrade och friska, gamla ljuva minnen att återuppleva genom oförgängliga miljöers trollkrafts oemotståndliga charm. Att resa bort för att få komma hem så långt bort hemifrån som möjligt att få vara hemma borta och ändå där även ha ett hem att komma hem till sådan resa är det alltid värt att komma hem till.

del 14 : Läget i Pelling. Tidigt på morgonen bjöd jag Phudong avsked och skildes därmed från mina kära svenska reskamrater som jag haft nära sällskap med i fyra dagar från Darjeeling till Phudong, och som jag således haft det stora nöjet att få tala mitt modersmål med i hela Darjeeling och genom hela norra Sikkim, men vi lovade att fortlöpande hålla kontakten. Vädret såg ut att ljusna, och jag rekommenderade Jimmy och Katarina att försöka fara norrut till Mangan och Singik för att få se Kanjenjunga i all sin härlighet, men när jag lämnade Phudong såg jag molnen komma vältrande söderifrån. I Gangtok fick jag snart en jeep till Jorethang. En annan europé visade sig, en polack, som kom för sent till min jeep men lovade komma efter. Han hann upp mig i Jorethang vid middag, och vi tog samma jeep upp till Legship och Gayshing. I väntan på nästa jeep där tog vi en liten slarvlunch med te och somoza och steg sedan i jeepen. Halvvägs upp till Pelling märkte han att han glömt sin väska kvar i Gayshing. Den hade glömts kvar på hindirestaurangen i Gayshing. Han fick panik men behärskade sig väl och höll huvudet kallt. I hans ställe hade jag genast stigit av jeepen och sprungit ner tillbaka de få kilometrarna till Gayshing, men han beslöt att invänta första jeep på väg neråt. I vår jeep satt det en officer som hade sin egen syn på problematiken. Han var mycket sympatisk och hjälpsam och erbjöd sig att fixa allt genom polisen: lokalisera bagen och få den överlämnad i laga ordning, men Mateusz, som han hette, ville hellre sköta saken själv. Han åkte ner med första mötande fordon till Gayshing medan han bad mig ta hand om hans övriga bagage. För första gången någonsin kom jag fram till Pelling i dagsljus och njöt för fulla muggar av hela det monumentala landskapets skönhet på vägen upp. Garuda, mitt gamla stamställe, fanns kvar och verkade oförändrat, men tyvärr var min gamla värd inte där. Jag fick dock mitt gamla billiga rum nr 10 med allmänt badrum och hoppades Mateusz skulle acceptera det för 120 rupier. Tyvärr fanns det inte varmvatten längre på Garuda, som det alltid funnits förut. Men Mateusz dök upp och var helt nöjd med mitt rumval. Han hade funnit sin bag precis i sista ögonblicket innan värden ämnat överlämna den till polisen, och nu kunde han bekänna hur nervös han hade varit: bagen hade bland annat innehållit hasch. Då det ännu var ljust beslöt vi att uppskjuta lunchen till senare och i stället passa på att besöka Pemayangtse. Det började sakta skymma precis när vi kom fram, och vem kände jag då inte genast igen om inte Lama Gyapo, min gamle vän kapten Yonda, som drev skolan för Sikkims föräldralösa barn? Det var en lyckträff utan like. Fastän han samtidigt hade en

gråtande amerikanska att ta hand om bjöd han oss på te och bemötte oss artigt och vänligt, ehuru vi fick vänta tills amerikanskan gråtit färdigt och det redan blivit mörkt, innan han bjöd oss stiga in - Mateusz hade då gett upp och gått hem ensam i mörkret. Amerikanskan hade haft ett litet nervöst sammanbrott då hon som buddhismstuderande som vistades i klostret tolv timmar varje dag hade blivit bjuden på whisky och omedelbart blivit så illa påverkad därav att det resulterade i en total depression. Ett löjligt och banalt fall, men lama Yonda bemötte det med största allvar. När jag sedan fick tala med honom hade han mycket intressant att berätta. Karmapakontroversen närmade sig en juridisk förlikning, så att de fördrivna munkarna från Rumtek, som följt Karmapakandidaten i Kalimpong, skulle få komma tillbaka till Rumtek igen, då domstolen dömt att de fördrivits utan rätt. Emellertid förblev båda Karmapakandidaterna portförbjudna av de indiska myndigheterna från sitt egentliga kloster Rumtek. Lama Yonda var märkvärdigt oförändrad. Han var i bästa form, och hans behjärtansvärda arbete gick bra: där tjänstgjorde nu sex frivilliga västerländska lärare. Han gav även intressanta glimtar från sitt rika och tragiska liv som Sikkims konungs förtroendeman, som när Sikkim ockuperades 1974 av Indien ombads av kungen att förbli i hans privata tjänst, vilket kapten Yonda därför inte kunde vägra. Emellertid fick alla andra tjänstemän i kungens regering höga befattningar av indiska staten, och att kapten Yonda tackade nej till detta för att förbli i kungens tjänst uppfattades av indiska myndigheter som trots, varför han sattes i fängelse i tre omgångar i Calcutta, i Bihar och i Darjeeling, den sista vistelsen ett helt år, fastän han varken skadat någon, gjort sig skyldig till stämplingar eller begått något brott. Han hade dömts för blotta misstanken och varit enbart en politisk fånge. När han äntligen kom ut blev han munk och inledde sin humanitära verksamhet och startade sin skola för Sikkims föräldralösa barn, som är ett fortlöpande och högt uppskattat projekt, varigenom han är respekterad av alla. Han är fortfarande hängiven och lojal mot det gamla kungahuset i Sikkim, vars nuvarande kung, helt maktlös, är en god buddhist och just nu i retreat i Bhutan. Både Bhutan och Nepal fruktar samma indiska ockupation som Sikkim blev utsatt för. Beträffande öppnandet av den gamla handelsvägen från Gangtok in till Tibet hade lama Yonda sina tvivel. Den skulle tidigast öppnas om ett år, men relationerna mellan Indien och Kina kunde när som helst försämras igen. Många var av den meningen att Kina äntligen accepterat Sikkim som en del av Indien endast emedan Indien uttryckligen accepterat Tibet som en del av Kina. Man kommer att tänka på Hitler-Tysklands och Sovjetunionens fredspakt före delandet av Polen och Baltikum 1939.

del 15 : Tashidingfiaskot – vändpunkten Lama Yonda lånade mig en ficklampa så att jag i nattmörkret kunde klara mig tillbaka de 4 kilometrarna till Pelling. När jag mötte Mateusz hade han i mörkret nästan stapplat ner till Geyshing men räddat sig med att lifta. Vi festade i restaurangen på kvällen då Mateusz som god polack bjöd på sprit och rom. Vi var tre flamländare, en tysk, Mateusz och jag – ingen med engelska som modersmål, vilket var ovanligt för Pelling. Det hade varit en lång

dag med 9 timmar i jeep utan mat, så rommen fyllde sitt tomrum jämte Pellings berömda stekta potatis och en stor portion Wanton Soup jämte en stor kanna te, som genast tog slut – teet tar alltid slut i Indien hur mycket man än dricker. Morgonen erbjöd resans största sensation hittills. Man tittade ut och väntade sig att få se de vanliga blytunga dimmolnen, och mycket riktigt, det såg helt enfärgat blygrått ut, men skenet bedrog. Det var bergssluttningarna som låg i skugga, och högre upp tornade det majestätiska Kanjenjunga i hela sin mest överväldigande morgonprakt. Hittills har Kanjenjunga aldrig svikit mig. Denna gång fick jag vänta ovanligt länge, men desto praktfullare framträdde hon nu i Pelling klockan sex på morgonen torsdag den 13 november. Jag gick upp till klostret Sangha Choeling högre upp väster om Pelling och träffade på vägen en vilsen vandrare som också njöt av Kanjenjungas framträdande. ”Kan man ha en ännu bättre utsikt?” frågade han mig, och jag förklarade att klostret var bäst. Då följde han med. Även han hade suttit belägrad av dimmorna i Darjeeling och rest till Pelling i ett sista hopp om att få se Kanjenjunga. Även han hade varit i Uttaranchal och njutit för fullt och i Darjeeling bara bemötts av kallduschar. Han var mycket glad åt att jag visade honom vägen till klostret. Han missade sin jeep tillbaka till Darjeeling, men det var det värt. Han hette Sergej och var från Moskva. Morgonens andra stora överraskning var att min värd dök upp. Han kände genast igen mig och förklarade problemet med varmvattnet. De hade tidigare haft obegränsad tillgång till varmvatten, men så hade myndigheterna riggat upp nya elmätare. Då blev det för dyrt, och kranarna stängdes. Man kunde dock fortfarande få en varmvattendusch, men det kostade då 25 rupier extra. Jag övervägde att fara till Tashiding, men det var inte helt inbjudande på grund av den omständliga resan. Man måste kanske fara hela vägen ner till Legship för att komma upp till Tashiding. Min värd sade emellertid att det gick en direktjeep från Geyshing klockan 11. Jag beslöt att satsa på den. I god tid begav jag mig ner i jeep klockan halv 10, och mycket riktigt: det skulle gå en jeep från Geyshing klockan 11. När jag köpte biljetten sade emellertid försäljaren att den jeepen redan var fullbokad och att min skulle avgå först klockan 12. Det skulle innebära en ovärderlig timmes förlust och försvåra återfärden. Jag köpte biljetten ändå, tog en kopp te och tänkte över saken. När klockan blev 11 återvände jag till jeeparna och fann att den jeep som skulle avgå klockan 11 fortfarande stod tom och väntade på fler passagerare. Jag insisterade naturligtvis på att få åka med dem. Det gick inte, fastän det fanns platser lediga. I stället fick jag nu veta att min jeep skulle avgå klockan 13. Därmed var det kört. Om jag kom iväg till Tashiding först klockan 13 skulle jag inte hinna tillbaka till kvällen. Det fick anstå till en annan gång. Jag återlöste biljetten, det var det inga problem med, och återanträdde vandringen uppåt till Pelling på 9 kilometer. Denna praktiska erfarenhet visar att det knappast går att från Pelling ta sig till Tashiding och tillbaka på samma dag. Man måste övernatta där. Det finns en vandringsled dit från Pelling, men hur skulle man hitta den när ingen visste? I stället råkade jag ut för en annan sak. 4 Kilometer från Pelling ligger det ruiner av Sikkims gamla huvudstad Rabdentse. Arkeologerna har gjort dess område till en mycket

vacker park, som man måste passera igenom (1 km) innan man kommer fram till ruinerna, men man får glada tillrop med jämna mellanrum genom uppmuntrande plakat, som säger: ”Dagen är din! Bara 500 meter kvar!” och ”Ge inte upp! Du är strax framme!” och mera sådant. Och visst är ruinstaden värd ett besök. Ovanför tronar klostren Pemayangtse och Sangha Choeling, och åt öster breder hela landskapet ut sig i ett fantastiskt panorama med Tashidingklostret i blickfånget på nästa bergstopp högst 15 km ifrån fågelvägen. Men mellan ruinstaden och Tashiding öppnar sig ett bråddjup som kräver omständliga omöjliga dagslånga omvägar. Hur nära detta kloster än var var det för mig för denna gång ouppnåeligt. Denna ruinstad var alltså Sikkims huvudstad för 400 år sedan innan konungaväldet flyttade till Yuksom, varifrån de fick dra sig tillbaka inför aggressioner och invasioner från Nepal. Ruinstaden var smått labyrintisk och påminde till karaktären om Mykene men var alltså 2600 år yngre. Pelling låg alltså i det geografiska centrum för det gamla Sikkims konungadöme med landets främsta kloster i närheten som Pemayangtse, det äldsta, och Tashiding, det heligaste. Och här verkade Lama Yonda med sin skola för föräldralösa, konungadömets sista militära trotjänare, som genom orättvisa fängelsevistelser övergått till att bli munk och lärare men som fortfarande utgjorde en symbol för det gamla kungliga och eviga Sikkim, en man som inte gav upp vad som än hände utan som gjorde det bästa av saken, uppskattad av alla sikkimeser för sin starka ryggrad och sin orygglighet när det gällde att verka för det rätta: en buddhist i ordets bästa bemärkelse. Jag fick tyvärr inte träffa honom igen denna gång, då han denna dag hade ärende till Yuksom, men jag besökte hans skola på dagen och fann stämningen där mycket god. Jag besökte även Pemayangtse senare på dagen och tog hans idealiska bostad längst ut mot öster med utsikt mot Yuksom och Tashiding i närmare beaktande och fann, att man knappast kunde ha en ljuvligare bostad och miljö att leva i. Så plötsligt rämnade himmelen och en gyllene möjlighet öppnade sig. En engelsman på hotellet skulle också till Tashiding, vi hade talat om möjligheten på morgonen, han hade funnit läget hopplöst och varken sett någon möjlighet för sig att besöka något av klostren eller Rabdentses ruiner, men när jag kom upp från Geyshing och besökte ruinerna hade jag funnit honom just där, och han kom direkt från Pemayangtse. Och nu när jag mötte honom igen erbjöd han mig att följa med till Tashiding – han och hans eskortliknande munk hade hyrt en jeep för bara 650. Det var onekligen frestande. Men klockan var redan 2, och jag hade själv mitt ärende kvar till Pemayangtse. Min värd kom emellan och förklarade, att det rätta sättet att besöka Tashiding var att göra den korrekta pilgrimssvängen till Khacheoparisjön först, sedan Yuksom med dess kloster och sedan Tashiding. Om man bara besökte Tashiding och struntade i den korrekta pilgrimsleden skulle besöket bara bli ytligt och flyktigt. Detta avgjorde saken för mitt vidkommande. Jag beslöt att uppskjuta Tashiding till nästa gång. Engelsmannen fick fara iväg ensam med sin munk, och jag fick tid över för mitt sista besök i Pemayangtse, där jag kunde stilla njuta av solen hela eftermiddagen. Detta var resans vändpunkt. Längre skulle jag inte komma. I stället gällde det nu att planera återresan genom Nepal över Kathmandu och Pokhara. Detta var resans 22-a dag, och

jag hade 12 dagar kvar. Allt hade gått bra hittills, och marginalerna var fortfarande goda. Enligt dessa skulle jag till och med hinna besöka Dharamsala och Johannes än en gång före återresan från Delhi.

del 16 : Farväl till Sikkim. Sent skall vi glömma våra underbara samtal i den hemtrevliga restaurangen i gamla hotell Garuda Lodge, det äldsta och minsta hotellet i Pelling. Mateusz förvånade mig med att berätta, att katolska kyrkan i Polen fortfarande hade 90% stöd bland polackerna, medan kyrkan dock led av samma förödande ruttna pedofilepidemi i Polen som i Amerika. Han förvånade mig också med att känna till Elisabeth Ohlsons skabrösa gay-Jesus-utställning i Annedalskyrkan i Göteborg, då påven hade yttrat sig nedsättande om dess förolämpande smaklöshet. Vi diskuterade även Polanski, och han berättade, att samma scenograf hade gjort scenerna i Polanskis ”Pianisten” som även bistått Steven Spielberg i ”Schindlers lista”. Det visste jag inte. Han reste iväg till Phudong, där jag bad honom hälsa mitt bedårande värdpar, men Christoph och en tjeck var kvar. Denne Christophs favoritland var Burma, eller Myanmar, som dess styrande militärdiktatorer av någon anledning försökt döpa om det till för att förvirra omvärlden och ställa till med besvärligheter i geografiböckerna som en annan afrikansk kvasistat. Han brukade resa dit varenda år och fullkomligt dyrkade det. Han var en liten oändligt sympatisk tysk från Freiburg och delade samma intressen som jag: musik, litteratur, film, fotografering, Tibet, buddhism, resor och enkelt leverne utan bil och utan den förhatliga televisionen. Tjecken var en lång blond vikingatyp, som talade mycket dåligt bruten engelska, men vi steg alla tre upp 5.40 i gryningen för att skynda upp till Sangha Choeling-klostret för att ta vara på soluppgången över Kanjenjunga, som andra dagen var ännu mera strålande än gårdagen. Min sista frukost i Pelling intog jag på terassen inför Kanjenjungas anlete strålande i hela sin bländvita majestätiska prakt. Det kunde inte finnas något vackrare berg i världen, och därför finns det inget berg man kan jämföra det med. Både Mount Everest och K2 är högre (det senare med 20 meter), men båda är spetsiga, medan Kanjenjunga breder ut sig över hela horisonten och är mera brett än högt. Därför kommer det med seklerna att bli världens högsta berg, då Everests och K2:s spetsiga toppar måste brytas ner av tiden och erosionen. En sådan topp i Nya Zeeland tappade 500 meter på en gång när den plötsligt ramlade av. Yuksom låg rakt i norr under Kanjenjunga med sitt lilla rustika kloster högt uppe på en topp, strax öster därom glittrade det stora fantastiska vattenfall som är hela landskapets blickpunkt, och öster därom reste sig Tashidingåsen med sitt samhälle på krönet och klostret i sitt fantastiska läge på toppen av kullen ovanför. Det var rena fantasi- och drömlandskapet med sin eviga frodiga grönska och sina legendariska sjöar, som dolde sig i dalarna. Och så hade vi vår ås, Pellingåsen, med sina båda fantastiska kloster och den gamla ruinhuvudstaden. Naturligtvis hoppades jag kunna komma tillbaka redan nästa år.

del 17: Dramatisk vändning i Darjeeling. Resan tillbaka till Darjeeling blev alldeles förfärlig. Man fastnade i Geyzing igen – enligt Sikkimsystemet kör ingen jeep förrän den är full. Vi fick alltså vänta i två timmar, och det var nästan så att man övervägde att vandra tillbaka till Pelling igen. Men jeepen fylldes, och man kom iväg. Ännu länge på vägen kunde man fortfarande se Pemayangtse och Tashiding, det senare ända förbi Legship. I Jorethang blev däremot väntan ännu värre än i Geyzing. Två timmar igen men under gassande solsken (tusen meter längre ner) och trots fylld jeep. Under väntan måste vi plötsligt byta jeep, varvid allt takbagage måste lastas om. Dåliga omen. Åtta hade fyllt jeepen, men ändå proppades den full med tretton personer. Mera obekvämt kunde det inte bli. Äntligen var man tillbaka i den klassiska länstolsresan. Men det var inte det värsta. Med denna överbelastning kokade kylaren oavbrutet under stigningen upp. Det säger sig självt, att en stigning på tusen meter för en omöjlig väg som nästan bara bestod av gropar med ettans växel hela tiden måste bli för mycket för vilken jeep som helst. Stoppen kom allt tätare, och kylaren kokade allt vildare. Det hela urartade till en kapplöpning med tiden: skulle jeepen alls orka fram innan den kollapsade helt? Och där satt vi som sillar i upprätt ställning och kunde ingenting göra. Samtidigt reste sig det vackraste tänkbara landskap omkring en. Ännu kunde man se Kanjenjunga och de yttersta klostren ovanför Legship. Detta är den vackraste väg som finns i Darjeelings omgivningar, om dock alla dess vägar är slående vackra med sina breda floder i bråddjupa dalar omgivna av djungelgrönska och teplantager. Dock har Darjeeling problem med sitt te nu för tiden. De tebuskar som engelsmännen planterade för 60 år sedan börjar nu bli gamla och dö, varför de måste ersättas med nya tebuskar, men det tar åratal innan en tebuske blir mogen. Vid det sista stoppet fick jag nog och steg av. Det var några kilometer kvar till staden, men det struntade jag i, och jeepen kom aldrig i fatt mig. Solen strålade i Darjeeling som visade sitt allra vackraste ansikte. Alla människor var lyckliga, ty regnperioden hade varat i fem månader. Först nu tog den slut lagom till karnevalfinalen. På mitt gamla hotell Shamrock hade alla gäster flytt ut på trekkingturer i solen, och jag blev enda gästen. Klockan var halv fem efter en 8 1/2 timmars resa i sardinburkslänstol utan lunch, så jag var hungrig. Givetvis gick jag genast till Orient i Old Darjeelings hjärta och hade mig en kryddstark omgång med te. Genast var man som hemma igen med alla såren läkta. Emellertid uppstod genast nya sår. Allt var i upplösningstillstånd på Shamrock, elektriciteten var död, och jag fick inte ens te. De skulle ha talat om det genast, men i stället lät de mig flytta in i mitt gamla rum och få reda på saken när det var för sent att flytta ut på kvällen. Jag tröstades med ett reservrum där elektriciteten fungerade: det kallaste rummet i Shamrock, som mina kanadensare råkat ut för ’98 och genast flyttat bort från. Temperaturen var tolv från början och var i sjunkande. Täckena var utan överdrag och hade kanske samlat damm och ohyra i åratal. Jag tröstades med att priset ändå bara var 100 rupier. Det var bara att försöka stå ut en natt och sedan lämna Shamrock för evigt.

100

Det var inte det enda molnet på min himmel. Även vädret hotade bli sämre igen, och Kanjenjunga drog sig undan i sina molnslöjor. Jag beslöt att flytta till Tower View, där värden så vänligt tagit hand om mig ’97 när jag förlorade alla mina pengar i Sikkim, och när jag kom dit kände vi genast igen varandra. Krishna, som han heter, hade flera lediga rum, och jag fann en idealisk säng i dormitoriet mitt emot varmvattensduschen för 50 rupier. Bättre kunde det inte bli. Men det viktigaste med omflyttningen var vad Krishna hade att berätta om Nepal. Han hade ingen direkt erfarenhet själv av att ha rest där nyligen, men han umgås ju med turister dagligen och får vet alla incidenter och olycksfall. En annan lokal man med kännedom om förhållandena bekräftade uppgifterna. Man kan få en hur dramatisk resa som helst om man sticker näsan i Nepal. Vad som helst är möjligt. Det är extremt nyckfullt, och man kan inte lita på något. Tyvärr är skräckhistorierna om att det kan ta 36 timmar till Kathmandu sanna. Man kan faktiskt bli sittande två nätter i bussen i stället för en, och det kan hända mitt ute i ödemarken där man inte har någon chans att få mat eller dryck. Resan kan bli mycket fördröjd, och från 18.oo till 6.oo är Nepal stängt, ingenting fungerar, och ingen släpps förbi. Hinner man inte fram till Kathmandu före klockan 18 blir man sittande i bussen hela natten utan mat och utan att komma ur fläcken. För att undvika detta problem är det många som reser runt till Gorakhpur och tar sig in den vägen – då blir det kortare inne i Nepal till Kathmandu. Dessa dröjsmål, som kan försena en bussresa 12 timmar, är den största risken, men det finns även andra. I stället för av poliser kan bussen hejdas av banditer, som tar alla passagerarnas värdesaker och kontanter: en mycket lönsam affär för dem, och fler och fler maoister och banditer går in för detta, då de ju saknar andra inkomster. Även polisspärrarna kan vara olustiga, då man kan tvingas ut ur bussen med allt sitt bagage och bära det förbi spärren några kilometer mitt i natten om och om igen. Om man då bara kan tillbringa några dagar, säg en vecka i Nepal, är risken att fler dagar går åt till ett mardrömsaktigt resande än till själva vistelsen. Johannes fick alltså rätt. Riskerna var definitiva, och med mina 52 år var jag för gammal för att längre kunna ta sådana risker med någon entusiasm. De sju timmarnas väntan på tåget till Barauni hade varit en förvarning av vad som kunde vänta i större skala i Nepal, och inte ens de sju roliga timmarna hade jag någon lust att utsätta mig för. Detta gav mig väldigt mycket tid och pengar över, som jag kunde använda i en plötsligt nyvunnen frihet. Jag kunde till och med återvända till Sikkim på några dagar – eller återvända tidigare hem. Samtidigt fyllde dock det eventuella övergivandet av Nepal mig med ruelse. Shekhar hade hälsat mig välkommen till Kathmandu, och även Dave Douglas, konstnären, hade sitt nya hus där. Även Anna Purna kallade på mig, men jag fann förnuftets högre domslut nödvändigt att rätta mig efter. Nepal fick vänta till nästa gång – och det blir alltid en nästa gång.

101

del 18: Nepalfiaskot. Richard skulle till Nepal. Jag berättade för honom vad jag hade hört om mardrömsbussresorna där, polisspärrarnas vedermödor, stillasittandet i tiotals timmar och banditöverfallen, men han hade redan sin biljett och tänkte åka dit på vinst och förlust hur motvilligt det än var. Det var många som åkte dit. Det kunde mycket väl hända att det var riskfritt och smärtfritt, Mateusz som kommit därifrån hade sagt att det varit det, vilket hjälpt mig att fatta beslutet att åka dit, men han var den enda. Alla andra vittnesmål och även från nepaleser tydde på att landvägen var osäker och kunde vara farlig. Jag var 52 år och kunde inte längre tillåta mig att ta risker. Alltså svek jag Nepal och kände mig vissen för det. Jag beklagade det i ett brev till Shekhar, min bäste vän där, men kunde inte nå Dave i Kathmandu eller senare någon annan, ty i Darjeeling upphörde Internet plötsligt att fungera. Inte heller blev vädret bättre i Darjeeling. Tvärtom. Regnskurar var att vänta. I Pelling hade vädret varit klart, men så fort jag återkom till Darjeeling skockade sig molnen. En traditionell utflykt till Tiger Hill var inte helt tillfredsställande, och värmen i rummet steg inte över 14 grader. I stället gjorde jag upp en helt ny resplan och beslöt att satsa på Bodhgaya (för första gången på åtta år) trots riskerna i Bihar för att stanna en hel dag där före återresan till Delhi med förhoppningsvis ett återbesök i Dharamsala. Möjligheten låg också öppen att eventuellt avbryta resan tidigare, vilket dock vore synd. I Dharamsala skulle jag kunna köpa och läsa mycket böcker. Så det var dags att bjuda Darjeeling farväl med alla dess dimmor och moln, dess kyla och råhet och dess anryckande vinter. Jag försökte avlägga en avskedsvisit hos Dolly, men hon var naturligtvis inte hemma. Hennes dotter bekräftade att vintern nu var i antågande. Karnevalen hade tagit slut igår efter två veckors nästan oavbrutet oväsen, Chowrasta hade varit ockuperat av allsköns öronbedövande jippogrupper, och Dolly hade bott strax intill och fått utstå detta dagligen och nattligen och naturligtvis blivit sjuk på kuppen. Chowrasta, den stora öppna platsen vid toppen av the Mall, är det enda stället i Darjeeling där man som vanlig människa kan sitta ute och dricka te. Detta var omöjligt i år på grund av den stökiga karnevalen, som började när jag kom och slutade när jag for. Men det fanns även andra människor och vänner, både gamla och nya, av vilka jag naturligtvis inte kunnat hälsa på alla. Jag tänkte mycket på Sri Ram, som senast jag sett honom för fem år sedan var gammal och grinig och sjuk och hotats av vräkning, min första vän i Darjeeling, som jag inte nu visste om han fortfarande levde. Mitt värdfolk var underbara, och jag såg fram emot att få komma tillbaka kanske redan nästa år. Men de trevligaste mänskorna i Darjeeling var gamla och unga engelsmän. Ett par äldre tanter slog sig ner vid mitt bord i restaurang Kunga sista kvällen i Darjeeling. De var pensionerade lärare och hade framför allt arbetat i Burma. Det gäller att bara se till att man spenderar sina pengar så att folket får dem och inte regeringen. Det är inga svårigheter att resa på egen hand i Burma. Jag rekommenderade åt dem alla mina ställen i Sikkim och i synnerhet Lama Yondas skola i Pelling, då de ju var lärare. Men mitt intressantaste möte och samtal hade jag med Dollys man, som tjänstgjort som munk vid den japanska fredsstupan i Darjeeling. Han mindes livligt oroligheterna 1987, i

102

vilka tusentals människor strukit med, ännu fler i Kalimpong än i Darjeeling, och en fjärdedel av staden bränts ner. Efter det hade Darjeeling och Kalimpong aldrig mer blivit sig riktigt lika. Även andra katastrofer hade inträffat. Nyligen drog ett jordskred med sig 40 hus och hundratals människor ner i dalen. Han berättade att det nu fanns 80 sådana japanska fredsstupor runtom i världen medan initiativtagaren, ordens instiftare, hade haft som mål att nå antalet 100 – minst. Det lyckades inte under hans levnad. Morgonen för mitt avsked framträdde Kanjenjunga diffust men dock, liksom för att locka mig att dröja kvar väl medveten om att det inte skulle gå. Solen trädde fram och värmde men tog slut så fort jag satte mig i jeepen. Vid Ghoom rullade dimmorna emot oss, och sikten förkortades till knappt tio meter. Detta lade vi snart bakom oss, och nere i Siliguri väntade värmen och solen. Men där väntade också myggorna, och förlusten av Kanjenjunga och Himalaya var total och oreparerbar.

del 19 : Ett lik i vägen. Nere i Siliguris kvalmiga slättvärme väntade min buss ”Super De Luxe” till Patna. Det var bara 40 mil dit, men den resa som följde skulle kanske bli hela resans vådligaste kapitel. Allt var fel från början. Jag hade köpt plats nummer 15 vid ett fönster men fick nummer 2 precis bakom förarhytten, där det varken fanns plats för att sträcka benen eller ens för knäna. Jag påtalade genast detta missförhållande och anvisades en annan plats, nummer 14 vid gången. Det visade sig senare att stolen framför var trasig, den kunde inte höjas längre, så jag skulle ändå få en knäskavare hela vägen. Länstolsresan tog fart igen. Dessutom var denna ”Super De Luxe”-buss försedd med sådana extravaganta lyxingredienser som video och stereo. Det visades en film som bäst när jag kom in i bussen, en blodig splatter- och våld-gangsterfilm men indisk, vilket innebar att effekterna dessutom var överdrivna. Det var inte en bil som sprängdes i luften utan hundratals i ultra-rapid, slagsmålen var de grovaste tänkbara utan skjutvapen men bara med käppar och knivar, och folk dog så långsamt och utdraget som möjligt. Dessutom förekom det mellan alla de blodiga våldsorgierna glada shownummer med glittrande paljetter, sprattlande ben, hurtiga sånger och kroniska pepsodentleenden under ett frenetiskt energiskt musikal-hålligång. Dessutom var volymen maximal och fördubblad. Jag fick omedelbart angelägen användning för mina gamla svenska öronproppar. Så rullade bussen i gång under stereodunder och videobrak mot Patna i hjärtat av Bihar, Indiens stökigaste delstat. Jag hade valt mellan terrordådens och banditöverfallens och polisspärrarnas mardröms-Nepal och det fjärran fridfulla Bodhgaya och anade aldrig att jag skulle få anledning att ångra det. Resan till Patna skulle ha tagit tretton timmar men kunde ta nio. Vid tiotiden stannade vi för en kort middag, och allt var frid och fröjd. Efter det stängdes ljuset och videon och den öronbedövande stereon med billig indisk popmusik av, och folk förväntades sova till framkomsten i gryningen. Men någonting hände. Knappt två mil senare stannade bussen. Den körde till sidan av vägen tyst och stilla, och chauffören drog en filt över sig och lade sig till rätta. Tydligen ville han ta igen sig några

103

timmar. Sådant hade man varit med om förr i denna del av världen under den oförglömliga bussresan till Gwahati. Det var ingenting märkvärdigt. Men klockan fyra anade jag oråd när chauffören fortfarande sov. Min närmaste reskamrat hade tvärsäkert påstått att vi skulle vara framme i Patna klockan sex, men jag kunde nu konstatera för honom, att med den här farten skulle vi inte vara framme klockan sex. Klockan sex stod bussen fortfarande stilla, men nu började folk röra på sig. Det visade sig att bussen hade gått sönder. I Indien kör man med bussarna så länge det bara går, och när till slut den inte går alls längre har den gått sönder ordentligt. Så var det även nu, och hela underredet måste i princip rekonstrueras. Vi hade stannat vid en verkstad och helt enkelt varit tvungna att vänta till gryningen för att sätta i gång reparationerna. Redan var vi sju timmar försenade. Det skulle bli nio innan vi kunde sätta i gång och fortsätta. Man hade alltså då en hel dagsresa framför sig i buss under stekande solsken och i en mördande mardrömstrafik av stockningar. Det var bara att hålla god min, om det gick. Dessutom var vägen förvånansvärt dålig. Den bestod mest av bara hål som bombkratrar. Det var de som skakat sönder hela bussen. Vi passerade på denna helt raka väg utan backar anmärkningsvärt många havererade bilvrak, somliga truckar till och med med hjulen i vädret, som kört av vägen – vid de värsta kratrarna förekom anhopningar av 4-5 sådana havererade truckar. I ett försök att gaska upp stämningen satte chauffören på stereon för ännu högre styrka, som om vi verkligen behövde fler sabotage på vår resa. Den första stad vi kom fram till efter Siliguri var Bagusarai på halva vägen. Min närmaste reskamrat hade tvärsäkert påstått att vi skulle hinna fram till Patna till klockan 2, men nu var klockan 2. Och det värsta återstod. Två andra passagerare var från Sikkim, de reste tillsammans, och en av dem var ingen mindre än Timothy Nirenpani från Gangtok vid regeringens Election Department. Han var kristen och försökte omgående omvända mig till kristendomen, som om det behövdes. Det gav mig faktiskt den tankeställaren att det kanske behövdes. Men de var båda mycket trevliga och älskvärdheten själva. De hade rest till Patna i ”Super De Luxe”-buss många gånger men aldrig råkat ut för en dylik försening, som nu var uppe i tio timmar. Vår enda lunch i Bagusarai blev en hastig kopp te, ty utmärkande för indiska förseningar är att de tenderar att multiplicera sig själva hur mycket de ansvariga än försöker köra igen den förlorade tiden. Så stannade bussen precis vid skymningen när vi hade en fjärdedel av vägen kvar till Patna. Det sades vara en trafikstockning, men det var värre än så. Chauffören steg av och gick till fots tillsammans med de andra reseledarna i förarhytten fram till någonstans var det hade hänt något utom synhåll för någon. Det hade begåtts ett mord i Bihar, och all trafik var blockerad tills en preliminär utredning föranstaltats. Sådant händer dagligen i Bihar, konstaterade mina vänner från Sikkim. Tills vidare diskuterade man vem som skulle ta ansvar för utredningen, ty polisen var som vanligt inte där när den behövdes. Chauffören och hans folk var försvunna och kom inte tillbaka och resonerade av allt att döma om det lämpliga i att släppa förbi trafiken trots mordet vid vägkanten. Men nej, ingen släptes förbi, och det började skymma. Och det blev mörkt.

104

Jag och mina sikkimeser hann åtminstone med en liten middag: några chaupatis med några grönsaker och några glas te. Ingen av oss hade ätit på hela dagen eller den föregående natten, och det lutade nästan mot en natt till på den indiska landsvägen i en ”Super De Luxe”buss som bara skavade hål på skinkor och knän. Länstolsresan såg ut att urarta till något av en elektriska-stolen-resa med tvångsspännbälten – man såg inget sätt att kunna bli befriad. Då tänkte jag på Nepal och på Richard, som satsat på vägspärrarna och utegångsförbudet efter mörkrets inbrott, då all trafik stannade, och banditerna. Det hade säkert varit bättre än ett lik på vägen, vilket Richard förmodligen hade sluppit. Vad vi inte skulle slippa var en 24-timmars försening. Till slut kom polisen, och trafiken kom äntligen i gång. Vi såg aldrig liket, och det var kanske lika bra det. I Amerika hade både folket och trafiken struntat i liket och polisen och bara kört förbi. Det anmärkningsvärda här var, att folk gjorde ett sådant väsen av saken för ett liks skull (och detta i Bihar, där det mördas folk varje dag,) att de konsekvent stoppade upp all trafik på en av Indiens viktigaste landsvägar, den enda som går upp mot nordost. Ett enda mord upprörde alltså en hel landsända och det i Indiens mest ökänt kriminella delstat. Vi kom slutligen fram till Biharmetropolen Patna (3,5 miljoner invånare) efter klockan tio, efter en 28 timmars busstripp som skulle ha tagit 9. Naturligtvis var det för sent att fortsätta till Bodhgaya, och även mina vänner från Sikkim måste uppsöka hotell för natten innan de kunde uppsöka sin vänner. Vi delade på ett dubbelrum i Hotel Crystal och kom sålunda billigt undan. Sedan hade vi en sikkimesisk afton i Patna. Jag kände ju kapten lama Yonda, som var en legendarisk personlighet i Sikkim, vilket även min vän Timothy tycktes vara. Han var mycket intresserad av litteratur och älskade Charles Dickens. På hans begäran gav jag honom de viktigaste lästipsen om Tibet och om Israel, som han var särskilt intresserad av. Om Tibet rekommenderade jag John Avedons, Patrick Frenchs och Dalai Lamas broders böcker, och om Israel rekommenderade jag Dominique Lapierres ”O Jerusalem”, Golda Meirs självbiografi och Howard Fasts mycket intressanta historia om det judiska folket. Vi sov mycket gott tillsammans alla tre i vår lilla dubbelsäng den korta natten innan vi måste vidare klockan 6. De var vänliga nog att följa mig tillbaka till busstationen och se till att jag kom på rätt buss till Bodhgaya, som jag hann med i sista ögonblicket. Vi hade dock hunnit utbyta adresser och skildes hjärtligt som de allra bästa vänner. Jag lovade att hålla kontakten och till nästa gång försöka ta med mig frön från Norden till Timothy i Gangtok, vars största passion var blommor.

del 20 : Bodhgayas välsignelser och förbannelser. Även bussresan från Patna till Bodhgaya bjöd på sin obligatoriska Bihardramatik, då en av broarna på vägen hade kollapsat. Vi måste stiga av bussen, ta oss över en smal provisorisk gångbro och ta plats i en annan buss på andra sidan: standard Indienprocedur. Sålunda kom man dock fram till Bodhgaya efter 10 mil och fyra och en halv timme. Jag hade inte varit här på åtta år och hade mest vågat trotsa det vilda och stökiga Bihar av nyfikenhet för att se hur Bodhgaya hade förändrats. Jag hade hört talas om den mycket

105

omfattande expansionen och fruktade samma chock som jag mötts av i Gangtok. Mest av allt fruktade jag dock att jag skulle få anledning att ångra mardrömsresan hit med 28 timmars försening och lik på vägen och att jag inte stannat kvar i Darjeeling i stället för att senare ta en enklare tågresa direkt från Siliguri till Delhi. Så blev dock inte fallet. Bodhgaya hade inte förändrats störande mycket. Visst hade många nya byggnader smällts upp, hotell hade vuxit fram från ingenstans som svampar efter regn, en bro hade byggts över floden, trafiken hade ökat tusen procent, och vad som hade varit en mycket stillsam oas hade blivit ett blomstrande turistcentrum; men ändå fanns det gamla Bodhgaya kvar. Min cykelrickshawförare försökte sätta av mig vid vartenda hotell på vägen, men jag insisterade mig fram till den gamla burmesiska missionen, som, visade det sig, hade smällt upp tre nya byggnader. Gästrummen hade nu varmvatten och dusch och erbjöd både madrass och filtar. Jag omhändertogs mer än väl och kunde genast känna mig hemma. Stämningen var den bästa tänkbara och helt oförändrad. Dock var mina gamla vänner bröderna Shahabuddin, som varit med om att utveckla Bodhgaya, borta. Jag skulle sakna dem, om dock stället erbjöd hur mycket intressanta och hjälpsamma människor som helst. Och vem stötte jag inte ihop med då mitt på gatan om inte den ena av bröderna själv? Alltså stämde det inte alls att de gett sig iväg. Detta är problemet med hinduerna: man kan aldrig lita på deras information, då de snarare låter fantasin, önsketänkandet och känslorna styra vad de säger och vad som helst utom fakta. De menar ingenting ont, men sanning tycks för dem vara ett fullständigt ovidkommande begrepp. Han bjöd mig genast hjärtligt på te, och det var i sanning ett strålande återseende efter åtta år. Jag skulle få träffa hans bror på kvällen. Även Internet fungerade förträffligt i Bodhgaya, allt var idealiskt i detta lilla anrika samhälle, och i gryningen gick jag upp till den stora stupan Mahabodhi med Bo-trädet, under vilket Buddha hade sin stora förklaring, den heligaste platsen i världen för alla buddhister. Hela området präglas av den djupaste andakt, och det är gränslöst rörande att ta del av denna underbara parkmiljö med alla dess stupor och skulpturer där alla människor vandrar omkring barfota (inga skodon är tillåtna och bötläggs med 100 rupier) under djup vördnad för platsens helighet, de flesta under djup andakt eller bön och många under utförandet av prostreringar. Det är som en blandning av Jokhang i Lhasa och Benares, ty även många hinduer vallfärdar hit, och staden är hindudominerad. Hela området med dess väldiga park är lika sorgfälligt och noggrant omskött och välvårdat som Taj Mahal, om dock den stora stupan här är 800 år äldre från 800-talet, då buddhismen hade sin storhetstid i Indien under uppförandet av talrika monument, som sedan ödelades under den muslimska Mogulinvasionen. Mahabodhi-stupan är en av de få som överlevt. Dock är för mig centralpunkten i denna fantastiska park inte stupan utan den stora kvadratiska fiskdammen, i vars mitt Buddha sitter och mediterar i en utsökt skulpturversion. Dammen, som jag tidigare alltid funnit grön av alger och slam, var nu en levande fiskdamm med talrika fiskar som gäster fick mata. Den stora dammen med den ensamme unge Buddha i mitten i djup meditation är en utsökt konstnärlig skapelse och höjer stämningen för hela området då den är dess mest välfunna och utsökta manifestation.

106

Det mest fantastiska med hela Bodhgaya är dock något helt annat. Hela Asien möts här. Man finner överallt en enastående interasiatisk samverkan. Man ser pilgrimer från Indien, Tibet, Sikkim, Nepal, Bhutan, Burma, Thailand, Vietnam, Laos, Kambodja, Malaysia, Kina, Taiwan, Japan och andra asiatiska länder, och alla dessa länder representeras av sina egna tempel i sitt eget lands typiska byggnadsstil. De vackraste templen är tveklöst de båda tibetanska, medan det thailändska, burmesiska och bhutanska kommer på god andra plats. Det kinesiska och taiwanesiska står sida vid sida, medan den stora Buddhastatyn, som dominerar hela området, är japansk och endast 15 år gammal. Man finner naturligtvis även ett påfallande antal européer och västerlänningar, nästan enbart sökare och studerande eller meditationsidkare – absolut inga turister. Turisterna här är nästan enbart hinduer. Den stora sandiga lerbacken upp förbi stupaområdet hade gjorts om till en väl utformad terassgågata, som utgjorde samhällets centralplats. För åtta år sedan hade det varit den enda gatan medan det nu fanns talrika nya gator och gränder. Då hade turismen varit noll medan de flesta hinduer varit de kastlösa, som brukat sitta i massor utanför ingången till Mahabodhi som tiggare utan att tigga. De var fortfarande kvar, mest kvinnor, men de var nu hänvisade till ett ställe ett stycke ifrån. Deras tröstlösa fattigmassa dominerade dock inte längre detta centrum, utan i stället dominerade det glittrande hindugeschäftet – affärsruljangsen, som då varit noll, var nu på febrilaste högvarv, och endast dess förskräckliga schlageroväsen (med slirande kasettbandsmusik) störde Bodhgayas egentliga stämning. Bodhgaya och hullaballoo-oväsen gick bara inte ihop, lika litet som det gjorde det i Kausani eller Dharamsala. Och trots Bodhgayas underbarhet i övrigt var det dit jag fick bråttom att komma iväg. Jag ville tillbringa mina sista dagar i Indien bland bergen. Det var inte hettan eller stöket i Bihar som fick mig att omedelbart första morgonen längta bort, utan det var bergen som drog mig tillbaka. De ordnade det på den burmesiska missionen. Inte bara fick jag fri tillgång till dusch och varmvatten och fläkt på rummet, utan dessutom fick jag tågbiljett samma dag jag ville avresa. Emellertid bjöd Bodhgaya på en sista överraskning av ett högst oväntat slag. En man i medelåldern kallade mig till sig i min vän Shahabuddins kontor, som själv var borta just då, och då jag ville veta vad han ville mig såg jag ingen anledning att ignorera honom. Han presenterade en liten pojke för mig, högst åtta år. ”Tycker du om honom? Älskar du honom?” frågade den vidrige mannen, varpå all kommunikation mellan oss blev omöjlig. Jag drog mig tillbaka utan att säga ett ord mera. En pedofilkopplare! Mitt i Bodhgaya! Mitt inför världsbuddhismens heligaste ställe! Och det gjorde inte alls saken bättre att mannen var muslim. Men det värsta av allt var, att när jag drog mig tillbaka skrattade han åt mig. Det var kanske den vidrigaste upplevelse jag någonsin haft i Indien. Det gav en outplånligt bitter eftersmak som kanske skulle avhålla mig från att någonsin sätta min fot i Bodhgaya mera. Ett resultat av den kommersiella massturismen? Kanske, men den mannen borde verkligen rent instinktivt ha förstått bättre än att erbjuda sin tjänst åt en sådan som jag. Visserligen är Bihar den mest eftersatta provinsen i Indien med dess högsta analfabetism, men denne man var utbildad, hade egen butik, var god vän med bröderna Shahabuddin (som också var muslimer) och var i sin bästa ålder. Han var inte dum eller eftersatt. Han var bara fullkomligt vidrig.

107

Efter detta skildes jag från Bodhgaya. Bussen gick, och jag fick inte träffa mina kära vänner David och Corenza från Kent mer till min stora bedrövelse. Bussfärden in till Gaya (16 km) tog nästan en timme, och väl framme måste man byta till rickshaw för att komma fram till stationen. Denna nåddes, och man kunde se fram emot att få komma bort från Bihar i fullkomlig säkerhet.

del 21 : Tibetansk cirkus. Föga anade jag vad som väntade. Mahabodhi-expressen var ett effektivt snabbtåg, som det inte verkade bli några problem med, och snart passerade man flinkt välkända ställen som Moghulserai utanför Benares i god tid före skymningen och Allahabad klockan åtta. Allt verkade fungera, och nöjd kröp man till kojs. Vid midnatt vaknade man med ett ryck och fann sig stå inför en situation som man aldrig hade väntat sig. Det var plötsligt bittert kallt, en helt förlamande vinterkyla, som gick genom märg och ben. Det räckte inte med att man gick och stängde alla öppna fönster. Tvärdraget i den effektiva hastigheten kom från alla håll, och det fanns ingen värme i tåget. Man var helt prisgiven åt detta nya fruktansvärda fenomen som den totala kontrasten mot Bodhgayas generöst överflödande värme, där man svettats för ingenting utan kläder på kroppen med sommartemperatur (26 grader) på rummet även om natten, och så överfölls man bakifrån och togs direkt på sängen av denna bitande vinterkyla. Man kunde ta på sig tröja och halsduk, men mina strumpor var hopplöst nedstoppade någonstans i ryggsäcken som låg under den nedersta kojen där damerna sov. Jag kunde inte väcka dem för ett par strumpors skull. Fötterna fick ta den stora köldens frontanfall utan något skydd. Jag hade fortfarande kvar min indiska rom, men den var på upphällningen. Lyckligtvis återupptogs teserveringen redan efter 4 på natten, så att man även kunde värma sig med te, men någon vidare sömn blev det inte tal om i den plötsliga vinternatten. Delhi nåddes 6.20 efter 16 timmars resa från Gaya. Tåget var bara en timme försenat, medan alla andra tåg i New Delhi visade sig vara 5-10 timmar försenade. Det var ett gott betyg för Mahabodhi-expressen. Kylan hade dock tydligen överfallit alla tågets hinduer mycket hårdare än mig, ty de stapplade kvidande ut inlindade i alla sina stackars paltor, många med redan kraftigt utbrutna förkylningar. Man tänkte naturligtvis då med värme tillbaka på de senaste dagarna med alla dess varma människor. Fördelen med att råka ut för katastrofala förseningar, som den i tåget utanför Gorakhpur i sju timmar och det oförglömliga bussgatloppet från Siliguri till Patna, är att man kommer så mycket närmare sina medpassagerare och får gemensamma minnen med dem för livet. Jag tänker då särskilt på den kristne blomfantasten Timothy från Gangtok. Och här satt man nu än en gång på det tibetanska frukostkaféet i bussterminalen i Delhi och väntade på samma nattbuss till Dharamsala som resan börjat med. Man hade kommit tillbaka till Gå men i viss mån som en helt annan människa, och man hade fortfarande att gå vidare tillbaka till Dharamsala. Det visade sig att bussen till Dharamsala denna gång bjöd på en sällsam överraskning. Den fylldes genast av fjorton tibetanska flyktingar. En veteran hjälpte dem till rätta och

108

förklarade för mig, att de inte kunde hindi och nästan ingen engelska. De hade precis kommit från Nepal efter Gud vet vilka strapatser under flykten över bergen till Nepal via pass mer än 6000 meter höga. Dessutom hade nu snön börjat falla på allvar i Himalaya. De var en gammal man, två kvinnor, tre småbarn och åtta ynglingar. De var tydligen saliga över att ha lyckats komma helskinnade så här långt, ty de var hjärtligt uppsluppna och på bästa humör, de sjöng frejdigt tillsammans vilda sånger på tibetanska under vägen, och även småbarnen förde väldigt mycket liv och det entusiastiskt, så att hinduerna faktiskt denna gång var en minoritet i sitt eget land i denna buss, helt utslagna av de larmande glada tibetanernas hejdlösa glädje och lättnad över att slutligen vara på väg till Dharamsala och Dalai Lama. Samtidigt var det något mycket rörande över dem. För det minsta barnet hade det inte lösts någon biljett, deras hjälpare hade redan stigit av bussen när konduktören kom, och de hade inte tillräckligt med pengar för att lösa barnets biljett, varpå konduktören hotade kasta ut barnet. En hindu blandade sig i och försökte dämpa palavern och även jag, som frågade hur mycket som fattades. Det var bara tjugo rupier – fyra kronor. Jag betalade dem, och sedan var tibetanerna alldeles översvallande tillgivna mot mig. De bjöd mig på skorpor och apelsiner så att jag kunnat storkna. Minsta lilla vänlighet betydde så gränslöst mycket för dem där de var helt vilsna i detta underliga främmande land vars språk och civilisation de inte alls förstod. De var som nyfödda vilsna utsatta barn fastän de var fullmogna människor. Emellertid skulle denna bussnatt bli ännu kallare än den förra tågnatten, och denna gång hade man lärt sig att ha behövliga kläder tillgängliga, men det hjälpte inte. Jag körde med alla tricks: byxbenen instoppade i strumporna och hårt lindad halsduk, men det drog genom alla stängda fönster, dörren gick hela tiden upp av sig själv, fönstren gled gradvis upp hela tiden så att man ideligen måste stänga dem på nytt, och värst frös man om benen – man kunde inte trä på sig dubbla byxor. Somnade man in var det bara för att vakna alltför tidigt upp igen av att man frös alldeles förfärligt. Den enda lisan var en och annan tepaus under natten. Men fram kom man till Dharamsala i god tid före gryningen, där fanns det te på stationen, och alla de fjorton tibetanerna trängde sig in i det lilla sjappet med en bänk. Värden skötte det hela ypperligt, och varenda en av dem fick en värmande mugg te. Snart kom det en munk som tog hand om dem och förde dem upp till jeephållplatsen, där jag lämnade dem i goda händer. Alla deras livs värsta strapatser var över, och de hade bara hemkomsten kvar. Här skulle de få trygghet och hem och skola och utbildning. Själv behövde jag skaffa mig värme, så jag gick upp till McLeod Ganj. Det är inte långt, men det är uppförsbacke hela vägen (500 meters nivåskillnad) och det gjorde bara gott. När solen gick upp var det över en ny och bättre värld. Johannes hade mailat mig om det dåliga vädret i Dharamsala: det hade regnat och snöat och varit svidande kallt, men han hoppades det skulle klarna tills jag kom, så han bad mig att skynda mig. Månen var på väg at försvinna efter sin sista fas, men inte ett moln var på himlen, och luften var alldeles klar. Bergen var mycket riktigt snötäckta, men det verkade inte vara störande kallt i Dharamsala. Jag uppsökte ett nytt hotell som han rekommenderat åt mig nära den japanska restaurangen, där jag fick ett praktfullt dubbelrum med dusch och varmvatten dygnet runt för 150 rupier (30 kronor). Dessutom hade stället restaurang och

109

terass – det fattades ingenting. Man fick till och med ha alkohol på rummet utan att det störde någons helighet. Jag kunde inte bärga mig. Trots resans svåraste etapp – två nätter i dragiga tåg och bussar under svidande kyla och praktiskt taget utan sömn – stack jag genast ut och begav mig upp till Triund. Så stark var min längtan efter bergen. Det gick bra, men jag gick inte längre än Triund. 2800 meter fick räcka, och där kunde man njuta för fulla muggar av det helt paradisiska vädret och ett välgörande stort glas te. Till och med några munkar hade bekräftat, att vädret nu var ”som mitt i sommaren”. Vädret betyder allt för en resa. Den absolut nödvändiga regeln är: om vädret är gott, förläng vistelsen, var det än är. Om det är dåligt, res vidare, var du än är. Om vädret är gott är vilken plats som helst bra. Om det är dåligt är till och med den bästa ort alldeles förfärlig. Är man på ett bra ställe men vädret är dåligt vill man gärna stanna kvar och invänta bättre väder, som aldrig kommer. Detta är mitt efterhängsna Darjeelingsyndrom. Om vädret är bra på ett mindre viktigt ställe vill man gärna resa vidare för att finna samma väder på nästa ställe, som då kommer ens förhoppningar på skam. Låt därför vädret styra resan. Du kan ändå aldrig styra allting själv.

del 22 : Johannes släpper en bomb. Johannes var mycket nöjd. Han hade skrivit till mig: ”Jag hoppas verkligen att du inte reser till Nepal”, och tyvärr hade jag fått tillfredsställa honom på den punkten genom vad jag hört från Nepal. I stället förfasade han sig över att jag rest till Bodhgaya. ”Det är ju rena malariaträsket. Om det är någonstans i Indien man inte har kontroll över malaria är det längs östkusten hela vägen från Bangla Desh till Pondicherry. Kom inte och säg att du inte såg några insekter där.” Jag måste medge att de faktiskt hade svärmat och att de om kvällen bildade virvlande moln omkring lamporna. Det var inte bara myggor utan framför allt mera otäcka gräshoppor, bin och getingar, mammuthumlor och nattfjärilar, skalbaggar och andra äckliga flygfän av förfärande storlek. Jag hade åtminstone kommit därifrån levande utan att bli levande uppäten. Han var mycket intresserad av mina upplevelser av Bihar och av vad jag hört om Nepal av andra. ”Ja, det är så det är,” svarade han. ”Vissa har tur och möter inga svårigheter alls medan andra råkar ut för massiva polisspärrar och kontroller, försenas med en extra natt eller ett extra dygn och blir rånade på vägen. Efter det här skall jag resa dit och se vad jag kan göra åt saken.” Det lät bra, ty han hade all tid i världen och hade ingenting han kunde bli rånad på. Beträffande Bodhgaya kom vi att tala om Buddhas förklaring därstädes och vad den egentligen hade handlat om. ”Vad tror du han insåg, mer än Samsara och det eviga kretsloppet och den eviga reinkarnationcykelns välsignelse och förbannelse? Det måste ha varit något mer, då hans uppenbarelse gav honom hans unika ställning som ledande världsprofet och platsen för den blev en av världens främsta kultplatser.” Jag hade inget svar på frågan. Jag frågade honom om han hade någon teori.

110

”Ja, det har jag. Jag tror att han insåg något som bara ett fåtal andra insett någonsin, framför allt Moses och Jesus, och att den insikten blev av avgörande betydelse för dem alla tre. En journalist frågade en gång Dalai Lama: ’Tror ni verkligen som så många tibetaner att universums centrum finns i er själv?’ Dalai Lama funderade en stund, men så sade han: ’Ja, det finns i mig. Men det finns också i dig, och i honom, och i honom,’ och så brast han ut i skratt. Men jag tror att Dalai Lama hade rätt. Han var på rätt spår. Vi bär alla hela universum inom oss, men få av oss blir medvetna om det. Både Moses, Buddha och Jesus tillbringade långa tider under strängt koncentrerad meditation, och alla tre kom fram till något, som hade med individens relation med universum att göra. För att hålla sina bråkiga hebréer i Herrans tukt och förmaning författade han sina lagar och föreskrifter för folket i Guds namn som om han själv var Gud. Det var ett effektivt trick, som fungerar ännu idag. Om han verkligen själv trodde att han var Gud vill jag inte gå in på, men om han själv skrev sina Moseböcker, vilket inte är omöjligt, högt utbildad i Egypten som han var, så utgav han faktiskt sig själv som Gud, då han talade i Guds namn som en ovedersäglig auktoritet. Och ingen jude har någonsin ifrågasatt denna Guds auktoritet som Moses använde sig av för att tygla sitt folk. Jesus behövde inte tygla mer än sina enkla och obildade lärjungar men utgav sig ändå för att vara av Guds auktoritet för att ge effektivitet åt sin mission och sin korsfästelse. Utan tvekan var denna avsiktlig, liksom hela hans mission var avsiktlig som gick ut på att störta världsordningen genom det romerska imperiet för att ersätta den med kärlekens religion. Han tog på sig Guds auktoritet. Han kan också själv ha trott att han själv var Gud, och detta gav en kraft och en vederhäftighet åt hans mission som var den effektivaste i världen och som heller aldrig har kunnat helt ifrågasättas. Kristendomen förblir världens största religion. Beträffande Buddha tror jag han fick någon liknande insikt men hanterade den på ett mycket mera smidigt och diplomatiskt vis. Han nöjde sig med att ifrågasätta de skriande orättvisorna i hinduismen, främst kastväsendet, och framställde sitt eget alternativ som helt enkelt en filosofi av sunt förnuft. Han var också en prins och konung som Moses och Jesus men gjorde inget väsen av denna medfödda auktoritet utan steg självmant ner till tiggarens nivå och stannade där. Detta gör honom mera mänsklig än både Moses och Jesus, och inga av de uppslitande kriser som Moses och Jesus mötte genom sina later, om jag får kalla det så, störde någonsin Buddhas liv, utan han höll konsekvent sin det enkla sunda förnuftets linje och tog avstånd från världens politiska och religiösa dårskap och dog i frid som en mycket gammal man. Det förtjänar också Dalai Lama att få göra.” ”Så du tror att Moses, Buddha och Jesus hade ungefär samma religiösa insikt? Hur var det då med Muhammed?” ”En primitivist som kanske fick en liknande insikt men fick politiskt storhetsvansinne direkt. Om han fick samma insikt missbrukade han den till att starta en hatets och våldets religion där makten och kriget var det viktigaste. Men det fanns en annan, en västerlänning, som jag tror fick något av samma insikt, nämligen mannen som skrev Shakespeare.” ”Marlowe?” ”Nej, Bacon.”

111

Jag häpnade. ”Jag trodde du var Marlovian.” ”Jag var det till för ett halvår sedan. Jag har följt med den internationella Shakespearediskussionen, som du introducerade mig till, även om jag aldrig deltagit i den. Men jag måste ge John Bede och Elizabeth Weir rätt. Deras argument håller och kan inte motbevisas.” Aldrig hade Johannes överraskat mig mera. Detta var rena bomben. Senast vi hade träffats hade han varit en övertygad Marlovian, och nu hade han bytt läger totalt. ”Även Bacon var en det sunda förnuftets filosof, och praktisk rationalism och en lysande klarhet i form och argument präglar allt vad han skrivit. Samma form och klarhet finner du i Shakespearedramerna.” ”Tror du då även han skrev Marlowedramerna?” ”Ja. De är experimentella men hans första försök att skriva under en annans namn, vilket fungerade så bra, tills Marlowe dog, att han fortsatte. Bacon var framför allt aktiv politiker i hela sitt liv, och ingen diktare besjälas mera av professionellt politiskt tänkande än Shakespeare. Du har även den professionellt juridiska biten i Shakespeare. Bacon var jurist. Varken Marlowe, Oxford, Derby eller Shakespeare var politiker eller jurister, om dock Marlowe var anställd som hemlig agent och säkert visste mest om politik av de andra.” ”Så du tror han blev mördad?” ”Nej, bara undansnillad, då han gjort ställningarna osäkra för både Raleigh, Oxford, Derby och Bacon. Hans namn blev för riskabelt för att kunna användas mera.”

del 23: Möte i Triund. ”Sätter man sig in i Francis Bacons skrifter och sätt att tänka framstår det nästan som självklart att endast han kan ha skrivit Shakespeare. Problemet kompliceras av att han själv gjorde allt för att dölja sitt dramatiska författarskap då han hade all anledning att göra det. Hans ställning och karriär hade varit slut om han exempelvis avslöjats som författaren till ”Richard II”. Men dessa argument måste du redan känna till. Ett annat problem är att folk inte av sig själva inser det självklara i att endast Bacon kan ha skrivit Shakespeare. Men det finns många sådana självklarheter som mänskligheten måste tvingas inse, då folk tydligen inte gör det av sig själva. En av dem är frågan om den massmediala hjärntvätten, varmed de styrande i väst håller befolkningen under kontroll genom hjärnförstörande skvalprogram och reklam. Praktexemplet är Silvio Berlusconi, som håller Italien sysselsatt och i schack genom flöntiga underhållningsprogram, där vem som helst kan vinna massor med pengar och där man alltid fängslas av vackra balettflickor. Det är hårresande dumt och billigt, men den dumma majoriteten går på det och får sina hjärnor förstörda genom mental enkelriktning och inskränkning. Till den massmediala frågan hör också den dåliga masskräpkonsten, främst den abstrakta skrotkonsten, den obegriplig moderna litteraturen som bara gör sig till med att förstöra språket, funkisarkitekturens ödsliga och sterila nakenhet, som hjälper till med att förstöra miljön i alla städer på bekostnad av det vackra, det pittoreska och det mänskliga;

112

den hårresande populär- och rockmusiken, som man tvingas höra i vilket land som helst genom de allestädes närvarande högtalarna vanligen av dålig eller sprucken kvalitet, vilket bara ytterligare försämrar världens sämsta musik; men all modern musik hör också hit. Att musik ser bra och intressant ut på pappret är aldrig någon garanti för att den kan låta bra. Endast örat kan rätt bedöma musik. All musik som inte låter bra är helt utan mening. De galna rockarna som spökar ut sig till monster och skriker och vrålar sin satanistiska drogreklam på scenen genom mest obscena eller helt förryckta åtbörder, som sedan publiken bacchanaliskt deltar i dansande med sprattlande ben och händer är ingenting annat än ett musikaliskt sjukdomsfenomen som förhoppningsvis går över, men hittills har det bara konstant blivit värre hela tiden tack vare drogernas och högtalarnas mentala förstörelseprocess. Drogpsykoser och hörselskador för livet är det enda resultatet, som sätter outplånliga negativa spår. Relaterad till denna självklarhet är det fördärvliga i allt drogintagande från tobak till knark och sprit. Naturligtvis är det förödande, och alla vet om det men röker och super och knarkar lika förbannat ändå. Det största hindret för mänsklighetens utveckling och välfärd har alltid varit hennes egen oförmåga eller ovilja till att acceptera självklarheter och låta förnuftet visa vägen i stället för självsvåldet. En annan självklarhet är fenomenet Kina och dess absurda politiska existens som en ensam extrem monsterstat i en för övrigt nästan helt demokratisk värld, men de ledande demokratiska ländernas politiker och affärsmän är så dumma att de backar upp och investerar i och kryper fjäskande för Kina i den befängda illusionen att de kan tjäna pengar på Kina, att Kina är världens främsta guldkalv att ösa snabba pengar ur, medan i själva verket hela det kinesiska samhället vacklar och dess ekonomi när som helst kan kollapsa. Dess valuta är övervärderad, de satsar tusentals miljarder i storhetsvansinniga miljöfördärvningsprojekt i stället för att åtgärda landets brister, järnvägen till Tibet, dess största projekt någonsin, kan aldrig löna sig och är lika absurt som Nazi-Tysklands koncentrationslägersprojekt, och det näst största, den stora dammen för Yangtse, kan när som helst sprängas genom jordbävning så att alla städer längs floden spolas bort, medan tiotals miljoner vanliga kineser tvångsevakuerats för de makthavandes fåfängas och omänsklighets skull. Tibet är det svåraste utslaget av Kinas vanvettshysteri. Kina gör allt för att utplåna det tibetanska folket och kulturen för att ersätta dem med en kinesisk för att för alltid befästa Kinas herravälde över Tibet, medan det bara väcker accelererande protester över hela världen, som visar på Kinas katastrofala miljöförstöring av Tibet. Kina vet att det anstränger sig för att förstöra Tibet fullkomligt och gör det avsiktligt, bara för att den skurken Mao satte Kina på den kursen, denne Mao, som hela västvärlden hyllade och kröp för bara för att Amerika bar sig illa åt i Vietnam, medan alla villigt blundade för hur illa Maos Kina bar sig åt i Kina och mot sitt eget folk, vars offer uppskattas till mellan 150-200 miljoner. Kina öppnade till och med eld mot sitt eget folk på Himmelska Fridens Torg mitt i huvudstaden Peking den 4 juni 1989, aldrig har Kinas regerande partis grymhet och omänsklighet tydligare visat sitt rätta nakna ansikte av bara cynisk omänsklighet och fåfänga, och ändå fortsätter kineserna att hylla och dyrka Mao och följa sitt djuriska regeringsparti, som om de vägrade inse självklarheten i dess fullständigt oacceptabla existens.

113

Dock är Gud och reinkarnation ingen självklarhet utan enbart en trosfråga. Detta måste jag be om att få poängtera. En självklarhet är alltid uppenbar, men varken Gud eller själavandring är något uppenbart. Det är fördolt och mystiskt och kommer alltid att så förbli, vilket dock i stället just därför desto mer förhöjer dess magiska attraktionskraft. Människan har alltid sysslat med sådant och måste alltid få syssla med sådant. Det är en självklarhet.” ”Men tillbaka till huvudargumentet,” sade jag. ”Så du menar att Moses, Buddha och Jesus hade ungefär samma insikt i sin egen gudomliga förmåga som universella individer, och att Francis Bacon hade en liknande insikt?” ”Ja, och först i vår tid har man börjat förstå Francis Bacons djupare insikter genom de clairvoyanta teosoferna, Rudolf Steiner, det europeiska intresset för hinduism och buddhism, new age-explosionen av en ny intellektualitet och den nya esoteriken.” ”För bara några år sedan fördömde du den nya esoteriken som mänskligt otillgänglig.” ”De flesta esoteriker är diffusa, men Francis Bacon är helt klar och kanske den enda klara av dem. Men hans insikt i vad jag vill kalla den gudomliga hemligheten skiljer sig från de tidigares genom att han var jurist och politiker och diplomat och omsatte sina insikter i det rent praktiska inom dessa tre områden. Han stakade ut Englands politik för tre århundraden framåt, han är grunden i det engelska rättssystemet, hans juridiska sätt att tänka och sinne för rättvisa har satt sin prägel på hela den engelsktalande delen av världen, och han insåg även före alla andra kapitalismens, puritanismens och absolutismens återvändsgränd och dödsfälla. Bacon omsätter sin gudomliga insikt i dualistisk form, vilket särskilt framgår ur Shakespearedramerna, som alla är lika dualistiska som Dostojevskij. Och genom sin dualism utplånar han sig själv. Dualismen, det mänskliga samarbetet och mänsklig samverkan, blir hos Bacon viktigare än egot. Han ser hur samhället skall fungera genom samarbete och rättvisa, inte hur individen skall styra det och hålla pli på mänskligheten. Däri ligger kanske Bacons största storhet. Han gav allt genom sin omsorg om samhället och människorna genom sina fyra stora insatser inom filosofi, vetenskap, politik och teatern. Och denna dualistiska inriktning tror jag fortfarande är livsviktig för hela mänskligheten och något som vi kan lära oss mycket av.” Vi hade som vanligt gått upp till Triund tillsammans, igår hade det tagit mig 2,5 timmar men nu tog det två, och vädret var om möjligt ännu härligare än igår. Det var Domsöndagen, då vi brukade hålla våra bejublade konserter i Annedal, och det var mina sista dagar i Indien. Min buss skulle avgå tisdag kväll och mitt flyg torsdag morgon, så att jag skulle hinna hem till Göteborgs Skrivarsällskaps novembercafékväll och första advents kyrkfestligheter. Jag ville gärna fortsätta till snögränsen, men Johannes varnade mig: ”Du har bara sandaler, och snön kan bli besvärlig på vägen.” Det blev den, men vi kom fram, och Lakka kokade te åt oss i Snow Line Café – jag hade lovat att hälsa på honom denna dag. Även andra vandrare infann sig – ett franskt par från Lyon, och en trio på tre unga män av mycket olika ursprung och karaktär, en ung entusiast, en munk och en tystlåten äldre man. På vägen ner sedan mötte vi det ena sällskapet efter det andra – alla skulle upp till Triund denna dag, och det var som om högsäsongen i McLeod Ganj fortfarande höll på. Ändå hade vintern börjat, nätterna var kalla, och även i mitt rum i Dharamsala sjönk temperaturen till 13 grader. Det var en egendomlig blandning av sommarhetta på dagen under paradisiskt solsken och mördande vinterköld på natten. Om det ändå varit lika vackert i Darjeeling!

114

del 24: Farväl till Himalaya. Resan var inte över ännu. Fortfarande väntade överraskningar varje dag och nya möten med nya människor. Det visade sig att flera utom jag kommit till Dharamsala direkt från Bodhgaya. Min cafévärd vid Triund var från Bodhgaya och berättade, att det numera gick tåg direkt mellan Bodhgaya och Pathankot, Dharamsalas närmaste stad. Jag träffade också en skotska som kommit med just det tåget – hur bekvämt som helst! Flera fann dock vägen upp till Triund onödigt lång och tidsödande, så de sökte efter genvägar. Jag fick ett tips på mitt värdelösa hotell Akash (där elektriciteten och varmvattnet inte fungerade – tydligen mitt öde på denna resa – det hade ju varit detsamma i Darjeeling, men här var det nu för sent att byta hotell – ) om en annan östligare väg upp, som jag beslöt pröva på vägen ner. Denna väg förde längs med åsryggen från Triund österut ner till några hindutempel åt Shiva och några herdebyar, som dock var helt övergivna. Sedan tog vägen slut, och jag villade bort mig totalt och måste till slut ägna mig åt terrängklättring i djungel och törnbuskar på alla fyra tills jag kom ner till dalen med vattenfallet, som jag omsider lyckades leta mig tillbaka till civilisationen genom, men den genvägen hade kostat mig en extra timme. När jag kom fram till vägen fann jag ett stort anslag uppsatt av myndigheterna: ”Vägen till vattenfallet är i mycket dåligt skick. Gå inte dit.” Och jag såg bakom mig att det inträffat vådliga jordskred överallt längs den höjden öster om Triund. Den vägen var verkligen farlig och hade tydligen svepts bort av jordskreden. Jag hörde även talas om andra som försökt ta den vägen. Två amerikaner hade precis som jag inte funnit vägen vidare från den övergivna herdebyn och nödgats övernatta i de öde hyddorna utan mat. Två andra mötte jag vid vattenfallet. De var på väg upp och trodde tydligen de kunde ta sig till Triund den vägen, som jag haft en sådan oerhörd möda att ta mig levande ner genom. Jag varnade dem för alla jordskreden och törnbuskarna. Naturligtvis var det svårt att lämna Himalaya, och aldrig hade det varit svårare, då vädret dessa sista tre dagar i Dharamsala var fullständigt idealiskt. Från Triund kunde man se alla kullarna ner till slättlandet och ända bort till Kullu och Spiti, Kinnaur och Lahaul, trakter som jag ännu aldrig utforskat. Johannes skulle fara till Nepal för att se om han kunde uträtta något där. Jag berättade om mina planer på att nästa år genomföra två Indienresor, en till Ladakh i augusti med mina italienska vänner och en senare på hösten med koncentration på Sikkim och Nepal, som jag redan skrivit till Shekhar om. ”Läs och Res” hade inställt sina resor till Nepal på anmodan av UD, så tillståndet där var verkligen inte bra. (Detta var november 2003. red.anm.) Det återstod för mig bara att göra mina shoppingärenden och fara hem. Två vänner i Göteborg hade beställt var sin Buddha, men de var svindyra överallt, tills jag hittade en undanskymd garderobsbutik förestådd av en muslim, som hade helgdag i morgon och

115

därför ville göra allt för att få några goda avslutande affärer till stånd. Efter mycket schackrande fick jag mina båda Buddhastatyer – större och billigare än någon annanstans. Vi råkade ut för en jordbävning den sista morgonen. Den ägde rum exakt 4.30. Jag vaknade upp en kort stund innan och kände att något höll på att hända. Så kom stöten. Den varade bara i 3-4 sekunder, men har man varit med om en jordbävning förut känner man genast igen den. Det sägs att jordbävningarna blir allt mera frekventa i Himalaya, och just då bygger man megadammar som den vid Tehri och på Yangtse-Kiang och påstår att de är jordbävningssäkra. Ingenting är jordbävningssäkert. Det är ett som är säkert. Den här stöten var inte hård, men den kändes – kanske 4 på Richterskalan. Men det var inte det värsta. Precis i skymningen överfölls jag av en så våldsam förkylning, att rösten strök med direkt. Det fanns ingen förklaring. Hälsan hade klarat sig perfekt hela resan, till och med magen hade bara kört med förstoppningar hela tiden, så att man understundom funderat på att tillgripa korkskruv när det gått över tiden efter tre-fyra dagar, men korken hade ändå alltid lossnat utan våld till slut; men denna förkylning var värre. Jag hade två kalla nätter utan säng framför mig, så den hade inte kunnat överfalla mig i ett olämpligare ögonblick. Förmodligen kom den sig av bara vanlig allmän överansträngning och anspänning inför återresan, men den var total med allt på en gång utom feber. Min sista fika intog jag på den japanska restaurangen, en kopp te med lemon curd-kaka, enda stället i McLeod Ganj där det serverades bakelser, men personalen glömde bort mig. Efter 20 minuter ställde jag frågan till värden med min obefintliga rosslande röst varför jag inte fått min kopp te efter att ha väntat i 20 minuter. Han svarade att de hade så mycket att göra. Jag kunde inte vänta längre då min Delhibuss väntade. Det struntade han i. Jag gick. Det blev resans kallaste natt. Alla passagerare i bussen var förkylda och satt och kvarkade och rosslade och hackade och gav ifrån sig andra odefinierbara gutturala förkylningsljud inpackade i sina sjalar och mantlar och halsdukar och filtar som kokonger allihop. Och bussresan gick långsamt. Ideligen var det stopp vid järnvägsbommar, och vi nådde Chandigarh först klockan halv fyra. Vad som räddade mig var min flaska. Det är något märkvärdigt med den indiska rommen. Ibland smakar den alldeles utomordentligt paradisiskt och ibland fullständigt vedervärdigt, samma flaska och sort kan smaka extremt olika, men på hög höjd är den alltid effektiv och i helveteskyla en ren oumbärlighet. Jag hade hittills konsumerat en liter whisky och en liter rom på denna resa bara som medicin, vilket var en helt lämplig kvantitet för fem veckor. Men denna resnatt blev resans värsta, som om finalen nödvändigt skulle få alla tidigare prövningar att framstå som bagateller. Jag lämnade Himalaya i en mardrömsstämning efter en jordbävning genom en skräcknatt av kyla och förkylningsumbäranden och hade helt tappat rösten; men fram till Delhi kom vi där solen gick upp igen trots allt, där jag kunde inta en sista bastant frukost hos tibetanerna på bussterminalen och sedan i all säkerhet ta bussen ut till flygfältet, där jag kunde ta det helt lugnt, inta min sista klassiska indiska vegetariska lunch för resan och läsa mina böcker tills flyget skulle föra mig hem efter midnatt. Jag hoppades att det värsta var över.

116

del 25: Gatloppet hem. Ju mindre sagt om återresan, desto bättre. Flygplanet var fyra timmar försenat, så i stället för halv 3 i natten skulle det avgå halv 7. Alla passagerarna blev förbannade, och en tysk gick nästan bärsärkargång bland personalen i rent hejdlöst raseri. Alla förlorade ju sina anknytningsflyg. Som kompensation bjöds vi på frukost klockan 3, när alla redan satt och sov och inte blev gladare för att de väcktes. Frukosten var utan kniv och sked men med gaffel, som man måste äta kokt ägg med och bre smör med på det rostade brödet och röra om teet med. Ingen blev gladare för det. Hade detta inte hänt förut? Jo, förra gången jag reste hem med Aeroflot inträffade precis samma försening från tidig natt till sen natt, men den gången fick vi sked och kniv att hjälpa i oss nattfrukosten med. Det var nästan så att man höll på att glömma hur det var att ligga i en säng och att man egentligen skulle sova under natten, för det började bli länge sedan man senast gjorde det. Bristen på tillgång till hygien var också något som man började vänja sig vid, så att man inte saknade den tillgången längre. När hade man duschat senast? Jo, det var visst i Bodhgaya för nästan en vecka sedan…. Och hur kom det sig då att Aeroflot bjöd på denna fyra timmars försening? Jo, de hade inget flygplan i Delhi att ställa upp med när flyget skulle gå. De måste flyga ner ett flygplan från Moskva först. Det anlände 6.30, ett hyggligt plan för en gångs skull utan tvångsvideo nonstop, och halv åtta kunde vi äntligen bege oss – fem timmar efter avgångstid. Förseningen hade i vanlig ordning redan börjat multiplicera sig. Men den stora fördelen med att planet lyfte först i gryningen var att man fick se hela västra Himalaya i klart gryningsljus från 10,000 meters höjd. Det bredde ut sig i hela sin härlighet från horisont till horisont, från nordväst till sydost, och snart kunde man rentav känna igen vissa karakteristiska toppar, som Kamet, K2 och framför allt Nanga Parbat. Den mäktig Indus bredde ut sin imponerande fåra, varefter Afghanistans berg reste sig lodrätt med snöklädda kedjor, för att småningom övergå i Centralasiens mera utslätade stäppmarker efter Uzbekhistans och Syr-Darjas imponerande framträdanden, tills molnen började vid Ural. Vi landade i Moskva i rena vintern med en grad varmt. Där rådde stor förvirring till följd av förseningen. De tog våra biljetter med förklaringen att vi skulle få nya. Bagagetaggarna då? Instinktivt insåg vi att här bäddades det för problem. Vi skickades vidare till Helsingfors. Finnarna fick ta hand om oss. Planet skulle avgå 16.15, och vi skulle få våra nya biljetter klockan 3, vilket vi inte fick. Vi fick bara köa. I vårt sällskap förekom det en ung mor med ett litet barn, gamla indiska människor, en grupp danskar och andra som lovat infinna sig i rätt tid hemma utan möjlighet att infria sina löften, och det allmänna upplösningstillståndet började gripa omkring sig. Klockan 16 hade vi ännu inte fått våra nya biljetter, men strax efteråt dök de upp med eller utan bagagetaggar. När vi mellanlandade i Helsingfors var det regn och storm och mörker och bara ruskigt och vått. Nu infann sig bagageproblemet. Min servicedam, som skulle ge mig mitt boardingkort för Stockholm, sade helt sakligt, att mitt bagage inte kunde skickas till Stockholm då det inte fanns en tagg därom på biljetten. Aeroflot hade klistrat fel tagg på min

117

biljett, och jag var inte ensam. Flera andra skulle också få genomföra en bagageutredning i sista stund innan vi kunde kliva på planet, men det löste sig. Alla fick med sitt bagage. Så landade vi slutligen i Stockholm 19.15 exakt tio timmar försenade. Några hade emellertid blivit kvar, som engelsmannen i Delhi som missat sitt plan och måste betala ny biljett och vänta till följande morgon. Modern med barnet hade på Finlandsplanet nästan blivit utan plats men kom med ändå intill slutet. Vi som skulle till Västkusten och Borås hade kunnat flyga direkt till Göteborg, visade det sig i Helsingfors. Turerna och möjligheterna var många i detta fria improviserade gatlopp. Vad som räddade mig var min flaska. Jag mindes mina två gladaste medresenärer under resan, de båda onyktra gubbarna på bussen från Bodhgaya till Gaya, som med en viss vederhäftighet poängterat det väsentliga i att man aldrig bör vara helt nykter när man reser – onykterheten är den enda trygga säkerheten i en resa, och det låg något i det. Min österrikiske reskamrat från Dharamsala till Delhi den där sista ballaste natten hade med samma rätt ifrågasatt att jag alls skulle komma fram och vara hemma en viss tidpunkt. ”Vem har sagt det, utom din egen fåfänga?” De flesta västerländska resenärer i Indien reser omkring där i minst sex månader. Österrikaren hade helt rätt i att man kunde ta det alldeles lugnt i Indien. Två av mina slutetappsresenärer hade varit i Nepal och inte mött några svårigheter men dock mött andra som råkat ut. Det starkaste exemplet var de två danskarna som tog bussen från Benares till Kathmandu. Den resan tog fyra dagar. Först råkade de ut för en religiös ceremoni, som innebar att någon gud skulle kastas i floden, och innan detta firande var över hade hela dagen gått. Sedan inträffade Diwali, och allting hamnade i Stå. Slutligen innanför Nepals gränser hade bussen stoppats först av regeringssoldater på jakt efter maoister och sedan av maoister på jakt efter regeringssoldater. De hade flera gånger råkat ut för maoister som krävt bidrag av dem på 1000 rupier – ett engångsbelopp. Hade man en gång betalat denna lösen var man fri att bestiga Mount Everest eller Annapurna utan trakasserier. Men det finns ett land till i Himalaya som jag ännu inte alls berört och ännu mindre varit i – Bhutan. I en anspråkslös indisk kantin träffade jag en ung ensam tysk dam med glasögon som varit i Bhutan, ej som turist utan på hemligt uppdrag, och sålunda kommit undan tvånget att behöva spendera $200 dagligen för att alls få vara där. Hon betecknade Bhutan som det sista Himalayaparadiset – fortfarande helt segregerat och tillslutet och orört av såväl all skadlig massturism och massinvandring som av inbördeskrig och politiska kriser – monarken har all makten i sin hand, och det är bäst så. Det är bara att hoppas att de får fortsätta hålla sin egen stil så länge det bara går. Så det finns fortfarande undanskymda och okända Shangri La-paradis i Himalaya även om man får leta efter dem och de blir svårare och svårare att hitta. Men de lär inte ta slut, ty de har alltid funnits där, och de har alltid varit lika svårtillgängliga, då de kanske alltid varit reserverade för bara dem som verkligen anstränger sig. Sverige dominerades av vintermörker och tät dimma hela vägen från Stockholm fram till Borås, där molnen äntligen började skingras lagom till skymningen klockan 4 ju närmare Västkusten man kom. Resan var över, och jag hade klarat av resan från Dharamsala tisdag kväll till Göteborg fredag kväll inom avsedd tid trots flygplansförseningen på 10 timmar och kunde relativt frisk och hel ställa upp inför fredagskvällens plikter hemma om dock något

118

hes, men det var en baggis under omständigheterna. Resan hade varit utomordentligt lyckosam och givande och manade direkt till efterföljd och vidareutveckling av alla de nya kontakternas och upptäckternas nyplöjda marker. Som vid varje god resa var det bara att fortsätta. Dess totala kostnad hade varit 8500-9000 kronor för 35 dagar. Budgeten hade varit på 470 rupier om dagen, men jag hade klarat mig bra på 350 (70 kronor). Trots alla framgångarna med denna oförlikneliga länstolsresa var det dock skönt att efter hemkomsten åter ta i bruk sin riktiga gamla länstol där hemma igen, hur sliten den än var. I motsats till alla resans andra länstolsvarianter hade den ju dock åtminstone fjädrar. 23.10-28.11.2003

Den besynnerliga bombresan, del 1 : Inledning. Det hände mycket på en gång. Fem dagar före min avresa smällde det av tre tågbomber i Madrid som skickade 200 oskyldiga passagerare ut i evigheten. Regeringen sade att det var den baskiska motståndsrörelsen ETA:s fel, men därvid misstog sig regeringen grundligt. ETA mördar inte oskyldiga urskiljningslöst utan väljer noga ut enskilda offer ur höga kretsar och varnar innan och tar på sig ansvaret efteråt. Den här gången var det marockanska Al Qaida, som tidigare mördat oskyldiga i Marocko, och regeringen förlorade valet, samma regering, som stöttat Bush och skickat spanska trupper till Irak. Hade inte tågbomberna fjärrutlösts med sådan precision och orsakat den värsta civila katastrofen i Europa efter det

119

senaste världskriget för 59 år sedan hade regeringen inte förlorat valet. Den nya socialistiska regeringen lovade genast att hålla sitt vallöfte och återkalla alla spanska trupper från Irak. Dessa omänskliga bombdåd utlöste krismöten och höjd beredskap överallt i Europa. Danmark, England och Polen stod högt på Al Qaidas hatlista över länder som hjälpt till i Bushkriget mot Irak. Även Milano stod högt på krislistan. Kvällen före min avresa hade jag att bevista en frackhögtid. Jag hade behövt kvällen för de sista reseförberedelserna, festen skulle förstöra hela kvällen, jag var maximalt ovillig att gå och kände 100% för att utebli, men föranmälan för en månad sedan hade varit bindande. Det fanns ingen utväg. Under frackfesten slog alla ens värsta farhågor in, och det hemskaste scenario som hade kunnat utspela sig slog mig med sin fullkomligt fasaväckande verklighet. Högtidsdräkt hade angivits men inte om det skulle vara svart eller vit väst. När jag kom in i högtidssalen visade det sig att samtliga hade svart väst utom jag som hade vit. Det var värre än ett bombnedslag. Emellertid erbjöd kvällen med dess generösa utbud på både mousserande och vitt vin till skaldjurstallrik och fina fisken som varmrätt just den knuff i goda vänners lag som behövdes för att sparka ut mig på min resa. Jag hade natten kvar till att bli ordentligt packad och lyckades till och med tömma alla slaskhinkar på morgonkvisten och sortera soporna innan det begav sig. Vintern hade varit lång och svår, men meteorologerna hade avgivit vissa vårlöften med temperaturer uppåt 10 grader. Vädret var alltså inte helt ogynnsamt till en början ehuru snön låg kvar i Stockholm. Men mitt första tåg söderut erbjöd en utmaning av sällan skådat slag. Dagen innan hade varit helt i otursförföljelsernas tecken med både punktering på däcket (som jag inte hann åtgärda) och en plötsligt havererad sandal, en av resans viktigaste stödpunkter, som med nöd kunde limmas ihop. Samma otursförföljeri drabbade tåget till Helsingborg, där alla toaletterna sade upp kontraktet till följd av en oförutsedd vattenläcka. Toaletterna var helautomatiska med magnetiska knappar för handsköljning, tvål och spolning, men om det inte fanns vatten fungerade ingenting, och toaletterna vägrade ens släppa in någon kund. Något liknande hade jag aldrig förr erfarit på någon av mina hundratals tågresor. Det gamla systemet med handreglar för dörren och klosettlucka rakt ner i spåret var det ändå något särskilt med genom sin totala drullesäkerhet. Följaktligen blev det förseningar med nödstopp på vägen då det inte ens fanns pottor ombord. I Halmstad blev uppehållet extra långt då ingen kunde finna toaletten där på stationen. Efter alla dessa vedermödor var det skönt att få komma fram till Helsingborg och få lämna Sverige. På tågrestaurangen i Köpenhamn satt folk mest och kvarkade. Deras ihållande hostningar genljöd präktigt med ordentlig bröstklang som kunnat överrösta hostande hästar. Tydligen hade Danmark drabbats hårt av diverse förkylningar. Andra satt direkt och snorade i maten utan att de kunde göra något åt det, medan serveringen verkade något dagen efter och inte kunde hålla reda på växelpengarna. Var det bombhotssvallvågorna från Spanien som ryckt marken undan fötterna på Danmark? Även Danmark hade en högerregering som hjälpt Bushmannen i Irak med krigsfartyg. Nyligen hade högerregeringen lovat stänga och avliva fristaten Christiania, vilket föranlett dessa rader av en diktare:

120

Ditt Christiania är i fara. Blinda myndigheter och politiker vill stänga EU:s enda fria zon och skrota den med alla dess bohemer, som dock äro människor med samma rätt att leva som politiker och myndigheter. Skillnaden är den att de ej har nån makt. Då de valt fria liv i ekonomiskt oberoende av stat, system, kommun och egoism-kapitalism så måste de bli offer för allt det de gjort sig fria från: kapitalistisk myndighet och politik. Är det då rättvist? Nej, det är den vanliga huliganismen som blott lever på att vandra över lik för egoistisk och opportunistisk strävans skull legaliserad och förklädd i överhetens rätt att köra över oskyldiga offer. Aldrig att det leder till det minsta gott, och deras egoistiska kortsiktiga opportunism är nyckeln till historiens hemlighet att mänsklighetens samhälle försämras oavlåtligen i namn av dehumanisering och denaturalisering. Kort sagt, Danmark skälvde. Som tågkamrat ner till München hade jag turen att få en mycket sympatisk Kossovoalban, som bott i Sverige som flykting i tolv år och även i Göteborg men nu i Malmö. Han hade upplevt bomberna i verkligheten, då hans far bott i Bosnien. Det var ju där allting började fastän de alla, kroater, bosnier och slovener, hade trott och hoppats att den första krutdurken att explodera skulle ha varit Kossovo. I stället blev det den sista, medan alla de andra smällde av först. Vi analyserade hela det jugoslaviska problemet och var överens om det mesta, främst om att Milosevic som 90% ansvarig var den huvudskyldige. Mysteriet som vi gick bet på (med troligen alla andra) var hur han som ansvarig ledande politiker hade kunnat vara så förstockat dum att han styrt hela Jugoslavien in i ett traumatiskt och självdestruktivt inbördeskrig till synes så tveklöst och avsiktligt. Hans första åtgärd i Kossovo efter Titos bortgång hade varit att avskeda alla regeringsanställda Kossovoalbaner och ersätta dem med inkompetenta serber. Hur kan man göra något så halsbrytande dumt som regeringsansvarig? Det kunde ju inte leda till annat än bråk av det mest uppslitande tänkbara slag. Ändå tog det sju år innan Kossovoalbanerna sade ifrån efter att slovenerna, kroaterna och bosnierna redan hade avslutat sina revoltkrig. Även detta ultramoderna tyska nattåg var helautomatiserat med den påföljd att ingenting fungerade. Det fanns inte ens någon servering. Man kunde inte ens spola på

121

toaletterna, och felet kunde inte åtgärdas då allt var helautomatiskt. De hårda sitsarna för nattsittpassagerarna i andra klass var vandaliserade av passagerare som troligen blivit förbannade på dem för att de var så omänskligt obekväma. Alla sex sittplatserna i min kupé var fördärvade, och dörren gick inte att stänga. Så hypermodernt var tåget. Annat blev det i München, när man äntligen fick stiga på ett äkta gammalt italienskt tåg, där klosetterna spolade ut sig rätt ut i skenorna, där man slapp bråka med obegriplig helautomatik överallt med magnetknappar som inte fungerade, och där det fanns en riktig italiensk restaurangvagn, där man kunde få sig resans första äkta capuccino. Ehuru snön låg kvar över Alperna var vår och värme tydligt på väg, och det första jag fick göra i Verona var att ta av mig jacka och strumpor. Värmen var för överväldigande genast. Det var bara att tacka och ta emot.

del 2 : Från Verona till Athen. Släkten i Verona slog mig med häpnad. Ida är nu 80 år och fortfarande alldeles blond och läser utan glasögon. Hon väntar sitt första barnbarnsbarn och är fullständigt vital och normal. Även Achille, 83, hennes man, är orörd av sin ålder utom att han går med kortare steg och har blivit något mera fyrkantig i figuren. Det är typiskt för italienare, att de är hur spensliga och sirliga som helst i ungdomen för att i ålderdomen bli desto mera robusta och fyrkantiga. Även Cristina, min närmaste kusin, som fyller 50 om tio dagar, fortsätter gå från klarhet till klarhet. Den 6 mars 1995 kom hon levande ut efter en lyckad hjärntumörsoperation (benign), den 20 december 2001 tog hon körkort, en dryg månad senare köpte hon sin bil, och den 20 november 2003 (i höstas) köpte hon sin egen lägenhet för 350,000 Euro på 90 kvadratmeter med två stora balkonger och tre rum med kök. Den återstår ännu att möblera, endast köket är i ordning, men det är ett storartat steg av henne ut i livet, och lägenhetens situation är idealisk i tysta trafikfria gröna kvarter med en egen trädgård. Efter två dagars andhämtning i Verona var det dags att fortsätta resan. Det rådde bombberedskap i hela Europa efter det tredubbla Madridattentatet, men nästa smäll kom på ett i högsta grad oväntat ställe i Kossovo, där serber och albaner drabbade samman med elva döda och över 200 skadade. Albaner brände ner ortodoxa kloster, och serber stack moskéer i brand även i Belgrad, som om det skulle leda någonstans och göra någon nytta. När våldet bryter ut är det alltid i första hand helt oskyldiga som blir drabbade av en fullkomligt vanvettig anledning. Det var bara att hoppas att bråket och inbördeskriget inte skulle skvalpa över i Makedonien igen. Resan vidare söderut gick helt utan problem. Det var varmt, och det blev bara varmare. I Ancona väntade färjan snällt som vanligt, men däcksplatspassagerarna hänvisades denna gång till övre delen av nattklubben, som var i två plan, så att de fick lov att försöka sova till dunka-dunk-hålligång för högsta volym hela natten. Det var naturligtvis okristligt och gick bara inte.

122

Man fick skarva denna sovplats med andra sämre, där man sov dåligt och bara drömde mardrömmar till halv 5, då danshaksstöket äntligen upphörde och man kunde sälla sig till de andra skakade och överlevda offren för nattklubbsterrorn. Båten "Superfast VI" nådde Patras 15.20, så att man för en gångs skull hann till tåget 15.35 till Athen. Man var salig av lycka. Det hade aldrig hänt förut. Vädret var vackert och varmt, och den Korintiska viken glänste i sitt vackraste majestät ända tills man kom bortom Korint och skymningen föll. 20.20 nåddes Athen efter en rekordresa från Verona på mindre än 32 timmar. Men i Athen väntade den fruktansvärda kallduschen. Mitt vandrarhem var tyst och mörkt och stängt. Det hade aldrig hänt förut. Man var förlorad och hemlös och utan någonstans att ta vägen i det hårda Athen en lördagsafton klockan halv nio med narkomaner och prostituerade raglande på gatorna och i nästan varje rännsten. Vart hade Elias tagit vägen? Han hade aldrig haft stängt så här års tidigare. Det liknade ingenting, och chocken vände upp och ner på hela min grekiska existens. Att återvända till mitt första vandrarhem "Argos", som tredubblat hyran och installerat telefon i varje rum, var otänkbart. Det enda andra ställe jag hade att vända mig till var det Internationella Vandrarhemmet, där jag aldrig tagit in förut. Det var en chansning. De hade en säng ledig men bara för två nätter, som de lät mig få på nåder fastän jag inte var medlem. Jag slog till och gick ut och slog runt med en sedvanlig middag på restaurang "Tripolis" med mitt första Retsinavin för i år. Åtminstone det hade inte förändrats. Det var bara att lyckönska sig själv till en lyckad nödlandning.

del 3 : Athen. Den stora frågan är vad som hänt Elias. Det troligaste är, att han fick nog när det nyligen blev snöstormar och snökaos, så att alla resenärer uteblev, så att han därför stängde om sig och företog sig något annat. Men nu är det varmt och skönt, nästan ingen snö låg kvar på Peloponnessos berg, och turisterna börjar komma, så Elias börjar nog känna att det blir dags att börja öppna nu innan han har missat hela vårsäsongen.... Mina förmodanden visade sig vara riktiga. En liten skylt på 'Annabels' vandrarhem förkunnade: "Kleiston logon episkegon", vilket tydligen betydde 'Stängt för semester'. När jag träffade doktor Sandy belyste jag bekymret för honom. Han rådde mig, "Försök med San Remo." Var ligger San Remo? undrade jag. "Det ligger alldeles nära stationen. Du måste ha gått förbi det någon gång." Där låg mycket riktigt ett litet vandrarhem på en av sidogatorna, som tog 6 Euro natten. Jag hade redan bokat mig för två nätter på det Internationella Vandrarhemmet, men jag lovade ta in på San Remo när jag kom tillbaka från Konstantinopel. Det Internationella Vandrarhemmet var ett stökigt men effektivt ställe med fem fyrabäddsrum längs sex våningar, där busslaster av unga turister anlände och for varje dag. Knappt hade man kommit så långt med en kontakt att man åtminstone börjat hälsa på honom, så hade han checkat ut och försvunnit. De största grupperna var ryssar och tyskar med spanjorer som god trea. Så förekom det mindre grupper och par från Ungern, Frankrike, Amerika, England, Italien och några enskilda från fjärran östern. Det var svårt att

123

få någon sittplats för enskilt arbete och enskilda måltider, och oljudet var förfärligt, men man stod ut med det. Spanjorerna var gladast och hade en stor fest på söndagskvällen till halv 2 på natten, då de kördes i säng av personalen. Jag fick den stora äran att få tjänstgöra som deras fotograf. Två av dem bodde i mitt rum tillsammans med en japan. Söndagen var den stora dagen, då det var den sista fria söndagen för vintersäsongen då alla arkeologiska fyndplatser hade gratis inträde inklusive Akropolis, men kön och trängseln dit upp var stor, och Akropolisvakterna hade fullt sjå med att med sina visselpipor hålla turismen i schack, så att ingen klättrade på ruinerna, tog på stenarna, gick på förbjudet område eller tittade ner från vallarna. Kön och trängseln ner var lika hopplös som upp, och mitt på dagen måste trafiken enkelriktas, så att alla som ville upp måste vänta tills först plats beretts på Akropolis av några tusen som ville ner. Det blev alltså några mycket stökiga dagar i Athen den här gången, och doktor Sandy ifrågasatte hela syftet med min resa: "Du arbetar bra i Göteborg, din hälsa är bättre än på 20 år, du har ingenting särskilt att göra här nere, och det är inga nya krig på gång. Vad gör du här nere då?" Faktum är att det var första gången på 20 år som jag sluppit mina vanliga magsårsproblem, och som vanligt hade jag lämnat mina uppgifter i Göteborg med dåligt samvete. Dessutom började jag bli för gammal för Athenstök med påfrestande nattågsresor i sittande ställning och såg fram mot resan Sofia-Istanbul med fasa, som jag var väntad på dessa ställen och inte kunde vända. Doktor Sandy hade fullkomligt rätt, och frånvaron av Elias lugna hamn hade nästan knäckt mig.

del 4 : Från Athen till Sofia. Med doktor Sandy talade vi mest om bomberna. Madrid hade ju exploderat några dagar före min avresa och lämnat 200 oskyldiga döda genom denna helt meningslösa terroristattack från Al Qaida, och naturligtvis hade doktor Sandy sin synpunkt på saken. "Hela islam håller en självmordskurs som manifesterar sig genom dessa obotligt epidemiska självmordsbombare. Ju förr världen och alla muslimer skrotar islam, desto bättre." Därmed hade han helt samma mening som Achille i Verona. Problemet var bara att det skulle ta en lång tid och innebära många nya meningslösa självmordsattacker innan epidemin var över. Resan upp mot norr erbjöd en del nyheter. Snön låg ännu delvis kvar på Parnassos, men för första gången förde mig tåget inte längre genom Tempedalen ner mot havet. Järnvägslinjen har förkortats och i stället dragits genom tunnlar under Olympos. Aldrig mer får man uppleva den fantastiska slingrande tågresan genom Tempedalen. Vädret var vackert men blev friskare ju längre norrut man kom. Snart kom man vintern på spåren. Gränsen nåddes klockan två i natten, och de vanliga formalitetsprocedurerna på ömse sidor om gränsen höll på i nästan två timmar. När man klockan 4 äntligen fått tillbaka

124

sitt pass för andra gången och man släckte lampan och uttröttad sträckte ut sig på bänken för att få sova dök konduktören upp med en medhjälpare och tvingade ut en ur kupén. Han ville bara ha den för sig själv. Man fann en ny kupé efter något sökande med allt sitt bagage och försökte igen sträcka ut sig. Efter en halvtimme kom konduktören igen, den här gången för att klippa biljetten. Det var bara att konstatera: ingen sömn den här natten. Men tåget höll tiden, och en kall vintermorgon klockan halv 8 efter passerandet av flera fjäll i isande vinterskrud rundade tåget Vitosha och nådde Sofia. Helt i upplösningstillstånd efter denna sömnupprivande natt vacklade man ut och tog sig genom staden hem till vännerna. Nästan alla var hemma. De hade sökt mig vid stationen men inte funnit mig, då jag tydligen slunkit undan och tagit en annan väg. För första gången på flera år fick jag träffa Jotka och Naiden igen, Dianas mor och son, och återseendet blev i högsta grad angenämt. Man fick genast börja träna sig i både italienska och tyska igen utom engelska, då Jotka hade sett fram emot någon att få tala italienska med igen men hellre talade tyska, medan Naiden växlade mellan tyska och engelska, och de sokratiska diskussionerna nådde nya höjder genast. Jotkas livs intresse var ju just ett "Sokratische Gesellschaft", en filosofisk-politisk förening sedan före nazitiden, som mest ägnade sig åt diskussion av allehanda intressanta spörsmål tydligen mest i Immanuel Kants efterföljelse. Hennes älsklingsprojekt just nu var en dansk metod att utvinna elektricitet ur växter. Problemet med denna växt var att den tog väldigt mycket utrymme medan Danmark var litet, varför hon höll på att organisera att dessa elektricitetsplantor i stället skulle odlas i Bulgarien, som hade massor med ledigt utrymme för odling av just sådant.... Jevgenij frågade mig rent ut om jag inte hade tröttnat ännu på att göra dessa förfärliga resor till Balkan. Jo, svarade jag, jag blev tröttare för varje gång. Men det var underbart att vara tillbaka igen i denna underbara kosmopolitiska bulgariska familj, där argument aldrig fattades på vare sig tyska, engelska, franska, italienska, ryska eller bulgariska och där musiken alltid var närvarande som en sorts överspråkligt estetiskt och stilistiskt samvete....

del 5 : Rigoletto & CO i Sofia. Det var en lysande föreställning. Sofia levde än en gång upp till sina förstklassiga operatraditioner. Hela operan sjöngs på italienska, och dirigenten, en helt ung och tanig man, uppvisade en lysande kontroll över hela föreställningen, som var mera hjärtknipande än någon Rigolettoföreställning jag tidigare sett. Slutscenen bidrog till detta. I ett genidrag från regissörens sida får aldrig publiken se den mördade Gilda i säcken. Rigoletto öppnar den inte mer än vad han behöver för att genast förstå hela katastrofen. Hur genomförs då Gildas långa slutaria? Jo, regissören har flyttat henne helt bort från scenen, så att hon i stället sjunger från ovan från en balkong, den översta i salongen skymd av en skärm från publikens åsyn. Effekten var makalös. Sålunda genomför Rigoletto den gripande slutscenen helt ensam på hela scenen duetterande med Gilda som ett svinnande spöke....

125

Men mest aktningsvärt i hela föreställningen var hela scenografin, konsekvent genomförd i tidstypiska dräkter från renässansen, med Mantuas hov återskapat i suverän renässansprakt med flaggor och gobelänger och med krogscenen även i helt realistisk miljö med Maddalena fullständigt korrekt fullständigt urringad.... Ingenting fattades. Rigoletto själv genomfördes med demonisk inlevelse av en helt ung baryton utan puckel, men han rörde sig just som en haltande puckelrygg skall göra. Alla solisterna var helt unga krafter, nya knoppande förmågor, en helt ny generation av operasolister, och även publiken dominerades av helt unga, som mest uppfyllde de billigaste platserna (för 25 kronor). Vi satt bland dem och delade deras fullständiga entusiasm, ehuru vi höjde några ögonbryn inför några yngre damers minst sagt utmanande klädsel.... Till och med på Bulgariens nationalopera kan man tydligen uppträda hur som helst med både bara axlar och midja och navel.... Rigolettos exempellösa framgång som opera beror väl mest på dess djupa mänskliga pathos tillsammans med Verdis djupt inkännande musik, som förlänar Rigolettokaraktären en oförglömlig aura av tragisk mänsklig storhet. Rigolettos pathos har bara överträffats av Verdi själv i den några år senare producerade operan "La Traviata", som med rätta än idag är Italiens mest melodiösa och mest älskade opera. Som melodiker är Verdi oöverträffad i operalitteraturen, och endast Puccini kommer i närheten. Deras operor förblir utan konkurrens världens mest tårframkallande operor hos publiken; och det vet denna publik, att det är därför de går på operan, att det är välgörande att få gråta ut inför ren musikalisk skönhet parad med stora mänskliga känslor. Wagner kommer inte ens i närheten, och till och med i "Tristan" bara dränker han allt mänskligt i monstruösa orkesteröverdrifter i stället för att framhäva det, som Verdi och Puccini gör. Dessutom fick vi det stora nöjet att få njuta av en klassisk uppsättning av Verdis "Otello" med Mirella Freni och Jon Vickers från deras glans dagar under 70-talet på den utmärkta franska musikkanalen "Mezzo", som non-stop utsänder värdefulla musikprogram och konserter av alla de slag från fullständiga operaföreställningar till rena jazzen. Denna Otelloföreställning var filmad i rätt miljö med venetianska gondoler och arkader, med cypriotiska terasser och levande fontäner, i rätt 1500-talskostymering och en underbar regi. Det kunde inte bli bättre. Jag har aldrig sett en bättre Otello än Jon Vickers gestaltning i denna operafilm, till och med Orson Welles kom i lä, och den stora kärleksarian mellan Otello och Desdemona i första akten var lika överväldigande smäktande genomförd som någonsin Puccinis "Tosca" eller "Madame Butterfly". Varför får vi aldrig se sådant i Sverige? En annan musikalisk höjdare var världsmästerskapen i skönskrinning från Dortmund. Kampen stod mellan en helt stillös fransman i vidrig plastkostym till ännu vidrigare elektronmusik från filmen "Matrix", som genomförde ett tekniskt absolut perfekt program ehuru han mest bara fjantade omkring, och en sagolik ung ryss som verkligen kunde dansa på isen. Allt vad fransmannen saknade fanns hos ryssen: stil, skönhet, känsla, mjukhet, ljuvlighet, kort sagt allt positivt och vackert som kunde tänkas. Men han drattade på isen. Plötsligt låg han bara där, och hans fall var värre än något av alla de föregående. Han hade vunnit tre världsmästerskap tidigare och var 21 år gammal, och halva publiken fick hjärtslag när han drattade på ändan inför hundratals miljoner TV-tittare världen över. Men han fortsatte och genomförde resten av programmet med den äran utan en enda skugga av ett

126

fel. Och han vann! Domarna föredrog hans stilfulla, överväldigande estetiska, välkomponerade och himmelskt sköna framförande, fastän han föll mitt i uppvisningen, framför fransmannens tekniskt fulländade men platta, fantasilösa och stillösa program. Det hedrade domarna. På tredje platsen kom en liten tysk som såg precis ut som en hob, medan amerikanerna blev helt utan medaljer. Där förekom också några lysande kanadensare men ingen från Norden. Den största musikaliska upplevelsen i Bulgarien bjöd dock som vanligt minneskatedralen Alexander Nevskij på, som den 25 mars hade full gudstjänst från morgon till kväll med fulltalig blandad kör a cappella som fyllde hela katedralen med himmelska klanger från början till slut. Kyrkan uppfördes till minnet av de 200,000 ryssar som stupade i Bulgarien i dess självständighetskamp mot turkarna 1878 och bekostades av tsaren. Den är Bulgariens vackraste kyrka både invändigt, utvändigt och akustiskt. Bandet mellan Bulgarien och Ryssland är fortfarande mycket starkt trots Sovjetunionens sönderfall och att Bulgarien nu gått med i Nato. Ute i regnet under en av dessa dagar satt det en ensam dragspelsmusikant och spelade på gatan på en parkbänk "Midnatt i Moskva" som om varken Warszawapakten någonsin spruckit eller existerat och som om det inte ens regnade. En helt annan kulturbild: på paradplatsen där förr diktatorn Dimitrovs betongmausoleum stod, som sedan länge sprängts bort i bitar, stod nu ett helt annat monument: en gigantisk röd låda "Red Label Johnnie Walker"-whisky, identisk med vad man köper i tax free shops men i hundra tusen gångers förstoring. Tydligen kan man aldrig nog profanera en diktators minne.

del 6 : Vild zigenarnatt Zigenartåget från Sofia till Istanbul bjöd på sin vanliga cirkus. För ovanlighetens skull var det proppfullt, varför man med eller mot sin vilja trängdes ihop med en massa stökiga turkbulgarer och zigenare. Naturligtvis skulle dessa röka fast det var en kupé för ickerökare. En av de normala bulgarerna, en kraftig sådan i sin bästa ålder närmare 60, behagade protestera. Ordväxlingen blev allt hetare. Grälet blev allt högljuddare. Ändå insisterade de båda skyldiga, en skabbig gubbe och en slickad och sliskig slyngel, på att de hade rätt att få röka i en icke-rökar-kupé. Lyckligtvis kom konduktören förbi just när rent handgemäng var det enda som fattades. Det var tur det, för om det utbryter handgemäng bland turkbulgarer och zigenare tar det aldrig slut. Men denna konduktör var en liten sirlig dam. Hur skulle hon kunna tackla stridsfärdiga brutala bulgariska tuppar? Hon sade dock bestämt och effektivt ifrån, och de båda huliganerna fick gå ut i korridoren och röka. När hon passerat in i nästa vagn kom de in i kupén och fortsatte röka där som om ingenting hänt. Det var bara början. Zigenarkarusellen hade bara satt i gång. Vid nästa hållplats kom hela klanen invältrande ombord. Min stridbare antirökningskämpe skulle tyvärr stiga av, så jag fick fortsätta kampen mot barbarövermakten ensam, vilket jag naturligtvis avstod från. I stället ansatte de mig. Jag hade ju tagit parti för icke-rökarna, varför jag var fördömd och fritt byte. Att jag inte kunde bulgariska och de inte något annat än turkiska och bulgariska gjorde

127

mig bara till ett tacknämligare byte och utmaningen större. Till slut fick de in en annan bulgar som kunde tyska och översätta. Han kom med den glada nyheten till mig att alla dessa glada rökare och resesabotörer skulle resa med mig hela vägen till Istanbul. Lyckligtvis var det ett skämt. De steg av i Plovdiv. Men det kom andra zigenare ombord, och en av dem var sjuk. För att denne sjuke skulle få ligga bekvämt på denna resa i denna sittvagn insisterade de på att alla andra passagerare skulle utrymma hälften av alla kupéerna i vagnen, de främre. De ville att jag skulle flytta till en annan kupé i deras mitt, där de kunde ta hand om mig och ta reda på vad de ville om mig. De var mycket inställsamma, och naturligtvis var en av dem delvis svensk, en annan hade naturligtvis en svåger i Göteborg, en tredje visste naturligtvis allt om Sverige och berömde det utan och innan som för att smickra mig, en annan var säker på att jag måste känna hans bror nånstans i Stockholmstrakten, och så vidare. Det är alltid så med zigenare. Jag hade naturligtvis ingenting emot att flytta ifrån min kupé, som ändå var full av fimpad cigarettrök och nerlusad med matrester var den sjuke skulle beredas plats, men i stället för in i zigenarcirkelns centrum flyttade jag in i en annan kupé längre bortåt som till min lycka hade råkat bli ledig. De blev troligen snopna men försökte ingenting mer med mig, och jag fick äntligen läsa mina böcker i fred. Men det varade inte länge. En stackars serb var i knipa och hemsökte mig. Han hade av någon anledning rest ifrån alla sina pengar i Sofia och kunde därför inte betala för sin biljett. Den kostade bara 4:50 leva. Jag hade inga leva. Då gick det naturligtvis lika bra att hjälpa honom med Euro om inte bättre. Att jag hade försökt avvisa honom hade bara gett honom mera övertalningsenergi. Det är alltid så med tiggare. Hans historia lät påskina att han lämnat en hel väska full med pengar i Sofia, som han bara glömt kvar där. Nu kunde han inte få varken mat eller pengar förrän han nådde sin bror vid gränsen. Jag gav honom en Euro. Han försvann för att uppsöka konduktören och kom tillbaka med en biljett och sade att det fattades 50 cent. Det kunde det ju inte göra, menade jag, då han fått biljetten. Jo, det gjorde det, insisterade han. Men jag hade inte 50 cent. Med nöd lyckades jag skramla fram 46 åt honom och sade att det var mina sista pengar. Han försvann igen men kom tillbaka utan vidare klagomål. Men snart började det igen. Han var hungrig och hade ingen mat. Kunde jag inte bjuda honom på en macka? Jag sade som det var, att jag bara hade tre brödbitar och att de skulle räcka hela natten. Han hade ju sin bror vid gränsen där han kunde få mat om bara någon timme. Ett telefonkort då? Hade jag inget bulgariskt telefonkort, så att han kunde ringa sin bror vid gränsen? Nej, något bulgariskt telefonkort hade jag inte. Själv hade han bara ett serbiskt telefonkort, som bara kunde användas inom Serbien.... Han var en allmänt trasslig typ med hes och sprucken röst, klen och förpint och frös hela tiden. Det var kallt i tåget. Han bad mig komma över i hans kupé, där det var aningen varmare. Jag tackade nej till hans generösa förslag. Snart kom zigenarna dit och trängde ut honom därifrån. Han gick sedan oroligt omkring i korridoren hela vägen fram till gränsen. "Hur kommer det sig att du reser här i dessa trakter där det bara finns skojare och banditer?" frågade han mig. Jag sade som det var: "Jag har vänner här." Sålunda kom vi omsider fram till gränsen. Där stod tåget stilla till klockan 2, då passformaliteterna satte i gång. Den sista bulgariska konduktören var inte nöjd med min biljett, så jag fick betala 5 Euro extra för att bli av med honom de sista hundra metrarna på

128

bulgariskt område. Sedan vidtog de turkiska passformaliteterna, och tåget blev stående till klockan 4. Det var långt mellan varven med besöken, men man kunde vara säker på, att om man bara hade fräckheten att somna ifrån allting var genast en passtjänsteman där eller konduktör eller tullsnok och väckte en för att få undersöka ens papper, bagage eller person. Det slog aldrig fel. Följaktligen somnade man inte in utan låg bara och spände sig hela tiden, tills tåget äntligen satte i gång och lämnade alla gränsmyndighetspersoner bakom sig.

del 7 : Istanbul blues (inledning) Sålunda kom man fram till Konstantinopel. Vädret var varmare och mildare, i Sofia hade det regnat hela den sista dagen, vi hade haft på vårt program att ägna oss åt fågelskådning med Naiden, men på grund av regnet blev det inställt. Solen var inte helt klar i Istanbul men bevisade dock sin närvaro bakom molnslöjor, vilket förlänade vädret just den rätta filtrerade Konstantinopelmystiken. Ringo mötte mig vid tåget. Jag hade meddelat honom att jag inte velat ligga hans hushåll till last men att han fick avgöra vad som var bäst för mig i staden. Jag hade ju mitt gamla vandrarhem att ta i bruk där med alla de goda minnen och erfarenheter jag hade av glada sammanträffanden där - det var där jag först träffat Ringo för 3-4 år sen. Han var sig helt lik och bjöd genast på riktigt turkiskt te varefter vi begav oss iväg till Taksim där han bodde och insisterade på att jag skulle bo mina två dagar i staden med honom. Vi hade mycket att tala om, och risken var att vi inte skulle bli klara i första taget. Ringo el Chorro är alltså tysk från början, född mitt under ett bombangrepp i Berlin 1943, vilket medförde att hans förlossning avlöpte rekordsnabbt - hans mamma fick bråttom. Han engagerade sig tidigt i fredsrörelsen och blev en tvättäkta hippie och blev därför så illa åtgången av sina egna landsmän att han sade upp sitt tyska medborgarskap och lämnade landet för gott. Sitt namn ”El Chorro” har han från ett ställe i Andalusien, där han tillbringade sina lyckligaste år i en by i bergen med samma namn. Han har även levt fem år i Ceylon och varit mycket i Afghanistan men bor nu i Istanbul sedan fyra år. Han har fortfarande inget pass (sedan han avstod från sitt tyska) men måste ändå vart fjärde år infinna sig vid ett tyskt konsulat för att få ett papper med bekräftelse på att han lever. Han har alltså konsekvent ända sedan 60-talet levt illegalt och utan uppehållstillstånd. Han bor nu i en mysig liten etta i norra utkanten av Taksim, där det knappast förekommer någon endaste annan utlänning. Han har bott här nu i fyra år och strävar efter att få komma ut och bort och vidare, men till det behövs mycket pengar. Fastän han är förhållandevis rik, han lever på lika mycket som en fyrabarnsfamilj i månaden, har han ett stycke kvar innan han kan fara vidare, men han siktar då på norra Indien, så det är kanske där vi träffas nästa gång. Redan förra året såg han fram emot att få komma iväg. Det är bara att hoppas att han äntligen ska lyckas. Han visade för mig helt okända delar av Konstantinopel, framför allt Taksim med dess långa myllrande centrala gågata, där det också går en gammal spårvagn ungefär som Lisebergslinjen i Göteborg. Han visade mig även gatan med den brittiska ambassaden, där

129

terrorister hade exploderat en bomb i höstas med alltför många oskyldiga döda som resultat. I flera kvarter omkring hade alla fönsterrutor krossats av smällen, och Ringo hade hört den ända till sin bostad två kilometer därifrån. Ett fullständigt vettlöst attentat utan någon mening och med bara oskyldiga offer, en typisk muslimsk självmordsbombare, mitt i staden vid dess mest frekventerade kvarter, mitt i rusningstid, bara för att den brittiska ambassaden låg där. Vi var helt eniga, Ringo och jag, om vår uppfattning om islam. Det är en förödande religion som fungerar i praktiken ungefär som en förlamande sinnessjukdom och som påtvingas alla muslimer genom hjärntvätt. Vad de går miste om för islams skull är vettig utbildning och kunskap, initiativförmåga och kritisk omdömesförmåga. Ringo har levt bland turkar nu i fyra år och talar turkiska flytande, men han är mycket pessimistisk och frustrerad över turkarna. Belysande för deras situation och mentalitet är vad som hänt på Cypern. När turkarna invaderade Cypern 1974 slaktade de urskiljningslöst ner de greker som inte flydde och mest då helt oskyldiga lantherdar, de brände ner kyrkor och kloster, och när de väl etablerat sig med sin ockupation lät de allt förfalla. De har inte åtgärdat någonting av allt vad de förstört eller tvingat till utrymning. Där finns massor av helt öde byar. Famagusta med sin katedral är en spökstad, de mest fantastiska odlingar och vingårdar ligger i träda sedan 30 år, hela den turkiska delen av Cypern är som ett deprimerande spökområde. Ändå hoppas Ringo att Turkiet kommer med i EU. Europa skulle behöva ha Turkiet på sin sida som en väldig buffert mot det fundamentalistiska Iran och hela den Mordorliknande muslimska delen av världen. Det värsta som skulle kunna hända vore om fundamentalisterna tog över i Turkiet. Naturligtvis är det vad dessa vill, och de gör vad som helst för att sabotera Turkiets väg in i EU, som att spränga 70 oskyldiga turkar (muslimer) i luften vid den brittiska ambassaden. Men att dessa oskyldiga dog gjorde inget enligt islam, för den brittiska ambassadören och hans sekreterare jämte två andra utlänningar strök ju också med.

del 8 : Istanbul blues (forts.) Vi gjorde en utfärd ut till öarna på Marmarahavet. Vårt mål var Antigone, en ö som förblev grekisk ända fram till 1954 då den första moskén byggdes där. Gradvis drevs grekerna ut därifrån, men idag är ön Istanbuls societets främsta statusställe, och en villa där kan kosta 20 miljoner dollar. För bara 20 år sedan erbjöds Ringo ett hus där för bara 300,000 turkiska lira. På den tiden var det pengar. Idag är det ett skämt och inte ens två kronor. Men den grekisk-ortodoxa kyrkan stod kvar, en kalasprydnad för hela stranden, men den var stängd och dessutom skadad genom den svåra jordbävningen 1999. Kupolen hade fått en spricka hela vägen runt, men ännu satt kupolen kvar. Före utflykten hade jag även besökt den stora grekiska katedralen vid Taksims centrum, då det var söndag och den varit öppen för gudstjänst. Det är en mycket harmonisk byggnad och ännu mer harmonisk inuti, då den är full av ljus med högt till tak. Ungefär 20 personer bevistade mässan den sista söndagen i fastan, men hela tre präster officierade.

130

Antigone hade blivit av med sin präst genom att han blivit kär i en kvinna i Istanbul och därför flyttat dit. Sedan dess hade Antigone varit utan fast präst och bara åtnjutit besökande sådana. Mer beryktat idag var Antigone för den stora skogsbranden där i höstas. Halva ön hade brunnit upp. Branden hade uppstått från öns soptipp, och ganska snart hade man fått den under kontroll. Men efter att brandmyndigheterna lämnat ön återuppstod branden genom en storm, och när larmet gick vägrade brandpersonalen att komma: ”Vi har ju just varit där och släckt den,” menade de, men branden spred sig, och de fick komma. När de kom fram visade det sig att de glömt fylla vattentankarna: de hade inget vatten att släcka branden med. Så fungerar Turkiet. Halva ön och 90% av dess skog brann upp och även fem boningshus. Det fanns en liten judisk församling på ön, och denna hade genast satt i gång med räddningsaktioner i form av en omfattande återplantering av träd över hela ön av mycket blandade slag, både kastanjer och akacior utom vanliga barrträd. Om det är något judar kan så är det ju att plantera träd. Ringo hade en väninna på ön som bott där sedan 20 år och talade turkiska liksom han, om hon dock liksom han var tysk till ursprunget. Vi hade en angenäm pratstund på tyska och engelska, och jag fick redogöra för min italiensk-finländska härkomst som svensk. Anna hade inga goda erfarenheter av finnar men menade dock att de i alla fall var bättre än amerikaner, som var de värsta av alla. De ortodoxa helgonen Kyrillos och Methodios hade verkat på ön, och den senare låg begravd där någonstans i kyrkans krypta. Ön hade alltså mer än tusenåriga ortodoxa traditioner. På en annan ö helt i närheten låg på toppen av dess höga klippa ett kapell inbyggt i berget för 1200 år sedan, men den ön var nu helt öde och tom. På en annan ö några sjömil åt öster satt Abdullah Öcalan, kurdledaren, fängslad och enligt vissa rapporter sjuk av misshandel. När vi skulle fara tillbaka hade ovädret brutit ut. Dessutom var färjan lika fullproppad som när vi kom, så vi fick stå hela resan om vi inte behagade sitta utomhus i regnet, vilket många gjorde som inte ens fick ståplats inomhus. Jag kom i samspråk med ett engelskt par från Brighton, som stod och diskuterade Golfströmmens gradvisa upphörande. Jag bekräftade att den faktiskt redan avmattats med 25%, vilket framgått av en norsk undersökning. Det bästa vi kunde göra åt saken var att på stående fot där intaga en kopp te för det facila priset av £1,000,000, vilket det var värt (1,20 kronor). Men vädret fortsatte att försämras, och det såg illa ut. Plötsligt var det svinkallt, och varken jag eller Ringo hade paraply eller ens någon tröja. Han hade åtminstone skor medan jag hade sämsta tänkbara regnvädersskodon: sandaler med strumpor. Det var långt från båten till bussen, det gällde att gå över hela Galatabron (vars första modell för resten hade konstruerats redan för 500 år sedan av Lionardo da Vinci) med färska rinnande floder och vattenpölar hela vägen, som det bara var att plumsa sig igenom, och när vi äntligen nådde busstationen kom aldrig bussen. Det var bara att stå där och vänta och hoppas och huttra under tiden. Mitt framför en av de många felaktiga bussarna som kom kollapsade plötsligt en ganska kraftig turk med käpp, och blod forsade honom om läpparna. Där låg han mitt i busspåret i ösregnet medan alla kvinnorna vid hållplatsen fick panik. Det krävdes sex män för att lyfta

131

honom undan bussen, så att denna kunde fara vidare och bereda plats för andra bussar med fel nummer. Det såg illa ut. Det ropades efter telefoner så att någon kunde ringa efter ambulansen medan den fallne definitivt var mera död än levande. Lungödem eller hjärtinfarkt eller blodstörtning? Det kunde vara alla tre. Ringo undersökte honom och kände honom på pulsen. ”Bara ett epileptiskt anfall,” sade han. I samma ögonblick vaknade patienten upp, något yrvaken och slö men fullt levande. Hans enda men var att han svårligen bitit sig i tungan. Det var den som blödde. Vi lyckades dock ta oss hem levande, där vi firade vår sista kväll tillsammans med en festbankett bestående av ost, gurka, frukt, bröd och Marmaravin, medan vi fortsatte våra gränslöst intressanta hemliga samtal.

del 9 : Istanbul blues (forts.) Ringo hade ju bott fyra år i Istanbul och kände mer än väl hela Turkiet och hade även levt länge i Afghanistan och Marocko. Han var alltså mer än väl förtrogen med den muslimska världen men var nu trött på den. Terrorsjälvmordsbombningen vid brittiska ambassaden hade rågat måttet, islams starkaste manifestation idag är genom terrorverksamhet, och vi var helt överens om våra slutledningar. Ringo hade även levt länge på Ceylon (före inbördeskriget) och där umgåtts intimt både med buddhismen och hinduismen genom tamilerna. Kristendomen hade han fått upp i halsen som barn. Han kunde dem alla. Den enda han inte skrotade utan vidare var buddhismen. Han var hur bibelsprängd som helst men föredrog ändå liksom Gandhi ”Bhagavadghita”. Koranen fann han oläslig, den var bara arg hela vägen igenom och dessutom ett plagiat på judendom och kristendom och ett sämre sådant. Islam är den enda världsreligionen som reservationslöst predikar och rättfärdigar våld. Därmed är den hopplöst dömd till självdestruktivitet från början. Judendomens inställning till våldet är mera ambivalent: ”Du skall icke döda” är det viktigaste budordet, men likväl framhåller Moselagen våldet som nödvändigt straff. Där har vi grogrunden till både judendomens och kristendomens konsekventa dubbelmoral. Man kan försvara Moselagen med att den tillkom för 3200 år sedan när det i princip bara förekom barbarer. Den bör ses mot sin tid. Kristendomen för de bästa judiska principerna vidare i ett behjärtansvärt försök till självförnyelse och utveckling, evangelierna är fullt läsvärda som uppbyggelselitteratur ännu idag, medan den kristna religionen och kyrkan tyvärr havererar som ren religion när den etableras som statsreligion och blir världslig, dogmatisk och intolerant. Vissa har till och med funnit att islam var båg från början, då Allah helt enkelt var en lokal mångudinna. Han var alltså inte ens maskulin. I ett extremt övermodigt försök att ge denna måndyrkan den judiske Jahves maskulina absolutism gör Muhammed islam till ett monstruöst falsifikat från början. Och vi får aldrig glömma att islam började som en kristen sekt, som bröt sig loss från kristendomen genom judars stöd, som Muhammed sedan skrotade och förkastade när han väl blivit etablerad.

132

Och den största stötestenen med islam som allt vad den försökt bygga upp och etablera ohjälpligt faller på är löftet om ett konkret paradis med sinnliga fröjder åt alla martyrer, vilket är den enda moralen och främsta motivationen för alla självmordsbombare. Islam är hopplöst och det värsta av andliga slaverier, ehuru det finns flera sådana. Även kristendomen är det med sina lögner och dogmer om himmel och helvete. Det var från kristendomen Muhammed fick sin idé och föreställning om paradiset. De flesta religioner genomför slavhandel med att övertyga sina offer om deras skuld och belastning och utge sig för att utgöra deras enda möjliga räddning. Alla dumbommar faller för det och låter sig trälbindas på livstid, i synnerhet inom islam, som har det minsta urvalet alternativ att erbjuda, då utbildningen hålls på lägsta möjliga nivå. Ingenting utgör ett större hot mot varje etablerad religion än kunskap. Därför förbjöd Gud Adam och Eva att äta av kunskapens träd. Så länge de förblev omedvetna om kunskapens väsen förblev de saliga i Guds paradis. Denna ytterst symboliska historia är egentligen det första genomskådandet av hur en lydnadskrävande religion egentligen fungerar. Alla ideologier fungerar likadant. Även kommunismen (i Kina) lever på att folket hålls i okunnighet och utom räckhåll för relevant kunskap och information. Sovjet hade denna hjärntvättsprincip som sin enda grund och föll när informationen och kommunikationen bröt igenom östblocket. Katolska kyrkans maktmonopol i väst föll när Erasmus och Luther gav vanligt folk möjlighet att läsa Bibeln, men även protestantismen föll för frestelsen att trälbinda folk genom att inbilla dem att de bar på skulder och synder. Även hinduismen föll och gjorde sig omöjlig genom att binda folk i påtvingad vidskepelse och i ett omöjligt socialt kastsystem. Det var mot detta som hinduismens avläggare gjorde uppror, och buddhismen är ännu idag den enda vidskepelsefria och odogmatiska religionen. Därför är den egentligen ingen religion utan en filosofi. I stället för syndapredikan och skuldpåvisande kör den med ödeslagen om karma, att helt enkelt alla oegentligheter straffar sig själva, om inte i detta liv så i nästa, att man får allt tillbaka vad man uträttat, gott eller ont, att orsaken aldrig blir utan verkan och att man alltid får betalt. Därför är det bara förnuftigt att inte ägna sig åt dåligheter. Var står då judendomen? Den måste befria sig själv från sin rasism, som är dess enda aber. Begreppet ”jude” måste omdefinieras. I stället för regeln att ”endast den är jude som fötts av judisk moder” borde regeln vara, att alla är judar som identifierar sig med Bibelns historia och erkänner dess lära om Gud. Därmed skulle alla kristna som läst Gamla Testamentet och tagit det till sig egentligen vara judar. Egentligen borde det inte vara någon skillnad mellan judar och kristna då de har samma bok. Islam har inte samma bok utan ett falsifikat av densamma, varför islam inte hör till samma tro. Vårt recept var alltså: skrota islam (med undantag av vissa humanistiska riktningar som Bahai, Ahmadiya och Sufi), låt kristendomen leva vidare om den reformerar sig och rensar ut syndapådyvlingen, vidskepelseföreställningar om konkreta paradis och helveten, och alla dogmer, låt judendomen vara om den befriar sig från all rasism och förenar sig med den reformerade och upplysta kristendomens humanism, låt hinduismen leva vidare som kultur, konst, symbolism och mentalitet men avlägsna dess vidskepelse och sociala kastsystem, och låt buddhismen vara och gärna fylla ut vacuumet efter det skrotade islam och den delen av kristendomen som bör skrotas och som de flesta (alla upplysta) kristna redan har lämnat.

133

del 10 : Istanbul blues (avslutning) En annan sak som vi diskuterade ingående var det dåliga tillståndet i västvärlden med dess förödande materialism, kommersialism och sexism. Detta var det största problemet för Ringo, som för dess skull fann det omöjligt att besöka Europa. Han ville lämna Turkiet och skrota dess islam och låga kulturnivå för att helst i stället få bli buddhist i Himalaya, men han hade inget pass och kunde inte lämna landet. Han kunde skaffa sig ett tillfälligt resepass för fyra dagar, varmed han kunde ta sig till Iran - det var allt. (Det går ett direkt tåg mellan Istanbul och Teheran som tar 40 timmar.) För att få ett nytt pass måste han resa hem till Tyskland och där uppge en fast adress. Om det inte fanns någon annan väg kunde han tänka sig göra detta om dock motvilligt, men då måste han först muta sig ut ur Turkiet. Detta var svårt även om han hade pengar, ty han hade aldrig kunnat hålla i pengar. Han hade helt tagit avstånd från västvärlden 1963 (när Kennedy sköts) och i princip aldrig återomfattat den. Det berodde mest på dess vidriga masskultur, dess utstuderade hjärntvättssystem för att hålla folken i schack genom främst television och tidningspress, dess osunda materialism med statusjakt och bilkultur med oöverskådlig och oreparerbar miljöförstöring som följd av det påpiskade konsumtionssamhället och dess förödande amerikanisering med direkt skadlig skräpmat som huvudföreteelse. Oöverskådlig nytta skulle åstadkommas genom televisionsterrorister, som inte bara förstörde TV-apparater i alla offentliga lokaler men även planterade bomber i TV-stationer, bara för att råda bot på all vidrig reklam, de ännu vidrigare våld- och sexfilmerna och den fullständigt fördummande vanliga töntunderhållningens ytlighet. Han hörde själv till de första hippisarna under 60-talet, som helt tog avstånd från det materialiska samhället för att i stället ägna sig åt och skapa alternativ, vanligen utanför samhället och med inriktning på den fria naturen. Med stor besvikelse hade han sett de flesta av sina vänner och kolleger ändå duka under för det materialistiska samhällets rutiner och försvinna och låta sig uppslukas levande av samhällets etablerade grottekvarns maskineri. Det fanns bara ett fåtal kvar som fortfarande var fria och självständiga, och de hade inte lyckats mera på sitt korståg än med att skapa avlägsna och avskilda oaser i öknen. Han hörde till ett sällskap som kallade sig ”Öarnas vänner”, och dessa öar var just sådana oaser, som Helena Norberg-Hodges verksamhet i Ladakh, som Greenpeace och Falun Gong, som antroposofiska stiftelser och annat sådant som helst förkastades och stämplades som olagligt av samhället. Men sådana öar finns överallt, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Varför ska det då vara så svårt att få deras budskap om förnuft och rätt förhållningssätt med naturen ut till resten av världen, som bara dumt låter sig förgiftas ner i utförsbacken? Detta såg Ringo som sitt livs största frustration: det går inte att övertyga majoriteten om vad som är förnuftigt. Jag såg dock ett hopp därvidlag. Den förbränningsenergi som hotar att förstöra världen och dess klimat måste åtgärdas genom en total världsenergirevolution, som onödiggör all kol- och oljeförbränning. Energin finns där. 95% av all energi som värmer jorden kommer från solen. Solenergin måste utvinnas och ersätta förbränningsenergin. Det gäller bara att satsa på att bemästra den teknologin, och planeten är räddad. Det kan vara enklare än man

134

tror, och naturligtvis, tyvärr, har alla oljeindustrimedverkande allt intresse av att blockera en sådan utveckling så länge det finns olja kvar att förbränna och förgifta världen med. Naturligtvis var Ringo och jag överens även på denna punkt, och vi kunde bara hoppas tillsammans, att, ju snabbare, desto bättre, för världen var sjuk, (Ringo återgav för mig en vetenskaplig-kemisk artikel om alla giftiga ämnen som redan finns lagrade i allt som lever och som vi inte kan bli av med, vilket medfört att epidemier som Aids kunnat explodera med sådan dynamik, att cancer praktiskt taget var okänt före 1880-talet, att malarian och TBC åter griper omkring sig, och så vidare, främst kanske genom giftet PCB,) och dess räddning var ingenting annat än en kapplöpning med tiden. Typiskt nog kommer de farligaste gifterna och hoten ut just genom förbränningen av olja, exempelvis genom produktionen av plast, som mest utvinns ur den muslimska mellanöstern, varför Bush ledd av sina oljeministrar startade det vansinniga Irakkriget. Arabvärlden med dess oljerikedom och fanatiska religiösa ensidighet framstår som ett Mordor, som hotar världen med sin allt förstörande och kvävande skugga, och som alla oljebolag med sina intressenter affekteras och korrumperas av, som kungarna av Rohan och Gondor. Saurons representanter eller närmaste tjänare är då bövlar som Khomeini, Saddam Hussein, Bin Laden och naturligtvis Muhammed själv, en sex- och maktfixerad epileptiker. Vi kom att diskutera ett annat problem i sammanhanget: att liksom kristendomen blev helt korrumperad och urspårad genom att den etablerades och gjordes till statsreligion, så kan knappast någon av alla dessa öar och oaser i öknen som strävar för en bättre, renare och mera förnuftig värld, som Greenpeace och Falun Gong, antroposofin & CO, lyckas etablera sig eller få politiskt erkännande och framgång utan att de också blir korrumperade och deras mål förfelar sig. Ingen är starkare än en ensam som har rätt och är medveten om det och måste kämpa i ständig motvind, medan en massrörelse som blir etablerad och får makt aldrig mera kan styra sig själv och hålla kursen utan måste bli beroende av kompromissernas krav och ekonomisk politik och vars individuella krafter måste drunkna i de mångas viljors oreglerbara ström. Bara om det uppstår en kvalificerad ledare för denna ström som faktiskt kan rikta den rätt kan det bli ett historiskt positivt resultat, men då har vi Periklessyndromet: så länge Perikles ledde Athen gick det bara bra för Athen och presterade det en höjdpunkt i historien, men så fort han dog och ingen kunde ersätta honom och hans kvalifikationer, så brakade det åt helvete för Athen både kulturellt, historiskt och politiskt. Det var en annan sak som vi var vemodigt överens om: att alla stora förändringar i historien hade varit till det sämre. Kristendomens revolution innebar Antikens undergång i barbarstormar, Muhammeds revolution förstörde vad som var kvar av Antiken, Luthers protestantism ledde till världskrig för hundra år framåt, franska revolutionen kastade Europa in i ett tjugofemårigt världskrig genom Napoleon, industrirevolutionen startade den världsförödande miljöförstöringen och klimatförändringen, och så vidare till alla 1900-talets katastrofer, som alla varit totalt negativa och destruktiva med ett enda undantag: järnridåns fall 1989. De jugoslaviska krigen var ingen följd av den utan bara av Titos bortgång. Så vi var ganska eniga om vår historisk-realistiska pessimism. Det är bara att fortsätta älska i motvind och ta avstånd från de oreglerbara massornas destruktivitet som famlar i okunskapens blindhet.

135

del 11 : Tillbaka till Athen. Ringo bodde i Feriköy långt bortom Taksim i ett obskyrt hörn av staden med mest bara trånga gator och enkel befolkning, där han troligen var den enda utlänningen i hela stadsdelen. Men han kände alla sina grannar och grönsakshandlare och umgicks med dem som en av dem. Så hade han alltid levat: han kunde bli vän med vem som helst och umgås med honom på hans egen nivå. Så hade han levt i Andalusien, på Ceylon, i Afghanistan och i Turkiet, och han skulle aldrig mer kunna bli en vanlig kylig europé med anlag för kräsenhet och bortskämdhet. Det regnade fortfarande när jag skildes från honom i gryningen måndag morgon för att göra den långa tågresan till Athen. Konstantinopel kunde inte bli mera melankoliskt. Bussen vindlade sig fram genom de drypande gatorna, (buss 70 F,) och småningom kom man ner i mer välkända kvarter förbi den grekiska katedralen till Taksim, ner till Dolma Bagtje och längs stranden till Galatabron, där det gällde att gå till tågstationen. Tåget väntade snällt, och så fort det satt i gång började vädret klarna. Som medpassagerare hade jag en marockan, som skulle till Thessaloniki. Det förekom ganska många unga europeiska tågluffare på den enda vagnen till Grekland. Konduktören var en buffel som bara kunde ett språk: han röt. Han var mycket tjänstvillig och ville gärna göra vad han kunde för sina exotiska passagerare från hela Europa, men hans ständiga rytande var ganska stökigt. Vem vill bli serverad kaffe om betjänaren kommer med sina ”kaffe eller te? Mjölk eller socker?” med bara formidabla rytanden? Det var en domptör och inte en konduktör, som kunde tilltala lejon på det sättet med en piska i handen men inte kaffetörstiga strapatserade passagerare. Det var bara piskan som fattades hos honom. Min stackars marockan råkade illa ut då han inte hade visum. ”Problem!” röt konduktören, som hämtade biljettklipparen och passkontrollanten, som alla noggrant inspekterade varenda sida i hans pass och skrek: ”Problem! Problem!” till honom medan han blev mindre och mindre. Han skickades tillbaka till Istanbul. Det vanliga underverket infann sig när man överskred gränsen. Bron över gränsfloden var halvvägs dekorerad med röda turkiska flaggor, men mitt på bron blev de blåvita kors. Genast släppte tungsinnet och svårmodet från Turkiet, man var fri från islam, man hade kommit ut ur Mordor, luften var genast mycket friskare, man blev genast lika glad som man tidigare varit sorgtyngd, solen bröt fram, och man var fri och hemma i Grekland igen. Vilken lättnad! Den gamle sure gnidaren i baren på Pythions station var ersatt av en yngre kraft, som var mycket beredvillig med betjäningen och vänlig i sitt sätt. Liksom förra året tog jag första bästa tåg till Alexandropolis för att där njuta av en middag före den långa väntan på midnattståget direkt till Athen. Jag fann samma restaurang som jag suttit på förra året, och de kände igen mig där. Vädret var friskt men inte kallt, i Pythion hade solen rentav gassat, och det skulle säkert vara varmt i Athen. Jag intog min första riktiga middag sedan jag lämnat Sofia och förgyllde den med en liten Retsina och njöt av att få vara hemma igen i en mycket lättare och rakare mentalitet än det muslimska förtryckets. Dessutom var det nu sommartid, så kvällarna

136

skulle nu vara långa och ljusa ett halvår framöver och till en början ständigt allt längre och ljusare. Kunde livet bli bättre? Jag återfann även samma midnattskafé i Alexandropolis som jag tagit min tillflykt till förra året efter att ha blivit utkörd från restaurang Najaden och fann detta kafé vara ännu trevligare i år än förra året. Klockan ett kom tåget, och jag hade turen att åtminstone till en början få en egen kupé. Senare under natten invaderades den av en ung turkisk familj med spädbarn, men jag såg till att jag fick behålla min soffa hela natten, varför sömnen faktiskt lyckades. Tåget var ganska fullt, så det stod mycket folk i korridorerna. Min turkiska familj hade mani på att inte utsätta sitt spädbarn för drag, så de höll fönstret och dörren kliniskt tillslutna, med den påföljd att luften i kupén blev kvävande dålig. Först när det trängde andra passagerare in i kupén efter Lamia som också konstaterade den extremt kvava kupéluften blandad med starka turksvettodörer och därför krävde öppen dörr kunde familjen gå med på att släppa in andningsbar luft. Klockan tre nåddes Athen efter 31 timmars resa. ”Annabel” var fortfarande stängt, varför jag tog in på ”San Remo” för 6 Euro natten med dusch och badrum men utan lakan. Där bodde mest tunisier och marockaner, portieren var från Sri Lanka, men det fick duga. Sämre kunde man ha det. Men vädret var sämre. Det var inte varmt alls i Athen längre om dock snön försvunnit från Parnassos oh andra berg, så våren hade kommit av sig. I Bulgarien hade den varit frånvarande, och i Turkiet hade den knappt börjat. Jag fick dela rum med tre palestinier av vilka en talade flytande italienska. De hade ständigt fest på rummet och var mycket tillmötesgående mot mig. De var flyktingar och levde utan pass och förde en sorts ambulerande tillvaro från land till land. De var inte lyckliga i Grekland, där de inte fick någon socialhjälp, vilket de fick både i Bulgarien och Italien. De hade bott på åtskilliga hem i Athen av vilka de kallade ”San Remo” det renaste, då man fick ligga i riktiga sängar i stället för på golvet och då man inte hittade kanyler i hörnen. Det fanns ställen där man fick bo för 2,50 Euro natten, där illegala flyktingar trängdes som slavar i hundratal på golvet som packade sillar….

del 12 : Doktor Sandys beska mediciner. Doktor Sandy var i nedan och behövde uppmuntras. Jag återgav för honom mina samtal med Ringo i Konstantinopel, och genast blev han något gladare. ”Alltså har du inte gjort den här resan helt förgäves,” var hans grymtande kommentar. Han släppte mig dock inte inpå sig utan ville hellre diskutera mina sjukdomar. ”Hur i all sin dar kommer det sig att du inte har något magsår i år?” För att tillfredsställa honom drog jag fram ett helt annat problem. En god vän till mig i Göteborg, en barndomsvän, har sedan barnsben lidit av ständig panikångest, så svårt, att det delvis har haft en mycket negativ inverkan på hennes liv i form av självbegränsning. För hennes del har det blivit bättre med åren, och hon lider knappast av det längre alls, medan det i stället för mig har blivit ett ökande problem med åren.

137

Problemet är att man får denna hysteriska panikångest utan någon rimlig anledning alls. Det finns ingen logisk orsak, och därför finns det ingen tillfredsställande förklaring, vilket gör frustrationen bara värre. Om det fanns en anledning kunde man åtminstone förstå sig på tillståndet. Jag har nog försökt leta efter anledningar: den till synes obotliga fattigdomen, besvikelsen över att aldrig få något erkännande varken för mina musikaliska eller litterära bemödanden, frånvaron av inkomster, den kulturella isoleringen, den småaktiga mentaliteten i Norden, kylan och melankolin, mörkret och depressiviteten om vintrarna därstädes, och så vidare. Dock har jag alltid kunnat behärska min panikångest och aldrig drivits till att blotta den och ge utlopp för den, medan min väninna aldrig kunde behärska den. Doktor Sandy åhörde min utläggning med orubbat stenansikte. På sitt karakteristiska sätt gav han mig sin ofelbara diagnos: ”Dumheter. Panikångest är en uppfinning av psykiatrikerna. Det sämsta man kan göra är att försöka åtgärda den. Låt den rasa. Släpp den fri, som kung Lear. Den är bara hälsosam. Vad du kallar panikångest är inget annat än vanlig mänsklig överkänslighet, som bara är ett adelstecken. Ju större känslighet, desto större medvetenhet, vilket även medför desto större klokhet och empati och vanlig mänsklig förståelse. Har man problem med panikångest har man bara problem med sig själv. Boten heter: glöm dig själv och ägna dig åt annat, helst andra. Nu talar vi om annat.” Han hade tydligt åldrats och var trött, vintern hade tagit hårt på honom liksom på hela Grekland efter den ännu mer förödande sommaren, som bränt bort halva södra Europa och orsakat massdöd bland gamla och sjuka i Frankrike. Han ville ta det lugnt. Vi besökte tillsammans en kyrka i Plaka där det som bäst pågick en ceremoni med tre präster och mycket mässande under de av guld och dekorationer prunkande valven och kupolerna. En dam gick frenetiskt omkring och putsade alla i glas inramade ikoner, vilket behövdes, ty snart kom det en helt ung man in i kyrkan som gick metodiskt omkring och kysste var enda en ikon den ena efter den andra och glömde inte någon. ”Dessa ikoner skulle vara rena pesthärdar om de inte fönsterputsades många gånger dagligen,” menade doktor Sandy. Han gillade ortodoxa gudstjänster, för de var så lätta att bevista. Folk kunde komma och gå som de ville medan prästerna förrättade gudstjänsten och genomförde samtliga oändliga ceremonier antingen framför eller bakom ikonostasen fullständigt oberoende av vad församlingen höll på med. Någon dialog behövdes inte. Prästerna gjorde sitt och struntade i vad folket gjorde, och när de var färdiga stängde de ingången till ikonostasen och lät folk stanna kvar eller gå hem som de ville. Jag tror att det största misstaget som den katolska kyrkan någonsin begått var att genom det andra vatikankonciliet plötsligt fråga efter vad folk tyckte om gudstjänsten och göra om den enligt vad vanligt okunnigt folk tyckte. Följaktligen gick hela gudstjänsten och allt det heliga med den förlorat, och kvar blev bara en pöbeldyrkan, folket, som uteslöt all kunnighet och all andlighet från sin vulgära och platta gemenskap. Det kommer den katolska kyrkan aldrig att kunna hämta sig ifrån, medan den ortodoxa kyrkan fortsätter underhålla sina tvåtusenåriga ceremonier utan att ändra på något och struntar i ignoramusarnas mening och överlever med den äran.

138

”Så fort vädret blir varmare lämnar jag Athen och beger mig till Konstantinopel. Jag var redan i startgroparna för att bege mig dit, men jag ville invänta dig, och nu har vädret blivit sämre, så det dröjer nog till efter påsk. Men din vän Ringo lockar mig dit nu mer än någon annan plats i Östeuropa. Trots allt tror jag inte det vore helt omöjligt för Turkiet att komma med i EU. Problemet blir snarare hur man ska kunna undvika att Turkiet och de tio andra medlemmarna från och med maj ska komma med i EU utan att bli lika totalt fördärvade socialt som Grekland, Portugal, Spanien och Italien.” Även kontinenten för övrigt menade han att hade fördärvats av EU men inte totalt. ”Socialisterna kommer att ta över igen över hela Europa till följd av Brysselkorruptionen och de sociala systemens sammanbrott, och det ser jag som EU:s enda möjliga räddning. Chirac får glömma det där om EU som en ny ekonomisk stormakt som gå förbi Japan och USA. Det sociala hålet under vattenlinjen måste tätas först, det är åtminstone Mr Shrewder mycket väl medveten om, och det kommer att sluka all europeisk tillväxt åtminstone ett helt decennium framöver.”

del 13: Katastrofen. Avskedet från Athen bjöd på utomordentlig tristess. Det är bara att konstatera, att man börjar bli för gammal för att orka med resor som mest domineras av stök. Vädret blev på nytt det sämsta tänkbara – det regnade lika tröstlöst grått och generöst som i Sofia och Konstantinopel. Det vandrarhem jag råkat ut för, ”San Remo”, billigt och vänligt men helt ockuperat av illegala invandrare från Palestina, Tunisien och Marocko, trevliga och snälla mänskor som man fick nöjet att umgås med mest på franska, i andra hand italienska, i tredje hand tyska och först i fjärde hand engelska, dock hopplöst märkta av sin märkliga situation av ständigt cirkulerande Limbo – deras lott var att acceptera vilket land som för närvarande var nådigt nog att låta dem existera inom sina gränser utan pass, utan att kunna arbeta och utan att ens ha någon chans att någonsin kunna finna någon stabilitet, den nya tidens fredlösa, flyktingar utan namn, utan land och utan framtid. Den främste av dem, en tunisier, bad mig enkannerligen om ursäkt för deras tillstånd och för att deras hopplösa belägenhet besjälade hela det nerslitna huset. De levde där, umgicks där, kokade sin mat där på rummet, rökte och höll i gång oavbrutet, som för att i umgänge söka någon flykt och kompensation från sin tröstlösa situation. De hade inget roligt liv och hade inget sådant att se fram emot heller. Bittert saknade jag Elias hemtrevliga vandrarhem, där jag faktiskt under åren vant mig vid att ha ett hem och känna mig trygg och alltid vara välkommen utan stök. Vem visste när hans ”Annabel” skulle öppna igen? Men den värsta chocken var att mitt favoritmatställe sedan tre år, ”Epirus” i Monastirakis, skulle stänga. Efter olympiaden skulle byggnaderna där rivas upp för reparation under deras husgrunder, och ”Epirus” såg ingen möjlighet att kunna öppna någon annanstans eller fortsätta under andra former. Det var ett bittert avsked, ömsesidigt både för mig och för min favoritkypare, som lärt känna mig och serverat mig troget och väl under många innerliga och kära år.

139

Ösregnet förföljde mig hela vägen till Patras, där jag missade båten. Tåget var 35 minuter försenat och missade båten med fem minuter. Det var bara att sitta där i regnet i Patras och vänta till kvällen på nästa båt fem och en halv timmar senare. Det visade sig vara samma fartyg som jag åkt ner med, ”Superfast VI”, där däcksplatspassagerarna anvisades till salongen ovanför nattklubben, som spelade öronbedövande dunka-dunk-musik hela natten. Det fanns många ungdomar ombord, mest flickor från Frankrike, som uppenbarligen tyckte det var roligt att hoppa och sprattla till detta hektiska krigsoväsen, som fullkomligt omöjliggjorde all muntlig kommunikation. Man fattar inte hur mänskor kan delta i detta vansinne. Emellertid kan sådant lyckligtvis inte hålla på hur länge som helst, och till slut tystnade båten, och man sov gott trots allt. Vid elvatiden på morgonen mitt ute på Adriatiska havet inträffade underverket. Det var som om en ridå hade gått upp. Plötsligt försvann alla de gråa molnen och den kalla nordanvinden, och våren gjorde äntligen sin entré. Man blev tvungen att genast klä av sig. Det var nästan ofattbart efter allt vad man gått igenom. Fler och fler ombord märkte också att solen kommit fram, och snart var hela soldäcket späckat med båtturister som satt och klädde av sig och frossade i solglädjen, framför allt alla de unga franska flickorna, som av någon anledning flockades mest omkring mig utan att jag bad om det. Färjan nådde punktligt Ancona klockan två, och jag skyndade mig genast till järnvägsstationen. Det gällde ju nu att komma till Biella före kvällen. Jag hade tur. Ett vanligt tåg avgick fem minuter efter min ankomst, så jag hade ingen möjlighet att hinna ringa mina vänner i Pollone och förvarna dem. Jag hade dock mailat dem att färjan skulle nå Ancona klockan två. Min tur tycks hålla i sig. Konduktören meddelade, att jag skulle hinna med det sista tåget till Biella, som skulle nå fram 22.05. Sedan fanns det ingen återvändo därifrån förrän fem på morgonen. I Milano kunde jag ringa dem och berätta på telefonsvararen när jag skulle vara framme. Ännu ett tågbyte måste jag göra i Santhiá, och när klockan närmade sig 10 utan att Santhiá ernåddes började jag spänna mig. Men det var ingen panik. Santhiá nåddes i tid, det sista tågbytet ägde rum, och jag kom punktligt fram till Biella. Men ingen var på stationen och mötte mig. Det var bara att ge sig till tåls och ta in på baren så länge, där jag åtminstone kunde förgylla tiden med en cappuccino. Jag försökte ringa mina vänner på nytt. Bara telefonsvararen. Jag väntade. Jag övervägde att på egen hand vandra iväg till Pollone, men det var mörkt och långt dit, och om de kom och sökte mig på stationen kunde de missa mig. Jag hade ingen annan att vända mig till. Tiden gick. Klockan blev 23. Baren måste stänga. En sista gång försökte jag ringa. Samma evinnerliga telefonsvarare. Gradvis måste jag konfrontera möjligheten att de kunde vara bortresta. Men de hade inte sagt någonting om det, Lorella hade inte svarat på mina mail, och jag hade ringt till deras telefonsvarare redan för två veckor sedan från Verona. Någonting kunde ha hänt. Jag försökte ringa sista gången halv ett. Temperaturen sjönk, stationen var låst, alla hade gått hem, och där fanns inte ens en bänk att sitta på, och jag måste tillbringa natten utomhus.

140

Till råga på allt började det regna, samma regn som förföljt mig i Sofia, Konstantinopel och Athen. Tydligen blev man aldrig av med det. Jag hittade tre öppna ställen i staden. En var en restaurang som dock hade stängt fastän den interna festen fortsatte. De två andra var disconattklubbar med förödande dunka-dunkmusik, som man inte ens kunde gå i närheten av. Den första stängde snart. När den andra tystnade vid tretiden gick jag dit för att åtminstone få värma mig men blev genast utkörd, då stället måste städas och stängas. Det enda jag hittade som lindring var en bänk utanför en stängd restaurang med markis, så att jag åtminstone hade skydd för regnet och lä för vinden. Nattemperaturen blev 10 grader. Att sova var omöjligt, då man ju hela tiden måste gå upp och slå åkarbrasor för att hålla värmen. Det blev den förfärligaste natt jag någonsin haft på någon av mina resor.

del 14: Värre problem. Hur kunde det gå så in i helvete fel? De var mina bästa vänner i Italien, vi hade en eventuell Ladakhresa att planera tillsammans, jag hade tagit med mig nya Indien-diapositiv åt dem att glädja dem med, kommunikationen hade fungerat, och då de inte svarat på mina mail hade jag antagit att läget var oförändrat positivt. Mina fem meddelanden på deras telefonsvarare, det första för två veckor sedan, måste ha gått fram – om de inte rest bort utan att meddela något. Vad hade hänt? Allt var möjligt, och jag visste ingenting. Efter sex timmars vaken väntan utomhus genom den kalla regniga natten kunde jag äntligen ta det första morgontåget därifrån, slagen till slant. Jag var naturligtvis helt förstörd. Mina planer hade varit att stanna hos dem över helgen till måndagen och sedan fara till Franco i Rom. Skulle jag nu fara till Rom genast? Nej, jag valde i stället att retirera till Verona för att kunna slicka mina sår, vilket behövdes. På tåget från Milano till Verona kunde man åtminstone få sova ostörd i två timmar. I Verona hade vädret varit fint hela tiden – inte ett regnmoln hade dragit förbi. Ändå hade meteorologerna förutspått regn även här denna dag. Verona har under flera år utmärkt sig genom detta meteorologiska fenomen, att undandra sig det dåliga vädrets förbannelse, hur stormigt och eländigt det än kan vara i hela resten av Italien, som om Verona var skyddat genom en sorts osynlig glaskupol, som automatiskt uteslöt alla möjligheter till dåligt väder från denna horisont. Jag diskuterade inte alls vad som hänt i Piemonte med mina släktingar. Med Alberto hade jag i stället ett långt samtal om det alltmer brydsamma problemet i hela Europa och särskilt medelhavsländerna: den illegala invandringen av muslimer. Detta är ett långt och bekymmersamt kapitel som bara blir värre hela tiden, då en betydande del av dessa arbetslösa muslimer som mest lever på socialbidrag mest tycks ägna sig åt kriminalitet i form av droghandel och bomber. Tyvärr har det blivit så i praktiken, att var det finns muslimer har man anledning att även frukta terroristisk verksamhet. Det grundläggande i problemet är att muslimerna inte anpassar sig efter det lands normer de kommer till. I stället kräver de att det landet och de mänskor de får att göra med skall anpassa sig efter dem, och de ser det som en självklarhet att dessa måste konvertera till

141

islam. De kräver således att de omgivningar de kommer till som inte är muslimska ska bli muslimska, och om det inte går av sig själv tar de till med för oss oacceptabla metoder. När vi gör motstånd tar de till med Al Qaida och bomber och värvar självmordsbombare. Det är således religionen islam det är fel på, den enda religion som förhärligar våldet i religionens namn och som har det inskrivet i sin heliga (ofelbara) bok att alla som ger sina liv för islam får som lön ett paradis med alla sinnliga fröjder, i synnerhet vackra flickor. Detta är sinnessjukt och ett rent charlatanmässigt lurendrejeri. Vi pratade också om detta med Cristinas vänner, som vi tog en underbar promenad med ut på landet i en gyllene vårsols förlovade tecken. En av dem hade rest i Skandinavien och förundrats över dess monstruöst höga självmordsstatistik. Jag hävdade att den bara gällde Sverige, Finland och Danmark – inte Norge. ”Hur kan världens mest välbärgade länder ha en så hög självmordsstatistik?” var hennes skäliga fråga, och jag kontrade med att Japan, Ungern och Österrike låg på ungefär samma nivå i denna betänkliga statistik, och jag ville mena, att orsaken var olika i olika länder. I Finland lär de flesta som begår självmord vara sådana som menar sig ha misslyckats med sina liv, inte ha lyckats med sin karriär och som därför inte kan förlåta sig själva. Åtminstone är de flesta finnar som begår självmord i Sverige sådana fall. I Sverige beror de flesta självmordsfallen på depression. I både Sveriges och Finlands fall kan självmorden också i hög grad ha klimatologiska förklaringar, då den långa kalla mörka vintern är fruktansvärd och de flesta självmord äger rum i novemberdecember. De danska självmorden kan också delvis ha sin förklaring i detta, medan i Norge folk helt enkelt är friskare och sundare till kropp och själ. Den höga japanska självmordsstatistiken kan ha sin förklaring i hur det samhället är och fungerar, medan jag inte kan uttala mig om problemet i Ungern och Österrike. Jag kan dock tänka mig att Ungerns problem kan vara besläktat med Finlands, då ungrarna är lika stolta och kräver lika mycket av sig själva som finländarna. Dessa är även kända som de pålitligaste arbetarna, då de pratar minst och får mest uträttat, samtidigt som de super mest, har den högsta hjärtinfarktsstatistiken och den högsta mentalsjukdomsstatistiken. Buenos Aires har dock den högsta statistiken i världen när det gäller psykiatertäthet med Tyskland som bekymmersam tvåa. Vi diskuterade även vad som bestämmer ett lands välfärd. Vad är den säkraste måttstocken på välfärd? Min mening var att det var utbildningsnivån. Sverige hade världens högsta och stabilaste utbildningsnivå under 50-talet tills Olof Palme blev skolminister 1963 och vinnlade sig om att förstöra systemet för att genomföra ett mera socialistiskt betonat sådant. Men man kan inte anpassa ett lands utbildningssystem efter en politisk ideologi utan att utbildningen blir lidande. Därför upphörde Sverige att vara en välfärdsstat redan under 60-talet. Det materiella förfallet blev följdenligt och oundvikligt.

del 15 : Fullträffar i Rom. Vis av min tidigare erfarenhet, när jag uppfångat nattåget till Rom i sista minuten från Verona och hamnat i korridoren på grund av dess överfullhet och dessutom åkt med Leccevagnarna till Ancona i stället för Neapelvagnarna till Rom, infann jag mig i god tid vid

142

stationen för att hitta rätt vagn i rätt tid. Det var inte lätt. Översiktskartan på stationen över hur vagnarna låg visade nämligen, att Neapelvagnarna skulle finnas närmast loket i östra ändan, men tåget kom in från öster. Så vilken ända var vilken? Efter att ha gått fel en gång hamnade jag rätt, och tåget var inte överfullt. I min kupé fylldes alla sex platserna av uteslutande icke-italienare. Det var två peruaner, förmodligen syskon, den enas älskarinna, en blondin från Tyskland, en dam från något jugoslaviskt land och en oriental, kanske från Libanon. I nästa kupé fanns det bara negrer, av vilka två damer, hör och häpna, talade danska med varandra! En rullande midnattsbar fanns ombord som försåg oss med kaffe eller öl eller något annat tilltugg eller flytande medel. Dess energiska manövrerare var en högröstad napolitanare. Det var rena cirkuståget. Franco mötte mig vid tåget. Hur det kom sig förtjänar sin egen redogörelse. Franco och jag möttes i juni 1973 uppe i klostret Camaldoli, där jag då befann mig för att studera gregoriansk musik. Vi blev så goda vänner att han inbjöd mig hem till sig i Rom, varför jag improviserade en extra 9-dagars Romvistelse under resan, som inte alls hade varit planerad. Det blev den resans höjdpunkt, som blev min andra Italienresa och min första på egen hand. Den blev mycket omtumlande och ett minne för livet, då den resan förvarnade mig om den kommande oljekrisen i Europa och om mitt livs mest drastiska förändringar i mina levnadsomständigheter. Det blev också en kritisk vändpunkt för mitt musikaliska liv och fick mig att slå in på en tillfällig bana som organist. Vi förlorade därigenom kontakten med varandra men återfick den 1990 genom Paolo Lombardos hjälp. Vårt möte då blev dock fragmentariskt, och genom att Paolo alltid tog hand om mig i Rom blev det svårt för Franco att få ett ord med i laget. Emellertid lyckades han till slut genom att hitta mig på Internet. Paolo har inte Internet, vilket gav fördel åt Franco. Således kunde vi i god tid planera för min Romvistelse denna gång under hans tak i hans hägn. I mån av tillgänglighet kunde vi få in Paolo i bilden senare. Jag hade föreslagit att jag själv skulle ta mig till Francos hem, men Franco ville hämta mig från tåget och gjorde det klockan 6 på morgonen innan han skulle till jobbet. Vår kontakt var lika hjärtlig som för 31 år sedan och helt oförändrad, då vi även båda var helt oförändrade som karaktärer. Vi hade äntligen lyckats få in en fullträff i utvecklandet av vår relation efter 30 år av mest bara missar. Dessutom hade han varit i Tibet, och vi frossade genast i gemensamma betraktelser över det mest andliga av alla land. Han överväldigades av avund när han hörde att jag dessutom fyra år i rad hade varit i Ladakh, dit han ännu inte lyckats nå. Han hade två nästan fullvuxna underbara söner, av vilka den ena fick avstå sitt rum åt mig medan Franco dränkte mig i en riktig frukost. Sedan försvann han till jobbet medan jag fick återhämta något av nattens förlorade sömn. Rom var sig likt. Från Viale Margherita, var han bodde, promenerade jag via Via Veneto, Fontana di Trevi, Pantheon och Piazza Navona till Peterskyrkan, där det var svårt att komma in, ty av säkerhetsskäl hade det till påsken införts säkerhetscheckar med metalldetektorer, framför vilka köerna ständigt växte. Det gällde att undvika att muslimer med bomber kom in i Peterskyrkan. Vädret var varken vackert eller varmt, men ändå var det en njutning att åter få vara i Rom, och när solen ibland tittade fram värmde den med översvallande generositet.

143

Påskvädret var ett ostadigt kapitel – skulle det regna eller bli vackert? Inte ens meteorologerna kunde ännu gissa sig till något svar. Temperaturen varierade mellan 10 och 20 grader, normalt var det 15, men plötsligt kunde solen bryta fram och erbjuda nordisk sommarvärme, för att lika plötsligt ge rum åt en regnskur och iskalla nordanvindar. Tvätten torkade inte i solen. När jag passerade Piazza di Spagna kunde jag inte låta bli att besöka hörnhuset där John Keats hade dött 1821 vid en ålder av 25 år som nu var ett museum över Keats, Shelley och Byron. Det var väl värt ett besök. Det var gränslöst gripande att åter få ta del av alla dessa unga smäktande öden, där centraltragedin var Shelleys, som dött året efter Keats precis när han äntligen tillfrisknat från sin lungtuberkulos och hade allt att leva för. Han var 29 år när han omkom i en storm ombord på sin jakt "Don Juan" tillsammans med sjömannen Williams – efter åtta dagar påträffades deras kroppar uppsköljda på stranden vid Viareggio. Enligt den tidens karantänlagar måste liken omedelbart brännas. Shelleys kremering var ingen högtidlighet då hans lik redan var i långt framskriden upplösning och luktade, och hans fru Mary Shelley (som skrev ”Frankenstein”) var inte närvarande. Lord Byron var närvarande men bröt snabbt upp och simmade ut till sin jakt ”Bolivar”, som väntade på honom och förde honom bort. Därmed var den berömda Pisagruppen upplöst, men deras sist överlevande medlem, den excentriske kapten Trevelyan, modell för Lord Byrons dikt ”Korsaren”, levde ända till sent på 1800-talet och dog först 89 år gammal. Han hade mycket att berätta om Shelley och Byron för viktorianerna. Oscar Wilde kallade den protestantiska kyrkogården i Rom vid Cestiuspyramiden, där Keats och Shelley ligger begravda, för ”Roms heligaste plats” och inte utan ett visst fog för sin fromhet. Huset var i svårt förfall 1906 och skulle ha rivits då, om inte några kulturidealistiska eldsjälar trätt emellan och gjort en insats och instiftat muséet, som räknar många besökare dagligen. Inträdet är bara 3 Euro, och man får stanna där inne hur länge man vill. Det är värt att ta god tid på sig, då där finns mycket att studera, och då materialet över Pisagruppens mycket olika medlemmars mycket skiftande öden är av i högsta grad tidlöst intresse.

del 16 : Fullträffar i Rom (forts.) Jag fick inte tag i Paolo, men jag fick tag i Annie. Hon bekräftade att han inte gick att få tag i. Hon hade försökt ända sedan jag skickat mitt förvarningsmail om min ankomst i mars, och även jag hade försökt dagligen i Rom. Annie och jag skulle träffas vid Tritonfontänen på Piazza Barberini klockan 11, och precis klockan 11 bröt regnskuren ut. Jag hade lämnat mitt paraply i Verona, och även Annie kom utan paraply – ute i EUR hade det varit strålande solsken. Något promenadväder var det nu inte, så vi tog in på ett café vid Via Sistina, där vi satt och pratade i två timmar. Hon hade inte tagit tunnelbanan, då hela Rom bävar i skräck för väntade bombattentat från Al Qaida, och då tunnelbanan är extra sårbar. Annie menade att ett sådant attentat var ofrånkomligt förr eller senare. Hon presenterade ett bekymmersamt italienskt scenario. Hon delade fullständigt Francos mening att Berlusconi är det västa som hänt Italien sedan Mussolini. Till och med

144

Fini var bättre fastän han var fascist. Berlusconi vill höja pensionsåldern till minst 65 år, och ingen får pension som inte betalt in för den under 40 år, från att det hittills varit 35. Han vill dra in alla helgdagar som inträffar på vardagar och sänka skatten men bara för de rika från 42 till 35 procent men höja den för de fattiga från 15 till 23 procent. Resultatet av hans katastrofpolitik är att livet blivit 100% dyrare efter införandet av Euron och att den tidigare medelklassen nu är en underklass. De fattiga indelas i två kategorier, de svarta fattiga, som har ingenting, och de grå fattiga, som har TV, mobiltelefon och bil men ändå inte klarar sig till slutet av månaden. Något socialt skyddsnät finns inte, och man ser tiggare på alla Roms gator. Annie lever på 72,000 kronor om året netto och har dessutom barn och tre barnbarn. Hon är en skicklig översättare och kan italienska i det närmaste perfekt, då hon kan översätta från svenska, norska, danska och engelska till italienska och klara av de svåraste texter utan nödvändiga korrigeringar. Ändå måste hon hanka sig fram då arbetslöshetssituationen i Italien är svår. Hon har inte råd att köpa italiensk frukt och grönsaker utan köper importerade sådana från Spanien, som är billigast i snabbköp. Den allmänna nedgången märks också i det kulturella klimatet. Den svenska församlingen i Rom för en tynande tillvaro och ägnar sig inte längre åt att försöka församla Roms svenskar med utbud av kulturella evenemang. Det Svenska Institutet fungerar fortfarande, men den Skandinaviska Kretsen med sina anrika traditioner från Thorvaldsens, Ibsens och H.C.Andersens dagar, som hyrde ett hus i Trastevere tills för ett och ett halvt år sedan, är i utdöende då de inte får nytt folk in i styrelsen, som Annie tidigare suttit med i under åratal. Medlemsavgifterna har också blivit för höga, och till dem kommer det inträdesavgifter för evenemangen. Det var en dyster bild av ett till hälften ihjälkapitaliserat Italien man fick av Annie, där alla får det sämre och långsamt slås ut utom de rikaste. På Francos och Ritas rekommendation besökte jag också Auditorium, det mäktiga nya konserthuset i Rom, som invigdes för ett år sedan där alla musikaliska begivenheter äger rum. För att få komma in och se sig omkring var inträdet 9 Euro, tre gånger mer än muséet för Keats och Shelley. Jag avstod. Det är främst Eurokuppen som förstört och förlamat hela Europa. Politikerna lovade att livet skulle bli billigare med Euron, folket köpte detta i alla länder och gick på det, men i Italien förändrades över lag priserna med Euron så att tre nollor ströks, så att 1000 lire (drygt 4 kronor) blev 1 Euro. Det blir viktigt Europaparlamentsval i juni, vilket är vårt första hopp om någon förestående förändring. I Italien ser det hopplöst ut, ty alla är missnöjda, men regeringen bara håller på och sitter kvar, medan Berlusconi knappast har någon kontakt med verkligheten. Den enda trösten för de flesta är att värre kan det inte bli. Men historien visar tyvärr, som jag och Ringo konstaterade i Konstantinopel, att det alltid hela tiden bara har blivit värre. Framstegen och utvecklingen har alltid drunknat i spillningen sin egen hänsynslöshets överkörda offer. Det farligaste med Berlusconi är hans skickliga förmåga att manipulera. Han äger 90% av Italiens TV-utbud och är expert på hur massmedial hjärntvätt fungerar och kan konsten att hantera denna apparat, varför tyvärr de flesta köper hans budskap av bara flärd och fåfänga, konsumtionsdrift och ytlighet in absurdum.

