Primitiva dramer del 1

Primitiva dramer Del 1 Kung David Spelet om Rom (19) Magnus Aurelio

KUNG DAVID familjedrama i fem akter av Christian Lanciai (1985)

Förord.

Vad är det för fel på klassisk högsvenska? När utvecklingen går åt bakvänt håll, när den allmänna rotvälskan alltmer försluddras, så att vanligt folk och inte ens de själva längre förstår vad ungdomar säger, när skolundervisningen och utbildningsstandarden bara går neråt, när alla konjunktiv systematiskt utrensas ur svenska språket och ur själva Bibeln, borde en motsatt trend åtminstone någonstans välkomnas och fylla ett tomrum: ett felfritt och ordrikt språk fyllt av klanger och rytm, som i detta drama, som egentligen är två. De första två akterna är egentligen kung Sauls egen tragedi, medan endast de sista tre gör skäl för titeln "Kung David".

Tekniska fakta.

Pjäsen är konsekvent skriven på daktyler ända fram till första scenen i akt III, där plötsligt Uria blir den som stör rytmen. Akt IV övergår plötsligt till jamber, och sedan blir det allt svårare att hålla ordning på hur versmåtten och prosastyckena blandas med varandra. Pjäsen är författarens tionde och skrevs 1985.

Personerna : Saul, konung av Israel Abner, en av hans generaler Samuel, före detta domare av Israel Isai, gammal man Eliab Abinadab Samma David Isais övriga fyra söner Mikal, Sauls dotter Jonatan, Sauls son Goljat, filisté En gosse i tjänst hos Samuel Ahimelek, överstepräst i Nob Hans övriga präster Doeg, general hos Saul En soldat hos David, sedermera känd som generalen Joab En gosse i tjänst hos David

Akis, filisteisk hövding En general hos Akis Andebesvärjerskan i En–Dor Natan, profet Hiram, fenikier Mefiboset, Jonatans son Bat-Seba, Davids sjätte hustru Uria, hennes man Tamar, Davids dotter Absalom, äldre son till David Salomo, yngre son till David Kvinnan från Tekoa Ittai, härhövitsman Sadok, präst Husai, rådgivare och spion Siba, Mefibosets tjänare Simei, borgare i Jerusalem Abisai, Joabs broder Ahitofel, rådgivare Ahimaas, Sadoks son En etiopisk budbärare En köpman En herde En tiggare Tre kvinnor i Jerusalem Tjänare, tärnor, soldater, ädlingar, präster, budbärare och annat löst folk här och där.

Handlingen tilldrar sig i det Heliga Landet under en tidsperiod av ungefärligen 40 år i det elfte seklet före vår tideräkning.

Copyright  Christian Lanciai 1985

Akt I Scen 1. Gilgal.

Saul Abner en krigare Abner Krigaren

Kommer icke Samuel snart?

Han kommer nog när han bekvämar sig – för sent.

Han är väl ganska gammal nu?

Jo, tämligen. Han börjar bli senil.

Säg, är det inte dags att skrota honom, Saul? Har icke vi tillräckligt med senila gaggiga fanatiker som bara vållar oro här i Israel?

Abner Vi har nog alldeles för många, och den gamle Samuel är den värsta.

Saul Tig, era förbannade grobianer! Man kan missta er för filistéer, så kortsynt, okunnigt och hädiskt som ni pratar!

Samuel är vår störste ledare, profet och präst sen Moses dagar.

Abner Men han borde lika fullt bli pensionerad innan gubben fyller hundratjugo.

Saul Tig! Här är han nu. (Samuel nalkas.)

Välkommen, vördnadsvärde domare, vårt Israels klippa, ryggrad och överstepräst!

2

Samuel

Du smickrar mig förgäves, Saul, ty du är ensam om det, om du menar det.

Vårt Israel struntar i mig och i våra traditioner i sin ungdoms framgångsrika yra.

De vill bara slåss med filistéerna tills de gör sig förhatliga för hela världen med sitt övermod. Gud måste tröttna på dem så som de nu håller på.

Saul Så tala till dem, fader. Tala dem till rätta. Det är du som kallat menigheten hit – i vilken avsikt vet jag icke. De har kommit för att höra om du ännu är en ledare för folket eller om du bara gör dig till.

Samuel Jag ämnar icke göra dem besvikna. Äska tystnad! Jag skall tala till dem.

Saul (ropar utåt publiken) Tystnad i församlingen! Den gamle Samuel är här!

Samuel (träder fram och talar rakt till publiken) Jag vet ej varför konung Saul jämt framhåller att jag är gammal.

Det behöver ingen människa bli påmind om som ser mig.

Inte ens jag själv behöver upplysas om hur lastgammal jag är vorden, och just därför är jag här. Vi är församlade på denna plats idag, min älskade församling, för att höra Samuel bjuda er farväl. Hit har jag kommit för att göra räkenskap för mina fyrtio år som Israels domare.

Jag tror mig alltid hava dömt er rättvist efter Moses höga föredöme.

Inte någon tvist av intrikataste beskaffenhet har gått från mina händer olöst eller med en part det minsta förfördelad.

Enigheten inom Israels folk har jag haft högsta ansvar för, och detta ansvar har jag tappert lyckats bära genom dessa fyrtio år.

Den högsta rättsliga instansen har jag upprätthållit utan att en gång ha sviktat eller tvekat eller lämnat någon orättvist fördelad.

Vem skall kunna säga samma sak i kungadömets framtid?

Gratis har jag verkat som en tjänare för er igenom alla dessa år.

Ej någonsin har jag mottagit mutor eller annan bindande betalning.

När ni ville att jag skulle föra er i krig så förde jag er till en seger fastän jag långt hellre hade önskat fred. Och när ni ville ha en konung som krigsledare så gav jag er en konung fastän Gud var skeptisk däremot och fastän jag själv därmed blev åsidosatt som präst och domare och ledare.

Och när ni önskade bli av med mig och bad mig resignera följde jag ert råd och står nu här för att ge all min makt åt Saul och därmed själv försvinna som politiker.

Saul Nej, gamle Samuel, aldrig skall du städas undan av en ignorant okynnig ungdom.

Du skall vara högsta domstolen i Israel så länge som du lever.

Du allenast skall ha rätt till att befalla över mig. Som du har tjänat Israel, så skall jag tjäna dig och därigenom Gud och Israel.

Samuel Nej, Saul, all makten är nu din. Du tog den, Israel gav dig den, de röstade dig fram som konung själva, och du sade icke nej därtill.

Vad Gud har sagt i frågan lämnades därhän. Så tag nu även ansvaret, o Saul, och visa om du är en konung eller ej. O Israel, om du vill vara kungadöme, visa då dig värdigt detta ansvar och gör icke bort dig.

Abner Samuel säger själv att du är konung nu och han själv utan makt.

Krigaren Så låt det bli som Samuel önskar.

Saul Jag skall vara konung, men må Gud beröva mig den kungamakt jag äger om jag någonsin föraktar Samuels ord, ej lyder honom eller släpper honom som mitt samvete.

Samuel Jag skall gärna ge dig råd så länge du vill lyssna på dem.

Saul Om en konung ej kan lyssna är han icke värd att vara konung.

Att regera är att lyssna till och lyda folkets vilja.

Folkets vilja är min lag, och Samuel vare denna lagens väktare.

3

Samuel Saul Samuel

Saul Samuel Saul Samuel Saul Samuel Saul Samuel Saul Samuel Saul Abner Krigaren Saul Krigaren Saul

Gud lyssnar ej på folket. Det är mera viktigt att ge akt på Gud än att ge akt på pöbeln.

Jag var aldrig präst och har ej någonsin hört Gud. Var du Guds lyssnare, så är jag folkets.

Lyssnar du till mig som till ditt folk så skall du även höra Gud och njuta hans välsignelse. Men lyssnar du mest till dig själv skall Gud och folket svika dig.

Men aldrig skall jag svika Gud och Israel.

Det hjälper inte om Gud sviker dig.

Kan du då råda över det?

Ej någon råder över Gud. Du endast kan försvara mig mot Gud. Ej om Gud själv anklagar dig.

Jag kan ej lova något annat än att alltid göra blott mitt bästa.

Gud hjälpe dig, min son. (klappar honom på axeln) Jag går nu, men du vet var du kan finna mig.

Du ensam äger alltid makten över mig.

Ingen äger makt i världen utom Gud och dem han önskar att förgöra. (går) Där gick den gamle mannen. Honom ensam är jag rädd för.

Han är ej så dum som han ser ut.

Det vore säkrast dock att vara av med honom. Han är blott en gammal dåre och fanatiker. Du, Saul, har mera vett och sans.

Men galenskapen är ibland långt klokare än visheten.

Så var då rädd för Samuel, eftersom du vill det.

Vi är alla Guds trälbundna slavar. Därför bör vi alla frukta Samuel, ty han ensam känner vad Gud tänker. (De går.)

Scen 2. Gilgal.

Saul Abner

Nå, har Gud givit oss segern?

Segern är fullständig, herre! Amalekiterna är helt förgjorda och har lämnat all sin tross efter sig!

Saul Utmärkt. Då är Herren med oss.

Abner Skall vi giva fåren till spillo, som Samuel önskade?

Saul Vad tycker du? Skall vi giva rättvisligen erövrat rikhaltigt byte till spillo?

Skall krigarna avstå från lön för sin möda? Skall vi icke äta oss mätta?

Abner Visst vore det synd att gå miste om lönen.

Saul Så ät er då mätta, soldater! Beslagta vår fiendes hjordar, och tag noga vara på allt som kan vara av värde!

Ty det vore dåraktig ekonomi att ge boskap till spillo allenast för att den har tillhört vårt fiendeläger.

Soldaterna Hurra!

Saul Ni har fullaste frihet att plundra vår fiendes läger och göra allt hans till vårt eget.

Soldaterna Hurra!

Krigaren Herre, Samuel kommer.

Saul Vad vill han?

Krigaren Jag vet ej, men han ser ej glad ut.

Saul Han stormar förgäves, om han kommer stormande nu efter segern.

Samuel (kommer) Vad hör jag, o Saul? Har du skonat vår fiendes egendom?

4

Saul Samuel Saul Samuel Saul Samuel Saul Samuel

Ja. Och det trodde du du skulle klara dig undan med?

Har jag gjort fel i att giva soldaterna lön för sin möda?

Jag sade åt dig att icke skona ett får.

Hade jag följt ditt råd hade jag fått soldaterna mot mig.

Du var alltså feg.

Nej, politisk. Jag handlade efter förnuftet.

Då är du en vanlig beräknande realpolitiker vorden, som blott tänker på egen vinning. Du har blivit opportunist.

Saul Även du hade låtit vårt manskap få fåren, om du hade anfört dem i denna strid.

Samuel Du är färdig, Saul. Det är nu ute med dig. Gud har vänt sig ifrån dig.

Du är icke konung nu längre. Förstod du ej meningen med att ge vinsten av slaget till spillo? Därmed hade ni givit Herren Gud segern och icke er själva.

Nu har ni gett all pris och ära för segern allenast åt Israel och glömt Herren Gud. Se, Israels kämpar går redan bland fiendetälten och frossar och rapar och spyr i sin fylla och villa, som du har förlett dem till. Så gör en amalekitisk och filisteisk politiker och general men ej en som hör Herren Gud till.

Du har glömt honom i ditt politiska snusförnuft. Därför har Gud nu förskjutit dig.

Saul Skona mig, fader! Ack, var icke ond på mig!

Samuel Jag gjorde fel i att utse dig till Israels konung för din kraft och styrka och skönhet när huvudet ditt är så klent, din erbarmliga strunt, din högfärdiga fjant, som ej ser längre än näsan räcker.

Och du skulle vara Guds smorde, din åsna! En vildåsna är du.

Mitt livs största misstag var att nånsin hörsamma Israels önskan att få sig en konung.

Den konung de fick skall bli Israels omedelbara fördärv.

Saul (på knä) Var ej vred, käre Samuel!

Samuel Jag skiter i dig nu, din loppa. Som alla de andra har du även gjort mig besviken. (går) Saul Dröj kvar! (griper tag i Samuels mantel, som slits sönder.)

Samuel På exakt samma sätt har nu Gud slitit sönder ditt konungarike för dig. (går) Saul (gråter och hamrar med knytnävarna i marken) Gud har övergett mig! Gud har övergett mig!

Krigaren (återkommer) Herre, vad skall soldaterna nu göra? De är helt lössläppta och övermodiga, fulla och vilda och våldtager amalekiternas kvinnor.

Saul (ser mörkt upp) Låt dem bara roa sig medan de kan, för det blir sista gången.

Ej någonsin mer skall mitt folk få ha roligt så länge jag ännu är konung.

Ty efter den här segern stundar blott nederlag.

Krigaren Herre, vad är det ni säger?

Saul Jag säger ej någonting mera. Kom, låt oss gå hem. Jag är trött.

Krigaren Ni har denna dag åldrats minst tio år, herre.

Saul Jag vet. Plötsligt känner jag mig redan gammal, förlegad och sjukt otidsenlig.

Kom, pojke, och stöd mig.

Krigaren Ni ser inte frisk ut.

Saul Jag har aldrig varit så frisk. Men min själ var ej någonsin sjukare.

Kom, låt oss gå. Jag har ett kungarike att hopplöst försvara mot Gud, ty min bäste son Jonatan skall bliva kung efter mig – ingen annan.

Han skall återupprätta Sauls namn inför gamle Samuel och Gud. Krigaren Samuel vill aldrig träffa er mera.

Saul Han dör snart. Och när han är borta skall aldrig en helig profet fritt få verka i Israel sedan, ty den etablerade staten har ej rum för Gud. Krigaren Herre, jag förstår ej vad ni säger.

5

Saul

Jag talar om framtiden, gosse. I den etablerade statsordningen kan ej något så ont och högmodigt, kaotiskt och skrämmande som Herren Gud mera få existera, ty det är den enda idé som kan hota statsordningens sunda förnuft. (De gå.)

Scen 3. Framför Isais hus i Betlehem.

Isai Men är det inte min gamle gode vän Samuel som kommer?

Samuel (kommer fram) Jo, visst är det han!

Isai Gamle gubbe! Hur mås det?

Samuel Gunås mår jag bra, men jag börjar bli lite styv i mina knäleder.

Isai Så som du har promenerat i fyrtio år kors och tvärs genom Israel så är det inte så konstigt. Du får nästan skylla dig själv.

Samuel Men hur är det med dig, gamle Isai, min käre skolkamrat?

Isai Jo, än så länge så hänger jag med, men jag blir lite efter ibland. Ej orkar jag plöja så mycket som förut, ej orkar jag längre att bära hem så mycket vatten, och ryggen är ej längre så rak som den alltid brukade vara.

Samuel Du är ändå väl bibehållen för att vara nästan så gammal som jag.

Isai Det ska du säga! Ingen i Israel är mera spänstig än du, och du är ändå nu redan nästan den äldste i landet. Men vad gör du här? Är du bara på artighetsvisit? Du brukar ej vandra till Betlehem annars.

Det är ju en avkrok och håla vid sidan av vägen. Har du något ärende?

Samuel Du har det bra som har så många präktiga söner till hjälp på din ålderdom.

Hur många har du nu?

Isai Åtta. Men du äger präktiga söner också.

Samuel Ja, de gör flitigt tillvaron osäker för varje jude i Beersheba.

Dem skall vi nu icke tala om. I vilken ålder rör sig dina söner?

Isai Från ungdom till mandom. Den äldste är trolovad, och yngste gossen har börjat få fjun på sin haka. Vad vill du med dem? Är du avundsjuk på mig för att mina söner är bättre än dina?

Samuel Ej alls. Men jag vill gärna träffa dem.

Isai Det blir ej lätt. De är spridda på olika arbeten. Räcker det icke med en?

Samuel Nå, så visa mig någon av dem.

Isai Eliab finns just nu i huset. Min Eliab, kom ut!

Eliab (kommer ut) Ja, vad önskar du, fader?

Isai Se, här är min barndomsvän Samuel, den överste prästen och domaren över vårt folk, hela Israels andlige ledare. Hälsa på honom, min son!

Eliab Hela Israel känner er, Samuel, vår klokaste siare. (böjer knä framför Samuel) Isai Se, här är Eliab, min äldsta och vackraste, starkaste pojke, mitt bästa stöd och mest praktiska kraft. Han kan allt.

Samuel Nej, han duger ej.

Isai Duger han ej? Och vad duger han ej till?

Samuel Det kan jag ej säga just nu, men han är icke den som jag söker.

Jag söker en bättre personlighet.

Isai Vad är det då väl för fel på min förstfödde son?

Har du kommit hit bara för att förolämpa din klasskamrat?

Samuel Var ej så snarstucken, Isai.

Herren har gett mig idén till att komma hit för att bland dina förträffliga söner, de kanske mest dugliga, präktiga och mest betrodda i Israel,

6

utvälja en för en särskild mission. Och till Herrens mission räcker ej endast duglighet.

Gå till ditt arbete, Eliab, och hämta din broder. (Eliab går.)

Isai Du har tur som har kommit till mitt hus där saktmod och tålamod härskar.

En annan mans son hade gett dig på käften för ditt provocerande sätt.

Samuel Och just därför kom jag nu till ditt hus.

Isai Se, här kommer Abinadab.

Abinadab (kommer in) Eliab bad mig att komma hit ut till er, fader.

Isai Min son, här är Samuel, vår högste profet.

Samuel Nej, jag är bara domare. Vad kan du uträtta, Abinadab?

Abinadab Det finns ingenting jag ej kan göra på jorden förutom att använda våld.

Isai Jag har lärt mina söner att aldrig i strid vara den attackerande parten men blott ta till vapen när det gäller heligt försvar. Abinadab går längre än så: om man slår honom på vänstra kinden så vänder han den andra till.

Samuel Då är han nog för god. Gå du ut, Abinadab, och hämta din broder.

Abinadab Hur många av dem skall jag hämta?

Samuel Gå bara och hämta dem alla. De bör alla få sig en chans. (Abinadab går.)

Isai Jag förstår dig ej, Samuel. Vad är du egentligen ute efter?

Samuel Ett halmstrå för Israel att kunna klänga sig fast vid när dammarna brister och strömmen drar Israel utför.

Isai Profeter kan man aldrig riktigt bli klok på. Det är kanske bäst att ej forska och ej resonera med dig om vad du har för syften.

Jag hoppas att Abinadab ej får tag i sina oskyldiga bröder.

Samuel Här kommer han nu. (Abinadab med fem av sina bröder kommer.)

Isai Du har tur, Samuel. Du får nu träffa dem alla.

När du har fått stifta bekantskap med dessa så har ingen klarat sig undan dig.

Samuel Men här är bara sex stycken.

Isai Är du icke nöjd med dem?

Samuel Hade du ej åtta söner?

Isai Jo. Samuel Alltså så fattas det en.

Isai Och vad är det då, om jag får fråga, för fel på de här?

Samuel (mönstrar dem) Ingen har vad jag söker.

De är alla alltför perfekta och hederliga och pålitliga.

Ingen av dem kan bli mer än en vanlig god jude.

Vem saknas fortfarande av dina söner?