145

Fullträffen i Rom kröntes av den sista kvällens fest, då Franco hade samlat sina åtta bästa vänner, sex herrar och två damer, så att vi var tolv vid bordet. Diskussionerna accelererade oavbrutet, så att alla gärna talade i mun på varandra. Det var som en levande tablå av Leonardo da Vincis ”Nattvarden”, där alla apostlarnas gester och livliga åtbörder förekom oavbrutet från klockan 10 till ett på natten. Tyvärr slocknade jag. Vi tömde fem flaskor vin och öppnade dessutom en grappa, och maten var så överväldigande god efter en lång och tröttsam dag, att jag svårligen kunde hålla ögonen öppna efter midnatt. Franco sade åt mig flera gånger att gå och lägga mig om jag var trött, men jag försökte envisas med att hänga med, även om jag inte förstod ett ord av vad som sades i den intensiva debatten på romersk dialekt. Men stämningen var fulländad. Det kunde inte bli underbarare. Franco och jag hade återförenats ordentligt efter 30 år, och firandet hade varit oupphörligt. Han är hjärtligheten själv med det varmaste av alla hjärtan, och umgänget med hans familj och vänskapskrets var fullkomligt avslappnat. Han har två underbara vackra söner, 15 och 19 år, och 19 var hans egen ålder när vi först träffades. Vår relation hade knappast alls förändrats under dessa 30 år utan var precis likadan som då när han fyllde 19 och jag 22. Vi var inte en dag äldre i våra själar och hjärtan. Och den här gången skulle vi inte förlora kontakten med varandra på nytt, ty den här gången hade han funnit mig på Internet, där vi båda var fast förankrade, han med ständig uppkoppling (med Fast Web, inte Bredband,) och jag med mitt dagliga arbete. del 17 : Diverse problem. Natten före min återresa till Verona från Rom fick jag knappt en blund i ögonen. Vädret hade varit i högsta grad instabilt, och när morgontåget förde mig genom Italiens vackraste landskap, som ömsom log och glänste i grönskande frodighet i vårsolen och ömsom insveptes i regndimmor, via Arezzo och Florens och genom de snötäckt Apenninerna till Bologna, blev temperaturen ständigt kallare. Det var sol i Verona men överhängande hotfull åska i norr över bergen, så det var ingalunda varmt. Rom hade varit 10-16 grader, och Verona var säkert fem grader kallare. Luften var frisk men kall. Bombhotet låg fortfarande i luften. På tåget kontrollerade poliser alla resenärer som såg skumma ut. Jag var en av dem. Lyckligtvis hade jag passet på mig. Med desto större noggrannhet skrev polisen upp alla mina data med passnummer och födelsenummer. Ingenting lämnades åt slumpen. Panella var i farten igen, den gamle vänsterparlamentsledamoten, som alltid då och då sätter sig i centrum för hela Italiens uppmärksamhet med att genomföra hungerstrejker som demonstration för absurda krav. Senast var det för att tvinga regeringen att legalisera kvinnliga präster och homosexuella äktenskap. Det gick inte ens en vänsterregering med på. Nu var det för att propagera för frigivningen av två medlemmar av de röda brigaderna, som suttit i fängelse i 25 år efter mordet på Aldo Moro. Båda var professionella mördare. Presidenten gick Panella till mötes på så sätt, att han framhöll för Panella att de båda mördarna visst skulle kunna benådas, om de bara själva bad om det. Problemet är att de är för stolta för att be om det. Följaktligen fortsätter de att sitta inne trots Panellas hungerstrejk. Till saken hör, att Panella normalt väger 120 kilo, han är ett mastodontiskt matvrak, så han

146

behöver faktiskt banta med jämna mellanrum. Det passar då honom att kombinera sina nödvändiga bantningskurer med politiska hungerstrejker, varmed han inte bara väcker hela Italiens uppmärksamhet utan dessutom gottar sig i att få odla sin fåfänga prestige. Det är nog bara i Italien man kan göra ett sådant pajaseri av politiken. Vädret blev ännu värre. På långfredagsmorgonen regnade det, och när jag for ut med Alberto för en lunch i Grezzano var bergen helt täckta av snö. Våren hade återigen försenats. Vi var förunderligt överens om det mesta. Inte heller han var nöjd med Berlusconis regering men röstade ändå konsekvent på Fini, som framstår som Italiens enda seriösa politiker och som håller sig aktningsvärt väl informerad. Han framstår mer och mer som den naturliga efterträdaren till Giulio Andreotti, italiensk politiks gamle Nestor, som fortfarande är aktiv vid 84 år och som nästan ensam klarat sig genom alla korruptionsprocesser, för vilka 90% av alla politiker i Democrazia Cristiana fallit offer. Alberto medgav att Eurorevolutionen genom att fördubbla alla utgifter även har fördubblat Italiens fattigdom. För länder som Italien, Spanien, Portugal och Grekland är Eurorevolutionen en social katastrof utan motstycke. Annie levde gott i Italien på 70,000 kronor om året netto före Euron men lever nu under existensminimum, och ungefär hälften av alla italienare delar hennes öde. Medelklassen har blivit den nya fattigdomen, och Berlusconi gör ingenting åt saken utan tycks bara vilja förvärra den. Efter att ha hört åtskilliga debatter i Rom med den nuvarande finansministern, Massimo d’Alema och Rutelli måste jag dock hålla med Alberto om att alla alternativ till Berlusconi-Fini-regeringen framstår som ännu sämre. Vi kunde bara försöka göra det bästa av saken och för övrigt resignera. Alberto gav mig rätt i att länder som Storbritannien, Danmark och Sverige, som avstått från Euron, hade det bättre. Ett annat monstruöst problem i Italien är trafikdöden. Det dör en italienare i trafiken varje 78-e sekund, och var 26-e sekund skadas någon i trafiken, det är 1,200,000 om året eller 2% av befolkningen. Detta är ett problem som ingen kan lösa. I Italien får man köra på 0,2 promille, det är ett glas vin eller en öl, men orsaken till de flesta trafikolyckorna är att ingen håller någon fartbegränsning. Ett annat problem har Italien gemensamt med hela Europa. Susans man ligger på långvården och är reducerad till ett nummer. Hon besöker honom dagligen och är chockerad av hur sjukvården har försämrats och avhumaniserats, när det borde vara tvärtom. Cristina bekräftade denna utveckling genom sina erfarenheter av Paris, och problemet tycks vara det samma överallt. Har man oturen att tvingas söka vård förlorar man mer eller mindre sitt människovärde, som om all sjukvårds sensmoral var, att om du blir sjuk och tvingas söka hjälp, så skyll dig själv. Det verkar vara ett mindre ont att dö fri än att utsätta sig för myndigheternas omänskliga sjukvårdspolitik. Susan såg som enda räddning från denna utveckling vara invandringen från Asien och speciellt från buddhistiska länder, till exempel Ceylon, där empatin fortfarande gäller och utgör en självklarhet för all vårdpersonal. Susan menade att buddhistiska läkare har väldigt mycket att lära sådana västerländska läkare som mest är teknologiskt inriktade. Medmänsklighet är ofta bättre för patienterna än teknologi. Achille belyste muslimernas terrorpolitik. Bombattentatet i Madrid strax före valet var i högsta grad genomfört med beräkning, och muslimerna nådde sitt mål: regimskifte med omedelbart beslut att återkalla alla spanska trupper från Irak. Även därför terroriseras

147

japaner, koreaner och italienare i Irak, helt neutrala och oskyldiga deltagare, som genom terror nödgas tvinga sina västländer att ifrågasätta sin närvaro i Irak och helst återkalla sina trupper därifrån. Utpressning genom terror är muslimernas medel, som är ett medel man aldrig borde ge efter för utan hellre och snarare borde sätta hårt mot hårt mot som något oacceptabelt. Annars måste det ju bara bli värre. För varje uns som man ger efter för terroristerna måste de ju bara grabba åt sig mera. För en utomstående måste dock det största italienska problemet synas vara det betänkliga faktum att Berlusconi, statsminister och en av världens rikaste män, äger alla statliga TV-kanaler, som han följaktligen kan likrikta och manipulera som han vill. Alla tre domineras av billig ytlig reklam stup i kvarten jämsides med fjantiga underhållningsprogram non-stop med koncentration på lotterier och unga dansande lättklädda flickor. Detta är det mest nedsättande av allt för Italien idag, för hela dess folk och hela dess anrika kultur. Det borde vara förbjudet för en premiärminister att äga statliga TVkanaler, och alla statliga TV-kanaler borde vara helt neutrala och fria från reklam. Sverige är därvidlag ett klart föregångsland för resten av världen.

del 18 : Vårfiaskot. Meteorologerna lovade bara dåligt väder under hela påsken, och det såg hur hopplöst ut som helst. Det kunde knappast bli sämre – försenad om inte utebliven vår, en temperatur på sex grader, snö på alla berg, blygråa vintertunga skyar – det hade knappast kunnat vara värre ens i Göteborg. Men så hände det. Påskdagen kom med klarblåa skyar utan ett moln på himmelen, och det blev plötsligt 19 grader. Följaktligen blev familjesammankomsten under påskdagen med lunch i Cancello på ”Dalla Valentina” långt ute på landet den mest lyckade tänkbara. Vi var fjorton till bordet, och till eftersitsen uppe i hemmet i Castagné kom dessutom mitt kusinbarn Federicas svärföräldrar, vilket förökade oss till 16, 17 om man räknar med Federicas väntade dotter, Maddalena, vars ankomst beräknas till den 6 maj. Federica var alltså i åttonde månaden och i bästa tänkbara form, och hennes dotter blev familjens första medlem av den nya generationen. Givetvis var Federica i centrum för allas intresse och hennes än så länge osynliga men dock bevisligen närvarande dotter dagens huvudperson. Men denna ljuvliga påskdag med dess gnistrande solsken och klarhet var bara en parentes, en tillfällig ljusning i mörkret, en ren nådegåva, ty på annandagen var det genast kört igen med iskallt väder och regn och inget hopp om någon ljusning. Och så hade i princip hela resan varit. Våren hade lyst bara med sin frånvaro, och de två ljusningarna mitt på Adriatiska Havet och på påskdagen hade varit de enda undantagen från dysterheten. Jag kunde inte låta bli att erkänna för Achille att det bästa som någonsin hänt min familj var våra italienska släktingar. Kontakten med den katolska kyrkan och dess kultur hade varit livsavgörande för mig från början, det hade gett mig kontakten med Italien, som framför allt fördjupats genom mitt litterära intresse och min tidiga absorbering av Dantes verk, och Italien betydde minst lika mycket för mig om inte mer än Finland, som dock förblir mitt enda födelseland där jag har mina rötter. Dock föddes jag i Finland som italiensk medborgare.

148

Achille berättade om sin vän rabbinen i Verona. Han hade alltid haft nära kontakt med den judiska församlingen i Verona, som omfattar ett hundratal medlemmar. Rabbinen hade ofta varit hemma på middag hos honom, han hade haft två barn, men dessa hade blivit hans livstragedi, då sonen avsade sig allt judiskt och då dottern lät sig uppslukas av en amerikansk sekt. Han hade i praktiken förlorat båda sina enda barn. Varken Achille eller rabbinen kunde förstå sonens förnekelse av sin härkomst, sitt blod och sitt kulturarv. Förnekar man sin naturliga behörighet förnekar man sitt liv, och vad har man i stället utom ingenting? Att sålunda förneka sin identitet är det mest onaturliga man kan göra, och enligt Achilles mening kunde man knappast göra något mera föraktligt och förkastligt. Här saknas dock en försvarsadvokat för sonen och dennes eventuella förklaringar. Men visst är det sant att man inte har något annat än vad man får till skänks genom sina föräldrar i form av identitet, behörighet och kultur. Ingenting kan ersätta detta, och om man själv avsäger sig det måste man framstå som förlorad. Att då som dottern uppgå i en annan för familjen väsensfrämmande sekt måste framstå som en klen ersättning. Familjen är dock det första och det sista man har, och ingenting kan ersätta den, ty det är genom den man får sin mänsklighet, sin mänskliga värme och hjärtegodhet om man har någon och sin människokärlek. Saknar man allt detta har man ingenting. Familjen Lanciais överhängande utdöende framstod därvid som betänkligt. Michael och hans bröder är alla borta, och vi har förlorat kontakten med deras efterkommande. Alberto har bara en dotter som är ogift, Cristina är ogift, och Paolos barn har främmande namn. Jag har fyra syskonbarn av vilka tre är döttrar, och två har aldrig hetat Lanciai. Jag och min bror Michael har inga egna barn, och chanserna för att det ska bli några minskar hela tiden. Paolos dotterdotter är hittills det enda tecknet i hela klanen på någon kontinuitet för familjen Lanciai, och hennes namn blir Maddalena Rossi.

del 19: Den nya rasismen. Detta är ett nytt problem med mycket olika aspekter, som jag tvingades konfrontera flera gånger under resan, framför allt i Athen, där jag nödgades dela rum med illegala invandrare från hela Nordafrika och Orienten. De flesta tiggare på Italiens gator, torg och kyrktrappor är färgade illegala invandrare som inte vill arbeta fastän arbete finns. En präst i Verona genomförde den behjärtansvärda verksamheten att åta sig att föda alla sådana tiggare som inte kunde få mat på något annat sätt. Vid ett tillfälle var han ute under tio minuter, och när han kom tillbaka var hans telefon försvunnen. Någon av alla dessa färgade tiggare hade tagit den. Han gick genast till köket, sade till personalen att genast upphöra med all aktivitet och sade till klientelet, att ingen mera får någon mat förrän han fick telefonen tillbaka. Inom tio minuter hade telefonen kommit på plats igen, men den skyldige presenterade sig aldrig eller blev aldrig funnen. Ingen av klientelet kändes vid saken. Men telefonen kom tillbaka, och prästen återupptog verksamheten.

149

Problemet är störst när det gäller troende muslimer, ty dem kan man ofta inte resonera med, då de är inställda på att alla kristna skall omvändas till islam. Detta problem har vi diskuterat ingående förut. En sida av problemet är alltså att alla dessa färgade illegala invandrare mest från Nordafrika bara kommer till Europa för att drälla, för att ägna sig åt droger eller annan kriminell verksamhet, för att tugga kat och slå dank, för att tigga och ägna sig åt ett liv av lättja och parasitism och för att genom sin religion islam underminera samhället. Ett fåtal arbetar faktiskt och blir duktiga krafter i samhället. All heder och ära åt dem, och endast sådana borde accepteras. En annan sida av saken är den så kallade nya slavhandeln. Många av dessa illegala invandrare betalar förmögenheter för att låta sig insmugglas i väst och fastnar där i nät för olagliga rörelser typ prostitution och livegenskap genom underbetalt svart arbete. Här har vi det största problemet, då alla dessa stackars blottställda och utnyttjade människor har blivit offer för de nya slavhandlarna, vilkas hänsynslöshet och kortsynthet är total. De lever bara för sin egoism och för att utnyttja andra, och objektet för deras utnyttjande är fullständigt oskyldiga offer som gått i en fälla och låtit sig luras. De har lovats levebröd, stabilitet och en framtid i ett förlovat land från att ha levt i ständig otrygghet, fattigdom och inbördeskrig, och naturligtvis har de nappat på betet, sålt allt, betalat en förmögenhet till sina lurendrejare som de ej haft en chans att kunna genomskåda och kanske som enda lön för sin godtrogenhet fått sluta sina liv inlåsta i en container eller drunknat på ett sjunkande överlastat immigrantfartyg. Problemet är oöverskådligt och ständigt i växande, men huvudansvaret ligger hos deras transportörer, som utnyttjar deras underläge i utlandet till egen fördel. Naturligtvis måste rasismen växa hos alla dessa italienare, fransmän, greker och spanjorer som dagligen måste konfronteras med alla dessa drällande färgade tiggare som aldrig gör någonting åt sin egen situation. Achille kallades för rasist redan när han såg början till detta problem för tjugo år sedan, men med tiden har alla hans kolleger gett honom rätt. Även Alberto är en realist som inte har något större hopp om Italiens politik men som dock tror på alla italienare som arbetar. Nyligen träffade Achille en gammal socialist som aldrig varit annat än socialist men som nu i förtroende sade till Achille: ”Den enda politiker i Italien idag som jag med gott samvete kan ha förtroende för och rösta på är Fini,” alltså den före detta fascistledaren. Sådana röster hörs överallt i Italien idag. Berlusconi är en bluff och en pajas som bara tänker på sig själv, alla föraktar honom, medan hans enda ryggrad, som ständigt fler får större förtroende för, är Fini.

del 20: Att skapa ett hem. Detta bedömer jag som ungefär det mest konstruktiva man kan ägna sig åt i livet, att skapa ett hem för en familj att kunna frodas i och trivas i och även för vänner och för verksamheter som kräver frid och ro. Ett hem blir bara stabilare ju längre det består genom att det samtidigt blir allt trivsammare, charmigare och rikt på minnen. Därför är även något av det mest uppslitande man kan göra att upplösa ett hem, ty det är därmed inte bara

150

hemmet man stänger, men man stryker ett streck över dess minnen och levande historia. I princip innebär upplösningen av ett hem det samma som att riva ett museum med allt vad det innehåller, bildligt talat. Principen är den samma. Därför är det också desto ljuvligare att komma till ett hem ju längre det har fått leva. Det äldsta hemmet jag besökte under resan var väl mina vänners i Bulgarien, som i stort sett har förblivit oförändrat sedan 50-talet. Mina släktingars hem i Verona är från 1970 och helt oförändrat sedan dess, och även Franco hade kvar samma hem som senast jag fick se det för 14 år sedan. Kontinuitet är något underbart, ty så länge den fortsätter är den fortlöpande kreativ och därför positiv. Att avbryta den är att döda eller dö. Det regnade när jag lämnade Verona, men tågen höll ändå tiden trots ett helt insnöat Brennerpass (1375 m.ö.h.) med meterhöga drivor. Samma Michelangelotåg jag kommit till Verona med från Rom nådde München punktligt, men sedan blev det värre med Köpenhamnståget, som var helt knökat med framför allt skidturister som fyllde korridorerna och blockerade toaletterna med sina skidor och pyramider av bagage. Vid midnatt kördes man ut från sin kupé där man just behagligt insomnat i sittande ställning. Min platsbiljett gällde för en rökarkupé som helt hade ockuperats av en vild familj med krigande småbarn. Natten blev förfärlig naturligtvis, och tåget blev nästan en hel timme försenat. I Jylland förhärskade dimmorna, men plötsligt på Fyn lättade dessa för att ge rum åt just det strålande vårsolsken man saknat på hela resan. Enligt hävdvunnen tradition vägrade jag ta bron till Malmö fastän jag skulle till Lund, för att i stället njuta av färjeöverfarten till Helsingborg, där jag enligt samma tradition intog min lunch på ”Restaurant China Town” vid Sundtorget, en vana jag hållit fast vid sedan 1990. Vad man genast saknade så fort man kom över Alperna var det klara vackra sångbara italienska språket i sina öron med dess blodfulla och sprudlande välljud. I stället måste man stå ut med de germanska sluddrandena, helt omusikaliska som gutturala läten med fula skorrningar och det mesta av språket svalt ner i halsen. Hur kan man över huvud taget umgås på sådana helt oartikulerade språk? Man förstår inte hur de kan acceptera det själva. Norskan och framför allt finlandssvenskan är då undantagen, medan finskan i sin övertydlighet nästan representerar en motpol. En annan slående motpol är skånskan, som torde vara ett av om inte det diftongrikaste språket i världen. Sista anhalten före hemmet blev Lund, där jag har turen att sedan åtta år tillbaka ha den gamla klasskamrat boende som jag alltjämt har den bästa kontakten med. De bjöd på sill och potatis, och ingenting kunde vara välkomnare än det efter alla resans uppsjöar av olika överväldigande dieter av alla de slag, medan jag till efterrätt kunde bjuda på en Pan d’Oro från Verona med vaniljsocker, den som blivit över från påskfesten i Verona och som släkten anförtrott mig. Lundensarna hade aldrig ätit något liknande och var överväldigade inför denna smakfulla nyhetens behag. Vi satt till bords i tre timmar varunder vi i vanlig ordning diskuterade all världens gång i några fall ’from bad to worse’ och i vissa fall i någon mån till någon bättring. Läget är som alltid allvarligt men aldrig hopplöst – eller är det tvärtom? Det är kanske det som är frågan. Även här fann jag alltså ett underbart och idealiskt hem som verkar ha den goda kontinuiteten inne, och vår relation är den samma som för 42 år sedan. Det är bara att bygga vidare.

151

Men det besynnerligaste i Sverige var vädret. Här hade jag haft regn på hela resan och i varenda stad utan undantag med bara rå kyla och fientlig motvind överallt, men i Sverige var vädret paradisiskt och verkade stabilt. Folk satt och solbadade i parkerna med bara armar och kortbyxor och njöt, och det blev bara varmare. Det var nostalgiskt att besöka de gamla ställena omkring Lundagård där Valborgsgänget huserat i så många år med den äran, men Göteborg väntade, och jag måste ta tåget vidare samma dag. Men i Göteborg förekom samma fenomen: härlig vårsol med folk solbadande överallt, som om det aldrig förekommit något annat. Jag hade förgäves letat efter våren överallt omkring Medelhavet, och så hann den före mig till Skandinavien. Så var det med det. Ens eget hem väntade med räkningar och refuseringar i vanlig ordning, men jag fick även mysteriet i Biella löst. Som jag trott hade Lorella och Gian Carlo varit bortresta och inte haft möjlighet att meddela mig detta. Som plåster på såren stod jag fast vid mitt förslag att jag gärna skulle ha dem med på min resa till Spiti och Ladakh i augusti. Men det blir i så fall en helt annan resa. Slut. (våren 2004).

Regnflykten, del 1 : Till Shimla. Det regnade hela sommaren, till att börja med. Så här kunde det låta efter midsommar: Grön vinter Grådask och regnslask vareviga dag frostnätter till midsommar mörkt som i november stormar och dån som i tropisk tyfon går man ut med paraply blåser det avigt, eller man blåser bort med det man vadar i trädgården, gräsmattan är ett träsk, kylan utomhus ger råhet inomhus, man bara fryser hela sommaren, och det regnar vareviga dag till förbannelse så går hela semestern, som bara regnar bort och rinner ut i sanden surare kan det inte bli. Vem var det som sa att nordisk sommar är den vackraste i världen? Han måste ha haft en sjuklig förkärlek för regn hela sommaren

152

Och det verkade inte bli bättre heller. De campingturister som valde att fira semestern i det natursköna Värnamo överraskades av hällregn och översvämningar, så att även campingplatsen blev ett översvämmat träsk, och även många vanliga smålänningar fick det avsevärda nöjet att få sina källare vattenfyllda och dränkta. Kunde det bli roligare? Jo. Det kom mera regn. Och så fortsatte det. När jag avreste onsdag den 21 juli hade det hetat att den riktiga, varma, soliga sommaren äntligen skulle börja, men den dagen ösregnade det hela vägen ut till Landvetter. Det kunde inte bli blötare. Sommaren blev inte mer än en oändlig grön och kall vinter, tills man äntligen kom iväg därifrån. Inte nog med att vädret gjorde sitt yttersta för att bjuda på obehag. Precis när jag tog ryggsäcken på mig för att lämna hemmet gick ryggsäcken sönder. Den ena axelremmen brast. Det var ingenting att göra. Så tog min trofasta reskamrat sedan 15 år, som varit med mig på alla mina Inter Rail- och Himalayaresor, som sett Egyptens pyramider och Kailas vid Manasarovar, snöpligt slut. Jag hade en reservryggsäck, och det var bara att i panik packa om alltsammans. Även reservryggsäcken hade ett ordentligt hål, men jag hade ingen annan. I den stressade och panikartade ompackningen av förråd för fem veckor framåt blev mina reservsandaler, sax, nagelsax och rakhyvel kvar i den trasiga ryggsäckens extrafack, ty reservryggsäcken hade inga extrafack. Katastrofen märktes först på flygbussen. Det var bara att hoppas att reservryggsäcken åtminstone inte skulle gå mera sönder under resans gång. (Det gjorde den inte heller. Tvärtom lyckades jag få den ihopsydd och reparerad i Dharamsala. Däremot var den inte vattentät, vilket min gamla trasiga varit, vilket olyckliga förhållande skulle få katastrofala följder så småningom....) Flygresan gick tämligen smärtfritt, och ryggsäcken överlevde. Lufthansas personal var betydligt generösare i utskänkningen av rödvin än senast för två år sen, vilket emottogs tacksamt och bidrog till överlevnaden, som rentav började bli behaglig. Man slapp därför ta till medhavd whisky och koskenkorva under vägen. Dessa ädla drycker hade medtagits i ett praktiskt syfte: jag hade lidit av en infektion i tandköttet hela sommaren, och det enda som hjälpte var sprit. Döm då om min förvåning när jag vaknade upp avresedagen och fann mig för första gången på 42 dagar vara helt fri från alla ömma känningar i tandköttet! Tydligen hade mina drastiska kurer haft avsedd verkan till slut och särskilt förrgårdagens dos av Ballantynes, som hade svidit rejält. Jag påminde mig att jag även hösten '93 kommit till Indien med visdomstandsproblem som försvunnit omedelbart vid touchdown, som genom ett mirakel. Sådana fenomen är välkomna att upprepa sig. I Delhi regnade det inte, men det var 38 grader varmt, och det var den mest vedervärdiga klibbiga tunga fuktiga sortens värme. Vätan hängde i luften och bara väntade på att få anfalla en bakifrån utan förvarning. Emellertid hade jag den högst oväntade turen att genast på morgonen få en buss upp till Shimla. Jag lämnade flygplatsen tillsammans med ett mycket rart spanskt par, som suttit med mig halva natten på flygplatsen i väntan på gryningen, och som skulle till Amritsar och Dharamsala. Vi skildes vid New Delhi Railway Station, där jag var tvungen att överantvarda dem åt ett värre kvalm och hetta än Delhis fuktiga 38 grader. Bussen till Shimla avgick klockan 8 på morgonen, och hela dagen i bussen satt man bara och rann och sov om vartannat. Bussresan tog 10 timmar, och det säger sig självt att den slog

153

flygresan Göteborg-Frankfurt-Delhi med många hästlängder i prövande strapatser. Det var trångt, det var hett, man var utvakad med pågående jet-lag, kort sagt, det var hur vidrigt som helst och kunde inte bli vidrigare; men fram till Shimla kom man och i dagsljus. Det var tio år sen jag var här senast. Det var ett kärt återseende. Dessutom hade jag trevligt ressällskap, en ung man som talade bra engelska, mycket hjälpsam och son till en advokat i Shimla, och han förberedde mig på att mycket där hade förändrats under min tioåriga frånvaro. Lyckligtvis fann jag att så inte var fallet. Johannes hade rekommenderat mig hotell Basant nära busstationen, och trots flera andra bättre erbjudanden fann jag Basant billigt och bra nog. För 140 rupier (25 kronor) fick man eget rum och eget badrum men ingen dusch eller varmvatten. Vem behövde varmvatten? Även i Shimla på 2000 meters höjd var det varmare än någonsin i Norden på sommaren. Jag gick genast efter incheckningen till det klassiska Indian Coffee House, där jag stämt träff med Johannes, som varit införstådd med att jag kunnat komma redan i kväll, och där satt han vid ett litet bord i mitten av det underbara kaffehuset. Det var som om ingenting hade förändrats på 10 år. "Senast vi sågs här kom du för sent till en konferens, men vad sägs om att få gottgörelse för den nu?" frågade han. Vad menade han? Vad hade han på gång? "En överraskning," sade han hemlighetsfullt. "Du ska få träffa en gammal gemensam vän till oss." Vi njöt av vårt kaffe där i den klassiska atmosfären i godan ro medan jag äntligen kunde börja slappna av efter den hektiska resan, varefter han tog mig till ett annat ställe. Där väntade mig den kanske största överraskning jag någonsin mött på någon av mina många resor.

del 2 : En formidabel överraskning. Jag trodde inte mina ögon. Vad som helst hade jag väntat mig utom detta. Hur väl kände jag inte igen dessa ytterst karakteristiska drag med ett ansikte fårat av alla världens konvulsioner och ögon som trängde igenom en som spjut. Han levde! "Men vad är detta?" sade jag till Johannes. "Jag skrev ju denne mans dödsruna för tio år sen!" "We have our ways in India," var hans enda kommentar. Mannen sträckte fram handen. Jag noterade förändringarna hos honom. Han var påtagligt förädlad. Det var tolv år sedan jag hade sett honom, men dessa tolv år hade bara renat och förädlat honom. Hans drag var renare och mindre härjade, han verkade mindre kroniskt överspänd, som om han hade lärt sig den svåraste av alla livets konster att ta det lugnt, och mest av allt: han verkade harmonisk, medan han senast vi hade setts hade varit osaligheten själv. Jag fann inga ord. Det märkte han, så han bröt isen: "Jag är glad att få träffa er igen, herr Lanciai," sade han och sträckte fram handen med någon hjärtlighet. "Jag trodde aldrig jag skulle få se er mera," sade jag. "Det gör ni inte heller. Kom ihåg att jag är död." Jag märkte ett hemligt ironiskt leende.

154

"Ja, jag ser det," svarade jag. "Vi har mycket att tala om," sade Johannes. "Låt oss slå oss ner." Småningom lade sig den utomordentliga överraskningens överväldigande spänning, och vi började slappna av. "Jag trodde ni avled i en svår sjukdom," sade jag till Max. "Jag förstår att jag är skyldig er en förklaring. I stället för att avlida av den blev jag av med den genom en mirakulös och metodisk buddhistisk hälsokur. Tibetanerna kan sådant. John här vet allt om saken." "Utan tvivel," sade jag. "Men vi har viktiga angelägenheter att diskutera," återtog Johannes. "Det medicinska kan vi ta sedan." "Hur mår doktor Sandy?" frågade Max. "Han är tämligen oförändrad men har krympt något." "Han är väl bortåt 70 idag." "Ja, snart. Han blir glad åt att få veta att ni lever." "Det vet han redan. Han har vetat det länge." Jag var inte förvånad. Mannen jag hade framför mig var alltså Max Chablon, en gammal veteran från det kalla krigets dagar, jämnårig med doktor Sandy ungefär, alltså snart 70, och avliden flera gånger. Efter en flykt med hjälp av vår buddhistiske vän Kim från ett mentalsjukhus (officiellt vilohem) utanför Paris, där han placerats av sina arbetsgivare inom Interpol efter att han hotat avslöja ett omfattande läkemedelsindustribedrägeri, hade han arrangerat sin egen officiella död och kommit undan till Indien. Han var alltså fransman men kunde hyfsad engelska och kunde stenografera, vilket han hade gjort vid vårt möte med doktor Singh i Benares 11 november 1992, varför dessa intressanta samtal om Aids och dess framtid blivit utförligt dokumenterade. Han hade övergett oss där och sökt sig uppåt Assam för att i klostret Tawang undersöka den tibetanska medicinens möjligheter att hjälpa honom mot en svår epilepsiliknande sjukdom. Där i Assam, närmare i Imphal i Manipur, hade vi fått budet om hans plötsliga död 57 år gammal. Därefter hade jag aldrig mer hört ett ord om honom, och så uppenbarar han sig plötsligt här i Simla elva år senare som en livs levande gengångare! Aldrig hade jag blivit mera slagen av häpnad under någon av mina många häpnadsväckande resor. "Vad har ni gjort under alla dessa år?" frågade jag honom. "Det samma som alltid - konspirerat," sade han som om det var den enklaste självklarheten i världen. "Har ni varit i Indien hela tiden?" "Nästan." "Vad finns det att konspirera mot i Indien?" "Hela världen. Men allra mest Kina." Johannes sade: "Ingen har brottats hårdare med problemet att lösa problemet Kina under de senaste åren än vår vän Max." "Har du lyckats lösa det?" "Inte ännu," sade Max, "men vi arbetar på det."

155

"Hur långt har ni kommit?" "Halvvägs," sade han enkelt. "Det värsta återstår alltid," sade Johannes, "och det är lösningen." Jag kunde inte bärga mig. Jag ville veta allt på en gång. Men i vilken ända skulle man börja? "Lyckades du bli av med din sjukdom, eftersom du lever?" "Jo, faktiskt." "Hur?" "Genom stenhård disciplin." Max hade levat hårt och druckit hårt i hela sitt liv. Tydligen hade han gått igenom en mycket effektiv buddhistisk kur, som berövade honom alla utsvävningar. Inget kaffe, inga cigaretter, ingen sprit. I stället järnhård meditation och koncentration under späkning. När alla abstinenser passerats kunde han börja bygga upp en ny personlighet. Han hade blivit en ny människa och begravt sin gamla och glömt bort den. Inget hårt liv mera, utan mest bara stilla reflexioner och samtal. Han hade inte varit i slagsmål en enda gång sedan han lämnat Europa för tolv år sen. "Och du har inga anfall mera?" "Jag vet hur jag ska undvika dem." "Hur?" "Genom att ständigt hålla mig levande och helst i rörelse, alltid ha tankeverksamheten i gång, ty tankarna håller själen i distans till kroppen, det gäller att aldrig ge vika för kroppens fysiska impulser, utan själen måste alltid vara i kontroll och behålla initiativet. Varje tanke du tänker måste vara positiv och konstruktiv, ty varje tankes kraft påverkar det andliga livet i hela världen. Det är ett ansvar man har som tankemänniska, då man med att över huvud taget tänka deltar i det andliga ansvaret för allt som lever. Det gäller bara att ta sitt ansvar, så kan man klara även kroppen vad den än utsätter en för." "Och är då Kinaproblematiken en del av det universella andliga ansvaret?" "I högsta grad. Kina är maktgalet, och det är en sjukdom som måste åtgärdas. Hur? Genom Maos eget gamla recept: störta hela landet i kaos och börja om från början. Det måste ske. Det ironiska är att de enda som egentligen hindrar att det sker är alla ekonomiska makter som ekonomiskt håller kommunist-Kina om ryggen, främst då Amerika, England och EU. Det är mest de som bromsar och håller tillbaka den nya och nödvändiga totala revolutionen och omstörtningen av Kina." "Och har ni ett recept för att åtgärda detta?" "Nej, jag kan ingenting göra åt Amerikas, Englands och EU:s nya stormaktspolitik. Det enda vi kan göra är det samma som ledde till Östblockets fall: sprida information. Vårt viktigaste vapen idag därvidlag är Internet, som de kinesiska myndigheterna är livrädda för och motarbetar mer och mer. Hela deras maktpolitik sedan 1989 har utmärkts av en viss skenande hysteri. Vad Dalai Lama än gör så protesterar Kina, som om Dalai Lama var den sista människa i världen som fick använda sig av mänskliga rättigheter. När tibetanerna hittar en ny Panchen Lama enligt alla konstens regler blir Kina hysteriskt och utser en egen Panchen Lama-kandidat som de etablerar medan de undanröjer den riktiga fastän deras ateistiska ideologi inte tolererar någon själavandringsfilosofi.

156

Men svårast idag är situationen i Nepal. Kina förser den maoistiska gerillan i Nepal med kinesiska automatvapen medan de bestämt förnekar något samröre med gerillan, tar parti för regeringen och lovar att ge den sitt understöd på villkor att de får mera inflytande i landet och tibetanska flyktingar återbördas till det kinesiska förtryck de flytt ifrån, så att de kan "omskolas" kinesiskt och hjärntvättas eller bringas till att försvinna. Samtidigt simulerar Kina en invasion av Taiwan enligt deras program att "årterinförliva" Taiwan med "moderlandet" före år 2020. Sålunda flyttar det desperat maktgalna Kina hela tiden fram sina positioner medan den övriga världen bara ser på, tiger och samtycker medan de ekonomiska supermakterna USA, England och EU fortsätter att hålla den kinesiska terroristregimen av oduglingar under armarna ekonomiskt. Det måste leda till en omfattande kinesisk kollaps, och bara de som har händerna fria från Kinas affärer kan klara sig oskadda ur den kollapsen." "Samtidigt tilltar hela tiden oppositionen inom Kina," fortsatte Johannes. "Folk tröttnar mer och mer på myndigheternas inblandning i deras inre angelägenheter, som till exempel deras kommunikation med Internet, deras religiösa och filosofiska engagemang, deras rätt till fria fackföreningar och till sundhetsgymnastik enligt Falun Gong, medan bönderna på landet fortsätter att bara bli fattigare, och de utgör 140 miljoner som mer och mer söker sig till städerna på grund av sin utarmning, där de kan få mer lönsam sysselsättning som tjuvar, kriminella, prostituerade och tjänare åt knarkmyndigheter. Det finns ett kinesiskt problem, som bara regimen själv vägrar att erkänna, då det är den som är ansvarig för det," konkluderade Johannes. "Jag återkommer till frågan: hur skall problemet åtgärdas? Vad kan vi göra?" "Vi har bara att vänta och se, bevaka och hoppas och fortsätta piska på kritiken och oppositionen. Tibet, Turkestan och Manchuriet förtjänar att bli fria länder, Mongoliet förtjänar att återfå Inre Mongoliet, och Taiwan förtjänar att få behålla sin demokrati. Så enkelt är det, och därför är det därhän det måste gå," avslutade Max. "Jag hoppas du har rätt och att det inte dröjer för länge," sade Johannes. "Liksom med Östeuropa kan det hela falla på mycket plötsligt," sade Max. "När?" envisades jag. "Den enda viktiga frågan är att det händer. När är sekundärt." Vi avslutade samtalet där. Jag var dödstrött efter resans 10 timmar på stökig buss, och mina kamrater förstod mycket väl att jag behövde vila. Men vi var alla tre mycket tillfredsställda för att inte rent ut sagt påstå lyckliga inför detta märkliga trioåterseende efter nästan 12 år.

del 3 : Uppbrott från Simla. Min stora vilodag i Simla blev fullkomligt späckad av program. Utom det hjärtliga umgänget med Johannes och Max, som pågick med pauser och avbrott hela dagen, besökte jag även Simlas vackraste hus, vicekungens residens byggt 1888, där inträdet till detta numera "Institut för Avancerade Studier" med omgivande park var 20 rupier för indier men 100 rupier för utlänningar. Jag tackade nej till denna diskriminering.

157

Jag företog även en vandring upp till aptemplet på apberget (på nästan 2500 meter) där jag konstaterade det samma som för tio år sedan: där fanns många vackra träd att studera som totalt skymde hela utsikten. Men där uppe träffade jag Simon från Schweiz, som just hade kommit ner från Spiti och Kinnaur. Han gav mig en adress i Dankhar och även många andra goda råd. I Simla saknade han den tibetanska maten. Vi hade sedan en angenäm testund tillsammans. På det klassiska "Indian Coffee House" träffade jag Ruben och Anna från Spanien, som just skulle iväg till Sarahan och Kinnaur. Han hade varit där förut och visste var man skulle bo i Sarahan. Det var möjligt att vi skulle ses igen under resan, då även de skulle ta samma rutt som jag och sluta i Ladakh. De skulle bara ha en dags försprång. Det var soligt i Simla med 25 grader varmt, och jordbrukarna visste att berätta att det regnat för litet. Monsunen hade öst ur sig över Assam och Bihar och inte orkat fram till Himachal. Därför var äpplena så sura i år, och vi var mitt i äppelsäsongen. Päronen såg bättre ut. Det var skönt att sitta i solen på Chowrasta (the Mall) precis som i Darjeeling och njuta av folkets myller omkring Kiplings "Scandal Corner". Simla är modernare och renare än Darjeeling och har framför allt bättre väder, medan jag ändå föredrar Darjeeling för dess äldre och anrikare charm. Men ingenting slår Simlas "Indian Coffee House", där man kan sitta och sörpla gott kaffe för gott, om det inte var så dyrt: hela 9 rupier koppen (1,80 kronor) medan teet bara kostar 3 (60 öre). Så bra trivdes man där, att man naturligtvis vid en ofrivillig armbågsstötning stjälpte ut den sista koppen över kollegieblock och Laxness romansidor - men det är en annan historia. Det ändå kanske mest positiva med denna lysande upptakt till resan i Simla var att det var nästintill totalt oförändrat sedan 10 år. Det hade expanderat mycket men utanför staden, så att det anrika centrum och dess Kim-prägel förblivit intakt. Följaktligen trivdes man bättre i Simla än någonsin. Resan hade inte kunnat få en bättre start. Johannes försökte förgäves få mig att stanna längre, när han nu hade lyckats uppbåda Max Chablon och allt. I min tur försökte jag få honom att komma till Leh. Jag vann. Han skulle komma till Leh före mig, och jag fick fara. Max lovade att skaffa sig en internetadress. På 'Yahoo' fick man ju nu 100 mb genast. Min sista bekantskap var en glad gosse som drev en egen resebyrå och hade kontakter över hela Kinnaur och särskilt i Chitkul. Han var känd som 'Bullet'. Han var mycket intresserad av haschsituationen i Göteborg och ville veta om det var lättillgängligt i Sverige eller inte, varvid jag svarade att det var alltför lättillgängligt, vilket förde oss in på diskussioner om hur det visserligen kunde vara bra för somliga men inte för alla. En belgare tog in på mitt hotell strax före min avresa. Han hade varit i Ladakh och Spiti men föredrog Ladakh på alla sätt. Han verkade ganska blaserad och var helt missnöjd med Simla, en rik stad där det ingenting fanns att göra och där alla priser var hutlösa. Han hade inte varit i Kinnaur. Följaktligen kunde jag med gott samvete lämna Simla för Kinnaur denne belgares missnöje med Simla var just den knuff som behövdes för att få iväg mig trots Johannes och Max och the Indian Coffee House och hela Simlas utomordentliga trivsel. När jag kom tillbaka från frukosten hade belgaren gett sig iväg. Det var bara att ge sig iväg själv.

158

del 4 : Till Sarahan. Bussen lämnade Simla 9.40, och det var 16 mil till Sarahan. Vägen var helt ointressant till en början tills man började komma fram till Sutlej efter halva vägen vid Narkanda. Plötsligt blev landskapet betydligt ödsligare och vildare och mera storvulet samtidigt som det började regna. Det var alltså tyvärr inget fotograferingsväder. Strax före Rampur, den stora centralorten vid Sutlej, kom konduktören fram till mig och sade att jag måste byta i Rampur. ”Din buss lämnar Rampur 14.40, och du får sitta längst fram.” Någon förklaring till varför denna buss inte gick ända fram till Sarahan gavs inte. Troligen var den försenad. Jag såg på klockan. Mycket riktigt. Den var 14.40. Det var alltså kört. Tio minuter senare kom vi fram till Rampur. Resan hade liknat mest min resa från Almora till Pithoragarh 1995 med samma sorts mycket kulliga och trädbevuxna landskap. Vid Sutlej hade det mera börjat likna Himalaya på riktigt, och Rampur liknade närmast Devprayag i Garwhal vid sammanflödet av Ganges och Aliknanda. Sutlej är alltså floden som direkt rinner upp ur de heliga sjöarna Manasarovar och Rakkas Tal vid Kailash, här var den något mindre och mindre vild än Indus i Ladakh, men dalen den rann genom var storslagen. I Rampur möttes jag av beskedet att nästa buss till Sarahan skulle avgå först 16.30. Jag hade alltså tid för lunch och tråkig väntan och mer än tillräckligt. Det var bara att hoppas att min Simlabiljett skulle gälla på denna senfärdiga buss. Tiden gick, och ingen buss kom. Mönstret började kännas igen från tidigare liknande äventyr i Indien. Tio minuter före min buss stipulerade avgång återvände jag till informationsdisken och tänkte just fråga dem om de var säkra på sin sak, när de meddelade mig, att bussen hade bytts ut. I stället för buss med skylten 2092 skulle jag åka med buss med skylten 2811. Det förklarade saken. Alltså gick man och sökte efter den nya bussen, men ingen sådan fanns. Klockan var fem minuter före avgångstid. Då kom den. Resan som följde var en uppenbarelse. Plötsligt gjorde man åter inträde i det stora Himalaya igen, som öppnade sig med hela sitt majestät, och vägen utmed Sutlej var svindlande storslagen. Dessutom kom solen fram, så man kunde äntligen börja försöka fotografera. Dessutom fick jag ett mycket trevligt ressällskap, en ung tibetan från Kinnaur, som ville veta allt om Sverige. Han hävdade som alla förnuftiga hinduer alltid hade hävdat inför mig, att Indiens största problem var den ständigt skenande överbefolkningen. Med på bussen var också två spansktalande från Simla, den ena från Chile, den andra från Costa Rica. De var mycket trevliga att samtala med, de hade rest genom England och Skandinavien innan de kom hit, allt för midnattssolens skull, men hade haft otur med vädret, myggorna och den norska ekonomin. De levde på en mycket snäv budget i Indien. Vi kom fram till Sarahan klockan 7 efter nio timmars resa och var fullkomligt uttröttade. Vägarna hade bara bestått av ingenting annat än bara gupp hela vägen, och en resa blir tröttsammare ju långsammare den går. 16 mil på 9 timmar är något extremt. Följaktligen var det uteslutet att genast skynda iväg vidare med morgonbussen nästa morgon. Vi måste stanna två nätter här.

159

Och nog var det ett paradis. Det urgamla klostret och templet låg högt uppe mot berget och var av en svindlande skönhet inramade av de mest spektakulära tänkbara omgivningar av höga berg och djupa dalar. Det erinrade mycket om Sikkim. Här mötte vi även resans första tibetaner, också Sarahans enda restaurang var tibetansk, där man kunde avnjuta resans första thukpa. Redan här hälsades det med det ladakhiska universella hälsnings- och lösenordet ”Julley”. Allt detta ingav en den underbara känslan av att vara tryggt hemma igen. Knappt hade jag skrivit dessa ord, så gick strömmen, och hela byn blev mörklagd. Dock varade det bara i tio minuter. Dessutom fann man sig utelåst från klostret när man skulle gå hem. Man fick lära sig, att klosterporten stängde 8.45 på kvällen medan bakporten förblev öppen till 9.30. Mitt rum på klostret erinrade om alla mina bästa hotellrum i Indien någonsin: stort utrymme, bekväma stolar, eget badrum och underbar utsikt. Det kunde inte bli bättre. Den underbara söndagen, som sedan tillbringades här, gick åt till allehanda utflykter. Ovanför byn fanns en underbar fågelpark, där de särskilt ägnade sig åt att kultivera Himachals nationalfågel, en sorts guldfasan som på engelska hette Molan. Det var en magnifik park, välskött och originell, vars budskap var: ”Skjut inte fåglar! Njut av dem levande i stället!” Under tiden företog sig mina båda vänner från Chile och Costa Rica liknande strövtåg men längre bort där de hamnade i grannbyn som just råkade fira en lokal festival. Där blev de bjudna på lunch och kom sent hem igen. Klostret-templet hade sin egen historia. Ingen visste hur gammalt det var, och ändå frågade jag många. Allas historier gick ut på att det alltid hade funnits där. Det hade en utpräglad medeltida prägel och hade något av samma karaktär som klostret i Alchi i Ladakh från 1000-talet. Men på kvällarna var där ett fasligt hålligång. Halv åtta körde cirkusen i gång med skrällande hinduistisk högtalarmusik som ekade över nejden och höll på med sitt fantastiska oväsen i exakt en halvtimme varefter en ljuvlig tystnad bredde ut sig. Inget högljutt skrällande hålligång-tjosan från till exempel Frälsningsarmén kunde mäta sig med denna hinduistiska skval- och skrällcirkus. Och hela den megafonorkestern satte ofelbart i gång igen 5.30 varje morgon och höll då på i en trekvart, en övertydlig signal till alla sovande på klostret att de helst inte fick sova längre. Jag hade ändå sovit dåligt under natten, så mig gjorde det detsamma. Men mina vänner Ricardo och Fabian från Chile och Costa Rica sov ännu, när jag gick ner för att meddela dem att de inte behövde väcka mig som de lovat. Vi skulle ta sexbussen till Sangla.

del 5 : Sangla Vägen till Sangla var bara åtta mil men tog fem timmar i anspråk. Det regnade till en början, så det blev ingen fotografering, medan landskapet dock hade varit idealiskt att fotografera, då det oavbrutet blev mera dramatiskt ju långsammare bussen klättrade upp för allt högre höjder, medan den samtidigt blev allt fullare. I Tapri blev det tepaus, och sedan

160

blev vädret bättre, men då var bussen redan så full, att hur man än försökte fotografera kom det alltid ett rufsigt huvud i vägen. Inga bilder på vägen upp till Sangla. När vi nådde Sangla klockan 11 möttes vi av något av en kulturchock, ty här i denna vilda avlägsna by mitt i Kinnaur, vart ingen någonsin har något vettigt ärende, fanns det caféer och cafeterior överallt och hypermoderna hotell i chockerande grälla färger, som inte var billiga heller. Av nyfikenhet invigde Ricardo, Fabian och jag vår vistelse här med att pröva ett sådant typiskt caféetablissemang, som hette ”The Royale Cafeteria”. Kaffet var inte helt övertygande men kunde drickas. För en italienare hade det nog varit diskvatten upphämtat från diket. Det fanns minst 10 cafeterior i denna lilla Himalayahåla. Vi gick ner till klostret, och på vägen tillbaka mötte vi Ruben och Anna, som jag senast haft en glad stund med i ”The Indian Coffee House” i Simla med riktigt kaffe. De hade varit i Sangla i två dagar och tog nu bussen vidare till Chitkul, vart vi planerade fara i morgon. De var således bara en dag före oss. Ovanför Sangla ligger Kamru med det gamla kungliga palatset, från vilket 22 kungar regerade Kinnaur från 1200-talet nästan fram till nuet. Kungafamiljen levde ännu kvar men hade ingen makt och bodde i Rampur. En ensam soldat stod på vakt i det en gång så kungliga slottet och tog vänligt emot mig. Man fick inte inträda i själva huvuddelen av palatset, men balkongterassen var alldeles tillräckligt kungligt tillfredsställande med sin magnifika utsikt över hela Baspadalen. För att alls få tillträde dit måste jag skruda mig reglementsenligt i mössa och skärp, som tillhandahölls på stället till låns, som man sedan fick lämna tillbaka igen när man lämnade det kungliga området, helst efter erläggandet av en liten donation. Kamru påminde mycket om Tia i Ladakh. Också här flockades alla barnen runt en och krävde att få bli fotograferade. Jag hade bara fyra bilder kvar i kameran, så barnen fick vänta tills jag hade en bild kvar. Då blev det deras tur. Över alltihopa tornar sig det heliga berget Kinnaur-Kailash, som är förbjudet att bestiga. Tyvärr var väderleken blåsig och ostadig, så toppavsnittet var helt undanskymt av moln. Detta berg skulle utgöra centrum för vår verksamhet och utflykter under den kommande veckan. En mjuk fransman i Saharan, som just kommit ner från Kinnaur, hade berättat, att Chitkul var mycket vackrare än Sangla. Där var just nu Ruben och Anna. Han berättade även, att ras hade förstört vägen från Kinnaur till Spiti, varför man måste tillryggalägga en betydande sträcka till fots över det raserade vägpartiet. Där hade vi en utmaning att se fram emot. Kinnaurfolket var bedårande vackert och vänligt, och nästan alla (och 90% av alla kvinnor) gick omkring i folkdräkter. Bara folket här var alltså en ständig fest för ögat. Alla ville prata med mig var jag än satte mig, och en gubbe utlät sig vidlyftigt över problemet med att det regnat för litet i år. Förra året hade monsunen varit god, men i år hade den nästan helt uteblivit i dessa trakter. Utan att säga det hoppades jag i mitt stilla sinne att det efterlängtade regnet helst skulle fortsätta utebli tills vi lämnat Kinnaur bakom oss. Mitt favoritställe blev en tibetansk sylta som hette Lamadhaba, alltså 'Lamans sylta', och det stället passade också Ricardo och Fabian med deras knappa budget perfekt, men mitt emot fann jag det bästa av alla caféerna, som faktiskt hette ”Dummer”. Där var kaffet bättre

161

än till och med på ”Indian Coffee House” i Simla. Naturligtvis tog man ut svängarna och frossade ordentligt i denna i Indien nyfunna gudadryck. Som pricken på i-et kom berget fram till kvällarna, så att man kunde skönja topparna och ta denna mindre version och variant på det heliga Kailash i beaktande. Visst framstod det som blygsamt jämfört med det riktiga Kailash, men det fanns fler vinklar än från lilla Sangla. Morgonen därpå var ett enda långt kärt frosseri på våra frukostkrogar, Lamadhaba för frukost och Dummer för kaffe. Precis när vi gick förbi busshållplatsen kom bussen ner från Chitkul, och där satt Ruben och Anna, som anropade mig. Det blev ett kärt återseende. De talade också med ett annat spanskt par, där han dock var irländare, men de bodde i Cadiz i Andalusien och var lärare. Så kom också Ricardo och Fabian, så hela spanska klubben var komplett. Jag tillbringade sedan morgonen mest med Carmen och Maurice, paret från Cadiz, då vi hade mycket att tala om. Han hade varit magsjuk i Simla (liksom också Ricardo och Fabian) och bara långsamt återhämtat sig. Deras förtvivlan var att de som lärare bara kunde ta en längre ledighet på sommaren, som var den värsta tiden i Indien. Dessutom väntade Carmen sin lillasyster med familj till Delhi, som de måste fara tillbaka ner till Delhi för att möta och ta hand om och sedan visa Indien för, typ Agra och Varanasi, vidriga plaskregnhärdar så här års. De hade också tagit med sig en hel arsenal med mediciner, framför allt malariapiller, vars bieffekter gjort sig alltför kännbara. Kort sagt, deras indiska semester verkade konsekvent löpa längs helt fel spår. Jag rekommenderade Darjeeling och Sikkim åt dem på vintern, då de också hade någon ledighet och kunde slippa både monsunen och släktingar. De var mycket trevliga, och vi såg fram emot att få återses i Chitkul.

del 6 : Andhämtning i Chitkul. Chitkul ligger 900 meter högre och 24 kilometer längre bort än Sangla. Resan dit var magnifik med ett schweiziskt panoramalandskap som blev allt vildare och småningom verkade allt norskare till karaktären med vilda forsar och allt högre berg. Det är ett litet samhälle på 610 själar men dynamiskt expanderande, liksom Sangla. Det rådde konstruktionsverksamhet överallt med husbyggerier i nästan varje kvarter. Det fanns bara ett hotell, där vi tog in, som hade en öppen terrass som sin restaurang, som var Chitkuls enda restaurang, men flera restauranger och hotell var i färd med att byggas, bland annat ett ”Indian Coffee House”, som skulle bli Chitkuls första riktiga café. Chitkul ligger 85 km från tibetanska gränsen, och bara tre kilometer österut ligger en checkpoint, som ingen utlänning får passera. Bergen man ser från Chitkul (på 6-7000 meter) är antingen gränsberg mot Tibet eller mot Uttaranchal, Himachals gränsprovins mot sydost. Tyvärr hade Carmen och Maurice inte kommit fram, varför vi saknade dem. Ricardo och Fabian ville genast testa checkposten och gick de tre kilometrarna dit, medan jag äntligen fick möjlighet att börja springa i bergen. Ett litet berg ovanför Chitkul bereder svindlande panoramautsikter - om vädret är gynnsamt. Tyvärr blåste det hårt, varför det var mycket disigt, dessutom var det mulet, och den nordvästliga vinden var svinkall. Plötsligt fick man

162

börja klä på sig i stället för av sig under denna sommarresa i Indien. Höjden på 3500 meter (och högre) bidrog till kylan och råheten. Temperaturen rasade ner till 12 grader medan solen ännu sken. Vi hade otur med vädret i Chitkul, just en sådan plats som kräver vackert väder. Belyst av solen måste det vara något av det fullkomliga paradiset i naturskönhet. Det fick vi nu vara utan, då vår buss till Rekong Peo gick klockan 6 nästa morgon. Ändå var kvällen ganska vacker då solen nästan kom fram genom molnen som nästan släppte greppet om bergen för att i nåder förläna oss skymtar av solbelysta fläckar, medan toppar på 6500-6600 meter dock förblev skoningslöst undanskymda och berövade för vår svältande anblick. Vi fick bara frysa i stället. Till och med den lilla toppen jag hade besökt täcktes fullkomligt av moln. Först efter solnedgången började bergen äntligen framträda men då naturligtvis bara under obönhörlig mörkläggning. Ett annat par (utom Carmen och Maurice) som vi förlorade mystiskt på vägen var ett ungt israeliskt vackert par vilkas namn jag aldrig ens hann få höra. De steg av med oss i Chitkul men försvann spårlöst och blir nog omhändertagna av någon annan hotellvärd. Jag satt bredvid israelen på bussen, och han fäste sig i mitt minne med att med stort intresse ha läst både Axel Munthe och Selma Lagerlöf, ”The Story of San Michele” och ”The Story of Nils”. Mest saknade jag dock Carmen och Maurice. Som trogna européer hade vi naturligtvis vitt och brett diskuterat den ohyggliga EMU-katastrofen i Europa, som i ett slag förvandlat halva Europas befolkning till fattiglappar, då valutareformen lett till 100% ökade levnadskostnader för medelklassen och nedåt. Pensionärerna i Grekland kunde inte klara sig längre på sina pensioner, och även i Spanien hade pensionärerna fått det svårt, vilket Carmen och Maurice bekräftade. Den europeiska monetära unionen var i praktiken ett gigantiskt lurendrejeri från bankernas och politikernas sida mot majoriteten av folket, som endast banker och politiker menade sig tjäna på men som folket blivit lidande på bortom alla möjligheter till rättelse. Detta bådade inte gott för EU och dess framtid, och hur skulle de tio nya medlemsländerna påverka den politiken? Det var den intressantaste EU-frågan just nu. EMU-katastrofen var ett faktum. Hur skulle den åtgärdas? Ingen hade någon lösning på den frågan och allra minst bankerna och politikerna, som med Chirac i spetsen ville tjäna mera pengar på att i stor skala återuppta försäljningen av vapen till världens största och mäktigaste diktatur Kina, som hade på sitt program att med våld beröva Taiwan dess demokrati, till att börja med…. EU:s blinda ekonomiska maktpolitik var ett skräckscenario, i synnerhet för den stora massan av förlorare: det vanliga folket. Maurice som Dublinbo blygdes nästan för att medge att engelsmännen haft rätt mot hela kontinenten i att hålla sig utanför det äventyrliga, farliga och bedrägliga experimentet EMU. Det var bara England, Danmark och Sverige som hade klarat sig.

del 7 : Skitkul i Chitkul. Det återstår att berätta om toaletten i Chitkul. Jag hade faktiskt badrum med vattenklosett på rummet, en sensation. Det var bara det, att om man vågade spola, så

163

sprutade klosetten vilt omkring sig i hela badrummet, som en fontän. Man fick lära sig, att om man alls skulle trycka på knappen, så gällde det att genast huka sig och springa därifrån. Dessutom måste man efteråt gå ner med händerna i tanken och trycka ner proppen. Annars stod tanken sedan och forsade och skvalade hela natten. Man vaknade klockan fem till ett betydligt värre forsande. Det regnade. Det öste ner. Genast anade man onda tidender. Dock kom bussen lyckligt iväg, ehuru man knappast ens kunde se vägen för regn och dimma. Närmast Chitkul är vägen bara grusväg utan räcken, så ingenting hindrar om man störtar ut i någon kurva med tiotals eller 20-tals meters fritt fall. Men vi kom tryggt fram till den asfalterade delen av vägen längre ner och passerade Ratcham. Sedan stannade bussen tvärt. Framför oss stod två andra bussar tomma. Vägen hade spolats bort. i Stället gapade en avgrund av forsande mudder. Gyttjan var meterdjup och helt omöjlig att passera för något fordon. Där stod den fullsatta bussens hela befolkning och huttrade i regnet och bevittnade katastrofresultatet och kunde ingenting göra. En halvtimme gick i det totala nederlagets tecken. Sedan tog en man av sig skorna, kavlade upp byxorna och vadade genom gyttjan och forsen till andra sidan. Han sjönk ner till låren men kom igenom. Fler följde hans exempel. De väntade längst som hade bagage. Sårbarast var de som hade tunga ryggsäckar, alltså vi. Men det fanns ingen annan väg. Det var bara att kliva ner i dypölen fullastad med allt sitt bagage. Det värsta var stenarna, som dolde sig i dyn och som var omöjliga att gardera sig mot när de rispade upp ben och fötter. Att dyn var nära 0 grader kall säger sig självt, och Fabian förlorade helt känseln i fötterna under strapatsen. Deras ryggsäckar var tyngre än min, så de tyngdes djupt ner i muddret och kunde ingenting göra. För att inte fastna måste de nästan simma och ta sig fram på alla fyra. Det var inte alls roligt och såg bitvis riktigt illa ut, men vi kom alla tre levande igenom. På andra sidan fanns det lyckligtvis ett läger där man kunde tvätta av sig. Benen och fötterna var helt översköljda av blod och täckta av ett tjugotal skärsår, som stenarna i leran rispat upp. Lyckligtvis var det dock bara ytliga sår, som väl skulle torka så småningom och bilda skorpor. En jeep tog hand om oss och förde oss till Sangla. Vi fick inga pengar tillbaka för den betalade bussbiljetten till Rekong Peo men fick betala extra för jeepen. I Sangla tog vi igen oss i Café Dummer och kunde i lugn och ro slicka våra sår och beräkna skadorna. Våra nederdelar hade fullständigt täckts av lera, vilket satt sina spår i byxorna, som ingenting kunde utplåna. Men allt bagage hade klarat sig, fastän jag flera gånger fått doppa mina väskor i dyn. Det hade kunnat vara värre.. Vi undrade hur det hade gått för Carmen och Maurice. De satt kvar någonstans där uppe och måste antagligen vänta tills vägen öppnades igen, vilket skulle ta minst två dagar. Kvar var också de andra två israeliska paren, av vilka ett just kommit ner från parikraman runt Kinnaur-Kailash (8 dagar) under oerhörda påfrestningar vid den mycket besvärliga nedklättringen, så det gick nog ingen större nöd på dem. Lyckligtvis skulle det gå ännu en buss till Rekong Peo från Sangla samma dag, så vi inriktade oss på den. Vi hade bara förlorat en halv dag och mycket krafter. Men, som Ricardo frågade, tänk om fler vägpartier spolats bort av det plötsliga ösregnet? Det visste vi ingenting om. Jag kom ihåg hur det var i Ladakh för fyra år sen när Manalivägen spolades

164

bort och bussar körde fast så att passagerarna fick simma och vada i flera kilometer och fick allting förstört…. Regn i Himalaya ställer alltid till med problem och desto mer så ju högre upp det är och ju torrare trakterna är. Det var ett utslaget gäng som i ganska hängigt tillstånd drog in på Café Mudder, förlåt,. Café Dummer för att ta igen sig med långt ifrån så många plåster på såren som behövdes. Vi hade dock den turen att vi slapp ta jeep till Rekong Peo då det gick en buss halv ett. Vi kunde alltså dryga ut frukosten under fulla tre timmar, och det var just den vila vi behövde. Fabian fick gradvis tillbaka känseln i fötterna, mina tjugo sår slutade gradvis att blöda men inte att svida, medan Ricardo som den borne conquistadoren hade klarat sig bäst av oss fastän han haft den tyngsta ryggsäcken. Solen tittade lyckligtvis mer och mer välsignelsebringande fram igen, och vår nedfärd från Sangla blev den angenämaste tänkbara då bussen för en gångs skull inte var sprängfylld. Vi kunde njuta av det hisnande landskapet medan bussen krånglade sig fram på enfiliga klipphyllor med 40 meters fritt fall rakt ner, vilken oupphörliga avgrund vi trollbundet fascinerade stirrade ner i och kunde lokalisera krossade bilvrak i, som störtat ner och låg där med alla fyra hjulen i vädret som trasiga dragspel, medan vi med våra knogar krampaktigt kramade handtagen i sätena framför oss, som om vi därigenom skulle sitta säkrare om bussen gick över kanten. Detta gjorde den nu inte, och vi klarade oss ända fram till huvudstaden Rekong Peo under Kalpa efter 38 härliga kilometrar av avancerad vådlighet. I Rekong Peo strålade solen, och vi kunde nästan se toppen på det heliga berget Kinnaur-Kailash. Vi tog in på det obskyra hotellet Saigan mellan postkontoret och stadens enda fungerande Internet-Café, då Lonely Planets guidebok rekommenderade detta ställe. Dess restaurang visade sig vara ännu under konstruktion, men det var ett drägligt ställe, för första gången i Indien denna gång kunde jag duscha i rinnande vatten, som det inte gjorde något att det var kallt, och därefter gick vi ut för att fixa mitt tillstånd för resan till Spiti. Ricardo och Fabian hade skaffat sina i Simla, medan jag måste låta fotografera mig, fotokopiera mitt pass och visum och fylla i en blankett som Ricardo och Fabian måste bevittna, så att jag kunde få tillståndet i morgon. Det kostade 153 rupier - 100 för tillståndet, 50 för fyra fotografier och 3 för fotostatkopiorna. Därefter provade jag Internetcaféet. Det fungerade faktiskt, och det var inte alldeles för långsamt. Jag lyckades få iväg fyra brev och gå igenom 100 erhållna sådana innan min betalda timme tog slut. Det fanns dock inte många attraktiva matställen i staden. De etablerade hotellen Snowview, Mayur och Fairyland hade dugliga restauranger, men de enda övriga vi hittade var en liten Vikas vid huvudgatan. Sedan fanns det ännu mindre alldeles mörka tibetanska garderobssyltor, som inte var direkt attraktiva.

del 8 : Krisen i Rekong Peo. Natten blev svår på grund av de svidande ben- och fotsåren, som inte tålde tyngden av något täcke, men på morgonen gick vi upp till Kalpa. Tyvärr var vädret inte det bästa. Det

165

regnade, och av det monumentala panoramalandskapet såg man bara moln. Kalpa var pittoreskt och sevärt, men så märkvärdigt var det inte. Det märkvärdigaste med Kalpa, menade guideboken, var, att hit brukade Shiva dra sig tillbaka varje vinter uteslutande för att röka hasch. Vidare betecknade Lonely Planets guidebok utsikten från Kalpa mot KinnaurKailash ensamt vara värt mödan för att alls resa till Kinnaur. Av denna utsikt såg vi på grund av regnet ingenting. En lokal expert berättade, att det skulle bli bättre väder klockan två på eftermiddagen. Hur han visste det så säkert kunde han naturligtvis inte redogöra för. Enligt guideboken skulle det också ha funnits en stor berömd Buddhastaty där uppe någonstans, men ingen som vi frågade om saken visste någonting om någon Buddhastaty. Den fanns tydligen inte i Kalpa. När vi återvände ner i regnet och kom för långt ner, (avståndet mellan Rekong Peo och Kalpa är kortare än man tror, högst en timme upp och en halvtimme ner via genvägarna,) kunde vi se den stora Buddhastatyn uppe i backen. Den stod halvvägs mellan Rekong Peo och Kalpa. Vi besökte stället senare, men det var inte lätt, ty vägarna dit var ingalunda självklara. Man fick krångla sig fram genom omöjliga stigar och raviner, och enda sättet att nå dit var ovanifrån, ty från stadens håll var alla vägar dit stängda och låsta. Det vackra templet hade en underbar pittoresk och välskött trädgård omkring sig, vilket var den huvudsakliga sevärdheten där. Ställets fullständiga namn var ”The Kinnaur Kalachakra Celestial Palace” eller ”Det himmelska palatset för Kinnaurs kalachakra”. Men vägarna dit blev inte dagens svåraste prövning. Klockan 4 begav jag mig punktligt till min reseagent för att avhämta mitt allernådigaste tillstånd att resa till Spiti. Kontoret var tomt. En annan ung dam där ringde upp agenten, som bad hälsa till mig att jag skulle vänta i fem minuter. Jag fick vänta i 1 1/2 timme. När han slutligen kom var det med dåliga nyheter. Byråkratin hade satt stopp för mitt tillstånd. Anledningen var en brydsam historia. En galen cyklist hade företagit sig att på vinst och förlust cykla hela vägen från Kinnaur till Spiti utan tillstånd. Det blev på förlust, ty vid den tredje och sista checkposten åkte han fast för polisen. Det var mycket genant för polisen, då denne vanvettige cyklist klarat sig genom två checkposter och inte åkt fast förrän vid den sista. Polisen måste skicka en rapport till Delhi, som svarade prompt: ”Ingen ensam turist får resa från Rekong Peo till Tabo. Alla turister som vill resa dit måste vara tillsammans i minst grupper om fyra personer.” Detta hade hänt för två dagar sedan, och Delhis bestämda order var alltså rykande färska. Min reseagent var mycket olycklig över detta. Han hade fått två underteckningar till mitt resetillstånd medan endast den tredje myndighetspersonen hade vägrat. För dem som reste den andra vägen från Spiti till Kinnaur behövdes det bara en myndighets underskrift i Kaza. Varje dag under säsongen hade det kommit mer än fyra tillståndsansökningar, varför alla släppts igenom. Min dag var den första dag då bara en ansökan inkommit och då från mig. En dag hade det kommit hela 42 ansökningar på en enda dag. Just min dag råkade vara en olycksdag, en ensam ansökan två dagar efter att en ensam galen cyklist åkt fast i Sumdo, som om magistraten tog för givet att jag måste vara en annan galen sådan. Ännu var inte allt förlorat. Det kunde plötsligt infinna sig nya ansökningar och turister. Min reseagent var så tillmötesgående, att han lovade mig, att om jag bara skaffade en resenär till, så skulle han fixa tillståndet gratis för den personen. Om mitt tillstånd inte gick igenom skulle jag få pengarna tillbaka.

166

Denna situation var ett utomordentligt sabotage mot hela min resa. Jag kunde tvingas återvända till Simla och ta vägen över Manali till Spiti, vilket skulle kosta mig åtskilliga dagar och pengar. Det var oacceptabelt. Även mina trogna resekamrater Ricardo och Fabian blev mycket upprörda och kunde inte acceptera det. Detta var en kris. Åtminstone kom berget fram på kvällen, så att man äntligen fick se det. Fullmånen var bara några dagar avlägsen, och experterna lovade att det troligen skulle bli bättre väder efter våra kallduschar i Chitkul och Rekong Peo. Det var bara att hoppas på bättre tur i fortsättningen. Under natten vaknade jag naturligtvis och grubblade över Spitiproblemet. Så skrev jag följande brev till Kommissionären på engelska: ”Jag har varit i Himalaya 14 gånger tidigare, detta är min 15-e Himalayaresa under 12 år, och jag har aldrig tidigare haft något problem med den indiska byråkratin. Jag är inte en galen cyklist, jag kommer bara att sitta i bussen och åka vart bussen för mig, och jag har två resekamrater, som utan svårighet fick sina tillstånd i Simla, fastän de var ensamma. Om jag vägras detta tillstånd måste jag resa tillbaka och via Manali ta mig till Spiti för att nå Tabo, vilket skulle kosta mig en enorm massa extra tid, pengar och besvär, vilket vore dålig reklam för Himachal och den indiska turismen, och vilket skulle sabotera hela min resa och semesterplan, då jag bara har fem veckor i Indien. Jag ber Er därför att vara förnuftig och inte sabotera resan för en fridsam och ordentlig kulturarbetare från Sverige.”

del 9 : Farväl till Kinnaur. (Vi befinner oss i det övre Himalaya i gränslandet Kinnaur mot Tibet. Situationen: byråkratiska problem i övre Kinnaur, inget tillstånd för mig att resa vidare, medan mina båda reskamrater Ricardo och Fabian måste resa vidare.) När jag steg upp på morgonen märkte jag till min häpnad blod på fötterna. Det visade sig att jag fortfarande blödde efter simturen i stenlerfloden nedanför Chitkul, och även lakanen var nerblodade. Dock gjorde det inte ont längre, och ej heller haltade jag längre. Tillsammans med Ricardo och Fabian gick vi ner till reseagenten för att få höra senaste nytt – Dåliga nyheter: ingenting nytt. Vår sista chans var kommissionären, vars kontor i centrum vi sedan besökte. Där fick vi slå oss ner och vänta. Ricardo och Fabian kunde inte vänta. De måste packa sina saker och sticka med 12bussen. De väntade så länge de kunde, och så bjöd de hastigt farväl. Efter en timmes väntan slogs jag av häpnad inför en signal från kommissionärens rum. Det var en melodi som spelades upp, och det var inte vilken melodi som helst. Det var ”Chim chim cheree” från ”Mary Poppins” i en datorversion som svajade våldsamt. Det var signalen till att kommissionären nu var allernådigast redo att få träffa mig. En militär reste sig, kom fram till mig och sade: ”Nu får ni träffa honom,” och visade mig in. Han var mycket vänlig, en liten oansenlig man som var älskvärdheten själv. Visst kunde han ge mig tillstånd, men bara upp till Nako. Längre än så sträckte sig inte hans

167

befogenheter. Dessutom, hävdade han, var vägen norr om Nako helt bortspolad av jordskred, så att ingen mer kunde passera. Vi blev goda vänner, jag tackade för informationen, men jag vägrade ge upp och hotade eventuellt återbesöka honom på eftermiddagen. Jag var hjärtligt välkommen tillbaka. Jag kom just i tid hem för att säga farväl till Ricardo och Fabian och önska dem lycklig resa. Vi hoppades få återse varandra förr eller senare, och jag gav dem min adress i Leh. De hade inte hört något om något nytt jordskred norr om Nako – och reste iväg. Knappt hade jag hälsat dem farväl så stötte jag ihop med Véronique på gatan. Hon kom just från Nako och bekräftade det värsta: vägen var bortspolad så man inte kunde passera förbi längre ens till fots. Ovädret och snösmältningen hade höjt Spitiflodens nivå med flera meter, så att den var en fullständigt rasande störtflod som ingen och inget kunde ta sig förbi. Dessutom var vädret nu så nyckfullt och ostadigt att risken förelåg, att om man begav sig upp till Nako kunde det hända att man sedan varken kunde ta sig vidare eller tillbaka. Det avgjorde saken. Efter en gemensam lunch gick vi till busstationen och förhörde oss om möjligheten att ta sig till Manali från Rampur. Vi kunde ta en direktbuss från Rekong Peo hela vägen till Manali. Den skulle avgå klockan 17 och nå Manali 8 på morgonen – 15 timmar på buss. Det var onekligen frestande. Man var så trött nu på alla de hopplösa tillståndsturerna att vad som helst framstod som bättre än Rekong Peo. Véronique hade alltså lidit ett fullständigt nederlag uppe vid Nako där Spitifloden rinner in i Sutlej från Tibet. Redan för flera år sedan hade vägen omkommit i ett jordskred, men man kunde fortfarande passera förbi längs en stig medan ens packning och bagage då firades över floden med en provisorisk linbana. Det var denna stig som nu fullständigt hade utplånats när Spitifloden plötsligt steg flera meter på grund av de äntliga men häftiga monsunregnen. Det hade varit torrt hela juli, och hela Himachal hade hotats av missväxt och uttorkning, när regnen plötsligt kom just när vi var i Chitkul, till befolkningens gränslösa glädje och lättnad och till alla turisters fasa, ty regn i Himalaya måste alltid medföra vägkatastrofer. Man hade försökt förbättra linbanan till att kunna transportera även människor över avgrunden, men polisen hade förbjudit det. Vad som helst var bättre än att en turist förolyckades. Véronique hade gett upp och kommit tillbaka ner till Rekong Peo, men vem vet hur många som var kvar där uppe och väntade på en lösning av problemet och vägrade ge upp inte bara med ryggsäckar och packning men även med cyklar och jeepar? Ricardo och Fabian var två av dem, Ruben och Anna kunde också sitta fast där, liksom Carmen och Maurice, och vem vet hur många andra. Min reseagent hade försökt kontakta mig för att meddela mig den glada nyheten att han nu hade fyra tillstånd färdiga. Han visste ingenting om Spitiflodens nya översvämning och hävdade att det inte förelåg några problem. De tre andra i gruppen, två holländare med cyklar och en flummig israel, köpte detta. De fick gärna använda mitt tillstånd som den fjärde i gruppen, bara jag fick pengarna tillbaka, vilket jag fick. Véronique var en mycket intressant och intelligent människa som arbetade i Vietnam för ett slags folkuniversitet för franskatalande över hela världen med betoning på datorkunskap och Internet för befordrandet av kunskap. Det system de använde sig av och försökte sprida var Linux (från Finland) då detta var gratis och därför lättillgängligt för alla. Hon var mycket

168

intresserad av mina projekt och framför allt av projekt Letnany, och jag redogjorde noga för henne hela den svenska situationen, hur Olof Palme hade förstört det svenska skolsystemet och satt all kulturpolitik på undantag som ett parallellfall till Kina. Ingmar Bergman skrev ju helt riktigt i sin självbiografi ”Laterna Magica” att Kina och Sverige var de enda länder i världen där regimen uppmuntrat folket att vända sig mot och likvidera sin egen kultur genom att först och främst få eleverna att vända sig mot sina lärare. Vi får dock inte glömma, att Olof Palme fick sina skolsystemslikvideringsidéer från Amerika, som tyvärr med historiskt perspektiv mer och mer framstår som en makt som efter andra världskriget vållat mera ont än gott och gjort större skada än nytta, inte bara politiskt utan framför allt kulturellt: hela det förödande fördumnings-massmediehjärntvättssystemet kommer därifrån med den destruktiva rockmusiken, drogkulten och den hårda omänskliga hänsynslösa kapitalismens överkörning av kultur, traditioner, mänsklighet och självständighet/oberoende. Amerikas kapitalistiska utrikespolitik har konsekvent bara gått ut på att främja egna ekonomiska intressen på bekostnad av alla andra och i synnerhet mänskliga intressen. Endast Kina framstår historiskt sedan 1949 som ett brutalare och mer barbariskt land än USA genom främst sin antihumanistiska diktatur. Islam som världsmakt framstår som nummer tre i det stora gangstertriumviratet. Hon hade levt två år i Kina och där sett hur kineserna (kommunisterna) hade förstört allt vackert och gammalt i landet för att ersätta det med sina sterila betongkomplex och närmast fängelseliknande maoistiska civilisation, ett samhälle anpassat för fullständig övervakning och kontroll, som i ”Kallocain” och ”1984”. Hon hade även varit uppe i östra Tibet och sett hur kineserna fullständigt kalhuggit alla skogar och förstört allting tibetanskt för att ersätta det med kineskommunistisk nivellering. Därmed hade kineserna bara lyckats göra sig till det mest hatade folket i Asien någonsin framför allt av tibetaner, uighurer (det turkiska folket i Öst-Turkestan) och av mongoler. Den nu 55-åriga kommunistiska regimen i Kina har genom sin arrogans, blindhet och kulturfientlighet bara lyckats göra sig fullständigt vedervärdig och vidrig för alla som lärt känna den. Klockan 17 tog vi plats i bussen, och det såg ut att bli en angenäm resa, då bussen var långtifrån full. Halv 10 nåddes Rampur efter 10 mil, men halv 12 råkade vi ut för ett intressant äventyr. En truck hade kollapsat och fullständigt blockerat vägen på obestämd tid. Ett tjugotal truckar och andra fordon på båda sidor om stod och väntade på att den skulle repareras. Vad gjorde vår busschaufför? Numera fungerar mobiltelefon i Himalaya, och han ringde sitt kompani och bad dem skicka en annan buss att möta på andra sidan. Själv vände han vår buss på en femöring (mitt på en enfilig väg med stup åt ena hållet), vilket bara det var en bragd, så att samma buss kunde fara samma väg tillbaka. Vi fick sedan med allt vårt gepäck traska en timme några kilometer förbi alla de väntande fordonen till bussen på andra sidan, som ankom precis lagom till vår ankomst. Även denna buss lyckades vår chaufför vända på en femöring. Alla problem var lösta, och vi hade bara blivit några timmar försenade. Detta hände precis där vägen tar av från Simlavägen för att ta en annan riktning rakt norrut över bergen mot Manali. Tyvärr såg vi ju ingenting av denna förmodligen ytterst fantastiska väg med dess vyer då det var natt och fullmånen var i moln. Vi nådde Manali halv 11 efter en nästan 18timmars nattbussresa över ytterst bristfälliga vägar i bergen.

169

Där förlorade jag Véronique. Hon bara försvann i all trängseln på busstationen, medan jag lät mig lockas med av en äldre trevlig man till hans hotell Grönland, där jag fick eget dubbelrum med varmvattendusch och utsikt för bara 100 rupier. Det var oemotståndligt. Min jovialiske värd utgöt sig i tacksamma lovprisningar över det äntliga regnet, som nu hållit på dagligen i fyra dagar, medan jag tänkte på alla mina stackars vänner uppe i Nako som kanske varken kunde komma vidare därifrån eller tillbaka på grund av samma välsignade regn.

del 10: Krisen fortsätter. Klockan 4 vaknade jag och begav mig iväg till bussen. Jag fick en fin fönsterplats, och snart samlade sig passagerarna, inalles 15 stycken utlänningar, som alltså utgjorde en majoritet, medan de lokala resenärerna blev försvinnande små och få. Jag fann till min glädje att två av passagerarna var ett italienskt par, och vi blev genast goda vänner. Vidare var det en grupp på fyra fransmän, ett engelskt par och resten israeler. Vi skulle alla till Kaza eller Tabo. Bussen satte punktligt i gång klockan 5. Det regnade inte, tvärtom öppnade sig blåa skyar, och allt såg ut att gå bra. Snart började vi dock köra om stående truckkonvojer. Halvvägs upp mot Rothang La var det tvärstopp. Mötande trafik meddelade att det inte var någon idé. Vägen var blockerad. Bussen stannade, och chauffören jämte konduktören försvann. Snart försvann även alla de lokala resenärerna. De valde att gå till fots över passet eller återvända till fots till Manali. Chauffören och konduktören återkom. De ville vänta och se om det fanns någon möjlighet alls att komma vidare. De försvann igen. Tiden gick. Det var en klar och vacker morgon, och det var ljuvligt att åter andas höglandsluft och vara på väg uppåt. Men det var hopplöst. En bro hade rasat. Ingen kunde passera. Vår buss måste till slut retirera och återvända till Manali. Vi var tillbaka klockan 11. Ingen fick tillbaka några pengar för sin bussbiljett. I stället skulle vi få använda samma biljett följande dag. Jag återvände till hotell Grönland och tog den här gången med mig mina nya italienska vänner från Milano, som ville bo närmare busstationen än var de bott hittills utanför staden. Mitt gamla fina rum var upptaget, så jag fick ett mindre och trängre i stället utan utsikt, där brusfåtöljen aldrig stängde av sig, men Silvia och Sergio, mina vänner, blev helt nöjda med sitt rum. Hur länge skulle vi få vänta tills Rothangpasset öppnades? Vi spekulerade mycket i detta. Det var en viktig väg i synnerhet för militären, varför de var hårt motiverade till att snarast möjligt sätta den i skick. Vi trodde nog vi skulle komma iväg i morgon. Vi hade lunch tillsammans på ett Punjab-ställe, där menyn bjöd på italienska praktfullheter som ”Spaghetti Bologanise” och ”Spaghetti Napoleon”, inom parentes ”(Neapolitiaine)”, alltså ”napolitano”, samt glass ”casssta”. De hade också faktiskt stekt glass (”fried ice-cream”), vad nu det kunde vara för något. På eftermiddagen stötte jag plötsligt ihop med Véronique. Hon hade på egen hand organiserat en egen trekkingtur på tio dagar till Pindalen och Tabo. Duktig flicka! Hon skulle bara invänta bättre väder och så ge sig iväg.

170

Jag kom över en tidning, som berättade om översvämningskatastrofen i Dharamsala. Det skulle fortsätta regna till och från de närmaste fyra dagarna i Himachal, och det skulle även bli åska och ännu högre flöden. Jag fick även veta mer om Rothang. Tre människor hade omkommit när de kört ner i ravinen med den kollapsade bron. Vägen hade brutits sönder på ett flertal ställen. Ingen buss skulle gå i morgon, kanske inte på 3-4 dagar. När jag på kvällen frågade turistcentret till råds hette det 4-5 dagar. Läget kunde knappast bli dystrare. Dessutom hade jag ådragit mig en förkylning, som nu bröt ut med smärtsam torrhosta. Antagligen hade jag förkylt mig redan i lervadet i Chitkul, jag hade haft känningar sedan dess, men nu först bröt det ut. Man kunde åtminstone sova ut följande morgon. Och inte bara sova ut utan även äta sig mätt hela dagen, ty det fanns just ingenting annat att göra, då det bara regnade hela tiden. Fler och fler greps av desperation och ville göra vad som helst för att komma bort från Manali, till och med att trekka upp för bergen och ner på andra sidan (tre dagar) eller ta bussen till det ännu hårdare regndrabbade Dharamsala, där åtskilliga byar var helt isolerade från varandra. En glad amerikan från Vermont, David, skrotade sina planer på Ladakh för att regna in i Dharamsala i stället, men två danskar, de första skandinaver jag hittills mött på min resa, tänkte liksom vi satsa på Rothang till fots för att sedan ta sig vidare hela vägen till Leh. Då Rothangpasset tidigast skulle öppnas för trafik om fyra dagar hade Sergio, Silvia och jag beslutat ta lokalbussen upp till Koti och därifrån vandra över den havererade vägbiten upp till Marhi strax före passet, där det enligt hörsägen skulle finnas jeepar tillgängliga. De danska pojkarna skulle dock starta senare och ta det lugnare då de bara tänkte sig till Keylong under dagen, medan vi ju hoppades i bästa fall nå Kaza. Vi tänkte starta klockan 04.30. Vi firade vår förhoppningsvis sista kväll i Manali med en präktig italiensk middag med tre rätter för 259 rupier, varav 54 var mina. Vi behövde ju ladda upp inför morgondagen, då passerandet av Rothangpasset, ”Likpasset”, på 4000 meter minsann skulle kräva alla krafter vi kunde mobilisera. del 11 : Kvalet och valet. (Tillsammans med Sergio och Silvia från Milano hade vi fattat det dramatiska beslutet att trotsa det mördande Rothangpassets bortregnade vägar och ta oss över passet till fots.) Det regnade. Det hade regnat hela natten. Prognosen var den sämsta tänkbara för besegring av Rothangpasset till fots. Det hade regnat hela dagen igår. Ändå gav vi oss iväg. Klockan fyra var det uppstigning, halv 5 var vi vid busstationen, ingen buss skulle gå till Kothi, så vi tog en jeep för 300 rupier (tre personer). Det var ännu mörkt när vi kom fram. Det regnade fortfarande. Vår jeepchaufför visade var genvägen genom skogen gick upp mot Marhi och Rothang, och det vandrade faktiskt folk upp för den stigen. Men det var bara lokalt folk utan packning. Vi hade tonvis med packning. Efter en stärkande kopp te inledde vi företaget. Det visade sig att stigen var mest bara lera och en hal sådan. För vartannat steg upp och fram kanade man ett steg ner och bakåt.

171

Förr eller senare föll man – ordentligt. Leran kändes igen. Snart var man täckt av lera, mudder, gyttja och annan gegga. Men det gick uppåt, ett steg i taget, och man lärde sig snabbt att tänka sig för före varje steg. Hade man tur fanns det stenar man kunde använda som fotfäste, hade man otur fanns det inte. Det svåraste var ryggsäcken, som gjorde en ohjälpligt baktung och drog en bakåt och nedåt hela tiden och om och om igen drog omkull en bakifrån. Dessutom hade jag mitt tunga handbagage, som bara var i vägen, och en axelväska, som bara gled av hela tiden. Dessutom gick jag med paraply mot det skvalande regnet, med vars hjälp jag även hjälpligt höll balansen och axelväskan uppe. Men Silvia och Sergio hade det betydligt värre. Silvia bara ramlade hela tiden och måste nästan oavbrutet krypa, vilket hon kunde göra på alla fyra då hon bara hade ryggsäck, medan Sergio släpade på ett ton av utrustning. Utom en ryggsäck större än han själv bar han en annan ryggsäck framtill och handbagage. Naturligtvis blev han sist men gick ändå stadigt uppåt. Då och då anropade mig Silvia någonstans bakifrån och nerifrån om vilken väg hon skulle ta. Jag försökte att åtminstone hålla mig synlig för dem, och när jag nådde någon platå som var synlig från längre håll väntade jag där tills Silvia fick syn på mig. Så kom vi till forsen. Naturligtvis plurrade man i så ordentligt att ansiktet kom under vattnet och man fick vattenlock i öronen. Det var bara att kravla sig upp ur vattnet och fortsätta. Emellertid blev varje steg tyngre ju högre man kom och bagaget också. En lokal begåvning erbjöd sig att bära mitt bagage för 20 rupier. Jag vägrade. Emellertid blev mitt tunga handbagage en sådan belastning och ett sådant hinder för min uppstigning att jag till slut måste anförtro det åt honom för 20 rupier. Därmed var det värsta över. Vi kom upp till vägen där den alltjämt var farbar, och där hade upprättats ett litet trångt tetält. Där kunde man pausera, stärka sig med en kopp te, tvätta av sig all gyttjan och geggan som fullkomligt täckt in en och sedan fortsätta en bekvämare vandring på vägen, ehuru det fortfarande skvalade och fortfarande var 7 km kvar till Marhi före Rothang. Dock kunde man nu ta ovädrets skador i skärskådande. Ett ras hade rivit med sig åtskilliga partier av serpentinvägen, och vi såg trucken som hade strandat vid den omkomna bron. Den föraren hade dock klarat sig med överkomliga skador, medan två tältare överraskats av regnvädret och spolats bort av en gyttjespringflod och omkommit. Alla tre var indier. De två tältarna hade dessutom festat och varit berusade, så ingenting hade kunnat hjälpa dem. Det blev ett vått slut på den våta festen. Så uppenbarade sig miraklet. En buss kom ner mot oss från Rothang. Den stannade ett långt stycke ifrån och ovanför oss, och för att nå fram till den måste vi ytterligare klättra upp bland morasen en bit. Men det gick av bara farten, och äntligen fick vi i bussen tak över huvudet mot det torterande skvalande regnet. Snart startade bussen, och vi upplevde det att vara på gång igen som rena befrielseunderverket. Det varade dock inte så länge. Vi hade vandrat 10 km uppför, och efter 10 kilometer till stannade bussen. Då hade den i Marhi blivit fullknökad. Alla måste nu stiga av för att klättra upp till nästa stafettbuss, som väntade på en ny klipphylla högt där uppe. Det var sista etappen. Det var strax före Rothang på nästan 4000 meters höjd, och denna buss slapp vi sedan lämna.

172

Men det råa vädret var svinkallt på denna höjd, och för att alls kunna hålla någon värme föredrog jag att stå i gången, så att jag kunde röra mina lemmar lättare och framför allt hålla liv i vaderna, som verkligen frös – vi hade säkert vadat genom tjugo strömdrag. Stackars Sergio huttrade som en frusen gris vid nordpolen och kunde till råga på eländet inte hitta sin biljett, som han köpt i den första bussen och måste uppvisa i den andra. Annars blev det ny biljett eller avstigning. Duellen mellan den formalistiska konduktören och Sergios italienska temperament blev ihållande, men Sergio hade rätt: alla i bussen hade sett honom betala i den första bussen, och han fick allmänt medhåll från medpassagerarna. Vi kom över passet och ned på andra sidan till Kokhsar, där det blev lång paus. Många steg av, och en av passagerarna gav Sergio en biljett utan att konduktören såg det. Därmed hade det problemet funnit en tacksam nödlösning. Vi stärkte oss med te och kunde värma oss vid ett eländigt tekyffes köksugn. Här måste vi även uppvisa våra pass för en checkpost, och Sergio och Silvia passade på att utfråga polisen om möjligheten att ta oss till Spiti. Konduktören på den första bussen hade sagt att vägen till Spiti över Kunzun La var blockerad vid Chandra Tal, men polisen förnekade detta. Det vanliga förhållandet i Indien: alla har olika versioner och uppfattningar om samma sak. Vi fortsatte dock till Keylong. Vi lockades att ta in på ett hotell som hade varmdusch fastän det ännu var under konstruktion. En varmdusch var vad Silvia och Sergio längtade efter mer än något annat. Jag tog närmare reda på våra möjligheter att ta oss vidare. Man kunde inte ta sig med buss till Kaza, inte ens från Keylong, men man kunde ta sig dit med taxi. Det skulle kosta oss 1300 rupier per person (260 kronor) för 200 km, men många framhöll att vägen var riskabel och mycket dålig. Risken var att det skulle regna även där och att vägen även där skulle råka ut för bortsköljningar till exempel medan man var där. Vägen till Ladakh var mycket säkrare, och det skulle avgå en buss till Leh tidigt i ottan följande dag. Även i Ladakh hade det dock börjat regna. Jag fattade det smärtsamma beslutet att avstå från Spiti (där det regnade liksom i Manali och Keylong) och i stället satsa på solen i Ladakh. Det var att medge ett definitivt nederlag, men jag fann att det var det enda förnuftiga att göra. Det vimlade av strandsatta resenärer i Keylong. En stor holländsk grupp var på väg från Leh till Manali. De visste om Rothangs skräckscenario och var därför naturligtvis nyfikna på våra erfarenheter därifrån. Jag varnade dem för det värsta: lervälling hela vägen ner. Deras ledare, en erfaren Spiti- och Kinnaurresenär, såg på mina gyttjiga byxor och var inte alls imponerad. ”Inget blod, inga skador, inga blåmärken, inga revor i kläderna, inga trasiga skor? Då är det ingenting.” Hon skulle ha sett hur blodig min handduk blev efter att jag torkade mig efter duschen. Mina ben var alltjämt märkbart sargade efter Chitkul. Vi hade i Manali vid avfärden mött två andra italienare som helt entusiastiskt satt sig i en jeep tillsammans med en grupp hinduer som alla skulle raka vägen till Leh. De blev kvar på vägen. Dessa italienare hade redan förlorat en hel del av sitt bagage på Indira Gandhi Airport. De två danskarna från mitt hotell blev också troligen kvar i Manali. De gjorde säkert ett försök att ta sig upp, men de kände till förhållandena, och den ena led av svällande fötter vid hög höjd. Som fullkomliga noviser på sin första Himalayaresa hade de ingen chans med sina

173

tunga emballage. De var två grand danois, men deras tunga ryggsäckar var ännu större. Vid det första halkandet i leran skulle de åka ner till botten, vilket vid varje nytt försök skulle bli en ständig favorit i repris. En gammal schweizare från Genève satt i Paying Guest House Café och hade också tänkt sig till både Manali, Spiti, Kinnaur, Sangla och Chitkul. Han visste att vägen från Spiti till Kinnaur var stängd, att vägen till Manali var stängd och att kanske även vägen till Spiti var stängd, men han vägrade återvända till Leh, varifrån han just hade kommit. Han var astrolog och filosof och tog det mycket lugnt, enligt holländarnas måtto: ”Det enda du kan göra är att ta det lugnt, ty det är verkligen ingenting annat du kan göra åt saken.” Där träffade jag också resans första svensk. Tony från Örebro hade bott 26 år i Indien och nästan glömt sitt svenska språk. Han brukade bara engelska och hindi. Hans motiv för att lämna Sverige hade varit, att där hade alla irriterat sig på att han var en så glad natur. Han var verkligen en mycket glad natur, fryntlig och skojfrisk till tusen, och han gav mig några praktexempel på anglo-indisk stavning: ”Cheap and beast” (i stället för ”cheap and best”, som det står på många hotell,) ”Cold cock”(i stället för ”cold coke”på en menysedel,) ”Smashed potatoes” (i stället för ”mashed potatoes”,) ”Dont washing at here”, ”Bread and Breakfast”, ”Good cock at Hotel Anal”, och den bästa av alla vägvarningsskyltar: ”Experts expect the unexpected”, och flera andra. Gradvis tycktes regnet avta medan vi tog igen oss, men det hade varit resans värsta dag, morgonen hade varit en mardröm, men vi hade nu korsvägen bakom oss. Dagens mest säregna sensation var kanske emellertid när vi for över Rothang i gisslande rykande regnväder medan bussen krängde våldsamt på serpentinvägarna, så att man fick känslan av att man i själva verket befann sig på ett skepp i storm på väg runt Kap Horn. Associationen var oavvislig i omständigheternas påträngande verklighet. Jag stod ju upp i gången då och måste krampaktigt hålla i mig för att inte tumla över ända, som vid relingar, och man såg ingenting annat än silhuetter av det förfärliga Rothangpassets svarta och mordiska klippor, som man med nöd lyckades klara sig undan efter fruktansvärt motstånd vid uppklättringen. Jag hade aldrig drömt om att göra det utan Sergio och Silvia. Sergio visade från början en envis beslutsamhet som i sin okuvlighet var tryggheten själv, som det bara var att förtro sig åt och följa.

del 12 : Befrielsen. Det var första gången någonsin som jag anlände till Keylong i dagsljus, och visserligen regnade det hela dagen, men det framstod ändå som himmelskt skönt. Det är inte varje dag som man får se bergen i Lahoul och Ladakh täckta med nyfallen snö, i synnerhet inte på sommaren, men så var fallet nu, då det fortfarande var mycket kallt och det gradvis klarnade till kvällen, så att till och med spridda solglimtar förlänade färg åt landskapet och småningom de vita fjällen alltmer avtäckte sig själva i all sin bländande klara skönhet. Det var som ännu ett mirakel, att det äntligen (åtminstone tillfälligt) upphörde att regna och att

174

vita moln började släppa fram en blå himmel, även om det fortfarande var mycket kallt. Det hade varit 13 grader i Kokhsar, och i Keylong (den 3 augusti) blev det inte varmare än 15 (på Beiruts, Casablancas och Los Angeles breddgrad). På restaurang Tashi Delek, ett mörkt kyffe, mötte vi en japan som satt förfrusen och inlindad i alla sina klädesplagg jämte mössa och luva och hela sin egen sovsäck. Även han hade kommit upp från Manali, men hans promenad upp för leran från Kothi till Marhi hade tagit fyra timmar mot våra två. Han ansåg sig nu behöva vila i flera dagar i Keylong innan han vågade fortsätta vidare. Silvias och Sergios italienska vänner dök också upp i Keylong. Även de hade klarat det trots allt, men både de och japanen bekräftade, att vi sex var nog de enda som hade klarat oss, då inga andra västerlänningar setts till på vägen, allra minst danskarna. Min gamle schweizare från Genève upplevde uppvaknandet till kvällen som en himmelsskänk och var salig av hänförelse. Han trodde ännu han kunde komma till Spiti. Även våra fyra franska vänner, som varit med på den första nederlagsdrabbade bussen i förrgår, hade ämnat ge Spiti en ny chans genom organiserandet av en jeep som skulle hämta dem ovanför Marhi efter att de klättrat upp dit. Om de skulle kunna ta sig till Spiti var dock en annan fråga. Kanske det uppklarnande vädret var ett tecken att vi hade fattat rätt beslut i att bestämma oss för att överge Spitiplanerna för Ladakh. En ny tidig morgon förestod med väckning och uppstigning klockan 4, bussbestigning halv 5 och avfärd 5 mot Leh, som skulle nås efter skymningen klockan 8 efter en 15 timmars dagsresa genom öknen, om allt gick enligt planerna. Det var en kulen och mulen morgon, men regnet tycktes åtminstone vara på upphällningen och i avtagande. Den bleka månen var även i avtagande och blinkade bara till ibland. Avfärden från Keylong ägde rum. Vi var sjutton utlänningar i bussen som inte var fullsatt, varför vi var i majoritet, men vår största grupp var sju stycken polacker, som verkade väldigt ivriga och redo för storvulna hjältedåd. De ockuperade alla de bakersta sitsarna i bussen, och vid varje gupp flög de våldsamt i luften och skrek till. Det är ju så med indiska bussar mer än med vanliga bussar, och fler än jag upplevde bussens framfart som en riskabel sjögång. Vidare var det bara tre israeler, som skulle låta mycket tala om sig under resans gång, ett mycket ungt och vackert par från Quebec i Canada som talade en fullständigt obegriplig franskkanadensiska men mycket god engelska, mina fyra italienska vänner, och jag. Det enda hindret på vägen till Ladakh blev nedfallande stenar som blockerade vägen och som vi med handkraft måste hiva bort. Polackerna var kvar på bussen då ännu och stod för de mest heroiska och effektiva handtagen. De lämnade sedan bussen vid det första stora passet (4900 meter) tydligen för att klättra i berg. Det var inga attraktiva berg de valde att klättra i, och inte var de särskilt höga heller. Nåja, det var deras problem, men käcka och dristiga var de allt, hur små de än var till växten. Andra heroiska hjältedater som vi mötte på vägen bestod mest av cyklister. Vi mötte sex av dem på väg upp för det första höga passet, och de hade troligen cyklat hela vägen från Ladakh, vilket är ett anmärkningsvärt företag med tanke på hur ödslig och monoton vägen är som till hälften består av den plattaste glödheta öken.

175

Redan efter detta första pass började regnmolnen äntligen skingras, och vilken lisa det var när solen äntligen vågade titta fram! Den värmde genast ända in i hjärtat. I en vecka hade vi torterats av skvalande tröstlösa och mördande regn, och så fanns det ändå hopp trots allt! Vid Sarchu på halva vägen kom den fram ordentligt, och på vägen till Pang, som konsekvent håller sig över 4500 meter, framträdde den i hela sin glans och påminde oss med besked om hur hård Ladakhs sol kan vara. Den är inte att leka med utan snarare att skydda sig för. Det var den totala kontrasten: från de ihållande hällregnens tröstlösa och oupphörligt mer deprimerande och nedslående väta direkt ut i en mördande ökensol som slog en hårt i huvudet som en hundratons slägga. Solen svek oss sedan aldrig mer under denna dagens resa. Däremot utspelade sig en helt annan dramatik inne i bussen. En av israeliskorna skulle nödvändigt ut och kissa varje halvtimme och krävde då att bussen skulle stanna för hennes skull. Under resans gång gick detta konduktören allt mera på nerverna, och snart började han säga ifrån. När det blev en kisspaus för mycket lät han kungöra, att hans buss inte var någon turistbuss utan en vanlig passagerarbuss, och att alla dessa ständiga kisspauser redan hade försenat bussen med flera timmar, så att vi skulle komma fram först klockan 22 i stället för 19. Kisspauserna blev därefter mindre frekventa men fortsatte likväl, då de flesta utlänningarna satt och tömde sina vattenflaskor hela tiden. När samma flicka ville stanna bussen och gå ut och kissa några kilometer innan vi nådde upp till det sista och högsta passet (över 5300 meter) utbröt krisen. ”I så fall stannar vi inte sedan vid passet,” bestämde konduktören. Detta väckte allas protester, och en stor palaver utbröt. Hennes två israeliska vänner gick i bräschen för henne och krävde att bussen både måste stoppa enbart för hennes skull och sedan även för alla de andras skull vid passet. Risken var uppenbar att alla skulle ränna ut ur bussen vid båda tillfällena och sedan bli svåra att få in igen, så brukade det vara, varvid förseningen skulle tillta, men efter hårda yrkanden och någon hysteri från israelernas sida lyckades de driva igenom att bussen stannade både före passet och vid passet – medan solnedgången närmade sig. Vi får inte glömma, att detta var en resa på 370 kilometer rakt över Himalaya längs en enfilig väg med tre pass mellan 4900 och 5300 meters höjd att ta sig över, och att bussen var en gammal modell av skolbussen Skumpa-Dumpa, och spänningar ombord på ett sådant fartyg kunde lätt leda till handgripligheter och myteri. Emellertid var alla för trötta och höjdsjuka för att orka bråka så mycket mera om saken, och under resans sista timmar satt alla relativt tysta och utslagna och tvingades mest tänka på sin höjdsjuka och huvudvärk. Sergio vågade dock ta sig en privat extra kisspaus genom att gå till den bakre dörren, öppna den och helt enkelt kissa ut mitt i farten. Ingen protesterade. Tidigare hade jag alltid rest till Ladakh med flyg och klivit fräsch ut på Lehs flygfält och aldrig behövt känna av något över Lehs höjd på 3500 meter, men den här gången fördes man brutalt upp till 5300 meter genast utan föregående höjdanpassning genom några lämpliga veckor i Leh. Det var hur brutalt som helst, och det var första gången någonsin som jag fick huvudvärk av höjdsjuka. Naturligtvis bidrog den plötsligt brännande solen, två nätters förkortad sömn, korsvägen uppför Rothangpasset i hällregn med dess överansträngningar och bristen på mat, men huvudvärken var dock ett faktum.

176

Emellertid var kvällen förtrollande vacker i sin magnifika färgsättning. Det var första gången jag kom till Leh landvägen, och i kvällssolen var det en skönhetsupplevelse av oförglömligt slag att på detta sätt få återuppleva månlandet i bortre Himalaya. Bergen glödde och skimrade i alla regnbågens färger, och hela Zanskarbergskedjan gnistrade i sina nya vita strålande dräkter av snö. Ladakh hade aldrig varit vackrare, och vi kom lyckligt fram utan tillbud klockan 8 efter 15 timmars bussresa över världens högst belägna landsväg av så långt slag. Jag åtog mig att föra mina italienska vänner till mina gamla vänners gästhus i Ladakh, Lung Snon. Det gick inte att hitta vägen direkt, det var ju två år sen sist, men till slut kom vi rätt fram. Allt var i sin ordning i Lung Snon. Mina vänner fick genast rum med varma duschar, och min värdinna Dolma fixade genast fram en middag som passade oss alla. Jag fick tillbaka mitt gamla rum, vi kunde fullkomligt slappna av och njuta, maten och téet var de perfekta bandagen efter två så hårda dagar, och det var bara att konstatera, att man var hemma i paradiset igen.

del 13 : Livet i Leh. Min vän Helena Norberg-Hodge hade haft en svår gallstensoperation och hade delvis förlorat kontakten med mitt värdfolk, som inte längre drev Farmprojektet. Detta drevs i stället av ISEC med min gamla kanadensiska reskamrat Becky som ledstjärna – hon hade varit min reskamrat första gången jag flugit till Ladakh. Tonyot var hemma på besök tillsammans med Sarah, som han nu var gift med, men de levde mest hos henne i Arizona. Mitt värdfolks barnbarn hade vuxit en hel del under två år, men annars verkade allt oförändrat. Detta var kanske den största lättnaden: att egentligen ingenting hade förändrats på två år. Förändringarna, som mest bestod i nya konstruktioner och byggen, var endast marginella. Jag gick upp till min gamle vän Wangdus Kalon och hans hus längst bort i dalen, tyvärr var han inte hemma, jag hade missat honom med en timme, men till min glädje kunde jag se att han förverkligat sin dröm. Ett splitternytt och urflott reträttcenter lyste inbjudande med sina vackra lokaler och härliga terasser. Allt var klappat och klart för en underbar vistelse för reträttsugna filosofer som behövde få distans till Leh och ändå befinna sig i närheten. I södern tilltog dock dramatiken. Det regnade 240 millimeter på en dag i Chandigarh, där de måste stänga flygfältet. Översvämningskatastroferna tilltog, och vägen söderut stängdes. Vi hade med knapp nöd och med våld tagit oss upp förbi regnskuggan och kommit undan den i tid, men även här märktes eftereffekter från Himachal. Den första dagen i Leh var praktfull i underbarhet, men redan andra dagen märktes hotet från södern genom mulna molnslöjor och kallare väderlek. Ett annat symptom på oförändringarnas Ladakh var hur Internet fungerade. Liksom för två år sedan fungerade det ibland och ibland inte. Det var precis lika osäkert och nyckfullt som för två år sedan. Det var som om Ladakh inte hade något behov av Internet för sin salighet.

177

Vi blev tolv till middagen till kvällen – rena festbanketten. Utom en fransk dam från Bretagne ankom ett ungt österrikiskt par och sedan en mycket trevlig holländska med sin son och ännu en fransk dam med sin son. Feststämningen kunde inte bli bättre vid middagen. Vi beslöt att nästa dag inleda vår ”baby trek” till Themisgam via Likir till Lamayuru och Alchi på tillbakavägen under en vecka, och österrikarna hängde på. Vi blev alltså sju personer som det gällde att organisera och se till att hade det bekvämt under vandringen. Francesco och Silvia hade gett upp hoppet om att få sitt förlorade bagage till Leh – de hade förlorat allt utom sitt handbagage i Delhi, det hade nu kommit till rätta i Delhi (efter 7500 rupier i omkostnader), där hade de hela sin trekkingutrustning, men nu lät de alltsammans vara kvar i Delhi. Francesco sov illa och hade våldsam huvudvärk i bakhuvudet, och österrikarna var helt gröna och nyanlända. Det var bara att hoppas att allt skulle gå bra. del 14 : Invasionen i Likir. Naturligtvis blev det problem. Vi infann oss vid busstationen klockan 15.15, väl medvetna om att det var den enda dagliga bussen till Likir och att det därför gällde att vara ute i god tid för att alls få plats. När vi kom var bussen redan fullproppad. Det var bara att finna sig i att bli stående i bussen hela vägen (3 timmar). Emellertid löste det sig, och vi fick alla sittplatser medan folk gradvis klev av under resans gång. Sergio föredrog att sitta på taket och njuta av utsikten därifrån under den hisnande ökentrippen. De verkliga problemen infann sig när vi kom fram till Likir. Det visade sig att mitt gamla härbärge Norbu redan var fullt, även det nya hotellet var fullt, men några av gästerna var hyggliga nog att flytta samman och upplåta några rum åt oss. Det var bara Sergio och jag då än så länge, men när resten kom, fem stycken till, gjorde vår lilla söta värdinna stora ögon. Där bodde redan på det lilla härbärget en stor israelisk meditationsgrupp på tretton personer plus fyra fransmän och tre engelsmän, och alla dessa skulle hon koka middag åt. Det var en omöjlig ekvation, men den löste sig. Vi blev alltså 27 personer till middag i det lilla köket, och hon lagade även den underbaraste mat åt oss alla. Särskilt trevligt hade jag med engelsmännen. Jag hade hört att vitlök skulle vara bra mot höjdsjuka, och jag föreslog dem att inmundiga vitlöks-te efter maten, då vitlök ingick i supén. Det var bara det att den speciella vitlökssåsen också innehöll chili. Den ena engelsmannen anmälde sig som kamikadzepilot och beslöt att pröva mint-te med vitlöksås. Hans reaktion var inte odelat positiv. Han menade, att det hade varit bättre om chilin inte varit med. Därefter blev det min tur att prova detta fantastiska te och fann det så gott, att jag tog två koppar. Engelsmannen fick rätt. Chilin skulle få förödande effekter, vilket visade sig dagen därpå, då hela tarmsystemet fullständigt rensade sig självt. Vi gick upp till klostret följande morgon utom Francesco, som vilade sig då han var sjuk och inte fått sömn på tre dagar. Vi bröt sedan upp från Likir halv 10, sju personer stark, och Francesco klarade sig förvånansvärt väl. Under vägen mötte vi en annan grupp vandrare på fem personer, varav en var tyska och resten israeler. Alla var vi på väg mot Yangthang. De rörde sig långsammare, men de hann

178

upp oss igen i Sumdo, där vi hade gemensamt kaffe kokat på Sergios primuskök, som dock inte gick upp mot Sumdos värdinnas te. Därefter bröt vi upp och lämnade israelerna och tyskan långt bakom oss i bestigningen av passet på närmare 3700 meter. Vi nådde Yangthang halv 2 och hade då tillryggalagt hela vandringen från Likir över två pass på bara 3 timmar (om man undantar den nödvändiga pausen i Sumdo) vilket är anmärkningsvärt för en hel grupp på 7 personer. Dessutom anslöt sig i Sumdo Jochen från Tyskland till vår skara, en ensam trevlig vandrare, som också ville besöka Rizong. Jag hade ju varit där två gånger men var nu för gammal och trött för att orka mig ner dit och tillbaka upp igen samma dag som vandringen från Likir. Jag rådde Jochen att ta det lugnt och ta en hel dag extra på sig ner till Rizong utan bagage och stanna två nätter i Yangthang som bas. Förslaget föll i god jord. Det fanns två sovrum i hotell Sopok med åtta bäddar, vilket passade oss perfekt. Tyvärr var mitt gamla ställe Norbu stängt, vilket var synd, ty där fanns det bättre svängrum och utsikt, men det var inget att göra. Enda problemet i Sopok i Yangthang för oss var den förfärliga mängden flugor. Under eftermiddagen träffade Sergio och Silvia den lokala skolläraren, som hade mycket intressant att berätta. Det var en företagsam ung man som arbetat med undervisning i Dharamsala, Madras (Chennai) och andra större orter men sedan kommit tillbaka för att driva sin gamla byskola. Han berättade att turistinvasionen pågått hela sommaren, så att ibland turisterna i Yangthang varit fler än lokalbefolkningen. Invånarantalet i Yangthang var 50, och vid ett tillfälle hade turisterna varit 70. Han visade stolt sin skola och lät sina barn uppträda för oss med dans och sång, sju underbara barn mellan 5 och 11 år, som dansade och sjöng av hjärtans lust. Han rekommenderade även åt oss en annan by högre upp, vart vi gick och hade en angenäm kopp te. Han visade oss den bästa vägen vidare för morgondagen, och bekantskapen med honom var det bästa i Yangthang. Mitt lårben strejkade. Något hade slagit slint i låret så fort vi lämnat Likir, så det var omöjligt att stödja sig på låret. Det var särskilt besvärligt att resa sig upp och att vända sig i sängen. Det var troligen någon sorts muskelinflammation. Det var bara att göra det bästa av saken och fortsätta. Alla de andra var tämligen utslagna av höjdens påfrestningar och sov mest bort hela dagen efter ankomsten. Vädret var dock fortfarande drägligt och kunde inte bli bättre, och i Yangthang sov vi alla relativt gott under natten – 9 timmar minst.

179

del 15 : Uppsplittring i Themisgam Vi lämnade Yangthang klockan 8, och vädret var idealiskt – strålande solsken och inte för varmt ännu. Det första passet nåddes utan svårighet, varefter man fick vila ut ordentligt i Hemis Shukpachen, som var lika underbart och idealiskt som vanligt. Samma flicka som jag gästat för två år sedan kom på nytt ner till grinden på turistjakt inför första synen av en främling på vägen och ville bjuda på te och förfriskningar. Då hade jag tacksamt accepterat och haft en timmes njutning hos denna vackra mö och hennes husliga välsignelser, men nu hade jag sju andra att tänka på. Kände hon igen mig från för två år sedan? Det var möjligt, så lätt som jag kände igen henne. Jag rannsakade byn på dess bästa serveringar men fann att den bästa var den vid forsen strax före byn, varvid jag återvände dit och fann gänget på vägen. Vi tog igen oss där i en timme med massor av te, äppeljuice, coca-cola och annat sådant innan vi fortsatte upp mot det sista passet. Förra gången hade jag inte förstått att passet var två, varför jag gått fel vid nedgången och långt senare kommit fram till ett militärläger där en hindu uppfattat mig som en terrorist med självmordsbomber i ryggsäcken, varför han hotat mig med automatgevär och krävt att jag demonstrerat ryggsäckens innehåll, som mest var bara böcker. Den här gången tog vi båda passen, och det andra var värre än det första, då man emellan dem hade en brant nedstigning och sedan en ännu brantare uppstigning igen till 3750 meter. Jag inväntade de andra vid toppen och gick sedan i förväg för att leta upp mina gamla vänners gästhus. Nedstigningen från passet till Thingmosgang var 400 meter och oändligt lång, och under de hetaste eftermiddagstimmarna blev öknen ganska outhärdlig, men fram kom man. Vid sidan av vägen strax före Thingmosgang låg ett nytt gästhus som hette Namra. På skoj gick

180

jag dit och kollade priserna. Värdinnan var ganska distansierad och krävde 250 per natt per person. Vi skulle då ha fått trängas fem i ett rum och tre i ett annat. Jag tackade nej och gick vidare. Jag fann mitt gamla ställe utan svårighet, och värdfolket kände genast igen mig. Jag förklarade att jag hade sju vänner som var på väg, och alla skulle lät beredas plats. Inga problem. Så det var bara att sätta sig vid fönstret, hålla ett öga på vägen och ropa in de andra när de kom förbi. Men tiden gick, och de visade sig inte. Efter en timme blev vi oroliga, och jag gav mig ut på jakt efter dem. Efter en kvart på vägen tillbaka uppför fann jag dem, och jag ropade till dem att jag väntade på dem längre ner vid vägen, varefter jag återvände till mitt Themisgamhem och satte mig ånyo och väntade vid fönstret. Tiden gick. De kom inte. Så uppenbarade sig äntligen Jochen och Bernhard, men de var utan bagage. De blev glada åt att se mig, varpå jag frågade dem var de andra var. Då hade de dårarna tagit in på det avskräckande Namra Guest House fastän jag inte funnits där. Uttröttade hade de tydligen gripits av en slags förvriden grupplogik och fallit för första bästa frestelse. Bernhard och Jochen sade att de genast skulle hämta de andra. Så kom de då äntligen till rätta. I två timmar hade jag suttit vid fönstret och spanat efter dem och längtat efter att få ropa in dem till ett av Ladakhs vänligaste gästhus, två viktiga eftermiddagstimmar hade gått förlorade, och de hade försuttit sin lunch, medan jag bjudits på den underbaraste ”skew”. Men alla skador kunde repareras, de fick en försenad lunch och kunde duscha och koppla av, så slutet gott, allting gott. Så var man då hemma igen hos detta underbara värdfolk i Themisgam, där ingenting hade förändrats, utom att de skaffat en större TV. Generositeten och välviljan var den samma, och aldrig hittills fick jag ett hjärtligare välkomnande än här, där de genast dukade upp för mig både te med bullar och aprikoser och dessutom den bästa tänkbara lunch. Alla i gruppen omfattades av samma välvilja, och därtill kom mot kvällen fyra nya gäster från Tyskland, som också försökt ta in på det avskräckande Namra men som rekommenderats denna familj av några barn. Mot kvällskanten gick vi upp till klostret och njöt av dess innehålls fantastiska sevärdheter och av den magnifika solnedgången. Sergio ville ta sig hit upp i gryningen också, han hade varit dålig under dagen efter att i Yangthang ha förätit sig på Skew (6 portioner) men var nu bättre och åter på sitt bästa godmodiga humör. Under hela dagen hade vi diskuterat till och från om vi skulle satsa på Bong Bong La eller inte. Ingen visste hur högt det var, sannolikt var det inte högre än 3400, men alla guideböcker var överens om att vandringen från Bong Bong La till Khaltse var lång och tråkig. Tre andra alternativ var att vandra i gryningen ner till Nurla och därifrån ta bussen till Lamayuru, att ta bussen från Themisgam till Khaltse klockan 9 eller att stanna en dag till i Themisgang. Jag hade en gång tagit bussen till Khaltse härifrån och ändå kommit för sent till Khaltse för att därifrån kunna ta någon buss till Lamayuru, samma risk förelåg om man satsade på Bong Bong La, medan det säkraste alternativet var att gå ner till Nurla. Det var detta som vi till slut beslöt oss för. Jochen hade en bror i Nepal som där arbetade för Röda Korset och kunde både hindi, nepali och sanskrit utom tyska och engelska. Jochen hade ofta varit där men var nu för första gången i Ladakh och hade till en början avskräckts av höjdproblemen men kände sig nu

181

hemma. Han var mycket trevlig och mångkunnig och var i det civila musiklärare för klarinett, saxofon och piano men tyvärr bara inom jazzen. Han kände sig helt hemma inom buddhismen och hade redan som 6-7-åring omfattat reinkarnationstanken som mera plausibel än materialismen och dess förnekelse av allt andligt. Under kvällen hade vi en omfattande diskussion med de andra tyskarna om deras svårighet att få hinduism och buddhism att gå ihop, medan Jochen utan svårighet lade ut texten för dem om deras naturliga samhörighet, om att hinduismen betraktade Buddha som en reinkarnation av Vishnu och att Buddha var helt inkorporerad i den hinduistiska världsåskådningen. Ingenstans vandrade båda religionerna närmare tillsammans än just i Nepal. Jochen trivdes så bra i Themisgang att han beslöt att stanna en dag extra. Vi skulle därmed förlora en mycket trevlig och mångkunnig tillgång i gruppen. Bernhard och Alix hade bara åtta dagar kvar i Indien innan de måste flyga hem, och med tanke på tillståndet i övriga Indien, (vi såg på TV här under en nyhetssändning hur i princip hela Indien låg under vatten, det ösregnade och åskade och stormade överallt utom i Rajahstan och Ladakh, och de värsta skadorna tycktes ha drabbat Simla och Assam – flera stora dammar rann våldsamt över, då alla öppnade dammluckor hjälpt föga mot vattenmassorna,) med sönderbrutna vägar överallt, måste de börja planera sitt återtåg. Därför beslöt de att återvända till Leh. Därmed återstod av gruppen endast mina fyra italienska vänner och jag. För första gången i Ladakh sov jag här i Themisgang en obruten sömn, och det samma gällde nästan för de flesta. Vi hade sänkt oss till 3200 meter, vilket var av stor betydelse i denna tunna luft. Mitt lår var redan mycket bättre, och det var endast det att sitta på huk som vållade problem, vilket man ju måste kunna göra på indiska toaletter, i synnerhet om dessa bara består av ett litet hål i golvet. Men det var en småsak. Huvudsaken var att alla mådde förträffligt.

del 16 : Bong Bong Las hämnd. Vi var alla på bästa humör och vid bästa vigör när vi drog ut på avskedet från vårt underbara hem och värdfolk i Thingmosgang. Så lyder ortens egentliga namn, men då det är svårt till och med för ladakhier kallas byn i allmänhet för Temisgam – det är så mycket enklare. Nackdelen med ett så underbart ställe som detta är att man naturligtvis bringas till att omfatta sitt värdfolk med en sådan tillgivenhet, att man känner det som på sitt ansvar att ständigt återkomma och förnya kontakten, så att den alltid hålls levande. Sålunda binds man till fullständigt främmande och avlägset fjärran länder, platser och människor, i synnerhet som man aldrig kan glömma dem, och då det vid längre skilsmässor måste uppstå saknad och oro på grund av ovisshet om deras öden. Jochen var lycklig som kunde unna sig att stanna kvar, och vi avundades honom. Bernhard och Alix vinkade vi av och hoppades för deras skull att vägen till Manali skulle öppna sig för dem, men enligt väderlekskartan såg det illa ut. Själva knallade vi iväg i utförsbacken mot Nurla och kom fram exakt kvart över nio. Det visade sig där att vi hade missat bussen med en kvart. Det var tretton kilometer till Khaltse och dess polischeckpost.

182

Att bara sitta stilla i Nurla och vänta var ingenting fös oss. Vi beslöt oss för att anträda den långa besvärliga marschen till fots. Naturligtvis kom det truckar och jeepar och bussar förbi, men ingen ville ta upp oss. En truck erbjöd sig att ta med två av oss, och vi skulle ha accepterat. Vi lärde oss snabbt hur man gruppvis reser i skilda portioner. I nästa lastbil fick damerna plats. Vi tre män på landsvägen fick en annan lift men bara halva vägen till Khaltse och måste gå resten – fem kilometer i öknen längs den forsande skummande Indus. På vägen passerade vi mynningen av Bong Bong La. Längtansfullt blickade vi upp mot det dolda passet. Vi hade valt den direkta vägen till Nurla för att undvika vidare transportproblem, varvid just detta hade drabbat oss desto mera. Det var Bong Bong Las hämnd för att vi nobbat henne. Sergio, som blivit efter mig och Francesco, fick en annan lift med en jeep kashmiris, som krävde betalt och strandsatte honom när han inte ville betala ett hutlöst pris. Han förblev arg på dem för resten av dagen. Vi möttes inne i Khaltse, två bussar stod där som vägrade ta emot oss fastän de hade plats (av formalistiska skäl – den ena var en privatbuss, och den andra var reserverad, som om detta måste utesluta alla ansatser till mänsklighet), och inga jeepar med gott om plats ville heller ta emot oss. Det var bara att knalla vidare till fots två kilometer till till checkposten. Inte ens de två kilometrarna ville någon ge oss skjuts. Där träffade vi äntligen Silvia och Silvia. De hade väntat länge, kontrollerat varje fordon, frågat efter oss, alla jeepar hade sett oss och gladeligen berättat att vi kom gående genom öknen, och bara väckt damernas förargelse inför deras totala brist på medmänsklighet. Än en gång visade det sig hur utsatt man är som resenär för både allt det bästa och allt det sämsta inom mänskligheten. Etablerade infödda kan behandla resenärer från fjärran som lort och hur illa som helst utan att det kommer dem vid, och de kan strunta i om de strandar på kuppen. Ibland går det till på det sättet, och det kan hända var som helst och vem som helst. De som verkligen bekymrar sig om resenärernas bekymmer och gör vad de kan för att underhålla och berika resandet för dem är i allmänhet undantag. De flesta, och det gäller hela världen, har bara likgiltighet till övers. Till slut kom det en skraltig gammal buss som antog oss utan diskussion. Till min stora glädje valde denna buss den gamla vägen upp till Lamayuru, den långa krångliga och slingriga, som erbjuder Ladakhs mest fantastiska berglandskap som överväldigande för att inte säga svindlande underhållning längs hela vägen av uppstigningen på 500 meter. Vi kom lyckligt fram till Lamayuru, mitt gamla värdfolk på hotell Dragon kände genast igen mig, vi fick genast hotellets bästa rum, vi kunde genast duscha och sätta oss till bords till en förträfflig lunch, och där vimlade som vanligt av det vanliga internationella klientelet – fransmän, tyskar, israeler, en spanjor som kommit på motorcykel direkt från Dharamsala (mer än 100 mil), en makedonier, och så vi, fyra italienare och jag. Restaurangen hade spaghetti som fransmännen hävdade att var fransk. En israel anslöt sig till oss och ville följa med till Wanla imorgon. Full rulle genast i Lamayuru alltså. Vi gick upp till klostret till kvällen och fick nöjet att närvara vid en fullständig puija med fullsatt lokal med alla munkar från gravtröskeln ner till femårsåldern. Jag hade aldrig närvarit vid en så fullsatt puija förut. Under bönernas och slagorkesterns och trumpeternas tutande gång hände allting, och de små munkarna hade aldrig tråkigt, och även om de

183

boxades och bråkade ibland var det aldrig illa menat. Framför allt var det en underbar gemenskap under en gemensam fromhets idkande genom böner och samvaro som i värme och mänsklighet vida överträffade till exempel en politisk gemenskap eller allt slags gemenskap av aggressivt eller militärt slag. Mina stackars italienare led dock av bristen på matkultur i Ladakh. De talade hela tiden om mat och drömde om alla de rätter som ej stod att få. På vår meny fanns en hel sida med olika kycklingrätter. Sergio älskade kyckling och beställde en avancerad sådan. Efter 40 minuter kom kocken och meddelade att det tyvärr inte fanns tillgång på kyckling mera. Sergio gick rasande ut från restaurangen, som ändå var Lamayurus bästa. Så våra prövningar var minsann inte slut. Inför morgondagen planerade vi en vallfärd av och an till Wanla, och Uri, en annan gäst från Israel på stället, en hjärtlig pratmakare av rysk-skotsk börd, som hade visioner av hur judarna skulle ta över hela Indien, ville följa med. Han fick följa med på egen risk förstås och hade ingen aning om vad han gav sig ut på.

del 17: Katastrofen vid Shilla. Det var den idealiska trekking-dagen. Vi tog det lugnt vid en ordentlig frukost, och vid 9tiden bar det iväg. Uri visade sig vara vig och följsam och ha rätt tempo inne, och hans pratsamhet förnekade sig inte. Vi hade även till sällskap tre österrikare, två tanter, varav den ena var anmärkningsvärt åt det fysiskt vidlyftiga hållet med många dubbelhakor, och en äldre man. De hade alla tre alldeles tydligt ingen aning om vad de gav sig ut på. Vi körde snart förbi dem och såg dem aldrig mer efter passet. Även Silvia den lilla backade. Hon hade haft problem med fötterna, och när jag med Uri inväntade de andra uppe på passet ankom bara tre. Silvia hade vänt tillbaka. Det skulle senare visa sig hur klok hon hade varit. Från passet är det en enda underbar lång nedstigning på sju kilometer 550 meter ner till Wanla, som vi till fullo njöt av. Det var bara att glida och dansa fram. Uri var konversant hela vägen, och vi diskuterade hela det moderna Israels historia. Han var mycket intresserad av Finland och Stalins massiva krigsfiasko därmed, då denne förlorat fem gånger fler män i detta krig än vad som ingick i hela Finlands armé. Jag redogjorde utförligt för både Vinterkriget och fortsättningskriget och framför allt för det enorma företaget att bereda plats och arbete åt en halv miljon flyktingar från karelska näset, den största operation som någonsin genomförts för att mottaga den största folkvandringen som någonsin ägt rum i Norden. Vi diskuterade Ariel Sharon och Shimon Peres, hur Golda Meir kunnat undvika Jom Kippur-kriget, Abba Ebans lysande insatser som Israels främsta ambassadör, diplomat och internationella främjare av Israels sak genom tiderna, Arafats och Nassers alla katastrofala misstag, hur allt som Nasser gjort bara varit dumheter och misstag från Suezkriget till sexdagarskriget inklusive den totala förödelsen av Egyptens ekonomi, hur demokrati och palestinsk självständighet var Arafats största skräck, och så vidare. Vi analyserade hela Mellanöstern-karusellen där medan vi gladeligen och raskt hastade tillsammans genom öknen.

184

Wanla hade aldrig varit vackrare. Vädret var perfekt, och när de andra tre ankommit klättrade vi genast upp till klostret. Tyvärr var ingen hemma, och allt var stängt och låst, så vi fick bara se det utifrån och den makalösa utsikten därifrån. Det räckte, då vädret var så underbart. Därefter intog vi vår lunch. Uri och jag intog en underbar idealisk riktig Thukpa-soppa med mynta och te, medan de andra bara drack kalla drycker och vatten. De missade världens bästa lunch. Det var bara att konstatera, att alla mina tre utflykter till Wanla med dess luncher hade varit lika totala braksuccéer. Sergio hade ådragit sig svåra skavsår och utslag på fötterna med inkrökta tår, varför han tog av sig kängor och sockor. Jag har aldrig förstått mig på dem som vandrar i stekheta bergsöknar med tjocka sockor och pjäxor när sandaler utan strumpor vore det enda drägliga. Men alla italienarna och även Uri hade kängor och sockor. Sergio bad att få låna mina sandaler ner till strömmen där han ville svalka och tvätta sina groteskt deformerade fötter. Jag var inte helt villig därtill, då jag fått reparera mina sandaler ett antal gånger. Till slut gav jag med mig, och han kom efter en stund nöjd tillbaka. Mina sandaler hade klarat en främmande mans oformliga fötter. Vi drog ut på lunchen i det längsta då vi visste att återfärden skulle bli besvärlig med ökensol utan skugga genom en uttorkad ravin i timmar under den hetaste eftermiddagssolen utan moln, men Uri blev otålig, och halv 2 bröt vi äntligen upp. Uri och jag hade snart lämnat de andra långt bakom oss. Då hände det strax före bron vid Shilla. Den ena sandalen gick sönder. Det hände precis före den kritiska ökenvandringen, och en ramponerad sandal skulle fördubbla ökentortyren genom att halvera hastigheten. Det var ingenting att göra, bara att fortsätta. Uri behövde toalettera, så jag fortsatte ensam. Jag såg honom aldrig mer före Lamayuru. Ökenvandringen blev just så svår som vi hade förutsett. Det gavs skugga endast på ett fåtal ställen, som tillvaratogs till maximum. Vattnet gick snabbt åt. När man äntligen kom fram till passet möttes man där av rena sandstormen och dessutom en åsnekaravan. Passet hade inte kunnat tillproppas mera totalt ens av en elefant, och det räckte med att en åsna eller mula vägrade gå vidare, så stoppade hela karavanen så att ingenting kunde rubba den ur fläcken. Sandstormen brände i ansiktet, och karavanförarna bad mig bevekande att ta mig förbi åsnorna så att dessa lättare skulle kunna ta sig över passet. Det var bara att ta sig över de knivskarpa klipporna ovanför åsnorna och passet ner på andra sidan i den rykande sandstormen, där man äntligen kunde börja ta sig ner i lä, – men öknen hade aldrig varit vackrare. Hemkomsten ägde rum 15.55 precis två timmar och 25 minuter efter Wanla. Den snabbaste vandringen längs denna sträcka tar annars 3,5 timmar, men jag hade ju gått med en brusten sandal, och vreden däröver hade varit total. Uri kom fram efter 40 minuter, och de andra efter ytterligare 20. De hade gått fel. Efter bron vid Shilla hade de fortsatt upp för strömmen i stället för att vända in i den långa uttorkade ravinen mot passet. Dessutom hade Francesco blivit akut magsjuk och fått sätta sig två gånger med neddragna byxor – föga roligt i öknen med bara virvlande sandstoft bland skarptandade klippor och stenar.

185

Men alla hade i alla fall kommit till rätta, och lilla Silvia var glad över att hon stannat hemma. Hon var nu fräschast av oss, och hon hade bara gjort nytta hela dagen med att tvätta kläder och föra dagbok. Alla var trots allt nöjda. Som omväxling mot den tröga servicen och dyra ensidiga maten i hotell Dragons restaurang gick vi till kvällen upp till Shangri La, ett blygsammare men mera sympatiskt ställe. Där gottade vi oss i skew och kaffe, men italienarna beställde tyvärr fel och fann maten ännu sämre än hos Dragon. Sergio och Silvia gick ner dit för att komplettera sin middag. Därmed var Lamayuruäventyret över för den här gången. Besöket i Wanla hade varit underbarare än någonsin med sitt generösa strålande solsken trots katastroferna vid Shilla, och vi såg nu fram mot en mera fridfull avrundning av vår en veckas trekkingtur i Alchi.

del 18 : Mörk dramatik i Leh. Att lämna Lamayuru var svårare än väntat. Vi steg upp 6, var färdiga med våra bagage 7, intog frukost och gick ner till busshållplatsen klockan 8. Många väntade där redan. Det var inget annat att göra än att bara vänta. Det fanns ju numera två vägar till Lamayuru, en som gick ovanför byn och den nya som gick strax under vårt hotell. Ingen tycktes veta säkert vilken buss som skulle ta den övre eller den nya vägen, men alla vi frågade lutade åt det senare. Men faktum var att ingen buss kom, varken den övre eller den nya vägen. Vi väntade i två timmar som blev tre. Där var även flera som väntade på bussen till Kargil och Srinagar, och de blev allt osäkrare ju längre det led. Till slut gick de upp till den övre busshållplatsen. Ganska snart därefter såg vi deras buss komma den undre vägen. Vi kunde bara hoppas att de skulle kunna fånga den. Samtidigt fick vi veta att en bro hade brustit på Kargilvägen och att det därför inte skulle komma några bussar idag. Det betydde även, att alla de som reste med fordon mot Kargil skulle fastna på vägen. Detta började bli tjatigt. Vart vi än reste kollapsade broar och stängdes vägar, som om hela Indien höll på att upplösas rent fysiskt. Vi hade då väntat i tre timmar. Vi lyckades värva en taxijeep för 1200 rupier. En mexikanare var lika strandsatt som vi, han fick gärna följa med oss, så vi var sex som delade på taxin, 200 per person eller 40 kronor för 60 kilometer. Så lyckades vi då snabbt komma fram till Alchi trots allt, men flugorna där var ännu förfärligare än någon annanstans. Jag träffade min gamla värdinna, och vilken tur vi hade! Hon skulle precis resa bort på en veckas semester, så hon hann precis ta emot oss och ge oss våra rum samt bjuda på te innan hon måste åka. Mycket hade förändrats i mitt gamla älskade Choskor. Huset hade tillbyggts med en stor matsal på bekostnad av trädgården, och flera nya rum hade kommit till på övervåningen. Annars verkade Alchi vara helt sig likt. Värden kom hem till kvällen, och det blev ett hjärtligt återseende. Vädret var inte det bästa, men mina italienska vänner var ändå överväldigade av ställets skönhet, och här kunde de äntligen få utlopp för sina kulinariska böjelser. På hotell Lotsava, det bästa matstället i

186

Alchi, kunde de frossa i alla sina indiska favoriträtter och därmed avsluta sin påtvingade tre dagars fasta. Vi hade en lunch till på Lotsava att se fram emot. Det gick två bussar från Alchi till Leh, en halv åtta på morgonen och den andra 15.45 på eftermiddagen. Vi beslöt att stanna en natt och sedan ta eftermiddagsbussen. Jag visste med säkerhet att Alchisyndromet även skulle drabba italienarna: att de ofelbart skulle ångra att de lämnat Alchi för tidigt. På Choskor bodde också ett stökigt gäng israeliska motorcyklister, som envisades med att ha sin egen musik med sig in i matsalen, en CD-spelare med högtalare med ensidig elgitarrmusik. Jag försökte påpeka för dem att kökspersonalen hade sin egen musik på i köket och att det därmed uppstod korseld, vilket israelerna struntade i. Inte ens på flykt från civilisationen i avlägsnaste Himalaya kan man alltså få vara helt i fred för den västerländska hårdrockens skräckhjärntvätt. Vi hade det dock underbart i Alchi, och italienarna var i paradiset. Inte bara var Lotsavas restaurang förverkligandet av alla deras högsta kulinariska drömmar, utan dessutom fanns det en marknad i Alchi för konsthantverk, där det förekom så talrika och underbara frestelser i form av utsökta små konstverk, att de fullkomligt förköpte sig. Men de var hänryckta och saliga. Tyvärr fick jag inte mera träffa min käre vän värden, men vädret tycktes äntligen bättra sig. Denna dag (den 12 augusti) var kanske vår allra vackraste, och det var fyra mycket nöjda italienare som på eftermiddagen satte sig i bussen med mig för återfärden till Leh, som endast jag visste att skulle bli svår – kontrasten mellan Alchi och Leh är alltid traumatisk. Ett annat orostecken var de massor av jeepar som blockerade vägen från Alchi. Denna fridfulla ort var fullkomligt översvämmad av jeepar, och några lokala förmågor fick lyfta bort en för hand (8 händer) för att den lilla minibussen alls skulle kunna komma ut från Alchi. Våra värsta farhågor överträffades när vi kom fram till Leh. Staden var dränkt av turister. När vi kom fram uttröttade och hungriga efter den 3 ½ timmar långa bussresan drällde även Lung Snon av turister, och vi hade ingen chans. Vårt goda värdfolk gjorde sitt bästa för att lösa situationen. Jag fick mitt gamla rum, Francesco och Silvia fick det sista rummet med dusch, men för Silvia och Sergio fanns det bara ett litet rum med en säng. De frågade om de kunde få en extrasäng installerad. Tyvärr fick en sådan inte ens plats. Jag föreslog att Sergio skulle dela rum med mig för en natt, ty till nästa natt skulle alla de franska turisterna som ockuperade vårt hem i Leh tacksamt packa sig iväg, men av trötthet, nervositet och den påtagligt mycket sämre luften i Leh (vi hostade plötsligt alla) förlorade Sergio behärskningen och all flexibilitet. Jag hade aldrig sett honom sådan. Han var en klok och sansad psykolog, den idealiska vännen och reskamraten, men här i denna krissituation tog det italienska temperamentet över. Han förolämpade vår värd och kallade enmansrummet ”ett rum för hundar” och ville inte ta reson eller lyssna till alternativa lösningar eller visa någon god vilja eller det nödvändigaste av allt i Indien: att visa sig förmögen till att improvisera. Han var därvidlag precis som en bortskämd israelit. Vår värd hade inget att göra än att be honom söka ett annat härbärge. Både han och jag var lika ledsna som Sergio och Silvia.

187

De hade så sett fram emot en varm dusch, en skön säng, ett vackert rum och, framför allt, vår värdinnas goda mat, och detta fördubblade traumat för våra stackars italienare. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa dem i natten på deras jakt efter nattkvarter, men det ena gästhuset efter det andra var fullt. Leh var invaderat av turister. Till slut fann vi en hjälpsam ung man, vars gästhus var fullt, som per telefon kontaktade ett annat gästhus i närheten, som hade plats, dit vi fick bege oss över åkrar och ängar och gärdsgårdar, Sergio och Silvia utan skor på fötterna i bara tofflor, och det var nästan för mycket – att drivas ut i intet i nattmörkret, fördrivna och hemlösa, arga och hungriga, nervösa och förbannade. Men vi fick dem installerade i ett underbart familjehus. Sedan gällde det bara att få dem på gott humör igen. Vi kom överens om att träffas i staden vid tvättinrättningen i centrum (där de hade mycket tvätt att lämna in) efter en stund. När jag återvände med vår unge hjälpare kom vi att tala om vår förestående Nubrautflykt, och han åtog sig att arrangera allting för bara 1300 rupier per person. Det var goda nyheter. Jag kläckte dem för våra vänner vid middagen. Efter tvättstugebesöket lyckades vi efter någon sökan finna ett ställe som inte var helt överfullt, där vi lyckades få fram en mycket god middag. Sergio beställde på vinst och förlust en moussaka, (vilket jag aldrig sett i Indien tidigare,) som till och med blev en angenäm överraskning för honom. Därtill inmundigade vi flera stora buteljer öl, (”Kingfisher” är det enda märke som duger,) och snart började de sargade och förbittrade andarnas trender vända uppåt igen. Det gick som jag hade hoppats – middagen slutade i bästa tänkbara humör, alla skrattade och var glada igen, och den goda Nubranyheten gjorde susen. Det gällde bara för mig att få alla våra pass till vår unge hjälpare innan det var för sent – klockan var redan halv 11. Jag lyckades få dem till honom före 11, men han låg då redan till sängs. Klockan tre i natten skulle han hjälpa en grupp av sina gäster till bussen, men han tog ändå vänligt emot mig och presenterade översvallande sitt omfattande trekkingförslag för Nubra. Även där slutade allting i dur, och vi såg fram emot morgondagen. När jag äntligen kom hem var dörren låst inifrån, och vi måste väcka upp vår gode värd för att alls komma in. Det hör till saken, att det var strömavbrott i Leh denna kväll, vilket är ovanligt. I centrum fanns det generatorer, men för övrigt var hela staden mörklagd som i krigstid. Det var alltså en ovanligt mörk afton i Leh med en ovanligt tät dramatik ytterligare förhöjd av det extrema turistinvasionstillståndet – turisterna behärskade staden, ockuperade alla hotell och alla restauranger, under vilken tyngd elnätet hade kollapsat. Till och med min ficklampa strejkade, så det blev stearinljus vid tandborstningen och sänggåendet. Plötsligt flammade allting upp. Alla påslagna lampor tändes på en gång. Strömmen hade kommit tillbaka halv 12. Det var bara för de invånare som fortfarande var vakna att gå omkring och släcka omkring sig….

del 19: Fredagen den 13 augusti i Leh. Denna dag gjorde jag mitt andra försök att söka upp min vän Wangdus Kalon i den översta ändan av Lehs långa gröna oas, och på nytt såg det ut att misslyckas. Ingen var

188

hemma, allt var låst överallt, jag uppsökte grannhuset och fann en ensam infödd matrona som ingenting begrep, och det var allt. Det var bara att lämna och gå tillbaka. Precis när jag var på väg därifrån hörde jag däremot en välbekant mansröst resonera med en kvinna. Hoppet tändes. Jag vände tillbaka, och där kom Wangdus emot mig. Återseendet efter två år var mer än hjärtligt. Han bad mig ta igen mig i sin lilla vackra trädgård medan han försvann in i huset. Efter en stund återkom han med en delikat kaffebricka. Det blev således en enastående kaffefest där i trädgården, och då vi var närmare 4000 meter steg kaffet en genast åt huvudet så att det svindlade. Men det var alldeles infernaliskt gott. Jag berättade om mina olycksöden med alla sönderbrutna vägar och kollapsade broar som konsekvent saboterat hela min resa, och han var mycket intresserad av min resa från Rekong Peo via Rampur till Manali och till fots över Rohtangpasset till Keylong och Leh, men det intressantaste var vad han hade att berätta. Vi kom att tala om Stok Kangri och min dröm om att en gång komma upp dit (på Ladakhs högsta berg, 6100 meter,) varvid han berättade om sitt bergsbestigningsförsök mot toppen Brahma mellan Kashmir och Zanskar. Detta berg var berömt för en sak: ingen expedition hade någonsin återvänt därifrån fulltalig. Wangdus vågade försöket tillsammans med fyra andra kvalificerade bergsklättrare, engelsmän, kanadensare och Nya Zeeländare, och ingenting såg ut att kunna gå fel. Likväl försvann två av de andra på vägen plötsligt. De bara försvann och kunde inte återfinnas, ty vädret försämrades drastiskt, och allt blev bara slask, dimma och snöstorm. Förgäves sökte de överlevande efter de förlorade 40 procenten av expeditionen, men det var inget annat att göra än att vända tillbaka. För att så fort som möjligt komma till närmaste polisstation och där rapportera om olyckan och dra i gång räddningsexpeditioner sprang Wangdus hela vägen ner, en språngmarsch på 10-11 timmar. Undsättningsåtgärder med helikoptrar vidtogs genast, men de två försvunna återfanns aldrig. Mest pratade vi dock om Patrick French och hans senaste bok ”Tibet! Tibet!” Vi var båda helt överens om dess främsta förtjänster: dess kritik av hanteringen av Tibetproblemet från den tibetanska sidan. French är kanske den förste som klart har genomskådat alla de politiska misstag som begåtts inte minst från Dalai Lamas sida. Han avfärdar fullkomligt den romantiska uppfattningen om Tibet med dess Shangri La-aura av magi och flummeri för att i stället framhålla de reella problemen i verkligheten. Han är därmed unik som realistisk tibetolog och värd att noggrant lyssna till, om dock allt vad han har att säga inte är positivt. Han belyste även Helena Norberg-Hodges tragedi. Hon kom till Ladakh 1974 och entusiasmerades av dess sunda högt utvecklade och drivna ekologiska ekonomi och startade i enlighet därmed alla sina ekologiska projekt som hon senare fick det alternativa nobelpriset för. Ett av dessa var ”Women’s Alliance”, som bland annat driver det berömda farmprojektet, som gör det möjligt för unga mänskor från hela världen att komma och arbeta sunt med primitivt jordbruk i Ladakh mot gratis kost och logi i en månad. Men vad har ”Women’s Alliance” och Helena åstadkommit med sina festivaler och kampanjer och granna kostymeringar? Ingenting konkret. Ingenting har förändrats. Hon har inte lyckats stoppa moderniseringen eller de syndaflodsliknande turistinvasionerna, och det har visat sig att barnen till mödrarna i ”Women’s Alliance” vuxit upp utan någon uppfostran och hoppat av

189

sin skolgång för att i stället ägna sig åt snabba pengar, rockmusik, droger och hela den västerländska dekadansens självdestruktivism, så att Helenas ”Women’s Alliance” på lång sikt haft motsatt effekt mot den avsedda. Det är Ladakhs kvinnors invändning mot ”Women’s Alliance”: ”Hur kan ni göra en kvinnorörelse trovärdig när ni försummar att uppfostra era egna barn?” Helena kommer numera så litet som möjligt till Ladakh, och när några ladakhier försökte söka upp henne och träffa henne i London ”var hon för upptagen”. Hans intressantaste projekt var dock fullbordandet av sitt reträttcenter med byggandet av en bastu. Han sökte därför med ljus och lykta efter bastukonstruktörer från Skandinavien, helst från Finland, men skandinaver var sällsynta i Ladakh och finnar ännu mera. Jag lovade att efter bästa förmåga försöka hjälpa honom att finna rätt kontakter. En annan intressant sak som han berättade var, att det numera var förbjudet för utlänningar att vistas i Manali längre än en månad. Alltför många israeler hade skämt ut sig med att direkt efter militärtjänsten slå sig lösa i Indien och leva rövare och frossa i allsköns droger, ofta i gäng, ibland i hela kompanier, ibland på vrålande motorcyklar och alltid under oväsen och lössläppthet, arrogans och aggressioner, okunnighet och brist på hyfs. Därmed hade israelerna förstört det för alla riktiga gamla hippies i Manali. Men vår största gemensamma glädje var valutgången i våras, när kongresspartiet helt oväntat återtog makten i Indien, till stor diplomatisk lättnad för hela världen, då det omedelbart ledde till avslappningar mellan Indien och Pakistan, och då denna valutgång var ett svidande nederlag för både muslimsk och hinduistisk fundamentalism, båda lika förfärliga. Indien hade sagt nej till båda, och därmed hade Indiens sundhet och liberala toleranspolitik fått välbehövlig ny luft under vingarna. Det var helt enkelt underbart.

del 20 : Resans höjdpunkt - hundliv i Hundar. På kvällen blev Silvia den lilla sjuk, vilket var ett dåligt tecken för vår Nubrautfärd. Hon ansattes av 38 graders feber som vägrade gå ner, kräktes och hade ont i magen, huvudvärk och ingen aptit, och det blev inte bättre. Gnissel i leden hade redan förekommit - när i stort sett hela utflykten redan organiserats färdigt hittade Sergio på att i stället satsa på ett billigare alternativ, vilket gjorde mig rasande. Lyckligtvis ångrade han sig snabbt, och vi kunde fullfölja planerna. Solen steg upp över en fullkomligt molnfri himmel. Utom italienarna och jag deltog ett annat något mognare italienskt par från Rom, som jag fick dela bil med. De utgjorde en skön kontrast mot det yngre gänget, då de var nöjda med vad som helst och aldrig klagade på något. Han hette Franco och var geolog och förbindligheten själv medan hans fru Simona hade varit svårt magsjuk. Aldrig hade jag kommit till Nubra i bättre väder. Solen förblev oss konstant trogen hela dagen, och Nubradalen storknade i dess underbara värme. Vid Khalsar förekommer det en liten symbolisk entréavgift till Nubra av 20 rupier för utlänningar, vilket väckte en av de yngre italienarnas raseri. Franco sade till mig: "Hur kan de bråka över 20 rupier?" Jag sade till honom att de var som bortskämda israeliter. Han svarade: "Ibland är italienarna värre än israeliter."

190

Men dagens underbara överraskning inträffade, när jag plötsligt omfamnades bakifrån och en röst sade: "Så underbart att se dig!" Det var Ricardo Gonzales från Chile, och Fabian från Costa Rica dök också genast upp. De var på väg med bussen till Diskit och tänkte stanna fem dagar i Nubra. Från Nako i Kinnaur hade de som de sista lyckats ta sig bakvägen in i Spiti innan vägen fullkomligt stängdes samma dag som jag avreste med Véronique med nattbussen till Manali. De hade gjort hela Spiti, inte imponerats särskilt mycket av Tabo, tyckt bättre om Dankhar och mest av allt om Key. Sedan hade de tagit sig till Leh över Kunzun La och Keylong. Naturligtvis fick de höra om våra svåra umbäranden vid Rohtangpasset. Vi såg alla tre fram emot att mötas igen i Leh om onsdag om inte på nytt i Nubra de närmaste dagarna. Så for vi åstad till Sumur där vi sökte efter mitt underbara ställe från för tre år sedan utan att finna det. I stället fastnade vi för ett enklare ställe med en underbar gammal värd som tog väl hand om oss och hade en fantastisk matsal och utsikt att erbjuda. Det var bara att tacka och ta emot. Det visade sig senare att han var ortens buddhistiske konstnär, som utsmyckat alla traktens kloster och tempel, och att han nu var 97 år gammal. Ändå var han alert och deltog i konversationen, om han dock mest ägnade sig åt sina böner och ceremonier vid sitt eget lilla altare. Han hade pigga och intelligenta ögon som noga följde med i allt vad som hände omkring honom fastän han samtidigt ägnade sig åt sina böner och mantran. Alla älskade honom, och hela hans familj var i samma stil med barn och barnbarn. Silvia den lilla tillfrisknade under dagen medan Sergio blev sjuk igen. Det var inte att undra på. Hans främsta intresse i Ladakh var mat, och närhelst han fann något gott tog han sig vatten över huvudet och föråt sig, vilket är det lättaste och farligaste man kan göra i Indien. Han tycktes aldrig heller lära sig. Vi gjorde en utflykt till de varma källorna i Panamik, där dock det undergörande vattnet var så hett att det var omöjligt att bada i det. Det fick räcka med att vattna extremiteterna, såsom fötter och händer, armar och ben, de kroppsdelar som är mest utsatta för reumatism, som detta heta källvatten har mest god effekt med. Vi sov gott den natten och fortsatte nästa dag till Hundar. I Diskit pågick rena karnevalfestivalen, då det var Indiens nationaldag (söndag 15 augusti, självständighetsdagen,) så där rådde en obeskrivlig trängsel. Vi fann vårt inbokade gästgiveri, där Sergio genast lade sig till sängs för resten av dagen. Även Simona var dålig, men för hennes del var det hennes första resa i Indien, så det var fullkomligt normalt. Ändå följde hon tappert med på vår dagsutflykt till festivalfestligheterna i Diskit med dess färggranna kostymspel och dansuppvisningar, som jag snart lämnade för att bege mig ensam upp till klostret. Det var mitt på dagen och så hett, att man brände fötterna på gårdsgolvet när man tog av sig sandalerna för att gå in i templet. Detta kloster förblir dock ett av Ladakhs mest fantastiska med sin upptornande arkitektur som klättrar längs med en klyfta uppför berget med sina oerhört dramatiska omgivningar, vars dramatik dock överträffas av Hundars. När vi återkom till Hundar förekom det tre nya gäster i vårt gästgiveri, tre österrikare, som kommit cyklande från Leh och dit från Manali. De berättade att de lyckats cykla över Rohtangpasset dagen innan dess väg och broar kollapsade inför regnet, alltså den 31 juli, dagen före vårt första försök, då katastrofen redan var ett faktum. De hörde alltså till de

191

lyckliga få som inte drabbats av regnet eller dess skador. De bjöd frikostigt på tårta från Café Pumpernickel i Leh, som de haft med sig, Indiens självständighetsdag till ära, varför det blev något av en liten festlighet även i vår lilla campingträdgård i Hundar. Det hade inte blivit någon lunch av för oss i Diskit, då maten i alla restaurangerna varit slut där när vi kommit så långt, men vad gjorde det när vi bjöds på aprikostårta från Café Pumpernickel i Leh? Franco var helt begeistrad över Nubradalen. Han hade aldrig sett någonting liknande förut, och han yttrade: "Visserligen har Gud skapat underbara landskap och fantastiska berg över hela världen, men jag har aldrig sett något mera storartat än detta förut. Här i Himalaya har han verkligen varit generös." Även Simona var imponerad av främst det otroliga sanddynslandskapet, men hon hade ju sitt magbesvär, som gjorde henne tvärarg på sig själv, då hon aldrig haft något liknande förut. Vi hade fullt sjå med att övertyga henne om att det inte var hennes fel utan att det tvärtom var helt normalt för en resenär i Indien för första gången. I stort sett var dagen en underbar höjdpunkt på hela resan. Första gången jag kom till Nubra år 2000 var det snöstorm i passet, och jag fick bara en enda natt i Nubra. Andra gången följande år hade jag världens bästa sällskap genom det glada gänget från ColombiaArgentina-Moskva, men vi hade då otur med vädret, och jag låg sjuk i Sumur. Denna gång var vädret idealiskt, vi hade all tid på oss i världen, jag fick besöka det högsta klostret i Sumur, vi fick stanna överallt och fotografera, och ingenting hade kunnat vara ännu bättre. Dessutom fick vi bo i Hundar alldeles nära klostret, så att vi när som helst kunde bege oss upp dit och njuta av den oöverträffbart dramatiska omgivningen och utsikten. Silvia den lilla hade återhämtat sig, Simona höll på att återhämta sig, medan endast Sergio fortfarande led av resultaten av sin övergödning och passivitet - hans promenad från sitt rum till matsalen betecknade han som hela resans jobbigaste. Men för övrigt var alla i bästa tänkbara form. Endast jag hade sovit dåligt, då min sängplats på golvet under natten hade förgyllts av allehanda insekter, dock till all lycka inga bitande sådana. Min sängplats på golvet hade kommit därav, att vår gode chaufför bara lyckats hyra tre dubbelrum åt oss. Det hette att de skulle installera en extra säng åt mig i ett av rummen, men det blev bara ett täcke på golvet med en filt och en kudde. Franco och Simona lät mig sova hos dem som en hund i ett hörn, och där fick jag i alla fall i stället sova gratis. Jag hade inga invändningar. Precis när vi satte oss i bilarna på morgonen skrek Sergio till. Han hade fått en geting innanför skjortan, och när han lutade sig bakåt blev den klämd och stack till. Det blev en allmän kalabalik i den bilen innan den kom i gång, Sergio helt avklädd upptill i framsätet. Fler och värre incidenter med Sergio skulle följa.

del 21: Sista dagarna i Leh. Simona var storartad. Hon hade haft en oavbruten diarré under hela Nubrautflykten, och ändå var hon den som mest lovprisade den och njöt av den. Hon var i det civila homeopat medan hennes man Franco var expert på naturläkemedel. I motsats till de andra italienarna var de vid mogen ålder över 50 och hade fullvuxna barn. Det var mycket lugnare

192

att ha med dem att göra, varför jag njöt av att få färdas i deras sällskap i stället för med de betydligt mera bullersamma, barnsliga och lättstötta 35-åringarna. Vi gjorde klostret Diskit på morgonen, och det var återigen en underbar upplevelse. Vi närvarade vid morgonbönen, som dock inte var en lika underbar upplevelse som den i Lamayuru. Fyra munkar mässade och förrättade hela puijan medan alla de yngre munkarna redan hade sprungit bort. Mest av alla njöt Simona av Diskit, och Franco och Simona var också de som mest njöt av Nubras storslagna landskap. Lamayurus storslagna vildhet hade inte alls gjort något intryck på de yngre fyra, och inte heller verkade de ha något öga för Nubras enastående härlighet, medan endast Franco, Simona och jag, alla tre över 50, njöt fullkomligt av varje ögonblick. Den mest bestående lyckan bestod i det fantastiska vädret. Vi hade inte haft ett moln på hela tiden. Miro, vår gode vägförare, bekräftade fenomenet. Han hade aldrig sett på maken. Nubrasuccén var total – tills vi kom hem. När vi skulle betala kalaset visade det sig, att den fullständiga officiella taxan för en sådan här utfärd var 6578 rupier. För enkelhetens skull hade Miro sagt 1200 per person, och vi hade köpt det. När vi betalade 6000 krävde han den fulla avgiften. Det rågade måttet för Sergio. Han höjde rösten och for ut i förolämpningar och kallade Miros bil för en ”rickshaw” och betedde sig kort sagt hur barnsligt som helst. Naturligtvis blev Miro stött och svarade med att han aldrig tidigare hade haft besvär med några turister före Sergio och Silvia den lilla. Också hon hade ju betett sig ömkligt när hon ställt till med en scen för 20 extra rupier vid en checkpost. Dessa ungdomar saknade fullständigt sinne för storsinthet, hade aldrig läst Kipling och kunde aldrig förstå Indien. Sergio blev så förbannad att han bytte hotell genast – för andra gången inom en vecka. Jag försökte blidka Miro med att åta mig att betala de återstående 500, men han vägrade ta emot dem. Så slutade detta magnifika Nubraäventyr i tårar, förtvivlan och elände för mina stackars unga italienares skull och deras brist på improvisationsförmåga, flexibilitet och tålamod, det nödvändigaste av allt i Indien. För andra gången hjälpte jag dem hitta ett nytt hotell. En tydligen redan prövad värd tog reserverat emot dem, som om han genast såg att han hade ett par besvärliga gäster framför sig. Så fort de installerat sig gick vi genast till busstationen för att omgående organisera återresan till Manali. Som vanligt hade tiden i Ladakh gått för fort, och man hade haft för litet tid på sig. Två veckor hade räckt precis åt trekken Likir-Themisgam-Lamayuru-Alchi samt Nubrautflykten men ingenting mera. Tre veckor borde vara minimum i Ladakh. Som vanligt var upplysningarna på busstationen motsägelsefulla. Enligt somliga var vägen till Manali öppen, enligt andra gick det inte att komma dit. Silvia och Sergio beslöt att satsa på en direktjeep på vinst och förlust med start tidigt på morgonen (i mörkret) och ankomst sent på kvällen (i mörkret), en oerhört stressig, påfrestande och uppslitande resa – jag varnade dem för detta. Priset skulle vara 1100 rupier. Till sådant hade de pengar. Själv köpte jag mig en bussplats för 500 rupier till Manali med övernattning i Keylong. Ehuru lång var det en trevlig och intressant resa, som jag erfarit tidigare. Jag skulle då få två nästan hela dagar i Manali och ändå ha tid över för ytterligare två hela dagar i Dharamsala. Därmed skrotades dock alla planer för Spiti definitivt.

193

Jag hade således bara en dag kvar i Ladakh, och den blev naturligtvis hektisk, ty det gällde att hinna med allt på en gång. Till en början fixade jag mina sandaler, på båda paren hade högersandalen gått upp i limningen eller brustit, och reparationen kostade mig 40 rupier. Jag besökte Becky på Women’s Alliance, som hade full ruljangs. Farmprojektet hade under augusti 25 stycken volontärer från hela världen, vilket var mer än någonsin. Jag hade te med en av mina gamla mattförsäljande Kashmirkompisar, och han var lika nöjd som alla andra över årets valutgång. Kashmir hade genast blivit lugnare och tryggare, turisttrafiken hade ökat ordentligt, och nu var det bara 20-25% problem – inte mer, vilket var mindre än på fem år. Däremot lyckades jag inte finna min gamle vän Ali Rahi. Han hade försvunnit. Till slut fann jag hotelldirektören där han arbetat, som inte visste var han fanns och inte hade sett honom på två år. Jag kunde tyvärr inte göra mera för att återfinna honom. Då det var vår sista kväll tillsammmans firade vi den ordentligt, Silvia, Sergio, Silvia den lilla, Francesco, Franco, Simona och jag. Som vanligt bredde italienarna på ordentligt och beställde många fler rätter än de kunde äta upp. Inför morgondagens resestrapatser försökte jag begränsa mitt matintagande, men det var svårt under sådana omständigheter i så gott sällskap. Vi åt både Buryani, Tandoorikyckling, Korma, Moussaka och mycket annat till öl och te. En upphetsad debatt mellan Francesco och Franco blev aftonens förnämsta underhållning. Det gällde frågan om döden och motsättningen mellan den kristna och den buddhistiska livsuppfattningen. Sergios bidrag var helt enkelt att konstatera, att antingen levde man bara en gång eller inte. Det var de enda alternativ som fanns. Franco försvarade reinkarnationstankens självklarhet medan Francescos ställningspunkt var att det var omöjligt att veta något säkert. Min ståndpunkt var, att när man väl är död fattar man allt. Francesco var annars den som hade utvecklat sig mest och bäst under resan. Han var en underbar kamrat, varm och hjärtlig, och fastän han var sjukast av oss till en början slutade han som den definitivt friskaste. Han arbetade med Internet i Bari men var en stor bokslukare och älskade framför allt Tolstoj. Vi blev ständigt bättre vänner under resans gång, då hans spontana hjärtlighet vida överglänste alla andras. Den innerligaste avskedsstunden var dock tillsammans med familjen på Lung Snon. De skämde bort mig och behandlade mig som en son i huset och hedrade mig till och med med ladakhiska avskedsceremonier, varunder jag till och med förärades en vit katasjal, den yttersta hedersbevisningen i Ladakh och Tibet. Som vanligt lovade jag dem att återkomma om inte om ett år så efter två, och det såg vi alla fram emot. Glädjen över att faktiskt få ha ett eget hem i Ladakh, där man alltid är lika välkommen, är nog för att värma ens hjärta under de kallaste vintermånaderna och fylla det med ljus. Under dagen hade jag till och med lyckats få Internet att fungera. Av de många brev som väntade och som jag hade att besvara var det viktigaste från Johannes, som meddelade mig att han väntade på mig i Dharamsala, då han haft problem med att ta sig till Ladakh, då både vägen från Kashmir och från Manali varit stängda. Det gav mig den definitiva knuffen och motivationen till att lämna Ladakh efter precis två veckor, alldeles för korta men hur intensiva som helst, och som måste betecknas som makalöst framgångsrika på alla sätt, i synnerhet med tanke på att både trekken västerut till Lamayuru med mera och norrut till Nubra båda hade varit ytterst lyckosamma.

194

del 22 : Sanningens ögonblick – det förfärliga dödspasset än en gång Det gällde att stiga upp klockan 3 i nattmörkret och knalla iväg till busstationen med allt sitt bagage. Det värsta var vädret. Sista dagen i Leh hade det regnat hela dagen igen, vilket fyllt oss med oro och onda farhågor. Ingen visste om vägen till Manali verkligen var öppen. Men efter mycket snubblande genom natten ankom jag åtminstone till busshållplatsen. Vi var fjorton västerlänningar ombord, och bussen var fullbokad. Själv fick jag platsen ovanför bakhjulet, den sämsta och obekvämaste tänkbara. Men mina tretton medutlänningar var alla synnerligen intressanta: tre kroatiska unga män, ett ungt par från Estland, en fransyska, en tyska, en engelsman, ett ungt och besvärligt israeliskt par, en fantastisk korean, två underbara ungerska flickor, som kände igen mig från Diskit, och en mogen dam av imponerande statur och okänd nationalitet, som inte kommunicerade. Bäst vän blev jag med engelsmannen, en Londonbo som skulle stanna 10 månader i Indien och avverkat fem, ungerskorna och det estländska paret. Fram till Pang gick allting bra, men sedan hopades molnen. Av allt otrevligt man kan vara med om måste oväder i Himalaya höra till det värsta. Snart var vi kringrända av tjocka och iskallt slagregn, och det blev värre för varje pass. Ändå lyckades vi hålla en ganska god tidtabell och nådde Sarchu (mer än halvvägs) redan vid tvåtiden efter tio timmar. Då återstod bara tio mil till Keylong och ett pass. Det var under denna sista etapp som allting hände. Först fick vi punktering, sedan tog bensinen slut, och därefter blev det motorstopp precis efter det sista passet när vädret var som värst – man såg ingenting, regnet gisslade, det var bitande iskallt, och ingen kunde ens gå på toaletten. Till slut lyckades vi få i gång bussen igen genom att alla unga män i bussen mobiliserades till att skjuta på den. De tre kroaterna var bäst. Vi fick i gång bussen och körde snabbt ifrån alla skuffarna, som fick ett extra arbete på köpet i att springa i kapp oss. Vi fick motorstopp igen en timme senare, men då var det bara nedförsbacke, vädret var bättre, och faran var över. Det underbara Lahaul överraskade med att vara torrt. Hela vägen hade vi haft otäcka regnstormar och bussen kört mer genom vatten än på torra land, men i Lahaul var vägarna torra. Vi nådde Keylong halv 8 efter 15 1/2 timmar, en anmärkningsvärd rekordtid med tanke på alla problemen på vägen. Halvvägs hade vi träffat vår kamratbuss på väg till Leh, och naturligtvis stod bussarna stilla mitt emot varandra en god stund, då alla Leh-resenärerna ville veta hur det var i Ladakh och då vi ville veta om vägen var öppen till Manali. En österrikare berättade att Rohtang varit öppet men att det nu uppstått problem igen genom det nya förfärliga regnandet. Men vi kom välbehållna fram till Keylong, där vi hade en säker hamn för natten, och jag fick samma rum som jag haft för två veckor sedan med Silvia och Sergio. Dessa var nu, fick man förmoda och hoppas, välbehållna framme i Manali. De skulle ta in på hotell Grönland igen, där vi sett fram emot att få träffas igen till lunchen på torsdag, om allting gick som det skulle. Det återstod att se.

195

Men det var underbart att vara i Keylong igen, att få andas normal luft igen på lägre nivåer, att få ligga i en riktig säng och få sig en ordentlig middag med ris och linser. För tillfället kunde man inte må bättre, och det lovade gott för morgondagen. Dagens kanske viktigaste moment var ankomsten ner mot Lahaul efter det sista passet Baralacha La och dess prövningar med punktering och motorstopp. Plötsligt märktes en väderförändring, vägarna var torra, men det underbaraste av allt var att solen plötsligt kom strålande fram och skänkte oss en fullständig regnbåge som en bro över hela dalen. Det var mer än praktfullt. Det var överväldigande i sin himmelska skönhet och kanske resans vackraste moment. Den var bakom oss uppåt bergen, men serpentinvägarna gjorde att vi ändå till fullo kunde njuta av den även framför oss. Ett bättre tecken hade vi inte kunnat få. Keylong erbjöd en fullkomlig vila då resan inte skulle fortsättas förrän klockan 6.30 nästa morgon. Efter fullödig middag var det bara att krypa i säng halv 10 och sova så gott man kunde, men det var inte lätt att slappna av. Redan 1.40 var man klarvaken igen, och mycket mera sömn blev det sedan inte den natten. När vi satte oss på nytt i bussen hade hälften droppat av. Om de valt att stanna i Keylong, satsa på Spiti eller bara försovit sig var en öppen fråga. Den glada fransyskan, det glada estländska paret, det bökiga israeliska paret och den tillknäppta kvinnan av okänd nationalitet saknades, så det var bara de tre kroaterna, de två fortfarande lika underbara ungerskorna, engelsmannen, tyskan, koreanen och jag kvar. Vi gjorde det bästa av saken. Morgonen var kanske den vackraste på hela resan. Lahaul är som ett romantiskt drömlandskap av en sådan art att bara fantasibetonade idealister skulle kunna drömma fram det, men ändå är det verkligt med sina djupa gröna dalar och spetsiga snökrönta tinnar, som nu glänste och skimrade av den färskaste snö. Det kunde helt enkelt inte bli vackrare. Naturligtvis hade jag just då kameran djupt begraven i bagaget under en fullsatt bänk – den kunde just inte bli mera otillgänglig. Man hade ju räknat med regn som vanligt.... Vi nådde Kokhsar klockan 10, och där stod vi nu än en gång inför det fruktansvärda Rohtang, "Likpasset". Den norra sidan med dess uppstigning på tusen meter erbjöd inga problem, men ingen visste hur det såg ut på andra sidan med dess nedstigning på 2000 meter. Dock såg det ganska bra ut. Det vackra vädret såg ut att hålla. Vi kom över passet och ner till Mahri. Vi kunde se de fruktansvärda skadorna som de rasande regnskurarna hade åsamkat passet, där hela sidor av terrängen var som upprivna öppna sår i landskapet som sträckte sig hundratals meter lodrätt. Några deformerade truckvrak som halkat av vägen låg också tilltrasslade till oigenkännlighet i terrängen. Precis vid trädgränsen nedanför Mahri började problemen. På två ställen arbetades det frenetiskt med att laga vägen i skick. Reparationsarbetena gick ut på att pussla ihop vägen med grova stenar, som först måste krossas till mindre. De två ställena erbjöd annars bottenlösa mudderpölar, där varje fordon ovillkorligen måste fastna eller kana av vägen i brist på fast mark. Problemet var alltså inte nya vägras utan bara mudderpölar, som vägen förvandlats till. Det var detta österrikaren hade varnat mig för. Vägen var alltså öppen men riskabel, och vid varje reparationsarbete måste man vänta minst en timme. Detta var förödande för de uttröttade resenärerna från Leh, som redan suttit 20 timmar i en obekväm och trång buss på hårda sitsar.

196

Men vi kom fram klockan ett på dagen, och det var huvudsaken. Min vän och värd från Grönland fanns på stationen och anropade mig genast. Det var ett kärt återseende. Vi gick genast till Grönland, tyvärr fick jag ingen av mina medpassagerare med mig, de hade redan andra hotell eller skulle omedelbart vidare till Delhi (!, kroaterna, tyskan och kanske ungerskorna,) och det värsta av allt: Silvia och Sergio fanns inte där. Man kan föreställa sig deras skräckfärd i jeep hela den förfärliga regniga dagen över alla de fyra passen med Rohtang som final i mörkret, där de troligen fastnat i mudderpölarna... och kanske fått skjuta på bilen i leran och kommit fram sent på kvällen fullständigt utslagna. Naturligtvis hade de troligen tagit in på första bästa hotell som bara låg så nära stationen som möjligt, då de naturligtvis inte kunnat hitta Grönland i mörkret, dit det bara gick stigar. Vägproblemen var ingalunda över. Det hände olyckor varje dag. Min värd berättade, att en buss kört av vägen mellan Kullu och Manali och försvunnit i den vilda floden Beas med 52 passagerare. Bara 7 hade kunnat räddas. Floden Beas, som börjar vid Rohtangpasset, var den flod som Alexander den Store för 2326 år sedan gjorde halt och vände vid under sitt fälttåg till Indien. Från Manali rinner floden via Mandi mot Dharamsala. Den skulle alltså bli min följeslagare de närmaste dagarna, och fastän det nu var vackert väder var den fortfarande rasande.

del 23 : Avsked i Manali Förväntansfullt hade jag kommit tillbaka hem till Grönland i förvissningen om att få finna Silvia och Sergio där, men de hade inte kommit. Jag tog då genast en dusch i stället, (Grönland förblir den här resans bästa hotell än så länge med den trevligaste hemstämningen och varm dusch för bara 100 rupier natten - även det billigaste,) och gick sedan ut för att inta en enkel tibetansk lunch. När jag kom tillbaka hade Silvia och Sergio varit där och sökt mig. Då de inte hade funnit mig hade de lämnat ett meddelande. Detta bestod i en present och ingen mindre än Tiziano Terzanos ovärderliga bok "Brev mot kriget" med en personlig dedikation av Silvia, där hon uttryckte sin reservationslösa glädje över de trekker vi gjort tillsammans, "de vackraste som ett barn någonsin kunnat drömma om". En bättre present och ett högre betyg hade jag inte kunnat få. Jag frågade genast min värd när de tittat in. "För bara en halvtimme sedan." "När går Delhibussen?" frågade jag. Svaret var halv fyra. Den var kvart över tre. Än fanns det tid. Jag skyndade mig ner till bussarna och kom i tid till Delhibussen, men de var inte med den. Jag beslöt att kolla alla Delhibussar en efter en, nästa var 16.36 och så var det två klockan fem. Jag kollade dem alla. Sergio och Silvia var inte med dem. De hade avrest tidigare. Sålunda hade jag förlorat dem. Jag mailade dem i stället och uttryckte min stora tacksamhet över boken och undrade hur deras jeepresa hade gått över de regnstormiga passen och genom Rohtangs dödliga mudderpölar. Saknaden efter dem var omedelbart total. De hade varit mina bästa vänner under resan, vi hade mötts i Manali på bussen till Kaza som fick vända om den 1 augusti då vägen inte längre fanns kvar, vi hade vandrat tillsammans den ohyggliga lervägen genom skogen från Kothi till Mahri i ösregn och genom

197

mudder och forsar, och vi hade gjort hela Ladakh tillsammans. De var mycket både kloka och intelligenta, professionella psykologer båda två, och mycket belästa och beresta. Vid ett tillfälle (för två år sedan) hade de sålt sitt hus och lämnat sina arbeten och tillbringat åtta månader utomlands i Asien varav två i Tibet. De var utomordentligt trevliga och Sergio dessutom utomordentligt rolig. I Ladakh hade han begått misstaget att ta för givet att han kunde äta lika gott och rikligt där som i Italien och resten av Indien och därför stukats av ständigt återkommande magproblem. Man kan inte ha två trerätters festmiddagar om dagen på över 3500 meters höjd, vilket Sergio aldrig verkade fatta. Det var inget fel på hans aptit, men hans mage tog mycket stryk. Hur mycket psykolog han än var så var det mycket av Indien och Ladakh och Asiens mentalitet som han aldrig skulle kunna förstå, hur klok han än var i sitt nästan vetenskapligt exakta analyserande av allt, och hur god vilja han än hade. Under vår tvåveckors festresa tillsammans var han oavbrutet festens centrum. Han var något av en Bruce Willis-typ och liknade honom desutom. Och Silvia kunde jag inte låta bli att bli förälskad i - varm, vacker, intagande och underbar. Av mina sex italienare var hon den som stod sig bäst i alla lägen, både mänskligt och fysiskt. Silvia den lilla var den allvarligaste av de fyra italienarna och den minsta men hade den starkaste rösten. Hon var lärd och skolad i juridik, talade flytande franska och hade lärt sig Odysséen på originalspråk utantill. Hon var den enda utom jag av oss som förde dagbok på resan. Det var hon som protesterade gällt när inträdesavgiften till Nubra var 20 rupier, som hon vägrade betala. Hon och Francesco skulle lämna Ladakh samma dag som Franco och Simona på fredag, när jag skulle ta bussen från Manali till Dharamsala. En som jag däremot träffade i Manali var Véronique, min goda följeslagerska från Rekong Peo. Hon hade lyckligt genomfört sin tiodagarstrek till Spiti till fots över bergen och hade det samma att säga om Spiti som alla andra: Key var underbart, Khyber och Dankhar likaså, medan Tabo var mera som ett dött museum. En munk kom och låste upp och visade omkring, och det var allt. Den nya gompan låg en bit ifrån och var inte märkvärdigare den. Spiti hade varit ännu torrare och soligare än Ladakh men mera turistfritt. Det var Spiti. Ricardo och Fabian hade haft identiskt samma uppfattningar om Spiti som Véronique. Så kom då avskedet. Min gode vän Tako Dass, som först hjälpt mig till rätta i mitt nya hem i Manali, hotell Grönland, och som sedan konsekvent utgjort min gode Mentor där, gjorde mig sällskap på bussen då han skulle hem till sitt hus och sin affär några kilometer nedanför Manali. Han var förnöjsamheten och stabiliteten själv och var helt nöjd med livet bara han fick tjäna sitt dagliga bröd och gå omkring i Manali och träffa folk och vänner. Han var full av historier från Manali och var en levande krönika över olyckliga turistöden som exempel på hur man ej bör bära sig åt i Indien. Till exempel att trekka ensam var något av det mest riskabla man kunde göra. Senaste år hade två turister trekkat ensamma över passet till Spiti och blivit skjutna i sina tält av vanliga rövare som trodde de var rika och därför trodde sig kunna göra snabba pengar, men, som Tako Dass sade, snabba pengar är dåliga pengar, och båda åkte fast. Även sonen till ägaren kom till bussen och hälsade mig farväl. Över huvud taget framstod Grönland som ett av de absolut bästa nyupptäckta ställen jag funnit på hela min resa.

198

Jag var den ende västerlänningen i bussen. Tidigare hade jag alltid råkat ut för turistbussar De Luxe till Dharamsala från Manali, men denna gång hade jag äntligen lyckats välja det billigare normala alternativet. Men det underbaraste av allt var vädret. Söderut klarnade himlen och var molnfri. Vågade man hoppas på vackert väder i Dharamsala? Det såg inte sämre ut.

del 24: Hemma i Dharamsala. Chauffören var som en kopia av Rabindranath Tagore med långt vitt böljande hår och skägg, och han körde minsann som en profet hela den 30 mil långa vägen på bara 9 timmar. Tio över tre i natten fick man stiga av i Dharamsala, en omöjlig tid, då allting var stängt och mörkt och kallt. Några andra passagerare satt och huttrade och väntade på soluppgången. Det var allt liv i Dharamsala klockan 3 på morgonen. Det gick ju inga bussar upp till McLeod, så jag promenerade upp i gryningen, precis som jag gjort förra gången för 9 månader sedan - det höll på att bli tradition. I McLeod vaknade livet, och jag gick till Om Hotel som Wilkas från Holland och hennes son Lukas, mina goda vänner i Lung Snon i Leh, hade rekommenderat för deras goda cappuccino. Om Hotel var tydligen populärt, för bara de dyraste rummen var lediga. Och vem dök då upp där om inte min gamle värd från Freedom Palace? Han undrade förolämpat varför jag inte kommit till honom, och jag förklarade holländarnas rekommendation, vilket han godtog. Sedan följde jag med honom till Freedom Palace där han gav mig ett praktfullt rum med utsikt och varm dusch, som genast kom till användning. Jag var lyckligt hemma i Dharamsala igen. Det mesta av dagen gick åt till att sova och äta, ty nattbussarnas hårda tempo och dåliga vägar hade gjort all sömn omöjlig, och jag var helt färdig. Först på eftermiddagen kom jag i gång, en ung vacker tyska som reste ensam omkring i Indien och för första gången försökte lägga beslag på mig och få henne med mig upp till Triund, men jag var föga entusiastisk, då jag varken hade tid eller ork att ta mig an turister. Så stötte jag ihop med Massimo från Biella, Lorellas goda vän, ett synnerligen lyckligt möte, som jag hade sett fram emot och hoppats på, då Lorella själv hade önskat det. Vi hade nämligen en del att reda ut. Lorella hade naturligtvis blivit mycket olycklig över att jag kommit till Biella utan att de varit hemma, och nu kunde Massimo förklara vad som gått fel. Lorella hade inte helt förstått hur Internet fungerade. När jag mailat henne och meddelat min ankomst hade hon trott att det inte lönade sig att meddela mig att de inte var hemma, då jag ju ändå inte var hemma och kunde få deras meddelande. Hon hade inte förstått att man kan använda Internet över hela världen och inte bara hemifrån. Därför hade hon inte meddelat mig att de inte var hemma, jag hade godtroget kommit till Biella och fått tillbringa natten utomhus i regn, och ingen hade varit skyldig till olyckan. Mest hade hon oroat sig för att jag skulle bli förbannad, vilket var en omöjlighet, vilket Massimo förstått från början. Det var ljuvligt att få tala italienska igen efter förlusten av mitt goda italienska sällskap i Leh, och Massimo var helt sig lik - stor och rund och jovialisk. Vi såg fram emot nästa möte i Biella.

199

Så stötte jag ihop med Margareta från Göteborg. Hon kom in i kaféet där jag suttit med Massimo och trodde inte sina ögon, men det var faktiskt jag. Vi hade mycket att prata om och lovade varandra att fortsätta nästa dag, då jag måste gå på bio. De visade Michael Moores "Fahrenhet 9/11" på en av McLeods båda videografer, en bitande kritisk satir mot fuskpresidenten Bush och hans Irakaffärer, bitvis strålande humoristisk och en grundlig demaskering av hela Bushadministrationen och dess ohyggliga lögner. Först efter filmen fick jag äntligen ro att söka upp Johannes, och vi gick genast ut till ett tesjapp för att fira min ankomst med citronte. Han började genast tala om Tibet och de senaste kinesiska manövrerna, och vi satte genast i gång att planera en omfattande Tibetartikel. Här satt vi ju i hjärtat av det fria Tibet med mest tibetaner omkring oss, världens vackraste och orättvisast drabbade folk, och borde göra något åt saken. Vi hade två dagar på oss och beslöt att gå upp till Triund båda dagarna, om vädret höll. Det var underbart att vara tillbaka hemma igen i Dharamsala. Även Massimo trivdes bäst här, det var den enda ort han reste till i Indien, och Massimo och jag var även helt överens om att det tibetanska köket var det bästa i Indien och kanske i världen. Jag hade precis kommit till Dharamsala hans sista dag här och precis fått träffa honom före hans avresa. Jag mötte honom halv 5, klockan 6 måste han hämta sitt bagage, och halv 7 måste han gå till bussen. Omedelbart efter hans avfärd uppenbarade sig Margareta. Det var som en ödets kedjereaktion av lyckliga möten och tillfälligheter hela dagen, som det varit under hela resan. På vägen upp till Triund nästa morgon återfanns Greg, min engelsman från Leh-Manalibussen, i Dharam Kot. Återseendet var hjärtligt, och en gammal beprövad veteran från Kashmir i hans sällskap ville följa med oss upp till Triund. Vi sade som det var att vi var snabba och inte kunde vänta på honom. Vi såg honom inte igen förrän på vägen ner, då han berömde oss båda för vår goda kondition, klämde på våra magar och fann bara muskler. Vi hade gått upp på två timmar och kom ner till McLeod Ganj igen före middag. Inga benproblem, inga muskelproblem, inga känningar i knäna och inte mer än normal trötthet av det positiva slag som man känner efter en hälsosam fysisk ansträngning. Nere i McLeod mötte jag min underbara korean från Leh-Manali-bussen. Det var bara dessa två, Greg och koreanen, de två bästa kamraterna, som kom med hela vägen till Dharamsala från Leh. Lunchen med Margareta drog ut i två och en halv timmar, då vi av naturliga skäl hade så mycket att tala om, då egentligen ingen av oss fått tala svenska alls under vår Himalayavistelse. Jag berättade för henne om Bozzes och Josefins ankomst och deras projekt att videointervjua Karmapa och sedan filma i Spiti. Margareta var genast med på noterna och erbjöd sig att ta emot dem - hon skulle stanna här till månadsskiftet september-oktober och kunde alltså hjälpa dem under hela deras vistelse i Dharamsala. Vi yvdes båda över att ha varit i Tibet utan att ha varit i Tibet medan vi dock undvarat kineserna, hon i Spiti och jag i Ladakh. Vid bordet intill satt två kraftfulla strålande unga män som talade italienska. Jag försökte identifiera deras accent och gissade på Toscana. Mycket riktigt, de var båda florentinare och alldeles förbannat trevliga.

200

Vi diskuterade även det känsliga dilemmat de alltför unga och omogna israelerna, som drällde över hela Indien och levde rövare, bredde ut sig och grälade med indierna om småslantar och inte var det minsta känsliga över hur de betedde sig. Mitt första möte med en israel i Dharamsala var i en Internetkällare där jag kom in i ett storgräl mellan ett israeliskt par och ägaren. Paret beskyllde ägaren för att ha lurat dem på 1500 rupier (250 kronor) för tre månader sedan, då ett batteri i en hyrd videokamera bytts ut mot ett sämre med kortare varaktighet, för vilket israelerna krävde att ägaren skulle ta ansvar, vilket han vägrade göra efter tre månader. Tyvärr var de flesta isrelerna sådana som reste i par eller i grupp, medan de ensamma resenärerna var desto mer underbara. Paret på bussen från Leh passade vid ett tillfälle på, när bussen stannade vid en trafikstockning, att gå ner till floden och fylla på sin vattenflaska. Trafikstockningen löste sig genast, men paret kom inte tillbaka. De måste ha sett att vi väntade på dem. Ändå stannade de på vägen upp till bussen, drack ur sin flaska, satte sig ner, tittade på utsikten och velade och struntade fullkomligt i sina väntande medpassagerare. När Dharamsala var som fullast av folk och alla matställen och kaféer var fullsatta kunde en grupp israeler komma in och ockupera ett bord, beställa en flaska Fanta som de delade mellan sig och sedan hålla bordet upptaget hela morgonen utan att beställa något mer medan folk väntade utanför. Vilken skillnad mellan dessa unga bortskämda och okänsliga israeler och judarna i till exempel Leon Uris böcker, som skildrar hela det traumatiska israeliska lidandet från pogromerna i Polen och Ryssland från 1800-talet genom första och andra världskrigen och kampen för det fria Israels överlevnad under fyra krig 1948, 1956, 1967 och 1973 med ett så innerligt och passionerat pathos, att man bara måste bli lika partisk för Israel som Leon Uris! Ingenting av Leon Uris djupt mänskliga och gränslöst sympatiska lidande judevärld finner man i dessa nonchalanta moderna ungdomar, som om dessa kom från Amerika och inte Israel och inte var det minsta bekanta med den värld som sett Israel formas genom David Ben Gurion, Golda Meir, Moshe Dayan och Abba Eban och som Leon Uris dokumenterat så utförligt och med ett sådant engagemang.

del 25: Sista trekken i Dharamsala. På kvällen hade jag nöjet att få engelskt sällskap till middagen på Gakyi, mitt nya favoritställe efter den oersättliga förlusten av Shamballah. Det var ett ungt par från Newcastle som bodde och arbetade i Münster och talade äntligen en begriplig engelska – det är inte alla som gör det. Greg, till exempel, var från östra London och kunde knappast tala rent. Men än en gång visade det sig, och det har aldrig förnekat sig, att det bästa sällskap man kan ha i Indien är engelsmän. De vet vad Indien handlar om, de känner och älskar landet, och de är alltid kultiverade och förlorar aldrig behärskningen och går aldrig till överdrift. De vet nästan instinktivt hur man skall leva i Indien, då de dock har 400 års erfarenhet av landet. Förödande åskväder slog till alltid då och då fortfarande, men morgnarna var tämligen stabila. Även den sista morgonen gick jag upp till Triund och tog mig ända upp till the

201

Snowline Café, där i stället för Lakka jag träffade hans systerson, som visste allt om mig genom Lakka. Vi hade en underbar testund tillsammans tills dimmolnen började nalkas med hotande mörker. Det gällde att hitta vägen tillbaka. På vägen ner mötte jag Lakka som var på väg upp med ponnyhästar lastade med nya förråd. Sålunda fick vi i alla fall träffas, även om det bara var som mötande skepp på vägen. Denna sista trek blev dock en av resans mest angenäma och tog 5½ timmar i anspråk under solsken som hela tiden dämpade sig bakom barmhärtiga slöjmoln, som lika barmhärtigt inte släppte en enda droppe regn. Som vanligt hann jag inte med allt i Dharamsala. Jag hann dock med ett besök hos den legendariske bokhandlaren i ”Bookworm” ovanför postkontoret, en gammal tibetansk frihetskämpe, som numera tyvärr är ganska resignerad och nära att ge upp. Jag hann även med ett besök hos Tibetan Youth Congress, som var positivare och håller ställningarna i opposition mot Dalai Lama, som vill göra eftergifter åt Kina medan TYC vägrar kompromissa med Kina. Både Bookworm och TYC fick var sitt exemplar av den senaste ”The Free Thinker”, men sedan var mitt förråd slut, och jag hade ingen över åt Greg. Vi sågs till middagen. Han var där med sin fru, som åkt kana ner för Rohtang i ösregnet i brist på vägar och fordon, vilket tagit sex timmar. Hon hade alltså nödgats vandra ned för hela passet under ytterst slippriga förhållanden i ösregn och lera, vilka förhållandens enda tröst hade varit att det varit nedförsbacke. Hon medgav till och med att det varit roligt. De var lockade av att gå in i Tibet och frågade mig till råds. För närvarande hålls vägen mellan Kathmandu och Tibet blockerad av desperata maoister, som nog inte är så roliga att få något att göra med. Dock kunde jag varken råda eller avråda, då jag inte har någon erfarenhet av Tibet på sju år och då säkert allt har förändrats där utom tibetanerna själva. Även Margareta stötte jag som snabbast ihop med, men även hon hade bråttom. Det blev ett knapphändigt avsked, och vi fick trösta oss med Internet-kontakten framöver. Återigen skakades Dharamsala av ett förödande åskväder, som höll alla förskrämt inne i timmar. Det var bara att hoppas att vägarna inte skulle brytas sönder igen och att telefonlinjer och elektricitet skulle fortsätta fungera, men ingenting är så hotfullt som ett åskväder i Himalaya. Margareta hade rekommenderat mig att stanna hos tibetanerna i Mainu Ka Tilla på vägen i stället för att genast åka ut till flygplatsen och sitta där och slöa hela dagen – mitt flyg gick först 2.30 efter midnatt. Det var ett gott förslag, som fick bero av väder, temperatur och omständigheter. På Indira Gandhi Airport fanns ju dock ändå en prisvärd luftkonditionering. Resan blev svår, och det värsta traumat blev förstås att komma ner från bergen till slättlandet, när det ösregnade. Plötsligt var man tillbaka i den myllrande, stökiga och överväldigande indiska folkmassevärlden igen med dess totala kaos och med ösregn dessutom som förvärrade läget. Dock hade jag turen att få mycket gott ressällskap, fastän jag igen var den enda västerlänningen ombord. Det var en ung sikh med sin unga fru, som talade en hyfsad engelska och var läkare. Han var mycket insatt i de globala hälsofrågorna, och vi kom genast i diskussion om allt vad som måste göras, till exempel ersätta den organiska förbränningsenergin med solenergi, ersätta konsumtionssamhället med ett humanistiskt

202

samhälle där kunskapen står främst – och göra något åt det olösliga Aidsproblemet, i vilken problematik huvudproblemet var just okunskap. Det öste ner så våldsamt när vi mycket försenade kom fram till Delhi, där jag valde att hoppa över Mainu Ka Tilla för att i stället fortsätta direkt till busscentralen, för att fortast möjligt sätta mig i säkerhet på flygplatsen. Emellertid regnade det så våldsamt, att folk vadade omkring i busstationen. Man började bli trött på detta ständiga ösväder. Busstationen företedde en fullkomligt absurd anblick, då allt bara var vatten, som folk plaskade omkring i, bussarna körde fram i sjöar, och serveringsborden med stolar och klienter satt ute i vattnet – business as usual. Det var bara venetianska gondoler som fattades, och den surrealistiska verkligheten hade varit total. Det var min sista bild av Indien i denna utomordentliga regnflyktsresa, där allt jag gjorde för att komma undan regnet bara ledde till värre vätor. Märkligast hade situationerna varit i Kinnaur och vid Rohtang, då jag varit en enda dag för sent ute vid båda ställena för att kunna undvika vattensabotagen. Hade jag fått mitt tillstånd av myndigheterna i Rekong Peo för att besöka Nako hade jag med Ricardo och Fabian kunnat komma runt till Spiti den sista dagen detta var möjligt. Men just den dagen var den första på hela sommaren som det inte gick att få detta tillstånd (på grund av för få sökande) varför jag tvingats ta bussen runt till Manali och kommit upp för Rohtangpasset precis en dag för sent för att kunna komma över det. I stället hade man ställts inför resans svåraste utmaning – att ta sig upp för Rohtang till fots i hällregn genom mudder och lera – ett företag som föreföll omöjligt och som jag aldrig kunnat genomföra om jag inte mött Silvia och Sergio, som satt i samma båt, så att vi lyckades göra det tillsammans. Hade jag inte kommit en dag för sent till Rohtang hade jag aldrig träffat dem, dessa mina bästa vänner under resan och genom sin höga psykologiska insikt och mångfaldiga reserfarenhet av åtta månader i Asien de kanske bästa reskamrater man över huvud taget kunnat få, varvid vi slöt en vänskap som lär bestå för livet, precis som med Lorella och Gian Carlo vid förra Ladakhresan. Sällskapet multiplicerades med fler och fler italienare, tillsammans med vilka vi gjorde hela Ladakh med tre dagar i Nubra under en molnfri himmel som hela resans strålande kulminering. Sergio och Silvia den lilla hade sina svårigheter i Ladakh men klarade dem tappert, och både Francesco och Sergios Silvia var storartade alltigenom, för att inte tala om de hjärtegoda Franco och Simona, de underbaraste reskamraterna i Nubra och de enda i min egen ålder. Med nöd kom vi över Rohtang tillbaka ner ehuru läget var kritiskt och regnet åter tilltog, för att helt dominera resans sista vecka i Manali och Dharamsala, där åskvädren och störtskurarna avlöste varandra i rusningstrafik. I Delhi var sedan allt bara vatten. Monsunen var försenad en månad i år, men när den kom (just när vi var i Chitkul) visade den sig vara den hårdaste på 15 år, I princip alla vägar i Himalaya förstördes, Ladakh var isolerat liksom Spiti och Kinnaur då både Rohtangpasset och Zoji La var stängda och Sutlej hotade med fullkomlig katastrof. Det enda vi kunde göra var att simma mot strömmen och trotsa regnen och vägsabotagen, vilket vi klarade med den äran, ehuru det var nästan övermäktigt svårt, vilket gör denna resa till kanske den mest heroiska av alla mina 15 resor i Himalaya.

203

Ej heller blev man avskräckt av strapatserna, då slutsyndromet infann sig med sin vanliga smäktande oemotståndlighet – längtan tillbaka till bergen, att få springa omkring bland dem och njuta av dem, hela Himalaya mellan Karakoram och Bhutan, det största och vackraste som Gud har skapat på jorden, som Franco sade, näst efter bara det levande havet som man ju dock alltid har i närheten, medan Himalayas berg bara finns på värdigt och distansierat avstånd i Himalaya, som de högsta av alla världens vågor som stelnat och förstenat just i sin största och vackraste och mest imponerande och absoluta höjd. Och de finns alltid kvar där i sin absoluta skönhet, mera oföränderliga än havet.

del 26: Efterräkningar. När flygplanet landade i Europa möttes man av höstmörker med kyla och, naturligtvis, hällregn, både i Frankfurt och Göteborg. Men vad fick man höra när man kom hem? ”Här har varit 30 grader varmt hela augusti, solen har skinit hela tiden, torkan har varit katastrofal, och för den förbannade fuktiga värmens skull har man bara legat hemma och utslagen hela tiden. Också hemma har det varit 29 grader varmt, så man har inte kunnat göra någonting alls. Du hade det bra som hade regn och kallt hela resan.” Sålunda blev jag avundad för att jag, min mocklis, haft regnproblem med översvämningar hela resan, medan de stackars svenskar som stannat hemma bara plågats av en outhärdlig värme och sol hela augusti… Några samtal till vill jag erinra mig från resans slutfas innan jag avslutar den. En ung hindu som satt bakom mig i bussen från Dharamsala pladdrade på hela tiden, men ämnet vi diskuterade var inte ointressant. Han ville veta varför vi i väst sällan gifte oss utom för att snart skilja oss igen, medan i Indien de flesta äktenskap håller hela livet. I Indien är det naturliga att man gifter sig en gång och aldrig skiljer sig. Varför är det inte så i väst? Det var en svår fråga. Jag påpekade de sociala skillnaderna: väst var för rikt, man hade det för bra, man var därför bortskämd, medan i Indien man tvingas arbeta hårt hela livet för att överleva. Utan social trygghet (det är bara statsanställda som får pensioner) är familjen den enda tryggheten, varför man naturligtvis håller sig till den och förblir den trogen intill slutet. Detta är ju faktiskt det naturliga sättet att leva, medan man i väst alltför mycket fjärmat sig från naturen och det naturliga, till obotlig skada för hela samhället. Det andra samtalet jag vill återge var mitt sista samtal med Johannes. Med anledning av mitt storartade arbete för Letnany, med digitalisering av 20 romaner, 600 dikter och massor av andra verk under nio år, ville han djupare förstå varför alla verk vi någonsin producerat alltid bara blivit refuserade av de etablerade förlagen. Det var en svår fråga, som jag inte kunde besvara tillfredsställande, men jag kunde påpeka den allmänt negativa attityden till all finare kultur i Sverige, ett syndrom som han ju var bekant med då det föranlett hans (och många andras) definitiva avflyttning från Sverige (och andra nordeuropeiska länder). Vi kom att därmed även beröra Tony, som jag mött i Keylong och Leh, som bott i Indien i 26 år och helst inte längre ens ville kännas vid det svenska språket. ”Jo, jag har träffat honom ibland, en glad prick från Örebro, som aldrig kan förlåta Sverige dess förmynderimentalitet. Det finns många sådana här. De flesta är engelsmän, men

204

fransmän och svenskar är inte helt ovanliga heller. Vad jag inte kan förstå är hur du kan stå ut med att leva i Sverige med dess formalism och självmördande materialism, dess hemska klimat och instängdhet. Du har ju ingen kraft att andas där, då svenskarna med sin överdrivna välfärd och skygglappsförsedda trygghet i princip uteslutit fantasin ur sina liv. Men utan fantasi kan man inte leva, då den är skapelsens innersta och viktigaste princip. Utan fantasi ingen skapelse. Och jag tror det är därför allt vad du skrivit blivit refuserat, då det bärs av fantasins skapelses vingar, medan svenskarna bannlyst fantasin från sin överinrutade tillvaro. För min del var det avunden som tvingade mig bort. Vad jag än gjorde blev jag avundad, och därför kunde jag inte uträtta något. Den lilla svenska världen var för liten för mig och krympte dessutom sig själv genom sin kungliga avundsjuka. Red tape överallt. Allting var omöjligt, som Strindberg sade, medan i Indien allting är möjligt, och det bara genom att fantasin besjälar allt liv här. Även i Kina har man avskaffat fantasin, varför det är ett döende land som gradvis torterar sig själv ihjäl. Kanske det är därför du står ut med att leva i Sverige. Du slipper avundsjukan, då ingen kan avundas dig ditt liv, då du är fattig och som musiker handikappad med vanställda fingrar och tinnitus på örat. Mozart avundades ihjäl av sin samtid, ingen kunde tåla hans överlägsenhet, medan det var motsatsen med Beethoven genom hans dövhet, som ingen kunde avundas honom. Därmed kunde han skapa sin oöverträffat dynamiska musik, den påtvingade tystnaden motiverade honom till en desto större ersättningsvärld av toner och klanger, och på samma sätt kanske du i din fattigdom och med musikaliskt handikapp kan åstadkomma mirakler. Myndigheterna har tryckt ner dig i skiten, men där kan du i lönndom triumfera över dem med att genom din fantasi skapa bättre världar av skönhet och mänsklighet än det fasansfulla formalistiska svenska samhällets mördande inskränkthet.” Han talade mer om sig själv än om mig, men jag förstod honom och gömde hans ord i mitt hjärta. Han hade brutit sig ut ur det västerländska ordningssamhällets fantasimördande tvångströja och laborerade fritt med en helt annan asiatisk fantasibesjälad verklighet, medan jag satt kvar i grottekvarnens instängda källare och bara kunde göra det bästa av saken med att åtminstone vägra ge upp och envist fortsätta arbeta vidare – och erinra om fria andars alternativa livsföring som Tonys och Johannes i fjärran månländer i bortre Himalaya. 21.7-25.8.2004

205

Dröjsmålsresan, del 1 : Hem till Verona. Resan föregicks av idel onda förebud. Planerna var att jag skulle vara borta hela mars månad från den första till den sista, men vintern belägrade Europa och frös fast det i ett järngrepp, så att mars blev den kallaste på 50 år. Detta förde med sig en vådlig influensa i släptåg som alla drabbades av. Folk i gemen gick omkring och kvarkade och rosslade om de syntes alls och inte låg djupt begravda i täcken inomhus. Även jag fick mig en släng samtidigt som min dator totalhavererade. Moderkortet var kvaddat och kunde inte återställas. Det var bara att skaffa ny och rädda vad som räddas kunde av den gamla hårddisken. Detta krampaktiga försök till återskapande av havererade filer pågår fortfarande. Det största problemet är, att fastän alla filer kunnat räddas så går det inte att komma åt dem. Där ingår 4000 förlorade e-postbrev och en hel livstids adressregister. När jag kontaktade Verona fick jag dessutom höra att Ida, min fars kusin, centralgestalten bland mina släktingar där, åkt in på sjukhus för hjärtsvikt. Hon kom inte ut igen förrän hon fått en pacemaker. Naturligtvis var det omöjligt att resa till Verona mitt bland alla dessa haverier. Veckorna gick, och vintern släppte inte. Kom det inte mera snö så frös allting till is långt under noll. Även Bulgarien var helt insnöat, så att ingenting fungerade där. Om jag skulle komma förbjöds jag komma i sandaler. I Konstantinopel låg mitt vandrarhem i grus och ruiner för ombyggnad. Athen fick jag ingen kontakt med. Ej heller svarade en enda av mina många italienska vänner på mina mails. Franco hade lämnat fru och barn i höstas och sedan aldrig mera hörts av. Hela världen verkade komplett ur sina gängor. Men så kom äntligen värmen till Italien, och jag fick klarsignal. Avresan skedde på skärtorsdag den 24 mars tre veckor försenad i den kompletta tjockans tecken – man såg inte

206

tio meter framför sig fastän vädergubbarna lovat vackert väder. Det var bara att sätta sig på tåget och åka och hoppas på bättre tider. Den första chocken mötte ombord på Danmarksfärjan. Inter Rail gällde inte längre mellan Helsingborg och Helsingör sedan Stena övertagit färjan från SJ. Stena hade försummat att ta i beaktande att denna färja, den kortaste och tätaste havsfärjeförbindelsen i Europa, användes av Interrailare som den billigaste länken från Sverige till kontinenten. Jag fick gå tillbaka, köpa biljett och invänta nästa färja. Varje år inträffar det nya försämringar i Inter Rail. I år var det heller inte möjligt längre att köpa två zoner för en månad – köpte man två zoner var man begränsad till 22 dagar. Fastän jag bara begagnar två zoner tvingades jag alltså köpa en global biljett för hela Europa bara för att kunna ha en hel månads tidsmarginal. Inter Rail-systemet har försämrats så mycket sedan 1993 att det knappast kan försämras ytterligare. Ändå fortsätter de att hitta på nya försämringar varje år. Visst är det dåligt. Jag beslöt att inte ha en nykter dag på hela resan bara för att slippa vara förbannad hela tiden. Få se om jag kan hålla denna heliga föresats. Dimman över Öresund var kompakt, och färjan färdades i ultra rapid för säkerhets skull och stod nästan stilla. Man såg ingenting. Vi var nästan rädda för att köra vilse. Plötsligt var man dock framme i Helsingör, och färjan törnade våldsamt mot kajen. Tydligen hade skepparen fått syn på den för sent. Den erforderliga flaskan inhandlades och visade sig omedelbart behövas inför de magstarka prövningar som väntade i Köpenhamn. Den gamla anrika trivsamma stationsrestaurangen hade skrotats och ersatts av ett exklusivt ölställe med vräkiga kötträtter som ingen kunde ha råd med. Total skandal. Man var hemlös i Köpenhamns Hovedbanegade och fann sig hänvisad till bara vidriga fast food-barer där allt var dyrt och smått och smaklöst. Till slut föll jag för en pastarätt i miniatyr för 50 kronor som försvann på ett ögonblick. Köpenhamn var rena katastrofen. Jag är inte emot förändringar, bara emot försämringar. Det var skärtorsdag och en stökig resedag för hela Europa. Även den enda sittvagnen på tåget till München var fullbokad. Min kupé skulle till en början vara tom men sedan fyllas på i Odense och Flensburg. Det var bara att sträcka ut sig och njuta av friheten så länge det gick. Men det fanns några rökarkupéer med bara en reservation. I ett lämpligt ögonblick strax före Odense flyttade jag till en sådan och fick inte sällskap förrän halv elva, vilket visade sig vara en dam. Etappen till München lovade således bli bekväm och angenäm. Dessutom försvann hon genast till restaurangvagnen. Och vem dyker inte då upp i hennes frånvaro om inte en stökig äppeltysk, som flyttar in i vår kupé, ”här finns ju gott om plats,” ja, det fanns det innan han kom, och intog hela kupén med alla sina koffertar. Med två personer i kupén kunde alla sträcka ut sig och ha det bekvämt. Med tre kunde ingen det, beroende på att de tyska nattågssittvagnarna är de obekvämaste i Europa. Han förstörde således natten för oss. Som om detta inte var nog fick han även med sig en kompis. När min dam kom tillbaka satte hon sig förskräckt längst in i hörnet närmast gången fastän hennes plats var vid fönstret. Buffeln bredde ut sig så mycket han kunde, och tack vare honom blev natten dominerad av nackspärr, bakvärk (av de hårda sitsarna), sendrag, muskelryckningar och annat sådant.

207

Så inträffade ett underverk. Buffeln försvann vid Fulda. Genast kunde man sträcka ut sig i godan ro och äntligen sova hela vägen till München. Där regnade det och var iskallt på långfredagsmorgonen. Tågen var fulla men höll tiden. På tåget över Alperna hade jag turen att till kupékamrater få ett positivt gäng som behärskade tyska och italienska lika bra. De hade problem med de senaste nya förordningarna i det italienska biljettsystemet, som lovade ingenting gott. Enligt detta nya system kunde man få dyra straffavgifter för vad som helst. Värmen i Italien gjorde sig kännbar så fort man kom över Brennerpasset. Det var 19 grader i Verona, och det var bara att omedelbart ta av sig strumporna. Man var hemma igen. Allt visade sig lyckligtvis vara normalt hemma hos familjen. Ida hade fått en pacemaker, och Achilles bror (81) hade legat i koma men var åtminstone hemma nu, men för övrigt var allt normalt. Påskfesten skulle äga rum som vanligt med familjedeltagarna dock reducerade till 10 (mot normalt 14). Giordano hade just kommit hem från Amerika, Federica hade fått sitt första barn, Cristinas egen lägenhet höll på att komma i ordning, (som den varit de senaste två åren,) och påven var hemma igen efter diverse sjukhusvistelser. Livet knallade på i vanlig ordning oberoende av sjukdomar och dödsfall, som bara var hinder på vägen.

del 2 : Påsken. Sällan har jag blivit så varmt välkomnad hem till Verona trots alla kriserna. Idas pacemaker och Achilles bror Nereos sprödskröpliga tillstånd var ingenting mot Gabys mors frånfälle, fastän hon fått leva i 95 år. Hon var ett exceptionellt original i familjen med kristallklart sinne med övertydliga minnen från både första och andra världskriget och allt där emellan. Hon var en dynamisk krutgumma som hade hur mycket som helst att berätta och aldrig slutade när hon väl kommit i gång. Hon fick i alla fall leva tillräckligt länge för att få uppleva sitt första barnbarns barn, den underbara Maddalena, redan 10 månader gammal och redan en skönhet. Min kusin Cristinas lägenhet är helt klar så när som på vardagsrummet, som ensamt ännu saknar möbler. Hon var på gott humör, och fastän påskdagen regnade bort (vilket gjorde gott efter fyra månaders torka) var hon entusiastisk inför måndagsutsikterna att få göra en längre utfärd bland bergen. Familjepåskmiddagen förlöpte som sig bör under sedvanlig 100-procentig trivsel och kulinarisk glädje vidgad till maximum, ty maten tog aldrig slut. Vi höll på genom fem rätter med utsökt Bardolinovin till, och till och med vädret klarnade. Efter middagen for vi som vanligt upp till Castagné för att fortsätta där. Cristina följde inte med dit, hon hade annat att göra, men i stället kom Federica med sin man och klanens första medlem av den fjärde generationen, som dock bara grät hela tiden, skräckslagen inför alla dessa stora främmande människor. Det gick dock över, då hennes sociofobi fick tid att lugna sig. Achille tog fram den sista flaskan av en unik årgång, som lagrats sedan hans mammas dagar och som var helt klar. Mitt yngsta kusinbarn fick ansvaret att föra flaskan till bordet, och då han även hade andra handen upptagen tappade han greppet, så att flaskan slogs sönder mot stengolvet i tio tusen bitar, och det ovärderliga vinet försvann över hela golvet.

208

Katastrofen var total. Alla bibehöll behärskningen. Mest sörjde Achille och Giordano, som visste bäst vilket vin som hade runnit åt helvete. Det var den enda skuggan på dagen och helgen. Ingen kunde äta någonting mer den dagen. I trots mot alla väderleksutsikter blev annandagen en magnifikt strålande vårdag, vilket ingen hade väntat sig. Vi for ut på Cristinas planerade utflykt och hade kanske det finaste Pasquettafirandet någonsin i Italien. Det blev den perfekta avslutningen på påskhelgen. Dagen därpå var det dags för mig att bryta upp ännu en dag försenad. Resan ner till Ancona blev en thriller, då jag bara hade 12 minuter på mig att byta tåg i Bologna. Genast i början inträffade en tågförsening på en kvart. Vi skulle komma fram till Bologna fem minuter för sent. Alla Anconaresenärer på tåget var rasande. När tåget rullade in i Bologna fem minuter försenat stod dock Anconatåget ännu kvar. Det gällde sekunder. Jag lyckades effektivt ta mig genast till perrong nr 10 från nr 4, och ännu stod Anconatåget kvar ehuru alla dörrar hade stängts och tåget precis satte i gång. Jag gjorde ett försök att hoppa på tåget i farten, lyckades få upp en dörr och lyckades ta mig in. Det hängde verkligen på håret. Det hör till saken att jag hade tung ryggsäck, handbagage och matsäckspåse under denna manöver. När konduktören inspekterade min biljett tittade han förundrat på mig som om jag var en gengångare. Troligen hade ingen annan lyckats ta sig över från det försenade Veronatåget till Anconatåget. Troligen hade ingen annan ens försökt. I Ancona väntade färjan snällt. Och det var bara att ta plats ombord efter en traditionell cappuccino med en triumftår Martini. Överfarten skulle ta 19 timmar, jag skulle nå Grekland klockan 15 och Athen senare på kvällen. Risken med denna resa var att den skulle bli alltför effektiv, då jag ju redan var 22 dagar försenad och var önskad tillbaka i Göteborg om bara 16 dagar. Jag ansåg denna möjlighet utesluten. Annars var jag väl förberedd, hade mer pengar med mig än någonsin och hade löst en global Inter Rail-biljett, så att ingenting kunde stoppa mig. Min trasiga ryggsäck, som brustit precis när jag inlett augustiresan till Ladakh, hade ersatts med en ny. Mina släktingar berömde mig för detta och menade att jag uppdaterat mig från första till andra världskrigets dagar medan mitt handbagage enligt deras mening fortfarande var från första världskriget och ännu behövde förnyas. Detta är dock med sin rymlighet min bästa resväska, helgjutet äkta läder, och jag vägrar släppa den förrän den går sönder. Resan till Patras gick tämligen smärtfritt men blev försenad. Det var inte för mycket folk ombord, så det var lyckligtvis inte stökigt alls. Förgäves hoppades man att båten skulle hinna i tid till tåget i Patras 15.35, men det sket sig. Båten lade till 15.45, och man kom inte till stationen förrän 16.00. Nästa tåg skulle gå 17.27. Det var bara att vänta. Det gick bussar, en buss direkt från båten hade kostat 15 Euro, på busstationen var priset 13.90, men nästa buss skulle inte gå förrän samtidigt som tåget. Då var det bättre och billigare att vänta på tåget. Men hotfulla moln förmörkade Peloponnesos himmel. Under tågresan bröt regnstormen ut. Det regnade så ihållande att det till och med regnade in på tågtoaletten, så att man fick dropp i huvudet medan man satt där. Tåget kom fram till Athen klockan 21 då det var kolsvart ute, men regnet hade upphört. Man skyndade sig genom gatorna för att snabbast möjligt lösa härbärgefrågan. Mitt gamla vandrarhem ”Annabel” var stängt och nedlagt och

209

låg i ruiner för renovering. Ingenting att göra. Jag gick till det reguljära internationella vandrarhemmet detta år garderad med ett medlemskort, och där var det grönt ljus. Jag fick genast en säng och kunde omgående etablera mig med uppköp, restaurangbesök och välbehövlig dusch. I Athen tycktes allting fungera lika smidigt och raskt, flexibelt och effektivt som vanligt. Kyparna på ”Tripolis” kände genast igen mig, och jag fick den lämpligaste tänkbara middag med Retsina. Allt var frid och fröjd, och det var bara att breda ut sig.

del 3 : Gamla vänner. Den förste person jag stötte samman med i Athen var inte vem som helst. Han susade förbi mig på sin moped men kände tydligen igen mig bakifrån men hade tydligen inte tid att stanna. Det var Elias, min gamle värd på ”Annabel”, som nu låg nere för renovering på obestämd tid, med vilken jag haft många intressanta diskussioner och samtal, vilka jag nu skulle sakna mycket. Mitt vandrarhem från senaste år ”San Remo” fanns kvar och verkade levande och oberört av uppståndelsen kring olympiaden senaste år. Däremot var mitt stamställe sedan urminnes tider, ”Epirus” borta och ersatt av en förskräcklig butik för psykedeliskt mode. Det var hur sorgligt som helst. Jag betraktade ruinerna tillsammans med doktor Sandy som inte var belåten. Han var inte på sitt sämsta humör men inte heller på sitt bästa. Han upplevde sitt åldrande som en svår prövning som han fann det svårare och svårare att förlika sig med. ”Jag börjar tröttna på min gamla kropp och på hela livet,” förkunnade han. Emellertid kom han småningom i bättre form över en flaska Retsina på min rekommenderade restaurang Tripolis. Där började han utgjuta sig över det allmänna förfallet i Grekland och den fortskridande försämringen i hela Europa. ”Europa har gått på en nit som mest av allt har drabbat medelhavsländerna. Europa lurades att gå med i den monetära unionen med falska löften om att allt skulle bli billigare, varpå priserna efter valutareformen steg med nästan 100 procent i Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Det var Frankrike och Tyskland som till varje pris skulle anpassa hela Europa efter sig själva. Det var ett nytt Napoleonskt kontinentalsystem eller, som vissa menar, ett nytt tredje rike omfattande hela Europa utom England, som uteslöts genom en kupp av Giulio Andreotti. Han var huvudarkitekten bakom den monetära unionen och tog initiativet till uteslutandet av England när detta kom med invändningar. Det var en kupp, en siciliansk maffiakupp och ingenting annat. Sedan dess har livet drastiskt försämrats här i Grekland. Du ser hur alla gamla anrika restauranger har försvunnit, och i stället finner du bara svindyra kaféer. Du ser hur alla gamla anrika vandrarhem har lagts ner och bommat igen och upplösts, så att en ung fattig reseentusiast i Grekland idag har ingenstans att ta vägen och finner sig ruinerad efter två dagar i Athen. Ännu för tio år sedan möttes främlingar av vänlighet och hjälpsamhet överallt, men nu väcker de bara irritation och hänvisas hänsynslöst till en annan instans på en okänd adress någonstans som är omöjlig att hitta utan övermänskliga ansträngningar.

210

Grekland fuskade sig med i den monetära unionen, och resultatet blev katastrofalt, i synnerhet socialt. Du har väl sett alla dessa tiggare som ligger prostrerade på gatan med kryckorna bredvid sig, de ensamstående trasiga mödrarna med sina spädbarn, alla de utländska uteliggarna på natten från Albanien, Turkiet och Orienten, alla de tillbommade, förfallna och övergivna husen mellan Omonia och Karaiskakis, och så vidare. Man bara låter det bli värre i hopp om att EU skall betala åtgärdandet av problemen så småningom. Men EU är en illusion lika falsk som muslimernas om paradiset efter döden som martyr då man tror man skall få undfägnas för evigt av ljuva houris bara för att man gjort sig till självbombare. ”EU betalar med tiden. Vi behöver inte bry oss om eller göra något åt saken.” Hela EU-fiaskot var bara ett sopande av alla problem under mattan. Se på Tyskland. Det betalade för Östtysklands återlösning men har efter den monetära unionen inte längre råd att stå för Östtysklands vidare kostnader. Genom att varje enskild nationalitet i Europa berövades sin självkänsla genom uppgåendet i en högre statsenhet försvann plötsligt väldigt mycket av den nationella stoltheten och det nationella initiativet hos var och en stat. ”Vi har gett våra pengar åt EU, alltså får EU försörja oss.” Man har investerat EU med det högsta ansvaret för alla medborgare i Europa medan EU-parlamentarikerna mest gjort sig kända för skandaler, förskingringar, slöserier och höjandet av sina egna löner. Politikerna blir inte bättre för att de går in i EU. Det dummaste man kan göra, och det är nästan det som hela EU har gjort från början, är att blunda för verkligheten och koncentrera sig på russinen i kakan i stället för att ta helheten i beaktande. Man kan inte välja bara en del av verkligheten för att bortse från en annan. Fattigdom, utslagning, missbruk, förfall, sjukdom och död är lika mycket en del av livet som allt vackert och gott, rikedom och nöjen, flärd och fåfänga. Men de styrande politikerna av världen har alltid föredragit det senare, varit partiska för det och försökt förtränga det förra, och det hämnar sig alltid. Mest därför har nästan alla politiker alltid varit värdelösa. Jag saknar det gamla Grekland, det varma mänskliga Grekland, som alltmer drunknar och kommer bort i den affärsinriktade egoistvärldens stressjuka, som tenderar att bortrationalisera all mänsklighet för främjandet av accelererad miljöförstöring och kapitalistisk hets. Vi humanister blir allt färre och möter ständigt allt hårdare motstånd i form av blindhet, ignorans och överkörningar. För oss blir det ständigt allt svårare att leva medan världen inte fattar att genom att rationalisera bort livets väsentligheter den också bara hela tiden gör det svårare för alla att överleva. Livets väsentligheter kan summeras i begreppen kunskap, godhet och empati. Om dessa tre begrepp omöjliggörs eller motarbetas blir hela resten av mänskligheten fullständigt värdelös.” Han drack upp det sista av flaskan och tackade därmed för vinet. Det hade i någon mån återställt honom, och han kunde fortsätta lite till.

del 4 : Historiskt avgörande i Bulgarien Det var svinkallt i Athen med nordliga vindar och säkert under 10 grader när jag lämnade det. Snömassorna låg tunga över Parnassos, men värmen i tågvagnarna var som i en bastu. Till hela min vagns övriga befolknings fasa öppnade jag fönstret då och då, då jag

211

hade den privilegierade sitsen intill det, då jag inte kunde annat. Folk blev snurriga av värmen ombord, vilket manifesterade sig i diverse symptom som total utslagenhet och att min granne stjälpte ut hela sin kaffemugg så det skvätte i hela vagnen. Man fick plaska i kaffe därefter. Lyckligtvis låg mitt bagage på hyllan. Även Peloponnesos hade haft någon snö kvar på bergen, men Parnassos liknade mest Klippiga Bergen om vintern. För säkerhets skull hade jag tagit ett tidigare tåg för att få något andrum i Thessaloniki före Sofiatågets prövningar, vilket visade sig klokt, då tåget blev en hel timme försenat. Det var helt fullproppat så att folk stod i gångarna, då fredag inte är en lämplig dag för en längre tågresa i Grekland. Dessutom var det den första april, och många stående i gångarna kände sig nog som dumma sillar. Genom andrummet i Thessaloniki kunde jag unna mig en liten middag där i det anrika stationskaféet, som trots sin renovering för några år sedan numera helt återtagit sin gamla bullriga stil. Man var helt som hemma. Naturligtvis påverkade det kylslagna vädret resan negativt på så sätt, att man undrade vad man egentligen hade att göra här nere efter att man fullbordat sina medhavda arbeten. Redan hade jag avklarat tre fjärdedelar av mitt medtagna pensum efter bara nio dagar av resan och var inte alls medtagen för det medan man i stället hade känningar av vad man försummade där hemma, vilket ju var betänkligt. Jag fick ett angenämt ungt par som ressällskap norrut från Thessaloniki. De var bulgarer, men hon, en grann rödhårig skönhet, kunde någon engelska och visste att berätta att det var åtta minusgrader i Bulgarien på natten. Jag hoppades det var varmare på dagen. Gränsformaliteterna var värre än någonsin, och mitt vackra unga par försvann i okända öden in på byråkratkontoret. I stället invaderades min kupé av våldsamt pratsjuka och grälande rumäner – tåget skulle fortsätta till Bukarest efter Sofia. Natten blev alltså fullkomligt förstörd med tre timmars gränsformaliteter och grälande rumäner fördelade på tre generationer och fyra robusta karlar. Jag fick senare av Diana veta att de överdrivna gräns-formaliteterna berodde på accelererade problem med drogtrafik. Vintern härskade ännu i Bulgarien vilket visade sig när solen gick upp efter en sömnlös natt och belyste ett fullkomligt naket landskap som var desto skönare och vildare i sin nakenhet av det fullkomligt klara vädret. Bergen var snötäckta, och Rilamassivet framträdde som en mindre men icke desto mindre praktfull och imponerande version av Annapurna. Det kunde inte bli vackrare i det gnistrande vinterlandskapet. Tåget var bara knappt två timmar försenat. Jag begav mig genast till fots och fick för första gången sedan Tyskland dra på mig strumpor och handskar. Mycket hade moderniserats i Bulgarien och mycket hade moderniserats bort, men ändå var lyckligtvis allting sig likt. Diana tog emot med fullödig frukost och hade just börjat vänta sig ett nytt meddelande om en ny försening från min sida när jag dök upp. Även Jevgenij var hemma, och Dianas mor Jotka, 85 år i år och fortfarande lika hänsynslöst aktiv och i farten som vanligt, hade bara för en vecka sedan rest hem till Tyskland. Den enda hälsokrisen som mötte mig i Bulgarien var påvens, som berörde hela världen. Han var döende, och fastän han egentligen varit döende och överlevt sig själv sedan attentatet 1981, som gav honom ett antal kulor genom inälvorna och livsviktiga organ, var han nu mera döende än någonsin. Han kunde inte

212

längre kommunicera och hade inte kunnat det sedan i onsdags, nu var det lördag, och i stort sett det enda han kunde göra var att öppna och stänga ögonen, vilket han gjorde vid tilltal. Men han är en seg gubbe, och så som han hållit på i 24 år efter attentatet lär han nog hålla världen i spänning ett tag till. Och så plötsligt meddelades det att han hade gått bort enligt sin egen önskan klockan 9.37 på kvällen, och hela världen sörjde med rätta, ty detta var i sanning en historisk påve med ovanlig initiativkraft för en ledare av den katolska kyrkan med dess 1,1 miljarder medlemmar, världens tredje största folkenhet efter Indiens och Kinas befolkningar och definitivt dess mest internationella och universella. Mer än någon påve före honom, och kanske i rak motsats till nästan alla tidigare påvar hade han visat en universell förståelse för alla folk och religioner, bett judarna om ursäkt för alla kyrkans historiska förföljelser av dem och dess slapphet i andra världskriget, bett muslimerna om ursäkt för korstågens övertramp och även som den förste påve någonsin besökt synagogor och moskéer och även behandlat Dalai Lama som en broder och kollega och respekterat hinduismen. Mera kontroversiellt var hans ställningstagande mot varje form av födelsekontroll och mot varje form av abort, som måste betraktas som kortsynt i beaktande av befolknings-explosionens problem och som hänsynslöst mot alla kvinnor som tvingas föda oönskade barn. Ännu mera kontroversiellt var hans fjäskande för islam och hans varningar för buddhismen, vilket dock ägde rum före 11 september 2001, och han tog emot Dalai Lama efter det. Hans viktigaste insatser var dock hans politiska, vilka inte kan förnekas fastän han bara var en andlig ledare. Utan honom som påve hade antagligen aldrig Solidarnosc slagit igenom i Polen och hade troligen östblocket med Warszawapaktens och Berlinmurens fall fördröjts. Det var också en polack som kanske mest låg bakom manövrerandet av honom till påvestolen 1978: Zbigniew Brzezinski, säkerhetsrådgivare i USA under både Kissinger, Ford, Carter och Reagan, en av dessa hemlighetsfulla män bakom kulisserna som aldrig träder fram själva bara för att desto mera ostört kunna fortsätta agera bakom kulisserna. Slutligen låg det någonting i vad CNN:s kvinnliga TV-speaker sade av rent misstag i sina utläggningar över påvens död: att påven hade varit kyrkans första icke-katolska påve på 450 år. Hon menade ”icke-italienska” men sade faktiskt ”icke-katolska”.

del 5 : Bulgarisk uppdatering. En föreställning av Puccinis ”La Bohème” på operan erbjöd det bästa möjliga i kulturväg jag hade kunnat få uppleva i Bulgarien. Scenografin i sin högt utvecklade realistiska detaljrikedom var idealisk, alla operasångarna var unga och fräscha, endast Rodolfo hade kunnat vara bättre, (han hade för bråttom i allt,) och framför allt var orkestern med sin dirigent helt fantastiska i sin återgivning av detta äss bland operor i melodirikedom och lyrisk skönhet. Det förbryllande med denna förstklassiga föreställning var att salongen inte ens var halvfull. Det var lördag kväll. Satt alla bulgarer framför televisionen och tittade på erbarmlig fotboll, eller var de på den pågående jazzfestivalen? Faktum är att de inte hade

213

kunnat se något bättre än denna föreställning, och de gjorde det inte, fastän biljetterna var de billigaste i Europa. Bulgarerna betecknar sig själva som ett utdöende folk. Kommunismen förstörde deras identitet och självkänsla, och de har inte fått den tillbaka. De sociala problemen är groteskt astronomiska, alltför många familjer består av ensamstående föräldrar med barn utan tillsyn, många av dessa ensamstående föräldrar (mest mödrar) blir alkoholister, barnen får ingen trygghet och gör vad som helst för att komma ut ur landet, medan i stället zigenarna och turkarna breder ut sig. Vi gjorde en utflykt från staden ut på landet till den gamla romerska kurorten Kustendil vid Strymon nära den makedoniska gränsen. Vädret var idealiskt om dock kallt, det hade varit 6 minusgrader på morgonen, men desto vackrare var de vilda snötäckta bergen både västerut mot Makedonien och österut mot Rila. Vi frossade i Schumann, Brahms och Bruckner på vägen och besökte på återvägen en änka med praktfull trädgård och egen vinodling, vilket hon bjöd generöst på, då vinet var på väg att bli surt. Det var på gränsen men kunde ännu drickas, och hon fyllde kontinuerligt på våra glas och vägrade acceptera något nej tack. Diana måste köra, det var åtta mil tillbaka till Sofia, och när hon satte sig vid ratten var hon färdigt stupfull. Vi hade även haft problem med bilen, den höll på att upplösas, och ett däck hade i sista stund räddats från att få punktering. De bulgariska vägarna är fulla av lömska hål, som det gäller att vara uppmärksam på, och naturligtvis utsattes de ömtåliga däcken för många sådana med obehagliga chockstötar varje gång. Lilly var med men kunde inte köra själv, då hon bara kunde hantera helautomatiska bilar medan Dianas bil var helt manuell. Emellertid kunde Lilly åtminstone fungera som baksätesförare och kunde kommendera den rattonyktra bakifrån och framför allt se till att hon oavlåtligt drack vatten. Detta fungerade, och vi kom levande fram till Sofia. En intressant bekantskap i Kustendil var diktaren Vladimir Dimitrov kallad ”Mästaren”, som avled 1985 efter ett långt och suveränt liv av skaldskap och oberoende. Han var en fri konstnär i ordets bästa bemärkelse och lät sig aldrig korrumperas eller köpas av kommunisterna, struntade i pengar, levde konsekvent anspråkslöst och förnöjsamt och har kallats ”Bulgariens Leo Tolstoj” i sin jordnära naturfilosofi och valda sätt att leva. Han förkastade den teknisk-materiella civilisationen som den sjuka grottekvarn den är men var under sitt långa liv och med sitt ståtliga profetiska yttre med hög panna och långt skägg Bulgariens dominerande kulturpersonlighet. Tillbaka i eländet i Sofia fick man ta del av alla tragedierna bland Dianas vänner. De flesta hade varit högt uppsatta under kommunistepoken och haft de bästa jobben inom media och diplomati, men en journalist, som haft sin storhetstid på Cuba under Castro som Bulgariens korrespondent, var nu arbetslös sedan 1989 och så svårt alkoholiserad att hennes dotter spärrat in henne på mentalsjukhus där hon genomgått ett Via Crucis av elektriska behandlingar och kommit ut igen som en färdig zombie. En annan med ett antal högt begåvade barn som alla var musiker var också gravt alkoholiserad och hade förlorat alla sina tänder. Flera vägrade träffa Diana längre då deras liv sjunkit ner i ett sådant elände av nästan Zolaiska proportioner. Landet oroade sig över sina demografiska förskjutningar, då Bulgarien (liksom Ryssland) led av det postkommunistiska syndromet befolkningsminskning med bara ett barn i medeltal per familj och med familjestatistiken

214

dominerad av skilsmässor, ensamstående föräldrar, alkoholism och självdestruktivitet. Detta gällde dock inte zigenarna, som gladeligen multiplicerade sig och fick bidrag därför av staten så att de slapp arbeta. Claes-Hugo från Sverige, förtidspensionerad vid 37 år och nu 76, hade bränt sina sista band med Sverige, sålt sitt hus i Höör och köpt ett bulgariskt hem med vingård i en by närmare Plovdiv. Han berättade att många engelsmän nu sålde sina hus i Spanien och flyttade till Bulgarien i stället. Många greker kommer in till Bulgarien bara för att handla, och i vissa gränsstäder söderut har därför priserna stigit med 500% - många har gjort sig förmögenheter på detta. Billigast i Europa är dock Albanien, där det kan löna sig att köpa en Mercedes. 80% av alla bilar där är Mercedes, och de är vanligen allesammans stulna i utlandet, så om man åker ner dit och köper en förvånansvärt billig och bra Mercedes bör man sedan inte ta vägen tillbaka genom Tyskland utan helst välja en östligare väg genom Polen, då bilen kan ha varit stulen i Tyskland. Jevgenij fyllde 58 år och avfirades med min medhavda italienska champagne från Verona. Som vanligt hade han avstickande meningar om allting och är en uttalad rasist och jude dessutom, vilket inte gör saken bättre. Han kan på fullt allvar säga dumheter som att ”skadeinsekter och ohyra som råttor, myggor, kackerlackor, flugor och zigenare bekämpar man lämpligast med utrotningsmedel”, och han menar att nazisterna nästan lyckades med judarna men att de inte var helt konsekventa med zigenarna. Bulgarien är ett fritt land som långsamt men säkert får det bättre, men om två år räknar man att det kommer med i EU, och då kommer allt att förändras. Diana menar att Bulgarien bara har två år kvar att leva eller åtminstone en två års frist, under vilken man ännu kan leva billigt och naturligt här. Sedan vet ingen vad som händer, men troligen uppstår samma omänskliga problem som i de andra medlemsländerna med en hård kapitalism som kopplar ett förlamande struptag på samhället så att alla människor försmäktar utom de rikaste. Lilly, Diana och jag var eniga med den framlidne påven om en lika hård kritik mot kapitalismen som mot kommunismen, medan Jevgenij menade, att ”pengar visserligen inte betyder någonting, medan dock kvantitet betyder något”.

del 6 : Bulgariskt avsked. En annan exilskandinav var Per från Norge, som åtminstone var företagsam av sig. Han hade kommit till Bulgarien första gången som journalist 1986 och sedan dess uppmärksamt följt med landets utveckling. Han hade nu (liksom Claes-Hugo) kapat de sista förtöjningarna med fosterlandet efter två spruckna äktenskap och sade bestämt att han aldrig mer ville återvända till Norge. Han hade ett antal barn och barnbarn och var alltså en lyckad fader men hade ingenting till övers kvar för Norden. Han var journalist, fotograf och designer och var i Sofia känd som ”Stora Stygga Vargen”. Han var precis som en figur hämtad från Asterix och Obelix och var direkt lik den senare. Då han följt med Bulgarien så noga under så många år frågade jag honom vad han tyckte om utvecklingen. Han menade att den var på gott och ont, och i många avseenden hade den varit till det sämre. Många oroade sig för hur det skulle gå för Bulgarien i EU, och

215

Per hoppades direkt att Bulgarien inte skulle få komma med. Han var mycket besviken på EU fastän han 1992 röstat för norskt medlemskap. Han hörde alltså till flertalet EUentusiaster som kände sig lurade och bedragna. Diana menade att utvecklingen varit mer till det sämre än till det bättre och ansåg att Bulgarien nu njöt av sina sista år av frihet, då ett medlemskap i EU direkt skulle leda till att ingen mera skulle få ha råd med något – som det gått i Grekland, Spanien, Portugal och Italien, medan bankerna som lurat oss med i EU med löftet om lägre levnadskostnader ensamma hade tjänat på affären och på dess 100-procentiga fördyrning av livet. Inte konstigt att nu Berlusconi förlorade stort i lokalvalen i Italien som nästan helt höll på att bli rött. Mera lättsamt tog Dianas musikaliska vänner livet, som satt i parken varje dag och drack vodka. Det var ett särskilt gäng utvalda föredettingar som satt där dagligen, en arbetslös ambassadör från kommunisttiden bland annat som talade fem språk flytande och varit ambassadör i Turkiet och Grekland, och en orkestermusiker som gav Diana fribiljetter till varje konsert. Han var alltid bra på att fixa kontakter och på att behålla och underhålla dem hur länge som helst. För mig var gänget i parken något patetiskt med sina vodkaglas som de ständigt fyllde på, men de var ändå en pittoresk institution av hjärtliga och goda människor som alltid satt där och höll stilen. Ju mindre sagt om Dianas privata problem, desto bättre. Alla hennes problem gällde hennes närmaste. Hennes äldsta dotter Alena hade precis separerat (på eget initiativ) från sin senaste spanske kavaljer, och hennes andra dotter, ordentligt gift fortfarande men med en slarver som höll på att ruinera sig, hade fått missfall vid sin första nedkomst. Stackars Nisa (dottern) hade blivit nästan galen av sorg, och barnbarn var vad Diana högst av allt önskade i livet. Nu såg det inte ut att kunna bli några på länge. Båda hennes döttrar är rikt begåvade, vackra och förtjusande varelser på alla sätt, hon hade inte kunnat få bättre döttrar, men liksom modern är de hopplöst romantiska, svärmiska, orealistiska och bohemiska. Båda hade kunnat få de bästa tänkbara män men valde bara slarvrar. Därför har Diana också själv fastnat för en sådan som Jevgenij, ty annars skulle hon inte klara sig. Hon är inte lycklig med honom, han är en knöl men duktig som sådan, han är nästan aldrig hemma och lever bara för att arbeta, äta och sova och har inga som helst kulturella intressen, men han betalar Dianas räkningar, och hon har inget annat val än att vara beroende av honom. Hon ser mig som det idealiska alternativet, varje gång jag kommer försöker hon få mig att stanna kvar, varje gång försöker hon få mig att missa tåget vidare, men varje gång (sedan 1991) har hon misslyckats, då jag även har andra plikter och framför allt är bunden vid mina åtaganden och verksamheter i Göteborg. Bulgarien hade aldrig varit vackrare än när jag lämnade det. Det var den första vårdagen och den första gång i Bulgarien jag kunde gå ut utan strumpor, det var här den 5 april jag äntligen mötte våren så att den övertygade, och även om bergskedjorna fortfarande var betäckta och gnistrade av snö och is så dröjde vårvärmen kvar och övertygade inte minst genom sitt ljus, som nu redan dröjde kvar till klockan åtta. Min tågresa erbjöd inga svårigheter, det var litet folk ombord, jag fick en egen kupé hela vägen och såg inte en enda zigenare (för första gången på detta beryktade zigenartåg!), men natten blev fruktansvärd då temperaturen sjönk igen och värmen försvann från tåget. Gränsformaliteterna påminde som

216

vanligt om ankomsten till Auschwitz, och dessutom lämnades på den turkiska sidan allmänheten att stå utanför och vänta i kylan mitt i natten medan passagerarna från ett annat tåg först stämplades in. De som inte frös ihjäl överlevde med någon svårighet. Det blev alltså ingen sömn den natten, och man kom fram klockan 9 (efter 15 timmar) till Istanbul som ett förfruset nattvrak, men man hade överlevt.

del 7 : Mera om påven. Mina och Ringos diskussioner om påven hade inletts redan genom e-post. Vi var helt överens om allt. Påvens största merit låg i hans ansträngning att bringa försoning åt mänskligheten genom att föra folken närmare varandra och genom att få religionerna att förstå och acceptera varandra. Hans ekumeniska ansträngning att försöka förena kristendom, judendom och islam genom den samma Gud som de faktiskt omfattar alla tre framstår som unik i hela kyrkohistorien. Somliga har varit på samma linje, som Nathan Söderblom och Erasmus av Rotterdam, men ingen gick längre än påven. Han var därmed en universell personlighet, somliga menar att han gick för långt i denna strävan framför allt i sitt fjäskande för islam och hans uppskattning av den muslimska förkastelsen av all födelsekontroll, kontraception och abort, så att han förblindad av sin monoteistiska hybris till och med varnade för buddhismen för att den inte har någon gud (och därför heller ingen rasism eller dogmatik), fastän den buddhistiska och den kristna humanismen gör att dessa båda religioner står varandra närmast i världen. Mycket tyder på att Kristus hämtade mycket från buddhismen, och det kristna klosterväsendet med bland annat tiggarordnar har bara någon motsvarighet i buddhismen, vars klosterregel upprättades 500 år före Kristus. Därmed kommer vi till frågan om religionernas legitimitet. Islam har historiskt och moraliskt egentligen ingen legitimitet alls, då den är så ung och omogen och Koranen till 70% bara är en sämre kopia av Gamla och Nya Testamentet. Kristendomen har då någon legitimitet genom sin högre ålder och bättre mognad främst genom sådana som påven Johannes Paulus II:s insatser för ekumenik, tolerans, universalitet och framför allt humanism. Just detta sista poängterades särskilt bland världens ledare av den nya indiska premiärministern, som är sikh. (Sikhernas sekt formades på 1400-talet av en upplyst ledare som försökte sammansmälta det bästa hos islam med det bästa hos hinduismen.) Högst legitimitet bland de monoteistiska religionerna har dock judendomen genom sin höga ålder och sin genom millennierna praktiskt bevisade överlevnadspotens. Hinduismen har ofta anförts som världens äldsta levande religion och har sin totala legitimitet inte bara därigenom utan även i sin universaltolerans. Det är en ensidigt livsfrämjande och konstruktiv religion, som dock behäftades med sociala brister som resulterade i kastväsendet. Det var främst mot detta som buddhismen reagerade som en god son och framför allt som en filosofisk-praktisk vidareutveckling av hinduismen. Då buddhismen aldrig förkastat hinduismen som religion måste den anses ha samma legitimitet som hinduismen. Mellan hinduism och buddhism har aldrig sådana stridigheter rått som från början förgiftade förståelsen mellan judar, kristna och muslimer och pågår hopplöst ännu idag.

217

Men lika gammal som och troligen besläktad med hinduismen är shamanismen och dess släkting voodoo, som helt enkelt är respekt, erkännande och dyrkan av själen i allting. Alla religioner uppstod troligen ur den rena animismen eller naturreligionen, och monoteismen var troligen en reaktion mot dess kaos och en strävan till att omvandla dess kaos till en fast ordning. Detta har dock medfört konflikter med naturens naturliga kaos. Allt detta är egentligen självklart, egentligen består all visdom av självklarheter, men tyvärr är inte visdomen självklar för alla. Så här skrev Walt Whitman: Visdom är inte något man lär sig i skolan; En som innehar visdom kan inte överföra den till en annan; Visdomen tillhör själen och kan inte bevisas men är bevis för sig själv, är uppenbar i alla lägen och områden och är alltid tillräcklig, utgör bevis för verkligheten och odödligheten och fullkomligheten i allt; Något som förekommer i allting och som framkommer ur Själen.” (fri översättning av 6 verser ur ”Song of the Open Road”, raderna 8-14.) Fastän värmen kom tillbaka i tåget efter passerandet av turkiska gränsen blev allt inte varmt då det var extremt kallt utomhus. Det fanns endast två andra sittvagnspassagerare i min vagn, och de låg båda i sin kupé och huttrade i sina filtar. Temperaturen i tåget måste ha gått ner till 10 grader högst. Jag kunde bara lösa problemet med att kura ihop mig, lägga in byxbenen under strumporna och lägga fötterna på värmeledningen, ty det var bara där det var varmt alls.

del 8 : Konstantinopel. När man vaknade stelfrusen men levande i gryningen var landskapet helt klätt i frost. Det var rena jullandskapet den 6 april i Turkiet. Man trodde inte sina ögon. Tåget kom fram till Istanbul strax efter nio, och Ringo var där och mötte mig. Han var något åldrad och medtagen men precis samma Ringo för övrigt strålande av 100-procentig godhet. Han tog mig genast hem till sig, där vi hade en lång frukost tillsammans med hustrun till sin granne. Hon var turkiska men hennes man var nigerian och det turkiska landslagets osårbare målvakt. Som människa var han dock fullständigt obildbar och ett mönster av likgiltighet. Han och hans fru tillbringade hela dagarna med att bara äta och sova och titta på TV. Varför hade hon gift sig med honom? Det var en fråga hon vägrade besvara. Vår frukost blev så lång att klockan var över ett på dagen när vi var klara. Jag fick då äntligen möjlighet att återhämta något av den sömn jag förlorat under natten och sov i två och en halv timmar. Ännu hade jag dock inte återhämtat mig efter köldpärsen och förblev frusen hela dagen. Först under kvällen till middagen blev det något bättre. Ringo tänker äntligen försöka lämna Turkiet efter fem år. Han står inte ut med sin grannar och har bara stannat kvar för att ta hand om en herrelös hund som sökt sig till honom, en mindre malteserliknande golvmopp. Hon är mycket älsklig och heter Sheila.

218

Helst vill han till Indien och hoppas få träffa mig där under hösten, men först går resan hem till hans syster i Berlin, som han inte sett på sex år. Tyska ambassaden har vägrat honom pass, men han hoppas det ska gå ändå med en tillräcklig muta till gränspolisen på flygfältet. Jag rådde honom att tala tyska till dem, så skulle de säkert lyda. Liksom italienska är musikens språk är tyska militarismens språk. Naturligtvis vore det bästa för honom att så snart som möjligt komma till Indien och stanna där. Han bodde 5 år på Ceylon, och det är bara i Turkiet han stannat ännu längre. Den indiska kulturen med dess uråldriga naturliga humanism och religiositet är hans naturliga element och det universella medborgarskap för vilket han valt bort sitt europeiska. Det är bara att hoppas att hans planer och företag skall lyckas. Vi gjorde en underbar utflykt till Asien, närmare bestämt till den stora höjd på den asiatiska sidan där turkarna har rest alla sina radio- och TV-master för Istanbul. Där ligger en panoramapark som är ett omtyckt utflyktsmål för stadsborna då man därifrån har en vidunderlig utsikt över hela staden och Bosporen. Vid klart väder kan man även se alla öarna i Marmarasjön och bergen på andra sidan. Vädret var nu inte det allra klaraste, men det var den första vårdagen i Istanbul som infann sig med värme och solsken tillräckligt för att få blommor att spricka ut överallt. Höjden ligger på ungefär 250 meter och reser sig alltså högre än de 200 meter höga pylonerna på den en kilometer långa och stora hängbron över Bosporen, som av alla firmor och företag finansierades och byggdes av familjen Krupp, krigskanonfamiljen. Den bron är Istanbuls ledande självmordssprångbräda. Det är 65 meter ner till vattnet, vilket ingen kan överleva som hoppar. Det har varit 65 självmordsfall därifrån de senaste fem åren. En betydligt värre risk är dock den ständigt överhängande jordbävningsfaran. Man väntar på den stora jordbävningen när som helst, som då måste bli katastrofal, ty det är skandalöst hur dåligt byggda turkiska hus i allmänhet är. Om japanska hus kan klara sig till 64 procent och amerikanska till 68 så överlever turkiska hus en jordbävning på över 7 på Richterskalan endast till 3 promille, mycket på grund av det vanliga turkiska byggfusket att fylla det inre av betongpelare med dagstidningar eller plåtdunkar i stället för med cement. Turkiska betongpelare består alltså ofta av bara ett yttre skal av betong med det inre materialet av papper eller plåt eller plast. Dock märks det tydligt hur Turkiet med alla medel anstränger sig för ett medlemskap i EU. Inflationen har hejdats, (1 miljon lira är fortfarande 5 kronor,) byggnadsverksamheten är frenetisk överallt, och intressantast är kanske att Istanbul med sina officiella 12 miljoner invånare (egentligen 16) då blir EU:s största stad. Europas största stad har den redan varit länge. Dock är problemen oöverskådliga. Det största är den turkiska mentaliteten, som genom islams inflytande är hemfallen åt passivitet. I ett försök att befästa den turkiska ockupationen av norra Cypern erbjöd turkiska regeringen fastlandsturkar att flytta dit och vara befriade från skatt, (ungefär samma politik som Kina bedriver för att få så många kineser som möjligt att flytta till och etablera sig i Tibet). Många gjorde det, fick hus byggda åt sig av staten och slog sedan bara dank. Bristen på initiativ och ansvarskänsla medför katastrofal miljöförstöring. 26 fiskarter har försvunnit från Marmarasjön, och följaktligen finns det inte

219

heller skarvar kvar där. Olyckor är vanliga i de trånga sunden Dardanellerna och Bosporen med vanligen miljökatastrofer som resultat. Kort sagt, Turkiet lever under ständigt katastrofhot, och ingen gör något åt saken. I stället bara väntar alla på nästa katastrof. Inte för att Turkiet är ensamt. En 90 mil lång spricka mellan kontinentalplattorna i Stilla Havet vidgas ständigt och kan vid en accelererad rörelse resultera i att San Francisco och Los Angeles rutschar ut i havet. I Yellowstone i Wyoming är skalet så tunt mellan jordens innandöme och dess yta att det när som helst kan kollapsa, och i så fall följer en stor del av Nordamerika med i kollapsen. Dessa båda katastrofhot är ständigt latenta, och bara den ena av dem skulle ha förödande konsekvenser för hela planeten. Kort sagt, vi lever på en värre bomb än vad någon kärnvapenmakt någonsin kan konstruera. Och denna levande bomb med dess enastående mirakel kallat livet bearbetar vi krampaktigt med global miljöförstörelse och atombomber med kärnavfall som förblir dödligt giftigt nästan i evighet. Hur ansvarslös kan människan bli?

del 9 : Ringo. Ringo var som vanligt den idealiske värden. Med sin översvallande godhet gjorde han allt för att jag skulle trivas tillsammans med honom i hans minimala etta och lagade därtill världens godaste mat. Det enda jag kunde erbjuda honom i stället var min medhavda musik, så att vi kunde diskutera alla världens problem till symfonier av Brahms, Bruckner, Schumann, operor av Verdi och Puccini, kammarmusik av Beethoven och Schubert, requier av Mozart och Verdi, balettmusik av Khatjaturian, Prokofiev och Sjostakovitj utom ren zigenarmusik och mycket annat. Det enda vi saknade var vinets ordförlösande kraft och upphettade inspiration, men det gick bra även det förutan. Vi besökte även ett Internetcafé tillsammans, så att jag kunde visa honom de senaste artikelfynden från Nexus och OOBE, Conscientiology och annat sådant, och Internet är tyvärr det enda sättet för oss att hålla kontakt. Han har mobiltelefon men ingen vanlig och ingen fungerande postadress, då han ju ändå tänker lämna Turkiet inom två månader. Det är bara att innerligt hoppas att han skall lyckas. Han har haft planer på detta länge men ännu inte kunnat komma loss. Risken är, om han inte gör det snart, att han fastnar och stagnerar mentalt, som engelsmannen i den fruktansvärda autentiska filmen ”Midnight Express”, som så fastnade i turkiska byråkratiska nätmaskor att han till slut försmäktade i turkiskt fängelse. Ringo är vid 62 år dock fortfarande vid mycket god hälsa trots ett liv av i stort sett oupphörliga vidlyftigheter, under sina fem år på Ceylon använde han metodiskt alla droger utom LSD, ändå har han ett lysande intellekt och är helt klar i hjärnan med en imponerande framsynthet och ovärderlig skattkammare av livserfarenheter, som en dag bara måste bli nedtecknade för att kunna föras vidare. Han har nog ännu mycket kvar av livet framför sig. Det var melankoliskt att lämna Istanbul i den dimmiga gryningen av min 15-e resdag, men våren var på väg och gjorde sig allt tydligare framträdande under tågresan genom Thrakien med storkar och hägrar i farten på vägen utom andra underbara fågelflockar. Det var bara att hälsa våren välkommen även i Turkiet.

220

Det var få andra passagerare till Grekland på tåget, bara ett äldre engelskt par från Devon och två mycket unga skotska damer. Men dagen var vacker och varm och förgyllde vår resa med sin välgörande och äntliga värme. Jag hade oavbrutet frusit i Konstantinopel, men nu verkade köldens tid äntligen vara över. Allt var sig likt i Pythion. Det var samma gamla bistra buffelvärd som slängde ut alla gästerna klockan 7, det var samma infernaliskt dåliga tågtider med en väntan i åtta timmar på Athentåget, men vädret var gott, och man kunde åtminstone sitta utomhus. Där kom jag äntligen i närmare samspråk med frun från Devon, som visade sig pigg och alert med huvudet på skaft. Under sin två veckors resa i Turkiet hade hon inte nåtts av några nyheter. Påvens bortgång förvånade henne inte vilket prins Rainer av Monaco gjorde, fastän denne legat döende långt tidigare. Påven hade visserligen varit döende sedan attentatet 1981 men inte på det sättet, då han hållit på ändå. Det visade sig, att min fru från Devon hade starka åsikter mot både påvar och den heliga Teresa av Calcutta. Hon var föga eller inte alls imponerad av påvens fredsarbete. Vilken fred hade han åstadkommit? Säg en enda! Det kunde jag inte. Minst av allt hade han åstadkommit någon fred i Irak, vars krig var det enda han hade vänt sig emot. Hon var inte heller imponerad av påvens humanism. Vad då för humanism? Han hade tagit oförsonlig ställning mot abort och födelsekontroll och därmed dömt otaliga kvinnor till outsägliga lidanden genom att tvinga dem till födsel av barn som de varken velat ha eller som de blivit avlade med mot deras vilja och med våld. Samma invändning hade hon mot moder Teresa. Hon hade upplevt henne en gång i verkligheten i London vid en fredsdemonstration, där moder Teresa av Calcutta uppträtt som talare och då inte sagt ett ord för freden eller mot våld och krig men däremot propagerat mot födelsekontroll och varje fall av abort. Min dam från Devon hade inte varit imponerad av henne. Jag framhöll då åtminstone Mikhail Gorbatjovs berömmande av påven för åtminstone hans kritik mot både kommunism och kapitalism för bådas tendens till diktatur, och där kunde hon äntligen hålla med. Endast politiskt hade påven dugt någonting till. Vi skildes dock som goda vänner, då hon och hennes man fortsatte till Xanthe medan jag steg av i Alexandropolis, som jag gjort de senaste tre åren. Hennes man var entusiastisk för Euron och ville gärna ersätta pundet med den, medan jag då framhöll Eurorevolutionens fatala konsekvenser på egentligen hela kontinenten men mest i medelhavsregionen, där länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien drabbats hårt av Eurons fördyrande av livet. Min fru från Devon försökte få mig att utveckla detta, men jag kunde inte gå in på detaljer. Jag visste bara hur det var och försökte förklara det som en kedjereaktion: en fördyring av en artikel, exempelvis löken, föranledde fördyring av en besläktad artikel, exempelvis kål, som föranledde fördyring av transportkostnader, vilket ledde till krav på högre löner, vilket fortsatte leda till den ena prishöljningen efter den andra genom hela det överbyråkratiserade och överreglerade EU-samhället in absurdum, vilket bara var kännbart för gemene man medan endast de redan rika (framför allt bankerna, EMU:s arkitekter och framforcerare) tjänade på det. Hon kunde inte riktigt förstå denna process, medan vi dock var helt överens om att den borde analyseras närmare. England skall ha allmänna val i maj, om detta ville mitt par från Devon inte närmare uttala sig, medan de dock trodde det skulle dröja en aning innan England övergav sitt väl förvaltade pund för Euron.

221

Jag erinrade mig då Ringos förespråkande för frihet i kaos mot varje tänkbar form av ordning som resulterade i människors isolering, fjärmande från varandra och brist på humanism. Mot Ringos kaosalternativ framstod Jevgenij i Bulgarien med sin perfekta ordning, arbetsnarkomani och omänskliga rasism. Valet var självklart.

del 10: Vändpunkten. Alexandropolis var sig likt, men då vädret var alldeles exceptionellt vackert dominerades hela havshorisonten av Samothrakes överväldigande branta klippor, som reste sig ominöst som en urtidsfästning ur havet av titaniskt monumentala proportioner. Här samlade sig Olympens gudar för att bevaka och rådgöra om kriget vid Troja, som de härifrån hade god överblick över. Samothrake var också pelasgiernas sista fäste, det urfolk som bebodde Grekland innan dorerna, aetolerna, jonierna och kelterna invaderade Hellas genom folkvandringar norrifrån. Jag fann snart min gamla sylta ”Nereiden” med samma gamla vanliga ordknappa värd, som jag nu gästade för tredje året i rad. En moussaka med Retsina läkte alla sår från Bulgarien och Turkiet. Islam är som en paralyserande ökentorka, som måste få en att förtorka och försmäkta av brist på frihet, som omedelbart infinner sig vid gränsövergången till Grekland, där den direkt kan materialiseras genom fri tillgång till obegränsade mängder Retsina. På samma ställe infann sig en spanjor som arbetade i Istanbul med att ge kurser i franska. Var tredje månad löpte hans uppehållstillstånd ut, varför han måste ta en dag ledigt för ett återbesök i EU (Grekland), där han då automatiskt erhöll nytt uppehållstillstånd i Turkiet för tre månader. Han berättade att många européer boende i Istanbul följde samma mönster. Det var ljuvligt att få ta igen sig på den gamla ”Nereiden”, och min gode värd var frikostig med en hel halvliter av det bästa Retsina, vilket behövdes efter all bulgarisk och turkisk urvattning. I Turkiet hade jag till och med varit nykter. Aldrig mer! Nästa etapp till Thessaloniki gick tämligen smärtfritt, så att man vaknade upp lagom till Thessaloniki, där jag återuppsökte min gamla bar och kunde slå mig ner vid en efterlängtad kopp kaffe i morgonstökets folkvimmel – köerna var långa till baren klockan sju på morgonen. Den stora frågan var vad det skulle bli av resten av min resa. Jag överraskade mig själv med att överväga en direkt hemresa till Verona. Jag var väntad till den 14-e, det var nu den 9-e, men jag kunde inte hoppa över Rom och Milano utan att ge dem en chans. Jag skulle få svar på mina frågor om mitt vidare reseöde på Internet i Athen. Även om snön ännu låg kvar på Parnassos var våren definitivt i oavvisligt antågande, det var varmt ute, och tåget körde med öppna fönster hela vägen från Thessaloniki till Athen. Det var mer än vanligt stökigt på tåget, då det var lördag och tåget delvis var ockuperat av skolklasser i den värsta åldern. En vagn var som en tjattrande papegojaffär men med dubbel förstärkning. Det var bara att ta betäckning. Tåget var så överfullt att man hela tiden kördes bort från sin plats av nypåstigna passagerare med reservationer, varvid man varje gång fick leta genom hela tåget efter ett nytt ställe att få vila sina gamla trötta ben. Särskilt trångt var det omkring baren, en minimal sådan, där alla trängdes för att få kaffe

222

eller softa drinkar. På grund av trängseln och knuffandet rann åtskilliga vätskor ut på golvet i strida strömmar och vätte ner folks papperspåsar och fötter tills det var för sent för att kunna undvika det, och dofterna av kaffe, Fanta, påtrampade bananer bland andra oidentifierbara stanker av utspillt innehåll fyllde tågvagnarnas atmosfär med besynnerligt blandade aromer. Dock kom tåget punktligt fram till Athen i prunkande våryra, där katastrofen väntade. Det fanns inte plats för mig i härbärget. Det internationella vandrarhemmet var fullt fastän jag sagt att jag skulle vara tillbaka efter en vecka och de sagt att det skulle gå bra. Jag fick traska ut i staden på jakt efter någonstans att sova till överkomligt pris, vilket jag visste att var en omöjlighet. Det internationella vandrarhemmet betingade ett pris på 8:16 för säng med lakan. Jag hänvisades till ett hem ”Lozann” där priset skulle vara 10 Euro. Det visade sig också vara fullt och bara ha enkelrum för 25 Euro. Jag traskade vidare. Ett annat krävde 15, ett annat 16. Till slut gick jag tillbaka till mitt primitiva härbärge från förra året, ”San Remo”, som då kostat 6 Euro. Nu kostade det 15 utan lakan, men jag fick det reducerat till 12. Det var nog det bästa jag kunde finna i Athen under omständigheterna. Athen är ju med i EMU och har fördyrat ihjäl sig självt bortom all mänsklighet. Samtidigt gifte sig Charles med Camilla, vilket föranledde hysterisk massglädje världen över genom frenetisk massmediehysteri över saken, som på något sätt klingade falskt. Naturligtvis unnar man Charles hans första stora kärlek, som han alltid bedrog Diana med, men glädjen däröver kändes väldigt krystad och artificiell för att inte säga ansträngd. Det var således ett Athen i våryra man kom hem till extatiskt över Charles nya äktenskap direkt från en 30-timmars tågresas strapatser utan mat på vägen med avvisning från alla härbärgen, som den finska soldaten som kom hem från fronten och massakrerna på Karelska näset och möttes av det välkomnandet att han omedelbart blev bestulen på sin välförtjänta soldatlön. Så kändes det, och man kände sig mera utanför EU:s hektiskt rika och frenetiskt svindlande samhälle än någonsin. Det var med den största ovilja jag tog in på ”San Remo”, men det gavs inget alternativ, då alla andra var så mycket dyrare, fastän ”San Remo” med sina 12 Euro hade fördubblat sitt pris sedan förra året. Jag fick ett mörkt rum i bottenvåningen, där det tills vidare inte bodde någon annan, men på kvällen kom det en ung man från något arabiskt land och under natten en till. De verkade dock skötsamma. Jag fick en god natts sömn, men när jag på morgonen klädde på mig låg min plånbok fel i min jackficka. Jackan hade hängt över min stol närmast min säng. Jag kollade innehållet. Alla kontanter var borta, närmare 1000 kronor i Euro och kronor. Någon hade alltså medan jag sov smugit sig till min jacka, kollat dess innerfickor, fiskat fram plånboken och tagit alla sedlar. Värden låg och sov i entrén. Jag väckte honom försiktigt och meddelade honom saken. Han lovade att åtgärda den diskret. Men det var första gången under mina 16 års resor (fler än 20) som jag råkat ut för något sådant i Athen och därtill på ett vandrarhem på lömskaste tänkbara vis under natten. Det hade legat mer i min association till den vid sin hemkomst plundrade krigaren än vad jag kunnat ana.

223

del 11 : Flykten från Athen. Min värd var beundransvärd. När jag kom tillbaka efter frukosten var hans uppsyn inte den gladaste, och han hade inga goda nyheter. Han hade undersökt saken, men tydligen var de båda som sovit i samma rum som jag oskyldiga. Det hade varit natten mellan lördag och söndag då vad som helst kan hända i Athen. Han kände sig dock ansvarig för det inträffade och ville gärna gottgöra mig så gott han kunde. Han föreslog att ersätta mig med 70 Euro ur egen ficka medan han inte kunde ersätta de 300 kronorna. Jag accepterade förslaget. När vi sedan undersökte brottet fann vi, att tjuven måste ha sträckt in armen genom fönstret, halat ut min jacka från stolsryggen bredvid min säng där den hängde, undersökt fickorna, hittat plånboken i innerfickan, tagit hand om kontanterna och låtit allting annat vara, som en professionell ficktjuv, lagt tillbaka plånboken i innerfickan och hängt tillbaka min jacka genom fönstret. Det kunde inte ha gått till på något annat sätt. Fönstret gick ut till korridoren mot toaletten, varifrån vem som helst kunde se in i hela rummet. Det hade kunnat vara en toalettbesökare från gatan mellan 1 och 7 under natten. Vandrarhemmet var öppet för alla hela dygnet. Det var storartat av min värd att alls bekymra sig om att gottgöra mig ur egen ficka. Bara gesten var föredömlig och värd all rekommendation även om det inte täckte hela förlusten. Därmed hade jag bara förlorat 300 kronor, vilket kunde betecknas som en oförutsedd extra utgift under resan. Sådana inträffar alltid. Det var en gudomlig dag i Athen denna söndag den 10 april med strålande värmande solsken och klaraste tänkbara luft. Det kunde inte bli bättre. Jag och doktor Sandy hade vår sista lunch tillsammans. Jag berättade för honom om mina intryck av Ringo och dennes apokalyptiska föreställningar. Han suckade och sade: ”Vad kan vi göra? Dricka vårt vin och fortsätta som om ingenting hänt och som om ingenting höll på att hända och hoppas att allt skall kunna fortsätta så länge som möjligt. Tsunamin i Indonesien vid jul var bara en parentes. Jordbävningarna i Japan är alltid bara parenteser. Mänsklighetens parasitism på naturen är bara en parentes. Det enda man kan göra är att hålla sig oskyldig som individ och, som din vän Ringo tydligen gör, aldrig tröttna på att kritisera och bekämpa den ansvariga överheten som den förskräcklige presidenten Bush i hans astronomiska dumhet och enkelspårighet och den reaktionära autokratiskt strävande Putin som om Stalin inte varit tillräcklig och den förfärliga regimen i Kina, som är den enda i världen som hotar med öppet krig och det mot Taiwan, en liten oskyldig och helt harmlös demokrati, och det i egenskap av inte bara världens största diktatur utan först och främst i egenskap av världens största nation med sin femtedel av mänskligheten. Vi får aldrig tröttna på att bearbeta och klaga på den ansvariga överheten. Därvidlag är jag helt överens med din vän Ringo om hans ensidiga anarkism. Vår kritik måste först och främst gälla EU och dess hantering av världsproblemen, som faktiskt är dess enda hopp idag om kanske någon förändring till det bättre. Euron håller på att bli världens starkaste valuta, i förbund med pundet är de oslagbara, medan Bush gör sitt bästa för att hela tiden äventyra och skottskada dollarn. Han är mycket värre än en skurk. Han är en byfåne som av storhetsvansinniga vettvillingar anförtrotts den högsta makten i världen bara för att kunna styra den genom honom.”

224

”Och påven?” frågade jag. ”Påven var en stackars senil gammal gubbe som bara menade väl men inte kunde göra mycket mer efter att ha åstadkommit östblockets fall genom Solidarnosc och Walesa, vilket var klart redan innan han utsattes för sitt attentat 1981. Efter det kunde han knappast mer än fortsätta resa runt och hälsa på folk och bara hänga med utan att kunna göra något själv. Påvens huvudsakliga betydelse var det faktum att han blev påve i egenskap av öststatare och antikommunist, och det var han helt oskyldig till själv. Han valdes, och därmed blev han en av historiens viktigaste påvar men knappast den störste om dock avgjort en av de mest kontroversiella.” Han såg alltså påven mest bara som en historiens marionett, en träkarl som bara råkade finnas där och som bara fick betydelse för att han fanns där, en pusselbit som fyllde ett viktigt tomrum i historien och bidrog till framtoningen av en bild som annars dröjt med att bli klar i kanske ännu tjugo år. Påven spelade en viktig roll, men det var rollen som var viktig, inte personen. Jag berörde inte alls incidenten i mitt vandrarhem med honom. Det var han som en gång rekommenderat San Remo åt mig, som då var Athens billigaste värdshus, men det var det inte längre efter hela Athens fatala modernisering i och med olympiaden i somras, som polariserat hela samhället betydligt genom ökade levnadskostnader och utslagning. Egentligen hade incidenten bara resulterat i ett kvickare avsked från Athen – hade det inte hänt hade jag stannat längre. Nu lämnade jag Athen i sorg som en orättvist skymfad älskare, som dock varit Athen trogen i så många år, och så blir man sårad när man sover. Det hade aldrig hänt förut någonstans. Man kan alltså inte ens längre gå till vila utan ett hårt grepp om sin plånbok. Girigheten var alltid mänsklighetens första och största synd, då den i regel gav upphov till alla de andra.

del 12: Återblick och reträtt. Det var nästan höststämning när jag lämnade Grekland. Molnen låg mörka och tryckande över landet, och diset var nästan kompakt och larmade om oväder och dramatiska väderleksförändringar. Det såg något bättre ut västerut, medan molnen bakom mig över Athen och Peloponnesos ständigt mörknade och växte i hotfullhet. Det hade legat snö kvar på Parnassos när jag kom till Athen, och nu hotade snön även förnyas över Peloponnesos, där den hunnit reduceras till nästan bara fläckar. Mitt glada danska par från gårdagens sista middag i Athen skulle också resa hemåt idag men med flyg, vilket kunde medföra problem då sikten var obefintlig. På Patraståget infann sig två unga kvinnliga studenter från Edinburgh som var de enda västerländska turisterna ombord utom jag. I Patras stötte jag helt oförmodat på min gamle värd från vandrarhemmet där, och vi hade en pratstund. Han försäkrade mig att allting var oförändrat på vandrarhemmet i Patras. Ombord på båten fick jag nyheter från Italien. Det var storm på gång. I Trieste kunde man knappt gå utomhus. Det snöade överallt i bergen, i Piemonte var det meterdjup nysnö,

225

och mest av allt blåste det alldeles ohyggligt i hela Italien. Det var bara att bereda sig på det värsta. Under tiden fick man trösta sig med sina minnen från Athen, Sofia och Konstantinopel. Det var svårt att glömma katastrofen i Athen, som bara blivit desto djupare kännbar genom dess förspel: uttröttad efter den 31 timmar långa tågresan från Konstantinopel utan säng hade jag funnit mitt vandrarhem stängt för mig och nödgats traska omkring i den hårda staden på jakt efter ett annat för att där bli rånad på alla mina kontanter i Euro, svenska och danska kronor, exakt tusen kronor i svensk valuta, som jag skulle ha klarat mig hem på. Min värds enastående godhet och generositet att ersätta mig med åtminstone två tredjedelar därav kan inte nog lovordas. Men mest levande för mig i efterhand framstod mina samtal med Ringo och doktor Sandy. Det var en fråga som jag hade diskuterat med båda, och det var den svåra frågan om man hade någon rätt att sätta någon gräns för sitt mänskliga deltagande och engagemang. Hade man någonsin rätt att säga nej till sina medmänniskor? Denna fråga var särskilt brännande för doktor Sandy i hans egenskap av läkare. Ringo hade aldrig sagt nej utan hänsynslöst bjudit på sig själv i alla mänskliga sammanhang och tagit hand om alkoholister och narkomaner och vilken olycklig dam som helst. För hans del var svaret i princip nej, men i gengäld hade han ingenting kvar i livet, inga tillgångar, inget livsverk, ingenting fast. Han var en nomad som bara levde för sina medmänniskor, vilket är lika lovvärt och anmärkningsvärt som det är ovanligt. Ringo är därvidlag unik. För doktor Sandys del krävde svaret en noggrann nyansering. ”Ja, man bör alltid ställa upp för sina medmänniskor så gott det går men bara intill den gräns där ens egna resurser inte längre räcker till. Detta är i högsta grad individuellt. Somliga kan bjuda på sig själva hur mycket som helst och därav bara må bättre och berika sig själva, medan andra lätt överanstränger sin empati, så att de tar tillfälligt slut. Somliga blir utbrända genast medan andra aldrig blir det. Härvidlag är det viktigt att känna sig själv och var ens egna gränser går. Om man inte tar hänsyn till sina egna begränsningar är man förlorad.” En som inte gjorde det var Diana i Sofia, som alltid offrade mer än sig själv för sina närmaste, den självuppoffrande modern i sin prydno, som hellre såsom pelikanen i sagan matade sina barn med sitt eget blod än lät dem gå utan mat, men å andra sidan verkade just hennes resurser aldrig ta slut utan snarare bara förnya sig själva ju mera hon brände ut sig själv. I hennes fall verkade doktor Sandys förnuftiga slutsatser inte alls fungera. Som bästa exempel för sin mening använde sig doktor Sandy av påven, som han menade hade offrat allt av sig själv och därvid struntat i sina begränsningar och därav skördat attentat och Parkinson bland annat. Jag tyckte detta exempel haltade men hade ingenting att jäva det med, då man ju inte kunde förneka att påven faktiskt råkat ut för både attentat och Parkinson. I det oändliga kan man sedan diskutera om det var ödet och psykosomatiskt eller rena slumpen. Doktor Sandy hävdade att det inte var slumpen då han i princip ansåg varje människa vara fullständigt ansvarig för sitt eget öde med den oavvisliga skyldigheten att ta ansvar för det hur det än vållades. Även det var en kvistig fråga att diskutera i det oändliga. Natten var lugn även om båten rullade kraftigt i blåsvädret men kom dock lyckligt fram till Ancona utan att törna mot klipporna eller gå på grund. Jag fick genast ett tåg norrut

226

medan mina båda damer från Edinburgh skulle ta ett senare tåg till Milano. Vi önskade varandra lycka till och försvann på respektive tåg. Mitt tåg till Bologna blev så fullt att det var omöjligt att stiga upp och gå på toaletten. Jag försökte nog, men i båda riktningarna var sillburken för fullproppad. Det var bara att finna sig i det totala nederlaget och ge upp. I Bologna blev förlossningen desto underbarare där jag även passade på att ha min hittills bästa lunch under resan efter så lång nöd och hungersnöd: en vanlig tallrik bolognesisk pasta med vatten. Cappuccinon efteråt återställde en helt och hållet. Jag fick telefonkontakt med Verona, så vägen hem blev öppen. Allt var frid och fröjd efter den turbulenta Balkanrundan med påvens död och svidande lokalvalnederlag för Berlusconi. Ingen scen i världen var intressantare just nu än den italienska.

del 13: Lorella (1) I Verona möttes jag av beskedet att jag var väntad både i Rom, Milano och Biella. Franco i Rom bad mig meddela när jag skulle komma, Rasmus i Milano förklarade sig ledig, och Lorella i Biella öppnade famnen för mig. Det var för mycket. Jag kunde inte acceptera alla tre. Det visade sig att Franco inte längre bodde i Rom och inte längre hade tillgång till bil. Han bodde någonstans långt utanför vart man måste ta bussen. Vi hade ett långt och hjärtligt samtal på telefon där vi kom överens om att uppskjuta mitt nästa Rombesök. Rom var dessutom i fullständig oordning och upplösning efter påvens ofrivilliga avgång. Tre miljoner pilgrimer hade bevistat hans begravning, ett mastodontiskt säkerhetsuppbåd hade organiserats, men ingenting hade hänt. Allt hade avlöpt under fullkomlig och idealisk ordning, som om påven varit världens enda helt respekterade person. Det hade infunnit sig representanter för alla världens regeringar till och med Iran, och det enda undantaget hade varit Moskva. Muslimer hade respekterat och uppskattat påven mer än ortodoxa kristna. Men nu stundade pilgrimsvandringen till hans grav, och dit väntades tre miljoner pilgrimer till att börja med. Sedan skulle strömmen antagligen aldrig ta slut. Ida hade sitt eget program för slutet av veckan vilket omöjliggjorde mitt uppehälle på Via Zamboni. Jag chansade därför på Lorella, frågade om jag kunde komma direkt, fick genast ett överväldigande positivt svar, och saken var klar. Jag satte mig genast på tåget till Biella. Problemet på Via Zamboni är Idas tilltagande utförsåkning både fysiskt och mentalt. Hon är dock fullständigt realistisk och har ännu koll på sitt läge, men pacemakeroperationen har tagit på henne och även medfört nya problem, som haft till konsekvens att hennes mänskliga sidor och hänsyn blivit lidande av en tilltagande kortsynthet. Hennes perfekta ekonomiska sinne har tyvärr, liksom i min faders fall, medfört tillkortakommanden på rent mänskliga områden speciellt beträffande mänskliga relationer. Alla hennes närmaste upplever hennes maktanspråk och oförsynta kontrollgirighet över deras liv som hämmande, störande och deprimerande. Det huvudsakliga problemet är att hon inte har någon distans till sig själv, och när detta friskhetstecken saknas och bara blir mer uttalat med åren är man

227

definitivt på väg utför. Hon är inte en lycklig människa, och frågan är om hennes äktenskap någonsin varit det. Redan 1991 kunde jag smärtsamt dokumentera tragedin i detta äktenskap, som dock gav henne en underbar son och duktig dotter. Summan blir därmed ändå ett plus. För en gångs skull gick resan till Biella smärtfritt. Inga tågstrejker, inga bombhot, inga förseningar och inga missförstånd eller brott i kommunikationerna på vägen. Lorella mötte vid stationen och var sig helt lik och fann mig också vara det. Ingenting hade förändrats på två år utom hennes hälsa, som genomgått drastiska för att inte säga extrema turbulenser. Alla älskar Lorella. Hon är sådan. Hon är generositeten själv och rik på ömhet som hon frikostigt delar med sig åt alla. Det var för ett och ett halvt år sedan som hon började drabbas av extrema hälsoturbulenser med långa perioder av svår feber och aldrig helt återvunnen hälsa. Hon har opererats två gånger av sin man och andra gången nu i vintras. Ändå är hon fullkomligt sprudlande av godhet och liv, och hennes man ligger inte långt efter. Han var däremot något åldrad. Han kunde inte ta någon semester under hela förra året och har därtill opererats för miniskelbrott i sitt knä. Han var en entusiastisk maratonlöpare och börjar först nu småningom kunna börja springa igen. Han arbetar hårt och kommer i regel sent hem på nätterna för att ge sig av igen tidigt i gryningen. De lever alltså ett ganska extremt liv tillsammans under vad som mest liknar en ständig överansträngning, för hans del fysisk och för hennes del emotionell, då hon mest arbetar med andra människor, företrädesvis barn. Från stationen tog hon mig genast till en av sina bästa vänner, Ezio, en 63-årig poet och levnadskonstnär, som verkligen har inrättat sitt liv efter konstens alla regler med utsökt trädgård med eget glashus och odling av alla egna grönsaker av alla nödvändiga sorter och flera verkstäder för sina olika verksamheter som hantverkare och konstnär. Vi intog en improviserad middag på "La Curva", en mycket trivsam liten restaurang, med de största pizzor jag har sett. Med oss var även Laura, en halvvenezolanska med nationalitetsproblem, då myndigheterna inte ville ge henne italienskt medborgarskap fastän hennes far var italienare då hon inte besökt sitt hemland på så många år, varför hon inte kunde få arbete; samt Marco, som kom förbi och deltog och som jag kände väl igen från för två år sedan. Ässet i sällskapet var dock Ezio med sin djupa humanism och sin mycket behagliga sammetsmjuka röst, varmed han reciterade renässanspoesi utantill direkt från hjärtat. Han är även psykolog, och vi diskuterade skillnaden mellan psykotiker och neurotiker mycket ingående innan samtalet inspirerat av pizzans krav på mycket rödvin för att kunna tuggas ner gled in på hur olika språk transkriberar djurens språk. Hundar säger till exempel "Bowwow" i engelsktalande länder medan de i Italien säger "Vuv-vuv" och i Sverige "Voff-voff" eller "Vov-vov". I Italien säger kossorna "Moooo" liksom i England medan de i Sverige säger "Muuuu". I Italien säger fåren "e-e-e-e-e" medan de saknar det b som alltid föregår fårens bän i Sverige och England. Detta är en viktig skillnad. De största kontrasterna finner man dock i de olika transkriberingarna av tuppens läte på olika språk. "Kuckeliku" säger den på svenska medan den på engelska säger "Cock-a-doodle-doo" och på tyska "Kiki-rikí". Dock kom vi inte så långt som till de mycket olika transkriptionerna på olika språk som uppstår av ljudet när en sten träffar en vattenyta. På engelska heter det ju vanligen "Splash" eller "Splosh" medan det på svenska heter "Plask". Vi kom som sagt inte så långt som till finskans "Loiskis".

228

del 14 : Lorella (2) Äntligen kunde vi tillsammans utreda vad som egentligen hade hänt den där kvällen förra året när jag tvingats tillbringa en hel natt på en bänk utanför Biellas järnvägsstation då mitt besked om min ankomst aldrig nått fram. Just den kvällen var den enda i Lorellas liv som hon tillsammans med en väninna hade lyckats dricka sig mer berusad än vad som var hälsosamt. Hon hade kommit hem först fyra på morgonen, och först när hon vaknat senare på morgonen hade Gian Carlo, som också kommit hem väl sent, kunnat informera henne om att det förelåg en massa meddelanden från mig. Då först hade nyheten om min förestående ankomst nått fram. Hon hade då kört till stationen klockan 8 på morgonen, men jag hade redan hunnit ta det första morgontåget klockan 5 bort därifrån. De hade alltså varit hemma, och inte bortresta, som jag tagit för givet, men båda kommit för sent hem för att hinna uppfånga mina meddelanden och fatta situationen i tid. Lorella hade genast trott att hon förlorat mig för alltid, medan det för mig bara varit en övergående kris, en svår natt att överleva men icke mer. För mig borde situationen ha varit en väckarklocka om nödvändigheten att äntligen skaffa mig en mobiltelefon men var det inte. Först flera liknande situationer senare skulle övertyga mig om den saken, men jag har fortfarande inte gjort det och är en av de sista i världen utan mobiltelefon. Det är bara en tidsfråga dock innan jag faller. Vi pratade mycket med Lorella om hennes alltför omfattande sjukdomsbild med makabra hälsokriser oavbrutet under ett och ett halvt års tid, och mycket berodde på hennes otillfredsställelse med sina levnadsomständigheter. Vad var det då för fel? Vad fattades i hennes paradistillvaro? Det var det som var problemet. Det fattades ingenting. Hon hade världens bästa man, bodde i ett slott i världens vackraste omgivning, hon medgav själv att hon levde i ett paradis, det fattades alltså verkligen ingenting. Men hon var en mycket intensiv människa som kanske rent psykiskt brände sitt ljus i båda ändar, och hon kunde medge att hennes besvär till stor del måste vara psykosomatiska. Jag menade att de måste vara helt psykosomatiska. Mycket av hennes otillfredsställelse berodde av vantrivseln med rollen hon måste spela som husfru och hustru. Hon ägnade sig även mycket åt teater och rollspel, och då kan en roll som verkligheten påtvingar en kännas obekväm just för att man inte kan ta av sig den. En påtvingad roll i livet kan för en mycket levande människa som ständigt kräver bevingad flykt från vardagens och verklighetens tristess kännas som en plågsam ansiktsmask som man inte kan ta av sig. Det var något av Lorellas dilemma. Hon måste förlika sig med sin livssituation och göra det bästa av saken eller bryta upp fullständigt. Det var det som Franco hade gjort. Efter tjugo års äktenskap med två underbara söner hade han plötsligt övergivit hustru och barn och börjat på ny kula utanför Rom. Han hade därmed chockat inte bara sin fru och sönerna men även mig, som plötsligt inte längre hade hans underbara hem och närvaro i Rom med bil och allt att tillgå. Jag hade ingen aning om vad hans nya liv handlade om, vilket krävde en närmare undersökning. Hade jag fått hans inbjudan före Ancona hade jag kunnat fara direkt till Rom därifrån. Nu kom jag fram till

229

Verona först där jag fått nya problem i vägen i form av Idas misshumör och dåliga nyheter för mig som avsevärt skulle försvåra dispositionen av mina sista dagar i Italien. Kvinnor har en förunderlig förmåga att komplicera livet för oss män, i synnerhet om man inte alls är intresserad av att komplicera livet för dem. Detta fick mig att tänka på ett kontroversiellt uttalande av doktor Sandy, som ju frivilligt valt ett liv som ungkarl från början och aldrig ångrat det. Han var ändå inte alls homosexuell men hade en utomordentlig förståelse för Antikens hellenska kult av vänskapsrelationer mellan män: "Det handlade inte om homosexualitet. Det handlade om en sublimering av vänskapen och var från början en reaktion och revolt mot ett normalt sexuellt förhållandes trivialitet och banalisering. De ville höja kärleken från den vardagliga rutinens nivå och tristess i en sublimering av vänskapen, som därav måste färgas av en viss homosensualitet och som naturligtvis lätt kunde urarta till ren homosexualitet, som dock då naturligtvis måste dra ner kärleken igen till den sexuella rutinens banalitet. Det handlade egentligen mest om att söka spänning och lyft från vardagen. Därmed blev det en idealism, som Platon så vederhäftigt skildrade, slog vakt om och i viss mån sublimerade för evigt." Utan att försvara homosexualiteten och i bibehållandet av distansen från heterosexualitetens normalism var därmed doktor Sandy en varm förespråkare för den rena homosensualitetens charm, som naturligtvis inte alls uteslöt en precis lika berättigad heterosensualitet. Och från denna acceptans var steget mycket kort över till etablerad bisexualitet.

del 15 : Lorella (3) Det såg bara sämre ut hela tiden. Vädret blev ständigt mer hotfullt, åska hördes mullra på avstånd, och veckoslutet hotade med ihållande regn och troligen inställd vinprovning. Jag lyckades avsluta mitt sista medhavda arbete på resan, och nästan alla mina böcker var utlästa. Per e-mail fick jag besked om väntande plikter i Göteborg och främst nödvändigheten att betala årets hyra för Göteborgs Skrivarsällskaps monter i Bokmässan snarast möjligt. Kort sagt, allt gav mig myror i byxorna, men under omständigheterna var det svårt för att inte säga omöjligt att avsluta resan. Jag hoppades på besök av Rasmus, som arbetade i Milano, till Biella, och till helgen skulle Ida och Achille vara borta från Verona – jag kunde tidigast lämna Italien på måndag. Till allt detta kom då det totalt depressiva vädret, som bara kunde bidra till att göra min rastlöshet och otålighet olidlig. Vi hade dock en underbar kväll på tre man hand, Gian Carlo, Ezio och jag, på en rustik trattoria där hovmästaren Massimo visste vad hans gäster skulle ha och bestämde själv deras meny. Vi pratade mest om gamla filmer apropå att Rod Steiger fyllde 80 och Julie Christie fyllde 65 denna dag. Efter den sagolika middagen med åsna som kötträtt blev det många grappa efter att vi druckt två flaskor på tre man hand. Vid Alperna dricks det mycket, vilket behövs, i synnerhet när det regnar, och norra Venetien kring Friuli hör till världens toppstatistik när det gäller alkoholkonsumtion tillsammans med Skottland och New South Wales i Australien.

230

Den andra kvällen började det regna på allvar, och det var omöjligt att gå ut med hunden utan att bli rotblöt trots paraply. Det var som att vara inregnad i Darjeeling, och väderleken lovade att det skulle bli värre. Den kvällen gick vi på bio och såg en uppbygglig film om folkmordet i Ruanda med nästan bara negrer i rollerna och Nick Nolte som bufflig FN-överste. Terry George hade lyckats göra en övertygande dokumentär av en spelfilm, den är skickligt gjord med fantastisk regi och effektivt tempo och framhåller, som nästan alla filmer om folkmord, de positiva insatser som faktiskt gjordes av enskilda individer. Under tiden tilltog regnet. Den stora frågan var: skulle Rasmus komma? Han hade inte gett något bestämt besked, jag hade inte nått hans telefon, och vädret var så avskräckande att alla människor var nollställda. Min första tanke när jag vaknade denna ösregniga novembertrista dag var: "I det här vädret kommer han aldrig." Lorella försov sig, och jag hade tänkt vänta med att försöka ringa Rasmus på nytt tills hon var vaken. I princip hade jag gett upp hoppet om att han skulle komma, när Lorella äntligen uppenbarade sig. Precis när jag tänkte lyfta telefonen ringde den. Det var Rasmus. Han satt på tåget och hade just lämnat Santhiá. Lorella fick panik. Hon var ju bara i pyjamas med hela håret i fullständig oordning, och det tog en kvart för henne att bli klar. Sedan störtade vi ner för kullarna med bilen. Jag såg genast Rasmus vid stationen väntande utanför. Han hade redan stått där i regnet i tio minuter. Vi hade sedan utomordentligt trevligt tillsammans på tre man hand i sex timmar. Mest talade vi italienska, men Rasmus och jag hade naturligtvis också mycket att utbyta på svenska, det av sina språk han får minst möjlighet att praktisera i Milano. Han arbetar som datorkonsult 8-9 timmar om dagen och delar bostad med två andra och har bara helgerna i princip att kunna göra vad han vill på. Han vann genast Lorellas hjärta, hon anmodade honom att stanna kvar över natten, han beslöt att fundera på saken men valde till slut ändå att återvända till Milano till kvällen, då han hade program där. Precis vid avskedet dök äntligen Gian Carlo upp, som också omedelbart fann honom sympatisk. Jag hade lyckats med förmedlingen av denna kontakt och hoppades därigenom att Rasmus skulle få tillgång till och kunna utnyttja denna underbara oas vid Monte Rosas sluttningar som vid vackert väder var ett fullkomligt paradis. Vädret började faktiskt klarna en aning när han for, så han kunde se någon skymt av snö på de närmaste bergen mot norr. Därmed hade jag uppfyllt mina sista plikter för resan och kunde börja tänka på att återvända till mina plikter hemma. Dock måste jag ännu passera Verona och även besöka min mor och bror i Danmark före den svenska landkänningen, så resan var långt ifrån över.

del 16 : Lorella (4) Vädret förblev en rotblöta, och det ljusnade bara för att genast börja regna igen. Mina fötter var hela tiden våta, och på lördagen gick temperaturen ner till 6 grader. Alla var nollställda och deprimerade. Lorella tog mig med på en teaterrepetition. Deras lokal låg vid en fors, man hörde hela tiden bruset från vattnet som en toalett som aldrig brusade färdigt, värmesystemet i lokalen

231

hade kollapsat, så alla aktörerna var tungt påpälsade med halsduk och mössa. Under tre timmar repeterade de en enda sång med alla dess gester och steg, en fullständigt menlös sång som skulle ackompagneras med köksverktyg, medan jag fick utgöra den enda publiken där jag satt och huttrade i strömmens brus. Vi hade dock underbara promenader trots regnet. Gian Carlo tog med sig Merlino och mig på en lång promenad, men hunden Merlino är tio år och börjar bli trött i bakbenen. Han har därmed svårt för att gå neråt. Vid nedgången för en lång grässluttning hade de därför sitt eget system. Merlino lade sig på rygg, och Gian Carlo drog ner honom i frambenen hela vägen ner för sluttningen, medan det tydligt märktes hur Merlino skrattade av hjärtans lust för att få åka kana på detta sätt baklänges på ryggen. Det var en nästan daglig rutin. Lorella och jag gick med Merlino upp till den förhistoriska keltiska kultplatsen och kullen Burcina, som nu är botanisk trädgård, och just när vi nådde toppen lättade molnen något och släppte igenom något solsken, så att man åtminstone fick en skymt av hur vackert det kunde vara. Sedan började det regna igen. Till lördagsmiddagen tog Lorella med sig sex gäster, bland andra Roberto, som hade en hästmanège, Davide, som var musiker, Lidia, som läste en tafflig uppsats om sina sexuella funderingar som hon skrivit samma dag tills datorn vägrat skriva ut mera av den, och Laura från Venezuela, som berättade något om den levande voodookulten i Venezuela. Vi hade hemskt trevligt men drack för mycket, tills Gian Carlo kom hem från en annan fest och öppnade nya flaskor. Det blev även sång till Davides gitarr, även Roberto spelade, och alla sjöng med i en virtuos mungymnastik i sjutton verser som ställde höga krav på artikulation och tempo - efter nästan lika många flaskor vin och öl. De sista kom i säng klockan 6 efter en natt av hårt stafettarbete i diskussion och argument. Morgonen därpå steg Gian Carlo upp frisk och nyter i gryningen för att gå ut och springa i två timmar. Han konstaterade att det var 3 grader varmt med nysnö på fjällen över bara 1000 meter - snögränsen hade sänkt sig tusen meter. Damerna slaggade och sov hela morgonen tills de vaknade och kunde återuppta sina vidlyftiga diskussioner, medan det fortsatte att bara regna. För min del var det uppbrott som gällde. Dessa var kanske mina bästa vänner i Italien, de var det lysande undantaget från regeln att vänner som man skaffar sig på resor varar bara för den resan, för vår del gick vänskapen in på fjärde året och var bättre än någonsin och lovade att fortsätta, men man visste ju aldrig när man skulle ses nästa gång. Vi hade mötts i Dharamsala, och för oss gällde alltid "nästa gång kanske i Dharamsala igen". De hade också för vana att ta sig an unga vänner och deras problem, och man fick veta mycket om ungas drogproblem i dessa trakter. På promenaden upp i bergen låg det vid branten en gravsten över en begåvad flygare som här vid denna krök tagit livet av sig efter att ha fastnat i droger. Han hade gasat sig själv i sin bil, och ett år senare på samma dag och samma plats gjorde hans syster likadant. Det finns många sådana historier. Lidia, som såg ut som Betty Boop och var ett barn men hade ett gammalt ansikte, hade haft kokainister som pojkvänner, som slösat bort relationen och tillgångarna på sin last fullkomligt i onödan och av ren dumhet. Det fanns många sådana historier. Naturligtvis var det svårt att ta avsked av dessa kära vänner, men jag kände piskan på ryggen, och den blev värre. Men knappt hade jag lämnat Biella, så klarnade vädret. Plötsligt

232

steg solen fram och förgyllde hela resan tillbaka till Verona med klar sikt och bländande alper skinande i gnistrande nysnö. De syntes till och med från Milano. Det var som om mitt avsked från Biella gett solen skäl att stiga fram. Vid Desenzano hade Lago di Garda aldrig varit vackrare med hela sjön badande i prakt med alla bergen i klar sikt, och även Monte Baldo framstod i hela sin gigantiska skönhet som en vit val. Snön hade återerövrat bergen, och även om det bara var tillfälligt och man knappast kunde skida, (ingen snö är mer förrädisk än nysnö på våren,) var det en helt oförglömlig fest för ögat. I Verona väntade dåliga nyheter. Lyckligtvis kom jag fram till Verona just som Achille och Ida kommit hem, det var perfekt timing, och en ytterligare fullträff var att Cristina kom förbi då hon inte kunde se mig under måndagen. Vi hade en diskussion om Euron under middagen, som ställde mina rika släktingar i Verona i bjärt kontrast mot humanisterna och de socialt engagerade i Biella. Dessa tog aktiv del i livet och engagerade sig i folks problem, medan mina släktingar levde i en skyddad värld för sig med en bil per person och en telefon per person utan någon tanke på alla de lägre stående som faktiskt led av att Euron gjort livet dubbelt så dyrt. Då saknade jag Lorella och den gode Gian Carlo, som faktiskt nästan bara levde för att göra sociala insatser. Även detta bidrog till att accelerera min iver att komma hem och bort från Euroland, ett fuskbygge underminerat av oavbrutet stigande sociala orättvisor.

del 17: Uppbrott Mer än någonsin kände jag mig för gammal för denna sortens resor. Som ung kan man utsätta sig för gatlopp och komma undan som en gås efter regn, men även om min värd i Athen ersatte mig med två tredjedelar av vad jag blev bestulen på var incidenten psykologiskt förödande just för att det hände i Athen, som alltid utgjort centrum för mina Europaresor. Frågan var om jag alls kunde satsa på Inter Rail mer, då Indien var så mycket säkrare och billigare. Denna Inter Rail-resa skulle bli min dyraste någonsin på över 8000 kronor med stölden inräknat. Euroland framstod mer och mer som fientligt och omänskligt genom sin krympande humanism och tilltagande skräpkultursdumhet och självdestruktivitet, råa kapitalism och dödliga materialism. Dock måste jag även vara självkritisk över min resa framför allt för mina försummelser. På Balkan hade jag ingenting att förebrå mig för, men än en gång hade jag försummat Sicilien, dessutom hade jag hoppat över Rom, dessutom hade jag inte besökt Eggi i Torino eller mina senaste vänner Sergio och Silvia i Milano och skulle nu antagligen även missa min egen kusin Alberto i Verona. Det var beklagligt. Mycket berodde naturligtvis på resans dröjsmål från början, då den genast försenades tre veckor till följd av Idas sjukdom, så att egentligen allt blev fel från början, då jag samtidigt hade det hängande över mig att jag måste vara tillbaka i Göteborg till den 14-e, senast till den 21-a. Det gick inte. Till all lycka hade jag dock kunnat återfinna Lorella och Gian-Carlo, dessa underbara storartade människor, som genom sitt genomgripande mänskliga engagemang betydde mycket för hela samhället Pollone. De var sanna människor och vänner, och deras vänskap

233

hade kommit att betyda kanske mest för mig i Italien. Samtidigt hade jag dock även försummat Franco, Paolo och Annie i Rom. Samtidigt hade jag gripits av ett outsägligt förakt för hela Berlusconisamhället med dess etablerade skval-ytlighet som blivit lag och norm med bara pengar som enda moralrättesnöre. Berlusconi hade gjort karriär på folkfördumning och därvid förstört hela det italienska samhället, som därvid blivit mig vedervärdigt. Samtidigt hade jag fått njuta av Ezio i Pollone som med sin mjuka sammetsröst återfört mig till renässansens dynamiska tjusning och förklarat dess enastående positivism för mig, där den konstnärliga konkurrensen och jakten efter skönhet och kvalitet och andlig frihet lett hela världen genom en oförliknelig universalkonstruktivism. Varför hade denna aldrig fått fortsätta? Varför tog den slut i och med Lionardo da Vincis död? Sådana diskussioner kunde föra oss in i kärnan av det mänskliga historiska skeendet. Det var min största sorg i Italien, att jag egentligen bara kände ytliga och ignoranta människor. Ezio, Gian Carlo och Lorella i Pollone var undantagen som bekräftade regeln. Även Beatrice Ciurlo hade varit ett storartat undantag och beklagat samma sak och menade, att om Dante diktat idag skulle alla vägrat publicera honom. Dock hade jag fått mycket arbete gjort och lyckats skriva fem pjäser under en resa, vilket var rekord - det tidigare rekordet var fyra. Frågan var dock om jag någonsin igen skulle ha mod och kraft att orka utsätta mig mera för en Inter Rail-resas ofrånkomliga gatlopps smärtsamma upplevelser. Till de mer berikande och intressanta upplevelserna hörde dock de skeenden som inte direkt berörde mig. Hit hörde först och främst påvens bortgång med hela dess uppståndelse med 3 miljoner pilgrimer till Rom, vilket var ett bidragande skäl för mig till att hålla mig därifrån. Läktarvåldet på en fotbollsstadion som förvandlade landskampen till ett slagfält med molotovcocktails och kravallpoliser som gick lösa mot publiken berörde mig knappast, medan Indiens och Pakistans statschefers möte och deltagande tillsammans vid en cricketmatch för att diskutera freden i Kashmir berörde mig i högsta grad. Samtidigt satte det nya påvevalet i gång med omständliga oändliga mammutprocessioner i Peterskyrkan, som fyllde alla italienska televisionskanaler hela dagen. Jag satte mig på tåget och reste ifrån hela eländet. Emellertid höll hela hemresan på att gå åt skogen. I första stationen efter Verona (Peschiera) stannade tåget och körde inte längre. Där stod det. Efter en stund meddelades det i högtalarna att loket gått sönder men att de försökte reparera det. Efter en timme meddelades det att reparationen hade misslyckats och att man inväntade ett hjälplok från Verona. Så satte plötsligt tåget i gång som om ingenting hänt. Förseningen innebar att tåget vid varje station måste invänta reguljära tåg i den andra riktningen som höll tidtabellen. I min kupé satt en amerikan som såg sig om efter ett senare tåg till Prag än det han redan hade missat. Själv hade jag definitivt missat mitt Münchentåg till Köpenhamn. Emellertid gjorde tåget sitt bästa för att köra i kapp tiden. I Österrike frågade jag min österrikiske konduktör om det kunde finnas något hopp. Han skulle höra sig för om Köpenhamntåget möjligen kunde vänta. Jag såg honom aldrig mer.

234

I Tyskland räddades emellertid situationen. I stället för att i natten vara nödsakad att tricksa sig fram genom Tyskland meddelade mig min tyske konduktör att vi Köpenhamnsfarare i München skulle stiga direkt på ett snabbtåg till Nürnberg, där vi skulle hinna i fatt Köpenhamntåget. Natten och hemresan var räddad. Allt löste sig. I Köpenhamntåget i Nürnberg fick jag en kupé där en ensam dam senare höll mig sällskap. Man fick sova ut ordentligt, och tåget höll tidtabellen. Det var sedan bara att fortsätta direkt till Helsingör.

del 18: Nytt världshistoriskt kapitel i Helsingör. Vårsolen bländade och värmde i Danmark. Ännu hade inte bokskogarna spruckit ut men var på god väg, och framför allt prunkade naturen av fågelsång. När man satt utanför stationen i Helsingör och väntade på att bli hämtad var det oemotståndligt att ta av sig på fötterna och låta sina nakna fötter njuta av vårsolens värme i samma mån som resten av den regntrötta kroppen. Det var bara det att hämtningen kom aldrig. Jag hade meddelat att jag skulle komma till Köpenhamn klockan 10 enligt tidtabellen och därför 11 till Helsingör, halv 12 om Köpenhamntåget blev försenat, vilket det nu inte blev och det för första gången någonsin. Jag fick genast ett Helsingörståg och landade i Helsingör 10.50, varför jag i lugn och ro tog en kopp kaffe i den trivsamma stationsrestaurangen innan jag satte mig i solen för en lång väntan. Halv tolv började jag bli orolig, och när klockan blev 12 använde jag mina sista slantar för att ringa till Enggaarden. Susanne svarade och visste ingenting. Någonting hade klickat i elposttrafiken. Lyckligtvis hade i alla fall någon varit hemma och kunnat svara. Det finns ett tåg längs kusten till Gilleleje som kallas ”Grisen”. Det fick man ta till Hornbaek, där Susanne och min moder mötte upp i strålande solsken och med all den mänskliga värme som kan uppbjudas i familjesammanhang. Resten av dagen förflöt i paradisisk lycka och rekreation. Det visade sig att mina mail visst hade gått fram men att min bror tolkat dem till att jag skulle komma nästa vecka och inte denna, då jag inte nämnt något datum. Därför var jag helt oväntad till nästa vecka. Det gick bra ändå, och samvaron blev den bästa tänkbara. Klockan 6 på kvällen meddelades nyheten att världen fått en ny påve, och som väntat blev det den bayerske kardinalen Josef Ratzinger, som länge utgjort den katolska kyrkans dogmatiska klippa. Ett påveval brukar alltid avgöras av vad man haft emot den föregående påven. Karol Wojtyla var en resglad påve som ville vara i nära kontakt med hela mänskligheten och därför ideligen gav sig ut på bejublade turnéer, för vilket ändamål ”papamobilen” konstruerades, i vilken påven kunde färdas fram genom massorna under fullständig säkerhet. Han fick därmed rykte om sig av att vara en ”pop-påve”, en publikflirtare som ville anpassa kyrkan efter mänskligheten och inte bara till rättroende katoliker. Det förekom intern kritik mot hans förvärldsligande av kyrkan, och valet av Ratzinger till påve är ett klart uttryck för denna reaktion. Karol Wojtyla gjorde en klar och oöverskådlig politisk insats i egenskap av polsk påve från bakom järnridån, hans historiska ursäkter till judar och muslimer för

235

kyrkans historiska misstag mot dessa och hans ansträngningar för att mäkla fred i mellanöstern kan aldrig nog uppskattas, medan bara tagandet av namnet Benedictus XVI tydligt understryker en ny trend inom kyrkan i reaktionär riktning mot de strävanden som varit Johannes XXIII:s, Paulus VI:s och de båda Johannes Paulus I:s och II:s, som om kyrkan haft nog av folkpåvar och nu ville ha en seriös påve som omväxling. Men kardinal Ratzinger är gammal, redan 78 år, och kan inte vara påve särskilt länge. Aktningsvärt var även påvevalets korthet, bara en dag, medan det brukar ta minst 3-4, som om valet av Ratzinger varit tämligen självklart. Diskussionerna blev särskilt intressanta om detta med Susanne, som gått i katolsk skola utan att vara katolik. Hon hade en helt nykter syn på kyrkan och kristenheten som hon betraktade som närmast absurd i sina barocka uttryck, då exempelvis den påvliga konklaven medgav pedofilkardinaler att sitta med i konklaven och då den protestantiska kyrkan inrymde både homosexuella, lesbiska och ateistiska präster. Min mor medgav att hon blivit ateist genom sin konfirmation just genom sin konfirmationsprästs falskspeleri och att hon inte trott på Gud igen förrän hon fött sitt första barn. Därmed kom vi även in på Dan Brown-debatten om ”Da Vinci-koden”, som Vatikanen insatt en särskild kommission till att utreda, och som debatterats häftigt både för och emot av auktoriteter som avfärdat alla Dan Browns hypoteser som rena moderna konstruktioner och av försvarare för möjligheten av att Dan Browns teorier ändå kan ha en viss verklighetsbakgrund. Framför allt tar ”Da Vinci-koden” ner Jesus från piedestalen och ger en bild av honom som ren människa och ingenting annat, vilket kanske är denna boks viktigaste insats. Det att stå inför en generationsförskjutning för att själv börja tillhöra den äldsta generationen är ett svårt moment i livet, främst då det måste medföra större mänskligt ansvar för de yngre generationerna. Vi står inför detta nu allesammans, jag och mina syskon, min kusin i Örebro och mina kusiner i Verona, vilket har den enda fördelen med sig att detta faktum för oss närmare varandra. Vi får större anledning till närmare och bättre kontakt, då ansvaret för de efterföljande generationerna nödvändiggör detta. Min sista anhalt före hemresan till Göteborg gällde ett besök i Lund hos en av mina äldsta barndomsvänner. Det var märkligt att återbesöka Lund med alla de underbara minnen man hade därifrån av framför allt gångna Valborgsfester. Vi hade en mycket trevlig afton tillsammans som utgjorde en värdig avslutning på hela resan inför vårens anryckande ankomst till även dessa kalla nejder i Ultima Thule – det var fortfarande under 10 grader på dagen. Vi summerade påveämnet med att gå igenom alla de nästan 300 påvarna med motpåvar, ofta med flera motpåvar samtidigt och ibland med påvar som gjorde come-back inte bara en gång utan två. Den sista motpåven hade förekommit kring mitten av 1400-talet, och vi var tämligen överens om att hela kristenheten var en tämligen absurd institution med sina förlegade former som alltjämt förekom medan den dock hade överlevnadspotentialer om den bara ville förnya sig. Någon förnyelse av den romersk-katolska kyrkan var dock inte i sikte med en påve som Benedictus XVI Ratzinger från Bayern. Därmed var denna påskresa våren 2005 med alla dess påvliga omvälvningar över.

236

Lycklig resa med komplikationer, del 1 : Ankomst: Shimla Resan började i fullständigt kaos. Fredag den 29 juli 2005 var det U2-konsert i Göteborg och hela staden därför i hysteriskt upplösningstillstånd. Man hörde alla språk på gatorna men bara från vilda ungdomar, som kommit från när och fjärran, Norge, Danmark, Holland, Tyskland och England för att närvara vid detta heliga tillfälle. Staden såg ut därefter – skräpet låg i drivor överallt, folk (ungdomar) låg utslagna överallt, varje krog var sprängfylld av berusade festande ungdomar, som vänt upp och ner på hela staden och kände stolthet och glädje över detta. Om rockmusik är kultur så är allt barbari kultur. Min buss skulle gå 02.00 under natten från Centralstation, och även denna var översvämmad av vild ungdom. Alla skulle tydligen resa just denna natt, och busschaufförerna hade problem. Det skulle tydligen gå två olika bussar till Köpenhamn, den ena skulle vidare till Berlin medan den andra skulle stanna vid Kastrup. Det säger sig självt att problemen blev oöverskådliga då ingen passagerare visste vilken buss som var vilken eller vilken han/hon/det skulle med. Den enas avgångstid var fem före två, den andras fem över två. Allt var ytterst väl organiserat. Bara en bagagelucka öppnades, så att alla måste pressa in sitt bagage där, varvid allas bagage mosades eller massakrerades. Jag tog kvickt ut mitt bagage därifrån när jag märkte att jag annars aldrig mer skulle få ut det. Men vi kom iväg om dock mycket försenade, och naturligtvis uppstod det tumult på bussen, då en holländska, när hon av helt naturliga skäl somnat, tappat plånboken och fått den länsad av okänd person som passat på. Någonstans utanför Malmö måste vi stanna extra för att plocka upp en hord vilsna resenärer (holländare, engelsmän och polacker) som hamnat på fel buss. Omsider kom vi fram till Kastrup efter en händelserik natt utan sömn. Jag hade aldrig varit på Kastrup förut och fick orientera mig i riskerna där att gå fel. Hamnar man i fel avdelning, exempelvis i B i stället för C, hittar man aldrig rätt igen. Särskilt svårt var det att hitta tillbaka från toaletten, som låg på ett annat plan i en annan dimension i en annan värld i en annan sfär med outrannsakliga slussanordningar där emellan, naturligtvis utan väg-indikationer. Resans förhistoria var lång. Förra året hade paret Silvia och Sergio från Milano och jag misslyckats med att nå Spiti, varför vi inriktat oss på ett nytt försök i år. Då hade vägarna spolats bort av översvämningar. Ingenting garanterade att samma sak inte skulle hända igen, då i år monsunen var värre än förra året – hela Bombay simmade och drunknade, 800 döda tills vidare. Men Silvia och Sergio väntade på mig i Shimla, och jag fick inte svika dem. Det var, som det heter i professionella sammanhang, som Ingemar Stenmark gjorde till ett bevingat ord, ”bara till å åk’”. Samtidigt var det en historisk dag. Dag Hammarskjöld fyllde 100 år, Eyvind Johnson fyllde 105, det var Robert Schumanns och Vincent van Goghs dödsdag, och Letnany-förlaget, denna filibusterskriftställarhjärntrustförening, fyllde 10 år. Men framför allt betecknades dagen av Sir Francis Drake, som 1588 i Devonshire stördes i ett boule-spel när den spanska armadan dök upp. Han avslutade spelet först innan han besegrade den spanska armadan. Ju mindre sagt om Sjeremetjevo, Moskvas skamfilade flygplats, desto bättre. Det var ett antal år sedan jag var här senast, och mycket hade förändrats, men resenärerna låg

237

fortfarande i drivor omkring i hela flygplatsen, som hade väldigt få sittplatser. Den gamla restaurangen, där man förr alltid blev bjuden på mat om man hade en lång väntan, var nu en bar med störande musik av det slag som ingen fick välja själv. Min väntetid var sju timmar, vilket är ovanligt kort för Sjeremetjevo. Till nöds fick man en sittplats som var skev och bestod av metall. Endast sten hade varit hårdare. Även ett sådant ställe kom man dock ifrån, planet lyfte och förde en till Delhi, där det var 35 grader varmt på natten. Det blev en svettig dag. Före gryningen lyckades jag ta en buss in till bussterminalen, där jag fick en buss till Shimla redan klockan 8. Vädret var förvånansvärt vackert i dessa monsuntider men desto varmare. Det blev en paus halvvägs till Chandigarh, en i Chandigarh och en halvvägs upp mot Shimla under denna resa på tio timmar. Den längsta sträckan var den sista, då det snurrades ordentligt omkring uppe i bergen mellan Bagsu och Solan, så att man hela tiden tyckte att man åkte tillbaka igen, men till slut kom man faktiskt fram till Shimla – i ösregn. Då hade regnet hunnit i kapp. Ingen Sergio och Silvia fanns på vårt avtalade möteshärbärge YWCA, och jag förstod snart varför – där fanns inget vatten. Några israeliskor visste att berätta, att ägarna satte på vattnet ibland och stängde av det ibland, som de behagade. Varmvatten fanns bara att tillgå i ämbaren, och för detta betalade man 300 rupier. Rummet var trevligt, men priset var hutlöst i brist på faciliteter. Naturligtvis hade Silvia och Sergio backat direkt. Jag uppsköt rengöringen av min i två dagar med smuts och svett inpyrda kropp och satsade på en lämplig middag i stället. Maten hade ju i princip uteblivit i två dygn – snåla plastransoner på flyget, ingenting i Moskva och ingenting under 10 timmar i buss. Min kropp, som stått ut med denna behandling i 39 timmar, förtjänade ett skrovmål åtminstone till att börja med. Så kom jag tillbaka till mitt bedrövliga vandrarhem, och den första jag mötte var – Silvia. -------------Resan blev ovanligt lycklig hela vägen och kan indelas i följande avsnitt: 2. Krisöverläggningar och –åtgärder 3. Expeditionen börjar 4. Nya ambitioner 5. Succén fortsätter i Key och Dankhar 6. Sista dagen i Spiti 7. Nya Rothangmardrömmar 8. Fast i Keylong 9. Framkomst: Leh 10. Krisen i Sumdo 11. Pastoral idyll i Thingmosgang 12. Sex jakar vid Bong Bong La 13. Johannes föreläsning 14. Plåster på såren 15. Reträtt i Alchi

238

16. Italienska extravaganser 17. Inför slutet 18. Kontroversiell Nubraexpedition 19. Farväl till Ladakh 20. Snöstorm vid Baralacha La 21. Hemma hos Roerichs 22. Den engelska kyrkogården i Manali 23. Vägen till Shamballah 24. Den hemska hemresan

del 2 : Krisöverläggningar och -åtgärder. Så kom jag tillbaka till mitt bedrövliga vandrarhem, och den första jag mötte var – Silvia. Sergio var också där runt hörnet, det var rena välkomstkommittén, och då vattnet fortfarande inte fungerade gick vi direkt till våra överläggningar på the Indian Coffee House efter att jag fått befria mig från all min rekordartade smuts och ohyra i deras dusch. De hade redan varit i Shimla i några dagar och hunnit ta reda på allt. Översvämningskatastroferna i Kinnaur är i år värre än förra året, för tio dagar sedan bröt en biflod till Sutlej från det av Kina ockuperade Tibet igenom sin fördämning och förintade hela Kinnaur och särskilt vägarna. Förra året var det en lista över omkomna, men i år omkom lyckligtvis ingen. Dock är hela Kinnaur stängt för en månad framåt. Man kan kanske ta sig till Rekong Peo men inte längre. Om Sangla-dalen och Chitkul vet man ingenting. Vår enda möjlighet att ta oss till Spiti är alltså via Manali. Silvia och Sergio far dit tidigt i morgon bitti, och jag följer med dem. Går det inte att ta sig med buss dit måste det gå med jeep, om vi bara kan ta oss över Rothangpasset. Favorit i repris? Det återstår att se. Går det så går det. Det enda det inte är något fel på är humöret och vår moral. Allting annat har regnat bort och flutit bort med strömmen. Det blev en nervös natt på grund av den tidiga tvångsuppstigningen. Klockan 5 var det omöjligt att sova längre, utan det blev mest sedan bara att ligga och kämpa med filten, som tveklöst vann slaget. Man höll just på att somna in igen kvart före 7 när det var dags att stiga upp. Återstod betalningsproblemet. Personalen på mitt vandrarhem hade varit tämligen ineffektiv och obefintlig. Stället gjorde reklam för ”alla de modernaste faciliteter”, och så gavs det inte ens vatten på rummet. Pojkarna som städade och gjorde annat talade obegriplig engelska, om det ens var engelska, och förstod inte något. Sergio hade rått mig att genast lämna in på kvällen och flytta in hos dem, men så ohyfsad kunde jag inte vara, utan jag stod ut. Däremot ville jag av naturliga skäl inte betala 300 för ett sådant rum. Jag framlade mitt besvär för pojkarna. De förstod ingenting och ville inte begripa mina problem. Inte heller kunde de ta emot några pengar. ”Klockan 8 kan Madame ta emot er,” menade de. Min buss väntade inte till klockan åtta. Till slut fick jag träffa Madame fastän hon var mitt i morgontoaletten. Hon förstod genast mina klagomål och beklagade att husets pump inte hade arbetat, men nu fungerade

239

den, och nu kom vattnet. Då jag fått duscha annanstans igår kväll var det något för sent, och hon nöjde sig med 200. Sergio hade tyckt att det hade varit 200 för mycket. Vi kom iväg, dagens bussetapp lovade 26 mil på tio timmar, men vi hade oturen att till busschaufför få en arg ung man, alltför ung och aggressiv, som skaffade oss den ena punkteringen efter den andra. Vid den andra punkteringen blev vi sittande i stekande sol medan chauffören lämnade alarmsignalen på i bussen medan han gick ut och stökade. Denna alarmsignal var ett högljutt gällt pip som tjöt i exakt två sekunder och var tyst i två innan den skrek till i två sekunder igen, som en fullkomligt regelbunden kinesisk tortyr, medan man var hänvisad till att sitta inne i bussugnen då solen stekte värre utanför, liksom i Delhi igår. Fastän man inte gjorde någonting, så satt man bara och rann hela tiden – under kinesisk tortyr. Efter en timme av detta kom vi iväg igen med ännu en timme förlorad av våra dyrbara tio. Efter en timme small ett annat däck. Inför mötande trafik hade chauffören backat och visserligen sett i backspegeln att han backat mot en del vådliga stenar men fortsatt backa ändå, som för att köra över dem, varpå däcket small. Han körde vidare ändå, men när han 4 km från Manali ville stanna för att byta däck gick det för långt för Sergios tålamod. Han fick ett italienskt raserianfall, (vi satt i bussen närmast chauffören,) det blev en klassisk sydländsk palaver med en trafikpredikan som hette duga, Sergio hade ondgjort sig över den alltför unge omogne chaufförens sätt att köra hela vägen, och 4 km från målet fick han nog. Punkteringen fick vänta till efter Manali. Vi kom lyckligt fram trots allt endast någon timme försenade, och jag togs genast innerligt om hand av mina gamla vänner från hotell Grönland. Gamle Tom hade just denna dag kommit tillbaka till arbetet efter att ha byggt ett nytt hus åt sin familj, och han berättade att det inte förelåg några problem med Rothangpasset för närvarande. Vi kunde troligen lugnt ta bussen till Kaza på onsdag (3 augusti). Det var bara Bombay, Assam (som vanligt) och Kinnaur som var bortregnade i år. Vi firade den lyckliga framkomsten med en ordentlig middag på ”Mountain View”, en tibetansk restaurang etablerad 1970 med förträfflig mat men ganska ansenliga priser. Där dök emellertid också två unga damer från Torino upp, så vi blev flera till denna italienska bankett i Manali. Jag hade fått Silvias och Sergios gamla rum i hotell Grönland, där jag nu för första gången sedan i torsdags kunde sträcka ut mig bekvämt för att få vila ostört och sova ut ordentligt, och det var nog just vad som behövdes.

del 3 : Expeditionen börjar. Manali förnekade sig inte: trivsamt kaos överallt. Till äventyrs uppträdde en elefant mitt på huvudgatan beriden av en pojke på högst tolv år, vilket naturligtvis förorsakade folkskockning och trafikstockning. Elefanten var helt bedårande och åt allt vad man vågade bjuda varelsen på, som den smidigt skyfflade in i sin läckra mun med snabeln vad det än var. Den var så imponerande, att man nästan var rädd att gå den för nära, om den plötsligt

240

skulle hitta på att lätta på trycket med oöverskådliga konsekvenser för dem i folksamlingen som hade turen (eller oturen) att stå närmast. Ett annat klassiskt problem i monsuntiden i Indien är hur man får en handduk att torka. Tekniskt är det omöjligt, vad som en gång blivit genomsurt i monsunen förblir genomsurt vad man än gör, men man ger ju ändå inte upp så lätt. Man hänger handduken på tork och undviker att använda den varpå den inte torkar ändå, man packar in den i plastpåse i bagaget så att inte allting annat också ska bli surt, och när man sedan nästa gång packar upp handduken för att hänga den på tork igen har den berikats med en obeskrivlig doft som av gammalt surt ris fast värre. Denna parfym smittar sedan av sig på allt i dess närhet. Har det gått så långt är det bara att slänga handduken och köpa en ny, som sedan åtminstone är torr första gången man använder den. Ett annat problem är hundarna. Någon gång efter midnatt när alla somnat stämmer de upp världens aggressivaste symfoniorkester av bara hundraröstat ursinnigt skall över hela staden. Man förbluffas av den oupphörliga kontinuiteten i detta Allegro Furioso, som kan pågå i timmar och måste hålla alla vakna som en gång väckts därav. Ett annat problem är myggorna. Det är omöjligt att förstå hur de kommer in, men de kommer in, och sedan är de osynliga tills de biter. På natten när man försöker sova (om det går för hundorkestern) börjar de höras som snabba ilskna bombprojektiler. Vanligen får man dem direkt vid landningen, de uppträder lika effektivt som sirener, men många kommer undan och bits ordentligt. Sedan har man en hel del att skrapa en vecka framåt. Vi tog bussen mot Kaza i Spiti halv 6 på morgonen. Det regnade hotfullt, som om det var oundvikligt att vi måste upprepa förra årets tragedi och behöva klättra över Rohtang. Så illa var det inte denna gång men illa nog ändå. Trafiken var massiv, och det uppstod blockeringar vid varje känsligt ställe, medan molnen hotade med ständigt större vattentyngd. Men vi klarade oss över passet. Efter två och en halv timmar nådde vi Marhi före krönet, där det blev en välbehövlig tepaus efter nervspänningsarbetet. Bussen var överfull, och utom majoriteten inhemska passagerare var vi femton européer, fem tyskar, tre fransmän, tre israeler och vi. På andra sidan om passet lyste solen, och den långa expeditionen mot Spiti började. Det bär hela tiden uppåt, och gradvis blir terrängen mera ökenartad. Rohtang är på 4000 meter, men det följande passet (Kunzum La) är på 4500, och det känns. Det är det högsta passet i Himachal, och på andra sidan, där det verkliga Spiti började, tog solen över fullständigt. Det var underbart efter alla bekymmer med otorkbara handdukar och lömska myggor, och den värld som småningom rullade upp sig inför våra blickar var den vackraste tänkbara. Gradvis medan vi rullade medströms blev landskapet grönare igen och ständigt påfallande alltmer tibetanskt medan de underbara bergen antog de mest overkliga och fascinerande färger och konturer. Plötsligt blev resan helt overklig. Men höjden tog på krafterna, och Silvia fick svår huvudvärk. Den utlovade 10timmarsresan drog ut till 12, och vi kom fram till Kaza först i skymningen. Då var vi helt slut efter skumpande fram på Indiens knaggligaste vägar ofta dominerade av översvämmande forsar som använde vägen som fåra plus en dubbelpunktering, som tog tid att laga mitt ute i öknen under brännande sol. Men fram till Kaza kom vi om dock fullständigt tillfälligt utbrända.

241

del 4: Nya ambitioner. Det var huvudvärken som var svårast, som nog berodde mest på de oupphörliga överansträngningarna ända sedan resans början och som nu kröntes av framkomsten till Kaza på 3700 meters höjd efter en tolv timmars stökig bussresa över två pass på 4000 och 4500 meter och med en punktering. Silvia hade samma sprängande huvudvärk och måste genast lägga sig till sängs vid framkomsten och var hågad att inställa alla vidare planer för nästa dag. Men efter några timmar steg hon upp, och vi började planera för Tabo. En annan dam på bussen, en tyska i tantåldern, hade lidit svårt av bukläcka hela vägen och konsumerat mycket papper och bara kunnat äta choklad, som om detta skulle garantera en önskvärd förstoppning. Hennes vidare öden förblir okända. Det enda som hjälpte mot huvudvärken var te – i massiva mängder. Bara vatten hjälpte inte mycket, men te med socker och mjölk hjälpte påtagligt, så det var bara att njuta av en så angenäm kur för fulla muggar. Klockan 7 vaknade jag och började genast orientera mig om våra möjligheter att ta oss till Tabo. Det gick bara en buss dit och sent på eftermiddagen, men snart hade jag en jeep ställd till förfogande. Två unga mexikanare infann sig som gärna ville följa med, som hade en underbar taiwanesiska som eskort, vars väsen var det mjukaste och älskligaste tänkbara. Jag har aldrig mött en så ljuv taiwanesiska. Hon ville också följa med, när det dök upp ett friskt engelskt par från Cambridge, som också ville följa med. Han var teologie studerande, och hon var lärare i drama. Ett bättre par hade man omöjligt kunnat få till ressällskap i dessa trakter. Plötsligt var vi alltså åtta. Därmed var dagen färdigt en garanterad succé. Resan till Tabo från Kaza är på 47 kilometer och tar två timmar. På vägen passerar man Dankhar till vänster och Pindalen på andra sidan floden till höger. Sergio och Silvia ville ha mig med på en flera dagars utflykt till både Dankhar och Pindalen, men jag var tveksam, då dessa är helt okända nejder för mig. Spitidalen påminner mycket om både Ladakh och Nubra men är mindre till omfånget – det är liksom Ladakh och Nubra i mindre skala. Landskapet är dock underbart vackert med de höga färggranna bergen i alla rödbrungyllene nyanser och med snötäckta toppar omkring den glittrande rasande floden med gröna välmående bygder och pittoreska små samhällen intill – varje bys invånarantal anges exakt, 127 i den ena, 98 i den andra, under deras namnskyltar. Den stora metropolen Kaza var en gedigen stad på 2000 själar medan det var tveksamt om Tabo nådde upp till 1000. Tabo som samhälle 5 mil väster om Nako och 700 meter längre ner vid flodens nedre lopp där den sakta närmar sig Sutlej, är byggt helt omkring det anrika klostret, som är mer än 1000 år gammalt. Alla de stora klostren i Spiti är av ungefär samma ålder, och Tabo är inte det äldsta. Ki innehar den äran, som vi spar till en annan dag. Klostret Tabo erinrar mest om Alchi med sina många inre mörka rum med fantastiska väggutsmyckningar i form av myriader olika små Buddhamålningar. Man fylls av andakt genast när man stiger in, då den ansenliga åldern på allt innanmätet genast slår en med övertydlighet, och man är nästan rädd för att störa den totala respektabiliteten av en så urgammal och väl bibehållen kultur.

242

Värre var det med faciliteterna i Tabo. Liksom i Kaza hade flera olika ställen samma namn, vilket måste innebära komplikationer, och när vi gick in i Trojan Restaurant, som vi tyckte lät inbjudande, fann vi oss inne i Zion Café. Det var liksom inte meningen. Där fick vi sedan vänta på maten en halvtimme innan den var klar, och jag fick vänta i 45 minuter på en kopp te. Våra mexikanska gossar blev så försenade med sin middag att det försenade hela hemresan med en timme. Denna senfärdighet i Tabo uppvägdes dock av den översvallande vänligheten överallt, som i alla buddhistiska bergssamhällen. I Spiti är nästan alla buddhister och talar en tibetansk dialekt nära besläktad med ladakhiskan. Återresan till Kaza blev lika njutbar och skönhetsmättad i skymningen som nerresan, men Silvia och Sergio stannade kvar. De ville tillbringa natten där och även se sig om på morgonen, och vi beslöt att träffas nästa dag i Dankhar. Momo från Taiwan slog följe med dem och skulle medfölja dem till Dankhar sedan. Mexikanerna måste återvända till Manali så småningom, så vi skildes från dem i Kaza, medan Craig och Becky, paret från Cambridge, och jag gjorde upp nya planer. För morgondagen organiserade vi helt ambitiöst besök både i Ki, Spitis största kloster, och Kibbar (som skryter med att vara världens högst belägna by) innan vi skulle återförenas med Silvia och Sergio i Dankhar. All huvudvärk var som bortblåst. Det värsta i ambitionsväg var dock en ny idé som plötsligt hade slagit mig. Genom att Kinnaur varit stängt låg vi väldigt bra till i tidtabellen, och om vi nu kunde klara av hela Spiti på några dagar skulle det faktiskt finnas möjlighet att i Ladakh bege sig till Zanskar, ett av Himalayas mest sägenomspunna och otillgängliga områden mellan Ladakh och Kashmir. Detta lockade mig obevekligt medan det mera var en källa till oro för Sergio och Silvia, som inte hade räknat med något sådant. Dock var detta ingenting mot vad en ungrare på hotell Zamballa hade fått för sig. Han hade fått idén att vandra hela vägen från Keylong till Leh via Tso Morari-sjön, en trek på mer än 100 mil. Visserligen hade han 34 dagar på sig, men terrängen han ville vandra igenom var i genomsnitt på över 4000 meter med successivt ständigt högre pass, det högsta på 5300, och där emellan mördande monotona ökensträckor på 60-tals kilometer utan ett grönt strå. Han lovade mig att tänka på saken innan han gjorde det. Vi lär aldrig få veta hur det månde gå. (Jo, vi fick faktiskt veta det, då vi stötte ihop med honom i Leh mot slutet av resan. Det var inte mycket kvar av honom. Fortsättning följer i nästa nummer, då succén fortsätter i Ki och Dankhar.)

243

del 5 : Succén fortsätter: Key och Dankhar. Höjdsjukan var som en ovanligt kraftig baksmälla efter ett ordentligt sjöslag men avtog efter hand. Jag grubblade oavbrutet över resplaneproblemet, om jag skulle ta hänsyn till Sergio och Silvia och följa dem eller följa mina egna vägar. Denna morgon uppstod en ny faktor i problemet: vädret var sämre. Molntöcknet var kompakt, och regnmoln hotade. Om det skulle bli regn kunde vägen till Keylong från Spiti bli förstörd, och då var man pantad. Som vanligt när man har medpassagerare blev det att vänta på dem. Becky kom punktligt och meddelade att frukosten hade blivit försenad, så jag följde med henne för en extra kopp te förre avfärd. Sedan blev det avfärd. Färden gick till Key, det äldsta och viktigaste klostret i hela Spiti, som låg som en bröllopskrokan uppe på en kulle och dominerade hela landskapet. Det var vansinnigt vackert. Den främsta sevärdheten inne i klostret var dock Dalai Lamas enskilda rum, som han bor i när han kommer hit några gånger om året. Lägenheten är enkel: ett badrum, ett enkelt men vackert sovrum och en liten kort sal, där han kan ta emot sex besökare. Det är allt. Det var som att få komma in i Dalai Lamas eget hem, och rummen vibrerade påträngande av hans godmodiga och älskvärda anda. Från Key gällde det att ta sig upp till Kibbar eller Khyber, världens högst belägna samhälle enligt sin egen reklam. Craig, Becky och jag ville gå i förväg medan jeepen fick invänta Valiant och Sharon. (Valiant hette faktiskt Valiant döpt efter seriefiguren prins Valiant vid kung Arthurs hov. Även hans syster hade döpts efter en seriefigur.) Jag kom snabbt ifrån de övriga och kom i kapp ett par hurtiga tyskar, som hade gått ända från Kaza och skulle gå tillbaka dit igen från Khyber (20 km, från 3600 meter till 4200).

244

Småningom började jag undra varför jeepen aldrig kom. Inte heller såg jag Becky och Craig bakom mig längre. Vad hade hänt dem? Hade jag tagit fel väg och var på väg till fel by, eller hade bilen gått sönder? Nej då, jag var på rätt väg, och snart kom byn inom synhåll, som visade sig faktiskt vara en mindre stad, och precis när jag kom fram till staden kom jeepen äntligen i sikte. Det hade varit det vanliga problemet: alla hade sökt varandra utan att hitta varandra, och när en kommit till rätta hade andra försvunnit för att leta rätt på andra, medan andra inte kunnat bestämma sig om de ville komma med eller inte…. På Khybers enda gästhus satt en drös av gäster. Där var ett stort sällskap av belgare, fransmän och luxemburgare, (den första jag sett i Indien i mitt liv, så jag gjorde stora ögon,) och ingenting tycktes fattas utom elektricitet och varmvatten. Sittningen vid téet och den extra frukosten blev långvarig, den redan etablerade förseningen accelererade (som förseningar alltid gör,) och jag tänkte på Silvia och Sergio som väntade på mig i Dankhar. Efter middag kom vi äntligen iväg. Vi kom fram till Dankhar halv 2. Inget spår av Silvia och Sergio. Då klostret var imponerande och vidlyftigt och utspritt över flera komplex på olika toppar gick vi genast till klostret och hamnade vilse. Dankhar var Spitis forntida huvudstad, dess läge var det vackraste och mest imponerande i hela Spiti, men då det skadats illa av en vinter låg stora delar i ruiner, i vilka det var svårt att leta sig fram. Omsider fick jag veta att Silvia och Sergio hade siktats och väntade på mig i den moderna delen vid parkeringsplatsen. När jag kom fram dit hade vi en lång konferens. De ville satsa på Pindalen utan att veta hur man tog sig dit, de fick tricksa sig fram, och de ville ha mig med. Efteråt ville de göra en trek kring byarna och klostren omkring Kaza och tillbringa en natt i Key. De ville stanna i Spiti minst en vecka till. För mig var Zanskarprojektet alltför lockande. Vi studerade förutsättningarna noga och kom fram till att det var intressant och genomförbart. Men Sergio och Silvia ville inte ta sig till Ladakh denna gång. Följaktligen beslöt vi att skiljas där i Dankhar, Spitis forna huvudstad i dess vackraste kloster. Dock planerade vi att återförenas på vägen söderut i Manali och Dharamsala eller båda mot slutet av månaden. Vi skulle kommunicera under tiden per elpost. Sålunda fick jag lämna dem där åt deras öde. Vädret såg ut att bli bättre, så det såg ljust ut för oss alla. Momo från Taiwan stannade också där på klostret då hon led av svår huvudvärk och höjdsjuka samt överansträngning, den vanliga kombinationen. Sålunda fick jag även skiljas från denna alldeles ovanligt intagande varelse där. Precis när vi skulle lämna Dankhar ankom det en liten privatbuss, ur vilken svämmade ut vad som närmast liknade ett gycklarsällskap. Det var helt obeskrivliga människor, från groteska hippiekarikatyrer till feta raggarliknande gubbar och fläskiga tanter i åtsittande tights. En av dessa var så extremt och åtsittande klädd, nästan som i bikini, att fläsket svämmade över överallt. Detta makabra men glada sällskap visade sig vara ryska turister. Vi häpnade, medan munkarna på klostret inte häpnade alls. Vi kom iväg från Dankhar klockan 17 efter en mycket hård dags arbete men var helt nöjda med den strapatsrika dagen med Spitis två största och viktigaste kloster och världens högst belägna stad avverkade med den äran.

245

När jag kom hem till mitt härbärge kryllade hotellet av invasioner av israeler och italienare som lade beslag på samtliga badrum (2) non-stop. Man hade ingen chans. Det var bara att förbli oren. Plötsligt blev allting alldeles tyst, och när jag försiktigt tittade ut genom dörren var hela stället som övergivet. Då passade jag på och smet in i det ena av plötsligt två lediga badrum. Vi hade sedan en underbar middag på tre man hand med Craig och Becky. Jag rekommenderade en thenthuk, vilket råkade bli deras första tibetanska rätt. Det blev en total succé, och kvällen var lyckad. Även de planerade ta det lugnt följande dag och mest ägna sig åt tvätt. Själv hoppades jag på bättre väder för min sista dag i Spiti, så att jag kanske kunde återbesöka Key under solsken.

del 6 : Sista dagen i Spiti Alla de andra hade vikt denna dag för att vila upp sig och även jag, så att jag bara tänkte nöja mig med att bestiga det lilla klostret ovanför Kaza och sedan kanske återbesöka Key en sista gång till fots, för att bjuda Spiti ett värdigt avsked. På Dragon satt de alla och njöt av en ren frukost klockan 10 när jag passerade förbi uppåt. Av alla våra bravurnummer under dessa intensiva Spitidagar framstod dock Beckys och Craigs promenad upp till sjön ovanför Dankhar som det intressantaste då de där vid sjön faktiskt hade haft den otroliga turen att få se ett djur som inte kunde vara något annat än en snöleopard. Detta kattdjur hör till de sällsyntaste djuren i världen, det är nästan bara yetin som är mera sällsynt, och det skulle just ett oskyldigt par som Craig och Becky till för att föräras med denna utomordentliga sällsynthet. De visste inte vad det var, men vi kom under diskussion fram till att det inte kunde vara något annat. Den klassiska snöleopardboken är Peter Mathiessens ”Snöleoparden” från Nepal, där två amerikaner gav sig ut på en omfattande expedition till Dolpo i Nepal bara för att få fotografera snöleoparden. Författaren var helt fanatisk i sin jakt på detta men fick aldrig se den, medan hans kollega råkade få se den efter att de separerat. Jag gick till Key där ett sällsamt mirakel väntade mig. På vägen dit upptäckte jag att min kamera under gårdagens kris (när den fallit ner i stengården vid Key då ena remmen lyckats krypa ut ur remfästet – ett i princip omöjligt fenomen) tappat batterierna och luckan för batterihålet. Jag undrade om de möjligen kunde ligga kvar där på stengården i Key. När jag kom dit undersökte jag saken. Det visade sig att en munk hittat de tre små silverliknande föremålen och tagit hand om dem. Min kamera var räddad. Den hade redan en gång fallit i golvet i Manali och tydligen överlevt, fallet i stenbacken vid Key hade den kanske också överlevt med bara förlusten av batterierna i förskräckelsen som enda synliga skada, som nu var reparerad, medan det var värre med det faktum att jag fått ny film med fel Asa-tal, som jag glömt att anpassa kameran efter vid det senaste filmbytet – senast något sådant hade hänt hade alla mina bilder från Sankt Petersburg ’98 i princip blivit svartare än natten – så det kunde bli en ytterst osäker bildskörd av denna Spitiexpedition hur mycket jag än hade fotograferat.

246

Det var 12 km till Key med uppförsbackar nästan hela vägen från 3700 till 4000 meters höjd och lika långt tillbaka, och det var på tillbakavägen som det började kännas hur tröttsamt det var. Det tog precis 140 minuter dit och exakt lika mycket tillbaka, och efter det kunde man bara lägga benen på sängen. Man var fullständigt förbrukad hur god övning det än hade varit. Jag styrkte mig med resans första ”Fruit Curd” på Dragon, där några gamla vänner från olika reseetapper fortfarande visade sig, bland annat de två tyskarna som gått med mig till Khyber och ett mycket sympatiskt israeliskt par som suttit på min buss från Manali. Som illustration av mitt fysiskt bankrutta tillstånd visade sig när jag kom hem och lade benen på sängen att kamerabatterierna jämte luckan rymt igen under vägen någonstans mellan det sista fotot och hemkomsten – det var 5 kilometer att leta igenom. Jag iddes inte. Om kameran trilskades så med mig fick den klara sig utan batterier. Samtidigt framstod hela batterisagan som något av en buddhistiskt sedelärande fabel om världens fåfänga och ombytliga väg från triumf till undergång. På kvällen gick jag tillbaka till Dragon i hopp om att en sista gång få träffa Craig och Becky. Tyvärr var de inte där, ehuru stället var fullt av engelsmän, fransmän, kanadensare och israeler. Valiant och Sharon hade jag heller inte sett på nytt. Det var bara att koncentrera sig på avresan. På biljettkontoret hade jag reserverat en bussbiljett till Keylong, som de bett mig avhämta efter klockan 18. När jag infann mig då hade bussen från Manali ännu inte kommit fram – från annat håll fick jag veta att ras vid Gramphu lett till omfattande förseningar. Dock skulle bussen komma, fast jag inte kunde få min biljett förrän den kommit. Jag fick nöja mig med detta. Min reservation gällde dock för morgonbussen, där jag skulle få köpa min biljett vid avresan 04.30. Det återstod att se.

del 7 : Nya Rothangmardrömmar. Det blev en fullkomligt sömnlös natt. Mitt primitiva hotell kryllade av israeler, och i rummet intill mitt bodde en hel familj med tre småbarn, som hade ruljangs hela natten. Det visade sig, när jag steg upp halv 4 efter att ha gett upp allt hopp om någon sömn fullständigt, att alla dessa israeler skulle med samma buss som jag. Hela huset skulle tömmas. Fadern till de tre barnen var en alldeles bedårande person. Han hade satsat på att tillbringa ett helt år med hela sin familj i Indien. Det var ett vanskligt företag, och hans största oro hade gällt hur barnen skulle reagera. De var i åldern 5-12 år och hade hittills varit odelat entusiastiska och positiva, så det var bara att fortsätta. Två månader var redan avverkade. Hela denna massiva samling av israeler skulle till Manali medan jag var den enda västerlänningen ombord som skulle norrut till Leh. Ombord fanns det ett annat sällskap inhemska talanger som alla skulle till Keylong. Det var mest damer av alla åldrar men även några äldre herrar och en munk. En av de äldre damerna stal min fönsterplats som hon vägrade lämna ifrån sig fastän jag hade reserverad plats. Hon menade tydligen att hon hade rätt till detta privilegium medan jag fick finna mig i att inte kunna fotografera under denna tripp. Det gick helt enkelt inte att sticka upp mot henne. Min vän den israeliske fadern hade

247

gjort samma erfarenhet, att damerna i Indien är mycket ilsknare och aggressivare än männen, hur ofeminint det än är, varför man hellre avstår från sin rätt än riskerar att få tänderna utslagna. Emellertid underhöll damerna hela vägen. De sjöng den ena sången efter den andra, hur många verser som helst och utan att tröttna. Det var inga särskilt melodiösa sånger, men tydligen var de käcka nog ändå och fulla av berättande innehåll. Den kritiska punkten på resan var Gramphu, korsvägen under Rohtangpasset, där den ena vägen gick upp mot Rohtang och Manali och den andra gick mot Keylong och Leh. Frågan var vad som skulle hända där. Det enda säkra var att jag och det muntra lokalsällskapet från Spiti skulle stiga av där. Byn bestod av ungefär två hus, högst tre, mitt ute i den vildaste och ödsligaste tänkbara Himalayaterräng. Någon hade sagt mig att det säkert skulle komma en buss över passet från Manali och avhämta oss senast vid 12-tiden. Vi var framme 11, och det regnade. På något sätt var situationen alltför välbekant: strandsatta mitt ute i vildaste ingenstans i ösregn. Emellertid kom det nästan genast en buss, men den vägrade ta oss med och körde grymt vidare. Efter en timme kom det en annan buss. Samma situation upprepade sig fastän bussen hade fullt av lediga platser. Vad var detta? Skulle ingen buss plocka upp oss? Vi såg en tredje buss komma ned från passet på avstånd, men det var en turistbuss de luxe som utan tvekan skulle nonchalera oss som alla de andra. Damerna försökte även stoppa truckar och lastbilar utan resultat. Då beslöt munken att vi alla skulle gå ner till Kokhsar, där alla måste stanna, då det var en checkpoint där. Entusiastiskt gav vi oss i kast med företaget. Det var bara det, att det var 6 kilometer dit. Man kunde visserligen ta genvägar över lös terräng och vattenforsar och genskjuta serpentinkurvorna, men ändå. Jag passerade med allt mitt tunga bagage (ryggsäck + två väskor) en jeep som stod stilla med bara två personer ombord. Jag förklarade situationen och bad om lift till Kokhsar. De ryckte på axlarna och sade nej. Det rågade måttet. Jag lämnade dem i vredesmod, men när jag nästan var framme vid Kokhsar hann de i fatt mig och ville ge mig lift de sista 300 metrarna. Det visade sig att de hade trott att jag skulle ha haft alla de andra tjugo strandsatta och överkörda passagerarna i släptåg medan det dröjt innan de fattat att jag var ensam. Det var ett holländskt par som hade hyrt jeepen för sig själva till Leh. Jag frågade dem om de kunde ge mig lift de återstående 46 kilometrarna till Keylong, men de var tveksamma. De hade tydligen aldrig varit i Indien tidigare och därför ännu inte lärt sig konsten att hantera plötsliga situationer, ett nödvändigt måste i Indien. I Kokhsar stod en buss med hela mitt Spitisällskap ombord, så tydligen hade ändå en buss till slut förbarmat sig över oss och plockat upp dem. Jag fick en plats, och dagens sista etapp var räddad. Men vi kom inte fram till Keylong förrän 16.10 efter nästan 12 timmars resa på 185 kilometer. Visserligen hör vägen mellan Losar (det sista samhället i Spiti) och Gramphu till säkert Indiens allra västa vägar, bara en enfilig grusväg hela vägen över ett pass på 4400 meter och genom många bäckar och vattenfall, bitvis var själva vägen en fors i många katarakter, men ändå. 15 kilometer i timmen under nästan 12 timmar är nästan något av ett rekord. I Keylong löste sig alla mysterier. Det visade sig att en berömd lama var på besök för en exceptionell festival, varunder han skulle hålla tal och predika fred, vilket skulle utsändas i

248

radio på tre språk (tibetanska, hindi och engelska). Det var till detta evenemang som mina muntra damer hade gett sig i kast med ett halsbrytande reseprojekt. Alla hotell var fulla av gäster och pilgrimer till detta evenemang, så det enda jag kunde hitta i Keylong för min övernattning var en säng i ett dormitory för 30 rupier. Dusch fanns inte tillgänglig, men jag kunde få en hink med hett vatten i en toalettskrubb. Bättre kunde det inte bli.

del 8 : Fast i Keylong. När jag punktligt infann mig vid busstationen för att komma vidare till Leh visade det sig att det inte fanns några platser kvar: den enda bussen var fullbokad. Därmed var man hänvisad till 24 timmars extra exil i Keylong. Att det var dåligt väder gjorde inte saken bättre. Till kvällen ankom Leh-bussen och förde med sig ett ungt trevligt italienskt par, som tog in i mitt härbärge i brist på andra och hamnade i min sovsal. Fastän de var uttröttade efter den 36 mil långa bussresan från Leh med tre pass på mellan 4800 och 5300 meter under 12 timmar hade vi en gemensam middag och trevligt hela kvällen. De stod inför slutet på sin resa (efter 40 dagar) medan jag stod på tröskeln till Ladakh. De hade gjort det bästa möjliga av sin resa och verkligen organiserat den väl trots dåligt väder i juli. Manalivägen hade stängts efter snöfall och jordskred, varvid 100 människor strukit med, och även vägen Srinagar-Leh hade varit blockerad av snöskred. Men väl i Ladakh hade de hyrt en vespa och haft sin bas i Alchi (i mitt favoritställe Choskor) och sedan med vespan kört omkring överallt men tyckt bäst om Lamayuru, liksom jag. De var tvillingsjälar med mig, bodde i Milano och hette Pietro och Patrizia. Synd att man bara fick träffa dem en enda kväll. Det kändes som att jag fick avlösa deras verksamhet i Ladakh. På morgonen klockan 6 gav de sig iväg med dagbussen till Manali, varifrån de skulle direkt med nattbussen till Delhi, varifrån de skulle direkt vidare till Bombay för att ta flyget hem. Min sovsal skulle erbjuda den sista säng de skulle få sova i på fem dagar. Efter frukost begav jag mig upp till det anrika klostret Khardung, där det stora konventet ägde rum. Den store laman från Bhutan syntes inte till, men gompan var fullspäckad med folk, man kunde inte komma in med ett rakblad mellan leden, och utanför klostret var det nästan förberett som för en kalachakra med en väldig talartribun framför vilken alla bygdens människor låg lägrade. Det var nästan som en Saka Deva-festival, och stället var nästan lika svårtillgängligt som Tarboche vid Darchen i Tibet. För att ta sig hit måste man ta sig ner längs krångliga stigar 500 meter ner från Keylong över floden och lika högt och brant upp på andra sidan. De flesta gjorde det till fots. Laman var Drukhpa Rinpoche, ursprungligen från Tibet men verksam i Bhutan. Ett annat kloster låg rakt upp från Keylong, vilket jag också begav mig till efter lunch. Det var den här gången bara 300 meter upp, men det räckte. Även detta klosters läge (som alla klosters i Himalaya) var häpnadsväckande vackert, och det lönade sig att bege sig dit fastän alla munkar hade rymt fältet för att bege sig till Khardung och Bhutans lama på andra sidan. Detta kloster, Shushir, var därför låst, men då vädret blev vackrare var utsikten minsann skäl att bege sig upp dit ändå.