Isai (till Abinadab) Var är gossen David?

Abinadab Han sitter bland fåren och vallar dem på östra sluttningen.

Isai Kalla på honom. Förhoppningsvis är sedan Samuel nöjd och går äntligen bort härifrån. (Abinadab går.)

Du har rätt. Jag har ännu en son, men han skall komma hit strax, så att du får se honom. Men om du ej finner något behag bland hans sju äldre bröder så blir du nog även besviken på honom.

Samuel Och av vilken anledning tror du att jag blir besviken på honom?

Isai Jo, han är en drömmare.

Samuel Jaså. Vad gör han?

Isai Han sitter och drömmer. Han hittar på verser och sånger.

Han sitter helst ensam i vildmarken och övar sig på sin harpa.

För att han skall göra mer nytta får han spela harpa för fåren, så att han kan valla dem samtidigt.

Samuel Sköter han vallningen väl?

7

Isai Ja, jag har ej förlorat ett får. (Abinadab återkommer.) Kommer David?

Abinadab Här kommer han. (David kommer in, en tretton års pojke.)

Samuel Är detta David?

Isai Ja, hälsa på gamle herr Samuel, David.

David Goddag, farbror Samuel.

Samuel Frid vare med dig, min son. Och är detta din yngsta son?

Isai Ja, han är yngst.

Samuel Kan han sjunga?

Isai Han sjunger behagligt och rent.

Samuel (för sig själv) Det är kanske just vad detta folket behöver: en oskuld med ren harmoni som sitt innersta väsen. (till Isai) Får jag tala ensam med grabben?

Isai Men tag honom inte ifrån mig. – Ni kan alla återgå till era arbeten.

David, du endast får stanna ett slag här och prata med Samuel.

David Vad vill han mig?

Isai Inget ont. Var försiktig med pojken, min frände. Han är ganska känslig.

Samuel Jag skall bara meddela honom en nyhet. (Alla gå utom Samuel och David.)

Min pojke, din oskuld skall rädda ditt land. Vet du något om Gud? David Han är den ende Guden i världen.

Samuel Ber du ofta till honom?

David Dagligen och aldrig till någon annan.

Samuel Du vet vem han är då?

David Han är den som är.

Samuel Känner du till hans lagar?

David Ja, men jag tycker somliga av dem är onödigt stränga.

Jag tror mera på hans barmhärtighet än på hans nitälskan.

Samuel Är du barmhärtig mot lejonet som rövar bort din far Isais får?

David Nej, det lejonet dödar jag.

Samuel Hur? David Med min slangbella. Jag skjuter alltid i prick, och jag kan döda vem som helst som det förtjänar med ett enda skott i hans panna.

Samuel Då är du ej såsom din broder Abinadab.

David Jag älskar honom mest av mina bröder, men jag kan ej tåla orättfärdighet.

Samuel Och du är aldrig orättvis själv?

David (rodnar) Jag kan begå misstag som alla andra.

Samuel Då är du just den som jag söker. (tar hastigt fram den heliga oljan och smörjer honom) Du är nu Guds smorde, ditt folks hopp och frälsning för eviga tider, dess eviga ljus och dess mänsklighets innersta kärna. Gud har tagit makten från Saul och i stället gett över den till denna drömmande diktande herde.

Du skall bli en hövding för Israel och det för evigt.

Gud vare med dig, min son David.

Isai (kommer tillbaka) Är ni inte färdiga snart?

Samuel (stoppar hastigt ner oljan) Jo, nu är vi helt färdiga.

Isai Akta dig för honom, gosse! Han vill bara lura dig rakt i fördärvet.

David Mig kan ingen lura, far.

Isai Men är han inte en stygg gammal gubbe, så säg?

David Nej, han är bara något förbryllande.

Isai Där hör du, Samuel! De unga i Israel blir bara förvirrade av dig om ej rent fördärvade. Vad har han sagt till dig, David?

8

David (ser på Samuel) Det äger jag ej rätt att yppa.

Isai För mig kan du yppa det.

David (ser ännu på Samuel) Du får nog veta det tids nog, om Gud vill det själv.

Isai Är det då någon hemlighet mellan dig och Herren Gud? David Ja, det är det nog, och skall det vara, tills vidare.

Isai Då är jag nöjd. (till Samuel) Har du funnit vad du kom hit sökandes efter?

Samuel (ser på David) Jag tror det.

Isai Då är alla nöjda och glada. Vill du icke stanna till kvällen hos oss?

Vill du dela vår kvällsvard?

Samuel Jag skall gärna stanna för att lära närmare känna din son och hans bröder.

Isai Ja, du var nog lite för kort med dem. Det är nog bäst att du stannar och ser till att Eliab blir bättre stämd mot dig.

Samuel Jag skall lära känna dem alla så väl som den minste av dem.

Isai Det är bra. Gör i ordning för kvällen, Abinadab!

Abinadab Stannar profeten?

Isai Han vill lära känna er bättre.

Abinadab Då är han så god som jag trodde. Då är han en hedersman i alla fall.

Han skall ej bli besviken på någon av oss.

Isai Ja, blott det skulle fattas. Han skulle bara våga. (de gå) Scen 4. Sauls högkvarter i Gibeon.

Mikal Jonatan

Mikal Jonatan

Mikal Jonatan

Min broder! Hur är det med far?

Han är omöjlig. Alltmera drar han sig bort från de sina och grubblar i ensamhet för att i dyster förtvivlan ibland få ohyggliga utbrott och skrika åt skuggorna: "Gud, jag förbannar dig för att du någonsin gav mig nån makt!

Varför gav du mig den om det blott var för att sedan strax åter ta den tillbaka?

Du gav allt med din högra hand bara för att beröva mig allt med den vänstra!

Vad för en gud är du, och vad för en galning är Samuel som tror på dig!"

Ja, han kan rasa i sitt dystra svårmod så hårena reser sig rakt på mitt huvud.

Kan ingenting då trösta vår arme fader?

Vi har fått ett tips om en sångare och strängaspelare som sägs skall tjusa envar med sin sång.

Alla lyssnar förtrollat när han stämmer upp sin betagande harposång, och alla upplyfts och gläds av hans konst. Vi har sänt efter honom, och han är på väg.

Han är vårt sista hopp. Om ej han kan förskingra vår faders ohyggliga melankoli så kan han icke mer vara konung.

Då blir du vår konung i stället.

Det sluppe jag helst. Jag är ung, oerfaren och grön, och jag tycker ej om politik.

Jag tror det var ett misstag att Israel fick sig en konung.

Makt endast fördärvar. Se bara på pappa. Han har blivit omänsklig.

Det allra sjukaste som någon mänska kan göra, det gör han: att avskärma sig från de sina och allt mänskligt sällskap.

Han söker alltmer ensamheten, och den är det som driver honom från vettet.

Det är icke hälsosamt för någon mänska att grubbla.

I sällskap allenast kan människan vara sig själv, ty själv är sämsta sällskap, och endast med att umgås och sätta sig in i andra personers förhållanden kan man själv utvecklas som individ. Ensamheten är alltid en kräftgång och stagnation mentalitetsmässigt som endast föder tyranner och brott, barbari, paranoia och perversitet. Vår far får icke bli sådan.

9

Mikal Jonatan Mikal

Du är den enda som riktigt förstår honom.

Kanske. (buller) Men vi störs av buller. Är det stackars pappa som kommer?

Jag räds honom alltid här inne.

Jag kan endast umgås med honom i dagsljus och utomhus.

Jonatan Var inte rädd. (håller om henne när Saul kommer in) Saul(praktfullt rasande) Era kräk och förbannade as! Ni står efter mitt liv, era mjäkiga hundar!

Var är ni? Har ni alla flytt från min närhet, ni lismare och lömska smickrare, som bara nickar till allt med beräkning för att bli befordrade!

Jonatan Här är ej mer någon annan förutom vi två, jag och Mikal, o far, dina barn.

Saul (ryter) Varför står ni där längst in i hörnet och gömmer er? Är ni då rädda för mig?

Mikal Hemske far, om du visste hur fruktansvärd du är i din prakt och härlighet när du blott brukar den till hjärteknipande självplågeri!

Saul Är det du, älsklingsdotter, som talar? Är du inte gift än? Har ingen hebré velat gifta sig med min förföriska dotter för att på så sätt avancera i graderna?

Har ingen friat till dig, Mikal, ännu?

Mikal Du talar förfärligt, o fader, till din icke än giftasvuxna jungfruliga dotter, som du själv förbjudit var jude att uppvakta! Jag står ej ut! (skyndar ut) Jonatan Varför skrämmer du din egen dotter från vettet, o far?

Så som du håller på kan man tro att du själv hyser avsikter mot henne.

Saul Det är ej din sak att lägga dig i! Även om jag det gjorde och åtrådde henne så är det din sonliga plikt att helt sonika skita däri!

Jonatan Men jag är hennes broder och måste ta ansvar för henne om ej någon annan vill göra det.

Saul Redan så högmodig, kall och förmäten, min son? Du är ej ännu konung!

Jonatan Gud give att jag aldrig bleve det!

Saul Du är min arvinge och ingen annan.

Det finns ingen bättre man i hela världen än du, och du vet det.

Du skall efter mig bli vår unga nations suverän vare sig du det vill eller inte, och du skall regera det här sturska folket långt bättre än jag.

Jonatan Aldrig skall jag åtminstone göra mig skyldig till våld emot präster.

Saul Vet hut, dumme son! Du vet ingenting om religionen. Så snart du blir konung skall du bliva varse att det aldrig funnits och aldrig skall finnas en konungslig självhärskare som har litat och trott på en gud.

Ty en konung är blott en politiker vars främsta uppgift är att lura Gud på konfekten, slå ut honom, finta bort honom och utkonkurrera den boven, ty han ensam skall göra dig makten stridig. Han skall icke låta dig ha den i fred, han skall härja ditt samvete dag och natt så länge du orkar leva och aldrig mer lämna dig någon stunds vila förrän han har fått all din makt fräckt tillbaka.

All världen är intet mot honom. Blott honom har kungen att frukta. (skriker) – Ack, denna förfärliga hemska migrän! (tar sig om huvudet) Jonatan (omfamnar honom tröstande) Far, här är jag, din son. Aldrig sviker jag dig.

Saul (stöter bort honom med våld) Bort, eländiga olycka! Du är som alla de andra!

Du vill bara fjäska och ställa dig in hos mig och därmed få högre makt!

Mikal (försiktigt in; till Jonatan) Jag tror han är kommen nu.

Jonatan Vem? Mikal Harpolekaren.

Jonatan (försiktigt) För honom in. (Mikal går, David kommer in) Är du mannen som spelade harpa?

David Jag är David, Isais son, till er tjänst.

Saul (trött) Vem är det som har kommit, o Jonatan?

10

Jonatan

Far, en ängel har kommit för att söka trösta dig.

Han har en anspråkslös lantgosses enkla gestalt och en harpa på armen.

Saul Det finns inga änglar.

Jonatan Han vill bara lisa din själ. Han är naken förutom ett skinn över kroppen och band över hjässan som håller hans hår ifrån ansiktet.

Saul (pekar på David) Är det den där? Den där gröngölingen, den där drängen från vildmarken? (Jonatan nickar.)

Kom lite närmare, gosse. Kom, låt mig få se på dig. (David kommer ner till Saul.)

Du är en frisk liten pilt, en snart knoppande yngling med kärnfriska tänder.

Säg, vad kan du göra?

David Jag kan bara spela och sjunga.

Saul Har du aldrig gjort något annat?

David Jo, jag har hjälpt far med att valla hans får.

Saul Du har kommit från frihetens paradis till maktens ormgrop. Av vilket motiv?

David Jag blev kallad hit.

Saul Varför?

David Man sade mig att ni behövde uppmuntran och tröst.

Saul Skulle du muntra upp mig? Kan du trösta ormar?

David (modigt) Jag kan jaga bort dem, som jag jagar bort varg och lejon från min faders fårflockar.

Saul Vad förmår du mot ett lejon?

David Jag har dödat tre.

Saul Och det skulle jag tro på?

David Om du inte tror på det – fråga min far, mina bröder och Betlehem.

Saul Du vet då icke vad rädsla är?

David Jo, rädsla är bara dumhet och inbillning och en vidskepelse som endast kommer av okunnighet.

Saul Har du aldrig då varit förtvivlad och rädd ens för mörkret?

David Vad finns det att frukta i världen så länge det finnes en Gud? Saul Du tror då att han finns?

David Kan väl någon bevisa att han icke finns?

Alla redliga människor tror att han finns.

Endast de som ej redliga är tror att han icke finns, och de drunknar i sin egen okunnighets träsk, förtvivlan och mörker.

På den gud som de icke tror på tror jag icke heller.

Saul Du vet icke hur sant du talar. Du känner då Gud? David Ja, jag umgås med honom åtminstone.

Saul Någonting i din uppriktighet, käckhet och naivitet griper tag om mitt hjärta.

Du kanske kan rädda min själ, men du ensam kan göra det i så fall, ty jag är en ateist som förlorat den Gud som jag hade tills jag blev en maktfaktor. Älskar du mig, lille David?

David Jag hatar ej någon men älskar envar som ej vållar mig skada.

Saul Jag skall aldrig vålla dig skada. Säg, önskar du stanna hos mig?

David Det är därför jag har kommit hit.

Saul Jag vill höra dig spela och sjunga. Kom med mig.

Du är redan utnämnd till konungens tröstare.

David Jag skall försöka att göra mitt bästa.

Saul Se här min son Jonatan. Han skall ge dig bättre kläder, ett rum och allt vad du behöver. Jag utnämner honom till din egen fosterbror,

11

och det skall han evigt vara så länge du tröstar mig. Kom nu med mig, lille David.

En maktfaktor måste blott söka sig bort ifrån makten för att åter finna sin själ och få tröst och ljuv frid i sitt sinne; och skönhet, som jag tror att du har god hand med, är just all politisk makts yttersta motsats. (de gå) Mikal (kommer in) Har pojken gjort lycka?

Jonatan Jag tror, syster, att Gud har sänt far och Israel pålitlig tröst.

Mikal Då är allt gott och väl.

Jonatan Ja, för tillfället. (de gå)

Scen 5. Konung Sauls tält vid Terebintdalen.

Saul

Min son, jag har kommit till slutet. Här slutar min bana.

Vi har ingen chans emot fiendens övermakt. De är för många och vältrimmade och går alla i rustning; vi är helt odisciplinerade och går i koltar.

Min son, ge dig av härifrån och bli en bättre konung än jag, när jag bitit i gräset.

Jonatan Så får du ej tala, far. Du glömmer Gud. Han skall hjälpa oss i största faran.

Jag skall alltid strida var du strider.

Goljat (till vänster bakom scenen) Försoffade paddor och blödiga morsgrisar!

Vill ingen slåss med mig och visa sig vara man?

Finns det inte en enda brav karl bland ert såsiga folk?

Jonatan Nu är jätten där ute på marken och skrävlar igen.

Saul Han allena berövar vårt folk all dess stridsmoral.

Det finns ej någon så stor och så stark i vårt folk.

Goljat (som förut) Era drullputtar! Sitt då där hemma och slicka de arsel som födde er och kom ej ut i fullt dagsljus för att bli förintade av filistéerna!

Ni är det fegaste folket i världen, som ej vågar slåss med en ensam soldat!

Saul Han blir fräckare för varje dag. Han vill ta all stridslusten och musten ifrån oss förrän det blir slag, så att vi i god tid blir fullständigt demoraliserade, och han tycks lyckas.

Jonatan Det kallas modernt psykologisk krigföring.

Men vi skall ändå kunna anfalla och våga grundligt besegra den hotande skaran.

Saul Det tror du? Vi är två mot tre.

Jonatan Vi har haft ännu värre odds förut och segrat.

Saul Men Goljat tar musten ur Israel.

Goljat Paddor och stinkflyn! Varför är ni här om ni ej vågar slåss?

Vi skall ge oss åt er om en kämpe bland er kan besegra mig!

Men om jag lyckas ta livet av honom skall ni vara oss underdåniga!

Visa att ni är ett folk och att någon av er icke är någon kruka!

Jonatan Låt mig få gå ut och dra tungan ur munnen på honom!

Saul Nej, Jonatan, vem som helst men icke du.

David (in, böjer knä för Saul) Herre konung, med hälsning från Betlehem kommer jag med mat åt mina tre bröder. Är de anträffbara?

Saul Min ögontröst, detta är ej något ställe för dig, lille gosse.

Här kan du ej spela din harpa, ty här överröstas naturen av kriget.

Eliab (in) Jag hörde att David har kommit.

Där är du ju! Hur kan du lämna fars får utan tillsyn?

David Jag skaffade mig lätt en ersättare.

Abinadab (in) Har han kommit? Ja, här är han själv. Något nytt ifrån far?

12

David Abinadab Samma (in)

Han blott önskade er allting gott. Är ej Samma här också?

Här är han.

Din pojkspoling, vad gör du här? Du är alldeles för ung och liten för att passa in i ett fältläger! Gå hem till far!

David Men han skickade mig hit till er.

Eliab Känner jag icke dig, din förslagne blodtörstige parvel?

Du ville blott gotta dig i att få skåda ett fältslag!

David Det är inte sant!

Goljat (som förut) Imbecilla grobianer, förbannade torskar och lipsillar, varför drar ni inte hem härifrån eller klättrar upp i era trän, när ni ändå ej vågar att skicka en man emot mig?

Eliab Nej, nu går det för långt! Varje dag skall man höra den odräglige översittaren smäda oss, och så till slut kommer David hit dessutom! Nu får jag spader!

David Vem är det som gormar där ute?

Jonatan En oövervinnelig krigare på filistéernas sida. Han är över två meter lång, har en lans som en vävbom och är yrkeskrigare.

David Vad vill då en sådan cirkusartist?

Eliab Han vill pungslå vår stridsmoral med att fräckt okväda oss för att vi ej har någon hans jämlike som vågar slåss ensam mot honom.

David Då är saken klar. Jag ska fixa den lymmeln.

Eliab Ska du?

Saul Kommer icke på fråga. Du är oundgänglig som musiker. Du får ej lämna mig.

Jonatan David, du är ej ens hälften så stor som den mördaren.

David Kan jag slå björnar och lejon på käften och rycka fars får ifrån tassarna deras, så är inte denne grobian värre än någon björn.

Saul Varför skall bara mina två käraste barn våga offra sig, dem, som jag älskar mest och som allra minst skulle klara sig mot kämpen Goljat?

David O konung, låt mig blott försöka! Du känner min träffsäkerhet.

Saul Du får icke gå mot honom utan en rustning.

Abinadab (till Samma) Om David kan klå honom blir fars hus skattefritt, och David blir gift med konungens dotter.

Samma (till Abinadab) Har David nån chans emot Goljat?

Abinadab Det är icke omöjligt. Goljat är mest bara muskler och järn, medan David är träffsäker och eftertänksam. Han tar inga risker.

Samma (till Saul) Låt gossen försöka. Det blir kanske Israels räddning.

Saul Han skall få försöka. Men ve er om David blir lidande!

Eliab David har klarat sig undan förut.