249

På eftermiddagen gällde det att äntligen försöka få en bussbiljett till Leh. Det var nervöst, ty man bad mig hela tiden återkomma efter en halvtimme. Tydligen blev alla passagerare behandlade på samma sätt. Slutligen fick jag min biljett, och det visade sig att jag blivit den trettonde passageraren. Det var dock inte så illa som det som två unga fransmän från Marseille fick på sin lott, nämligen att få sitta längst bak och skumpa hela vägen till Leh. En ung polska från Katowice kände sig också illa behandlad då hon fått plats nummer 9, vilket inte var vid något fönster. Hon anade inte vilken god plats hon hade fått i jämförelse med fransmännens. Vi firade tillsammans alla fyra den kvällen det faktum att vi alls kommit med. De två fransmännen hade dagen innan kommit med nattbuss från Amritsar till Manali och hit till Keylong samma dag. Nu skulle de upp före klockan 5 kommande morgon, så det blev nog inte mycket sömn för dem den här natten heller. De tog prospektet med gott mod och bjöd på Pastis, vilket de menade att måste göra vilken resa som helst framgångsrik. Det låg mycket i detta. Över huvud hade det varit ett enastående festligt moment, denna ofrivilliga väntan i Keylong med Drukhpa Rinpoche från Bhutan på besök förkunnande ett viktigt universellt budskap för hela världen om fred och samarbete, med hela bygden kommandes hit från när och fjärran uppklädda och festsinnade med hela familjer och släkter i släptåg och med utomordentlig högtidsyra över hela den lilla staden. Hade jag inte blivit kvar mot min vilja hade jag missat alltsammans och inte ens hunnit besöka den anrika 900-åriga gompan i Khardung, en gång huvudstaden för hela Lahaul. Kort sagt, det är mycket man missar om man inte råkar illa ut. Polskan Martina var på en två månaders resa för att avsluta ett akademiskt antropologiskt arbete om Tibet medan fransmännen bara hade en vecka på sig i Ladakh. Somliga gör det ordentligt medan andra åtminstone hinner med det värsta. Dock hade vår Ladakh-séjour åtminstone haft den bästa tänkbara inledning. Det gällde att bara inte sova över bussen klockan 5 den kommande morgonen.

del 9 : Framkomst: Leh. Kort sagt, det hade kunnat vara värre. Avfärden från Keylong gick som smort, och vädret var utmärkt. Först vid Baralacha La, det första passet (på bara 4800 meter) uppstod det problem i form av oändliga kolonner av truckar som väntade på någonting där framme som man inte såg. Vår busschaufför lämnade ratten och gick ut och rekognocerade. Efter en kvart kom han tillbaka, startade bussen och tog en genväg tvärs genom terrängen, varvid alla truckkonvojer passerades. Hela bussen applåderade. Det var bara där vid Baralacha La som vägföret inte var det bästa. Det förekom ras och gyttjepölar, och i en av dem blev bussen stående. Chauffören och konduktören utbytte en blick. Chauffören satte i gång igen och fick bussen ur gropen. Det hade säkert inte gått utan den utbytta blicken. Ett annat fenomen vi passerade på vägen var en helt övergiven buss som stod prydligt parkerad vid sidan av vägen. Inget fel syntes på den, däcken var hela, men den var spökligt

250

övergiven. Man finner prydligt parkerade övergivna truckar ibland på detta sätt men inte bussar. Många blev höjdsjuka och fick huvudvärk. Martina låg utslagen hela resan. Vi rörde ju oss konsekvent från 4600 meter uppåt, och sträckan var 360 kilometer som inte klarades av på mindre än 15 timmar. Naturligtvis var alla färdiga när vi kom fram. Meningen var att fransmännen Marc och Benjamin samt Martina utom en ung kanadensare från Nova Scotia och en annan polack skulle följa med mig till mitt lokus i Leh, men Marc och Benjamin jämte polacken försvann genast. Martina försvann efter en stund. Jag och Alexander från Kanada gick tillbaka för att leta efter henne, men när vi äntligen fann henne hade ett annat hotell lagt beslag på henne. Så det var bara Alexander kvar. Han var en nyutexaminerad civilingenjör utan arbete som i väntan på arbete gett sig ut i världen för att ta sig en titt. Bland annat hade han tjänstgjort som engelsklärare i Taiwan. Han hade redan rest en hel del omkring i Indien och tyckt mycket om Darjeeling och kommit ut från Spiti dagen efter mig. Hans föräldrar var i min ålder. Att finna vägen hem till Lung Snon i mörkret efter solnedgången visade sig i år ännu svårare än förra året. Till slut hittade vi rätt och blev lika översvallande väl mottagna som alltid. Middagen serverades bums, och vi fick ett bekvämt dubbelrum med dusch. Dagens bussresa på 15 timmar över 5300 meter höga pass hade krävt sin tribut, och plåster på såren behövdes, i synnerhet som såren medfört komplikationer. Jag hade ådragit mig en förkylning, det sista man bör skaffa sig i Indien, som avsevärt måste dämpa min verksamhet de närmaste dagarna. Det hade både snöat och regnat i Ladakh, snön låg ny på bergen, men det hade medfört den fördelen att luften var frisk. Man kunde andas, det förelåg inga höjdproblem, och man kunde äntligen ta det lugnt. Det var kanske bara det som behövdes. En annan komplikation var dock att priserna hade skjutit i höjden och nästan fördubblats. Vårt dubbelrum kostade 650 med frukost och middag, och det hade ingen av oss råd med. Våra plånböcker fick finna sig i denna tvångsbantning en natt, och vi utlovades ett billigare rum senare. Vi antog det var efter den ena svidande natten. När Alexander var ute på ärenden fick jag veta att det var efter en natt till. Det skulle Alexander aldrig få råd med. Det var fullt med fransmän och israeler på Lung Snon med en holländare och en man från Calcutta. Jag höll mig till den sistnämnda, den avgjort mest sympatiska på stället. Hans specialitet var yoga, och han hade genomfört 162 yogaövningar uppe på Kalla Pattar, alltså ovanför baslägret inför Mount Everest. Jag flydde de domestika problemen med att ge mig iväg upp och hälsa på min gamle vän överste Wangdus uppe vid slutet av dalen mot Phiyang, där han hade sitt residens och reträttcenter för främst udda smekmånadspar. Hans senaste gäster hade varit Kanadas rikaste man med ung hustru från landet. Med sin lantbrukarbakgrund hade det varit det idealiska smekmånadsparadiset för henne långt bortom all redlighet och ära och landet Ingenstans. Han bjöd på en Coca-Cola, och vi hade en angenäm samtalsstund enligt traditionen – detta var ju mitt femte besök i övre Leh-dalen och hos honom. Han bekräftade att det hade regnat och snöat och att det blivit kyligare men också angenämare. Jag hade aldrig kommit till Ladakh så sent förut.

251

Han berättade att Dalai Lama skulle komma till Choglamsar den 18.8 men bara för att vila sig – inga föreläsningar, inget ståhej, bara lugn och ro, och stanna i en vecka. Alltså skulle vi åter befinna oss i Leh samtidigt, som vi gjort för tre år sedan. Holländaren på Lung Snon, som just nu höll på med rafting ned för Indus, hade trekkat från Lamayuru till Alchi och kommit levande över passet Tar La. Detta var goda nyheter. 2002 hade jag ju drömt om Tar La vilket företag runnit ut i sanden i brist på information. Kunde man övernatta i byn Tar så kunde man även ta sig över passet utan övermänskliga ansträngningar. Min värd berättade att det bara var möjligt att ta sig genom Zanskar till Padum med fordon via Kargil. Man kunde ta jeep eller buss under två dagar eller flera. Det var lätt. Han berättade även att Helena Norberg-Hodge troligen befann sig i Leh. Han hade sett henne. Hennes man var fortfarande lika sjuk och led av en ”wasting disease”. Jag begåvade honom med det senaste numret av ”The Free Thinker” vilket han var mycket glad åt, speciellt över att redan 3,5 miljoner medlemmar redan hade lämnat Kinas kommunistparti, vilket var mer än 5 procent sedan årsskiftet. Sergio hade belyst problemet sålunda: ”Naturligtvis kan inget kommunistparti i maktställning behålla makten. Kommunism uppstår under förtryck och förföljelse, och kommunismen riktar sig mot all överhet. Alltså kan ingen kommunism vara överhet själv.” Sedan gick jag ner och sökte äntligen upp Johannes i den Moraviska missionen. Vi gick genast till Zen Garden och hade en enkel lunch. Mera om våra överläggningar senare.

del 10 : Krisen i Sumdo. Min förkylning, som bröt ut när jag kom fram till Leh, var troligen summan av alla de överansträngningar hittills varmed jag vägrat lämna min kropp någon rast eller ro. Jag hade kunnat bli smittad av vem som helst under vägen, folk hade rosslat överallt, min gode vän israelen från Kaza, som tagit med sig sin familj med tre små barn på en indisk årsodyssé, hade haft hela sin familj snörvlande och hostande, men troligen var det överansträngningen i rännandet av de 5 kilometrarna ner från Gramphu till Kokhsar i ösregn och vrede som förgiftat mig. Whisky var bästa medicinen, och jag prisade min lyckliga stjärna att jag tagit med mig denna undergörare av märket Ballantine's, som jag hittills inte haft anledning att nyttja. Även lägenhetsproblemet löste sig. Alexander blev bestört när han hörde att vi måste vänta en dag till på ett billigare rum, han kunde omöjligt ha råd med en ny 300-rupiers natt och hotade lämna stället, varvid jag i så fall också måste kasta in min smutsiga handduk. Men husfadern kom hem, och han gick med på att sänka vår hyra till vad vi hade haft för det andra rummet. Problemet löstes direkt med inte mer än litet vänskaplig samvaro. På kvällen var vi 14 vid middagen, jag och Alexander och vår man från Calcutta, holländaren och tre holländska damer till, en moltyst fransmän och sex fransmän till. Samtidigt hade vår värdfamilj något att fira, ty köket var fullt av folk och fest och glam som pågick långt in på natten. Min hosta gjorde fruktansvärt ont, men med några rejäla duvningar whisky lyckades jag sova lugnt och gott i nio timmar varefter det värsta var över.

252

Det var en fruktansvärd förkylning med otroliga smärtor i hals och lungor varje gång man hostade, men lika plötsligt som den kommit försvann den, och redan andra dagen kunde jag helt återta mitt normala tempo. Med Johannes diskuterade vi mest den kinesiska frågan, "Nine Commentaries to the Chinese Communist Party", med dess förhoppningsvis oöverskådliga konsekvenser, för honom precis som för mig var det ett klart tecken på ett äntligt begynnande ras för Kinas absurda och onda diktatur, men det gällde att ligga lågt och avvakta. På fredagen tog jag bussen till Likir för att inleda min trekking. Det var världens långsammaste buss med världens långsammaste busschaufför, och de 4 milen tog nästan tre timmar. I Likir hade jag samma besvär som vanligt med att hitta mitt gamla härbärge, det äldsta i Likir, "Norboo Old Guest House", och som vanligt gick jag fel några gånger innan jag hittade rätt. Bara en gammal gumma var hemma, men jag kände genast igen henne från mina tre tidigare visiter, och hon hade inte åldrats alls. Hon var precis lika gammal som alltid, lika skrikig i rösten och lika bestyrsam och bjöd genast på oändliga omgångar te. Allt fungerade som vanligt. Med mig på bussen hade jag haft ett israeliskt par, ungt, dumt och enfaldigt, som inte alls visste vad de skulle göra i Likir. De såg mig som en lämplig sakkunnig att haka på, men lyckligtvis steg de av redan vid det första värdshuset. I mitt värdshus bodde redan ett israeliskt par som verkade sympatiskt, men flickvännen var svårt sjuk i feber och diarré utan att veta varför. De hade varit fyra, men två hade gått vidare medan de återstående inte visste vad de skulle göra. Han hette Irad och talade god engelska, och vi hade gott utbyte av varandra. Medan flickvännen låg sjuk och bara kunde äta vitt ris hade jag och Irad en underbar middag tillsammans, faktiskt den bästa jag haft i Ladakh hittills, i intim belysning av levande ljus då elektriciteten inte fungerade. Vår unga värdinna kände genast igen mig när hon kom hem halv nio och tog mer än väl hand om oss med dubbla termosar te, inalles tre, med så mycket chai och mintte vi någonsin orkade dricka. Tidigare vandrande israeler hade lämnat kvar böcker efter sig och bland annat en bok på hebreiska som var rena sionistiska propagandan. Irad föraktade sådana böcker och skämdes för dem, och vi var helt överens om att all propaganda bara motverkade sitt eget syfte. Till frukost klockan 6 bjöd vår värdinna på hela programmet med omelett och te och Ladakhibröd med smör och marmelad och deliciös bondost. Det bröd jag inte orkade äta upp fick jag ta med mig till lunchen. Det var en kylig morgon, men temperaturen går i regel inte ner under 10 grader i augusti i Ladakh. I september kan den gå ner till 5 innan hösten börjar. Dagstemperaturen håller sig omkring 25 i juli-augusti om dock solen kan kännas mera brännande än så på grund av höjden. Jag kom iväg halv 8 och nådde Yangthang halv 11 och besökte då det gamla anrika Norboo Guest House, där min gamle värd kom ihåg mig mycket väl. Han frågade mig om jag tänkte besöka Rizong även denna gång, ett av Ladakhs mest särpräglade kloster halvvägs ner till Indus från Yangthang, men jag hade besökt det två gånger förut, och det räckte. I stället var jag inställd direkt på Themisgang. En komplikation var att alla broar hade spolats bort av häftiga regn. De två floderna Saspol Thokpo och Wuleh Thokpo måste passeras, och utom att det saknades broar saknades

253

det även vadställen genom dessa strida forsar. Till nöds hade här och där en trädstam fällts över floden som var lång och smal och skranglig. Försök hålla balansen över en sådan över en strid fors med en fullastad ryggsäck! Till min förskräckelse gick det upp för mig att jag med denna ryggsäck aldrig skulle kunna ta mig upp för Tar La. Den var för stor och tung. Några entusiastiska ladakhier lyckades slutligen locka mig över en av dessa runda spångar. En sakkunnig fick mig att ta av mig skorna, och barfota gick det, om än vingligt med bävan. Solen låg hårt på, och passet Sarmanchan La på 3750 meter krävde tre ordentliga vilostunder på vägen på de ytterst få ställen där det fanns skugga. Halv 1 nådde jag Hemis Shukpachen. Förgäves spanade jag efter den vackra flicka som för tre år sedan kommit ner till grinden när jag passerat förbi och inbjudit mig till en kopp te. Jag stannade i stället till på Peace Garden Café vid vattenfallet, ett gott mat- och viloställe, där jag unnade mig en läcker omelett och två glas te. Där förekom också ett holländskt sällskap som skulle till Themisgang liksom jag samt de vanliga israelerna, som ju alltid fanns överallt. På vägen ner från Sarmanchan La hade jag mött en större grupp fransmän och spanjorer. Jag trodde de var italienare och tilltalade dem på detta språk, vilket de tog som en grov förolämpning. Det sista passet Lago La nåddes med någon mindre svårighet trots dess branta stigning, men vad ser jag när jag når toppen! Nedifrån en ännu högre topp med rösmarkeringar kommer det en människa. Jag hade varit nästan helt ensam i öknen hela dagen, förgäves hade jag spanat efter de tre holländarna som skulle samma väg som jag, de hade blivit så långt efter att de försvunnit, och så kommer det en ensam människa NER till det allra högsta och svåraste passet. Dessutom var det en kvinna. När jag passerade henne frågade jag henne om hon hade sett holländarna. Det hade hon naturligtvis inte, och naturligtvis var hon engelska. Jag kom fram till mitt gamla hem i Themisgang precis 4.30 efter precis 9 timmars promenad från Likir, med uppehåll för te i Yangthang för en kvart och för en timmes vila med omelett och te i Hemis Shukpachen, på sammanlagt 30 kilometer. Det borde ha varit 25, men de rasade broarna över två floder tvingade mig till en extra omväg på minst 5 km vid Sumdo, som isolerades av den stridaste floden. Att följa stranden genom taggbuskar och snår och över oändliga djävulsåkrar av stenbumlingar orsakade mig mycket besvär och förseningar. Annars hade jag kommit tidigare och mindre trött fram. Naturligtvis var jag utslagen i Themisgang men det hemma hos gamla vänner och kunde lugnt återhämta mig med massor av te. Det enda övriga besväret var min alltför tunga och stora ryggsäck, som oavlåtligt skavde sönder axlarna, då bördan bland annat innebar tolv böcker och en systemkamera och utgjorde hälften av hela mitt bagage - resten hade jag lämnat i Leh.

del 11: Pastoral idyll i Tingmosgang. Om någonting kan betecknas som ett jordiskt paradis i Ladakh så är det Tingmosgang med dess grönskande välmående gröna dal av byar och aprikosodlingar. Många skulle utan tvekan opponera sig och mena att Ladakh är översållat av paradis och inte bara Ladakh utan även Spiti, även Lahoul och Kinnaur, ja, hela Himalaya. Dock är det svårt att någon

254

annanstädes i Himalaya finna en motsvarighet till den fulländade pastorala idyllen i Tingmosgangdalen. Det hör till saken, att Tingmosgang är den gamla huvudstaden i Ladakh, liksom Khardong var det för Lahoul och liksom Dankhar var det för Spiti. Det är alltså en urgammal kulturbygd det handlar om, där historien med ärevördiga annaler grävt ner sig djupt i de gyllne kornåkrarnas rötter för att stanna, och där alla de torkade aprikoserna på i stort sett varenda hustak i Tingmosgang utgör liksom en gyllne illustration av Tingmosgangs ärevördighet med det bestående välståndet som extra accentuering av Tingmosgangs särskilda status av extraordinär gedigenhet. Jag besökte en familj på vägen till Tia som jag aldrig sett förut eller vilkas hus jag inte visste var det låg. Jag fick fråga mig fram. Överallt var skördetiden i full gång, bönderna festade på ängen med insamlandet av kornbingarna, sceneriet var rena Vincent van Goghtavelutställningen, och det var bara att fröjdas med dem. Till slut fann jag rätt hus, alla visste var det låg, alla kände min man Tashi Wangyal, och när jag kom fram möttes jag helt oförmodat av dottern till min värdinna i Leh. Familjen var alltså den samma, det var mitt värdskap som gett mig adressen, huset var deras, men jag hade aldrig väntat mig att finna dottern där, som var den enda familjemedlem som inte förts på tal i Leh. Hon gick fortfarande i skolan men studerade nu utanför skolan. Jag hade här nu ett gyllene tillfälle att utrannsaka denna familjs egentliga inre förhållanden. Medan vi satt där och drack te medan den fryntlige Tashi Wangyal bjöd på chapatis med curd till lunch presenterade hon för mig den ena lillasystern och lillebrodern efter den andra. Varje ny människa som kom in i huset var en ny broder eller syster. Jag frågade hur gamla hennes föräldrar var i Leh. Hon tänkte efter noga innan hon svarade. Hon kom fram till att hennes far måste vara 45 och hennes mor omkring 40. Själv var hon 22. Detta verkade troligt. Hur gammal var hennes äldsta bror? 35. Hur gammal var Tonyot, som studerade antropologi i Amerika och var gift med en flicka från Arizona, Sarah, som jag sett alla tidigare år men vilka inte kom i år? Tonyot var omkring 30. Hennes närmaste lillebror i Leh var 20. Även detta kunde stämma. Ingenting annat stämde. Om pappan verkligen var 45 skulle han alltså ha avlat sin äldste son vid 10 års ålder. Och hur många syskon var de egentligen? Tydligen oräkneliga. Alla med samma fader och samma moder? Omöjligt. Här förelåg ett mysterium. Jag skyndade tillbaka från Tia till min betydligt lättbegripligare familj i Tingmosgang, där de så fort jag kom innanför dörren serverade mig en synnerligen riklig och välsmakande lunch. På morgonen hade husvärden frågat mig om jag velat ha en andra omelett. Sådana var de – bara godhet, välvilja och generositet. Inte konstigt att jag trivdes och måste beteckna Tingmosgangidyllen som något alldeles sjusärdeles extra i paradisväg. Som avskedspresent bjöd mig min familj på till kvällen en video från festivalen i Hemis 2004. Jo, de har faktiskt både telefon, TV och video, och det var ett nöje att få se indiska nyheter varje kväll klockan 8 på engelska och hindi. Videon från Hemisfestivalen var rent dokumentär på tibetanska och en praktuppvisning i färger och skådespel. Denna festival genomförs bara en gång vart tolfte år och inleds med utomordentligt högtidliga ceremonier varunder en 12 meter hög thanka (tibetanskt textilkonstverk med religiöst motiv) bärs fram i

255

procession, hissas upp och avtäcks. Sedan vidtager festspelen, som vanligen utgörs av en festlig Ladakhisk opera med utomordentligt granna kostymer och masker, varvid spelet och hela dess handling framställs av sålunda utklädda ladakhiska munkar. Detta festspel pågår sedan i 2-3 dagar. Om två dagar inleds en liknande festival i Taktok. Det var en värdig avslutning på mina lyckligaste dagar i Ladakh hittills. I morgon, på Indiens självständighetsdag, som även var Napoleons, Walter Scotts och Lawrence av Arabiens födelsedag, väntade mig Johannes i Lamayuru. Han hade aldrig trott att jag skulle genomföra Tar La, han hade fått rätt, och jag hade angivit morgondagen som den dag jag skulle nå Lamayuru om jag inte klarade Tar La. Jag skulle dock trösta mig med Bong Bong La i stället.

del 12: Sex jakar vid Bong Bong La. Det förelåg vissa vanskligheter med passet Bong Bong La. Ingen visste hur högt det var, min utförliga trekkingbok hade inga upplysningar om det, och man kunde gå fel. På kartan var det utmärkt med ett x mitt i ingenstans – inga vägar, inga byar. Man kunde gå fel på så sätt att man hamnade i byn Kalza, då var man alldeles åt helvete fel, och man kunde komma på en lång omväg varvid man åtminstone skulle komma rätt till slut fram till Khaltse. På kartan såg passet lätt och nära ut och skulle innebära en genväg till Khaltse snarare än en omväg, om man gick rätt. För säkerhets skull startade jag tidigt. Redan före sju bad jag mitt underbara värdfolk farväl, och de sade till och med att de skulle vänta på mig nästa år. Vädret var idealiskt och ännu inte alltför varmt, och snart var jag förbi Tea. Bortom Tea låg ett nunnekloster som vägen förde mig till, men ingen av nunnorna visste någonting om Bong Bong La eller om någonting över huvud taget, verkade det, så jag bara passerade förbi. Vid det yttersta huset i dalen fann jag några karlar, och en av dem åtog sig att visa mig vägen. Denna vägvisare var guld värd, ty utan honom hade jag säkert tappat bort mig eller gått ner mig i de ystra strömmar som flödade där och förstörde alla vägar. Han lämnade mig vid ett vägskäl där han skulle vidare i den andra riktningen medan han bad mig fortsätta i den första. Det såg enkelt och klart ut, så det var bara att gå på. Emellertid visade sig detta pass vara betydligt högre och svårare än något av de föregående, och knappt hade man passerat ett krön så visade sig ett annat ligga högre och längre bort. Det var bara att gå på, mer och mer stapplande hela tiden och med ständigt tätare vilopauser. Det var enda sättet med min alldeles för tunga och plågsamma ryggsäck. När jag äntligen nådde det högsta passet efter 2 1/2 timme, precis som min värd hade förutsagt, möttes jag där av en häpnadsväckande mottagningsceremoni bestående av sex högtidliga jakar, som uppmärksamt reste sig upp nästan som i givakt inför min ankomst, varvid fyra av dem samtidigt avfyrade fyra vattenfall av strömmar av urin under iakttagandet av fullkomliga pokeransikten. Det var en tablå som överträffade engelskans entré uppifrån vid Lago La. Denna engelska fick jag aldrig se igen nere i Thingmosgang, och lär väl heller aldrig mera få se dessa sex oförglömliga och prisvärda jakar.

256

Nedfarten inleddes naturligtvis utan svårighet och avnjöts tacknämligen, tills det mer och mer visade sig att den inte var beredd att någonsin ta slut. Just när jag höll på att försvinna ner i en klyfta utan ände mötte jag en människa, en ensam ladakhisk tant som tydligen var ute för att se efter eventuell boskap, som strängt kommenderade mig att byta kurs, varpå jag plötsligt fann mig ankommen till en by. Där började problemen. Vägen från byn vidare till Khaltse hade nämligen fått alla sina broar förstörda, alla, utan ett enda undantag. Därmed var denna by utan namn helt isolerad från stora världen, och det var en mardröm att försöka ta sig därifrån utan vägar och ständigt nödsakad att ta sig över den infernaliska forsen. När jag till slut äntligen fann en väg visade den sig snart vara fullkomligt tillintetgjord av ras från ovan: väldiga stenblock hade kommit rasande ner och antingen förstört vägen eller blockerat den fullkomligt. Endast gående kunde man med nöd ta sig förbi. När jag äntligen nådde Khaltse efter en promenad som jag aldrig skulle göra om ens för pengar var det redan middag – promenaden hade tagit drygt fem timmar, och inga bussar gick mera till Lamayuru. Där satt ett sällskap på 10 engelska personer vid ett lunchcafé som färdades i tre jeepar. Jag frågade dem om de kunde ta mig med. De hade plats, men jag måste fråga föraren. Denne sade nej av rena formalitetsskäl – en extra passagerare kunde äventyra försäkringen om något skulle hända. Det var bara 25 kilometer till Lamayuru. Jag lämnade dem rasande. Formaliteter är alltid omänskliga. Jag vandrade vidare längs asfaltvägen genom öknen under den brännande solen till checkpointen men fann den icke. I stället fann jag ett café, där jag frågade var checkposten för utlänningar fanns. Jag hade passerat den. Jag vägrade gå tillbaka igen. Där satt några typiska ladakhiska truckförare, som skulle vidare upp mot Lamayuru. Jag frågade dem om jag fick följa med, och de sade genast ja. Inga problem. Även de struntade i checkposten. Genom dessa ödets intrikata och ständigt omväxlande turer kom jag fram till Lamayuru precis klockan 2, som jag beräknat. Min värdinna var borta i Leh under självständighetsfirandet men skulle återkomma imorgon. Jag intog mitt gamla rum, hade en välgörande och välbehövligt rengörande kalldusch och intog sedan en enkel frukost med en kanna te och omelett. När jag då studerade dagens irrfärder kom jag snart fram till, att jag hade gått fullkomligt fel över Bong Bong La. Jag hade råkat in på just ett av de sidospår som jag inte fick råka in på, varvid trekken blivit två timmar och tio kilometer längre än nödvändigt. Jag hade visserligen fått se ett högre pass än de föregående, men jag lovade mig själv att aldrig mer försöka forcera ett pass som jag inte hade säker karta eller handbok till.

del 13: Johannes föreläsning. (Lamayuru 2005) Allt var förvirring uppe vid klostret. Nybyggnationer tävlade om att öka förvirringen över hela klostret. En ung munk mötte mig genast aggressivt med: "Ticket!" När jag tvekade upprepade han sitt kommando ännu mera aggressivt. Jag sade att jag inte var intresserad av att gå in i klostret och höll mig utanför. Jag hade ju upplevat det många gånger förut.

257

Johannes bodde som vanligt i ett av de sjaskigaste gästrummen. Han bekräftade mitt intryck av Lamayuru: "Allt är upp och ned här, och de blir aldrig färdiga. De bara ökar verksamheten hela tiden, och ingen tycker det är roligt. Också turismen har minskat i år, vilket ingen var beredd på men vilket Ladakh synes ha vunnit på. Denna monumentala och fredade värld av buddhistisk bergskultur är en outtömlig skattkammare av miljöparadis vårdade genom millennier av buddhistisk-tibetansk-ladakhisk fromhet och är unik i världen som sådan, vilket få turister som kommit hit förstår att värdesätta eller ens fatta. De flesta blir bergssjuka, reser hem igen och lovar att aldrig komma tillbaka. De flesta turister är sådana." Han bad mig invänta honom vid Shangri La Café, där han gärna ville sitta mera privat med mig över en kanna te. "Här i klostret fattas den rätta stämningen. Jag brukade alltid höra 'Amazing Grace' här sjungande i mitt huvud, men till och med den andakten har svårt att klara sig här." Jag gick i förväg till Shangri La. Även där var det ganska stökigt på grund av en stor grupp israeler som höll låda som dominerade hela omgivningen, men jag gick inomhus, där det var lugnare. Jag berättade om problemet med formaliteterna när jag bett det engelska sällskapet i Khaltse om skjuts och de sagt nej fast de hade plats. "Vad är formaliteter? En tom struktur som gör anspråk på att behärska hela världen men som lika mycket lyckas sabotera och bromsa den som den över huvud taget arbetar. Det är bara bluff alltsammans, och den största bluffen är formalitetssamhällets fåfänga banér Makten, som alltid bara är en sjuk idé som folk låter sig berusas av och fördärvas av som genom en meningslös addiktion. Därför har jag aldrig velat ha något med den att göra. Den reella makten är mycket subtilare och svårare att komma under fund med, och få är de som fattar hur den alls fungerar. Låt oss nu inte blanda in Gud i detta, men jag är ju teolog till yrket och måste åtminstone få blanda in Kristus, som var en av de få som klart visste hur den reella makten fungerar och hur man rätt skall handskas med den för att inte hamna i missbruk. Även Moses hade den kunskapen, troligen även Leonardo da Vinci, Voltaire, Dostojevskij och några profeter till. Ja, insikten i den reella maktens hemlighetsfulla mekanismer kan rättast benämnas profetisk, ty alla det gamla testamentets profeter som gisslade sina kungar hade insikt i detta och var därför profeter liksom Moses. Vad består då detta väsen i om det inte är Gud? Gud är bara en formel, ett krampaktigt namn på det outtryckliga som en patetisk nödåtgärd, ett löjligt försök att sätta etikett på och definiera vad som aldrig kan kommas till rätta med. Gud existerar inte. Vad som existerar är livet. Den reella makten är rätt sätt att handskas med livet. Politiker har sällan kunnat detta då de i allmänhet varit stora egoister som skenat iväg med sig själva och blivit destruktiva. De som bäst kunnat detta är filosofer och profeter, sådana som alltid Indien kryllat av ända sedan Buddhas tider, den förste som etablerade den totala respekten för allt liv, även om roten till denna respekt redan finns hos hinduismen. Den har aldrig kunnat etableras inom monoteismen just för Gudsbegreppets skull som den ofelbara maktsymbolen som alltid förstört allting, fastän Moses försökte etablera den (totala respekten för livet).

258

Att respektera livet är ju lätt. Är det allt? Nej, det är bara där det börjar. Det är första klassen, men utan den kan man aldrig komma högre. Andra klassen är att lära sig skilja mellan rätt och fel. I princip är allt fel som leder till våld, medan allt som främjar livet är rätt. Men låt oss hoppa över småskolan, som vi båda lämnat bakom oss för länge sen. Ett utmärkt exempel på vad den reella makten egentligen handlar om är din enkla tidning "Fritänkaren", som egentligen aldrig ägnat sig åt annat än att pejla den, förstå den och försöka analysera den. Alla historiska rörelser har alltid börjat från det underjordiska med idéer och visioner. Även detta är en sorts profetisk inblick. Newton fick sitt första hum om tyngdlagen genom naturen med att se ett äpple falla. Moses fick sin insikt genom ett obegripligt naturfenomen i form av en speciell buske. Leonardo da Vinci studerade bara naturen och blev den första moderna vetenskapsmannen. De största diktarna, som fört världen framåt genom sin humanism och idealisering av människan, har alltid varit inspirerade av naturen. Den högsta och innersta sanningen har således alltid funnits i den levande naturen. Din doktor Sandy informerar sig och drar slutledningar som han kommunicerar. Även han har tydligt denna insikt, vilket jag tror alla genuina forskare har, särskilt sådana forskare som aldrig upphör att forska. Är det då en mekanism eller fenomen det handlar om, ett verktyg eller någon sorts De Vises Sten, som bara invigda kan ha tillgång till? Ja, är det förbluffande svaret på alla fyra spörsmålen, om man bara kan behärska det. Det kan ingen som inte kan behärska sig själv. Hemligheten med den reella makten och dess handhavande är självbehärskning, och där är tibetanerna ett föredöme, som kunnat behärska sig i 55 år trots världens och kanske historiens omänskligaste och långvarigaste förtryck. De har i allmänhet insikten eller litar på att Dalai Lama har den, vilket han har. Det innersta livet och källan till allt liv ligger i tanken. Det är där allting börjar, det är all skapelses urkälla, tanken är alltid kreativ och levande, och därför är det så viktigt att kontrollera den och bara tänka gott. Tanken är aldrig fåfäng eller förgäves, den kan aldrig begravas, dess kreativitet kan aldrig stoppas, utan utvecklas och förökar sig alltid vidare liksom ringarna på vattnet, den går alltid utåt och aldrig inåt, och även om du ibland bara har hundra reella läsare av "Fritänkaren" finns ändå dess tankar där, de har tänkts och förblir bestående, de är levande i sig själva och sprider liv, även om de är tystast av allt kan de aldrig tystas, och där har du hemligheten. Tankens kreativitet. Det är den reella makten i evighet. Med tanken, med dess disciplinering genom utbildning och framför allt kunskap, som bara är färdiga anhopningar av tankevärldar och reella erfarenheter, kan man i princip åstadkomma vad som helst. Därför föraktar jag alla världens bundna formalistiska system, ty de ignorerar den kreativa tankens ledande roll utan konkurrens i världens och livets gång. Bortser man från detta är man förlorad. Ägnar man sig åt detta kan man göra mer för världen än hela världen." Jag har här försökt summera Johannes föreläsningar såsom jag lyssnade till dem i Leh och Lamayuru. I morgon bitti far han vidare till Srinagar för att ånyo bearbeta Kashmirproblemen efter självständighetsdagens omfattande pådrag, men vi har utsikter att träffas igen före min hemresa i Dharamsala om två veckor.

259

del 14 : Plåster på såren. Inte bara magen var åt helvete, utan dessutom kunde jag knappt stå på fötterna. De var lika förstörda som sandalerna av det oupphörliga strapatserandet till fots med alla möjliga oönskade men påtvingade milslånga omvägar med ständigt det problemet att alla broar över alla forsar var bortspolade, vilket förvandlade en nöjsam trek till en ständigt återkommande mardröm. Den enda flod som haft en bro att erbjuda var Dang Dong på vägen upp till det formidabla Bong Bong-passet, som jag visserligen överlevt, men nedkomsten sedan genomfördes av tvång längs den värsta floden i hela Ladakh utan en enda bro och med den enda vägen ständigt igenrasad eller tilltäppt av stenblock. Kort sagt, jag hade fått nog. Sandalerna gick upp i sömmarna, och tårna sprack den ena efter den andra. Tre hade formidabla spricksår som gjorde att varje steg i sandalerna kändes som att gå på spikar - det gjorde betydligt mindre ont att gå barfota. Ju mindre sagt om magen, desto bättre. Den gjorde vad den skulle, och jag var inte alls sjuk, men i Leh hade något olämpligt hamnat i systemet som utlöst nyckfulla lösrycktheter. Det var bättre nu, men jag var ständigt skitenödig, men det enda som kom när jag satte mig var luft i oändliga basunsolon. Bland gästerna på mitt gamla stamställe hotell Dragon märktes framför allt en vacker polska som dominerade hela stället med sin visserligen fascinerande men alltför höga röst. Ett kanadensiskt par som satt vid samma bord hukade sig hela tiden, försvann plötsligt och kom lika plötsligt tillbaka så fort polskan hade försvunnit. De var mycket trevliga, bodde i British Columbia och hade gjort Ladakh ordentligt med även stora delar av Zanskar. Till kvällen dök de två trevligaste engelskorna upp av den engelska gruppen på tio personer vars ledare vägrat mig följa med dem till Lamayuru. Vi hade trevligt hela kvällen, de var lärare båda två, hade fått ganska obehagliga intryck av tantrisk buddhism, den enas första man hade varit indones, hennes mamma hade haft Mary Renault som lärare, och så kom vi in på M.M.Kaye med sin "The Far Pavilions" och Marion Zimmer Bradley med sin "Mists of Avalon" tills de måste bryta upp och gå hem till sitt tält. Deras gruppresa besökte varje ställe för bara en dag, en trettondagars gruppresa i Ladakh hade kostat dem mer än min budget för fem veckor, men de var nöjda och glada ändå. Vi kanske skulle stöta samman igen i Wanla i morgon. De försökte få mig att förklara den tantriska buddhismen för dem, men det var för svårt på engelska. Jag rekommenderade "Milarepas liv" som den bästa skildringen av den tantriska buddhismens för- och nackdelar och förklarade också Lamayurus historia som fristad för kriminella instiftad av en buddhistisk kung av Kashmir för tusen år sedan som det första klostret i Ladakh. Denna bakgrund gjorde dem mera toleranta och förstående av vad de inte hade begripit eller funnit avskräckande i Lamayurus stämningar och vibrationer. Jag försökte också förklara de tantriska mästarnas svårtillgänglighet med att återge en del av vad Johannes hade sagt under dagen: "Liksom en västerländsk lärd blir svårare som människa ju mera han vet och ju större hans kunskapsarkiv blivit, desto naturligare blir det också för en tantrisk mästare att mer och mer avlägsna sig från sina lärjungar och mänskligheten ju svårare kunskaper han erövrat. Det är inte ovanligt att en tantrisk mästare avråder studenter från att studera den tantriska

260

buddhismen då han vet hur svår dess disciplin är, precis som en västerländsk lärd ofta avråder studenter från att erövra samma kunskap som kostat honom så utomordentliga uppoffringar med kunskaper som resultat som nästan ställt honom utanför livet." Detta var svårt men kunde i någon mån göra den tantriska buddhismens svårtillgänglighet begriplig för damerna. Tyvärr återsåg jag dem inte i Wanla. Förgäves inväntade jag deras tre jeepar som aldrig kom. En desto mer njutbar promenad hade jag till och från Wanla på knappt fem timmar över Prinkiti La utan ryggsäck och utan gassande sol - det kanadensiska paret skulle denna dag bestiga toppen närmast Lamayuru och var bara tacksamma för bristen på solsken. I Wanla fortsatte restaureringsarbetena av klostret som vanligt, jag intog på campingen min nudelsoppa som vanligt och mötte ingen annan som vanligt på vägen till och från utom löjliga bortskämda västerlänningar i grupper med sina ryggsäckar lastade på stackars åsnor eller ponnyhästar och gående som senila skidlöpare som glömt sina skidor hemma men med sina stavar, som om de inte klarade sig utan detta stöd. Wanlamarschen (mellan 3200-3750 meter på drygt 30 kilometer) var plåster på såren efter de senaste dagarnas något överdrivna strapatser, och det hade till och med funnits en fungerande bro över den strida strömmen Shi-shi. Emellertid hade strapatserna kostat mina sandaler livet. De gav upp totalt vid hemkomsten, sömmarna hade gått, sulorna var sönderspruckna, och hälarna skars sönder av sprickorna. Det var ingenting att göra. En nödrestauration hade redan en gång räddat dem för två Himalayaexpeditioner, men en ny sådan var omöjlig. Det var bara att köpa nya likadana, de bästa och mest seglivade sandaler jag haft.

del 15: Reträtt i Alchi. Det kändes som att ha kommit över en tröskel. Höjdpunkten var nådd, och det återstod bara vägen utför. Resans komplikationer hade varit ovanligt formidabla genom först en akut förkylning, sedan trek-problemet med att alla Ladakhs forsar hade fört med sig alla Ladakhs broar, sedan en mage som omvandlats till en ständigt pruttande förgasare, och så sandalernas uppsägning av kontraktet efter att ha tvingat två tår till bandagering och skurit sönder en häl. Det var nästan hög tid att börja slicka såren. Kanadensarna hade försvunnit spårlöst, så att jag inte fått veta hur det gått med deras bergsbestigning. Deras försvinnande var dock helt naturligt: deras pengar hade tagit slut, och de måste ta sig till Leh för att hämta nya innan de sista tog slut. Det låg också hösttecken i luften. Morgonen den 16 augusti var kall, himlen var hotfull, i Wanla trodde man på regn, och solen gick ner i moln. Detta förlänade det vilda Lamayuru en förtätning av dess egentligen ganska skräckinjagande natur. Engelskorna som reagerat mot Lamayurus ”negativa energier” hade nog bara tagit intryck av det vilda och egentligen ganska avskräckande månlandskapet. Det var lätt att gripas av panikångest i Lamayuru om man hade den fallenheten, det var lätt att gripas av grubbel och fördjupa sig i sina bekymmer, det var lätt att gripas av beklämning inför ortsbefolkningens armod i kontrast mot dollarturisterna som hyrde hästar och åsnor och utrustning bara för att trekka i tre

261

veckor, och till detta kom Lamayurus försämring sedan mitt första besök här. Allt var den nya vägens fel. Genom den gamla vägen hade man kommit till Lamayuru på rätt sätt på behörigt avstånd från klostret. Den nya vägen gick rätt igenom Lamayuru omedelbart under klostret med truckarnas skrikande bromsar och trafikoväsen audiellt dominerande Lamayuru nästan 24 timmar om dygnet. Detta hade förjagat all frid från Lamayuru och förtagit hela den karakteristiska stämningen av världens yttersta, ensligaste och mest spektakulära kloster. Den nya tiden med dess teknokrati och mekanisering hade våldfört sig på Lamayurus unika historia och förtagit dess tidlösa charm. Hur skulle det då gå när de skulle dra den nya vägen tvärs genom hela Zanskar från Darcha nära Keylong till Lamayuru? Då skulle med all säkerhet hela Zanskar med sin unika karaktär av total otillgänglig bergsökenvildmark förstöras. Frågan är om detta gigantiska vägbygge är genomförbart. I åratal har de arbetat på en väg från Nimmu söderut längs Zanskarfloden men inte kommit längre än till Chilling, alltså ungefär 30 kilometer, och varje år behöver denna väg repareras efter att ha gjorts obrukbar av den hårda vintern. Zanskarvägen verkar bli föga mer än ett evighetsprojekt. Tyvärr fick jag inte träffa min värdinna. Hon hade farit till Leh för självständighetsdagen och skulle förbli där över Dalai Lamas ankomst den 17-18-e. Även detta var beklagligt. Den glada överraskningen var emellertid att det vistades på mitt hotell en italienska – som var gift med en tibetan. Det var första gången jag fick tala italienska i Ladakh den här gången och njöt av det. Det var ett mycket intressant och intagande par. Han var givetvis exiltibetan men hade klarat sig till Italien där han försörjde sig som kock och hade blivit upptäckt av denna stilfulla italienska, som hade fötts i Stockholm (!), bott där i sex år men sedan flyttat till England utan att ha hunnit lära sig läsa och skriva, varför hon tyvärr förlorat all sin svenska men i stället lärt sig perfekt engelska. Hennes föräldrar var från Palermo och Neapel, men hon bodde nu i Milano. Paret reste runt på motorcykel och tänkte sig härnäst till Kargil och kanske till det förbjudande men därför så lockande Zanskar med Rangdum och Padum. Vi skulle knappast råkas någonsin igen. Vädret var mera avskräckande än någonsin, så det var bara att ge sig av. Vi var ett antal som väntade på bussen nedanför Dragon Hotel, jag mindes ett tidigare liknande tillfälle när vi väntat och väntat och slutligen fått beskedet att alla broar spolats bort mellan Lamayuru och Kargil, men här kom nu äntligen en buss. Det var en minibuss med bara 12 platser, men genast dök det upp horder av fransmän från alla håll och kanter som skulle proppa in sig i denna minibuss med alla sina skrymmande elefantryggsäckar. Dessa fick lastas på taket, och till nöds gick det till slut in 15 passagerare. Jag och två tyskar skulle stiga av vid Alchi, och därefter skulle hela bussen bara bestå av fransmän (förutom chauffören och konduktören, två unga något konfunderade pojkar). Jag och det tyska paret kom fram till Alchi under en hotande stormhimmel med en mördande blåst. Vi hoppades innerligt på någon drastisk omväxling till det bättre, ty det behövdes, som det var bitande kallt. Det var första gången någonsin som Ladakh hade gett mig en förkylning och gett mig anledning att frysa. Snart bröt ösregnen ut i plötsliga oberäkneliga skurar som det var omöjligt att skydda sig mot. Jag satt mitt i en lunch när det bröt ut och måste skyndsamt söka mig inomhus. Det hördes ett glatt sällskap höga röster från någon sorts bakhus, men min kypare sade att det

262

var fullt där. Jag hade inget val utan tvingade mig in och hamnade mitt i en uppsluppen bankett med 16 italienare från alla delar av Italien där några till och med var från Biella och kände min gode vän Gian Carlo Coda, Pollones läkare. Det var bara att smälta in i sammanhanget.

del 16: Italienska extravaganser Den hjärtliga italienska festtaffeln måste ha hörts vida omkring, ty de glada tillropen därifrån, det höga och högljudda humöret, de muntra och skallande skratten fyllde hela omgivningen så att man nästan inte vågade sig i närheten fastän de satt inomhus och det regnade och stormade ute. Utom dessa 16 italienare skulle det bli fler italienare. Ett ungt par från Rom och Florens dök upp precis lagom till middagen hos mig i Choskor, och vi blev sittande hela kvällen med diskussioner om Eurokrisen med dess omedelbara och nästan oöverstigliga konsekvenser för folk i medelhavsområdet. Men vi var överens. Det gick inte att gå tillbaka. Man måste klara sig genom Eurons barnsjukdomar liksom Europa klarade sig genom och efter andra världskriget. Det var en uppförsbacke med en ände och ett krön som det inte dög att uppge. Hos mig på Choskor bodde också två unga damer från Nya Zeeland som var dess trevligaste sällskap. De hade tillsammans gjort Kashmir och varit ute på en idealisk trekkingtur norr om Sonamarg på åtta dagar förbi Zoji La. Som två unga vackra blonda damer hade de mött sina utmaningar i det muslimska Kashmir och klarat av dem alla. Precis som jag 1999 hade de avskräckts av den hårda affärsmannamentaliteten som hänsynslöst exploaterade resenärerna genom sitt utbredda maffiaskyddssystem men kommit därifrån utan svedda vingar. Nu hade de bara några få dagar i Ladakh, men det var min glädje att kunna tipsa dem om det viktigaste. Tyvärr blev den ena av dem sjuk och kräktes hela natten av okänd anledning, sådant händer i Ladakh, själv drabbades jag av en plötsligt kopiöst rinnande näsa som ännu ett besvärligt utslag av min långa och egendomliga förkylning, men de siktade i alla fall på att resa till Leh samtidigt som jag fredag morgon efter jämnt en veckas bortavaro för min del. Torsdagsmorgonen ägnade jag mig åt bergsbestigning. Strax vid Alchi finns ett berg som varken är avskräckande högt eller avlägset med flaggor på toppen som bevisade att det kunde bestigas och som lovade en utsikt. Det var ett helvete att bestiga det, ty det var bara stenar och lössjord större delen av vägen upp. Jag fann ingen stig, och man bara halkade bakåt hela tiden medan sandalerna fylldes av små vassa stenar, som man ideligen måste befria sig från genom att ta av sandalerna och tömma dem, ungefär som att oupphörligen länsa en läckande båt. Det gick lättare högre upp, och från toppen kunde man se Likir. Det var väl närmare 4000 meter högt, men tyvärr hade jag problem med kameran som hakat upp sig på så sätt att filmen aldrig tog slut fastän man passerat bild 38. Tyvärr tydde detta på att filmen släppt framdrivarspolen, och i så fall hade ett okänt antal bilder gått förlorade. Det var många haveriproblem på denna resa, men där uppe lyckades jag i alla fall byta film. Med Nya Zeeländskorna hade vi diskuterat för- och nackdelar med digital- och konventionell kamera med film. De avgörande digitala nackdelarna för mig var att man inte kunde byta

263

objektiv och att digitala bilder inte genast gick att framkalla till diapositiv, vilket är vad jag alltid föredragit. I Indien var det dessutom mycket svårt att ladda ner en full digitalkameraskörd till CD för bevaring. När jag kom ner från berget mötte jag två italienare i upplösningstillstånd. Det visade sig att de hade kommit över det beryktade passet Tar La ända från Lamayuru med dessutom två unga damer i följe. Deras strapatser hade varit fruktansvärda. I den sista byn före passet hade de inte kunnat uppbringa någon mat, så att de nödgats gå upp för passet i tio timmar utan mat. Väl framme och uppe vid passet hade de väntat sig någon form av belöning för sina mödor genom Tar Las berömda utsiktspanorama, men de hade inte sett någonting utan bara mötts av dimma och snö. Det hade faktiskt inte kunnat vara värre. Jag berättade om min bestigning av det lilla berget vid Alchi och dess mödor med stenar och grus i sandalerna hela vägen upp, och de sade genast: ”Precis så var det hela vägen brant upp för Tar La i tio timmar.” Jag lotsade dem till restaurang Lotsava, den bästa i Alchi, där de förgäves även sökte billig övernattning. De hade alltså dessutom nästan inga pengar. De hade satsat på en resa till Ladakh upp från Manali genom ett hugskott utan att veta något om Ladakh. Jag måste säga att deras bestigning av Tar La med två delikata damer i följe under snö och regn och utan mat och pengar hör till de mest enastående prestationer jag någonsin hört talas om i Ladakh. Passet är på 5200 meter och hör till de allra svåraste. Stigningen från Lamayuru är alltså på 1750 meter och nedstigningen till Alchi på mer än 2000. De hade kommit levande fram men orkade ingenting mera och var beredda att tillbringa natten under bar himmel om de inte fann något billigt lokus, vilket knappast finns i Alchi. Till kvällen kom min vackre värd hem från Leh, så att jag fick träffa honom innan jag for vidare. I Lamayuru hade jag ju tyvärr missat min värdinna, vilket var en oersättlig förlust som jag hade turen att undvika i Alchi. Av vår värdinna önskade jag mig till middag en riktig thenthuk, som jag hade goda minnen av i Alchi, och därmed blev avslutningsmiddagen den bästa tänkbara. I Thingmosgang hade mina utgifter för två nätter med mat varit 300, i Lamayuru 600 och i Alchi 500. Så stora kunde de lokala skillnaderna vara. Sarah och Sophie från Nya Zeeland var i ekonomisk förlägenhet då deras pengar var på upphällningen och de inte hade sett en bank sedan Srinagar. Jag erbjöd mig att hjälpa dem. Vi skulle ta samma buss till Leh i morgon bitti, så vi fick se hur det skulle gå då. De lyckades klara sig precis till Leh. Vi skildes där men hoppades eventuellt få återses i Nubra. Med på samma buss var fyra käcka italienare från Imola, som var i Ladakh mera i studiesyfte. De hade kontakt med ”Women’s Alliance” och skulle genomgå kurser genom SECMOL. Kort sagt, alla sorters italienare fanns i Ladakh.

del 17 : Inför slutet. I Leh vidtog den vanliga cirkusen. Man fann gamla vänner överallt. Det gällde nu att ordna utflykten till Nubra, vilket beredde de vanliga komplikationerna. Bussen på lördag var slutsåld, och på söndag och måndag gick inga bussar. Alltså fick jag se mig om efter en jeep och folk att dela den med. Några intressanta notiser fanns uppsatta av intressenter som

264

ville till Nubra och Pangong Tso på en fem dagars utflykt. Det var oerhört frestande, men tyvärr var fem dagar för lång tid för mig då jag även måste börja tänka på returresan. Till slut blev jag inropad från gatan till ett enkelt resekontor. Det visade sig vara min gode vän från förra året som tagit mig och mina sex italienare till Nubra då. Jag anmälde mitt intresse, och därmed var mitt intresse anmält hos tre reseagenturer och tre krokar ute. Chanserna var goda just emedan det inte skulle gå någon buss på söndag. När jag passerade förbi på eftermiddagen var allt klart: han hade fått två engelsmän och två italienare. Fem var tillräckligt. Det hade inte kunnat vara bättre. Två av mina otroliga italienare från Tar dök upp på gatan. De hade tagit bussen tillbaka till Leh redan igår och skulle nu återvända till Manali för att njuta av Parvatidalen, som för mig var okänt område. En fransk familj på mitt lokus hade traskat genom hela Zanskar från Kargil till Padum och till Lamayuru och inte sett ett enda kloster på vägen. De hade bara sett berg, berg och åter berg. Ändå måste de ha passerat några av de mest spektakulära klostren på vägen som Rangdum och Limshot, Savu, Karsha och Thonde. Hur hade de kunnat missa dem alla? På kvällen ramlade jag rakt in i en fest. Det visade sig att en av fransyskorna på mitt lokus, den trevligaste, fyllde år samtidigt som hon skulle avresa. Detta hade mitt värdfolk beslutat fira ordentligt med presenter och kata-sjalar i överflöd utom mat och läckerheter. Vi var 18 personer, fransyskan Cathérines två väninnor firades också med presenter, så det var även 14 lokala deltagare. Festen höll på till efter elva. Jag hade gått upp till festlokalen bara för att utbe mig om någon filt till natten… På morgonen var de alltjämt kvar, fortfarande i den fullaste feststämning med de gladaste skratt fastän det fanns skäl att misstänka att de missat flyget. Så illa var det inte. Flyget var bara försenat, och de kom slutligen iväg, extra förstärkta med nya dubbla katasjalar och avskedspresenter. Jag vandrade åstad till min gode vän vid slutet av dalen, som väntade några gäster. Han bjöd på kaffe, min första kaffetår i Ladakh i år, som verkade som rena rusgiftsexplosionen. Det var svårt att komma ner på jorden igen. Utanför sitt hus hade han byggt en liten stupa till minnet av sin far. Jag mindes hans far mycket väl. Mitt andra år i Ladakh hade han varit närvarande som 83-åring när min kamrat bjudit mig på lunch vid ett av mina besök. Han hade byggt stupan just där hans far tyckt om att sitta och inmundiga sitt te med utsikt över dalen. Nu lekte där några barn, barnen till några av hans anställda, och det var minsann frestande att gå upp dit till stupan till barnen, sätta sig där, njuta av utsikten och helst ha en god kopp te i handen att förgylla njutningen med. I Leh träffade jag ungraren som i Kaza haft ambitionen att vandra från Spiti till Leh via Tso Moriri. Han hade gett upp efter 260 kilometer till följd av utslitna fötter. Han gick mycket försiktigt i Leh som om alla benen i hans kropp hade förskjutits eller hotade gå ur led. Han hade bara förlorat 10 kg på kuppen, och 260 kilometers vandring i så vild och höglänt terräng är inte att förakta. Nubraexpeditionen höll på att stranda. Jag såg inte min ledare på hela dagen, och först på kvällen blev han tillgänglig och meddelade då att det engelska paret hoppat av. Det italienska paret kvarstod, och dessutom följde fyra italienare med i en annan jeep. Det skulle

265

alltså bli exakt samma konstellation som förra året: jag ensam med sex italienare. Denna gång visste jag dock ingenting om dem i förväg. En annan kris var att mitt whiskyförråd definitivt sinade. En halvlitersflaska hade räckt i tre veckor men inte längre, och det gällde att kvickt finna en ersättningsmedicin. Något systembolag fanns inte i Leh, så jag frågade min vän i slutet av dalen till råds. Han berättade att det fanns en diskret liten affär i en skräpig gränd med dåligt sortiment. Det stämde precis. Där fanns ingenting men dock Kashmir Rum, vilket räddade mig. Det var bättre än både whisky och Old Monk, så jag hoppades därmed resten av min resa skulle vara räddad. Enligt planerna skulle jag vara tillbaka från Nubra tisdag den 23-e, lämna Leh den 25-e, nå Manali den 26-e och Dharamsala den 28-e för att nå Delhi den 1 september och där invänta mitt nattflyg 04.30 med anslutning till Köpenhamn från Moskva efter 12 timmars väntan i Moskva. Jag hoppades innerligt på ändringar i tidtabellen.

del 18: Kontroversiell Nubraexpedition. Vi kom iväg enligt tidtabellen klockan nio, sex italienare och jag i två jeepar, men snart försvann den andra och hördes aldrig mera av. Vi fruktade att de vänt tillbaka. Paret i min bil var från Rom, ett ungt förtjusande par där hon var buddhist, medan de fyra i den andra bilen var från Padua. Av padovaner kan man vänta sig vad som helst utom det rimliga. Det var märkvärdigt litet trafik denna söndag upp till Nubra. Vi passerade inte ett enda fordon och mötte ytterst få. Den enda bil vi passerade var en jeep som fått motorstopp och stod och rykte – kylarproblem. Längre upp passerade vi ett ivrigt sällskap som var uppe i bergen på 4800 meters höjd bara för att skörda nässlor. De växer rikligt på sådan höjd i Himalaya och är ytterst näringsrika. Uppe vid passet Khardung La på 5600 meters höjd var det dock liv och rörelse överallt med gruppfotografering och souvenirbutiker på gång överallt. Senaste år hade passet varit ödelagt av vinterns stormar. I år var det i bättre skick än någonsin, och de hade till och med konstruerat ett litet hindukapell där alla hinduismens främsta gudar hade sitt lokus inklusive Jesus. Det var rörande. Vi kom ner i Nubra, men vädret var oroligt och lovade ingen bättring. Likväl fotograferade Anna och Marco av hjärtans lust och jag också. Vid North Pollo, vår första terast efter passet, återfann jag mitt sympatiska israeliska par från Likir, där hon legat sjuk. De hade fått avbryta sin trek för hennes hälsas skull och tagit bussen tillbaka till Leh samma dag jag lämnade Likir. Nu hade de varit i Nubra, de mådde mycket bättre och tänkte nu återvända till Likir för att göra om trekförsöket på nytt. Jag varnade dem för alla de fallna broarna men önskade dem lycka till. Vi försökte få plats på förra årets förträffliga härbärge Namgyal, men tyvärr var det för ovanlighetens skull fullbokat just för denna dag. Vi fick nöja oss med Saser i stället, där vi dock fick god mat även om elektriciteten inte fungerade. Vår första utflykt gick till klostret i Sumur, som är modernt och tämligen avskräckande, men det finns ett gammalt högre upp med mycket vackrare läge. Det ligger i ruiner och är helt övergivet men är ett mycket mer fascinerande ställe än det moderna klostret från 1962.

266

En lokal begåvning berättade att ruinen varit ett kungligt palats. Det hade just den övertygande karaktären av ett sådant ställe. I det nya klostret trängdes alla turisterna medan alla kapellen var låsta. Till slut kom det en större italiensk grupp, som genast blev insläppta. Italienare har en kuriös talang för den tibetanska kulturen. De hittar fram överallt och blir insläppta överallt. Så var det redan på Giuseppe Tuccis tid, en av alla tiders främsta tibetologer, som blev insläppt överallt där Sven Hedin inte fick komma in. Tack vare denna italienska grupp blev även jag med Anna och Marco insläppta i det allra heligaste. På vägen därifrån till Panamik, det nordligaste i Indien som någon utlänning får beträda, såg vi ute i sanddynerna en strandad jeep med en grupp människor som avlägsnade sig ifrån den. Vi fruktade att det var vår förlorade syskonjeep. På vägen tillbaka från Panamik i skymningen kunde vi se att den strandade jeepen stod kvar ute på vidderna. Vår chaufför stannade, och vi gav oss iväg till fots för att undsätta den. Mycket riktigt, det var vår syskonjeep med de fyra padovanerna. De hade kört rätt ut i öknen mellan Sumur och Panamik och fastnat med ett hjul i en sandgrop, och där satt de. De hade lämnat chauffören åt att fixa bilen medan de själva gav sig ut i öknen för att uppsöka en legendarisk önskekälla. I det momentet kom vi och räddade dem. Vi fick bilen på fötter, och Anna och Marco inbjöd de fyra padovanerna att komma till vårt gästhus och dela middagen med oss. De skulle försöka. Om de kom var det bra, och om de inte kom kunde vi nog överleva det också. De kom aldrig. Sålunda fick vi intaga vår underbara middag ensamma med en skön kanadensiska från Montreal efter en elvatimmars jeepresa från Leh och omkring i Nubradalen. Naturligtvis var vi trötta och hungriga, men middagen läkte alla sår, varefter vi kunde pusta ut och sova ut. Kanadensiskan hade kommit med buss. Det hade varit mycket strul med den bussen. Två bussar hade avgått, en för lokala passagerare och en för utlänningar, och då dessa bussar varit identiska hade det utlöst kaos, i synnerhet emedan många platser var dubbelbokade på båda bussarna. Upp till tre passagerare kunde ha samma sittplatsbiljett. Så det var bara att slåss om platserna. Bussresan skulle ha tagit sex timmar men tog åtta. De startade klockan sex, försenades från början och kom fram på eftermiddagen. Vår jeepresa var då effektivare, vi kunde stanna när som helst och fotografera, så fastän den var dyrare var den åtskilligt bättre. Jag fick kanske tacka min lyckliga stjärna att jag kommit undan slagsmålen om bussarna.

del 19: Kontroversiell Nubraexpedition (forts.) Naturligtvis kan dock min Nubraexpedition te sig klandervärd. Den kostade en förmögenhet (2100 rupier, 420 kronor) för bara två nätter, det var en extra lyxresa som gick helt emot mina vanliga principer, jag skaffade mig sex reskamrater med ständigt motstridiga viljor och som jag hela tiden måste vänta på när de sölade och fastnade och shoppade, och jag lät mig bindas vid ett beroende av en jeep, dess förare och dess andra passagerare, fastän jag alltid reste bäst ensam. Men alternativet hade varit att sitta kvar i Leh, ty min tid kvar var för kort för andra företag, och jag behövde röra på mig och få omväxling.

267

Visserligen kunde jag ju Nubra utantill, klostret i Diskit hade jag redan fotograferat intill tjatighet tidigare år, Sumur och Panamik tråkade ut mig, men ändå var det ännu en gång en enastående upplevelse att få komma tillbaka till Hundar, klostret i den gapande klyftan med hela Nubradalen utbredd nedanför i sin härlighet med andra kloster ovanför att klättra upp till, av vilka man aldrig nådde det översta. Hundar bekräftade att jag gjort rätt trots allt och att jag ingenting hade att ångra. Vi bodde på Jamshed Guest House. Stefano och Caterina, Marco och Vania, och Anna och Marco bodde i var sitt dubbelrum med egna badrum medan jag fick slagga i dormitoriet med toalett utomhus. Inget av de tre unga paren ville låta ta in en tredje säng i deras rum. Jag kom åtminstone billigare undan i stället. På vägen utanför Diskit stötte vi ihop med en europeisk husvagn från Tyskland med en motorcykel upphängd baktill. Det var en ensam tysk som bodde där, och han hade färdats med den i sex månader genom Europa, Turkiet, Iran och Pakistan till Ladakh där vi mötte honom i Nubra, världens ände, det nordligaste någon utlänning kunde bege sig i Indien. De vilda padovanerna hade kommit inflygandes tillsammans med Dalai Lama den 17.8 och blev så begeistrade av Hundar att de började umgås med vilda planer på att trekka över bergen till Leh och glömma sin jeep. Jag lade mig inte i. Vi hade dock en underbar avskedsbankett på sju man hand (med tre damer) i köket på Jamshed Guest House under de trevligaste italienska former med alla de främsta lokala festrätterna på bordet. Det var kallt ute, alla var påklädda med jackor eller dubbla tröjor inomhus, men bättre kunde en stämning i Ladakh inte bli. När jag gick och lade mig som vanligt vid 10-tiden satt italienarna fortfarande uppe och spelade kort av hjärtans lust på fem man hand – Vania, den sjätte, var sjuk. Caterina hade varit det under dagen men hållit modet uppe, medan Vania slocknat totalt. Italienare begår vanligen det felet i Indien, att de på grund av sin rika matkultur hemma äter för mycket i Indien. Det går inte och allra minst på över 3000 meters höjd, där förbränningen går mycket snabbare. Därför bör man inte äta något på dagen i Himalaya egentligen utom det mest elementära, och då smakar en middag på kvällen desto bättre. På morgonen återvände jag upp till klostret i Hundars klyfta och vandrade vidare uppåt till den yttersta stupan högst upp med alla vindhästarna varifrån man hade den bästa utsikten över hela den överväldigande vackra Nubradalen. Tyvärr hade de tokiga padovanerna fått för sig att de skulle rida på baktriska kameler i Nubra. Detta skulle sinka hela dagen. Jag visste av erfarenhet att det var säkrare ju tidigare man nådde upp till passet för möjligaste undvikande av trafikproblem, men de hade satt sig i sinnet att rida på baktriska kameler. Därför körde vi rakt ut i öknen med risk för att köra fast i sanddyner eller kvicksand, det var rena safarin, och jag trodde aldrig de skulle hitta några baktriska kameler. Men de fanns verkligen, två damer och en herre fick rida på sina kameler, och därmed gick hela förmiddagen förlorad. Problemen började sedan strax före North Pollo, den sista checkposten före passet, där vägen började bli besvärlig. Just på det besvärligaste stället, där vägen går genom lösaste sand, möttes vi av en militärkonvoj på 11 mastodonttruckar till att börja med som alla körde fast i sanden. Dessutom blåste det, så att det hela urartade till en lokal sandstorm (på 5000 meters höjd) i vilken man ingenting såg och genom vilken mastodonttruckarna måste ta sig

268

levande. En låg sedan gammalt oigenkännlig och förvriden till ett dragspelsstålskelett längre ner efter att ha störtat 100 meter. Precis när de 11 truckarna började komma igenom dök det upp en fortsättning på konvojen: inalles 40 mastodonttruckar. Det var bara att stänga in sig i jeepen, tillsluta fönstret hermetiskt, strunta i sandstormen och truckarnas mödosamma sandplöjning och i stället ägna sig åt läsning. När vi väl kommit över passet och närmade oss South Pollo på andra sidan stod där en ny militärkolonn i vägen utan att röra sig utan anledning och blockerade allt. Ny omfattande läspaus. Vi kom inte fram till Leh förrän 16.30, sju timmar efter Hundar. Det hade bara tagit fyra timmar att ta sig till Nubra. Dock hade vi en mycket skicklig chaufför, som det var ett nöje att färdas med. Han höll ganska konsekvent 70km/timmen på dessa smala Himalayavägar längs klipphyllor och med ständiga krökar och överraskningsmoment. Ibland stöter man på anslaget ”Be gentle on my curves” (”Ta mina kurvor försiktigt”) på farligare vägsträckor, men hur effektivt och hårt vår Dorje än körde tog han faktiskt alltid kurvorna försiktigt och tutade alltid vid farliga krökar. Nubrautflyktens största nöje var nästan hans chaufförskap. Marco och Anna skulle följande dag vidare till Srinagar, och jag hade tipsat dem om min gamle bergsklättrarvän Rashid och hans husbåt Ceylon. Jag hoppades de fanns kvar ännu. Det var nu sex år sedan Rashid och jag hade klättrat ovanför Sonamarg tillsammans. Vania och Marco, Caterina och Stefano skulle dock stanna kvar en dag för att vila upp sig innan de skulle ge sig iväg till Tso Moriri.

del 20: Farväl till Ladakh. Det gällde att hinna med mycket den sista dagen i Leh. Min bussbiljett kunde inte inlösas förrän klockan 12, vilket hotade förstöra hela dagsprogrammet. Emellertid löstes den smidigt, och jag skyndade mig genast därefter att besöka min vän längst bort i dalen, som bjöd på lunch. Senast han hade bjudit på lunch hade hans far fortfarande levat som då var 83 år. Det hade varit för fyra år sedan. Han ville nödvändigt bygga en bastu och bad mig försöka skaffa honom en ritning med alla detaljer om en vedugn. Jag menade att det var säkrast att få en sådan från Finland och lovade honom att göra vad jag kunde. Han hade faktiskt bett mig om detta redan i fjol. Ali Rahi, som numera arbetade på Lung-Se-Jung, hade som vanligt mycket intressant att berätta. Säsongen hade varit god om man bortsåg från juli, som hade varit botten, medan augusti hade varit toppen trots den minskade turismen. Minskningen berodde mest på att Indian Airways hade inställt sina dagliga flygningar till Leh till följd av för gamla flygmaskiner, som för säkerhets skull hade jordats. Därför flög nu Indian Airways med bara en maskin till Leh några turer i veckan, medan hela turistbelastningen föll på Jet Airways. Detta hade i princip eliminerat all hinduturism till Ladakh då hinduer inte tar bussen till Leh. Dock hade ingen minskning av den västerländska, israeliska eller japanska turismen märkts. Västerlänningar tog gärna bussen två dagar till Leh över tre 5000-meterspass eller den ännu längre vägen över Srinagar.

269

I juli hade dock vägen blockerats av snöfall och laviner, varför juli varit så misslyckad med just ingen turism alls. Den gode Ali Rahi ämnade nu sluta arbeta för hotellen för att i stället koncentrera sig på sin reseagentur med egen hemsida. Internet fungerar nu så bra i Leh att man kan lita på det. Själv menade jag att turistsäsongen hade varit idealisk, och jag hade inte saknat hinduturismen alls. Desto mer hade jag i stället njutit av alla de unga vackra västerlänningar som söker sig hit till månlandet bortom världens yttersta berg under strapatser och självuppoffringar för att njuta av bergens frihet och naturen, och de blev vackrare för varje år. Svensson reser till Mallorca och pippiholmarna, men till Ladakh reser bara motsatsen – the happy few. Min vän Mustafa hade avancerat till en bättre butik vid själva basaren. Han kommer från Zanskar, jag frågade honom till råds om Zanskar, men han visste inte mer än jag och kunde inte komplettera mina upplysningar. Det får bli ett nytt försök mot Zanskar nästa gång. Han menade dock att jag gjort rätt när jag skrinlagt mina Zanskarplaner inför ovädret, stormen och kylan i Lamayuru. Jag hann till och med med ett litet besök på mitt favoritkafé ”Gismo” för att inta min dagliga ranson av bakverk: te med citronkaka. När jag gick därifrån var krogen absolut sprängfylld, och så fort jag lämnat mitt bord invaderades det av ett ivrigt sällskap. Min avskedsmiddag med min ladakhiska familj intogs i köket i familjär samvaro om nio personer i tre generationer. När jag nu återkommit hit för femte gången i rad (med ett enda års undantag) är jag nästan betraktad som en medlem av familjen och behandlad som sådan, och jag måste erkänna att säkerheten i att ha en nästan egen familj högst upp i Himalaya inom den tibetanska kultursfären är en oskattbar glädjekälla som det inte känns som en förpliktelse att förnya och aktualisera varje år utan mera blott som ett sant och ett kärt nöje. De avfirade mig med en katasjal (vit sidenscarf, den högsta tibetanska ärebetygelsen,) och vi hoppades alla att få återses igen nästa år i vanlig ordning. De frågade mig vad jag tyckte om min Ladakhresa i år, och jag kunde bara säga som det var: att mina Ladakhresor varje gång tycktes överträffa sig själva. Den här var nog definitivt den lyckligaste trots alla kriser med förkylningar och översvämningar i beaktande av allt vad jag fått uträttat och de många ovanligt lyckade mötena med både nya och gamla bekantskaper. Kort sagt, Ladakh och dess människor hade kommit närmare mitt hjärta än någonsin.

del 21: Snöstorm vid Baralacha La. Vi kom iväg med Manalibussen i god tid klockan 5 på morgonen efter en stressig halvsprångmarsch genom mörkret från mitt härbärge där jag nästan försovit mig. Vi var bara 17 passagerare i bussen av vilka sju var västerlänningar, en fransyska med hjärtbesvär som var väldigt pladdrig, en grann ung tysk från Bamberg, ett underbart italienskt par från Rom, en mexikanare som arbetade med marionetteater, en sloven och jag. Vi nådde Upshi i gryningen, efter det högsta passet och sexmilafärden genom öknen nådde vi Pang klockan 11 och Sarchu klockan 3. Sedan började problemen.

270

Vägarbetare försenade oss en timme, och när vi sedan närmade oss det formidabla Baralacha La inhöljdes bergen i illavarslande moln. Baralacha är det lägsta passet av de tre mellan Leh och Keylong, det är bara på 4900 meter, men vägen är den sämsta tänkbara och består nästan bara av grus och stenar, där blir alltid trafikstockningar, och vädrets nyckfullhet är det värsta. Medan de två tidigare och högre passen ingår i den torra Ladakhzonen är dock Baralacha La vanligen hemsökt av nederbörd och stormar. Så var fallet även nu. Vi hade precis nått fram till passet när snöstormen övermannade oss och slog ner på oss i rasande motvind. På chaufförens order anmodades vi alla genast att rädda våra ryggsäckar från taket i bussen, då ingen visste vad som skulle hända med dem annars. Snöstormen försenade oss ytterligare, men vi kom igenom, och väl nere i Lahaul bröt solen fram på nytt. Mina medpassagerare från Leh denna gång var alldeles ovanligt angenäma. Särskilt framstod Valentina från Rom som en speciellt positiv bekantskap. Hon var född på Puerto Rico av en engelsk moder och amerikansk-italiensk fader och hade även bott i Sydamerika utom i Italien, så hon hade tre modersmål som hon behärskade flytande: engelska, italienska och spanska. Hennes kavaljer Filippo var matematiker. Sebastian från Bamberg studerade filosofi och var intresserad av allt, han skulle fylla 27 den 27 augusti, och vi kom genast i samspråk om filosofi. Fem av oss tog in på Tashi Delek där vi knödde oss in i sovsalen för sammanlagt sju sängar – en var redan upptagen av en man som skulle till Leh klockan 4, så det blev sedan bara en säng ledig. Vi åt gott på kvällen, jag rekommenderade Tashis klassiska thenthuk, Valentina hade haft svårigheter under färden med passen och njurstenar, så hon hoppades min rekommendation skulle hjälpa situationen, vilket den gjorde. Hon var helnöjd, men icke desto mindre väcktes vi alla av hennes och Filippos febrila prasslanden och grävanden i bagaget klockan fyra på natten – men det gick över. När vi alla vaknade klockan sex för att ta bussen vidare till Manali fick vi veta vad som hade hänt. Valentina hade haft en ny njurstensattack under natten och kunde inte resa vidare. Hon och Filippo måste bli kvar i Keylong för att vila, vilket vi beklagade mycket. Det var en helt förunderligt storslaget vacker morgon. Tyvärr tog min sista film slut innan jag hunnit ta den sista bilden för att dokumentera Lahauldalens outsägliga skönhet i det rätta morgonljuset – jag fick fortsätta fotografera det nästa år. Vi kom lyckligt upp över Rohtang i en buss som dock denna dag var fullproppad, men på andra sidan Rohtang vidtog de vanliga svårigheterna med trafikstockningar och vägras, vilket försenade oss ordentligt. Halv 2 kom vi fram till Manali efter 15 ½ timmars bussfärd igår och 7 timmar idag. Endast tysken Sebastian följde med mig till Grönland. Mexikanaren Alejandro och slovenen var bara intresserade av Vashisht, Manikaran, Malana och av att röka, så de försvann, medan den tröttsamt tjatiga men älskvärda fransyskan Nicole lovade besöka oss senare. Jag och Sebastian tillbringade sedan resten av eftermiddagen tillsammans med filosofiska samtal om buddhismens fördelar och avigsidor, hinduismen och kristendomen, påven och islam, filosofer som Marcus Aurelius, Thomas à Kempis, Lao Tse och alla

271

teosoferna från Madame Blavatsky till Rudolf Steiner, Schopenhauer och Beethoven, som båda läste och tog starka intryck av Bhagavad-Gita, samt Stefan Zweig. Senare stötte jag plötsligt ihop med mina båda Nya Zeeländskor, som jag inte alls sett till i Leh efter Alchi. De blev lika överraskade som jag. De hade åkt från Leh med en De Luxebuss och bara råkat illa ut med punkteringar, två turister som försvunnit på vägen i en Dhaba, och följaktliga obegränsade förseningar, så att de fått tillbringa natten i Sarchus tältläger på halva vägen för dyra pengar och nästan frusit ihjäl. Andra resdagen hade varit ännu värre, och de hade kommit fram till Manali först vid midnatt. Så mycket bättre hade De Luxe-bussen varit mot vår gamla skraltiga lokalbuss för halva priset. Det var svårt att komma ner på jorden igen i Manali efter tre veckor över 3000metersgränsen. Man var utpumpad och söndersutten efter två dagars oupphörligt sittande och skakande på omöjliga landsvägar 4000 meter upp i luften, men man var i alla fall nere igen och på rätt sida om det alltid så formidabla Rohtangpasset (= ”Likpasset”). Det hade kunnat vara värre, vilket mina två förtjusande Nya Zeeländskor minsann kunnat ge besked om.

del 22: Hemma hos Roerichs. Sebastian blev magsjuk mitt under vår middag tillsammans efter vår framkomst till Manali, så att vi brådstörtat måste bryta upp från Lakshmi Dhaba när vi borde ha suttit kvar och han använt sig av husets toalett, vilket visade sig senare. Han trodde han skulle hinna klara sig hem men fick på vägen till nöds smita in i ett mörkt grändhörn med några servietter till hands. Problemet var att han aldrig kom ut därifrån. När jag väntat en god stund blev jag orolig och vågade ge mig in i grändmörkret för att se om det var något kvar av honom. Allt jag fann var en gruvlig hög av resultatet. Själv var han spårlöst försvunnen. Jag fann honom sedan medtagen på hotellet, där han under natten fick utkämpa tio svåra bataljer med Montezumas hämnd. Han blev bättre under morgonen men måste ta det lugnt med bara svart te, rent ris och rostat bröd. Det var ett typiskt fall av utmattning och överansträngning efter den vådliga bussresan från Leh. Själv hade jag bara förstoppning sedan tre dagar. Olika falla ödets lotter, och hans var ju avgjort den svårare, då denna dag den 27 augusti dessutom var hans 27-e födelsedag. Själv tog jag bussen till den underbart gamla vackra byn Nagar två mil söder om Manali, där Nikolaj Roerich hade sitt hem under 20 år. Hans son Svjatoslav Roerich, också målare, tog över det efter hans bortgång men använde det bara sommartid medan han skapade sitt eget hem i Bangalore tillsammans med sin undersköna fru Devika Rani, Indiens första kvinnliga filmstjärna och ett barnbarn till Rabindranath Tagore. Nikolaj Roerichs fru var Helena Ivanovna Sjaposjurkova, ett barnbarn till marskalk Kutuzov, som besegrade Napoleon 1812. Hon översatte hela Madame Blavatskys ”Den hemliga doktrinen” till ryska och gjorde sig därmed till en prominent förkämpe för teosoferna. Hon skrev själv ett antal filosofiska böcker i denna riktning och sysslade mest med etikens problem och anses vara den kanske finaste och mest läsbara teosofiska författarinnan, då hon helt saknar Madame Blavatskys vidlyftiga flummeri, Annie Besants kontroversiella ställningstaganden och Alice

272

Baileys dogmatiska tendenser. Teosofin är ingenting annat än en blandning av kristendom, hinduism och buddhism men menar sig tvärsäkert kunna hävda förekomsten av en förmänsklig historia än den kända och bevisade, och framhåller Atlantis, Lemuria och Mu som otvivelaktiga förgångna civilisationer vars historia sträcker sig 100,000-tals år tillbaka i tiden. Teosoferna menar att de första kristna stödde sig på hinduiska och buddhistiska läror och hävdar gärna att Buddha och Jesus var samma person i olika inkarnationer. Även hinduismen menar ju att Vishnu, Krishna, Buddha och Jesus var olika inkarnationer av samma person. Andra prominenta teosofer var Vivekananda och Rudolf Steiner, som dock båda tog avstånd från teosofin för att gå sina egna vägar. Porträttkonstnären Svjatoslav Roerich hade en äldre bror Jurij (George) som kanske var sin tids främsta orientalist. Hans första bok utgiven vid 23 års ålder handlade om tibetansk konst, han deltog i sin fars expedition genom hela Centralasien 1923-28 upp genom Kashmir och Ladakh över Karakoram genom Turkestan till Irkutsk och ner genom Mongoliet och Gobiöknen till Tibet och över Gyangtse och Sikkim ner till Darjeeling och Calcutta och i Mandsjuriet 1934-35. Han var även lingvist och behärskade 20 språk, grundade Himalayainstitutet för forskning i biologi, medicin, botanik, zoologi, biokemi, farmakologi, astrokemi och fysik med andra besläktade ämnen och skrev den första tibetanska grammatiken, gjorde den tibetanska historien överskådlig och begriplig med att kronologisera den och gick som längst i sina ambitioner med att i ett antal volymer utarbeta ett språklexikon mellan tibetanska, sanskrit, engelska och ryska. 1960 grundade han en skola för tibetologi i Ryssland när han plötsligt rycktes bort endast 58 år gammal. Fadern Nikolaj Roerich förblir dock kanske den intressantaste i denna familj av enastående kulturgärningar inte bara genom sina 7000 tavlor mest från Himalaya i en strängt personlig stramt disciplinerad expressionistisk stil med ett underbart fascinerande färgsinne och en mästerligt suggestiv teckning utan kanske mest för sin internationella insats genom ”the Roerich International Banner of Peace” vars syfte var att rädda vad som räddas kunde av kultur och monument, byggnader och traditioner, institutioner och konstverk undan det världsliga kaos som drog som en förintelse fram över hela världen genom de båda världskrigen. Han åstadkom en internationell pakt för detta som underskrevs 1935 av 21 länder i Washington under president Roosevelts värdskap. Pakten har sedan dess omfattats av ständigt flere länder och kan sägas vara en materialisering av James Hiltons ideal i boken om Shangri La 1931. Nikolaj Roerich förblev alltid först och främst en Himalayafantast. Han erkände dessa berg som mänsklighetens kulturella urkälla, då det äldsta skriftspråket sanskrit kommit till här och utvecklats till litteratur genom de äldsta Vedaböckerna. Han menade att Himalaya alltid måste utgöra en källa och förnyelsemöjlighet för mänskligt skapande genom sin oöverträffbart sköna natur, genom sina utmaningar och krav på mänskliga ansträngningar för livets överlevande och genom sin outtömliga inspiration. Sålunda fann jag ännu ett hem i Himalaya hos denna familj Roerich och deras oerhörda insatser för kulturmänsklighetens fromma, som hade bevarats genom att deras hus hade vidareförvaltats av den indiska staten, som sorgfälligt omvandlat endast tre rum av huset till konstgalleri med ett urval av Nikolaj och Svjatoslavs tavlor medan resten bevarats intakt och den stora trädgården odlats vidare. Till och med Nikolaj Roerichs gamla bil fanns bevarad i

273

ett inglasat garage, en Dodge från 1935 med uppfällningsbart presenningstak. Tyvärr har inte kineserna lika väl bevarat den 13-e Dalai Lamas likvärdiga gamla bil i Norbulinka i Lhasa, ett historiskt bilmirakel som de fullständigt låtit förfalla.

del 23: Den engelska kyrkogården i Manali. I Manali ägnade jag mig mest åt att äta upp mig. Jag kunde gå från lunchrestaurang till lunchrestaurang och aldrig bli helt tillfredsställd hur mycket jag än satte i mig. När jag satt på Momo Café utanför det tibetanska templet kom helt plötsligt Nicole förbi och tittade in, den pratsamma lilla fransyskan, som skulle ta bussen till Delhi klockan 3. Vi hann byta elpostadresser, och hon hann prata av sig en sista gång innan hon försvann. Hemma på Grönland låg Sebastian sjuk hela dagen, men ibland tittade han ut, och vi kunde då fortsätta våra samtal. Någon lunch eller middag var det inte tal om för hans del denna dag. När jag första gången kommit till Manali för tio år sedan hade det legat en liten gammal engelsk kyrkogård utanför mitt hotellfönster. Den hade fredats i det längsta, men när jag nu sökte efter den var den borta. Några skjul hade rests på dess torvor där några fattiga medellösa flyttat in. Den engelska kyrkogården hade varit värd att slå vakt om och bevara som ett minne av ett släkte som ägnat sig åt att bygga upp Indien och dött för det. Utvecklingen hade nu sopat bort alla spår av den offerviljan i Manali. Den största försämringen i Indien sedan jag först kom hit 1992, medan Svjatoslav Roerich och hans vackra indiska hustru Devika Rani ännu levde i Bangalore, har varit skvalmusiksrevolutionen. 1992 hörde man ingen högtalarmusik från svajande eller skenande kasettspelare för skränande volym, medan denna audiella miljöförstöring har blivit värre för varje år och är det enda i Indien som ibland fått mig att tveka inför att återvända. Att tvingas höra musik som jag inte valt att höra själv och som jag inte vill höra kan för mig bara innebära smärtsam tortyr, medan tyvärr de flesta tycks vara totalt okänsliga och likgiltiga för detta skärande oväsen, denna själsmördande hjärntvätt och denna tillintetgörelse av all möjlig koncentration. Jag drar mig till minnes en fasaväckande dikt som doktor Sandy en gång gav mig: ”The world is no better than a rotting dump of epidemics of junk consumerism of junk food and junk music brainwashing the masses down the drain drowning civilization in enforced marketing of nonsense, junk and medial nonsense propaganda as if to drive us faster into the abyss of disaster, the whole of mankind rushing blindly on as insects for the gods to do away with as a vexing irritation, like many deem the best remedy for mankind being a general quick operation to reduce the over-population by at least 50 percent to begin with,

274

the best medicine being the artificial epidemic of Aids. Is mankind then no more than vermin? Unfortunately to mother Earth man has grown a parasitic pest like a cancer on her nature and beauty much worse than any universal swarm of locusts which you need to do away with quickly to save our garden paradise of nature for the future.” Radikalt, grymt och omänskligt men kanske sant. “To express this secret diagnosis of a doctor for his patient mankind may seem unseemly, should a doctor not keep his obligation of silence sacred and spare his ailing patient mankind such unhuman views? No, for I am old and do not care and do not practice any more, being sick myself of the worthlessness and carelessness and unaccountability of mankind which seems to have accepted the divine gift of life and power merely to misuse it grossly in universal self-destruction. Keep me out of it, I wash my hands and swear me free of it, refusing to take part in voluntary ignorance and self-imposed stupidity in hereby signing the outsider’s declaration of indipendence from the mob.” Sebastian blev bättre efter sin födelsedag, och vi kunde ha en sista trevlig avslutande lunch tillsammans på Momo Café för 15 rupier. Han skulle resa vidare till Delhi och Pushkar för att sedan fortsätta till Poona för att studera Osho, medan jag skulle till Dharamsala i skymningen. Han hade varit ett utomordentligt ressällskap hela vägen trots sitt maghandikapp och hade bara överträffats av Valentina, som varit ännu sjukare. På morgonen hade jag promenerat upp till Vashisht för att äntligen utröna detta ställes attraktionskraft. Det är en by på sluttningen strax öster om Manali som vuxit upp kring en ymnighet av varma källor, som hade organiserats till vackra och inbjudande badinrättningar för alla intresserade från lyxbad för 100 rupier till allmänna gratisbad i gott men okänt sällskap. Det enda som erfordrades var en handduk, som jag givetvis försummat att ta med mig. Det fick bli till nästa gång. När jag sedan besteg en takterrass för att stärka mig med en kopp te och beundra utsikten var de enda andra gästerna där två blondiner. Naturligtvis var det mina väninnor från Nya Zeeland, som jag sålunda för tredje gången stötte ihop med helt oförhappandes. De hade varit i Nagar igår men, som det visade sig, en timme efter mig. Annars hade vi stött ihop även där. Äntligen utbytte vi elpostadresser, och vi förevigades även alla tre på kort, som de lovade mig att senare vidarebefordra till mig som mail. Sophies kavaljer hemma i Auckland var även han skribent och hette Glenn Bowden. Kanske vi får se hans namn igen en vacker dag.

275

Vashisht var annars en pärla med goda restauranger och billiga gästhus överallt, och Sarah och Sophie menade att det var ett idealiskt ställe för att äta gott. Deras huvudsakliga intresse var mat, de talade sällan om något annat, och de tycktes ha en omättlig aptit på nya kulinariska experiment. Detta är en särskild värld som jag i Indien aldrig vågat närmare utforska. Mitt värdfolk på Grönland förblev älskvärt in i det sista. De hade gett mig sitt finaste rum, det enda med balkong, för bara 125 rupier (16 procents rabatt) och lät mig vara kvar hela eftermiddagen för bara 50 rupier extra. Naturligtvis skulle jag se fram emot att få komma tillbaka. Detta var tredje året jag bodde hos dem, och jag hoppades det skulle bli många fler i framtiden. Precis när jag skulle lämna dök det upp två nya cyklister från Leh på gården. Det var två schweiziska hurtbullar på två olika cyklar som kommit till Grönland enkom för att söka upp det österrikiska pandemparet. Mitt rum blev precis ledigt åt dem, så det blev avlösning direkt under hjärtliga former. Därmed gjorde min värd ingen förlust, som till nöds åtminstone hann skaka mina filtar innan schweizarna skulle överta dem. De var inte nogräknade utan tog över rummet direkt. Så kom jag iväg mot Dharamsala, och den enda andra västerlänningen ombord var en ung österrikiska från Wien som löjligt nog hette Christiane. Det blev en kall natt ombord, halv 11 stannade vi för middag, Christiane och jag delade på en tallrik ris med grönsaker samt te för 47 rupier tillsammans, det räckte, det blev ett nytt testopp senare på natten, och så plötsligt var man framme i Dharamsala klockan 4 efter bara 9 timmars resa. Det var nästan en oförskämt kort bussresa efter allt vad man gått igenom.

del 24: Vägen till Shamballah. När gryningen småningom började randas efter tre koppar te på busstationen, vars kantin verkade ha öppet dygnet runt och beredvilligt serverat oss vad som helst vid vår ankomst klockan 4 på morgonen, vågade jag försiktigt ge mig upp på min vandring 500 meter upp mot McLeod Ganj. Häpnadsväckande fenomen uppenbarade sig. Fastän det var den kyligaste timmen på natten svettades jag svårare än under någon gång på resan, och det hjälpte inte att jag klädde av mig. Jag fullkomligt badade i svett. Saken blev inte bättre av att jag blev nödig och måste stanna och låta mitt vatten. Just då måste naturligtvis en hel mängd taxijeepar komma förbi och stanna och fråga om jag ville ha lift. Att jag försökte vifta bort dem och ropa nej tack gjorde dem bara angelägnare. Nu är jag en sådan person som aldrig kan pissa i sällskap, det blir helt enkelt tvärstopp och kortslutning, så det blev varken någon vattenlåtning eller någon tillfredsställd taxichaufför. Till slut kom jag omsider upp till McLeod Ganj och hade aldrig varit så våt på hela resan. Min unge men snåle värd mötte mig i backen, så jag måste ta rum hos honom igen. Som vanligt hade han höjt hyran igen som varje år, men det var mina sista dagar i Indien, så jag unnade mig samma lyx som i Manali med utsikt och balkong och varm dusch, ehuru detta ställe var motsatsen till Manali – opersonligt, utan värme, och isolerande. Jag hade

276

tyvärr aldrig funnit något bättre alternativ, då Johannes billigare alternativ alltid var för sjaskiga. Jag hittade honom på hotell Lhasa, ett ställe där sällan någonting fungerade men som dock hade ålderns patina och trivsel. Han ville genast bjuda mig på frukost på det nya Shamballah. Jag drog mig baklänges inför det splitternya hypermoderna komplexet, men det visade sig att de hade vinnlagt sig om att återskapa atmosfären från det gamla intima café Shamballah, och för ovanlighetens skull hade de lyckats, fastän sådana ansträngningar brukar slå alldeles fel. Man kunde till och med sitta ute på balkongen och njuta. Det hade regnat hårt i går, men monsunen var i avtagande, och det regnade inte längre varje dag. Denna morgon var vädret alldeles häpnadsväckande idealiskt. Naturligtvis gick vi upp till Triund direkt. Två glada hundar slog följe med oss hela vägen upp som till slut hade blivit till sex. Där uppe ägnade de sig mest åt att ystert jaga och försöka fånga fjärilar, världens mest omöjliga och orealistiska företag för en hund. Men många var glada av sig dessa dagar inför monsunens gradvisa avtagande, överallt stötte man på folk som sjöng, på Manalis gator hade det sjungits varje dag, och till och med på bussen hade några stämt upp ehuru en var redlöst berusad. Vid en tepaus var det svårt att få honom in i bussen igen, då han hela tiden föll omkull, men vi fick till slut bära in honom. Shamballah blev vårt huvudsakliga samtalsämne. Då jag just hade läst Nikolaj Roerichs bok ”Shamballah”, en liten samling euforiska artiklar om Himalaya från 1920-talet med några mycket viktiga inlägg, var jag uppfylld av ämnet, och det föll sig naturligt att återknyta till våra tidigare diskussioner om tankekraftens vikt och makt genom det diffusa begreppet Shamballah, som i princip står för ett välordnat mänskligt paradis på jorden styrt någonstans från Himalaya. Sannolikt är James Hiltons ”Shangri La” en medveten eller omedveten travesti på Shamballah. Shamballahmyten är legenden om ett andligt fullkomnat rike med ett alldeles speciellt utmärkt kommunikations- och förbindelsesystem. Enligt myten sträcker sig ett nät av underjordiska gångar och grottor under hela Himalaya långt upp i Sibirien, västerut ända till Afghanistan och österut ner i Burma, kanske ända till Kambodja och Angkor Vat. Centralorten är okänd om den någonsin har funnits, men enligt legenden finns den ännu alltjämt men är outrannsaklig. Den närmaste geografiska positionen som James Hilton kunde ge för sitt Shangri La var ”efter Tien Shan-bergen”, och just Tien Shan nämns ofta i samband med Shamballah. Tien Shan är den nordliga bergskedja som utgör en fortsättning på Karakoram mot nordost och som avgränsar Turkestan från Tibet, kanske alltjämt idag världens minst utforskade bergskedja. Enligt James Hilton dominerade ett annat berg alla de andra, ”Blå Månen”, vilket tydligt har släktskap med myten om berget Meru, det högsta och oåtkomligaste i världen, som ingen vet var det ligger men som somliga likställer med Kailash medan andra förlägger det till Ganges källa i Garwhal, där man kan se det från Gangotri. Men Shamballah kan som begrepp aldrig geografiskt preciseras. Jag föreslog för Johannes att man kanske skulle kunna tolka symbolen Shamballah till ett andligt nätverk av initierade och invigda i till exempel clairvoyance, telepati, och det som Madame Blavatsky försökte formulera genom sin ”dolda lära” om ett slags gudomlig

277

kunskap som sprängde den mänskligt möjliga kunskapens begränsningar, och han var genast med på noterna. ”Där har du det,” sade han. ”Det var det vi talade om senast: insikten i hur ren tankekraft och –energi egentligen fungerar i en lättillgänglighet i etern som alla kan nå som bara är öppna för möjligheten av ett slags universell telepati.” ”Kan man inte säga att Internet är ett slags materialisering av den allmänt tillgängliga tankevärldens möjligheter?” ”Absolut, visserligen en låg manifestation, men dock. Jag vill definitivt mena att tankedimensionen med dess kraft och energi är allmänt tillgänglig på ett liknande sätt som Internet. Nyckeln är dock telepati, och utan den nyckeln kommer ingen in i den dimensionen. Ett annat närbesläktat system eller nätverk eller manifestation av den allmänt tillgängliga universella tankevärlden är astrologin, som helt enkelt är ett språk och ett sätt att precisera varje individs tankevärldspersonlighet och plats i etern . För astrologer med tillräckligt djup insikt och yrkesskicklighet kan utom vars och ens personlighet även vars och ens öde och funktion i den universella eterns tankevärld preciseras, men detta är en klass högre upp och betydligt svårare. Därför är det säkrast för astrologer att bara hålla sig till karaktärsutforskningar – bara detta är ett oändligt område då varje mänsklig själ har ett djup utan botten. Det är detta bottenlösa djup som så få själar vill kännas vid inom sig själva då det är så obehagligt. De flesta lever därför ytligt på att förtränga sina möjligheter.” Johannes menade alltså att nyckeln och vägen till Shamballah, om man tolkar detta till de i den gemensamma universaltankevärldens gemenskap initierade, är telepati. Nu finns det flera slag av telepati. Den vanligaste är den individuella formen, när två själar står i telepatisk kontakt med varandra, medan den form som Johannes menade var av betydligt mera avancerat slag: insikt i universalsjälen, dess andliga mekanismer och hur den fungerar, den allomfattande världssjälen som alla själar utgår ifrån och kan återvända till som en sorts andligt urhem som alltid finns där, alltid fortsätter att arbeta och verka och skapa och som kanske kan betraktas som all energis i universum eviga och evigt beständiga urkälla.

del 25: Den hemska hemresan. Johannes frågade mig om doktor Sandy någonsin hade tagit ställning i homosexdebatten. Det hade han. Doktor Sandy: ”Som alltid gäller det att undersöka varje fall individuellt. Inget fall är likt något annat, och det går inte, som president Bush gör, att skära alla homosexuella över en kam. Visserligen vann han valet just på den frågan, då demokraterna trasslade in sig i kinkigheten att det inte går att ta någon entydig ställning i saken, då det finns olika grader av homosexualitet, från oskyldig barnatillgivenhet till det grovaste missbruk. Problemet med alla former av alternativ sexualitet är att de i regel alltid leder till någon form av missbruk. Kanske rentav all sexualitet över huvud taget måste göra detta, men av konventionella skäl är i regel allting tillåtet i heterosexuella förhållanden. Man kan gå i säng med en partner av eget kön utan att detta behöver innebära något oegentligt eller onaturligt. Många syskon gör detta som den naturligaste sak i världen. I

278

princip ska vem som helst kunna ligga med vem som helst utan att det ska behöva medföra några sexuella problem. Problem uppstår bara när någon gör sexuellt våld på en annan. Där går gränsen som inte kan överskridas utan oöverskådliga problematiska konsekvenser. Nu menar somliga homosexuella att det inte borde vara något problem med analsex om båda parterna går med på det. Problemet med analsex är att man aldrig kan komma ifrån att det är onaturligt. Det kan inte ge några barn men kan ge många sjukdomar exempelvis aids och ändtarmsblödningar. Därför måste jag som läkare bestämt hävda att analsex aldrig under några som helst omständigheter kan vara ursäktligt.” Johannes lyssnade uppmärksamt och instämde. ”Jag håller med honom om att all sexualitet i regel måste leda till missbruk. Den måste inte göra det, det finns lyckliga äktenskap som varar livet ut utan oegentligheter, men i vår perverterade värld är sexualitet i regel lika med missbruk. Men det är inte därför jag aldrig velat binda någon kvinna vid mig. Tyvärr har jag aldrig funnit någon kvinna som inte varit opålitlig, destruktiv eller hopplöst slarvig. Det måste finnas undantag som man kan lita på, som är ordentliga och som inte spårar ur, men jag har aldrig funnit någon.” Vid min sista middag hade jag till bordssällskap två förtjusande irländskor, som arbetat i Delhi i tre månader. Vid mitt avsked till bergen uppe vid Triund sista dagen dök det upp ett hurtigt australiensiskt par, och vi hade sällskap till ”Snow Line Café” trots dimmorna. Jag hade mött hur många från England, Canada, Nya Zeeland och Australien som helst på min resa men märkligt nog inte en enda amerikan. Jag gick upp till Triund alla tre dagarna, och de två senare, när inte Johannes var med, även till ”Snow Line Café” vid snögränsen vid cirka 3500 meter. Andra dagen gick jag även upp till toppen ovanför Triund, den gröna toppen med bönevimplar och kor, som egentligen var över snögränsen. Dessa mina sista treks tog i regel 6 timmar inklusive tepauser vid Triund och ”Snow Line Café”. Det var vattenproblem i Dharamsala till följd av de häftiga skyfallen, och att duscha på mitt hotell var ett vanskligt företag. På mitt rum fungerade inte duschens varma kran, och i det allmänna duschrummet fungerade inte kalla kranen – där kunde man alltså bara skålla sig. Så det fick bli kalla duschar, fastän hotellet tog betalt för ”varm dusch på rummet”. Jag sökte mig om efter andra hotell men har aldrig funnit något hem bland dem, och i regel är de andra ännu dyrare. En nyhet i Dharamsala var de två mobiltelefonmasterna, och nästan varannan människa hade redan mobil, i synnerhet munkarna. Det nya kaféet ”Shamballah” var nu färdigt och erinrade om det gamla, man hade pietetsfullt försökt överföra det gamlas stämning till det nya med inte helt dåligt resultat, och den underbara gamla skitgatan utanför försökte man nu åtgärda med att ge den en betongbeläggning. Skiten fick rinna bredvid i ränndikena, och man lämnade också en del ”pot-holes” i betongen för turister att ramla ner i när de famlade i mörkret. Jag har aldrig förstått meningen med dessa gropar mitt i vägen, där allting äckligt samlar sig i en stinkande pöl av slaskvatten. Kanske de är för kossorna att dricka ur. Fastän komplikationerna samlat sig i samlad attack med förkylning genast i Ladakh och med alla broar bortsopade av regnen från mina vandringsleder, och trots att det känts som att jag haft mera bly i benen än vanligt, hade jag vandrat längre än någonsin med Bong

279

Bong La som strapatsernas oförglömliga höjdpunkt. Kanske blyet i benen hade berott på min ”nya” och tyngre ryggsäck, som rymt mera och tyngt mera på axlarna än de tidigare. Även budgetmässigt hade jag klarat mig under tio tusen kronor fastän jag tyckte att jag spenderat mer än någonsin – jag hade aldrig köpt så mycket böcker förr, vilkas pris översteg 1100 rupier. Trots förkylningen hade hälsan skött sig utmärkt, och jag hade aldrig mått bättre i mitt liv än när jag lämnade Ladakh efter tre veckors hänsynslösa bergsökenvandringar. Fötterna och benen hade heller aldrig mått bättre medan endast mina äldsta sandaler tagit stryk och avlidit. Även det mänskliga utbytet under resan hade nästan överträffat alla tidigares. Det hade varit en formidabelt lycklig resa. Mitt favorittillhåll blev det gamla McLeod Ganj på väg ner till vänster från mötesplatsen. Där finns det fortfarande små kryp-in-krogar kvar med ofta bara ett enda bord som alla måste sitta vid. Johannes tog mig med till ett sådant ställe som skyltade med ”the best chai in Asia” vilket luktade en aning hybris, men faktum är att det var något extraordinärt med hans te. Man var varm i timmar efteråt. Smaken var ingen sensationell bomb, men eftereffekterna upphörde aldrig att förvåna. På väg ner ligger den lilla krogskrubben strax till vänster, en hylla bland småbutikerna, mycket anspråkslöst, bara ett litet mörkt kryp-in – med reklamskylten utanför. På vår favoritkrog ”Gakyi” satt det en svartmuskig israel med öronproppar till sin CD helt förlorad i sin inre rockvärld, gestikulerande vilt till den musik som bara han kunde höra och gjorde ett tämligen förlorat intryck. Han bar en svart tröja med ”Acid” (LSD) på i psykedeliska bokstäver. Även detta är en del av verkligheten i Indien: unga människor som kommer hit bara för att frossa i droger. Det populäraste tillhållet för sådant är Parvatidalen (med Manikaran och Malana) där hasch odlas och frodas vilt och även Datura. Johannes berättade att för en tid sedan 200 poliser skickades upp dit för att slakta skörden. Därmed berövades halva befolkningen i Parvatidalen sitt levebröd då de berövades ”sin gudomliga skörd”. Det är en svår fråga om polisen gjorde rätt eller fel. Jag hann även hälsa på min vän Ali Baba från Kashmir, som är buddhist och har en butik i Dharamsala. Han var älskvärd som vanligt, allt gick bra, hans familj (som även blivit min när jag bott hos dem på deras husbåt ”Shokat” i maj 1999) mådde alla väl, så det blev en kort harmonisk återförening innan jag måste lämna Dharamsala för denna gången med melankoli och nostalgi och någon nervositet inför återresan. Det gällde att återfinna Sergio och Silvia någonstans i Delhi i morgon, sedan vänta på mitt flyg 04.30, sedan vänta 12 timmar i Moskva på mitt danska flyg och sedan ta mig till Göteborg med förhoppningsvis den sista bussen 23.05, som skulle nå Göteborg klockan 03.00. En roligare hemresa kunde man möjligen tänka sig.

del 26: Den hemska hemresan – katastrofen. Den sista person jag mötte i Dharamsala var en österrikare som hade förlorat allt sitt bagage och frågade mig om jag kunde hjälpa honom. Naturligtvis kunde jag inte det när han själv inte ens kunde komma ihåg var han förlorat det, då han vid tillfället varit ganska

280

berusad. Det enda jag kunde göra för honom var att påpeka att troligtvis någon tagit hand om det (då det mest innehållit bara specialböcker i buddhistisk filosofi) och att han bara behövde erinra sig något av incidenten för att kunna gå tillbaka till den. Nattresan till Delhi var utan incidenter, men jag stod inför problemet att spåra upp Sergio och Silvia, som väntade mig någonstans på ett hotell i Paharganjs mörkaste gränder, där alla hotell ligger och trängs. Jag avskydde att bege mig in i Delhi, min princip var att det enda vettiga man kunde göra i Delhi var att snabbast möjligt lämna staden, men jag kunde inte bara strunta i Silvia och Sergio. Min rickshawchaufför fann deras hotell i en mycket mörk och trång gränd efter mycket frågande men tog 250 rupier för besväret, vilket var rena svindeln. Det är därför jag skyr Delhi – folk bara svindlar en eller skrotar en. Återföreningen med Sergio och Silvia blev hjärtlig. Även de hade haft sina äventyr. Vid sin sista vandring i Spiti i byarna norr om Kaza hade de tappat bort sig och haft en mycket nervpirrande nedstigning längs en icke kartlagd klyfta med risk för sina liv. På väg tillbaka till Manali hade de som alla andra ställts inför Rohtangs förkrossande väsen då en bit av vägen regnat bort och de genast måste ta sig över gapet till fots innan detta blev större. Sedan hade de begett sig till torrare trakter i Rajahstan och haft underbara dagar där i för turismen helt okända trakter norr om Pushtar och nordost om Bikaner. Jag gick ut på en Via Dolorosa för att försöka få min biljett ändrad så att jag skulle slippa vänta 12 timmar i Moskva. Aeroflot skickade mig från kontor till kontor ständigt längre bort i staden och till och med upp till elfte våningen i en skyskrapa, som var fel. Sergios kommentar var, att bara ryssar skulle förlägga ett kontor till elfte våningen utan utsikt i en skyskrapa. Till slut hittade jag rätt kontor, där min handläggare medgav att Aeroflots förbindelser med Köpenhamn var dåliga i år. Det var allt hon kunde göra för mig. Det var hett i Delhi och understundom över 40 grader, men Silvia och Sergio hade luftkonditionering i sitt rum, där vi kunde frossa i kall dusch och te på rummet. Utsikten från taket på detta hotell Ajay bestod mest av TV-master och antenner och andra liknande intetsägande tak. Vi hade en avskedsmiddag under kvällen, då Sergio och Silvia tog mig med till deras favoritrestaurang, en liten dhaba i Connaught, där vi celebrerade vår ömsesidiga lyckliga resa i ett kycklingfrosseri utan gränser, vår första köttmåltid på hela resan. Därefter avslutade vi kvällen med resans sista riktiga chai i Ajays café innan det blev dags för mig att ta plats i taxin till flygplatsen klockan 10. Trafiken var förfärlig denna tid på dygnet och nästan värre än på dagen. Därmed var man kvitt det stökiga Indien – för hur lång tid? Till slutet av oktober? Mitt Delhibesök med allt vad det innebar var helt mot alla mina principer, men jag gjorde det bara för Silvias och Sergios skull, och det var det värt. Att över huvud taget ge sig in i denna en av världens värsta storstadsdjungler och mitt i hjärtat av dess värsta kaos, förvirring och stök och utsätta sig för dess vidriga luft med stickande ögon som resultat och stanna mitt i smeten hela dagen och sedan sent bege sig till flygplatsen långt efter mörkrets inbrott i en dyr taxi (180 rupier) var att bryta mot alla mina regler, men jag kom i alla fall levande igenom efter en underbar dag tillsammans med Silvia och Sergio. Ju mindre sagt om resten av hemresan, desto bättre. Därmed borde egentligen allt vara sagt därom. På de trånga flygplanen hände allt det vanliga: folk spillde Coca-Cola på en och

281

trampade en demonstrativt på tårna, det fanns ingen lampa vid sitsen som om det var uteslutet att någon passagerare skulle få för sig att läsa, min medpassagerare med fönsterplats vägrade öppna fönsterluckan för att släppa in det minsta ljus, det blev middag mitt i natten men ingen frukost fast vi landade först efter nio, och så vidare. Sedan följde tolv timmars väntan på flygfältet i Moskva, tolv långa och långsamma timmar. Jag hamnade i sällskap med fyra italienare på väg hem till Milano där en av dem var mycket svårt magsjuk efter att ha lämnat Delhi, och all konversation med dem handlade bara om indiska magsjukdomar, då ju ämnet var så aktuellt för dem. Planet till Köpenhamn var bättre, då det åtminstone erbjöd en läslampa. Det var få passagerare, så alla kunde ha fönsterplats, och det var skönt att slippa knuffas. Kastrup nåddes punktligt klockan 22, det skulle inte vara något problem med att hinna med Göteborgsbussen, men då hände det. Min ryggsäck kom till rätta, men mitt andra bagage gjorde det inte. Det var första gången någonsin som en del av mitt bagage inte kommit fram. Det innehöll bland annat mina hemnycklar och hela min filmskörd. Personalen kontaktade bagagelangarna, men ingenting fanns kvar eller hade fastnat. Det var bara att göra en anmälan och hoppas på att väskan skulle lokaliseras och efterskickas. Men det skulle ta minst flera dagar, då detta var en fredagskväll, och under tiden fick jag klara mig utan nycklar… I värsta fall fick jag återskapa en ny nyckelknippa, medan bildskörden inte kunde återskapas med mindre än att hela resan gjordes om igen. Jag kom på nattbussen och fram till Göteborg och hem till mitt hus klockan 4, där jag fick knacka på hos min granne och väcka honom, då han hade reservnyckel. Det visade sig att min inneboende fortfarande bodde kvar, så lyckligtvis var det inga problem med att komma in och hem efter tre nätter utan att ligga. Resten av problemen uppsköt jag till morgondagen. Jag var ju ingalunda den första som råkat ut för detta, och under de närmast följande dagarna och deras efterforskningar kom jag i kontakt med de mest hårresande historier om förlorade bagage. Ibland hade det faktiskt kommit till rätta efter åtskilliga extraturer runt jordklotet med mellanlandningar framför allt i Australien. Två dagar efter min hemkomst stannade en svart Sedan utanför mitt hus, och en man i mörk kostym steg ur bilen. Jag trodde aldrig att besöket gällde mig, men mannen kom uppför alla trapporna i mitt hus och ringde på min dörr. När jag öppnade lyfte han artigt på hatten och överräckte min väska. Han kunde tyvärr inte närmare redogöra för dess vidare irrfärder jorden runt eller hur den hade kunnat återfinnas. Jag var nöjd tillräckligt med att framför allt få mina ovärderliga filmer bärgade och ställde därför inga onödiga frågor. Resan hade inte kunnat sluta bättre. (juli-augusti 2005)

282

Jubileumsresan Det var ett stort resejubileum som firades med ännu en lämplig Himalayaresa som årets avslutning, då det var 10 år sedan vi första gången kom både till Dharamsala, Manali, Naini Tal, Kausani, Almora, Sikkim och Nepal. Det sistnämnda landet med dess aktuella problem blev Jubileumsresans huvudperson, då vart vi än kom Nepal diskuterades, då situationen där beskrev en mycket intressant och kanske avgörande utveckling. Dessutom var det 10 år sedan Göteborgs Skrivarsällskap gjorde sin stora resa till Letnany (utanför Prag), vilket på något sätt måste firas litterärt, varför dialogen ”Samtal i Letnany” lämpligen kom till under Jubileumsresan, som dock till sin karaktär mest var en arbets- och studieresa.

1. Kalabaliken på Landvetter Det gick troll i resan från början. En andra Himalayaresa under samma år hade inte alltid slagit väl ut, efter Tibetresan ’93 hade jag återvänt till Indien till november och där ställts inför att resebyrån (Fritidsresor) organiserat min resa utan visum, efter andra Tibetresan ’97 hade jag under höstresan i Sikkim blivit bestulen på nästan alla mina kontanter och haft all möda i världen att krångla mig genom Nepal till Delhi, men 2000 hade höstens indiska Himalayaresa efter sommarens Ladakhexpedition dock varit betydligt mindre besvärlig än Ladakhresan med alla dess kluster av komplikationer efter plötsliga översvämnings-katastrofer. På en god väns rekommendation anlitade jag en helt ny resebyrå med en indisk chef som var känd för att alltid kunna fixa allt. När jag beställde min resa fem veckor i förväg var redan allting fullbokat, men min agent lovade fixa saken. För säkerhets skull garderade jag mig med ett Aeroflotalternativ för bara 5400 med dock de nackdelarna, att det gick till och från Köpenhamn och innebar samma hemska 12 timmars väntan i Moskva som jag redan genomlidit i augusti, plus att resan måste begränsas till en månad. Den sista nackdelen var den värsta och blev den avgörande, och till slut lyckades min indiska agent klämma in mig hos Lufthansa på önskad dag. Det blev kännbart dyrare, men fördelat på fem veckor i stället för fyra skulle ändå priset bli ungefär det samma räknat per dag. Så jag gav mig ut till Landvetter tidigt en ruskig morgon i det sena oktober med regn och storm medan Karibien hemsöktes av den ena orkanen efter den andra i tidernas värsta orkansäsong – den senaste hette Wilma och hade ödelagt Mexicos hela östkust. Även från Bengalen rapporterades översvämningskatastrofer genom extra monsuner, och hela Kashmir var nyligen hemsökt av en jordbävning norr om Muzaffarabad med hittills 80,000 döda bara inom Pakistan. Om skadorna i Indien meddelades det ingenting, men Dharamsala låg ju som bekant mitt i en jordbävningszon, där ett skalv för precis 100 år sedan ödelagt hela staden, vars kyrktorn fortfarande aldrig hade återuppbyggts. Det var dit jag var på väg för att därifrån fortsätta augustiresan österut. På Landvetter väntade dåliga nyheter. Min biljett hade avbokats. Det hjälpte inte att den var till fullo betald. Den var avbokad i alla fall. Resebyrån hade inte mailat den till

283

Landvetter. Jag hänvisades till några hjälpsamma tanter, som försökte kontakta min resebyrå. Dess telefonnummer fanns inte tillgängligt någonstans. Lyckligtvis hade jag det i min mail, och det var där vi fick söka fram det. När vi ringde meddelades det att kontoret öppnade först halv 10. När vi försökte ringa igen halv 10 placerades vi genast i en telefonkö, och där fick vi vänta med luren i örat i 35 minuter! Samtidigt meddelades det att mitt säkra Lufthansaflyg hade försenats en timme, inte på grund av det hemska vädret utan för att flygplanet måste bytas ut. Så säkert var det med Lufthansa. Efter 35 minuters väntan kom vi äntligen fram i telefonkön. Min agent i andra ändan lovade att genast skicka igenom biljetten, vilket skedde inom tio minuter. Han hade glömt att göra det tidigare. Sista bekräftelsen av biljetten skulle ha gjorts den 21-a, Landvetter gav sig till tåls i tre dagar men avbokade den sedan igår. Lyckligtvis fanns det fortfarande plats i flygplanet, men Frankfurterplanets försening skulle strula till det även för fortsättningen till Delhi. Det spelade mig ingen roll. Jag skulle komma fram till Delhi mitt i natten i alla fall, och då betydde det föga om det var 01 eller 04 på morgonen. Lyckligtvis hade de världens godaste kaffe på Landvetter. Efter resans första nervösa pärser var man färdigt grillad på halster och helt slut genast från början. Det nästa som hände var att Frankfurterplanet helt försvann från monitorerna. Vanligen brukar det ju meddelas om ett flygplan blivit försenat med ny avgångstid och gate, men Frankfurterplanet hade helt sonika försvunnit och plockats bort. Ej heller fanns det någon information på Landvetter, utan man fick fråga en vanlig anställd som fick berätta vart man skulle vända sig för att få veta vad som hänt med ens försvunna plan. En artig tjänsteman kunde slutligen meddela mig ny avgångstid och gate och lovade att planet skulle komma tillbaka på monitorerna, vilket det dock aldrig gjorde. Väl ombord fick man äntligen trösta sig med sin Martini, men man saknade redan Aeroflot, där det åtminstone var drägligt tyst ombord, men här dränktes alla Lufthansas passagerare genast av odräglig popmusik vare sig de ville det eller inte – den vanliga västerländska hjärntvätten, som man just reste bort delvis för att få slippa. Flygturen till Frankfurt blev mycket turbulent, då flygplanet hoppade hela tiden. Därför släcktes aldrig säkerhetsbältesskylten, och när jag gick upp för att gå på toaletten när det lugnade ner sig satt det en militant flygvärdinna i vägen som sade: ”Det är förbjudet att gå på toaletten innan säkerhetsbältesskylten har slocknat.” Det var ingen idé att försöka diskutera med henne. Nästa som försökte blev dock omedelbart framsläppt, och sedan blev det rusning. Planet var inte mer än halvfullt, och ändå hade det i två veckor i slutet av september och oktober varit omöjligt att få plats på det. Här var det mycket som inte stämde. I den förskräckliga Frankfurtterminalen fanns det ingen plats att sitta. Ett stackars inklämt café i mitten (”Goethe Café” med en gipsstaty av den sittande Goethe i mitten) var fullproppat, och där fick man ändå inte ta plats om man inte beställde något. Det var bara att undvika det. Det flyg jag hade hamnat på i stället för det rätta visade sig vara Air India, vilket jag härmed fick flyga med för första gången, och det var inte alls oävet. De bjöd genast på god juice, efter någon timme blev det en ordentlig liten smörgåsmåltid, och två timmar före ankomst blev det rejäl middag med currykyckling. Allt var riktigt smakligt. Bland dryckerna

284

kunde man även välja whisky (Red Label), vilket bjöds på generöst. Det har jag aldrig upplevt på något flyg tidigare. Själv nöjde jag mig dock med mitt vanliga rödvin. Bredvid mig fick jag två damer som talade franska med varandra. Den ena reste regelbundet till Indien i affärer, hon var ung och vacker, och hennes område var smycken. Hon köpte upp smycken och juveler och annat krimskrams i Rajahstan som hon sedan sålde med god förtjänst i Frankrike, vilket hon kunde leva på hela året. Den andra damen var schweiziska och betydligt äldre och rundare. Även hon var Indienveteran och besökte regelbundet Rishikesh, vart hon nu skulle direkt. Hon hade humor. Ett kanadensiskt par från skärgården utanför Vancouver hade rest i två dygn med färja, buss och flyg för att komma till Delhi utan att ha en aning om vad Indien handlade om. Jag fick ta hand om dem, och jag rekommenderade dem att börja i Amritsar som ett utmärkt ställe att erfara en första kontakt med Indien. Själv skulle jag till Dharamsala och skulle nog få vänta på bussen hela dagen i Delhi, vilket jag inte rekommenderade åt dem. Mitt första intryck av Indien blev denna gång som vanligt de bolmande dofterna, som genast slår emot en och överväldigar en så fort man lämnar flygplanet. Sedan är man såld.

del 2 : Gatlopp i Delhi, dödläge i Nepal och te i Dharamsala. Mina kanadensiska vänner bestämde sig för att komma med mig till Dharamsala. Vad de behövde var några dagars lugn och ro efter sin förfärliga resa runt halva jorden från British Columbias yttre öar. Emellertid måste vi vänta hela dagen i Delhi på nattbussen till Dharamsala. Jag föredrog att vänta i stilla säkerhet på busstationen och tampas med jetlaggen medan de gav sig ut för att gör stan. Det enda jag rekommenderade åt dem var Röda Fortet, som ju låg relativt nära. De råkade naturligtvis ut för allt det som gröna turister råkar ut för i Delhi, de är rena guldgruvor för fattiga indier, så de togs ut på rundturer utan ände och kom tillbaka efter sju timmar fullständigt uttröttade och till hälften ruinerade. De var dock glada och tacksamma över att ha kunnat hitta tillbaka till stationen och det i levande skick. Mike hade bland annat råkat ut för en klänning för 2500 rupier. Vår restaurangvärd på stationen baxnade. Han hade försiktigt undrat om den kostat 200 eller 300 när hon visade sitt köp för honom. I den stilen hade det gått. Delhi bara är sådant. De hade låtit sig lockas med ut på alla Delhis sevärdheter och till alla kategorier av butiker och visste efteråt varken hur mycket pengar de hade blivit av med eller hur mycket de hade kvar. Det är livsfarligt för ens plånbok att besöka Delhi för första gången. Jag kunde åtminstone lova dem att Dharamsala skulle vara något mindre påfrestande. Resan upp till Dharamsala var smärtfri men påfrestande. Det var andra natten utan säng, bussen körde hårt och krängde hela tiden, och passagerarna bredvid knuffade på och vägrade medge någon bekvämare sovställning åt någon annan. Dessutom var det kallt, och för Wayne och Mike blev resan en plåga om vi dock kom levande fram efter 12 timmar. Dock mötte oss Dharamsala med strålande värme och solsken. På Johannes rekommendation gick jag den här gången till ett nytt hotell, där Wayne och Mike genast fann sig det idealiska

285

dubbelrummet med varmdusch på rummet och balkong med utsikt. Jag hade kunnat få ett enkelrum för bara 70 rupier, men det var för torftigt med bara kall dusch i korridoren, så jag satsade på ett billigare dubbelrum för 250 (50 kronor) med varm dusch på rummet och kunde sedan gotta mig med en rejäl frukost på restaurangbalkongen med omelett, te och lemon curd-tårta. Sedan var man färdig för att ta i tu med allting på en gång. Johannes bodde som vanligt på Lhasa, och vi gick genast på en promenad upp till Triund men inte längre. Under vägen pratade vi igenom Nepalproblemet. Det var mycket bekymmersamt. Kineserna hade fått en fot in i landet med omänskliga resultat för framför all tibetanerna, som när de flydde från Tibet inte längre skickades vidare till Indien och Dharamsala utan skickades tillbaka till det kinesiska förtryckets myndigheter eller sattes i fängelse i Nepal på tre år om de inte kunde betala sig fria för 27,000 rupier, vilket de aldrig kunde. Situationen var delvis demokratiernas fel, (Indiens, USA:s och Englands,) som protesterat mot kung Gayendras odemokratiska införande av undantagstillstånd i februari och inställt all ekonomisk och politisk hjälp utan att beakta konsekvenserna. Därför hade kungen i stället vänt sig till kineserna, som genast oreserverat erbjudit massiv hjälp om dock på vissa villkor, till exempel ett löfte att returnera tibetanska flyktingar i stället för att ta hand om dem, som vore det enda mänskliga att göra. Kung Gayendra är inte populär och har alltså nu valt en diktators väg i Kinas ledband precis som Burma och Mugabes Rhodesia. Detta bäddar för oöverskådlig ofärd för Nepals del. Med gränslösa resurser till hjälp från Kina kan armén strunta i alla mänskliga rättigheter och göra vad som helst, folk kan börja försvinna spårlöst, och samtidigt får den maoistiska gerillan, som inlett den onda cirkeln av problem, vapen från kineserna. Enda lösningen på detta hemska dödläge vore om alla fick vad de ville – att monarkin fick behålla sin ställning, att allmänna val blev tillåtna och genomfördes och att maoisterna fick ta plats i parlamentet. Det enda västmakterna kräver för fortsatta subsidier är en fungerande demokratisk ordning. Om kungen tillät en sådan skulle ingen ha något emot att han satt kvar, då skulle kinesernas inblandning inte längre behövas och maoisterna kanske kunna pacificeras. En sådan utveckling skulle ligga i allas intresse. Det viktigaste är först och främst att vapnen läggs ner och att en god vilja manifesterar sig genom dialog. Detta måste inte enbart vara ett önsketänkande, och det dummaste man kunde säga i detta läge för någon part vore ’nej’. På kvällen hade jag middag tillsammans med Wayne och Mike. De hade av ren trötthet sovit bort hela dagen. Vår middag blev dock magnifik, på Green Restaurant är alla rätter mer än generösa, så när de beställde två vårrullar vardera och väntade sig några magra pinnar av råttstorlek blev de serverade fyra elefanter. Bara en av vårrullarna gick med stor möda åt – de andra packades in i tidningspapper och sparades till senare. Före det hade jag tagit med dem till mitt speciella tesjapp, där de serverade ”the best Chai in Asia,” vilket mycket väl kunde vara sant. Ingen kände till ställets hemlighet. Faktum är att alla som kom dit bara för att dricka te fann det téet på något sätt häpnadsväckande extraordinärt. Så gjorde även Wayne och Mike. Detta te i Dharamsalas trångaste tekyffe triumferade över hela världen. Efter middagen tilltalades jag vid disken av ett ansikte jag kände igen. Vi hade svårt för att placera varandra, men det gick. Det var förra året. I Ladakh? Nej, i Kinnaur. Möjligen i

286

Rekong Peo? Nej, tillsammans med en myckenhet spanjorer efter Sarahan. Jag frågade hans namn. Maurice. Maurice! Naturligtvis! Läraren med spansk hustru som varit så sjuk på kyffet Lama Dhaba i Sangla, där alla världens spanjorer hade sammanstrålat för att gemensamt försöka en attack mot Nako och Sumdo i övre Kinnaur på väg till Spiti, där de alla försvunnit i översvämningskatastroferna, så att jag aldrig hört något från dem igen, förrän här i Dharamsala 15 månader senare, när Maurice plötsligt dök upp, den sjuke irländaren från Lama Dhabas kafé i Sangla! Det blev ett desto kärare återseende. Han hade aldrig lyckats bli frisk igen under hela resten av den resan, men nu var han på en ny resa för en konferens i Haridwartrakten, som han tagit ledigt från under några dagar till Dharamsala, där jag just då inledde min nya resa! Vilka vänner man har i Himalaya, och de dyker alltid upp igen när man som allra minst anar det!

del 3 : Goda nyheter i Rishikesh. Man drogs liksom genast in i en cirkus av socialt liv i Dharamsala då vänner genast infann sig överallt. Det var inte bara Johannes och kanadensarna och Maurice, som jag fick mycket att göra med de närmaste dagarna, utan även ett antal andra både namngivna och okända, från ett mycket ungt par från Lucca, som genast inbjöd mig dit, till engelsmän, fransmän, tyskar och till och med en svensk. Maurice var i Indien för en konferens medan hans fru var hemma och väntade barn till någon gång i mitten av januari, så det var ett spännande ögonblick av deras liv för närvarande. Vi hade ju förlorat kontakten med varandra då nästan genast i Sangla i övre Kinnaur, när alla ens reskamrater försvann i den allmänna syndafloden. Hans fru var spansk medan han var irländare, men de bodde i Cadiz och var båda lärare och utomordentligt sympatiska. Sista dagen följde Maurice med mig upp till Triund men blev efter och tappade bort vägen. Tyvärr måste jag checka ut från mitt rum före tolv, jag kunde därför inte invänta honom, när han aldrig kom fram förstod jag att något hänt, och på vägen ner fann vi varandra igen. Då hade han återfunnit vägen, och han kunde sedan i lugn och ro njuta uppe vid Triund utan att vara stressad som jag. Det var på min andra dags bergsbestigning jag stötte ihop med Johan från Stockholm, som just blivit färdig läkare och skulle flytta till Skövde. Han dök upp bakom mig mellan Triund och Snowline Café och hann ifatt mig. Han talade en utmärkt engelska, så det dröjde ett slag innan vi kom under fund med att vi båda var svenskar. Han fortsatte sedan upp till passet mot Chamba medan en sådan klättring inte var lämplig för mina sandaler, varför jag vände tillbaka. Tyvärr återsåg jag honom aldrig mer, så jag fick aldrig veta om han kom välbehållen ner från passet igen eller om han blev på andra sidan. Han var utomordentlig kultiverad och sympatisk och verkligen en god representant för svenskheten i Indien. Det förekom minst sex italienare på mitt ’Green Hotel’ när jag kom dit, men de skingrades snabbt medan bara det unga paret från Lucca blev kvar. Vi blev genast mycket goda vänner, och jag ser fram emot att infria deras inbjudan nästa gång jag kommer till Italien, vilket väl blir mot påsksäsongen.

287

Johannes ville träffa mig på nytt i Darjeeling innan jag eventuellt försvann in i Nepal, varför han hade för avsikt att ge sig dit före mig. Ali Baba intervjuade jag om situationerna både i Nepal och Kashmir. Han menade att den indiska sidan knappast hade berörts av jordbävningen. 1500 hade meddelats saknade i det indiska gränsområdet mot Pakistan medan Pakistan hade rapporterat 80,000 döda. Många på den indiska sidan såg jordbävningen som en straffdom över Pakistan för dess ockupation av en tredjedel av Kashmir med våld. Också rapporterna om problem och våldsamheter i Nepal menade Ali Baba att var överdrivna. Det förekom på sin höjd demonstrationer och lokala skärmytslingar medan turister inte hade några som helst problem, menade Ali Baba. Men Shekhar i Kathmandu hade ännu inte besvarat mitt senaste mail. Efter tre dagars intensivt socialt liv i Dharamsala var det naturligtvis som alltid svårt och melankoliskt att behöva lämna det. På min buss till Dehra Dun fanns det bara en annan västerlänning, en ung israel som talade dåligt engelska och som var helt ny i Indien – han hade aldrig varit i Rishikesh förut. Han blev irriterad över den långsamma färden, som enligt hans information skulle ha tagit 10 timmar men som tog 14. Framme i Dehra Dun imponerades jag av den stora nya bussterminalen utanför staden, som var lika välorganiserad och lätt att hitta i som den gamla hade varit omöjlig. Jag fann genast min Rishikeshbuss medan israelen hade försvunnit. För första gången under hela resan(s hittills sex dagar) var jag därmed helt fri från alla västerlänningar och njöt av det till fullo. Mitt smultronställe i Rishikesh var lika fridfullt och ljuvligt som vanligt med sin stora idealiska trädgård, och jag kunde lugnt slappna av med kall dusch och en kanna te med några paranthas och njuta av egentligen resans första riktiga semesterdag. Ingen stressade mig längre när jag lyckats lämna alla västerlänningar bakom mig. Det enda som stressade mig var den annalkande Diwalihögtiden, årets största hinduiska helg som var en ljusfest utan like och en sorts klimax på skördetiden. Den skulle inträffa med hela sin fullhet på tisdag, jag hade lekt med tanken att eventuellt uppleva den i Rishikesh, men nu var det söndag, det smälldes redan med fyrverkerier och stressiga smällare, och min strategi tidigare år hade varit att helst befinna mig på ett så lugnt och avlägset ställe som möjligt när hela Indien smällde av. Så jag bestämde mig för att snarast möjligt ta bussen upp till Joshimath och övervintra Diwaliterrorn där helst högst uppe bland bergen. Det blev alltså inte mycket vila i Rishikesh, bara en lång och lugn skön eftermiddag i smäktande värme och stillhet under ändlösa promenader bland alla ghaten på andra sidan Ganges intill den i skönhet smältande solnedgången – och därpå en avskedsmiddag som dagens första måltid. Tidigare hade jag alltid kunnat intaga omeletter i Rishikesh, men nu hade staden renodlat sin vegetarianism så långt att jag inte kunde hitta ett hönsägg i hela staden. Detta var ett helt nytt fenomen. Annars var allting sig likt i den gudomligt sköna och heligt trivsamma, rena och friska staden Rishikesh. Det enda som hade blivit värre var trafiken. Den första bussen till Joshimath skulle avgå klockan 3.30 på morgonen. Sedan skulle det gå flera andra klockan 4, halv 5 och den sista 6, så man skulle väl åtminstone hinna till någon av dem hur sent man än gick och lade sig och hur hårt man än sov hur trött man än var efter föregående natts 14 timmar på bussen.

288

Emellertid nåddes jag av en god nyhet i Rishikesh. Shekhar hade svarat på mitt mail och haft en hel del intressant att berätta, framför allt att maoisterna förkunnat en ensidig vapenvila för tre månader fram till valen i februari. Han var redo att ta emot mig, så det var bara att utan vidare räkna in Nepal i programmet, där nu tydligen alla dörrar stod öppna utan reservationer tills vidare.

del 4 : Kalldusch i Joshimath. Fastän man infann sig hyggligt i god tid före bussens avfärd klockan 03.30 på morgonen blev det en timmes nervpirrande väntan innan den äntligen kom iväg. Man mindes ju hur det varit en annan gång här i Rishikesh, när Joshimathbussen aldrig kom iväg på sin episka 25-milaresa upp till det högsta och djupaste Himalaya i Garwhal, utan bara väntade och väntade och slutligen övergavs mitt i staden efter att ha visat sig kaputt, varvid man fick världens sämsta sittplats längst bak på en annan buss i stället. Nu gick det inte så illa den här gången, utan resan blev till fullo njutbar med alla erforderliga pauser för te och återhämtning i Devprayag, Rudraprayag, Karanprayag och Piplikot under den kanske mest fantastiska bussresa man kan göra i Indien uppför Aliknanda, Ganges bästa biflod och mycket vackrare än själva Ganges, som ju numera är förstört av den hårresande dammen vid Tehri, som vid fall av en jordbävning kan innebära bortsopandet av hela Rishikesh. Dammen kallas säker, men en damm är bara säker tills den brister. Ingen damm är säkrare än så, hur megagigantisk den än må vara. Resan tog tio och en halv timmar, det var tämligen normalt, så målet nåddes klockan tre. Första gången jag gjorde denna resa 1995 hade vi kommit fram i skymningen efter fem. Detta var nu sjunde gången, och det var exakt samma överväldigande skådespel igen som första gången, när bussen gradvis klättrar upp för högre och högre kullar med ständigt djupare avgrunder under de ständigt allt smalare klippvägarna. Emellertid hade det regnat på vägen, och moln skymde horisonten mot Gangotri i nordväst, där Ganges källor låg. Kedarnathbergen var troligen drabbade av massiva snöfall redan. Jag fann genast mitt gamla hotell, där tyvärr stora förändringar hade ägt rum. Min gamle värd fanns inte där och inte hans son heller, utan stället sköttes i stället av två unga gossar som inte förstod mycket engelska. Tyvärr kom jag därigenom inte att känna mig riktigt hemma längre i mitt gamla hotell. Efter en timme i Joshimath började det regna. Joshimath är något av det mest vilt romantiska man kan tänka sig i Himalaya, och blir det då dåligt väder där blir det ganska skräckinjagande. Sådant hade jag upplevat förut där men hade dock haft tur de båda senaste besöken. Jag intervjuade en lokal expert om saken som berättade, att vädret hade varit gott tills nu, medan man nu omöjligt mera kunde förutsäga hur det skulle bli. Det var bara att hoppas att kallduschen skulle bli övergående. Eller skulle man få vänja sig vid att för resten av resan få ha 15 grader på rummet? Ändå sov jag riktigt gott tills man plötsligt vaknade med ett ryck mitt i strålande solsken klockan 7 på morgonen. Det var dags att genast sticka upp till Auli. Emellertid skulle detta inte bli utan vissa komplikationer.

289

Jag hade inte vandrat upp till Auli på många år, och denna morgonens solsken verkade tämligen instabilt. Genast trasslade jag in mig i ett militärt område och rev sönder byxorna på en taggtråd lömskt dold i buskarna, som också rev upp knäet. Naturligtvis kunde jag sedan inte hitta ut ur militärområdet och ville ogärna gå på lömskt gömda taggtrådar och minor igen. Jag upptäckte till min lycka en soldat som tog hjärtligt väl hand om mig, bjöd på te och en hel frukost. Sedan hade han vänligheten att visa mig ett lämpligt hål i taggtrådsstängslet att krypa ut ur med bibehållna byxor och kroppsdelar den här gången. Det tog två timmar att gå upp till Auli (3000m), och än så länge höll vädret, så jag fortsatte vidare upp genom skogen till det gamla lilla templet och vidare ut över gräskullarna mot toppen, men då tog orken slut. 50 meter från toppen måste jag vända, i synnerhet då det började blåsa isande nordliga vindar som drog med sig svarta olycksbådande moln från norr. Det var bara att vända illa kvickt. Tillbaka i Auli var klockan redan halv ett, men nu kunde man äntligen få sig en kopp te där. Närvarande var också en trevlig familj från Calcutta, där mannen var i Indiens flygvapen och hade bott tre år i Ladakh, så vi hade mycket att tala om, innan jag måste fortsätta. Benen tog naturligtvis slut på vägen ner. Dessutom hamnade jag återigen i det hopplösa militärlägret, som tydligen omfattade halva stadsytan, den här gången utan att hitta ut. Det var bara att gå runt runt och upp och ner i det oändliga, tills man slutligen hittade en idiot på vägen som visade mig fel väg varpå jag tog motsatta vägen och genast hittade ut. Då var klockan halv 3, och stormen var i överhängande antåg. För första gången på sju år nådde jag alltså inte toppen, men det hade jag heller inte gjort senast jag gått hela vägen och tvingats stanna på grund av snö. Nu kom jag dock längre. Även nu förekom det snö, men inte heltäckande och inte förrän över 3300 meter. Så fort solen gick i moln blev det svinkallt, varför man måste trä på handskar och strumpor, som man dock kunde ta av sig igen på vägen ner till Joshimath på bara 1800 meter. Det blev alltså en trek på sju timmar med en höjdskillnad på minst 1500 meter och fullt jämförbar med min svåraste dag i Dharamsala upp till snögränsen. Tillbaka nere i Joshimath gällde det att få sig en lunch, och jag hade beslutat satsa på mitt hotells kök. De stackars pojkarna där producerade en tallrik buryani (min älsklingsrisotto) kryddad med chili intill oätlighet. Det gick inte att få ner mer än två tuggor. Sedan var hela innanmätet övertänt. Det var totalt fiasko. Ösregnet kom sedan som på beställning, och temperaturen sjönk till 10 grader. Det var bara att trösta sig med te och min redan på upphällningen varande Martiniflaska. Detta var den stora Diwalidagen, och traktens stackars pojkar gjorde det bästa av saken med fyrverkerier och smällare i ösregn. Det var nästan lite grann som att sitta i första världskrigets skyttegravar i hällande regn under pågående offensiver. Ändå hade jag firat Diwali på rätt sätt genom att bege mig så långt från civilisationen som möjligt, där det uppe bland snöfältena bortom Auli hade rått en fullständig frid. Även mina vänner från Calcutta hade bara rest hela vägen till Joshimath för att slippa Diwaliexcesserna i Indiens tätast befolkade storstad.

290

del 5: Chock i Kausani. Diwalislaget pågick hela natten. Man undrade i sitt stilla sinne hur många hinduer denna natt skulle få men för livet genom dålig hantering av fyrverkeripjäser av dålig kvalitet och smällare som exploderade i händerna, brann av för tidigt, träffade folk i ansiktet eller satte eld på damers slöjtunna kläder. Skulle siffran bli femsiffrig eller sexsiffrig? Det skulle naturligtvis som alltid i Indien icke föras någon olycksstatistik. De som strök med fick stryka med på eget ansvar. Summan av Joshimath blev därmed rena krigsskulden. Allting var på tok. Vädret sket sig, så att det blev 11 grader på mitt hotellrum, när jag beställde en middag där blev det rena giftstuvningen på mest bara chili, de unga pojkarna i direktionen kunde mycket dålig engelska och missförstod allt, så att jag när jag skulle lämna hotellet fyra på morgonen och enkom utbett mig om att en grind skulle hållas olåst, så att jag kunde slippa ut, och de beredvilligt och vänligt svarat ja på allt, så var icke desto mindre båda grindarna låsta med hänglås till morgonen, så att jag inte hade annat val än att klättra över och hoppa ner från muren med livet som insats. Aldrig hade jag upplevt Joshimath vildare, kallare eller svårare. Ändå var det inget fel på personalen. Det var unga käcka gossar av enbart vänlighet och den bästa vilja i världen. De var bara dåliga på engelska. Det är alltid kritiskt med värdskapsskifte. Mina gamla värdar på Shailja hade varit perfekta medan dessa unga pojkar helt saknade erfarenhet. Emellertid gick lyckligtvis den 193 km långa resan till Kausani med tre byten och över Garwhals svåraste vägpassager smidigt till, och jag nådde fram efter bara 10 timmar. Den första bussen var det inga problem med, i Karanprayag hoppade jag nästan på en buss till Ranikhet när det dök upp en jeep till Gwaldam med idealisk chaufför, som körde både försiktigt och effektivt, fastän jeepen ibland tyngdes av 14 fullvuxna passagerare. I Gwaldam hade jag turen att genast få en jeep vidare till Garur, där den sista bussen snällt stod och väntade, som jag genast kunde hoppa på. Ovädret över Joshimath hade återgett mig det panikartade syndromet ”fruktan för bortspolade vägar”, men ehuru tillknycklade och uppbrutna fungerade vägarna ända fram. När jag steg av i Kausani möttes jag genast av en gammal vän, samma trotjänare hos hotell Uttarakhand som tog emot mig redan första gången 1995. Mycket hade hänt sedan dess. Då hade det billigaste rummet kostat 50 rupier, nu kostade det 550 och hade försetts med varmdusch och television, något otänkbart i Kausani för tio år sedan. Denna totala dekadens chockerade mig, och jag kände mest för att vända mig till ett annat hotell genast. Min vän var dock resonabel, och sista priset slutade på 250. Det visade sig sedan att varmvattnet i det rum jag fick, nummer 1, inte fungerade, så det blev en ännu kallare välkomstdusch än i självaste Joshimath. (Det kunde jag dock använda som argument för att få ner priset ytterligare, då prospektet faktiskt lovade varmt vatten åtminstone från 7 till 22, – enligt ett annat prospekt dygnet runt.) Jag var likväl tvungen att stanna två nätter i Kausani för att äntligen unna mig en dags vila, den första för resan. Jag hade sprungit väl hårt i bergen och ådragit mig en hälsenssträckning och ett öppet skavsår, så att jag inte mer kunde gå utan att halta svårt. Det var bara att tvinga mig till att ta det lugnt och njuta av solen och skönheten och lugnet i

291

Kausani, som dock den tilltagande kommersialiseringen hotade att förinta helt och hållet. Under kvällen dånade televisionerna i angränsande rum medan Calcuttaturisterna skrålade för fulla muggar, särskilt damerna, som lät som en öronbedövande hönsgård. Några av damerna hade obeskrivligt höga röster som hördes vit och brett över hela kontoret på en lokal rotvälska som mest lät som kacklande kalkoner. Kausani blev därmed något av en krispunkt. Den förödande kommersialiseringens vulgarisering av det ljuvliga Kausani berövade en nästan lusten att återvända hit mer, så att det kändes som att denna resa var den sista man gjorde av det här slaget i Uttaranchal. Nästa morgon for jag åstad till Ranikhet, och det var ett lyft, då jag aldrig hade varit där förut. Bussresan dit tog bara fyra timmar fastän det bara var fem mil dit, ty allting inträffade på bussen. Det var en riktig skumpabuss som fick damerna att spy högröstat ut genom fönstren hela vägen, som mest bestod av försåtliga hål och egendomligt onödiga farthinder, så dålig som vägen var. I sina fina högtidssarees var damernas demonstrativa ulkanden hängande halvvägs ut genom fönstren hela vägen nästan tokroliga genom sin absurda överdrivenhet. Plötsligt stannade bussen mitt i vägen, och alla passagerarna rände ut, som om bussen skulle explodera. Lyckligtvis gjorde den inte det. Stoppet gällde ett mycket litet lokalt sanktuarium som alla skulle ut och pussa och lägga en slant till och märka sig i pannan med. Sådant är vanligt i Indien. Lika snabbt och energiskt fyllde de bussen genast efteråt igen. Den var naturligtvis proppfull hela vägen med trängsel även i gången. Värre var det att ena framhjulet plötsligt halkade ur sin axel. Det blev en timmes reparation på vägen, lyckligtvis vid ett testall. Därför tog den korta resan så lång tid. Priset var 50 rupier (10 kronor). Ranikhet blev en glad överraskning. Det var ett trevligt ställe berömt för sin utsikt, men ehuru man inte såg ett enda berg för det dålig vädret i norr (det måste ha regnat och snöat dagligen i Joshimath ända sedan jag varit där) var det väl värt ett besök för sitt gemyt ändå om dock knappast mer än för en dag. Jag raggades från busshållplatsen till ett gammaldags trevligt hotell som hette Rajdeep med restaurang och terrass mot den myllrande basaren. Där kunde man njuta med te som serverades kannvis. Man hade snart gått runt hela staden, som hade drygt 20,000 invånare, och kunde sedan ta det lugnt med återhämtning i restauranger och testall för resten av dagen medan man bara kunde trivas trots bara 14 grader på rummet. Ranikhet ligger lika högt som Kausani och lika långt från Kausani som Almora. Ranikhet blev därmed en idealisk mellanlandning mellan Kausani och Almora, vart jag ämnade fara vidare i morgon.

del 6 : Fullt upp i Almora Det var inte så lätt att lämna Ranikhet som jag trodde. Jag satsade på bussen klockan 10 och passade före det på att bese resten av staden. Hela övre delen av staden består av en vidsträckt park där postkontoret utgör centrum medan andra byggnader, såsom hotell och bostäder, villor och militärklubbar, ligger kringspridda i parken. Ranikhet är tillhållet för Kumaonregementet, varför hela staden är militärområde. Allt är exemplariskt väl skött, så att hela staden, alltså parken, är som en botanisk trädgård. Detta ger hela staden en unik

292

prägel av fridsamhet, fastän det är en militärstad, som man svårligen finner någon annanstans. Klockan 10 satte jag mig i bussen. Halv 11 bestämde chauffören att den inte skulle köra, då det var för få passagerare. I stället raggades jag upp av en jeep, som också var svårfylld. Klockan 11 bestämde chauffören sig för att inte köra till Almora. Vi fyra som behövde komma dit fick finna en annan jeep. Vi fann en annan jeep. Efter en halvtimme bestämde sig även den jeepen för att inställa sin framfart. Vi blev tillsagda att ta bussen i stället. Just då hade det faktiskt kommit in en ny buss som skulle till Almora. När jag satte mig i den klockan 12 tänkte jag, att om denna också inställs stannar jag kvar i Ranikhet. Men den fylldes faktiskt och körde iväg men oändligt långsamt. På halva vägen blev det dessutom ett rastuppehåll på en halv timme för te. Det betydde, att man inte kom fram till Almora förrän klockan 3. Därmed hade bussresan på 4 mil tagit 5 timmar, från det ögonblick jag lämnat hotellet. Ranikhet hade den morgonen uppvisat det bästa vädret sedan jag lämnat Dharamsala. Alla bergen framträdde tydligt i strålande klarhet. Det var nu man skulle ha varit i Joshimath och Kausani. Det varma vädret var nästan som ett hån mot vad man hade gått igenom. I Almora fann jag till min glädje mitt gamla anrika hotell Kailash fortfarande oföränderligt i samma skick som från 40-talet med den 87-årige ägaren herr Shah vid oförminskad vigör och lika alert som alltid. Inget hade kunnat glädja mig mera. Min vän herr Kandpal hade ändrat sin affärsverksamhet något, så att han nu mest sålde konfekt igen. Vi hade en gedigen pratstund i vanlig ordning, men magen skrek på mat efter den påfrestande femtimmarsresan. Jag försökte söka upp det underbara ställe där jag tillbringat en så angenäm eftermiddag med det unga österrikiska paret som skulle bli trädgårdsarkitekter för två år sedan, och efter en gedigen men underbar vandring kom jag rakt på stället, som hette Pugmark. Ägaren kände inte igen mig, men jag kände igen honom. Det var fortfarande vackert och varmt, och på terassen ovanpå kunde jag njuta av en fullödig lunch med tomatsoppa, parantha och te. Som sällskap hade jag ställets enda andra gäst, en ung engelska från London, som också kom till Indien bara för att vandra i bergen. Vi hade mycket gemensamt, och vi tillbringade där resten av den underbara och minnesrika eftermiddagen, innan jag måste gå ner igen till herr Kandpal, som lovat bjuda mig på te. Fastän jag kommit så försenad fram till Almora hann jag med hela programmet. Allt klaffade, och alla gamla vänner och ställen fanns kvar. Dessutom ankom till Kailash till kvällen ingen mindre än Paul Patrick Cullen från Irland, bildkonstnär verksam i Köpenhamn. Han visste allt om Indien då han regelbundet rest omkring i landet sedan 1984. Hans nuvarande vistelse skulle omfatta fem månader. Likväl hade han bara allt som allt gjort 14 indiska resor medan denna var min sjuttonde, så vi stod på mer eller mindre samma nivå. Detta bäddade för intressanta samtal och diskussioner för resten av kvällen. Hos mr Shah på Kailash bodde också en fransk familj med fyra barn. Jag hoppades få se dem till middagen, men det blev inget av med det. En ung israeliska bodde också där, men hon tålde varken ris eller något gjort med mjöl, så hon kunde nästan inte äta någonting. Hon kände sig ensam och siktade på att söka upp andra israeler vid Kesaar Devi, där, som Paul sade, alla drogrökare höll till.

293

Pauls syn på Indien var en irländares – allt var engelsmännens fel, ingen hade gjort mer skada där än de, de hade avsiktligt vållat alla Indiens hungerkatastrofer (liksom Irlands), de hade utsugit Indien och förintat hela dess kultur med att uppbära de skatter som tidigare maharadjorna uppburit och därmed avlivat alla musiker, konstnärer, poeter och diktare, då engelsmännens enda intresse i Indien hade varit att tjäna pengar. Naturligtvis hade han delvis rätt, men hans syn var dock ganska vinklad och ensidigt irländsk. Engelsmännen hade inte etablerat sig som dominerande makt i Indien förrän under 1700-talet. Före dem hade fransmännen försökt lägga det under sig och före dem portugiserna, och före dem hade muslimerna förstört alla tempel i hela norra Indien för att tvångsinföra islam. Något sådant hade engelsmännen aldrig gjort som respektfullt vägrat ha något att göra med Indiens religioner. Engelsmännen hade lyckats sammanföra hela Indien med Ceylon, Pakistan, Burma och Kashmir till en enhet, varmed Indien hade kunnat organiseras och bringas sin bästa och stabilaste ordning sedan kung Ashokas tid två århundraden före Kristus. Engelsmännen hade byggt vägar och broar och järnvägar över hela Indien och infört en fungerande enhetlig administration med rättsväsen, lag och ordning och slutligen kunnat lämna ifrån sig världens största fungerande demokrati, som hållit sedan dess. Kort sagt, allt vad engelsmännen gjort i Indien var inte helt fel. Som alltid när det gäller stormakters dominans hade denna varit på gott och ont, och man kan aldrig ensidigt framhäva bara medaljens baksida. Jag försvarade inte engelsmännen mot honom, men mr Shah gjorde det energiskt, som dock varit aktiv politiker och filantrop i Indien sedan självständigheten och som med en viss erfarenhet kunde hävda att Indien var tryggare och bättre ordnat under engelsmännens tid. I egenskap av hindu med 60 års erfarenhet av Indiens politik och problem var han som auktoritet ovedersäglig. Däremot kunde jag ge Paul mera rätt i hans syn på de monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam som absurda och psykotiska medan både hinduismen och buddhismen då var mera mänskliga, rimliga och rationella. Jag föredrog buddhismen som filosofi mot alla andra religioner och menade, att om buddhismen var en religion var det den enda religionen som var helt fri från vidskepelse. I anslutning till detta måste jag dock fälla en vemodig betraktelse. Engelsmännens kyrkor står kvar i Indien men är av naturliga skäl på tillbakagång. Det fanns tre kyrkor i Ranikhet av vilka två var omgjorda till väverier. Den tredje var katolsk men verkade övergiven – den var låst och svårtillgänglig, och inga anslag tillkännagav någon gudstjänstordning. I Manali hade jag sett den engelska kyrkogården begravas levande under slumbaracker. Även i Almora fanns en gammal kyrka, men även den verkade övergiven och mossbelupen ehuru alla fönster var hela. Det kanske fanns en anglikansk församling men säkert inga präster. Det brukade finnas ett klocktorn i Almora som engelsmännen byggde 1849 och som bar som devis: ”Arbeta som om du levde för evigt, men dyrka livet som om du skulle dö idag.” (fri översättning av: ”Work as if thou hadst to live for aye, Worship as if thou wert to die today.”) Klocktornet är rivet och ersatt av ett annat enklare utan devis, där det bara står en tillägnan till folket i Almora 1971. Men mr Shah har i sitt hotell Kailash satt upp den gamla brittiska devisen.

294

Det är patetiskt att de västerlänningar som kommer till Almora idag (och över huvud taget till Indien) mest har rykte om sig att de kommer för att droga sig. Det hör till normaliteten att en västerlänning (som inte är för gammal) knappast kan visa sig i Indien utan att bli erbjuden hasch. Det är ännu mera markant i Nepal. I Almora håller en västerländsk koloni till uppe vid Kesaar Devi, ett berg med ett tempel dit Swami Vivekananda (1863-1902), teosofernas indiske gunstling, brukade komma för att meditera. Kullen har rykte om sig av att vara ett andligt kraftcentrum. Dock upptäckte Timothy Leary på 60-talet den rikliga förekomsten av vild och god hasch omkring Almora, varefter det bildades en bestående hippiekoloni här, precis som kring Manali. Kort sagt, det var bättre ordning på engelsmännens tid.

del 7 : Skadeslös i Naini Tal trots allt. Lyckligtvis gick inte temperaturen under 14 grader i mitt rum i gamla spökslottet Hotel Alps, varför det var förhållandevis varmt i Naini Tal. Det vackra vädret tycktes hålla i sig, och till min förvåning hade jag lyckats hålla min budget (400 rupier per dag), varför min ekonomi var god trots alla extravaganser och oförutsedda utgifter i form av drastiskt ökade levnadskostnader i Indien (särskilt i Kausani) och jag hade marginaler. Det var bara att försöka fortsätta hålla stilen, men Darjeeling och Sikkim har brukat vara dyrare än Garwhal och Kumaon. När jag begav mig upp till China Peak i soluppgången stötte jag ihop med ett engelskt par av äldre datum som också var på väg upp. De var fågelskådare och hade hela kamerautrustningen med sig, varför de stannade var femte eller tionde minut för att fotografera. Det säger sig självt att de fortfarande var på väg upp när jag var på väg ner. De hade blivit mycket svårt chockade av tillståndet i Delhi med skräp och tiggare överallt. Delhi var trots saneringen för några år sedan fortfarande världens kanske skitigaste stad. På strandpromenaden råkade jag sedan stöta samman med ett svenskt par från Göteborg, mina första svenskar sedan Johan i Dharamsala. De hade tre månader på sig i Indien och skulle fira julen på Andamanerna, som de inte visste att hade varit en dansk koloni tills den danska flottan förstördes under Napoleonkrigen 1807 (Danmark hade oturen att stå på fel sida) och danskarna tvingades sälja av sina Andamaner. Det hade varit roligt om de haft kvar dem ännu idag. Även på Indiens östkust hade Danmark två kolonier, och deras bevarade namn lär erinra om den tiden ännu idag. Vi hade sedan en underbar middag tillsammans på anrika Negi, som de var mycket nöjda med. Alicia är göteborgare och född och uppvuxen i Linnéstaden men studerar nu till läkare i Umeå. Stefan är butiksföreståndare i Ale men bor i Högsbo. De var i Indien för första gången och hade trekkat i Sikkim tillsammans med gamla scouter omkring i Yuksomområdet utmed gränsen till Nepal. De hade också varit i Varanasi men inte trivts lika bra där. Hon hade köpt en T-shirt med det klara budskapet: ”No beggars, no backshish, no smoke, no hashish, no problem.” De rådfrågade mig om vad de borde besöka i Indien, och jag rekommenderade varmast Simla, Manali och Dharamsala. Först skulle de emellertid till

295

Rishikesh. Det var möjligt, om jag återkom till Dharamsala mot slutet av november, att vi kunde återses där. Vid bordet bredvid satt en tysk och fransyska som talade spanska med varandra och bodde i Mexico, närmare bestämt i Chiapas, där de planerade att grunda en grön ashramliknande koloni, varför de reste omkring i hela Indien och samlade intryck från alla heliga platser. De var mycket hjärtliga och optimistiska fastän ingenting av deras projekt än så länge hade materialiserats, men den goda viljan var desto bättre. Därmed var i princip första delen av resan över, och det var bara att förnedra sig med att bege sig ner från bergen till slättlandet igen. Nästa etapp skulle bli den långa resan med tåg till Siliguri och Darjeling, och där väntade ett problem. Jag hade fått biljett från Kathgodam till Barauni, där jag måste byta, men hamnat på en väntelista för att få plats på tåget vidare därifrån. På två dagar hade jag åkt upp två platser på väntelistan, från 30-e till 28-e plats. Det bådade inte gott. I Kathgodam försökte jag förgäves åtminstone få en andra-klass-biljett utan plats från Barauni till Siliguri, bara för att vara säker på att hamna med det tåget, men att få den biljetten var inte möjligt i Kathgodam. Den kunde bara skaffas i Barauni, där jag skulle byta tåg fem på morgonen. Vilket biljettkontor var öppet där då? Situationen var mycket olustig. Summan av olustigheter hade därmed tornat upp sig under hela resan. Det började med chockprishöjningen i Kausani, där man ställdes inför att Indien plötsligt inte längre var billigt. I Kausani inträffade också den stora sänglusattacken – jag hade skrapat loppbett sedan dess på båda benen, och vem som helst kan få nog av Indien av att bara skrapa loppbett och myggbett. I Joshimath råkade jag ut för den dolda taggtråden som skar sönder min byxor och skar upp mitt knä. Taggtråden är en av de mest vidrigt fåfänga av alla uppfinningar, då den alltid kan klippas ner och göras hål i. Det var det amerikanska inbördeskriget som producerade detta effektiva medel till att bara djävlas med. Ovädret över Joshimath och Kausani hade man bättre kunnat klara än ovanstående plågokatalog. Det engelska paret i Naini Tal, som klättrat upp till Naini Peak (2640 meter) bara för att få fotografera fåglar hade i synnerhet upprörts över Indiens smutsighet, då hinduerna helt ansvarslöst tycks slänga vilket skräp som helst var som helst. Till och med uppe på toppen av Naini Peak låg det utspridda tömda plastflaskor och plastpåsar och karamellpapper. Detta är det mest upprörande och nedslående med Indien, att hinduerna, ett av världens äldsta kulturfolk med dess äldsta alltjämt levande religion, är så totalt nonchalanta och ansvarslösa när det gäller miljöförstöringen av deras eget land. De äldsta Vedaskrifterna kan ganska säkert dateras till cirka 1900 före Kristus, alltså mer än tusen år före de homeriska dikterna och 700 år före de äldsta böckerna i Bibeln. Dateringen är ganska säker genom att floden Saraswati, som torkade ut ungefär 1900 före vår tideräkning, beskrivs i Veda som en levande flod, samt genom astrologiska-astronomiska uppgifter i Veda. Har då hinduerna varit ett kulturfolk i 4000 år och inte lärt sig att ta bättre ansvar för den enda jord vi lever på?

296

del 8 : Korsvägen till Darjeeling - det plomberade tåget Det är alltid med hjärtat i halsgropen och en hög grad av nervositet som man ger sig i kast med den minst 36 timmar långa tågresan från Naini Tal till Darjeeling med obligatoriskt tågbyte i Barauni mitt i natten i en avkrok av Bihar, och de onda föraningarna besannas alltid. Nervositeten blev extra spänd denna gång genom att jag inte fick biljett för fortsättningsresan från Barauni till Siliguri. Den mer än dygnslånga resan till Barauni var klar, men för den sista etappen hade jag bara fått en färdbiljett utan ens sittplats och blivit placerad på en oändlig väntelista för en sådan... Den första prövningen på resan infann sig genast. Natten var svinkall, och det fanns ingen värme på tåget. Man riskerade alltså att frysa ihjäl om man inte byltade in sig i alla sina kläder och sockor om man alls skulle kunna sova. Ändå frös man. Likväl färdades tåget snabbt, och för en gångs skull tycktes det inte bli några förseningar. Tåget var halvfullt fram till Gorakhpur, där den stora passagerarinvasionen kom. Sedan var det färdigt. Hela resten av resan genom Hindustan förblev tillvaron i tåget outhärdlig genom den massiva trängseln, där många till och med fick stå upp. Den kritiska punkten Barauni skulle tåget nå omkring midnatt. Den överdrivna trängseln berodde på att folk fortfarande reste hysteriskt över hela Indien efter Diwalihögtiden, som ju bara tagit slut för några dagar sedan. När jag upplevt Diwali i Kausani 1997 hade jag sedan hamnat mitt i den värsta folkrusningen på tågen och blivit utkastad i Bareilly (då jag inte kunnat få sittplatsbiljett), fått ta mig med buss till Lucknow och där fått tränga mig in med våld på ett överfullt tåg för att åtminstone få plats på golvet. Ungefär så såg situationen inte ut att kunna bli mycket bättre än denna gång. Hundra tusen människor klev av tåget med mig i Barauni för att byta till det tåg som jag skulle med. Ej heller detta tåg, gamla pålitliga "North East Express" mellan Delhi och Guahati, var försenat, varför man åtminstone slapp vänta på det länge i natten. Det ankom halv ett och utgjorde höjden av avskräckande exempel - vagnarna var så proppfulla med folk att man måste tro de kunde brista. Åtminstone måste man starkt tvivla på att de skulle kunna hålla samman. Inte en dvärg eller en pygmé kunde baxas in i detta tåg. Så behöll tåget också för säkerhets skull alla dörrar låsta inifrån. Det var alltså i praktiken plomberat. Liksom alla de andra hundra tusen passagerarna som desperat bara måste vidare försökte man ändå med vagn efter vagn och följde tåget i hela dess längd, men om någon enda dörr var öppen var den blockerad av tjugo människor som satt och trängdes i utrymmet innanför dörren. Til slut hittade jag dock en dörr som faktiskt lämnade en möjlighet att få komma in i vagnen. Jag tog chansen genast, kom in så långt jag kunde och satte mig på golvet. Jag hade åtminstone kommit på tåget. En vänlig själ tilltalade mig på engelska. Efter någon kort konversation, varur det framgått att jag var svensk, bad han mig stiga upp och följa honom. Naturligtvis följde jag honom. Om någon erbjöd en chans i detta taskiga läge så tog man den. Överallt i gångarna låg folk huller om buller om varandra, och varenda sittplats och liggplats var fylld av det dubbla eller tredubbla antal som den var avsedd för, men min vägvisare banade väg genom detta totala kaos genom vagn efter vagn. Längst bort i den tredje vagnen visade det sig att han hade en plats och en extra plats bredvid sig, som han

297

anvisade mig. Alla dessa tre vagnar vi klättrat oss igenom hade alltså varit plomberade utifrån, och han gav mig en sittplats i den bortersta av dem. När vi äntligen kommit till ro kunde vi fortsätta vår konversation. Eftersom jag var svensk undrade han om jag kände Angelica Rosenström. Nej, jag kände ingen Angelica Rosenström. Vem var Angelica Rosenström? Det var svenskan som hade sutttit bredvid honom och som hade måst byta tåg (då hon hade platsreservation på ett annat tåg) varför han hade hjälpt henne ur tåget med att bana väg för henne fram till den enda dörr som öppnats fyra vagnar längre bort. När hon väl sluppit ut ur denna överbelastade sardinburk hade jag dykt upp i vagnen och visat mig komma från samma land. Alltså tog han hand om mig som han tagit hand om henne. Scenen där inne i vagnen i denna övermättade trängsel var fullständigt obeskrivlig och kan aldrig återges i ord eller bild eller teater då den överträffade alla komedier och farser. Mitt i alltsammans stack en gubbe upp huvudet ur en hög av bagage som begravt honom där han legat och sovit på golvet. Han tog helt lugnt någon resväska till huvudkudde och var nöjd med att ligga kvar. Han kunde ändå inte resa sig. Vid varje station uppstod det rusning bland alla de passagerare som skulle stiga av, det var ett hundratal vid varje station, som då fick panik om de inte skulle hinna tränga sig fram till utgången innan tåget satte av igen. Alla dessa panikresande passagerare skulle ha med hela sitt skrymmande bagage i form av kappsäckar och koffertar, ryggsäckar och kartonger, så att de alla ideligen snubblade över varandra i dessa av trängsel redan överfulla gångar. En sådan kartong gick inte ut genom en dörringång. Den var för stor. Frågan är hur de hade fått in den. Och mitt i allt detta uppenbarade sig en indisk transvestit, den första jag har sett, orakad och klädd i sari, med långt hår format till en fläta vars ända pryddes av en stor röd blomma. Han gick omkring och tiggde, och folk gav honom pengar bara för att han uppträdde som transvestit. Omsider kom de fruktade konduktörerna, och jag fick visa de otillfredsställande färdbevis jag hade - färdbiljetten av papp, den redan konsumerade biljetten fram till Barauni och den obekräftade platsbiljetten med min köplats markerad med nummer 28. Konduktörerna var så vänliga att de accepterade biljetten. De förstod situationen och lät mig resa vidare. Sålunda kom jag levande fram till Darjeeling, och tåget kom i tid. Jag hade aldrig tidigare klarat av denna den svåraste av alla indiska etapper på så kort tid, sammanlagt bara 34 timmar, då tåget nådde New Jaipalguri klockan 9 på morgonen. Det var bara att sedan genast kasta sig i en jeep och ta sikte på Darjeeling direkt, som bara låg 8 mil upp i bergen. Det var en strålande dag. Kanjenjunga hade framträtt i hela sin storhet redan strax efter Kishanganj, den sista stationen före New Jaipalguri, och man hade känt sig mer än bara varmt välkommen av detta vädrets fantastiska goda mottagande med Kanjenjunga presenterat direkt i hela sin skönhet - man trodde länge det var världens högsta berg. Klockan halv 2 var jag framme i mitt gamla hotell Tower View och kunde ta resans andra varma dusch och få en säng för bara 60 rupier - äntligen ekonomisk dräglighet under resan. Och man var hemma igen i det underbara gamla Darjeeling.

298

del 9 : Bråda dagar i Darjeeling. Det var inga problem i Nepal. Vapenvilan höll, och turister som kom därifrån hade inte råkat ut för någonting. Däremot tog en bussresa från Darjeeling till Kathmandu 30 timmar på grund av alla polischeckarna, alltså två dagar. Mina två dagar på tåget hade varit svåruthärdliga. Hur svåra skulle inte då två bussdagar vara med trånga sitsar och knäskavande och smalbenssågande nepalesiska bussar? 15 timmar från Manali till Leh gick an på en dag, men 30 timmar på en väg utan panoraman var inte särskilt lockande. Vi hade en strålande morgon klockan 4 vid Tiger Hill, den finaste jag haft där sedan 1995. Inte ett moln på himmelen, och Makalu med Mount Everest framträdde nästan övertydligt. Det var bara att njuta och begå morgonen för fullt med utnyttjande av varje solstråle för långa promenader mellan Ghoom och Darjeeling. En tysk som talade nästan accentfri engelska hade gärna farit till Nepal men avskräckts av förhållandena. Han hade hört om turister som blivit krävda på en lösen av 15 dollar av maoister. Sådant hade jag inte råd med. Vidare gällde ingen reseförsäkring i Nepal om något skulle hända där. Därför hade han valt att avstå, och jag rådde honom i stället att bege sig till Rimbik och Sandakphu på en mindre trek för några dagar, och han uppskattade förslaget. Mellan Ghoom och Darjeeling på en av kullarna ligger ett nytt tempel som såg intressant ut, så jag besökte det. Det liknade ett buddhistiskt kloster, men när jag kom närmare fann jag att det ännu inte helt färdiga templet var prytt av fresker av intressant mångfald. En fresk visade Krishna, en annan Buddha, en tredje Jesus, och så vidare. Till slut frågade jag vad det var för ett märkligt kloster. Svaret kom genast: Vishnu. Det förklarade allt. Vishnu var upprätthållaren i den indiska treenigheten (där Brahma var skaparen och Shiva förgöraren), den gud som håller allting i gång, energiguden och civilisationsguden, som hinduerna menar att Buddha var en inkarnation av liksom även Krishna och Jesus. Naturligtvis var utsikten från detta tempel mot Darjeeling och Kanjenjunga vidunderlig. Min rumskamrat, en liten pigg japansk dam, reste vidare andra dagen, men en annan kom i stället. När jag sent omsider kom åt min mail visade det sig att Angelica Rosenström hade försökt få kontakt med mig. Hon bodde på hotell Aliment, och jag skyndade genast dit och genomsökte restaurang och internetlokal, men hänglås hängde på hennes dörr. Hon hade gått ut precis innan jag kom. Jag lämnade ett meddelande till hennes rum, och mer än så kunde jag inte göra. Det var bara att hoppas att vi inte skulle missa varandra. Följande morgon hade jag själv tänkt fara till Rimbik och dagen därefter till Sikkim. Mitt tillstånd hade utverkats under dagen på bara en timme, så det var bara att fara. Medan jag satt vid min middag på tibetanska Kunga dök hon upp, Angelica Rosenström från Uppsala, psykologie studerande, en käck dalkulla som redan varit med om det värsta i Indien men hade det rätta humöret. Vi satt där och pratade över middagen i väl över en timme tills vi var de sista gästerna och restaurangen ville stänga. På vägen hem visade jag henne mitt lilla hotell, och vi gjorde upp planer för morgondagen med gemensam lunch på gamla Orient till att börja med. På kvällen blev det liv i luckan med färska hotellgäster från Italien och Australien som kommit hela vägen från Pakistan och där hejdats i sin framfart av den stora jordbävningen i

299

oktober. Även de ville gärna till Nepal och verkade vana att ta vilka risker som helst, medan jag nog definitivt tvekade. Jag hade gärna farit till Sikkim redan följande morgon, men hade jag gjort det hade jag missat Angelica. Nu planerade hon också att bege sig dit, så att vi skulle sammanträffa i Pelling på tisdagen. Emellerttid var det oroväckande att morgnarna var så varma. Mina onda aningar bekräftades: redan vid niotiden började molnen samla sig, halv elva var det redan halvmulet och man frös, på dagen kom solen delvis tillbaka, och jag slocknade på Chowrasta med en kopp te, tills solen försvann igen, medan Angelica gjorde en misslyckad ridtur: hon fick inte rida utan guide, guiden kostade extra och kunde inte engelska, och i stället för bort från staden förde han in henne i trafiken. Vi hade dock en trivsam gemensam lunch på gamla Orient och planerade att skicka ett kort till vår gemensamma vän på tåget från Barauni, som sammanfört oss: Angelica hade fått hans adress medan han försvunnit innan jag lyckats få den. Mot kvällen dök Michaelene med Wayne upp på mitt hotell, som jag trodde hade lämnat staden då jag inte sett till dem, och vi hade te tillsammans. Ett äldre skotskt par hade kommit från Sikkim och hade mycket att berätta därifrån. Deras dotter tjänstgjorde som lärare på Lama Yondas skola och var den enda läraren där och kunde inte få förlängt vistelsetillstånd. Mitt gamla stamställe i Pelling, dess äldsta hotell Garuda, hade varit överfullt och haft vattenproblem – det hade aldrig hänt tidigare. Paret hade dock gjort en underbar rundvandring kring Kacheoparisjön till Yuksom och vidare till Tashiding, där de haft det riktigt bra. Tillsammans med Angelica besökte jag mitt gamla stamhotell Shamrock, som visserligen var helt utan gäster, men Mummy var där i full stil och spelade kort med fem lika imponerande jämngamla väninnor. Det var tydligt att stället fått en ansiktslyftning, köket var renoverat, och vattentank och pump hade förnyats. Trivseln där var den samma som alltid, och det var bara att hoppas att gästerna skulle börja komma tillbaka. När jag senast bott där för två år sedan hade stället varit i kaos och utan vatten. Sedan dess hade den dådkraftiga Mummy uppenbarligen fixat allt. Det var dock anmärkningsvärt att både Shamrock och Tower View fallit ur Lonely Planets viktiga guideböcker, som dominerade marknaden och där ett omnämnande betydde viktig prestige. Med Angelica noterade vi också att såpass viktiga platser som Gangotri, Kedarnath och Badrinath var nästan helt utelämnade. Gaurikund var inte ens omnämnt. Tyvärr tenderar Lonely Planets bästsäljande guideböcker att bara koncentrerara sig på praktiska anvisningar och i anmärkningsvärt hög grad försumma det kulturella och religiösa, som dock måste betecknas som de viktigaste faktorerna i Indien. Dagen avslutades med en reguljär och ordentlig middag på Kungas tillsammans med Angelica, Michaelene och Wayne, mina vänner från Canada och Dharamsala, som också funnit sitt hem i Darjeeling. Under kvällen kom dock de ökända Darjeelingska dimmorna svepande och lindade in hela staden i sin råa fuktighet, vilket inte bådade gott för vädret de närmaste dagarna.

300

del 10 : Lycklig återförening i Phudong. Det regnade i Darjeeling när jag lämnade staden i ottan, det var en råkulen dag, och dimmorna svepte över vägen så att den inte syntes. Jag hade en inklämd plats längst bak och såg ingenting av utsikten, som inte var någon utsikt. Halv tolv kom vi fram till Gangtok, där jag frågade om vägen till jeepstationen för trafik norrut mot Phudong, som hade flyttat igen, och det var lång väg dit att gå. På vägen träffade jag två amerikaner som tyckte att Gangtok var en tokig stad. Jag höll med dem, då jag känt Gangtok för tio år sedan och sett den totala drastiska förändringen från en utsökt idyllisk småstad till en hektisk metropol med lika mycket kaos som Darjeeling. Jag fick snabbt en jeep norrut, och vi rullade ut i det varma mjukt böljande rikt grönskande men melankoliska landskapet. Halv ett var jag framme i Phudong. Mina gamla vänner, mitt värdpar på Hotel Northway, var inte hemma. Vädret var dystert, men det regnade åtminstone inte längre. I väntan på att mitt värdpar skulle komma till rätta och helst dyka upp tog jag en tallrik momos och installerade mig på mitt rum. Ett tyskt par satt i den avsides salongen, och jag slog mig ner hos dem. De var på väg norrut till Yumthang med privatchaufför och guide och specialtillstånd och såg inte fram emot att få ligga i tält i minusgrader. Om det var 20 grader kallt på morgonen kunde ju fingret gå av när man fotograferade. Jag skämtade med dem och hoppades de skulle överleva, men de förstod inte mina skämt. De gav sig snart iväg och försvann för gott ur mitt liv. När mitt värdfolk aldrig infann sig gick jag iväg till klostret. Vädret var halvmulet och milt men inte hotande, så det var behagligt fastän det inte alls var något fotoväder. Klostret var som vanligt, en ny sevärdhet varje gång, jag gick in i det, och där förekom bara en annan människa, en ung munk som städade. Alla dörrar var öppna. När han försvunnit prövade jag dörren till det hemliga meditationsrummet och gick in. Där fick jag vara ensam och ostörd med alla de oerhörda svarta freskerna med sina obeskrivliga motiv av suggestiv och psykologisk mysticism. Normalt släpps ingen utomstående in i detta rum. Jag hade dock visats runt i det av en munk en gång förut för åtta år sedan. När jag kom tillbaka hade mitt värdfolk kommit. De kände genast igen mig, och återseendet var mer än hjärtligt. De hade nu en tio månader gammal dotter som var hur söt som helst. Fadern bjöd mig på te, och vi hade en angenäm pratstund, medan modern var samma goda kvinna som förut. Hon är tibetanska och något av den vilda urkvinnan personifierad med sitt frappanta utseende med jordkvinnan och vildinnan kombinerade. Hon är en mycket god hustru, men hennes man Onghel är nu 46 och har fått börja med glasögon, precis som jag fick göra när jag fyllde 46. En annan inhemsk gäst pratade med mig om Indien och hennes problem och om Nepal. Vi var helt överens om att Indien bara hade två stora problem: överbefolkningen och miljöförstöringen. Om Indien kunde lösa dessa problem eller åtminstone bara miljöförstöringen skulle det vara första steget på rätt väg som sedan bara skulle leda framåt. Emellertid bromsas denna möjlighet av den fatala korruptionen, som naturligtvis (som i alla länder) sitter i byråkratin som en allting förtrögande kräftsjukdom. Han avrådde mig definitivt från att fara till Nepal och rådde mig i stället att återvända till Himachal och Dharamsala.