Saul Sätt då på honom rustning och svärd!

David Nej, det går inte. Goljat är otymplig och tungt beväpnad.

Jag har större chanser om jag fritt får röra mig lättviktigt.

Med blott min stenslunga skall jag nog klara processen.

Saul Du går obeväpnad mot Goljat?

David (skinande) Nej, med mig går Gud. Eliab Han är envis som synden. Om han får en tokig idé i sin skalle så kan ingen rensa den från honom förrän han genomfört den och med ränta.

Låt honom få det som han vill. Han får ändå det så som han vill.

Saul Ja, försvinn då, din rackare, kvickt, innan jag hinner ångra mig!

(David försvinner ut till vänster. De andra ser efter honom.)

Jonatan Han springer till bäcken.

Eliab Han hämtar väl åt sig små lämpliga stenar.

13

Samma Han vet hur man skjuter med stenar och vilken sorts stenar som duger.

Saul Om något ont drabbar den pojken ställs ni såsom ansvariga.

Samma David har alltid rett sig allena.

Eliab Han vet vad han vill.

Aminadab Nu går han emot Goljat.

Samma Det är som en sparv mot en kungsörn.

Goljat (som förut, skrattar våldsamt) Ska du slåss med mig? Nej, det är då för lustigt! Är jag då en hund eftersom man går mot mig med käppar?

Din pilt, spring du hem till din mamma förrän hon får veta vad du hittat på!

Det är säkrast för dig! Annars kan du få smisk!

Jonatan David verkar beslutsam.

Goljat Och vad har du där? Tänker du skjuta på mig med en slangbella?

Skjuter du ett enda skott gör jag fårpölsa av dig!

Jonatan Nu höjer han stenslungan för att ta sikte.

Saul Han är inte rädd.

Eliab Goljat höjer sitt spjut.

Saul (förkrossad, vänder bort blicken) Nu är David förlorad.

Jonatan Han träffade Goljat!

Eliab Den väldige vacklar.

Samma Han faller.

Saul Det är inte sant. (Man hör jubel utifrån höger.)

Aminadab Hela Israel jublar.

Jonatan En seger från Gud! Eliab Filistéerna är som hysteriska.

Jonatan Nu vore det rätta stunden att angripa dem, far!

Saul Så skall även ske. Abner, skicka signalen! Låt härskriet ljuda!

(Abner ger tecken. Ett väldigt härskri höres från höger med åtföljande vapenskrammel och anfallsbrak.)

Samma Nu flyr filistéerna!

Saul Vi skall förfölja dem och plundra rent deras läger!

Jonatan O David! O David! Du har räddat Israel! Ensam har du skrivit judisk historia!

Eliab Men det skulle till en stor dumsnut som Goljat för att Davids intelligens skulle komma i dagen.

Samma Du känner din lillebror.

Eliab Han är en bakslug beräknande skojare.

David (in med ett blodigt jättestort huvud) Nå, bröder, nu har ni något att upplysa far om.

Samma Att du är en mördare?

David Nej, att han till sina lejon och björnar nu även har samlat en Goljat till sina troféer.

Eliab Du har haft god jakt.

David Det var många fårs liv som idag stod på spel.

Jonatan (går fram och omfamnar David) Icke jag hade ens kunnat göra det bättre än du.

David Du har gjort sådant förut. För mig var det här första gången.

Jonatan Vad säger du, far? Har din hovmusikant icke hedrat sig?

David Jag gjorde endast min plikt.

Saul (reser sig gravitetiskt) Yngling, vad du har gjort idag skall hela Israel prisa och glädjas åt evinnerligen, men själv skall du ha mera sorger än glädje av bragden.

Jonatan Vad menar du, far?

Saul Unge David har genom sin helt överraskande triumfseger blivit en maktfaktor.

Aldrig mer skall ditt folk släppa dig från sig ur sikte.

Jonatan Du är väl ej avundsjuk för Davids hjältedåd?

14

Saul

Nej, bara skeptisk. Vi har fått en seger, och den skall vi utnyttja, men vem kan säga hur länge den segern skall vara?

Ett ögonblick blott av historiens gång. (går) Jonatan Han är sur. Ta ej honom på allvar.

David Det gör jag ej heller. Han är knappast heller den ende som avundas mig denna dag.

Vem skall icke i framtiden önska att han kunde nedgöra Goljat som David?

Eliab Bli icke förmäten för att du har segrat.

David Du ville helst ha gjort det själv?

Abinadab Gratulerar, min lillebror! (omfamnar honom) David Tack.

Samma Även jag gratulerar. Men jag hyser aningar om att den segern kan kosta vår faders hus mycket bekymmer.

David Hur så?

Samma Som Saul sade helt själv: du har blivit en maktfaktor.

David Nå, och än sedan?

Samma I Sauls ögon får endast Saul vara den enda maktfaktorn i sin nation.

David Men jag är blott hans hovmusikant.

Samma Inte nu längre. Nu är det slut med musiken, ty nu har du blivit en krigare.

Saul skall ej lyssna på dig som förut. Han skall frukta dig för att du umgås med Gud så som han ej kan göra. Saul är en som Gud har förskjutit, men dig har Gud upphöjt i stället. Saul är inte dummare än att han fattar det.

Jonatan (tar om David med ena armen) Far är en aning besvärlig ibland, men det skall du ej bry dig om. Jag skall försvara dig för honom alltid.

Om du ej kan lita på far kan du desto mer lita på mig.

David Du är Israels framtida konung, min fosterbror.

Jonatan Kanske, men det ser jag ej särskilt fram emot.

Helst vore jag som du själv blott en herde.

David Det påminner mig om att jag borde hem för att sköta om fåren.

Jonatan Ånej, först skall du nu bli firad ordentligt! Och du har helt rättmätigt vunnit min syster till maka, ty det var utlovat som pris till den som kunde nedgöra Goljat.

David Det visste jag inte.

Jonatan Nu vet du det. Jag hoppas du ej har något emot henne?

David Nej då, tvärtom, men jag vågade aldrig då hoppas på henne.

Jonatan Du är dock för ung och får vänta i några år först.

Men du hinner så länge bli färdig som man och som krigare.

Eliab Mycket har hänt denna dag i vårt rikes historia.

Samma För mycket. Saul fick redan nog.

Eliab Låt oss genast gå hem och berätta för far.

Aminadab Hoppas han inte tar illa upp.

Samma Han får nog rynkad panna.

Aminadab Han skall nog bli allvarlig när han nu inser att David måhända ej alls mera skall komma hem.

Samma Å, han kommer nog nån gång ibland.

Aminadab Men det skall nog bli alltmera sällan. (bröderna ut till vänster, David och Jonatan med armarna om varandra ut till höger.)

15

Akt II Scen 1. Den kungliga borgen.

(David en några år äldre skådespelare med skägg, kommer in i en högtidlig bröllopsprocession med Mikal till en präktig festtaffel. De kommer direkt från vigseln, tärnor kastar pärlor och glitter över dem, och med dem intågar Saul, Jonatan, Abner med flera.)

David Saul David Saul David Jonatan

Ej trodde jag att jag en gång åter skulle få se dig, min konung.

Och varför ej det? Det var flera år sedan jag lovade dig min mest älskade dotter.

Jag trodde ej att du mer hade behag till mig.

Varför ej det? Hela Israel har ju behag till dig?

Herre, just därför.

Seså, detta är nu en högtidlig glädjestund då alla enbart skall glädjas.

Det är nu fem år sedan David blev lovad min syster till brud, tvenne gånger har han tackat nej av den anledningen att han ej ansåg sig vara värdig, men då förelade vår fader och konung vår ädlaste fältherre den tappra uppgiften att skaffa konungen ett hundra förhudar från filistéer, på det att han minsann skulle bli kungens dotter, den vackraste jungfrun i Israel, värdig, och det företaget gick David i land med bravurmässigt, tveklöst och med imponerande framgång. Och den samma helt enastående framgången har David alltid haft såsom vår slugaste tappraste fältherre från den dag då han slog Goljat till världens förvåning.

Och därför, o vänner, min fader och konung, min syster och mina två bröder och Israels furstar, en skål för det vackraste brudpar som Israel har skådat!

Alla En skål för vårt brudpar!

Saul (reser sig) Min son, ty det är du för mig till och med nu juridiskt, när jag giver dig min mest kloka och fagra och älskliga dotter till äkta, du har alltid fört lycka med dig. Hit kom du som en Herrens ängel för att sprida ljus i vårt hus och för att dämpa mitt hjärtas gruvliga plågor.

Jag älskade dig från den stund då du kom till mig, men snart så blev jag betänksam, när du gick från klarhet till klarhet, när du ej slog Goljat allenast men samtliga fiender som du blev utsänd mot, när Juda kvinnor sjöng: "Saul slagit har sina tusen, men David har fällt tio tusen." Då undrade jag.....

Jonatan (reser sig, avbryter) Far, för en gångs skull, var så snäll och behärska dig!

Det är idag Davids bröllopsdag.

Saul Avbryt mig inte! Då undrade jag: vem är denne Guds ängel egentligen?

Vad strävar han efter? Vad vill han? Han är hela Israels varmast avhållna och firade hjälte, han är endast ett steg från konungakronan, blott jag och min Jonatan står mellan honom och den högsta makten.

Han har trotsat varenda fara som jag skickat ut honom mot.

Han har krigat i öknen, i bergen, i vattnet, i hällande regn och i storm.

Varje livsfara som jag har satt honom i har han klarat sig från.

Vem är denne perfekte osårbare yngling? Jag har redan för länge sedan hört att denne pilt en gång fick ett privat besök nere i Betlehem av gamle Samuel.

Nu, David, önskar jag veta från din egen mun på din bröllopsdag, om du har din gamle svärfar och konung Saul kär: vad var vitsen med Samuels besök uti Betlehem? Vad ville han dig egentligen?

Jonatan (reser sig) Far, tala ej politik på din käraste dotters livs högtidsdag!

Stör icke bröllopet med politik!

David (reser sig) Konung Saul, käre svärfar, jag ber att få svara.

Abinadab Du måste ej svara, min broder. Gör ej saken värre. Gör ej ont blod ondare.

16

David (avsides till Abinadab) Jag måste svara, om freden skall kunna bevaras.

Abinadab Du kan icke svara med sanningen!

Mikal (reser sig) Vad är nu detta? Är detta en ilsken politisk debatt eller Davids och min i fem år efterlängtade bröllopsfest?

Måste ni män alltid framhäva era groteskaste sidor?

Min far, aldrig har jag så skämts över dig!

Du har bara försökt provocera min brudgum! (sätter sig gråtande. David tröstar henne.)

Saul Min älskade dotter, bli icke hysterisk. Jag frågade David allenast av nyfikenhet, och om han ej har något att dölja har du icke något att frukta.

Jag har alltid älskat din David, det vet du, och därför blott har jag också alltid prövat min svärson. Så gör jag ock nu.

Mikal (gråtande) Du har två gånger önskat och även försökt att ta livet av honom!

Abner (reser sig) Vad! Jonatan Vad är nu detta?

Abner En sådan förfärlig anklagelse!

Jonatan (bestämd) Far, är det sant?

Saul (förläget)Ni vet alla att jag grips av vanvett ibland. Aldrig har jag försökt skada David, om än jag har skrämt honom litet ibland.

Mikal (gråtande) Tvenne gånger har du kastat ditt eget spjut emot David i avsikt att spetsa och mörda min brudgum!

Abner Det kan icke, nej, det får ej vara sant!

Jonatan Är det sant, far?

Saul Min dotter har ej talat lögnaktigt.

Jonatan Varför, far? Varför har du försökt dräpa vår bästa förmåga?

Saul Det har jag redan sagt. Jag får anfall ibland.

Mikal (gråtande) Du försökte att spetsa min man medan han satt och spelade harpa för dig!

Just när han sjöng som vackrast för din skull försökte du mörda din tröstare!

David Mikal, var snäll mot din fader!

Saul Min svärson, du har ej besvarat min fråga ännu. Vad var Samuels ord till dig?

David Det har jag glömt.

Saul Var det så oväsentligt?

David Du vet ju själv hur gammal, gaggig och tragiskt förryckt gamle domaren är.

Abinadab (till Eliab) David gör vad som helst för att slippa erkänna sanningen.

Eliab (tillbaka) Det är nog klokt men ej hedersamt och gör nog ej saken bättre.

Saul Du ljuger, din baksluge karriärist!

Jonatan Far, du krossar ditt älsklingsbarns bröllop och lycka!

Saul De är redan gifta. Han har redan rätt att ta mödomen från henne.

Han har idag avancerat så långt som en jude kan komma: han är gift med konungens dotter. Men längre skall han icke komma förrän han bekänner att Samuel smort honom!

Abner Smort honom!

Saul Samuel har smort honom till Israels konung alltmedan den konung han smorde förut, den förkastade Saul, ännu levde!

Jonatan Du rasar, far. Gå hem och lägg dig.

Saul Är det icke sant? Svara, David, i Herren Guds namn, som du älskar och håller i helgd!

David Käre svärfar, vad gott kan du väl åstadkomma med att basunera ut Samuels dårskap? Han smorde mig. Nå, vad gör det?

För min del kan han gärna gå landet runt och smörja svin.

17

Han blir ej tillförlitlig för det. Men det grämer mig att du riskerar ditt eget förnuft med att ta i beaktande Samuels dårskap.

Saul O David, du är alltför slug för mig. Listigt kringgår du den viktiga frågan.

Vem är kung i Israel? Ej är det jag. Jag blev fråntagen rätten och makten blott efter några år. Samuel gjorde det utan att tveka, och han gick till dig sedan utan att tveka och smorde dig till Israels konung.

Han struntade därvid ej endast i mig men i Jonatan även, den bästa och ädlaste mannen i Israel, som har gett dig mer än allt, ty han älskar dig mera än Israel älskar dig hur mycket Israel än älskar dig.

Tänk på det sedan när Jonatan ligger ihjälslagen, livlös och död för din skull långt ifrån var du fegt sökt din tillflykt. Om du skall bli konung i Israel, David, så skall dig den kronan bli en törnekrona!

Mikal Han rasar! Han är helt från vettet! Få ut honom härifrån, Jonatan!

Saul Dotter, kör du ut din far från det bröllop han giver för dig?

Skall du även förneka din fader och konung? Vill du då bli drottning?

Om du skall bli Israels drottning, min dotter, så blir det nog ej utan att ditt förakt blir totalt för din man.

Mikal Du försöker förstöra mitt äktenskap för mig förrän det har börjat!

Kör ut honom, Jonatan!

Saul Ja, käre älskade son, Israels ädlaste ädling, kör ut din olycklige far från hans rike och krona och tron, och dö sedan med honom där ute i vildmarken ensam.

Ditt rike, som jag ville göra till denna världs yppersta för att det skulle bli värdigt dig, blir då i stället det vilda och ödsliga mörkret.

Jonatan Far, du har förstört för oss alla en fest som var ämnad att vara vår hela familjs allra lyckligaste.

Saul Var du lugn, käre Jonatan. David skall icke ta med det i sitt protokoll.

Alla framtida krönikor skall vackert tiga om sanningen.

Jonatan (högt) Kungen är drucken.

Abner (sprider budet) Han är bara drucken.

Mikal För ut honom, Jonatan.

Jonatan Jag skall försöka. Säg, har du fått nog, far? Vill du ut och kräkas? (tar honom under hans arm över sina axlar) Saul Jag har ej mått bättre i hela mitt liv.

Jag har äntligen sjungit för David, den uppkomlingen.

Jonatan Jag skall föra dig hem till din säng. (till bröllopsgästerna) Tag icke kungen på allvar. Han mår bara illa och har tyvärr druckit för mycket på sin dotters bröllop.

Hans glädje blev kanske för stor. Men var glad, ädle David, och fira ditt bröllop!

Min syster skall minnas sin bröllopsdag som hennes lyckas begynnelse!

Minns, David, att hon har väntat fem år på den här ljuva natten!

Gör icke min syster och folket besvikna!

David Så sant som jag lever, min älskade vän, skall vi nu närmast skåla för Jonatan, Israels framtida konung, kung Sauls enda kronprins!

Alla För Jonatan!

Jonatan Tack, vänner. Vänta på mig. (går ut med Saul, nästan dignande under bördan.)

Mikal Kan det vara sant att den helige Samuel smort dig?

David Det är tyvärr sant.

Mikal Varför gjorde han det medan far ännu levde?

David Det undrar jag också.

Mikal Jag tror icke far mera skall kunna se dig i ögonen nu efter detta.

18

David Mikal

David Mikal David Mikal David Mikal David

Jag har inget otalt med honom.

Men han skall stå efter ditt liv nu så länge han lever.

Han drivs av en sjuklig och ond fix idé till att hata dig.

Han har nu gjort dig så mycket ont att han aldrig kan förlåta dig.

Det kan tyvärr ligga något däri.

Vi får höra vad Jonatan säger i morgon. Han står på vår sida.

Och jag står på hans.

Ni får aldrig befläcka er vänskap. På den beror Israels väl eller ve.

Du har rätt.

Liksom Jonatan även har rätt. Vi skall festa och glädjas och älska i natt, eller hur, min herr man? (ser honom djupt i ögonen med bägaren i handen.)

Som du vill. (kysser henne.)

Scen 2. Samuels bostad i Rama.

Gossen Herre! Herre! En krigare kommer!

Samuel (ut från hyddan) En krigare?

Gossen Ja, och en grann väldig krigare är han! Han måste nog komma från hovet.

Samuel Jag hoppas det icke är Saul.

Gossen Nej, det är en helt ung man. Här kommer han nu. (David in) David Gamle Samuel, var hälsad. (bugar sig till marken) Samuel Vem är du, min son? Din plats är icke här men hos Israels konung.

David Han har dömt mig biltog. Ditt Israel har icke mer någon konung, ty den som de hade är galen.

Samuel Har Saul blivit galen?

David Han vet icke mer vad han gör. Därför har jag sökt upp dig, o Samuel.

Du smorde mig en gång, och därför har Saul blivit galen på mig, ty han tror att jag vill ha hans krona och makt.

Du försatte mig i detta trångmål med att söka upp mig i Betlehem.

Du endast kan nu rätt råda mig: vad skall jag göra?

Samuel Men vad säger Israel? Nu känner jag väl igen dig. Du är unge David, den yppersta fältherren för detta heliga Israel. Icke har Saul råd att avvara dig.

Att förfölja dig är rent ut sagt det mest stolliga som han kan göra.

Du har ju makt att störta Israel i inbördeskrig.

David Men det blir aldrig jag den som gör.

Samuel Nej, ty du endast kan ena Israel.

David Men vad skall jag göra? Skall jag gå i landsflykt och göra gemensam sak med filistéerna, eller skall jag här riskera mitt liv med att vara ett otacksamt Israel trogen?

Samuel Min son, var ej dum. Saul är tillräckligt dum.

Tag ej hans dumma nycker på allvar. Hans anfall går över.

David Tre gånger har han försökt mörda mig.

Samuel Tre gånger? Då är det ute med Saul. Du får ej mera ha med den dåren att göra.