301

Vi pratade också om de religiösa problemen och motsättningarna mellan hinduism, buddhism och islam, som jag dock betecknade som ett mindre problem. Emellertid kan detta problem inte helt ignoreras. Fastän buddhismen och hinduismen i princip verkar vara samma religion och den förra kommer av den senare råder det vissa skillnader. Angelica berättade om en frontalkrock hon varit med om på vägen ner från Gangotri. Chauffören hade gasat på alldeles förskräckligt och inte ens tutat inför en krök när en annan jeep dök upp i motsatt riktning, och det blev en praktfull frontalkrock. Fastän båda satte in skrikande bromsar ögonblickligen blev skadorna omfattande. Alla de andra passagerarna i Angelicas jeep var hinduer, och en kvinna slog sönder ansiktet så att hon blödde ymnigt, skrek i högan sky av smärta och sannolikt hade slagit ut en del tänder. Likväl brydde sig ingen om henne. Chauffören brydde sig bara om skadorna på sin jeep och krävde att Angelica skulle betala hela biljettkostnaden fastän resan havererat. Ingen hade något människovärde i denna olycka. Bara pengarna och jeepen var av intresse. Den skadade kvinnans smärta och skador fick hon vara helt ensam om. Detta är tyvärr ett utmärkande drag för hinduismen. Där saknas empati, medmänsklighet och människovärde. Till och med islam kommenderar medmänsklighet, medan empatin och människovärdet bara har utvecklats i buddhismen, kristendomen och humanismen. Hade denna olycka inträffat i Sikkim, som är buddhistiskt, hade alla struntat i jeepen och samlats enhälligt kring den skadade kvinnan. När en man i min jeep till Phudong slog i huvudet i en krok i väggen i en kurva visade alla de 14 medpassagerarna omsorg om hans återställning. Det skulle vara samma sak i Sverige. Offer ägnas den primära uppmärksamheten medan de materiella skadorna är sekundära. Är det då så konstigt att jag skyr det hinduiska slättlandet och vänder den hinduiska religionen med all sin absurda stenåldersvidskepelse, där gudastatyer serveras mat i templen som råttorna göder sig feta på, ryggen med förakt och helst ensidigt ägnar mig åt den buddhistiska kulturen uppe i bergen, där jag alltid bara mött vänlighet och värme? På kvällen bjöd mig Onghel på middag som vi intog på tu man hand. Han hade tillrett den själv, det var en risotto med blandade ingredienser av grönsaker och kött av både kyckling och får, och det var faktiskt den godaste middagen jag intagit i Indien på denna resa hittills. Vi pratade mest om mat, och han var en mycket god vän av det kinesiska köket och av kineser, fastän han var buddhist. Vi var helt överens om, att lika litet som alla kineser var onda var alla tibetaner goda. Han gav mig rätt i att de dåliga kineserna troligen bara var de som tjänade regeringen. Jag rådfrågade även honom om Nepal, och han menade att det inte var några som helst problem, om man bara kunde stå ut med oändliga förseningar, plötsliga oförutsedda strejker, och annat oförutsägbart strul som bomber och bakhåll. Det var bara till att åka, om man ville ha roligt.

del 11: Från idyllen i Phudong till festen i Pelling. Vädret var inte för dåligt, varför jag stannade kvar i Phudong och satsade på en utflykt till Mangan och Singik i hopp om att få en skymt av Kanjenjunga. Gryningen var nästan

302

molnfri men inte helt, och ganska snart stod det klart att dagen skulle bli nästan lika molnig som gårdagen. Emellertid var utflykten lyckad, och vandringen från Mangan till Singik och tillbaka igen var lika underbar som för sju år sedan, när jag gjorde den senast. Vädret var faktiskt bättre nu än då, och jag fick till och med de efterlängtade skymtarna av Kanjenjunga. I Mangan är man ganska nära, och man ska ha en ganska stor otur om man ska missa det väldiga berget helt och hållet. När jag kom tillbaka till Phudong träffade jag ett australiensiskt par som hade kommit levande ut ur Nepal. De berättade att de inte haft några bekymmer på vägen fastän de kommit den allra längsta vägen från Naini Tal och alltså gjort Nepal i hela dess bredd med Pokhara och Kathmandu. Polisspärrarna hade naturligtvis orsakat förseningar, men resan från Kathmandu till Siliguri i buss hade inte tagit mer än 24 timmar. Däremot hade de gripits av den beklämmande känslan att läget skulle förvärras i Nepal och kanske nå en absolut botten innan det kunde bli bättre. En annan buss de hade haft framför sig hade blivit plundrad av maoister varvid deras chaufför genast vänt och kört tillbaka. Säkert är alltså Nepal inte, fastän landet gör sitt bästa för att skydda turismen och få den att flyta så bekvämt som möjligt, då den nästan är landets enda inkomstkälla. Det hade varit få turister i Nepal denna säsong, och om turismen bryter samman helt kan Nepals ekonomi knappast överleva. De hade inte heller haft tur med vädret. Det hade varit mulet i princip hela tiden. Maken hade gjort en trek i Pokhara vid Annapurna, men de hade bara sett bergen den första och sista dagen, före och efter, aldrig under trekken. För mig hade vädret varit jämnt fördelat på gott och ont, strålande i Dharamsala och Rishikesh, för jävligt i Joshimath och Kausani, förträffligt för resten av Uttaranchal och de första dagarna i Darjeeling, sedan regn och mulet igen, så det vägde jämnt. Valet stod mellan att ta risker eller vara utan. Nepalfrågan hade hittills dominerat hela resan. Varje ny erfarenhet och information därifrån var dock värd sin vikt i guld. Tillvaron i Phudong var dock kanske det närmaste till idealet man kunde komma: en pastoral idyll helt ute i naturen mycket långt bortom hela stressamhället med dess stök och oväsen - här kunde man verkligen koppla av och njuta. Ändå hade kitschsamhällets vedervärdigheter också delvis redan nått fram ända hit med stressande dumburkar och den där infernaliska jamande indiska schlagermusiken, som mest spelas på utslitna kasettband med slirande och svajande ljud. Värst är det i jeeparna, där de unga chaufförerna knappast kan köra utan de öronbedövande stereohögtalarna på. Det är minsann inte för sådant man kommer till Indien, snarare är det i en strävan bort från allt sådant, och min enda besvikelse i Indien har just varit att Indien dukat under för skvalsamhällets hjärntvättande vulgärkultur med billigt schlageroväsen på burk som ledande tumör. Mitt värdfolk hade varit borta hela dagen, jag hade inte sett dem sedan min återkomst från Mangan, så jag fick inta min middag ensam. De hade spriträttigheter, så lokalen i deras hotells bottenplan var samtidigt en bullersam krog med glada gäster hela dagen. Det var lite stökigt ibland, i Sikkim dricker man mycket, i varje by finns det en eller flera spritbutiker, men stämningen var över lag glad och god. Till detta kommer då det gudomliga Sikkim-teet. Darjeelings te är mot andra teer som mjölk är mot vatten, men Sikkimteet är Darjeelingte ytterligare upphöjt till det dubbla. Det

303

växer på sluttningarna i södra Sikkim, (Darjeeling hör rent geografiskt till Sikkim,) det mesta exporteras, det är dubbelt så dyrt och sällsport som Darjeelingte, men i Sikkim får man det överallt. Det är helt enkelt gudomligt. På morgonen var det dags att bryta upp från detta underbara ställe, som utan jämförelse hade bjudit på resans angenämaste dagar hittills, mest på grund av mitt älskvärda värdfolk och deras fantastiska kock. Som vanligt hade jag gärna stannat längre, men man kunde alltid se fram emot nästa gång. I Gangtok fick jag vänta tre timmar innan min jeep skulle gå till Pelling, varför jag gjorde en kondisrunda och prövade ett cybercafé, som fungerade tillfredsställande. Min jeep satte av till slut, och till min stora glädje tog den vägen över Singtam och Rawangla, som jag inte hade sett tidigare. Det var kallt på vägen, och jeepen krånglade och måste repareras, så resan över bergen blev ganska försenad, så att man kom fram till Legship och Geyzing först i skymningen. Ännu en gång kom man fram till Pelling i mörkret, vilket jag avskyr att göra. Men där fanns åtminstone Angelica på plats. Vi gick upp till Pemayangtse, jag hoppades få träffa Lama Yonda där, men han var tyvärr i Delhi på obestämd tid. Men det var fullmåne, och för första gången fick jag uppleva Pemayangtse i månsken. Där var också hela lärarkollegiet från Lama Yondas skola, (denna unika välgörenhetsskola för föräldra- och hemlösa barn,) en tyska, en spanjor och en sikkimes utom den unga skotska, vars föräldrar jag träffat i Darjeeling. Hon visade oss barnens sovsal, en lada, där de åtminstone hade varma kläder att ligga i. Stämningen i mitt värdshus Garuda i Pelling var den bästa tänkbara. Restaurangen var under kvällen rena puben med hjärtliga skratt och skämt blandade med någon oro över vädret, som inte ville bli bättre fastän det var fullmåne. Vi hoppades dock på morgondagen.

del 12: Tashidingexpeditionen. Alla de gånger jag varit i Pelling hade jag önskat besöka Tashiding och dess kloster som låg på berget bredvid inom räckhåll, såg det ut som, varför jag nu äntligen beslöt att vandra dit. Det var en tillräckligt vacker morgon med någon sol men också med tillräckligt med moln för att det inte skulle bli gassigt. I början var expeditionen enbart angenäm. Det var utförsbacke hela vägen, och först när denna började bli brant började jag få betänkligheter, då jag kanske måste ta samma väg tillbaka. I själva verket gick vägen cirka 1500 meter ner i en ravin och sedan lika högt upp därifrån på andra sidan. Denna uppklättring blev förfärlig. Denna nivåskillnad på 1500 meter först ner och sedan upp påverkade hela systemet. Där nere i dalen var det dessutom dubbelt så varmt eller mera som uppe i Pelling (på 2000 meter), så man rann hela tiden. Det värsta var emellertid uppklättringen från Tashiding till dess kloster. Detta ville man ju inte missa, så man tog denna korsväg, som var stenlagd med små skarpa kantstenar som skar genom sandalsulorna och gjorde promenaden till en tortyr. Klostret var sedan ingenting märkvärdigt. Pemayangtse ligger betydligt högre, men bakom klostret var det en formlig trädgård eller skog av stupor.

304

Jag nådde Tashiding vid middag (efter fyra timmars vandring) men kom inte ner från klostret igen förrän halv 2. Då var jag helt slut. Hade det funnits en jeep där då som kunnat ta mig till Pelling via Legship och Geyzing hade jag tagit den, men det fanns ingen. Det kunde möjligen finnas en om en eller två (alltså minst tre) timmar. Alltså var jag tvungen att vandra tillbaka. Vägen ner i ravinen var inte så besvärlig, men sedan började den verkliga korsvägen. Samtidigt som man rann som ett såll var man så trött att en kilometer (uppför) tog en timme. Klockan fyra nådde jag en byskola där jag bjöds på te, varefter jag trots allt kunde fortsätta. Klockan 6 nådde jag fram till hotellet, men då var benen färdiga proteser. Det var den värsta trek jag någonsin gjort i Indien. Ingenting i Ladakh kunde jämföras med detta. Jag hade vandrat 25 kilometer neråt och 25 kilometer uppåt nästan vertikalt. Jag skulle aldrig göra om det. Det värsta var de rent kroppsliga obehagen. Samtidigt som man svettades som ett såll slog det lock för öronen på grund av de olika lufttrycken och den häftiga andhämtningen. Antagligen uppstod det också en akut vätskebrist, ty tillbaka på hotellet kunde jag dricka en hel stor kanna te, en halv vattenflaska, en halv ölflaska och kaffe och var ändå törstig. Emellertid var jag så smutsig efter denna vandring att jag bara måste duscha hur kallt vattnet än var. Hela dagen var en orgie i självplågeri som kröntes med en dusch och tvagning i isvatten. Naturligtvis kändes det efteråt som att jag aldrig mer skulle bli varm om fötterna eller händerna. Hade expeditionen fallit ut väl hade jag i morgon gjort en liknande vandring till Yuksom. Jag hade haft underbara vyer under hela vandringen och fått en del fina bilder, men var det värt det? Det var snarare tortyren jag skulle minnas än vyerna. Så vi får se hur det blir med en eventuell Yuksomexpedition. Vår fransman från Strasbourg vill ta en jeep dit, och vi kanske hakar på. Jag planerar stanna två nätter till i Pelling, åtminstone måste jag vila benen igen så att jag blir av med proteserna och man kan använda benen igen, medan Angelica ändrar sitt program hela tiden, men hon längtar till värmen och tar förmodligen bussen direkt till Siliguri i övermorgon, om inte Yuksom kommer emellan. På kvällen fortsatte dock festen i Pelling med full vigör och gott humör och massor med öl, så att det till och med blev sångframträdanden. En jämnårig holländare var där med sin nepalesiska hustru som var professionell sångerska och brukade uppträda både i Nepal och Amsterdam. Två gånger hade hon vunnit schlagerfestivalen i Holland, och hon kunde sjunga både på holländska, indiska och nepalesiska. Två muntra koreaner stämde i som bara skojade hela tiden. Angelica försökte komma med att svensk pizza var bättre än den italienska, men det var inte särskilt övertygande. En smaksak kan man driva hur långt som helst utan att kunna jävas och utan att man övertygar någon. Benjamin från Frankrike (Strasbourg) spelade sina favoritlåtar på sin telefon, vilket mest var Charles Aznavour. Jag hade inte hört hans "La Bohème" sedan 1966 i Italien och fick alltså nu först höra den igen i Pelling i västra Sikkim under Kanjenjungas skugga i fullmånens sken. Naturligtvis blev det dagens clou.

305

del 13: Fast i Darjeeling, Nepalfrågan och Johannes krigsanalys. Efter Tashidingexpeditionens fasor kände jag inte för att göra någon mera utflykt i Sikkim. Benjamin och Angelica ville ta en jeep till Yuksom, men vädret var sämre, och man såg ingenting. Under morgonen gjorde jag den obligatoriska vandringen både upp till Sangachoelingklostret (där man har den bästa utsikten) och till Pemayangtse med dess skola för föräldralösa barn. Senast jag var här för två år sedan hade vi en kapplöpning upp till Sangachoeling klockan 5 för att hinna upp före den fantastiska soluppgången över Kanjenjunga, där vi sedan frossade i fotografering av världens vackraste berg. Nu såg man ingenting, inte ens i gryningen. Dessutom var den gamla genvägen upp till klostret förstörd av nya vägarbeten. Det pågick en förskräcklig aktivitet av nya vägarbeten överallt i Pelling, så att lastbilstrafiken var ganska prövande. Kanske det låg något i den äldre skotskans ord i Darjeeling, att inom tio år skulle hela Pelling vara förstört av utvecklingen. Detta par hade gjort Yuksomtrekken som man ska göra den, norrut till Kacheoparisjön och Yuksom och sedan vidare ner till Tashiding under fyra dagar. Skolan vid Pemayangtse blomstrade. Den hade nu fyra våningar och var ett imponerande skolbygge, i synnerhet när man tänker på att den var för hemlösa och föräldralösa. Den hade en imponerande stab av frivilliga lärare från hela världen, för närvarande minst tre, och såg på alla sätt ut att blomstra. Det var bara att glädjas med Lama Yonda över hans storartade livsverk. När jag kom tillbaka till Garuda skulle Angelica och Benjamin ge sig av. De skulle dela en jeep till Yuksom tillsammans med andra och skulle antagligen inte komma tillbaka. Angelica skulle sedan vidare direkt till Siliguri över Tashiding och äntligen lämna dessa kalla trakter med sitt dåliga väder för att sticka till Calcutta, Bombay och Goa för resten av sina fem återstående veckor. Jag skulle inte få se henne mera. Det hade naturligtvis varit ett nöje att få resa med en svenska i dessa trakter i Darjeeling och Sikkim under så pass många dagar, nästan en hel vecka, men hon hade sitt eget program och var trött på kylan i bergen. Hon hade som en av de allra sista kommit upp till Gangotri före stängningen vid Diwali (den 1 november) och där suttit och huttrat tillsammans med nio andra förfrusna västerlänningar medan snön föll och det dåliga vädret jagade dem på flykten. Sedan dess hade hon dragits med en typisk långlivad Himalayaförkylning. Jag hade följt med dem till Yuksom om vädret varit bättre. Nu såg man ingenting, och det dåliga vädret förstörde allt för alla. Ingen var glad, och västerlänningarna uppträdde burkigt och drog sig in i sig själva. Jag hade beställt en plats i en direktjeep tillbaka till Darjeeling klockan 7 i morgon bitti, så det var bara att vila och ta det lugnt sista dagen i Sikkim. Min värd, som jag äntligen fick träffa nu på dagen, menade att det fanns någon anledning till att inte fara till Nepal. Emellertid var också väderfrågan av betydelse. Det australiensiska paret, som jag träffat i Phudong, hade i princip bara haft tråkigt väder i Nepal och bara sett bergen två gånger under två veckor. Denna eftermiddag i Pelling började det regna. Skulle vädret fortsätta så här och varken bättra sig i Darjeeling eller i Nepal kände man mest för att ta tåget hela vägen runt tillbaka till Himachal, där chanserna för bättre väder i Manali och Dharamsala var större. Man lämnade ju inte gärna Göteborgs rusk, regn

306

och dimma bara för att möta samma rusk, regn och dimma i Himalaya. Då var det ju liksom ingen vits med hela resan. När jag lämnade Pelling nästa gryning ösregnade det. Icke desto mindre mötte vi på vägen en hel procession av festligt dekorerade jeepar som tydligen deltog i en bröllopsresa till Pelling – i ösregn och kyla. Processionsdeltagarna i bröllopsfirandet verkade lika glada ändå. Nere vid floderna var vädret bättre och varmare, men vid uppklättringen till Darjeeling tilltog dimmorna och molnen igen. Dock hade det kunnat vara värre. Framme i Darjeeling tog jag genast del av de senaste Nepalnyheterna. Regeringen och maoisterna pratade med varandra, och det var huvudsaken. Maoisterna var inte längre stämplade som terrorister, och de krävde inte längre monarkins avskaffande. De hade 50% av landet under kontroll och kunde när som helst utlösa landsförlamande vilda strejker. De hade redan visat att de kunde isolera hela Kathmandu. En resa till Kathmandu behöver inte ta mera än 17 timmar från gränsen (från 15.30 till 8 på morgonen) men säker kunde man aldrig vara. Alternativet vore att ta tåget till Delhi och där åter bege sig upp till Manali och Dharamsala under den sista veckan. Mycket talade för detta och mest av allt väderleksfaktorn – vädret bjöd med största sannolikhet på mera sol och värme där än här och i Nepal. Min rumskamrat, som varit det också i Pelling sista natten, som flytt från Pelling och regnet efter bara en natt där, och som hunnit före mig fram till Darjeeling, kunde meddela att det var nästan hopplöst att få tågbiljett västerut. Han hade försökt till Benares och kunnat få en bokning tidigast till den 23-e (om fem dagar). Han hade tillråtts att ta en biljett till Patna och sedan försöka få ett lokaltåg därifrån. Det verkade alltså svårt att komma ifrån Darjeeling. Slutligen fick jag äntligen tag på Johannes. Han skulle härnäst till Nepal men rådde mig inte att följa med. Han bekräftade alla riskmomenten om det dock nu var mera riskfritt än på länge att fara genom Nepal. Han menade att allt var maoisternas fel. ”De har ingen rätt och ingen sak. De kommer aldrig att komma över det faktum att kungen och hans regering är lagliga, hur korrupta de än är och hur avskyvärd kungen än är. Maoisternas enda möjlighet att komma någonstans och få plats i regeringen är att göra sig lagliga genom att göra sig accepterade genom förhandlingar och kompromisser. Om bara maoisterna kan göra sig rumsrena är problemet löst. Om de börjar förhandla och kompromissa behöver de inte slåss längre, och då finns det heller ingen anledning att slåss längre. Jag hoppas på en sådan utveckling: att maoisterna småningom skall inse att deras inbördeskrig är meningslöst och bara upplöser och leder landet i fördärvet. Deras krig är en ensidig förstörelseakt mot landet. Det enda vettiga de har att göra är att lägga ner vapnen och gå hem, och är de det minsta mottagliga för förnuftiga argument blir det detta som de slutligen gör. Därmed kvarstår dock kriget. Nepals inbördeskrig är bara ett avsides lokalbråk. Det verkliga kriget pågår i hela världen och är mycket allvarligare och utan överskådligt slut. Det är inte bara tredje världens kamp mot fattigdomen och sjukdomarna. Det stora kriget gäller miljöförstöringen och Aidsepidemin. Miljöförstöringen är en konflikt som ständigt trappats upp sedan 60-talet och som under de senaste tio åren förvärrats till det dubbla genom

307

växthuseffekten. Detta krig är för naturens och mänsklighetens överlevnad mot stormakterna, som i dumhet och kortsynthet prioriterar kortsiktiga vinster mot planetens överlevnad. Det går inte. Stormakterna (i-länderna) måste kapitulera och offra kapitalismens illusioners trygghet för det globala förnuftet. På lokal nivå måste Indien åtgärda sin nedsmutsning. Du har väl knappast sett något skitigare land, men Pakistan är dock ännu värre. Miljöfrågan är den främsta krisen i frågan om naturens överlevnad, och den måste lösas först. Först om naturens överlevnad är säkrad kan man alls börja tänka på mänsklighetens överlevnad, som är helt beroende av naturen. Och då först kommer Aidsproblematiken upp som mänsklighetens största interna problem. Malaria och tuberkulos kommer sedan, men de kommer först på tredje och fjärde plats i allvarsgraden. Så länge miljökrisen fortsätter har människan inte vunnit kriget för sin överlevnad, och så länge måste hon fortsätta utkämpa detta krig, som de flesta människor i dumhet är beredda att förlora genom att förtränga det.”

del 14: Flykten från Darjeeling. Dolly bekräftade också att allt inte var alldeles säkert i Kathmandu. Dave Douglas, hennes bror, framstående konstnär i Kathmandu, hade precis fått en tavla färdig och skulle leverera den när kunden blev kidnappad av maoisterna. Deras verksamhet påverkar alltså till och med fredliga harmlösa konstnärer och deras verksamhet negativt. Och deras aktiviteter har spridit sig långt ner i Indien. I Patna genomfördes en djärv och väl planerad kupp mot ett fängelse så att över 300 interner blev befriade, däribland två maoistiska ledare. Mina italienska vänner återkom samma dag från sin femdagarstrek till Sandakphu och Phalut ganska medtagna, då de frusit ordentligt under nätterna på 3500 meters höjd med minusgrader i dåligt isolerade hyddor. Christian från Danmark var en annan gäst som tänkte njuta ordentligt av vår varma dusch och var just färdigt intvålad när varmvattnet tog slut och slog över till iskallt direkt. Ack, alla dessa kallduschar i Himalaya! Under natten gick temperaturen ner till 12 i vår sovsal, men den råa fuktigheten förvärrade kylan. Jag frös ohjälpligt och måste klockan 3 stiga upp för att dra på mig byxorna för att kunna sova vidare. Solen kom under morgonen men var inte långvarig, och Kanjenjunga förblev intäckt i moln. Jag köade i 90 minuter vid biljettkontoret i järnvägsstationen för att pröva min möjlighet att få en biljett till Delhi. Skulle det inte gå skulle jag satsa på bussen till Bodhgaya och därifrån ta tåget. Men jag fick biljett. Det blev vad de kunde erbjuda mig, en dyr förstaklass AC (Air Conditioning) i ett supersnabbt tåg som skulle nå Delhi (1500 kilometer) på ett drygt dygn för 1620 rupier, vilket trots allt var billigt. Vi hade en gemytlig frukost i solen, jag och italienarna med Marcus från Australien, som igen hade råkat ut för att vattnet blev iskallt just när han tvålat in sig. Solen varade till klockan 10. Sedan tog dimmorna och den råa kylan över. Christian planerade vidare sin trekking i Nepal. Och jag fick en chock när jag mötte honom i vårt café tillsammans med en kopia av Johannes men av betydligt yngre årgång. Även

308

Christian hade frusit under natten trots sin sovsäck och haft kallare i sitt rum än vi haft i dormitoriet. Johannes yngre kopia visade sig komma från Finland och hade länge verkat i Nepal som biståndsarbetare. Han var mycket blid och vänlig, var finne och hette Tatu. Han skulle bo i vår sovsal med oss. Under mina sjutton resor i Himalaya var han den tredje finne jag någonsin träffat (efter en flicka i Mandi 1995 och en finne i Nepal 1997 som inte ens kunnat engelska) utom Johannes. Vädret blev inte bättre. Sista morgonen i Darjeeling var det så råkallt att man knappast ens kunde skriva. Då gick det för långt. Darjeeling med världens vackraste läge vid Kanjenjunga kunde bara bjuda på isdimma och iskyla, mörker och råhet. Det var värre än november i Göteborg. Solen kom nästan fram senare på morgonen, så att man nästan kunde existera. Alessandro, Marcus och Renzo stack iväg till Sikkim, så det blev bara jag, Christian och Tatu kvar på Tower View. Naturligtvis diskuterade vi väderfrågan och skurken i dramat, växthuseffekten, som förstörde vädret för oss i Darjeeling och smälte ner alla världens glaciärer. Christian hävdade att allt inte var miljöförstöringens fel men att denna visserligen förvärrade situationen. Undersökningar i Canada visade att glaciärer smält i British Columbia och Alberta redan före industrirevolutionen och att detta berodde på ökad solaktivitet. Detta ursäktade dock naturligtvis inte på något sätt miljöförstöringen och koldioxidutsläppen, avverkningen av skogarna och förgiftningen av haven, som var helt och hållet på människans ansvar och ej på solens. Däremot var ozonfrågan en helt annan fråga som varken berodde på solen eller på koldioxidutsläppen utan på utsläppen och frigörelsen av freoner från delvis människans miljöförstöring och den globala uppvärmningen, som frigjorde farligt mycket kväve från de smältande tundrorna. Kort sagt, naturen kunde tillgodose alla människans behov men ej hennes girighet. På Chowrasta var det fullt hålligång denna lördag med omfattande Sai Baba-processioner och stort halleluja. Jag visste inte att han fortfarande var aktuell som sektledare efter alla sina pedofilskandaler. Min sista kväll i Darjeeling tillbringade jag med Tatu och Rob, en nykommen engelsman från Oxford, som Christian ville ha med sig på sin trek till Mount Everest men som inte var helt entusiastisk. Han var väl medveten om att maoisternas ensidiga vapenvila skulle gå ut den 3 december, då han och Christian, om han följde med, skulle befinna sig mitt i sin trek och kanske komma tillbaka till Kathmandu lagom till vapenvilans upphörande, då ingen visste vad som skulle hända. En annan osäkerhetsfaktor var vädret. Den 9 november 1995 hade Himalaya drabbats av en plötslig orkan från Bengaliska Viken som öst våt snö över bergen i massiva syndafloder och orsakat plötsliga jordskred och översvämningar överallt. 63 turister hade förolyckats, och under de följande veckorna undsattes hundratals. Christian hade varit i Nepal för första gången då och glömde det aldrig, så åtminstone han visste vad Nepals berg handlade om, men han hade ingen erfarenhet av maoister. Vi satt uppe och pratade tills vi kördes ut då vår värdfamilj ville gå och lägga sig. Klockan var bara strax över 10, men kökspojken vidtog det smutsiga tricket att stänga av elektriciteten för att få iväg oss.

309

Naturligtvis var mitt beslut att återvända till Himachal och hoppa över Nepal kontroversiellt, men jag hade övervägt riskerna noga, och i min ålder är det ursäktligt att minimalisera riskerna. Christian och Rob hade månader på sig och hade råd att förlora tid på vilda strejker och maoister i Nepal medan jag bara hade åtta dagar kvar och inte kunde missa flyget. Chanserna för bättre väder i Himachal var också bättre än i Darjeeling, där bristen på solsken hade en förödande demoraliserande verkan som blev värre för varje dag. Sedan sista dagen i Pelling (den 17 november) hade jag knappt sett solen och bara frusit.

del 15 : Resans tredje varmdusch i Vashisht Naturligtvis strålade Darjeeling av värme och solsken när jag lämnade det. Det är ju alltid så. Man drabbas av oväder och tvekar om man skall vänta ut det eller undfly det, man väntar tålmodigt några dagar, vädret blir bara sämre, och så tröttnar man och lämnar, och genast blir vädret bättre. Det är nästan som en naturlag. Jag hamnade på ett tåg som inte var av denna värld, ”Rajdhaniexpressen” med enbart vagnar i första klass och luftkonditionering med en otrolig service ombord: alla måltider var inkluderade i priset, lunch, middag, förfriskningar, te och frukost. Före middagen serverades dessutom soppa, och man fick glass till efterrätt. Jag hade placerats tillsammans med två unga yachtbyggare från Nya Zeeland och en australiensare som spelade gitarr. De var mycket trevliga, och australiensaren blev liv och lågor när han hörde att jag skulle till Dharamsala. Han hade varit där den 10 oktober när den första snön föll och framhöll ändå alla ställets fördelar. Jag kunde bespara honom besväret att omvända mig, jag var redan frälst om jag dock redan varit där endast 13 gånger, han fick så han teg, men vi hade trevligt tillsammans, och han var inte alls oäven på sin medhavda gitarr. Alla de hemska frusna dåliga nätterna i Darjeeling kompenserades av denna sagolika natt på tåget efter god mat och med dubbla filtar. Klockan 10 var vi framme i Delhi – efter bara 22½ timmar! Jag rekommenderades att ta tunnelbanan till busstationen, den kostade bara 7 rupier, och det var tre hållplatser dit. Så utsattes man även för den sensationen att få åka i Delhis splitternya tunnelbana. Naturligtvis var säkerhetskontrollen omfattande, och mitt bagage genomsöktes noga av rutinerade vakter. Tyvärr hade jag varken bomber eller granater att erbjuda utan bara böcker, kläder, en necessär och en flaska. Bussresan upp till Manali slog alla köldrekord. Några kuriösa episoder: vid en trafikstockning lyckades vår buss krångla sig förbi en skrymmande överbelastad truck, som stod i vägen, med att köra om den på insidan. Det var en vansklig operation och en fråga om millimetrar, men precis när vi segade oss förbi och allt utom snuddade vid den hördes en explosion. Det var truckens bakdäck som small utan att vi rört vid den. Var det vårt fel? Inte alls. Dock hade truckens bakdäck smällt av precis i det mest spännande ögonblicket av vår passering. En vida obehagligare episod härrörde från det vanliga problemet bussjuka damer. En ung mor med två barn, en son och en dotter mellan 10-13 år, satt framför oss, och flickan blev bussjuk och spydde på golvet. För sent placerade modern henne vid fönstret och öppnade detta, så att all kall luft blåste på oss som satt bakom. För att åtgärda spyorna på golvet tog

310

modern tidningspapper och torkade upp det värsta med fötterna. Sedan slängde hon ut tidningspappret. Emellertid blåste det ju, med den påföljd, att allt vått från pappret blåste i ansiktet på den stackars gubbe som satt bredvid mig, en hygglig ordentlig man i ylletröja och fina byxor. Han fick sedan ett bestyr med att torka upp från sitt ansikte och sina kläder vad som kunde torkas upp, men lukten satt kvar. Han var helt oskyldig och modern också. Bussresan skulle ha tagit 14 timmar, men chauffören behagade stanna vid vartenda samhälle på vägen för att stärka sig med något varmt. Uppehållen blev därför långa och efter Mandi ständigt allt flera. Vi kom fram till Manali först efter 15 timmars resa genom resans hittills kallaste natt, men belöningen väntade vid målet. Vädret var kristallklart, varenda stjärna syntes före gryningen, och Manali var tämligen turistfritt. När jag uppsökte mitt gamla hotell Grönland var bara värden hemma. Han brukade stänga för säsongen den 1 november men hade för säkerhets skull dröjt kvar för att eventuella gamla gäster ej skulle känna sig bortkörda. En annan bodde på Grönland utom jag, som bott här i fyra nätter och frusit värre för varje natt. Han skulle nu bege sig vidare, så jag skulle bli ensam på hotellet. Köket var stängt, det fanns inget varmvatten, men värden kunde koka te eller kaffe. Paul, den andra gästen, en cyklist, hade för kylans skull gått och lagt sig redan klockan 8 på kvällen. Men bergen strålade i skönhet, någon snö prydde de högstas toppar, Manali och hela Kulludalen hade aldrig varit vackrare, och det var trots allt vad jag hade kommit hit för.

311

Det var alltså en sträcka på 200 mil jag hade klarat av från Darjeeling på två dagar och två nätter i jeep, tåg och nattbuss. Naturligtvis behövde man tvätta av sig efter någonting sådant. I mitt hotell var varmvattnet avstängt, och det kalla vatten som fanns var närmare nollgradigt. Så jag begav mig upp till de varma källorna i Vashisht. Det kostar ingenting att duscha, tvätta sig och bada i dess ångheta heliga varma källor vid ett tempel, men man måste ta av sig skorna och ge en rupie i symbolisk offergåva. Vad jag inte visste var att man även måste ha badbyxor. Det komplicerade saken. Att bada naken bland idel hinduer med blygdbyxor på vore ungefär samma potentiella risktagande som när Passepartout i Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” klampade in i ett hindutempel i Bombay med skorna på. Han fick fan för det, avslets skorna med våld, blev av med dem för gott och åtalad för förargelseväckande beteende. Skulle något liknande drabba mig? Lyckligtvis fanns där en annan svensk från Borås som var i samma situation. Han tog risken att bada naken och kom undan med livet. En vakt sade mycket höviskt, att det visserligen var förbjudet att bada naken, men att de i detta fall gjorde ett undantag, då vi ej känt till bestämmelserna och ej tagit med oss badbyxor. I Sverige är man ju inte precis van vid obligatorisk klädsel vid offentliga badinrättningar. Badet var hett med snudd vid skållhett men desto mera välgörande, i synnerhet som detta var min tredje tvagning i varmt vatten sedan jag kommit till Indien för 30 dagar sedan.

del 16: Tibetfrågan. Ett fenomen som Indienresenärer alltid får tampas med är folk som undrar varför de alls far till Indien. Både hinduer och västerlänningar ställer sig ofta undrande inför västerländska Indienresenärer, i synnerhet sådana som faller och återvänder år efter år, som jag, nu för sextonde gången på tretton år. Det verkar ju inte klokt. Det förekom inte mycket Indienresenärer när jag kom första gången, och även andra resan kände jag mig ganska ensam. Gradvis har turismen ökat sedan dess, inte explosionsartat men säkert, och mest beroende på det att de som en gång rest till Indien oftast återvänder och fortsätter att återvända. De fascineras av landet som de rent intuitionsmässigt känner att de har mycket att lära av. Indien är ju faktiskt världens äldsta kulturland där dess uråldriga kultur aldrig ens har avbrutits, utan hinduismen är samma soppa av filosofi, animism, symbolism och övertro idag som för 4000 år sedan. Dock blev min första kärlek i Indien och anledningen till mitt första fall inte Taj Mahal, ehuru det var en förträfflig introduktion, och inte Benares, som fyllde mig med misstro, utan Darjeeling, som fortfarande var mer brittiskt än indiskt. Det var kvarlämningarna av den brittiska kulturen i Indien jag föll för och inte den indiska. Sedan dess har jag sett en medelklass växa fram i Indien som är helt avskräckande, den nyrika inhemska indiska turismen är lika vulgär och kitschartad som den amerikanska, och de kan lika litet bete sig. Turisterna från Calcutta, Delhi och Bombay som reser upp i bergen är plufsiga, bortskämda och fula, de orkar ingenting, de kan betala för guider och ponnies som de bara blir en belastning för och de kommer aldrig fram, de är ohyfsade och kan bara kommendera och

312

ingenting göra själva, och de för värre oväsen än de ökända israeliska gängen. Kort sagt, de är värre än de gamla kolonialisterna, som ändå hade stil. Det var denna stil jag lärde mig älska i Indien där den ännu finns kvar, och jag fann den också alltid hos moderna engelsmän som reser i Indien, ibland även hos kanadensare, australiensare, sydafrikaner och nyzeeländare men aldrig hos amerikaner. Och denna stil var särskilt intakt just i Darjeeling, där dess sammansatta befolkning av nepaleser, tibetaner och sikkimeser tacksamt tagit över den och förvaltat den (genom att bland annat driva Indiens bästa skolor där), så att den brittiska kosmopolitiska andan kunde fortleva i Indien. Man stötte även sporadiskt på den på andra platser, som hos mr Shah i Almora och hans föredragande av den gamla brittiska tiden mot den indisknationella, som i McLeod Ganj bland tibetanerna i Dharamsala, i andra liknande ställen i Himachal som Simla, Manali och Dalhousie, i Kashmir och Calcutta, det brittiska imperiets andra stad, och egentligen överallt där hindunationalismen inte var den dominerande som i Bihar och Uttar Pradesh. Till detta kom det tibetanska elementet, dessa 130,000 flyktingar från Tibet, ett enastående kvalificerat kulturfolk med en större höghet i anden än några andra, som i Indien levde på nåder och ofta var illa sedda. Johannes jämförde en gång den tibetanska situationen med Finlands. ”Föreställ dig att Sovjetunionen hade vunnit i Vinterkriget och ockuperat hela Finland, därpå förstört alla dess kyrkor, kloster, skolor och bibliotek, tvångsinfört ryska som obligatoriskt språk som, om man inte behärskade det, uteslöt en från samhället, att man sedan bara kunde få fotfäste i samhället om man lät sig indoktrineras av Stalin och hjärntvättas till okritisk marxist, att sedan ryssarna gick in för att tvångssterilisera så många finska mödrar som möjligt, och att de sedan genomförde en massexport av ryssar till Finland, där sedan bara ryssarna fick alla viktiga jobb, 7,5 miljoner mot finnarnas fem. Föreställ dig detta scenario, och du har bilden klar av vad som har fått hända i Tibet med Englands, Indiens, Frankrikes och Amerikas tysta medgivande.” Jag trodde aldrig han skulle ha kommit fram till Manali före mig, men när jag gick till det stora klostret i nedre delen av staden var han nästan den första person jag såg, där han stod tillsammans med de andra munkarna vid ingången till templet spjuveraktigt leende, och han sade: ”Du ser ut som om du såg ett spöke.” ”Men hur i all sin dar hann du hit före mig genom hela Nepal?” ”Du glömmer att jag är van att resa här och att det har gått fem dagar sedan vi senast sågs. Det tog väl bara två dagar för dig själv hit?” Han bekräftade att den västra ”porten” till Nepal från Naini Tal inte beredde några som helst svårigheter längre och att den troligen snart skulle bli den av västerlänningar mest anlitade ingången till Nepal, då den var så nära Delhi. Sannolikt skulle den därmed även bli den säkraste, medan Raxaul och Sunauli skulle bli mindre viktiga. Raxaul var alltid den mest illa beryktade, då den låg mitt i Bihar och alla världens skojare väntade där som hyenor på att få skinna västerlänningar. Om det var vid någon gränsövergång till Nepal som man kunde träffa på maoister så var det där. Emellertid bekräftade Johannes mitt intryck, att maoisterna var ytterst nyckfulla och opålitliga. De kunde plötsligt visa sig aktivt militanta och framgångsrika för att sedan lika

313

plötsligt försvinna helt. De var helt ofarliga för turister, medan lokalbefolkningen led av deras terrorism, då de rövade bort barn och hjärntvättade dem. Men Johannes var trött på Nepalstöket, som han menade var underordnad den vida mer angelägna Kinafrågan, som berörde hela världen. ”We are in for the killing now,” menade han på fullt allvar, när han beskrev situationens utveckling i Kina. Det värsta som Kina har gjort under maoisternas ledning är inte folkmorden och massteriliseringarna, kulturrevolutionen och skräckväldet, diktaturen och den etablerade maktmaffians laglöshet och ofelbarhet, utan det värsta var vad de hade gjort själva landet, som idag kunde betecknas som världens största miljökatastrof. Sedan 1949 har Kina avverkat 40% av Tibets skogsareal, och därmed har Yangtsedalen förlorat 85% av sin växtlighet. Därmed har Yangtses erosion accelererat så mångfaldigt att Yangtses bortförande av jord ut i havet är mer än Nilens, Mississippis och Amazonflodens tillsammans. Som resultat har översvämningarna av Kinas floder resulterat i värre katastrofer än någonsin för Kinas befolkning. 1998 omkom 10,000 medan 240 miljoner led skador av översvämningarna, vilket kostade Kina 37 miljarder dollar. Asiens 10 största floder rinner upp i Tibet, och liknande skador som Yangtses har även konstaterats med de andra floderna, särskilt Brahmaputra i Assam, Salween i Burma och Mekong i Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam. En annan flod, Gula Floden, Huang Ho, har förlorat 23% av sin vattenmängd till följd av ökenspridningen från Gobi efter obegränsade kalhyggen. Som resultat står Kina inför vattenbrist i 400 städer. Kolbränning på hög höjd har lett till sura regn, och miljöförstöringen genom förgiftningen av luften har lett till skenande cancerstatistik, då lungcancer idag är Kinas vanligaste dödsorsak. Samtidigt minskar både nativiteten och medelåldern. Kinas skändning av Tibet har lett till att Tibets medelålder reducerats till 40 år, den lägsta i världen, och sannolikt har utarmningen av Tibet även gjort landet till världens fattigaste land.

del 17: En liten tibetansk by. Norbu inbjöd mig hem till sitt kloster. Det var inte helt utan beräkning han gjorde det, men hans syfte var helt altruistiskt. I januari skall Dalai Lama leda ett kalachakra i södra Indien, och naturligtvis vill alla tibetaner resa dit för att delta. Men resan dit är lång och dyr. När han hörde att jag var ansluten till ett tibetanskt sällskap i Göteborg hoppades han att jag kunde intressera medlemmarna i föreningen till att hjälpa tibetanerna i hans koloni i Manali (110 tibetaner) med resekostnaderna. Naturligtvis skulle jag gärna göra detta. Bara om vi kunde hjälpa några tibetaner på vägen vore det en ovärderlig hjälp av högsta betydelse. Klostret var helt otillgängligt då det var ett nunnekloster (med 100 nunnor och 30 munkar) helt osynligt högt ovanför landsvägen på andra sidan om Beas mot Nagar. Dess position var lika spektakulär som Nagars (med Roerichs villa krönande den urgamla befästade konungastaden) men med morgonsol, medan Nagar hade kvällssol. Då vädret fortfarande var idealiskt var hela utflykten fullkomligt idealisk, då det inte fanns något jag älskar mera i Himalaya än att få utforska nya kloster. Pangongklostret var restaurerat och verkade därför modernt men var i själva verket urgammalt.

314

Efteråt tog han med mig ner till den tibetanska kolonin längre nedåt strömmen (26 km från Manali) där jag bjöds på lunch. För svensk standard skulle denna tibetanska by framstå som undermålig slum, men den var helt normal för tibetanska förhållanden med mycket poesi i rännstenarna. En liten tibetansk by Husen ligger trångt vid rännstensgränder, gamla slitna ruckel med mest hål och springor, någon plansch från bättre världar, trångt i bykaféet med nedsuttna bänkar, men med lyckliga stamgäster, bara solskensansikten, en liten koloni av hundra landsflyktiga tibetaner, en hel värld av poesi och drömmar, optimism och längtan, ingen sorg men bara hopp — och glädje i intim gemenskap. Kan det vara bättre? Mikrokosmos företer ej sällan i förtryckt förminskning en betydligt bättre värld än världen utanför, som ockuperar andra länder och fördriver tibetaner i exil. I rännstensgränden sipprar poesin mer gyllene och varmt än någon välfärd. Min värd var också anknuten till det tibetanska klostret i byn som dess sekreterare, vilket inte hindrade att han slog runt och festade och kom hem berusad ibland. Det gjorde han första kvällen sent klockan 10, varvid han väckte upp sin hjälpreda, som redan sov, och bad honom fixa kaffe åt mig. Kort sagt, min värd och jag kom bättre överens än någonsin, och när vi skildes bad han mig än en gång betrakta sitt Grönland som mitt hem. Jag var den sista gästen, sannolikt skulle ingen mer ta in där i år, under vintern gick temperaturen ner till minus 14, och jag undrade just hur länge ännu han skulle hålla sitt fort mot kylan och vänta på eftersläntrande stamgäster. Han ville ogärna ta risken att de skulle finna ett tomt hotell, om de kom. Själv bodde han i ett av rummen med värmeaggregat och TV, steg upp klockan 7 medan det ännu var som kallast och passerade dagarna där med att läsa. Den sista gästen före mig, en vilsen Paul, hade checkat ut dagen före mig vid midnatt, en högst besynnerlig tid att lämna ett förfruset Manali vid. Resan från Manali blev en upplevelse. För en gångs skull tog jag inte en nattbuss utan en morgonbuss, för att få uppleva landskapet på vägen genom Kangradalen, som jag aldrig fått se. Den vackraste biten var den mellan Kullu och Manali utmed Beasfloden, som här är uppdämd till en fjordliknande sjö, ovanför vilken vägen ringlar sig i fantastiska krumbukter med häpnadsväckande panoramautsikter över ett extremt romantiskt landskap av sjöar och höga berg med vildvuxna branta gröna sluttningar med små pikanta hindutempel. Även fortsättningsvis väster om Mandi förblev vägen hårresande vacker, men det intressantaste stället var Baijnath, en uråldrig kultplats med rester av förhistoriska tempel, som har ett mycket spektakulärt läge med höga branta kala berg dominerande hela

315

horisonten mot norr, ungefär som Kilimanjaro dominerar delar av Kenya. Baijnath ligger i en svacka som i en grop mitt i detta romantiska landskap av kullar och grönska, över vilket bergen reser sig brant och överväldigande. Men resan blev lång. Nackdelen med en dagsbuss är att den stannar överallt för att släppa på och släppa av folk tusen gånger under hela vägen varför resan tar mycket längre tid än en nattbuss, och de ständiga inbromsningarna och inväntandet av att påstigandet av avstigandet skall bli klart är påfrestande. Med på bussen satt tre glada engelskor från Kent, som klarat kylan i Manali genom energiska promenader och därigenom fått se mycket mer av Manalis omgivningar än jag. Jag fick med dem till mitt hotell i Dharamsala, ”Green Hotel”, där de genast fann sig till rätta. Det var mycket varmare i Dharamsala. Min termometer höll sig på 16 grader på rummet, vilket var tre grader över Manali och ungefär lika varmt som i Sikkim, alltså betydligt varmare än både Darjeeling och hela Garwhal och Kumaon. Vädret verkade hålla sig, och i solnedgången glödde bergen och höstlandskapet i de mest brinnande varma färger. Hösten kunde helt enkelt inte bli vackrare än här i Himalaya två dagar före första advent.

del 18: Upplösningen. Jag kom att ha mycket att göra med mina tre gracer från Kent under de sista dagarna i Dharamsala, men slutligen tog de bussen till Dehra Dun för att fortsätta till Varanasi, två av dem, medan den tredje, den trevligaste och klokaste, Vicky, skulle stanna i Rishikesh, ett klokt beslut, då Rishikesh bara är till godo, medan Varanasi är väldigt mycket både för och emot. Med deras avfärd blev jag tämligen ensam i Dharamsala, ehuru det fortfarande minsann fanns västerlänningar kvar tillräckligt, men ingen som jag kände eller kände för att lära känna. De sista tre dagarna i Dharamsala blev kallare för varje dag, och varje natt frös jag benen av mig och måste stiga upp klockan fyra för att dra på mig byxor och sockor. När de tre gracerna från Kent avreste fick jag överta ett täcke från deras rum, vilket räddade min sista natt, den enda då jag slapp frysa och kunde sova ut ordentligt, vilket var viktigt, då nästa natt skulle tillbringas i nattbuss till Delhi. Varje morgon tog jag min morgonpromenad upp till Triund. Där var redan minusgrader på nätterna, och Lakka fanns inte vid Snow Line, varför jag avstod från att fortsätta dit. Vinden var isande kylig, så man kunde inte ens stanna länge vid Triund. Sista morgonen mötte jag ingen på vägen upp, varför jag blev helt ensam där uppe med min unge Biharivän från Bodhgaya. Han lagade åt mig resans sista och godaste omelett. För första gången hade snön då redan börjat lägga sig över bergen (den 28.11), och det hade varit tre minusgrader på morgonen. Vintern var på väg. Naturligtvis var mitt beslut att inte fara till Nepal för att i stället fara till de betydligt kallare Manali och Dharamsala ett kontroversiellt beslut. Manali hade inte alls varit med i programmet, det hade varit en ren improvisation då jag där kunnat sammanträffa med Johannes en tredje och sista gång efter hans senaste uppdragsresa genom Nepal, men det hade visat sig vara en av resans höjdpunkter jämsides med Phudong i Sikkim, en ren

316

lyckträff alltså. I Dharamsala hade det varit varmare, men jag hade ändå där frusit mycket mera. För att få upp värmen den andra dagen gick jag med de tre gracerna från Kent till Nicks kafé, den bästa och populäraste restaurangen i McLeod Ganj, för att där värma mig med riktig ravioli. Det var dyrt och helt värdelöst, ehuru det smakade hur gott som helst, men portionen var försvinnande liten och helt vegetarisk. Det är svårt att hitta köttrestauranger i Dharamsala. Till slut kompenserade jag mig med en riktig tibetansk gammal sylta med köttmomos för bara 30 rupier (6 kronor) med mycket chili. Det gjorde susen. Kött med chili var den rätta medicinen mot kylan. På Tara Café träffade jag ett ungt trevligt engelskt par som tillbringat månader med att bara drakflyga. De tänkte sig ner till Nepal för att fortsätta drakflygningen ovanför Pokhara. De menade att maoisterna i Nepal nu lagt ner sina vapen och att Nepal var på rätt väg. Jag hoppades de hade rätt, men de bekräftade i mångt och mycket Johannes rapporter om utvecklingen. De menade även att Indien var ett av världens säkraste länder att resa i numera medan praktiskt taget alla tredje världens länder fortfarande var livsfarliga. Indien hade bidragit mycket till den diplomatiska offensiven i Nepal, som kanske nu så småningom skulle slå följe med Indien i bättre säkerhet för utsatta resenärer. Vilket för mig tillbaka till min sista samvaro med Johannes i Manali. Då han är den mest professionella teolog jag känner var jag tvungen att klämma honom lite grann på den punkten. Vad menade han om hinduismen, buddhismen, kristendomen och islam idag? ”Man kommer inte ifrån det. Hinduismen är äldst och kom väl från början närmast sanningen, som den försökt åskådliggöra i de 108 Upanishaderna från ungefär samma tid som Gamla Testamentet och Homeros slutredigerades. Hinduismens Gudskoncept skiljer sig helt från det mosaiska då Upanishaderna mest består av ren extatisk poesi och nästan bara beskriver gudomen i positiva ordalag som kärlek, skönhet och skapelse. Där finns ingenting av Moses hårda maskulinitet med svartsjuka, våld och vedergällning som ständiga verbala gissel. Hinduismen har från början en feministisk sida av gudomen som judendomen och islam helt har missat. Till och med den store och av hela världen högt respekterade hinduisten Ramakrishna på 1800-talet var en del av sitt liv transvestit bara för att komma den kvinnliga sidan av gudomen närmare. Buddhismen är helt och hållet ett barn av hinduismen, vars tolerans den för vidare och utvecklar och rationaliserar till att spränga alla samhälleliga och sociala gränser. Buddhismen har aldrig förnekat något i hinduismen utom dess sociala kastväsen, och hinduismen har alltid helhjärtat omfattat buddhismen som en del av sig själv. Liksom Krishna är Vishnus åttonde avatar (reinkarnation) är ju Buddha hans nionde och Kristus kanske hans tionde. Därmed menar jag direkt att kristendomen är lika mycket ett barn av buddhismen och hinduismen som buddhismen är det av hinduismen. Jesus måste ha lärt sig det mesta i Indien och efter att ha genomfört sin huvuduppgift i Israel som det närmaste Messias någon någonsin har kommit och överlevt korsfästelsen återvänt till Indien och Kashmir, kanske ända till Ladakh, för sin ålderdom. Att hans grav i Srinagar inte skulle ha varit hans har ingen kunnat bevisa. Talrika skrifter och inskrifter i Persien och Indien bekräftar hans verksamhet i Indien. Det klaraste beviset för att han överlevde korsfästelsen är svepningen i

317

Turin, vars avbildning med blod och allt, med törnekronesår i huvudet och spjutsår i sidan och spiksår i händer och fötter bara kan ha kommit till av en levande, blödande och svettande människa. Väl medvetna om att svepningens vittnesbörd faktiskt kullkastade uppståndelsemyten försökte man på 80-talet genom förfalskning av bevis hävda att svepningen bara var 700 år gammal och en förfalskning, men alla svepningens äktheter kullkastade förfalskarnas klåparmödor. Svepningen bevisar Jesus som historisk person som levde efter korsfästelsen. Vad man däremot bör avfärda är tre stora parasiter som av egen fåfänga försökt göra allt för att förstöra kristendomen, nämligen Paulus, Muhammed och Martin Luther. Alla tre förstörde toleransens religion med dogmer. Ta bort Paulus, Muhammed och Martin Luther med alla konsekvenserna av deras påfund, och man skall finna en ren universell acceptabel toleransens religion som passar alla, där kristendomen skall framstå som ingenting annat än en variation och utveckling av buddhismen och hinduismen.” ”Men det är en stor skillnad mellan kristendomen och buddhismen-hinduismen,” invände jag, ”och det är att kristendomen förträngt läran om metempsykosis och karma.” ”Förträngt är rätta ordet, ty kristendomen var inte alls stängd för de lärorna under de första århundradena. Liksom Pythagoras och Platon omfattade även Origenes reinkarnationstanken, som för resten även framhöll det naturliga problemet med Jesu lik och uppståndelsen, att ’lik blöder inte’. Inte förrän på 500-talet förträngdes reinkarnationsläran genom ett koncilium i Konstantinopel. Den som genomdrev denna tvärnitning av kristendomen var ingen mindre än kejsarinnan Theodora, tidigare prostituerad kurtisan med en lång bana bakom sig av skändliga brott och intriger. Hon ville inte höra talas om att man kunde få igen i ett senare liv för vad man förbrutit under detta, så hon framtvingade en bannlysning av all förkunnelse av reinkarnation och karma såsom heresier, och kyrkan föll för det. Därför kunde sedan islam ta över så lätt, då dess förkunnelse av att Jesus aldrig dött på korset var betydligt lättare att acceptera än den då etablerade statskyrkans förkunnelse av köttets uppståndelse, arvsynd och helvete. Över huvud taget har österlandets kristna aldrig accepterat Paulus och därför alltid kommit närmare urkristendomens ideal än den katolska kyrkan och protestantismen.” Den sista natten i Indien blev den värsta, då nattbussresan från Dharamsala till Delhi blev i kallaste laget, men man kom trots allt levande fram. Hemresan blev en thriller, då flyget i Delhi blev försenat och jag bara hade en timmes byte i Frankfurt. Jag hade en halvtimme på mig i Frankfurts mastodontflygplats att förflytta mig från sektor A till B och skaffa boardingkort på vägen. Till slut blev jag insläppt i sektor B utan boardingkort. Även Göteborgsflyget var lyckligtvis 20 minuter försenat, man hade fått byta plan och gate i sista minuten, och tack vare det hann jag till planet och fick jag med mig allt bagage. Följaktligen slog jag ner i Göteborg bara nio timmar efter att ha lyft i Delhi, vilket faktiskt var nytt rekord. Redan i Frankfurt låg det frost och snö fläckvis på marken, men i Göteborg var vintern förhärskande då allt var vitt överallt. Det kunde inte bli vackrare. Men redan klockan 2 såg skymningen ut som klockan 5 i Indien, och där märktes skillnaden mellan det varma goda generösa och välvilliga Indien, ett av världens säkraste länder att resa i, och det kalla, stela, stränga och småaktiga Sverige, där jag i brevlådan fann väntande på mig tre refuseringar,

318

två indrivningskrav med straffavgifter och en syndaflod av räkningar och ansträngt fjantig julreklam. Jag hade ingenting annat att se fram emot i Göteborg än tre månader av hårt arbete. Jag hade lämnat ett glädjesprudlande Indien jublande av börsyra med all time high. Min kostnad för fem veckor hade varit 195 pund (inte fullt 3000 kronor), och hade jag valt Aeroflot hade jag klarat mig med sammanlagt 8500. 1995 hade samma resa kostat 7500. Nu valde jag ett dyrare flygbolag för att slippa sitta 12 timmar på Moskvas tröstlösa flygfält och fått en extra vecka i Indien på köpet, men fastän slutsumman blev min dyraste Indienresa någonsin (faktiskt dyrare än Kashmir 1999) hade jag ändå kommit undan billigt och med den äran. Första Advent, 2005.

Succéresan, del 1 : Hemkomsten till Verona Bodil mötte upp i Helsingborg, min nya vän, som jag aldrig hade träffat förut. Hon hade skickat mig ett spännande tidsdokumentärt manus från hennes vilda 60-tal som hon hoppades kunna tjäna pengar på, vilket tyvärr var omöjligt genom mig, ehuru jag gärna omedelbart hade publicerat det. I stället träffades vi, och vi motsvarade genast varandras förväntningar. Hon är en mycket intelligent och intensiv dam i min ålder med lungproblem, som en av systrarna Brontë, med samtidigt något indianskt-mexikanskt över sig. Mest identifierar hon sig med Frida Kahlo och Anaïs Nin. Vi hade två goda timmar tillsammans, varunder vi besökte den gamla medeltida kyrkan och stötte ihop med Tomas, som Bodil betecknade som den bästa människan i staden, som just då råkade komma där förbi. Hon är

319

en total outsider och börjar nu bli så upp till åren kommen att hon börjar tröttna på att vara fattig. Hon har alltid avskytt det blindstyrda skygglappsförsedda självgoda etablissemanget och haft svårighet med detta i hela sitt liv, då hon kommer från en stor elitistisk familj. (Hon har sjutton syskonbarn och två egna.) Hennes livs problem är hennes lidande av denna ständiga konflikt vars energier hon tenderat att vända inåt mot sig själv i stället för att vända dem mot källan – vanmaktens eviga problem, som jag också alltid känt av men kunnat kanalisera mig ut ur genom litteraturen och musiken. Det hade varit en hemsk vinter i Sverige med 65 dagars djupfrysning, tills det äntligen släppte den 27 mars. Våren var mycket försenad, och det skulle tvärsäkert även sommaren bli. Jag hoppades i vanlig ordning få möta våren i Italien eller Grekland och satsade på detta, om dock resan nu på grund av sin sena start måste bli en kortare vårresa än vanligt. Jag hade bara 22 dagar på mig och kunde inte besöka Turkiet och Bulgarien. Ringo hade lämnat Istanbul och var nu i Brasov i rumänska Karpaterna i väntan på att kunna fara vidare till Indien, där vi hoppades kunna ses i höst. Däremot väntade mig doktor Sandy som vanligt i Athen och Francesco med Silvia och nyfödd bebis i Bari, där eventuellt även Sergio med sin Silvia skulle möta upp. Vidare låg Rom på programmet, min gamle vän Attilio hade hört av sig från Kalabrien, eventuellt kunde jag besöka nya vänner i Lucca och en gammal elev i Monza utom Lorella med Gian Carlo i Biella, så alt var möjligt som vanligt. Främst väntade dock mitt äldsta kusinbarns bröllop i Verona den första april. I Köpenhamn varnades det i alla högtalarna oupphörligt för fick- och bagagetjuvar. När jag steg på tåget sprang det en desperat svensk flicka omkring och skrek till alla: ”Har någon sett min ryggsäck?” Hon hade tydligen lämnat sin ryggsäck i en kupé (med alla sina värdesaker) och gått ut på perrongen för att orientera sig och funnit ryggsäcken borta när hon kommit tillbaka. Stationen vimlade av invandrare främst från Balkan och Orienten, men det är första gången någonsin jag upplevat att någon fått hela sin ryggsäck stulen. Jag var ensam i min kupé ända fram till den tyska gränsen, där en gränspolis kollade mitt namn och pass och rapporterade min förekomst till okända myndigheter via mobiltelefon. Mitt enda ressällskap blev sedan från Neumünster en trygg turkisk matrona med huckle som skulle till Nürnberg. Återstoden av resan till Verona förlöpte utan problem, ehuru tåget blev försenat. Man kunde njuta av resans första riktiga cappuccino-kaffe i den italienska restaurangvagnen från München, och därmed kändes redan hela resan som säkrad. Allt var väl i Verona. Alla mådde bra, ehuru Achilles lillebror Nereo hade gått bort endast 83 år gammal. Det var det enda molnet på himmelen. Våren var lika försenad som i Sverige och ansågs fördröjd med en månad. Allt var klart inför mitt kusinbarns bröllop på lördagen, till vilket 92 gäster var inbjudna. Achille såg med fasa fram mot detta. ”92 gäster med en kostnad av 120 Euro för varje gäst – det är inte anständigt.” Han avskydde allt onaturligt och tillgjort, och jag delade denna avsky med honom men ville ändå ge bröllopet en chans. Giordano var dock den äldsta av min kusins söner och den jag själv alltid haft den största svagheten för. Min andra kusin Cristina fyllde 52 år, vilket vi firade med Achilles bästa vin och fest både till lunch och middag. Återseendet med min äldsta kusin Alberto var mer än hjärtligt, han hade fått problem med tänderna och kunde bara tugga med halva käken tills han skulle få en ny brygga, men vi passade på att kolla min syn i hans verkstad –

320

han var ju optiker. Det visade sig att mina ögons seendeförmåga skilde sig med 3,5 enheter. Det betydde i praktiken att jag i princip varit enögd hela livet och bara haft mitt högra öga som hjälp till bedömning av avstånd, alltså uppfattning av den andra dimensionen. Jag borde alltså skaffa kontaktlins för det öga som jag hittills egentligen aldrig kunnat se med, var hans slutledning. Jag medgav att jag alltid sett dåligt på höger öga och var honom tacksam för äntlig bekräftelse av detta faktum. Det blev alltså en hejdundrande hemkomst till Italien och Verona i vanlig ordning med stora fester därstädes att se fram emot. Jag lekte fortfarande med möjligheten att kanske göra en avstickare från Athen till Sofia i Bulgarien, men jag uppsköt den möjlighetens avgörande tills jag skulle kunna bedöma situationen bättre i Athen.

del 2 : Furstligt bröllop Giordanos bröllop gick av stapeln i fullt ornat. Han hade hyrt en fantastisk medeltida patriciergård för ändamålet, som nu användes som restaurang för mycket storslagna fester. 92 gäster var inbjudna, och menyn var allomfattande, särskilt beträffande dryckesdetaljen. Inte bara olika aperitiver serverades av alla de sorter i alla regnbågens färger från alkoholfritt till stenkrossarstyrka, utan man fick även gotta sig i traktens allra finaste viner, både vitt och rött. Achille provade tre röda viner och fyra vita medan jag tacksamt höll mig till det pålitliga Valpolicella (rött). Tilltugget hörde till saken, och man kunde äta sig mätt på bara allt tilltugget. Så höll man på och minglade i två timmar och skaffade sig massor av nya intressanta vänner tills det var dags att gå till bords. Vi i klanen placerades vid bordet närmast brudparets hedersbord. Det var åtta runda bord med i runt tal tolv personer vid varje. Den första varmrätten var en risotto, som man kunde få påfyllning till, med rött vin (Lugana Ca’ dei Frati), som följdes av en rätt med tre små fina pannkakor serverade som små påsar med smakfullt innehåll med mera rött vin (Agricola Ca’ dei Frati), därefter följde en kötträtt med lammstek och äggplanta med rött vin (Valpolicella Classico Bonacosta), varefter man fick resa sig och gå till ett annat rum med en enorm ostbuffé med dessertvin (Passito di Pantelleria), varefter följde den stora bröllopstårtan med mousserande vin (Recioto spumante Maximilian) med kaffe efteråt med grappa om man behagade. Hela bröllopsbanketten tog bara sex timmar. Den hade föregåtts av bröllopsceremonin i kyrkan, som alla kvickt glömde inför kalaset och som efteråt framstod som något oväsentligt. Musiken var anspråkslös men väl vald – Mendelssohns bröllopsmarsch, Schuberts Ave Maria, Schumanns Träumerei, Händels Largo ur ”Xerxes” och ”Love is a Many-Splendoured Thing” från 50-talsfilmen med William Holden och Jennifer Jones. Men det mest imponerande med bröllopet var den miljö som hade utvalts. ”Villa Mattarana” var en 1200-talsgård som byggts till under seklerna, där ingick en förtjusande liten kyrka från 1700-talet, och festsalarna var enorma med högt till taket. I varje sal fanns en stor öppen brasa i öppna kaminer som var så stora att man kunde gå in i dem. Dessa fungerade förträffligt. Trädgården var väl skött som en typisk renässansträdgård med parklandskap och oändliga trädgårdsgångar. Man behövde inte sakna motion på ett ställe

321

som detta, utan man kunde gå ut och lufta sig hur mycket som helst mellan varven och rätterna. Det enda smolket i glädjebägaren var att det började regna. Brudparet hade tänkt låta fotografera sig vid Piazza delle Erbe, men fast det regnade gjorde de det ändå. Vi hade planerat att efter bröllopsmiddagen ha någon sorts nachspiel ute på stan, men det projektet regnade bort. Dagen efteråt var däremot desto vackrare. Jag tog en promenad in till staden på förmiddagen och mötte då brudparet på Via Mazzini. De skulle bara hem från morgonpromenaden, ha lunch och sedan resa iväg på sin bröllopsresa till Brasilien, till Rio de Janeiro, Bahia, Manaus, Iguassúfallen och till någon okänd ö utanför kusten under sammanlagt tre veckor. Hans syster hade på sin bröllopsresa rest till Sharm el Sheikh på två veckor, deras föräldrar hade firat sin smekmånad i Ligurien och på Korsika, och deras föräldrar (Ida och Achille) hade firat den i Bardolino mitt under pågående bombanfall 1944. Tiderna förändras. Med Achille och Ida tog vi en liten tur uppåt bergen under eftermiddagen till ett ställe som hette Boscochiesannuova, som skulle vara regionens pärla. Det var förvisso ett vackert ställe, men när vi kom dit regnade det och haglade det, och snön låg ännu fläckvis kvar. Det var övertydligt att våren ännu hade långt kvar till sin ankomst. Temperaturen var 10 grader. Detta intressanta turistställe skröt också med den påfallande förekomsten av inte ett enda hotell. Det enda som en gång fanns (vid torget och kyrkan) hade stängts för att byggas om till bostadsrätter. Nere i Verona sken dock solen, och jag tog en kvällspromenad nedåt staden och stötte då ihop med Paolo och Gabriela, brudgummens föräldrar, min småkusin och hans hustru. Vi gick tillsammans upp till pilgrimskyrkan Nostra Signora di Lourdes ovanför staden och tog sedan en glass tillsammans. Paolo pekade ut för mig en nyplanterad cypress på sluttningen mot botaniska trädgården. Denna cypress var mycket grönare än alla andra cypresser och stack tydligt av från alla andra. Ändå var den fullvuxen och nyplanterad. Det var en ny italiensk uppfinning. I själva verket var det en antenn, som sålunda doldes i denna förklädnad av en konstgjord cypress. Hellre en vacker cypress, om den så var mycket grönare än alla andra, än en ful och avskräckande antennmast. På kvällen visades en italiensk biografisk film om förra påven Johannes Paulus II. Den var väl gjord och uppvisade underbara skådespelare och väl vald musik och hjärtsönderslitande scener från andra världskriget. Det var intressant att följa en blivande påves utveckling från underjordisk skådespelare med försänkningar bland motståndsrörelsen och judarna mot tyskarna och hur en god väns martyrskap som katolsk präst definitivt lockade honom in på den prästerliga banan. Han förblev en motstånds- och frihetskämpe hela livet, vilket gjorde hans val till påve kanske till 1900-talets lyckligaste påveval.

322

del 3: Obehagliga överraskningar. Resan söderut var ej utan obehagliga överraskningar. När jag skulle stiga på tåget till Ancona i Verona visade det sig att ett sådant tåg inte fanns. Den som gett mig uppgifterna hade gett mig uppgifter till söndagståget och ej till måndagståget, fastän jag i fredags uttryckligen begärt att få båda. Men en vänlig expedit omdirigerade mig till Modena. Om jag bytte där skulle jag nå Bologna en timme tidigare än om jag väntade på nästa tåg om två timmar. Så det var bara att ge sig ut på vandring. Modenatåget passerade Mantua med den stora myggsjön som numera är en aktualiserad malariafara. I Modena visade sig mitt Bolognatåg gå hela vägen till Ancona. Men jag hade tänkt luncha i Bologna, så jag steg ändå av där för lunch. Då visade det sig att stationsrestaurangen inte längre serverade någon sorts lunch. Det var nesligt. MacDonalds fanns det hur många som helst med hur mycket skräpmat som helst, men vem ville väl ha sådant utom frivilliga diabeteskandidater och andra smaklösa dårar? Det var en stor besvikelse. När jag frågade i Informationen om närmaste lämpliga restaurang rekommenderade expediten en restaurang i andra ändan av stan. Det var ju löjligt. Ingen användbar restaurang fanns i närheten av stationen utom svindyra sådana (med 100 kronor för en tallrik spaghetti) eller skräpmatbarer. Det blev bara en cappuccino till lunch, varefter jag reste in i dimman mot Ancona. En kinesisk familj lägrade sig omkring mig. När biljettkontrollen kom visade det sig att kineserna inte kunde ett ord italienska eller engelska och att de inte löst biljetter för de båda flickorna i en ålder av omkring åtta år. 90 Euro kostade dem detta misstag. De låg sedan utslagna hela vägen till Ancona. Man frågar sig vad de gjorde i Europa utan att kunna något ord av något europeiskt språk. Förmodligen var de illegala invandrare. I Ancona mötte en annan obehaglig överraskning. Inter Rail-systemet omfattade Superfast-färjorna, och tidigare år hade man med en sådan biljett bara behövt erlägga en hamnskatt på 6 Euro. Det var helt i sin ordning. Men nu hade de lagt till 10 Euro i bränsletillägg. Det var rena utpressningen som drabbade fattiga resenärer hårdare än rika. Med sådana villkor var detta sista gången jag tog färjan mellan Italien och Grekland. Detta nya system hade införts i oktober i höstas. Emellertid läktes alla såren genast inför avsmakandet av den första flaskan Retsina ombord på båten. Vad är det med detta lätta grekiska vin som är så fullständigt undergörande? Jag hade druckit alla sorters vin under hela resan hittills, men inför det första glaset Retsina slocknade alla de övriga. Det var nästan som ett mirakel. Passagerarna ombord företedde en brokig samling. Där var flera busslaster med vilda skolungdomar från Torino som skulle på skolresa till Grekland under en vecka. Utan tvivel skulle de göra hela Grekland lika osäkert som de gjorde Superfast VI under detta dygn. De var minst ett hundratal i 15-årsåldern och lika vilda allihop. Så var där en anhopning av rullstolsbundna handikappade, som också allesammans var unga. De rullade omkring eller stapplade omkring med sina kryckor och rullatorer, så att framkomsten esomoftast blockerades för de flesta. Men de var åtminstone tysta och snälla, och alltid då och då fick man hjälpa någon av dem till rätta, till exempel på toaletten, när de inte själva kunde öppna en toalettdörr.

323

Natten var dock lugn, man kunde sova ut ordentligt utan att frysa, det var varmt i luften, men när vi kom fram till Patras lägrades himlen av svarta moln som snart splittrades av blixtar och åska. Även havet blev svart och kokande av regnsmatter. Aldrig hade jag ankommit till Patras i åskväder förut. Även blev ankomsten försenad, då hamntrafiken var intensiv och färjorna fick vänta i kö. Där låg vi på redden och stampade i åska och ösregn i åtminstone en timme extra. Att hinna med något tåg till Athen samma kväll var uteslutet. Under tiden larmade hela högstadiet otåligt ombord och blev allt ostyrigare medan högtalarnas ständigt mer självursäktande och avkortade meddelanden drunknade i stojet och oväsendet av hundratals pubertetsvilda ungdomar som varken blev släppta ut eller i land, medan jag började tvivla på att jag över huvud taget skulle komma till Athen den här gången, så förbjudande som vädret och omständigheterna var….

del 4 : Mera grekiska chocker Vi kom i land en och en halv timme efter tidtabellen, och det ösregnade fortfarande hänsynslöst. I stället för att gå till tågstationen, informera mig och tänka på magen som jag tänkt gick jag direkt norrut till det gamla vandrarhemmet för att se om det alls stod kvar och fungerade eller om jag var så illa tvungen att fortsätta genast. Det fanns kvar och tog vänligt emot mig, och jag fick till och med ett eget rum - priset hade inte gått upp sedan senast utan var fortfarande 10 Euro. Standarden hade blivit något bättre med stolar att sitta på och galgar att hänga kläderna på, så man kunde inte klaga. När jag sedan gick ner till järnvägsstationen för att informera mig om rådande förhållanden visade sig Grekland ha infört ett nytt järnvägssystem. Man kunde inte längre resa med ett direkttåg Patras-Athen, utan man måste byta i Korint, där det fanns två olika stationer. En mardröm tornade upp sig för mina ögon, och jag betänkte faktiskt den möjligheten att stanna kvar i Patras. Det skulle visa sig att många inför det nya systemet gjort just detta. Natten blev svår och sömnlös, klockan fyra var man helt klarvaken och kunde omöjligt somna om, och den dominerande mardrömmen hade varit en svensk pedantisk polis som skulle kontrollera allt och som inte lät någon resenär resa vidare förrän alla skyltar på tåget och på stationen hade kontrollerats. Ingen fick fattas eller vara fel, och det enda han åstadkom var sabotage och förseningar. Men vädret lovade bättre, ehuru väderomslaget hade drabbat allt. Ingen av mina kulspetspennor fungerade längre, och mina sandaler var uppsvällda till oformlighet och nästan oanvändbarhet. Jag pallrade mig iväg till tåget, som inte skulle längre än till Korint. Ombord fanns en galen grek som av någon anledning fäste sig vid mig och skulle prata med mig hela resan fastän hans engelska var så gott som obefintlig. Dessutom hade han en stentorsstämma, allt skulle skrikas ut över hela tåget, och allt vad han sålunda skrek upprepade han 4 à 5 gånger. Ett stökigt ressällskap, med andra ord. Då och då antastades han av någon konduktör som ville att han skulle cirkulera, vilket han lydigt gjorde bara för

324

att komma tillbaka igen en halvtimme senare. Han var fullkomligt välvillig men fullkomligt påfrestande. Så kom vi då fram till sanningens ögonblick i Korint. När stationen ernåddes frågade jag en tjänsteman vad som förväntades av mig som passagerare till Athen, och han sade helt sonika att jag skulle sitta kvar. Tåget skulle fara vidare till en annan Korintstation, där jag skulle byta. Så skedde. När jag då skulle kliva ombord på det nya tåget fick jag veta att Inter Rail inte gällde där. Jag fick köpa ny biljett för 6 Euro. Men inte ens detta tåg skulle föra mig till Athen. Det skulle föra mig till en station som hette Iraklio där jag skulle byta till ett annat tåg. Jag vågade inte fråga om jag skulle nödgas köpa extra biljett även till detta. Småningonm stod denna nya verklighet klar för mig i hela sin betänkliga omfattning. Järnvägsstationen i Athen för tåg till Peloponnesos hade skrotats, så att det nu bara fanns en järnvägsstation där. Från Korint till Athen hade man byggt en ny järnväg med europeisk rälsbredd, men inga riktiga tåg gick mellan Athen och Korint utan bara en sorts tunnelbara som hette OASA eller Athens Urban Transport. Alla som skulle söderut från Athen måste alltså först ta detta urbantåg ut till Korint för att där byta till vart de skulle. Det samma gällde inresande passagerare från Peloponnesos. Alla måste stanna och byta och köpa ny biljett i Korint. Dessutom gick inte dessa urbantåg samma väg, utan somliga bar till Athen medan andra bar till Athens flygplats långt utanför. Därför måste jag byta ännu en gång i Iraklio. Trots alla dessa färdhinder kom jag dock slutligen fram till Athen utan att ha gett upp trots allt men tunnare än någonsin i plånboken. Nästa prövning skulle vara att finna ett ställe att bo på. Jag hade tre alternativ: det internationella, som alltid brukade vara fullt, San Remo, där jag blivit rånad senaste år, och mitt äldsta ställe som jag övergivit för många år sen när det blev för dyrt. Men vädret var strålande och kunde inte vara bättre, jag anlände strategiskt på en onsdag när turistströmmen var som glesast, så jag hade trots allt en chans. Emellertid mindes jag skolinvasionen på båten från Italien som alla skulle till Grekland, och min middag i Patras hade jag fått inta tillsammans med en lika mångfaldig skolbarnsinvasion från Frankrike. Med sådana turistgräshoppssvärmar i farten kunde ingen känna sig säker. Emellertid hade jag äntligen tur till slut trots allt. Det fanns en säng ledig på det internationella vandrarhemmet, så min framtid var tryggad för två dagar framåt. Äntligen kunde man slappna av. Jag tog genast kontakt med doktor Sandy, och vi gick genast till vårt stamställe för en enkel lunch med Retsina. Han var dock mycket moloken om inte rentav nästan nere. "Det förvånar mig att du kom över huvud taget. Grekland är ingenting att komma till längre. Du såg det nya järnvägssystemet - bara tunnlar, ingen utsikt längre över världens vackraste landskap från världens vackraste järnvägsresor. Euron har fördärvat hela Grekland och hela Europa. Jag kan bara hoppas att inte fler länder faller för denna nya gangster- och monsterstat, denna pånyttfödelse av det tyska Tredje Riket, som regeras av en byråkrati med samma övermänniskokomplex som tredje rikets nazister. Europa är förlorat. EU var en god idé som förintade sig själv genom Euron. Det är den största sociala tragedin sedan de sista franska bourbonernas misshushållning av Frankrike, alltså Ludvig XIV och Ludvig XV. Tragedin är att livet blivit dubbelt så dyrt,

325

vilket bara drabbat de fattiga. De redan utslagna, pensionärer och invalider, ensamstående mödrar och levnadskonstnärer, alla sådana är till bara för att elimineras av EU, som inte har plats för annat än kroniskt heltidsarbetande. Alla andra är uteslutna och icke önskvärda. Jag vill inte vara med längre. Det här är troligen sista gången du träffar mig i Grekland, om du träffar mig alls mer." Och han gav mig en dikt som var mer än lovligt upprörande och oroande. Så här lyder den i min översättning: "Skall då idealismen betraktas som död bara för att den ständigt körs över av krassheten? Skall då det mänskliga kapitulera bara för att omänskligheten är mera hänsynslös? Skall då kärleken ständigt nödgas böja sig för hatet bara för att hatet alltid annars förstör den? Skall då ödmjukheten ge efter för hårdheten bara för att hårdheten struntar i ödmjukheten? Skall då skönheten åsidosättas av fulheten bara för att fulheten skall få expandera? Skall då livet ge upp inför döden bara för att döden finns? - Ja, tyvärr, så länge orättvisan tillåts köra över rättvisan, ty så länge är självmordet berättigat som den yttersta protesten mot ondskan, orättvisan, omänskligheten och gudlösheten genom den livets högsta instans som är den slutgiltiga yttersta förtvivlans nödrop i det livets högsta och största skri som är större än evigheten."

del 5 : Avskedet från Athen Tyvärr hade doktor Sandy på det hela taget rätt. Alla mina erfarenheter vidimerade hans förbannelse. Före Eurorevolutionen hade en italiensk cappuccino kostat 1500 lire (7,oo kronor), medan den med Euron genast gått upp till 1,5 Euro. I Grekland hade en kopp kaffe kostat 300 drakmer (på ett ställe 100 drakmer) men hade i Euro alltid kostat minst 1,70 (på det särskilda stället nu 1 Euro). I stället för att exakt omvandla de gamla priserna i Euro hade man generellt bara strukit de nollor som fanns och därmed höjt det reella priset med i runt tal 100%. Sedan dess hade jag bara överallt i Italien och Grekland hört klagomål om detta medan ingen gjorde någonting, allra minst politikerna. Man hade lidit av eländet nu i fem år utan att något hade hänt. Därför såg många med intresse fram mot valet i Italien den 10 april, då en omfattande vänsterkoalition hotade Berlusconigänget. För säkerhets skull fick Umberto Bossi inte förekomma i valkampanjen, då han ju som bekant knappast ens kunde

326

yttra sig offentligt utan att göra ner sig, medan de nya kristdemokraternas ledare Cassini lovade något gott inom högerflygeln. I Italien var både Berlusconi och Prodi allmänt föraktade, medan vänstern dock kunde framföra duktiga flaggskepp som veteranen Massimo Dalema och Francesco Rutelli. Endast Fini på högerkanten kunde mäta sig med dessa. Troligen skulle därför vänstern vinna. Jag förstod inte det politiska snacket i Italien och allra minst förstod jag vad Prodi etc. ämnade göra åt saken. Högerrösterna menade att vänsterns politik bara kunde resultera i vilda strejker överallt, men även utan denna förekom det sådana. En dag i Verona exempelvis stod alla bussar stilla och lamslog hela staden. De vilda strejkerna utan förvarning är något som Italien alltid har ståtat med. Det är som ett självfallet italienskt privilegium. Klart är att Prodi vill göra något åt den katastrofala ekonomiska situationen i Italien, där medelklassen blivit underklass och underklassen slagits ut socialt medan endast banker och miljardärer som Berlusconi tjänat på saken – ett farligt och genomgående symptom för hela EU. Detta är helt enkelt en sjukdom som måste bekämpas. De otroliga och ständigt tilltagande kontrasterna inom EU belyses av de enorma skillnaderna bara inom Athen. Jag fick ett kaffeproblem genom att mitt vandrarhem saknade möjlighet för gästerna att själva koka sitt kaffe. Ute på staden var cafépriserna fullkomligt otroliga – runt Monastirakis var 3,50 Euro det lägsta man kunde komma över för en vanlig kopp nescafé, bara smutsigt vatten. En cappuccino kostade i regel 6 Euro. På ett vanligt café i mer ordinära stadskvarter kostade samma nescafé 1,70 – som man då fick sig serverat med vattenglas, särskild liten tillbringare med varm mjölk och genom personlig betjäning på bricka. Kaffe på maten kostade på vanliga restauranger 2 Euro, men man fick inte gå in på en sådan restaurang bara för att dricka kaffe. Då hänvisades man till kaffesyltor där kaffet kostade 3,50. Hela Eurorevolutionen med dess konsekvenser är och förblir en oöverskådlig absurdhet. Det mesta som jag älskat Grekland för hade försvunnit genom EU-utvecklingen och ersatts av avskräckande modernism. Aldrig tidigare hade jag skilts från Grekland med tanken att jag kanske inte skulle återvända. I synnerhet hade jag ju förlorat det ena förträffliga vandrarhemmet efter det andra, som kollapsat och slagit igen eller moderniserats till oigenkännlighet. Det samma gällde alla mina gamla favoritmatställen. Därför kunde jag så väl förstå doktor Sandys besvikelse och desillusion. Min sista natt på vandrarhemmet blev nästan sömnlös. Det var ett litet rum som helt upptogs av de två tvåvåningssängarna, så att det varken förekom bord eller stolar. Två kunde inte röra sig i rummet samtidigt, och fyra skulle bo där. Vad man än gjorde störde man, krockade man eller rubbade man de andras cirklar. Därtill var en av dem en plufsig tysk, en fullvuxen människa vars lektyr var seriemagasin – "Knatte, Fnatte und Tjatte – ein tolles Trio". När han befann sig i rummet hade han alltid en CD-spelare på för högsta volym med enfaldigaste tänkbara disco- och tecnomusik. Dessutom snarkade han, det värsta man kan råka ut för när man delar rum med andra. För detta betalade man 10 Euro som då gav en knarrande säng med ett lakan, en filt, en kudde, ett dynvar samt toalett med duschskrubb, där man själv måste hålla i duschen hela tiden och alltså inte kunde tvätta sig ordentligt med båda händerna. Handduk och tvål ingick inte. Allt detta kunde man stå ut med, men förra

327

året hade priset varit 8 Euro. Det sköttes nu av en hjärtlig tyska som hade det goda med sig att beflita sig om personlig kontakt med gästerna. Hon hade en bror i Sverige. En annan som hade en bror i Sverige var innehavaren av gårdagens café, som var albanes och mycket sympatisk. Mitt sista kaffe i Athen intog jag dock på Café Louvre, trots allt mitt favoritcafé, för 1,70, där ingen kunde något annat språk än grekiska. Under återresan till Korint räknade jag tunnlarna på vägen. De var 6 av vilka 3 var långa. Men det mest brydsamma var hur den nya järnvägen dragits över Korintkanalen. Den gamla järnvägen klättrade långsamt uppåt under en dramatisk stegring och överfor sedan kanalbron mycket långsamt, så att man hade full översikt över kanalen och rentav kunde fotografera den i lugn och ro i båda riktningarna. Det var en dramatisk höjdpunkt på tågresan. Den nya järnvägen klippte av kanalen på en sekund utan att sakta in, så att man knappt fick en skymt av den. Det nya tåget var också fullkomligt opersonligt och saknade toalett, så passagerarna förväntades hålla sig under hela resan (90 minuter från Athen till Korint). När det lämnade Athen åkte det inte direkt till Korint utan for först via Iraklion ut till Patissia i Athens yttersta utkanter i nordost innan det for samma väg tillbaka till Iraklion för att därifrån fortsätta till Korint. Tågbytet i Korint var sedan stökigt, och det uppstod många palavrar ombord med konduktören. Alla västerlänningar var helt "at a loss". Men väl ombord på det gamla tåget från Korint till Patras var man som hemma igen, det fanns toalett ombord, och man kunde till fullo njuta av Europas vackraste tågresa utan några tunnlar. Men det kanske var sista gången för mig.

del 6 : Bari Då jag hade några timmar på mig i Patras återbesökte jag det gamla lilla vandrarhemmet för att få mig en kopp kaffe före resan. Ännu låg det snöfläckar kvar uppe på Peloponnesos högsta bergskammar, men för övrigt triumferade våren för fullt. Fåglarna jublade överallt i buskarna. För första gången kunde jag ta av mig jackan och njuta i solskenet, och den gyllene muggen kaffe bidrog till njutningen. Jag hade fått kontakt med Francesco i Bari, så för första gången sedan 1989 skulle jag ta färjan till Bari. Där skulle Francesco möta mig i hamnen. Emellertid blev det samma prövningar ombord på färjan igen som vid hitkomsten fast värre – en hel skola vilda småungdomar i den värsta åldern invaderade båten som en gräshoppssvärm och gjorde tillvaron osäker precis överallt – det var omöjligt att hitta någon lugn vrå ombord. Det var fullständigt kaotiskt, de klättrade på varandra överallt och fyllde hela den enorma båten med ett öronbedövande oväsen, som det var omöjligt att skydda sig emot. Det kunde helt enkelt inte bli värre. De var säkert 250, medan skolan från Torino som svärmat på båten ner bara hade varit 100 och som i jämförelse framstod som exemplariska mönsterbarn från Lugna Gatan. Här hade helvetet brutit löst.

328

Trots allt fick man någon sömn under natten, men vid ankomsten till Bari var det nästan omöjligt att komma ut ur skeppet då alla skulle ut på en gång. Det går ju inte med 250 stökiga skolungdomar samtidigt. Man fick vänta. När man äntligen kom ut gällde det i denna trängsel bland dessa massor att någonstans finna Francesco. Jag fann honom genast. Ingen av oss hade väntat sig att det skulle vara så lätt att finna varandra. Han hade bil med sig och sin hund med i bilen, varmed han körde mig direkt hem till sig. Han har en liten etta men allra högst upp i huset som är ett sjuvånings hyreshus, i lägenheten ingår balkong och terass, på vilken han under sommaren alltid sover utomhus, och den lilla lägenheten är vacker och väl disponerad. Vi gick sedan ut för att göra staden. Den har vuxit enormt under de senaste decennierna. Enda gången jag förut varit i Bari var 1989, när jag härifrån första gången tog färjan över till Grekland. Det var då en liten färja för något hundratal personer om ens det. Nu är det mammutfärjor det handlar om med terminaler både i Brindisi, Ancona och Venedig utom i Bari, vars hamn växer oavbrutet. Anledningen till de massiva skolresorna från Italien till Grekland över färjorna är att föräldrar är rädda för incidenter i flygtrafiken. Vi gick omkring i centrum och undersökte mina möjligheter att resa till Lucca som min nästa anhalt – det bästa alternativet visade sig vara ett nattåg via Bologna. Jag hoppades mina vänner i Lucca skulle kunna acceptera att jag kom en dag för tidigt. Vi besökte de båda viktiga kyrkorna katedralen och San Nicola. Baris enda turisttrafik utgöres av pilgrimer, då den helige Nikolaus ben finns i San Nicola i Bari. Denne helige Nikolaus var alltså känd som biskop i Myra (i nuvarande Turkiet) och känd i hela västerlandet som Santa Claus (vår jultomte). Den första resa som den nya påven gjorde (Benedictus XVI Ratzinger) var till Bari för att besöka Santa Claus. Bari har tre teatrar som är dess olycksbarn, ty ingen av dem fungerar. Den viktigaste brann ner för 13 år sedan och har aldrig kommit i gång med sin återuppbyggnad, (Teatro Massimo i Palermo, den tredje största operan i världen, fick vänta i 50 år på sin återinvigning efter att ha bombats under kriget,) den andra teatern har vikit sig genom dåliga fundament och måste byggas om, och den tredje är kommunal och fungerar men bara lördagar och söndagar. Stackars Bari lär få vänta länge ännu på ett funktionerande teaterliv. Francesco och jag lärde känna varandra i Keylong för två år sedan, han och Silvia följde sedan med mig och Sergio med sin Silvia till Ladakh där vi hade några strålande veckor tillsammans, och sedan dess hade vi inte setts. Francescos Silvia väntade nu barn i Rom, jag fick inte träffa henne, hennes nedkomst var om en månad, men hon var i Rom för att kunna rösta vid valen i morgon, då hon hörde hemma där. De hade träffats första gången i Armenien, men det var under deras 80-miliga pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i fjol som de lyckades skapa en tredje människa. De ville inte i förväg ta reda på av vilket kön. Vi hade sedan en utmärkt lunch tillsammans på Francescos balkong med utsikt över hela staden och med Silvias moders limoncello, som var den bästa i världen. Det kunde inte bli bättre. Sedan började tortyren. Francesco hade hyrt en sommarstuga för hela året, men denna sommarstuga var inte vilken sommarstuga som helst utan en 'Trullo', en arkitektonisk skapelse unik för zonen

329

mellan Bari och Brindisi. Det är ett koniskt stenhus, ungefär som en murkla, som har den egenskapen att det hålls svalt hur het sommaren än blir. Francescos Silvia väntar barn i maj, och det är mest för barnets skull Francesco planerat detta svala sommarhus. Men även det svalaste tänkbara sommarhus kräver ett kylskåp. Det var ett sådant Francesco hade tänkt installera denna dag med min hjälp. Till att börja med skulle kylskåpet bäras ner från åttonde våningen, då det inte fick plats i hissen. Då det var för stort även för bilen hade Francesco lånat en annan bil, som också den visade sig för liten. Till slut gick det in till hälften i en Fiat Panda, och det räckte för transporten. För att denna skulle kunna gå av stapeln utan incidenter krävdes det att någon klämde in sig bredvid kylskåpet i bakluckan och såg till att denna inte flög upp. Det fick bli jag, då Francesco måste köra. Det var bara 50 kilometer. Kort sagt, det blev en god förberedelse för den Stilla Veckans passionsberättelser och övningar, och i stället för ett kors fick jag bära ett kylskåp av samma dimensioner som en likkista. Vi startade halv 3 och blev klara halv 10 på kvällen. Ändå måste dagen betecknas som en succé. Francesco bjöd frikostigt på lunch och middag, vin och limoncello och amaro, så bättre mutor kunde man inte falla för, och vi lyckades trots allt med nästan allt. Följande dag måste Francesco tillbringa hela dagen i Foggia, varför han måste köra ut mig före det. Jag fick ta tåget norrut och förbereda mina följande värdar i Lucca på att jag kunde anlända en dag för tidigt. Dagens bästa nyhet blev att de välkomnade mig lika hjärtligt ändå och passade på tillfället att samtidigt framföra orakelbudskapet, att Italien behövde en ny regering! Det var valdag denna kommande morgondags palmsöndag, så det var bäddat för kaos i hela Italien.

del 7 : Med Puccini hemma i Lucca. Resan till Lucca blev milt sagt äventyrlig. Till att börja med förekom det ingen värme på tåget från Bari till Bologna, så man frös ihjäl under natten. Detta konstaterade även alla andra passagerare. Trots allt kom man levande fram till Bologna klockan 6.15 på morgonen, då cafébaren på stationen borde ha öppnat. Naturligtvis hade den inte det, vilket en lång kö utanför bar vittne om. Det var bara att gå vidare direkt till tåget mot Prato och Lucca utan ens en kopp kaffe att kunna värma sig med. Ej heller förekom det någon värme på tåget från Bologna till Prato utanför Florens, varför man fick hålla till godo med kylan i stället. Visserligen låg det inte någon snö kvar på bergen i Toscana, men ej heller hade våren kommit i gång, så det var minsann kallt tillräckligt. För sent upptäcktes det att en fönsterruta i vagnen hade slagits ut, vilket kunde förklara den drastiska kylan under hela resan. Likväl kom man fram trots allt levande även till Prato utanför Florens, där det gällde att direkt hitta tåget vidare mot Lucca klockan 7.51 på morgonen. Detta tåg hade åtminstone äntligen värmen i gång, och man kunde därmed trots allt ta sig levande vidare. Denna värme var dock förödande, ty i dess välgörande sällsamhet slocknade man oavbrutet i sin brist på sömn efter två nätter utan säng. Plötsligt vaknade man upp av att två stökiga fransoser kommit ombord och förde oväsen, varvid det befann

330

sig att tåget stod stilla framme i Lucca. Det var bara att i panik så fort som möjligt överge tåget. Jag fann Gaddo genast, och han kände genast igen mig. Vad som sedan följde var ett äntligt återfinnande av det genuina Italien som man alltid längtat efter men alltför sällan funnit sig hemma i under den förödande Berlusconi-eran. Gaddo körde mig genast hem till sig och Valentina, en villa 16 kilometer från Lucca ute på landet, där de hade sina egna odlingar och fyra hundar. De erbjöd mig allting genast: en generös frukost, eget rum med två sängar att sova i, obegränsat Internet och en hel arsenal av viner och god mat, och likväl hade jag inte mer än sänt dem ett meddelande om min eventuella ankomst med en länk till mina Himalayabilder, som det visade sig att de inte ens observerat. De tog emot mig med öppna armar för ingenting. Vi hade träffats flyktigt i Dharamsala i november, och då de förstått att jag aldrig varit i Lucca hade de inbjudit mig. Detta hade jag aldrig glömt, och de stod vid sina löften. Allt deras var mitt, och jag hade bara att känna mig som hemma. Då jag förstod att de inte förstått att öppna min länk till Himalaya öppnade jag genast denna för dem, och i två timmar frossade vi i alla mina Himalayabilder och våra gemensamma bilder därifrån. Vi hade allting gemensamt. Detta var söndagen den 9 april, den stora valdagen i Italien, då dess framtid skulle avgöras och kanske för hela Europa, då många framhållit det som Europas viktigaste riksdagsval under året. Gaddo hade röstat redan på morgonen, och hans ställningstagande kunde inte bli klarare eller mera definitivt: mot diktaturfaran för demokratin. Diktaturfarans namn var Berlusconi, den moderne Mussolini i ny skräddarsydd massmediekostym, vars senaste lagstadgande hade varit att alla som ens rökte hasch eller marijuana skulle få samma fängelsestraff som heroinister och hårdpundare. Berlusconi hade städse utmärkt sig för kategoriska dumheter: han hade offentligen sagt i media, att alla som inte röstade på honom var coglioni, bokstavligen testiklar, mera familjärt nöt och dumbommar. Det är dålig politik att säga så, och han fick genast svar på tal, att de som då röstar på honom är bara enfaldiga ollonhuvud. Gaddo var mycket väl orienterad politiskt, och det var ett nöje att höra på honom. Han var yngst i en ansenlig syskonskara men var ändå som en Porthos (den mest flamboyanta av Dumas tre musketörer) i sin översvallande välvilja, godmodighet och godhet. Han arbetade med invandrare och förespråkade social liberalism, medan han ansåg att alla kommunister borde övergå till denna. Hans sambo Valentina led svårt av sin månadskris eller mens men var lika trevlig och älskvärd hon och kom från Kalabrien. Gaddo menade att högerorienteringen, rasismen och antifeminismen i Europa var en farlig och osund återvändsgränd, och jag höll med honom i att dörrar var till för att öppnas och inte för att stängas. Om vänstern med Prodi, Rutelli och d'Alema skulle vinna valet hoppades vi kunna fira detta tillsammans rejält med Gaddos vänner, medan annars inte bara Gaddo men alltför många med honom skulle måsta finna sig i en nödtvungen landsflykt i protest mot högerns antidemokrati. Naturligtvis hoppades vi innerligt på en vänsterseger. Gaddo menade att det största hotet mot demokratin var folklig vidskeplig fruktan, då diktaturer bara har sin grogrund i folklig skräck för förändringar och det okända, då bara människor som lever i fruktan kan manipuleras. Demokratin kan bara segra om folk befrias från skräck. Den nya

331

högern har uteslutande fått fotfäste genom 11 september 2001 och hotet från islam och den illegala massinvandringen när dessa framställs som 'hot mot samhällsordningen' främst genom Bush och Berlusconi, medan dessa i själva verket bara utnyttjat sådana fenomen till att sätta skräck i medborgarna med för utnyttjandet av situationen till egen förmån för sig själva och sina maktmaffior. Mot kvällen gjorde vi en liten rundtur i Luccas centrum med alla dess hundra kyrkor (Lucca har alltid varit känd som "de hundra kyrkornas stad", då det under medeltiden faktiskt fanns hundra kyrkor bara inom ringmuren,) minnena från Napoleon (vars syster Pauline och vars maka Marie-Louise höll hov här efter hans död) och naturligtvis Puccini själv, som sitter bekvämt i en stol mitt på piazzan framför sitt hem, som nu är under reparation. Han sitter dock alltid där och är alltid hemma. Vi lyckades även komma in gratis på en Puccinikonsert, där två solister, en liten sopran med kraftigt vibrato och en stor baryton som snarare var bas, underhöll tillsammans med en skicklig ackompagnerande pianist på en Yamahaflygel. De framförde intermezzot från Mascagnis "Cavalleria rusticana" och slutscenen mellan Tosca och Scarpia från första akten av "Tosca", där pianot stod för hela orkestern och barytonen ersatte hela kören. Det dög. Konsertsalen var den lilla uråldriga kyrkan San Giovanni, där det tydligen hålls Puccinikonserter året runt, efter påsk flera gånger i veckan. Puccini kan känna sig lika nöjd där han sitter orubbligt parkerad i sin bronsfåtölj på piazzan som vi var efter konserten och hela denna dags utomordentliga program.

del 8 : Fest i Lucca. Vallokalerna stängde klockan 3, och redan halv 4 var den första prognosen klar: vänstern hade ett klart övertag. Den stora fördelen med att fördela valet på två dagar, söndag och måndag och stänga efter lunch, var att valvakan inte skulle dra ut långt in på natten, trodde man. I stället blev det dock tvärtom, ty valthrillern visade sig överträffa det mesta. Valdeltagandet var rekordhögt, nästan 84%, och ju senare det led mot kvällen, desto mer jämnade det ut sig. Vid tiotiden hade högern tagit ledningen om dock mycket knappt, och sedan blev ovissheten bara värre ju senare det led. Paolo hade bjudit in sina vänner för tillfället, och det stora hoppet hos samtliga var att det skulle bli något att fira. En arsenal av vin-damejeanner hade mobiliserats, och maten var anpassad därefter. Som mest var vi elva, men allt eftersom ovissheten steg sjönk modet. Massimo d'Alema vågade uttala sig för tidigt att Italien äntligen hade slagit in på en ny väg, som dock kom till korta genast. Lika högt som hoppet lyfte sig från början inför möjligheten av en lysande valutgång, lika sorgset sjönk det mer och mer till marken under kvällens gång. Flera diskuterade öppet om de inte borde emigrera. Berlusconis regering har varit en skam för hela Europa de sista fem åren, Berlusconi har oupphörligt skämt ut Italien som han styrt som en diktator, en Mussolini i massmedial förklädnad, och manipulerat genom skändlig lagstiftning enkom anpassad efter hans egen miljardärkostym. Det mänskliga och kulturella Italien har kvävts under hans ledning. Han och president Bush kan ta varandra i handen

332

som samtidens olyckligaste missbrukare av demokratin, som myglare och maffiamarionetter och som fullkomliga politiska stollar. Vid midnatt borde valet ha varit klart medan då utgången var osäkrare än någonsin. Romano Prodi vägrade uttala sig så länge siffrorna inte var slutgiltigt säkra, och när vi slutligen gav upp mot ett-tiden stod det ganska exakt 49,5 mot 49,5 med något litet övertag för högeralliansen ("frihets"-alliansen) i senaten och något litet övertag för centern-vänstern i parlamentet. Det döda loppet var så jämnt att få röster kunde bli avgörande, och rösterna från utlandet skulle ännu låta vänta på sig. Toscana med Florens och Lucca (i hjärtat av Toscana, där jag var,) och Emiglia-Romagna med Bologna ledde vänstern, i Toscana var dess majoritet så stark som 61 procent, medan högern leddes av Lombardiet med Milano, Venetien, och, hör och häpna, Sicilien. I Rom och Neapel var läget som jämnast och mest ovisst, och avgörandet kunde fällas där. Högervinden från Sicilien förbryllade alla, som tidigare alltid varit åt motsatta hållet. Det kändes som att Sicilien svikit demokratin, vettet och rättvisan. Klockan 7 på morgonen, när jag steg upp, visade det sig att center-vänsterkoalitionen definitivt vunnit i parlamentet med nästan 50 procent mot drygt 49, medan högern tills vidare hade ett mandats övervikt i senaten. Utlandsrösterna kunde ändra på situationen. Vi hade druckit alldeles för mycket vin men var ändå i god form då hela detta skräckoch kvalvaldagsdygn hade genomlevts så intensivt, då alla varit så brinnande engagerade, och det skulle fortsätta ännu. Det gällde ju de närmaste fem årens framtid om de skulle bli drägliga eller lika odrägliga som de föregående. Paolo var psykolog och hade fullkomligt genomskådat Berlusconis manipulerande sluga lömskhet i sitt egoistiska och blinda regerande. Han var en diktatorisk ulv i demokratiska fårakläder. Under morgonen gjorde vi ett nytt besök i Lucca, där vi besökte ett urval av de hundra tusenåriga kyrkorna. Puccini satt kvar i sin fåtölj på torget framför sitt hem, hur lugn och avspänd som helst, med ena benet över sitt andra knä, fullkomligt avstressad och oberörd av det italienska thrillervalet. Tyvärr var hans hem som sagt under reparation, så han kunde inte ta emot oss, men han är alltid hemma, och staden är alltid full av utländska turister på jakt efter honom. Under dagen löste sig gradvis den parlamentariska mardrömssituationen. Paolo köpte en dagstidning, där dagens rubriker var: "Mardrömsnatten!" och visade en karikatyr av Berlusconi där han hemsöker Prodi i hans nattliga sömnlöshet i sängen och väser fram: "Det är inte över ännu!" Men det gick över. Under dagen bekräftade utlandsrösterna från alla dem som Berlusconis skräck- och fåntrattsregemente drivit utomlands i exil att centern-vänstern fått majoritet även i senaten. Därmed visade det sig inte ha varit ett misstag av Massimo d'Alema att ha tagit ut segern i förskott. Spänningen var över, och Italien kunde slappna av utan en framtid dominerad av Berlusconis kejsarvansinne, och i stället koncentrera sig på väsentligheter som sin kultur, främst matkultur och vinkultur, återställandet av ett mänskligt liv även för de förfördelade och en mer rumsren Europapolitik till glädje för hela Europa. Berlusconis onda saga hade förlorat sin udd, och Italien kunde med hela Europa vakna upp till en ljusare dag och verklighet och en ny vår för allt Italiens och Europas goda.

333

Till kvällen blev vi bjudna hem till Paolos föräldrar, som i sitt väldiga patricierpalats med kristallkroneprakt och högt till taket bjöd på ett hejdundrande kalas där inget fattades: två förrätter och flera kötträtter, glass, tårta, frukt och vad som helst och allt i dryckesrepertoaren från det finaste toscanska vin till rom från Antigua. Man kunde inte resa sig mer efter det kalaset. Paolo har två äldre bröder som båda har de mest förtjusande tänkbara hustrur, av vilka den ena, modern till Paolos enda syskonbarn hittills, en son Leonardo på fem år, chockerade mig med att vara en exakt kopia av Anna Lindh - samma litenhet, samma blondhet, exakt samma frisyr och glasögon, samma älsklighet - det var rena chocken att stöta på Anna Lindhs dubbelgångare i Lucca. Hon hette Roberta och var lika vänlig och god som hela resten av familjen. Föräldrarna skulle till sommaren i augusti fira sin 40-e bröllopsdag med en rundtur till alla Nordens huvudstäder - Köpenhamn, Oslo, Stockholm, Helsingfors, Petersburg, Tallinn, Riga och Vilnius. Det var en värdig avslutning på Luccakapitlet. I morgon väntade mig Lorella i Biella.

del 9 : Piemonte. Luccabanketten satte sina oförglömliga spår genom sitt fantastiska överdåd i den prunkande högborgerliga miljön med så högt till taket som möjligt i ett gammalt 1800talspalats späckat med konst och minnen från fornstora dagar, men det bästa var ändå sällskapet. Det hade varit bordsplacering, och jag hade placerats mellan sonen (Paolo) och fadern mitt emot de tre svägerskorna, som alla tre var oöverträffbara i sin ungdom och skönhet. Det var mycket mer än bara de tre gracerna. Paolos far sade också intimt till mig: ”Har du någonsin sett tre vackrare flickor?” Det hade jag inte. Alla tre hade gjort sig vackrare än vanligt men utan åthävor, så att de ändå var lediga och anspråkslösa. Dessutom representerade de hela Italien – Valentina var från Kalabrien, Francesca från Rom medan endast Roberta, min Anna Lindh, var från Toscana. Den långa resan till Piemonte vidtog genast på morgonen. Det var en sex timmars tågresa med tre tågbyten, och vartenda tåg var försenat. Inför det sista blev man verkligt nervös. Tåget från Torino var 7 minuter försenat från början, och tidtabellen gav mig bara 6 minuter för bytet i Santhiá till det sista tåget. Dock stod Santhiátåget snällt och väntade när Torinotåget kom fram 10 minuter för sent. Torino har upplevt en ansiktslyftning genom vinterolympiaden. Det är nu en vacker och trivsam stad med imponerande nytillskott i form av moderniseringar. Den sköts mycket bättre än Milano. Vissa nya bostadskvarter har målats i granna sprakande färger bara för att göra varje hus olikt de andra – en strålande idé, som borde praktiseras i varje monotont bostadsområde. Lorella väntade på stationen i Biella, vädret hade plötsligt klarnat och blivit idealiskt, men när vi kom ut från stationen hade en polis tagit sig an hennes felparkerade bil. Alla parkeringsplatser hade varit upptagna när hon kommit, hon hade bara tänkt hämta mig och då tagit risken att ställa sig åsido, så hade tåget blivit 10 minuter försenat, och hade vi bara kommit ut en minut tidigare från stationen hade det inte hänt något. Hon försökte beveka

334

polisen, som beklagade men måste slutföra anmälan. Naturligtvis blev hon rasande. Hon brukade aldrig råka ut för parkeringsböter. Hennes liv var ett fulländat kaos, som det ändå var någon sorts ordning på, ehuru hon gjort allt för att störa den. Hon bodde inte längre med Gian Carlo utan hyrde en mindre lokal inte så långt från sitt arbete nere i Biella med en fasaväckande trafik utanför. Hon behövde ensamhet, samtidigt som hon engagerade sig djupt i olika vänners liv och framför allt i teatern, som hon menade att var hennes räddning. Hon hade en älskare, en hebré från Tel Aviv med argentinska rötter, samtidigt som hon gjorde allt för att hjälpa fram en annan judisk gitarrist, Yuval Avilal, bara 27 år gammal, högt begåvad och löftesrik. De hade gjort föreställningar tillsammans i Milano om Förintelsen med hans musik och henne som konferencier. Hennes dilemma var att hon var för begåvad, för intelligent och för generös för att kunna styra sig. Gian Carlo gjorde plikttroget sitt jobb som läkare och stöttade henne i allt. Han levde väl och sprang fortfarande maraton ibland utan svårighet, medan Lorella led av alla möjliga problem, både fysiska och psykiska, efter att ett knä gått sönder och hade opererats. Som bergsflicka var en viktig och oumbärlig del av hennes liv att få springa i bergen, vilket hon inte kunde längre. Deras hus ovanför Pollone med dess gnistrande omgivningar av berg och snö nedanför Matterhorn och Monte Rosa är ett fullkomligt paradis, vilket hon ofta medgivit själv. Ändå hade hon avstått från det för att söka sig själv – eller bara för att hon hade tråkigt och inte kunde hejda sin sprudlande vitalitet från att splittra sig i alla möjliga intressen? Hon engagerade sig djupt i andra människors liv och hade en empati utan gränser men led samtidigt av att inte kunna bli fri ifrån sig själv. Hon ville komma med mig till Ladakh i augusti, och det var inte helt omöjligt. Vi hade en utomordentligt trevlig middag i en napolitansk fisksylta på kvällen, där både Gian Carlos och hennes bästa egenskaper kom till sin prydno. Hon medgav efteråt, att Gian var hennes bästa vän, att hon aldrig skulle överge honom och att hon aldrig kunde leva utan honom. Ack, dessa kvinnor, vad vill de egentligen? Hon skulle till Milano på torsdagseftermiddagen och erbjöd mig att komma med. Vi ringde till Rasmus och stämde träff med honom, så att det planerades en gemensam middag i Milano mot kvällen. Rasmus propsade då på att få ta på sig slipsen. Jag skulle då också få träffa hennes judiska kavaljer, och kanske vi rentav kunde mobilisera Silvia och Sergio till detta tillfälle. Per mail fick jag äntligen Natas telefonnummer i Monza, så att jag också kunde kontakta henne och kanske träffa henne innan jag for vidare mot Verona på fredag. Programmet kunde bli ännu mera späckat än så. Med Lorella var allting möjligt.

del 10: Milano. Morgonen i Pollone var den mest njutbara under hela resan hittills. Man kunde sitta barärmad utomhus på terassen och njuta av det fullkomligt strålande vädret med Alperna samtidigt diamantglänsande i klarhet och gnistrande snö och is. Aldrig hade jag upplevt en vackrare morgon i Italien.

335

Vid middag kom Lorella och något senare även Gian Carlo, och vi hade en trivsam lunch tillsammans. Även Gian Carlo var intresserad av Ladakhprojektet, men allt hängde på Lorellas hälsa och hennes besvär med sitt avsigkomna knä. Hon hade även andra problem. Medan vi satt där i solen och hade det skönt ringde en man som monoligserade inför henne i en timme. Hon lade aldrig på luren för någon som ringde henne utan gjorde sitt bästa för att ta sig an alla som sökte sig till henne, men denne var en galning. Hon lät mig höra prov på hans monolog i hennes telefon – ett fullkomligt egoflippat narcisseri utan mening. Vi förlorade mycket värdefull tid på hans saboterande samtal och försenades till Milano, så att vi hamnade mitt i helgtrafiken mot skärtorsdagskvällen. Tre timmar tog de åtta milen från Biella till Milano på grund av köerna. Det var bara det första av kvällens problem. Lorellas nya kille var en lång räkel från Argentina som lämnat Israel för fem år sedan med sin fästmö för att arbeta i Milano som ingenjör. Hans fästmö hade inte trivts och därför rest hem igen och lämnat honom. I stället hade han funnit – Lorella, om det inte snarare var hon som funnit honom. Han var mycket lång, mörk med fyrkantigt ansikte och lockigt hår och mycket lugn och sympatisk. Han hade kommit till Italien med båt från Haifa precis efter den senare intifadans utbrott, så att han varit nästan den enda passageraren ombord. I och med intifadans utbrott hade turisttrafiken upphört, och färjelinjen Haifa-Venedig hade lagts ner. Han hade kanske varit dess sista passagerare. Han hade kommit fram till Venedig i gryningen och var alltså en av de få som fått njuta av privilegiet att få komma till Venedig på rätt sätt – sjövägen. Sedan gällde det att hitta Rasmus. Lorella och han hade kommit överens per telefon om var han skulle invänta oss, men när vi kom fram hittade vi honom inte. Vi sökte även vid spårvagnshållplatsen och vid det väldiga snabbköpet men utan resultat. Lorella hade glömt mobiltelefonen hemma, så enda sättet att få tag på honom var att fara tillbaka och hämta mobiltelefonen. Vi avlämnade kvällens andra dam, Nicoletta från Ukraina, vid snabbköpet så att hon under tiden kunde inhandla vad som behövdes medan vi letade efter Rasmus. Genom samtal via mobilen fick vi veta att tunnelbanestationen hade tre utgångar och att vi sökt honom vid fel utgång. Alltså fick vi återvända och söka på nytt, och nu fann vi honom. Sedan gällde det att hitta Nicoletta vid snabbköpet. Naturligtvis var hon spårlöst försvunnen i det ofantliga varuhuset, som hade tre utgångar, medan hon inte hittades vid någon. Lorella lämnade bilen för att spåra henne inne i mastodonthuset medan jag fick prata i fred med Rasmus. Hans kontrakt går ut nu i år, och även om han kunde fortsätta som konsult överväger han att söka något annat exempelvis i Nya Zeeland eller Indien. Han menar att han kan Italien även fast han bara bott på dess sämsta ställe. Vi får se. Han behärskar språket och talar det ledigt och felfritt, så det vore synd om han nu skulle överge mitt andra hemland. Till slut hittade Lorella vår Nicoletta, och vi kunde äntligen slappna av och ägna resten av kvällen åt väsentligheter, alltså middag och umgänge. Det hade varit en strålande dag alltigenom, och för första gången kunde vi ha middag utomhus på balkongen. Det var som att fira årets vårpremiär samtidigt som det var skärtorsdagsafton och fullmåne. Efter midnatt tog det roliga slut, Rasmus och Nicoletta måste återvända hem, och Yosi vår värd var trött. När han gick och lade sig somnade han omedelbart som en sten för att sedan

336

snarka hela natten. Jag fick sova på en madrass i salen, men det gick bra det också. Lorella hade varit på sitt bästa humör hela kvällen, jag älskade henne mer än någonsin, jag var glad över att mitt besök hade gjort henne gott, och huvudsaken var att hon var lycklig även om det bara var tillfälligt. Hennes goda humör fortsatte morgonen därpå, men vår skilsmässa var lika oundviklig som svår. Klockan 10 måste jag avresa, och vi försökte lova varandra att skriva oftare. Jag ville göra allt för henne även om det var så extremt litet jag kunde göra, av vilket dock det allra minsta men mest viktiga var att hålla kontakten.

del 11 : Monza Resans nästa överraskning väntade i Monza. Jag hade där stämt möte med min första pianoelev, som jag åtagit mig för 33 år sedan och haft i tre år. Hon var halvitalienska med halvgrekisk fader och hade så fort hon avslutat gymnasiet i Sverige flyttat till Italien. Av en händelse hade jag sett hennes 40-årsdagsannons i Göteborgs-Posten, erinrat mig henne, sett om hon hade en e-postadress tillgänglig genom google, hittat en sådan och skickat henne mina gratulationer. Hon hade svarat och bett mig söka upp henne när jag kom till Italien, vilket jag pliktskyldigast hade gjort. Hon bodde i Monza strax norr om Milano, och vi hade kommit överens om att mötas på tågstationen. När jag steg av tåget var hon där men inte ensam. Med sig hade hon inte bara sina två söner men även sina föräldrar. Hennes far var nu 64 år och hade ett år kvar till pensionen. Han var helt gråhårig men hur frisk och sund som helst. Det var han som gjort min andra Italienresa möjlig 1973, som var min första resa till Italien på egen hand. Vi hade alltid varit goda vänner, vi hade haft glada dagar i Torino, och han var helt oförändrad. Det var ett synnerligen hjärtligt återseende efter 30 år. Hans svenska fru var lika älskvärd fortfarande som hon varit då. Vi gick alla tillsammans till ett café där pojkarna fick glass och vi drack kaffe. Där satt vi sedan och pratade svenska i två timmar. Vi hade trettio år att ta igen. Nata hade en egen firma som hon skötte väl från hemmet och som handlade om att ta hand om invandrare och gäster främst från Skandinavien och att underlätta för skandinaviska firmor att klara sig i Italien. Hon hade börjat på Ikea men småningom startat eget. Hennes oöverskådliga fördel var att hon behärskade både svenska och italienska perfekt och även kunde översätta till och från båda språken. Hon var vaken och alert, kvicktänkt och praktisk och samtidigt en mycket god moder. Hon hade aldrig blivit en pianist men klarat sig bra ändå. Tyvärr fick jag inte träffa hennes man denna gång, men pånyttfödelsen av denna kontakt manade till efterföljd. En gammal tradition hade återuppväckts till liv. Fadern Spiro hade flugit från Göteborg till Bergamo för bara 700 kronor. Detta ställde hela Inter Rail-systemet i skuggan och innebar nya lovande möjligheter för bättre resor i Europa. I stället för att vara beroende av en dyr biljetts begränsningar till en månad och vissa länder kunde man flyga snabbare och billigare utan tidsbegränsningar. Detta kunde möjliggöra tätare besök i Italien i framtiden.

337

I detta praktfulla påskväder satt vi och njöt för fulla muggar tills familjen måste gå för att påskhandla. Vårt sammanträffande efter 30 år hade dock varit ännu en av resans många slående lyckträffar och dess gladaste överraskning. Det var dags för mig att skiljas från resans sista rendez-vous före återfärden till Verona. När jag satt på tåget mot Verona och försökte samla de sista dagarnas överväldigande intryck, där jag nästan hade drunknat i de dynamiska relationernas känslosvall, var det dock inte den praktiska, kloka och jordnära Nata som låg kvar i mitt innersta utan den högt emotionella, innerliga, intensiva och lidande Lorella. Djupast intryck på mig hade kanske hennes insikter i hälsans mysterium haft. Hon hade upptäckt, att den mänskliga kroppen har den egenskapen, att den bara använder det till godo som den behöver. Allt överskott blir i stället skadligt och bryter ner i stället för att bygga upp. Sålunda uppkommer sjukdomar som cancer och andra välfärdssjukdomar som gikt, podager, bölder och svulster och annat sådant. Hon menade alltså att allt vad vi konsumerar i form av födoämnen bara upptas av kroppen i den mån den behöver det medan allt vad den inte behöver och som ändå stoppas upp i den blir till gifter, toxiner, parasiter och direkt skadligt för fysiken. Fetma är det tydligaste symptomet. Man kan också summera hennes teori som så, att alla sjukdomar är onaturliga välfärdssjukdomar. Det ligger något i det, när man betänker, att svenskarna rent statistiskt aldrig har varit friskare än under det andra världskrigets nödår. Det hade varit många upplevelser under vägen som gett anledning till mycket eftertanke om smått och gott. Francesco i Bari hade haft den intressanta egenheten att det roade honom att ställa horoskop gratis för fullkomligt okända personer, bara för fenomenets skull att varje gång kunna konstatera att allting stämde. Det är detta som har förbryllat astrologer i alla tider och som gjort dem till astrologer. Paolo och Valentina i Lucca var nästan helt självförsörjande med sin enorma trädgård där allting odlades från potatis till bananer. Det låg i familjen, och Paolo, som civilt arbetade med invandrare, främst rumäner, hade fått sin främsta utbildning som jordbrukare från sina föräldrars föräldrar, som fortfarande som 80-åringar var helt självförsörjande som naturodlare. Och Nata i Monza hade sin egen firma ”Relocation Services” för utlänningar och utländska firmor i Italien som hon beredde plats och livsrum för genom kontakter och sina dubbla språkkunskaper, medan hennes föräldrar lätt kunde komma och hälsa på henne från Sverige genom lågprisflyget från Göteborg till Bergamo. Spiro och jag talade mycket om att tillbringa pensioneringen i Italien, som var ett drägligare land för ålderspensionärer än Sverige ehuru dock lika dyrt. Spiro ville absolut flytta hem till Italien som gammal, och även för mig såg detta ut som ett bättre alternativ än att vissna och gå under i de dimmiga länderna norr om Alperna med deras ensidigt andefattiga deprimerande vintrars omänskliga mörker och kyla.

del 12: Påsken. Alberto är min trevligaste släkting, och hans hustru är den vackraste kvinnan i släkten. Äntligen fick jag träffa dem igen hemma hos sig vid en präktig lunch med pasta, stek, ostbricka, vitt vin, avec och fyra oöverträffbara koppar kaffe. Vi pratade om allt men mest

338

om det italienska valet, som Alberto var rätt man att resonera med om, ty han var experten på området, och genom honom fick jag äntligen veta svaret på ett mysterium som hade förbryllat mig: varför hade Sicilien plötsligt blivit högerorienterat? Svaret var den illegala invandringen framför allt från Afrika, Orienten (muslimer) och Kina. Det sistnämnda var ett nytt fenomen i Italien. Jag hade förbryllats av att stöta på så mycket kineser på tåget, som i allmänhet saknade biljetter och inte kunde italienska. Alberto belyste problemet. Kineser tar sig in massvis i Italien illegalt för att arbeta på slavkontrakt på hemliga orter instängda i plomberade ghetton. Det är den kinesiska maffian som opererar och smugglar in dem. Deras slavkontrakt är på fem år, varefter de år fria, om de överlever. Ingen vet hur många sådana illegala kineser (från kommunist-Kina) det finns i Italien, men de måste redan vara hundratusentals och blir bara fler hela tiden, då det är en så lönsam verksamhet emedan dessa kinesiska slavarbetare är Italiens billigaste arbetskraft. Negrerna och muslimerna är ett gammalt problem och surdeg, de flesta illegala invandrare även de, som politikerna aldrig gjort något åt medan bara högern pratat om det. Den stora paradoxen i Italien är det röda bältet Toscana-Emilia-Romagna med Florens och Bologna i centrum, Italiens centrala kulturbygder, där alla vänsterradikaler i allmänhet är rika. Slutresultatet av valet är att vänster-centern har minimal majoritet i parlamentet med en något större genomslagskraft i senaten (överhuset), som äger att ratificera eller kräva revidering av alla lagförslag. I parlamentet (kammaren) kan alltså allting saboteras, då många lagförslag kan väcka söndring inom vänstern, då till exempel ett av vänsterpartierna (la Margherita) är ärkekatolskt. Lorella menade att Italien i denna ställning skulle bli oregeringsbart medan Romano Prodi ändå menar att det kan regeras. Det återstår att se. Frågan är om ett land som Italien över huvud taget kan regeras av något parti ens med egen majoritet. Italien är ett mycket katolskt land där den katolska kyrkan, religionen och moralen tas på största allvar, men efter påskgudstjänsten, den kanske heligaste på hela året, på själva påsksöndagen avslutades denna i Santa Maria Antica i Verona , en av Italiens äldsta och heligaste kyrkor från 700-talet, med allmän chokladutdelning. Påskägg av choklad hör till Italiens påsktraditioner, men att i kyrkan plundra ett sådant för allmän utdelning i stället för kommunionen måste väl ändå betraktas som något profant. Vad har choklad med påsken att göra? Likväl försvarade min kusin Cristina detta med att det var ett korrekt sätt att fira påsken och uppståndelsen eftersom kyrkan gjorde det. Alberto belyste det kuriösa faktum att det i Kampanien och Neapel påträffats 8000 blinda som hade körkort, ägde bil och körde bil. För att bli bekräftad som blind krävs det läkarintyg och flera andra myndighetsintyg för att få åtnjuta en ögonhandikappads alla förmåner och pensionstillägg, vilket tydligen dessa 8000 blinda med körkort och bil och daglig körvana alla hade lyckats skaffa sig. Ingen myndighet kunde åtgärda detta problem. Då måste man fråga sig: vad har väl någon myndighet för möjlighet att göra sig gällande i Italien? Påskdagen förlöpte i traditionell ordning med stor familjebankett med alla tänkbara viner och rätter från klockan 13 till 20. Allt var lyckat. Vi var tolv till bordet (eller 11 ½ om man beräknar att barnbarnsbarnet Maddalena var ganska litet och ännu under två år) och samvaron var positiv och uppbygglig alltigenom. Det var bara att konstatera att familjelyckan i Verona var bättre än någonsin, den veronesiska matkulturen bättre än

339

någonsin och att resan hade krönts med en avslutande middag som var den bästa under hela resan. Det blev samtidigt min sista dag i Italien, ty följande dag skulle Achille och Ida på pilgrimsresa till Lourdes, varför det var lämpligt att jag försvann. Efter den stora lyckade och värdiga finalen var det inget annat att göra än att slå till reträtt. Just i dessa dagar exploderade äntligen våren i Verona. Jag hade mött den i Grekland, sett den triumfera i Bari och åtnjutit dess mest fulländade skönhet i Piemonte inför de ännu snögnistrande Alperna medan den först nu, efter mitten av april, slog igenom även i Venetien. Dock var allting en månad försenat, Castagné var ännu tillslutet och väntade på uppstädning efter vintern varför vi inte, som vi hade brukat, kunde ha en påskeftersits där uppe på kullarna, vilken vi i stället genomförde hemma hos Paulo, där en video från Giordanos bröllop spelades upp, under vilken man däst av alla rätterna och vinerna ofrånkomligt inte kunde göra annat än i fullaste välmåga somna in.

del 13 : Hemresan. Hemresan blev förskräcklig, ty denna annandag påsk skulle alla resa hem samtidigt. Jag hamnade i en överfull kupé mitt emot en berusad tysk som kommit på fel tåg, varför han fick betala dubbel biljett, vilket han naturligtvis blev desto mera sur för, vilket han lät gå ut över mig. Hans ben var alltid i vägen, och det fanns skäl att misstänka att han njöt av att sparka mig,. När jag ville öppna min väska under benen för att ta upp en ny bok att läsa blockerade han den med sina så att jag inte kunde öppna den. När jag bad honom dra undan sina ben sp att jag kunde öppna min egen väska blev han ohövlig och arrogant. Jag gav fan i honom och gick till restaurangvagnen. Min avsikt där var den oskyldigaste tänkbara: jag ville ta en cappuccino. När jag fick min cappuccino och skulle lyfta den från bordet för att föra den till munnen gjorde tåget en olycklig krängning just i det känsligaste ögonblicket. Koppen med det brännheta kaffet åkte direkt ner i grenen på mig och förstörde byxorna. Dessutom stänktes naturligtvis hela bordet ner, och golvet blev bara soppa. Det är otroligt vad en liten plastmugg kaffe kan åstadkomma för oöverskådliga förödelser. Av ren reflex inför den brännheta vätskan reste jag mig häftigt under rytande internationella svordomar och stjälpte nästan hela bordet med allt vad som på det befann sig inklusive tre andra fulla cappuccinomuggar tillhörande bland annat två damer. Den ena försvann genast och kom aldrig mer tillbaka. Själv tog jag omgående min tillflykt till en toa för att torka mig, där det inte fanns något papper – toapappret var slut, och i stället för handdukar erbjöds varmluftsblåsning. Ursinnig sökte jag en annan toa, men på detta moderna tåg var varannan toa bara för damer medan alla herrtoaletter var upptagna med köer. Jag hade hamnat på världens omöjligaste Kafkatåg. Det blev till att acceptera nödtvungenheten till att sitta i äckligt våta varma byxor som luktade kaffe tills de torkade. När jag återkom till restaurangvagnen för att försöka göra om operationen från början (med ny beställning av ny cappuccino) var kaffet slut. Sålunda var det bara att återvända till det odrägliga fyllot i kupén och hans oförskämda ölstinkande sällskap – i våta varma byxor.

340

Nattåget från München till Köpenhamn var lika överfullt. I den kupé jag hade platsbiljett till satt det två mycket vackra unga mörka flickor som troligen var från Prag. De bad att jag för deras skull skulle söka en annan kupé, de anvisade mig en som såg ledig ut, och där förekom det en mycket trevlig dansk som talade god öresundska. Han visste att berätta, att i närheten av min bror och min mor finns resterna av vad som en gång var Nordens största kloster i Vimmerhöj. Tåget satte i gång, vi var ensamma i kupén, prognosen såg bra ut inför natten, när det kom in en tysk tant i kupén med avskräckande yttre fullt utrustad med flera resväskor och en koffert, som hon placerade i dörröppningen, så att ingen mer kunde komma vare sig in eller ut. Hon ursäktade sig med att alla de andra kupéerna var överfulla, vilket de inte alls var. Hon hade bara bestämt sig för att befästa sig i vår. Vid nästa station kom det ett fruntimmer till in i kupén och uppfyllde en och en halv plats med sin översvallande kroppshydda – ingen skulle mer kunna rubba den kvinnan ur fläcken. Jag ursäktade mig inför dansken och slog till reträtt. I en annan kupé låg det bara en ung man och sov. Jag fattade posto där och fick vara i fred, vilket även den sovande fick vara, tills kupén invaderas i Nürnberg av tre kedjerökare. Det hör till saken att jag inte kunnat få platsbiljett för icke-rökare och därför hamnat bland rökarkupéerna. Två av dessa kedjerökare var ett helt ungt par som talade amerikanska. De var ovanligt fula. Han var en fetlagd punkare med svärtat hår medan hon var stubbad med ena armen i gips och såg farlig ut, som om hon ofta varit i slagsmål och normalt startat dem själv. Under hela natten skulle de sitta mitt emot varandra vid fönstret och dricka och röka och supa utan avbrott. Han frågade sina utsatta medpassagerare: ”Jag hoppas ni inte har något emot att vi röker,” fastän det var en rökarkupé, som för att håna dem, då det var tydligt genom återkommande hostattacker att åtminstone två hellre varit utan röken; och den sovande frågade han, när denne väckts ofrivilligt en gång för mycket: ”Jag hoppas vi inte håller er vakna.” Det visade sig att detta rekordvulgära par skulle åka till Danmark bara för att gifta sig, då detta var enklare i Danmark än i Tyskland, då ingen av dem var dansk medborgare. Den hårde armbrytarkillen var 25 år gammal och hon ungefär lika gammal, men båda såg betydligt äldre ut. Han klagade redan på sina gråa hår. I Neumünster steg de av efter att ha grälat och supit och rökt hela natten, och jag önskade killen lycka till i hans äktenskap. Han grymtade till som om han redan varit gift i 50 år och ångrade det. Sedan fick man äntligen sova. Klockan var då närmare fyra på morgonen. Våren hade inte kommit till Danmark men var tydligt på väg. Det var 9 grader varmt men vackert, men intet grönt löv sågs på vägen till Helsingör. Där försökte jag ringa hem till var min mor och bror bor men ingen svarade. Jag chansade på att ta tåget vidare till Hornbaek. Där sökte jag förgäves en telefon på stationen, men det fanns ingen. Någon visste att berätta, att det fanns en telefonbox i byn, men att den var den enda. Jag fann den, ringde och fick svar. Nästa anhalt på resan var räddad. Det blev sedan en idealisk samvaro med den egna nordiska familjen i Danmark som avslutning till den myckna idealiska samvaron med den egna italienska familjen i Verona. Därtill hade jag vunnit en kanske ny idealisk familj i Toscana i Lucca, medan alla de övriga fanns kvar att tänka på och drömma om, främst Lorella med sin ständigt mer omfattande krets av vänner i Piemonte och Milano men även alla dem jag inte fått träffa under denna

341

resa i Bulgarien, på Sicilien, i Rom och i Kalabrien till följd av denna resas tidsbegränsning till bara tre veckor. Ej heller fick jag på nytt träffa Bodil i Helsingborg, då hon var upptagen, eller Mikael i Lund, då Maggan just kommit hem från sjukhuset. Det var bara att resa hem direkt från Danmark och tänka på alla dessa. (mars-april 2006)

Konferensresan del 1 : Göteborg-Manali på 44 timmar. Man var helt utbränd från början. Dock hade alla förberedelser avlupit väl, och man kunde med någorlunda gott samvete kasta loss och lämna all ära och redlighet bakom sig för en fullständigt förryckt expedition till landet ingenstans, närmare bestämt bergslandet Zanskar i de otillgängligaste delarna av Himalaya bortom Kashmir, som knappast var utsatt på någon karta, fastän det till och med var ett någorlunda självständigt konungadöme. Innan man kunde överlämna sig åt Aeroflots breda vingar måste man dock genomgå en hård natt promenerandes till Centralstationen efter 02.00 för att där ta bussen till Köpenhamn, en resa som tog fyra timmar utan mycket sömn, då denna omöjliggjordes av påtvungna obekväma ställningar. Det var åtminstone en god övning för resten av resan. I det oändliga Kastrup gick man vilse som vanligt och råkade ut för en kopp kaffe för 40 danska kronor, mitt livs dyraste kopp kaffe. Emellertid hade grannen inte druckit upp sitt,

342

varför jag stal hans för att få bättre valuta för pengarna. Det var Café Karen Blixen med direktmalt kaffe från Kenya, och visst var det gott, men ändå. Det var den 26 juli, och det visade sig vara en ovanligt belastad bemärkelsedag jag hade valt för min avresa. C.G.Jung fyllde denna dag 131 år, George Bernard Shaw fyllde 150, Robert Graves fyllde 111, Aldous Huxley fyllde 112, André Maurois fyllde 121, målaren Camille Corot fyllde 210, Blake Edwards fyllde 84, Stanley Kubrick skulle ha fyllt 78, Salvador Allende hade fyllt 98 om CIA hade låtit honom leva, och Helen Mirren fyllde 60. Dessutom var det Evita Peróns dödsdag (den 54-e). Kort sagt, dagen var sprängd av bemärkelsedagar. På Sjeremetjevo i Moskva väntade det vanliga kaoset. Vi var några svenskar i långa köer som, precis när vi kom fram till disken, drabbades av ödet att expediten smet utan att förklara sig. Vi blev tvungna att ställa oss sist igen i den ena kön efter den andra. Hur vi än gjorde blev vi ändå sist, fastän vi kommit först. Överallt i terminalen låg folk som vanligt i drivor, låg utmed väggarna eller satt i rader i trapporna. Som för att underlätta situationen hade många bänkar och stolrader för väntande passagerare tagits bort. I stället för att sitta ordentligt i stolar låg som resultat folk i vägen överallt. Jag försökte slå mig ner diskret i ett hörn i en restaurant, där det satt en äldre respektabel dam och läste. Hon var i samma situation säkert över 70 år utan någon plats att sitta på i hela flygplatsen. Hon hade för fyra timmar sedan tagit en kopp kaffe och sålunda köpt sin plats för dyra pengar (Moskva är idag dyrast i världen) men kände sig allt ovälkomnare ju längre hon satt kvar. Snart nog kom det fram en kypare till mig och krävde en beställning. Jag hade varken rubel eller dollar och ville inte växla en hög pundsedel och få en massa rubel tillbaka. Jag fick sitta kvar men var klart missunnad min fräckhet. Hela Sjeremetjevo var fullt av redlöst folk som letade någonstans att åtminstone få sitta. Många hade tydligt slaggat på golvet i kanske dagar. Så vad kunde man då annat göra, som de flesta gjorde, än att slå sig ner på golvet någonstans eller i en trappa och där på pin kiv äntligen ta resans första drink? Det blev för många, ty situationens urartning multiplicerade sig. I flygplanet blev vi stående, det var otroligt lite folk ombord, ibland rörde sig planet ryckvis för att, som det verkade, rulla längre ut på åkrarna, och till slut bara stod vi där medan folk utanför höll på att cementera landningsbanan. Vi serverades en Coca-Cola-drink som tröst medan vi fick vänta i det oändliga. Äntligen kom vi upp i skymningen flera timmar försenade. Naturligtvis fick vi aldrig veta varför. Personalen ombord hade en benägenhet för att missunna passagerarna flygplanets toaletter. När jag skulle gå på toaletten mitt i natten blev jag strängt tillsagd att återta min plats då det var turbulenser på gång. Just då måste tydligen alla gå på toaletten samtidigt, men alla visades lika bryskt tillbaka. En och annan muskulös grovhuggare, som personalen inte vågade sig på, ignorerade förbudet och gjorde ifrån sig. Man frågar sig varför folk inte får gå på toaletten när det är turbulens, som ändå är varje flygplans säkraste plats. När flygplanet sedan hade landat hade personalen låst alla toaletterna, men många måste då gå på dem, så personalen blev tvungna att låsa upp dem igen.

343

Där förekom bland passagerarna en grupp estländare och ett finskt par. De försökte tala med varandra, men det blev bara total språkförbistring. Slutligen landade flygplanet i täta monsunmolnbankar endast två timmar försenat. Där var ett ungt vackert par som besökte Indien för första gången och inte visste vad de skulle göra. Jag försökte ta hand om dem och rekommenderade Ladakh på behörigt avstånd från monsunen, men när jag återvände till dem efter att ha växlat pengar var de borta. Andra hade tagit hand om dem. Jag fick dock två damer att ta hand om, en storväxt flamboyant israelitiska med blont hår ner till stjärten och klädd helt i vitt, och en liten späd japanska, i allt den förras motsats. Vi tog bussen in till staden tillsammans, min israeliska hoppade av vid Bar Ganj, tydligen ansåg hon det mödan värt att stanna i Delhi, medan jag fick eskortera min japanska till busstationen och där finna en buss till Rishikesh åt henne. Det gick en varje halvtimme, så det var inga som helst problem. Jag hade själv turen att genast få en buss norrut. Nackdelen med detta blev att jag blev utan frukost. 6.40 avgick bussen precis när man till nöds kommit ombord, och målet var Kullu. Redan strax efter middag lämnade vi Chandigarh bakom oss, men sedan blev det besvärligt, inte minst på grund av regnet. Redan Delhi hade mött oss med våldsamma regnskurar, och de återkom hela dagen. Bussresan blev långsammare och långsammare, trafiken var besvärlig, men vi passerade inte mer än två omkullkörda bussar i diket av vilka bara den ena låg helt upp och ner. Det var ännu ljust när vi äntligen passerade Mandi (efter välbehövligt chaufförsbyte), men sedan mörknade det snabbt samtidigt som molnen i norr blev allt svartare. I Kullu kunde jag trots den sena timmen genast byta till en buss till Manali, som nåddes 22.15 - i ihållande ösregn. Eter drygt 44 timmar non-stop var man alltså hemma i Manali igen efter två dygn av bara sittande och skumpande i turbulenser eller på ständigt sjögångsaktiga landsortsvägar. Denna sista dag hade varit helt utan mat så när som på några små koppar te. Men man var hemma, och det var huvudsaken, och man kunde nu ta det lugnt och organisera sig i två dagar. Den stora frågan i detta ösregn var om Rohtangpasset skulle vara öppet.

del 2 : Manali. Det var på ganska skakiga och skälvande ben man steg upp i Manali efter non-stopresan på 44 timmar från Göteborg men dock utvilad trots allt efter en god natts sömn utan drömmar i resans första säng. Min gamle värd var på plats och tog lika vänligt emot mig som vanligt och hade den goda nyheten att meddela, att Rothangpasset var öppet. Det regnade visserligen varje dag men bara någorlunda måttligt, och det förekom även solglimtar varje dag. Kort sagt, allt var i sin ordning. Det var emellertid mycket man hade att bekänna inför Johannes, och jag visste att han inte skulle skona mig. Jag arbetade ju bland annat på en pjäs om honom. Vi hade stämt möte denna dag uppe i Vashisht, där han lovat invänta mig under eftermiddagen. Lyckligtvis var oss vädret bevåget, solen tittade fram under just dessa timmar, och miljön var den mest

344

avslappnande tänkbara i njutningen av det varma termbadet, där man kunde koka bort sig om man kände för det. Jag berättade om min blogg och att den faktiskt fungerade, att vår gemensamma vän John Bede hade gjort sig bemärkt där, om mitt frekventerande av www.poeter.se tillsammans med 8000 andra poeter på svenska, och om Shakespearedebattens tillfälliga avslutning efter 10 års nästan oupphörligt debatterande. Endast det sista var han helt införstådd med redan, medan han dock inte kunde släppa Bacon helt och hållet. Sedan blev det min tur att dra information från honom. Han hade som vanligt bara dåliga nyheter. Den enda ljusningen var demokratiseringen av Nepal, som såg ut att kunna lyckas, men det skulle ta många år att hela såren efter det nioåriga inbördeskriget. Värst var nyheterna om Tibet. ”Dalai Lama har nästan gett upp. Han blev sjuk när järnvägen till Lhasa invigdes. Invasionen av nya kinesiska lycksökare till Tibet har redan börjat. Biljetter till tåget säljs svart, och det är bara de värsta kinesiska marodörerna som skickas till Tibet. Sinkiang är redan dränkt av kineser, även turkestanerna har nästan gett upp, medan demokraternas och frihetskämparnas största hopp står till de underjordiska rörelserna i Kina, främst fackföreningsrörelsen och Falun Gong, de kristna och buddhisterna samt den oöverskådliga massan av förtryckta bönder på landet.” ”Det kan ännu bli revolution,” invände jag. ”12 miljoner kineser har övergivit partiet. Det är nästan en femtedel.” ”Men det går för långsamt, och de makthavande går för hårt fram. De censurerar Internet, de har fullbordat världens största damm och världens högsta järnväg, de triumferar på alla materiella områden, medan mullvadarna gräver för långsamt. De värsta skurkarna är som vanligt de som hjälpt CCP, (Kinas Kommunistparti) främst de makthavande republikanerna i Amerika från Nixon och Kissinger till den groteska Bush junior, lika grotesk som Kim junior i Nordkorea.” Jag kunde inte annat än hålla med honom, men han var bitter över situationen och kunde inte fås på gott humör, så jag började tala om pjäsen i stället. ”Du nämns aldrig vid ditt rätta namn, och den är endast löst baserad på ditt liv.” Jag berättade vad jag hittills fått med i den och frågade honom vad han inte ville undvara. Äntligen kom han i gång och berättade episoder ur sitt liv som jag aldrig fått höra tidigare. Så förflöt några timmar där i det avslappnande och välgörande badet i Vashisht tills molnen började mörkna, då vi fann det bäst att återvända till Manali innan regnet bröt ut – vi var båda utan paraply. Som vanligt planerade vi flera andra sammankomster på olika platser under fortsättningen av min resa. Han hade som vanligt ärenden till Kashmir, och efter Leh och Zanskar skulle jag ju återbesöka både Manali och Dharamsala. Han nämnde i förbifarten att jag i Leh borde hålla upp ögonen inför en eventuell internationell miljökonferens, som han hört att skulle äga rum de första dagarna i augusti. Det blev i stort sett samma program på lördagen, men regnet tilltog och väckte min oro. Skulle jag klara mig över Rothangpasset utan att sinkas av bortspolade vägar? Jag satt hela tre timmar vid Internet och försökte som det sista få ett mail till Silvia och Sergio, som jag inte visste något om idag men som visste att jag tänkte mig till Zanskar; men förbindelsen

345

var för trög och avbröts hela tiden, medan det regnade. Min värd försäkrade mig dock att det inte skulle vara några problem. Det återstod att se. (Silvia och Sergio var paret tillsammans med vilka jag funnit mig tvungen att gå till fots över Rothangpasset i hällregn för två år sedan när vägen var bortspolad på alltför många ställen. Förra året var vi tillsammans i Spiti. Min påtänkta Zanskarexpedition hade inte väckt deras entusiasm.)

del 3 : Soluppgång vid Rohtang. Det blev naturligtvis ingen sömn alls den natten, fastän man gick och lade sig redan klockan 10. Även de båda ryssarna från Arkangelsk på mitt hotell drog sig denna kväll tidigt tillbaka i stället för att hålla hela hotellet vaket med sitt prat långt in på natten under oupphörligt kedjerökande. Det blev ungefär två timmars sömn tills det inte blev något mer, så det var lika bra att satsa på morgonens allra första buss över det förfärliga Rohtangpasset klockan 4. Till min gränslösa lättnad regnade det inte. När jag fann bussen var den redan nästan fylld, men jag fick plats bredvid en ung far med en liten dotter sovande i knät. Så började färden, den mest kritiska etappen under kanske hela resan, klivet över Rohtangpasset ("Likpasset") 2000 meter rakt upp från Manali och 1000 meter ner på andra sidan. Att jag valt den allra tidigaste bussen visade sig lyckosamt. Därmed kom vi upp på passet i gryningen precis i soluppgången. Upplevelsen blev som av en frälsning. Det var första gången som jag fått se solen klar sedan jag landat i Delhi. Rohtangpasset är en så definitiv molndelare, att fastän det regnat nästan oupphörligt i Manali möttes jag av strålande sol på andra sidan passet. Det var som ett övertydligt tecken på att hela resan var räddad. Därefter kunde man slappna av. Jag var ensam utlänning på bussen, passkontrollen i Kokhsar gick därför rekordsnabbt, och redan klockan 10 nådde vi Keylong i fullständigt överväldigande vackert solskensväder. Kontrasten mot Manali hade inte kunnat vara mera extrem. Jag träffade genast mina gamla vänner, bröderna som förestod "Tashi-Delek", och fick resans väl billigaste säng för natten. Jag mötte en engelsman som just kommit ner från Leh, där det varit för stökigt med för mycket turister och stekande sol, men han hade haft underbara dagar i Alchi. Han reste av erfarenhet alltid ensam, då de tre gånger han haft olika flickvänner med sig hade varit rena katastrofen varje gång. Han rådde mig att aldrig ta någon med. Jag kunde berätta detta för min flickvän. Det kunde lyckas, men i de flesta fall hade han bitter erfarenhet av att det bara måste gå åt helvete. Jag hann med ett litet besök i det övre klostret Shushol före lunch men var efteråt så trött (efter den sömnlösa natten) att jag måste slockna i sängen och låg där utslagen i två timmar. Jag var helt otränad som bergsspringare på över 3500 meter och hade mycket bly kvar i benen att vandra bort. Som om detta inte var nog företog jag mig på eftermiddagen att bege mig ner i dalen till andra sidan för att besöka det berömda anrika Kardongklostret och dessutom bege mig

346

någon kilometer därifrån. Naturligtvis tappade jag bort mig fullständigt i buskarna och snårskogen av taggbuskar och taggiga träd på vägen från byn till klostret, så hela eftermiddagen blev bara en enda stor överansträngning, och jag kom tillbaka fullständigt medtagen. Dock lyckades jag fixa min biljett till Leh, men det blev ganska långt bak i bussen om dock vid ett eftertraktat fönster. Som rumskamrat hade jag en liten japan, som berest Indien regelbundet på motorcykel sedan 20 år. Han hade vänner i Malana och var mycket för att röka och dricka. Till middagen hamnade två israeler vid vårt bord, och allt de talade om var allt vad de rökte. I ett obevakat ögonblick stjälpte japanen ut sitt nyligen fyllda glas med chang, varpå den karakteristiska stinkande syrliga doften av denna försåtliga alkoholdryck spred sig rinnande längs golvet över hela restaurangen. Japanen beställde ett nytt glas. Det gällde att vakna i tid följande morgon till bussens avgång klockan 5, och klockan 4.40 måste man vara där. Naturligtvis fungerade inte min ficklampa, och det gick inte att ladda upp den där, men en tibetan som skulle till Manali och sov i samma sovsal som jag var mycket hjälpsam. Han lovade väcka mig i mycket god tid. Det visade sig att han var en snarkare av Guds nåde. Jag har aldrig hört så gedigna timmerstockar dragas med ett sådant djup och en sådan bredd. Det var rena sågverket och rena basunmotorsågen. Naturligtvis kunde ingen sova med ett sådant sågverk i samma rum. Lyckligtvis hade jag öronproppar. Men han hade tydligen föresatt sig som sin stora ambition att väcka mig i tid. Han väckte mig redan klockan 3 (en och en halv timme för tidigt) och sedan på nytt varje kvart, orolig för att jag skulle missa min buss eller inte gå upp. Samtidigt rumsterade ett gäng koreaner i rummet bredvid med gnisslande dörrar och flammande ficklampor som tändes och släcktes och gick i ett. Någon sömn blev det inte den natten heller. Denna cirkus hade dock den fördelen med sig att man kom i tid till bussen. Allt annat var omöjligt. Den satte iväg punktligt klockan 5, men jag hade oturen att få min fönsterplats stulen av en amper tibetanska som var helt omöjlig att ha att göra med. Här hade man rest hela vägen från Skandinavien för att få njuta av vackra vilda landskap, och så får man sin fönsterplats stulen av en dum bondmora, som vägrade släppa den ifrån sig. Det blev ingen fotografering av under denna hisnande ökenresa. Men det märkvärdiga inträffade, att mitt ute i öknen började det regna. Jag hade aldrig varit med om maken. Världens sterilaste ökenslättlandskap förvandlades till en dypöl, och vi körde fast i den. Vi fick alla lämna bussen och hjälpas åt med att dra loss den ur dypölen. Lyckligtvis var majoriteten israeler och starka unga män, så vi klarade denna ovanliga ökenkris. Jag konstaterade att öknarna i Ladakh definitivt håller på att bli grönare för varje år. Två andra passagerare var från Hamburg och i min ålder. De hade strandat i ett försök att trekka genom Zanskar. Höjdsjukan hade blivit dem för svår, och när den ena drabbats av totalt magstopp var det bara att vända tillbaka. De var mycket trevliga, och jag försökte få dem med mig till mitt hem i Leh, men de ville gå sina egna vägar. Mycket försenad av oväder och långtradarköer vid de höga passen kom vi fram klockan 9 till Leh efter 16 timmars färd från Keylong. Alla var helt slut, och för första gången ankom jag till Leh och Ladakh i regn. Dessutom åskade och blixtrade det. Jag var tacksam för

347

blixtarna, som upplyste vägen för mig i mörkret, men icke desto mindre ramlade jag ner i ett kloakdike och slog upp ett knä och ett smalben. Lyckligtvis klarade sig byxorna. Halv tio kom jag fram mörbultad, sårad, haltande och med sprängande huvudvärk till mitt hem Lung Snon och blev i vanlig ordning överväldigande väl emottagen av mitt värdfolk med katasjal och allt. Alla strapatserna hade lönat sig, fastän jag flera gånger tänkt, att det här troligen skulle bli min sista Ladakhresa. Sådana beslut kunde jag nu lugnt hänskjuta till framtiden. del 4 : Konferensen i Leh. Trots de oerhörda strapatserna inför återkomsten till Leh måste det erkännas att jag hade en otrolig tur. Det värsta ovädret satte i gång med oerhörd kraft just minuterna efter min lyckliga hemkomst till Lung Snon, och sedan ösregnade det hela natten. Hade jag villat bort mig i nattmörkret, blivit ännu mer försenad med bussen eller inte genast störtat iväg från busstationen hade ovädret sinkat mig ytterligare. Det var fullt hålligång på Lung Snon. Mitt hemhärbärge hade varit fullt i hela juli, och vem mötte jag inte nu bland gästerna om inte min gamle vän från Haarlem i Holland, Mahlerfantasten, som jag haft så många givande musikaliska diskussioner med här för sex år sedan! Han mindes fortfarande hur jag tre dagar i sträck misslyckats med att finna vägen över bergen till Phiyang... Men det bästa var, att just i dessa dagar inleddes en konferens i Leh om den globala växthuseffekten på initiativ av Helena Norberg-Hodge, som var här nu. Ella, från samma stad i Devon som hon, bodde på Lung Snon och berättade allt för mig om saken. Hon hade engagerat sig i detta och studerat problemet på nära håll i Indien och kommit fram till, att det stora problemet var pengar. Så länge folk lät sig tystas med pengar kunde politikerna ostört fortsätta låta all världens miljöförstöring skena iväg. Amerika kunde strunta i problemet för att det hade pengar. Bönder lät sig köpas bort från sitt land, som sedan kunde dränkas i dammprojekt. Ingen kunde säga nej till pengar. Tehridammen, som vid en jordbävning kunde dränka hela Rishikesh, låg nu klar men innebar mest bara gräl mellan centrala och federala myndigheter om kontrollen av vattnet. Min huvudvärk från igår var redan spårlöst borta (kanske mest tack vare de mängder te jag hejdlöst kunnat inmundiga omedelbart vid min ankomst,) så jag kunde genast börja planera för min Zanskarutfärd. Allt var fritt fram för mig i Ladakh. Helena Norberg-Hodge kom till Ladakh första gången 1974 och fängslades genast av dess uråldriga och förståndiga ekologiska ekonomi, som framför allt gick ut på att samsas om, fördela och rätt använda vattnet i detta bergsökenland. Hon insåg att världen med sin globala miljöförstöring skulle ha mycket att lära av Ladakhs högt utvecklade ekologiska förnuft och engagerade sig djupt i detta som ett led i den gröna revolutionen. För sina epokgörande insatser fick hon det alternativa nobelpriset 1979 och har fortsatt verka i Ladakh sedan dess. I denna världskonferens deltog gräsrotsarbetare från hela världen och till och med från ön Réunion ute i Indiska Oceanen. Européerna dominerade, men även Sydamerika var väl representerat liksom Canada, Kalifornien, Australien, Japan och framför allt naturligtvis de indiska länderna. Endast muslimer och ryssar lyste med sin frånvaro. Andan var den bästa

348

tänkbara, som om alla dessa deltagare från hela världen enkom samlats här för att gemensamt rädda världen. Någon annan fiende hade de inte utom dumheten, som då framför allt besjälade kortsynt politik och kapitalism. Jag träffade Helena själv här för första gången för sex år sedan, och hon hade knappast förändrats alls under dessa år. Hennes man var fortfarande lika sjuk, något äldre hade hon blivit, men det djupa kloka engagemanget för bättre ekologiskt tänkande för hela mänsklighetens del var alltjämt lika intensivt med en järnvilja under som genomfördes konsekvent genom klok och vänlig diplomati. Hon ledde hela konferensen med sitt mjuka oemotståndliga sätt och såg noga till att alla talare fick sjunga ut ordentligt, och även alla observatörer och gäster fick framträda och presentera sig om de ville. Jag smög mig till en liten samvaro med henne, och hon talade gärna flytande svenska fortfarande. Vi var konferensens enda svenskar. Det blev en mycket fullbokad dag med mycket spring mellan olika busskontor och reseagenturer för att få veta något om bussresan till Zanskar, men ingen visste någonting utom att det inte fanns någon buss dit idag. En kunnig reseagent visste att berätta att det gick bussar dit bara var tredje dag, så det kanske gick en på fredag - om tre dagar. En annan rådde mig att ta den reguljära bussen till Kargil och där följande morgon chansa på en buss till Padum (14 timmar på 250 kilometer). Det var det vettigaste rådet jag kunde få av någon. Summan av konferensens första dag var helt enkelt nödvändigheten av information. Folk måste informeras om att de inte behöver vara beroende av konsumtionssamhället, att de inte måste köpa plastförpackningar, Coca-Cola, Pepsi och hamburgare, att de inte måste göda sig med skräpmat och att de inte måste låta sig hjärntvättas av konsumtionssamhällets massmediala skräputbud med reklam. Det kalla kriget och Warszawapakten avslutades genom information över gränserna, och det är allt vad som behövs. Man kan göra motstånd mot hjärntvätts- och konsumtionssamhället och bör göra det för sin egen hälsas skull, man kan avstå från de giftiga storstädernas miljöförstöring, där människorna förvandlas till vrak och slås ut till socialfall, man kan återvända till naturen och slå vakt om den livsnödvändiga kontakten med sina gräsrötter. Människans växande sociala existentiella problem är hennes tilltagande rotlöshet och identitetslöshet. Man kan lära sig själv vad man behöver veta och måste inte lita till korrupta och förstörda, manipulerade och politiskt enkelriktade lärdomsanstalter. Man kan vara fri. Det finns en särskild högskola inrättad i Indien som bara undervisar i ämnet frihet. Tydligen är detta något som särskilt den hjärntvättade mänskligheten i storstäderna genom konsumtions-samhällets skvalflod av prylar, som de storknar i, håller på att glömma bort.

del 5: Katastrof! Det regnade alldeles förfärligt i Leh. Detta var andra natten i rad som regnet bara öste ner till ingen nytta, ty det var för sent på säsongen för att regn skulle göra gott åt jordbruket. Det dåliga vädret plus den intressanta konferensen bidrog till mitt beslut att uppskjuta min avresa från Leh med en dag.

349

Till kvällen ankom ett engelskt par från en vådligare trek. Sista natten uppe i bergen hade de överraskats av störtregnet, och då tältet läckte hade de nödgats spänna upp sina paraplyer inomhus. Så hade de tillbringat natten i genomsura sovsäckar ända tills regnet upphörde klockan 7 på morgonen. Vi stod inför ett väderproblem. I Changspa, den fashionabla delen av Leh där de rikaste och alla israelerna höll till, fick hotellen evakueras efter att ha blivit dränkta, och dyra salongsmattor hängdes utanför på tork. Min andra konferensdag präglades (utom av konferensen) av ohyggliga bussturer upp och ner på jakt efter information. Det skulle fara en buss till Zanskar, jag fick till och med namnet på chauffören, vi jagade bussen och chauffören hela dagen tills vi till slut fick veta att bussen var på lagning, men en annan buss skulle gå, jag kunde få plats klockan 5 på morgonen, men sakkunniga hävdade att vägen KargilZanskar hade spolats bort, även en Zanskarvän rådde mig att vänta några dagar, och jag ville inte missa sista konferensdagen. Fem timmar av dagen gick åt till vandringar mellan olika busstationer och reseagenturer medan jag bara fick några timmar över för konferensen och ingen tid alls för något annat. Mot eftermiddagen tornade blygråa skyar upp sig över bergen både mot öster och norr och lovade mera hotfullt väder än någonsin. Prognosen för min Zanskarexpedition kunde inte bli sämre. Mellan varven kunde jag delta i konferensen och skaffa nya vänner. Vi var fyra italienare, den ledande italienske talaren lystrade till ett så grant namn som Roberto Imperiali, men bäst kom jag överens med Ella, som först inbjudit mig, och som om någon var expert på växthuseffekten. Dessutom hade hon litterära intressen och var angenäm utom att hon stod Helena nära, då hon bodde i samma by. En slovakiska visade stort intresse för mig, varpå jag beredvilligt gav henne både min e-post-adress, hemsida och blogg. Denna samling av unga, aktiva, intelligenta och initiativrika skapare av framtiden var gefundenes fressen för en kontaktsökare - här kunde han lätt få nya intressanta vänner över hela världen och bara av den bästa sorten. Hemma på mitt hotell kunde man njuta av doktor Lucy från London, som var på semester med sin son. Hon var utomordentligt underhållande och hade tusen historier att berätta och tröttnade aldrig. Hon ville gärna ta mig med på en utflykt till Tso Moriri, en åttadagars trekkingtur på hög nivå till en av Tibets fyra heliga sjöar, men jag hade inte gett upp Zanskar ännu. Men katastrofen förvärrades. Ännu en hel natt regnade det och fortsatte den följande dagen, medan det spred sig som en epidemi över hela Ladakh problemet med läckande tak. Ladakhierna har byggt sina hus för att motstå ökenklimat, inte ihållande regn, som aldrig förekommit tidigare. Värst utsatta var sådana byar som byggts invid floden och vid strömmar, som helt hotade utplånas. Samtidigt förstördes vägarna.... Konferensens sista dag bjöd på kanske dess intressantaste diskussioner, när leden glesnade mot eftermiddagen och endast gräddan blev kvar. Samtalen fördes på engelska, ladakhiska och hindi, men vem som helst fick delta. De intressantaste samtalen handlade om barnuppfostran, skolan och jordbruksmissbruk. En talare från Detroit berättade om sina egna erfarenheter som moder när hon förlorat sitt första barn. Som moder måste hon förlossas på sjukhus, och då barnet var sjukt vid födelsen lades det i kuvös och fick ingen

350

kontakt med modern. Därför dog det. Ännu idag är modern säker på, att om barnet bara lagts i hennes armar i stället för i kuvös kunde det ha klarat sig. Många BB-kliniker världen över begår det katastrofala misstaget att beröva spädbarnen den omedelbara, livsviktiga direkta moderskontakten i just det ögonblick när just detta är vad barnet mest behöver. En New York-bo berättade om undervisningsväsendet i New York. 50% av alla New Yorkare går aldrig ut skolan, och detta är delvis skolans fel, som är manipulerad till att låta 50% av eleverna aldrig gå ut den, då staden behöver dessa 50% till att senare sköta alla stadens skräpjobb. 50% av alla skolelever i en av världens rikaste städer New York är alltså i förväg dömda till att aldrig få bli någonting. Skolan är programmerad till att skrota 50% av eleverna. En indier belyste det faktum att alla världens svältkatastrofer aldrig har berott på brist på mat. Mat har alltid funnits, men vad som utlöst svältkatastrofer har alltid varit stopp i leveranserna. Han berättade om en svältkatastrof, som utlösts av att tonvis med mat lämnats stående att ruttna i magasin, varefter dessa miljoner ton spannmål måst dumpas i havet som rutten medan en lokal svältkatastrof blev ett faktum. Det finns alltid mat, men ibland hindras den från att bli konsumerad. Samantha från Venezia-Giulia berättade, att världens tre onda faktorer var pengar, politik och droger och att allt ont kom därifrån. Det låg något i det. Ella från Devon blev min bästa vän på grund av sina litterära intressen och stora kunnighet i själva kärnfrågan växthuseffekten. Hon skulle efter konferensen bege sig till klostret i Likir tillsammans med många andra konferensdeltagare, och jag beslöt att radikalt ändra hela mitt program och slå följe med dem. Vägen från Kargil till Zanskar var definitivt stängd, och hellre än att förlora fler dagar i Leh valde jag en långsammare väg västerut i hopp om att vägarna under tiden skulle hinna repareras och regnet upphöra. Det såg värre ut än någonsin, och allt tydde på ännu en hel natt med bara förödande slagregn. Det hade gått en buss fem på morgonen mot Zanskar, men frågan är om den kom längre än till Kargil. Jag hade avstått från den frivilligt just därför, och klockan fem hade det hällregnat. Men den intressantaste människan jag träffade under dagen var en helt annan typ, något så ovanligt som en ensam amerikan - amerikaner reser sällan utomlands, och bara 8% av alla amerikaner har därför ens något pass - amerikanska UD lär råda amerikaner som reser utomlands att utge sig för att vara kanadensare, för att inte bli mobbade - denne amerikan var professor vid universitetet i Berkeley, California, och det var andra gången vi möttes som vi stannade och pratade med varandra. Han var en mycket hjärtlig människa, kallade sig själv en hippie, var i min ålder men professor i musik - han spelade violin, flöjt och en rad andra instrument - men var samtidigt psykiater. Han hade samma svaghet för Himalaya som jag, hade kommit till Ladakh första gången 1992 och regelbundet besökt Himalaya sedan 1990, så han hade ett försprång. Vi utbytte elpostadresser och lovade varandra att äta middag tillsammans nästa gång vi träffades. Kvällsvarden blev lika trivsam som förut med doktor Lucy underhållande och spirituell i första rummet som vanligt, men senare kom också ett italienskt par från Bolzano, så man fick det stora nöjet att få tala ännu mera italienska.

351

Trots alla regnkatastroferna med sönderbrutna vägar över hela Ladakh, bortspolade hus och ofattbara skador av regnet slutade alltså denna resans hittills värsta katastrofdag i dur. Den bästa tänkbara nyhet inträffade följande morgon att det inte längre regnade.

del 6 : Likir efter konferensen. Jag följde med återstoden av Lehkonferensen på en utflykt till Likir, där jag ämnade stanna kvar över natten medan de övriga skulle återvända till Leh. Vi gjorde klostret ordentligt och hade sedan en utomordentlig lunch i ett lokalt bondhus där vi klämde in oss 42 personer i ett kök och fick njuta av en underbar omgång Skew, min första i Ladakh denna gång. Efter en två timmars middag med en massa tal på ladakhiska bröt vi upp, och jag sade farväl till mina sista italienska vänner Samantha och Roberto. Tyvärr hade Ella av okänd anledning inte kommit med, fastän hon igår varit inställd på det. Klockan sex kom jag så fram till Norbus gamla värdshus, som var helt tomt, ehuru de öppna dörrarna och spridda barnleksaker tydde på något liv. Det var bara att ge sig till tåls, vilket snart gav sin belöning: efter en timme inträdde världens vackraste bondkvinna med sin lille son, konstnären Norbus berömda vackra hustru, som jag nu redan fyra gånger tidigare varit gäst hos. Norbu själv hade jag bara råkat en gång, men vi var mycket goda vänner, och nu skulle jag få råka honom igen. Han var för ögonblicket ute och lagade trasiga elledningar. Regnstormen hade vållat oerhörda skador över hela Ladakh. På tre dagar hade det fallit lika mycket regn som det normalt ska falla under fem år. Även vägen från Leh till Likir hade bitvis varit överspolad och sönderbruten men inte i värre skick än att vår terrängbuss kunde ta sig över skadorna och genom forsarna. Men dessa enorma och ursinniga vattenmängder lovade att min trek skulle bli svår. Jag bjöds omedelbart på obegränsade och överväldigande goda mängder te och var helt som hemma – för varje år jag återkom blev återseendet kärare. Jag var enda gästen, vilket passade bra, ty alla sovrummen utom ett var vattenförstörda. Sängarna stod på tork på kant, och madrasserna behövde månader för att torka. Denna stilla pastorala tillvaro långt ute på landet bland enkla genuina människor, som levde så nära jorden man kan komma, var just vad jag behövde för att kunna samla mina intryck av den överväldigande konferensen med alla dess impulser och för världen livsviktiga argument. Senare på kvällen kom Norbu hem, och vi konstaterade att det var femte gången jag gästade deras hus, och under de sex åren sedan mitt första besök hade båda deras barn kommit till världen. Vi hade en utomordentligt intim och ljuv samvaro i stearinljus medan vi intog de läckraste momos jag hittills undfått i Ladakh. Det var sådana här ögonblick man sedan kunde leva högt på hela året. Det var den perfekta familjeidyllen i det perfekta paradiset, och det var bara vädret som kunde bli bättre. Det började regna igen under kvällen. Norbu arbetar som sagt som konstnär, och det är framför allt klostren som gör att konstnärer här kan leva på sitt arbete. Hela Likirdalen domineras av klostret, Ladakhs näst största, men det är snarare den perfekta jordnärheten än klostret som gör Likirdalen så

352

välmående. Här finns Ladakhs enda återstående krukmakarkultur, man är här helt självförsörjande genom solenergi och vattenenergi som driver alla kvarnar, och hela dalen andas den perfektaste harmoni. Hela världen har mycket att lära av dessa enkla, jordnära, vackra människors sätt att leva, och det var just det som Lehkonferensen handlade om. del 7: Ökenmarathon i solregn Det kanske märkligaste med mitt nuvarande Ladakhbesök var att jag aldrig hade mått så bra i Ladakh tidigare. Resan från Manali över de tre passen på 4800, 5000 och 5300 meter längs steniga vägar i 16 timmar hade medfört den obligatoriska huvudvärken, som emellertid varit totalt bortblåst den första morgonen i Leh. Ej heller aptiten hade strejkat, som vissa tidigare år, utan kunde inte bli bättre. Det var således i bästa form jag lämnade min vackra bondkvinna i Likir och hennes späde son före klockan åtta på morgonen med siktet ställt på Themisgam 40 kilometer längre bort bortom diverse svåra pass och öknar. Avståndet var ett reguljärt Maraton men hela tiden mellan 3500 och 4000 meters höjd med även forsar att forcera, vilket var det svåraste. De två första passen var ingenting. Min värd på Norbu i Yangthang, där jag stannade för te på halva vägen, informerade mig att broarna var hela. Det var de inte alls. Jag förlorade en timme på olika strandade företag att ta mig över den strida Wuleh Tokpo och måste till slut vandra den mycket tråkigare bilvägen över mycket längre norrut. Sedan började det regna ordentligt. Det kändes fånigt att gå med ett uppspänt trasigt paraply mitt i den sterila bergsöknen som skydd för ett fullständigt absurt solregn, som aldrig avtog utom för att börja på nytt, men jag hade inget val. Vädret var dramatiskt och skrämmande, turvis hotfullt med blyblåsvarta moln utan att det regnade och absurda solregn som aldrig upphörde. Jag nådde fram till foten av det sista passet halv 3 på eftermiddagen efter att ha suttit av en timme på teraster i Yangthang och Hemis Shukpachen och förlorat en timme på bortspolade broar. Jag hade faktiskt försökt ta mig över en av forsarna på en trädstam som lagts över med att gränsla den och hasa mig fram, men forsen hade varit för ursinnig och gripit tag om mina ben och hotat snurra mig runt och ner i fallet. I Hemis Shukpachen väntade en kvinna vid grinden på förbipasserande förfriskningskandidater, alltså turister. Det visade sig vara samma vackra kvinna som raggat mig till sitt hus för fem år sen, när jag första gången gjorde denna vandring, ty jag kände genast igen köket när jag kom in i det. Hon bjöd på ett fantastiskt starkt te som jag är säker på att måste ha varit kaffe, och det var så gott och berusande med sin styrka att jag måste ta ett andra glas. En annan svårighet var att passen var leriga på grund av regnen, så det var väldigt lätt att halka där uppe för att sedan hasa ner några hundra meter i leran, i synnerhet om passet var brant. Kvart före fem nådde jag fram till min gamla värdfamilj i Themisgam. Bara det sista passet och nedstigningen därifrån hade alltså tagit mer än två timmar av Maratonloppets sju. Då började det kännas i skuldrorna, min ryggsäck var som vanligt för tung, och även benen började äntligen klaga, men förvånansvärt nog led jag inte av någon skoskav alls. För första

353

gången någonsin hade jag kommit över ett par praktiska sandaler som skonade mig från den plågan. Jag hade köpt dem begagnade för 40 kronor, och märket var Puma. Ett antal andra gäster hade tagit sin tillflykt till mitt värdfolks hem som regnat in och bort på campingen. Ladakh var fullt av trekkare och campare som fått sin semester bortregnad och förstörd, för att inte tala om Ladakhs hela befolkning. Men mitt värdfolk tog lika hjärtligt hand om mig som någonsin. Jag fick genast obegränsade mängder te och fick själv bestämma middagen. Det skulle bli välbehövligt att få vila ut och på en så idealisk ort som denna vänta ut det förbannade regnandet.

del 8 : Sammanbrott i Temisgam Det begav sig inte bättre, än att min första underbara middag i Temisgam, som jag fått beställa själv, den bästa på hela resan hittills, spydde jag upp efter tre timmar i tre kraftiga omgångar och paroxysmer – jag vände bokstavligen ut och in på mig själv, helt ofrivilligt, och kramperna var fruktansvärt plågsamma. Där rök den finaste middagen i Ladakh ner i dasset. Det var rena naturkatastrofen. Man kan sedan i det oändliga diskutera vad detta kan ha berott på. Överansträngning? Den oerhörda nervspänningen inför världskonferensen, som jag inte för mitt liv velat missa? Min förtvivlan inför det oupphörliga regnandet och lågtrycket, som alltid påverkat mig negativt? Maratonökenvandringen i hopplöst regn utan mat och i förtvivlad kamp mot forsarna utan broar? Troligen allt detta och lite till. Den fatala konsekvensen var att jag blev helt utslagen och inte orkade med någonting. Inte en enda armhävning kunde jag prestera. Jag måste ha rasat 10% av min vikt på en gång. Det enda att göra var att vila. Dock lyckades jag med några missioner under dagen. Två gånger hade jag misslyckats med att fotografera ett alldeles särskilt dramatiskt parti av Indus tre kilometer öster om Nurla. Första gången hade filmen tagit slut, andra gången hade den hakat upp sig och jag hade förlorat 16 ovärderliga bilder (bland annat fyra jakar vid Bong Bong La), men nu lyckades jag äntligen (vågar jag hoppas), ehuru 18-kilometersvandringen ner och upp mellan Temisgam, Nurla och Indus nästan sprängde mina sista krafter. På eftermiddagen (efter en timmes vila efter lunchen, en enkel risotto som jag fick behålla,) besökte jag mina vänner i Tea, mitt Leh-värdfolks släktingar, som hjärtligt tog emot mig. Dock orkade jag inte stanna där länge, hela utflykten tog bara 150 minuter i anspråk, varefter jag måste gå till sängs och vila hemma igen. Jag var helt kraftlös, orkade ingenting och ville bara ligga. Jag hade mig veterligen aldrig kräkts i Indien förut. De oerhörda paroxysmerna, varvid muskler ansträngdes som aldrig annars togs i bruk, föranledde en sådan fruktansvärd muskelvärk efteråt i högra magtrakten att det nästan var outhärdligt. Jag hade aldrig varit med om maken, och jag hade inget val: denna kris måste föranleda en extra dags vila och uppehåll i Temisgam. Som kontrast är det kanske här på sin plats att äntligen infoga mitt brev till mina vänner i konferensen. Det skrevs naturligtvis på engelska, men här är en översättning.

354

”Likir, 4.8.2006, poeten Shelleys och Raoul Wallenbergs födelsedag. Kära vänner, När jag kom till Leh just i tid till konferensen hade jag ingen aning om den. Det var Ella Saltmarshe som informerade mig om den när vi hade frukost tillsammans i Lung Snon, den Gröna Dalens gästhus, Dolma Tserings ställe, en timme innan konferensen startade. Då jag hade väldigt mycket att göra under min första dag i Leh och Ladakh kunde jag inte närvara vid föredragen så mycket som jag ville, men jag tror att jag lyckades få ihop en ganska bra summering av det hela redan efter den första dagen, vilken ni kan läsa på min blogg.” (Här skrev jag min summering av konferensens första dag, som publicerades i ’Fritänkaren’ nr 153 i januari detta år i del 4 av ’Konferensresan’, artikelns sista stycke.) ”Så man kan kalla konferensen en gräsrotskonferens, med framstående gräsrotspionjärer från hela världen som deltagare i diskussioner om hur man kan rädda världen. Liksom jag själv var Ella bara en gäst och observatör, men jag tror att hennes syn på saken kanske borde ha skänkts mera uppmärksamhet än vad som var fallet, då hennes forskningsområde är det största miljöproblemet av alla: växthuseffekten. Jag är själv enbart en kulturarbetare, i hela mitt liv har jag aldrig arbetat med jordbruk, så jag är helt en outsider i den Gröna Revolutionen, vilket kanske är varför jag kan förstå och sympatisera med den så innerligt. Vad som än sades under konferensens tre dagar hade jag inga invändningar, medan jag i stället imponerades av hur alla dessa människor från hela världen, med var och en sina egna speciella insikter och erfarenheter av hur viktigt gräsrotsarbetet är, hade samlats tillsammans för att utbyta kunskap och erfarenhet av hur man bör gå till väga med mänsklighetens största problem. Som jag sade i det lilla seminarium som jag inbjöds att delta i, så är jag mest engagerad i problematiken kring kulturens degenerering och vulgarisering, närmare bestämt hjärntvättskulturens (genom främst TV och andra massmedia) skadliga effekter på den verkliga kulturen, vilken är så viktig för mänskligheten, alltså (för min egen del) traditionell och klassisk litteratur och musik, särskilt inom musiken i kontrast mot rockkulturens accentuering av droger, högtalarskval och –manipulation med ’hard metal’slagverksdominans, samt tonal musik i kontrast mot atonal musik, som inte längre är musik. Parallella företeelser är sex och våld som dominerande element inom filmen, medan unga människor aldrig får tillfälle att se Charlie Chaplin, Vittorio de Sica, de brittiska Gainsboroughfilmerna från 40-talet, Fred Astaire & Ginger Rodgers och andra klassiker i svartvitt. Även modern litteratur inom dramatiken (som Beckett), romanen (som ”Ulysses”) och poesin (som Ezra Pound) som inte ens är begriplig finner jag helt meningslös i kontrast mot klassiker som Dickens, Dostojevskij, Victor Hugo, Ibsen, H.C.Andersen och de stora realisterna, för att nämna några exempel. Kort sagt, inom kulturen finns det väldigt mycket gammal kunskap och färdighet som begravts levande av 1900-talets teknokrati men som förtjänar att få återuppstå. Något liknande detta skulle ha varit mitt argument som bidrag till denna viktiga gräsrotskonferens, som förhoppningsvis kommer att leda till kanske en kedjereaktion av uppföljare i framtiden.”

355

del 9 : En kall dusch i Lamayuru. Vilken befrielse att äntligen en morgon vakna upp i Ladakh utan att det regnade! De trekkande fransmännen, som tagit skydd hos min familj från den översvämmade campingplatsen, satt till och med ute i solen och drack sitt te. Fastän mina krafter återvänt och jag till och med kunde göra armhävningar igen var jag glad att jag valt att stanna en vilodag extra, som kunde utnyttjas till promenader och fotografering. Solen kom till och med fram på riktigt under dagen, så att man kunde frossa i den rika Temisgamsdalens grönskande rikedom. Under dagen kom en annan fransk vandrerska från Likir in på mitt gästhus. Hon deltog i middagen, vilket också en italienska från campingen gjorde, så vi hade en mycket angenäm trespråkig samvaro under kvällen. Emilie från Paris var 25 år gammal och första gången i Indien. På sin flykt från monsunen i Indien hade hon kommit upp längs Manalivägen just när de värsta regnen föll. Bara några mil från Leh hade forsarna brutit igenom vägen, det var kolmörkt klockan 10 på kvällen, och jeepen kunde inte fortsätta. De måste övernatta i ett tält som läckte och som dessutom var belamrat med stinkande bensinfat, medan det ösregnade hela natten. Efter några timmar vaknade hon upp alldeles groggy av bensinångorna och måste gå utanför tältet, där hon föredrog att sitta de återstående sex timmarna av natten i ösregnet. Men det var ingenting mot vad hon hade varit med om i Thailand när tsunamin kom. Hon hade flugit ner den 25.12.2004 och bott i en bungalow vid stranden, när hennes vänner plötsligt skrek: ”Fly! Fly!” och hon måste fly halvnaken direkt ur sängen upp i skogen där den andra tsunamivågen ändå hunnit upp dem, så att de måste kämpa för livet eller dränkas. Efteråt vimlade skogen av dränkta lik, mest minderåriga barn. Hon stannade kvar i sex månader för att delta i det omfattande efterarbetet framför allt med letandet av försvunna personer och identifikation av oigenkännliga lik. Liksom alla jag känt som upplevde tsunamin satte traumat in först efteråt, och även sex månader efter katastrofen var det omöjligt för Emilie att återgå till sitt jobb som modefotograf. Zarah från Florens var drejare, varför jag kunde rekommendera åt henne krukmakarkulturen i Likir. Även hon var första gången i Indien men hade goda vänner i Manali. Emilie hade inte trivts i Manali på grund av massorna av missbrukande israeler där. Detta fenomen är mycket beklämmande. På bussresan från Manali hade det framför mig suttit två helt unga israeler, tydligen homosexuella, vilkas enda samtalsämne under hela resan hade varit olika typer av hasch och andra droger. Jag och Emilie och Zarah var helt överens om att, ehuru israeler som reste i grupp vanligen gjorde sig odrägliga, så hörde de ensamma israeliska resenärerna till de bästa i världen. Så är det för resten med alla turister: de ensamma kan resa och sköta sig, medan gruppsällskapen bara gör sig avskyvärda. En av dessa ensamma israeler hade deltagit i Lehkonferensen. Under den pågående Libanonkrisen hade det under en dag avfyrats 200 raketer från Libanon mot Israel, men bara en israel hade omkommit i detta raketregn, och det råkade vara min väns bäste vän. Han efterlämnade en hustru och späd dotter. Naturligtvis hade de inget med kriget att göra.

356

Den allmänna uppfattningen tycks vara att Israel överreagerade inför Hizbollahs kidnappning av två gränsvakter. Att starta krig för det var att köra över alla diplomatiska möjligheter och dålig politik, helt i enlighet med den korkade rådande Bush-andan i Washington. Genom kriget skulle Hizbollah bara få mera vatten på sin kvarn genom alla oskyldiga libanesiska martyrer, varpå fler skulle ansluta sig till Hizbollah än någonsin. Kort sagt, det lönar sig aldrig att accelerera en våldsspiral. Jag väntar ännu på belysning av den andra (israeliska) sidan av saken. Det blev en hemsk natt, ty lågtrycket återkom med mera regn. Emilie och jag hade vår sista frukost tillsammans hos Gopas i Temisgam i väntan på Zarah, som inte dök upp, så det var bara för oss två att sedan traska iväg i regnet. Vi gick ifatt Zarah på halva vägen ner. Hon hade valt att hoppa över frukosten. Även Zarah hade haft sin erfarenhet av det ominösa Tar La. Hon hade kommit från Lamayuru och tänkt ta Tar La från Wanla, men när hon kom med sin guide till foten av Tar La (ett brant pass på 5200 meter) hördes det ett överväldigande dån ovanifrån. Det var ett ras. Guiden avrådde från att ens försöka klättra över Tar La med möjliga färska ras på vägen i det kritiska vädret. Jag mindes mina båda italienska vänner från förra året som faktiskt tagit sig över Tar La, där uppe förväntat sig den häpnadsväckande utsikten och bara funnit moln och dimma, varefter de kommit ner på andra sidan i världens eländigaste tillstånd. Zarah med sin guide hade måst följa den konventionella jeepvägen tillbaka från Wanla. Vi skildes sedan i Nurla vid landsvägen med Indus brusande vilt nedanför oss. Zarah tänkte sig till Likir för att studera krukmakarhantverket där medan Emilie och jag skulle till Lamayuru. Problemet var vägen och vädret. Frågan var om vägen alls var hel från Leh och om det alls skulle komma någon buss eller inte. Det skulle snart visa sig att våra värsta farhågor skulle besannas. Vi chansade på första bästa truck, den stannade vänligt nog och tog upp oss, det var två unga Kashmiris som skulle till Srinagar, och chauffören var mycket pratsam om man dock bara förstod en bråkdel av hans rotvälska. Vid Khaltse informerade han sig från polisen om vägens tillstånd. Ännu en bro hade sprängts av vattenmassorna, och vägen till Leh skulle vara stängd i minst två dagar. Vi hoppades att Zarah åtminstone skulle kunna komma fram till Likir. Men vi kom lyckligt fram till Lamayuru, och det var bara vädret som inte var gott – jag hade aldrig tidigare färdats upp till Lamayuru i regn. Mina gamla vänner, mitt värdpar i hotell Dragon, var båda hemma, men tyvärr hade alla rummen beslagtagits av en sådan där odräglig mastodontgrupp. Vi fick dock plats i köket, och det hade vi ingenting emot. Så kom sanningens ögonblick: den äntliga duschen. Jag hade inte kunnat tvätta mig sedan Leh för fyra dagar sedan. Familjen hade haft ett tvättrum men inget rinnande vatten. Den äntliga duschen i Lamayuru hade alltid varit lika efterlängtad. Emellertid var detta års duschupplevelse i Lamayuru helt i samklang med de ruggiga omständigheterna, det kalla regniga vädret och den totala bristen på värmande solsken. Vattnet var således iskallt och möjligen under 10 grader. Att tvåla in sig och tvaga sig i detta isvatten direkt från glaciärerna var således en tortyr, som man ändå gärna utstod, då det trots allt kändes friskt efteråt och man var ren. Att man sedan (med mitt kroniska låga

357

blodtryck) förblev frusen i timmar efteråt fick man helt enkelt, som allt annat rått och kallt elände på denna resa, överleva.

del 10: Vändpunkten Kallduschen blev bara början. Snart öste det ner i Lamayuru med hela naturens samlade ursinne och vansinne, så att den förra och enda gången jag upplevde regn här i Lamayuru för sex år sedan, då också Manalivägen förstördes för två veckor, framstod som bara 10% med årets dagligen ständigt återkommande syndaflod. Det kom inga bussar från Leh mera, ty bron närmast Leh västerut hade rasat. Trafiken kanske skulle komma i gång i morgon, kanske i övermorgon. Det var tydligen lilla unga Emilies öde att råka ut för syndafloder vart hon än reste. Hon hade simmat i tsunamin i Thailand 26 december 2004, och sedan hon kom för första gången hit till Indien den 23 juli hade hon bara upplevt skyfall varenda dag och blivit sittande i ett sådant en natt. Hon fick panik i Lamayuru, träffade några medfransmän som skulle fly till Alchi, fick gratis plats i deras jeep och stack. Jag tvivlade på att det skulle regna mindre i Alchi. Hennes erfarenhet av tsunamin i Thailand med en efterföljande sex månaders vistelse där för återuppbyggnads- och hjälparbete hade dock haft samma konsekvens för henne som för överlevande krigsoffer från andra världskriget – en desto starkare vilja att leva. Så upplevde jag även Ladakh efter alla dessa översvämningskatastrofer överallt, som en krigszon, som krävde desto rejälare återuppbyggnad. Det var en stor grupp italienare som ockuperat hela hotellet, så att jag fick sova i köket. De var hur trevliga som helst, nästan allesammans från alpsluttningarna typ Vicenza och Bellinzona, de var pålästa och lyssnade till utdragna föredrag från sin gruppledare, men jag gick inte in i deras grupp. De var ju ändå bara turister. Två australiensare lyckades ta sig från Leh på motorcyklar. De berättade, att återuppbyggnaden av bron närmast Leh nu hade kommit så långt att två betongbalkar lagts över strömmen. Över dessa balkar hade de klarat sina motorcyklar. De berättade vidare, att hela Leh fortfarande var katastrofområde, den ena bron efter den andra hade farit iväg, det fanns väl inga kvar nu, medan ladakhierna bara tittade på och antog att det skulle sluta regna någon gång. Huvudgatan i Lamayuru, den stora breda backen som går upp från nya landsvägen vid mitt hotell ’Dragon’ till gamla landsvägen och klostret, var en enda tjock sörja av lera och mudder. Där förrättade lokalbefolkningen sina viktigaste affärer, där tvättade de vid brunnen, där lekte barnen i gyttjan, medan alla som måste passera denna Lamayurus paradgata halkade och löpte stor risk att slinta ner i en tjock brun pöl. Denna backe och huvudgata var illa sargad och härjad av otaliga ras och jordskred. Det var en paradgata som man från början gett upp hoppet om att kunna underhålla eller ens få att likna någonting. Ändå var Lamayuru mera imponerande än någonsin. Här förekom en otrolig blandning av internationella element från hela världen, som av någon anledning samlades och förenades just i Lamayuru bortom ingenstans. En väldig fransk grupp tog just till flykten när

358

vi kom, den ännu vidlyftigare italienska gruppen dominerade hela hotellet och hela orten hela dagen, efter regnen ankom en grupp på ett dussin ryska cyklister, vilkas cyklar prydligt stod parkerade i en oöverskådlig samling utanför klostret, medan jag till sällskap till middagen på Shangri La fick en Hongkonges, som liksom jag tänkte sig till Padum, (jag hade inte gett upp detta ännu,) och en fantastisk sportsman från Melbourne, Australien, som gjort Vätternrundan och ville göra Wasaloppet. Han hade under det senaste halvåret på sin motorcykel kört från Schweiz över Turkiet och Iran till Pakistan och Indien. Iran var hans favorit. Liksom så många andra hade han där funnit de intressantaste, mest bildade och mest kunniga människorna, som gärna diskuterat vad som helst med honom och vanligen varit mycket kritiska mot sin egen regim. Han sade, att i det iranska parlamentet satt det både en kristen och en jude och att ingen i Iran ville ha krig utom regimen. Även Pakistan hade han funnit ytterst angenämt, han hade kört direkt från Iran in i Pakistan över öknen (en av de värsta i världen) och där funnit (efter diverse sandstormar) moln och regn i Quetta, där det kanske aldrig i historien hade regnat förut. Efter Pakistan hade Indien blivit som en chock för honom, och han hade förlorat tre veckor i Delhi innan han äntligen kommit iväg norrut och omedelbart kört in i Nepal. Det var hans bästa nyhet. Inbördeskriget hade helt kommit av sig och äntligen slutat, alla spänningar hade upphört, gränsvakterna och poliserna var helt avslappnade, och överallt hade han mött vänlighet och entusiasm inför den nya efterkrigstiden, men sorgligt mycket hade raserats och måste byggas upp igen från noll. Från Lamayuru planerade han fortsätta till Kashmir. Han hade hela tiden klarat sig före monsunen, tills han blivit dränkt i Leh. För morgondagen planerade vi att tillsammans gå till Wanla – om det inte regnade. Aftonen slöts i det bästa tänkbara sällskap med de tretton italienarna, som bjöd på rom, whisky, frukt och te. För en gångs skull var man i riktigt glatt sällskap igen, vilket behövdes. Även de hade regnat in från alla sina ändrade program och skrinlagda planer, men deras guide meddelade att prognosen tydde på bättre väder. Detta om något behövdes. Glada och druckna gick vi alla till sängs med trots allt gott hopp inför morgondagen. Efter detta uppenbarade sig plötsligt fullmånen och upplyste en stjärnklar himmel. Det var första gången.

del 11: Kort gästspel i Alchi. Även italienarna hade hoppats på att få kunna bege sig till Padam i Zanskar men hade fått lägga om sina planer fullständigt. De var tretton stycken, allesammans från norra Italien, den trevligaste från Bellinzona, medan endast ett par var från Florens, som var sjukast av dem alla. De flesta var ovana vid höga höjder, och olika höjdsjukdomar och magsjukdomar hade gått omkring bland dem som löpande epidemier, så att de vid sitt sista frukostbord före sitt uppbrott från Lamayuru mest bara bytte mediciner med varandra. Ändå var de vid gott humör, hjärtliga och trevliga, som italienare i allmänhet är. En av dem sade, när hon erbjöds bilskjuts till Themisgam, att ”om jag ska dö vill jag dö stående,” (florentinskan.) Själv gick jag på min dagstur med Daniel från Australien till Wanla. Vädret var idealiskt. Det förekom moln, så att solen inte gassade ihjäl oss under ökenvandringen. Det tog 130

359

minuter dit (ner till 3200 meters nivå) och 136 minuter tillbaka (till 3450 meters nivå) med Prinkitipasset på vägen på 3700 meter. Med klosterbesök och vilopaus i Wanla tog hela utflykten knappt sex timmar. Vi hade tillryggalagt cirka 35 km på vad som borde ha tagit ett minimum av sju timmar (enligt boken) som för oss tagit 4½. Daniel hade schweiziska föräldrar, hade varit mycket i Schweiz, talade tyska bra och hade en bror i Stockholm, varför båda hans föräldrar lärt sig svenska. Endast han själv kunde inte svenska, fastän han gjort Vätternrundan och varit mycket i Sverige. Han var liten och pigg, mycket glad av sig, en stor skämtare, fenomenal på att hoppa, och vi höll i princip perfekt jämna steg med varandra. Jag hade inte kunnat få en bättre utflyktskamrat. Vi fortsatte tala om hans resor i Orienten. Han hade i Iran fått en inbjudan till Irak men artigt tackat nej. I de trakterna utgav han sig hellre för schweizare än för australiensare, då Australien skickat trupper att hjälpa upp Bush i Irak. Han menade om Irak, att Amerika borde ha dragit sig ut därifrån för länge sen och att de nu inte längre kunde göra det. Om de gjorde det skulle det bli inbördeskrig, och om de inte gjorde det skulle det ändå bli inbördeskrig. Läget kunde inte bli värre, och ändå blev det värre hela tiden. Senare på eftermiddagen tog jag en liten tur ner till ”Moon Place Café” två kilometer från Lamayuru med storslagen utsikt över ”havslandskapet” av sandstensformationer som såg ut som ett gigantiskt böljande forsande hav fastän det bara var sten. Mitt värdpar var där. Det visade sig, att det var de som hade byggt det, väldigt få hade tills vidare frekventerat detta helt nya ställe som ännu saknade mycket, mest grönska och blommor, varför det gjorde ett ganska sterilt intryck. Det skulle bli bättre till nästa år. Det lilla gårdshuset vid deras hotell, som jag en gång sovit i, hade de plockat sönder bit för bit och återuppbyggt här. De hade en del nyheter att berätta. Vägen till Leh var nu öppen, men vägen till Padam skulle förbli stängd i ytterligare 5-6 dagar. Det avgjorde mitt öde. Det var bara att småningom bege sig tillbaka till Leh (via Alchi för två dagar) och där fortsätta följa med utvecklingen. När jag återvände upp till klostret till kvällen hade det kommit en ny jättelik italiensk trupp på besök. De var oräkneliga. Jag hade en sista middag med Daniel innan det var dags att knyta sig i eget rum med egen säng. På morgonen hade jag turen att få följa med två unga franska par i sin jeep till Alchi i stället för att få vänta på bussen. Vi kom fram redan halv 11. Fransmännen skulle bara se sig om i Alchi för att sedan samma dag besöka Likir och fortsätta till Leh. För deras del var det alltså bara ett ytligt besök, men de var mycket trevliga och positiva. Paren hette Yann och Emilie samt Astrid och Didier och var alla fyra från Marseilles. Jag tog in på Choskor som vanligt, båda parterna av mitt värdpar var hemma och kände igen mig genast, men mitt gamla billiga rum (för 150 förra året) var borta och skulle bli kök. I stället erbjöds jag ett liknande för 250 som jag lyckades få ner till 200. Det gick an för en natt. Alchi överraskade mig med att ha ett fungerande cybercafé. Så turistiskt hade det blivit. Centralplatsen var ett enda konglomerat av jeepar. Jag prövade cybercaféet och hade precis blivit färdig med ett långt brev efter tjugo minuter när uppkopplingen bröts och datorn måste startas om. Mitt långa utförliga brev var förlorat i cyberspace. Det hade precis hunnit bli färdigt för att sändas. Jag gav datorn en andra chans men kontakten bröts igen, och då gav jag upp och vägrade betala för de sista förlorade 25 minuternas förlorade arbete.

360

Också vädret blev sämre igen, och under eftermiddagen kom det en liten regnskur. Vädret var inte alls att lita på ännu. Allt detta bidrog till mitt beslut att återvända till Leh redan i morgon.

del 12: Tillbaka i Leh – en eftermiddag med överste Wangdus. Som sällskap på bussen från Alchi, som var sprängfärdig av ett sjuttiotal passagerare av vilka de flesta fick stå i gången, som vidare bara hade 32 sittplatser, fick jag en spirituell spansk-engelska, som hade ett eget galleri i Barcelona och nu reste i Indien för första gången . När vi kom fram till Leh följde hon med mig till min familj, där hon genast fann sig väl till rätta. För en gångs skull hade min presentation av ’Lung Snon’ (’Den gröna dalen’) för en medresenär slagit väl ut. Vi skildes sedan på olika ärenden men kom överens om att mötas till middagen. Jag fick äntligen komma ut på Internet igen och fortsatte efter långa brev och deras avsändning upp över Leh till min gamle vän överste Wangdus där han skötte sitt reträttcenter och sin egendom vid dalens bortersta ända. På vägen kunde jag se vilka skador regnen hade vållat. En bro i centrala Leh hade gjorts obrukbar av strömmarna, varför man byggt upp en ny bro ovanpå den en halvmeter högre. Vägen upp mot dalen var delvis helt bortspolad, och en avtagsväg mot byn Sankara hade försvunnit helt i strömmarna. På vägen in hade vi konstaterat hur den viktiga bron mellan Leh och Phiyang strax nedanför avtagsvägen till Phiyang hade förts bort med järnbalkar och allt som hade spritts omkring i terrängen som tändstickor medan nu en ny bro byggts i dess ställe. Överste Wangdus var hemma och tog hjärtligt emot mig som vanligt med en traditionellt berusande kopp kaffe. Han hade givetvis undrat om jag alls kommit till Ladakh i år och i så fall varför jag inte besökt honom. Jag berättade om konferensen, och han var mycket intresserad och imponerad, tog i detalj del av konferensprogrammet och kände flera av de ledande deltagande indierna. Så började han kommentera konferensen. ”Allt detta är mycket bra, säkert har det hållits lysande tal i tre dagar, men allt detta är helt värdelöst om det inte får praktiska konsekvenser. Gräsrötter i all ära, men om de bara pratar och inte handlar kommer ingen att bry sig om dem. En grön revolution måste ha en konkret grund av påvisade praktiska resultat för att alls kunna räkna med någon uppmärksamhet.” Och han berättade om en japansk ledande professor i agrikultur som kommit med så radikala och oacceptabla forskningsresultat som samtidigt varit så oavvisliga att han fått lämna tjänsten. I stället hade han föresatt sig att i praktiken visa att hans jordbruksidéer fungerat och därför startat sitt eget jordbruksinstitut, där han genom praktiska resultat kunnat småningom visa att han haft rätt hela tiden. Han hade skrivit en bok som hette ”One Straw Revolution”. Han var nu erkänd i hela världen och gammal, tyvärr kom Wangdus inte ihåg hans namn, men jag beslöt att forska reda på det. (Hans namn är Masanobu Fukuoka.) Han berättade också om sin systers deltagande i en konferens, som som tema haft ladakhiernas oro för att muslimerna skulle bli i majoritet i Ladakh i framtiden. Hans syster var läkare och känd för sitt propagerande för barnbegränsning med högst två barn i varje

361

familj. Hon hade fått frågan: ”Vill du då att muslimerna skall göra oss till minoritet i vårt eget land?” Hon hade då svarat genom ett anförande i tre punkter. 1) Två barn i en familj är det optimala för en familjs välfärd, för moderns hälsa, för faderns försörjningsansvar och för barnens lugna uppväxt, uppfostran och utbildning. 2) Som läkare är det min plikt att befatta mig med bara mina patienters välfärd, oberoende om de är buddhister eller muslimer. 3) Kommer någon av er här någonsin att skaffa er mer än tre barn? Nej, men ändå kräver ni av ert ladakhiska folk att de skall föda många barn för folkets framtids skull medan ni själva vill slippa göra det. Ni vill att andra familjer skall föda gatsopare, skoputsare, springschasar och busschaufförer och inte era egna. Ni vill bestämma hur andra familjer skall göra men inte själva lyda era egna direktiv. Är detta rimligt? Nej. Så låt mig då få fortsätta framhålla det vettiga i barnbegränsningsprogram, och hacka inte ner på mig för det. Detta apropå hur jag berättade för honom, hur New Yorks skolsystem var så programmerat, att 50% av alla elever måste misslyckas med sin skolgång för att kunna bli grovarbetare och slavar åt den del av befolkningen som tilläts någon högre utbildning och som gavs chansen att fullborda sin skolgång. Vi pratade i timmar i godan ro och diskuterade även mina Zanskarproblem. Han avrådde mig från att försöka mera, då en vecka kvar i Ladakh var för litet för Zanskar. I stället rekommenderade han en mindre utflykt exempelvis till Pangong Tso vid den tibetanska gränsen. Jag gick följaktligen till min gamle reseagent i Leh och diskuterade saken med honom. Han menade att Manalivägen nu var öppen och fungerade trots de senaste två dagarnas regn, att Pangong Tso var tillgängligt men att Tso Moriri inte var det. Om vägen till Padam visste han inte närmare besked, men en kollega berättade där att den kunde vara i ordning nu. Alltså gick jag ner till busstationen. De bekräftade där att vägen till Padam var öppen och rekommenderade mig att ta bussen till Kargil och där chansa på en buss till Padam, som jag tänkt göra från början. Det var ett risktagande som kunde kosta mig en förlorad dag i Kargil, men kanske det var värt att försöka. Detta innebar att jag skulle ha satsat på Kargil från Lamayuru då mitt värdfolks upplysning där om att vägen krävde 5-6 dagar till för att bli klar tydligen var fel. Och vem mötte jag inte hos min gamle reseagent om inte Yogi Müller från Kumaon? Jag kände igen honom på den entoniga burkiga rösten, men han kände inte igen mig och blev förvånad över att någon här kunde känna honom. Han hade inget minne av mig alls, och ändå hade vi sammanstrålat ett antal gånger i Kumaon, där han tog ut turister på cykelutflykter. Han var besvärlig som kund hos min reseagent och tjafsade i det oändliga om tiotals rupier. Jag var glad att jag aldrig följt med honom i Kumaon på någon cykelutflykt. Jag sammanträffade även med Zarah från Florens, som jag haft sällskap med från Temisgam. Hon hade tyvärr aldrig kommit till Likir och skulle nu börja bege sig tillbaka mot Manali. Var aftonvard blev underbar som vanligt hos Tserings med fantastisk middag, och Rebeca från Barcelona stormtrivdes. Ett äldre israeliskt par deltog också samt två äldre franska damer. Doktor Lucy skulle småningom komma tillbaka med sin son, och jag måste

362

dividera och avgöra om jag fortfarande kunde fara till Zanskar eller inte. Åtminstone ville jag ännu stanna i Leh hela morgondagen.

del 13: Pangong Tso Rebeca från Barcelona var entusiastisk över Leh och sprang omkring i hela staden upp till fredsstupan och njöt av solnedgången där och var särskilt glad över det familjehem jag hade fört henne till med den goda maten. Ett israeliskt par bodde också på Lung Snon men var mera sävliga och ville ha allting färdigt organiserat för sig. De och Rebeca gjorde en lyckad dagsutflykt till Hemis, Stakna och Thiksey och kom lyckliga hem igen. Jag fortsatte mina hopplösa forskningar i buss- och vägsituationen. Igår hade vägen från Kargil till Padum varit öppen, men idag hade den blockerats igen av nya regn och ras. Så hade det varit hela tiden. Så fort solen skymtat hade alla uppfyllts av nytt hopp och störtat ut på utfärder och vandringar, så hade regnet slagit hårt till igen, och där satt de alla inregnade i sina läckande tält och instängda i sina bergsbyar varifrån vägarna spolats bort. Man kunde lika litet lita på vädret i Ladakh som i England eller Norge. Situationen var knappast bättre för mitt konferenssällskap. Kvinnoalliansens hus (där konferensen ägt rum) hade vattenskadats, och nästan hela biblioteket hade förstörts. Sekreteraren var sjuk, men jag fick i alla fall prata med honom, medan Helena inte ens var anträffbar. Konferensfolket väntade fortfarande på konferensens adresslista och summering. Jag hade ingenting annat att göra än att ge upp det olyckliga Zanskarprojektet och hänskjuta det till ett annat år. Padumvägen hade förstörts en gång för mycket. I stället rådfrågade jag min vän på Lunaresor om alternativa möjligheter. Vägen till den heliga sjön Tso Moriri, vart doktor Lucy hade tänkt sig med sin son, var stängd, men vägen till Pangong Tso var öppen. Denna låg högre upp på 4300 meters nivå och sträckte sig 15 mil in i Tibet. Den var en av dessa tibetanska saltsjöar utan utlopp, varför dess vatten skimrade i alla regnbågens färger åt det blågröna hållet, och den var Ladakhs högsta och största sjö. Jag slog till genast. Det skulle avgå en jeep i morgon bitti klockan 8.30, och min hjälpare fixade alla mina nödvändiga tillstånd genast. Försiktigt frågade jag vilka de andra gruppdeltagarna var. En holländska var osäker, då hon hade problem med sin flygbiljett från Leh, men de andra fyra var italienare. Det passade mig utmärkt. När vi kom iväg följande morgon visade sig dessa italienare inte vara fyra utan fem och allesammans från Florens och allesammans unga, trevliga och vackra. Det kunde inte bli bättre. Vägen upp till passet förbi Koru, det underbara klostret Chenrey som jag inte återsett på sex år och Shakti var ganska tråkig och ointressant, men bortom passet på 5000 meter blev det intressantare. Vi färdades länge genom en vacker vattenrik dal, där murmeldjuren stormtrivdes, vi såg hela familjer från jeepen, och som var så lågsluttande att vattnet såg ut att rinna i fel riktning, uppför i stället för nedför. Det lär ha berott på en optisk illusion, men de andra i sällskapet upplevde samma sak – vattnet rann i fel riktning och rann emot oss när vi färdades utför.

363

Vädret var oroligt men behärskade sig, vi fick endast få regndroppar under färden, och vid femtiden nådde vi äntligen fram till den stora sjön, där det blåste lika friskt som vid en havsvik. Sjön gav närmast detta intryck, det låg salt i luften, sjövattnet var minst lika salt som i Östersjön och alldeles klarblått, medan åtskilliga 6500-meterstoppar höjde sig runtom sjön i alla riktningar. Det var därför ett gränslöst romantiskt landskap, till vars karaktär de dramatiska stormmolnen och solljuset bidrog avsevärt, som ungefär i tavlan av en norsk fjord av Marcus Larsson. Samtidigt påminde sjön till omgivningarna om den heliga sjön Manasarovar i Tibet med de röda bergen runt omkring. Landskapet kunde inte bli vackrare. Italienarna blev som galna över detta och insisterade på att få fortsätta några kilometer till utmed sjön. Det skulle finnas en by längre bort. Vår chaufför protesterade. Han var rädd för vattenproblemen, mot kvällen skulle smältvattenforsarna svälla och försvåra vägen, varför vi måste bege oss tillbaka innan det var för sent, vilket italienarna (alla utom en för första gången i Indien) vägrade acceptera. Slutligen nåddes den kompromisslösningen att vi skulle återvända till sjön morgonen därpå från vårt nattläger mellan Muglup och Tagtse tre mil från sjön. Det hade trots allt varit en vacker kväll, och vi var glada över den. Vi hade en trevlig middag tillsammans på tältlägret ”Taktok Wonderland”, exemplariskt väl skött av en ung entusiast som skötte allt. I lägret övernattade också ett äldre israelitiskt par och en hindufamilj, men vi italienare förde mest väsen. För en gångs skull hade man perfekt belysning på kvällen, men plötsligt slocknade den, och sen var det kört. Det var bara att gå och lägga sig i tältsängen under ett präktigt täcke, och jag har faktiskt aldrig sovit så gott i Ladakh. Marco hade entusiastiskt pläderat för att vi skulle återvända till sjön halv sex i tid för soluppgången, men morgonen gav dystert besked i form av bara tunga gråa moln. Det skulle ta timmar för solen att bryta igenom. Så vi tog det lugnt med frukosten, och när vi kom fram till sjön duggregnade det. Ungdomarna gav sig ändå entusiastiskt ut på en promenad längs stranden, medan jag tog skydd i tesjappet med en kopp te. Ganska snart kom damerna tillbaka. De hade fått nog av regnet. Endast Marco och Giovanni hade fortsatt. Efter mitt värmande te gav jag mig ut efter dem, och vi kom ganska långt, men stranden blev bara ödsligare hela tiden, och ingen solglimt upplyste den tröstlösa situationen. Ändå var Pangong Tso även i dåligt väder en upplevelse. Det var helt sensationellt att på 4300 meters höjd plötsligt komma ner till ett hav med vågornas brus mot stranden i ett fullständigt overkligt vackert trollandskap med 6500 meter höga berg som reste sig nästan direkt ur sjön, medan saltet i luften och det faktum att sjön saknade utlopp förstärkte intrycket av en havsvik som hade kunnat ligga någonstans i nord-Norge. Ungefär så här hade säkerligen Tolkien föreställt sig avskedsviken i ringböckernas slutkapitel, när Gandalf med Frodo, Bilbo och Galadriel lämnar den gamla världen för att försvinna bortom havet. Samma overkliga intryck hade jag fått av den vidsträckta sjön Nam Tso i Tibet 1993, som i smäktande solsken hade givit rena söderhavsprägeln medan endast Påsköns jättar hade saknats för att fullkomna bilden. Men det var inget att göra åt det dåliga vädret. Det var bara att fara tillbaka.

364

del 14: De sista dagarna i Leh och avskedet. Vemodet bredde sin slöja över mina sista tre dagar i Leh. Jag besökte troget ”Women’s Alliance” och de sista återstoderna av konferensens deltagare, vilka inte var fler än fem-sex stycken, de flesta sjuka. Helena var själv sjuk men uppträdde ändå och höll föreläsningar i samband med visningen av hennes film ”Ancient Futures” när hon orkade. Jag ville inte pressa mig in på henne under hennes ansträngningar och bräcklighet utan höll mig respektfullt på avstånd medan hon föreläste. Så fort hon kunde för publikens skull drog hon sig tillbaka. Även Alex Jensen, hennes amerikanska högra hand, var illa däran, såg mycket bräcklig ut och hade svårt nedsatt immunförsvar. Ändå höll han ställningarna med den äran och skötte om besökare och publik lika noggrant som Helena hade gjort. Däremot gjorde jag ett andra besök hos min vän överste Wangdus högst upp i dalen, som var vid gott mod och bästa hälsa, fastän han tvingats inställa alla förbokade gäster till följd av de bortspolade vägarna. Han bjöd på te med momos, vi diskuterade vilkendera av sjöarna Pangong Tso och Tso Moriri som låg högst då kartorna var av olika meningar, han menade att Pangong måste ligga högre då bergen där omkring var så mycket högre, och jag var böjd för att hålla med honom. Båda sjöarna låg någonstans mellan 4000 och 4500 meter. Till slut talade vi om musik. Han beklagade Ladakhs utomordentliga musikaliska fattigdom, att just musik var det som saknades i Ladakh, att dess så kallade folkmusik mest bara var entonigt gnäll som inte ens kunde skrivas ner i noter, och att det inte fanns ett enda piano i hela Leh. Möjligen kunde det finnas ett orgelharmonium i den moraviska kyrkan. Vädret var underbart, för första gången under min vistelse här i drygt två veckor hade vi haft solsken på morgonen och inget regn under dagen, och om dock moln inte hade saknats hade man kunnat njuta av sol och värme hela dagen. Nu var det lämpligt att sätta i gång med trekkingutflykter, nu när alla började resa hem och gatumyllret började glesna och vissa affärer redan började stänga efter turistsäsongen. Hade jag kunnat fara till Zanskar trots allt? Svaret är ja, men då hade jag gått miste om Pangong Tso, och resans sista del hade blivit ansträngd, då jag troligtvis fått avstå från Dharamsala. Hade det varit värt det? Det får jag inte veta förrän jag någon gång kanske äntligen kommer till Zanskar. Men naturligtvis kändes det bittert orättvist att vädret nu klarnade och normaliserades när jag måste vända tillbaka. Överste Wangdus rådde mig att nästa år komma efter första hälften av augusti, vilket var det förnuftigaste råd han kunde komma med. Tyvärr bjöd den sista dagen på ett bittert avsked. Magen revolterade. Jag är rädd att det var överste Wangdus goda momos som utlöste krisen med någon stark främmande krydda som mitt system beslöt sig för att reagera emot. Jag åt ingenting annat olämpligt eller onormalt, så det kan knappast ha varit något annat. Det började redan på morgonen men accelererade under dagen. Doktor Lucy rådde mig att inte äta något alls till middagen utom soppan. Jag åt ändå något men så litet som möjligt. Vi hade en underbar avskedssittning tillsammans, det var jag, Lucy med hennes son, min gamla vän från tidigare år Myra från Holland med hennes syster (musiker) och svåger samt Dani, ung sjuksköterska från Österrike men bosatt i Zürich. Det

365

var en underbar liten avskedsfest i intim samvaro, och en bättre avslutning kunde min Lehvistelse inte få. Dani utrustade mig med extra toapapper och två pastiller Imodium, vilket jag var mycket tacksam för. Dessutom lånade hon mig sin väckarklocka, så att jag inte kunde missa bussen, som skulle avgå 5 – kvart över 4 hade jag tänkt stiga upp. Kvart före fyra kom det sista och slutliga och värsta diarréanfallet. Det var rena explosionen, och jag kunde ingenting göra. Nästan hela rummet blev alldeles nersölat. Olyckligare kunde inte en resa inledas. Jag lyckades torka upp det värsta efter mig och vandrade sedan på skälvande ben till busstationen. Gamle Norbu, min värd, var uppe för att se till att även doktor Lucy med son kom lyckligt iväg till sitt flyg. Jag försökte förklara den sorgliga olyckan för honom, och han var mycket förstående. Naturligtvis vågade jag inte äta något på hela dagen. Jag tog genast ett av Danis piller med litet vatten, det blev hela frukosten, och till lunchen i Pang klockan 11 vågade jag riskera en försiktig kopp te, till vilken jag tog det andra pillret. Det var första gången någonsin jag medicinerade i Indien. I Sarchu på eftermiddagen klockan 2 vågade jag riskera en andra liten kopp te, men magen tycktes hålla sig. Det blev inga toalettbesök på hela dagen, inte ens för det lilla. Dessutom hade vi tur med vädret. Solen strålade hela dagen, vi höll tidtabellen utan förseningar, och när vi rullade ner från det sista kritiska passet Baralacha La på 4900 meter strålade hela Ladakh i det generösaste varmaste solsken. För en gångs skull skulle man få komma fram till Keylong i dagsljus – det var första gången. Det kunde inte bli bättre, och kameran applicerades flitigt genom det trånga bussfönstret. Det var detta man hade väntat på och längtat efter 18 dagar i Ladakh. De övriga busspassagerarna var många av dem patienter och mycket sjukare än jag. En tysk höll sig för huvudet hela resan och verkade fullkomligt väck. När vi kom ner under 4500 frågade jag honom om huvudvärken blev bättre. Det var inte huvudet, sade han, det var magen. En annan höll krampaktigt en duk för kinden hela vägen. Tydligen led hon av akut tandvärk. En annan fick andningsbesvär och måste lägga sig på golvet med syrgastub. Och så vidare. Där var en stor polsk grupp på sex personer och en lika stor grupp israeler, men friskast var en holländsk familj med två små flickor. De hade rest omkring i norra Indien i fem månader och hade nu bara en månad kvar. Småflickorna var fenomenala, pigga och glada och konversanta hela vägen, skuttade omkring bland klipporna vid varje paus och verkade trivas bättre än någon annan. Så var där en vacker ung skotska från Edinburgh som tillbringat 5 månader i Dharamsala och en månad i Ladakh. Naturligtvis var det till denna familj och denna skotska jag tydde mig. I Keylong tog vi in på ’Tashi Delek’ som vanligt, och jag beställde min sedvanliga thenthuk och kunde äta den med god aptit. Ingenting fattades mig längre, så det var bara att fortsätta.

366

del 15: Svenska kolonin i Manali. När man färdades över Rohtangpasset lämnade man definitivt solens rike bakom sig, vilket avlöstes av de blytunga grå dimmorna i monsunens rike 2000 meter längre ner. Det regnade inte i Manali, men solen var definitivt i kronisk exil. Jag skildes hjärtligt från den holländska familjen och Hailey, den vackra skotskan, som ämnade fortsätta genast till Dharamsala, där vi förmodligen skulle mötas igen. I Manali skulle jag träffa Stefan, som jag inte visste någonting om. Vi hade gemensamma vänner i Göteborg, som hade rekommenderat mig att kontakta honom, vilket jag hade försökt göra redan vid ankomsten, då han tyvärr befunnit sig i Delhi, men nu klaffade det. Under söndagen träffades vi, och han tog mig med sig upp till sitt hus. Stefan visade sig vara en utomordentligt positiv överraskning, en upplyst levnadskonstnär med hjärtat på rätta stället, som bott i Indien i 14 år men nu började känna för en förändring och för att återvända till Sverige, där hans föräldrar var jordbrukare vid Falköping. Själv var han silversmed och hade eget hus med verkstad ovanför Manali en bit söder om Vashisht på de östra sluttningarna ovanför floden med en nästan lika värdig utsikt över dalen mot Manali och gamla Manali som familjen Roerich hade haft från Naggar. Där förekom en hel svensk koloni, med en annan ungersk silversmed som talade svenska och Håkan från Stockholm, som mest bara levde för dagen och sitt fria liv i Indien. Han hade arbetat ibland som kock, senast för antroposoferna i Stockholm, men bara tillräckligt länge för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva gott i Indien. Han hade levat på detta sätt med största delen av sitt liv i Indien under de senaste 20 åren och skulle nu snart fylla 50. Stefans historia var en helt annan. Redan som barn hade han kallat sig ”Pema”, och först när han vid vuxen ålder för första gången kommit till Indien hade han erfarit, att ’Pema’ var ett reguljärt tibetanskt namn. I Nepal hade han genast känt igen sig överallt och särskilt i trakterna mot Mustang. Kort sagt, han hörde hemma här och hade mer eller mindre alltid hört hemma här. Nu ämnade han fara hem till Sverige för att få i gång affärerna och kanske kunna utnyttja sina mångåriga kontakter här till att göra en insats för Sverige både kulturellt och affärsmässigt med att kanske berika Sverige med indisk smyckekonst och textilier, färger och fantasi, finhantverk och idéer. Vi fann varandra totalt och var överens om allt vilket borgade för fortsatt utveckling av kontakten. Han kände ett flertal svenskar i Indien, Tony, som jag träffat senast i Leh, kände han mycket väl medan han aldrig hört talas om Johannes, vars område ju dock var helt specialiserat på religion och farlig politik. Han visste heller ingenting om konferensen i Leh, som jag tacksamt kunde informera honom om. Vi hade fyra timmar tillsammans under ständigt bättre samvaro medan Håkan bjöd på kaffe och egen chokladtårta, så att det var precis som att sitta på ett kondis i Majorna. Stefan följde mig sedan ner till staden igen i regnet längs leriga stigar som det minsann gällde att inte beträda i berusat skick. Naturligtvis blev det här i Manali med omnejd där cannabisen växer vild överallt och är av bästa kvalitet (och av desto bättre ju högre upp man kommer) tal om den för västerlänningar här dominerande cannabiskulten. Lokalt hade den vuxit sig så stark, till exempel omkring Manikaran och Malana, att lokalbefolkningen gjorde sig förmögenheter på

367

det och hade själva haft råd att installera elektricitet, TV, datorer, Internet och paraboler i sin avlägsna by dit det inte gick någon väg. Naturligtvis hade polismyndigheterna blivit avundsjuka på ett sådant lokalt välstånd, gjort razzia och bränt hela deras skörd. Det var bara det, att det var det enda de odlade och levde på. Håkan, som själv röker regelbundet, förklarade för mig, att västerlänningarnas pilgrimsfärder hit på jakt efter berusningsmedel inte enbart var självdestruktivt och av ondo. Han menade att bakom denna jakt låg det en sökan efter utveckling, andlighet och själslig expansion, och att många av dessa rökare småningom kom på alldeles av sig själva att det var lättare att ägna sig åt denna andliga sökan och även att finna sin andlighet utan berusningsmedel. Håkan hade dock tydligen inte gjort det ännu. Som vanligt fullkomligt stormtrivdes jag i Manali trots regnet, (hela söndagen regnade bort,) men jag hade en anstalt kvar på min resa och kanske den viktigaste och åtminstone den mest obligatoriska, nämligen tibetanernas Dharamsala, där Johannes väntade mig. Jag uppsköt avresan dit till måndag morgon, den strapatsrika bussresan på 10 timmar över Kullu, Mandi och Baijnath bjöd på inget lunchuppehåll, och under hela senare delen av resan kunde man inte ens få te där bussen stannade. Dock kom vi fram till Dharamsala i dagsljus, och före åtta var jag installerad i ett enkelt rum för 100 rupier i Green Hotel och var fullkomligt hemma, om dock magen vrålade av hunger. Saken åtgärdades omgående med en perfekt tibetansk Thenthuk på anrika Tsonghka. Jag hade två dagar på mig i Dharamsala att avsluta min resa.

del 16: Johannes kommentar till konferensen. Johannes började omgående tala om min Lehkonferens redan första kvällen jag kom till Dharamsala och vi fann varandra. Min redogörelse för den på min blogg hade väckt hans synnerliga intresse, och han hade tusen frågor om diskussionerna, deltagarna, stämningen, eventuella resultat och efterdyningar. Men hans kärnfråga var: ”Diskuterades religion inte alls?” Jag måste göra honom besviken. Inte ett ord hade unnats någon religion under hela konferensen. Man hade helt enkelt bara diskuterat den praktiska och konkreta verkligheten. Därmed såg sig Johannes föranledd att inleda en smärre utläggning. ”Vad jag tycker om med konferensen är dess radikala ton, som jag upplever som ett avgörande friskhetstecken. Ni har förkastat hela världspolitiken för dess resultats skull och presenterat alternativ som är bättre och lösningar på nästan alla världsproblem utom ett: växthuseffekten. Jag ser som enda lösning på det problemet en radikal övergång från fossila bränslen till en definitiv satsning på solenergins utvecklingsmöjligheter. Kanske man därmed kan förekomma den stora världsöversvämningen, men jag ser ingen annan möjlighet. Kanske ni inte diskuterade världsreligionerna och deras problem för att ni inte hade bättre alternativ att komma med. Men det finns bättre alternativ. Tillåt mig att vara radikal. Om vi börjar med de monoteistiska religionerna har ingenting vållat så mycket elände som de, alla tre. Det enda förnuftiga är att förkasta Gud direkt som en personlig allsmäktighet. En sådan absurditet är helt enkelt bara en permanentering av en masspsykos.

368

Det har förstört judendomen och islam från början, och genom Paulus, Augustinus, Luther och Calvin och andra sådana dårar blev också kristendomen i grunden förstörd. Gud kan aldrig avskaffas som idé, möjligheten av hans existens kan aldrig hotas, men han kan aldrig accepteras som ett personligt maktväsen. Därur har allt vansinne i världen haft sin upprinnelse. Hinduismen är inte bättre i beaktande av dess överväldigande systematiserade vidskepelse. Hinduismen har en sund filosofisk grund i sin totala vördnad och respekt för allt levande, men i och med systematiserandet av alla gudarna och kastväsendet och den etablerade vidskepelsen var den förlorad. Så har vi då buddhismen, den enda religionen som inte är en religion, den enda religionen som gått in för att komma till rätta med vidskepelse och övertro och arbeta bort dem, den enda religion som verkligen försökt gå till grunden med livet och skala bort allt slagg som inte är väsentligt, den enda religion som från början till slut försökt koncentrera sig på sanningen. Därför behöver den ingen Gud, ingen övertro och ingen vidskepelse, ty den har sanningen, som är långt mera värdefull och användbar. Vad är då denna sanning? Ett accepterande av fakta. Som son av hinduismen har den övertagit accepterandet av den oupphörliga reinkarnationen som en självklarhet men samtidigt tagit fasta på det ansvar som det innebär att acceptera denna självklarhet, vilket hinduismen aldrig gjorde. Hinduismen bara accepterade Samsara (världslighetens hopplöshets onda cirkel) och flöt med i en nästan fatalistisk uppgivenhet, medan buddhismen i stället tog fasta på läran om karma, om ödet, om det faktum att allt vad man ger och gör får man tillbaka, att ens personliga delansvar för allt liv är totalt och kräver medvetenhet och mognad, och att allt negativt och ont straffar sig självt. Hinduismen var konsekvent helt utan moral, medan den buddhistiska logiska moralen aldrig har överträffats i sin klarsynta självklarhet. Vill jag då ersätta alla religioner med buddhismen? Inte alls. Dalai Lama har fullkomligt rätt i att hävda, att det alltid är någon mening med att man föds inom en religion och att man därför aldrig bör överge den. Men buddhismen kan faktiskt kombineras med vilken annan religion som helst. Många kristna är idag buddhister utan att för den skull ha känt sig behöva lämna sin kristendom. Många judar kommer hit och blir buddhister utan att upphöra vara judar. Detta är kanske buddhismens största triumf, att den faktiskt kan utgöra det ypperligaste av alla tillägg till vilken annan religion som helst. Och det finns ingenting hemligt eller exklusivt med buddhismen, vilket särskiljer den från de andra religionerna, som alla har sina hemligaste mysterier som endast eliten får bli invigd i vilket gör dem odemokratiska och diskriminerande. Det finns hinduiska tempel som utesluter alla icke-hinduer, det finns moskéer som utesluter alla icke-muslimer, den katolska kyrkan har alla sina mystiska hemliga ordnar liksom alla andra kristna samfund inklusive frimurarna och andra ordenssällskap, och judarna har sina hemliga kabbalistiska skrifter som endast är reserverade för de få utvalda. Katolska kyrkan behöll ett oförskämt monopol på världskristenheten i tusentals år genom att låta Bibeln vara tillgänglig endast för prästerskapet medan vanligt folk med flit hölls nere i okunnighet. Alla dessa mysterier och hemliga läror, som bara de allra pålitligaste anhängarna får ta del av, har alltid i den mån de kunnat analyseras av utomstående bestått mest bara av nonsens, från kabbalan till Blavatsky.

369

De hemliga lärorna hålls hemliga och ges status och kult av mysterier egentligen mest bara därför att de inte tål insyn och avslöjande. Endast det universella, det som kan vara öppet för alla, håller. Naturligtvis kom den tibetanska frågan inte heller upp på er konferens, fastän den hölls i Ladakh, som är den enda fria delen av Tibet, den enda delen av Tibet där den tibetanska kulturen inte förstörts. Varför vågar ingen angripa Kina, världens terrorstat nummer ett och världens största exportör av terror och terroristbeväpnare? Varför framhåller ingen det självklara i att Kinas kommunistiska regim måste upplösas totalt med vilka medel som helst? Varför är det så få som envist vågar framhärda i framhållandet av att Tibet måste få bli fritt? Efter fullbordandet av järnvägen till Lhasa, enligt alla pragmatiker den sista spiken i kistan för Tibet, är det tystare än någonsin. Ingen framhåller längre det faktum att Kina ockuperade Tibet med våld 1951, att massakrerna på den tibetanska befolkningen och den metodiska utrotningen av den tibetanska kulturen och identiteten inleddes redan 1956, att kineserna själva erkänt att de bara under 1959 mördade 88,000 civila tibetaner i Lhasa, att Mao inledde sitt eget folkmord på sina egna kineser vid samma tid genom tvångsindustrialiseringen, varvid 43 miljoner kineser dog under några få år, och genom kampanjen ”låt tusen blommor blomma” varvid han metodiskt började förfölja alla oppositionella, eller den tioåriga kulturrevolutionens fasor, som Mao och hans parti ensamma var ansvariga för, som förstörde hela den kinesiska och tibetanska kulturen, varvid 6246 kloster och tempel förstördes i Tibet av 6259 möjliga, och varvid 60% av alla dess handskrivna böcker brändes upp. Varför har aldrig någon ställt Kina och dess kommunistiska parti inför rätta för världshistoriens största folkmord och kulturmord? Tyskarna mördade 6 miljoner judar, andra världskriget krävde 20 miljoner offer, 63 miljoner av sina egna medborgares död lyckades Stalin göra sig skyldig till, men Mao och hans kommunistiska parti har vållat mer än 100 miljoner kinesers död och med avsikt försökt utrota sitt eget lands kultur och nästan lyckats fullkomligt likvidera den tibetanska, och allt detta enbart genom våld. Varför ställs inte Kinas Kommunistiska Parti till rätta för världshistoriens mest omfattande brott mot mänskligheten?” Som vanligt slutade Johannes alltid med att hamna i den tibetanska frågan igen, men han hade rätt. Stefan i Manali hade bott lika länge i Indien som Johannes men var nu trött på Indien och ville hem, men Johannes hade fortfarande tibetanernas sak att kämpa för i Indien – kanske tills han stupade.

del 17: Sista dagen i Dharamsala. Sista dagen i Dharamsala var jag inställd på att gå upp till Triund i gryningen, men ack! När man vaknade var det enda man såg tjock dimma överallt. Gick man ut såg man inte handen framför sig. Det var oerhört nedslående och kunde bara betyda ännu en regnig dag. Det kändes som en förbannelse, detta regn, som förföljde en vart man än tog vägen, och som upphörde och släppte fram solen så fort man måste bryta upp. Dock regnade det inte, och jag beslöt att ändå våga ett försök mot Triund. Blev det alltför djävligt kunde man ju alltid vända tillbaka.

370

Resultatet blev resans kanske märkligaste trek. Hela vägen upp dundrade åskan på avstånd, och vid ett tillfälle uppträdde även blixtar. På väg upp för ett berg är nästan det sämsta man kan vara i åskväder. Men jag kom levande fram. Där uppe blev jag väl mottagen av min unge vän från Bihar som vanligt, men medan vi satt där inne i hans tält och drack te bad han mig komma ut och ta en titt. Vad som hände var ett av de sällsammaste skådespel man kan råka ut för i bergen. En kall men stilla nordanvind höll på att sopa undan dimmolnen, så att plötsligt hela det dramatiska landskapet öppnade sig på vid gavel. Men genom att regnet ändå hängde i luften hägrade bergen närmare än vanligt. Det är ett välkänt fenomen i bergen: vid uppehåll i regnväder framträder bergen mycket tydligare och närmare än vad de är. Man kunde nästan ta på de 5000 meter höga förbjudande, skrovliga, förskräckliga klippkammarna. Det avgjorde saken. Jag beslöt mig för att fortsätta upp till Snowline. Där uppe framstod fenomenet ännu tydligare, och det verkade som en baggis på några tiotals meters håll att kunna ta sig upp för passet och ner till Chamba på andra sidan, ett pass som till och med erfarna sherpas vägrar befatta sig med. Den ohyggliga övertydliga närheten av dessa förbjudande berg överdrev hela landskapets redan så dramatiska prägel – men det började stilla regna, och jag måste vända tillbaka. Tillbaka i Triund (3 km längre ner) tog jag en extra kopp te med det unga irländska par från Dublin jag redan träffat här igår. De hade tillbringat två nätter här uppe i vätan, de var de första irländare jag träffat under resan, och de var mycket sympatiska. De hade tänkt fara upp till Ladakh men avhållit sig när de hört skräckhistorierna om regnen, bland annat om bussen som fastnat på vägen mellan Manali och Leh mellan två 5000-meters pass och varken kunnat fortsätta eller vända tillbaka, då vägen förstörts åt båda hållen, och förblivit stående där i två dygn utan att någon kunnat nå dem. De hade funnit sig hänvisade till att under två dygn leva på den eventuella vattenflaska och de eventuella småkakor de haft tur nog att ha haft med sig. Mina lokala kamrater där uppe prisade min lyckliga tur att jag fått uppleva ett partiellt uppklarnande av vädret där uppe under min sista dag. Det hade ju faktiskt slutat regna, dimmorna hade ju faktiskt skingrats, bergen hade ju faktiskt skymtat fram, så jag hade haft en enastående tur med vädret. På vägen ner fick jag dock spänna upp paraplyet igen och hålla det uppspänt under större delen av nedgången utan att jag kunde se något annat än regn och dimmor. Det drog ihop sig till avslutning. Flera av mina tidigare reskamrater dök upp på gatorna i McLeod Ganj: flera gånger stötte jag ihop med den holländska familjen med de två små flickorna som stulit scenen på bussen hela vägen från Leh till Manali, och plötsligt var Benny Shiloh där med sin hustru från Lung Snon, som tagit vara på min rekommendation åt dem av Greenland i Manali och trivts bra där. Benny och hans fru var ett äldre kultiverat israeliskt par, som var mycket belästa, men bara för att illustrera den chockerande okunnighet som man nästan alltid slås av hos israeler i Indien kan Benny och hans fru tjäna som exempel. De var av den uppfattningen, att de två rådjur som alltid avbildas på ömse sidor om det buddhistiska hjulet ovanför ingången på varje buddhistiskt tempel, måste vara lamadjur. Försiktigt påpekade jag för dem, att

371

lamadjur bara förekommer i Sydamerika i Anderna. De hade blandat ihop Himalaya med Anderna och tibetanska lamas med bolivianska lamadjur. Till Leh skickade jag ett ursäktande e-mail om min sista natt på Lung Snon, min avslutande eruption och mitt patetiska avsked från ruinerna av mitt nersölade rum till min väninna Myra, en holländska som liksom jag var ständigt återkommande gäst där. Hon (jämte sin syster och svåger) var de andra personer jag någonsin mött som sett snöleoparden. De hade sett ett äkta par högt uppe mellan Markha och Stok Kangri i mycket svårtillgängliga trakter, där få trekkare vandrade, men de hade åtminstone känt igen snöleoparden och fotograferat dem och varit särskilt imponerade av den långa kraftiga svansen. De föregående som sett den, mina engelska vänner från Cambridge i Spiti förra året, hade sett ett enskilt djur bortom Dankhar men inte förstått vad det var förrän efteråt. Det förekom många italienare i McLeod Ganj, men jag kunde inte hålla reda på dem alla. Några på väg upp till Triund träffade jag och talade jag med, de var från Trento, men jag såg dem aldrig mera. Dock gick det många historier om italienare. Den kanske berömdaste var om en 70-årig man som körde omkring i hela Indien på en gammal knattrande scooter som han med en väl synlig namnskylt hade döpt till Chapati Express. Det enda jag hade ont av i Indien var den eländiga skvalmusiken överallt, och som tycktes vara som allra värst just i McLeod Ganj, där många hade sina skrällande högtalare ute på gatorna. I Indien har man ännu inte lärt sig vad ’noise pollution’ (oljudsmiljöförstöring) är och lär man nog heller aldrig göra det. Medan jag besökte en restaurang, där jag trodde mig få sitta i fred, kom det några ungdomar in som tydligen hörde hemma på stället, satte på häftig dunka-dunka och gick ut igen och lämnade stereon på, som dunkade öronbedövande en rocksång som bara handlade om ”War”. Jag gick ut efter min måltid, klagade inför personalen och lovade intaga mitt te på ett annat ställe där jag kunde få sitta i fred, hur sällsynta sådana ställen än var i Indien och särskilt i McLeod Ganj, där till och med det gamla anrika och primitiva ”Yak Café” hade moderniserats till en outhärdlig stereohåla, ett ställe som alla andra där skvalmusikshjärntvätt bjöds på gratis vare sig någon ville ha den eller inte.

del 18: 60 timmar från Dharamsala och Mainu-ka-tilla hem. Det blev en förfärlig nattresa på bussen med ideliga förseningar. Nere i Dharamsala måste vi byta buss, så att vi fick vänta en timme extra på ersättningsbussen. Följaktligen kom vi inte fram till Delhi förrän sent på morgonen, när solen redan hade börjat hetta och kvalma. Naturligtvis regnade det inte mer. Det hade det ju gjort tillräckligt under hela resan, varför det helt enkelt måste sluta lagom till hemresan. De enda andra västerländska passagerarna på bussen var två ryssar, en äldre tant med problem och en ung försynt buddhismstuderande från Moskva, som hade varit så nära Finland som i Petrozavodsk. Vi blev goda vänner även om han inte sade så mycket. Tanten kom in senare, när resterna av en annan lyxbuss’ befolkning måste räddas in i vår buss från något haveri. Hon var mycket medtagen av oanade strapatser men steg liksom jag av i Mainu Ka Tilla, den tibetanska kolonin.

372

Jag hade aldrig testat den tidigare fast jag hört mycket talas om den, men under våren hade oroande rykten kommit om rivning av hela kvarteret för breddande av ”motorvägen”. I Dharamsala hade jag lugnats i frågan, Mainu Ka Tilla hade fått en frist på flera år, så jag kunde lugnt ta in där, hyra ett hotellrum för en ringa penning (200 rupier, 35 kronor) med dusch och tvål, TV, fläktar och allt vad man behövde. Detta tibetanska kvarter visade sig vara mycket omfattande och välorganiserat, välskött och välordnat. Jag njöt för fulla muggar av resans varmaste kalldusch, jag behövde inte använda varmvattnet, och kunde göra mig fullkomligt ren och byta kläder inför resan hem. En sådan lyx var jag faktiskt inte alls van vid. Mainu Ka Tilla är som ett litet ghetto strategiskt placerat i norra utkanten av staden mellan stora landsvägen och Delhis flod Yamuna, som jag hade utsikt över där jag hade mitt rum på femte våningen högst upp (82 trappor) utan hiss. Mina tibetanska bergsgetsben njöt av förhållandet. I detta ghetto finns allt, jag såg bara tibetaner utom några mycket få unga västerlänningar, men någonstans här fanns också min ryska medtagna tant. Det var ett idealiskt rastställe utanför Delhi där allting fanns tillgängligt (och även Internet) utan att man behövde bråka med Delhis storstadshelvete. Mitt hotell hette Yak Lodge (precis som mitt stamställe i Kathmandu), mitt rum med varmdusch, tvål, fläktar och TV kunde inte vara bättre eller billigare, och i restaurangen hade jag resans sista och bästa tibetanska thenthuk, en fullkomligt otrolig portion som man kunde sitta och fiska i i timmar. Det var också första gången under hela resan som jag åt kött, (det var biff i den i ordentliga bitar,) vilket nästan kändes som ett regelbrott och synd, men det var oemotståndligt. Jag blev mycket god vän med kocken där, och över huvud taget var stämningen i Mainu Ka Tilla och i Yak House den bästa tänkbara. Min taxichaufför, som sedan tog mig till flygfältet, bjöd mig på en extra kopp te från sitt speciella testånd när han hörde att allt varit bra på the Yak House utom teet. Vi skildes som bästa vänner vid Indira Gandhi Airport på kvällen. Vid incheckningen blev jag av någon anledning uttagen för förhör. Jag fick öppna mitt handbagage och packa upp allt, men de var inte nöjda. Även mitt stora bagage fick jag identifiera, ta in och packa upp allt ifrån. Naturligtvis hittade de inte annat än böcker och annat trams. Det visade sig att deras dator hade pekat ut mig som en särskilt trolig drogsmugglare – ensamstående, ensam resande, vid mogen ålder, och så vidare. Det tog en timme för dem att komma fram till att jag var fullkomligt oskyldig, men hela min resa i Indien kartlades noga. Vid säkerhetskollen saknade jag en adresslapp på mitt handbagage, så jag fick gå tillbaka och hämta och fylla i en sådan. Det var en plastlapp som det inte gick att skriva på, men efter att ha gått igenom hela kön en gång till godtogs adresslappen fastän den inte kunde läsas. Ack, dessa formaliteter! Enligt nya bestämmelser fick man varken ta vattenflaskor eller några andra drycker med på flyget. Man måste dricka upp allting man hade med sig innan eller få det uthällt. Hårda bud. Som flygpassagerare blir man alltid reducerad till en säkerhetsrisk hur oskyldig man än är.

373

Man kunde alltså inte ta med sig något från tax free eller ens någon mat på resan, så jag hade ingenting att inmundiga under min 12 timmar långa väntan på Sjeremetjevo, flygplatsen i Moskva, världens dyraste stad idag. Det var bara att svälta och törsta, om man inte ville bli ruinerad. Under sådana förhållanden måste alkoholförsäljningen på världens alla flygplatsers tax free-butiker gå ner alldeles katastrofalt. Dock var det inte helt utan anledning. I London hade någon åkt fast för att ha haft sprängdeg med på planet – lite vatten, och han hade kunnat detonera den. Tre svåra olyckor hade drabbat ryskt inrikesflyg på sistone – den senaste var igår i Ukraina, som dock helt hade berott på dåligt väder och hagelstorm. Piloten hade tagit en risk i att gå upp i sådant väder och varit medveten om det – och störtat med alla passagerare omkomna som följd. Dock kom jag levande fram till Köpenhamn, till all lycka serverades en liten supé ombord efter min 12 timmars torra fasta i Moskva, och den här gången hade inget av mitt bagage försvunnit på vägen, trots säkerhetsinspektörernas särskiljande av det. Även bussen till Göteborg kom som den skulle förbi Kastrup och hämtade mig – men på andra sidan bron vid Malmö särskiljdes hela bussen för närmare tullinspektion, då flera skumma individer befann sig ombord, bl.a. jag från Indien, en kuf med ”Rädda Christiania”-tröja på sig och en färgad. Bussen internerades i ett särskilt garage, och allas bagage undersöktes noga. De som undersökts färdigt fick sitta och vänta på de andra i en särskild masscell för misstänkta. Detta var precis mitt i natten och innebar en timmes extra dröjsmål. Naturligtvis uppdagades ingenting misstänkt, och det förvånade mig att de inte använde sig av hundar. Slutligen rullade man in i Göteborg 03.40 helt färdig. Sedan var det bara att vandra hem, och halv 5 var man faktiskt hemma, men den här gången, i motsats till alla mina anhalter under vägen, var det ingen som tog emot mig. Jag var för upphetsad för att kunna gå och lägga mig, varför jag packade upp och gick igenom posten för att äntligen gå till ro i gryningen efter klockan 6. Jag sov i precis två timmar och vaknade sedan med ett ryck och helt klar och kunde inte för allt i världen orientera mig i var jag var i ett vilt främmande hotellrum med alla mina egna saker runt omkring mig och med ett fullständigt borttappat minne av vilken buss och vilket flyg jag nu genast måste skynda till för att hinna i tid till vart var det nu igen jag skulle…

26.7 – 26.8.2006

374

Rehabiliteringsresan del 1 : 37 timmar till Simla. Årets andra Indienresa föranleddes av diverse anledningar, vilka som vanligt var legio. Inte bara var man som vanligt kroniskt överansträngd och utbränd av allt frenetiskt överarbete, dessutom hade ju augustiresan i Ladakh i princip regnat bort, varför man gärna ville ge Indiens sol och värme och skönhet en andra chans ännu i år, dessutom var utvecklingen i Nepal synnerligen intressant med en lovande demokratiserings- och pacificeringsprocess på gång efter kungens nedläggning av makten och maoistgerillans nedläggning av vapnen, dessutom väntade nya och gamla vänner på mig på allehanda håll, dessutom hade den kinesiska Tibetfrågan aktualiserats mer än någonsin genom dödsskjutningarna av tibetanska flyktingar på ett pass på över 5700 meter vid Cho Oyo, bland andra en nunna, och dessutom hade jag den här gången för ovanlighetens skull ett ressällskap med mig, en sjukskriven långdistanslöpare, som efter en operation ville känna på nya höjder och ämnade stanna fem månader i Indien, varför ingen kunde vara en rättare person än jag att introducera honom åtminstone i Dharamsala, Manali och Simla. Den här gången skulle vi därför göra det bekvämt för oss och anlitade därför KLM, världens äldsta flygbolag, som kunde bära oss direkt från Göteborg utan att det blev dyrare än med Aeroflot med dess omvägar över Köpenhamn och vedervärdiga mellanlandningar och väntetider i Moskva: det totala priset var 7,400. Emellertid skulle flyget lyfta 6.30 på morgonen, varför man måste starta hemifrån några timmar tidigare. För att förenkla saken föreslog min reskamrat, som bodde i Johanneberg, att jag skulle övernatta hos honom. Emellertid råkade jag ut för en avskedsfest med irländska vänner från

375

Galway, varför både packningen och natten fördröjdes. Halv ett kunde jag lämna hemmet vandrandes i regn till Johanneberg, som låg en timma bort, där jag dock i lugn och ro sedan kunde få njuta av en fridfull natts sömn på jämnt två timmar före uppbrottet klockan fyra. Men sedan verkade allting fungera, som om det värsta av resan redan var avklarat. Vi drack kaffe på Landvetter, fick frukost på Amsterdamflyget, fikade i Schiphol där jag kunde köpa min flaska obligatoriskt och kom lyckligt ombord på åttatimmarsflyget till Delhi. Men sedan stod planet stilla: tekniska problem. Vi satt stilla och väntade medan personalen mutade oss med Coca-Cola och bakelser i bästa Aeroflotstil tills äntligen problemen löstes efter mörkläggning av hela planet som bara blev 1 1/2 timme försenat från början. Men när man väl kommit upp i luften och fick en välbehövlig lunch (som plåster på såren efter utebliven lunch och middag under söndagen med bara gröt till livs på grund av stressen) så kunde man äntligen börja njuta. Till skillnad från Aeroflot, som betydligt försämrats under Putins tid, bjöd KLM generöst på alkohol, så jag fick två rödvinsflaskor till maten. På tal om Putin så var ju den nya ryska problematiken aktuell genom mordet på Anna Politkovskaja, journalist som koncentrerat sig på sanningen och hållit sig till den och blivit mördad för den. Putin menade att mordet på henne måste ha instigerats av ryskfientliga krafter som utfört det bara för att kompromettera och destabilisera Ryssland. Så korkad får man inte vara som president. Det är nästan i klass med Bush. Det är ju självklart att hon blev mördad för att hon publicerat sanningen om ryska övergrepp i Tjetjenien och därmed gjort sig förhatlig för politiska intressen i Tjetjenien. Hon skulle ha kommit till Göteborgs Bokmässa i september men fick sina biljetter indragna av de ryska myndigheterna, varpå hon kom ändå men framträdde endast symboliskt med bristfällig tolk i samband med ett annat seminarium om tryckfrihet; men hon skrev en uppmärksammad artikel i GöteborgsPosten, som efter hennes martyrdöd framstår som hennes testamente om hur all fri journalistik i Ryssland tystas ner medan endast clowner i Putins tjänst tillåts framträda. Hon hade redan tidigare erbjudits en fristad i Göteborg med fritt uppehälle i två år, vilket hon tyvärr aldrig fick tillfälle att kunna åtnjuta. Hon sköts i hissen till sin lägenhet i Moskva med fem skott, vilket var den 12-e maffiaavrättningen av en journalist under Putins tid och det 42a journalistmordet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Vi hoppade dock över Ryssland och kom över Ukraina i stället och hoppade även över Kaukasus för att i stället ta vägen över Kaspiska Havet ner mot Afghanistan, Pakistan söder om Pamir och ända fram till Delhi, där vi landade något dagen efter (vi skulle ha varit framme 11 men det blev 1) men icke desto mindre. Natten passerades på flygfältet under jetlag-känningar, varpå vi tog första buss in till ISBT (Indiens statsbussterminal) och genast fick en buss mot Simla. Vid middag nådde vi Chandigarh, varefter den mödosamma klättringen upp för bergen vidtog. När vi kom fram till Simla körde bussen till den andra busstationen på baksidan av staden, varför min färdkamrat fick sitt lystmäte av sightseeing i dagsljus, då vi måste genom och över hela staden för att komma till rätt busstation. Vi hade redan beslutat att fortsätta till Manali följande dag. Mitt gamla hotell Basant fanns kvar men hade chockhöjt hyran efter installation av TV och telefon, något som vi hellre var utan, men hotellet låg nära busstationen, dit vi skulle

376

tidigt nästa morgon, och 250 rupier kunde man ha råd med för en natt, i synnerhet om man delade det på två. Halvar hade hittills visat sig vara ett idealiskt ressällskap, fryntlig och godmodig, positiv och gladlynt, med atletfysik och inställd på vad som helst. Han njöt i fulla drag, och för honom var allting bara en klar succé. Av de 22 ressällskap jag haft som följeslagare på tidigare resor var Halvar utan tvekan den bästa. Vi intog vår första rejäla indiska middag som sig bör i Simla på "The Indian Coffee House" som har öppet alla dagar 8-21 och har mycket mer att erbjuda utom bara kaffe, även om deras kaffe är det bästa. Vi hade tillryggalagt 37 timmar från Göteborg till Simla, och Halvar var givetvis trött efter sådana enastående strapatser, medan jag ännu inte var helt nöjd utan stannade ute för att avsluta dagen med en första riktig indisk Chai med Somoza som avslutande krydda på en hittills enastående framgångsrik resa.

del 2 : Manali i all sin glans Vårt hotell var fullständigt misslyckat. Det fanns ingen lampa i toaletten, och när man försökte spola i mörkret fungerade inte hela klosettsystemet hur mycket oväsen det än dundrande bjöd på, ungefär som ett gammalt ånglok som väl kunde frusta och stampa och göra sig hur ljudligt imponerande som helst men inte komma ur fläcken. Man lyckades på sin höjd klämma fram några skvättar vatten med lika mycket nerlagd kraft som i ett kraftverk, och jag kom ihåg att problemet hade varit det samma förra gången i Simla - då hade ett mycket bättre hotell inte haft en droppe vatten. Ändå hade detta värdelösa hotell Basant ökat priset med nästan 100%. Emellertid gick bussresan till Manali smärtfritt till under smäktande landskapsskönhet med idel höga böljande kullar och ett helt idealiskt väder. Kullu nåddes redan efter sju timmar, där vi dock gjorde ett längre uppehåll innan slutspurten inleddes mot Manali klockan 16, som nåddes 17.30 efter 9½ timmar sammanlagt. Men under den sista etappen hade molnen hopat sig, vi hade sett snö på bergen, (snö i oktober i dessa trakter är ganska tidigt,) och vi fick till och med litet regn under resan. Om vädret dock var hotfullt, dramatiskt och passionerat så behärskade det sig, och solnedgången bjöd på ett överväldigande skönt färgskådespel i alla djupa former av rött. Det tog tid att komma i kapp tre dagars anhopningar av elpost, varpå vår middag blev mycket försenad men smakade desto bättre. Diwalihögtiden gick mot sitt slut, men ännu brann det av raketer och syntes ett och annat efterfyrverkeri denna den femte Diwalidagen. Det blev kallt på kvällen, och även i Manali var det vattenproblem, så att vi var utan varmvatten. Det skulle bli bättre på morgonen. Vi hade bara en filt på rummet, så vi fick väcka personalen till att ge oss fler. Det visade sig behövas tre för att natten skulle bli dräglig, men på morgonen vaknade man upp inför ett häpnadsväckande vinterlandskap. På vägen upp till Manali hade vi sett sporadisk snö på de högsta bergen, men nu var alla bergen plötsligt snöklädda. Det var hänförande och bländande vackert, och man tålde gärna vilken kyla som helst på köpet.

377

Vi njöt av dagen, badade i de varma källorna i Vashisht, hade en tibetansk lunch på mitt stamställe Momo Café vid det tibetanska templet, men vädret höll inte utan visade sig tämligen instabilt. Redan efter badet i Vashisht, när vi njöt av en fruktsallad på en öppen terass, kom de första regndropparna, och sedan såg vi inte solen mer den dagen. Från Ryssland kom det välkomna beskedet att Putin inte ämnade ställa upp för en tredje presidentperiod. Dödsskjutningarna vid Cho Oyo började nu resultera i stigande reaktioner över världen, som plötsligt började känna igen kommunist-Kinas verkliga ansikte bakom de glittrande försåtliga fasaderna av ekonomisk lukrativitet. Jag fullbordade läsningen av den fantastiska boken "Thoth" av Ralph Ellis, i vilken han påvisar de påfallande gemensamma nämnarna mellan Egyptens pyramider, Mexicos pyramider och Stonehenge, vilka samtliga tre mammutkomplex uppvisar samma mönster och system, vilket Ellis åskådliggör rent matematiskt. Hans undersökningar leder honom till den slutsatsen att vår jord besöktes av koloniserande utomjordingar (okänt varifrån, men indikationerna tyder på från Orion- och Siriushållet,) omkring 12,000 år före vår tideräkning, och att Stonehenge och pyramiderna i Egypten, Mesopotamien och Mexico uppfördes strax efter för att utgöra orienteringspunkter på jorden i form av iögonfallande matematiskt exakta kalendrar och igenkänningsmärken i form av astronomiska kartor. Därmed sällar han sig till den långa raden av arkeologer, vetenskapsmän och seriösa forskare som kommit fram till samma sak. Erich von Däniken, George Hunt Williamson (som utredde Nazcaplatåns mysterier i Peru) och Ralph Ellis är långt ifrån ensamma. Ellis drar inte alls fram Nazcaplatåns mysterier i Peru, som ändå torde vara det mest flagranta tecknet på utomjordiska inblandningar i vår världs angelägenheter, och tar bara fram ett exempel på ett jordiskt monument som bara kan ha skapats för att kunna ses och tydas av besökare från skyn: den vita hästen i Uffington. Man kommer inte ifrån att vetenskapen aldrig kunnat förklara de stora pyramiderna som vettiga gravmonument eller kunnat datera Mayapyramiderna eller ens kunnat förstå Stonehenge, medan Ralph Ellis faktiskt förklarar allt det med dem som aldrig kunnat förklaras genom gravmonumentteorin. Under tiden vandrade Halvar tillbaka upp till Vashisht och badade en gång till samt inbjöds av en tibetan som råkade känna en svensk som regelbundet reste till Ladakh och i Sverige levde på att göra reklam för en huvdvärkstablett, i själva verket självaste Iprenmannen med gitarr och allt. Vi avslutade dagen med en upprepning av gårdagens superba middag och såg fram emot morgondagens tolv timmars skumpande i buss till Dharamsala.

del 3 : Fullt upp i Dharamsala Dharamsala bjöd på allt det bästa av sig själv. Det var liv och rörelse i stan, det kryllade av folk, och den internationella blandningen var brokigare än någonsin. När vi försökte få rum på mitt gamla stamställe Green Hotel fanns det bara två lediga rum, det ena av primitivaste slaget med enkel dubbelsäng utan utsikt med kall dusch i korridoren, och det andra ett luxuöst enpersonsrum. Värden beklagade att han hade 52 gästrum och att alla var

378

upptagna. Jag chansade på ett annat hotell och hittade the Yellow Guest House alldeles intill, där vi genast fick rum med utsikt och badrum med varmdusch på rummet för bara 250 rupier. Den följande dagen bjöd på det ypperligaste tänkbara väder. Jag drog med mig Halvar upp till Triund, vilket var en helt ny erfarenhet för honom, då han knappast sprungit på hög höjd förut. Här drog vi upp en kilometer rakt upp från 2000 till 3000 meter, och Halvar klarade provet suveränt. Han kommer av en apotekarfamilj från Värmland, och fastän jag är fyra år äldre än han (född 1955) var hans far jämnårig med min morfar (född 1893). Denne intressante apotekare avlade sitt första barn 1920 (jämnårig med min mor) och sitt femte och sista 1955 (Halvar), som alltså hade en äldsta syster som var 86 år gammal, 35 år äldre än han själv. För övrigt gick dagen åt till kulinariska njutningar på restauranger och caféer. Vi kunde sitta ute både till lunch (på restaurang Tsongkhas takterass) och till kaffet i skymningen (på Nick's Italian Restaurants stora terasservering). Det blev också en hel del bestyr med Internet, och Halvar lyckades skicka en bild tagen med digitalkamera samma dag med e-post till vänner i Göteborg. Jag träffade min första norrman någonsin i Indien, en halvsame med även en fjärdedel kvän och norrman i sig, som var hejdlöst pratsam - antagligen var vi de första han kunnat tala skandinaviska med på länge. Jag frågade honom varför det var så få norrmän i Indien, varpå han förklarade att de flesta norrmän utomlands for till Brasilien (Natal) eller Bangkok i Thailand. Min lille vän från Bodhgaya i Triund berättade att snön hade kommit en hel månad för tidigt i år och redan före Diwali, vilket var mycket ovanligt. När det snöat som kraftigast före Diwali hade han trott sig bli tvungen att avbryta säsongen och ge sig ner för gott en månad för tidigt, men sedan (efter Diwali) hade det börjat bli vackert igen. Vi upplevde denna strålande dag i Dharamsalas McLeod Ganj som rena högsommaren. När vi andra dagen begav oss upp till Triund fortsatte vi till Snow Line Café på 3500 meter, och vädret var lika magnifikt fortfarande. Halvar var i sitt löparässe och tillryggalade långa sträckor på springande fot. Vi kom upp och ner hela vägen på mindre än 6 timmar två tepauser inkluderade. Lakka var hemma i Snow Line, och vi var inte ens trötta i benen när vi kom hem, fastän vi tillsammans var 106 år gamla. Men det märkligaste var ett sammanträffande på vägen ner, när vi sammanträffade med två skandinaviska par. Det ena var danskar, men det andra var från västkusten. Han var finlandssvensk från Ekenäs och bodde i Uddevalla, och hon var skådespelerska och god vän med Halvars väninna Nin. Halvar och denna Anja hade aldrig träffats förut, och det utspann sig först genom samtalet, först att de kunde tala svenska, och sedan de gemensamma vänskapsbanden, som inte just kunde bli närmare. Men märkligast av allt var mitt sammanträffande med Eddie mitt på gatan i McLeod, en av mina bästa vänner från tibetanska föreningen i Göteborg. Vi hade i Göteborg diskuterat möjligheten att träffas i Dharamsala när han kom hit med munken Lakka, och här fann vi varandra nu mitt i McLeods centralaste gata.

379

Paul Cullen hörde av sig per e-mail och berättade att han skulle befinna sig i Jageshwar en vecka. Jag visste inte var det låg. Han hade haft underbara glaciärvandringar och skulle småningom återvända till Danmark, men det förelåg klara möjligheter för oss att träffas. Dharamsalas klientel fortsatte att förundra mig. De svenskar jag mött var inte de enda. Mot eftermiddagen, när vi drack kaffe på Nick's Italian Restaurant med bakelse, dök det upp 12-20 svenskar till ett långbord, samtliga medelålders damer och äldre. Det var rena svenska damkafferepet mitt i Dharamsala. Det gällde att ge sig av till kvällen. Nattbussresan till Dehra Dun skulle ta 14 timmar, men det såg illa ut från början. Vi fick dåliga sittplatser, då de bästa var utsålda långt i förväg, och dessutom blev bussen denna söndag fullständigt överfull, så att ett antal fick stå i gången hela vägen för att så småningom, när de blev trötta, sätta sig ner på golvet. Halvar satt inklämd mellan två axelbreda mastodonter, som det var bäst att inte stöta sig med, och kunde inte röra en lem. Han satt som i ett skruvstäd. Själv hade jag tillförordnats den sämsta platsen i hela bussen, vid gången framför dörren, där trängseln alltid var värst, och inte en enda som under natten klev på eller steg av bussen underlät att trampa mig på tårna, för att inte tala om alla de väskor, ryggsäckar och hårmassor man med mycket ojämna mellanrum ideligen fick sig slängda i ansiktet. Jag hade aldrig upplevt en sådan trängsel på denna busslinje förut, som jag anlitat regelbundet. Något rådbråkade och sömnlösa kom vi fram till Dehra Dun där vi pressades in i en ännu mindre och trängre buss, som inte ens bjöd på något rörelserum för knäna, och där de flesta fick stå upp. Sålunda kom vi fram till Rishikesh.

del 4: Dåliga nyheter i Rishikesh och oväder i Joshimath. Rishikesh var lika underbart som alltid. Vi njöt av att vandra längs ghaten och ta del av det ytterst brokiga och vackra folklivet. Halvar tog till och med ett dopp i Ganges och njöt av det. Vi åt gott på hotell Rishilok, mitt stamställe sedan nästan 12 år, helt oförändrat genom åren, och var mycket nöjda med dagen, när dåliga nyheter nådde oss per elpost från Göteborg. En mycket god vän till oss båda hade drabbats av sjukdom och förts till sjukhus. Detta kastade en skugga över vår resa, det var just hon (Lisbet) som fört oss samman, och vi kunde ingenting göra utom resa vidare och hålla kontakten med hemmet så gott det gick med elpost, men vi närmade oss trakter utan tillgång till Internet. Vi kom iväg lyckligt på morgonen, och halvvägs till busstationen 03.30 i natten kom en buss emot oss. Vi anropade den, och den svarade positivt att den var på väg till Joshimath. Vi hade alltså fått turen att komma med dagens första buss till Joshimath. Nästan halvvägs fick vi emellertid problem. Det var i Rudraprayag. Plötsligt vände bussen helt om och körde upp till en militärförläggning. Det visade sig att den rekvirerats för ett helt kompani, ett tjugotal man, som skulle till Joshimath. Vi fick sitta kvar, men förseningen blev ordentlig, och nästan alla andra passagerare lämnade bussen frivilligt. Efter Chamoli förmörkades himlen av dramatiska moln, och något regn uppenbarade sig. Mitt mod sjönk. Alltför ofta hade jag förut upplevt Joshimath i oväder, och det var inte roligt.

380

Vi kom fram först halv fem efter tretton timmars resa. Förseningen hade alltså blivit på två timmar. Trots ovädret var dock stämningen god i Joshimath. Vi var de enda synliga utlänningarna och blev genast dagens sevärdhet för lokalbefolkningen. I det hotell vi tog in på hade de senaste utlänningarna förekommit i september. Jag ville inte återgå till mitt gamla hotell, som senaste år varit moderniserat till oigenkännlighet, med nytt värdfolk som inte talade engelska och med en ny matsal där jag fick en middag av bara chili. Vi hamnade på Vivek, som var något dyrare men drägligt. Vädret fick avgöra våra öden. Skulle vädret förbli dåligt var det inte att tänka på att bege sig upp till Auli, utan då var det bara att färdas vidare genast. Emellertid uppenbarade sig en mycket svårare kris än vädret. Lunchen i Chamoli igår hade varit riktigt dålig, och jag hade inte kunnat äta mycket av den. Emellertid hade vi haft en god middag på kvällen, men vid midnatt revolterade kroppen, och hela middagen spyddes ut, helt utan galla och magsyror, så den var lika god andra gången fast den åkte fel väg. Sannolikt hade jag fått behålla denna goda middag om jag avstått från den vedervärdiga lunchen i Chamoli. På morgonen kom diarréanfallet, kroppen hade en gång för alla bestämt sig för att rensa ut allt, och nu kom turen också till Halvar. En hel orkester av omisskännliga ljud genljöd från badrummet när han släppte loss på toaletten. Emellertid lovade vädret allt gott, och vi beslöt att ändå bege oss till fots upp till Auli. Vi behövde inte ångra det. Vi hade båda bly i benen, och mina krafter var reducerade till 75 procent, men upp kom vi och hade en sådan sagolik tur med vädret att vi förblev där uppe njutandes i två timmar. Restaurangen var stängd vid linbanans slut, där vildmarken började, men där fann vi en tältservering som kunde bestå oss kaffe med omelett, vilket var desto godare. Det var bara att njuta av den totala skönheten där uppe med Nanda Devi strålande i all sin glans och vackrare än någonsin. Dock kunde det inte bli tal om att fortsätta vidare upp genom snöfälten till några toppar, ty jag var för reducerad. Halvar fortsatte upp till skogsbrynet men inte längre. När min film tog slut och jag inte längre kunde ta de bästa bilderna mot Nanda Devi var det bara att bege sig ner igen. Vi hade haft ansenliga besvär med att hitta den bekväma trappvägen upp (en kilometer upp och en sex kilometers väg) och det blev inte lättare på vägen ner. Som väl var hade jag tagit mitt paraply med mig (som försäkring mot att det inte skulle regna) som jag kunde använda som machete genom de värsta törnsnåren. Sedan militärområdet utvidgades har det blivit omöjligt att hitta trappvägen upp mot Auli från staden, och enda sättet att hitta den nu var att vandra genom hela militärområdet, konstaterade jag. Frågan var hur vi skulle göra de närmaste dagarna, följa mitt planerade program och besöka Gwaldam och Bageshwar före Almora eller, med tanke på våra reducerade krafter, ta igen oss två nätter i Kausani, det perfekta vilostället? Kort sagt, med våra reducerade krafter, med överhängande diarréer och en kräknatt bakom mig, hade vi gjort märkvärdigt väl ifrån oss med denna mycket tuffare vandring än Dharamsala tusen meter uppåt, och hade dessutom haft en sagolik tur med vädret. De

381

dunkla molnen, gårdagens regn och magkriserna hade vänts till en dag av triumfer. Dessutom nåddes jag av den glada nyheten att jag fick uppleva en fullkomligt normal stolgång på vägen ner. Det kunde inte bli bättre, och det var bara att fortsätta.

del 5: Gwaldam. Halvar beslöt att stanna i Joshimath för att smälta alla sina formidabla intryck av Indien under sina första tio dagar i landet och framför allt av det vidunderliga Joshimath, som alltid är lika magstarkt. Alltså fick jag fortsätta ensam mot Gwaldam. Avskedet kom plötsligt på, han bestämde sig under loppet av bara en timme, och ehuru jag var hårt frestad att stanna en extra dag i Joshimath för det vackra vädrets skull fann jag mig inte ha tid till detta – jag hade snart förbrukat halva min restid i Indien, medan Halvar hade 140 dagar kvar. Han kunde gott ta det lugnt och njuta och gå en andra gång upp till Auli för att njuta av Nanda Devi och kanske till och med nå topparna bortom skogen, medan jag måste börja tänka på schemat. Han hade varit en ypperlig reskamrat hela vägen, kanske den ypperligaste jag erfarit (av 23 inklusive mina båda gruppresor till Tibet), vilket inte vill säga litet. Ändå hade han haft ett ohyggligt förflutet som professionell alkoholist och narkoman sedan ungdomen till för fem år sedan, varefter han aldrig mer smakat en droppe sprit. I stället hade han ägnat sig åt Länkarna (Anonyma Alkoholister) och såg det som sin uppgift i livet att hjälpa till med att rädda andra alkoholister. Därför ville han besöka så många AA-möten i Indien som möjligt. Trots sitt livslånga missbruk var jag tvungen att konstatera att hans hjärna var helt oskadd. Han var intelligent och beläst och alltid intressant och positiv att prata med, han hade själv skrivit mycket och kunde mycket poesi, särskilt Hjalmar Gullberg, och var expert på Dostojevskij. Han var en ytterligheternas man men enligt min uppfattning enbart i god bemärkelse, och vi hade enbart haft gott utbyte av varandra hela vägen. Det var med saknad jag lämnade Joshimath en fullkomligt stjärnklar morgon, varför jag avundades Halvar hans kommande dags njutning av Aulis högfjällspanorama och Nanda Devi, men jag hade turen att få en buss som skulle hela vägen till Gwaldam utan byten på vägen. Jag fick därför en bekväm och njutbar resa de 16 milen till Gwaldam i smäktande solsken hela vägen genom det leende skönhetslandskapet, så resan kunde inte bli bättre. Inför uppstigningen mot Gwaldam blickade jag bakåt och såg då stora tunga mörka molnbankar lägra sig över bergen mot norr, vilket bara kunde betyda oväder i Joshimath. Efter sju timmar för 120 rupier var jag framme klockan 2 i Gwaldam. Gwaldam är mest känt och berömt för den bästa utsikten i Garwhal mot berget Trisul (7100 meter) vilken nu bortskymdes av molnen. Jag fann mig väl till rätta i the Tourist Rest House, ypperligt beläget mitt i byn på en åsrygg med utsikt åt alla väderstreck, där jag fick en säng för 80 rupier (13 kronor). Min trevliga värd därstädes lovade mig att molnen skulle skingras till kvällen och att morgonen skulle bli klar. Det återstod att se. Kort sagt, jag hade haft en underbar tur som kommit till Joshimath i oväder för att därpå få en fullständigt klar hel dag i sällskap med Nanda Devi för att sedan komma undan i tid

382

innan nästa oväder kom, medan jag beklagade Halvar som stannat kvar. Vi skulle hålla kontakten genom elpost för att sedan återses i Dharamsala före min hemresa. Molnen skymde Trisul till kvällen, men jag gjorde ändå en liten vandring upp till kullens högsta topp i skymningen, som blev en månskenspromenad på vägen tillbaka. Emellertid visade sig Gwaldam vara ett skralt matställe. Det fanns bara två restauranger som kunde erbjuda något liknande mat, och på det andra stället förstod ingen engelska. Man var alltså hänvisad till bara ett ställe, där de hade en maträtt i två variationer, chowmein med ägg eller utan, och om man inte sade särskilt till kryddades förrättningen till oigenkännlighet med chili, som man måste svälja ner med hinkvis med vatten för att inte bli en eldsprutande drake. Kort sagt, hårda bud. Men i den restaurangen satt det två finnar, Kari och Petteri, och Kari hade kommit till Indien redan så tidigt som 1979. 1986 hade han bott på mitt Rishilok i Rishikesh, som då bara hade bestått av en liten byggnad. Nu var det ett omfattande komplex med en idealisk park… Här i Gwaldam hade jag min Allhelgonadröm. Det var en helt vanlig dag i Göteborg, och jag promenerade på Viktoriagatan under vad som brukade vara familjen Hektors balkong. Av en nyck ringde jag på hos Raoul Hektor och bad att få komma upp. Han var hemma. Jag visste ingenting om honom, och vi hade inte setts sedan skolan. Han hade gått i klassen över mig, men vi hade ändå varit klasskamrater när våra två klasser delat samma klassrum. Han var son till Kaj Hektor, som hörde till skolans varmaste understödjare. Han var sympatisk och varm, lågmäld och godmodig, så han var den idealiska vännen att hälsa på. Min ankomst var inte helt välkommen, hans vackra fru var där som jag aldrig sett tidigare och inte vetat att fanns, men vi drack vin och pratade om gamla klasskamrater, om Nandor Hanko som tagit livet av sig, om Valdemar Dudek som drunknat i alkoholism; och så ser jag min bäste vän Hubert komma gåendes nere på gatan. (Vi satt på balkongen.) Jag ropar upp honom, och han kommer upp. Samtalet fortsätter att handla om gamla tider och gemensamma vänner, och jag berättar om den senaste som dött, en flicka som omkommit i en trafikolycka, för övrigt den flicka i klassen vi båda hållit kärast. ”Hon fick en ännu grymmare och orättvisare död än du,” sade jag till honom. Själv hade han ju dött i cancer bara 51 år gammal, men jag sade detta till honom helt naturligt och spontant, och han tog inte alls illa upp. Vår samtalston förblev lika avslappnad och gemytlig, tills Raouls fru kom in med sitt nyfödda barn och visade upp henne, en dotter. Vi betogs av beundran och visste inte att han var nybliven far. Vi hade pratat av oss det värsta, och det var nu självklart att resa sig upp och vandra vidare. Jag hade hela tiden framhållit för Raoul att jag bara kommit för en fem minuters visit, men det hade blivit minst en halvtimme. Vi gick ut på gatan igen och skildes där som gamla vänner som skulle träffas igen i morgon, varför inte i skolan i samma kvarter där Raoul bodde… Hubert och jag var de bästa vänner så länge vi var klasskamrater, och vår relation förblev alltid den bästa hur litet vi än sedan träffades. Här uppenbarade han sig livs levande igen som den självklaraste sak i världen, och ingen av oss hade förändrats sedan skoltiden…

383

del 6 Almora. Vädret blev tyvärr inte bättre. Jag gick upp i gryningen och fotograferade Trisul från kulltoppen öster om Gwaldam, men det fantastiska Trisul höljde sig i molnslöjor. Det var ingenting att göra, bara att gå ner igen. Bussen skulle komma klockan 10. En jeepchaufför erbjöd sig att ta mig till Almora för 100 rupier, ett skäligt pris, och jag fick ångra att jag inte antog det. Bussen kostade 74 men var ohyggligt långsam. Färden ner till Garur (1 mil) tog en timme, och där blev det en halvtimmes paus. Sedan blev vägarna bättre, och Almora nåddes efter 2, men bussen satte av mig nedanför staden, så att jag fick marschera upp de sista tre kilometrarna. Två gentlemän tilltalade mig, och jag uttryckte min harm. De fixade genast saken och satte mig baktill på en scooter som skulle upp till staden. Den unge föraren satte av mig precis vid det gamla anrika Kailash Hotel, där Mr Shah (88 år) tog emot som vanligt. Jag var dödshungrig och drog genast åstad för en efterlängtad lunch på Pugmark. Men Pugmark var stängt. Jag fick nöja mig med en omelett och curd på Kesar Deviåsens äldsta matställe, och det var inte fy skam. Men vädret blev inte bättre – moln och ständigt mindre solsken och värme. När jag vandrade tillbaka till staden var himlen milt sagt dramatisk med mullrande åskor i fjärran och himlen dominerad av blytunga moln under vilka solen krampaktigt spred glödande strålar som fick hela landskapet att bada i en otrolig färgsättning av brandgult, rostbrunt och glödande rött. Litet regn syntes i fjärran, och senare kom även regnet till staden. Mot norr var allting svart. Men den största besvikelsen var att Mohandas Kandpal var borta. Hans affär hade övertagits av andra som gjort den oigenkännlig. En gammal vän var spårlöst borta. I tio år hade han utgjort ett ankare i Almora, alltid hjälpsam och hjärtlig, och tomrummet efter honom var märkbart. Den goda nyheten var att Internet fungerade bra i Almora. Jag fick kontakt med Göteborg, och just medan jag höll på och mailade till dottern till patienten kom det ett mail från patienten på sjukhuset. Hon verkade vid gott mod och vid full kontroll, och att hon över huvud taget hörde av sig var den bästa nyhet hemifrån jag kunnat få. På morgonen hade min huvudvärk kommit tillbaka för första gången på hela resan. I Göteborg hade jag lidit av ständig huvudvärk varje morgon, första veckan i Indien hade den gått bort fullkomligt, men nu i Almora kom den tillbaka. Var det stressen och avgaserna i denna hektiska men trivsamma stad? Det var däremot varmt för säsongen. Endast i Manali hade vi frusit (17 grader på rummet), i Gwaldam hade det gått ner till under 15, men här i Almora var det strax över 15 tidigt på morgonen, vilket är mycket. Man hade alltså inte behövt frysa. Jämför det med 11 grader på rummet i Joshimath i fjol. Det skulle bli intressant att se hur det skulle vara i Naini Tal. Resan dit blev en betänklig jeepfärd. Det gick ingen buss från stadens centrala busshållplats förrän halv ett, men jag rekommenderades att pröva den andra busstationen. På vägen dit blev jag naturligtvis haffad av en jeepförare, som ville föra mig till Bowali (15 km från Naini Tal) för 50 rupier, vilket var rimligt. Som vanligt fick man vänta en evighet innan jeepen fylldes, men efter en halvtimme fylldes den ordentligt av 16 personer, av vilka 7

384

tillhörde en familj i tre generationer. En av de övriga passagerarna var ett fyllo som var helt redlöst. Han fick sitta med oss där bak, där vi trängdes fem personer, medan han ideligen somnade och ramlade över oss precis hur som helst. Han placerades mellan två av oss så att han inte skulle besvära damerna framför (i baksätet) tillhörande familjen, av vilka en hela tiden hängde ut genom fönstret och kräktes, medan vår käre jeepförare körde som besatt och tutade oavbrutet hela vägen. Vi kom fram till Bowali levande, men en av oss, den yngsta, hade kanske fått sin näsa knäckt när fyllot ramlat bakåt och skallat honom. Pojken hade velat stöta en kniv i fyllots vekaste liv. Kort sagt, roligare kan man knappast ha på Himalayas smalaste klippvägar. Men ännu roligare blev det. Vid ett tillfälle stannade jeepen och plockade upp en extra dam på vägen. Det fanns ingen annanstans för henne att sitta än med oss fem med fyllot längst bak. Till saken hör att hon var storväxt och fyllig, en bastant indisk kvinna i sari. Hon stod på sig, klämde sig in och for med oss med det ostyriga fyllot hela tiden dråsande över sig som över alla oss andra. Bussen upp till Naini Tal från Bowali (15 km) blev fullproppad och kostade åtta rupier (skr 1:25). Äntligen satt man i en buss igen, vilket definitivt är det säkraste och trevligaste sättet att färdas i Himalaya. Jeepar bör man bara anlita i absolut nödfall i total brist på alternativ. I Naini Tal återuppsökte jag mitt gamla hotell Spökhus, det anrika ”Alps”, som aldrig underhållits nämnvärt sedan britterna lämnade Indien, där jag trivdes förträffligt och fick 25% rabatt i egenskap av gammal stamgäst och singel. Madame kände igen mig och tog hjärtligt emot mig, vi grälade en god stund om priset, hon klagade på de ökade kostnaderna och jag på att hon höjde priset med 100 rupier varje år, men vi kom överens som vanligt. Jag kastade mig sedan över en ordentlig lyxlunch på mitt gamla stamlunchställe ”Machan”, som verkar omåttligt populärt i Naini Tal – alla var där, och även ett trevligt australiensiskt äldre par, Malcolm och Dorothy, som skulle både till Darjeeling (med flyg) och Dharamsala, så de skulle säkert bli återkommande inslag i denna sannsaga. Men dagens bästa nyhet var att jag i Almora på morgonen lyckades fixa hela min tågresa från Kathgodam nedanför Naini Tal till New Jaipalguri vid Darjeeling inklusive bytet i Barauni. Det hade jag aldrig lyckats med tidigare. För första gången hade jag reda biljetter från början för denna halsbrytande tågresa och betalda. Därigenom kunde jag slappna av fullkomligt i mitt älskade Naini Tal, mitt tredje favoritställe i Indien efter Darjeeling och Dharamsala.

del 7: Vila i Naini Tal. Naini Tal erbjöd sig för mig som mera av ett paradis än någonsin. Vädret var idealiskt, och jag hade egentligen inte haft någon ordentlig vila på hela resan hittills, så jag passade på nu och tog hela söndagen fullkomligt ledigt. Det var den andra reseveckans sista dag, och allt hade gått fullständigt väl hittills. Vädret hade ställt till det ibland, men det var allt. Det hade varit förhållandevids varmt, temperaturen hade aldrig sjunkit under 15 grader på något hotellrum, och jag hade haft

385

bästa tänkbara utbyte av Halvar som min reskamrat så länge han hängt med. Han hade imponerat på mig med att varje morgon stå på huvudet 3-5 minuter, jag hade ju nästan hela detta år i Göteborg lidit av huvudvärk varje morgon, denna huvudvärk hade nu försvunnit i Dharamsala men återkom i Almora, varför jag prövade att stå på huvudet. Det gav genast resultat, förbättrad koordinationsförmåga, bättre kroppskontroll och större rörlighet och livlighet och ljusare disposition, så jag fortsatte med det, lite längre för varje dag. Halvar hade försäkrat mig att jag borde bli av med all huvudvärk på det sättet. Jag hade mailat honom från Almora och Naini Tal men ej fått något svar. Han kunde mycket väl ännu vara kvar i Joshimath, då vädret nu blivit så mycket bättre. Däremot hade jag fått flera mail från patienten i Göteborg, vars välgång och välfärd jag var djupt engagerad i. Hennes först diagnosticerade hjärntumör av fjärde graden hade visat sig vara ett slaganfall, hon hade genast kommit på sjukhus med förlorad känsel i ena armen, vilken hon nu redan återvunnit. Då hon var i god form annars var prognosen trots allt god, men hon måste vila i åtminstone tre veckor innan läkarna kunde avgöra om något ytterligare skulle göras för henne. Det var lugnande nyheter som bidrog till att jag kunde slappna av i Naini Tal. Den andra morgonen när jag gick upp till Naini Peak (2611 meter, bara 700 meter rakt upp) var det litet kyligare och första gången man alls kände av någon briskhet. Detta var den 6 november. Man såg helt klart båda morgnarna hela det nordvästra Himalaya från Nepal till Kamet i västra Tibet, ehuru något dis låg i luften. Det hade gärna fått vara ännu kallare. En annan positiv kuriositet var att jag på hela resan hittills inte hade lyckats få ett enda lössbett. Det var första gången. Det hade alltid varit oundvikligt tidigare, alltid hade det någonstans förekommit osynliga sänglöss, så att man vaknat till ett oavvisligt kliande av utslag på morgonen, men den plågan hade under denna resa aldrig infunnit sig. Strax innan jag lämnade Naini Tal fick jag äntligen ett livstecken från min reskamrat Halvar. Han hade haft det bra den sista dagen i Joshimath, tagit sig upp till hindutemplet i skogen ovanför Auli och lyckats hinna ner igen till Joshimath innan molnen tog över. Följande dag, när jag tog mig från Gwaldam till Almora, tog han sig ner till Rishikesh igen och på torsdagen till Dehra Dun för att söka upp några AA-sällskap. Han mottog min rekommendation av Naini Tal å det varmaste och ville verkligen försöka ta sig dit. Nedfärden från Naini Tal de tre milen till Kathgodam var lika idyllisk som vanligt i den gamla billiga trasiga och skakiga bussen, där jag fann en ny vän i min medpassagerare, en indisk älskare av naturen. På stationen i Kathgodam var det ideligen strömavbrott. Allt blev svart helt plötsligt, och när alla restauranggästerna fått tända stearinljus att belysa sin mat och sina tekoppar med kom strömmen plötsligt på igen. Denna procedur, med total blackout, utdelning av tända stearinljus och perfekt timing i återkomsten av strömmen precis när alla fått sina tända stearinljus upprepades tre gånger. Det var lika roligt varje gång. Där förekom tre andra västerlänningar som skulle till Nepal via Delhi. De hade trekkat norr om Almora och skulle nu in i Nepal från väster, varför vi diskuterade Nepal ingående. De visste att berätta, att i oktober hade alla hotell varit fullbokade och att följaktligen livet där var på väg tillbaka till normalt tillstånd i skenande fart. Maoisterna ville inte lämna ifrån sig sina vapen, liksom IRA i Nordirland vägrat samma sak i många herrans år, men det var

386

det enda problemet, och det var bara att vänta ut dem medan demokratiseringsprocessen fortsatte. Det gick stadigt åt rätt håll. De tre vännerna var från Skottland, London och flickan från Spanien. Hon hade varit mycket i Kina och planerade för nästa år en resa upp för Kina in till östra Tibet, vidare genom hela Tibet till Ngari (kinesiska: Ali) och till Kashgar för att sedan fortsätta till Kirgisien. Varför inte? Jag avnjöt tre kannor te utom en god tali-middag där på tågrestaurangen, och när de flesta restauranggästerna avlägsnat sig slocknade inte ljuset fler gånger. Mitt tåg gick först klockan 10.

del 8: Jim Corbett. Innan jag lämnar Naini Tal definitivt bakom mig med den första halvleken av resan måste jag säga något om Jim Corbett. Jag läste 800 sidor av honom på vägen till Darjeeling, varför man kan säga att jag gjorde hans närmaste möjliga bekantskap. Hans hem var i Naini Tal, han har för alltid satt sin personlighets prägel på orten, han betydde mycket för dess utveckling, och han var en av dessa intressantaste engelsmän i Indien som definitivt var indier fastän de samtidigt var engelsmän. En annan sådan var John Masters, vars familj levt i tre århundraden i Indien, och som skrev de bästa romanerna om Indien efter Kipling: ”NightRunners of Bengal” (om Sepoyrevolten) och ”The Deceivers”(om Thug-sekten). En annan av samma sort var M.M.Kaye som skrev ”The Far Pavilions”, en annan omistlig Indienroman. Jim Corbetts familj var egentligen irländsk, men de hade bott i tre generationer i Indien och hörde därmed definitivt till ”de vita indierna”. Han talade hindi flytande och behärskade de lokala dialekterna omkring Kumaon och Garwhal, och det var först sent han började skriva, medan han hade ett rikligt material att ösa ur genom sin erfarenhet som Indiens främste jägare någonsin med människoätande tigrar som specialisering. Dock skrev han inte bara jägarhistorier, fastän hans första bok ”Människoätare i Kumaon” blev en omedelbar bestseller som hållit sig kvar som etablerad och oöverträffad jägarklassiker sedan den kom ut 1946. Hans bästa bok heter ”Mitt Indien” och är tillägnad alla Indiens fattiga, 90 procent av befolkningen som han solidariserade sig med. Han tyckte aldrig om politik och höll sig bestämt på avstånd från den så länge han levde. Därmed tog han också avstånd från hela självständighetsprocessen. ”Mitt Indien” skrevs i Kenya efter att han lämnat Indien för gott efter självständigheten 1947 och består av små episoder ur hans långa erfarenhet (han var född 1875 och jämnårig med Churchill) som ofta poängterar just de lägre ståendes lott. Den kanske främsta pärlan i hela samlingen handlar om de båda barnen som gick vilse i djungeln och förblev försvunna i 77 timmar tills de hittades liggande tillsammans fridfullt sovande. De hade alltså klarat sig 77 timmar på egen hand i djungeln utan att någon tiger, leopard, elefant, vildsvin, björn eller något annat brutalt vilddjur gjort något annat än lämnat dem i fred. Han beskriver detta som den verkliga ”djungelns lag” där ingen bråkar med varandra i onödan. Han jämför dessa vilddjurs respekt för två försvarslösa barn med den mänskliga ”civiliserade” världen där Hitler just under sex år hade ställt till med ett betydligt värre kaos och förödelse än vad som någonsin kan förekomma i någon

387

djungel, urskog eller vildmark. En annan av hans historier berättar sannsagan om ”Mowgliflickan,” ett förvildat barn som vuxit upp i djungeln och blivit som Mowgli fast hon var en flicka, men hon hade inte uppfostrats av vargar utan av björnar. (Tänk på Baloo.) När hon kom i kontakt med ”civilisationen” kunde hon inte ”civiliseras” utan sattes på anstalt där hon dog efter bara två dagar. Tyvärr fick Jim Corbett veta om fallet för sent för att kunna ingripa. Han om någon hade förstått henne, som han förstod sina tigrar och leoparder. Hans jägarkarriär förde honom dock så långt att han insåg hur det skulle sluta och vidtog åtgärder för att få till stånd de första nationalparkerna i Indien, främst för att rädda tigerns framtid. Corbett National Park sydväst om Naini Tal blev en succé och är kanske den enda platsen i världen där tigrar (och med dem allt annat storvilt) får leva och förkovras i fred. Han försökte sedan även i Kenya driva igenom nationalparksidén med växande framgång med åren. Hans beslut att lämna Indien som gammal vid 72 år berodde bara på självständigheten. De flesta britter som bodde i Indien (och Pakistan, Ceylon och Burma) gjorde samma sak. De ville inte bli en andra klassens medborgare, vilket hände med dem som blev kvar. (Se Paul Scotts roman ”Staying On” om Darjeeling.) Man kan beklaga att de inte tog ansvaret att stanna kvar, kanske då de olika indiska länderna hade klarat sig bättre och lyckats undvika en del formidabla kriser, och när man ser på vad som hände, med det brittiska Indien splittrat i Indien, Pakistan, Burma och Ceylon, med Indien och Pakistan nästan konstant i krig sedan dess, med de ohyggliga folkvandringsmassakrerna i Punjab till följd av delningen, med Nehrus misslyckade vänskapspolitik med Kina tills Kina startade kriget 1962, med Indiens milt sagt fega förhållande till folkmordet i Tibet, med förfallet efter självständigheten över hela Indien, med krishärdarna Hyderabad och Kashmir, som inte ville överges av britterna, och så vidare. Man behöver bara iaktta en sak i Indien för att få en uppfattning om vidden av indiernas omogenhet och ansvarslöshet efter självständigheten: den katastrofala nedskräpningen överallt. Till och med när jag gick upp till China Peak (numera Naina Peak) på över 2600 meter var sluttningen närmast toppen översållad av tomma plastflaskor och karamellpapper. Churchill var emot självständigheten men var då utan mandat, själva Gandhi försökte vad som helst för att hindra delningen men blev mördad av sina egna, man kan verkligen ifrågasätta Indiens kärnvapenpolitik, och frågan är om det inte hade varit bättre om britterna fått vara kvar även i andra sedermera urspårade länder som Rhodesia (delat), Sydafrika (som spårade ur i apartheid), Sudan (där miljoner dör i inbördeskrig), Uganda (som togs över av Idi Amin), och så vidare. Finns det någon före detta brittisk koloni som har lyckats på egen hand? Det skulle i så fall vara de minsta, som arabemiraten, Singapore och Brunei. Jim Corbett dog 79 år gammal år 1956 i England, men i Indien och framför allt i Naini Tal lever hans minne vidare. Hans böcker fortsätter att komma ut i nya utgåvor, men tyvärr har det mesta av hans direkta arv gått förlorat: hans fotografier, hans filmer, det lilla mönstersamhälle han skapade utanför Naini Tal, och den vildmark som han älskade i Kumaon, som trots hans ansträngningar tyvärr i mycket stor del förskingrats och utplundrats genom avverkning och uppodling. Jag har tyvärr aldrig fått se hans tigrar, leoparder, elefanter eller björnar i Kumaon, utan det enda jag fått se av allt detta var en gång en gasell uppe i bergen – utom alla de vanliga fjantiga aporna.

388

del 9: Två dygn till Darjeeling. Precis allt som hade kunnat gå fel gick fel under den hemska tågresan till Darjeeling. Jag hade en underslaf, och fönstret intill den gick inte att stänga ordentligt, så man fick ligga i svidande kallt drag hela natten. Så började det. Efter Gorakhpur blev förseningarna ständigt värre, och jag var dåraktig nog att falla för frestelsen att ta en middag på tåget, och den gav mig genast all min huvudvärk tillbaka och smakade vedervärdigt. Sedan kom den andra förfärliga natten. Man visste ju som vanligt aldrig när den rätta stationen för tågbytet skulle dyka upp, man visste bara att det var rätt snart efter Muzaffarpur, så man satt uppe på nålar och väntade på Muzaffarpur, som aldrig kom. Under tiden kom myggorna in i tåget och bet överallt på fötterna. Tåget var som vanligt överfullt, så att sex sittplatser upptogs av elva. Några undantag var dock trevliga nog att kunna engelska. Identifieringen av stationerna underlättades inte av att varenda en verkade döda av strömavbrott. Den ena efter den andra var helt mörklagda. Till slut kom dock äntligen Muzaffarpur, som kunde identifieras genom att en stor familj (på sju personer och tre generationer) kom ombord där och körde bort alla andra som suttit på varandra i min avdelning. Jag frågade dem efter hur många stationer Barauni kom efter Muzaffarpur. De sade fyra, konduktören sade 12. Det visade sig vara åtta. Men då infann sig skräckscenariot: klockan var då fyra på natten, och mitt tåg hade kommit fram två timmar för sent. Mitt anslutningståg hade avgått för länge sen. Jag vände mig till den enda anställda på stationen som tydligen kunde engelska. Han sade att nästa tåg skulle komma klockan fem. Det var bara att vänta så länge och hålla sig vaken. Under tiden fixade min man min biljett, så att den skulle gälla för det tåget. Men jag fick ingen platsanvisning. Tåget kom, och det fanns ingen plats. Jag försökte i ett flertal vagnar. Varje gång jag hittade vad som såg ut som en ledig plats blev jag förr eller senare bortkörd därifrån. Jag blev utkörd från den ena vagnen efter den andra. Så anropade mig någon från ett fönster. ”Finns där en plats att sitta?” frågade jag. De satt där tre personer på två platser, men de svarade ja. Naturligtvis bröt jag mig genast in i den vagnen. Det var en sympatisk ung man som reste med sin mor som sålunda räddade situationen för mig, så att jag åtminstone kom på tåget och fick sitta. Knappt hade tåget satt i gång så inleddes gryningen, så det var ändå inte någon idé att försöka sova mer den natten. Det blev den vanliga överstökiga tågresan upp till Barsoi, där tåget plötsligt tömdes på folk när det var någon timme kvar till New Jaipalguri. Förra året hade jag överraskats av de första två transvestiter på tåget jag någonsin hade sett i Indien, men det här året var de sju. En av dem var ofattbart vacker, men de andra var förskräckliga och mer eller mindre galna. De tiggde pengar av passagerarna, som frivilligt gav dem, som om de tillhörde en särskilt helig kast. Även andra tiggare förekom, handikappade barn som hasade sig fram, blinda sångare med ett barn att leda dem, unga flickor som uppträdde som vokalister ackompagnerande sig själva på trumma, en blind flöjtist, och andra.

389

På toaletten hade någon bajsat på golvet just på det ställe där man måste stå när man ville tvätta sig i lavoaren. Det förekom flera galningar på tåget. Den växande medelklassen i Indien har medfört en skenande narkotikamissbruksstatistik (av kokain och heroin), en ny klass eller kast av transvestiter och parasiter och, för första gången i Indien, välfärdssjukdomar. Tåget nådde New Jaipalguri klockan halv fyra på eftermiddagen. Jag skyndade mig genast att skaffa mig en jeep till Darjeeling. Naturligtvis var det för sent på dagen. Det var omöjligt att hitta åtta personer till Darjeeling den tiden att fylla en jeep med. Enda alternativet var att betala för åtta personer: 800 rupier. Det sved, men jag kom iväg upp till Darjeeling de åtta milen före kvällen. Därmed hade resan Naini Tal – Darjeeling tagit precis 51 timmar med två nätter mest utan sömn och utan någon riktig mat på vägen – tågets middag hade varit rena soprenset. Dessutom hade man plundrats vid framkomsten genom force majeure. Men Darjeeling var sig likt, mitt gamla värdfolk tog hjärtligt emot mig och kände igen mig, jag tog en middag på gamla Kunga som plåster på alla sår där vi också alla kände igen varandra, så det var som att finna alla sina gamla familjer igen. Det var bara att känna sig hemma, hoppas på gott väder och planera för de två små återstående veckor jag hade kvar av denna resa.

del 10: Darjeeling. Jag fick två fantastiska flickor att dela rum med. De var från Spanien, och jag har aldrig sett maken till frivillig strapatsberedvillighet. De kunde i princip stå ut med vad som helst och drog sig inte för att stiga upp klockan 2 på morgonen, vandra i mörkret de 16 kilometrarna till Tiger Hill, uppleva soluppgången där över Darjeeling från 2600 meter, dröja kvar där i fem timmar och sedan vandra de 16 kilometrarna tillbaka igen, som då åtminstone bjöd på någon nedförsbacke (300 meter) och solsken, men ändå. Dessutom rökte de vad som helst och hade en god holländsk polare på rummet som pratade hela tiden och hade varit i Nepal. Där fungerade nu allting normalt fastän de ännu inte hade någon regering. Nepal var i ett intressant limbotillstånd utan regering men med explosivt återuppstående turistnäring, vilket tydligen var det enda som landet hade att leva på, varför nepaleserna var noga med att ta ut avgifter för allt. Man fick inte gå på trekking utan guide. Landet skulle fortsätta fungera utan regering så länge maoisterna vägrade låta avväpna sig – en ny IRA-situation. På mitt gamla stamställe tibetanska Kunga träffade jag den unge Mathieu, som var här i Indien för första gången men verkade klara sig bra och vara väl informerad. Han var en klar fransk intellektuell med fina drag, spenslig kroppsbyggnad, små ögon och små glasögon, och han meddelade mig samma känslor av Darjeeling som jag erfarit första gången jag kommit hit för 14 år sedan 1992, av nästan påtaglig inspirerande kraft och atmosfär. Jag framhöll för honom alla de intellektualister och tänkare som hållit hus i Darjeeling och erfarit samma sak, som Madame Blavatsky, Nikolaj Roerich, Francis Younghusband, (den första icke jesuitiska västerlänning som lyckats komma till Lhasa,) och många andra. Det var den esoteriska Kerstin Bonaccorsi i Rom som framhållit för mig Darjeelings egenskap av andligt

390

kraftcentrum, vilket också Tore Dannebro i Göteborg för den liberala katolska kyrkan känt till. Mathieu och jag diskuterade huruvida Ramakrishna och Vivekananda också varit här, vi var osäkra på den punkten, möjligen Vivekananda men knappast Ramakrishna, medan ju dock Vivekananda haft sitt föredragna andliga kraftcentrum vid Kesaar Devi utanför Almora, ett annat allmänt erkänt exceptionellt stimulerande ställe. Det förekom en gammal turk på mitt hotell ”Tower View”. Han var från Istanbul och var av någon anledning lyrisk över Finland, som han längtade efter att någon gång kunna besöka. Han berättade att det i Pamukkale (i Kappadokien) förekom ett ”Hotel Turku”. När jag berättade om mitt besök i östra Anatolien och Malatya 1993 blev han ännu mera lyrisk och berättade varmt om trakterna ännu längre österut, om Van och Ar och Hakkeden (Hakkari?), som jag aldrig hört talas om förut. Han var säkert närmare 60 och helt gråhårig men bar sitt hår långt och liknade mest en gammaltestamentlig profet. Han hade grundligt studerat engelska i sin ungdom men inte haft användning för språket sedan 1976 förrän nu. Han var hur intressant som helst. För första gången någonsin under mina fjorton år i Darjeeling fungerade rådhusklockan på dess vackra torn, men inte nog med det: dessutom slog den, och det var inte vilken klockmelodi som helst utan Big Ben, fast i elektronisk återgivning! Det var ändå hur pittoreskt som helst. I solnedgången klockan 5 bjöd Kanjenjunga på ett hänförande magnifikt färgspel, när de sista solstrålarna sökte sig fram under molnen och förgyllde hela det enorma bergsmassivet i glödande varma färger. Jag hade aldrig sett Kanjenjunga så vackert, och strax efteråt blev hela molnhimlen lika överväldigande vacker i glödande färgefterspel. Det varade bara några minuter innan solen försvann bakom bergen och allt slocknade, men det var oförglömliga minuter. Jag satt då på Glenary’s och drack te med bakelse, och som kontrast kom det där upp från baren i källaren rytmiska bombattacker i form av högtalarförstärkt vidrig elektronisk så kallad rockmusik men i realiteten den totala ljudmiljöförstöringen. Jag klagade för kyparen, som medgav att de spelade för högt. Det hade inte varit så illa på Glenary’s förut, där man tvärtom kunnat höra riktigt njutbar musik. En avkoppling i tortyren var ett litet barn som lekte med en jättestor knallröd gasballong. Han fick den att flyga överallt och särskilt att studsa i huvudet på gästerna, som kunde överraskas mitt i en kaffekoppsavnjutning av en jätteballong som föll i huvudet på dem helt fjäderlätt för att genast lämna dem igen i ett stort frågetecken av överraskning. Det var omöjligt att hålla sig för skratt, men ingen protesterade, ingen brydde sig om vems barnet var, kyparna fortsatte servera helt oberört, och barnet fick fortsätta leka med sin underbara ballong och med alla gästerna. Är en sådan scen möjlig i västerlandet? Jag fixade mitt Sikkimtillstånd på förmiddagen och blev nummer 2000 för i år. För tio år sedan var jag nummer 1200, och sedan dess hade jag fått ständigt högre nummerbeteckning. Det skulle bli intressant att se hur turistförstöringen av Sikkim skulle se ut i år. Jag såg ett och annat bekant ansikte från tidigare år, och på min lunchrestaurant ”Orient” satt fortfarande samma gamla strävsamma par kvar och skötte ruljangsen med samma gamla pittoreska nepalesiska kypare. Kort sagt, allt var som vanligt i Darjeeling, det blev fest hela dagen, och det var bara att njuta.

391

del 11: Phudong och Labrang. Resan till Sikkim blev som vanligt rena tortyren, men jag fick åtminstone den bästa tänkbara sittplats på vänster sida vid ett fönster med hela utsiktsskådespelet därmed serverat för mig de 14 milen från Darjeeling via Gangtok till Phudong. Tortyren bestod av två element. Det värsta var musiken. Tydligen är det kutym här att i alla jeepar ha på den enklaste tänkbara indiska popmusik för högsta volym i en så undermålig och skrällande jeepstereoanläggning som möjligt hela vägen från start till mål, ty det råkade jag ut för de 10 milen från Darjeeling till Gangtok (4 timmar) och de fyra milen från Gangtok till Phudong (4 timmar till). Det andra elementet förekom bara på vägen från Gangtok till Phudong. Jeepföraren var en helt ung man och hur vänlig som helst, som hela tiden frågade om jag hade det bekvämt under två timmars väntan på tillräckligt många kunder för att fylla jeepen, och jag klagade inte så länge jeepen inte var fylld. Men tyvärr fylldes denna jeep för 8 personer, högst 9, med 12 personer utom allt deras skrymmande bagage, som mest lastades i famnen på de passagerare som var utan. Man pressades till slarvsylta i synnerhet i kurvorna, och då vägen bitvis var mycket dålig och helt obefintlig där en strömfåra eller bäck ersatt den var det oundvikligt med denna överdrivna överbelastning av vikt att vi skulle få punktering. Det finns i allmänhet tre orsaker till jeepolyckor i Himalaya: för hög hastighet, alkohol och överbelastning. Vanligen finner man alla tre orsakerna i varenda jeep. Punkteringar är som en säkerhetsventil. Därför tog de fyra milen fyra timmar. Jag diskuterade problemet med en av mina medpassagerare, och han gav mig rätt på alla punkter: det var vanvettigt att för snöd vinnings skull pressa en jeep så full att den måste få punktering och alla passagerarna vantrivas och få cirkulationsbesvär främst i benen, som inte kunde rubbas en tum, att den hinduiska nedskräpningen av Indien var en landsplåga som 90% (900 miljoner) entusiastiskt deltog i av ren dumhet, ansvarslöshet, omogenhet och okunnighet, och att den skrällande infantila skrällande popmusiken var förfärlig. Ett exempel på en av de intelligentaste texterna: ”My heart goes dumma-dum-a-dumma-dummadum-a-dumma-dum-a-dumma-dumma-dum-a-dum – What can I say? Hey hey hey hey!” Det var i alla fall bättre än den värsta låten av alla, en västerländsk sådan, som jag också plågades av i Dharamsala, där hela låten bara var ”Just kill, kill, kill, just kill, kill, kill,” i det oändliga utan någon variation, melodi eller harmoni alls utom möjligen en enda. Det blir allt vanligare att moderna poplåtar bara har ett enda ackord hela vägen. Men korsvägen fick sin belöning, ty Kanjenjunga framträdde allt mer under resans gång, jag har sällan sett henne från Gangtok tidigare, men nu steg hon gradvis allt mer majestätiskt fram ur molnen ju längre in i landet vi kom. Och alla kände igen mig när jag kom fram, hela kökspersonalen, flickorna vid disken, kockarna och barnen, det blev jubel i busken när de alla kände igen sin kanske stabilaste stamgäst, nu i Phudong för sjätte gången under nio år, medan bara värdparet var frånvarande. Jag såg fram emot att träffa dem, mina bästa vänner i Sikkim. De infann sig till kvällen, och återseendet blev lika hjärtligt som vanligt. Det blev sedan en lång skön samvaro i goda vänners lag hela kvällen. Onghel frågade mig om jag tyckte det var bra eller dåligt att aldrig någonting förändrades i Phudong – jag hade ju kommit

392

regelbundet i nio år nu. Min åsikt var, att ju mindre som förändrades, desto bättre, ty det var bara det som inte förändrades som man kunde hålla sig till. Med sin intakta pastorala idyll, med sin totala saknad av turism, med sitt oerhört natursköna läge bortom all ära och redlighet och med sin karaktär av hälsosamt utanförskap från hela världen var egenskapen va tidlöshet ett slags naturligt tillstånd för Phudong, som man bara kunde glädjas åt och njuta av. Visserligen regnade det följande dag, vilket förstörde min utflykt till Mangan och Singhik på jakt efter någon skymt av Kanjenjunga, som naturligtvis förblev massivt inhöljt i moln, och naturligtvis blev saken inte bättre av att jag lämnat paraplyt hemma – jag hade aldrig väntat mig regn. Dock måste jag vara nöjd – det var bara den andra regniga dagen på hela resan under 20 dagar, och en regnpromenad kunde inte skada, inte ens eller framför allt inte i Sikkim. Jag hade suttit inregnad i både Gangtok och Darjeeling förut, vilket var mycket värre. Jag hade en god lunch i Mangan på ett ställe jag kände igen från förra året, där jag fick en intressant samtalspartner, som berättade att vädret hade varit bra i Sikkim tills för två dagar sedan, alltså tills jag kom. I Darjeeling hade jag hört motsatsen – där hade det varit grått och trist, dimmigt och molnigt och fuktigt och rått, tills jag kom. Så nyckfullt var vädret – vad som helst kunde hända. Det var rena hasarden att resa hit, och antingen hade man tur eller otur. Hade man otur var det roligt ändå, men hade man tur var det ännu roligare. Jag hade tur då det klarnade upp på eftermiddagen när jag gick upp till klostret Labrang ovanför Phudong, som var ännu vackrare än Phudong om dock något mindre. Snön låg färsk över bergen när solen började sända lite ljus och strålar, väl sent på dagen men ändå, som förgyllde hela det sagolika landskapet i en överväldigande skönhet och prakt. Det var svårt att gå upp dit, då vägen var mest bara gyttja efter regnet, men där uppe väntade en fullständig belöning för alla dagens vedermödor, av vilka den värsta dock hade varit dunkadunk-musiken i den jeep jag kommit ner från Mangan med. Det blev en mycket vacker kväll, och på mitt värdshus satt all världens glada gäster och drack som vanligt. Det dricks väldigt mycket i Sikkim, och det vanligaste är rom. Det är dock påfallande hur gott humöret är i dessa trakter, det skrattas och skämtas mycket mera här än i västra Himalaya, vad det nu sedan kan bero på, men dessa bergstrakter domineras av nepaleser och buddhister, och jag tror aldrig att jag har träffat en buddhist som inte var en relativt lycklig, godmodig och harmonisk människa.

del 12: Ett besök hos Lama Yonda. Onghel hade sin mor på besök i Phudong, hon hade aldrig varit på besök här tidigare, så Onghel fick visa henne omkring i hela landet. Hon var en bastant äldre kvinna som liksom de flesta mogna tibetanskor gjorde ett imponerande värdigt intryck och verkade tidlös i sin obestämbara ålder. Jag råkade ut för tre unga män som satt och drack tillsammans som gav mig inblickar i Indiens misshushållning av Sikkim med en överväldigande arbetslöshet. Enligt en annan

393

man från orten var det bara 2% av färdigutbildade sikkimeser som säkert kunde få någon hygglig tjänst. Han belyste också klimatförändringen i Sikkim, hur det blivit kallare och vintern börjat tidigare – jag hade faktiskt aldrig tidigare i Sikkim sett snö på bergen öster om Phudong i november. Onghel led av sömnlöshet och hörde därmed till den olyckliga växande tredjedel av mänskligheten som har detta besvär. Så som det mänskliga livet ständigt fortsätter att upphetsas till värre stress lär väl snart majoriteten höra till de olyckliga. Ingen har någonsin kunnat komma med något riskfritt botemedel, alltså något sömnmedel utan skadliga bieffekter. Liksom mitt buddhistiska Hotel Greenland i Manali kändes Hotel Northway i Phudong som ett hem för mig och jag själv som hörande till familjen. Här var de nu i tre generationer, då Onghels moder var på besök och en dotter skötte försäljningen, medan jag faktiskt kallades ’onkel’. Det hade varit underbart att få andas ren luft här mitt i bergsdjungelns välgörande och överväldigande prunkande grönska, hela Sikkim är som en sagolandsdjungel, och få sova gott och äta god mat med bara vänliga och intressanta människor omkring sig, som man kunde tala med – överallt i Sikkim möter man människor som talar engelska gärna och mycket. Som vanligt blev mitt öde i Sikkim hur ironiskt som helst. Efter den regniga dagen möttes jag vid soluppgången inför min vidareresa av en klarblå molnfri himmel. Nu var vädret idealiskt, när jag skulle lämna in. Nu sken solen från en molnfri himmel, när jag inte längre kunde se Kanjenjunga. Min familj skulle upp till klostret med Onghels mamma för att fira en speciell buddhistisk högtid denna dag den 12 november. De gav sig av och skulle få världens finaste dag uppe vid klostret i bländande smäktande solsken. Min resa till Pelling blev lugn och angenäm, främst på grund av uteblivet stereomissbruk, då min jeep ner till Gangtok var tyst, och jeepen från Gangtok till Pelling (125 kilometer på fem timmar) led av knastrande högtalare, till all lycka, för chauffören spelade ”Just kill, kill, kill” igen. De försökte om och om igen sätta på den olidliga rockmusiken, men varje gång överröstades olåten och missljudet av ett ännu högre högtalarknaster. I stället kunde man njuta av det prunkande mjuka djungellandskapet med höga berg och djupa dalar längs stupande flodraviner. Halv 6 var vi framme i Pelling. Chauffören hade kört non-stop och inte medgivit någon paus på vägen. Mitt gamla hotell Garuda var fullkomligt oförändrat. Det var bara att känna sig hemma och hoppas på att det vackra vädret skulle fortsätta, så att man skulle få se Kanjenjunga. Det fick man. Morgonen var helt klar, och Kanjenjunga (egentligen Khangchendzonga) hade aldrig varit mera magnifikt. Det var bara att njuta hela morgonen, att stiga upp med soluppgången före 6, skynda upp till klostret Sangha Choeling väster om Pelling, fotografera som vansinnig och under frukosten på mitt hotell Garudas terrass sola sig i den dubbla glansen från Kanjenjunga och den värmande solen – Pelling är dock på 1900 meters höjd, och mitt hotellrum, som jag delade med en korean, hade hållit sig mellan 16-14 grader.

394

Jag hade spekulerat i och hoppats på att komma vidare till Yuksom, men min huvudvärk plågade mig, och jag hade två sår under vänsterfoten, och min värdinna sade att det skulle ta fem timmar dit. Förra året hade jag vandrat till Tashiding fram och tillbaka på samma dag (4 mil), det heligaste klostret i Sikkim och ett av de mest svårtillgängliga, vars blotta åsyn var nog för att rena en från alla synder, enligt instruktionsboken. Det hade tagit 10 timmar, jag hade kommit tillbaka efter mörkrets inbrott utan ficklampa fullständigt slutkörd, vilket jag inte ville göra om, så jag beslöt att inte ta någon risk utan stanna hemma, ta det lugnt och chansa på att få träffa Lama Yonda. Han var hemma men något sordinerad. Han är bara tre år äldre än jag (alltså 58 år) men drabbades förra året av sjukdom. Ett rötsår i benet måste opereras, och i samband därmed fick han ett slaganfall. Han har återhämtat sig och visar inga men, men han måste ta det lugnare. En av de fem frivilliga utländska lärarna på skolan berättade att skolan (som Lama Yonda skapat för Sikkims hemlösa och föräldralösa barn) stod inför stora ekonomiska svårigheter, då varken staten eller provinsen (Sikkim) längre ville understödja den ekonomiskt. Även fonderna, som legat till grund för den, var uttömda eller skulle upphöra, och ingen visste vad som skulle hända med skolan efter denna termin. Lama Yonda hade inte nämnt ett ord om allt detta men, som sagt, verkat något sordinerad och nedstämd. Jag saknade hans gamla vitalitet, och ändå var han ännu inte gammal. Skolan var hans livsverk, och det var därför i en stämning av melankoli som jag tog avsked från Lama Yonda och skolan, om jag dock hoppades finna båda i orubbad aktivitet nästa år.

del 13 : Vändpunkten. Resan tillbaka till Darjeeling gick smärtfritt så när som på jeepens rasande stereomissbruk med idel nepalesiskt discodunk – det hade inte kunnat vara värre. Ner från Pelling åkte jag dock buss hela vägen ner till Jorethang, och på samma buss satt de fem farbröder, som jag haft sällskap med i jeepen från Gangtok till Pelling. Det var glada Calcuttafarbröder, av vilka en hela tiden satt och sjöng. På jeepen från Jorethang vid gränsen upp till Darjeeling hade jag enbart trevligt ressällskap. Vid mig satt en ung blond holländska, som frivilligarbetat i Ecuador och ville vidare till Mexico. Hon sysslade med miljövård och organisk odling. Ett amerikanskt par på andra sidan om henne hade jag lärt känna redan i Pelling, då de bott på mitt hotell. De var mycket missnöjda med utvecklingen i Amerika men menade att demokraternas seger i kongressvalet förra veckan tänt ett hopp. Tidigare hade man aldrig behövt pass i Amerika för att resa till Canada eller Karibien, men nu måste man ha pass vart som helst, till och med till Puerto Rico, och även barnen. Holländskan förundrade sig över, medan Europa öppnade sig mer och mer, att Amerika stängde in sig. Amerikanerna medgav att det var mycket säkrare att resa omkring i Indien än att bo i Amerika.

395

I Darjeeling bröt min förkylning ut på allvar. Det var förfärligt. Jag flödade som ett vattenfall hela dagen och hela natten. Man hade lika gärna försökt hejda Niagara. Det var rena tortyren. Marc från Holland hade varit uppe vid Phalut och Sandakphu när han drabbades av det dåliga vädret, som för hans del på närmare 3000 meters höjd innebar snö, regn och tjocka. Jag var ju då i Phudong och vandrade i regnet utan paraply mellan Singhik och Mangan, men vi ådrog oss exakt samma forsande förkylning. Nästan alla andra tycktes ha drabbats av det samma. Det förekom inte en jeep och inte en buss där folk inte satt och snörflade kopiöst, alla lidande under samma förödande förbannelse. Emellertid gick den snabbt över. Det blev bara en förfärlig natt och ett dygn av massiva vårflöden, så var det över, och man kunde känna sig tämligen normal igen. Dessutom hade man tur med vädret. Darjeeling bjöd på sina bästa sidor, solen gassade och värmde, man saknade inte den normala Darjeelingska råheten och förlamande fuktigheten, och Johannes var på sitt allra bästa humör. Vi hade träffats redan när jag kommit den åttonde men varit för ivrig att få Sikkim undanstökat för att kunna ägna mig helt åt honom, men nu kunde vi träffas fritt och umgås hur mycket som helst varje dag, ty alla resans förpliktelser var över för min del: jag hade träffat alla jag skulle träffa och fått alla arbeten gjorda jag tagit med mig från Göteborg, så min sista vecka i Indien var nu bara bonus. Dock måste jag inställa Nepal. Om jag reste till Nepal skulle jag inte hinna med Dharamsala, som ändå var viktigare. Jag hade ju dessutom nödgats krympa ner resan från 35 till 32 dagar på grund av väntande plikter i Göteborg, vilket definitivt berövade mig Nepalmöjligheten. Dock var alla nyheter därifrån goda. Maoisterna hade lämnat ifrån sig vapnen den 8 november, samma dag som demokraterna vann majoritet i USA:s kongress, vilket betydde att Nepal småningom kunde börja organisera en fungerande regering. Allt detta diskuterade vi ingående med Johannes. Hans hår har grånat betydligt, och då det alltid varit mycket blont blev det därmed bara blondare. Han var grant klädd i svarta kläder så när som på en grannröd jacka med luva, med vilken klädsel hans långa silverhår med turkoser i öronen (på det tibetanska sättet) utgjorde en slående kontrast. Jag hade sällan upplevt honom så optimistisk. ”De är alla pessimister och har mer eller mindre gett upp, alla tibetaner i exil, hela Sikkim och nästan alla nepaleserna tills nu, och den tibetanska situationen har aldrig varit svårare, men jag vägrar ge upp. Den kinesiska partiflykten fortsätter att accelerera, världen får mer och mer upp ögonen inför omänskligheten och lögnaktigheten i Kinas förtryckarregim, medan samtidigt tibetanerna, den tibetanska buddhismen och den totala vidrigheten i Kinas fortsatta ockupation av Tibet väcker mer och mer uppmärksamhet och harm runt om i världen. Nunnan som sköts till döds av kinesiska soldater vid Nangpa La den 30 september för att hon hjälpte tibetanska flyktingar och barn över passet har knappast förbättrat Kinas image. Dalai Lama förblir optimistisk, och jag ser ingen anledning till motsatsen. Så illa som det är ställt kan det bara bli bättre.”

396

Jag hade sällan upplevt honom så nöjd tidigare, och det var uppenbart att han trivdes i Darjeeling, vilket jag inte sett honom göra tidigare. Första gången jag träffat honom i dessa trakter (i Kalimpong 1995) hade han varit sjuk och vissen, och sedan dess hade vi nästan bara träffats i Dharamsala. Vad hade han nu upptäckt med Darjeeling som var så bra? ”Jag brukade betrakta Darjeeling som ett melankoliskt förfall och ett symptom på indiernas dåliga förvaltning av arvet från britterna, men under senare år har staden ryckt upp sig. Järnvägen fungerar igen, och de har börjat restaurera alla de gamla vackra hus som förstördes i upploppen 1988. Här finns allt det bästa av östra Himalaya, tibetanerna och buddhisterna leder staden, dess affärer, hotell och restauranger och har skapat sig goda liv här, här finner du de bästa nepaleserna, ingen nepalesisk stad i Nepal är så charmig som det nepalesiska Darjeeling, och det är dessutom Sikkims egentliga huvudstad, en upplyst kulturstad med stora begåvningar och möjligheter, och ingenting går upp mot Kanjenjungas skönhet, som är särskilt framträdande just för Darjeelings horisont.” Jag kunde inte vara mera överens med honom.

del 14: Sista dagen i Darjeeling. Mathieu hade varit hos ’the Missionaries of Charity’ (moder Teresas skapelse) i Calcutta och hade fascinerande saker att berätta därifrån. Hon hade varit i de spetälskas stad, som är en enklav i sig helt sluten från omvärlden, då även spetälska som blivit botade betraktas som orena och skys, men de har där i spetälskekolonin funnit sig till rätta med ett eget liv, så att de arbetar och lever där, väver och syr filtar och lakan åt de sjuka och tillverkar annat som sedan kommer till användning hos de spetälska. Marc hade lika fascinerande saker att berätta från många års vandringar i Nepal. Vi var på samma nivå och helt överens om vad vi än talade om, och det var ett sant nöje att sola sig i varandras sällskap. Han var en sällsynt hjärtlig och positiv människa, en annan gammal hippie med ringar i öronen och med hela idealismen kvar i behåll trots sina 45 år. Men båda avreste för att vandra vidare, Mathieu mot Kalimpong för att fortsätta mot Sikkim, och Marc mot Rimbik för att göra den stora Sandakphuvandringen upp till 3500 meter. En annan som reste var Adam Davies, en av dessa goda israeler som föredrog att resa ensam, som skulle till Varanasi av alla ställen och måste byta tåg i Patna och där vänta ett antal timmar under natten på sin anslutning. Jag avundades honom inte, men han var ung, bara 29 år, så han kunde ännu tåla vad som helst. Även David från Maine reste, som också skulle ut på en avancerad fjällvandring efter att ha arbetat som lärarvolontär på Lama Yondas skola i Pemayangtse. Även Pete från England skulle vidare på en avancerad bergsklättringskurs för att sedan ge sig i kast med Kanjenjunga från baslägret på 5000 meters höjd. Han hade klättrat förut, så han visste åtminstone vad han gjorde. Men min intressantaste samvaro var med Dolly, min lärarinnevän i Darjeeling, som alltid hade allt väsentligt lokalt att berätta. Vi slapp den förödande Darjeelingkarnevalen i år då den som brukat organisera den hade dött för en månad sedan, men tyvärr hade den bara

397

uppskjutits en månad. Jag slapp den men inte hon. Hon log när jag berättade om mina lidanden inför ljudmiljöförstöringen överallt genom den förfärligt omusikaliska och våldsamma rockmusiken som man aldrig slapp vart man än försökte fly och inte ens i jeepar längst bort i norra Sikkim. Problemet är att vanligt folk inte förstår att reagera mot denna oönskade destruktiva hjärntvätt utan bara sväljer och accepterar den, medan vi, som hör hur destruktiv den är, bara möter oförståelse och ibland bemöts med anklagelser för intolerans, får lida desto mera. Karnevalen var ett sådant ljudmiljöförstöringsproblem, inför rockkonserterna på Chowrasta som pågick non-stop i nio dagar förstördes alla deras liv temporärt som bodde i närheten, de bräckliga husen skakade sönder i sina grundvalar inför decibellens artificiella jordbävningar, folk söp sig redlösa för att bedöva sig och stå ut, inför massuppslutningen på Chowrasta kom barn bort medan det ibland uppstod panik så att folk trampades ner och ihjäl, flera hade dött förra året, kort sagt, denna överdrivna oljudsfestival förde bara elände med sig. Hon berättade också ingående om spökena i Darjeeling, som var talrika. Darjeeling hade expanderat kraftigt sedan mitt första besök 1992, och de flesta gamla övergivna hus och byggnader från den brittiska tiden hade sålts och renoverats, men det fanns ändå en del kvar. Om man stötte på ett gammalt vackert förfallet hus som mot alla odds inte sålts och renoverats kunde man vara säker på att det var något problem med det på grund av spökerier och osaliga andar. Det mest berömda spöket av alla var den gamle koryfén vid Nathu La, passet öster om Gangtok vid handelsvägen till Tibet, som bevakade passet och inte släppte vem som helst igenom. Han betjänades som om han fortfarande levde, hans säng bäddades varje natt för att följande morgon vara använd utan att någon sovit i den, hans skor putsades för att på kvällen visa sig leriga fastän ingen använt dem, och så vidare. Nathu La var ett kapitel för sig. Passet och handelsvägen hade öppnats men för mycket begränsad handelstrafik och bara periodvis. Varken Indien eller Sikkim ville att denna handelsväg skulle fungera och öppnas helt, Sikkim, för att det inte ville bli översvämmat av insmugglade kinesiska vapen med påföljande kriminalitet, våldsspiral, inbördeskrig och terrorism som i Nepal, och Indien, för att de inte ville ha in kinesiska handelsvaror för bara 10% av priserna i Indien, Sikkim och Nepal för inhemska varor, 90% av Sikkims befolkning var emot att Nathu La öppnades ordentligt, och som sagt, för säkerhets skull finns det också ett oberäkneligt spöke vid gränsen att ta hänsyn till. Däremot fanns det ett gammalt fint hus som stod helt övergivet och tomt men som det inte spökade i. Det hade varit Darjeelings finaste hus och berömdaste hotell med det ypperligaste läget i hela staden med utsikt mot Kanjenjunga med hela den vackraste vyn över Darjeeling under sig. Där hade alla berömdheter och filmstjärnor bott, från Svjatoslav Roerich med sin berömda fru, Indiens främsta filmstjärna under 50-talet, till Hillary och Tenzing, Satyajit Ray och Radhakrishna och många andra. Hotellet hade bränts ner under oroligheterna 1988 och aldrig restaurerats på grund av en rättslig tvist om äganderätten. Här var det alltså inget spöke som härjade utan bara rättsväsendet och människans anlag för småaktighet och vägran att kompromissa och komma överens. Det hade stått som ett tomt skal utan fönster och med mossa på väggarna under alla mina 14 år i Darjeeling.

398

Min sista eftermiddag i Darjeeling avnjöt jag på tillbörligt sätt på Glenary’s konditori med bryggt te med tesil och min favoritbakelse ”Death by Chocolate”. Tyvärr hade Kanjenjunga gått och lagt sig och dragit ett tjockt täcke av moln över sig…

del 15 : 200 mil till Dharamsala. Vad gjorde jag för fel? Det är en fråga man aldrig borde upphöra att ställa sig. Som det var nu missade jag hela Nepal (för tredje gången och sjätte året), det blev inget Bodhgaya, jag kom iväg till Tiger Hill den sämsta av mina fem morgnar i Darjeeling, jag missade Kanjenjunga i Phudong då jag var där en dag för tidigt, och så vidare. Allt detta hade kunnat undvikas med bättre timing. Naturligtvis berodde det mesta på hänsynstaganden till andra människor, varför jag fick korta ner min resa från fem veckor till 32 dagar, (annars hade jag definitivt hunnit med Nepal,) och då jag första gången på elva år kom med ett ressällskap till Indien fick jag ta hänsyn till detta, varför det blev extra besök i Simla och Manali i början, som kostade tre dagar; men väderfaktorn kunde aldrig manipuleras utan var som alltid bara att rätta sig efter från dag till dag. Dock hade jag haft tur med vädret i Darjeeling. Endast en av mina dagar där hade varit molnig, och den värsta dagen där hade jag varit i norra Sikkim. Det största problemet hade varit att jag till slut i Darjeeling minsann fått tid över men på håret när inte tillräckligt för att hinna med både Nepal och Dharamsala. Med två dagar till hade jag hunnit med båda. Nu var jag tvungen att välja, och eftersom jag redan lovat mig till Dharamsala var det ingenting att diskutera. Min avskedsmorgon i Darjeeling kryddades dock av en sällsam överraskning: plötsligt dök Adam Davies upp, som morgonen innan avrest mot Varanasi. Jag frågade honom vad som hade hänt. Ingenting hade hänt. Han hade bara ångrat sig på halva vägen, bytt tåg långt före Patna och återvänt till Darjeeling. Jag förstod honom så väl. Själv kom jag lyckligt med tåget klockan 13.45, men den 25-timmars tågresan bjöd på en sällsam prövning. Det förekom bara en annan västerländsk passagerare på hela tåget utom jag, och vi hade därför placerats tillsammans på de första platserna i första vagnen. Han var amerikan och 50+, och ingenting ont i det, men ack! – han var Hare Krishna-fantast och predikade hela vägen. Dessutom hade han en hög och skrikig röst. Mot denna påfrestning var alla de förfärliga tidigare genomlidna tortyrerna från indisk-nepalesisk rockoch discomusik som myggor mot en ständigt rasande och trumpetande elefant. Han var också den typen som inte kan lyssna utan skulle bara hålla låda själv hela tiden, var säker på sig om att veta allt och visste därför ingenting utom inom sitt eget snäva expertområde som Krishnafantast och hälsofreak. Han hade bott i Indien i 22 år och ägnade sig åt bokutgivning av gamla bengaliska skrifter som han såg till att översattes till hindi och engelska för deras bevarande och spridning, mest gamla bengaliska hälsoföreskrifter och recept, som fungerade desto bättre ju mer obotliga och komplicerade sjukdomar det handlade om, som cancer, tumörer, Aids, Alzheimer och Parkinson. Han gjorde definitivt en insats därvidlag.

399

Han hade bott 9 år i Bombay och där lärt sig flytande hindi innan han tröttnat på stadens elände, kaos och smuts, som 50% av dess befolkning konstant lever i. Från Calcutta hade han roligare minnen. En dag på Hooghly Bridge (innan den nya hängbron var färdig), som i regel alltid led av svåra trafikproppar, hade en gång en busschaufför blivit så rasande på en motorrickshawchaufför, att han lämnat bussen för att klå upp den andre chauffören med en bambukäpp. Alla bussens och motorrickshawns passagerare hade blandat sig i bråket med en kakafoni av vilt slagsmål och tumult som påföljd utom naturligtvis en total trafikpropp som inte löste sig på flera timmar, allt för att en motorrickshawförare råkat misshaga en busschaufför för att han kommit i vägen. Denne Krishnafantast var dock så totalt okunnig att han inte kände till Larry Collins och Dominique Lapierre, som skrivit den världsberömda och nobelprisvärda Calcuttaskildringen ”City of Joy”. Vid tågresans äntliga slut var jag så fullständigt utmattad av hans skrikiga och aggressiva predikoiver att ingen fysisk ansträngning hade kunnat vara värre. Han sade aldrig sitt namn, jag ville heller aldrig veta vad han hette och hoppades aldrig mera få möta ett sådant monster av tröttsamhet mera. Han såg ut som en stor bebis med den vidriga Hare Krishna-frisyren (renrakat huvud med en kvarlämnad tofs i nacken) som till och med flintskallighet är att föredra mot, äckliga blek-skära Krishna-svepningar till surrogatkläder och med den obligatoriska bönpåsen på bröstet att dregla och spilla mat och såser i. Som om allt detta inte var illa nog var också järnvägsmaten sällsamt vidrig och resulterade i maguppror, bara det andra på hela resan. Plåstren på såren var mina andra reskamrater, två utomordentligt sympatiska, vänliga och glada små herrar i sin bästa ålder från Guwahati, Assam, som vänligt och andäktigt lyssnade till den skrikiga amerikanen med mycket större tålamod än jag. En annan predikant dök upp på bussen från Delhi till Dharamsala. Han föreläste med sonor röst och verkade ha ett ytterst seriöst budskap att förmedla (på hindi), ty hans framförande var verkligen imponerande med sin klara artikulation och en diktion utan motstycke – fastän man inte begrep ett ord var det ett nöje att höra på honom. Så kom han äntligen till saken, och det visade sig att hans mission gällde en bordduk. Han tog fram en grant mönstrad plastbordduk av något slag som han demonstrerade med att försöka riva sönder den och skrynkla den utan att det lyckades. Det var helt enkelt en evighetssuperbordduk av plast. Det var mycket imponerande. Men natten var kall, och norr om Chandigarh måste man börja klä på sig plagg efter plagg, strumpor, en tröja, en thermotröja på den, och så vidare, och ändå frös man. Det var tre unga tibetaner ombord som var mycket angenäma att tala med. De berättade om Kinas regeringschef Hu Jintaos förestående besök i Indien denna dag och alla de demonstrationer i Delhi och annorstädes som därför skulle ordnas. De hade själva som barn kommit flyende över bergen genom en meter snö på 6000 meters höjd för tio år sedan. Jag hoppades få se dem igen. Klockan 6 nådde bussen Dharamsala. Jag levde fortfarande men sov. Tibetanerna väckte mig och berättade att vi var framme. Efter en kopp te på busstationen tog jag mitt bagage för att gå upp till McLeod Ganj. Vädret hade inte kunnat vara vackrare och klarare. En taxi erbjöd mig skjuts på halva vägen. Det var bara att tacka och ta emot.

400

Mitt gamla Yellow Hotel hade reparationer på gång, men jag fick ett rum på Green Hotel med utsikt för 70 rupier. Det kunde inte bli bättre. Halvar hade lämnat Yellow men bodde inte på Green. Jag fick försöka spåra honom senare. 41 timmar hade resan från Darjeeling till Dharamsala tagit, och det hade utan tvekan varit resans tuffaste etapp. Den dåliga tågmaten hade kryddat resan med magkris, men nu var man tillfälligt hemma igen.

del 16: Kriser i Dharamsala. Det finns två promenader man kan göra i det indiska Himalaya som kanske slår allt annat. Den ena är den 32 kilometer långa promenaden från Darjeeling till Tiger Hill och tillbaka genom Ghoom, och den andra är den betydligt kortare men brantare promenaden från McLeod Ganj upp till Triund och till Snow Line och tillbaka. Den är bara på 26 kilometer fram och tillbaka och inkluderar en höjdskillnad på en kilometer, medan Darjeeling och Tiger Hill bara ger en höjdskillnad på 400 meter. Båda tar 5 timmar, båda bör göras så tidigt som möjligt på morgonen för den bästa utsikten att undvika moln, och då de är så väldigt olika kompletterar de varandra så ypperligt. Darjeeling har Kanjenjunga att bjuda på, världens vackraste och mest majestätiska berg, med världens kanske mest storslagna bergspanorama från Tiger Hill, men man kommer aldrig nära Kanjenjunga, som förblir avlägset, oåtkomligt och förbjudet. McLeod Ganj har ett mycket trängre perspektiv utan utsikter och storslagenhet, men där kommer man direkt upp till bergen och kan ta på dem med snö och allt. Darjeeling har en förfärlig trafik som förpestar luften, medan McLeod är fritt från avgaser genom sin litenhet, och man kommer direkt bort från all trafik. Den här gången bjöd dock Triund på en bedrövlig antiklimax. Uppe på dess fria vida ängar hade någon myndighet satt upp taggtrådsstängsel i dubbla rader över hela området. Jag var inte ensam om att bli chockerad över denna plötsliga totala miljöförstöring. När jag frågade dem som höll på med det var svaret, att det var för att kossorna inte skulle bajsa ner turistområdet. Vilket nonsens! Ingen kan hindra indiska kor från att bajsa när och var de vill, medan människor lätt kan undvika att klampa i deras puddingar. Jag beslöt att genast skriva klagomål inför Dharamsalas turistcentrum och gjorde det omgående. Min klagoskrift togs sakligt emot, och jag inbjöds att diskutera saken med en ansvarig tjänsteman dagen därpå, som dock inte infann sig när den dagen kom. Lakka väntade mig vid Snow Line Café, där snön redan låg i drivor sedan två dagar tillbaka, så man kunde inte gå högre i sandaler. Han skulle hålla sin hydda med dess lilla kafé öppet till den 15 december fastän han led svårt av rheumatism. Även nedskräpningen av Triund var nedslående. Jag plockade upp sju bortkastade plastvattenflaskor på vägen ner, men jag mötte också en lokal bergsman där som rekommenderade mitt nit och gjorde samma sak och ämnade nästa dag ta med en hel väska att samla skräp i. Nedsmutsningen av Triund hade haft en egen paragraf i min klagoskrift, där jag föreslagit en kampanj mot nedskräpningen i stället för en miljöförstöring av Triund genom taggtrådsstängsel. Vem kunde förstå vad som låg bakom en så absurd idé?

401

Halvar meddelade per e-mail att han var otillgänglig på grund av pågående kurs och svåra magproblem. Jag kunde inte förstå varför det skulle hindra honom från att träffa mig. Jag meddelade honom (per e-mail) mitt hotell och rumsnummer och tiden för min avresa. Jag visste inte var han bodde, så det var bara han som kunde uppsöka mig. Kinas president Hu Jintao kom på statsbesök till Indien, vilket utlöste massiva tibetanska demonstrationer. Den tibetanska poeten i exil Tenzing Tsundue belades med husarrest för att han inte skulle demonstrera, vilket inte gjorde saken bättre. Jag skrev en dikt: I exil Hårt drivna över snön och över bergens frusna vinterpass med kroppar döda längs med vägen och de överlevande svårt frostbitna och stapplande med sönderfrusna tår och fingrar, skjutna ner brutalt på vägen av brutala ockupanter ur armén om inte bara strandade vid vägen, gamla människor och mödrar, barn, och alla sorters offer, mördade, beskjutna eller levande begravda, sönderfrusna och ihjältorterade – så tvingas en nation till oavbrutet lidande fördrivna av ensidig hjärntvättspropaganda och en diktaturs forcerings grymma blindhet, som så tvingar ett helt folk till flyktingar och fångar i det land som alltid tillhörde dem själva och som skapades och byggdes av dem själva, för att bli till en unik kultur av mest filosofi och bön med framför allt respekt för livet och all tradition med blomstrande talang för färggranna ceremonier, pampiga, högtidliga och innerliga, som en idealisk och perfekt välordnad fest som enkom gjord för att få pågå i all evighet; tills brutal omänsklighet bröt in med hat och våld för att fullt avsiktligt utrota en tvåtusenårig obruten kultur i vild förstörelse av minst sex tusen kloster, bibliotek och tempel, handskrifter och böcker, manuskript som förelåg i blott ett enda exemplar, och varför? Blott av dumhet, skadeglädje, för förstörelsens triumf och ära, som om det låg härlighet i destruktivitet

402

och som om det låg någon heder i att våldta skönhet? Fanns det någon mening då i motsatsen till mänsklig värdighet, kultur, humanitet och ädelmod, medlidande och medkänsla, att låta ondskan frossa i att ersätta all dygd och mänskans konstruktivitet med ansträngt vanvett blott för att förstöra allt? Det tjugonde århundradets förintelser med politikens galna våldtäkt genom diktaturer har omvandlat humanisterna, kulturbeskyddarna och -älskarna till flyktingar i denna värld av barbari och grymhet; och det får fortsätta, det grymma våldet, barbariets våldtäkt på all skönhet, inte bara i Tibet men överallt där politikens och massmedias blinda och brutala hjärntvätt får husera genom mänsklighetens ansvarslöshet, girighet och ignorans.

del 17 : Inte utan kryckor. Ännu värre än Halvar hade dock min vän från i somras, Rebeca Blanchard från Barcelona, råkat ut. Hon hade blivit påkörd i Agra och brutit benet, kommit på sjukhus, opererats och inte vaknat ur narkosen på två veckor! Komplikationer hade uppstått, tills hennes mor kom och hämtade hem henne till Spanien. Regeln är, att om det uppstår en akut situation av kritiskt slag måste man genast se till att komma hem. Tyvärr kunde jag ge henne detta goda råd först två månader för sent, men nu var hon dock på bättringsvägen och kunde arbeta om dock inte utan kryckor. Även hemifrån kom det dåliga nyheter av ekonomiskt slag som inte precis skulle förgylla min hemkomst. I samband med alla dessa beska rapporter kan jag infoga några exempel på Johannes bistra realism i Darjeeling. Vi hade ju ett antal dagar på oss i Darjeeling att prata igenom det mesta, och tyvärr hade han mycket negativa slutsatser att dra av världsläget just nu. Hans mest cyniska konklusioner gällde islam och Kina, som han ungefär drog över samma kam. Islam var lika misslyckat som Kinas kommunistregim, ingendera hade något existensberättigande då båda levde på uppstyltade lögner som befolkningen tvångsmatades med genom ständig hjärntvätt. För Johannes förtjänade den muslimska och den kinesiska världen inte bättre än att gå under i fullständig upplösning och anarki. Islam hade ändå ingen födelsekontroll, och Kina hade konsekvent behandlat alla sina grannfolk med utrotningspolitik. Beträffande växthuseffekten ansåg han även denna vara något som mänskligheten förtjänat genom sin fåfänga pryljakt, sin bilhysteri, sin avhumanisering och denaturalisering. Han ansåg att livet på planeten bara kunde fortsätta om den naturliga balansen återställdes, att alltså naturen fick återta allt vad mänskligheten tagit ifrån henne, och han välkomnade därför alla världsepidemier som aids, tuberkulos och malaria.

403

”När ansvariga ledare för islam erbjuder 1000 rupier i belöning åt en självmordsbombare för ett framgångsrikt dåd med så många offer som möjligt, och ingen inom islam får invända mot en sådan mentalitet, då förtjänar inte islam att få existera. Om kinesiska soldater uppe i Himalaya har order om att skjuta ner tibetanska flyktingar, som flyr från sitt land för att Kina gör det omöjligt för dem att leva där, urskiljningslöst om de så är mödrar, barn, nunnor och åldringar, så har en sådan kinesisk stat ingen rätt att få existera. Om växthuseffekten smälter ner Himalayas glaciärer blir hela Kina utan vatten, och det är inte mer än vad Kina har förtjänat efter sina femtio år av skogsskövlingar och folkutrotningar i Öst-Turkestan och Tibet. Låt Kina och islam gå under. Ingen kommer att begråta dem. Det borde införas ett elfte budord för vår tid: Du skall varken ta del i någon hjärntvätt av andra eller själv låta dig hjärntvättas." Så här lät en Himalayarapport om den globala växthuseffekten den 17 november 2006: ”Omkring 47% av Kinas glaciärer finns på den tibetanska högplatån, där YangtseKiang, Huang-Ho, Brahmaputra, Mekong och Salween rinner upp. De 46,377 glaciärerna smälter undan med 7% varje år och har redan inneburit problem för vattenförsörjningen genom floderna och kommer att leda till ökad erosion och ökenspridning för Kina. Inom 100 år kan alla glaciärerna vara borta. Att vattenflödet i floderna inte ökar trots issmältningen beror på att mycket av vattnet avdunstar på vägen i det varma torra klimatet. Under de senaste 40 åren har glaciärernas yta minskat med 6600 kvadratkilometer, i synnerhet sedan 80-talet. Glaciärernas totala yta omfattar nu omkring 105,000 kvadratkilometer. Även 95% av Alaskas glaciärer smälter, och under 1900-talet har världens medeltemperatur stigit 0,6 grader. På den tibetanska högplatån har medeltemperaturen stigit med 0,2 grader varje decennium, sedan 80-talet nästan en hel grad per år. Glaciärernas bortsmältning motsvarar årligen hela Yangtse-Kiangs vattenmängd. ” Och så vidare. Då förekom det ännu tvivel i vida kretsar på att den globala uppvärmningen var ett faktum, och president Bush trodde sig då ännu kunna blankt förneka den.

del 18: Avslutning Det enda man kan vara säker på beträffande vädret i Himalaya är, att om det slår om så slår det om plötsligt och drastiskt utan någon som helst förvarning. Det gjorde det min sista natt i Dharamsala. Regnet öste ner och höll på hela natten, för att man på morgonen skulle vakna upp till ett vinterlandskap. Med ens hade snögränsen sänkt sig tusen meter till 2500, och aldrig tidigare hade jag sett Triund klätt i snö. Jag gick ändå upp dit, då det ändå hade slutat snöa, men det visade sig besvärligt att vada upp de sista hundra metrarna uppåt i snö som ständigt blev djupare i sandaler utan strumpor. Av princip gör jag alltid halt inför snö, då man aldrig vet vad som finns under den, om jag inte har ordentliga skor och skydd för händerna. Men jag hade lovat komma upp en sista gång, jag kände mig som en flyende

404

tibetan över fientliga snövidder vid Himalayas högsta pass, men kom dock fram, där mina vänner bjöd på en levande eld att värma mina fötter vid. Vädret hade slagit om totalt på en natt från sommar till vinter. Moln täckte himmelen, och mera snö var att vänta. Samtidigt var det dock outsägligt vackert, och efter den rikliga nederbörden var luften och utsikten fullkomligt klar. Det var bara att glömma strapatserna och besvärligheterna och ta vara på värdet i upplevelsen. Min sista goda vän från McLeod var en amerikan från Los Angeles, som när Bush valdes till president 2000 gick i halvexil till Hawaii och som när Bush omvaldes gick i helexil. Sedan dess har han mest rört sig omkring i Asien. Han hade varit åt det frisinnade hållet i hela sitt liv och visste allt om vad som rörde sig under ytan för den ytliga världsligheten. Den 19 december skulle en stor fredsdemonstration äga rum i södra Taiwan i fredsregnbågens tecken. Det skulle vara en i högsta grad internationell tilldragelse. Senast hade han varit uppe på för oss helt okända orter i Kashmir och bland annat tillbringat en månad på Indiens näststörsta pilgrimsort 100 km nordost om Jammu, ett ställe som ingen västerlänning kände till. Han hette James och såg mycket bra ut, vi var på samma nivå och samma kurs och var förvånansvärt överens om allting. Jag gav honom min elpostadress, och jag hoppas han fortsätter hålla kontakten. En annan vän var Matti från S:t Michel i de östra finska skogarna, som brukade komma till Dharamsala varje år vid den här tiden, men av någon anledning hade vi aldrig råkat varandra tidigare. Hans far hade varit bonde med kor och åkrar och arbetat hårt hela sitt liv och mått bra därav. Själv hade han gått i sin fars fotspår och börjat som bonde också han men sedan påtvingats hela den förfärliga moderniseringen från i praktiken hedenhös via tvångsindustrialisering direkt till IT. Hans far hade arbetat i princip 17 timmar om dagen 7 dagar i veckan med hårt fysiskt arbete och varit långdistanslöpare på skidor samtidigt och aldrig lyckats slita ut sig, medan den yngre generationen nu satt stilla på sina skinkor vid sina IT-tangentbord utan någon omväxling och frisk luft och blev utbrända direkt. Han var mycket pessimistisk över utvecklingen i Finland. Då vi var flera i samma telokal belyste jag även för de övriga några av Finlands märkligheter, som att det var i sällskap med Sibirien, Grönland och Alaska världens nordligaste land och att det brukat vara ökänt för världens högsta statistik i självmord, alkoholism och mentalsjukdomar. Matti menade att det var konstigt att det inte var fler som begick självmord i Finland. Han menade att 15% procent av befolkningen är legala narkomaner, som alltså är beroende av konstant psykofarmaka, och att ingen är ensammare i världen än en ensam finne, och det finns många sådana. Han var mycket orolig över utvecklingen i Finland och menade att det bara gick utför i synnerhet hälsomässigt. Han kunde ingen svenska. Hans enda tröst i livet var att en gång i året få komma till Indien, vilket var det enda som kunde liva upp honom en smula. Jag lämnade Dharamsala i storm och rusk, då och då brakade nya regnskurar lösa, så det var inte svårt att lämna detta hotande mörker av väderkaos bakom sig. Nattbussen till Delhi körde effektivt, och vi nådde den tibetanska kolonin före klockan 8. Några unga tibetaner hjälpte mig till ett drägligt hotell där jag kunde vila, duscha och ta det lugnt under dagen tills det var dags att bege sig till flyget. Jag intog min frukost på "The Ex-Soldier's Restaurent" , ett förtjusande ställe utan oväsensmusik. Äntligen slapp jag mitt enda problem med Indien: den audiella miljöförstöringen genom simpel skrällig och monoton skvalmusik

405

överallt. Jag hade TV på rummet men stängde av den så fort jag kom in och lät den förbli avstängd. Därmed kunde jag slappna av och ta det lugnt, vila och läsa, må gott och kolla min elpost, tills jag före mörkret tog en autorickshaw till busstationen och där kunde ägna mig åt ett slutgiltigt avsked för den här gången av mina tibetanska vänner i den tibetanska syltan på stationen. Det blev en enkel och billig men värdig avslutning på min tibetanska samvaro för den här gången. Sedan var det bara att ta bussen ut till flygplatsen. Emellertid skulle detta företag visa sig nästan det besvärligaste på hela resan. Indien ville inte släppa mig. Vi var ett dussin passagerare med packningar som väntade på flygbussen vid bussterminalen, på en buss som inte fanns och som inte kom, fast vi väntade, och väntade, och väntade. Varje gång någon av oss frågade någon lokal tjänsteman när den skulle komma var svaret: "Om tio minuter." Så höll det på i 90 minuter. Till slut, när det stod klart för någon ansvarig att bussen av någon anledning inte skulle komma, nödrekvirerades en annan buss. Även den dummaste måste ju fatta att inget flygplan kunde vänta på obefintliga bussar. Så vi kom iväg, men busschauffören var inte hemma på linjen och körde fel. Det var dessutom mitt i Delhis värsta trafiktimme, och för en gångs skull fick jag uppleva hur monstruös Delhis storstadstrafik kunde vara. Trafikköerna sträckte sig kilometervis och rörde inte på sig ens för grönt ljus. I Indien växlar ljusen tydligen direkt mellan rött och grönt utan gult emellan, varför en trafikkö när det plötsligt blivit grönt tar väldigt lång tid på sig att komma i rörelse, vilket naturligtvis inte effektiviserar trafiken. Och chauffören körde fel och måste backa och vända medan intensiva palavrar bröt ut inne i bussen. Tydligen hade det också uppstått en del trafikproblem kanske genom trafikolyckor, varför det upprättats polisspärrar som omdirigerade trafiken, varvid vår chaufför körde ännu mera fel. Så höll det på i två timmar. Det var bara två mil ut till flygplatsen, men hela företaget att ta sig dit tog alltså 3 1/2 timmar. Det var rekord i tålamodsprövande långsamhet. Som plåster på såren bjöd KLM på en idealisk luftfärd på 6300 kilometer från Delhi till Amsterdam. Maten hade inte kunnat vara bättre och mer väl utvald med framför allt en fantastisk frukost omfattande allt: frukt, croissant, kaffe med påtår, smör och bröd med marmelad, omelett med korv och risbulle, med mera. Ingenting fattades. Däremot var det si och så med attiraljerna. Detta plan var hypermodernt med monitor för varje enskild passagerare som själv kunde välja program och film. Urvalet var stort: TV, kulturprogram, filmer av alla slag, nya, klassiska, komedi eller drama, och naturligtvis musik, men där var urvalet mera begränsat till bara rockmusik på modet, som ingen vill höra om ett år. Men till detta erfordrades hörlurar, som inte fungerade helt som de skulle. Jag såg en film men kunde inte följa med i dialogen fastän jag hade högsta volymen på. Ibland försvann ljudet i den ena luren, ibland i den andra. Som vanligt hörde det till saken, som i alla moderna flygplan, att tappade man något på golvet var det förlorat för alltid. De flesta tappade allting på golvet, ty det behövs inte mycket för att något skall skaka omkull och ramla. Det räcker med en oavsiktlig gest från någon granne. Snart låg tidningen, boken, hörlurarna, besticken, mjölk- och sockerförpackningen till kaffet och allt annat oundgängligt på golvet där det fick ligga, tills

406

en granne var hygglig nog att temporärt försvinna och ge en något livsrum. Då kunde man hitta det mesta som även andra tappat, typ hörapparater, en kam, öronproppar, servietter, halvätna smörgåsar och annat smått och gott. Kort sagt, det enda av bestående och givande intresse man kan följa med i en monitor är själva flygresan, med exakt kartritning, tid, temperatur, höjd, tillryggalagd och återstående sträcka och andra intressanta helt vetenskapliga uppgifter. Till exempel var det intressant att kunna identifiera Kaspiska Havet och Baku från 10,000 meters höjd. Inte heller belysningen fungerade, och det hade den inte gjort på utresan heller. Då hade den inte fungerat alls, medan belysningen nu var så tokig, att min lampa lyste rakt i grannens ansikte medan hans lampa lyste rakt i mitt. Man var alltså bländad men kunde inte läsa, då strålkastaren var helt felriktad och fixerad. I Amsterdam väntade så den stora muddringen. Denna gigantiska flygplats, där promenaden från en gate till en annan (i mitt fall från F4 till B28) är som en hel stadspromenad, är otroligt imponerande med sin totala uppdatering på alla områden, den är så modern så att man häpnar och bländas inför alla finesser och möjligheter, men som kontrast uppträder EU-myndighetskontrollen. Ingen fick ta någon vätska ombord på något flygplan, och det gällde allt från inhandlade tax free dyraste cognac till vanligt vatten. Flaskor måste slängas eller tömmas eller uppdrickas före säkerhetskontrollen. "The final ripoff," anmärkte en engelsman, som nödgades slänga sitt nyinköpta förråd av whisky och Napoleon cognac down the drain. Endast endeciliterflaskor fick tas med men då i förseglade plastpåsar. De enda undantagen från denna totala torrhet var livsnödvändiga mediciner (som måste kunna verifieras) och barnmat, förutsatt att den tillhörde befintliga barn som behövde den under resan. Annars måste jag säga att resan hade gått bra. Mycket hade kunnat gå bättre, jag kunde äntligen ha kommit till Nepal om inte hänsynstaganden till mänskliga faktorer kommit emellan, detta var tredje gången på raken jag missade Nepal, jag hade kunnat åka in i Nepal från Naini Tal, det är nästan lika exakt lika långt från Naini Tal till Pokhara som från Darjeeling till Kathmandu, men då hade jag sannolikt inte hunnit med Dharamsala på slutet. Nu fick jag inte träffa min reskamrat från början av resan där ändå, och hade jag vetat det i förväg hade jag kanske föredragit Nepal framför en Dharamsalarepris. Med bara tre extra dagar (de tre som jag offrade från början,) hade jag dock hunnit med båda. Vädret hade varit gott med endast tre bortregnade dagar, ekonomiskt hade jag fått pengar över som ett boägg för nästa resa fastän jag slösat så våldsamt i Darjeeling, och framför allt hade KLM visat sig sakna alla Aeroflots nackdelar utan att för det vara dyrare. Det lovade gott om drägligare, enklare och bekvämare resor till Himalaya i framtiden, där också lokalt resorna hade blivit mycket smidigare under mina 15 års intresse för dem. Kort sagt, allt var positivt, och man hade anledning att se framtiden an med förväntningar om ständigt fördjupade, intimare och fortsatta relationer med världens vackraste och största bergsområde. Ju närmare vi flög Skandinavien, desto tjockare hopade sig molnen tills de framstod som en kompakt massiv bomullsmatta med spridda svarta hål, av vilka vi skulle försvinna ner i ett. När vi slutligen dök in i mjölken var den hur tjock som helst, och hur vi än dök kom vi aldrig ur den. Molnmassorna måste ha lagrat sig kilometervis på varandra, och när vi

407

äntligen kom ut under dem var det blygrått, regnigt och mörkt hur mitt på dagen det än var. Vi hade ännu en gång kommit hem till Ultima Thule. Hemma väntade bara bekymmer och plikter i en sådan förskräckande omfattning att man smått började undra när den första goda nyheten skulle dyka upp. Svaret blev: den skulle man av allt att döma få vänta på länge. 23 oktober – 24 november 2006.