David Men Mikal, hans dotter, är min egen hustru, som jag älskar utomordentligen innerligt, och ädle Jonatan, Sauls tronarvinge, är min bäste vän och min fosterbror. Jag kan ej överge Israels konungahus som är min egen familj, all min kärlek och mitt kött och blod!

Samuel Det skall visa sig här vad du härnäst bör göra.

Om Saul kommer hit i förföljelsen av dig skall du gå i landsflykt,

19

men om han ber dig träda åter i hans tjänst skall du glömma det som har varit.

David Han skall aldrig bedja mig komma tillbaka.

Gossen O mästare! Fader! Det kommer en ryttare till!

Samuel Det är säkert ett bud ifrån Saul. Är det ännu en krigare?

Gossen Ja, och en högboren sådan.

David Det är kanske Jonatan.

Gossen Här kommer nu den konungslige fursten.

David Jo, det är min fosterbror Jonatan.

Jonatan (in, böjer knä för David) Älskade vän, vördnadsvärdaste Samuel, gott är det att få se er två tillsammans.

David Min broder, det tillkommer icke en konungason att ödmjuka sig för hans vasall.

Jonatan David, jag böjer knä för dig för att jag kommer med sorgebud.

Hårda års prövningar väntar oss. Konungen är oförsonlig mot dig.

David Vad har Saul bett dig framföra?

Jonatan Intet. Jag har bönat dag och natt hos honom för dig.

Jag har envist framhållit samtliga dina förtjänster och allt vad du gjort för vårt släkte.

Han lyssnar ej på dig. Och när jag förklarade för honom att du var borta emedan du återvänt till dina bröder i Betlehem blev han förbannad. Han skrek till mig: "Du har förbundit dig med honom mot mig! Så är även du landsförrädare mot kung och fosterland! Jonatan, du har själv avslöjat dig genom lögner!

Din medbrottsling har icke ridit till Betlehem utan till Samuel i Rama!

Du ljuger för mig, din bastard! Du skall dö som den djävulen David, som helt har fört dig bakom ljuset och hjärntvättat dig, den förslagne och listige, omänsklige överlägsne manipulative förtrollaren!

Ve att jag någonsin såg åt den ormen! Min dotter, min son, hela mitt stackars hus har han smittat, fördärvat, raserat och skändat!"

Och mera av sorg och förtvivlan än vrede tog Israels lagkrönte konung sitt spjut för att sikta därmed mot sin son och tronarvinge. I en sekund höll han spjutet med darrande hand och med blodsprängt utstående rullande öga.

Jag mötte lugnt hans av rent vansinne flammande blick, men mitt lugn kunde icke avväpna den själssjuke.

Mot mig, sin älsklingsson och närmsta arvinge, slungade konungen spjutet.

Han missade men ej med avsikt. Som han har försökt mörda dig utan sak, David, har han nu även försökt mörda sin egen son utan sak.

Han är galen och har skickat ut folk hit för att ta livet av dig.

Säg allenast ett ord, David, och jag tar mitt eget vapen i hand mot min far.

David Broder, res dig upp. Jag är det som skall knäböja för dig.

Jonatan (reser sig) Antingen tar vi tillsammans till vapen mot far och avsätter den inkompetente förtryckaren, eller så drar jag tillsammans med dig ut i landsflykt.

David Min enda vän, det vore icke det rätta.

Jonatan Vad är då det rätta? Att uthärda en idiot till tyrann?

David Du har själv ofta svurit att aldrig i strid eller fred övergiva din fader.

Din plats är hos honom. Du är nu det enda hopp som han har kvar på sin ålderdom, ty även Mikal, hans dotter, har avlägsnat sig ifrån honom.

Du får icke överge din egen fader och Israels konung.

Jonatan Du pekar ut för mig mitt öde. Då måste jag likaså peka ut ditt.

Se, i öster syns redan det dammoln som kommer av de Sauls soldater som utsänts hit för att omhänderta dig. David, du måste fly. Fly från Israel, detta otacksamma land,

20

som du bara fått fan av för dina historiska insatser. Fly bort till hedningarna, filistéerna, och var ej rädd för att gripa till vapen mot Israel, ty den som drev dig i landsflykt förtjänar ej bättre. Fly genast, ty ryttarna närmar sig.

Samuel De skall ej något förmå emot Samuel och Gud. Jonatan Nej, men David får de icke finna hos dig. Det kan leda till obehag både för dig och för David. Fly genast, min älskade vän.

Det här är kanske den sista gången vi ses, ty hos far har jag icke den lysande framtid att vänta som jag alltid sett som din följesven och segerhuva.

Fly genast, och dröj icke en sekund längre.

Samuel De tycks faktiskt vara på väg hit till mig.

Det är bäst att du lyder din konungs sons maning.

David Vi får icke skiljas så plötsligt och kanske för alltid!

Jonatan Du får icke dröja!

Samuel Här kommer de. (David hastigt ut.)

Jonatan (ropar efter honom) Stanna ej! Fly för ditt liv!

Samuel Han är borta. Han klarar sig.

Jonatan Nu må min fars öde fullkomnas. (Abner in med krigare.)

Abner Jonatan! Vad gör du här?

Jonatan Konfererar med Samuel. Vad gör du här själv?

Abner Jag har kommit för att hämta David.

Samuel Han är icke här.

Abner Nej, det vore väl konstigt om han skulle vara det.

Det vet ju hela befolkningen att han av Saul blott har döden att vänta sig.

Jonatan, du får förklara för Saul att den biltoge icke var här.

Jonatan Och du själv är mitt vittne.

Abner (till Samuel) Och han har förstås aldrig varit här heller?

Samuel Saul får gärna skicka hit mer folk om han önskar utreda saken.

Jonatan Jag följer med dig hem till Gibea.

Abner Gör det. Din far ångrar bittert att han grep till vapen mot dig.

Jonatan Som han ångrat två gånger att han grep till vapen mot David.

Likväl sökte han även en tredje gång taga livet av sin bäste fältherre.

Abner Alla vet att Saul är sjuk.

Jonatan Och den sjukdomen skall leda hela hans hus i fördärvet.

Abner Du endast kan rädda hans hus.

Jonatan Icke om Gud en gång har förskjutit det.

Abner Gud har ej övergett Jonatan.

Jonatan Nej, men om Gud övergivit kung Saul är det ej mer än rätt att Sauls son tager avstånd från Gud. Samuel Var försiktig, du ädlaste furste av Israel.

Jonatan Gamle och allvise man, var blott lugn för att Jonatan aldrig skall svika sin plikt mot sin far, mot sin Gud och mot Israel, även om det vore klokast av honom att överge dem alla tre. (ut med Abner) Samuel Det är skada att David har skiljts ifrån Jonatan.

Gossen Skada för vem? David, Jonatan, Israel eller kung Saul?

Samuel En klok fråga, mitt barn. Svaret är, att den skilsmässan har skett till skada för samtliga fyra. Nu blir detta israelitiska konungadöme en sann oundviklig och grym tragedi utan ände.

Och det är ej Sauls eller Jonatans, mitt eller Davids fel.

Nej, det är Gud som synbarligen bara vill ha det på det sättet.

21

Scen 3. Hos Ahimelek i Nob. En präst Ahimelek Prästen Ahimelek Prästen Ahimelek Prästen Ahimelek

Helige herre, vi har fått en eländig tiggareusling på halsen.

Kör bort honom.

Herre, det är mera lätt sagt än gjort, ty den tiggaren är icke vem som helst.

Vem är den tiggaren då?

Det är David.

Du dillar. Ej kommer den ädlaste härföraren i vårt land hit och tigger.

Jo, David är här nu och gör det.

Den riktige David? Han som skrämde slag på de högmodiga filistéerna genom att näpsa den gräslige Goljat, vars spjut vi förvarar?

Prästen Just han.

Ahimelek Och han har kommit hit för att tigga?

Prästen Tyvärr ser det ej bättre ut.

Ahimelek Har han ej några härskaror med sig?

Prästen Nej, han är helt ensam.

Ahimelek Kör bort honom.

Prästen Herre, det kan jag ej. Han är i ett så bedrövligt och jämmerligt tillstånd.

Han har icke ätit tillagad mat på fyrtio dagar.

Ahimelek Om han svultit så länge kan han nog klara sig bort härifrån och till nästa by.

Här har vi ingen mat heller.

Prästen Vi har dock att ge honom vatten och bröd.

Ahimelek (trött) Ja, släpp in honom då. (Prästen går.) Jag är faktiskt rätt nyfiken på varför David, den ädlaste fursten i Israel näst efter Jonatan, har reducerats till tiggare.

(Prästen in med den jämmerlige David.) Kan väl det här vara David?

David Den samme, högt ärade helige fader.

Ahimelek Mitt barn, varför är du så fruktansvärt medtagen?

David Fader, jag ber dig om fristad. Jag är av kung Saul dömd till döden och fredlös så länge han lever.

Ahimelek Vad gjorde du för att förtjäna hans utomordentliga vrede?

David Jag vågade sjunga för honom.

Ahimelek Jag vet. För din sång blev du prisad från Dan till Beersheba, och utan din sång hade du knappast blivit kung Sauls måg och främsta krigsledare.

Han kan ej ha degraderat dig till ingenting för din sångs skull.

David Jag vet icke av något annat jag gjort honom.

Ahimelek Har du ej ens såsom alla i Israels rike förtalat den själssjuke av gamle Samuel förkastade konungen?

David Aldrig.

Ahimelek Då är du min själ ta mig fan verkligt farlig för Israel, Saul och för mig.

Ingen är mera farlig för staten än den som dömts oskyldig. Vad gör du här? Är du medveten om att du genom att komma hit kanske riskerar mitt liv och de övriga prästernas här med att söka vårt bistånd?

David Jag ber blott om mat så att jag kan gå vidare och överleva.

Ahimelek Vi är kanske redan förlorade alla för din skull. Snart får Saul nog veta att du uppsökt mig, och så kommer han hit och tar hela sitt helvete med sig, och så är förbanne mig fan lös.

David O herre, ursäkta mig, men känner ni inget medlidande för min situation?

Har ni ingen barmhärtighet med en som orättvist dömts såsom fredlös?

Ahimelek Och är icke du såpass mycket politiker, så bakslugt skärpt och beräknande

22

som du lär vara, att du kan förstå att du genom att söka vårt skydd äventyrar vår säkerhet? Eli, kör bort honom.

Prästen Bör vi ej först ge den nödlidande lite mat?

Ahimelek Nå, så ge honom brödet och vattnet då, så som du föreslog.

Kör sedan bort honom.

David (reser sig) Herre, det var icke meningen att komma hit för att störa er säkerhet.

Ahimelek Det borde du ha tänkt på innan du kom och slog på vår port.

David Jag var döende av törst och hunger.

Ahimelek Nåväl, det är avhjälpt nu genom det bröd och det vatten du får.

Var blott tacksam och gå sedan.

David Jag är er alla Guds heliga präster evinnerligen gränslöst tacksam.

Ahimelek Ja, så ska det låta. Men ge dig för Guds skull iväg nu förrän busen Saul kommer hit och blir vansinnig.

Prästen Jag tror att han är på väg. Jag ser dammoln längs vägen av ett antal ryttare.

Ahimelek David, varför kom du hit? Du för ju bara olycka med dig!

Så ge dig nu äntligen av! Pest och kolera är båda välkomna hjärtligt, om bara vi slapp alla galna politikers oredor!

(David går skyndsamt bort med prästen.)

Ack, vilken olycka! Kunde han ej ha gått annanstans?

Vi vill ej ha bråk med Saul. Det är svårt nog ändå att få inkomster tillräckligt från detta dumma lättlurade folk!

Prästen (in igen, rädd) Herre, Saul själv har kommit!

Ahimelek Det fattades bara!

Saul (in, på dåligt humör) Förbannade prästapack! Var har ni gömt den förbannade David?

Ahimelek Han red iväg härifrån bara för en liten stund sedan.

Saul Vart, din förbannade asgubbe? Vart tog han vägen?

Ahimelek Det sade han inte. Jag gissar att han red mot gränsen.

Saul Åt Moab i öster, åt Edom i öknarna söderut eller åt väster till Akis i Gat, filistéernas fäste?

Ahimelek Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det?

Saul Skitgubbe, ljug inte! Du är som alla de andra! Ni är allihop landsförrädare som gått tillsammans med David och Jonatan för att slå ut mig! Förbannade pestråttor!

Jag borde utrota varenda präst här i landet för att han någonsin har hört namnet David, den älskade, som bara lärt mig att hata. Om Jonatan var här nu skulle jag tvinga min son att ta livet av er allihopa. Nu låter jag Doeg få nöjet i stället.

Ahimelek Ack, herre, vad menar ni? Vad har vi då väl förbrutit mot er?

Det var endast med synnerlig motvilja som vi insläppte din David och gav honom vatten och bröd. Sedan körde vi genast iväg honom åter.

Vi ville ej ha landsförrädare här, och vi ville ej ha bråk med staten.

Vi är goda medborgare allesammans här och konung Sauls trogna tjänare, alltid lojala mot honom och staten. Vi gjorde ej det allra minsta för att i det ringaste uppmuntra David.

Saul Du sade ju själv att ni gav honom vatten och bröd! Är det icke tillräckligt för att han ska klara sig över till fienden? Alltså är ni landsförrädare, och vilket skulle bevisas!

Försök inte slingra dig, din stackars djävul till präst! Vi har nog av intrigspel och falskspel till vardags från Davids och alla hans upprorsmäns sida!

Allt vad David går för är lögn, som han brukar till att samla makten hos sig.

Han är den värsta skiten, förföraren och folkbedragaren i hela världens historia!

En så falsk profet, en så maktlysten manipulator, och en så fatal demagog har ej funnits, och så skulle Israel drabbas av honom! Ert brott kan ej sonas med mindre än döden.

23

Ahimelek

Men var då förnuftig, kung Saul! Denne David var er bäste fältherre, och han är er egen måg! Det är ej gott för Israel att ni förföljer en duktig och god patriot!

Saul Han förförde min dotter som han har förfört hela Israel!

Sedan han flydde från henne och mig har jag hållit hans slinka i fängsligt förvar väl bevakad och inspärrad på unket vatten och bröd som är mögligt.

Så sitter hon i karantän för beständigt, för hon är ju smittad av honom, av hans lömska falskhets så kallade kärlek, som lagt sig på hela mitt folk och mitt land som en giftig förtrollning! Men Jonatan smugglar in riktig mat till henne, så att hon klarar sig och överlever med sjukdomen som David gett henne, som bara frodas och sprider sig! Så överlistar idag hela Israel sin konung!

De går alla bakom min rygg, och de ljuger mig rakt upp i ansiktet, ler mot mig medan de hånar mig och skakar huvudet åt mig när jag icke ser dem och hör dem och talar blott illa om mig mer för var dag som går. Och alltsammans har kommit med David, den orene falske förrädaren och världsförgiftaren!

Alla som umgås med honom skall dö! Det är ej tolererbart att kungen baktalas i Israel!

David allena har gjort livet helt outhärdligt för mig! (bryter samman och gråter i ett hysteriskt anfall) Ahimelek (omfamnar och försöker trösta honom) Herre konung, försök ta er samman!

Har ingen omtalat för er att ni blott överdriver och har fallit offer för er egen inbillning?

Ingen förföljer er, men för att ni tror att envar förföljer er förföljer ni hela Israel och ställer ni därmed till med ett helvete av ingen anledning.

Saul Doeg! Stöt ner honom!

Ahimelek Sansa er, konung!

Saul Stöt ner honom, Doeg! (Doeg stöter ner Ahimelek.)

Saul Så skall lagen hava sin gång. Inte ens Herrens präster skall stå utanför den.

För staten finns det inga undantag! Alla som håller med David skall dö!

Det var mig som Gud smorde till konung! Gud kan icke ångra sig!

Han kan ej svika sitt ord! Därför vare jag Israels konung för evigt, den förste och siste! Och må detta mäktiga konungadöme, som inleds med mig, även sluta med mitt släktes undergång. När Sauls familj har dött ut så skall Israel aldrig mer andas som konungarike. – Stöt ner även alla de andra i detta Guds heliga kloster, min ädle vän Doeg! Ej någon får skonas!

De är alla anfrätta av att ha hjälpt skurken David, och vi måste utrota denna för staten livsfarliga sjukdom!

Ja, må hela denna förbannade präststad förintas till minnet av Davids besök här!

De skall alla dö, alla präster och kvinnor och barn, alla åsnor och fäkreatur, alla får, alla spenabarn, alla skall dö!

Jämna denna förbannade heliga ort med den lika förbannade heliga marken!

Så spyr detta Israel ut den förbannade David med dessa högheliga vitklädda prästers förbannade lortiga blod, ty jag är ännu konung i Israel.

Scen 4. Hores.

David

Mina män, vi har gått genom gräsliga prövningar, men vi har nu lämnat det värsta bakom oss.

Sex hundra härliga hårdföra män har vi samlats tillsammans till, och denna styrka är kanske den främsta elittruppen nu i vår tid.

24

Filistéerna har vi besegrat i överväldigande majoritet, deras massor och pansar, maskiner och järn är helt maktlösa mot våra bara solhärdade armar, och ej finns det folk här i världen som trotsar oss. Öknen, umbärandena och den stekande solen har gjort oss till män som blott Saul i sitt storhetsvansinne alltjämt vågar trotsa, förfölja och utmana.

Och honom ensam får vi icke möta i strid, ty han är vår rättmätige konung och härskare.

En soldat Herre, här kommer en budbärare.

David Käcke gosse, vad nytt?

Gossen De har mördat de flesta invånarna i staden Nob. Åttiofem av Guds heliga präster blev slaktade.

David Saul är då galnare än vad jag trodde. Varför blev de dödade?

Gossen För att de givit dig vatten och bröd.

David Herre Gud, det är verkligen illa ställt med ditt utkorade folk när din egen kung får gå och slakta oskyldiga präster som tjänstgör hos Dig. De var Israels snålaste och mest omänskliga präster, men icke berättigar det kungen till att förinta dem.

Kungen är galen. Lov, ära och pris vare kungen ändå, ty han är dock Guds konung av Israel.

Gossen Herre, det var icke allt.

David Har du mera förfärliga nyheter?

Gossen Saul är på väg hit med hela sin truppstyrka, och han har Jonatan med sig.

De kommer att uppsöka dig för att ordna din död. Saul har vrålat inför hela Israel:" Antingen skall David dö för mitt svärd eller Jonatans eller vi båda dö för hans förrädarhand!"

Han kommer denna gång icke att dra sig tillbaka förutan ett avgörande.

David Det var dåliga nyheter. Har du ej sämre?

Gossen Med Abner planerar Saul redan belägra dig här i ditt fäste.

David Han skall aldrig få det avgörande som han i vanvett åstundar.

Ej någonsin skall David eller en enda av alla hans män lyfta något svärd mot någon enda hebré som tar order från Saul.

Jonatan(i mängden) Det är David som talar. Det hörs alltför tydligt.

Han har ej förändrats, allenast förbättrats.

David Vem talar om mig där i mängden?

Jonatan (träder fram) Den man som bland alla mest älskar dig.

David Jonatan! (de omfamnas) Jonatan Jag ville träffa dig ännu en gång innan vanvettet fullbordar sitt råa kaos.

David Ej någonting kunde ha fröjdat mig mer outsägligt.

Jonatan Jag ville ock glädjas med dig en gång till innan allt är för sent.

David Ännu är vi ofläckade av politiken.

Jonatan Ja, än är vi unga och rena och därför fullkomliga vänner.

David Hur är det med Mikal?

Jonatan Hon sörjer din frånvaro men bär sin sorg med lovvärdaste mod.

David Och din far?

Jonatan Han är Israels största bekymmer, som vållar din hustru mer sorg med sin närvaro än vad du gör med din frånvaro. Såsom han plågar sig själv plågar han även hela sin omgivning och mest din hustru.

De saker han ryter åt henne är för oerhörda för att kunna återges.

Men mest hjärtskärande är det att höra på honom när han i sin ensamhet talar om dig och tror att ingen hör honom. "David!" försmäktar han klagande, "David, min son, min förlorade son, kom tillbaka! Jag älskade dig som ej någon av Jonatans bröder!

25

Du ensam beredde mig tröst när den hjärtlöse Samuel försköt mig!

Ack, varför blev du en politiker? Varför var du, den mest rene och älsklige anden i Israel, tvungen att bliva befläckad och smittad av världspolitiken?

Ack, varför blev just du en maktfaktor! David, o David, min son!"

Och så suktar han gråtande nätterna genom, men bara när han vet att ingen kan höra.

Men Mikal och Jonatan ligger då som allra vaknast och lyssnar med fuktiga ögon och ryser.

Så fort någon hör honom talar han endast om dig som den man i vårt land som först av alla måste brutalt likvideras och oskadliggöras för gott.

David Inte konstigt att hela vårt folk fruktar honom för så nyckfullt vansinne.

Vem kan begripa sig därpå?

Jonatan Jag kan det ej längre. Och vad värre är: jag kan ej mer stå ut med det.

Hit har jag kommit för att be dig möta min fader i strid, och själv ämnar jag strida vid din sida mot honom.

Detta problem måste äntligen lösas!

David En sådan sak får du ej be mig om.

Aldrig drar jag något vapen mot Israels smorde.

Jonatan Du måste för Israels skull! Ingen skämmer ut Israel inför all världen som han!

David Det är ingenting att diskutera. Och du får ej heller försaka din fader.

Du måste gå åter till honom och lyda hans nycker.

Ej någon får svika Guds konung, och allra minst du.

Jonatan Det är sant att du smordes av Samuel i Betlehem.

Du skall bli konung efter Saul.

David Nej, min vän, det är du som står först i tur såsom Sauls son.

Jonatan Jag avsäger mig kronan. Jag vill aldrig ha den. När Saul är död skall jag själv utropa dig, ty du endast är lämplig för kallet som Israels smorde.

David Du får icke bortse från din egen fördel.

Så får du ej utplåna din egen rätt och dig själv.

Jonatan Gud har sagt det till mig: "Du skall dö för kung David."

Och det gör jag gärna, ty så mycket älskar jag dig.

David (upprörd) Broder, sluta nu. Inte nog med att du kommer hit och djärvt riskerar ditt liv med att uppträda ensam, du vill därtill svika, förråda och till och med döda din far, och till råga på allt avstår du från din arvsrätt. Så ädel och god får ej ens den mest storsinte av alla människor Jonatan vara.

Jonatan Han är det. Det var allt vad jag ville säga dig.

Nu måste jag följa din tunga dagorder och gå tillbaka till pappa.

Du vill ju till varje pris skona den dåren.

Jag skall taga hand om den narren, som blott söker eget fördärv.

Jag skall göra min plikt och gå under med honom.

Men gör du själv din plikt och ta på dig Israels konungakrona av törnen.

Ty far orkar ej längre bära den, och han är en alltför god far för att sätta den på sin son.

David Gå i frid, broder Jonatan. Vi skall än mötas på nytt och samtala om gladare sporter.

Jonatan Det skall jag se fram emot. Glöm mig ej.

Tänk på mig så som jag alltid skall tänka på dig.

David Tag väl hand om min Mikal, och gör livet angenämt för henne.

Jonatan Om icke jag var, så vore hon redan för länge sen död.

David Är han så svår mot henne?

Jonatan Hon har gått igenom så mycket som du om ej mera.

David Ja, kvinnornas lidanden är alltid värre än männens, ty männen blott skryter med sina manhaftiga prövningar,

26

men det som kvinnor får utstå är sådant som de blott kan hedra sig med att förtiga.

Jonatan Så är det. Välkommen tillbaka till Mikal när timmen är mogen.

David Då skall vi på nytt vara glada och skratta och dricka tillsammans.

Jonatan Åtminstone skola vi le. (ler och går) David (för sig själv) Det var icke ett glädjefyllt leende. Snarare var det ett leende fyllt blott av vemod och så ädel sorg som kan dölja ett hav utav tårar.

Soldaten Vad säger du, David? Skall vi möta Saul här på stället och krossa det gubbskrället, eller skall vi draga vidare?

David Vi skall direkt draga vidare. Salig är landsflykten för den oskyldige, ty den som kastats ut från politiken är fri och långt mer fri än någon politiker.

(Han tar soldaten och gossen om skuldrorna, och de gå ut.)

Scen 5. Sauls palats.

Mikal Jonatan

Hur mår vår fader?

Han har icke varit sig lik efter hemkomsten, eller, mer träffande sagt håller han kanske på med att bli mer sig själv.

Mikal Vad har hänt?

Jonatan Något hände där ute i öknen som han ej vill tala om.

Men ryktet går om att han mötte David, att David höll konungens liv i sin hand men ej brukade fördel av saken.

Saul (bakom scenen, stönande) Han kunde ha dödat mig men lät mig leva.

O, varför tog han ej mitt liv!

Mikal Hör!

Jonatan Nu börjar han rasa igen.

Mikal Är han vaken?

Jonatan Han är nog till sängs ännu men ligger mitt mellan tillståndet sömn och fullt medvetande.

Saul Min son David! Är det icke du! Vad gör du här?

Var du även inne i grottan och gömde dig medan vi sov?

Varför tog du ej livet av mig! Varför skonade du den fördömde tyrannen!

(Han rör på sig.)

Jonatan Jag tror att han stiger ur sängen.

Mikal Det har aldrig funnits en mer sårbar kung.

Saul (kommer ut) Är ni här, barn, och lyssnar?

Jonatan Vi samtalar blott sinsemellan.

Mikal Säg, är det förbjudet för broder och syster att kommunicera intimt?

Saul Ja, det är det, för fan, din förbannade hynda! Är det icke just vad den heliga lagen förbjuder som mest kategoriskt?

Du får ligga med varje hund i ditt land men ej med egen broder!

Jonatan O fader, du hädar och vet icke alls vad du säger.

Du får icke tala så till egen dotter, den mest oförvitliga dottern i Israel!

Saul Och det ska du säga, din sluge bög! Hela Israel känner till din homosexrelation med den illsluge ärkeförrädaren David, och du låtsas som om det regnar.

Jonatan Min far, ni är vansinnig.

Saul Ha! Jag är klok! Jag är den ende kloke i Israel!

Mikal, på det att du må glömma bort allt som varit emellan den pestfisen David och dig skall du redan i morgon bli omgift. Din David är död.

Det skall du bringas till att själv erkänna för hela världen och mest för dig själv.

27

Mikal

Far, vad tvingar du mig till, du grymme?

Blott David har någonsin varit min kärlek, och jag kan ej älska en annan än honom, ej någonsin!

Gör ej vad du säkert bittert skall ångra!

Saul Du har ingen talan, din slampa. Din David är inget att älska.

Han har redan glömt dig. Han har redan två konkubiner som han glömmer dig med varenda natt sedan två solvarv tillbaka.

Han skrattar i sängen med sina mätresser åt dig! Hör du det?

David skrattar i sängen med sina mätresser åt dig!

Jonatan Sluta, fader!

Saul Det kan jag få fram flera vittnen om!

Jonatan Vill du då driva din dotter från vettet till självmord?

Saul Nej, hon skall ej dö. Jag ska gifta bort henne med en karl som skall lära henne få känna ordentligt att hon faktiskt lever.

En grovarmad bjässe, helt luden som en annan apa, en svartmusik tölpaltig krigare som bara känner till våldet – han skall låsa in dig så att du ej någonsin mer ens skall få någon frihet att drömma om David.

Jonatan Min Gud, kan du se detta och tolerera det?

Saul Och om du vägrar, min dotter, att gifta dig med honom skall jag personligen våldta dig och sedan kasta dig ut härifrån som en utsliten trasa och inför nationen utropa dig skyldig till blodskam!

Jonatan Nu räcker det, pappa.

Saul Du, Jonatan, skall även tvingas till att lära henne att glömma att ärkeförrädaren någonsin älskade henne.

Jonatan Den dagen skall komma då hela vårt folk skall få veta hur den konung som de själv valde missbrukade sina mest dygdiga barn.

Saul Nej, det skall aldrig komma till Israels kännedom, ty ni skall ej överleva mig.

Jonatan Fick du ej David att lova dig, när du blev tillfälligt bättre stämd mot honom när han ej gjorde dig skada där ute i öknen fast han höll ditt liv i sin hand, att han när han blev konung ej skulle utrota ditt hus ur nationen?

Saul Du är ganska väl informerad, min son.

Jonatan Alltså skall David skona dig alltid och hela ditt hus hur metodiskt du än söker hans död och undergång.

Saul Därför just skall David dö! Det är straffet för att han ej vill frälsa Israel från Saul!

Jonatan (till Mikal) Han är galen.

Mikal Jag går.

Saul Nej, min dotter, du stannar, för du har ett bröllop att fira!

Och det stora bröllopet skall bli en glädjefest i motsats till den så tråkiga tillställningen då jag fick den förbannade David till tillfällig svärson. Ditt bröllop skall ingen få störa!

Varenda väl utvald och inbjuden gäst skall få dricka sig stupfull, och den som ej gör det skall tvingas därtill. På ditt bröllop skall Israel glömma att Samuel någonsin smorde en David till fridsfurste. Fridsfurste! Ha! Det finns ej plats i världen för sådana! Ingen är herre i världen förutom blott råaste våld.

Hör du det, pryda dotter? Och den undersåte som ej för all evighet glömmer bort David på din stora bröllopsfest skall jag med svärdet och piskan och hängrepet tvinga därtill!

Abner (in) Nådig herre, förlåt att jag stör den intima familjesammankomsten, men det har kommit ett sorgebud.

Saul (plötsligt idel vänlighet) Välkommen in, käre Abner! Du stör icke alls!

Vi stod bara och pratade lite om rosor och våren.

28

Det är ju ej numera alltför frekvent att jag får träffa mina små snälla förtjusande barn. Är de icke förnäma exempel på dygd för allt Israel?

Abner Det finns ej något mer berömligt syskonpar i hela Israel.

Saul Där hör ni själva, barn. Blygs icke mer för de få små förseelser som ibland gnager på era små samveten. – Vad hade du för ett sorgebudskap?

Du är alltid välkommen med sådana. Är månne David, den fredlöse, död?

Abner Nej, men Samuel är död.

Jonatan Då har Israel gjort sin historias mest oersättliga svåra förlust och förlorat sin grund.

Saul Har då seniliteten, den galne och gaggige gubben, den velige stackars profeten, nu äntligen bitit i gräset? Hurra! Det betyder en mindre.

Jonatan Vad säger du, fader?

Saul Jag säger, att Israel har blivit en helig man mindre.

Nu återstår endast det övriga av Israels menighet.

Jonatan Abner, har du hört på maken? Så uttrycks en sann konungs sorg.

Mikal Far, du är faktiskt ett monstrum.

Saul Och du är hans dotter.

Jonatan Om du är en konung vill jag aldrig bli din arvtagare.

Saul Jonatan, var bara lugn. David skall ta ifrån mig min krona förrän du fått chansen att träda emellan.

Jonatan Förbannad den krona som burits av Saul!

Saul Den som vågar förbanna och anklaga makten skall makten nog oskadliggöra och raskt likvidera, och intet skall återstå av den upproriskes dumma protester, men makten skall evigt bestå.

Jonatan Om än David har skonat ditt liv fastän det ej ens kom till en strid, så skall jag dock ej skona det fastän vi strider tillsammans mot fienden.

Om du i närkamp med fienden får i din rygg ett spjut från någon landsman, så var den som slungade spjutet din son.

Saul (förvånad) Son, din plötsliga djävulskhet gör mig förvånad. Så har du ej talat förut.

Vadan detta?

Jonatan Jag står vid mitt ord. Det är straffet och hämnden för att du har dragit min och Davids vänskap i smutsen. (går) Saul Jag skämtade bara när jag lumpet insinuerade att det ej endast var vänskap emellan dem. Får ej en konung då skämta?

Mikal Var det även endast ett skämt att du själv skulle våldta mig om jag ej självmant gick med på att bli omgift med någon mindre än David?

Saul Min dotter, min general Abner är här och hör på.

Han kan tro du är rubbad om du talar så i hans närvaro.

Mikal Inbilla någon i Israel att Saul ej menar vad Saul står och säger.

Saul Min dotter, besinna dig.

Mikal Varför? Själv gör du det aldrig ju.

Så varför skulle din dotter då ej följa sin fars exempel?

Hur kan du begära att någon i Israel skall vara god när du själv, Israels konung, är ondast av alla? (går) Saul (till Abner) Hör icke på henne. Vad hade du för en nyhet? Var Samuel död?

Var det det som du sade? Vem var då den Samuel? Jag har redan glömt honom.

Abner Herre, han var det som smorde er en gång till konung.

Saul Det har jag då glömt. Det var visst för rätt länge sen?

Abner Nej, icke så. Det var ej mer än tio år sedan.

29

Saul

Har jag på så kort tid då blivit så gammal? Hur har jag då så kunnat åldras?

Förstår du det, Abner?

Abner Min konung, jag ber att få avlägsna mig. Jag har framfört mitt budskap och ber att få gå. Ställ ej mig några frågor.

Saul Är svaren så pinsamma?

Abner Herre, farväl. (går) Saul Det är ditt verk, förbannade David! Du har slagit hela nationen i träldom med din oförglömliga skönsång! Med trolldom har du lyckats hypnotisera det folk som gavs mig att regera som konung och ej någon annan! Men jag är ej slut än!

Du har vunnit samtliga ronder så här långt, men den sista ronden är ej ännu kommen!

Jag skall åter draga mot dig ut i öknen, och denna gång skall jag förinta dig, din stackars ensamma fredlösa dammiga envisa likmask!

Skall ej hela Israels samlade härskaror rå på en ensam bandit?

Skall en ensam gerillaman stå emot världens förnämsta nations militärelit och överleva och se världens krigsmakt gå under?

Du trotsar förnuftet förgäves, kung David! Ty Saul är förnuftet, och han skall nu utplåna Davids förbannade namn ur det judiska folkets historia!

Scen 6. Gat. Akis Generalen

Akis Generalen Akis Generalen Akis

David Akis David Akis David Akis David Akis

David Akis

Vem är han, den judiske flyktingen?

Han är den ökände David, om vilken man sjunger: "Saul slog sina tusen men David mer än tio tusen," och därmed är underförstått filistéer.

Så är det just han, den beryktade David, den framtide kungen av Juda?

Och han är nu här för att be mig om bistånd?

Han ansöker dig om att få bistå dig mot Saul och sitt eget folk.

En förrädare och intressant överlöpare – kanske en dubbelagent.

Det kan bli intressant. Så låt honom få träffa mig.

Ja, herre. (David insläppes.)

Välkommen, min fiende. Så har då Sauls värsta farhågor slutligt besannats: hans tappraste fältherre söker gemensam sak med filistéerna för att förinta Sauls konungadöme.

Jag ansöker först av allt om fred för mig och de mina.

Hur många män har du?

Sex hundra.

Det är ej för många. Ni kan få ta hand om byn Siklag, om ni därifrån hjälper mig att försvara mitt land mot barbarerna längre i söder och öster.

Det skall vi naturligtvis göra.

Ibland kommer judarna dit också och gör små djävliga räder.

Dem måste du även försvara oss mot.

Jag skall hålla dem borta.

Jag litar ej på dig. Jag har ingen anledning att lita på dig egentligen.

Hur vet jag att du ej kommit hit blott för att lura mig, plundra mitt eget folk, dräpa och utplåna byar för att släppa in dina egna hebreiska inkräktare och föra mig bakom ljuset? Din bakslughet har blivit ryktbar igenom din svärfars försorg. Varför hatar han dig så oändligt?

Blott för att han älskar mig lika oändligt.

Ja, så kan det endast förhålla sig. Och även jag kan ej annat

30

David

Akis

David Akis

David Akis Generalen Akis Generalen

Akis Generalen Akis David Akis

David Akis David

än frikostigt välkomna dig med de dina fastän du är min största fiende och jag har anledning att misstänka dig för det värsta.

Det finns ingen mer farlig maktfaktor i denna världen än du.

Det har jag hört förut från min svärfar, och ändå är jag blott en fredlös, en loppa i öknen, en skuttande rapphöna, som ingen har någon glädje och nytta av att hetsa livet ur.

Därför just är du så farlig, för att du är oskyldigt dömd.

Det system som har dömt dig har genom din oskuld själv dömt sig till döden, och det kan det aldrig förlåta dig.

Om det förlät mig så skulle det ej nödgas bita i gräset.

Det gör din makt farligare än den mest maktfullkomliga och etablerade storkonungs. Och därför skall jag beredvilligt hjälpa dig.

Någonting säger mig att jag därav skall bli mera välsignad än Saul.

Men du måste då ock hjälpa mig. Du kom hit i ett ganska så lämpligt moment.

Vi skall strax draga ut emot Saul, och vi har redan lägrat oss uppe vid Gilboa berg, som är den mest strategiska nyckelpositionen för den som vill äga kontroll över Kanaans land. Om ni innehar Gilboa berg är det lätt för er att göra utfall mot väster mot våra fenikiska hamnstäder, och om vi själva behärskar den vägen kan vi därifrån mycket lätt kontrollera Jordandalen. Följer du med oss?

Jag gör vad du vill om Gud vill det.

Så ger jag dig här den befallningen som till min egen krigsöverste att följa med mig till Gilboa berg för att där en gång slutgiltigt knäcka kung Saul.

Med respekt, herre konung, men det kan ej överbefälet gå med på.

Hur så?

Filistéerna kan icke lita på David. Med sina sex hundra kan han plötsligt under pågående slag vända sitt svärd i ryggen på oss och på så sätt få åter sin gunst hos kung Saul. David är dock en jude, och aldrig har det i historien hänt att en jude har kämpat mot judar. Vi måste förbjuda den ökände David allt deltagande och all insyn i vårt filisteiska folks militära angelägenheter.

Han får ej ens ensam vid din sida delta i slaget vid Gilboa berg. Är det samtliga mina krigsöverstars mening?

De har alla upplevat David på slagfältet.

Ingen går med på att släppa en så överlägsen strateg inpå oss i vår rygg.