Idealresan del 1 : 48 timmar till Sofia. Resan inleddes med ett attentat. Två dagar före min avresa genomfördes ett våldsamt attentat på nätet när två av mina medarbetare, Laila Roth och John Bede, attackerades på bred front av stratfordianer, då en av dessa genom att snoka i nätets teknikaliteter funnit att de vid sina besök i Göteborg använt samma dator som jag. Alltså var vi en och samma person! Jag anklagades för att ha manipulerat hela Shakespearedebatten på nätet med att ha uppträtt under tre olika postadresser! Även Carl O. Nordling drogs in i härvan, och någon

408

(en oxfordian) anklagade honom för att ha uppträtt under namn av oss alla tre! Därmed kom Shakespearedebatten fullständigt av sig, stratfordianerna blev fullständigt psykotiska i sina frenetiska aggressioner, tumultet på nätet var totalt, och alla var förvirrade. John Bede skulle just fara hem till Irland när detta inträffade, och han var mycket bedrövad och besviken över den nya Shakespearediskussionsgrupp som bildats just i avsikt att omöjliggöra personangrepp och urspårningar, ur vilken grupp just denna attentatsoffensiv utgått. Laila tog det lugnare och lovade att återkomma senare. Allt jag kunde göra var att försöka reda upp alla missförstånden. Några sansade skolastiker försökte lugnt påpeka det faktiska att vi var tre helt olika personligheter med helt egna webbsidor och produktioner på nätet, varför det inte kunde råda något tvivel om att vi var tre och inte en, vilket dock inte kunde dämpa stratfordianernas bärsärkarraseri, och ord som bullshit! scoundrel! fraud! dishonesty! haglade i etern medan ingen kunde beslå mig med lögn. Mitt i detta pågående krig måste jag resa söderut och överge fortet och de kämpande åt sin egen självdestruktiva svada. Det var ju faktiskt bara det enda vettiga man kunde göra med detta krig, att gå ut därifrån och kanske aldrig mera delta i debatten. Dock har vi lyckats rädda de sista argumenten före korseldsutlösningen, där den sista frågan dock aldrig blev besvarad (i detta nummer, Shakespearedebatten 88). Frågan är om nätdebatten alls kommer att kunna fortsätta, då inbördeskriget är totalt och dessutom infekterat med allomfattande psykoser. Med detta kriselände hängande över sig reste jag bekymrad iväg och kom åtminstone helskinnad fram till Danmark, där jag fick någon moralisk hjälp av en kollega, som förklarade att stratfordianernas problem var att de fastnat i illusionerna av det bedragande skenet och därför inte kunde se skogen för träden. Vädret var barmhärtigt men föga uppmuntrande, då solen melankoliskt lyste med sin frånvaro och gömde sig konsekvent bakom de grådystra molnen, men resan såg ut att kunna gå problemfritt ända fram till Sofia. I Köpenhamn lyckades jag skaffa den sista reservationen (som inte gått att få i Göteborg) från Belgrad till Sofia, som om allt gick väl jag skulle nå fram till i ottan tidigt lördag morgon efter 45 timmars tågresa. Det var torsdag den 15 mars 2007, jag hostade fortfarande efter en katastrofal förkylning som också försökt sabotera min avresa några dagar innan, men det var bara till att inte ge sig utan bara köra på. Så länge det inte regnade var allt gott och väl. Allt gick väl ner till Wien. Där försenades tåget till Belgrad med 20 minuter från början. Det fanns en jugoslavisk restaurangvagn ombord som bara hade sådant att servera som inte stod på menyn. Jag prövade en vanlig wienerschnitzel som var torr som fnöske och kostade 11,40 Euro med vatten och en något bättre sallad. Då var kaffet bättre, som kostade 2 Euro – de hade bara cappuccino eller turkiskt kaffe, medan det stod neskaffe på menyn. De menade att skillnaden mellan vanligt kaffe och neskaffe var att man drack vanligt kaffe genom munnen medan neskaffe måste intagas genom näsan, och sådant ville de inte servera. Därför fick det bli den dyraste varianten cappuccino i stället, som var sämre och tunnare än vårt vanliga mjölkkaffe. Det försenade tåget hann precis fram till Belgrad innan Sofiatåget skulle avgå därifrån, som man fick skynda sig över spåren till för att hinna med. Det var överfullt, och elektricitet fanns inte i de flesta kupéer. Jag kunde inte sitta och läsa mina goda böcker i en mörklagd kupé och lyckades klämma in mig hos en skara stökiga ungdomar i en annan där ljuset fungerade.

409

Ingen av dem kunde engelska, och när jag väl hade satt mig och börjat läsa mitt bland deras kedjerökande, festande och hånglande, höll de på med i en timme att försöka hitta frasen på engelska för att den plats jag tagit ”inte var tillgänglig”. Jag struntade i dem och fortsatte läsa. När jag skulle gå och tvätta händerna före insomningen visade sig tåget vara så fullt denna fredagsnatt att folk till och med stod och trängdes i korridorerna. Det liknade ett indiskt tåg. Trängseln ledde till extra förseningar vid varje station, och jag häpnade när det redan var ljust igen innan vi kommit fram till gränsen. Allt som allt blev tåget 3 1/2 timmar försenat. Diana hade måst gå till sina plikter innan jag kom fram, men hon hade omtänksamt lämnat allt i ordning: frukost, handduk, internet påkopplat och till och med ett välkomstbrev. Vädret hade aldrig varit vackrare i Bulgarien, Vitosha glänste i sin snöskrud likt en vit jätteval av marmor, och jag hade aldrig blivit varmare mottagen i Sofia, trots att ingen var hemma. Det kändes som om det värsta av resan redan var över.

del 2 : Makedoniska utsvävningar Det sociala livet vidtog direkt. Tillsammans med en kollega Xenia hade Diana precis gått igenom ett prov för kvalificering av framstående lärare i engelska, som, om det godkändes, skulle göra det möjligt för dem att få bra jobb utomlands, exempelvis i Sverige, trots deras höga ålder (58-59). Enligt god bulgarisk sedvänja togs segern ut i förskott med fest och vin medan resultaten skulle dröja i fyra veckor. Ett annat stort projekt i görningen var det kommande firandet av Dianas och Ludmilas far Naiden Chakharovs hundraårsdag i hans födelseort Traian, till vilket tillfälle en liten biografi i bokform skulle förberedas. Detta föranledde ett antal konferenser mellan systrarna och deras redaktör, vid vilka det kunde gå hur livligt till som helst. Det gavs en underbar föreställning av Donizettis praktopera ’Don Pasquale’ i genuin 1800-talsscenografi med underfundig fantasi och en helt bedårande spansk tenor. På tisdagen skulle operan ge Verdis ’Nabucco’, som jag aldrig sett i verkligheten, varför jag lekte med tanken att stanna över till och med tisdagen. Den största musikupplevelsen var dock av söndagsmässan i katedralen Alexander Nevskij, där en fulltalig kör med solister sjöng fullständigt överväldigande klart och rent under hela gudstjänsten, men det mest överraskande var att även församlingen svarade i stämmor och minst tre. Det var därmed inte stor kvalitetsskillnad mellan den professionella kören och församlingssången. Hela publiken, alltså alla gudstjänstfirarna, står under hela gudstjänsten, vilket gör det lättare för dem att sjunga. När får man någonsin uppleva något sådant i protestantiska eller katolska kyrkor? På lördagen gick vi bort oss på berget Vitosha som vanligt, som ju alltid är så mycket större än vad någon bergsbesökare orkar med. När vi för andra timmen letade oss fram till okända vägar där uppe kom jag ihåg att jag varit med om detta förut. Ej heller saknades de vanliga terrängproblemen. När en stig blev för gyttjig försökte jag hoppa över den med den påföljd att jag halkade pladask i gyttjan och blev fullkomligt lerig. Min jacka och mina byxor

410

hade varit fullkomligt nya och rena, och i ett huj blev de hundra år gamla. Det var bedrövligt. Det var bara att överlåta sig åt den lokala tvättinrättningen, om en sådan fanns. Det var bara inledningen till utsvävningarna. En god vän till Diana hade bjudit oss ner till sig i Leski. För att ta sig dit måste man först åka buss i tre timmar till Bansko, som låg vid foten av Bulgariens högsta berg Pirin (2915 meter) söder om Rilabergen. Bussen skulle gå någon gång mitt på dagen. Jag försäkrades om att vi skulle hinna hem igen till föreställningen av Verdis ’Nabucco’ följande kväll och följde med. När vi kom fram till busstationen visade det sig att bussen skulle avgå först efter två timmar. Vi väntade snällt de två timmarna och missade sedan nästan bussen när vi hade fått fel information om fel perrong. I panik fick vi försöka hitta den rätta och blev sista man ombord. Kanske hade det varit bättre om vi missat den. Emellertid var vädret idealiskt, och bussresan bjöd på kanske Bulgariens mest fantastiska panorama med det snöklädda Vitosha följt av de ännu högre och mer majestätiska Rilabergen, alldeles vita som ett Himalaya i miniatyr, följt av de ännu högre och spetsigare Pirinbergen vid Bansko i bulgariska Makedonien. Bansko var en liten idyllisk fantastiskt vackert belägen stad på 10,000 invånare och ett historiskt centrum för alla upprorsrörelser, i synnerhet mot turkarna, tills turistindustrin upptäckte den och invaderade den med 40,000 exploatörer och turister. Där hämtade oss vår värd Ivan, en utomordentligt gemytlig och sympatisk makedonsk nationalist och ett levande uppslagsverk för allt som rörde Makedonien. Naturligtvis var fortfarande huvudpersonen i denna lilla värld Alexander den store, landets ende store son men den störste av alla. Han fraktade oss till sin hemby Leski, där han förestod ett stort hus med broder och moder och taverna och ständiga inneboende gäster. Två av dessa var gubbar från Dresden, som var ute på äventyr. Samma kväll i badet i de lokala undergörande varma källorna började planer smidas. De ville ha oss med på en avstickare till Kavalla i Grekland, precis 99 km därifrån, men Dianas syster Ludmila i Sofia hade redan skaffat oss biljetter till ’Nabucco’. Emellertid var vår värd så översvallande gästfri, att han insisterade på att vi skulle stanna två nätter, och jag går ju tyvärr i regel att övertala. Jag hänsköt ärendet till vädret. Det visade sig att det skulle bli ständigt sämre väder i Sofia och ständigt bättre i Grekland och Makedonien. Jag var fast. Det förekom även en bulgar i de varma källorna som talade flytande italienska, då han länge bott i Genua. Det var ett sant nöje att för första gången få tala italienska under denna resa. Även han rekommenderade Kavallaprojektet, då det fanns ett svenskt institut där, som jag inte fick missa. Tidigt tisdag morgon väcktes jag av Diana som krävde att jag genast måste bestämma mig, då tyskarna väntade på att få komma iväg. Jag var fortfarande ovillig att svika Ludmila, som skulle ha följt med oss på ’Nabucco’, men väderfrågan avgjorde. När jag äntligen sagt ja frågade mig Diana om jag hade Euros, då tyskarna inte ville ta oss med gratis. Dessutom kom det nu fram att vår värd inte tänkte följa med oss då han hade arbete att sköta. ”Hur mycket?” frågade jag Diana. Det visste hon inte. Dessutom krävde hon att jag skulle förklara saken för Ludmila i telefon. Hon skulle ändå betala operabiljetterna, och Ludmila fick ta med sig två egna vänner. När jag talade med Ludmila och bad om ursäkt och förklarade att vi

411

fastnat i Makedonien sade hon: ”Stanna där!” och bad att få tala med sin syster. Självklart var hon besviken, och jag skulle missa en unik uppsättning av ’Nabucco’… Men vi kom iväg, men strax före Kavalla vek vi av till höger och körde vidare västerut. Då först förklarade tyskarna att deras verkliga avsikt var att fara till berget Athos och klostren där 10 mil längre bort… Sålunda fick man inte se röken av Kavalla, men vi passerade på vägen lämningarna av Filippi, staden där Brutus och Cassius mött sitt öde i den avgörande striden mot Antonius och Octavianus, besegrats och begått självmord, vilket utgör finalen i Shakespearedramat ”Julius Caesar”. Filippi var utomordentligt vackert beläget och påminde något om Mykene med ett brant berg som bakgrund och en grandios utsikt över slätten. Där var en ansenlig antik amfiteater som såg hel ut och utan tvekan fortfarande var i bruk. När vi for västerut från Kavalla körde naturligtvis tyskarna fel, vilket de märkte först när de kommit halvvägs in på den nya vägen. Vi stannade till slut och frågade efter vägen, efter att Diana föreslagit detta under en kvart, varpå tyskarna äntligen fattade att de kört fel. Vi kom fram till havet först efter middag, varvid vi äntligen tog vår första paus vid ett ställe som hette Asprolasto, som var en typisk turisthåla som var helt död utanför säsongen. Till nöds hittade vi till slut ett ställe där vi kunde få en kopp kaffe, men då skulle tyskarna också börja dricka öl, vilket de aldrig blev färdiga med. Sålunda kom vi aldrig längre än till Asprolasto strax efter Amfipolis, det hade blivit för sent, och det var fortfarande 10 mil kvar till Athos. Vi hade 17 mil tillbaka, och klockan var redan tre. Det var bara att köra hem direkt. Sålunda torkade den heroiska Athosexpeditionen in till att bara sitta i bilen hela dagen, köra fel, sitta på en ödslig bar och se två tjocka tyskar förslösa tiden med att dricka öl, promenera en stund på stranden och genom det öde samhället och sitta tre timmar i bil tillbaka igen, medan jag missade ’Nabucco’. Och vädret höll sitt löfte: det skulle bli sämre.

del 3 : Bulgarisk avslutning. Den kanske bästa stunden i Nova Leski var när vi uttröttade efter det varma svavelbadet och nästan upplösta var på väg hem till Ivan i hans bil, och han sade: ”Bara ett litet glas vin på vägen.” Han hade stannat vid en byakrog, det var sent, och där inne satt det bara fyra gubbar kvar och festade. Vi hade då före badet haft en gedigen middag med obegränsade mängder vin och rakia (bulgarisk sprit) och därefter suttit i timmar i svavelbadet. Väl inne på krogen blev vi sittande där, och det blev inte ett glas vin. Så fort något glas var tomt fyllde krogvärden det till brädden igen utan att ta betalt. Så höll vi på till klockan ett. Problemet i denna by är att det finns för få kvinnor. De som en gång fanns har med ungdomarna flyttat in till staden, och kvar finns bara äldre gubbar och en och annan gammal käring, som Ivans mor. Ivan har haft familj, men jag förstod inte var hans fru och båda barn var. De var bara borta. Vi diskuterade omgående hela världshistorien med utgångsläge från Alexander den store (naturligtvis, vi var ju i Makedonien,) och Ivan berättade historier. En handlade om hur makedonierna blev utan land. När hela världen var uppdelad i politiska länder och

412

makedoniern fann sitt land delat av tre andra gick han till Gud och klagade. Gud sade: ”Men de var alla här igår och fick sina länder. Varför var du inte med?” ”Jag satt på krogen,” bekände makedoniern. ”Jag förstår,” sade Gud. ”Kom med här in till mig, och jag skall fixa dig en plats här närmast mig i min egen krog i stället.” Och så fick makedoniern åtminstone bättre sällskap än något annat land. Det hade varit problem med EU från början, som försökt påtvinga främmande lagar och förordningar och bland annat infört en skatt på all hembränning. Alla brände hemma, och för många fattiga var det deras enda lyx i livet. Inte kunde de betala skatt för att de arbetade och producerade sin egen medicin. Bulgariens största och kanske enda problem var den utbredda fattigdomen. De flesta levde långt under existensminimum medan reformerna, friheten och kapitalismen sedan 1989 mest bara hade fyllt maffians fickor, som blivit stormrik genom svartbyggen och exploatering. Det fanns hela nya stadsdelar i Sofia, hur lyxiga villaområden som helst, som alla var olagliga. Det bästa med mitt makedoniska äventyr var dock att jag hade funnit en ny vän. Vår värd Ivan, den entusiastiske makedoniske nationalisten, var kanske den mest sympatiska och älskvärda person jag än så länge funnit i Bulgarien. Han talade flytande tyska då han bott och arbetat 13 år i Jena i Sachsen, där hans fru levde med deras båda söner 16 och 12 år gamla. Han hade tvingats tillbaka till Bulgarien då han förlorat sitt tyska jobb men grundat en egen firma i sin hemby och levde tämligen flott. Även Lilly var ju en sådan bulgar som arbetat många år i Tyskland och haft barn och familj där men ändå valt att återvända till Bulgariens extrema men charmiga torftighet. Ivan var ingenjör med vägkonstruktion som specialitet, och det fanns mycket för en sådan att göra i Bulgarien. De båda tyska gubbarna var en god vän till honom med sin kompis, Wilfred och Frank. Wilfreds son hade varit studiekamrat med Ivan i Sofia, och så hade vänskapen uppstått. Wilfred brukade komma årligen. Han hade aldrig haft problem med sina bilresor, men hans bil var ganska anspråkslös, och han var helt på det klara med att han aldrig kunde lämna den obevakad. En utländsk bil i Bulgarien fick man bara behålla om man ställde den hos goda vänner eller under bevakning. Jag skulle ju egentligen ha kommit med bil i år, men vi hörde så hemska historier om svenskregistrerade bilar på Balkan, att min eventuella förare med sin Porsche backade ur. Bland annat hade en turk kört ner till Turkiet i en svenskregistrerad Volvo och i Bulgarien prejats av vägen av biltjuvar eller vägpirater. Hade det inte varit en Volvo hade bilen blivit skrot. Turken menade att Bulgarien och Turkiet var jämlika när det gällde barbari och kriminalitet. Vädret blev sämre som det hade lovat, efter vårdagjämningen bröt det ut blixt och dunder och hällregn, och det regnade över oss hela vägen tillbaka till Sofia. I Spanien och Österrike var det snöstormar på gång, vintern var där tillbaka med besked, och utsikterna lovade ännu sämre väder. Det var bara att börja inrikta sig på Konstantinopel. Som kompensation för förlusten av ”Nabucco” insisterade dock Diana på att jag skulle stanna över torsdagen för ett besök hos Sofias filharmoniker och en Haydn-konsert apropå dennes 275-årsdag den 31 mars. Jag blev så illa tvungen. Konserten omfattade en symfoni, en pianokonsert och en mässa, ”Nelsonmässan”, men symfonin var bäst, nr 88 ”Björnen” med en underbar minore-trio i tredje satsen. Pianokonserten var intetsägande, medan mässan var väl martialisk för att vara en mässa.

413

Mera musikaliskt fullödig var då den lilla kvartetten inne i Alexander Nevskijkatedralen, som sjöng sina fyra olika stämmor med samma bredd och djup och klangfullhet som om de fyra solisterna varit en hel kör. Detta var fullkomligt imponerande. Dock hann vi med ett sista musikaliskt evenemang. Helt överraskande fick vi tillfälle att få njuta av en uppsättning av Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” i enkel scenografi men med helt realistisk kostymering – alla var 1830-talsenliga. Det kunde inte bli bättre. En fröjd för ögat och för örat, som gjorde både Tjajkovskij och Pusjkin full rättvisa blev min bulgariska avslutning denna gång. Jag låg två dagar efter tidtabellen, men det hade det varit värt. Jag hade aldrig stannat längre i Bulgarien och aldrig kunnat vara nöjdare där.

del 4: Konstantinopel Den ena besvikelsen följde på den andra under min turkiska resa. Tåget till Konstantinopel-Istanbul bestod av bara sovvagnar, så man tvingades lösa en sovvagnsbiljett, något som jag aldrig gjort frivilligt, då ligg- och sovvagnar vanligen var obekväma, man kunde inte sitta och läsa i dem, de var dyra, och man sov inte bättre för det. I stället blev gränskorsningen Bulgarien-Turkiet tämligen smärtfri, men man saknade det gamla balkanska gränskaoset med de larmande hoparna av fattiga andra-klass sittresenärer och turbulenta zigenare. Det regnade när jag kom fram till Konstantinopel. Men det värsta var att mitt gamla vandrarhem inte fanns kvar. Det hade varit under renovering senast jag var här för två år sedan, och nu var det i stället ”Great Ottoman Empire Hotel”, ett lyxhotell för eliten. Mitt hem i Konstantinopel sedan 18 år var förlorat. Jag tog i stället in på ett annat vandrarhem av mycket blygsammare slag som helt saknade alla Yücelts fördelar – ingen servering, ingen terrass, inget Internet, inga stolar, ingen utsikt, och trångt. Jag skulle inte ha kommit hit och bestämde genast att inte stanna längre än en dag. Förgäves hade jag försökt kontakta Ringo, men han hade inte hört av sig på ett år och hade då varit i Rumänien. Man saknade hans varma välkomnande och goda värdskap och kände sig fullständigt ”at a loss”. Emellertid var därmed kriserna i Istanbul inte över. Jag tog det lugnt och gick tidigt och lade mig för att i god tid följande morgon bege mig till tåget. När jag gjorde så och kom till stationen visade stationsklockorna olika tider: somliga visade 7.50, andra 8.50. Tåget skulle gå 8.30. Inget tåg fanns att tillgå. Full av onda aningar vände jag mig till stationsinspektören. Jo, tåget hade gått för 20 minuter sedan. I natt hade tiden flyttats fram en timme. Ingen i Istanbul tycktes ha varit medveten om detta, allra minst jag. Det var bara undantagsklockor som flyttats fram. Det var samma elände varje år, men eländet var dubbelt om man var på resande fot och på ett ställe där man var omedveten om tiden. Jag var fast i Konstantinopel ett dygn till. Att återvända till det eländiga trånga vandrarhemmet var det sista jag ville. Jag hittade ett annat på vägen upp där priset var 10 Euro eller 20 turkiska lira. Frukost och Internet ingick, men Internet fungerade inte. Det var ett bra ställe, men då jag tvekade gav mig värden en adress

414

till ett annat. Det skulle ligga bakom Blå Moskén. Jag hade aldrig varit i de kvarteren tidigare. Jag beslöt att ge det en chans och gick på upptäcktsfärd. Det tog tid att hitta, men till slut efter mycket frågande nådde jag fram. Adressen som givits mig var en gata, inte namnet på något vandrarhem, men det som låg vid denna gata var tämligen iögonfallande. Det hette ’Big Apple’ och var litet och anspråkslöst men ändå fullt acceptabelt. Avgiften var bara 15 turkiska lira, och däri ingick både frukost och Internet. I frukosten ingick en fullständig salladsbyffé med oliver, gurka, tomater, ost, bröd, smör och marmelad samt te eller kaffe i obegränsade mängder, och det var det bästa av allt. Jag hade funnit ett nytt hem i Konstantinopel. Vädret blev också bättre, och vandrarhemmets frukostrum högst upp hade utsikt mot havet. Efter första dagens svält kunde jag frossa i en förträfflig frukost, ta det lugnt, njuta av dagen, och jag behövde inte ens snåla med pengarna. Allt detta adderade upp till att det blev lika svårt att lämna Konstantinopel som någonsin. Jag hade funnit ett nytt hem där, upptäckt en ny underbar stadsdel och trivts bättre än någonsin. Den turkiska ekonomin var på väg i rätt riktning, sex nollor hade strukits så att den turkiska liran nu var jämvärdig med den bulgariska levan och den tidigare tyska marken, inflationen hade reducerats till 6 procent, och Konstantinopel var och förblev en underbar stad, en av de finaste och friskaste i världen, med bara 12 miljoner invånare officiellt, inofficiellt kanske upp till 15. Endast ett fåtal städer i världen som Mexico City, Säo Paulo, Tokyo och Kairo var ännu större, men av dessa var denna den ojämförligt vackraste. Jag fick tre trevliga medpassagerare, ett ungt brasilianskt par och en tvättäkta turk. Paret hade med sig berg av bagage som de släpat med sig över hela Europa och mött problem med överallt. Under en tågresa från Rom till Nizza, raka spåret, inga tågbyten enligt plakatet, blev det något fel på tåget i Viareggio, de måste byta där och hamnade på fel tåg som tog dem till Florens, nästa tåg råkade ut för en punktstrejk så de måste evakuera det också, så det blev fyra tåg från Rom till Nizza med många timmars väntetid emellan i kylan och natten. Även nu råkade de illa ut. Det visade sig att järnvägen mellan Alexandropolis och Komotini i östligaste Grekland var kaputt, så den sträckan måste man skarva med buss. De hade tre stora koffertar utom ryggsäckar och handbagage. Jag förvånade mig över att de inte lyckats bli av med någon del av denna bagagesamling under sådana ideliga strapatser och omlastningar. Turken var fotograf och mycket kultiverad. Han var specialist på att fotografera symfoniorkestrar under pågående arbete samt tavlor på gallerier. Han berättade om en legendarisk turkisk violinist Aila Erman som fått spela på Toscaninis begravning 1957 och nu dragit sig tillbaka som 70-åring och nödgats sälja sin Stradivarius då hon inte längre hade råd med försäkringen – ett annat av alla dessa vemodiga musiköden. Vi skildes där i Komotini. De fortsatte mot Thessaloniki medan jag måste vänta till halv 2 på natten på nästa fungerande tåg till Athen.

415

del 5 : Inga chocker i Athen. Järnvägsrestaurangen i Komotini var rena frosseriverkstaden. Festen pågick där hela kvällen, medan det oupphörligt tillströmmade nya gäster. Larmet blev alltmer öronbedövande. Vem kunde tro det om denna lilla håla närmare bulgariska och turkiska gränserna än Grekland? Stämningen blev bara högre hela tiden. När jag måste gå för att ta mitt tåg klockan ett på natten höll de fortfarande på för fullt. Ändå var det bara en vanlig måndag. Det var kallt i Thessaloniki, och det regnade. Tåget jag skulle vidare med därifrån stod stilla utan lok och utan belysning. Ändå tog folk plats i det. Avgångstiden passerades, men folk satt kvar fastän ingenting hände. Då och då gjordes det krampaktiga försök att få i gång belysningen. Så kom en stöt som gav nästan alla whiplashskador. Loket hade kommit. 50 minuter försenat kom tåget i gång. Förvånansvärt nog lyckades tåget återhämta den förlorade tiden, och Athen nåddes nästan punktligt klockan 2. Vid Oenoe en timme från Athen klarnade skyarna, och solen bröt fram. Det var första gången på hela resan som det blev fullkomligt klart. Athen hälsade mig välkommen. Med darrande steg nalkades jag mitt gamla vandrarhem. Skulle allt vara fullt, som det en gång var? Skulle de kräva medlemsintyg, som de gjorde förr i tiden? När jag steg in satt min väninna den tyska matronan och tronade vid receptionsdisken. Jag slappnade genast av. Ingenting hade förändrats. Jag fick genast en säng och kunde känna mig i fullkomligt trygga händer. Återstod det sista provet. Skulle min gamla restaurang finnas kvar? Ingenting är jag rädd för utom förändringar, som jag ständigt bävar i skräck för, i synnerhet när jag är ute och reser och man vanligen råkar ut för vilka högst oväntade chocker som helst. Jag rundade ett gathörn, en del av längan var tillsluten, men där bortom låg min restaurang. Allt fungerade normalt. Inga chocker i Athen den här gången hittills. Mina tre rumskamrater var från Japan, Peru och Tyskland. Tysken och japanen var snarkare, men de var förvånansvärt kompatibla och väl synkroniserade, ty de snarkade i takt, så att det pågick en ständig jämn dialog hela natten mellan den enas timmerdragningar och den andras visslingar. Den ena förde ljud när han drog in, den andra när han blåste ut. De kompletterade varandra perfekt. En kvinnlig kirurg var från Ceylon men bodde i Calgary, Alberta, Canada, men hade växt upp i London. Hon reste land och rike runt för att, som hon sade, samla på sjukhus. Hon vistades aldrig i Indien eller Ceylon under tiden 1 april till sista september. Canada ansåg hon att var fullkomligt tråkigt, medan hon bara hade gott att säga om Sverige, där hon hade varit: ”goda människor, god mentalitet, ett idealiskt land”. Dock hade hon även där trakasserats för sin hudfärg. En dam i en buss hade vägrat låta henne sitta bredvid sig. ”Jaså, är du drottningen av Sverige?” frågade kirurgen. ”Ja,” svarade damen avvisande. ”Då är det bäst du sitter ensam,” sade min dam. Hon hade ingenting gott att säga om England, som hon i princip dömde ut. Med sin färgade hy hade hon ett brett register av rasismerfarenheter från hela världen. En gång hade hon fått en förfrågan om det kunde vara riskabelt att få ett kinesiskt organ inplanterat. Hon

416

hade svarat: ”Jag har genomfört transplantationer i hela världen mellan alla raser, och ännu har jag aldrig sett någon rasbeteckning ingraverat på något organ.” Doktor Sandy var på överraskande gott humör. Som vanligt utdömde han hela EU och särskilt Eurons förödande konsekvenser: ”Nu har också Rumänien och Bulgarien fallit för den allt uppslukande amöban EU:s Orwellska polisstats överhöghet, som alla inbillar sig att är något värt att krypa och fjäska för, medan det bara är korrumperade bankirer och byråkrater.” En oroande trend i Bulgarien hade faktiskt varit många goda och billiga kaféers och restaurangers försvinnanden till förmån för trista bankkontor. Karamanlis betecknade han som en korrumperad och maktgalen fascist/kommunist (samma sak enligt honom) medan han respekterade förre premiärministern Simitis. Bush menade han dock att var världens största katastrof, en mening han knappast är ensam om, medan han vågade hoppas på Hillary Clinton, som åtminstone visste vad hon ville. Irakkriget var rena orgien i kroniska misslyckanden, av vilka det första hade varit att låta oljegirighet och prestige, chauvinism, okunskap och krigshysteri köra över diplomatin. Han berättade mycket intressant om den i exil i London varande kung Konstantins syster i Iran men betecknade Grekland som världens mest korrumperade land efter Sierra Leone. På tredje plats kom Italien. Det var ett nöje att höra på honom. Han tyckte inte om min skrällhosta, som jag importerat från Sverige, då min sista vecka där saboterades av den minst välkomna av alla gäster, en helt förödande förkylning, och i vanlig ordning ifrågasatte han hela min resa: ”Hur kunde du ta en sådan risk att med en sådan förkylning fara hemifrån på en Balkanresa?” som om Balkanhalvön var det mest ohälsosamma jag någonsin kunnat ge mig i kast med. Jag bedyrade fåfängt för honom att jag i stort sett var mycket friskare än för ett år sedan. ”Jag skulle inte tro dig om jag inte var det också,” sade han. Vi måste emellertid sitta inomhus, ty det var blåsigt och kallt i Athen även om det inte regnade. Det var bara tio grader, och det var få uteserveringar som fungerade. Detta var den 28-e mars. Den 29-e var allting som en omvänd hand: solen strålade, alla utekaféer fylldes fullständigt, folk klädde av sig, och man började se shorts och bara skuldror. Detta var om något vårens definitiva ankomst och entré i Athen. Grekland Jag drömde alltid om den glömda civilisationen, som begravdes levande med all sin härlighet, sin explosiva dynamik, sin rena idealism, sin plötsligt uppenbarade perfekta realism och skönhet, som exploderade i konst, arkitektur, litteratur och vetenskap, som föddes med logiken och kritiken, konsten att ifrågasätta allt och aldrig upphöra med undersökning, aldrig ge sig i nyfikenhetens krav på tillfredsställelse, sundhetens avståndstagande från självgodhet och hybris, vilket gav oss nog den enda civilisation baserad på filosofi. Jag gav ej någonsin upp mina rötter i antikens Grekland

417

men var alltid trogen dess spirituella djup för att en dag få komma hem tillbaka och uppleva att det ännu levde kvar och mera inspirerande än någonsin. Och det finns alltid kvar, mitt favoritland i Europa, med sin oförgängliga spiritualitet och gnista av genialitet, som alltid revitaliserar och skall påminna Europa om att Europa uppstod där i Grekland, liksom hela skapelsen, ifrån en myt. För mig är detta det essentiella med mitt Grekland, denna kreativitetsmentalitet som alltid skall vibrera där i luften i seren vitalitet, som jag skall dela och förbli en del av alltid för att bära facklan vidare varthän jag än må resa bort på evighetens irrfärd oberoende av tid och rum.

del 6 : Vidare. Det var tacknämligt att Athen var så enbart positivt denna gång. Det var visserligen lika dyrt som vanligt (och som vanligt något dyrare för varje gång,) i Istanbul hade jag levt på 200 kronor om dagen, Athen kostade 300, men det var överkomligt. Även det internationella vandrarhemmet ”Victor Hugo” hade varit enbart till sin fördel, och mina sista rumskamrater hade varit extra trevliga; en est och en indier, båda i Grekland för första gången. Det var ett nöje att få hjälpa dem på traven och ge dem tips om vad de borde göra i Athen. Kristjan (esten) genmälde, att utan mig hade han aldrig tagit sig före att till fots bestiga Filipappos och Lykabettos. Till och med doktor Sandy hade denna gång varit överraskande positiv i Athen. Det enda fiaskot var Argos. Jag hade sett fram emot att få komma dit, min rumskamrat John i Istanbul hade gett mig tips om det bästa (och billigaste) vandrarhemmet och om de arkeologiska utgrävningarna, men järnvägen dit hade varit nedlagd, och jag ville inte börja tricksa med dyra bussresor. Kunde jag inte resa dit med Inter Rail fick det vara. Man kunde i och för sig ta tåget till Korinth, men sedan måste man vänta där i fyra timmar på bussen till Argos. Måhända skulle jag efteråt få ångra att jag inte gjorde det, men å andra sidan ligger Argos kvar till ett annat år. Våren verkade stabil. Den ena vackra dagen följde på den andra, och det kändes lämpligt att lämna den väl stationerad i Athen och fara vidare mot Patras och Italien. Från Lucca hade jag fått positivt besked och var väntad där sent lördag kväll. Dock var resan västerut inte utan komplikationer. Förra året hade jag råkat ut för det nya järnvägssystemet med byte i Korinth, och jag fruktade något liknande nu. Emellertid slapp jag betala. Tåget söderut var hypermodernt, men när jag bytte i Korinth var även det nya tåget hypermodernt. Problemet var att det inte fanns toalett på någondera tåget. Bytet från det ena till det andra medgav en tidsrymd på endast tre minuter. Ingen prostatamedveten medelåldring hinner slå en drill på tre minuter. Man var alltså prisgiven

418

åt en fyra timmars tågresa utan toalett ombord. Om någon då hade dålig mage var han/hon pantad. I Patras hade jag ämnat göra tusen saker. När jag kom till min färjas biljettkontor visade det sig emellertid att Superfasts webbsida var långt ifrån uppdaterad och att ingenting stämde. Jag hade inställt mig på att ta färjan 8 på kvällen, men biljettkontoret hade den förkrossande nyheten att meddela, att det bara gick en färja idag, och att den gick nu. Det var bara att i panik förse sig med biljett och störta iväg till färjan. Ombord (i sista minuten) fick man ta del av de senaste världsnyheterna, som berättade, att oljepriserna nådde nya rekordhöjder till följd av den nya växande spänningen mot Iran efter att Iran tillfångatagit ett antal förvillade brittiska matroser, vilka Iran skamlöst utnyttjade för politiska propagandasyften. Ingen ville ha ett nytt ännu värre krig än det i Irak. Precis när jag satt och arbetade på dessa rader i restaurangen ombord sprättade den ätande mannen mitt emot en massa flottig sås över skriftsidan i vardande. Ingenting att göra. Det var bara att torka av och fortsätta skriva. Som vanligt fylldes båten av larmande skolresebarn och ungdomar, som stormade omkring hela dygnet, men de störde inte. Stämningen ombord var angenäm med många däcksplatspassagerare som låg i drivor här och där. Vädret blev sämre, men precis när vi kom innanför Kerkyra och gick in till Igoumenitsa klarnade det upp, varvid en underbar solnedgång öppnade ett fantastiskt skärgårdslandskap av höga berg och lugna vatten, gröna skogar och vackra byar, för våra ögon. Däcket fylldes av fotograferande resenärer, som alla insåg det ytterst väsentliga i att uppfånga detta sagolandskap generöst strålkastarbelyst av det sista ljuset från den döende dagen. Kvällen kunde inte bli vackrare. Mitt enda besvär var förfulande utslag på min näsa, som också tidigare då och då utgjort en grogrund för skogar av variter, men nu var det plötsligt värre än någonsin, och jag hade inte tagit med mig min hydrokortisonsalva. Var det det dåliga vinet i Bulgarien, den där vidriga glukolsoppan som skänktes oss av den där krogvärden på vägen till Sofia som var en exakt kopia av Karlsson på Taket? Eller var det alla flottyrerna i maten i Konstantinopel? Var det retsinavinet? Jag hade alltid misstänkt konserveringsmedel och socker som huvudorsakerna till denna allergi, men retsina hade inte tidigare utlöst den. Det var bara, som vid alla infektioner, att låta det värka ut och gå över. Trots allt oväsen sov jag gott på båten, och gradvis under morgonen klarnade vädret upp igen. Som alltid efter ett avsked från Grekland var jag melankolisk men kanske mera nu än någonsin då Grekland varit mera till sin fördel än någonsin. Det var bara att se fram emot ett kärt återseende nästa år.

del 7 : Min vän Porthos Vädret strålade i Italien, och det första jag gjorde när jag ankom till stationen i Ancona var naturligtvis att ta min resas första riktiga italienska cappuccino. Den kostade bara €1,20 och var lika mycket guld värd som alla mina kaffekoppar hittills under resan bara varit slagg. Överallt nästan hade dåliga ”smutsigt vatten”-koppar kostat 2 Euro, i Istanbul hade en

419

tant till och med krävt 3, medan det lägsta jag kommit ner till i Grekland var 1,70. Här var det alltså 1,20 och tusen gånger bättre. Tack gode Gud för ett extra hemland som Italien! På Peloponnesos hade snön ännu legat delvis kvar över bergen, men Apenninerna var helt klädda i vitt i Toscana. Senare skulle jag få veta av Paolo, att det inte hade varit någon vinter alls i Italien i år och knappast ens över södra Alperna, förrän de senaste dagarna. Detta var den 31 mars. Paolo tog emot mig med öppna armar i Lucca, och med i bilen var utom Valentina också vännen Eduardo, varpå vi genast körde iväg till en fest. Det var det festliga öppnandet av ett hälsocenter ”Ninfeo” (”Nymfeum”) med smörgåsbord och alla tänkbara drycker från lokala viner till Spumante och Martini i överdåd för 40 gäster eller mer. Som jag inte hade ätit på hela dagen tog jag det dock försiktigt i början. Festen fortsatte sedan på en lokal restaurang ett långt stycke därifrån. ”Så detta var bara förrätten?” undrade jag. ”Nej,” sade Paolo, ”det var bara aperitifen.” Denne Paolo är alltså min vän Porthos i Lucca, en 100-kilos hjärtlighet av stora dimensioner av högborgerlig härkomst men mycket vänster, med sin naturliga fru Valentina, en förtjusande betydligt spensligare varelse. Eduardo var två meter lång men mera smal och gänglig. Paolos robusthet var inte alltid att leka med. På en fest förra helgen hade han omfamnat festföremålet så eftertryckligt att de tumlat omkull och den överfallne med 100 kilo Paolo över sig fått ett förfärligt astmaanfall. Festen hade avbrutits tvärt, musiken kom av sig och alla gästerna tystnade tvärt, medan festföremålet fick föras till sjukhus med ambulansen. Det gäller att festa försiktigt. Med oss till det rustika matstället var även Daniela och hennes kavaljer Gabriele, som med sin blotta uppenbarelse försatte mig i skrattparoxysmer, ty han var som en exakt kopia av Fredrik Reinfeldt med samma frisyr, samma oskyldiga uppsyn, samma babyansikte, samma storlek och samma klädsel. Bara rösten var annorlunda, ty denne Gabriele var hes och grov och högröstad med en sluddrig plebejiskhet som en romersk slaktare som rimmade illa med Fredrik Reinfeldt. Naturligtvis ville de veta anledningen till mitt höga nöje, och när jag förklarade det hade de lika roligt allesammans. Sedan dess bröstar sig Daniela med att ha en premiärminister till kavaljer, om dock något grovröstad. Festen pågick hela natten, och vi konsumerade snabbt den ena tvålitersflaskan efter den andra. Efteråt körde vi hem, (Paolo är alltid mycket noga med sitt säkerhetsbälte,) och fortsatte festen där med nya flaskor, grappa och allt möjligt. Slutligen somnade alla vid bordet, inför vilket obekväma prospekt alla fann det bättre att helt enkelt rasa i säng. Allt var som det skulle vara. Som morgonevenemang gjorde vi en utfärd till Kameliadalen, ett spektakulärt ställe berömt för sin vilda skog av kameliabuskar och träd. De stod faktiskt i blom, kameliorna klädde träden som julgranar. Byn hette Borgo delle camelie, och man fick vandra dit 5 kilometer för att alls komma dit. Detta är dessutom det första ställe i Italien där det förekommer teodling, där man alltså gör te på kameliabuskar. Det blir kameliate av italienskt fabrikat, en utomordentlig exklusivitet. Efteråt for vi på ett 55-årskalas. Det var en äventyrare som bodde uppe i bergen och senast hade varit med vid det senaste utbrottet på Stromboli nyligen. Han hade fotograferat vulkanutbrottet i detalj på nära håll. I hans dator kunde vi följa med hela dramat, lavans

420

flöde ut ur kratern ner i havet och alla skadorna efteråt med nya sprickor i vulkanön som kunde gå hur djupt som helst. Han var grottforskare och hade även varit i Himalaya men aldrig bestigit några berg utan bara utforskat deras innandömen. Han bodde högt ovanför Lucca med sin familj i ett veritabelt paradis, där han gjorde sitt eget vin, sin egen olivolja och nästan all sin egen mat. I ett primitivt hus uppe i bergen bodde han året runt med sin familj och kunde bara njuta av sin livsföring. Hans gäster och uppvaktare var alla av samma sort: levnadskonstnärer, naturliga ’hippies’ (om man får använda ett så otidsenligt uttryck), musiker och andra kreativa konstnärer. Han hade festat i tre dagar för sin 55-årsdags skull och verkade inte tröttna på det i första taget. Festen bara fortsatte, det öppna huset blev bara öppnare hela tiden, medan alla hans gäster bara kunde njuta av detta fullkomliga jordiska paradis. När vi som avslutning slog oss ner vid en avslutande middag var vi 24 vid bordet, och varken maten eller vinerna tycktes någonsin ta slut. Det var fullmåne, och det hade utan jämförelse varit resans vackraste och mest lyckade dag hittills. Efter tolv timmars festande kom vi hem vid midnatt.

del 8: Festen i Lucca. Allt var kaos i Florens. Ingenting fungerade. Turisterna trampade varandra på tårna på gatorna, alla tåg var försenade, men det värsta var kyrkorna. Varje viktig kyrka hade en kö på minst tusen personer som skulle in i den, Santa Maria Novella, Domkyrkan, San Lorenzo, och så vidare. Det var bara att släppa tanken genast på att någonsin kunna komma in i någon kyrka i Florens denna måndag i påskveckan. Jag besökte dock alla de obligatoriska platserna: Piazzale Michelangelo, piazzan vid Castel Vecchio, domen, Ponte Vecchio, Mercato Nuovo med det gyllene svinet (vars bronsnos åtminstone faktiskt ser gyllene ut då alla besökare smeker den,) och så vidare. Den värsta besvikelsen var dock järnvägsstationen. Ingen mat serverades där mera. I stället var det bara MacDonalds och fast food för hela slanten. Det kunde inte bli vidrigare. Tiggarna drällde också där på stationen. Då och då lyckades någon tiggarpojke smyga sig in på restaurangen och fånga någon gästs uppmärksamhet med sin eländiga uppsyn, varpå personalen genast bedrev klappjakt på honom tills han var ute. Hade de haft hundar hade de skickat dem på honom. Jag höll på att bli där i Florens, ty det var fel på tågtrafiken. När jag slutligen lämnade det besatta kaoset körde tåget halvvägs till Prato och stannade där. Stationen hette Rinfredi. Vi blev sittande där, och jag somnade, tills jag väcktes av upprörda röster som diskuterade med konduktören om de skulle fortsätta eller stiga av. Konduktören visste naturligtvis ingenting. Damen mitt emot mig undrade om hon alls skulle komma fram till Prato idag. (Det är bara 15 kilometer mellan Florens och Prato.) Så satte till allas ofantliga överraskning tåget plötsligt i gång och körde på med full fart. Det hade ingen väntat sig. Jag steg av i Montecatini för att inspektera denna kurort som min far så ofta besökt och även Beatrice Ciurlo talat så varmt om. De varma källorna, som alla kom hit för att bada i, låg ett ganska långt stycke uppåt kullarna, så det var ingen idé att bege sig dit. Där jag

421

stannade i närheten av det lilla centrum hade orten ingenting märkvärdigt att bjuda på. Dock var det en mindre besvikelse än Florens. Jag har aldrig lyckats lära mig tycka om Florens. Det råder ett slags morbid besatthet över staden som jag alltid funnit frånstötande. Dante, som aldrig återvände dit efter landsflykten, har inte mycket gott att säga om dess dystra mörker och klaustrofobiska gator. Ändå var staden säkert bättre på hans tid än vad den är idag. Leonardo blev också utkastad från staden av dess kotteriers bigotta intriger och återvände inte på 20 år. Även Michelangelo arbetade mera och hellre i Rom. Florens är en avgrund, som icke desto mindre framkallade hela renässansen. Paolo odlade allting i sin egen trädgård – sallad, lök, vitlök, morötter, potatis, oljeväxter, oliver, fruktträd – helst ville han bli självförsörjande. Han uppmärksammade noga den astronomiska kalendern för sådd och skörd av olika grödor och var lika biodynamisk som en antroposof. Ett liv så nära naturen som möjligt var hans och hans vänners ideal, varför de sannerligen levde nära paradiset. Hans vän grottforskaren Andrea, vars tredagarsfest vi upplevde den sista efterdyningen av, visade vägen i sitt fullkomliga paradis uppe i kullarna där han gjorde eget vin, egen olja och i stort sett all sin viktigaste föda själv. Hans hus var alltid fullt av folk, dagen före vårt besök hade hans gäster varit 50 i det lilla huset på den lilla täppan, hans liv var lika anspråkslöst som rikt, och ingenting fattades. Vi såg en film han hade gjort med en kollega som förklarade något av den besynnerliga grottforskningspassionen, nästan en galnare sport än bergsbestigning, då man här i stället för att hålla sig i solen och sträva uppåt gav sig ner i absolut mörka djup av ständigt tilltagande klaustrofobi, som endast kunde nås genom ålning och genom att man slingrade sig som ormar. Olyckstillbud var naturligtvis oundvikliga genom gruvgas, ras, syrebrist, översvämningar, fall och benbrott. Att ta sig upp till jorden igen från avgrundshålor i underjorden som tenderade hålla kvar en i kniptångsfällor var betydligt svårare många gånger än att ta sig ner från ett berg. Sista dagen i Lucca gjorde vi en tur till staden och dess begivenheter. Eduardo slöt upp och tjänstgjorde som guide då han verkade veta allt om varje hus i staden. Han var full av intressanta berättelser. Vår avsikt var att besöka Puccinis hus, som var stängt för besök förra året, och det var det nu också. Någon berättade att det varit stängt de senaste sju åren till följd av en arvstvist mellan Puccinis arvingar. Från bergen hördes det åskmuller, och plötsligt var regnet över oss i tunga droppar. Vi var utan paraplyer och måste följaktligen ta vår tillflykt till närmaste krog. Sedan blev det krog efter krog under gradvis framryckning mot bilen. Det blev inte mindre än fem krogbesök på vägen, varje gång under intagandet av en ”chiudini”, vitt vin med campari. När regnet slutligen upphörde och vi nådde fram till bilen var vi ganska runda under fötterna. Men krogrundan hade bara varit en aperitif mot vad som sedan följde. Vi fortsatte festen hemma under frossande i stämningar från flydda tider, främst hippierörelsen under 60-talet, en kulturell explosion av fantasi och kreativitet utgående från den massiva fredsrörelsen mot Vietnamkriget, en rörelse som märkligt nog fortsätter än idag, då den tog sig nya former i regnbågsrörelsen mot Irakkriget; samt befrielsen 1945, som firas varje år den 25 april i hela Italien, som nästan är årets största nationalfest. Vi lyssnade på gamla kampsånger från befrielsen och smälte in i den smäktande nostalgin av

422

efterkrigsårens frihetsyra och diskuterade den fantastiska neorealismen med filmer som ”Rom – öppen stad” och regissörer som de Sica, Visconti och Fellini. Nyligen har bröderna Taviani kommit ut med en ny film som handlar om folkmordet på armenierna i Turkiet under första världskriget, en film att spana efter. Jag försökte ringa till Lorella men fick inte tag på henne. Rasmus var i Milano, men också hos honom kunde jag bara lämna ett telefonmeddelande. Silvia och Sergio hade jag fått tag på och skulle jag få träffa. Festen i Lucca var över. Det var bara att förbereda sig för och gå vidare till nästa fest.

del 9 : Milanocirkusen. Det är inte särskilt långt från Lucca till Milano, men resan tog ändå åtta timmar. Tågen var långsamma, och man fick skarva med tre olika lokaltåg med byten i Viareggio och Genua. I Genua var det strömavbrott, ingenting fungerade, och man fick vänta i två timmar. Det var oväder på gång och isande kallt, men så fort man kom upp i Lombardiet bröt solen fram, och det blev stekande hett. På stationen i Milano var det nästan omöjligt att hitta en telefon. Slutligen hittade jag några längst bort i den jättelika stationen och kunde ringa Silvia och Sergio, mina vänner från Ladakh, som jag rest med två gånger till Ladakh och Spiti och bestigit Rohtangpasset med till fots i lera och regn. Jag fick noggranna instruktioner om hur jag skulle hitta dem någonstans i Milano och störtade mig ner i underjorden och tunnelbanan. Allt fungerade, och snart befann jag mig i deras psykologiska mottagning. Det var ett kärt återseende. Vi hade inte setts på ett och ett halvt år, och det var första gången jag lyckades spåra upp dem i Milano. Även Rasmus kontaktades, och allt var bäddat för ett omfattande rendez-vous. Jag försökte också ringa Gian Carlo och Lorella i Biella men kunde bara lämna automatiska telefonmeddelanden. Vi höll sedan på hela natten. Sergio bjöd på en fantastisk spaghetti med sjöborresås, en specialitet som bara kan erbjudas säsongsvis, med underbara ostar och rött vin som aperitif, vitt vin till maten, ett annat rött vin till osten och åtskilliga flaskor amaro till eftersläckning. Aperitifvinet var ett fylligt naturvin från Sicilien, (Sergio är till hälften sicilianare och till hälften fransman,) ”Cent’are” (nero d’avola-syrah) med synnerligen rik arom, det vita vinet var Soave Classico, och det sista ”A-Mano primitivo” 2003 från Apulien. Alla flaskorna tog slut. Som amaro intog vi en mirto di Sardegna och Fernet-Branca. Det kunde inte bli bättre. Vi var alla i toppform och diskuterade ingående litteratur, Sergio läste med stort nöje Stefan Zweig och översättningar av nordiska författare som Björn Larsson, Arto Paasilinna och Selma Lagerlöf och bad mig rekommendera från en lista vad som var det bästa att läsa från Norden, och vi dissekerade också Freud och Jung. Silvia och Sergio är ju psykologer. Sergio illustrerade skillnaden mellan Freud och Jung med en liknelse. Om Freuds viktigaste spörsmål till en patient var, ”Varifrån kommer du?”, så var Jungs snarare, ”Vart går du?” Freud är mera vetenskapsman medan Jung är mera humanist och metafysiker. Sergio är främst Jungian.

423

Klockan 2 rasade vi i säng förvånade över att klockan var så mycket efter fem timmars intensiv samvaro. Rasmus hade förvarnat och sagt att han inte kunnat stanna länge, därför gick vi inte ut och åt, men han blev ändå kvar till två. Vi hoppades äntligen kunna försöka göra slag i saken och få honom till Verona medan jag var där. Cirkusen fortsatte nästa dag. När jag ringde till Verona möttes jag av beskedet att det var bättre att jag kom först på fredag. Sergio och Silvia skulle resa iväg nu på torsdag. Var skulle jag tillbringa en extra natt i Milano? Ombord på cirkulerande nattåg? Plötsligt ringde Rasmus och meddelade att Lorella hade nytt telefonnummer. Mitt meddelande till Gian Carlo om att jag inte fått tag på Lorella hade gått hem, han hade kontaktat Lorella, och Lorella hörde av sig till Rasmus med sitt nya telefonnummer. Jag ringde Lorella genast. Hon var på väg till Milano, och vi kunde träffas på eftermiddagen. Jag hade fått nytt nattlogi i Milano. Sergio och jag tillbringade dagen på tu man hand. Han skänkte mig en bok av René Daumal och rekommenderade för mig några för mig andra helt okända författare som Ian McEwan och Agata Christoff från Bulgarien, medan jag gav honom en hel lista på viktiga romaner han inte hade läst, som systrarna Brontë, Joseph Conrads första romaner, Bram Stokers ”Dracula”, Mary Shelleys ”Frankenstein” och Hoffmanns ”Djävulselixiret”. Han tog med mig till en lantlig osteria där vi hade en fantastisk lunch, varpå jag traskade iväg in till staden på jakt efter Lorella. Saken var den att jag måste ta en annan tunnelbana ut till södra utkanten av staden, varför jag valde att vandra in till Milanodomen, som jag nu inträdde i för andra gången i mitt liv 40 år efter den första. Jag gick även igenom den praktfulla Gallerian och passerade Teatro alla Scala och statyn av Lionardo da Vinci för att sedan följa Via Verdi ut mot Cadornaplatsen, där jag fann min tunnelbana. Lorella var helt oförändrad och hade som vanligt haft ett turbulent år fullt av prövningar och kriser. Hennes knä var nu opererat, men hon kunde ännu inte springa i bergen. Hon var aldrig hemma i Pollone mera efter att hennes hund hade dött där i hennes armar, den trogna Merlino som de haft i 14 år, medan hon hittat ett annat ställe närmare Santhiá. Som vanligt var hon full av projekt och idéer, och tillsammans med sin kille Yosi hade hon gjort en idealisk resa till Israel den långa vägen med bil över Grekland, färja till Cypern och vidare till Haifa. Fyra dygn hade det tagit. Hon och Gian Carlo var fortfarande de bästa vänner, det fanns ingen hon önskade mera gott i hela världen, medan hon helst rörde sig med kvinnliga bekanta. Hon blev eld och lågor över mina beskrivningar av mina vänner i Lucca och ville gärna komma i kontakt med dem, vilken jag gärna skulle förmedla. Paolo och Valentina i Lucca, Lorella och Gian Carlo i Biella, Sergio och Silvia här i Milano hade ju alla det gemensamt att vi lärt känna varandra i Dharamsala eller Manali. Vi hade en angenäm kväll tillsammans under intensiv debatt om den nya politikens irrvägar att legalisera homo- och lesbiska äktenskap och adoptioner. För mig var det ingenting att diskutera – allt som är onaturligt är en självdestruktiv återvändsgränd. Lorellas väninna Carlotta, som var med sin lilla dotter, ansåg homosexualitet och lesbicism helt enkelt vara en dödlig narcissism, som all narcissism. Politikerna var som vanligt ute och cyklade.

424

Yosi, en argentinsk hebré, var vänlig och angenäm, en lugn och trygg typ, ingenjör och mycket praktisk, men jag föredrog nog ändå Gian Carlo som mera kultiverad och vidsynt, en hårt arbetande läkare. Från början hade jag aldrig godkänt Lorellas separation, och jag kunde inte förstå hur Lorella kunde sova bättre hos Yosi, som snarkade kraftigt. Mitt intryck var att hon fallit mera för den israeliska saken, kulturen och patoset, (hon var ju dramatiker,) än för Yosi personligen. Att båda rökte gjorde inte saken bättre. Som bäst arbetade han som designer av shampoflaskor och hade ägnat 400 timmar (17 dygn) åt att sätta ihop en motorcykel. Lorella förblev den samma, varm och generös, utomordentligt livlig och vital, hon pratade som en kulspruta men den bästa tänkbara italienska, varför det alltid var ett nöje att höra på henne, och ingenting hade förändrats i vår vänskap sedan vi träffats i Dharamsala för nästan fem år sedan, om dock hennes liv oupphörligt sedan dess hade skakats av turbulenser och kriser, mest frambragta av hennes egen oemotståndliga dynamik. Hon var tacksam för mitt besök, och vi hade tur som alls kunde träffas. Därmed var det skönt at få lämna det, enligt Sergio, obeboeliga Milano bakom sig. Den stora succén hade varit kvällen med Sergio, Silvia och Rasmus, som tillsammans med det makedoniska äventyret och festen i Lucca hittills hade utgjort resans höjdpunkter. Nu var det bara att fortsätta mot Verona.

del 10: Från Veronas horisont. Av alla dagar under året var väl långfredagen den sämsta att resa omkring i Italien under, då hela Italien då trängdes om de få tåg som fanns. Under tre timmar 8-11 gick det bara ett enda tåg österut från Milano mot Venedig, och naturligtvis skulle hela världen just därför med just det tåget, med den påföljd att de flesta passagerarna fick trängas i korridorerna. Ändå insisterade en liten cafévagn med briocher, läskedrycker och andra skvalpande förfriskningar på att få tränga sig igenom det överfulla tåget för att ytterligare öka trivseln och trängseln för passagerarna. Bara för någon att nödgas bege sig från en kupé till ett visst ställe i ett angeläget ärende var rena gatloppet som kunde ta en halvtimme i anspråk inte bara på grund av trängseln utan framför allt av allt bagage som stod i vägen. Det hörde ju till saken naturligtvis, att alla som reste denna dag beväpnade sig med maximalt mastodontbagage. Roligt var det inte, men man kom levande fram. I Verona väntade familjen med dukat bord och överväldigande påskvänlighet. Man var hemma hos de sina i Verona igen. Alla mådde bra. Den äldsta var 87 år och mådde bäst av alla, Albertos moder Gina, änka efter min fars kusin Aurelio, som dött för 34 år sedan. Achille, maken till min fars andra kusin Ida, var vid 86 vitalare än någonsin. Hans äldsta son Paolo, min småkusin, arbetade vid 61 år varje dag från halv 7 på morgonen till 7 på kvällen som ingenjör, konsult, delegerare och projektledare. För närvarande arbetade han på ett jättekomplex som skulle inrymma konferenssalar, utställningshallar, kontor och komplex, ungefär som Svenska Mässan i Göteborg, omfattande en halv hektar. Han hade gjort liknande konstruktionsarbeten tidigare i Libyen och arabemiraten. Hans äldsta son, nygift, hade just

425

byggt sitt eget hus, och hans yngsta son arbetade på en italiensk ambassad i Frankrike. Hans fästmö hade ett liknande arbete i Sankt Petersburg. Kort sagt, det kunde knappast bli bättre för dem, och de kunde knappast bli mera perfekta. Vi skulle bli 14 vid bordet på söndag. Det stora bekymret var den obefintliga nederbörden. Hela vintern hade varit torr och obefintlig, sjöar och floder torkade ut, Alperna var utan snö, och så vidare. Det var bäddat för en hemsk sommar. Men detta problem var globalt, om än diskussionsvågorna gick höga i Italien efter Brysselkonferensen, som visualiserade ett dränkt Venedig, New York, San Francisco, New Orleans, Amsterdam, kanske även London, och så vidare. Inom kort väntas världens medeltemperatur öka 6 grader, och då skulle ingenting bli normalt igen. Samtidigt fick jag en hälsning från en 0 grader varm västkust i Sverige. Andra vetenskapliga källor menade att den globala uppvärmningen berodde på en hetare sol, som intensifierat sin aktivitet. Hela Italien, Spanien och Grekland stod inför möjligheten att bli öknar. Det var inte alls roligt. Achille föredrog att inte bry sig om problemet, och han stod ändå med båda fötterna på jorden. Hans son Paolo, min småkusin, levde i sin egen arbetsnarkomani och arbetade hårt 10 timmar om dagen utan umgänge, utan rast eller ro, utan kulturella intressen, utan intellektuella intressen, utan kaféliv och utan annan omväxling än tillfälliga resor och arbetade med sina bankkomplex i Torino med deras tekniska problematik rörande el, värme, vatten och luftkonditionering och annat tekniskt jox och hade inte tid att bry sig om universella problem. Hans liv var perfekt och kunde inte bli perfektare, men det enda han kunde var att arbeta. Därför fortsatte han trots att han kunde pensionera sig, för han visste inte vad han skulle göra annars. Men problemet kunde inte skjutas under mattan. De metafysiskt orienterade trodde på bönens och tankens makt och hängav sig med all kraft däråt. Det var kanske det bästa man kunde göra, om man inte kunde göra annat. Annars var hela min högerorienterade släkt förvånansvärt nöjda med den nya italienska vänsterregeringen. Achille till och med prisade den för initiativrikedom och välbehövliga reformer. Till och med Achille var nöjd om dock mest med dess misslyckanden. Romano Prodi var tråkig men kunde sköta ett lands ekonomi, medan Berlusconi varit rena katastrofen. Påsken bjöd på exceptionellt väder. Lördagen steg temperaturen till 29 i solen och 24 i skuggan, och det var att befara att påskdagen skulle bli ännu värre. Men lyckligtvis kom det litet moln och litet regnstänk, som i all sin ringhet dock var som en befrielse. Familjebanketten blev en fullständig succé. Vi var 14 vid bordet, samlades klockan 1 och skildes från Castagné uppe på berget efter klockan 7. Paolo var på sitt allra soligaste humör, hans äldste (nygifte) son Giordano hade mycket att berätta från sin senaste resa i Burma, yngsta sonen Andrea arbetade på en italiensk ambassad i Frankrike i Chambery och var väl insatt i turerna kring valet om två veckor, (det stora hoppet var en kvinna,) medan Nicola bara arbetade som vanligt. Vi satt utomhus hela dagen, vädret kunde inte bli drägligare, och stämningen kunde inte bli bättre. Ändå drack vi bara sju flaskor vin, alltså bara en halvliter per person, vilket faktiskt var rekord i blygsamhet.

426

del 11 : Avrundning. Det visade sig att vi samtidigt hade befunnit oss i Florens måndag den 2 april och till och med nästan samtidigt på Piazzale Michelangelo, Giordano och jag, äldsta sonen till min kusin Paolo. Han hade till och med vagt anat att jag skulle vara någonstans i faggorna den dagen, men tyvärr hade vi inte stött på varandra, då vi ju aldrig kunnat ana att vi skulle råka befinna oss på samma ställe samtidigt. Under Annandagen gjorde vi en tur uppåt bergen, men på kvällen intog vi en pizza på ”Mattarana”, stället där Giordano gift sig för nu ett år sedan. Han var fortfarande den som stod mig närmast av mina fyra eminenta kusinbarn, även om Nicola hade det varmaste hjärtat och Andrea var den mest begåvade. Giordanos resa genom Burma, Thailand och Kambodja var synnerligen imponerande, och härnäst tänkte de sig till Turkiet med en tre dagars början i Konstantinopel. Tyvärr var Cristina så stressad av nya överhängande vidareutbildningskurser, att jag nästan inte fick träffa henne alls. När jag skulle ge mig av på tisdagen ringde hon enkom för att höra när jag skulle lämna, så att hon skulle hinna se mig före det, men det gick inte. Återresan norrut var lugn och angenäm. Vädret var det bästa tänkbara, 24 grader varmt i Trento och varmast i Italien, och det låg fortfarande snö kvar över Alperna. Sergio hade i Milano skänkt mig en metafysisk bok om alpinism, Anatole Duhamels ”Monte Analogo”, som utgjorde en mycket lämplig och bestickande läsning under vägen. I München råkade man ut för det vanliga eländet i Köpenhamnståget: trångt och fullsatt i Europas obekvämaste nattsittvagn. En besvärlig tyska vräkte sig och krävde mörker (alltså saboterade min läsning) redan vid 23, medan hennes telefon efter det ändå ringde med tysk chockverkan av en tysk mobiltelefonsignal som var som en hel Wagnerorkester. Några återvändande danska skidturister av mycket unga årgångar höll högröstat i gång under stökigt öldrickande halva natten, medan tyska passpoliser hemsökte oss under just den timme då det var som säkrast att alla skulle vara djupt försänkta i sömn. Men gradvis skingrades de värsta medpassagerarna åt olika håll, och man kom fram till Köpenhamn nästan ensam i tåget och nästan för första gången i tid. Det var bara att genast ta tåget vidare till Helsingör och därifrån vidare till Hornbaek. Det var alltid svårt att komma vidare därifrån, så denna gång gick jag den åtta kilometer långa vägen hem till Enggaarden, där min mor väntade med en förlösande lunch och oemotståndligt Valpolicellavin precis ett dygn efter att jag lämnat Verona. Därmed blev det egentligen ingen större skillnad, och det var precis som att Italienvistelsen förlängdes med ett välkommet extra dygn. Och inte nog med det. Efter den underbara tillvaron i ett vårknoppande Danmark fullt av blommande forsythior var jag väntad hos min äldsta barndomsvän i Lund, vilket var sista anhalten före den slutliga hemresan. Emellertid blev denna geografiskt korta resa krånglig, ty först gällde det att få transport tillbaka till Hornbaek, sedan ta tåget till Helsingör, sedan ta färjan till Helsingborg, sedan ta det utomordentligt långsamma pågatåget till Lund så att man kom fram ordentligt försenad, och slutligen, det värsta av allt, en lokalbuss som inte fungerade, då varenda passagerare med kort (vilket var alla utom jag) fick sitt kort fastnat i

427

kortmaskinen. Chauffören hade oändliga besvär med detta, då han vid varje busshållplats på nytt måste stiga upp för att ta en dust med den obotligt tredskande maskinen. Men när jag väl kom fram efter några extra vilsna promenader väntade M. med middag. Vi hade inte setts sedan sin hustrus begravning för nio månader sedan, men han hade klarat traumat av förlusten av sin livskamrat sedan drygt 30 år (med fyra exemplariska barn) förvånansvärt väl om dock hösten varit svår. Vi pratade mycket om detta. Han förklarade att han klarat sorgearbetet mest genom att hon under sitt sista år, när det redan var säkert att hon var på väg, i förväg hjälpt honom och sig själv genom det värsta, om man dock aldrig nog kan förbereda sig för döden. Nu skulle han iväg på en resa och laborerade med flera nya reseprojekt, bland annat till Istanbul, där han inte varit på 30 år, och var definitivt på den positiva sidan av livet igen. Vi skulle detta år (tillsammans med G.) fira 45årsjubileum av vår vänskap och såg fram emot 50-årsjubileet det berömda Venusåret 2012, då Mayakalenderns tideräkning tar slut och följaktligen vad som helst kan hända. Även i Lund gick det åt mycket och gott rödvin, så eftersmaken av Italien förlängdes ytterligare. Sedan var det bara att ta tåget direkt hem, där brevlådan väntade med drivor av räkningar och refuseringar i vanlig ordning. Dessa mardrömmar av bekymmer som alltid skoningslöst infinner sig vid varje hemkomst från utlandet blir ständigt mer traumatiska. Men ända fram till det förödande målstrecket hade resan konsekvent varit fullkomligt idealisk utan några obehagligheter alls, vilket var unikt – inga olyckor, inga bomber, inga stölder, inga motgångar, ingenting, bara fester och fröjder. Det enda man kunde anmärka på var att min förlängda vistelse i Bulgarien förkortat min vistelse i Italien, så att jag blivit utan både Sicilien och Rom. Man borde göra en sådan här Inter Rail-resa en extra gång i året bara för Italien. Resan hade kostat 8000 inklusive allt under 29 dagar 15 mars–12 april 2007 och var årets första större resa. Det var bara att hoppas på att det skulle bli fler.

Resan till Zanskar Del 1 : Bort från Ingmar Bergman. Resan kunde inte ha inletts mera ypperligt än genom att min förra Indienresas reskamrat Halvar erbjöd mig sitt hem som övernattning som strategiskt utgångsläge inför bussfärden ut till Landvetter, då han bodde strax ovanför busshållplatsen vid Korsvägen. Alternativet hade varit en sömnlös natt, en promenad genom öde gator klockan 5 på morgonen och utslagenhet från början. De senaste dagarna i Göteborg hade varit fruktansvärt påfrestande genom kvalmig fuktig hetta som omöjliggjort allt arbete, då fingrarna klibbade sig vid tangenterna och papper man skrev på blev läskpapper. Sista dagen hade som vanligt varit extremt stressig då det gällde att hinna med allt utan att man hann med någonting. Denna situation hjälptes inte upp av uteblivna möten (där man

428

väntade och förlorade tid förgäves) och saboterande regnskurar som omöjliggjorde jobb man lovat ställa upp med, som gräsklippning och pianoflyttning. Dessa företag fick anstå till senare efter min avresa med andra kamikadzepiloters hjälp. Jag hade kommit över en ovanligt billig resa redan i juni för bara 5300 kronor med Finnair och mellanlandning endast i Helsingfors. Jag hade inte flugit till Helsingfors sedan 1959 och 1977. Med mig på resan som en annan kamikadzepilot hade jag dessutom fått en dam som anmält sig frivilligt och aldrig varit i Indien tidigare, en värmländska och väninna till Lisbet, som ju också bestått mig förra resans värmländska reskamrat Halvar. Gick det så gick det, så det var bara att tacka och ta emot, och det gick ju bra förra gången. De paranoida bestämmelserna på flyget hade lättats så långt att man nu fick inhandla en flaska på flygplatsen och få den med sig hela vägen fram även genom en mellanlandning utan att berövas den med våld och få den uthälld i vasken, om man höll den i en förseglad förpackning och alltså inte tillät sig någon sup på vägen. Fulla passagerare hade tydligen blivit ett problem i flygtrafiken, som om det inte räckte med fulla piloter. Annars blev flygresan angenäm mycket tack vare Kerstins angenäma sällskap. Hon hade arbetat som polis i tjugo år (radiobilsförare) men tidigt ådragit sig ett förödande tinnitus av okänd anledning (ständig brandvarnare på båda öronen), varit gift och haft två söner men tvingats avgå med pension i förväg på grund av allvarliga stressymptom. Hon hade hjälpt Lisbet till hennes första kolonistuga vid Slottskogen, och den vägen hade vi träffats. Lisbet hade ju ständigt imponerat på hela sin omgivning genom sina talanger som socialt geni. Det blev tack och lov mycket rödvin på flyget, vilket förkortade de sex timmarnas sardinburkssittande till Delhi avsevärt. Vid mellanlandningen i Helsingfors (med endast tre timmars väntetid) förbryllades vi av ett flyg som skulle gå till Billund, ett helt okänt ställe för våra geografiska kunskaper, och mysteriet accelererade med att det dessutom utmärktes av ”Partille” bredvid som närmare förklaring. Varken Kerstin eller jag kände till någon flygplats Billund vid Partille. Flygbeteckningen var den enda med sju bokstäver/siffror (alla andra hade sex eller fem) och inleddes med JXX. Det verkade rent nonsens, vi misstänkte något datorfel, men flyget till Billund gick faktiskt om dock 3½ timmar försenat och försvann från monitorerna, vilket tycktes bekräfta ”Billunds” existens vid Partille. (Senare såg vi dock markeringen ”Partille” även vid flyg till London och New York, varför vi drog den förnuftiga konklusionen att det helt enkelt måste betyda något liknande ”avgång” på finska.) I Delhi vid framkomsten till midnatt var det 33 grader varmt, och vi möttes av musik i högtalarna av Tjajkovskij (första pianokonserten), Mozart (en annan pianokonsert), Gershwin (Rhapsody in Blue), Hubert Bath (Cornish Rhapsody), Grieg (pianokonserten), Beethovens månskenssonat, Saties gymnopedi och annat sådant. Det hade aldrig hänt förut. Det kändes som ett befriande välkomnande i synnerhet i beaktande av vad vi lämnat bakom oss. Ingmar Bergman hade ju dött, och ända sedan det hände hade TV dagligen påmint om hans filmer, varvid många känt sig förpliktade att se dem och lidit outsägligt. Man kommer inte ifrån att hans bästa filmer är mycket bra, som ”Gycklarnas afton”, ”Sommarnattens leende”, ”Nära livet” (hans kanske allra bästa film), ”Det sjunde inseglet”, ”Jungfrukällan”, ”Smultronstället”, ”Nattvardsgästerna”, ”Persona”, ”Trollflöjten”, ”Höstsonaten” och

429

”Fanny och Alexander”, medan man heller inte kommer ifrån att han ohjälpligen upprepar sig hela tiden, sjukligt ältar och frossar i det morbida och för det mesta är olidligt långsam. Alla sunda mänskor jag träffat som känt sig skyldiga att ägna Ingmar Bergman sin uppmärksamhet hade i regel efter ett tappert försök att se en film nödgats stänga av den efter fem minuter på grund av dess överviktiga tunga självupptagenheter. Kerstin var inget undantag. För att nämna några exempel på hans värsta filmer bör man kanske glömma ”Tystnaden”, ”Skammen”, ”Vargtimmen”, ”Såsom i en spegel” (hans första sjuka film), ”Viskningar och rop” och ”Scener ur ett äktenskap” bland alltför många andra. Vi tog en taxi in till staden redan klockan 2 och kom på en buss till Chandigarh klockan 3. Klockan 9 var vi där och tog en buss till Kullu, som nåddes klockan 18. Sedan återstod den sista etappen, de sista fyra milen till Manali, i en mycket liten överfull buss med skrällande indisk popmusik i högtalarna – den värsta hjärnstress som finns. Vi kom fram strax efter skymningen klockan 20. Sjutton timmar hade bussresan tagit efter en 11 timmars flygresa med 3 timmars väntan i Helsingfors. Flykten från Ingmar Bergman till Manali hade tagit 35 timmar.

del 2: Förtvivlade besvikelser Allt var lugnt som vanligt i Manali, men vädret var gränslöst deprimerande: bara hällregn hela tiden. Det var bara att lämna staden snarast möjligt. Den enda muntrationen var den lokala elefanten, som tågade upp och ner för paradgatan dagligen med turister. Redan i Delhi hade vi under den sällsamma nattkörningen genom en välsignat trafiklös stad stött på två paraderande elefanter som säkra fordon i gammal god stil. Paradgatan i Manali hade stängts av för trafik, så att den vunnit på att bli helt och hållet en gågata. Vashisht fungerade som vanligt trots hällregnet, och naturligtvis uteblev utsikten därifrån. När jag köpte biljetterna redan på söndag möttes jag av chockbeskedet att bussen skulle avgå följande dag först på eftermiddagen klockan 2. Det betydde sen ankomst till Keylong i mörker, vilket var trist, då det var ett så vackert ställe, med omedelbar avresa på morgonen klockan 5, fortfarande i mörker. Men det var inte det värsta. Min värd hade berättat att det regnat litet i Himachal i år och att Rohtang varit avstängt bara en dag. Emellertid tycktes regnandet börja nu lagom till min ankomst med katastroffara överhängande som oavvislig följdenlig möjlighet. Bussen var försenad. Vi satt ett antal västerlänningar i busstationens hällregn utlämnade åt ödets nycker, en grupp israeler, ett franskt par, en tysk, ett polskt par, en holländska och vi. 50 minuter försenad kom bussen, den måste lastas i panik, alla ryggsäckar måste upp på taket då bussen var ett reservfordon med mindre plats, och där lämnades ryggsäckarna utan betäckning åt regneländet. För sent upptäckte vi vad som hänt. Det regnade hela vägen upp till det ödesdigra Rohtangpasset, och så dåligt väder har jag inte erfarit där sedan den gången 2004 när vägarna regnade bort i jordskred och vår enda möjlighet att komma över Rohtang var till fots – med allt bagage vattenskadat på vägen. Endast handbagaget inne i bussen klarade sig denna gång.

430

Redan vid Marhi var tjockan så tät att man varken såg himmel, mark, horisont eller väg, och den blev bara tjockare. Först på andra sidan lättade det något, men bara längst i norr mot Ladakh syntes några molnsprickor. Vi nådde Keylong halv 10, och där väntade den värsta överraskningen: bussen stannade inte längre vid gamla busstationen, där jag hade mitt hävdvunna älskade Tashi Delek-hotell med de tibetanska tvillingbröderna som kokade världens godaste mat, utan det hade byggts en ny busstation utanför staden, där man hänvisades till vidriga lyxhotell med television på rummet. Det var det sista vi ville ha, men det var sent, de få dormitorier som fanns var fullbelagda, så det var rena utpressningen. Vi försökte pruta (från 500), det var omöjligt, då ville vi gå, och först då visades vi ett enklare rum för 200. Jag hade inte ätit på hela denna långa skumpiga påfrestande regningsdag med sjögång bland molnen under ständiga uppskakningar, som i en massagemaskin, på de dåliga vägarna, så jag ville gärna äta något. Matställena var bristfälliga och hade i princip bara ris så här sent. Till slut hittade jag en liten solkig tibetansk dhaba där de åtminstone hade thukpa (tibetansk nudelsoppa). Hur som helst var det underbart att höra tibetanska igen.

del 3: Räddade Det gällde att summera förödelsen. Allt var ödelagt. Alla mina böcker var vattenskadade, alla våra kläder var dränkta, Kerstins nya fina toapappersrulle var i upplösningstillstånd, och så vidare. Jag var fullständigt förbannad. Allt hade varit helt misslyckat hela dagen, från fallet i regnet på den leriga stigen upp till Vashisht i Manali med uppfläkt underarm till den slutgiltiga dubbla katastrofen i Keylong med uppslitande förändringar och bagaget förstört av vatten. Därtill kom pressen att vi måste stiga upp 4.30 följande morgon för att hinna med bussen, vilket i bästa fall skulle unna oss fem timmars sömn. Jag lyckades somna men vaknade efter bara en timme och var rosenrasande fortfarande. I sådana lägen hjälper det inte ens att räkna får. Hur jag till slut somnade från den upprörda vreden är ett ouppklarat mysterium, men när jag vaknade visade sig klockan vara 5.10. Väckningen på Kerstins mobil hade inte fungerat. Detta förbättrade knappast vårt läge. Vi riskerade att bli uppehållna på detta skräckställe ett extra dygn och nödgas betala för en extra biljett. I panik störtade jag ner för att se om kanske bussen ändå stod kvar medan Kerstin i panik fick börja packa ner sina våta kläder och persedlar, som inte alls hade torkat under natten. Bussen stod kvar. Jag bad chauffören hålla den. Sålunda kom vi i alla fall iväg. Resan över öknen med de fyra höga passen Baralacha La (4900 meter), Maku La (5100), Langchung La (5300) och Tanglang La (5400) har jag skildrat förut ett antal gånger, och denna gången blev jämförelsevis smärtfri. Vägen var bättre, inga oväder störde oss, passagerarna var helt utan stökiga element, ingenting försenade oss, så vi kom fram till Leh precis efter 15 timmar strax efter skymningen. För första gången hittade jag vägen i mörkret till min familj i Leh utan att ramla och gå fel, så vi var hemma halv 9 och blev lika översvallande väl mottagna som vanligt.

431

Dock kommer man inte ifrån att jag blir äldre, och i år gick mina tankegångar mer än någonsin i de banorna att det mycket väl kunde bli sista gången. Min huvudvärk det senaste året har plötsligt föranlett nedtrappningar och försiktighetsåtgärder i mitt liv, och när i år huvudvärken blev hemskare än någonsin efter det sista passet (trots kopiös vatten- och tedrickning) kändes det mer än någonsin som sista gången. Men så fann man sin familj igen, man blev hemma igen i hjärtat av denna tibetanskbuddhistiska kultur i Leh, hela världen var här genom att Dalai Lama var här och hade inlett sin offentliga undervisningsséjour, kort sagt, man hörde hemma här. Beslutet att eventuellt inte återkomma mer hänsköts till framtiden. Här kunde vi nu torka våra kläder och böcker, ta det lugnt och förkovra oss under några dagar, Kerstin hade en helt ny värld att upptäcka här och såg fram emot att få träffa Helena Norberg-Hodge som nu också var här, så här fanns mycket att göra. Själv planerade jag först och främst att utforska Zanskarmöjligheterna med buss för att på nytt försöka genomföra den expedition som strandat så nesligt genom översvämningarna förra året. Detta årets nederbörd hade varit moderat och inskränkt sig till att rena och förfriska luften. Kerstin ville gärna följa med till Zanskar, men då detta var hennes första besök i Indien och på hög höjd dessutom ville jag helst inte utsätta henne för risker av äventyrerier på helt okänd mark. Dessutom hade det problemet infunnit sig, att jag med min lättväckthet med periodiska sömnsvårigheter inte hjälptes av att hon hade ett mycket variationsrikt och underhållande snarkande som bjöd både på musikunderhållning och explosioner. Att ligga sömnlös i spänning lyssnande till vad som skall ske härnäst i en kamrats accelererande snarkningsdramatik är det inte att rekommendera att spendera en semesters alla nätter på.

del 4: Dalai Lamas föreläsning. Vi gav oss iväg tidigt i morgonen för att lyssna till hans undervisning i Choglamsar. Emellertid flockades så mycket människor dit för hans skull att vi fastnade i en oändlig trafikstockning och kom fram 20 minuter för sent och fick därför ganska dåliga platser på långt avstånd från honom (men ändå med honom inom synhåll) och på den hårda marken på det våta gräset. De som visste vad det handlade om hade tagit med sig vattentäta sittdynor. Man uppskattade hans publik till omkring 20,000 personer. Det var väl mellan fem och tio tusen samlade på ängen framför hans talarstol, men det rådde ständig cirkulering, folk bröt ständigt upp, och det kom ständigt nya. Han skulle undervisa i tre timmar från 8.30 till 11.30, men jag och Jon från Holland bröt upp klockan 10. Vi kom honom inte närmare, och hans undervisning blev hela tiden svårare att hänga med i. Från början var det lätt och helt klart, allt vad han talade var ren filosofi, och ämnet var självbehärskning och bekämpandet av lidandet och ens egna känslor och anledningen till olycklighet, som nästan bara bestod av demoner i form av obehärskade och okontrollerade känslor av hat och oro, passion och svartsjuka, habegär och egoism. Allt detta kunde åtgärdas genom träning i självbehärskning främst genom meditation.

432

Och denne rene filosof, säkert den renaste i världen, ägnar Kina all sin energi åt att hänsynslöst bekämpa, förtala, intrigera mot, sabotera och genom propaganda hjärntvätta världen med att han skulle vara en förfärlig skurk. Någonting oskyldigare kunde man inte tänka sig. Hans undervisning var ren och klar och fullständigt okontroversiell, det var egentligen bara sunt förnuft för hela slanten upphöjt till en filosofisk nivå, och emellanåt kluckade han till i små oskyldiga skratt. Och alla dyrkade honom för hans utomordentliga godmodighet helt oberoende av alla kinesernas förintelsestrategier mot hans folk och kultur. Det var en underbar dag, och jag tog tillfället i akt och gick upp och längst bort i staden och besökte min gamle vän överste Kalon. Han pysslade med sin trädgård som vanligt, och det var helt ljuvligt att sitta med honom på hans terrass över en kopp kaffe och prata. Han var god vän med Dalai Lamas syster som han nyligen haft på besök. Deras yngre broder skulle också ha kommit men hade varit för trött efter alla oändliga officiella tillställningar i Leh till Dalai Lamas ära. De hade plågat honom en hel eftermiddag med tal och dansföreställningar och annat nonsens ända till kvällningen utan att fatta att de tröttade ut den gamle mannen och borde låta honom få gå hem och vila sig. Där han residerade i Leh var han fullständigt instängd med rigorös säkerhetsbevakning och kunde inte ens gå ut i någon trädgård. Översten och jag var helt överens om att hans ställe här skulle erbjuda en idealisk tillflyktsort för Dalai Lama långt bortanför staden med bara fri natur överallt runt omkring. Han hade också den goda nyheten att meddela, att en förändring skett med israelernas uppförande i Indien, vilket jag observerat redan på bussen, där den israeliska grupp som förekommit inte alls varit lika stökig som vanligt. Israel hade uppmärksammat problemet och skickat rabbiner till Indien. Bara i Leh bodde det två rabbiner med familjer och allt vilkas enda uppgift var att se till att israeliska turister skötte sig. Detta hade behövts. En annan god vän jag mötte på vägen tillbaka till Leh var Ali Rahi, som plötsligt tillropade mig från någon byrå. Det visade sig att han hade öppnat egen rörelse och turistbyrå på vägen till Changspa, och till hans första grupper hörde en klunga svenska tanter från Ladakhs Vänner i Stockholm. Han umgicks med ambitiösa planer på att köra dem i lyxbuss till Tso Moriri (på extremt avstånd och höjd), den stora saltsjön, om deras fysiska tillstånd skulle palla för det. Det var ett kärt återseende och en värdig avslutning på en alltigenom lyckad dag.

del 5 : Iväg! En annan gammal vän jag återsåg var Tony från Örebro, som nu var sitt 30-e år i Indien. Han kände bara en som varit här ännu längre: den legendariske ”Chaupathi Express”, italienaren som ständigt puttrade omkring i Indien på sin scooter med detta namn. Han brukade pendla mellan Goa på vintern och norra Indien på sommarn, i princip följande turisttrafiken (liksom köpmännen och tiggarna), som belägrade södra Indien och Goa på vintern, sedan drog sig upp till hill-stationerna när det blev för varmt, Ladakh och Kashmir under monsunen och sedan åter hill-stationerna och Nepal tills det blev för kallt. Tiggarna utgjorde nästan ett eget skrå, deras arbetsledare var särskilt skickliga i att utbilda barn till

433

oemotståndliga tiggare, och inget yrke i världen lär ha fler barnarbetare att uppvisa. Med den krympande världen och de förbättrade resmöjligheterna hade även tiggarna blivit betydligt mera rörliga. Mina holländska vänner på vårt familjehärbärge var (som de flesta holländare) alldeles för liberala och hade inga skrupler när det gällde att uppfylla tiggares önskningar. De flesta som ger tiggare något resonerar som så, att det är det bästa (och ofta enda) sättet att bli av med dem, då de är envisa, påstridiga och aldrig frivilligt släpper ett offer. De vägrar acceptera ett nej till svar och tenderar att aldrig ge upp förrän de fått sin lön. Jag har konsekvent ignorerat dem alla sedan min andra Indienresa. Detta var min tjugonde. De helt enkelt begick misstaget att tråka ut mig. Holländarna var tre, två äldre damer och en mycket energisk man i min ålder som trekkat våldsamt i hela Zanskar. Han brukade alltid se till att han hade massor med mynt på sig att bli av med tiggare med. De två damerna var ute i humanitära ärenden. Den äldre av dem var varmt engagerad i den tibetanska frågan, backade energiskt upp alla ”Free Tibet!”-rörelser och var delaktig i flera idealistiska projekt i Dharamsala och Ladakh för utveckling, utbildning och främjande av tibetaner och ladakhier, som skolor för hemlösa och föräldralösa och annat sådant. Hon var säkert långt över 70 men reste ändå energiskt och regelbundet flera gånger om året runt i norra Indien och var inte rädd för något. Hon utstrålade en gränslös värdighet parad med självuppoffrande ädelmod, klokhet och värme. Hon talade en utsökt engelska och hade delvis nordiskt påbrå, då hennes familj hört till den baltiska adeln i Lettland och tvingats fly inför ryssarnas och tyskarnas anstormningar. Innan de kom till Holland hade de bott i Sverige. Det var hon som inbjöd mig att medfölja till Dalai Lamas föreläsning, och hon var mycket intresserad av vilka tricks jag kunde för att komma billigare undan i Indien med min 15-åriga erfarenhet av 20 resor. Vi blev mycket goda vänner, och hon visade ett särskilt intresse för mina finsk-italienska anor med baltiska aristokratgudföräldrar. En annan synnerlig god vän som jag plötsligt fick i Leh var den två meter store trekfantasten Peter från Prag, som var specialist på att kasta sig ut på omänskliga fysiska strapatser och ådra sig alla möjliga ben- och fotproblem och ändå vägra vila sig mellan varven. Han gav mig en hel del värdefulla tips för Padam. Jag träffade även Helena även om det var kort. På fredagen efter filmförevisningen av hennes film ”Ancient Futures” ställde hon själv upp med en egen föreläsning och berättade om de senaste projekten drivna av ”Women’s Alliance”. Som alltid var hon outtömlig i expertkunskaper om världens ekologiska tillstånd och välinformerad om allt det aktuellaste, till exempel hur klimatförändringen i Tasmanien medfört halsbrytande väderrekord både vad gällde kyla och hetta, torka och ösregn. Klimatuppvärmningens främsta och kanske fatalaste konsekvenser är att väderförändringarna ständigt blir mer extrema, plötsliga och dramatiska. Det blir allt vanligare att ett begränsat område drabbas av översvämningskatastrof genom förödande skyfall medan det omgivande landet förblir torrt. Vädret har blivit mera temperamentsfullt och aggressivt över hela världen, medan glaciärerna bara smälter bort hela tiden och hotar med bl.a. uttorkning av hela Kina med tiden, mycket även tack vare Kinas kalhuggningar av Tibet.

434

Under tiden kämpade jag förtvivlat för att på något sätt kunna komma till Zanskar. Min favoritreseagent ställde generöst upp med all hjälp och information han kunde ge och visste att berätta att det nog gick en buss någon gång. Han visste dock varifrån, men när jag kom dit fanns det ingen buss där. Följande dag hittade jag den, men dess två tillgängliga ansvariga var tämligen svävande på målet. De bad mig komma tillbaka nästa dag. Jag höll min agent informerad, som visste att berätta att det skulle gå en jeep för 800 rupier. När jag kom tillbaka nästa dag till bussen satt där en ensam flicka och väntade. Hon var i samma sits som jag och hade försökt i tre dagar. En ansvarig kom upp till oss, beklagade att chauffören inte var där och bad oss komma tillbaka efter två timmar. Detta bragte flickan i upplösningstillstånd, hon hade ett arbete att sköta och kunde inte ständigt springa genom hela staden för att fånga obefintliga busskonduktörer, och var färdig att ge upp. Jag erbjöd mig att hjälpa henne till en biljett, och sålunda brast inte hennes hjärta. Hon anförtrodde mig en delbetalning, om jag lyckades skulle jag få resten senare, och sålunda skildes vi med något hopp. När jag kom tillbaka punktligt två timmar senare var det samma sak: ingen chaufför, inget besked, kom tillbaka om två timmar. Då gick jag till min vän agenten, och han fixade saken genast. Han telefonerade jeepchauffören, som infann sig inom en kvart. Min biljett blev utskriven, 800 kontant, varpå jag frågade om han ville ha en passagerare till. Svaret blev ja, ”men i så fall kan hon inte få samma förmånliga pris som du.” Jag lovade vara tillbaka inom en kvart och sprang till mitt möte med flickan. Jo, hon var intresserad. Vi skrotade bussen. Hon kom med till kontoret och fick genast en biljett för 1000 rupier. Vi skulle starta klockan sju följande morgon. Allt var frid och fröjd. Jag kunde nästan inte tro på det efter tre års Zanskarfiaskon.

del 6: Iväg! (forts.) Sista kvällen i Leh avfirades sex fransmän, som skulle avresa följande morgon. Tre av dem var en familj med en söt blond tonårsflicka, ungefär som Catherine Deneuve som ung, medan de övriga tre var min gamla vän Catherine med två väninnor. Catherine hade varit en hel månad i Ladakh, och vi hade alltid haft roligt tillsammans. Förra gången hade hon av vår familj i avskedspresent fått en ”Om mane padme hum”-klocka, en förfärlig tingest som satte i gång en munkkör med orkester vid varje timslag som mässade ”Om mane padme hum” ihållande i det oändliga, tills man stängde av den, varpå de började igen vid nästa timslag. Jag undrade vad som skulle hända om ingen stängde av dem. Antagligen skulle batteriet ta slut. För denna tingest råkade hon fast i tullen. Säkerhetsvakterna sade strängt till henne: ”Du har en klocka i bagaget,” och tog för givet att det var en bomb. Följaktligen omringades hon av säkerhetsvakter med osäkrade k-pistar. Hon fick världens svårigheter med att förklara att det bara var en vanlig ”Om mane padme hum”-klocka, vars egendomliga egenheter hon tyvärr inte kunde demonstrera då batterierna tagits ifrån henne vid incheckningen. Slutligen demonstrerades klockan utan att den exploderade, och hon fick ta den med sig.

435

Vi var sexton vid bordet utom ett osäkert antal myllrande barn. Morgondagen skulle Dalai Lama ge sin avskedsföreläsning för den här gången, varför det var extra festligt med alla släktingar på besök. Kerstin hade tyvärr blivit sjuk med magproblem och frossa, och vi konstaterade båda att det varit ett under att hon klarat sig så länge utan men under sin första vistelse i Indien: hela åtta dagar! Allt hon behövde var vila och sömn. Våra två holländska äldre väninnor skulle längre fram bege sig till Nubra, och jag försökte både övertala dem att ta Kerstin med och Kerstin att slå följe med dem. Resultatet får jag veta efter min Zanskarresa. Klockan sju på morgonen bar det iväg. Vi var sex personer inklusive chauffören. Bara jag och Sarka, som hon hette, en tjeckiska, var utlänningar, medan de övriga tre var tvättäkta ladakhier, två helt unga och en äldre något mer distingerad gentleman, små till växten och mycket livliga. En av de unga inbjöd mig till sitt hem i Padum. Färden till Kargil tog åtta timmar och var tämligen smärtfri. Vi gjorde tepauser i Nimmu, Khaltse och Mullbäck (som stavas på hundra olika sätt, som Mulbek, Mulbakh, Moelbaek, Millbrook, så varför inte även Mullbäck?) Vädret var kalas hela vägen, och ressällskapet var det bästa tänkbara. Ladakhierna bjöd på tibetansk bröllopsmusik utom ladakhisk folkmusik för hela slanten. Den ladakhiska folkmusiken består egentligen av en enda melodi, som dock varieras i tusende olika versioner. Denna musik är alltid angenäm och kan vara både livlig och lyrisk. Tonarten hålls inte alltid utan kan vara tämligen svävande, då instrumenten ständigt tenderar att sjunka medan sångarna alltid sjunger i överkant och tenderar att stiga. Resultatet är pittoreskt. Efter varje soloinsats är skillnaden alltid en halvton, varefter det småningom jämnar ut sig. Vi kom fram klockan 5 till Kargil i god tid före skymningen. Jag hade inte varit här på 7 år men fann stället tämligen oförändrat – 90 procents mansdominans på gatorna i en vackert belägen men tämligen ruffig stad. Vårt hotell blev därefter. Sarka hade svårt för att acceptera det, men det var svårt att inte hitta något sämre. Vi intog dock en superb middag på ”Standard Restauran”, en ’fried rice’ som nästan var som en äkta buryani med massor av te efteråt. Vi fick en god underhållare som sällskap i form av en hotellägare från Srinagar, som naturligtvis framhöll sin konfliktsönderslitna stad som den bästa och vackraste i världen och insisterade på att vi måste inkludera den i vårt reseprogram. Vi passade på att intervjua honom, och han berättade att restiden från Kargil till Padum 25 mil på världens sämsta väg tog 13 timmar. Vår chaufför hade ambitionen att starta klockan 2 på morgonen, vilket vår man tyckte att lät bra. Jag räknade kallt med att vi tidigast skulle komma iväg 3 men kanske hinna fram före skymningen.

del 7 : Hotell Skumrask – en natt i Kargil – lunch och punktering vid Penzi La. Hotellet vi hade tagit in på var ett stökigt ställe. Det visade sig senare på kvällen. Eftersom vi skulle stiga upp klockan 2 för att fara vidare gick vi och lade oss före 9, men hotellet hade bara en toalett, och hotellet var fullbelagt, mest av israeler och andra vilsekomna som vi. De köade alla för toaletten, vars hygien naturligtvis var sådan att ju

436

mindre sagt om den saken desto bättre. Man kunde med nöd överleva ett besök, och nöden att komma ut därifrån var större än någon nöd kunnat vara som hänvisat en dit. Ändå tog kön aldrig slut, och efter en halvtimme stod samma israeliska flicka kvar utanför och väntade som var före mig. Men det var inte det värsta. När vi äntligen somnat väcktes vi brutalt av skrik och visslingar från gatan. I nästa ögonblick lät det som om ett stökigt gäng av något slag hade brutit sig in på hotellet. Det var mörkt, så vi visste inte vad klockan var, och jag undrade om klockan redan kunde vara 2 och om det var de våra som kommit för vår hämtning. I nästa ögonblick bultade det våldsamt på vår dörr. Med största svårighet steg jag upp och öppnade. Det var värden. ”Beklagar att vi måste väcka er, men vi behöver några täcken från ert rum.” Det var allt. De stökade en stund, hämtade sina täcken och försvann. Klockan var 11. Vi hade tre timmar kvar till nästa väckning. Den kom aldrig, men vi vaknade av oss själva, som man ofta gör när en inre väckarklocka är av nöden, och när ingen hämtade oss klockan 2 satte vi i gång själva. Emellertid var alla dörrar låsta med hänglås, så det var svårt att hitta ut, men vi lyckades omsider. På gatan mötte oss chauffören, som just startat för att hämta oss. Vi kom iväg halv tre, och vi hade blivit två passagerare rikare, så vi var nio. Efter 50 km och två timmar kom vi fram till Sanko, den första byn på vägen, där det lokala tesjappet nog hade vaknat men inte satt i gång. Det lyste i två övre fönster, så vi fick klättra upp dit och meddela att de hade väntande gäster. Snart öppnade serveringen. Medan vi satt där och njöt av våra varma teglas till frukost dök det upp fler gäster från olika håll, som liksom av en magnet drogs till byns medelpunkt och enda ljuspunkt för att dricka te. Vi blev småningom riktigt många, stämningen och pratmakeriet var på högvarv, och när vi slutligen började fara vidare tömdes sjappet igen lika effektivt som det först hade fyllts av omkring 16-18 personer, som en bykrog med ovanligt tidiga tider. Då började det redan småningom ljusna, och snart vaknade man upp inför ett oerhört skådespel, när tvillingbergen Kun och Nun (båda över 7000 meter) började växa upp över horisonten och fullkomligt dominera den med sina praktdräkter i snö och is. Det kunde inte bli bättre. Jag inledde min nya kamerafilm genast, som nästan helt skulle vara konsumerad innan dagen var slut. Resan upp genom dalen blev sannerligen en hänförande upplevelse. Vägen ringlade sig mellan ett helt konglomerat av 6000-meterstoppar medan de vackra dalarnas pittoreska bebyggelse småningom avtog för att ersättas av ett landskap av ödslighet med ständigt nya toppar och glaciärer som avlöste varandra. Det hela kulminerade med klostret Rangdum, ett fullständigt ensamt kloster uppe på en kulle i ett absolut kliniskt tomt landskap av bara berg, glaciärer och stäppmark med vattendrag, som gjorde den oframkomlig – ett paradis för fåglar och murmeldjur. Man kan knappast tänka sig ett ensligare kloster. Likväl ägde här rum ett drama för sju år sedan av oerhörd omfattning, när några hysteriska terrorister (militanta muslimer från Kashmir) kidnappade en lastbil på väg upp, som tagit en tysk turist som liftare. När trucken kom fram till klostret kom munkarna ner från klostret rusande för att välkomna trucken med, som de antog, äntliga förnödenheter, varpå muslimerna fick panik och öppnade eld och sköt tre munkar till döds medan en fjärde lyckades gömma sig i diket. I denna oreda hoppade tysken av trucken och sprang uppåt bergen, varpå muslimerna

437

sköt mot honom också, medan han dock kom undan. I villervallan satte truckföraren gasen i botten och skenade bort från klostret samma väg han kommit och rapporterade saken för polisen i Kargil 25 mil därifrån. Det bedrevs sedan en klappjakt på hysterikerna, som alla åkte fast. Långt senare påträffades den tyska turistens ensamma lik i bergen. Detta ledde till spänningar i Leh och utegångsförbud för första gången på åratal, och både Kashmirköpmän och ladakhier i Leh kände sig osäkra och hotade. Jag var här då, det var året efter Kargilkriget, och stämningen i staden var mycket spänd, men inget mera hände, tack och lov. I stället blev det desto värre väderkatastrofer. Vi fortsatte upp för passet Penzi La (bara 4400 meter) där vi plötsligt stoppades av några nomader som ville bjuda på curd blandad med tsampa (den tibetanska stapelfödan, som används till allt – ett slags bearbetat kornmjöl med smak). Det blev vår lunch. Framför oss bredde den oerhörda glaciären Drang Drang ut sig, en av Ladakhs längsta (på över 20 km) med själva berget Drang Drang tronande i högsätet högst upp, ett imponerande berg med två toppar där den ena var platt och avhuggen, nästan skulpturalt. När vi sedan begav oss ner från passet började tyvärr vädret försämras genom moln som kom upp från söder. Samtidigt fick vi punktering. Jennifer på Lung Snon i Leh, som vistats länge i Zanskar, hade varnat oss för att vädret kunde vara både si och så. Men det var nu bara mulenhet på gång än så länge, och snart återkom vi till odlade områden med bosättningar. En engelsk familjegrupp, som vi mött vid Rangdum och som under tre dagar besökt nio kloster omkring Padam, berättade att det finaste var Dzongkhul, en grotta ovanför byn Ating, där något historiskt helgon bott och verkat. Ating var vår chaufförs hemby, och när vi ankom dit flockades naturligtvis släktingar, och vi fick två extra passagerare, så att vi blev tolv. Två steg sedan av på vägen, bland annat han som bjudit mig hem till sig, en inbjudan som jag tyvärr aldrig skulle kunna infria. Snart kom hela Padamslätten inom synhåll, hjärtat av Zanskar, med kloster spridda kring längs bergshyllorna, som Karsha, det största, Thonde, det kanske mest spektakulära, Sani, Muni, Tagrimo, Bardan och andra. Klockan var 16.15 när vi nådde Padam efter 13 timmar och en trekvart. Peter från Prag hade rekommenderat oss ett hotell ”Tourist Bungalow” som var helt tillfredsställande, ett dubbelrum för 100 rupier och dusch (kall). Efter installationen gick jag direkt till restaurang Kailash och styrkte mig med resans första äkta thenthuk, en välbehövlig perfekt middag, plus en stor kanna te. Sarka tog bara några momos och gick sedan ut på staden för att inspektera dess Internet Café. Jo, det fanns faktiskt ett sådant, och det fungerade, enligt kyparens försäkringar. Man hade lika gärna kunnat rigga upp ett Internet Café vid Sydpolen eller på månen.

del 8: Inget te i Karsha. Vi sov gott efter 14-timmarsjobbet sittande i skumpande jeep hela dagen igår och den stökiga kort-korta natten i Kargil och vaknade fräscha och redo för nya slagsmål. Sarka ville genast vidare och vidtog under morgonen alla förberedelser för sin sexdagarstrek till Phuktal och Darcha med en häst och en guide för bara 300 rupier om dagen inklusive mat

438

och tält. Det var ett hyfsat pris. Själv planerade jag en endagarstrek till Karsha, det största klostret i Zanskar, enligt guideboken tre timmar till fots från Padam. Jag gjorde det på två timmar. Sarka från Brno var landsmaninna med min vän Peter, den överdrivne trekkingfantasten och jätten, som presenterat sig på Tenzing Dickey-syltan i Leh, där jag suttit och läst Dostojevskijs ”Idioten”, som en annan idiot. Vi blev hemskt goda vänner, och även Sarka kände honom väl. Hon berättade om hans idiotier. Han hade trekkat upp från Darcha, tagit i tu med det svåraste man kan företa sig i Ladakh, treveckorstrekken från Darcha över Padam till Lamayuru, och genast tagit i så hårt och forcerat passen och sprungit före guiden, att han omedelbart ådragit sig akut höjdsjuka. De fick bära honom ner till Padam, där han inte längre visste vem han var eller var han var eller någonting alls. Han hade totalt flippat ut av höjdsjuka. Han var så stor, att när han satt på en häst fick han hjälpa hästen att trava med att använda sina egna fötter, som annars släpade i marken, som på Gånge-Rolf, den förste och störste normandvikingen, som inte kunde rida för sina långa ben och stora kropp, som bara knäckte hästarnas ryggar om han inte använde benen, varför det var bättre att gå. Peter hade också gått eller snarare sprungit men för mycket uppåt och tappat huvudet i brist på erfarenhet. Efter att ha forslats till Leh återfick han småningom sansen men klagade på sina överansträngda ben. Det var så jag träffade honom, en underbart hjärtlig människa i till det yttre fullständig kalasform. Sarka och jag skildes där på morgonen medan hon reste iväg söderut och jag gick i kloster som vanligt. Promenaden till Karsha var lätt via byn Pipiting med ett annat kloster och över ökenmark ner till floden Zanskar, där en ny massiv järn- och betongbro ersatte diverse förolyckade gamla. Sedan bar det upp till klostret med dess svindlande underbara utsikt över den vidsträckta Padam-slätten med något dussin byar och kloster utspridda längs bergssidorna och de två floderna som möttes här. Det är tre långa floddalar som här strålar samman, varför det är en naturlig korsväg och centralpunkt för Zanskar. Karsha, det största klostret i Zanskar och det kanske mest imponerande belägna, har 200 munkar. Efter ökenvandringen och uppklättringen till klostret var man givetvis törstig, varför man såg fram emot en kopp te i byn, som bjöd på flera hotell, men det fanns inte ett tesjapp i hela byn. Jag frågade flera, till och med turister som bodde där, men ingen hade sett någon testuga. Inte heller i Pipiting fanns det någon. Dessa byar är fortfarande så intakta och fullständigt oberörda av civilisationen att inte ens indiskt chai har nått dit. I Padam finns det hur många som helst med goda restauranger och två förnämliga hotell (Kailas och Ibex) av hygglig indisk standard, stället är nerlusat med turister med två Internetcaféer (svindyra och extremt långsamma – regeln är, att ju långsammare, desto dyrare,) och all tänkbar service för trekkers, men omedelbart utanför Padam, i Pipiting, Karsha och Sami, finns ingenting. Jag hade frusit på natten, det hade också Sarka trots sin sovsäck, och rumstemperaturen på dagen var också inte värre än 22 grader. Jag tog en kall dusch som nästan var varm, min bästa lunch under resan hittills, och gick sedan för att organisera min återfärd till Kargil och Lamayuru. På busstationen stod alla bussar tomma, ingen visste något, och det enda öppna ställets ägare där, en restaurang, bad mig höra mig för på hotell Ibex. Jag gick dit, jag blev hjärtligt och hjälpsamt bemött, och de lovade hålla ögonen öppna.

439

De visste så mycket att det nog inte skulle gå någon buss i morgon, så de rådde mig att dela en jeep. Jag gick till jeephållplatsen och där träffade jag genast några unga män som ville ta mig med i morgon bitti hela vägen till Lamayuru för 1000 rupier. Saken var klar. Jag behövde bara infinna mig 6.30. Kvällen firades med resans första äkta Zanskar Skiu, världens bästa tänkbara middag utan jämförelse.

del 9: Jeepturer. Jeepen var beställd, allt var klappat och klart, priset och tiden var fastställda, så jag befann mig i god tid vid den avtalade mötesplatsen. Jeepen kom men med en annan förare. De var mycket ledsna, men den var fullbokad, och det fanns ingen plats för mig. De påstod att den jeep jag beställt var en annan jeep, men jag hade tagit denna jeepens nummer, så det var inget misstag. Jeepen var ändå full, de kunde inte ta mig med, de beklagade och körde iväg. Så var det med den saken. Två andra européer var där och försökte få någon jeep. En av dem hade försökt i tre dagar. Den andre var ryss och bodde i Frankrike. På tre man hand försökte vi i en och en halv timme få plats i en jeep. Det var flera som körde till Kargil, men den bästa var överfull av lokala passagerare och körde iväg. En annan ville ha 9000 rupier för att köra bara oss tre passagerare. Det var så det fungerade. Jeepförarna var ovilliga att blanda lokala resenärer med utländska, då de tog mera betalt av utländska. Helst ville de ha dem helt separerade, så att de kunde frampressa ockerpriser ur ”rika” utlänningar.

440

Besviken återvände jag till mitt hotell, där mitt rum redan var upptaget, och de hade inga andra lediga rum. Han som försökt få lift i tre dagar hade ofta försökt få rum där men alltid mötts av beskedet att allt var fullbokat. Han trodde att de ljög. Han var spanjor från Barcelona, och jag fick dela rum med honom i hans hotell Kailash. För honom blev det 50 rupier billigare och för mig 50 rupier dyrare. Det spelade ingen roll. Dagen gick sedan åt till att försöka hitta en annan jeep. Värden på hotell Ibex var ytterst hjälpsam och gjorde allt vad han kunde för mig. Han visste om två jeepar som skulle gå. Den ena hade sex passagerare och ville ha en till. Plötsligt hoppade de sex av och följde med en annan grupp, och den jeepen inställdes. Den andra jeepen var organiserad av ett franskt par med två vänner och två guider. De var alltså sex personer. Jag talade med dem, och deras häpnadsväckande resonemang var: ”Vi är hemskt ledsna, men bilen är redan full, men vi skall se vad vi kan göra.” Den var inte alls full, men fransmän är nu sådana. I Rangdum hade Albert, min vän spanjoren, tillsammans med en vän försökt få lift med en jeep med fransmän, de hade gott om plats, och Alberts vän hade ett flyg i Delhi att passa. De hade mycket väl kunnat ta med bara en extra passagerare i jeepen men vägrade av ren dryghet. För att inte ödsla hela dagen med att bara vänta på nya dödfödda jeepturer, där den gängse praxisen ständigt var, ”Kom tillbaka senare,” varpå man kom tillbaka senare och ombads vänta några timmar till, gjorde jag en promenad till Sani med kloster, där det inte heller fanns ett enda tesjapp i hela byn. På vägen tillbaka fick jag dock lift med en scooterförare, men efter några minuter kollapsade motorn. Ändå var inte bensinen slut. Vi försökte krampaktigt få liv i fordonet, ibland gick det, och vi kom vidare några hundra meter innan den stannade igen. Så höll det på. Till slut startade den inte alls. Det var bara för mig att gå hem som jag hade kommit, medan jag långt bakom mig såg den stackars scooterföraren leda sin scooter samma väg under den brännande ökensolen och i den ilskna motvinden. Det var inte vår dag idag. När jag kom hem låg Albert magsjuk till sängs och stönade. Det var inte hans dag heller. Plötsligt löste sig alltsammans. Jag satt uppe i vår hotellrestaurang och hade just avslutat min äntliga lunch klockan 5 när ett bud infann sig från hotell Ibex och kallade mig. Ute på gatan träffade jag min organisatör, och vi gick nästan högtidligt till Ibex. Där väntade ett sällskap, framför allt min värd som hjälpt mig från början, alla med skinande ansikten. Min organisatör hade skaffat en jeep med mig i framsätet vid fönstret. Jag behövde bara betala 800, vilket jag omedelbart gjorde. Saken var klar. Jeepen skulle avgå 4.45 på morgonen, och mina vänner bjöd på te. En närvarande vacker tibetanska stod till och med till tjänst med bilnumret. Stämningen var den bästa tänkbara. Jag tänkte på mina andra vänner som missat diverse jeepar under morgonen. Nej, det fanns ingen plats för dem, jag hade fått den allra sista, men om de bara vände sig till Ibex skulle de bli hjälpta på samma sätt som jag. Det hade varit ännu en strålande dag om man dock nästan blåst bort på vägen till Sani, (det blåste tydligen alltid hårt i Zanskar,) och i skymningen var belysningen idealisk för några sista diapositiv från Padam med omnejd med dess säregna vilda ytterst ensliga natur av stäpp och öken inhägnad av ytterst fientliga, nästan skräckinjagande berg av typ Mordor och Tolkien, utsmyckad av kloster och byar med alla husen i vitt, medan bergen skimrade i

441

alla regnbågens olika färger, företrädesvis varma med dragning åt violett, beroende på belysningen. Även min vän Albert lyckades slutligen få en jeep för morgondagen klockan sex. Det var bara att hoppas på att vi skulle vakna.

del 10: Reträtt till Lamayuru Som vanligt inför varje avresa vaknade man varje kvart och tände ficklampan för att se på klockan, varför man i varje fall kom i tid och fick vänta i vanlig ordning en halvtimme på jeepen, men den kom. Allt stämde. Jag fick den bästa platsen framme vid fönstret och fick behålla den hela resan. Den förflöt utan komplikationer, men på vägen ut från Zanskar stannade jeepen vid varenda by på vägen av som det verkade enbart sociala skäl. Vi kom därför inte fram till Rangdum förrän klockan 11 efter 6 timmar, och då hade vi två tredjedelar av vägen kvar. Vad som heller inte gjorde resan effektivare var chaufförens olidliga skvalmusik på svajande kassettband, och det var samma låtar hela tiden, något i stil med "Vi går över daggstänkta berg", "Röda stugor tåga vi förbi" och "I sommarens soliga dagar" om och om igen i discoarrangemang med nervsönderbultande trumbatterier. När den mest klämkäcka, hurtfriska och påfrestande av alla dessa hejsan-svejsan-sånger kom för sjätte gången utbytte jag en blick med ingenjören snett bakom mig, och han förstod mig. Kassetten byttes äntligen ut till en annan. Så förflöt 13 timmar. Landskapet var naturligtvis lön för mödan. Från och med Penzi La ner förbi Rangdum och längs flodens ringlande väg mellan de höga 7000-meterstopparna i Kun- och Nunmassivet, som reste sig 4000 meter rakt över oss, är resan sin egen belöning. Vi kom fram till Kargil klockan 6. Lunchen inträffade vid Rangdum, men oturen ville att det samtidigt ankom diverse andra jeepar dit plus en proppfull buss, och alla skulle ha lunch samtidigt. Jag ville inte ha mer än en enkel omelett med te och fick därför vänta till sist. Jag hade tur som i sista sekunden hann få denna frukost i mig innan det var dags för uppbrott och utbrott igen. Min ingenjör berättade att jeepen skulle fortsätta till Leh, och att jag gärna kunde fortsätta med den till Lamayuru. Det förenklade saken, trodde jag. Han hoppade själv av i Kargil och lämnade mig åt mitt öde, meningen var att jeepen omedelbart skulle fortsätta till Mullbäck och övernatta där, men i Kargil tillslog diverse komplikationer. Oändliga diskussioner blev resultatet som inte ledde någonstans. Jag stod tyst och snällt och hörde på och fattade ingenting. Till slut beslöts det att stanna i Kargil och fortsätta klockan 1. Klockan var då 7. Det vore dumt att satsa på ett hotell under sådana omständigheter, så jag accepterade deras erbjudande att få stanna i bilen, men jag var vrålhungrig sedan lunch och sedan middag, så jag insisterade på en middag först och gick till min älskade "Standard Restaurant". Dit kom också de dryga fransmännen, som nekat mig plats från Padam. De verkade förvånade att jag kommit dit före dem. De klagade på att de gått sönder sina ben genom trekking. Jag förklarade, att enda sättet att undvika att få ont i benen efter trekking är att inte

442

lägga av utan bara fortsätta hålla på och benen i arbete. Tillsammans med mig i bilen övernattade en munk. Vi sov lugnt hela natten, så kort den nu var, utan att störa varandra. Även i den andra bilen sov en munk, (vi var två jeepar som körde i karavan,) så jag var i bästa tänkbara sällskap. I den andra jeepen trängdes 10 unga män, medan det i min jeep utom munken även förekom två damer och två barn. Alla var ladakhier från Leh eller från Zanskar. Få talade ens några ord engelska, men vi kom väl överens och förstod varandra väl ändå. Resplanen ändrades igen, så att vi väcktes först klockan 4. Punktligt infann sig alla 17 ladakhierna som från ingenstans, och vi satte av före alla andra under en stjärnklar himmel. I gryningen nådde vi Mullbäck, där vi drack te och lät oss väl smaka, och resan var i jämförelse med gårdagens ständigt dåliga grusväg från Padam oändligt bekväm och rena svävandet. Vår chaufför snörflade och nös hela tiden framför ratten liksom igår, han var svårt förkyld och körde ändå med öppet fönster och krävde att mitt också skulle vara öppet, sannolikt hade han smittat ner hela sitt passagerarklientel, men det var sådant som hände. Klockan 8 nådde vi Lamayuru. Hela Zanskarexpeditionen hade varit lyckad, jag hade fått lära känna de två viktigaste klostren Karsha och Rangdum, vädret hade klarat sig, och även om det varit ännu svårare att ta sig därifrån än dit hade man åtminstone kommit levande tillbaka. Jag fick genast rum på mitt gamla hotell "Dragon", tyvärr var mitt värdfolk borta, men jag togs väl om hand av deras unga ställföreträdare kyparen, som var älskvärdheten själv. Johannes hade för länge sedan meddelat att han skulle hålla sig omkring Lamayuru från den 20-e. När jag gick upp till klostret efter frukosten var han nästan den första människa jag såg. "Där är du!" sade han, som om han letat efter mig. Han hade fått mitt mail om min Zanskarresa och väntat mig från och med denna dag. Utan ceremonier frågade han nästan genast: "Ska vi gå till Wanla?"

del 11: Klostret. Vi gick till Wanla på 2 timmar och 10 minuter och på samma tid tillbaka, vilket var bra för ett par 55-åringar när guideboken menade att det skulle ta minst 3 timmar dit och 3 ½ tillbaka. Emellertid mötte vi alla sorters väder: gassande brännande solsken, så att min redan alltför röda näsa blev alltmer ultraviolett (medan Johannes inte kunde bli mer bronserad: han kunde lätt gälla för en tibetan,) plötsligt skyfall och till och med åska, så att vi måste söka skydd i öknens uttorkade floddals klipprecesser och bara vänta ut ovädret, som knappast mer än blötte upp ökenstoftet, samt naturligtvis virvelstormar. Det var bara översvämningar som fattades. Kort sagt, Lamayuru var som vanligt hur dramatiskt som helst. Klostret som företeelse borde kanske i någon mån närmare belysas så som det fungerar i den buddhistiska världen. Buddhismen är inte någon religion utan en ren filosofi som försöker utgå från och koncentrera sig på det absoluta sunda förnuftet. Dess klosterregel är därefter: liberal och livsbejakande, nästan hur tolerant som helst och utan gränser. De katolska och ortodoxa klostren är mycket mera inskränkta och stränga i typiskt västerländsk och byråkratisk överformalisering.

443

Den bok som kanske bättre än någon annan illustrerar det österländska klosterväsendet är James Hiltons prisbelönta och flera gånger filmatiserade roman ”Lost Horizon” från 1931 (på svenska ”Blå månen” eller ”Bortom horisonten”.) I denna roman kommer en västerlänning genom ödets hemlighetsfulla mekanismer direkt från 30-talets politiska kaos till ett avlägset för geografin okänt lamaistiskt kloster någonstans i Tibet. James Hilton vistades aldrig i ett sådant kloster själv, men han hade vuxit upp i en liknande lärdomsmiljö i Cambridge. I detta kloster långt bortom all världslig förgänglighet ägnar man sig företrädesvis åt bildning i alla dess former, men man vinnlägger sig även om att bevara den och föra den vidare. Man beflitar sig om att samla in litteratur och musik av bestående värde från hela världen, hur svåra dessa transporter över bergen än är, enkom för att bevara den och ha den kvar åt framtida generationer om den politiska världen skulle gå under, vilket den hade alla förutsättningar att göra så som 30-talet skenade åt helvete. Detta är egentligen klostrets huvudsakliga universella betydelse: att alltid finnas där som en tillflyktsort för dem som vill slippa världens morbiditet och ständiga självförstörelse, ett forum för studier och bildning att alltid finnas kvar för att kunna föra humanismens urkunder och traditioner vidare, en trygg miljö för allt sådant som tenderar att råka illa ut när galna politiker störtar världen i olycka. Det är denna miljö som James Hilton skildrar och odödliggör i boken om Shangri La och framhåller som ett ideal som alltid finns kvar där för mänskligheten att tillgå och förnya sig genom vid behov, och som betonar individen och det individuella initiativet som mänsklighetens enda sunda drivkraft i ett radikalt avståndstagande från massan och alla massrörelser och all politik. Precis så fungerar ett buddhistiskt kloster. Vem som helst kan bli munk eller nunna vid vilken ålder som helst, och ingenting binder henne till klosterregeln, utan hon kan när som helst återgå till ett världsligt liv och även lämna detta och återgå till klostret när hon vill. Klostret kräver celibat och total okriminalitet – det är i huvudsak allt. Det handlar inte alls som i katolska och ortodoxa kloster om blind lydnad och underkastelse, rigorös disciplin och späkning och sådant, utan det handlar mest om meditation, studier och gemenskap.

del 12: Johannes skoningslösa visioner. Johannes intresserade sig först och främst för min hälsa, hur jag hade mått under året, och jag berättade den märkliga följetongen om min märkvärdiga huvudvärk, hur den hade börjat för drygt ett år sedan, hur den hade kulminerat under vintern, hur jag hade bekämpat den med alla medel och metoder, och hur jag funnit en effektiv lindring genom att dagligen stå på huvudet i fem minuter. Ändå hade huvudvärken kommit tillbaka under sommaren, men i Leh hade den försvunnit spårlöst, för att i någon mån återkomma i Kargil (på 2700 meters höjd, 800 meter lägre än Leh,) men hittills bara där. Jag hade för mig själv försökt förklara den med allt möjligt, främst det nästan ständigt förödande lågtrycksklimatet i Göteborg, men även med mitt stressiga liv med ständigt överarbete och bekymmer för andra, varpå Johannes avbröt mig:

444

”Vad håller du på med i Göteborg egentligen? Man kunde nästan tro att du blivit tibetan, så som din huvudvärk sätter in så fort du sänker dig till lägre höjder.” Jag medgav att det torra ökenklimatet i Ladakh med den tunna atmosfären passade mig ypperligt. ”Själv har jag också allt svårare med åren för att sänka mig ner till lägre höjder, varför jag numera nästan ständigt håller mig så högt upp i bergen som möjligt.” ”Vad gör du mest nu för tiden?” ”Det borde jag inte tala om, men du är ju min levnadstecknare, och det är bra om någon vet något om jag försvinner. Jag är som vanligt väldigt mycket i Kashmir och faktiskt mera engagerad i islam för närvarande än i tibetanerna. Därför är jag också mycket i Pakistan och ibland i Afghanistan, där ju konflikten aldrig upphör. Det är inte bara i Irak som det råder inbördeskrig. Det är egentligen i hela den muslimska världen. Redan i Egypten 1992 kom vi ju fram till att islam, precis som kristendomen men på ett annat sätt, fått med sig ett fel från början som fått det att spåra ur från början. Till skillnad från Buddha och Jesus var Muhammed inte någon filosof utan en utstuderad maktmänniska. Filosofin så länge den är sund tar alltid avstånd från makten och förkastar den som en ohjälpligt giftig källa till obotlig korruption, paranoia, storhetsvansinne och stagnation. Buddha och Jesus gjorde detta men inte Muhammed som gjorde tvärtom och predikade heligt krig för att konsolidera islam som enda tillåtna makt där den förekommer. Därför är jag tyvärr av den uppfattningen att islam borde avvecklas. Den har ingen talan och ingen överlevnadspotential i en värld som alltmer domineras av vanligt rationellt sunt förnuft i tanke och handling, av förakt för all övertro och vidskepelse och där ateismen ohjälpligt i det sunda förnuftets namn nästan skaffat sig absolut maktställning i världen genom rationalismens blotta nödvändighet. Nu kommer president Bush in i bilden som alla föraktar som en bigott idiot som startat sitt krig mot islam av ren dumhet och krass oljegirighet. Så enkelt är det inte. Han må vara en fullständigt misslyckad president som bara begått misstag och det avsiktligt i den naiva tron att det var rätt, men faktum är att hans intramp har polariserat de muslimska ytterligheterna och definitivt etablerat det muslimska inbördeskriget mellan sunni och shia, mellan etablerad korruption och terrorister, vilket kommer att påskynda islams nödvändiga upplösning. Man kan därmed ironiskt beteckna Bush som ett blint instrument i Guds händer för punkteringen av islam, men så långt vill jag inte gå. Jag vill inte tala om Gud över huvud taget. Lika litet som jag vägrar befatta mig med hans eventuella existens vägrar jag befatta mig med hans eventuella icke-existens. Jag har förklarat detta för dig tidigare. Men ödet och karma kan man inte bortse ifrån, ty den är den främsta naturkraften som på ett outrannsakligt själsligt vis styr alla människors liv. Du har ondgjort dig över presidentens dumma motstånd mot nödvändiga åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Alla politikers främsta plikt är att främja och slå vakt om stabilitet, alltså en god ekonomi och samhällsordning. Det är politikernas enda funktion, de har bra betalt för det, och ju mer medvetna de är om det, desto bättre är de som politiker. Därför är alla politiker måna om goda kontakter med Kina och att hålla det under armarna, fastän det är världens största diktatur och främjare av terrorstater som Burma och Pakistan, Iran och Sudan och andra vanvettiga afrikanska diktaturer, fastän dess enda tillåtna parti

445

mördat 1,2 miljoner tibetaner eller en femtedel av hela det landets befolkning och avsiktligt förstört alla dess kloster och läroanstalter för att ersätta dessa med omänsklig totalitär hjärntvättspropaganda, fastän det kroniskt trampar alla mänskliga rättigheter under fötterna och förföljt Falun Gong-anhängare och mördat dem för att tjäna pengar på handel med deras organ, fastän det dödat 100 miljoner spädbarn genom tvångsaborter och tvångssteriliseringar och så vidare, men ändå har ingen politiker intresse av att bidra till kommunist-Kinas fall. Det kommer att falla ändå, därom har jag alltid varit viss, en så absurd 1984-stat kan inte bestå då dess enda fundament är lögner, och när det faller kommer alla politiker genast att tänka om och vända kappan efter vinden och hävda: ”Att Kinas kommuniststat var dödsdömd visste vi ju från början. Nu gäller det att hjälpa det nya Kina bygga upp sig själv,” och de fortsätter att pumpa in pengar i Kina medan kineserna därmed får fortsätta tro att de kan fortsätta lura hela världen. Kina har alltid bestått genom bara sin egna totala korruption, då det alltid vinnlagt sig om den totala maktens rätt att få bestämma över alla kineser. Hur klimatfrågan kommer att påverka islam och Kinas undergång är det ännu för tidigt att säga. Jag utesluter inte möjligheten att fuskbygget Three Gorges Dam en dag brister genom översvämningskatastrofer och spolar bort halva Kina, medan norra Kina torkar ihjäl. Ingen politiker vill egentligen ta tag i klimatfrågan, då klimatfrågan är det ultimata hotet mot all stabilitet, inte ens Al Gore ville göra det medan han ännu kunde bli president, politikernas passivitet och motarbetning av klimatarbetarna är därför ingenting att förundra sig över, medan det är vi fria idealister och humanister som får ta tag i saken och rädda världen och dess kulturarv åt framtiden. Vi får helt enkelt köra över politikerna, som klimatförändringen själv redan börjat göra det. Det värsta tänkbara scenario, som tyvärr är helt realistiskt, är att hälften av mänskligheten kan stryka med i en serie nya syndaflodskatastrofer. Det bästa tänkbara scenario är att mänskligheten äntligen skulle förena sig i en nödvändig kraftansträngning för att rädda sig själv och planetens levande liv. Detta kan bara ske om alla egenintressen avstås ifrån, som den amerikanska regimens absurda oljeintressen, islams vanvettiga krav på alla människors underkastelse under profeten Muhammeds tyvärr bestående maktanspråk, kapitalismens självdestruktiva kortsynthet, och så vidare.” Han lämnade Lamayuru medan jag ännu var där, han hade bara stannat för att invänta min ankomst, men han uteslöt inte möjligheten att vi kunde träffas igen i Dharamsala. Från Lamayuru återvände han till Kashmir.

del 13: En amerikan i Neapel Efter Johannes avfärd kändes det mycket tomt, men jag träffade Erik, en ung amerikan från Colorado av tysk-norsk härkomst, som jag mött redan på morgonen och rekommenderat Wanla-vandringen för. Han tog mig på orden och stannade därför en dag extra. Vi kunde inte vänta på honom, så han fick gå själv, men till kvällen var han tillbaka, och vi hade gott sällskap av varandra. Han var ute på en sexårsresa och hade avverkat två, bland annat som frivillig lärare i Kina och bland Moder Teresas döende patienter i Calcutta. Som resultat hade han kanske ådragit sig lungtuberkulos, men han trodde inte det, då han

446

fortfarande tyckte att han blev bättre. Vi pratade väldigt mycket musik framför allt, då hans tyske far var grundligt bildad i den tyska musiktraditionen; men även mycket om New Age, som Erik var mera förtrogen med. Han skulle vidare till Srinagar, medan jag skulle till Alchi. Hans far hade flytt från Östtyskland 1987 efter att ha blivit illa behandlad där. Han var läkare och hade ändå varit tvungen att lära sig hantera mordvapen i militärtjänsten. Det förnedrande och dumma i detta hade han skildrat i brev för en god vän, vilket uppsnappats av Stasi. En natt fördes han bort och sattes i isoleringscell utan rättegång, utan förklaring, utan att få veta vad han var anklagad för eller om han någonsin skulle släppas ut igen. Där fick han sitta och mögla i fullständig ovisshet i sex veckor. Så fort han var fri började han planera sin flykt. Han talar aldrig om saken utan betecknar episoden som ’ett av de låsta rum med bortslängd nyckel som aldrig bör öppnas mera’. Vi fortsatte vårt samtal på morgonen när han väntade på sin Srinagarbuss och jag på min Lehbuss, och då dök äntligen värden upp. Han hade varit osynlig hela gårdagen då han deltagit i en fyllefest. Nu visade han desto större hjärtlighet, orakad som ett vildsvin och påtagligt ännu påverkad av vad som än hade tilldragit sig igår och gav mig genast 10% rabatt på allt samt bjöd på en extra kopp te. Den unge nye vicevärden, som hittills skött om mig, blev nu äntligen insatt i hela bilden av mitt samröre med Dragon Hotel i åtta år, så stämningen blev som allra varmast och hjärtligast precis lagom till avskedsögonblicket. Medan Erik var inne och hämtade sitt bagage kom min buss, så vi fick inte ta farväl av varandra. Bussen var fullsmockad av israeler, men det hördes också franska, holländska och engelska. En var av obestämbar härkomst, men han talade flytande franska. På restaurangen i Khaltse tilltalade han mig, och det visade sig att han var genuesare och bodde i Milano. Före dess hade resan ner från Lamayuru ingalunda varit odramatisk. Bussen hade blivit inklämd mitt i en militärkonvoj, de mest monstruösa fordonen på dessa enfiliga vägar, och den svåra 500-meters nedstigningen längs serpentinvägar utefter avgrunder hade ytterligare komplicerats genom massiv mötande trafik. Flera stockningar utbröt och riskerade bli permanenta förstoppningar, men indiska chaufförer är mästare på att lirka de mest otympliga fordon förbi vilka trafikklämmor som helst. Jag fick sitta på durken närmast förarsätet vid ingången men måste ändå betala 100 rupier för de fem milen till Alchi. Srinagarbussarna är ökända för sina ockerpriser. Min vän från Milano kom från Srinagar och hade där haft nästan odelat dåliga erfarenheter av kashmirernas behandling av honom mera som fånge än som turist. Det är ett öde som drabbar nästan alla turister i Kashmir, varför de aldrig återvänder. Alessandro hade velat besöka de klassiska pilgrimsmålen i Uttaranchal, Gangotri, Kedarnath och Badrinath, men i Delhi hade han i stället omdirigerats till Kashmir med den ursäkten att monsunen gjorde Uttaranchal oframkomligt tills vidare. Han trodde de ljög men accepterade dessa överväldigande hjärtliga turistfångares Kashmirerbjudande, varpå det visade sig att den husbåts ägare som han fick bo på var bror till turistfångaren. Naturligtvis blev han skinnad. Han mailade hem till Italien och liknade sig själv vid en amerikan i Neapel, och det fattades bara att någon också skulle sälja Taj Mahal till honom. (Fontana di Trevi i Rom har faktiskt en gång sålts till en amerikansk turist och även Colosseum och förstås Eiffeltornet i Paris.) Han var mycket besviken på sin resa, men mötet med mig innebar en viss tröst för honom, då jag kunde bekräfta att Uttaranchal faktiskt var dränkt i översvämningskatastrofer genom

447

den värsta monsunen någonsin och att hela Uttar Pradesh låg under vatten. Man hade inte ljugit för honom. Han hade varit i Sverige och tyckt mycket om Göteborg (som erinrade om Genua) då han en gång gjort en resa från Moskva över Petersburg till Stockholm och över Göteborg tillbaka till kontinenten. Han hade njutit av att få köra bil i Sverige då han frapperats av hur trafiksäkerheten nästan varit total då nästan ingen bröt mot några regler. I Italien gjorde alla det alltid. Bara en sådan sak väckte hans förundran, att i Sverige stannar alla bilar före stoppstrecket vid rött ljus, medan i Italien den som kommer först alltid överskrider stoppstrecket med minst en meter – ofelbart alltid. Vi blev hjärtligt goda vänner på stubinen, och jag kunde hjälpa honom med en hel del tips i Ladakh om lämpliga kloster att bo på och besöka och var man kunde bo i Leh. Jag hoppade av vid bron till Alchi, och genast tornade mörka moln upp sig från den södra horisonten. Det var samma väder som igår med mycket lokala regnskurar och åskväder, och snart låg bergen söder om Alchi skimrande vita i nysnö under en blygrå stormhimmel av överväldigande hotfullhet; men ovädret drog vidare österut och lämnade mig och Alchi i fred. När jag kom fram till Alchi och uppsökte mitt gamla hem Choskor var det stängt. En som arbetade där bekräftade att det var stängt ”för semester” och dessutom uthyrt till någon av dessa turistgrupper som drar som gräshoppssvärmar omkring och förstör alla platser som det är något med genom att ockupera allt och driva upp priserna, så att normala individuella seriösa resenärer sedan inte mera kan besöka förödelsen. Som resenär gäller det att sky gruppresenärer som pesten, medan de ensamma resenärerna alltid är de bästa och de enda som det är intressant att tala med, typ Erik och Alessandro. Jag sökte mig till Lotsava i stället, vars kök jag ofta anlitat förut men aldrig deras sovrum. På gården satt två tyska damer och samtalade, nyanlända båda två, och den ena såg precis ut som en chimpans: ett ihopskumpet ansikte med en jättestor käft som gick oavbrutet. Det var bara lurvigheten som saknades. En tredje fransk dam bidrog till konversationen på extremt dålig engelska med bibehållen fransk fonetik, och de hade den uppmuntran att komma med att de trodde att stället var fullbelagt – chimpansen skulle just få det sista lediga rummet. Värdinnan hade övergivit sin post för att leta reda på kocken för att få honom att göra någon nytta för gästerna i köket, han var helt enkelt tillfälligt bortsprungen, så jag vände mig i stället till en flicka som skurade kläder som en annan askunge. Hon gav mig genast ett rum för bara 100 rupier, fullständigt anspråkslöst, men jag behövde sannerligen ingenting mer än bara en säng att sova i. Toalett och badrum fanns bakom huset ute på gården, en idealisk placering för nödlidande nattliga sömngångare. Sålunda var man hemma och säkert stationerad i Alchi igen om dock bara för en natt. Lamayuru hade varit nästan tomt på munkar, då tydligen alla Ladakhs klosterbröder och systrar för närvarande flockades till en festival i Phyiangklostret, varför jag blivit insläppt i det underbara Lamayuruklostret gratis och fått njuta av stämningen där inne helt i fred. Risken var att klostren i Alchi, Likir och Themisgam också skulle vara övergivna. Då allt hänt i Lamayuru på en gång, så att vi genast kunnat göra Wanlabesöket, och alla skeendena i Lamayuru varit så intensiva, hade jag faktiskt kunnat lämna Lamayuru tidigare

448

än beräknat och därvid vunnit en dag och hamnat före i tidtabellen. Hellre det än tvärtom. För en gångs skull behövde jag inte stressa mig genom mina sista dagar i Ladakh.

del 14: Sammanbrott i Alchi. Alchi var som vanligt hur idylliskt och vackert som helst, men även här störde oväder med stormvindar och åskväder. Det bodde bara tanter på mitt hotell, och vad som var värre: tyska tanter, som oavbrutet pladdrade på högröstat om mest bara nonsens och visste aldrig vad de talade om. Chimpansen var värst. Vad som följde var den värsta natten på hela resan. Jag var inte sjuk, men jag hade drabbats av ett slags omvänd höjdsjuka: efter tio dagar över 3500 meter och upp till 4500 reagerade kroppen hårt mot att tvingas ner till 3000 i Alchi och 2700 i Kargil, där huvudvärken redan satt in, men det var ingenting mot traumat i Alchi. Man orkade ingenting och inte ens sova. Benen skakade oavbrutet som i frossa, men det värsta var hostan: tydligen hade jag blivit infekterad någonstans på vägen, kanske av den rosslande Erik, kanske av min snörfliga chaufför från Padam eller kanske helt enkelt genom överansträngning. Den späckade dagen i Lamayuru med alldeles för många intryck och ansträngningar hämnade sig med nästan ett nervöst sammanbrott. Utan att kunna göra annat passade jag på att åtminstone äta gott och mycket. Jag hittade en tibetansk restaurang som frälste mig i denna turisthåla, där de kapitalistiska förändringarna hotade fördärva allt i sitt vilda skenande. Mitt gamla ställe Choskor fick jag veta att hade hyrts ut på 3-4 år till en firma som byggde på en extra våning. Jag skulle aldrig kunna bo där mera och kanske ingen annan heller. En fransk dam berättade ett annat oroväckande symptom. Nepaleser utgjorde en importerad arbetskraft som anlitades mest till smutsiga grovarbeten, till exempel den frenetiska byggnadsverksamheten. Två munkar drev två nepaleser för hårt, varpå nepaleserna fick nog till slut och mördade munkarna. En våg av rasism svepte genom Alchi, och nästan alla nepaleser tvingades ge sig iväg. Så var det med den billiga arbetskraften. Efter en sömnlös natt av enbart svåra plågor med en sprängande huvudvärk och en hosta som gjorde ont i hela kroppen tog jag bussen tillsammans med de pladdrande tyskorna upp till Likir. Höjdskillnaden på 500 meter gav genast resultat, och åtminstone huvudvärken släppte i någon mån. Värre var det med orienteringen. Jag kunde inte hitta mitt gamla härbärge. Så fort vi steg av bussen nedanför Likirdalen lämnade jag tyskorna åt deras öde och kallprat men kunde aldrig hitta rätt. Jag gick kors och tvärs upp och ner och runt i cirklar i hela den omfattande byn utan resultat. Jag lade märke till några nya hemska hotell som inte funnits där förut. Till slut blev jag anropad av en gubbe. Han bad mig komma runt, och det var gamle Norbu själv i sitt nya gästhus som jag mindes att var färskt för fem år sedan, och när jag förbi av trötthet kom fram till honom efter att ha gått runt ett kvarter för mycket förklarade han att mitt gamla härbärge hade rivits för att ge plats åt ett av de nya skrytbyggena.

449

Vilken smärta! Vilken förlust! Vilken besvikelse! Det gamla fina huset med den underbara trädgården, likviderade och ersatta med ett stereotypt lyxhotell som ingen ville bo på utom möjligen fördärvliga gruppresesällskap! Jag fick dock stanna där hos det nya Norbu och förplägades i vanlig ordning med en god frukost och obegränsade mängder te. Det var plåster på såren. Jag fick ett litet enmansrum och samma hyra som förr i världen, bara för att jag var en gammal stamkund, och därmed kunde jag bara anse mig räddad och väl omhändertagen. De enda som bodde där för övrigt var en stökig grupp israeler, och det var sabbat dessutom. De ockuperade hela salongen, bredde ut sig överallt och trängde ut alla andra, och ändå är de nuförtiden förhållandevis skötsamma. Som exempel på verkliga gräshoppssvärmar i form av turister kan jag berätta vad Kerstin berättade om de ryska turisterna i Thailand. De kom i stora grupper, och när det kom till öppna bufféer organiserade de sig kollektivt, så att en koncentrerade sig på skaldjuren, en annan kycklingarna, en annan länsade desserterna, och så vidare, och så slog de ihop det och frossade medan resten av hotellgästerna fann sig stå inför nästan tomma fat. Och ryssarna åt inte upp allt heller utan lämnade det mesta i ruiner efter sig, som en verklig gräshoppssvärm. Följaktligen är ryska turister inte välkomna i Thailand och till och med portförbjudna på sina håll, som israeliska varit det på sina håll i Indien. Det bodde även en fransyska hos Norbu som led av samma sak som jag – huvudvärk och hosta. Även hon blev tvungen att vila mest hela dagen. Jag fick träffa min vackra värdinna i Likir igen, och det var ett kärt återseende. Det var nästan rörande hur väl de tog hand om mig. På skälvande ben gick jag ändå upp till klostret, en och en halvtimmes trek i uppförsbacke, då ingenting är farligare än att sakta ner, och jag kom ända fram. Jag hade sagt att jag skulle vara borta i två timmar, men jag klarade det på 90 minuter, vilket var goda nyheter. Alltså kunde jag kanske orka de sju timmarna till Themisgam i morgon, då denna promenad var en hel femtedel av den kommande. När jag kom hem väntade hon med maten, och ehuru jag inte orkade äta mycket kunde det ändå inte vara mera välsmakande under omständigheterna. Massor av te hjälpte till med helandet, men jag fick sova och vila mycket både för- och eftermiddag. På väg upp till klostret träffade jag mina tyska damer. Även de hade förirrat sig och aldrig hittat sitt Lotus-gästhus och hamnat halvvägs upp till klostret. Jag erinrade mig den österrikiska damen här för sju år sedan som också bara irrat omkring och aldrig lyckats komma ut ur Likirdalen.

del 15 : Snöplig kompromiss – krisens urartande Jag kunde inte forcera min kropp. Den var fullkomligt utslagen, och jag hade bara att lyda. Allt annat hade varit vansinne. Jag kunde visserligen ha forcerat mig fram längs den långa 7-timmars trekken till Themisgam och kanske till och med kommit fram levande, men i vilket skick? Som ett ännu mera utbränt vrak än det nuvarande.

450

Jag rådgjorde med min värd om alternativ. Han rekommenderade en buss som skulle avgå klockan 2 och vara framme klockan 4. Därmed kunde jag ta det lugnt hela morgonen, värma min frysande frossande kropp i solen och ägna mig åt att dricka te, den enda kur jag någonsin brukat i Ladakh. Den unga israeliska gruppen på fem personer försvann spårlöst, det franska paret med den sjuka flickan promenerade ner till Alchi, och kvar var bara jag och en annan äldre israel som liksom de flesta israeler talade en märkvärdigt dålig engelska och flera gånger måste fråga om de enklaste ords betydelser. Men precis när jag skulle lämna ankom ett ungt italienskt par från Genua. Tyvärr hann vi inte bekanta oss med varandra närmare, men de betecknade klostret i Likir som det finaste de sett i Ladakh hittills. Mitt underbara värdfolk passade på att stärka mig med en präktig lunch precis före min avgång, med min älsklingsrätt Skiu, som jag kunde äta upp allt av. Vårt avtalade pris var 150 rupier, men jag gav dem 200 av ren tacksamhet och uppskattning. Tillsammans med mig vid busshållplatsen en halv timme från Likirs by mitt ute i öknen väntade bara en annan person, som snart fick lift med en truck österut. Det blev till att vänta ensam vid en landsväg i öknen tills bussen kom precis när jag nästan givit upp hoppet. Det visade sig att bussen skulle till Tia, så jag kunde stiga av vid Themisgam på vägen. Väntade mig nya obehagliga överraskningar i Themisgam? I Alchi hade mitt hem Choskor hyrts ut på 3-4 år och varit oigenkännligt, och i Likir hade mitt gamla lokus varit rivet och ersatt av ett skräckhotell. När jag kom fram till mitt hem i Themisgam var dörren låst med hänglås. Huset fanns kvar men fullständigt tillbommat. En ung dam med ett barn dök upp från grannhuset. Hon förklarade att folket var ute på fälten och skulle komma tillbaka om 10-15 minuter. Naturligtvis! Det var ju skördetid! Hon tog fram en nyckel från ett gömställe och släppte in mig och bad mig vila tills husfolket kom. Min gamla husvärd kom tämligen snart. Återseendet var hjärtligt, och han beredde mig genast en kanna te. Dagen var räddad. Ju mindre sagt om vad som hände sedan, desto bättre. En dryg timme efter middagen spydde jag upp den och hann nätt och jämnt utanför dörren – den dörrmattan gällde det sedan att inte torka fötterna på. En timme senare kom andra omgången, men då hann jag fram till terassräcket och hoppades att ingen var oförsiktig nog att passera under. Jag hade nått botten – lungorna infekterade, all spänst borta och ersatt med en förlamande svaghet, ingen aptit, och metabolismen förstörd. Det gick inte att fisa längre utan att det kunde hända en olycka. Denna förvärrade hälsokris ställde hela Indienresandet på kant, ty man vill ju inte komma till Indien för att bli patient, och jag hade aldrig varit så ordentligt och långvarigt sjuk i Indien förut. Troligen skulle jag inte komma tillbaka till Ladakh nästa år, och frågan var om jag över huvud taget skulle resa något mer till Indien. Samtidigt kunde det vara vändpunkten. En hård diet, mycket vila, mycket te och försiktighet kunde leda mig igenom det, och i morgon skulle jag återvända till Leh för att troligen bara tillbringa tre nätter där före återresan till lägre nivåer i Manali. På morgonen lyckades jag ändå besöka klostret uppe på berget, som var låst, och göra den långa promenaden upp till Tia för att avlägga artighetsvisit hos min värd Norbus broder, som kunde meddela familjen min återkomst till Leh i morgon.

451

Huvudvärken var borta efter två dagars hundratonssläggor i skallen, näsan rann inte mera, så det verkade ändå gå åt rätt håll trots allt. Man fick ta en kris i taget. Mitt värdfolk gjorde precis det rätta för att hjälpa mig. Efter kräkningarna gav de mig en termos hett vatten, som hjälpte mig genom den natten och hade den bästa tänkbara verkan. De hade alltid en färsk kanna te redo för mig, som genast fylldes på när den tog slut. Som avslutningsmiddag lagade de en Thukpah som var ännu smakligare än någon Thenthuk. Jag ville gärna ta en extra portion, men då den första gått ner så lyckligt och stannat vågade jag inte äventyra dess välgörande verkan med att riskera överbelastning. Vad som följde var min första lugna och vederkvickande natt på fyra nätter.

del 16: En besynnerlig återkomst Följande morgon kunde jag ta bussen tillbaka till Leh. Ladakh hade aldrig varit vackrare, ty ett sällsamt ljus denna morgon gav hela Indusdalen med dess sagolandskap av vilda berg, en dramatisk flod och grönskande oaser ett mjukt skimmer som förhöjde dess fantastiska natur. Tyvärr kunde jag inte fotografera, då mitt fönster inte gick att öppna. Framme i Leh möttes jag än en gång av en låst dörr med hänglås där jag borde ha varit väntad. Men vem visade sig inte då på balkongen om inte doktor Lucy, min kollega från förra året?! Hon förklarade att familjen haft väldigt bråttom att komma iväg på morgonen men att de säkert gömt nyckeln någonstans. Jag sökte överallt, men tyvärr hade de nog tagit den med sig. Lucy skulle precis iväg med sin dotter för att bekräfta sina flygbiljetter men lånade mig nyckeln till sitt rum så länge, där jag åtminstone kunde låna toaletten och äntligen tvätta mig ren. Frukostbordet var serverat, och även om det var lunchtid var det bättre än ingenting. Men huvudsaken var att jag var frisk och spänstig igen. Hostan hängde kvar men gjorde åtminstone inte ont längre. Fyra dagars kasshetskval var över. Min väntan förgylldes av en telefon som hela tiden ringde där inne och av två katter, den ena inlåst och den andra utelåst på motsatta sidan om dörren. Det var fängslande att följa med telefonringningarna, ty det var alltid hemskt många signaler, aldrig mindre än 13 och flera gånger 20. För övrigt kunde jag bara fortsätta leta i blomkrukor efter en nyckel som inte fanns. Jag hade kunnat bryta mig in i huset, flera fönster var öppna, men vad hade det hjälpt när jag ändå inte kunnat få in mitt bagage eller få upp dörren inifrån med det massiva hänglåset? Jag prövade med nyckelatrapper, men det gick inte heller. Till slut kom mitt värdfolk efter tre timmars väntan. De hade för nio dagar sedan fått en dotterson, och dottern med barnbarnet skulle komma hem i morgon. Dessutom hade deras svägerska plötsligt blivit sjuk. Därför hade Norbus bror, som jag besökte igår, inte kommit sig för att varna för min ankomst. Allt ställdes genast till rätta, och jag kunde äntligen sätta i gång och jobba. Internetposten krävde två timmar, och vem stötte jag inte omedelbart ihop med strax utanför om inte Albert från Padam! Han hade precis kommit, och vi gick genast tillsammans till ett matställe som han fått sig rekommenderat.

452

En dryg timme efter mig hade han funnit sin jeep från Padam och betalat 500 till Rangdum, där han stannat och övernattat. Endast fyra gamla munkar hade funnits i klostret som inte just haft någon annan mat att erbjuda än tsampa (bearbetat kornmjöl). Han hade dock fått ett fint rum och trivts väl om dock Phuktalklostret varit flera strån vassare. Följande dag hade han rest vidare till Mullbäck (550 rupier) och sedan till Lamayuru, varifrån han kommit direkt hit – utan ett öre kvar på fickan. För att få slantarna att räcka till hade han måst dividera de sista dagarna och fått det att gå precis jämnt ut fram till ankomsten till Leh, där han kunnat ta ut ett nytt kapital från en bank. Stället vi funnit var inte det angenämaste, ty ur högtalarna skrällde den gräsligaste västerländska hårdrock, det sista man reser till Indien för att tvingas höra. Något måste här sägas om denna kombinerade audiella miljöförstöring och hjärntvätt, som man numera nästan aldrig slipper vare sig man stiger in på en restaurang, sätter sig i en buss eller jeep eller vistas i vilken offentliga lokal som helst. Ju mindre lokalen är, desto värre blir lidandet. Så var det inte alls i Indien när jag reste hit de första åren, och farsoten kommer från väst. De som sätter på denna skräpmusik är unga män som inte märker att de blivit lomhörda av den efter tusentals omtagningar av samma kassettband, varför de hela tiden tenderar att höja volymen utan att någonsin fråga om någon har någonting emot det. I en buss hörs det dåligt fram till förarsitsen där den unge ansvarige konduktören också sitter, varför denne skruvar upp volymen ytterligare. Följaktligen kan ingen i bussen prata med varandra utom de som orkar skrika. Till saken hör att det är ständigt samma band som spelas om och om igen, och jag tvingades höra exakt samma ansträngt klämkäcka lokala disco-schlagermusik i varje jeep och varje buss jag färdades med, som om alla andra redan var färdigt hjärntvättade och avtrubbade så till den grad att de blivit likgiltiga. Och så kommer man till denna restaurang och möts av samma helvete men i mångförstorad fasansfullhet i form av själva det ondas ursprung den västerländska hårdrocken. Vad man måste reagera emot är att tvingas bli utsatt för vad man inte vill höra. För en musiker är det en direkt kränkning av hans innersta allra heligaste. Denna audiella hjärntvätt och miljöförstöring är fullkomligt parallell med den globala miljöförstörelsen. Jag bröt upp, och vi kom överens om att träffas igen följande dag klockan 11, då jag skulle visa honom ett lugnare ställe.

del 17: Sista dagarna i Leh. Vi hade en angenäm morgon tillsammans i Leh, jag och Albert från Barcelona, och han visade mig sitt fantastiska gästhus helt nära staden men fullkomligt utanför, med en underbar trädgård och ett fantastiskt rum precis intill, där han bodde ensam i hela hotellet för 100 rupier. Närmast skulle han till Nubra. De holländska damerna med Kerstin hade inte kommit tillbaka från Nubra, och därmed var jag helt ensam på Lung Snon. Jag besökte min vän överste Wangdus högst upp i dalen på sitt ställe Gemsa, och vi hade en angenäm stund där tillsammans i den fullkomliga pastorala miljön. Han berättade, att den stora Ladakhfestivalen skulle gå av stapeln den 1 september

453

med processioner i folkdräkter, dansuppvisningar, konserter och polomatcher. Alltså måste jag stanna över den 1 september. Det hade varit oartigt annars. Även Alessandro mötte jag på nytt. Tillsammans med sin tjocka charmfulla väninna var han inne på att göra ett reportage och verkade trivas bättre i Ladakh än i Kashmir. Han var fotograf. Småningom kom alla till rätta. Kerstin hade varit sex dagar i Nubra tillsammans med de holländska damerna och mått bra av det, i synnerhet av att tvingas tala engelska. Hon trivdes dock inte alls med färdandet i dragiga jeepar och bussar och ämnade flyga till Srinagar för att vila upp sig där i fem dagar innan hon flög vidare till Delhi. Damerna hade inspekterat ett antal skolor och organiserat hjälp med klädinsamling och barnhem åt hemlösa med annat sådant. Även doktor Lucy återkom med sin familj från Nubra. Hon var engagerad i ett jätteprojekt i Uttar Pradesh, Bihar och Orissa som gick ut på att återge 6 miljoner starrblinda hinduer synen. Det var en enkel operation och rena underverket. Hon har tidigare varit journalist och som sådan besökt och intervjuat de värsta banditerna i Afghanistan (såsom Hekmatayar) innan hon blev läkare. Hennes man är datorexpert och tillika musiker, så vi hade mycket gemensamt. Sålunda förrann de sista dagarna i Leh under smäktande vackert väder och i bästa tänkbara sällskap. Mardrömsresan till Manali per buss gick av stapeln på söndag morgon klockan 5, varförinnan man naturligtvis tillbringat en sömnlös natt med att varje kvart belysa klockan med ficklampa. Klockan halv 7 nåddes Upshi, klockan 11 Pang och klockan 16 Sarchu. Tyvärr var vår chaufför olidligt långsam, då han hade som princip att aldrig köra om någon, och inför all mötande trafik väntade han. Några israeler, en fransman, en engelsman, en amerikan, en sherpa och en svensk utgjorde den internationella passagerarlistan. Svensken var från Värnamo och hette Tobias och planerade stanna sex månader i Indien. Det långsamma tempot innebar naturligtvis en försening som ständigt förlängdes. Redan vid det sista passet började det skymma, och vi var inte framme i Keylong förrän 21.15 efter 16 timmar i en överlastad, överfull och obekväm buss. Jag hade också otur med min platskamrat, en bred och stökig person som hela tiden hängde på mig när han sov. Vis av skadan senast gick jag direkt från den nya hemska busstationen med dess dåliga mat och oanständigt dyra hotell till den gamla staden, där min vän från ”Tashi Delek” mötte upp med en underbart kraftig thenthuk och det godaste teet på hela resan hittills plus en säng för 30 rupier. Hela hans oöverträffade kalas kostade bara 65 (10 kronor). Han lovade väcka mig i god tid klockan 5, men det blev jag igen som tillbringade ännu en sömnlös natt med att bara belysa klockan igen hela tiden varje ny kvart. Vi skulle ha startat vidare klockan 6, men vi måste byta buss, och återigen markerades resan av ständiga förseningar. Därtill var det oavlåtliga trafikstockningar upp för Rohtang, den ena mer tålamodsprövande än den andra, så att vi nådde fram först efter klockan 13 efter nästan 7 timmar. Då var man helt färdig, man orkade knappt gå längre, och det regnade i Manali. Men det var rätt ställe att återhämta sig. En god tibetansk lunch, god efterrätt med kaffe, vederkvickande dusch och en äntlig möjlighet till vila lovade att det värsta var över.

454

del 18: Slutet på konvalescensen I Manali var allt lugnt, och det var underbart att få koncentrera sig helt på att hämta sig. Ännu på kvällen var aptiten dålig, men den andra kvällen var den helt normal. Nedstigningen till bara 2000 meter hade inte värre konsekvenser än bara en smärta i bröstet, som småningom avtog. Hostan satt kvar men minskade. Den andra morgonen gick min buss till Dharamsala. Som vanligt blev denna nästan 12timmars dagsresa genom Kangradalen stökig. Trängseln blev snabbt påfrestande. Plötsligt inte långt från Kullu bröt det ut ett slagsmål i bussen. Den beskedlige konduktören hade nekat några passagerare tillträde, och det hade han sin fulla rätt till. Tyvärr var en av dessa en gammal dam, som energiskt protesterade. Han måste ha förolämpat henne, ty några unga män blev förbannade och angrep konduktören handgripligen. Det började där bak, men tyvärr accelererade det. Snart började alla bussens unga damer ta illa vid sig och börja överge bussen. Chauffören försökte sätta bussen i gång, men då rusade några av de unga männen upp i fören. Slagsmålet fortsatte där. Alla damer lämnade bussen. Chauffören flydde och försvann. Tre unga män pucklade på konduktören och rev sönder hans kläder. Därmed tycktes de ha avreagerat sig det värsta. Stormen bedarrade, chauffören kom tillbaka, passagerarna kom tillbaka, och bussen fortsatte, men inga fler passagerare släpptes på före Mandi (7 mil vidare), och konduktören fick uthärda att stå i sina sönderrivna kläder tills han kunde byta i Mandi. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Konduktörer för i allmänhet respekt med sig, och aldrig att jag någonsin sett någon passagerare sticka upp mot en konduktör. Han måste ha förolämpat den gamla damen på ett mycket olyckligt sätt, som säkert inte varit avsiktligt. Han måste ju sköta sitt jobb, han hörde till den mjukare och mera värnlösa sorten, och ett impopulärt beslut för att inte äventyra bussens framfart hade genom olyckliga omständigheter lett till vilt slagsmål i hela bussen och en nästan lynchad konduktör – till och med hans underskjorta hängde i trasor ner längs byxbenen… Efter Mandi vidtog trängseln igen med det vanliga typiska kaoset i Indien. Samtidigt som folk skulle stiga av insisterade en massa utanför på att få stiga på, ingen gav sig, avstigarna och påstigarna fick tvinga sig förbi varandra med våld, men ändå lyckades alltid på något sätt hela folkmassan utanför ta sig ombord, och varje gång ökade trängseln av stående folk i gången med det dubbla. Sedan var det alltid någon tant som blev bussjuk och måste kräkas, det var då långt för henne till närmaste fönster, som då satt fast och inte gick att öppna. Någon måste uppoffra sig och låta henne ligga raklång över sittande passagerare vid vilket fönster som helst, och vanligen bar hon också på ett skrikande barn. De massakrerade passagerarna kunde skatta sig lyckliga om de inte blev nerspydda. Alltid då och då dråsade någon fyllig tant ner i famnen på en bräcklig karl då bussen krängde, vilket då snarare väckte munterhet, då tanten i sin fyllighet naturligtvis hade alla svårigheter i världen att komma på fötter igen. Mina två europeiska medpassagerare var från Holland och Rumänien. Holländaren var där för att genomgå en kurs i bergsklättring, som kostade bara 700 rupier om dagen (i en månad) men som i Europa kostat 700 Euro (om dagen). Rumänskan var i Indien för andra gången och verkade kunna ta väl vara på sig själv. Framme i Dharamsala upptäckte hon i

455

bussen upp mot McLeod Ganj till sin förskräckelse att hon glömt kvar en väska i den gamla bussen, varför hon måste hoppa av och springa tillbaka. Samma öde hade drabbat holländaren förra gången han var här. Under bussresans gång händer det att tiggarkvinnor kommer ombord på bussen. Ibland tigger de inte utan lägger ut ett tryckt meddelande (på hindi och engelska) om att de har faderlösa barn som kunde varit läsarens, varför denne borde bidra med 5-10 rupier. En sådan dam (välklädd och utan barn) kom ombord i Kullu och lade ut sådana gula kort. När hon lagt ut alla väntade hon sig skörden i form av ett bidrag från var och en och samlade samtidigt in sina kort igen. I Mandi sju mil därifrån kom en annan ung liknande dam ombord och lade ut likadana gula kort. När jag läste det visade det sig vara identiskt med det i Kullu. Endast damen var en annan. Efter första nattens vederkvickande sömn i McLeod Ganj, Dharamsala, gick jag upp till Triund vid 3000 meter klockan halv 7 på morgonen. Klockan 11 var jag nere igen och kunde därmed anse mig helt återställd, men jag hade inte blivit frisk igen förrän i Manali i förrgår efter elva dagar under isen.

del 19 ”Så du kollapsade efter Lamayuru. Vad hände?” frågade Johannes. Jag förklarade hela krisen, dess symptom och troliga anledningar, den snörvlande jeepchauffören från Padum som spred förkylningssmitta över hela jeepen med att kräva öppna fönster, jag påminde honom om krisen i öknen när vi överraskats av skyfall och åska medan jag varit utan vare sig paraply eller något att skyla mig med, Johannes var mera hårdhudad medan jag med åren blivit allt mera väderkänslig i synnerhet för plötsliga lågtryck, den troliga allmänna överansträngningen, och så vidare. Han avslutade kapitlet med ett lakoniskt: ”Du börjar bli gammal.” Äldre visserligen och känsligare, men knappast ännu gammal. Jag berättade om hur jag i vanlig ordning plockat plastflaskor och annat skräp på vägen upp till Triund och fyllt varje skräpbehållare på vägen och inför varje cafevärd (tre stycken) ondgjort mig över att folk fortfarande skräpade ner inte bara över hela Indien men till och med i bergen. ”Borde vi inte kontakta Sonia Gandhi om saken och påtala angelägenheten i att indierna borde lära sig att inte skräpa ner? En tretusenårig intakt kultur borde föregå med gott exempel men ägnar sig åt motsatsen när det gäller miljövård.” Han fann det en utmärkt idé och skulle gärna kontakta Sonia Gandhi själv. ”Det bästa vore om du kunde skriva till henne på italienska.” Nej, så bra på italienska var jag inte att jag kunde skriva till statsöverhuvudet för världens största demokrati på hennes modersmål. Engelska fick duga. Därmed kom vi in på det politiska, och vi diskuterade det ständiga trängselproblemet i Indien. Som vanligt var Johannes slutsatser skoningslösa. ”Bara under vår levnad har världens befolkning fördubblats från tre till sex miljarder. Hela den globala miljökrisen härrör ur detta problem, då alla dessa miljarder måste försörjas

456

med vilka medel som helst. Därför utfiskas haven. Matjordarna överexploateras och rinner ut i haven, konsumtionen av fossila bränslen har accelererat mer än befolkningsexplosionen, och så riskerar hela världen att skena åt helvete. Därför är deras ansvar oerhört som motsätter sig barnbegränsning, familjeplanering och abort, alltså katolska kyrkan och islam, världens två största religiösa institutioner och ledare, och måste de närmast betraktas som förkastliga om inte rentav otillräkneliga och därför farliga genom sin makt.” Han frågade om jag skulle komma tillbaka i november. Jag medgav att jag redan börjat planera för ett äntligt återseende av Nepal men att jag efter denna resas hälsokris börjat tveka. ”Du måste komma,” sade han. ”Du måste ge Nepal en chans. Detta är världens centrum idag. Universalismen började i denna delen av världen med Buddha och Lao-Tse. Lao-Tse var den store oöverträffade teoretikern, medan Buddha satte den i system. Från Kina har den nästan utrotats och förföljs där fortfarande, förtrycket i Tibet har förskjutit allt fritt tänkande därifrån västerut och över Himalaya och finns nu i norra Indien och Nepal, där det är desto mera koncentrerat genom den extrema politiska situationen av kinesernas massiva förstörelse av grundkulturen och hela folkets uppryckning med rötterna, av vilka alla de levande tvingats i livslång exil. Denna del av världen kan därmed betecknas som forum för mänsklighetens mest tillspetsade tankeskärpa och alerthet när det gäller kulturell identitet och dess överlevnad. Det har många faser. En av dem känner du väl till: Ladakh, som är nummer ett i världen när det gäller ekologisk ekonomi. Så kan någon ansvarig människa vilja sätta barn i en värld som svävar i en allt allvarligare global kris när det gäller överlevnad? Ansvaret är oerhört, och jag ser det som ett viktigare ansvar att försöka avhjälpa eller åtminstone leda krisen rätt. Därför har jag fastnat här, ty här finns universalismens hjärtpunkt, världens högsta andliga koncentration, och jag tror på tankekraften som en högre och effektivare makt än någon politisk makt i världen.” Han anslöt sig alltså till dem som förespråkade barnlöshet till förmån för ett prioriterande av ansvarstagandet för världens öde i dess nuvarande kris. Detta var ingenting nytt. Redan efter andra världskriget ansåg många helt klartänkta människor att det vore ansvarslöst att sätta barn till en så förstörd värld med så bleka framtidsutsikter. Ändå, som Johannes påpekade, har sedan dess världens folkmängd fördubblats och dess kris därmed förvärrats till det dubbla.

del 20: De sista dagarna. Som alltid hände det mycket i Dharamsala. Erik (från Lamayuru) dök plötsligt upp, och vi hade flera hjärtliga frukost- och teträffar under dagarnas lopp. Han är en Forrest Gumptyp och har rentav Forrest Gump som ett av sina ideal. Han är 44 år och bestämde sig för två år sedan för en sex års resa omkring var som helst då en nära anhörig till honom dog plötsligt av cancer vid 48. Jag kommer att följa med hans resor, som han noggrant dokumenterar på webben. Han hade senast varit i Ulo ovanför Pahalgam i Kashmir och beklagade mycket att han lämnat stället för tidigt. Även mina två holländska damer från Leh och Lung Snon dök upp som de hade lovat men blev mycket besvikna när de kom för sent till Dalai Lamas föreläsningar. Han hade bara

457

en dags föreläsningar denna gång, den 5 september, så att när jag kom den kvällen var det redan över. Mina damer kom samma kväll. Som granne hade jag något så ovanligt i Indien som ett par finskor. När jag hörde varifrån de var kunde jag inte låta bli att överraska dem med att säga ”Huomenta” till dem när jag såg dem då jag skulle gå på toaletten med en rulle i handen. De svarade naturligtvis med allvar inför att få möta en annan sällsynt finne, men det var tyvärr det enda vi sågs. När jag kom tillbaka hade de rest vidare. De fick således aldrig veta hur finsk jag egentligen var. Den äldre av de holländska damerna Karen hade varit 14 år gift i Boston och talade en utsökt New Englandska. Hon reste alltså hit årligen för att organisera och övervaka alla möjliga hjälpprojekt åt ladakhierna och tibetanerna och var mycket engagerad i tibetanernas sak. Det var alltid ett nöje att prata med henne. Hon berättade att det hade ösregnat i Leh de sista dagarna där och börjat bli kallt. Det hade mulnat redan min sista dag där den 1 september, varefter jag inte kunnat fotografera mera på denna resa. Min hälsa fortsatte att förbättras, och båda de två sista dagarna begav jag mig hela vägen upp till Snow Line på närmare 3500 meter, en sextimmarstrek båda dagarna. Triund var förstört, taggtrådsstängslena hade förstört friheten och skönheten där, och det låg skräp överallt. Detta hade varit Dharamsalas pärla och huvudattraktion för trekkare. Redan förra året, när taggtrådsstaketen kom upp, hade jag klagat för de lokala myndigheterna, men ingenting hade hänt. Situationen hade bara förvärrats. Man fick nu bege sig ända upp till Snow Line för att finna någon jungfrulig renhet och frihet i naturen. Men Café Gakyi fanns kvar liksom Tsongkha, så man kunde fortfarande njuta i Dharamsala. Däremot hade tyvärr Sunrise Café med ”the best Chai in Asia” upphört. Bara konkurrenten Moonlight Café med ”the second best Chai in Asia” fanns kvar. Det var en oersättlig förlust av ett mycket populärt och högt uppskattat ställe. De ställen som fanns kvar var dock tillräckliga för att man skulle önska att få slippa fara ifrån Indien precis när man blivit frisk igen, men förändringar är alltid riskabla och för sällan mer gott med sig än ont. Plötsligt såg jag ett bekant ansikte på gatan. ”Mustafa!” utbrast jag, för det var han. Jag kände omedelbart igen honom. Han kunde inte genast placera mig, men så lyste han upp. Han var Latiefs äldre rödhårige broder, vars familj jag bott hos i husbåt i Srinagar, Kashmir, 1999. Den äldsta brodern hade en affär i McLeod Ganj, som jag brukat hälsa på varje år, men nu hade alltså också Mustafa en affär här och hade haft den i sju år – och hans äldre bror hade aldrig sagt någonting! Mustafa bjöd mig genast på en kopp te, och vi lovade varandra att hädanefter hålla kontakten. Precis när jag skulle lämna McLeod Ganj bröt ett praktfullt åskväder ut över bergen som bjöd på ett hisnande fyrverkeri av olika blixtskådespel. Jag hade aldrig sett ett så intensivt blixtoväder tidigare, och det regnade inte en droppe. Först när jag satt i bussen bröt störtregnet ut med förödande kraft. Jag förvånade mig inte över att ingen av mina vänner dök upp för att vinka av mig. Nattresan till Delhi gick sedan utan problem. Jag steg av i den tibetanska kolonin Mainu Ka Tilla, vilket blivit min vana, och som vanligt kunde jag inte hitta eller komma ihåg var jag tidigare bott där. Dock fann jag ett utmärkt rum uppe på högsta våningen i Lhasa House för 200 rupier, där jag kunde duscha och vila ut under fläktarnas svalka i det annars på tok för

458

varma Delhi. Lhasa House med sin enkla restaurang var precis tillräckligt anspråkslöst för att passa mig perfekt. Under dagen invaderades det dock av en skrymmande grupp ryska turister, som lade beslag på hela restaurangen för timmar framöver. Jag hade en desto trevligare lunch på Tara House vid floden, ett ljust ställe med god stämning, där man fick vara helt i fred. Mitt i min sista indiska Internetsession bröts strömmen av ett rasande störtregn, och allt vad jag skrivit gick förlorat. Det var första gången i Indien denna gång, och utanför mitt rum högst upp på takterassen fick man vada genom en sjö som inte rann ut. Dock kunde man omsider njuta av den sista indiska kvällssolen för denna gång. (På grund av det nyckfulla och vanligen molniga vädret hade jag inte kunnat fotografera alls efter Leh.) Sammanbrottet i Alchi förblir oförklarligt som resans enda malör. Annars hade allt gått perfekt, och även när jag var som svagast (reducerad till 60%) kunde jag ändå arbeta som vanligt. Endast Themisgam-trekken gick i stöpet. På flygplatsen väntade Kerstin, som även allt hade gått bra för. Srinagar hade hon funnit en belägrad stad trots freden med tungt beväpnade soldater i barrikadfästningar i nästan varje gathörn, men hon hade inte blivit skjuten. Kort sagt, allt hade gått bra. Och det var mycket märkligt att få mellanlanda i Helsingfors på sin födelsedag, en stad jag aldrig upplevat på min födelsedag sedan jag föddes. Det var visserligen bara flygfältet, men ändå. Hela resan hade kostat mindre än 8000 kronor. Jämför det med min enastående andra Indienresa 1995, som kostat 7500 för 33 dagar. Detta hade varit 31, och jag hade 3900 rupier över som boägg för nästan Indienresa med siktet ställt mot Nepal i november 2007. P.S. Efter hemkomsten kunde Alchikrisens mysterium lösas med sakkunnig medicinsk hjälp. Vad som hade hänt var att jag ådragit mig en ensidig torr lunginflammation. Skönt att man inte fick veta det förrän när det var över.

Kanonresan del 1: Tillbaka till Manali Resan började bra. Problemet var, att jag två veckor före resan begåvats med en pappbox delikat vitt vin från Sydafrika. Inför avresan återstod mer än en halvliter, som måste drickas upp om det inte skulle förfaras. Jag gjorde mitt bästa kvällen före avresan, men ändå återstod fortfarande mer än en halvliter som jag följaktligen måste ta med mig. Men flygbestämmelserna proklamerade hårda bud. Allt måste drickas upp vid incheckningen. Hellre än att låta det förfaras drack man således upp det, med den fatala påföljd, att man inledde resan fullkomligt berusad. Ju äldre man blir, desto mera lättpåverkad blir man, och bara vanligt vin med anständig alkoholhalt kan då innebära rena katastrofen. För säkerhets skull hade natten före avresan tillbringats hos Halvar med direkt tillgång till direktbuss till Landvetter från Göteborgs Korsväg inför avresan, men tillståndet efter den

459

blöta incheckningen förblev ändå betänkligt. Situationen innebar en något bisarr utgångspunkt för hela resan. Kunde det bli värre, eller kunde det bli bättre? Emellertid blev det kanske just genom denna sällsamma situation bra flyt på resan från början, då man välvilligt accepterade allt och automatiskt tog det så lugnt som möjligt för att inte snubbla. Därigenom klarade man sig helskinnad hela vägen ner till Delhi trots mellanlandning i Helsingfors. Jag flög än en gång med Finnair då det faktiskt fortfarande var billigast fastän det blivit 33 procent dyrare sedan i somras. I Delhi försökte man dock lura iväg mig till något annat än vad jag ville, som var att fara raka vägen upp till Manali. ”Inga bussar går så här dags,” (det var efter midnatt, men det går alltid bussar till Chandigarh,) ”Ni måste prata med the Tourist Office och ta in på hotell,” och så vidare, men jag gav mig inte utan insisterade på att bli körd direkt till the Inter State Bus Terminal, där det mycket riktigt genast fanns en buss till Chandigarh. Det var bara att sova gott hela vägen så gott det gick, och det gick efter Finnairs generösa bidrag till min omtöcknade situation med flera små flaskor rödvin på personlig begäran, för att uppväga och motverka allt det vita. Chandigarh nåddes strax efter gryningen efter 6 timmar, och där var det första jag stötte på en extrabuss till Manali. Det var bara att hoppa på direkt och fortsätta sova gott hela vägen. Denna bussresa var den mest mödosamma av de fyra etapperna, de 30 milen till Manali tog inte mindre än tio timmar med snudd på elva, men man kom trots allt fram i tämligen gott skick och med jet-laggen passerad. Klockan var kvart över sex på kvällen, vilket betydde, att jag klarat av resan till Manali från Göteborg på ganska exakt ett och ett halvt dygn, om man räknar från lämnandet av Halvars lägenhet klockan 6 på morgonen till ankomsten till Manali lokal tid. Räknar man exakt antal timmar från flyget från Landvetter till ankomsten var det bara 30 timmar, vilket var ett rekord. Min gamle värd tog vänligt emot mig, och allt var som vanligt i Manali med torrt ypperligt väder och endast sporadiska hösttecken denna den 25 oktober. Jag blev genast erbjuden det finaste tillgängliga rummet, där jag sov i tio timmar. Temperaturen i rummet sjönk dock under natten till 13 grader. Det var bara att vänja sig från början. På vägen upp till Vashisht följande morgon mötte jag en hindu, som jag utbytte den vanliga artiga hälsningen med. Sedan fortsatte han på hindi. Jag svarade på engelska, och det framkom att han tagit mig för en hindu. Jag tog det som en komplimang. I det välgörande svavelbadet i Vashisht deltog en annan vit man, som var en typisk övervintrad hippie av det mest patetiska slaget. Han var utbränd och ängslig, såg ut som tjugo år äldre än jag fastän det visade sig att vi var exakt jämnåriga, och han darrade svårt på högra armen. Han var amerikan från New York och hade farit till Nepal första gången 1971 och sedan årligen kommit tillbaka. Han kom just ner därifrån och gav mig den goda nyheten att där förelåg inga som helst problem. Allt fungerade. Det var bara att åka dit. Han var i Vashisht för första gången och var mycket ängslig inför att gå ner i det heta hälsobadet. Jag fick visa honom hur man skulle göra, men han var lika rädd ändå, nästan som en gammal käring. Det slog mig hur robust jag måste verka till hälsan i jämförelse med denna utbrände skakige jämnårige jämlike, som såg mera sjuk än levande ut. Förra gången i Manali på tillbakavägen från resan till Zanskar, när jag varit nästan lika försvagad själv, hade

460

jag bara vilat och inte gått i badet, medan det nu kändes som att jag aldrig varit i bättre form efter två månaders hård verksamhet hemma. Han hade säkert knarkat under större delen av sitt liv, led kanske av bestående hjärnskador som många narkomaner gör och vacklade till ibland i sin skraltighet, som om han också led av lågt blodtryck och ständig yrsel. Bekantskapen var intressant men inte mycket att utveckla. När han fick veta att jag var från Finland frågade han mig varför finnar var så tystlåtna. Jag försökte förklara språkproblemet: finskan har begränsat antal konsonanter och en så helt annorlunda strukturerad och strikt grammatik, att det är mycket svårt för en finne att lära sig något annat språk. När han då efter övermäktig överansträngning lyckats lära sig ett annat språk skäms han för sitt dåliga uttal, varför han säger så litet som möjligt. I relation till andra språk lider således finnarna av svåra komplex. ”Men också sinsemellan säger finnarna ingenting,” menade han. Jag genmälde, att de säger inte mer än nödvändigt. Natten blev kall igen, och rumstemperaturen gick ner till 12 grader. Desto vackrare var den sista morgonen. Snön låg som gnistrande diamantttäcken över bergen för att stanna, och en kanadensare, som också skulle iväg, tog ändå en kall dusch som ”kick-start”. Min värd bjöd mig hjärtligt farväl och välkommen tillbaka, och jag tog morgonbussen till Dharamsala.

del 2: Tillbaka till Dharamsala. Bussresan dit gick smärtfritt ehuru den tog knappt elva timmar och var mycket påfrestande mot slutet när trängseln blev outhärdlig denna lördagskväll. Min nya digitalkamera upphörde att fungera, varför Kangradalen blev ofotograferad, batteriet var slut, och det var inget jag kunde göra på bussen. Klockan 7 på kvällen kom vi fram och släpptes för säkerhets skull i staden så att vi inte skulle missa den sista bussen till McLeod Ganj klockan 7. Dharamsala var förvånansvärt varmt i kontrast mot Manali. Jag fick en extra filt till natten, men den behövdes inte, ty rumstemperaturen gick inte under 20. Ingen snö låg på bergen fastän vädret var lika idealiskt och klart som i Manali. Det var bara att njuta. Uppe vid Triund träffade jag ett mycket sympatiskt ungt polskt par, som var väl fysiskt tränade. De hade varit i Kashmir och frusit och misslyckats med att ta sig till Ladakh. Hon, som hette Magdalena, var i Indien för fjärde året i rad för att studera dans, medan hennes vän Sebastian var fotograf. Vi kom naturligtvis in på det nyligen inträffade valet i Polen. De berättade, att deras regering sedan två år varit ett skämt. Tvillingbröderna, som varit premiärminister och president, hade ett löjligt namn som betydde ungefär ”den lilla ankan” (diminutiv av anka), varför det varit förbjudet i Polen under två år att skämta om ankor. Den nya premiärministern råkade heta Donald i förnamn, som ju också är Donald Ducks förnamn (Kalle Anka). Således slipper inte den polska riksdagen ännu på ett tag den känsliga kitsligheten med ankproblemet, då premiärministern, fastän utbytt, fortfarande ses som en anka. Sebastian tog också bara diapositiv som fotograf och underkände digitala bilder för deras begränsning i färger och utförlighet. Jag hade min gamla ovärderliga kamera med mig också, och det skulle bli intressant att jämföra resultaten av båda kamerorna med varandra,

461

då jag ibland tog samma motiv med olika kameror. På vägen ner mötte jag ett större sällskap av mest unga käcka damer som talade svenska. De var alla från Karlstad. Under lunchen uppe på Tsongkhas underbara öppna terrass på taket, där man kunde njuta för fulla muggar av solen, kom en ung man i vitt fram till mitt bord och ville prata. Han verkade prydlig och ordentlig, hade ringar i båda öronen och kom från Rajasthan. Det visade sig att han ville sälja hasch. ”Det är billigt här nu,” försökte han. Jag var naturligtvis inte intresserad, då jag aldrig rökt någonting då jag var rädd om de enda två lungor jag hade som var känsliga och mottagliga för infektioner, men om jag skulle ångra mig senare så var han lätt kontaktbar, då han förtjänade sitt dagliga bröd som skomakare på gatan. ”Jag gör ordentliga skor,” menade han, och det kunde ingen tvivla på. Det finns knappast några bättre hantverkare i världen än de mycket flinka coch snabba hinduerna. Att sälja hasch till turister var hans extraknäck, då skomakeriet naturligtvis inte gav mer än till dagligt nödtorft. Det fanns fler ”haschturister” i Dharamsala än i Manali. De flesta höll sig nere i Bhagsu i dalen mellan McLeod Ganj och bergen. Där fanns bestående hippiekolonier som var svåra att överblicka, kartlägga och lokalisera, och jag hade ibland i misstag hamnat inne bland dem. Naturligtvis handlade det mest om israeler. På kvällen vid det sista kaffet för dagen hade jag mycket angenämt sällskap genom två unga damer från Kalifornien, av vilka den ena talade flytande hindi, vilket var mycket imponerande. Det visade sig att hon var indiska, hennes familj var från Hyderabad i södern, men de hade alltså flyttat till Amerika, så att hon fått två världsspråk gratis. Hennes väninna reste med henne i Indien för första gången, och de frågade mig om rekommendationer. Det var sällsamt att av en indiska bli frågad till råds om vad man borde uppleva i Indien. Det blev en underbar natts vederkvickande sömn, och följande morgon var jag i idealisk form, gick upp till Triund på en timme och trekvart och fortsatte upp till Snowline. En fransman jag träffat igår hade stannat över natten i tält i Snowline och frusit ordentligt men ändå tagit sig till glaciären för att röra vid isen och förstört sina skor, så att han gick haltande och trasig tillbaka. Sådant händer. På vägen ner träffade jag åter det svenska gänget från Karlstad. Det visade sig att de var här en hel månad för att studera, och jag komplimenterade dem för att de valt rätt tid på året och haft bästa möjliga tur med vädret. Inte ett moln sågs på himlen denna dag. De var ett dussin flickor, en man och en äldre lärarinna. Men efter denna trek på sex timmar var jag dödligt trött och kunde inte göra mycket mera. Det rapporterades om nya kinesiska skottlossningar mot tibetanska flyktingar vid den nepalesiska gränsen, vid samma pass där en tibetansk nunna sköts till döds förra året, Nangpa La vid Mount Everest, vilket inte vittnade om någon förbättring i Kina. Efter Burmakrisen hade kineserna även rackat ner på munkarna i Lhasa och stängt klostren Drepung, det största, och Nechung, som om Burmakrisen var tibetanernas fel. Mot kvällen tog jag nattbussen mot Dehra Dun och Rishikesh, men jag hoppades innerligt att jag skulle återkomma till Dharamsala ännu en gång mot slutet av denna resa.

462

del 3 : Tillbaka till Rishikesh och Joshimath Mina bästa vänner i Dharamsala förblev dock alltid tibetanerna och bergsfolket. De senare umgicks jag alltid med under mina promenader uppe i bergen, medan de förra jag träffade mest ner i McLeod Ganj. Jag såg fram emot att se dem alla igen nästa gång. Bussresan till Rishikesh blev påfrestande som vanligt, drygt 33 mil på 17 timmar, men jag hade tur med ressällskapet denna gång: en ung israeliska som skulle till hippiekolonin vid Kesaar Devi i Almora, en indier bosatt i Torino i Italien som var född i Almora och en ryss Fjodor från Moskva som var i Indien för första gången och skulle stanna i två månader. Han var som ett stort barn men verkade nöjd och glad åt det mesta. Han tydde sig till Diwan, indiern från Torino, so tog väl hand om honom. Israeliskan försvann vid avstigningen i Dehra Dun på jakt efter en direktbuss därifrån till Almora. Vi kanske skulle träffas där igen efter fem dagar när jag kom dit. I Rishikesh ville Diwan och Fjodor genast gå på lunch medan jag ville återupptäcka mitt gamla paradisställe Rishilok för dusch och enkel frukost, så våra vägar skildes där mitt i korsningen av allt kaos i Rishikesh. I Rishilok blev jag genast hälsad välkommen tillbaka av min gamla värdinna sedan 12 år. Ingenting hade förändrats under de tolv åren, tack och lov. Att sitta där och njuta av paradistillvaron i deras undersköna trädgård var en alltför kortvarig njutning, ty klockan tre nästa morgon måste jag stiga upp för att ta bussen tillbaka upp till Joshimath. Tillbaka till Joshimath. Resan dit blev stökig, för jag hamnade på fel buss. Tidigare hade jag mött en Joshimathbuss under nattpromenaden till busstationen, så jag anropade varje buss jag mötte om någon av dem skulle till Joshimath. En av dem svarade ja och plockade upp mig. Det visade sig dock genast att den bara skulle till Karnaprayag efter två tredjedelar av vägen. Då ville jag gå av för att ta en annan buss. Då ändrade de sig och beslöt att fara till Joshimath för min skull. Jag stannade kvar och betalade hela resetaxan. Bussen slog alla fartrekord medan vägen över bergen var i ett rysligt skick, så jag slog huvudet i taket flera gånger där jag satt nästsist i bussten tillsammans med ett antal damer som delade samma öde, och stannade inte förrän i Srinagar efter nästan 10 mil. Där visade det sig att min buss i alla fall skulle vika av i Karnaprayag mot Gwaldam. Jag satt fast och följde med, men den unga pojkkonduktören var fullkomligt hederlig: jag fick tillbaka det jag betalat för bortom Karnaprayag. På detta ställe fick jag då invänta en annan buss. Det blev en ”semi de luxe” med, ve och fasa, öronbedövande stereoskval! Det var inte musiken det var fel på utan volymen. Jag bad konduktören, en dumskalle, att sänka volymen, vilket han gjorde, men bara för att höja den till maximum igen en stund senare, som om jag inte funnits. Jag hade dock ett mycket trevligt ressällskap i form av en ung lärare verksam i Ranikhet som nu skulle hem för Diwaliferierna. Han var intresserad av allt och älskade att samla på internationella vänner på Internet, så jag blev genast en av dem.

463

Han steg av i Nandprayag, och för att sedan undkomma öronsprängningen tog jag fram mina gamla vaxproppar och applicerade dem. När jag tog ut dem igen vid ankomsten till Joshimath hade jag ändå blivit lomhörd p ena örat. Det sista jag ville i Indien var att bli handikappad och allra minst på örat, som skulle försvåra allt umgänge. Jag hoppades att det skulle gå över. Till all lycka verkade vädret förbli stabilt och underskönt. På det kunde jag minsann inte klaga. Värre var det på hotellfronten i Joshimath. Staden gav sitt vanliga intryck av fullständigt kroniskt upplösningstillstånd, men den här gången särskilt på hotellfronten. Mitt gamla ställe Shailja verkade helt förstört av reparationer och ingen var där, tre andra hotell i samma kvarter var lika övergivna och i synnerhet det statliga, och precis när jag var beredd att ge upp kom en liten pojke fram till mig och undrade om jag behövde rum. Han förde mig till Shailja, han bad mig vänta, hämtade den nye ägaren, och vi kom överens. Jag var hemma i Joshimath igen. Även på restaurangfronten var det kritiskt. De flesta restauranger hade lunchstängt, det vill säga att maten tagit slut, men jag hittade min gamla nepales i utkanten av stan som gav mig en ordentlig chowmein, kryddstark men ätlig. Vi hade sällskap därifrån sedan, han hade nu bott i Joshimath i sju år och var Oshoanhängare, (en mycket liberal buddhistisk sekt efter den mest framgångsrika av alla gurus,) och medgav att det var få utlänningar som kom till Joshimath. Regeln var att högst 1-3 stycken kunde siktas under en dag. Just när jag skulle gå hem såg jag två. Jag hälsade glatt och fortsatte mina steg, men de hann upp mig och visade sig ha en mycket angelägen fråga: var fanns det en whiskyaffär? Det var mycket viktigt för dem att få tag på whisky. Den ena var liten och gråsprängd, den andra var skrymmande med teleskopglasögon, de var som en variation på Fyrtornet och Släpvagnen eller Helan och Halvan. De visade sig vara ryssar från Moskva. Tyvärr hade jag aldrig sett en spritbutik i Joshimath, detta ganska konsekvent vegetariska ställe och centrum för hinduismens hjärta vid Gudarnas Dal. Jag kunde tyvärr inte hjälpa dem ur deras dilemma.

del 4: Tillbaka till Auli och Gwaldam. Prognosen var inte god. Ofta när man stiger upp på morgonen är man som vissnast, och det ska mycket till för att man alls skall orka ta i tu med dagen. Jag hade föresatt mig att gå upp till Auli, flera kilometer rätt upp, och jag var dödstrött innan jag hade börjat. Men man satte i gång (utan frukost) och gick naturligtvis vilse igen inne i militärområdet, som gjort allt för att omintetgöra alla möjligheter för en utomstående att hitta trappvägen upp till Auli, men till slut hittade jag den och satte i gång. Det var lika mycket bly i benen denna gång som förra året. Hur det nu kom sig kom man upp (efter en timma och trekvart) till linbanans slutstation precis när den satte i gång dagens trafik, precis som förra året. Framför ens fötter låg hela Himalaya med topparna tornande upp mot himlen runt omkring med Nanda Devi i centrum, sett från Auli ett av världens vackraste berg.

464

Efter en stärkande kopp kaffe fortsatte jag upp genom skogen, förbi templet till grässlätterna ovanför den, där jag nöjde mig med att bestiga en av höjderna före snögränsen. Det var inte det högsta man kunde komma, men det var gott nog, vädret var molnfritt och gav Himalaya ett mera strålande praktfullt majestätiskt ansikte än någonsin, och det var som om hela resan hade varit värd bara detta ögonblick. Friden och skönheten var total. Allt gudomligt inkarnerat, eller hur? Denna oerhörda rikedom av prakt och skönhet i vithet bländande i högsta målsättning mot himmelen förbjuder med sin glans allt mänskligt att med risk för livet komma alltför nära, uteslutande allt fult och lågt, allt ovärdigt och svagt, all dödlighet och världslighet och jordisk bundenhet, i evig vithet dömd att skina bländande för alltid oberoende av alla de jordbävningar och kataklysmer som utmärker mänskligheten i all dess kaotiska historia, konstant och oberörd av allt i praktfullhetens tystnad medan även geologiska eoner överlevs med lätthet, medan vi kan bäva blott och tyst beundra denna renast möjliga och högsta manifestation av skönhet, frihet och befrielse, som människan kan finna endast i naturen, som allenast kan bevara människans kontinuitet, om hon blott skulle fatta att hon icke är naturens härskare men bara kan fortsätta leva om hon ödmjukar sig för naturen. Resten var enkelt. Då uppstigningen varit brant, svår och tröttsam var nedstigningen desto lättare. Jag stannade på nytt vid linbanans ändstation och frossade i tre muggar kaffe i solskenet innan jag gick ner igen. På vägen ner mötte jag en stor grupp unga västerländska turister. Detta var mycket glädjande. Det hade aldrig hänt förut. När jag kom ner var klockan bara ett – hela trekken hade tagit precis fyra timmar. I Dharamsala har man i regel ingen svårighet att vandra upp till 3000 meter medan nedstigningen är förintande, men i Joshimath-Auli är det tvärtom. Det är värst i början medan nedstigningen hela vägen går som en dans genom de mycket brantare förhållandena. Inga sviter följde. Knäna var lika opåverkade av denna strapatstur idag som första gången jag gjorde den för 12 år sedan. Varje gång jag gjort den på nytt sedan dess hade förhållandena varit annorlunda, så att det varit en ny upplevelse varje gång – den hade aldrig varit en upprepning. Det var dock ett stålbad varje gång men ett oändligt välgörande och befriande sådant. Hur underbart det än var under dagen med strålande värme och paradis, så blev kylan desto värre under kvällen. Av någon anledning kändes mitt rum mycket kallare än det var, och enda sättet att få upp värmen var att krypa under täcket. Min nepalesiske vän på restaurangen mitt emot Mariwari lagade dock enkom för mig en speciell tomatsoppa som

465

inte stod på menyn, vilket jag var mycket tacksam för. Efter klockan fyra var värmen och solen förlorade. Resten av dygnet var det till att frysa. Emellertid fick jag god kontakt med mitt värdfolk. Farfar visade sig vara en gammal journalist som gav ut sin egen veckotidning och var mycket talför. Sonen var min värd och angenäm att ha att göra med, och det var dennes son, en högst 11-årig pojke, som raggat mig till stället. Vi diskuterade mycket lokala förhållanden och kom att diskutera Kausani, som genom den nya indiska medelklassturismen blivit så dyrt att ingen normal människa kunde stanna där längre. Flera andra lokala personer var av samma mening. En annan ung man, som jag mötte uppe vid Auli, ville gärna veta min mening om Joshimaths utveckling. Han hade ju varit pojke när jag kommit dit första gången. Huvudkaraktären av kaos och kroniskt upplösningstillstånd hade inte alls förändrats, medan dock utvecklingen farit för hårt fram. Om hotellen i Indien skulle envisas med att höja priset med 50 rupier varje år kunde man ju inte komma hit längre. Han tyckte också att utvecklingen farit för hårt fram. 6.30 följande morgon satte jag mig på bussen till Gwaldam. Resan dit (15 mil) tog sex timmar. Redan på väg ner de första fem milen från Joshimath började moln avslöja sig i söder – ett oroande tecken. Naturligtvis ackumulerades de och växte de i hotfullhet. När jag nådde Gwaldam kunde man inte ens få den vagaste skymt av Trisul. Det vackra, himmelska, strålande, perfekta vädret var förbi. Jag hade fått mitt lystmäte i Auli, och sedan – ridå, efter nio dagar av oupphörlig paradistillvaro. Stämningen i Gwaldam var dock angenäm och avspänd. Ingenting hade förändrats sedan förra året, och fastän man inte såg ett dugg gick jag upp till utsiktskullen bara för att hålla i gång benen. Liksom i Joshimath var maten i Gwaldam förfärlig, trots att jag sade speciellt till om ingen chili i maten, men den gick i alla fall ner och stannade trots fullständigt äckel och aptitlöshet. Där på en av krogarna mötte jag min unge konduktör som jag åkt med från Rishikesh till Karnaprayag, som velat föra mig till Joshimath men gett mig pengarna tillbaka när han inte kunde. Han var en liten spenslig ung man, som en miniatyr av Marlon Brando som ung, och mycket trevlig och älskvärd. Återseendet var glatt. Det var ändå betydligt varmare i Gwaldam än i Joshimath, man slapp frysa, jag tog in hos det kommunala Vikas Nagam och kom undan med 80 rupier (13 kronor), billigast hittills, för ett dormatorierum i deras ypperligt belägna komplex mitt på krönet av den lilla staden. Jag hade ingenting övrigt att önska.

del 5 : Tillbaka till Kausani. Min avsikt var att fara direkt till Almora, men det uppstod komplikationer. Jag ville helst inte ta den långsamma ultra rapid-bussen, som kunde ta fem timmar på sig att tillryggalägga nio mil med hundra stopp på vägen för te, lunch, etc, och som gick först 9.30. Min vänlige värd föreslog en tidigare lokalbuss till Garur (3 mil) där jag lätt kunde hitta en jeep eller buss vidare. Jag följde hans råd och köpte en biljett till Garur, men när jag väl satt

466

ombord visade det sig att bussen skulle vidare till Kausani. Så bra! Jag kunde åka med ända dit! Jag såg fram emot ett kvickt byte där till en snabb Almorajeep, men bussen tog oss förbi marknaden uppåt kullarna mot militärlägret, så att jag måste gå ner tillbaka. Det var en uppfriskande promenad, och man kunde slå en välbehövlig drill på vägen, man kunde ta åtskilliga genvägar, men när jag väl kom ner till marknaden såg jag tyvärr ett bekant ansikte. Han fixerade mig genast, och jag var pantad. Det var min gamle vän från fordomdags, han som i tidernas begynnelse först raggade mig till sitt hotell Uttarakhand, då ett pittoreskt ställe för den värsta sortens västerländska avsigkomna hjältar. Jag hade alltså känt honom i tolv år. Nu tog han mig igen, och jag hade ingen chans. Jag hade absolut inte haft några planer alls på att stanna upp i Kausani. Tvärtom. Jag avskydde detta kära gamla ställe, där jag trivts så vansinnigt gott under 90-talet, sedan det invaderats av indiska medelklassturisthorder, som drivit upp priserna till det orimliga. Det rum, som jag bebott 1995 och som då kostade 50 rupier natten, kostade nu 750. Det var mycket litet. Min vän gav mig nu samma rum för 300, och jag kunde inte tacka nej. Det var bara att göra det bästa av saken och njuta av friden i Kausani än en gång, om det gick för alla de drällande horderna av Calcuttaturister. Jag såg ingen annan västerlänning i staden. De hade alla försvunnit därifrån liksom jag för länge sedan. Under 70-talet hade Kausani varit en blomstrande hippiekoloni, tills kommersen satte i gång. Jag hade ett långt samtal med min värd, som hade fötts i sitt hotell och ärvt det. Vi delade gamla minnen, men för första gången fick jag veta något av hans historia. Han hade haft grava alkoholproblem och ofta spenderat år under isen. Han hade gett ett något melankoliskt och tillbakadraget intryck, men nu förstod jag varför. Han var emellertid helt rehabiliterad nu, han drack varken alkohol, kaffe eller te och rökte ingenting och såg frisk ut som en ung man. Jag gissade hans ålder till 40, men den var 44. Tyvärr var mitt gamla stamtesjapp uppe vid ashramet borta, så jag fick dricka te inne på ashramområdet i stället. (Ashram = indiskt kloster.) Där ansattes jag omedelbart av en omfattande Calcuttafamilj på tre generationer, där den yngsta dottern (8 år) var särskilt ivrig. Hon ville absolut bli min brevvän, och jag hade ingenting emot det. Familjen var mycket trevlig och underhållande, och jag hoppades verkligen på fortsatt kontakt med dem. Min gamle kock i Kausani hade tagit slut. Han brukade sitta i köket och gurgla med sin vattenpipa i det oändliga, där han faktiskt rökte cocablad, men var en idealisk kock. Nu var han borta, och min ägare hade byggt en ny restaurang. Naturligtvis måste jag pröva den, och till min häpnad var maten exakt den samma, lika förträfflig och högklassig. I Joshimath och Gwaldam hade jag lidit av den förskräckligt vidriga maten men fick nu välbehövliga plåster på såren och kunde kanske börja leva igen. Och vem stötte jag inte ihop med där på restaurangen om inte gamle Yogi Müller! Vi hade setts senast under översvämningarna i Ladakh för femton månader sedan, då han gjort sig besvärlig hos min reseagent. Som vanligt kom han inte ihåg mig, fastän vi nu känt varandra i tolv år. Men jag fick honom att slå sig ner och börja berätta om sina resor och äventyr. Han hade varit ett halvt år i Canada långt norr om Quebec men levde fortfarande mest i Indien som tysk medborgare med femårigt visum, som nästa gång skulle ta slut om ett halvår. Jag fick honom också att berätta om Nepal, han hade varit och trekkat till Mustang

467

för bara tre år sedan, och han menade att inga risker förelåg idag, om dock situationen var labil. Man visste fortfarande aldrig vad som kunde hända plötsligt var och när. Problemet var den förestående Diwalihögtiden. Han tillrådde mig att hellre ta tåget till Gorakhpur och ta sig in i Nepal via Sunauli, varifrån det var enklast att ta sig med buss till Pokhara, hellre än att gå över gränsen västerifrån via Tanakpur med en följande bussresa på 18-20 timmar. Emellertid skulle busstrafiken vara överbelastad före och efter Diwali, medan om man reste på själva Diwalidagen den 9 november skulle man finna allting tomt och ledigt. Detta var ett intressant tips. Det var att liksom pricka in stormens öga och utnyttja det. Inte heller reser ju någon i Europa frivilligt den 24-25 december medan alla reser våldsamt före och efter. Före och efter Diwali var det ofrånkomligt att allt i båda länderna skulle vara upplöst i fullständigt kaos. Ett annat alternativ vore att först resa till Darjeeling och Sikkim och sedan ta sig in i Nepal senare när stormen lagt sig. Detta verkade vara det vettigaste. Diwalifesten i Indien har alltid enbart berett mig de förskräckligaste fasor. Man bör vara på resande fot när som helst utom just då. Tyvärr hade Diwalihögtiden detta år hamnat vid en för mig ytterst olämplig tidpunkt. Denna underbara dags final bestod av min bekantskap med ryssen Sergej från Petersburg, som sedan 5 år bor nere i Pondichery i sydligaste Indien. Då vi båda var väl förtrogna med de viktigaste faserna av indisk kultur kunde vi hålla på i det oändliga med att diskutera olika platser, olika personligheter, olika kulturer och olika aspekter både på Indien, Ryssland och världen. Han har definitivt lämnat Ryssland bakom sig och hade nu just kommit till Kausani (via Naini Tal) efter en omfattande trek till Kanjenjunga av alla berg. Han var ung och frisk och stark och redan så oerhört mångkunnig, att det var att se fram emot att bibehålla kontakten med honom. I morgon far han dock tillbaka ner till Naini Tal, så det är möjligt att vi återses där.

del 6: Tillbaka till Almora och Naini Tal. Vid vår gemensamma frukost berättade Sergej mycket om sitt arbete i Auroville nära Pondichery, där allsköns internationella projekt pågår främst inom konst, teater, film och musik, och där finns till och med en berömd orgel som används vid konserter. Jag frågade senare under dagen under vår gemensamma middag i Almora om där även förekom engagemang och aktiviteter rörande den globala klimatkrisen, och visst gjorde det det. I Almora hade jag för första gången på en vecka kunnat åtnjuta Internet och fått Jean Hudons senaste nyhetsbrev om det chockerande ”Saragassohavet” i Stilla Oceanen bestående av mänskligt skräp och påsar och flaskor av plast, om tillståndet hos familjen Bush och mera nytt om mänsklighetens globala skenande självmordskarusell, och även andra chockerande nyheter från Tibet och Nepal, om kinesiska förstörelser av Buddhastatyer och stängningar av kloster och framför allt om förbudet i Nepal för de fem tusen nya tibetanska flyktingarna där att få acceptera en humanitär inbjudan till Amerika. Kina pressar Nepal hårdare nu igen till ökad intolerans och förföljelse mot tibetanska flyktingar, som fortsätter att fly över pass på

468

6000 meter i ett antal av i medeltal 3000 flyktingar om året fastän kineserna försöker skjuta ner dem på vägen. Men jag går händelserna i förväg. Sergej beslöt att fara till Almora i stället för till Naini Tal, då jag lyckats väcka hans intresse för herr Shahs gamla surrealistiska värdshus ”Kailas” och för Kesaar Devi på sin indiska motorcykel, medan jag tog bussen halv 11. De 62 kilometrarna tog två och en halv timmar precis. Bussen var fullproppad som vanligt, vägen var sämre än någonsin, och folk spydde ut genom fönstren som vanligt. I Almora tog jag genast in hos herr Shah och fann honom i bästa tänkbara form för sina 91 år i fullt stormgräl med alla sina anställda och vänner. Sergej hade hunnit före och tagit mitt rum, så jag hänvisades till ett annat rum vars dörr varken gick att stänga eller låsa. ”Lita på mig,” sade herr Shah, och jag gick ut på stan med min rumsdörr öppen och olåst. Även i år var Pugmark stängt medan jag fick nöja mig med samma sekundära restaurang i närheten i år som förra året, men maten var god. Därefter hade jag min Internetsession med bland annat ett mail från min gode vän Erik Peltz i Pokhara i Nepal, som berättade att han under sin Annapurnarunda på 12 dagar mött maoister som krävt pengar av honom. Han hade bara gått på och struntat i dem och ändå inte blivit skjuten bakifrån. Annars, sade han, var allt frid och fröjd i Nepal. Vår middag hade Sergej och jag på ”Cityheart”, en ny restaurang alldeles nära vårt anrika hotell, där maten faktiskt var förträfflig, om dock Sergej klagade på riset, som var som ämnat åt en hönsgård. Det blev strömavbrott mitt under middagen som varade länge, men vi fortsatte prata ändå, om framtidssamhället Auroville, om Gorbatjov, Putin och Jeltsin, om Tjernomyrdin, Stalin och Tjobajs (han heter faktiskt så) och Sovjetunionens otroliga avskaffande som genom ett trollslag som ingen hade väntat men som varit oundvikligt i decennier. Herr Shah, vår värd, var alltså i bättre form än någonsin, verkade det, och fick ta ut en av sina gäster, som blivit störd av en halv flaska sprit, på en längre förfriskningspromenad. Han var snabb i replikerna, alertheten själv och oändligt charmerande, som alltid. Fastän det var 35 år mellan oss var vi som gamla kompisar. Resan till Naini Tal tidigt följande morgon gick smärtfritt, och där ställdes man inför diverse perplexiteter. Den första var ett hotellerbjudande, nästan genast när jag ankommit till Naini Tal tilltalade mig en ung man och erbjöd ett hotellrum med varmt vatten för bara 200, det lät för bra för att vara sant, jag gick med på att följa med och inspektera stället, varpå jag omedelbart skuffades in i en bil som körde bort med mig. Till det yttre var det rena kidnappningen. Det visade sig ingå i hotellets service. Hotellet i fråga var Vikrant, där mina engelska vänner 1995 hade bott billigt och bra, högst upp i en lång backe som gick upp bakom den katolska Franciskanerkyrkan. Hotellet höll allt vad det lovat. Ingen dusch men varmt vatten hela morgonen, därtill restaurangservice till rummen (men ingen restaurang) och en idealisk utsikt från terrassen utanför mitt rum, som likväl var det billigaste i hotellet. Man hade sol ända fram till 16.50 innan den försvann bakom kullarna, och rummet var trivsamt och varmt. Det var bara att tacka och ta emot och betala. Därmed övergav jag det gamla spökhotellet ”Alps” med dess grandiosa praktrum, som varit mitt stamställe i Naini Tal i tio år, den gamla sjuka värdinnan, troligen mycket rik, hade

469

höjt hyran med 50 rupier varje år, senaste år hade vi grälat om detta, och nu var Vikrant faktiskt billigare, som i motsats till ”Alps” hade matbetjäning, varmvatten och TV på rummet. Det sista var dock ett gissel, då rumsgrannarna hade den på till sent på natten med idel vilda slagsmål, hysteriska skrik och mycket reklamoväsen, och lyhördheten var total. Får jag en TV på rummet i Indien drar jag alltid genast ut kontakten. Det andra bryderiet gällde min resa vidare. Diwalikrisen stod för dörren, som ofelbart störtar hela Indien i totalt kaos under en hel vecka, särskilt i trafiken. När jag rådgjort med Yogi Müller i Kausani om att ta bussen in till Nepal i tid till Diwali hade han sagt: ”Tänk inte ens på det.” Alltså satsade jag på att fara direkt vidare mot Darjeeling. Jag gick till en resebyrå i hopp om att slippa själv behöva bråka och fixa och tricksa med biljetter. Agenten lade sin panna i djupa veck och såg bekymrat på mig. ”Det är bäst att du går till biljettkontoret själv,” slöt han. En sämre uppmuntran och mer pessimistisk prognos hade han inte kunnat komma med. Efter att ha väntat ut den stökiga kön vid biljettkontoret fick jag beskedet att nästan 400 var före mig på väntelistan. Den första realistiska möjligheten att alls kunna resa var den 9 november på själva Diwalidagen. Där skulle jag bara vara femte namn på väntelistan. Jag slog till. Därmed skulle jag alltså sitta på tåget under de tre Diwalidagarna. Det skulle bli en annorlunda erfarenhet. Och fram till dess skulle jag ha fyra skrotdagar i Naini Tal, som jag äntligen kunde ägna åt mina studier. Det tredje bekymret var att Haldwani-servern var kaputt, så att Internet låg nere i Naini Tal och i hela regionen. Därmed kunde jag inte kommunicera med omvärlden alls eller få några nyheter. Jag försökte hela måndagen utan resultat, och tisdag morgon var ännu inget hopp i sikte. Detta var kanske det svåraste problemet, som dock måste lösas illa kvickt. Jag hade alltså fastnat i Naini Tal för fyra dagar framåt. Detta äventyrade Nepalplanerna, och jag kunde inte meddela mig med omvärlden. Trots allt hade man kunnat fastna på ett sämre ställe, och Naini Tal låg ändå som säker trea på min favoritlista, så det var egentligen bara att ta det lugnt och njuta och utnyttja limbotiden till att äntligen göra litet kreativ nytta.

del 7 : Limbo i Naini Tal Vid inloppet till Mallital, Naini Tals norra ände, står en gorillaliknande staty av någon stor lokal ledare med ett omöjligt namn och valrossmustascher som golvborstar, i säckiga skrynkliga kläder. Det är särskilt påfallande hur säckiga och skrynkliga byxorna är, som om de var alldeles för stora, medan statyn är betydligt över kroppsstorlek och dessutom hålls ständigt blankpolerad och blänkande, så att groteskheten i kläderna framhävs ytterligare. Dessutom är huvudet alldeles för litet. Han bara står där och ser dum ut, och det enda som fattas är måsar som bajsar i hans löjligt lilla Nehrumössa. I andra ändan av Naini Tal, Tallital, står vid vattnet en betydligt mindre staty av Gandhi, nästan naken, trådmager och spinkig som ett skelett men utomordentligt levande och i full gång, som om han fångats i farten. De båda statyerna är varandras motsatser,

470

Gandhi som symbol för det äkta, innerliga, levande och eviga Indien, och den stela valrossgorillan mera en bild för det besuttna etablissemanget, den rika och lata överklassen/medelklassen, bekvämligheten, medelmåttigheten, den konservativa trögheten och likgiltigheten, det Indien som aldrig växer ifrån sitt kastsystem. Jag var fyra dagar i Naini Tal under vilka det inte var mycket jag kunde göra, i väntan på mitt tåg österut precis när Diwali körde i gång på allvar med infernaliskt fyrverkerifestande över hela Indien och Nepal, vilket saboterade min resa och riskerade mina möjligheter att komma till Nepal – några dagars förlust på en månadsresa kan vara tillräckligt för att bringa oordning i programmet. Jag gjorde det bästa av saken och njöt, fick mycket skrivet och läst med risk för att bli arbetslös längre fram under resan om jag inte förnyade mitt bokförråd i Dharamsala – det fanns inga bra second hand-bokaffärer i Darjeeling, och gick varje morgon upp till Naini Peak. Första morgonen träffade jag en trevlig person där, och andra morgonen kom Matthew Lawrence från Toronto, som var i Indien för första gången för att där tillbringa sin bröllopsresa. Frun hade han tillfälligt lämnat i sängen. Han var antropolog och mycket intresserad av den globala miljökrisen, varför vi hade mycket att tala om och blev goda vänner. Han ville komma upp dit igen till Naini Peak nästa morgon men kom inte. Den tredje morgonen var det alldeles klart, och man kunde se alla bergen, men den dagen, fastän natten varit så mycket kallare, kom dagsmejan tidigt, och klockan tre bröt hagelskuren fram. Det var första gången jag upplevde hagel i Indien. Den sista morgonen var så smoggig att man inte kunde se ett enda berg. Vi läste i tidningen att Delhi hade smogproblem igen trots alla insatser för att eliminera det. Det värsta problemet i Naini Tal var dock alla strömavbrotten. Den första Diwalikvällen inträffade de oavbrutet och lika oväntat varje gång, varvid allting slocknade totalt medan dock fyrverkerierna och smällarna fortsatte oförtrutet, som under ett bombanfall i krigstid, och så plötsligt, när alla generatorerna vrålande snurrat i gång, kom strömmen tillbaka igen. Till Diwali erhöll också statyn av farbrodern i de säckiga kläderna sin blomsterkrans av brandgula blommor. Kransen nådde precis ner till putmagen på honom och fick honom bara att se ännu enfaldigare och löjligare ut. Gandhi däremot bar sin krans med elegans. Sista dagen var en lugn dag trots Diwaliterrorn, medan det var lika svårt som alltid att bege sig ner från bergen för att ta tåget nere på slättlandet igen, bland de förskräckliga folkmassornas trängsel, den kvalmiga hettan, myggorna och prosaiskheten. Man ville som alltid stanna kvar bland de höga, vackra, rena, vita bergen. Resan vidare för återfinnandet av dessa berg gick dock förvånansvärt bra. Den oändliga tågresan Kathgodam-Barauni (32 timmar) förkortades genom spirituellt sällskap av en gammal advokat på väg hem till Calcutta efter pilgrimsvistelse i bergen omkring Almora, gissningsvis omkring 65 år, samt en ung man som kom senare ombord. Advokaten berättade varmt om för mig främmande platser som Mukteshwar och Bageshwar. Han var som en parodi på en gammal excentrisk skådespelare men mycket godmodig. Han hade under sina år rest överallt omkring i Indien och Nepal men aldrig utanför, fastän han hade en niece i Amerika, vars man åtagit sig att betala alla omkostnader för honom om han kom över men inte utan reservationer, varför advokaten/onkeln aldrig tagit risken att åka. Vi hade en

471

underbar samvaro på tre man hand, och advokaten inbjöd oss båda yngre att gästa hans hus i Calcutta. Han avrådde mig bestämt från att ens försöka resa till Nepal. ”Där kan inte ens en hindu resa säkert längre,” menade han. Barauni blev som vanligt en thriller. Det hette att tåget var i tid för en gångs skull, varför det för ovanlighetens skull fanns en chans att jag kunde fånga det anslutande tåg i Barauni som jag hade biljett till. Men det var Diwali, och förseningarna var nästan obligatoriska. Tåget verkade stanna längre för varje ny station. Muzaffarabad passerades vid midnatt, och det var långt kvar till Barauni, som nåddes först klockan 4. Mitt anslutningståg skulle ha lämnat Barauni klockan 01.10. Medge att chanserna var små. Utvakad och groggy steg jag av tåget i Barauni i ett fullkomligt hav av folkträngselkaos, men en bärare banade sig väg fram till mig och frågade mig om jag skulle mot Guwahati. Han blev min räddning. Jag hakade på honom, och han förde mig genom det totalt lössläppta folkkaoshavet över diverse gångbroar till rätt tåg och till en konduktör utanför som hade problem. Han viftade oss längre bort, och en språngmarsch följde. Till slut kom vi till rätt vagn och rätt konduktör, som bockade av mig på en lista och släppte in mig. Precis en minut senare satte tåget i gång.

del 8: Tillbaka till Nepal? Min kupékamrat på detta tåg från Barauni till Siliguri var en handelsresande, som delade min kärlek för Darjeeling och Sikkim men bara hade varit där två gånger, medan han varit i Siliguri i affärer minst tusen gånger. Medan vi satt och samtalade kom en parant kvinna in i kupén och tiggde. Hon var förfärligt grann, och jag förstod inte vad hon skulle ha pengar för, men min reskamrat gav henne pengar under diskussioner som jag inte förstod. Jag synade kvinnan närmare. Det var en man. När han/hon avlägsnat sig frågade mig min reskamrat om jag förstått situationen. Naturligtvis hade jag inte det. Han förklarade, att det i Bengalen och Uttar Pradesh förekom ett helt skrå, nästan en hel kast av sådana människor, varken män eller kvinnor men bådadera, som försörjde sig på underhållning genom dans och såg och spel, ofta vid bröllop eller begravningar. De hade alltid funnits. De var som zigenare, helt fria och ansvarslösa, utan hem och familj, och under de senaste tio åren hade de till och med nått social status genom att en ledare för dem kommit in i parlamentet. De var rika och välbärgade och kunde därför klä ut sig hur flott som helst. Under de senaste fem åren hade de också börjat uppträda som tiggare på tåg. Jag hade upplevt en för två år sen och sju förra året, men den här tog priset, då han faktiskt var en kvinna trots saknad av både bröst och höfter. Tåget nådde fram till New Jaipalguri redan klockan 11, för första gången på många år kunde jag således börja ta mig upp till Darjeeling redan före middag, men det var svårt att hitta en jeep då Diwalihögtiden fortfarande härjade. Till slut fick jag nöja mig med en vanlig personbilstaxi, som jag delade med en familj. Chauffören var mycket trevlig, och jag tog upp Nepalfrågan med honom. Han sade, att det varje dag var nya problem i Nepal. På vägen upp vid Sonada hade vi en tropisk slagregnskur, men himlen klarnade efter Ghoom, och Darjeeling bjöd på solsken. Väderleken lovade dock att bjuda på allsköns skiftande dramatik, då de tornande molnen belysta av solen mest liknade snömoln genom

472

sin svindlande höjd och storlek. Jag fick tillbaka mitt gamla dormitorium i Tower View Lodge och satte på varmvattenberedaren för att äntligen kunna tvätta bort tågohyran och dra på mig rena kläder. Allt var sig likt i Darjeeling. Glenary's och Kunga fungerade normalt, men Kunga hade renoverats. Samma tibetanska familj lagade samma underbara mat, men restaurangen hade gjorts ljusare och helt möblerats om, så att det nu fanns fler bord och plats för fler gäster. Till middagen där hade jag en japanska, som rest i Skandinavien och i Norge tvingats äta middag på restaurang för 800 norska kronor, vilket där tydligen var normalt. En rik japanska från Tokyo hamnar i Oslo och finner att Oslo är värre och dyrare än Tokyo. Också Sverige och Finland fann hon okristligt dyra och kalla. Min tibetanska värd därstädes kände omedelbart igen mig och undrade som vanligt hur länge jag skulle stanna. Däremot var min favoritlunchrestaurang "Orient" stängt för Diwali. Denna högtids tredje dag firades överallt i Darjeeling med framför allt sång, dans och musik. Vart man kom hörde man glada inhemska sånger till trummor och annat livligt ackompagnemang. Och musiken och festen höll på. Ännu på måndagen uppträdde festande gatumusikanter i staden på de mest osannolika platser, i backar och på balkonger, och hela stämningen var över lag mycket hjärtlig överallt. René var en naturaliserad italienare som bodde i Bergamo med föräldrar från Holland och Schweiz. Han var på väg till Nepal och hade redan ordnat med biljetter. Han var i Indien för första gången, och jag hade inte hjärta att beröva honom några illusioner. Problemen i Nepal kvarstod, busstrafiken var osäker, strejker kunde uppträda nyckfullt vid en gränsövergång så att bussen måste ta en omväg till en annan gränsövergång med tio timmars försening, så tyvärr var ingenting att lita på i Nepal. Man kunde flyga dit och gå på trekkingturer där det inte fanns maoister eller fattiga desperata rövare, men att åka omkring i Nepal med buss var säkraste sättet att råka ut för problem. Tyvärr såg det alltmera ut som att jag inte skulle kunna besöka Nepal den här gången heller – för sjunde året. Det är framför allt osäkerheten som präglar Nepal. Nepaleserna är ett underbart folk, friskt och livligt, hjärtligt och utomordentligt vitalt, och alla deras bästa egenskaper förstod engelsmännen väl att utnyttja för sina Gurkhasoldater, samtidigt som de klokt nog respekterade nepalesernas integritet och självständighet, ty deras vildhet är inte att leka med. Det är den som då och då tyvärr urartat i politiken. Större delen av befolkningen i Darjeeling är nepaleser, och 1986 slog deras vildhet ut i fullt uppror, då de utropade Darjeeling som ett självständigt "Gurkhaland" med halva staden nedbrunnen som resultat. Det har lugnat sig sedan dess, Darjeeling har tilldelats en viss autonomi, men vildheten flammar fortfarande upp emellanåt, och politiska mord har präglat även 2000-talet. Nu är Gurkhapartiet i Darjeeling uppdelat i flera olika fraktioner, som tvistar inbördes och slåss emellanåt. Det är väl detta syndrom som också präglar Nepal – den ystra vildheten blir ibland väl lössläppt, och då inträffar katastrofer som massakern på kungafamiljen av kronprinsen och maoisternas inbördeskrig underblåst av Kina för att destabilisera staten för att få ökat inflytande i den själva, ett misstag som engelsmännen aldrig skulle ha gjort. För att kunna resa till Sikkim måste jag få min väska reparerad, så att jag kunde stänga mitt blixtlås, och för det anlitade jag min gamle skräddare, som lagat väskor förut. Det var

473

måndag efter Diwali, han hade mycket att göra, men lovade bli klar med den till klockan 7. Klockan 7 bad han mig komma tillbaka efter 8. Då var den klar, och han bjöd mig på ett helt glas whisky på köpet, "Red Stock". Den var medioker men god, och där satt vi i hans lilla skräddarskrubb och pimplade medan hela gränden annars låg öde. Det var svårt sedan att hitta tillbaka upp till staden för de mörklagda, vindlande och långa trapporna.

del 9: På vift i Sikkim. Tisdagen den 13 november bjöd Darjeeling på en idealisk soluppgång i helt klart väder med Kanjenjunga i all sin prakt. Jag hann precis uppleva den innan min jeep skulle ta mig till Sikkim klockan 7. Resan dit gick smärtfritt, 100 km för 20 kronor (125 rupier), men sedan började problemen. I Gangtok fanns det inte en enda jeep kvar på platsen där jag alltid förr tagit en jeep norrut. En ung man försökte på bristfällig engelska förklara för mig att alla jeepar nu var i ”the jeepstand”. Menade han nere i staden? Måste jag gå hela vägen ner igen? Det verkade inte bättre. Men knappt hade jag börjat gå ner, så förstod jag vad han menade, när jag upptäckte en splitterny byggnad som helt enkelt var ett parkeringshus för alla jeepar norrut. Min jeep skulle gå 12.30, så jag kunde ta mig en kopp te före det och fann mig ett förtjusande litet kyffe som hette ”Kanchan” som innehades av en äldre dam som tydligen var halvblod och talade god engelska. Det visade sig att hon bott i England, och förra året hade några gamla vänner därifrån kommit och hälsat på henne efter 25 år. Hennes historia kunde

474

vara hur intressant som helst, – hur hamnar man som halvblod med god engelska i förrådet som föreståndarinna på ett mycket ringa tesjapp i utkanten av Gangtok? Alla kallade henne ”auntie”. Min jeep avgick inte 12.30, det hade uppstått någon form av komplikation som det alltid gör i Sikkim med en oändlig väntan i ovisshet som följd, och slutligen hänvisades man till en annan jeep. Den fylldes snabbt med tolv personer och satte iväg längs sämre vägar än någonsin mot det helt pastorala avlägsna norra Sikkim. Min tibetanska värdinna var hemma, och jag fick genast lunch med några omgångar te medan mitt rum ställdes i ordning, som tydligen inte använts sedan jag var här senast för ett år sedan. Därefter gick jag upp till klostret. Där hade jag turen att råka mitt in i en Mokala-puija. Mokala är den svarta Buddha, en sorts motsvarighet till vår djävul, och det speciella Mokalarummet i klostret är helt dekorerat med svarta demonfresker, ungefär som nedre delen av Michelangelos ”Yttersta domen” i Sixtinska kapellet men ett helt rum fyllt av bara dessa suggestiva djävulsfantasier, ett hemligt meditationsrum som i regel är stängt för turister men som jag nu för tredje gången fick uppleva i öppet tillstånd och med en puijaceremoni dessutom. Håll-i-gånget där inifrån med trummor och skrammel och dånande mässande hördes långa vägar när man nalkades, men när man inträdde visade sig orkestern och kören bara vara en enda munk med sonor strupstämma. Jag stannade tills ceremonin var över, varefter han förklarade att han hållit en fri Mokala-puija för sig själv. Han avslutade ceremonin med att ta upp ett föremål bredvid sig, sätta på det och ta det i fickan. Det var en mobil. På kvällen hos min värdinna underhölls jag hjärtligen av en stamgäst som kände igen mig från tidigare år. Han beklagade att Sikkim förlorat sin konung men berömde Sverige för att fortfarande ha kvar sin. Han drack oavbrutet och fyllnade till mer och mer medan han sluddrade värre och värre och kunde till slut bara tala om Phudongs fördelar gentemot Darjeelings nackdelar. Darjeeling var ju behäftat med den speciella charmen, genom ständiga kriser i vatten- och elektricitetsförsörjningen, att man intvålad i duschen plötsligt kunde råka ut för överraskningen att vattnet utan förvarning blev iskallt eller upphörde helt medan samtidigt ljuset slocknade, varmed man var hänvisad till sin ficklampa någonstans som enda möjliga räddning. Sådant, menade min dryckesbroder, var omöjligt i hela Sikkim. (Ändå hörde Darjeeling geografiskt ursprungligen till Sikkim.) Han bad mig förklara vad jag fann för förändringar i Phudong respektive Gangtok och Darjeeling under mina tio år av resor här. Phudong hade inte förändrats alls, tack och lov, kanske bara moderniserats något litet, också Darjeeling hade förändrats litet, medan Gangtok hade förändrats totalt, plötsligt och explosivt. Gangtok må fungera bättre än Darjeeling, men man ser ytterst få turister i Gangtok medan Darjeeling är fullt av dem. Trots el- och vattenproblem och kylan och råheten på vintern förblir Darjeeling den charmigaste orten kring Sikkim – mest på grund av den oerhörda utsikten mot Kanjenjunga. Han bjöd mig på en ypperlig middag med kyckling och kaffe, och bättre kunde dagen inte avslutas. Innan han blev helt redlös tog han sig hem på runda och vacklande ben. Han hade tömt minst tre flaskor. Då först märkte jag att han var halt.

475

Nästa morgon var fullkomligt klar. För första gången någonsin skulle jag få uppleva hela Kanjenjunga från Singik, en önskedröm jag närt och försökt förverkliga i nio år. Detta var sjätte försöket, och det skulle äntligen lyckas. Jag fick lift till Mangan med något så ovanligt som en dam. Jag hade aldrig tidigare upplevt en kvinnlig chaufför i Indien. Hon var dessutom vacker och i sin bästa ålder. Hon frågade ut mig om mina familjeförhållanden, och jag berättade om mina syskon i Amerika, min bror i Danmark och min 87-åriga mor. Hon hade båda sina föräldrar kvar, en mor på 77 år och en far på 84. Så frågade hon mig, som alla i Indien gör, varför jag inte var gift. De kommer alltid fram till denna fråga, som om den var den enda väsentliga i världen. Jag berättade som det var – jag arbetade för hårt och reste för mycket, var för fattig för att kunna ta hand om en hustru och ta ansvar för en familj. Då sade hon: ”You can take me.” Där presenterade hon sig alltså helt apropå och helt improviserat med det generösaste erbjudande en kvinna kan komma med till en man. Jag var tyvärr svarslös. Efteråt tänkte jag, att mitt rättaste svar skulle ha varit: ”Thank you, but modesty förbids”, – ”Tack, men hänsyn förbjuder det.” Hon visste att jag var 56, hon såg ut som högst 40 men var säkert äldre, hon kunde ha varit läkare på väg till sjukhuset i Mangan för att arbeta, och hon körde med en exceptionell reaktionsförmåga. Tyvärr levde vi i olika världar i olika kulturer med olika språk, men vi hade mötts över alla gränser, och jag skulle aldrig glömma henne. Hon släppte av mig i Mangan – gratis. Naturligtvis var de anförda skälen inte de enda till att jag aldrig gift mig och inte haft ett förhållande på 23 år. Jag har alltid försökt hålla mig till den platoniska formen av kärlek som den enda hållbara och rationella, särskilt i vår tid av planetriskerande befolkningsexplosion. Jag undvek alltid gräl om de kunde undvikas, och i äktenskap kan de aldrig undvikas. Jag ville aldrig bli bedragen på nytt efter att ha blivit bedragen en gång. Och jag ville aldrig hamna under någon toffel. Som fri kan man ha hur många vänner som helst oberoende av kön. För en gift person måste alla ens relationer underordnas en, vilket aldrig passat min demokratiska frihetssjäl. Dessutom tror jag, att som fri kan jag älska desto mera. Det är kanske det viktigaste argumentet.

del 10: Sikkim som bäst. Promenaden mellan Mangan och Singhik i norra Sikkim är väl en av de vackraste man kan göra i Indien, om vädret är klart och man får uppleva Kanjenjunga utan molnslöjor. Man kan knappast komma närmare hennes skönhet. Man kan inte ta på den, men det känns som om man kunde hoppa över dit, som över ett dike, de djupa floddalar på tusen meter eller mer, som är allt som skiljer. Kanjenjunga är vackrast på lämpligt avstånd från Darjeeling, men mellan Mangan och Singhik har man möjlighet att komma hennes skönhet riktigt nära, om bara vädret tillåter. För första gången på nio år var mig denna gång vädret nådigt, och det var bara att njuta och fotografera – i ett. Som vanligt var det dock svårare att ta sig från Mangan än till. Jag anvisades en jeep och väntade lydigt en timme i den tills den fylldes. Då ombads jag lämna den för att ta en annan jeep. Naturligtvis var det orättvist och onödigt, men de ville bara att jag skulle färdas

476

bekvämt. Trängseln i den första jeepen med 18 personer sittandes i knäna på varandra ansågs ovärdigt mig, så jag erbjöds en annan, där jag fick hela framsätet bredvid chauffören för mig själv. Efter denna ytterligare höjdpunkt på resan gick jag också upp till klostren i Phudong och Labrang, men det senare erbjöd problem. Jag trodde mig ta en genväg upp men hamnade naturligtvis åt helvete vilse i urskogen där stigarna ledde ner mig i träsk och taggbuskar utan återvändo – det är alltid så i Indien. Går man vilse och fel så är man sedan så in i helvete fel. Plötsligt var man så framme vid vägen och kunde hitta rätt igen före solnedgången. Till kvällen kom min värd hem efter att ha försökt värva ny arbetskraft från Darjeeling, detta smutsiga, hektiska, osunda ställe, som han kallade det. Han bjöd på en ordentlig grogg som varade hela kvällen – en underbar lokal honungsbrandy med långvariga effekter. De vanliga fyllegästerna uppträdde igen i värdshuskrogen, och vi hade roligt hela kvällen. Resan till Gangtok följande morgon förlöpte utan komplikationer, i Gangtok skaffade jag mig omedelbart plats på en jeep till Pelling halv ett, vilket gav mig två timmar för Internet, lunch och förnyelse av minneskortet i min digitala kamera. Detta misslyckades totalt. Jag hade minsann försökt tidigare. Minneskort fanns överallt men inte till vilka kameror som helst, och just till min fanns det ingenstans. Detta lär vara ett vanligt problem i Indien för folk med digitalkameror. De fotograferar lycksaligen för det vildaste, och när kortet är fullt kan de varken få nytt kort eller bränna bilderna på CD. Ett annat problem i Indien är att de flesta tangentbord i cybercaféer är så nerslitna att bokstäverna utplånats. Man får då försöka minnas var bokstäverna sitter. Lyckligtvis håller Qwerty-systemet på alla tangentbord. För min lunch gick jag till Glenary’s på huvudgatan, där jag varit en gång förut med dåliga erfarenheter som resultat, vilket jag inte lärt mig något av, så jag gick dit igen. Jag beställde en liten kanna te. De gav mig en stor kanna kaffe. Jag ville inte förlänga väntetiden, så jag drack upp det. Enligt menyn skulle det ha kostat 60 rupier. Jag fick en räkning på 40 rupier och betalade den. Ingenting stämde, och det var bara att kvickt ta sig därifrån. Resan sedan från Gangtok till Pelling erbjöd bara välsignelser. Jag hade turen att ha fått platsen bredvid föraren, så jag missade ingenting av några utsikter, som denna dag var helt exceptionella, då jeepen tog vägen förbi Namchi och Rawangla. Då vädret var idealiskt skymdes inget berg av något moln, och Rawangla ligger på 2100 meter. Det overkliga landskapet med dess svindlande höjder och bottenlösa daldjup erbjöd ett ständigt skiftande skådespel av outsäglig skönhet och färgprakt. Sikkim är ju orkidéernas land och kallas i turistprospekten för ”blommornas paradis” vilket faktiskt är med verkligheten överensstämmande – hela Sikkim är som en botanisk trädgård med blomsterprakt vart man än ser. Lägg till detta världens vackraste berg, Kanjenjunga med dess massiv av drabanter, och det otroliga sagolandskapet av gröna böljande kullar och bråddjupa dalar med vattenfall, forsar och floder med små lämpliga byar här och var med Indiens tätaste krogtäthet – i varje by finns det flera alkoholbutiker, och varje tesjapp har spriträttigheter. Vi passerade på vägen ett enormt institutkomplex, ungefär som ett gigantiskt schweiziskt sanatorium i Alperna, som stack en i ögonen med att ett av de stora huskomplexen var för bara kvinnor. Hela den enorma anläggningen var en avgiftningsklinik

477

Namchi ligger liksom Rawangla högt uppe på en ås i ett praktfullt läge precis mitt mellan Darjeeling och Kanjenjunga med utsikt mot båda – Namchi är mycket iögonfallande som det största samhället i sikte när man blickar från Darjeeling mot Kanjenjunga. Men ett tiotal kilometer ovanför Namchi reser sig en 45 meter hög staty av Padmasambhava, helgonet som introducerade buddhismen i Tibet. Hur de kunde konstruera en så stor staty så högt uppe på ett berg bortom all ära och redlighet borde överträffa Kristusstatyn ovanför Rio de Janeiro. Den här är mycket högre och mycket större och sticker en i ögonen ända från Darjeeling. Precis när vi kom fram till Pelling dröjde dagens sista solstrålar ännu kvar över Kanjenjunga och färgade massivet i en stilla rosa glöd vibrerande av skönhetsmagi. Det var bara att hoppas att vädret skulle hålla sig.

del 11: Molnen skockas över Pelling Och vem stöter man inte ihop med i Pelling om inte en grupp italienare? Det var tre unga italienare från Torino, två bröder och en flicka, plus en fjärde från, som han sade, Cicago. Han talade flytande italienska, och jag kände inte till någon sådan italiensk ort. De andra förklarade för mig att han var amerikan från Chicago men någonting så ovanligt som en amerikan som talade flytande god italienska. Han var franskättad med litterära intressen, så vi fick genast god kontakt med varandra. Alla fyra var första gången i Indien, men bara amerikanen Steven hade problem med kulturkrockarna. Han kunde inte få någonting att gå ihop, och han var rädd att kulturchocken för hans del i Indien skulle förbli permanent. Jag förklarade helt lugnt för honom som det var, att antingen älskade man eller hatade man Indien, antingen lämnade man det genast och kom aldrig tillbaka, eller också kom man ständigt tillbaka. Kontrasterna, förklarade jag för honom, var de värsta i världen och blev ständigt värre. Han hade varit i Bombay och Calcutta och frapperats av, att i Bombay, som hade världens värsta slum, levde världens rikaste man. I Calcutta, där tiggarna i slummen levde på 2 rupier om dagen (drygt 30 öre) hade de parabola antenner på slumtaken. I ett kloster som han besökte och överväldigades av genom dess skönhet och rikedom, fantastiska miljö och panorama, mötte han utanför en familjefar med sex barn av vilka två redan var döda, av de fyra återstående hade ett malaria, ett annat tuberkulos, det tredje aids och det fjärde parasiter och maskar i magen som var groteskt uppsvälld. Själv var han alkoholist och bad om pengar bara för att kunna ta sig till staden för att köpa sprit. Hans barn försökte undvika honom vilket inte gick, då han var deras ende far… Han visste inte vad han skulle ta sig till i Indien och kunde inte bestämma sig för vad han skulle göra härnäst, stanna i bergen eller fara till slättlandet, fara till Nepal eller inte. Jag tyckte han borde ge Nepal en chans men rekommenderade honom att hellre flyga dit än att ta bussen, för största möjliga undvikande av problem. De tre från Torino hade varit i Bangla Desh och Calcutta samt Darjeeling innan de kom till Sikkim. Flickan Melissa var magsjuk, också Steven hade förlorat två dagar i Calcutta som utslagen med att föräta sig på oemotståndliga läckerheter, medan de två bröderna hade

478

klarat sig och var helt oberörda av Indiens paradoxer och anakronismer, vilket också Melissa var. Jag har aldrig mött italienare i Indien som haft kulturkrocksproblem. Också Italien är ju liksom Indien som en egen kontinent med en egen värld för sig. Vi hade hemskt trevligt tillsammans och talade ömsom italienska och ömsom engelska. De hade just kommit tillbaka från en omfattande rundtur kring alla klostren från Kacheopari och Yuksom till Tashiding och var mycket trötta och dessutom angripna av influensa och magproblem. Italienare är särskilt utsatta för magproblem i Indien då de äter så hjärtligt och gärna gott och rikligt, vilket är det enda farliga att äta i Indien. Dessutom gick det en influensa omkring i Pelling. En stackars norrman, Aslak från Bergen, hade hemsökts av en svår influensa i ena örat som nästan slagit ut hans balanssinne. Det var bara en förkylning. Även Lama Yonda hade angripits. Jag gick upp till klostret för att träffa honom, när han inte var där gick jag ner till de mycket inspirerande ruinerna av den gamla huvudstaden Rabdentse, Sikkims andra huvudstad efter Yuksom, med en utomordentlig utsikt mot Tashiding och Rawangla, innan jag gick till hans skola för hemlösa och föräldralösa, hans livsverk. Han var vid gott mod och god hälsa, det var ett nöje att träffa honom igen, men utom sitt gamla rötsår i benet hade han som sagt fått den lokala influensan. Skolan var full av liv, alla klassrummen genljöd av frenetisk undervisning, och där var för tillfället tolv frivilliga lärare. En svensk hade varit lärare där under två månader tidigare i år tills han fick det vanliga visumproblemet – visum är svåra att få förlängda i Indien. Italienarna hade från sin kontakt i Bangla Desh, där de var involverade i ett ingenjörsprojekt, fått nys om att en cyklon var på väg in från havet. Det kunde innebära vad som helst. 9 november 1995 hade det inneburit 14 omkomna vid Mount Everest och katastrofala jordskred över hela Himalaya. Moln hopade sig i söder men nådde inte fram. Morgonen var fulländad med Kanjenjunga i all sin fullkomliga vithets bländande glans, som vid middag omsorgsfullt svepte in sig i moln, men vi hade sol hela dagen. På grund av molnen var det ingen idé att fara till Yuksom. Det var bara att sikta på Darjeeling klockan 7 följande morgon med buss ner till Jorethang och jeep upp till Darjeeling. En holländare, Walter från Breda, hade trekkat upp mot Kanjenjunga och haft extremt kalla nätter ner till 15 minusgrader, så att hans sovsäck blivit fullkomligt utnött, men han hade haft idealiskt väder varje dag. Kyla i Himalaya tycks vara en garanti för vackert väder, medan om vädret blir för varmt är det ett allvarligt varningstecken. På mitt rum i Pelling gick temperaturen ner till 12 grader under natten – inte sämre än i Joshimath. Det italienska sällskapet hade gjort Pelling till ytterligare en höjdpunkt på denna resa av höjdpunkter. De avreste samma morgon som jag med direktjeep ner till Siliguri för att sedan fortsätta till cyklonen i Bangla Desh, medan jag tog den gamla sönderslitna långsamma snigelbussen, som inledde med en halvtimmes uppehåll i Geyzing för te, frukost, snacks, gotter och allt möjligt. Framme i Jorethang fick jag däremot omedelbart en jeep och hann inte ens dricka en mugg te emellan utan fick ta det med i jeepen. Denna tog den branta genvägen upp till Darjeeling, en farlig väg där vad som helst kan hända, senast jag färdats den vägen hade kylaren på jeepen kokat så många gånger att det var säkrast att gå den sista biten, men denna gång gick allting väl. Endast cyklonmolnen, som denna dag slagit till mot Bangla Desh, förmörkade horisonten. Vi var framme i Darjeeling redan klockan 11 (efter bara fyra timmar) varvid jag genast ställde mig i en full timmes kö framför biljettluckan i

479

järnvägsstationen – och fick plats på tåget till Delhi på tisdag. Det gav mig tre dagars respit i Darjeeling, där vädret genom cyklonen som var på väg nu redan började visa råa tendenser.

del 12: Det svåra avskedet. Lördag kväll var cyklonens offer i Bangla Desh uppe i 1500. Darjeeling berördes inte, men molnen störde, som virvlade in över oss från utkanten av cyklonen. Morgonen i Pelling var hela världen täckt av moln 200 meter under oss, så att vi svävade på moln och var som på öar i hav av moln. Det skulle kanske bli verkligt hav, om FN:s aktuella väderleksrapport om klimatkrisen skulle visa sig riktig. Den uteslöt kategoriskt varje möjlighet till något tvivel på att människan ensam var skyldig till en klimatförändring som kanske redan skenade. Två av mina reskamrater från Jorethang upp till Darjeeling var klassiska moderna hippies med hår ner till stjärten båda två och typiska exotiska kläder. Ännu mer exotiskt var deras ursprung. De kom från Alaska, närmare bestämt Kodiakön. Jag hade aldrig tidigare träffat på livslevande människor från Alaska. De såg märkvärdigt lika ut vilka människor som helst, kanske bara något extra bleka och blonda, som finnar. När jag berättade att jag kom från Finland medgav de att Alaska med dess klimat i många avseenden var precis som Finland. Hela eftermiddagen förlorade jag på Internet, då uppkopplingen var så trög att man bara fick sitta och vänta hela tiden. Däremot ernådde jag oväntad succé med min digitala kamera. Över hela Indien hade jag sökt något ställe där man kunde köpa nytt minneskort, då mitt minne tagit slut, och överallt hade jag mött samma svar: ”Din kamera är för avancerad för något av de minnen vi har.” Och så plötsligt i Darjeeling i den gamla fotoaffären på The Mall tog expediten genast fram ett minne, bröt upp paketet (som var hårdplastat och svårforcerat) och installerade ett nytt minne som fungerade genast. Det var rena undret. Det finns inget ställe i Indien eller Himalaya där jag känner mig så lugn och säker och hemma som i Darjeeling, fastän av alla platser jag besökt där den är den svårast hemsökta, av bränder, av mord, av inbördeskrig och ständiga konflikter. 1987 brann halva staden ner till följd av de vilda Gurkhanepalesernas inbördeskrig. Nummer två är Dharamsala, där varje gatsten och varje tibetan berättar om tragedier och flyktingumbäranden, förstörda familjer och liv, hemsökelser i Tibet och vemodet och tristessen i en ständig exil. Varför just dessa två ställen inger mig en sådan säkerhet och hemkänsla, njutning och tillfredsställelse trots deras så uppenbara och levande blödande trauman kanske någon annan kan förklara bättre än jag. Mitt på dagen stötte jag ihop med Dolly på the Mall, vilket bäddade för en hjärtlig förnyelse av vänskapen. Vi kom överens om att jag skulle komma på besök klockan 6 på kvällen, vilket besök kanske blev hela denna resas högsta höjdpunkt, som om den inte bjudit på tillräckligt många sådana tidigare. Hon hade mycket att berätta framför allt om den aktuella oroväckande situationen i Darjeeling, där ett nytt politiskt parti växt fram bara inom två månader som hotade destabilisera hela regionen. Darjeeling hade under 20 år sluppit politiska problem, som nu plötsligt hotade igen, då detta nya självständighetsparti betedde sig som en maffia och tyvärr gav associationer till maoisterna i Nepal. Partiet hade grundats

480

av någon sångare, som vunnit någon betydande tävling och därigenom blivit stormrik, varför han haft råd att ge sig in i politiken med en mycket äventyrlig och betänklig kurs. Tidigare fanns det bara två partier i Darjeeling, men nu finns det tre, som är ungefär lika stora alla tre och alla mot varandra. Det är bäddat för politiska konflikter hela vintern. Som det är nu hör Darjeeling till Väst-Bengalen och är styrt från Calcutta, 1987 bröt självständighetsrörelsen ut i fullt uppror med digert våld och vådeldar över hela Darjeeling, stormen lugnades ner genom kompromisser som garanterade Darjeeling ett visst självstyre, som med tiden skulle leda fram till en egen stat. Den nya politiska rörelsen vill ha denna nya stat nu genast och inte vänta längre. I stället för en lugn och säker kurs vill de styra rakt på målet och ignorera alla rev och grund som kan finnas på vägen utan att synas, som att styra rakt på en korallö utan att först försöka hitta rätt väg genom revet. Medan vi satt där i godan ro medan jag fotograferade henne och hennes hem kom först hennes son och sedan hennes make hem. Den senare, som varit munk i Darjeelings japanska fredsstupa, berättade att nu den 86-e fredsstupan i Indien fullbordats i Delhi. Den japanska instiftaren av denna orden hade föresatt sig att bygga 100 av dessa fredsstupor i Indien och var inte äldre än i min egen ålder, så han skulle säkert lyckas. Meningen med alla dessa fredsstupor är framför allt en universell demonstration mot atomvapen och att de över huvud taget finns. Det yttersta målet är att få alla sådana skrotade, vilket intressant nog både Condoleeza Rice och Hillary Clinton även förespråkat. Han gav mig en bok om detta och även en kalender med de finaste av alla dessa stupor som månadsbilder samt en tavla på den senaste stupan i Delhi. Jag blev helt överväldigad. På morgonen hade jag vaknat klockan 5 och vandrat upp de 11 kilometrarna till Tiger Hill. Jag hade väntat mig cirka 50 jeepar där. Precis när jag kom fram strax efter soluppgången började jeeparna komma ner. De visade sig vara 175. Det innebar, att omkring tusen människor hade varit där uppe och trängts i utsiktsbyggnaden samtidigt. När jag kom fram fanns ingen kvar, så jag fick ha hela härligheten för mig själv. Vädret var perfekt. Ingenting dolde Makalu och Mount Everest, och hela dagen förblev sedan lika klar. På vägen därifrån gick jag den vanliga rundan 5 kilometer åt Kalimpong till, tillbaka till Ghoom och det gamla (riktiga) Ghoomklostret och därifrån upp till Vishnutemplet, allt för att få de bästa utsikterna mot Darjeeling och Kanjenjunga och kunna fotografera dem digitalt och för första gången med zoom. Det sistnämnda Vishnutemplet har också altaren och fresker ägnade åt Krishna, Buddha och Jesus, så det är tämligen universellt. Lunchen intog jag på Aliment, som alltid har äkta Darjeelingte, mycket fylligare och starkare än alla andra teer, eftermiddagsteet som sig bör på Glenary’s med bakelse och middagen på tibetanska Kunga. Överallt följde mig strax efteråt ett gäng på fyra britter, som tydligen hade exakt samma preferenser som jag, vilket vittnade om att vi inte var helt fel. Det blev fullt medan jag satt där på Kunga, och precis när jag blev färdig och skulle gå kom ett italienskt par, som inte fått plats om jag inte avlägsnat mig. Därmed kunde vi inte umgås, vilket var synd, då de var hur trevliga som helst och från Rom dessutom. Vi hade dock en lång och livlig konversation vid dörren, då de tänkte sig till Nepal och ville veta vilka fallgropar och eventuella minfält som väntade dem.

481

På Glenary’s hade de numera offentlig TV, som tydligen mest visade klassiska filmer. En dag var det ”Troja” med Brad Pitt och Peter O’Toole, och idag var det ”Fiddler on the Roof” med Topol. Solnedgången blev praktfull och uppfångades även den digitalt. Hela det omätliga Kanjenjungamassivet fullkomligt blödde och dominerade hela horisonten och staden och en molnfri himmel. Det blev mitt avsked från Darjeeling för den här gången. Svårare kunde det inte bli att lämna Darjeeling.

del 13 : Tillbaka till kaos Att Darjeeling hade problem gjorde det inte lättare precis att lämna detta mitt älsklingsställe i Indien, som jag förblivit trogen ända sedan det blev min första kärlek här för 15 år sedan. Då låg halva staden i brandhärjade ruiner, och efter 15 år hade nästan allt restaurerats – utom Hotel Mount Everest, stället där alla filmstjärnor och berömdheter bodde med det förnämsta läget och bästa utsikten över Darjeeling mot Kanjenjunga. Det hade också restaurerats men inte fortare än med en hastighet av ungefär ett nytt fönster i året, och det gick allmänt rykten om att det spökade där. Dessutom var det naturligtvis också ett offer för arvstvister, vilket inte precis förbättrade läget. Nu var hela Darjeeling i riskzonen för en politisk dragkamp mellan separatister/secessionister (militanta Gurkhas under ledning av en karismatisk nepalesisk sångare Prashant, som lyckats få nästan alla nepaleser med sig och massivt stöd från Nepal, nota bene även från maoisterna,) och moderata författningstrogna, som ville gå den långa säkra vägen mot full status av egen stat inom den indiska unionen. Båda fraktionerna hade alltså samma mål. Enda skillnaden var att radikalerna ville gå hårt fram och forcera allt genast, medan de mera klarsynta ville göra det ordentligt och långsammare. Dessa politiska fraktioner hotade nu slita Darjeeling i tu igen efter 20 år av fred och utveckling, som att vrida klockan tillbaka till det primitivistiska inbördeskrigets dagar med bara destruktivt resultat. Våldsamheter var knappast att befara, men hela regionen kunde mycket väl förlamas av vilda strejker hela vintern fram till mars. Nepaleserna är små, ettriga och vilda, de är ett idealiskt bergsfolk, det finns inga bättre bergslöpare än sherpas och bergssoldater än Gurkas, de är utomordentligt uthålliga, pålitliga och trogna, men deras nitroglycerintemperament är inte att leka med. Samtidigt som de kan tåla vilka strapatser som helst kan de gå till vilka ytterligheter som helst. Samtidigt hade jag då fått denna bok i min hand om en japansk munk född 1885 som trotsade hela sin tid och sitt samhälle i Japan med att vägra bli soldat och i stället bli konsekvent pacifistisk munk. Han hade grundat denna orden vars främsta uppgift och mål var att oförtrutet verka för en skrotning av alla världens kärnvapen. När kejsar Horohito för första gången besökte USA 1975 fick han naturligtvis frågan vad han tyckte om Hiroshima och Nagasaki. Genom sin ställning kunde han bara ge ett diplomatiskt svar: ”Vi kan bara resignera, men vi får inte glömma att det var krig då.” Vår munk menade att hans kejsare gick miste om tillfället att inför alla världens media få yttra den universella självklarheten, att

482

fällandet av atombomber i akt och mening att mörda så många människor som möjligt på en gång var en katastrof för hela mänskligheten, inte bara för Japan. Hela hans bok, som kommit ut först i år 20 år efter hans död och 120 år efter hans födelse, andas denna konsekventa universella pacifistiska humanism helt disciplinerad av klartänkthet och sunt förnuft. Han är buddhist och lever helt i enlighet med buddhismens renlevnadsregler utan sex och ägodelar, men i likhet med Gandhi och Rabindranath Tagore inbegriper han i sin högt utvecklade religionsfilosofi alla andra religioner och har mera gott att säga om Muhammed och Jesus än om hinduismen. Han träffade Gandhi redan 1933 och omfattade varmt dennes konsekventa icke-vålds-politik, som ju sedan även blev Dalai Lamas. Han pekar på det faktiska resultatet, att Gandhis icke-vålds-politik ledde till Indiens frigörelse och självständighet, den första och största hörnstenen som bröt sig ut ur det mäktiga brittiska imperiets solida nästan osårbara fästning. Han menar att därmed alla de krafters outtröttliga nit som eftersträvar världsfred, världsenhet, världsdemokrati och fullständig kärnvapenfrihet en dag måste se sin strävan krönas med seger. Jag fick boken nästan dagsfärsk från tryckeriet i sin första upplaga av min gode vän buddhistmunken, som själv deltagit i att sprida den japanske mästarens verk över världen, numera Dollys make, direkt efter att den 85-e fredsstupan invigts i Delhi. Dessa vita fredsstupor finns snart sagt över hela världen. Även detta var Darjeeling, som jag älskade och lämnade med större saknad och svårmod än någonsin. En thriller utspelade sig i Siliguri. Jag lämnade Darjeeling halv 10, jag hade tänkt lämna 10 då jag trodde tre timmar skulle vara tillräckligt för resan till Siliguri och dess tågstation New Jaipalguri, känt som NJP. Det var inget fel på jeepen, men trafikstockningarna var oerhörda. När vi äntligen lämnat bergsvägarna bakom oss var klockan redan kvart före 12, och det var 15 kilometer kvar bara till Siliguri. Jag hoppades innerligt på att bli körd ända till järnvägsstationen. När vi var framme kvart över 12 var så icke fallet. Jag måste ta en autorickshaw vidare, och i en sådan nödsituation blir man alltid föremål för utpressning, som om det lyste om en inför alla att man var i panik, vilket kunde dras fördel av. Föraren ville ha 100 rupier, vilket var absurt. Jag föreslog 50. Schackrandet hade jag inte tid med, så det slutade vid 80. Naturligtvis måste han sedan stanna för att fylla på bensin, medan minuterna kröp vidare allt snabbare. Min tågtid var 13.05, och det var tio kilometer till stationen och knappt en halvtimme kvar. 13.05 nådde vi stationen, och precis då kom tåget. Hade det inte varit 7 minuter försenat hade jag missat det med oöverskådliga förseningar som följd, då jag i så fall även troligen missat Dharamsalabussen och kanske tvingats övernatta i Delhi. Framför allt slog det mig, att hade jag inte brutit upp en halvtimme tidigare än beräknat från Darjeeling hade dagen havererat. Vem sade till mig att starta en halvtimme tidigare? Ingen. Tågresan blev utomordentligt stökig som vanligt fastän det var Indiens bästa tåg. I min kupé reste en hel familj som bredde ut sig och lät ingen av oss sitta bekvämt, mitt enda vita ressällskap var en fyrkantig jätte till amerikan som liknade Fatty Arbuckle som ett bär och hade tonvis av bagage, som inte fick plats, då någon redan ockuperat allt ledigt utrymme under våra bänkar från en annan kupé med skrymmande kistor. Varför insisterar alltid de flesta på att resa med för mycket bagage? Det är ju alltid bara besvärligt för alla. En kraftig

483

sikh i kupén bredvid insisterade på att under hela resan spela samma stressiga skrällande skärande galna indiska popmusik på sin DVD. Då han var stor och kraftig och inte ens i vår egen kupé var det inget att göra. Amerikanen var från San Francisco och hette Fred och hade kommit till Indien med flyg från Thailand bara för att köpa te i Siliguri. Han var mycket trevlig, fryntlig och älskvärd, som Fatty Arbuckle, och hade varit i Indien tre gånger tidigare tydligen bara med god behållning. Han trodde restiden skulle ta 18 timmar. Den tog 27. Klockan 4 följande eftermiddag var vi framme i Delhi, där det gällde att brottas igen med det totala kaoset i form av oändliga hysteriska människomassor. Bara att ta sig över en järnvägsgångbro från stationen var ett helvete, då den ena nedgången på andra sidan var avstängd, så att både strömmen upp och ned av tiotusentals människor kämpande för att komma fram till sitt tåg eller ut från stationen hänvisades till en enda lång trappa ej mer än tre meter bred. Om någon fallit hade katastrofen varit ett faktum. Som det var flöt den dubbla strömmen oändligt långsamt under massiv trängsel. Senast jag tagit tunnelbanan i Delhi hade den varit ny och nästan folktom. Nu var det samma oändliga påträngande köer framför biljettkassan och ner till tågen som på järnvägsstationen – indierna hade lärt sig använda sin tunnelbana och effektivt uppfyllt även den med sina kökaosmassor. Tåget var proppfullt som i Japan, det var till att stå hela vägen till Kashmir Gate, där ingen antastade mig på vägen till busstationen, där jag fick min nattbiljett till Dharamsala. Sedan kunde jag äntligen i min väntan på bussen sätta mig ner vid en kopp te utan att hela min omgivning skakade, trängde på, förde oväsen eller hotade med någon katastrof. Det var Voltaires födelsedag (den 21 november), han med jordbävningen i Lissabon i ”Candide”, men också Harpo Marx födelsedag (1888). Den japanska munken hette Nichidatsu Fujii, kallad Guruji, 1885 till 1985. Han blev alltså hundra år gammal och var aktiv in i det sista.

del 14: Eftersnack i Dharamsala. Johannes mötte mig i Dharamsala. Då jag anlände sent, (resan Darjeeling-Dharamsala tog precis 48 timmar,) var det för sent att tänka på en trek upp till Triund, men i stället gjorde vi en vända åt väster till ett område som jag inte besökt sedan vi tillsammans med Tony utforskade Dharamsala för första gången i januari 1995. Jag berättade för honom om mina upplevelser av den japanske munken Nichidatsu Fujii, och naturligtvis kände han mycket väl till honom. Jag påpekade munkens tolerans för Muhammed och Jesus och hans besvikelser på hinduismen, vilket föranledde vår vanliga granskning av världsreligionerna igen. ”Guruji hade en ganska naiv uppfattning om islam och kristendomen då han aldrig närmare lärt känna dem. Hans universella tolerans är typisk för en väl förankrad och högt utvecklad buddhist. Hans kritik mot hinduismen var väl befogad då han lärt känna den väl i Indien. Vad som markant skiljer buddhismen från alla andra religioner är den höga vikt den fäster vid dess andra bud. Dess första bud är: Du skall icke döda, vilket judendomen ju redan stadfäste långt före Buddha, medan dock judarna aldrig dragit sig för krig och uppror

484

och till och med attentat och terrormord. Buddhismen respekterar allt liv och vill helst inte ens döda en insekt. Men dess andra bud är än mer djupgående. Det är: Du skall icke stjäla, vilket inbegriper all sorts parasitism och exploatering, kolonialisering och utsugning. Konsekvensen av buddhismens andra bud är faktiskt ett förkastande av kapitalismen, vilket kristendomen aldrig gjort. Tvärtom. Kristendomen har alltid förespråkat missionering, tvångsmissionering, kapitalism och egentligen allt som indirekt medför stöld, framför allt stöld av frihet. Kristendomen ville ju till och med med dogmatiskt våld beröva mänskligheten reinkarnationsmöjligheten, vilket var extremt förkastligt och dumt, genom att reinkarnationstanken med dess följdenliga lära om dharma och karma måste öka moralen. Är man medveten om att de brott och misstag man begår i detta liv kan hämna sig i nästa, så blir man klokare och försiktigare. Genom att kristendomen dogmatiskt bannlyste den tanken blev kristendomen inget annat än en roffarsekt, då varje kristen trodde det räckte med att bikta sig för att kunna börja synda på nytt. Därmed står både hinduismen och buddhismen skyhögt över kristendomen. Hinduismen har dock inte alls fäst samma vikt vid budet ”Du skall icke stjäla” helt enkelt för att ingen stal på den tiden då hinduismen kom till, ingen var rik, fattigdom och nöd fanns inte då förnöjsamheten präglade allt, hinduismen bryr sig inte om det materiella medan tiggare respekteras och har samma status som vilken vanlig hindu som helst, medan buddhismen är den första religion som utvecklar en etisk moral med samvetet som högsta auktoritet. Islam skall vi inte tala om, då den direkt oförblommerat predikar tvångsmissionering genom våld och heligt krig och därmed är helt skrupelfri och struntar både i samvete och konsekvenser. Det är en utpräglad diktaturreligion som bara kan leda till bråk i det oändliga.” Så frågade han plötsligt: ”Vad är din mening om scientologerna idag?” Jag fann mig genast. ”Den samma som den alltid varit sedan 1969. Det är inget fel på den som filosofi eller som vetenskap, och dess enda fel som religion är att den kostar pengar.” ”Glöm dock inte att den kommer från Amerika och följaktligen måste kosta pengar. Alla religioner i Amerika är extrema penningslukare. Dock är det förvånansvärt att scientologernas grundare, som dock försökte rota sin religion i hinduismen och buddhismen, lärde sig så litet av dem och förblev så okunnig om det materiellas förbannelse att han gjorde sin religion till världens dyraste, vilket i de flestas ögon måste verka menligt på dess trovärdighet. Alla religioner var från början gratis och är det i princip fortfarande, utom amerikanska religioner.” Jag kunde bara ge honom fullkomligt rätt i, att så fort religion förenas med pengar måste dess trovärdighet bli lidande, då varje religion i princip bara handlar om det eviga i olika former, som har minst av allt med pengar att göra. Desto mer utomordentlig i sin höga moral, etik och renlevnad framstår då den japanska munken Nichidatsu Fujii, som från början förkastade all egendom, all karriär, hela sitt samhälle och hela sin tid för att som tiggarmunk konsekvent bara verka för freden. Sedan bad han mig förklara Nepalfiaskot. ”Det var väl fjärde eller femte gången du misslyckades med att ta dig dit. Vad hände den här gången?” Det blev en lång historia: den fatala Diwaliförseningen, som kostade mig tre dygn, alla varningarna om problem vid gränserna och strejkhoten, det nya nepalesiska bråket i Darjeeling, och så vidare. Om det

485

sista visste han ingenting. ”Det måste jag sätta mig in i,” sade han. Och i stort sett ursäktade han mig – för den här gången. Jag framhöll hur positiv resan ändå hade varit, vackert väder hela vägen, bara två molniga dagar, i Gwaldam och i Pelling men utan regn och uppklarnande, jag berättade om cyklonen över Bangla Desh som tagit minst 3300 liv, kanske upp till 10,000, som däremot stannat där, och hur i övrigt allting hade fungerat perfekt. ”Inte ens någon bedragare på vägen?” Jag berättade då två historier jag hört på vägen. Den ena handlade om en engelsman som för första gången kom till Indien. Han råkade ut för den kashmirska turistmaffian, som lade beslag på honom totalt. Han blev i praktiken inspärrad på ett hotell och kunde aldrig lämna det utan eskort, han kunde inte göra något själv, utan vad han än ville och behövde, så skötte maffian om det ”bara för att beskydda honom”, och till slut gick det för långt när utflykterna till diverse sevärdheter kostade honom 45 pund om dagen (600 kronor). Det fanns andra utländska gröngölingar på det hotellet också som gnydde om att de levde som fångar. Till slut rymde han under en utflykt i panik när hans väktare för en gångs skull såg åt ett annat håll. Den andra historien handlade om en tysk. Det var strax efter Berlinmurens fall. Min källa träffade denna tysk och förvånades över att han hade så bråttom att försvinna. När han väl var försvunnen kom en mängd arga lokala förmågor till hotellet och frågade efter honom. De var beväpnade till tänderna och ville veta vart tysken tagit vägen. Ingen visste. De blev ännu argare och rusade ut under härskrin som: ”Vi ska döda honom!” svingande sina machetes med knivar i munnen. Det visade sig att tysken växlat till sig ganska mycket pengar. Men när växlarna kom hem och stolt visade upp vilka förmögenheter i D-mark de lurat till sig visade det sig, att dessa D-mark var östtyska D-mark och inte bara omöjliga att växla utan dessutom värdelösa. Möjligen kunde de växlas in för låg kurs i före detta Östtyskland. Här hade alltså en tysk lurat en hel hop penningsnikna hinduer och det rejält. En annan historia jag hörde gällde en ö utanför Gujarat som hette Diu, en före detta portugisisk koloni, där befolkningen fortfarande var helt portugisisk 30 år efter det portugisiska kolonialväldets fall. Det skulle vara ett paradis där man kunde leva billigt och i fullkomlig ostördhet av turismens fasor. Det var dessutom lättillgängligt med buss och färja, och få kände till det. Jodå, Johannes kände till det och bekräftade mina uppgifter, ”men,” sade han med en dämpande hand vid munnen, ”låt det vara intakt.” Därmed var vi inne på kolonialismens för- och nackdelar. I Rishikesh hade jag till min förvåning och positiva häpnad ännu blivit kallad ”sahib”. Jag vågade förfäkta, att portugiserna aldrig skulle ha släppt sitt kolonialvälde, med tanke på hur det sedan gick för Angola i kroniskt inbördeskrig, tragedierna på Timor, eländet i Mozambique, och så vidare. ”Inte engelsmännen heller,” menade Johannes, ”även Västafrika hade utan tvivel klarat sig bättre om fransmännen fått stanna kvar när man synar utvecklingen i Elfenbenskusten, Tsad, Algeriet och Kongorepubliken. Däremot tvivlar jag på att holländarna kunnat stanna kvar i Indonesien. Belgarna i Kongo är ett kapitel för sig. De bar sig illa åt med att avsiktligt lämna efter sig ett sju helvetes kaos. Engelsmännen uppfostrade i alla fall indierna till att kunna ta hand om sitt land i en modern tidsålder. Belgarna gjorde ingenting för negrerna men tänkte

486

bara på sig själva. Där kan vi tala om kristet rofferi och kapitalistisk utsugning och exploatering i sin prydno. De stal ett land, gjorde vad de kunde för att exploatera det och tog med sig allt därifrån när de slängde det tillbaka. Engelsmännen, fransmännen, portugiserna och holländarna byggde i alla fall upp sina kolonier och gav tillbaka ett lån med ränta.”

del 15: Sista dagen i frihet. Johannes var road av att jag två gånger blivit tagen för en hindu. ”Du lär dig, du lär dig,” sade han. Första gången var av en hindu i Manali, och andra gången var av nepaleser i Darjeeling. Det är faktiskt inte så stor skillnad mellan hinduer och européer utom till hudfärgen, och hinduer är i regel spensligare. Resan kom till följd av det gudomliga vädret att bara bestå av höjdpunkter, och sista dagen lyckades jag bokstavligen kröna dem alla med att ta mig upp till nästan 4000 meter vid det lilla hindutemplet högt ovanför Snow Line. Det var inte mer än en plattform med ett litet altare som i en hydda, och utsikten var inte heller särskilt märkvärdig, men det var ändå nästan 4000 meter och bara 500 meter lägre än Chambapasset på andra sidan ovanför glaciären, vilket vittnar om min ovanligt goda fysik, då jag inte ens var trött efteråt om dock något ansträngd i ryggen. Mina kläder hade då fått utstå värre påfrestningar än kroppen, ty byxorna hade gått upp och spruckit (i vecken, inte i sömmarna,) och två gånger hade jag fått reparera sandalerna. Bussresan ner till slättlandet och Delhi sedan innebar därmed en nivåskillnad på 3500 meter inom tolv timmar. Mina sista nya goda vänner var ett ungt par jag träffade vid Snow Line, som då just kommit ner från Chambapasset på 4460 meter. Hon var spanjorska medan han var en yankee från Connecticut, men de var här för att arbeta. De deltog i det ytterst behjärtansvärda arbetet i ”Läkare utan gränser” och var nu stationerade i Benares, där det nyligen smällt av sex bomber applicerade av maoisterna, som också sprängt sönder diverse järnvägsspår. Bomberna i Benares var dock riktade mot myndigheterna. På bussresan ner var jag i gott sällskap med en hel klunga tibetaner, som alla skulle till Mainu Ka Tilla, tre nunnor och en robust munk samt min närmaste medpassagerare, som var mycket hjälpsam. Jag fann mitt gamla Guest House från september och återfick mitt billiga rum högst upp, där jag kunde tvätta av mig det värsta i min första varma dusch efter Darjeeling. Fötterna var hårdast belagda, medan kläderna var förvånansvärt rena och inte behövde bytas. Byxorna fick jag emellertid skrota när jag kom hem, medan jackan, trots många revor och fransar, nog kunde tåla någon Indienresa till med sin oumbärliga rikedom på praktiska behövliga fickor. Tibetanerna tog väl hand om mig i Mainu Ka Tilla, där jag i lugn och ro kunde njuta av resans sista lunch och middag med thenthuk, min oslagbara tibetanska favoriträtt, samt mina sista mängder riktigt indiskt te. Det var slående hur mycket lyckligare tibetanerna överallt hade varit på min resa än indierna. Också nepaleserna var lyckligare men ettrigare och vildare, som om de hela tiden gärna hängav sig åt hysteri (och nästan psykopati, vilket slog ut i klar låga i Darjeeling tre dagar efter att jag lämnat mitt indiska älsklingsställe, då ledaren

487

en viss herr Gurung för ett utbrytarparti mördades med klar risk för nya oroligheter i hela Darjeeling- och Gurkhalandet,) medan tibetanerna överallt och framför allt i Dharamsala var harmoniska, lyckliga och disciplinerade och klart njöt av utbytet med västerlänningar. Ändå är dessa tibetaner världens hårdast utsatta folk, berövade sitt hemland, drivna i exil över 6000-metriga pass i en ständig flod om 3000 om året, i Tibet med våld berövade sin identitet och kultur som ersatts med kronisk militär hjärntvätt och ateistiskt-materialistiskt förtryck och så vidare. En av de böcker jag läste under resan var den ungerske nobelpristagaren Imre Kertesz’ ”Mannen utan öde” om författarens upplevelser av Buchenwald och Auschwitz under kriget, som han överlevde. Denna märkliga dokumentär klingar ut i en lovprisning av det underbara koncentrationslägret, där man trots allt kunde trivas och framför allt överleva trots den outsägligt svåra utmaningen, varför detta helvete ändå kunde betraktas som ett paradis och efteråt minnas med saknad och rosenskimrande nostalgi. Det är kanske så tibetanerna upplever sin aktuella situation: som en orättvis och oerhörd utmaning som man dock kan överleva och göra det bästa av. Som kontrast kom man sedan hem till ett Skandinavien försänkt i vinterns fimbulmörker där alla dessa nordbor i jämförelse med de livliga, snabba och tempoberusade nepaleserna och hinduerna alla verkade som okontaktbara zombies. Vintern i Skandinavien hälsade en inte välkommen tillbaka. En sista höjdpunkt på denna resa av idel höjdpunkter: det var fullmåne under flygresan hem. Naturligtvis var det mest moln på vägen, men jag hade fönsterplats på vänster sida, så jag hade utsikt mot söder med månen som en sorts världsstrålkastare över ett osannolikt landskap från 11,500 meters höjd med Aralsjön och Kaspiska Havet skimrande och blänkande långt där nere, medan man tydligt kunde se horisontens svaga rundning och ojäviga antydan om jordens rundhet. Det var minst sagt en märklig belysning och utsikt, som om jag inte haft nog av strålande solbelysningar och utsikter under hela denna magnifika resa. Slut

(första advent 2007)

488

Resan hem del 1 : Dåliga utsikter. Från början var det bara turbulenser. Påsken inträffade extremt tidigt i år, då vårdagjämningen den 20 mars åtföljdes av en omedelbar fullmåne, så att Långfredagen inföll den 21-a och Kristi Himmelfärdsdagen på den första maj. Detta var extremt och saboterade hela våren från början. För att komma i tid till påsken i Verona och inte gå miste om Bulgarien och Konstantinopel borde jag ha startat senast den 6 mars, men då var Diana ännu kvar i Tyskland och skulle komma hem till Sofia först senare. Det vimlade även av benbrott och andra fysiska defekter i släkten och bekantskapskretsen. Dianas mamma Jotka hade brutit benet vid jul, vilket å det kraftigaste försämrat hennes krutgummehumör som 86-åring. Min fars kusin Ida hade ramlat så illa i juni att hon brutit svanskotan eller någon liknande ömtålig punkt i ryggen och fått ligga två månader på sjukhus och vårdades fortfarande efter nio månader. Hon var visserligen bara i den yngre 80-årsåldern, men hennes kondition hade aldrig varit den bästa, då hon aldrig sportat utan mest bara suttit. Hela min resa var därmed lagd i vågskålen och hotades av omintetgörelse genom alla dessa saboterande faktorer genom en för tidig påsk och en massa benbrott.

489

Dessutom råkade jag ut för ett synnerligen olämpligt sabotage just i avreseögonblicket. På palmsöndagen hade jag äntligen fått klarsignal från Verona, och när jag på skärtorsdagen tog fram min digitalkamera, som gjort sådan överväldigande succé under min senaste kanonresa i Himalaya, och skulle byta minneskort för att få utrymme för fler bilder, vägrade kameran acceptera minneskortet. När jag försökte återinstallera det gamla gick detta inte heller alls längre. Jag passerade min digitalverkstad på vägen till tåget och fick teknisk support där, men det visade sig att kameran inte accepterade något minneskort, utom det nya jag försökt installera, som kameran krävde formatering av fastän jag använt det i kameran förut, vilket kameran inte kunde göra. Så för första gången på någon resa på 20 år var jag kameralös — till en början åtminstone. Naturligtvis fanns det hopp om att problemet kunde lösas, men det såg illa ut. Om en digitalkamera fått det minsta fel är den helt värdelös och kan inte ens repareras. Andra förtretligheter fortsatte att sabotera resan. På tåget, ett överfullt påskatåg där folk satt i gångarna, fanns det bara en enda toalett, som naturligtvis bara var upptagen hela tiden. Detta är tydligen den nya tidens standard — en toalett per tåg. Det var samma sak på det danska tåget, som skulle från Helsingör till Karlskrona, där konduktören i högtalarna speciellt varnade för att det bara fanns en toalett i hela tåget. På färjan till Helsingör fungerade kaffeautomaten som så, att det mesta sprutades ut bredvid koppen. Höjde man koppen närmare automatmynningen fick man händerna brända av det kokheta kaffet. Detta är tydligen också den nya tidens standard — allt kaffe i kafeterior serveras från automater, som sprutar ut hälften av kaffet omkring koppen, som straff för alla kaffedrickares koffeinisering, kan man förmoda, som alla blir kladdiga och söliga. En sådan kopp kaffe (som bara är smutsigt vatten) kostar likväl kronor 20 och mera. Utom det bredvidsprutande kaffet är även borden på färjan så rankiga, att vid minsta vågskvalp eller stöt mot bordet skvalpas hälften av återstoden av kaffet ut. I båtkafeterior vid påsken förekommer det trängsel, och många påverkade snubblar omkring borden. Man måste alltså ha en bricka, så att man vid behov kan hälla kaffet tillbaka från brickan ner i koppen. Att det då är kallt har mindre betydelse mot att man åtminstone får delar av det i sig. På stationen i Köpenhamn lyckades jag hitta ett ställe där man slapp hamras sönder av dålig hjärntvättsmusik. Tysta ställen är värda mer än guld för sin sällsynthet, men där kunde man verkligen trivas bland det pittoreska påskresenärsklientelet, som hela tiden jäktade ut och in mellan tågen, bland vilka resenärer de flesta noterades vara asiater, typ Thailand och Filippinerna, och mest unga vackra damer. Toalettbristens problematik återkom i Köpenhamn, där det på stationen inte fanns en enda toalett utom till svindlande utpressningspriser. Även detta hör till modern standard. Slutligen hittade jag ett spår där det förekom reparationsarbeten, men arbetarna hade gått hem, området var avspärrat, ingen annan förekom där utom ett inte alltför diskret par i besläktat ärende, så där kunde jag oförmärkt försvinna bland bråten. Det snöade hela vägen genom Tyskland, men det 14 timmar långa Münchentåget höll ändå tiden, så man kunde i lugn och ro gotta sig åt en billig kopp kaffe på Münchens vintriga långfredagsstation innan man äntrade Italientåget med förhoppningsvis cappuccino ombord. Världens bästa kaffe (italienskt) kostade € 1,60, alltså knappt 15 kronor ombord på tåget

490

i lyxrestaurang. Jämför det med de nordliga automaterna med smutsigt vatten som sprutar dåligt kaffe bredvid och kräver 20 kronor inklusive spill. Till normaliteterna på det italienska tåget hörde att det fanns toalett i varje vagn, och vagnarna i detta tåg mot Rom var många. Kuriöst nog var dock vissa reserverade för damer och andra för herrar. Alla struntade i detta, och alla toaletter var likadana. Alla hade avloppet direkt ut på spåret, och bortskämda av mera moderna tågtoaletter struntade passagerarna i om tåget stod stilla vid en station. Det är alltid roande att observera följder och resultat av den mänskliga faktorn. I Verona var det 15 grader varmt och halvmulet. Jag gick genast till Alberto, som kallade sig änkling: hans fru låg ständigt med sin mamma, som hade brutit benet och var eländig. Ännu ett benbrott i familjen. Hemma hos min familj tog Ida emot. Hon var i alla fall på benen med sina 83 år och två brustna ryggkotor, som lagt henne på intensivvård i två månader och två månaders rehabiliteringshem efter det. Hon hade märkbart tacklat av, var bliven ännu mindre till växten och mindre rund men hade fortfarande samma goda ögon. Det var i alla fall inget fel på huvudet. Kameran undersöktes, och det konstaterades att den inte kunde få kontakt med vilket minneskort man än satte in. 50 fina tenar i kamerans minneskortfacks botten skall passa in i 50 små hål i kanten på minneskortet, och om någon av dessa 50 minimala piggar är skadad är hela kameran förstörd. Det var tydligen vad som hade hänt i mitt fall, när jag under tidspress försökt lägga in ett minneskort, inte lyckats få in det, trott att jag lagt in det fel, försökt lägga in det på en annan vänster och så kanske lyckats rubba någon av de 50 minimala tenarna någon halv millimeter ur dess rätta läge, varpå hela kameran blivit oduglig. Så såg resan ut efter den första dagen: idel benbrott och brutna ryggar runt omkring mig, och för första gången på 20 år ingen möjlighet till resefotografering.

del 2 : Fest trots allt. Den politiska situationen i Italien var för bedrövlig. Tack vare Bushregimens konstanta katastrofala misstag hade inte bara hela världens ekonomi blivit lidande utan i synnerhet Italiens. Efter två år stod det klart att den store ekonomen Prodi hade misslyckats – hela ekonomin hade gått åt helvete, och det var inte bara Eurons fel. Livet hade blivit 15% dyrare då all mat blivit så mycket dyrare, medan konsekvenserna blev att alla blev 15% fattigare, eller mer, om de redan var fattiga, medan endast de rikaste knappast berördes. Ingen visste vart alla pengar tagit vägen och allra minst regeringen, medan andra imbecilla regeringsrepresentanter försökte påstå att Italien skulle kunna leva helt och hållet bara på turismen, som om hela Italien kunde omvandlas till ett dyrt museum och förväntas gå med vinst. Likväl fanns det några ljuspunkter. En av dessa var Giuliano Ferrara i Milano, en före detta kommunist men nu precis i mitten och framför allt en glödande konstruktiv idealist

491

som verkade vara den enda i italiensk politik om att företräda moraliska värderingar. Kyrkan var honom oändligt tacksam och slöt upp bakom honom, medan alla andra etablissemang och i synnerhet politiska ignorerade honom, då de inte ville stöta sig med militanta homosexuella och lesbiska och andra militanta förespråkare för fri abort, månggifte, tidelag, med mera. Ferrara utgav en egen dagstidning i Milano i vilken han alltid skrev många artiklar själv som vittnade om en kultiverad bredblick och insikt i det mesta utom faktiska politiska ruttna förhållanden. Han var alltså ganska ensam och företrädde bara en liten minoritet, men att han över huvud taget gett sig in i politiken med ett så begränsat program, att återuppliva anständighetens moral, var bara det ett beundransvärt civilkurage. Den enda övriga politikern som vågade sjunga ut verkade vara Casini för PDC, den lilla återstoden av de fordom så mäktiga kristdemokraterna. Alla andra var rädda för att göra bort sig och stöta sig med väljare, så de sade bara blaha blaha, som de flesta politiker alltid gjort utan att mena något. Röstdeltagandet inför nyvalet i april befarades bli rekordlågt. Italien har bara haft 44 regeringar sedan 1945, så det fanns utrymme för fler. Att Ida vid 83 år ändå klarat sig så pass väl efter att ha brutit ryggen var likväl ett mirakel. Ingen trodde hon skulle resa sig mer efter fyra månader på sjukhus och rehabilitering utan att kunna resa sig. Likväl stod hon nu på egna ben och skötte hushållet som vanligt om dock under ständig orolig bevakning av Achille och Cristina, men hon tycktes klara sig och kunde till och med gå och göra inköp om dock med rulator. Alla andra var dock helt oförändrade, och Alberto och Cristina synbarligen i bättre form än någonsin, om dock Alberto inte längre kunde löpa Marathon och Cristina flyttat till en mindre och lugnare skola utanför staden. Alberto såg mycket mörkt på den aktuella politiska situationen och väntade sig ingenting gott, en mörkersyn som Paolo till fullo delade. Vi råkade sammanträffa alla tre tillsammans med Gabri, Paolos paranta hustru, och satt länge och pratade i Albertos optikerbutik. Jag upptäckte två nya urgamla kyrkor i Verona av stort intresse. Den ena var Santa Maria in Chiavica, som i decennier varit nedlagd men nu restaurerats och öppnats igen men inte som kyrka utan som konstsalong. Där förekom en utställning av en modern konstnär som var riktigt njutbar: enbart vacker, figurativ och visserligen något djärv á la Kokoshka och Vlaminck men verkligen konst i ordets bästa bemärkelse. Den låg inte långt från Scaligergravarna. Den andra var Santa Toscana utanför Porta Vescovo. Det är den enda kyrka i Verona där det bara läses mässor på enbart latin, och kyrkan är ordenskyrka i Verona för malteserriddarna. Jag tillfrågades en gång om jag ville bli malteserriddare, min vän menade att jag var kvalificerad som född katolik med katolska föräldrar och anrik släkttavla utan kriminella fläckar, men mitt svar var: "Inte ännu." Man kan ha sina synpunkter på den katolska kyrkan med dess blodiga historia av övervåld, fanatism, förtryck och etablerad vidskepelse, men dagens katolska kyrka har väldigt litet med renässansens motreformation att göra. Det finns inom katolicismen idag en upplyst falang, som tar avstånd från all bokstavstrogenhet, hänger sig åt rationell strävan, fäster den största vikt vid utbildning och kunskap, forskar i historien, går till rätta med fördomar och traditionella vanföreställningar och gärna diskuterar dödens universella problematik, upphovet till alla religioner och den problematik som alla religioner har

492

gemensamt, från den gammalegyptiska till dagens självmordssekter. Det är bland annat dessa upplysta katoliker som håller fast vid latinet och pläderar för en rationalisering av den kristna trosläran, läs avveckling av all övertro och vidskepelse, med öppenhet som vapen, vilket innebär en sprängning av alla tabun, en kursinriktning som framför allt redan katoliken Erasmus av Rotterdam var inne på när Luther kom in och körde över hela kyrkan. Achille var inne på ett projekt som hade just med upplysning att göra: kommunikationens historia. Han menade, att hela historien, dess uppgång och sönderfall, dess blomstringstider och mörka perioder bara hade med kommunikation att göra. När kommunikationen fungerat, genom dialog, undervisning, informationsflöde, yttrandefrihet, pressfrihet, boktryckarkonst, etc, hade mänskligheten blomstrat, medan endast motsatsen lett till undergång: repression, monolog, censur, förföljelse av det fria ordet, brist på dialog och kommunikation, kort sagt, stopp på vägen. Bäst hade mänsklighetens kommunikationsuttryck fungerat under Antiken, främst i det gamla Grekland, och under renässansen, 1600-talet hade varit fatalt, medan upplysningstiden på nytt främjat kommunikationen, ända fram till första världskriget och de fatala diktaturernas tid. Den nya tidens hopp var Internet, och vad betydde dess överväldigande korruption mot att det faktiskt även tjänade som ett världsuniversitet, som alla i hela världen även utan examina kunde ha tillgång till? Därför fanns det inga mera föraktliga moderna brottslingar än de som försökte sabba eller censurera Internet.

del 3: Påskbegängelsen Under morgonen besökte jag sex olika kyrkor vari jag deltog i fyra olika mässfiranden. I alla sex förekom det utsökt musik, antingen med kör och orgel eller bara orgel. Där mässorna förekom var det proppfullt med folk, och en av kyrkorna, San Tomaso, hade till och med en barnkrubba, där barnen kunde få leka under gudstjänsten i samma lokal som mässfirandet. Stämningen var äkta och innerlig överallt. Vädret var mulet, blåsigt och kallt, men solen skymtade bakom molnen utan att värma. Det var ett ganska melankoliskt påskväder. Vi var sexton vid bordet. Det hade fötts en ny dotter till Federica, hennes andra, varför vi nu har fyra döttrar i släktens fjärde generation. Tydligen föds det bara döttrar i familjen. Inget ont i det. En familj med många döttrar lovar i bästa fall många mödrar. Påven firade gudstjänst utanför Peterskyrkan för hela världen under innerligt regnande. Det hade också regnat under hela korsvägsandakten på långfredagen i Colosseum. Påskvädret lovade ingen förbättring inom någon överskådlig framtid. Det intressanta med påvens påskfirande var hans klara udd mot Kina, detta Kina som i dessa dagar skickade extrema truppförstärkningar till Tibet för att krossa alla fredliga demonstranter och accelerera förföljelsen mot tibetanska munkar, en lika vansinnig våldsåtgärd som nazisternas judeförföljelse till randen av utrotning, som om obeväpnade människor utgjorde någon fara för en beväpnad övermakt. Påven dedicerade sitt påskfirande till de hårt pressade tibetanerna och till de folkmordsdrabbade i Dar-Fur, som Kina stödde Khartoums regerings utrotning av, utom alla förföljda katoliker i Kina, som Kina förföljer nästan lika effektivt som fredliga utövare av meditation enligt Falun Gong.

493

Påven bad alltså rent ut hela världen att rikta sin uppmärksamhet på alla offer för Kinas regering. Bush har tigit inför de nya kraven på frihet i Tibet. De politiker som uttryckt sig har gjort det försiktigt inklusive Dalai Lama, medan Kina beskyller Dalai Lama för att ligga bakom manifestationerna och förklarar tibetanerna krig på liv och död, som om tibetanernas demonstrationer med slungandet av WC-pappersrullar över elektriska ledningar som symbol för vindhästar skulle utgöra något terroristiskt hot mot Kinas existens. Kinas regerings paranoia har aldrig känt några gränser för sin lössläppta hysteri efter Himmelska Fridens Torg 4 juni 1989, när ett okänt tusental oskyldiga kinesiska ungdomar kördes över och mejades ner av militärens tanks. Kinas militär kommer att få mycket att göra om de på regeringens order ämnar fortsätta med att massakrera Kinas befolkning, den största i världen. Allt detta tilldrog sig långt bortom Veronas horisont, som hade nog av sina egna problem. Här är i korthet Idas märkliga historia om undergång och återuppståndelse: I maj halkade hon så illa i sitt kök att hon ramlade på ryggen och bröt två ryggkotor. Lyckligtvis var Achille hemma, så att hon genast kunde komma på sjukhus. Hon var helt borta och förblev helt borta en längre tid. Läkarna gjorde vad de kunde vilket inte var mycket i hennes ålder av 83 år och med pacemaker. Hon trodde hon skulle dö och överlät alla sina affärer i Paolos händer, sin son, som kom varje dag till sjukhuset morgon och afton. Cristina höll sig borta, och Achille gjorde inte mycket han heller, då det inte var mycket han kunde göra. Småningom blev Ida bättre, men hon förblev inlagd hela sommaren, maj, juni, juli, augusti, på ett sjukhus som saknade luftkonditionering i den brännande sommarhettan. Efter två månaders intensivvård följde två månaders sjukgymnastik. Hon var beredd att ge upp, då hon ändå aldrig kunde bli helt bra igen, när hon hörde att hennes sondotter var havande för andra gången. Hon trodde aldrig hon skulle få se det barnet. Hon tappade 14 kilo och blev nästan oigenkännlig, hon är endast 1,55 meter, men kom ändå på fötter till slut igen. Nu sköter hon hushållet hemma som vanligt, går och handlar och bör röra på sig så mycket som möjligt. Det var detta årets påskmirakel att hon alls kunde vara med, att det alls blev en familjemiddag, att jag alls kunde komma, och att Ida alls fick se sitt andra barnbarnsbarn, som föddes 15 februari. Hon var alltså 38 dagar gammal vid middagen och uppförde sig föredömligt med att sova hela tiden. Achille och Ida har nu varit gifta i 63 år, det blir 64 i sommar, och de ser fram emot 65årsfirandet nästa år. Inte alla äktenskap varar så länge. Achille avreste annandag påsk för att tillbringa en vecka i Lourdes under avkoppling och meditation. Han är filosof, humanist och vetenskapsman, medan Ida är den som under deras långa äktenskap handhaft ekonomin och skött om hemmet och det praktiska. Jag stannade kvar i Verona över annandagen, så att hon kunde ha litet sällskap. Annars hade hon varit helt allena. På tisdagen kom Mariana, hembiträdet, ett praktfullt rumänskt allt-iallo, så att allt blev som vanligt igen, livet återtog sin vardagliga rutin, och jag kunde fortsätta till Grekland.

494

del 4: Från Verona till Athen Det var bara elva grader varmt när jag lämnade Verona men gnistrande vackert och fullständigt klart, så att man kunde se alla bergen snöhöljda som gräddbakelser. Påsken hade slagit alla köldrekord, och det fortsatte att snöa i städerna och Apenninerna, så att de vita bergen ledsagade en hela vägen ner till Ancona. Inget fartyg låg i sikte i hamnen i Ancona. Det var alltid nervpirrande att komma dit, för man visste aldrig om det skulle gå en båt eller inte, men hittills hade jag aldrig råkat ut för skeppsbrott. När jag kom in i hamnkontoret var allting i ordning, och jag kunde köpa biljetten till min båt, som skulle avgå redan klockan 18, fastän tidtabellen sade 19. Klockan var redan 17. "Men var är båten?" frågade jag. Svaret kom genast: "Den kommer 17.30." Det gjorde den också, och det var en thriller att se hur alla långtradarna med släp backade ut ur skeppet nästan samtidigt utan att vänta på varandra. Det var tydligen bråttom med tömningen av skeppet, men ingen blev påkörd, ehuru risken hela tiden förelåg och de väntande passagerarna på kajen hela tiden fick sätta sig i säkerhet. Överfarten var i allo behaglig, och vädret var gynnsamt. Man fick sova i fred i en soffa hela natten utan dundrande diskotek i farten. Vädret var exceptionellt klart, och den grekiska arkipelagen hade aldrig varit skönare när man kom innanför Kerkyraarkipelagen och kunde njuta av den bokstavligen bländande glansen från Albaniens snötäckta fjäll. När man kom in mot Patras var Peloponnesos helt inbäddat i moln — utan tvekan snöade det för fullt där uppe. Alla bergen norr om Korintiska Viken var helt snötäckta. Trots det vackra vädret tog överfarten 21 1/2 timmar, enligt tidtabellen skulle vi ha startat 18.00 och kommit fram 15.00, i verkligheten kom vi iväg efter klockan 19 och kom fram halv 5. I Patras väntade en buss på att få föra en till tågstationen. Det var gratis. Jag häpnade inför denna service och vänlighet, och ännu mer när den körde iväg med mig som den enda passageraren. De flesta passagerare hade varit truckförare, så hade det varit några med egen bil och kanske någon busslast. De övriga var knappt en handfull, av vilka endast jag vågade låta mig raggas av gratisbussen. Nästa thriller var om det skulle avgå ett tåg till Athen inom rimlig tid eller inte. Ingen "departure"-skylt lovade något enda tåg till Athen. Några tåg skulle till ett för mig främmande ställe som hette Kiato. Jag frågade i biljettkassan. Jo, det skulle gå ett tåg till Athen om 20 minuter. Det var just det närmaste Kiatotåget. Kiato var tydligen den nya station vid Korint som man nu skulle byta tåg vid för att komma till Athen. Det bländande klara vädret gjorde att Korintiska Viken aldrig hade varit vackrare. Man satt bara bedövad och njöt hela vägen så länge solen lyste av de diamantgnistrande snöbergen norr om Viken, av dennas blondblåa azurlysande friska vågor och av de oändliga silverglänsande olivlundsplanteringarna hela vägen med kanske världens äldsta olivträd, alla krokiga och skulpturala in absurdum. Järnvägen mellan Patras och Korint förblir trots moderniseringen världens vackraste tågresa så vitt jag vet. Tågbytet i Kiato lyckades, och man kom fram till Athen punktligt precis klockan 9. Där väntade nästa thriller: vad skulle fungera, och vad skulle inte längre fungera? Varje gång i 19

495

års tid hade Athen krävt nya anpassningsomställningar av ofta traumatiskt slag. Jag såg genast att ett av mina gamla hotell hade stängt igen. Vandrarhemmet San Remo, där jag senast blivit rånad, fanns kvar. Det gamla Argo, mitt första vandrarhem, fanns kvar men säkert dyrare än någonsin. Mitt internationella vandrarhem fanns också kvar. Jag kändes genast igen, togs hjärtligt emot, konstaterade att stället fått Internet, och att det blivit 20% dyrare. Annars fungerade det. Även min gamla restaurang Tripolis fanns kvar, helt oförändrad, tack och lov. Det var bara att ta igen sig i godan ro med en försenad middag med Retsinavin och kasta sig in i affärerna.

del 5: Det athenska perspektivet På mitt vandrarhem bodde en stor grupp amerikaner, som fyllde hela hemmet, men de var inte vilka amerikaner som helst. De var alla bosatta i Prag och var på studieresa till Athen, föräldrar, lärare och ungdomar. Somliga av dem hade bott i Prag redan i 15 år och talade nästan flytande tjeckiska, ett av världens svåraste språk. Naturligtvis hade de ganska blandade känslor om Bush och Irakkriget, som hittills kostat USA 4000 amerikaners liv och 900,000 civilas, som ingen någonsin pratade om, allra minst i Amerika, medan kriget fortsatte att kosta biljon efter biljon. USA stod redan i skuld till Kina för sitt krig med tre biljoner (3000 miljarder) dollar. Kunde det bli värre? Ja, det blev hela tiden värre. USA förblödde genom eget förvållande på världens bekostnad, medan Barack Obama hörde till de få politiker som från början offentligt uttalat sig mot kriget. Han verkade behålla sitt övertag över tant Clinton. Doktor Sandy var i bästa tänkbara form men samtidigt mera krasst realistisk än någonsin: "Jag väntade mig aldrig mer att få se dig här. Varje gång du på nytt överraskar mig med att dyka upp blir jag säkrare på att det måste vara sista gången. Själv rör jag knappast på mig mera. Med åldern får man mindre och mindre lust att röra på benen i samband med att energin och fysiken avtar, medan man blir mer och mer specialiserat intellektuell i stället för att inte säga spetsad. Nå, vad anser du om klimatkrisen." Det var tydligen hans huvudintresse för närvarande. I dagarna hade ett isblock lossnat från Antarktis lika stort som en mindre amerikansk stat, som kanske bara det höjde alla världens havsnivåer någon millimeter. Jag var mera intresserad av hans perspektiv på saken än att än en gång upprepa allt vad jag visste själv. "Sanningen att säga tar jag det med en klackspark," började han. "Vädret har alltid varit oberäkneligt, och huvudresultatet av klimatkrisen hittills är bara att det blivit mera oberäkneligt än någonsin, med värre stormar, djupare lågtryck, hårdare högtryck, farligare nyckfullhet och allvarligare konsekvenser i form av katastrofresultat särskilt genom översvämningar och uttorkningar. Men genom Al Gores insats har mänskligheten väckts till medvetenhet om hotet med det intressanta resultatet att människan blivit mänskligare. Samarbetsviljan och samhörigheten har ökat, den blinda egoismen tycks inte vara helt blind längre utan beredd att ta hänsyn till de problem i välfärd och social säkerhet som är klimatkrisens följder. Detta måste jag betrakta som något positivt. Vi har ingen aning om

496

vart klimatkrisen kommer att föra hän, om det blir världsöversvämning eller motsatsen genom en ny istid, vi vet inte vad den egentligen beror på även om koldioxiden spelar en väsentlig roll, och runt hela planeten skärper sig folk när det gäller bevarandet av naturen, återplantering av skogar och försök till motarbetning av avverkning och utrotning av djur. Personligen tycker jag det borde vara skottpengar på varje tjuvjägare, som mördar fridlysta djur av rent profitbegär. Jag har den största sympati för de militanta djurbeskyddare som ger sig ut i vildmarken och urskogen på jakt efter tjuvjägare för att kallt skjuta ner dem och lämna dem obegravda åt gamarna. Det samma gäller tjuvfiskare och regnskogspyromaner. De har ingen rätt att få leva som lever bara för att döda. De har inget människovärde." "Men hur tror du det kommer att gå?" "Ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag börjar bli gammal och har högst tio år kvar att leva, troligen mindre. Jag kan ingenting göra. Jag kan följa med och observera och dra mina slutsatser, men det är allt. Jag ser det som världens största thriller, som ingen vet hur den kommer att sluta, då ingen har skrivit den och ingen har regisserat den, utan den är naturens eget skådespel och kanske dess egen rättmätiga hämnd på människan, som utan rätt gjort sig till hennes våldförare från början i stället för att visligen nöja sig med att utbilda sig till hennes fromma trädgårdsmästare. Allt ont kommer inte av naturen utan av människans otillräcklighet, ignorans, dumhet och egoism. Om naturen en gång för alla lyckas tukta honom så är det bara för att han förtjänar det. De har anledning att oroa sig som ägnar sig åt familj, barn och barnbarn. Vi ungkarlar slipper bekymra oss då vi är oskyldiga, men varje människa som sätter ett barn till världen tar på sig ett ansvar för framtiden som kan bli nog så besvärligt under de klimatologiska omständigheterna. Jag kan bara önska dem lycka till i en sådan äventyrspolitik, desto mera vansklig genom befolkningsexplosionen som accelererat 100% på 40 år och fortsätter att accelerera, och vägra att ha någon del i den själv." "Tror du inte att befolkningsexplosionen kan hejdas?" "Den måste hejdas. Om den inte hejdas kommer naturen att hejda den. Ryssland är därvidlag faktiskt ett föregångsexempel, där befolkningsminskningen är ett faktum. Japan är på god väg att följa efter, men hela världen måste följa efter. Accelererande malaria, tuberkulos och aidsepidemier är inte tillräckligt och negativa, okontrollerade och rent besvärliga reaktioner, medan människan själv måste visa sin goda vilja och börja kontrollera sig själv. Det är hennes enda chans att överleva."

del 6: Det athenska perspektivet (forts.) Som rumskamrat hade jag en trevlig ung man från Bali, en mörkhyad indones, som redan verkat i Athen i ett och ett halvt år. Han tyckte inte om de europeiska vintrarna och hade aldrig lyckats vänja sig vid det hårda tempot i Athen, där de flesta människor verkade utslagna och utbrända. Min andra rumskamrat var en lika trevlig och ung japan. Den tredje var en katastrof: en snarkare av grandiosa proportioner, då han drog sina timmerstockar som en trumpet, så att det lät som om han snöt sig kraftigt hela tiden. Det var dessutom djup resonans i hans

497

basunblåsningar, och akustiken i rummet var god. Ingen av oss tre, asiaterna och jag, kunde sova under hans nattliga sömngångarvirtuositet, så det var skönt att lämna Athen följande morgon. Jag hade fått kontakt med Paolo i Lucca och var välkommen dit, och Rasmus väntade i Milano, så mitt återstående program var fullt. Vädret var dessutom inte det bästa i Grekland, regn och snö hade utlovats, och Athens temperatur var elva grader som högst. Även om jag hade haft en funktionsduglig kamera med mig hade jag inte kunnat ta många bilder. Mitt nästan enda utbyte med Grekland hade alltså denna gång varit min samvaro med doktor Sandy. Den viktigaste delen av vår konversation har jag redan återgivit, han intresserade sig också som vanligt för min hälsa och ville veta allt om min yogaterapi att dagligen stå på huvudet, vilket i väsentlig grad förändrat hela mitt liv till det bättre, om dock min huvudvärk sedan två år inte helt lämnade mig i fred ännu, varför han ändå tillrådde en undersökning, då dessa migränattacker faktiskt var fokuserade kring en och samma punkt, medan vi naturligtvis även diskuterade litteratur. Jag läste som bäst den nya engelska klassikern "Beach" av Alex Garland från 1996, en aktuell djuplodning i hippiekulturens moderna manifestationer, som aktualiserats genom den amerikanska filmen med Leonardo di Caprio, och han hade mycket att säga därom, då han under årens lopp hade sett många hippies, vagabonder, utslagna och verklighetsflyktingar passera i Grekland. "Dessa kollektiv tar aldrig slut, och hela konceptet är tidlöst och tar aldrig slut. Men alla dessa hippies och ungdomar på jakt efter alternativ begår ett misstag i att söka dem bortom sin egen värld. Verklighetsflykt är alltid ett misstag och självbedrägeri. Man kan inte fly från verkligheten. Den finns alltid där och lämnar en aldrig i fred. Men alla dessa idealistiska kollektiv av grön ungdom, religiösa meditationsoaser, militanta veganer och kommunexperiment begår ett misstag i att tro att bara sådant kan finnas och genomföras någon annanstans än hemma. Vi kan alla skapa vår egen paradisvärld av gemenskap hemma där vi bor, det finns alltid likasinnade inom närmaste tänkbara räckhåll, och vi behöver inte alls söka lösningar i Kambodja, Bali, Nepal eller Ladakh. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Inget samhälle idag utesluter dig för att du vill gå en egen eller bättre väg än samhället. Sådana samhällen som gör det, alltså diktaturer, har redan sina dagar räknade. Man kan sopa mera rent framför sin egen dörr än någon annanstans." Jag kunde bara hålla med om denna truism och gav honom min dikt om hemlängtan (på engelska): Hemmets varma ljuva härd där allt fungerar och man har sitt eget, där man slipper bråk och kiv och själv kan härja som man vill med arbete långt in på natten är ändå det bästa som man har i världen mera värt än guld och alla världens rikedomar där man har sin odling och sin kreativitet och därmed kan få fram sin kärlek och det enda värdefulla livet äger.

498

Låt varenda resa som jag nånsin gör blott vara en beständig resa hem, det enda mål i livet värt att resa för, det enda man har alltid kvar, det trognaste välkomnandet av alla och det enda man egentligen blott reser till.

del 7 : Från Athen till Lucca. Det var mycket mörkt när jag lämnade Athen, molnen låg blytunga, och regnet upphörde aldrig, även om det var skonsamt och försiktigt och utan blåst: den bästa sortens regn, som bara skulle göra gott åt naturen. Fördelen var att det blev lätt att lämna Grekland i detta väder. Någonstans bortom Xylokastron och Derveni inträffade en sällsynt tilldragelse. En tant skulle stiga av vid en station, men lokföraren glömde stanna. Hon blev fullständigt ursinnig, rusade till förarhytten och grälade på honom och skrek över hela tåget. Han blev tvungen att stanna extra för hennes skull, men hon vägrade stiga av direkt ut i naturen. Han fick vackert backa tåget hela vägen till stationen. Alla tyckte hela incidenten var utomordentligt dråplig. När man tar färjan mellan Italien och Grekland brukar det alltid dyka upp en stökig skolklass som gör tillvaron osäker ombord. Denna gång var det en grekisk skolklass som var stökigare än vanligt, och de envisades med att samla sig med sitt skrål och sin skvalmusik alltid så nära mig som möjligt där jag försökte vara i fred med mina arbeten och min läsning. Det var helt oavsiktligt från deras sida, och jag försökte att inte låta det märkas att jag flyttade bort för deras skull. Men när jag funnit mig en lugnare plats och var fördjupad igen i olika koncentrationskrävande mysterier sex timmar senare kom de minsann efter med sitt larm och stoj och smattrande konversationsoväsen. I Ancona upplevde jag för första gången på denna resa en riktig vårvärme – det var tydligt att våren vunnit insteg i norra Italien. Jag hade turen att genast få ett tåg vidare, i Bologna kunde jag ringa Paolo och meddela min ankomsttid, i Prato kunde jag inta en lunch i form av en cappuccino, och så ankom jag till Lucca lagom till kvällen och blev översvallande väl mottagen av Valentina och Paolo, mina kolleger från Dharamsala som hörde till generationen efter mig. Valentina hade också sin mor på besök, och hon såg inte gammal ut hon heller – hon hade kunnat vara en äldre syster till Valentina. Paolo satte potäter och hade betydligt expanderat sin trädgård, som hans dröm var att skulle bli självförsörjande för hela gården. Valentina hade studerat musik på sistone och tagit diverse examina i framför allt italiensk opera, främst Verdi och Puccini. De drömde om att återvända till Indien antingen i augusti till Ladakh eller i november till Nepal och Sikkim, beroende på när deras examina skulle bli klara, i juli eller oktober. Båda alternativen passade förträffligt med mina planer, som ju planerade för båda. Mina Zanskarerfarenheter med bilderna därifrån hade inspirerat dem till att vilja försöka detsamma. Till middagen hade vi även Valentinas föräldrar, som var mycket språksamma. Mamman hade en utomordentligt stark röst, så hon behövde inte säga mycket för att genast

499

knäcka alla andra. Hennes man pratade på desto mera och ville aldrig sluta. Naturligtvis kom vi strax in på invandrardebatten, då ju Paolo arbetade med invandrare och skrev om dem, och debatten polariserades genast. Pappan stod för den konventionella fördomsfullheten, att vad har alla negrer att göra i Europa när de är skapade för ett afrikanskt klimat? Paolo menade att negerfrågan givits slagsida då det inte alls handlade om negrer utan om medmänniskor. Till Italien kom inte bara marockaner, libyer, algerier, srilankeser, kineser och albaner utan flyktingar från hela världen som vädjade om hjälp då tillståndet i deras hemländer var förtvivlat, och att det var omänskligt att inte bistå dem. Pappa Luciano stod för en mer pragmatisk-realpolitisk ståndpunkt och kallade sig moderat, fast han menade att folk som inte kunde klara sig själva och ordna upp brister i sitt eget land skulle inte komma med sina olösta problem till andra länder, och om de inte kunde klara sig själva så kunde ingen annan klara dem heller. Denna diskussion hettade understundom till under inflytandet av tretton flaskor och deras innehåll av inte bara vin utan även grappa, likörer, hembryggt, limoncello och annat. Under påsken hade de varit uppe i bergen och vadat i meterdjup snö och då i en avlägsen by kommit över en damejeanne med 54 liter ovärderligt lokalvin, som de köpt och nödgats frakta ner från bergen på en släde. Expeditionen hade lyckats, och det lyckliga slutet skulle just firas med ett förevigande genom kamera, när damejeannen, ett ögonblick lämnad utan bevakning, började glida, åkte av släden och krossades i tusen bitar med 54 liter ovärderligt vin utrunnet bland glasflisor i backen. Tragedin var total. Klimatkrisen vållade mycket huvudbry jämte Tibetkrisen. Sedan 10 mars hade från början fredliga demonstrationer i Lhasa eskalerat till demonstrationer över hela Kina där det bodde tibetaner och över hela världen, som alla gick ut på ett totalt missnöje med den kinesiska diktaturen och mot att den skulle få ge sommarens olympiska spel, ett jippo att jämföra med Berlin 1936 och Moskva 1980. Det bara kunde inte gå väl, och ingenting kunde nu tysta protesterna världen över. Värre var det med klimatfrågan. De brittiska öarna hade helt snöat in under påsken, och de senaste forskningsrapporterna tydde på att Golfströmmen under de senaste fem åren avtagit med 75%. Skulle detta fortsätta kunde hela Europa få sibiriska vintrar så långt söderut som till södra Frankrike. Kort sagt, det saknades inte ämnen till oro eller till diskussioner.

del 8: Resans höjdpunkt. Ju mindre sagt om den italienska politiken, desto bättre. Italien var och förblev oregerligt, genom att det sista mediadiktatorn Berlusconi gjorde innan han föll som premiärminister var att genomföra lagen att alla småpartier skulle få vara med i parlamentet – 108 stycken. Han trodde väl att han därigenom skulle kunna tillvälla sig diktators makt genom allmänt kaos, men han föll i stället. Prodiregeringen försökte omintetgöra lagen om alla småpartiers rätt i parlamentet, men föll innan de hunnit genomföra reformen. Alltså var och förblev Italien oregerligt – ingovernibile. I Lucca härskade en gammal borgmästare sedan 30-40 år, nu i 85-årsåldern, vars

500

valspråk och valslogan var: "för det nya in i framtiden". En mycket lämplig slogan för en ultrakonservativ och lastgammal kommunalregering. Med sådan politik i Italien kunde man i bästa fall hoppas på den gamle Giulio Andreotti, 85 år, som näste premiärminister. Han hade åtminstone åldern inne. Valdeltagandet i april såg ut att bli rekordlågt. Denna söndag efter påsk gjorde vi en utflykt upp i bergen till ett smultronställe som hette "La Baita degli Scoiattoli", "Ekorrnästet", vart man bara kunde komma till fots. Det visade sig väl värt utflyktens ansträngningar. Där uppe på tusen meters höjd hade man den praktfullaste utsikt både över bergen, som var snötäckta, och över havet. Vi blev 16 till bords, men sedan kom det 10 till. Vädret var idealiskt, solen värmde, våren triumferade – ingenting kunde bli bättre, och maten var överväldigande i sin smaklighet – pasta, polenta, fläskkotletter, rostbiff, sallad, chiantivin i obegränsade mängder, ostbricka, frukt och kakfat samt kaffe i obegränsade mängder – det var bättre än påskfesten med släkten. Och vi var i de bästa vänners lag, stämningen kunde inte bli bättre och inte vädret heller, man blev solbränd för första gången i år och kunde inte vara annat än i korta ärmar, medan snön och isen glänste uppå bergen liksom havets outsägliga väldighet långt där nere i fjärran. Det hela var som ett landskap av Claude Lorrain. Till gästerna hörde ett äldre par, som var stamgäster sedan åratal, och damen, i 60årsåldern, hade samma höga, gälla och genomträngande röst som Mirella, Paolos svärmor, så att jag trodde först att det var hon. Men det var bara en identisk kopia om dock 10 år äldre. Valentinas föräldrar var alltså omkring 52 år och betydligt yngre än jag, vilket var besynnerligt att konstatera. Jag var alltså äldre än mina bästa vänners föräldrar i Italien. Den överdådiga middagen hade dock sina konsekvenser – den åtföljande hickan gick inte över på fem timmar, vilket kan tjäna som vetenskaplig vittnesbörd om den pastorala lunchens förträfflighet. Det hade varit underbart och synnerligen önskvärt att gå högre upp, att fortsätta vidare till åtminstone snögränsen på 1200 meter, men benen bar helt enkelt inte, efter allt vinet, all maten och alla grapporna efteråt – man kunde bara kola av i gräset och försöka hämta sig efter de kulinariska övningarna med att andas djupt och försöka överleva en efterhängsen hicka som varade i fem timmar. Den satte omedelbart i gång igen morgonen därpå, och då visade det sig att jag var illa däran. Jag hade helt enkelt ätit för mycket, det farligaste man kan göra tydligen inte bara i Indien utan var som helst utomlands, vilket min konstitution och metabolism inte tål. Det var bara att dämpa sig och ta det riktigt lugnt dagen efter och inte utsätta magen för nya påfrestningar. Icke desto mindre gav vi oss ut på mera halsbrytande äventyr. Paolo hade fått den briljanta idén att vi skulle kanota över sjön till Puccinis hus i Torre del Lago, tre män i en båt. Det fanns bara två paddelåror, men vi gav oss hurtigt i kast med uppgiften, Eduardo fick sitta inaktiverad i mitten medan Paolo satte sig främst och gjorde tresitskanoten framtung, medan jag fick vara akterrorsman. En bit ut i vattnet visade det sig att jag var den enda som hade någon erfarenhet av dylikt. Ändå hade livvästarna lämnats i land, och dessutom var det motvind och krabb sjö. Dessutom var sjön mycket större än vad någon räknat med. Vi hade hyrt kanoten för en timme, men det skulle ta hela dagen, och sedan måste vi också

501

paddla tillbaka igen. Det var bara att vända omedelbart innan något värre hände. I stället besökte vi Puccinis hus landvägen. Det tog bara en halvtimme runt sjön med bil, och besöket blev en minnesvärd upplevelse. Den stora salen med Försterpianot, ett helt vanligt piano, där han komponerade alla sina främsta operor utom Turandot, var helt genuin och väl bibehållen i minsta detalj, ett oerhört inspirerande rum, där Puccini bara komponerade om nätterna när det var tyst, liksom jaktrummet, medan matsalen var omvandlad till familjekapell, där Puccini själv, hans hustru (död 1930), hans son (död 1946) och hans sonhustru (död 1979!) alla var begravda. Som kronan på verket fick vi träffa hans enda barnbarnsbarn, Simonetta Puccini, husets ägarinna, musikersläktens sista levande medlem, en charmerande äldre dam närmare de 80. Sålunda kom jag i direkt kontakt med denna familj, liksom jag stått i indirekt kontakt med familjen Sibelius, vars sista levande medlem på svärdssidan, Christian Sibelius, stupade i Vinterkriget 1940 efter att ha varit studiekamrat med min mor på Ateneum, vars porträtt han skulpterade som jag har en kopia av. Puccini och Sibelius var utan tvivel 1900-talets två största kompositörer, fastän de båda lade av 1925. Huset bevarades som minnesmonument och mausoleum, fastän det bara kunnat iordningställas och underhållas på privat väg, då staten vägrat hjälpa till. I år firas hela året Puccinis 150-årsjubileum, fastän hans födelsedag infaller först den 22 december, och för det ändamålet har det vid stranden uppförts en enormt ful jättearena, ungefär som Scandinavium, för sommarens festspelssäsong, alldeles vid vattnet och förstör hela landskapsbilden. Redan Puccini själv hade problem med miljöförstöringen av sjöns stränder och inlade protester mot detta utan resultat, varför han flyttade därifrån till en annan villa i Viareggio, där sedan "Turandot" komponerades. Ingenting har tyvärr kunnat stoppa den fortgående miljöförstöringen, Viareggio är en trist stad som förstört hela den nordvästra stranden, och omgivningen kring Puccinis hus är inte det minsta naturlig längre. Förhoppningsvis kan den fasansfulla utvecklingen fortfarande vändas i positiv riktning genom fridlysning och återskapelse av en naturlig miljö.

del 9 : Milanoäventyret Det visade sig vara svårare än någonsin att ta sig till Milano. Hellre än att göra den tråkiga snabbare resan via Florens och Bologna ville jag ta kustvägen med byten i Viareggio och Genua, via vilken väg jag skulle vara framme i Milano klockan två enligt tidtabellen, vilket jag meddelat både Sergio och Rasmus. Det visade sig emellertid inte vara så enkelt. När jag skulle ta tåget i Lucca var alla tåg försenade. Intet ont anande tog jag ett tåg som kom in på rätt spår i det ögonblick mitt tåg skulle avgå enligt monitorerna endast fem minuter försenat, men när detta tåg småningom vände söderut och närmade sig Pisa måste jag inse att jag tagit fel tåg. I Pisa fick jag vänta en halvtimme på nästa tåg till Viareggio, och därmed hade jag förlorat alla anslutningar. I Viareggio fick sedan vänta i nästan två timmar och i Genua ytterligare en dryg timme med den påföljd, att jag kom fram till Milano först närmare 6, nästan 4 timmar försenad. Jag hade stämt möte med Sergio vid tunnelbanestationen Brenta långt utanför Porta

502

Romana klockan 7 och kom dit precis punktligt efter exakt en timmes promenad från centralstationen, men ingen Sergio var där. Efter en halvtimme ringde jag till Silvia för att höra om något hänt. Ingenting hade hänt, och han var säkert på väg. Efter ytterligare en kvart såg jag honom äntligen. Han hade sökt mig omkring tunnelbanestationen i 25 minuter. Det är hopplöst att stämma träff vid en tunnelbanestation, då den alltid har så många utgångar utom synhåll för varandra. Därmed slutade allting väl. Jag fick tag på Rasmus, och han anlände per cykel efter en timme, och därmed var vi inne i samma kalas som för ett år sedan. Ingenting hade förändrats. Efter fyra år i Italien har Rasmus lärt sig tillräckligt och funnit det lämpligt att byta jobb och flytta hem till sin syster (med familj) och far i Stockholm. Italien finns alltid kvar för honom, och redan i sommar ämnar han förnya kontakten främst med Sicilien. Vi kom i säng halv 2 med femton tömda glas och fem tömda flaskor kvar på bordet och sov desto bättre för det. Därmed var det värsta av resan avklarat. Det återstod egentligen bara återresan till Verona och resan hem till Skandinavien. Enligt Eduardo i Lucca hade jag kommit med våren till Italien. Det vackra vädret var nu stabilt, och i Milano var det rena sommarvärmen med 23 grader varmt. Det var nästan för varmt. Påskkylan hade emellertid slagit alla italienare med förkylningar, även Rasmus, som klarat sig ett helt år innan, och jag drabbades själv rejält efter återkomsten till Ancona. De sömnlösa nätterna i Athen med trombonsnarkaren hade troligen gjort mig extra sårbar genom utmattning, och förkylningen späddes på genom frysandet i Lucca och svettningen i Milano. Rösten reducerades till bas, och hostandet gjorde ont. Det var inte alls bra. Desto välkomnare var Sergios utsökta whisky direkt från de yttersta skotska öarna som mildrande och välgörande balsam i halsen, även om ens övriga kapacitet därigenom en aning avrundades. Luften var dålig i Milano, det gjorde ont att andas den, och Sergio berättade, att om man iakttog Milano från Lecco uppe i bergen var allt man såg en kupol av smog. Inne i den smogkupolen befann sig Milano. Dess värre är detta problemet med varje storstad. Det är samma sak till och med med Göteborg. Vi behandlade utförligt den italienska politiska situationen och var överens om det mesta. Massimo d’Alema var bådas vår favorit. Prodi var mer som gjord för Europa än för Italien, han underkände fullständigt både Ferdinando Casini och Giuliano Ferrara som utan substans, medan han medgav att Giulio Andreotti med sina 85+ år faktiskt inte kunde vara den sämste som premiärminister. Han talade varmt för Bertinotti, som jag inte ens visste hur han såg ut, medan Giulio Amati offentligt i media varnade för katastrofen Berlusconi. Vi pratade också om situationen i Tibet, där han utan att försvara Kina dock menade att USA var mycket värre. Kina överdrev tibetanernas raseri och "terrorism" och varnade för tibetanska självmordsbombare medan tibetanerna avfärdade Kinas fruktan och beredskap som absurt. Sergio menade dock, att om Kina faktiskt med åren skulle lyckas nivellera hela den tibetanska saken och identiteten och kulturen, vilken kurs det följt med obönhörligt robotmässigt våld i 58 år, så skulle hela världen bli lidande därav, då vi alla har en del och ett ansvar i bevarandet av den tibetanska ovärderliga andligheten med dess höga filosofi och överlägsna moral och klokhet. Hela Kinas brutala 58-åriga korståg mot Tibet skulle kunna

503

betecknas som dumhetens grymhets blinda utrotningskrig mot att det alls skulle få finnas någon klokhet.

del 10: Vårchocken. Även i Milano var tågförvirringen fullständig. Jag hamnade på rätt tåg vid rätt spår fem minuter före avgång, men då meddelades det i tågets kupéhögtalare att tåget skulle gå till Torino i stället. Det hade ändrat sig. Det var med nöd man inte en gång till transporterades av fel tåg i fel riktning. I min kupé, när jag hamnat i rätt tåg än en gång, bredde ett rumänskt par ut sig med så mycket skrymmande koffertar, att de flesta lämnades ute i gången, så att ingen kunde passera och allra minst en kafévagn. När den stod där utanför och pinglade och krävde att få komma förbi måste vi med de tjocka rumänarna på något sätt åtgärda det överväldigande bagaget, som de minst av allt klarade av själva. En amerikan i samma kupé hjälpte till medan stewarden hejade på. Under hot om massakrering lyckades vi med samlade krafter få upp två av koffertarna på hatthyllan, som dignade och hotade med jordskred. Det borde vara förbjudet att resa med så mycket bagage. Det måste ju vara allra mest besvärande för dem själva. De var nu på väg tillbaka till Rumänien efter vistelse på Mallorca. I Verona var Achille tillbaka efter en regnig vecka i Lourdes, som mest gett honom problem med ryggen genom fukt och kanske reumatism. Han såg inte fram emot det italienska valet. Min förkylning var värre än någonsin med rinnande snuva, ont i halsen och en hosta som gjorde ont i lungorna. Den hade tydligen spätts på av den dåliga luften i Milano, där jag inte kunnat sova för värmens skull, förkylningar och infektioner har en förmåga att totalt sabba en resa med att helt förgöra moralen och lusten och kapaciteten, så att det skulle bli skönt att komma hem så fort som möjligt nu efter en välbehövlig dags vila i Verona. Resan hade varit ytterst intensiv i all sin korthet, och den förbannade infektionen efter återkomsten till Ancona hade helt tillintetgjort mig, liksom lunchorgien i de apenninska alperna och den förtärande luften i Milano. Det var inte mycket kvar av mig, en invalidisering av hälsan är verkligen det sista man behöver när man är ute och reser, och denna kris jämte kamerahaveriet hade så när gjort detta till en fiaskoresa. Dock levde jag fortfarande om dock under kronisk avrinning. Saken blev inte bättre av att våren stormade in med en förintande kavallerichock av vårallergier, så att även ögonen blev nästan obrukbara genom ständig översvämning. Men vädret var fullkomligt magnifikt i Verona – strålande klart och vackert nästan i överkant. Mina hälsobekymmer delades av praktiskt taget alla italienare. Jag hörde talas om stackare som drabbats av 16-17 förkylningar redan i år till följd av vädrets ständiga kantringar. Jag var lycklig som bara fått två. Värre var det ställt med den italienska politiken. Genom Alberto blev jag mera insatt i politikens ofantliga Euro-bedrägeri, som var särskilt omfattande i Italien, där bytet till Euron höjt alla priser till det dubbla, då 1000 lire (värt 50 cent) mer eller mindre automatiskt blivit till 1 Euro med regeringens välsignelse, då regeringen tjänade på det genom

504

omsättningsskatten, som var på 20%. Därför hade regeringarna aldrig klagat på Euron. De allmänt fördubblade priserna hade gett staten dubbelt större inkomster. Eurorevolutionen kunde alltså betraktas som en utomordentlig svindel utförd och genomförd av regeringarna och bankerna mot folket, för att sko sig på dessas bekostnad. Endast England, Danmark och Sverige hade klarat sig. I alla andra länder i EU framstod tiden före Euron som ekonomiskt lika ljus som den efter Euron varit dyster, negativ, besvärlig, förtryckande och mörk. I Italien talade man allmänt om nödvändigheten att avskaffa regeringen, som bara satt på sin rumpa och tog betalt för att prata strunt och missbruka sitt ansvar. Italien har ett parlament och en senat (två kammare) med sammanlagt över 1000 alltför väl betalda riksdagsmän, som betalades med allmänna medel för att både utföra och snacka bara skit. På plussidan låg dock skönheten, kulturrikedomen, musiken, den långa historien, den oändliga variationen, världens bästa kök och viner, och Verona hade fyra världsutställningar om året: Vinitaly (världens främsta vinmässa), en mässa för gräv- och jordbruksmaskiner, en jordbruksmässa och en mässa för hästar i oktober. Klimatet var alltjämt idealiskt, städer som Rom, Venedig och Florens saknade sin like i världen, folket var vänligt och livligt, det saknades varken temperament, dramatik, komedi, burleskeri, romantik eller stil inom alla lager av livet och samhället, och det var omöjligt att ha tråkigt i Italien. Därjämte var alla invandrare och flyktingar, ordentliga eller illegala, privilegierade och hade det ofta bättre än italienarna själva genom statens generösa subsidier – zigenare till exempel kunde leva på socialbidrag av 500 kronor om dagen. Låt oss inte tala om alla kineser, albaneser, afrikaner, orientaler, Sri Lankeser och andra asiater från hela Asien som hela Italien kryllade av och som nästan dominerade stadsbilden ibland i synnerhet genom alla professionella tiggare. Gatumusikanterna var dock alltid, liksom i Sverige, zigenare. Det var nog bara Sverige som kunde tävla med Italien i att skämma bort illegala invandrare. I Sverige kunde man dock bli svensk medborgare efter två år, men i Italien tog det tio, medan man här dock kunde rösta tidigare.

del 11: Resan hem. Ett kapitel av resan var alltför kontroversiellt för att jag skulle kunna pränta ner det då, men inför den sista etappen av den slutgiltiga resan hem var det det som mest ansatte mig i mitt inre och krävde en återgivning. Det var den mest kontroversiella delen av mina diskussioner med doktor Sandy i Athen. Det gällde hans mycket mångfacetterade synpunkter på klimatfrågan. Han överraskade mig med att hävda att Nietzsche hade rätt: ”Han var mer än hundra år före sin tid, men nu inför de oöverskådliga följder av klimatproblematiken vi står inför framstår Nietzsche som en förklarad gestalt i sin profetiska klarsyns unikhet. Vem vet hur många offer som kommer att skördas genom de stundande hunger- och översvämningskatastroferna? Utan tvekan kommer människan att tvingas till kannibalism igen åtminstone lokalt i Asien och Afrika, som i Kina under Maos tid. Första världskriget kostade mänskligheten 10 miljoner offer, andra världskriget 20, Aids har redan kostat 40, och klimatkrisen kan bli mångdubbelt mer. Massorna kommer att förgås, men

505

individerna kommer att klara sig och föra mänskligheten vidare. Det är ur det perspektivet man bör betrakta Nietzsche och hans återupplivning av Zarathustra-gestalten som tidlös profet. De etablerade religionerna är ideologiskt döda, ingen tror på gudar längre, medan naturen framstår som en mer överväldigande övermakt än någonsin. Religioner kan fortsätta tjäna som gamla vanor med trygghetsingivande ceremonier och rutiner, vackra byggnader och fromhetsforum, kulturinstitutioner och minnesmärken, mausoléer och framför allt socialt som samlingspunkter och humanitär verksamhet, men deras former är förlegade och döda. Mot bakgrunden av de båda världskrigen, atomålderns terrorvärld, den obotliga aidsepidemin och de stundande superstormarnas tid framstår det som mer självklart än under Nietzsches egen tid, att mänsklighetens, civilisationens och historiens enda mening är att frambringa Övermänskan, den tidlösa ledaren, gestalter som Moses, Buddha och Jesus, Shakespeare och Dostojevskij, undantagsmänniskor föregående med unika exempel för mänskligheten att alltid kunna hålla sig till och ty sig till. Nietzsches exempel är ganska osympatiskt och avskräckande, tyvärr var han i grunden fördärvad av Wagner, men idémässigt hade han egentligen fullkomligt rätt. Det ansåg för övrigt även Skandinaviens ledande andar på den tiden som Brandes och Strindberg.” Jag ville inte kommentera hans utsago, jag var helt enkelt för dåligt insatt i ämnet då jag aldrig kunnat ta Nietzsche på allvar, men nu har jag i alla fall gjort doktor Sandy den rättvisan att jag har framfört hans synpunkt. Min nittonde och sista resdag bjöd på världens vackraste morgon med frost i gräset och diamantskarpt solsken. Världen besjälades av dagliga nyheter från Tibet och den fortsatta fredliga upprorsrörelsen, som inte ens kunde stoppas med att kinesiska soldater sköt ner demonstranterna. 1987 var upproret lokalt och begränsat till Lhasa med omnejd, men nu var rörelsen global. Den hade spritt sig till Turkestan (Sinkiang) och flera andra provinser i Kina, och i London fick den kinesiska olympiska fackelbäraren genomföra ett gatlopp omringad av tjugo löpande säkerhetspoliser för att ingen demonstrant skulle nappa åt sig facklan och släcka den. Det var rena farsen. Olympiad-finansiärerna skakade i knävecken, och fler och fler länder blev motvilliga till att alls förekomma vid olympiaden. Om den blev av alls skulle den bara bli en pinsam upprepning av Berlin 1986 och Moskva 1980. Sveriges premiärminister Reinfeldt skulle resa till Kina och träffa dess främsta ledare. Oppositionsledaren Mona Sahlin krävde med all rätt att han skulle ta upp inte bara den tibetanska frågan med ledarna utan även alla de fängslade människorättsförkämparna, som hon gav honom Amnestys lista över. Han skulle gärna ta upp dessa frågor men såg dock som den viktigaste frågan att försöka påverka kineserna i miljöfrågan, då Kina utan konkurrens var världens största miljöbov. Det var bäddat för en mans korståg mot Kina. Så var sakernas tillstånd den 7 april 2008 när jag kom hem.

506

507

Den fantastiska resan till Åbo 1. Prognosen var den sämsta tänkbara. Egentligen borde jag inte ha följt med. Efter Italienresan var jag reducerad till en spak invalid utan röst som bara rosslade och kvarkade genom en försåtlig förkylning som drabbat mig där efter ett besök i ett vintrigt och snöigt Grekland, och egentligen ville jag inte alls heller följa med. Vårsäsongen var redan maximalt förstörd genom den extremt tidiga påsken, och körresan till Åbo, som just för att den var till Åbo inte kunde vägras, kom mest bara som ytterligare ett saboterande hinder i vägen för en lugn säsong av nödvändig återhämtning efter Italienstrapatsernas hälsoförintelse. Men resan var redan betald, jag hade betalt den ordentligt i förväg, så det var bara att följa med i vilket halvdött tillstånd man än var. Vi tog bussen till Stockholm för att där kliva på Silja Festival och ha resans första sångarsittning ombord. Vinet var uselt, det röda än värre än det vita, men allt gick ner med en entusiastisk sångarglädje som väckte alla våra kypares hängivna beundran och förtjusning. För somliga gick entusiasmen något för långt, och några av de yngsta i vår kör tog ut sig fullständigt under nattens karaokeutsvävningar och fick fredagen grundligt saboterad av en förintande baksmälla. Emellertid togs vi översvallande väl emot av vår värdkör genast på morgonen, som mötte oss i Kårhuset i Åbo med en överrumplande Sangerhilsen av Grieg. Vi hade förberetts på detta men togs ändå med fullkomlig överrumpling, kanske till följd av den långa nattens överansträngningar på olika områden ombord på båten. Under frukosten där på kårhuset kom vi genast i hjärtlig och intim kontakt och samvaro med vårt värdfolk, som detta år fyllde 100 år med sin Åbo Sångarbröder/Musices Amantes, två körer som slog sig samman 1961, av vilka den äldsta grundats 1908, som var just Musices Amantes. Efter frukosten bjöd vårt värdfolk på en guidning runt hela Åbo i buss med en praktfullt underhållande ciceron som det var en fröjd att lyssna till från början till slut, Bo Grönholm, viceordförande för Göteborgsföreningen i Åbo. Här är det kanske på sin plats att nämna något om det speciella förhållandet mellan Åbo och Göteborg. De är vänorter, såsom åtminstone enligt hävderna Sveriges och Finlands näststörsta städer, om dock Göteborg är betydligt större medan Åbo är betydligt äldre. I synnerhet efter Finlands båda traumatiska slagsmål med Sovjetunionen i andra världskriget (vilka var början till slutet för Sovjetunionen) bidrog Göteborg med utomordentlig hjälp för Åbos återuppbyggnad, vars ovärderliga hamn blivit totalt sönderbombad. Båda har varit sitt lands mest betydande varvsindustristäder, och Åbo är det fortfarande genom Wärtsilä. Båda ligger dessutom vid en pittoresk flod, om dock Göta Älv är betydligt bredare medan Aura å mera erinrar om Roms lugna Tibern. Åbo har ju alltid i första hand varit handelsstad och i andra hand skolstad, och efter varvskrisen har även Göteborg mer och mer övergått från att vara handelsstad till att bli skolstad, då Göteborgs Universitet nu för tiden till och med har fler studenter än Lunds universitet, kanske främst genom den utomordentliga utvecklingen i Göteborg av nya utbildningar, enkannerligen inom musiken och orgelutbildningen, genom byggandet och installerandet av flera barockorglar i Göteborg. De nya betydande

508

universitetskomplexen Humanisten och Artisten uppe vid Näckrosdammen har inneburit ett massivt lyft för Göteborg som studentstad, så att det nästan kunde börja tävla med Åbo. Göteborg är knappt 400 år gammalt bara, medan Åbo alltid har funnits. Redan 1229 behandlas Åbo som realiter en stad, då inte ens Stockholm fanns ännu – det omnämns som de facto en stad först 1252 för första gången. Åbo universitet är till och med äldre än Lunds, då det grundades 1640 medan Lund upphöjdes till universitet först 1668. Uppsala var dock universitet redan 1477, så att Åbo blev Sveriges andra universitet och var Sveriges andra stad så länge Finland utgjorde Sveriges östra rikshälft, alltså ända fram till det tröstlöst fatala märkesåret 1809. Denna tidlöshet överlägset demonstrerad genom ett tryggt filosofiskt lugn präglar Åbo ännu idag, då det menar sig ha skäl att se ner på Helsingfors som något av en kuppad huvudstadsattrapp tillfälligt uppstoppad som marionett av ryssarna, Finlands eviga fiende och dess nästan enda fiende genom hela historien, som det ännu också lider av – den senaste manifestationen av dilemmat med inkräktande barbarfasoner från ryskt håll är nyrika petersburgare som köper upp villor och gods i skärgården för att överta dem i en sorts hotande rysk nykolonisering av Finland, som om det inte hade räckt med den gamla, och som om denna inte redan en gång avslutats med besked för 90 år sedan. Den utomordentligt givande och njutbara guidningen runt i Åbo avslutades med lunch i själva Stadshuset med en nu ständigt ganska stadig upptrappning av det sångliga. Därefter vidtog vår första och enda samövning inför konserten i morgon i själva Solennitetssalen bakom Domkyrkan. Även denna katedral begicks med besked, där huvudattraktionen som alltid var Karin Månsdotters gravkapell, Finlands enda bevarade kunglighet. Bo Grönholm berättade, att det från svenskt håll framkommit en försiktig antydan om hur önskvärt och lämpligt det hade varit, om Erik XIV och Karin Månsdotter kunde ha fått återförenas igen i en gemensam grav. Åbo hade instämt till fullo och mycket sympatiskt inkännande svarat, att Erik förvisso gärna skulle få förenas med Karin igen… 2. Efter samövningen hade vi vår första gemensamma sittning, som blev en fest av högsta klass, inte minst även genom deltagandet av en finsk broderkör, som bland annat framförde Bellman på finska med det förbluffande resultatet, att han lät bättre på finska än på svenska. Med morgondagens konsert i åtanke togs det dock inte ut några vidlyftiga svängar under denna sittning, det bjöds således bara på vin men inte på snaps, för säkerhets skull. Resultatet av detta var att festen tog alldeles för tidigt slut, så att vi var klara redan halv elva. Den tredje dagen av resan, lördagen den 19 april, var sedan den stora konsertdagen. Vi repeterade inte mer än nödvändigt, och dirigenterna var överens om att det inte behövdes någon mera samövning. Konserten inleddes sedan klockan 18. Solennitetssalen var fullsatt, och den konsert som följde blev full av överraskningar och konstnärliga höjdpunkter. De absoluta höjdpunkterna var i princip två: ÅSMA-kören framförde en sällan presenterad Bellmanssång representerande hans innerligaste melankoli och svårmod på gränsen till förtvivlan: Märk hur vår skugga, ett ytterst melankoliskt och gripande requiem över en förlorad syster, som man bara kunde röras till tårar av. Den största

509

höjdpunkten var dock något helt annat, som dock präglade hela konserten: den alldeles unika akustiken i denna Solennitetssal, ett fenomen som jag aldrig tidigare upplevt maken till i något konsertsammanhang. Akustik är en hel vetenskap men liksom musiken en ytterst nyckfull sådan. När man byggde Albert Hall i London kopierade man exakt gamla romerska arenor med fenomenal akustik för att uppnå samma akustiska kvalitet, men med ett totalt fiasko som resultat – allt ljud bara försvann. Det är först i modern tid man lyckats uppnå någon akustik alls i denna magnifika konsertbyggnad genom ”ljudstudsdynor” hängande i taket. Ingen tänkte på någon akustik när Solennitetssalen byggdes, den började byggas under Gustav IV Adolf men såg sin fullbordan under kejsar Alexander I, så den har kungliga grunder och ben men kejserlig resning, och akustiken är så fenomenal i sin överväldigande varma klang, att den duger bara till musik: när man talar och föreläser i Solennitetssalen hör publiken ingenting, då alla konsonanter försvinner i den vokala klangen. Detta är nackdelen med alltför god akustik – den kan bara användas till musik, men desto mer och bättre för just detta ändamål.. Vi hade även den stora gemensamma festen tillsammans här i Solennitetssalen med ett mycket långt honnörsbord kryddat med hela södra Finlands alla främsta dirigenter och talare. Främst utmärkte sig professor Erik Andersson, tenor II, och Jan Otto Andersson, bas I och ÅSMA-körens ordförande, båda ypperliga talare och diktare. Här höll vi på desto längre. Fastän både öl, snaps och vin var gratis och bjöds på generöst blev det egentligen aldrig någon riktig fylla, utan den långa festen genomfördes alldeles exemplariskt med lugn om dock praktfull ordning hela vägen, ända tills de sista finländarna hade gått hem och blott de outtröttligaste rikssvenskarna satt kvar och envisades med att fortsätta sjunga och pokulera efter klockan tre på natten… Vi gick sedan hem till hotellet och fortsatte där några timmar till. Den sista dagen ägnades åt Åbo Slott, som, under ledning av dess eminenta slottsfogde Tryggve Forssell jämte hustru, vi fick göra en ordentlig rundvandring i med alla labyrinter och torn, kungssalar och drottningssalar och andra gemak, av vilka det mest frappanta utan tvivel var den cell där Johan III hållit sin bror Erik XIV fången, skild med våld från Karin Månsdotter, som hölls fången på annan ort. Man kunde nästan känna den avsatte begåvade kungens innerliga förtvivlan i cellens alltjämt vibrerande stämning av vanärad hopplöshet. Han kanske spökar där fortfarande. Karin Månsdotter blev ju dock sedermera upprättad och fick egen gård lustigt nog på samma ort där Karin Hansdotter, Johan III:s frilla innan han blev gift som han dock hann giva fyra barn, även levde. Våra guider svävade på målet endast beträffande Karin Månsdotters olyckliga son Gustav. Hennes dotter Sigrid blev ju lyckligt gift Tott med Gustav II Adolfs blivande ”snöplog”, medan Gustav av Johan sattes i jesuitskola i Polen och blev munk. Fastän han var fullkomligt fri från politiska ambitioner var han fruktad av Johan och Karl under deras regeringar kanske just därför. 1596 fick han träffa sin mor för första gången på 20 år i Reval, som bara kunde känna igen honom på några födelsemärken. Han skickades sedan som diplomat till Ryssland, där tsaren försökte utnyttja honom för sina politiska syften mot Karl IX. Gustav vägrade samarbeta i sådana affärer och sattes därför i moskovitiskt fängelse. Han blev frigiven 1607 men dog strax därefter ännu kvar i Ryssland. Hans moder överlevde honom med fem år.

510

Slottet imponerade med sin stora och rymliga interiör i flera våningar och med fantastiska medeltida gotiska kapell blandade med utomordentligt festliga renässanssalar som gjorda för hertig Johans banketter. Dock residerade han endast åtta månader på slottet med sin polska drottning Catarina Jagellonica, vars mor vi icke får glömma att faktiskt var italienska, en Sforza från hovet i Milano. Åbo var sålunda sällan mer internationellt än under hertig Johans tid. En av dessa kungliga festsalar pryddes av en målning av Albert Edelfelt föreställande Karl IX som rycker den döde Klas Fleming i skägget medan dennes änka presterar en stolt indignation. I bakgrunden till höger står en mörk ung man som verkar skuldmedveten. Det föreställer Daniel Hjort, och frågan om dennes historiska autenticitet kom upp. Säkerligen förekom det spioner i Flemings hushåll som verkade för Karls intressen, och säkert kan det ha funnits en Daniel Hjort på slottet, som på den tiden härbärgerade upp till 600 man (mot Åbos 2000). Däremot är själva intrigen om Daniel Hjort, som den återgivits av det dramatiska snillet Johan Julius Wecksell 1862, enbart dennes egen fabrikation: en utomordentligt dramatisk fantasiskapelse med den grymt härdade finska modern som sin verkliga huvudperson. Därmed avslutades resan med en sista lunch på slottet. Vi hade även haft mycket tid över för annat mellan varven, och för mig var det en särdeles känslosam upplevelse att så grundligt få uppleva Åbo med hela dess historia och gedigna kulturliv på intensivt nära håll, då ju min far och hans föräldrar bott här. Min farfar Ferruccio Lanciai från Verona innehade ”Wenezianska Magasinet” på Humlegårdsgatan 8, som tyvärr brann efter att han framgångsrikt lyckats etablera denna italienska exotiska affär i hjärtat av Åbo under nästan tio år, men han kämpade vidare och lyckades övervinna skadorna och förlusterna, tills affären plundrades av rödgardister 1917. Min pappa hade dock sina lyckligaste år i Åbo, hela sin barndom och ungdom och sin karriär som Finlands juniormästare i tennis. Tyvärr hade dock även Åbo ansatts och härjats av det rivningsraseri, som under 60och 70-talet vandaliserade i stort sett varenda svensk stad till oigenkännlighet, framför allt Göteborg och Stockholm i deras känsligaste centralaste delar. Sålunda fanns det Lanciaiska huset, där min far med sina föräldrar bott i en liten hyreslägenhet strax invid Saluhallen, inte längre kvar, då hela detta en gång pittoreska centrum av Åbo ersatts med sterila betongkomplex i fantasilös fyrkantighet och smaklösa kuber. Han hade visat oss en gång var han hade bott när vi besökte staden med hela familjen omkring 1960, när allt ännu funnits kvar. Dock hörde jag att min farfars italienska kolleger och kamrater, främst familjen Casagrande, fortfarande var aktiva i staden. Slutligen bör något sägas om vårt Kafkahotell. Jag är ju van vid tämligen primitiva hotell i utlandet, vanligen utan lakan, med faciliteterna utanför i korridoren och med högst status av överbelastade vandrarhem. Denna hotellvärld var något helt annat. Jag kunde inte låta bli att jämföra vårt hotell med ett sinnessjukhus. Det fanns inga trappor, utan man var hänvisad till en hiss som alltid var upptagen, och som man visserligen kunde åka ner i utan svårighet, men som krävde nyckel om man skulle fara upp till sin våning. Denna nyckel utgjordes av ett kort med hål i, som också var det enda medel man kunde öppna sin dörr med. Kortet kunde stoppas in på fyra olika sätt av vilka endast ett fungerade. Innan man stoppat detta kort rätt i ett fack i hissen kunde man inte komma någonstans, och om man

511

inte var tillräckligt kvick blev man tryckt och förd med hissen någon annanstans än vart man ville. Det kunde därför ta tid att komma rätt. Det fanns trappor, men när jag en gång försökte använda dem kom jag bara till garaget, som var på tredje och fjärde våningen. Risken, om man följde dessa försåtligt vilseledande trappor, var att inte kunna komma tillbaka igen. Rummets fönster gick att öppna, men bara det minsta av dem och inte i en så stor springa så att någon kunde hoppa ut, för säkerhets skull. Vi hade TV på rummet, men volymen gick inte att få högre än till en knappt hörbar nivå – den var spärrad. Lobbyn hade en mycket trevlig restaurang, som innehavarna ansträngt sig för att försöka göra mänsklig och trivsam, och de hade lyckats. Men det fanns en TV i varje hörn, och det var således omöjligt att hitta ett tyst hörn någonstans i lobbyn. När jag en gång försökte gå in i restaurangen (mellan måltiderna, när det inte fanns någon där,) bara för att få lite lugn och ro och tystnad omkring mig, stormade genast den kvinnliga portieren fram till mig och sade att det var stängt – utkastningen var omgående spontan. Så jag vet inte om jag direkt kan rekommendera sådana femstjärniga hotell, där till och med galgarna i garderoben är särskilt konstruerade för att ingen skall kunna ta någon sådan med sig. Även tvålen satt fast i väggen av duschen. Allt var liksom beräknat så att ingen gäst skulle kunna få något gratis eller ens kunna hitta på något. Jag tror nog att jag ändå föredrar enkla hotell utan stjärnor, med naturliga nycklar, gärna med gemensamt badrum i korridoren, med rum som man får rå om helt själv utan att behöva hänga upp lappar på dörrhandtaget utanför, och där man kan få vara i fred helst till och med utan TV. Men resan var en hundraprocentig succé, och så tyckte nog alla. Därtill hade vädret varit oss alldeles särskilt gunstiga, då vi lyckats komma med våren till Finland och solen sken varmt och smäktande alla dagar. Det är mycket sällan man får vara med om så fullständigt lyckade resor, både musikaliskt, kulturellt och mänskligt och med sådan alltigenom nådig väderlek.

Christian Lanciai, 17-20.4.2008

512