Jag är rädd, David, då, att du måste förbli här i söder och stanna i Siklag tills Gilboaslaget är över.

Min herre befaller. Jag är endast till för att lyda.

Min vän, jag skall ära dig alltid för att du har kommit hit alls.

Varför kom du ej för länge sedan? Hos mig kan du bli en långt rikare furste än hos den förfärlige snåljåpen Saul. Vi två kunde tillsammans utbreda det rika fenikiska väldet i söder att omfatta hela Egypten och norrut att kuva hettiterna och dessutom upptäcka världarna västerut bortom det nyckfulla havet.

Hos mig skulle du få en framtid av gränslösa utvecklingsmöjligheter, men ej ens som en konung av Israel skulle du kunna bli annat än olycklig, så självcentrerat som det folket är. Och i vilket fall verkar det ej som om Gud skulle vilja att du kom och deltog i slakten på Saul och hans samlade härsmakt.

Det tror jag ej heller. Och jag tror att jag vill det själv ännu mindre än Gud. Stanna hemma då medan med ditt goda minne vi krossar ditt Israel.

Allt talar för att det är din Guds vilja.

Men skona dock Jonatan och Sauls familj.

31

Akis

Vem är Jonatan? Hur ser han ut? Vem skall veta vem han slår ihjäl och vem han låter undslippa? Vet du ej hur krig går till?

David Jag är tydligen maktlös mot mitt eget öde.

Akis Hur kan du väl önska att skona ditt livs värste plågare Saul?

Har han ej rentav givit din hustru till hustru åt en annan man?

David Jo. Akis Hur kan du då icke förbanna en så dålig svärfar?

Jag skulle ha sett till att jag fick kastrera den svärfadern själv, om jag utsattes för sådan vanära av honom.

Men du förlåter och överser med honom. Det är ej klokt.

David Nej, men mänskligt.

Akis Du är alltför god.

David Nej, men jag kanske har blivit mänsklig med åren.

Akis Ha roligt med dina gemåler, och ta gärna för dig av våra, om du vill ha fler, medan vi slåss mot Saul.

David Vi skall hålla ditt Siklag mot söderns barbarer.

Akis Då litar jag på dig. Säg, min general, är vi redo att starta?

Generalen Armén väntar blott på signalen.

Akis Den har aldrig förr varit i så gott skick och väl disciplinerad som nu.

Det är synd, David, att icke du nu får mönstra och leda den.

Med den skall vi ge den snuskhummern Saul nu ett helvete.

David Var blott ej alltför våghalsiga. Tag ej onödiga risker.

Saul är själv en skicklig strateg. Jag tror säkert att han väl har förberett sig och står redan och väntar på er där vid Gilboa.

Akis Det får vi se. Må blott bäste man vinna! Men en av oss, det tror jag säkert, skall ej komma helskinnad åter från slaget.

Om Saul ej går åt blir det jag själv som biter i gräset.

David (avsides) Jag önskar blott att den avgörande drabbningen aldrig blir av.

Akis Varför det?

David För om du dör och ditt folk förlorar blir Sauls tyranni mer odrägligt än någonsin, och om Saul dör måste jag ta ut hämnden för honom på er.

Akis Varför det?

David Därför att jag är jude.

Akis I så fall så ber jag dig blott att ej glömma den välvilja som jag emottog dig med och ej upphörde med fastän du kunde hota mig. Jag är din vän och kollega för alltid.

Vad du gör politiskt kan icke förändra min mänskliga inställning.

David Då är du en sann politiker av bästa slaget och skall alltid njuta min höga respekt, även när vi blir fiender.

Akis Sköt om mitt land medan jag är på plundringståg borta i ditt land, min käre, betrodde och älskvärde fiende.

David Om du kan lita på mig som en fiende så skall jag ej svika min käre fiendes höga förtroende.

Akis Du blir nog konung i Israel när Saul är borta.

David Jag hoppas i så fall vi den dagen kommer så väl överens som vi nu gör.

Akis En sak är dock säker, och det är, att jag nog skall komma långt mer överens med dig än med den hårdföre Saul.

David Var ej säker. En konung är alltid en konung och vanligen omöjlig att ha att göra med.

Akis Särskilt om han då är judisk.

Men du är den förste hebré som jag träffat som icke är omöjlig.

32

David Akis David Akis David Akis David

Akis David Akis

Hoppas då icke att jag skall bli konung.

Tvärtom. En som är vis nog att icke själv önska bli det bör bli det.

Blott de ambitiösa och maktsträvande borde aldrig få makt.

Endast de vill dock ha den, och därför är de även ensamma om att få rå om den.

Därför ser världen så djävlig ut som den beständigt har gjort.

Maktens öken är mera förödande mänskligt sett än den naturliga som ödelägger naturen.

Så sant, så sant.

Låt oss förenas därför i en bön till vår Gud om att han måtte låta var öken bevattnas i världen, och särskilt den mänskliga maktöknen.

En mycket klok bön. Men tror du att Gud kan förstå den?

Hur så?

Eder Gud är ju makten?

Scen 7. En–Dor. Saul

Jag är rädd. Mörk är natten fastän alla stjärnorna lysa, och månen går ned.

Jag är hemsökt av onda förnimmelser och bittra minnen som jag ej blir fri från.

Min dotter, du får icke skrika så blott för att det är din bröllopsnatt. Det är ej rättvist, ty så smärtsamt skrek du ej under din förra och nu glömda bröllopsnatt.

Jonatan, se icke på mig så tyst och så långt. Intet anklagar mig mera hårt än din tystnad.

Men du skall ej svika mig. Det vet jag säkert, att du ej skall svika mig.

Bort, o förbannade minnen! Att jag ej kan glömma er alla och bunta ihop er och kasta er alla i havet tillsammans med mitt så misslyckade liv!

Intet gott har jag ens åstadkommit för egen del.

Detta liv är för bedrövligt för att mer ha någon funktion.

När ens liv blivit meningslöst har man förlorat allt det som man levde för, ty aldrig föds det en människa utan att det finns en mening med den mänskans liv.

Därför uppfann man astrologin för att tyda den mening med livet som var stackars enskild person är för dum för att själv kunna fatta.

Jag trodde mitt liv fått en mening när Samuel smorde mig till att ge Israel makt.

Jag har gett min nation den potensen men därvid förlorat min egen.

Och själv har jag utrotat alla de heliga män, astrologer och spåmän som kunde spå mening åt tillvaron, samtidigt som jag själv tappade bort all min tillvaros mening.

Men än kan jag sona mitt övermod. Här finns en kvinna som ännu kan spå, och hos henne skall jag träda in och få veta mitt öde. Och om jag får leva skall jag återkalla varenda profet, helig man, astrolog, galen siare och bakslug trollkarl som jag tog bort brödet för. Jag skall ge Israel dess Gud och helige Herre tillbaka om så det är det allra sista jag gör. Även om Gud förbannar sin tjänare Saul så skall Saul ej förbanna sin Herre och Gud utan tvärtom välkomna och mottaga Herrens förbannelse med öppna armar.

Min son, är du där?

Jonatan Ja, min fader.

Saul Du måste ej följa mig om du ej vill.

Du är fri att försaka mig och gå till David i stället.

Jonatan Jag stannar hos dig.

Saul Sover Abner?

33

Jonatan Han följer dig även.

Saul Till döden?

Jonatan En jude räds aldrig för döden. Hans liv är att följa sin Gud in i döden.

Saul Så låt oss då gå att få höra vad andebesvärjerskan kan ha att säga.

Jonatan O, Abner! Vak upp! Det är dags nu att gå!

Abner (vaknar) Vad? Jonatan Saul går nu till andebesvärjerskan.

Abner Ja, då får vi väl gå med.

Jonatan Ja. (De tre går till andebesvärjerskan.)

Kvinnan Vem är det som kommer?

Saul Tre vandrande män som vill veta sitt öde.

Kvinnan Och ni kommer ej i bedrägliga avsikter?

Vet ni, att konungen strängt har förbjudit mitt yrke?

Saul Du kan lita fullkomligt på att vi tiger. (kastar guld åt henne) Och här har du pengar.

Kvinnan Det är alltför frikostigt. Jag anar oråd. Vem är ni?

Saul Om vi är diskreta så må du ej själv heller ställa ogrannlaga frågor.

Kvinnan Nåväl, ni skall få vad ni ber om. Och vilken demon vill ni frambringa?

Vem vill ni störa i dödsrikets eviga dvala?

Saul Jag vill se den ärlige Samuel, den gode profeten.

Kvinnan Då skall du få se honom. Samuel! Samuel! Kom! Uppenbara dig för oss!

Träd fram ur din boning och ge dessa dödliga vad de begär av dig!

Stör dem som de har stört dig! Alla döda som levande manar fram åter i tillvaron skall blott fördystra de levandes tillvaro. Osalig den som är salig i döden om han återkallas från döden! Du helige Samuel! Stig upp!

(Samuel kommer till synes bakom röken från kvinnans eld.)

Samuel Saul, här är jag. Vad vill du?

Kvinnan (förskräckt) Är det Saul själv som är hos mig? Saul, varför sade du ej vem du var!

Då kan ingenting rädda dig. Hade jag vetat att du var Saul själv hade jag kunnat skona dig. Nu är det redan för sent.

Saul Det är verkligen du, gamle Samuel. Jag känner igen dig.

Jag kunde ej avhålla mig från att söka mig till dig en sista gång.

Hur skall det gå för mig och för min son?

Vi skall ha ett avgörande slag med kung Akis och hans filistéer i morgon.

Skall Israel eller havshedningarna bärga segern?

Skall jag överleva som segrare eller förlora och dö?

Samuel Du är fortfarande oförbätterlig. Sade jag icke dig för länge sedan, att Gud hade ryckt sitt folk ur din hand och givit Israel över åt en bättre konung?

Och allt sedan dess har du levat i mörker, ty Gud har förkastat dig en gång för alla, och han ändrar ej ett beslut. Gud har skitit i dig för att du ej gav segern åt honom men attribuerade den åt dig själv och din kraft och lät Israel gotta sig i den.

Du är spolad en gång för alla. Och eftersom du nu har frågat så kan jag väl säga det, att du skall bita i gräset i morgon tillsammans med dina tre söner.

Saul Så är det Guds vilja?

Samuel Det är vad som kommer att ske.

Saul Gud får gärna ta mitt liv, men bed honom skona min Jonatan.

Samuel Det blir ditt straff, att din älsklingsson själv skall få dö för dig för dina synder och för dina ögon.

Saul (chockad) O nej! (Samuel försvinner.)

Kvinnan Är du nöjd? Fick du veta vad du ville veta?

34

Saul

Vill ingen i denna värld döda mig innan den dag föds som skall slita hjärtat ur Israel?

Kvinnan Herre, du är helt förbi av ansträngning och trötthet.

Låt mig sätta fram lite mat åt dig.

Saul Döda mig hellre.

Kvinnan Nej, ingen i Israel kan lyfta svärdet mot Israels smorde.

Det har hjälten David predikat.

Saul Min David, min David, varför har du övergett mig?

Jonatan Det var du, far, som övergav honom som du övergav Herren Gud. Saul Låt mig slippa bli påmind om mina högst skriande brott!

Vad jag önskar att det vore dag, så att jag finge dö!

Kan du ej redan nu, min son Jonatan, göra vad du en gång hotade med: kasta spjutet i ryggen på mig, så att Israel slipper mig?

Jonatan Som kvinnan sade, så skall det bli som hjälten David har kungjort: ej någon hebré får upplyfta sitt vapen mot Israels smorde.

Saul Det finns ingen slugare opportunist än kung David.

Abner Han blir aldrig kung förrän Saul och hans samtliga söner är borta.

Saul Då blir han kung redan i morgon.

Jonatan Vad säger du, far?

Saul Hörde ni ej vad Samuel sade?

"I morgon skall Saul och hans söner få bita i gräset."

Han sade det själv.

Abner (menande, till Jonatan) Han är galen.

Jonatan Har Samuel sagt det? Men Samuel har varit död sedan länge.

Saul Såg ni ej då hur han kom fram bakom elden och talade till mig?

Jonatan Vi hörde och såg endast dina förvirrade åtbörder, far.

Saul (till Abner) Såg du ej heller röken av Samuel?

Abner Rök såg jag nog, men ej Samuel.

Saul Du då, förbannade svartkonstnärinna? Såg du icke Samuel?

Kvinnan Vad du har sett har du sett. Fråga ej någon annan därom.

Saul Satans häxa! Då skall du förbanne mig steglas och pryglas och dö!

Och då gjorde jag rätt som förvisade samtliga gudsmän, profeter och siare!

Allt var en lögn, din eländiga usla bedragerska! Samuel var aldrig här!

Jag blev endast ett offer för häxans förbannade taskspelarkonster!

Min son! General! Låt oss gå härifrån! Nu kan jag möta Akis och hans filistéer i morgon! Ja, jag kan nu till och med möta bedragaren David, om han står vid hednakonungens sida och strider, och döda den uslingen som han förtjänar! Låt oss börja rusta oss omedelbart!

Och den här häxan skall vi när slaget är över ta vackert i tu med.

Hon skall bliva stenad som en annan häderska. Nu, härifrån!

Och till kriget och segern, förintelsen av alla Guds egna fiender, krossandet av alla hedningar, Guds och förnuftets triumf!

Scen 8. Slaget vid Gilboa berg. Vapengny.

Abner Saul

Herre, de är för många. Skall vi, innan vi är förlorade, slå till reträtt? Är du galen? Vi har krossat digrare övermakt förr, och just nu slåss vi som allra tapprast!

35

Abner Vårt manfall är stort. Vi är ej många kvar.

Saul Du är feg, usla kruka! Led dina skvadroner till seger i stället!

Abner (avsides) Han ser ej vår verklighet. Han kan ej se att vår situation är förtvivlad. (avlägsnar sig) Jonatan (in, blödande) Ett tjugotal sår har jag fått, men ett fyrtiotal fiender har jag förpassat till vackrare aktiviteter.

Om varje man stred nu som jag skulle vi vinna detta slag även som alla de andra.

Men Saul strider med oss och leder oss, och det fördärvar vår utsikt och fördel.

Han famlar i mörkret och kan kommendera oss endast i döden.

Varenda befallning han givit idag har tyvärr varit taktiska misstag.

Saul (in) O Jonatan, fly medans tid är, och rädda ditt liv såsom Abner!

Om du stannar här är du dödens. Vi håller på att bli helt omringade!

Jonatan Och du själv, fader? Varför flyr du icke själv från ditt öde, som du nu lett hela ditt Israel in i? Vi borde ej ha vågat anfalla.

Därmed blottställde vi oss medan vi var helt säkra i de positioner vi hade.

Där hade vi kunnat försvara oss. Genom att du initierade anfallet kunde vi bara förlora.

Saul Det erkänns, min son. Hela mitt liv var endast från början till slut ett stort katastrofalt och fatalt taktiskt misstag. Men du måste klara dig från det, ty du har ej skuld i vad jag har förbrutit.

Jonatan Du vill då förskona och rädda den oskyldige?

Saul Ja, ty han får ej straffas för skuldens förbrytelser.

Jonatan Varför har du då så grymt straffat David, den oskyldigaste av alla?

Saul Han har gjort gemensam sak med filistéerna.

Jonatan Om han det gjorde så vore han här för att bidra till Akis och hans filistéers mest triumfatoriska seger. Men på min förfrågan har Akis män svarat, att David är borta i Sinai öken.

Saul Min son, vi har ej tid att stå här och tjafsa när vi måste slåss!

Jonatan Om du vill rädda mitt liv för att jag är oskyldig, varför försökte du fem gånger ta min vän Davids liv, fastän han var lika oskyldig?

Saul Jonatan, akta dig!

(En filisté ränner ett spjut genom ryggen på Jonatan. Jonatan faller framåt i faderns armar.)

Skurk! Din förbannade sopprot! Att hugga en kronprins i ryggen!

(Saul dödar ursinnigt filistén med en hand och håller Jonatan i den andra.)

Jonatan (döende) Så som du önskade döda vår David, så har du nu dödat mig. (dör) Saul Jonatan, det är ej rättvist! Du får icke dö före mig! Stanna kvar!

Slockna ej, du mitt livs enda sol, du den ljuvaste ynglingablick världen skådat!

Ack, så får ej en så ädel blick så hjärtskärande brista! (omfamnar bittert gråtande sin döde son) Abner (in) Min konung, vi håller ej stånd, Abinadab har stupat, och med största nöd kämpar nu Malki–Sua för livet. Men Jonatan har jag ej sett.

Saul Abinadab är död? Även Jonatan ligger här död i min arm.

Jag bad honom att döda mig, men jag blev hans död i stället.

Nu får någon annan ta livet av den otidsenlige kungen i stället.

Vill du icke taga mitt liv, gode Abner?

Abner Min konung, om ni varken kan rädda ert eget skinn eller mera ge en vettig order, så föredrar jag att på eget bevåg lämna slagfältet.

Det var ej angenämt, herre, att tjäna er så länge den pinan varade,

36

och härmed lämnar jag er med gott samvete äntligen och helt förnuftigt i sticket! (ger sig av) Saul Vill ej någon ta livet av mig? Vill ej någon ta livet av mig? (tappar Jonatans lik) (till en soldatgosse) Ädle gosse, se här är mitt svärd. Stick det genom min kropp, så skall du bliva rikligen lönad. (gossen springer förskräckt sin väg) Nej, var icke rädd för mig. Jag är ej död, även om jag kanske är en vandrande vålnad.

Vill då ingen ta livet av mig? Att det så skulle visa sig vara en så enorm nackdel att vara helt osårbar! (till en väpnare) Du, vapendragare! Kom hit och döda mig, så har du gjort dagens ädlaste gärning! (denne drar sig förskräckt tillbaka) Vill du icke döda mig heller? Så får jag väl göra det själv då.

Jag har velat mer än tillräckligt i denna alltför labyrintiska livsbana.

Jag smordes till konung och sumpade chansen till att kunna utnyttja situationen till någonting vettigt. Men Gud kommer allt vett på skam.

Han har till och med dödat min Jonatan. Om Gud skall leva och Jonatan dö är det lika bra att hela Israel strax går och hänger sig, ty för en sådan Gud kan man ej leva. (störtar sig på sitt svärd) Min son, min son, varför har du övergivit mig? Varför fick jag icke älska dig?

Lev då, min son. Din är makten nu och härligheten i evighet, så länge du är så oskyldig som jag såg till att du alltid var så länge jag levde.

Nu står ej jag eller Jonatan längre i vägen för dig.

Våra lik skall ge dig hela Israels konungarike och världen.

Förvalta det väl, om du kan, outgrundlige David, mitt livs stora stötesten, Israels kärlek och olycka, du blonde och harpospelande gud, som betog hela världen med skönhet. Men Israels rike skall bliva ditt fall, liksom Israels Gud blev mitt eget fall. Israel tål icke över sig en annan herre än Israel själv, den bedräglige haltande köpmannen, som blott är till för att kollra bort Israel, världen och Gud. (dör) Akis (in) Är det konungens eget lik som ligger här?

Generalen Jag är rädd att det inte kan vara nån annans. Han har diademet.

Akis Det var inte dåligt. Men ser det ej ut som om han begått självmord?

Generalen Han har tydligt störtat sig på eget svärd.

Akis Och där borta är Jonatan, hans tronarvinge och älsklingsson.

Tre söner av konung Saul har vi dödat idag. Nu blir David nog glad.

Generalen Vi har vunnit en kolossal seger idag. Juda skall aldrig resa sig åter.

Akis Men Abner har flytt och har ej velat följa sin konung i hans fega självmord.

Så var du då bara en ömkansvärd fegis, kung Saul.

Det finns ingenting så fegt som självmord.

Skär av honom huvudet jämte hans söners, bär sedan omkring deras kroppar i landet och visa att Israels konung är död och förkunna hans självmord, och häng sedan upp deras kroppar till allmänt beskådande uppe på Bet–Seans mur, så att hela det judiska folket i nordlandet får se sin konung så naken och feg som han var. Så har denna historiska segerdag krönts med en värdig triumf.

Scen 9. Davids läger.

David (till en budbärare) Är då Jonatan död jämte två sina bröder och Saul?

Och det trodde du jag skulle glädjas åt?

Och du skar själv av den konungens huvud för att bära kronan till mig?

Din förbannade ärkeförrädare! (stöter ner budbäraren)

37

Så gör man med en som har lyftat sitt svärd mot Guds Smorde av Israel!

Jonatan, min bäste vän! Det är mitt fel att du ligger vanärad död jämte Israels härlighet!

Hur har ej Israel fallit! Från denna dag må David aldrig mer ha något att göra med filistéerna!

Hans hämnd må drabba dem och mera fruktansvärd än nånsin Sauls digra oövervinnelighet!

Ej vet de om att jag härifrån Siklag ställt till med förfärliga plundringståg mot deras egna och utplånat byar och varenda människa i dem som kunnat berätta för Akis om mina förrädiska aktiviteter, samtidigt som jag har förbundit mig med alla deras mest fruktade fiender. Nu blir jag konung av Juda i Sydlandet tills Abner ger över resten av Israel till mig. Men Jonatan, Jonatan!

Ack, att jag skulle bli konung till priset av din ovärderliga vänskap!

Ej någonsin skall jag få uppleva maken till dig eller något som var mig så kärt som din vänskap! Ni Gilboa berg, på er må aldrig mer falla regn eller dagg, ty ni såg Saul och Jonatan falla och reste er ej i protest, ingen jordbävning gav deras mördare omedelbar vedergällning, ni såg Jakobs ära gå under, och likgiltigt lät ni det ske!

Huru kunde de storslagna himlarna tigande skåda därpå?

Hur gick ej hela världens civilisation totalt under när Israels tappraste hjältar blev slaktade?

Min svärfar Saul och min fosterbror Jonatan, kära och ljuvliga var de och trogna varandra så länge de levde och blev icke heller åtskilda i döden.

Att de fick tillsammans gå hädan och jag ej fick delta och följa dem åt! (river sönder sina kläder) Moder Israel, gråt över Saul, Israels döttrar, tills ögonen blir som av glas och förlorar sin färg och förlustig sin syn rinner ut för att aldrig få skåda ert livs outhärdlighet mera! Hur har icke hjältarna fallit i striden! Hur ligger ej Jonatan slagen och korsfäst och upphängd på hädiska skrattande fienders blodiga kors!

De barbarerna skall få sin lön för sin mordiska möda! Jag sörjer ihjäl mig för din skull, min broder, min älskade Jonatan! Ljuvlig var du mig mer än någon annan, din vänskap var långt mera dyrbar för mig än den trognaste kvinnokärlek!

Ingen kvinna i världen var mäktig att ge mig en kärlek som kunde motsvara ett grand av din trygghet och vänskap, din broderlighet och ditt stöd, din omistliga värme och ditt självuppoffrande ädelmod! Aldrig blir någon i Israel så god och ädel som Jonatan var, han som skulle ha blivit dess konung!

Nu vare han konung i himlen i stället, tills jag kommer dit och får dela hans ära på nytt.

PAUS.

Akt III Scen 1. Jerusalem.

Natan

Alla Natan

Hell dig, konung David! Äntligen har Herrens Israel nu fått en konung som vandrat från seger till seger, som aldrig förlorat kontakten med Gud, som i allt visat klokhet och mildhet och som givit Israel en riktig huvudstad.

Detta Jerusalem skall alltid vara det heliga Israels huvudstad evinnerligen till minne av Israels förste ordentlige konung och kanske dess ende.

Hell dig, konung David, evinnerligen!

Hell dig, David, vår konung!

Från seger till seger har du vandrat fram, ända från den fantastiska segern i envig med Goljat har du ensam framstått som Israels enda egentliga ledare.

38

Vare du alltid välsignad av Gud som hans son, och må du alltid umgås med honom!

Ty han endast kan rädda dig ifrån faran av hybris.

Blott en enda fara har du mer att frukta i livet, och det är dig själv och ditt självsvåld.

Tag aldrig ett steg som ej är välbehagligt för Gud! Ty dig är det förunnat att känna hans tankar och umgås med honom och fatta hans helighet.

Därför må du alltid vara så älskad av Gud och så älsklig som det föranleder att älskas av honom, på det att ditt Israel därav må alltid behålla sin glans!

Alla Hell, kung David!

David Jag tackar er alla, och Gud vet att jag endast har föresatser som kan glädja honom och er. Hiram, nu är din tur! Träd fram!

Hiram Mitt fenikiska land, mitt fenikiska folk, det fenikiska havet och alla dess stränder, som är hela världens, betygar kung David sin vördnad och tillgivenhet för evärdliga tider. Bland alla Fenikiens furstar har David klokt nog vunnit mig som sin bundsförvant med min stad Tyrus, den rikaste staden i norr, som är även den mest expanderande och den mest fredliga, genom att dess innevånare ägnar sig mest åt kommunikationer med världen och handel.

Vår handelsallians med kung David betyder att vi med vår praktiska kunskap skall bygga upp denna stad och göra den till den skönaste världen har känt. Ännu är det för tidigt att mäta ut murarna, men här i denna stad skall vi så småningom, judar tillsammans med hedningar, bygga ett tempel åt den ende Guden, som skall bli det största och vackraste tempel som världen har skådat!

Alla (häpnar) Åh!

Hiram Vi har just börjat att bygga modellen.

David Det templet skall byggas åt Gud, och det kommer måhända att ta all min livstid att fullgöra ett sådant digert projekt. Säkerligen skall första modellen ej bli särskilt lyckad, men småningom, efter att noga ha tänkt över fyrtio modeller, så skall vi ha funnit den rätta, och då skall Guds tempels uppresande äntligen påbörjas!

Alla Hell konung David!

David Och nu, drottning Mikal, träd fram! Det är din tur nu.

Mikal Konung, vad har jag att göra vid ditt hov? Jag känner dig icke.

David Vad säger du, Mikal?

Mikal Jag säger att jag icke vet vem du är längre.

David Är du ej min drottning, Sauls dotter? Och passar det sig för en drottning att tala förtäckt till sin konung?

Mikal Min herre, jag är bara uppriktig. Jag vet ej vem denne kung David är.

Jag var gift med en herde som älskade mig och min fader, som spelade harpa för honom och smekte hans själ med sin rena bedårande röst, men min fader är borta, och här på min faders tron sitter en främling som jag icke känner.

Jag älskade en gång en käck vacker yngling som lärde sig krigskonsten av konung Sauls främsta fältherre Abner, och denne trotjänaren Abner var även förtjust i sin trognaste lärjunge. Allt lärde David sig av denne Abner, men Abner är borta, och den främsta fältherren i detta land är nu den främling som lät sin mästare Abner få ärelöst dö för en mördarhand!

(Allmänt mummel av chockerad förvåning.)

David Ut, allihopa! Jag måste få tala i enrum med drottningen!

Natan Nej, David, var icke feg! Eftersom denna fråga har kommit på tal, som väl alla funderat på, så låt oss även få höra från din mun hur Abner egentligen dog. Vi vet alla att han övergav konung Saul

39

David Natan David Natan David Mikal David

Natan Mikal

Natan Mikal David

Mikal

David

Mikal

David Mikal

när den sinnesförmörkade konungen ej med förnuft ville leda sitt folk i det tragiska slaget vid Gilboa berg. Efter konungens nederlag ångrade Abner sig bittert och utropade Sauls son Is–Boset till konung, men denne var oduglig. Då kom den grå veteranen till dig, konung David, och erbjöd dig sina oskattbara tjänster. Men vad hände sedan?

Ack, påminn mig icke därom! Jag välkomnade Abner och gav ett rikt gästabud för honom, men när han gick från kalaset blev han nesligt lönnmördad.

Vem tog hans liv?

Det var Joab, vars bror Abner dödat.

Och Joab har ej blivit straffad där för?

Joab är vår armés främsta kraft. Vi har ej råd att mista den mannen.

Han själv må försvara sin hämnd för sin mördade broder Asael, som ni alla kände.

Och konungen gav icke Joab befallning om att taga livet av Abner på väg från banketten?

Nej, konungen kände till intet därom och förbannade Joab för dådet.

Han kan icke straffa sin bäste soldat, men ej något kan hindra kung David från att i sin vrede förbanna den hand som tog livet av Abner. Är drottningen nöjd?

Likväl känner jag icke kung David. Det är sant och riktigt att jag var hans fru nummer ett, men när han flydde hovet så tog han sig strax tvenne ersättningsfruar, Ahinoam och Abigail, med vilka han även avlade barn, vilket han aldrig gjorde med mig. Och därefter har han skaffat sig ytterligare fruar och barn som uppstiger till ett imponerande antal. Och står det ej i Moses heliga lag, gode Natan, att Israels ledare icke bör ha många hustrur?

Det är sant och riktigt att lagen avråder från alltför stort månggifte, särskilt när det gäller konungen.

Kort sagt, jag tror ej att främlingen här på min faders tron älskar den Mikal han gifte sig med först av alla för att komma närmare min faders makt.

Skulle jag icke älska dig, Mikal? Dig älskade jag mest av alla, ty du var min första, och ett tragiskt öde var det endast som kom emellan oss. Älskar dig gör jag fortfarande, men du har fattat distans till din konung och make.

När du flydde hovet gav man mig i ersättning en annan make.

Ej tyckte jag om honom först, han var grov och en analfabet, men han lärde sig faktiskt att älska mig och blev mer fäst vid mig än vad jag någonsin själv var. När du kom tillbaka och far min var död kommenderade du att jag skildes från Paltiel. Men han ville icke mer skiljas från mig.

När jag fördes till dig följde han troget efter mig gråtande hela den långa ohyggliga vägen.

Man fick driva bort honom med hugg och slag när han efter mig gått hela vägen till kung Davids läger i Hebron. Och du, herre, frågade aldrig om jag själv var villig att låta mig skiljas från honom.

Du vigdes vid honom med våld. Under alla de mördande åren i öknen så längtade jag efter dig, och jag antog att du även saknade mig.

Aldrig trodde jag han skulle följa dig efter.

Du mördade dock honom inte, och därför förlåter jag dig.

Du lät Paltiel leva i motsats till min siste broder Is-Boset, som mördades lika försåtligt och ärelöst som gamle Abner.

Is-Bosets självsvåldiga mördare har alla straffats med döden.

Det kan Natan intyga.

Och varför mördades de? För att de skulle hålla sig tysta?

De visste måhända för mycket?

40

Natan

Mikal

David Mikal David Natan David Natan David Hiram

David

Hiram

David

Natan Hiram David

Nej, drottning, nu går du för långt. De tog livet av stackars Is–Boset allenast för det att de trodde de skulle belönas av David för mordet.

Men David var rättvis och krävde de skändliga mördarnas liv för det gudlösa mordet på din faders son, Israels konung. Ändå känner jag icke kung David. Jag måste betvivla och ifrågasätta hans uppsåt och avsikter och ej minst hans karaktär. Ni var alla med när Herrens heliga ark bars in hit i Jerusalem. Ni måste alla ha sett hur kung David här dansade framför den såsom en drucken, med blottade ben och bar överkropp till hela Israels häpna beskådande.

Och skall en sån vara konung? Han tror han är Guds egen son, när han tror han har lov att så göra sig till Herren Guds egen dansare eller mer noga sagt Guds egen narr, för att ej säga fjant.

Varför tog du ej samtidigt av dig kalsongerna också, kung David?

Varför var du rädd för att blotta din blygd framför Israel och Herren när du ändå klädde dig naken för övrigt? Får du ensam göra dig till ett sant åtlöje medan ditt Israels folk ändå måste förbli lika heligt som Gud? Älskar du Gud så mycket och älskar dig Gud såpass mycket att du tror att du kan få uppföra dig hur som helst?

Nej, du är redan i Guds ögon fallen. Du är redan storhetsvansinnig som Saul och som varje självhärskande konung i livets historia skall vara, och därför kan jag blott förakta dig.

Mikal! Jag fröjdades bara, och hela Jerusalem, ja, hela Israel fröjdades med mig när Herrens ark kom till Jerusalem! Du kan ej missunna oss helig glädje!

Din glädje kan du dra åt fanders med med dina horor! (går) Jag fattar ej vad det går åt henne. Vad går det åt detta fruntimmer?

Det är faktiskt icke tillrådligt för dig att som Israels konung ha så många fruar.

Jag hade blott en, och hon svek mig. Får jag icke trösta mig då med dem som aldrig, hur många de än blir, ändå kan ersätta henne?

Den som följer kvinnor beträder en farlig väg. (suckar och går ut) Hiram, kan du icke heller förstå att jag måste få älska?

Mitt harem är tre gånger större än ditt. Älska på bara, David. Det är bara nyttigt för hälsan. Ej någon har rätt att förbjuda dig det, inte ens Herren Gud. Jag slår vad om att inte ens han helt kan kuva sin egen natur.

Du är ändå förnuftig åtminstone. Mikal är älskogskrank om inte svartsjuk, och Natan är intolerant och fanatisk. Men de är dock såsom mitt folk, och de tillhör detsamma, och därför så måste jag lyssna på dem.

Lyssna gärna, men lyd inte. Däri består hela lyssnandets konst.

Den som får något sagt och blir lyssnad till nöjer sig därmed och bryr sig därefter blott sällan om att han dessutom blir åtlydd och tagen på allvar.

De flesta som pratar blir utskrattade bakom sin egen rygg.

Jag ska tänka på det. Låt oss nu gå till arkitekturen.

Jag uppskattar mycket ditt smakfulla vackra förslag till att utsmycka, ädelt försköna och utbreda denna min gyllene hemstad Jerusalem.

Vi skall nog tillsammans få ordning på den och på judarna.

(De går ut men möts vid utgången av Natan.)

Hjälp! Vad du skrämde oss, Natan!

Förlåt mig, det var inte meningen.

Men, mina herrar, ni har glömt vår vän Mefiboset.

Och vem är vår vän Mefiboset?

Har jag hört det namnet förut? Mefiboset? Vem är Mefiboset?

41

Natan Kung Jonatans son. (Mefiboset kommer in, haltande.)

David Är du Jonatans son Mefiboset?

Mefiboset (på knä) Min herre och konung!

David Prostrera dig inte för mig. Det är jag som i stället är skyldig dig vördnad.

Men hur har du blivit så halt, stackars yngling? Du kan ju knappt gå!

Natan Han har varit så halt sedan Jonatan stupade. Sköterskan flydde med barnet från Jonatans tält. Han var bara fem år, så att sköterskan fick ta den lille på armen och rände för livet och tappade pilten som bröt båda benen.

De växte sig aldrig normala igen.

David Arme gosse! Och denne är den sista ättlingen av konung Sauls rika hus?

Natan Ja, den ende, kung David, förutom din fru, den ofruktsamma Mikal, som aldrig skall få något barn. Du har lyckats med att totalt oskadliggöra ditt mäktiga rika rivalhus om konungamakten.

David Hur mycket profet du än är, Natan, får du ej ta sådant språk i din mun.

En profet får ej tala om makt om det icke är Guds makt han talar om.

Natan Likväl så måste profeten beständigt bekänna sin sanning.

Om han sviker sanningen sviker han Gud. David Mefiboset, min fosterbrors son, jag skall upprätta dig och där genom upprätta din faders förlorade hus. Du skall alltid få äta med mig, och du skall bli försörjd av mig så länge du är i livet.

Ett hus skall du få och en tjänareskara, och såsom din far var min vän skall jag vara din vän.

Natan Därigenom så mutar du vackert ditt dåliga samvete.

David Tyst, Natan! Hiram, kan du ge den här unge mannen de fotsida kläder som han väl förtjänar och därtill det närmaste huset intill mitt palats?

Hiram Jag skall strax skaffa åt honom lämpliga skräddare.

Jag råkar ha några med mig från Tyrus, var man mer förstår sig på mode än här.

David Det är bra. Gå med Hiram, min son. Han skall ge dig ett hus och allt vad du behöver. (Mefiboset stapplar ut med Hiram.)

Hans far gjorde mera för mig än vad någonsin jag förmår göra för Israel.

Natan Gud ser med välbehag till att du återupprättar Sauls hus.

Men varför vill du ej göra Mikal med barn?

David Hon föraktar mig. Hon har distans till mig.

Natan Nej, det är du, David, som icke mera vill komma vid henne.

Du har med fem andra gemåler försummat den första och trognaste.

David Tyst, Natan! Nu är det nog! Jag står ej längre ut med ditt ständiga klandrande!

Natan Jag är ditt samvete.

David Var då mitt samvete, men håll för Guds skull då käften!

Natan Ditt harem har gjort dig besticklig.

David Nu räcker det! Ut! (kastar föremål efter profeten, bland annat en Thorarulle, så att Natan tvingas avlägsna sig.)

Jag har uthärdat många års fredlöshet och många krig, men den ettrige Natan tar priset. Som väl är så har jag fortfarande grannar som krigar så att jag emellanåt slipper att höra på Natan. (får syn på något genom fönstret) Men vad är det för sällsam syn som jag ser? Ser jag rätt? Är det en Herrens ängel som visar sig bara för mig? Jag har aldrig sett maken!

Vem bor i det huset där borta? Hallå där! (en tjänare inkommer) Vem bor i huset där borta?

Tjänaren Det tillhör en trogen hettit i er här, kapten Uria, o konung.

42

David Och vem är den damen som badar i Urias hus?

Tjänaren Vilken dam?

David Har du då inga ögon? Den nakna madonnan i badkaret där!

Tjänaren (chockad vid åsynen, vänder sig kvickt därifrån) Herre konung, det är fult att tjuvtitta.

David Har du då aldrig förut sett en människa naken?

Tjänaren Jo, men ej en dam, och ej någonsin någon dam som varit gift.

David Är hon gift då?

Tjänaren Hon är fru till Uria hettiten, er trogne kapten.

David En hettit! En kapten! En barbarisk soldat! En tölpaktig grovhuggare som den tölpaktige Paltiel! Gå genast till henne och bed den frun komma hit.

Tjänaren Men, min konung, hon sitter i badkaret!

David Bed henne komma hit i alla fall! Hon tar nog kläder på sig och kliver ur badkaret när hon får sådan befallning.

Tjänaren Vad skall jag då säga till henne?

David Säg blott att kung David ber henne infinna sig i hans palats.

Tjänaren Ska hon göra det genast?

David Så fort som hon kan. Mänska, ser du ej att jag är kåt, att jag blivit förälskad i henne vid mitt första ögonkast och att jag brinner av åtrå!

Gå genast åstad och hjälp din herre konung ur hans outhärdliga tillstånd av oro!

Tjänaren Ja, herre. (går) David Hon är som min Mikal vid vårt bröllopsläger.

Jag har aldrig sett någon mera bedårande kvinnokropp.

Hon måste med vilka medel som helst bli min frilla! Hon måste bli min!

Ingenting får betyda mer något i världen förutom den mänskliga kärleken, som hädanefter skall vara allt som jag skall leva för. Natan kan fara åt helvete med sin helvetiska tröttsamhet och livsförnekelse, och Gud har alls ingen talan i sängen, ty Han ensam är impotent. (tittar ut genom fönstret med glödande blick.)

Scen 2.

David

Kära Bat-Seba, jag har nu sänt efter Uria, din man. Han skall komma hit när som helst. Vet även han om att du blivit havande genom kung David?

Bat-Seba Jag vet icke, herre. Jag har icke omtalat saken för honom som jag talat om det för er, ty med er blev jag havande och ej med honom.

David När han kommer in vill jag be dig att dra dig tillbaka och gömma dig så att du hör allt han säger.

Bat-Seba Jag skall göra allt vad ni önskar.

David Och skulle du även för min skull förmå att bli av med din man?

Bat-Seba Min man har aldrig älskat mig. Ni endast har gett mig kärlek.

Tjänaren (in) Hettiten som utmärkt sig i er armé, kapten Uria, ber om att få anmäla sig.

David Han är välkommen. Göm dig nu, Bat-Seba. (Bat-Seba gömmer sig.)

(Uria kommer in.) Är du den namnkunnige kapten Uria, som utmärkt sig så väl i min tjänst vid olika tillfällen?

Uria Jag skulle knappast kunna vara nån annan.

David Hur sa?

Uria Jag menar, att är jag en gång Uria, så är jag väl alltid Uria.

David Ja, det förstås. Det kanske förvånar er att jag har kallat er hit

43

mitt i Ammons barns huvudstads digra belägring.

Jag har ju ej någonsin sett er förut.

Uria Men jag har ofta sett dig, gode kung David.

Jag stod vid din sida redan i slaget mot filistéerna.

Jag var det som avskar de flesta filisteiska förhudarna åt dig.

David Träffade du mig då?

Uria Många gånger.

David Hur kan jag ha glömt det? Du verkar att vara en hederlig prick.

Uria Det är meningen. Kommendera mig bara, och jag skulle kunna bränna upp Tyrus och Damaskus åt Israel.

David Ändå är du hettit och ej jude.

Uria Hettiterna skäms inte för sin troskyldighet och kampglädje.

Eftersom jag bor i Jerusalem tjänar jag judarna med hela mitt hjärta.

David Och mig skulle du även tjäna så helt självuppoffrande, även om du visste om att du aldrig av mig skulle få något tack?

Uria Mig är det nog att jag gör mitt bästa, herre.

David Och trivs du med kriget och dina kamrater, din rang av kapten och den nitiske Joab som chef?

Uria Joab är lite jobbig ibland, men han kan sina saker, och det skulle aldrig falla mig in att sticka upp emot honom.

David Och leds du ej vid att beständigt behöva försaka ditt hem och din hustru?

Uria Mig gör det detsamma. Hon bedrar mig ändå vare sig jag är hemma eller inte.

Hon är ju hebreiska, så jag är ändå inte värd henne.

Mig kvittar det lika vem hon bedrar mig med bara hon inte ligger med mig.

David Varför skiljer du henne då icke ifrån dig?

Uria Jag bär allt ansvar för henne. Jag har tagit hand om henne sedan hon var femton år. Jag är nu fyrtiofem, och det var femton år sen.

Jag plockade nästan upp henne från rännstenen.

David Och hon har inga barn?

Uria Om hon har några är de oäkta, och i så fall har jag aldrig fått se dem.

David Tack, min vän Uria. Det räcker. Jag skall skriva dig ett rekommendationsbrev, som du själv förseglat får lämna till Joab, din chef. Om du fortsätter med att utmärka dig väl och blir den som först intager Ammons barns huvudstad skall du få någon medalj för din tapperhet.

Uria (käckt) Det tackar jag för, herre. Lita på mig.

David (avsides) Det är nästan för enkelt. Jag litar på dig mot mitt samvete nästan.

– Kapten, det är bra. Ni kan återgå till er belägring, men vänta på brevet, som kommer i morgon.

Uria Det är bra, herre konung, fast ej förstår jag varför jag förtjänar denna ynnest, fastän jag har ljugit för dig.

David Har du ljugit? Om vad?

Uria Min fru har inte tidigare varit havande så vitt jag vet, men nu är hon det faktiskt.

David Jaså? Och hur vet ni det?

Uria Mina grannar har talat om det för mig. Och jag tror mig förstå varför du hedrar mig som du gör, för de har också nämnt det eventuella faderskapet vid namn.

David Jaså? Och vem kan nidingen vara?

Uria Det vet du nog bäst själv, kung David, men som jag sade tidigare: för mig kvittar det vem hon ligger med bara hon inte ligger med mig.

David Det är bra, Uria. Gå hem nu. Du får brevet i morgon.

Uria Tackar ödmjukast. Hell, Israel! Hell, kung David! Hell segern!

44

David Bat-Seba David

Tack, det räcker, Uria. Ut med dig nu. (Uria ut, Bat-Seba in) Vad skall ni skriva om min stackars man?

Han är en naiv godtrogen stackars idiot. Det är nästan för enkelt.

Jag skall låta Joab få göra din man till en krigshjälte för alla tider.

Bat-Seba Så att icke jag skall få slippa den narren?

David Nej, han skall ej komma tillbaka till oss. Det skall Joab se till.

I mitt brev som din man skall få med sig i morgon står hans egen dödsdom, men Urias död blir en hjältebegravnimng. Och därefter skall du som sedligt är sörja din man och därefter bli min och få livsfrukten legitimerad.

Och du skall så bli Davids älsklingsgemål. Jag har redan upphöjt dig så mycket att jag ej kan sluta upphöja dig mera. Vi måste gå längre och ända till toppen, och din man skall villigt bli offret där för. Ja, du hörde ju själv hans beredvillighet.

Så självuppoffrande för nationen kan man endast vara om man ej är jude.

Bat-Seba Så kommer min man då till korta.

David Ja, om du själv vill det.

Bat-Seba I jämförelse med din kärlek är Uria värdelös.

David Ske alltså. Må vi förenas i evighet som man och kvinna i kärlekens heliga tecken, och mot denna kärlekens helighet skall både Natan och prästerna och Herren Gud själv helt maktlösa vara. Ty Gud är ej nånsin så helig som kärleken.

Bat-Seba Vad säger Natan? Anklagar han dig för att häda?

David Nej, det har han inte gjort ännu, och knappast skall han heller göra det, ty han är ej heller själv absolut konsekvent i sin helighet.

Aldrig kan någon begära det av någon människa att hon skall vara förmer eller någonting annat än blott en begränsad och svag stackars människa.

Scen 3.

Natan

Nu har jag grunnat på saken i tre långa månader och kanske funnit en tillämpbar formel, men icke har det varit lätt. Nu när konungen kommer så gäller det bara att jag håller masken och klarar min stil.

Att förhålla sig konsekvent saklig och aldrig förlora sig i den subjektivitet som man är fånge i av naturen är svårast och viktigast i alla sammanhang.

Tjänaren Nu kommer kungen.

Natan Låt honom komma. (David inkommer) Ursäkta att jag har fått vänta.

David Min gode vän Natan! Och vad kan jag göra för dig?

Natan Konung David, jag har ett problem.

David Ja, du ser ganska dyster och anskrämlig ut. Säg mig, av vad natur är problemet?

Natan Det är ett juridiskt problem.

David Jaså? Är det ej värre? Då kan det ej vara så svårt.

Natan Jag vet väl hur förträfflig som domare du är, kung David.

Ditt sinne för rättvisa är lika prisat som Samuels. Så hör mitt svåra problem.

En klient kom till mig och beklagade sig. Han var fattig och hade till granne en rik man som levde i överdåd och hade hustru och barn och fäkreatur av alla slag i oräknelig myckenhet.

Men min klient hade bara ett litet och ömkansvärt lamm som han vårdade under sitt tak och som var som en ögonsten för honom, och aldrig nändes han slakta det, ty han höll så mycket av det oskäliga kräket.

Så fick den besuttne patronen besök, och han måste förpläga den långväga gästen.

Då tänkte han: "Jag har ej råd att avvara ett djur av min flock, men min granne

45

kan gott vara utan sitt oekonomiska lamm som han ändå ej gör nånting med."

Och han tog grannens endaste lamm och tillredde det såsom en måltid åt sin överviktige gäst, och de var båda två väl tillfreds över måltiden och kunde över det slaktade lammet rätt bra sluta goda affärer tillsammans, men grannen, som såg sig berövad sitt livs enda lamm....

David (reser sig i vrede) Sannerligen, en sådan skurk får ej gå ostraffad i detta heliga land!

Han skall fyrdubbelt ersätta lammet som han stal från grannen!

Natan Det hjälper ej längre, ty grannen, min stackars klient, är nu död.

David Är han död? Tog han livet av sig i sin sorg?

Natan Nej, den rike lät avrätta honom, dock så, att det verkade som om han själv tagit livet av sig.

David Detta är en skandal! Sådant får icke fritt förekomma!

Den rike skall plikta för detta med allt vad han äger!

Ja, allt skall bli taget ifrån honom utom hans liv, som han blott skall behålla som straff!

Må han leva i vanära härefter så länge han alltjämt lever! Och såsom ett tecken på hans oförgängliga vanära så skall jag låta soldater fastsätta på hans onda huvud en krona av törnen, som han aldrig mer skall få avlägsna!

Vem är den ohängde, omänsklige, infernaliske skurken?

Vem kan bo i Israel och göra sådant?

Natan Min konung, med vördnad och all min respekt måste jag tyvärr avslöja, att den som gjort detta är ingen annan än själve kung David.

Han greps av en oemotståndlig och olycklig älskogslust, varpå, i stället för att gå till Mikal, Ahinoam eller en annan av sina otaliga hustrur, hans ögon föll på hustrun till en av sina soldater. Han tog dennes hustru till sig, hon blev havande med honom, varpå han ordnade så att den laglige mannen blev dödad.

Han var en hettit vid namn Uria och en av min konungs mest trogna och mest tillförlitliga tjänare. Och sedan han dödat den mannen så gjorde kung David hans hustru Bat-Seba till sin egen hustru.

David Min Gud! Natan Varför har du gjort detta? Hur kunde du så komma Israels alla förhoppningar snöpligt på skam? Här fanns äntligen en Herrens konung, perfekt, idealisk och stor, en som motsvarade alla Herrens och Israels krav, en skön dag efter Sauls hemska skräckvälde, och knappt har du lyckats bli etablerad så gör du en så nedrig onödig klantskallehandling, ett sådant vulgärt och fult äktenskapsbrott, ett så vidrigt och grovt himmelsskriande överlagt mord!

David Natan, hjälp mig!

Natan I ett enda drag har du omintetgjort allt det goda som du har presterat i fyrtio år!

I ett slag har du kommit ditt Israels tills nu enbart härliga och expanderande ljuva historia på skam och vänt den till det sämre, till kanske evinnerlig tragisk ruin, utförsåkning och åtlöje, genom ditt livs enda fullkomligt dumma erbarmliga handling! Hur kunde du?

David Fader, förlåt mig! (brister i gråt i Natans armar) Natan Min vän, stackars syndare, du visste ej vad du gjorde.

Ditt rike, ditt Israel och din familj och det konungadöme du uppbyggt skall ej gå förlorat nu genast. Nej, nedgången och undergången skall ta sina sekler.

Men straffet har du dock själv redan förkunnat: allt skall tas ifrån dig förutom ditt liv.

Dina barn skall berövas ditt rike, och de skall berövas sitt liv, och din siste mest fattige ättling, den slutlige kungen av Israel,

46

skall få som konungakrona en vanärans krona av törne, som han sedan alltid skall bära.

Och därefter skall aldrig Israel mer bli ett konungadöme.

David Du är lika hård och omänsklig som Gud. Natan Nej, min David, jag är bara rättvis som Gud. Han har avkunnat domen och det genom din egen mun.

David Jag skall straffas då för att jag visade mig vara mänsklig, för det att jag älskade?

Natan Om du blott hade gjort det! Ej ens kärleken helgar som ändamål medlen.

I kärlekens namn gjorde du dig till mördare!

David Mördare var jag förut. Jag har slaktat i striderna tusentals människor.

Natan Men det var i Herrens heliga krig. Detta mord var det första som drabbade en av ditt eget folk och som du själv lömskt planerade.

Han var ej en filisté eller fiende.

David Han var ej jude. Han var en hettit.

Natan (skjuter David ifrån sig) Nej, nu går det för långt! Han var gift med en dotter av Israel, och han var dig en betrodd och din kanske lojalaste tjänare!

Ingenting kan skyla över ditt mord eller ursäkta det! Gör ej denna sak värre!

Riskera ej mera än du redan gjort!

David Dock vet Gud att jag allenast älskade, och om han icke vill låta mig göra det i lugn och ro så skall jag icke heller åt honom uppföra hans heliga tempel.

Natan Och nu resonerar du såsom en pojke. Har du blivit gammal så plötsligt?

Måhända har du icke än vuxit upp? Ta dig samman, kung David!

Bli inte senil eller pueril efter att du ändå varit en man!

David Min Bat-Seba! Kom ut hit och visa dig för oss! Det här angår icke minst dig!

(Bat-Seba kommer ut.)

Bat-Seba Se, här är jag. Vad vill ni, min herre?

David (omfamnar Bat-Seba) Se hit, Natan. Se hur jag älskar min hustru.

Jag kan aldrig överge henne. Är vi ej ett vackert förtjusande par?

Hon bär inom sig frukten av mitt livs mest hängivna, innerliga och min mest outsägliga kärlek. Kan du när du ser oss tillsammans då vara så omänsklig att du kan öppet förbanna vår kärlek?

Natan Ej kan jag förbanna den. Men frukten av den skall bliva ett fiasko, en anakronism, antiklimax och den digra stötesten som skall bli vårt hela Israels fall.

Bat-Seba Onde hemske profet, skona då för din Guds skull en havande moder!

Du får icke förutspå missfall! (svimmar) David Där ser du. Du tycks icke kunna idag säga någonting gott.

Natan Det är bäst att jag avlägsnar mig innan jag gör mig skyldig till något än sannare ord som kan utlösa digrare och ännu mer välbehövliga katastrofala urladdningar. (går) David Ja, dra du bara åt helvete, snikne och fege profet, som blott meddelar oginhet!

Hur är det, käraste älskade? Vakna, för Guds skull, mitt livs enda lycka!

Bat-Seba (vaknar) Har olyckan gått?

David Ja, han gick, och du skall aldrig mera behöva få se honom.

Bat-Seba Mitt stackars barn! Han har förutspått missfall!

David Nej, Bat-Seba, så illa menade inte profeten. Han talade bara symboliskt.

Bat-Seba Men om jag får missfall, så är det hans fel!

David Ta det lugnt, kära barn. Du skall icke få missfall. Och om du ändå skulle få det så skall vi ej ge upp för det. Lyckas icke ditt första barn med mig så skall du få andra.

Bat-Seba Min make, du tröstar mig.

47

David Bat-Seba David Bat-Seba David Bat-Seba David Bat-Seba David

Glöm nu den olyckan Natan.

Jag vill aldrig se honom mer.

Du behöver ej se honom mer. Vi har nog av vår stränge Gud även den intolerante profeten förutan.

Men straffa ej Natan. Han visste nog ej vad han sade.

Jag skall lämna honom i fred, men allenast om han även är så god och lämnar oss i fred fortsättningsvis.

Han är dock vårt folks främste profet.

Ja, och därför lär vi knappast slippa den mannen, precis lika litet som vi lär få slippa vår påträngande allestädes närvarande Gud. Det kan tolkas som hädelse av gode Natan.

Och det ger jag fan i. Nu går vi. (de gå)

Scen 4.

(Natan framträder ödmjukt framför konungen.)

Natan Er sorg är min egen och allas, min konung. Uppriktigt beklagar jag sorgen.

David Seså, gode Natan. Det var inte ditt fel. Jag borde för dig falla ner på mitt knä och ej du, som är äldre, för mig. Kanske var det ändå bäst som skedde.

Nu är allt som förr igen, och du skall veta, att jag faktiskt gläds åt att du har förlåtit mig. Missfallet krävdes för att alla skulle försonas, och nu har dessutom min Bat-Sebas sorg blivit helad.

Natan Jag trodde ej någonsin hon skulle kunna förlåta mig.

David Har du ej hört då att hon fått en son?

Natan Har hon nedkommit och fått en son?

David Ja, och om du blott stannar en stund får du se honom. Han är min älsklingsson redan.

Min första son med henne dog, varför den andra sonen är desto mer välkommen och vid sin födsel välsignad. Ej något barn bringar med sig större glädje än det barn som kommit till genom den största förtvivlan och smärtan och sorgen.

Men du får blott se honom om du på hedersord lovar att blott önska honom allt gott.

Natan Du har gått genom en mycket svår och hemsk prövning.

Jag älskar den nyfödde redan. Vad heter han?

(Samtidigt som Bat-Seba med tärnor kommer in med barnet uttalar David hans namn.)

David Salomo. Bat-Seba, du kommer just precis lagom.

Profeten är ej längre ond på oss.

Bat-Seba Välkommen, Natan, om du har förlåtit oss.

Natan Jag har förlåtit er för lille Salomos skull. Får man kasta ett öga på honom?

Jag tycker mig skåda en gloria omkring honom. Jag ser att han sannerligen är den sanna kärlekens barn. Jag vill ge honom ännu ett namn.

Jededia, den av Herren älskade, skall bli min dopgåva till honom, om ni vill låta mig vara hans fadder.

David Du sade helt sant när du sade, att han sannerligen är den sanna kärlekens barn.

Aldrig älskade jag mänskligheten så varmt som när Salomo avlades.

Bat-Seba Tyst, David. Uppreta icke profeten.

Natan Var lugn, kära Bat-Seba, för att jag aldrig blir arg mer.

En som man en gång har förödmjukat och bragt till ödmjukhet är man därefter för alltid helt botad från att kunna åter förtörnas på.

David (med barnet på sin arm) Så mycket älskar jag redan min Salomo, att jag helst skulle se honom som min efterträdare.

Natan Redan? Men han har ju sju äldre bröder? (Tamar skriker i kulisserna.)

48

Men vad är nu detta?

David Vem gastar i slottet? Ta reda på saken! (En av tärnorna skyndar ut men möts vid utgången av Tamar i sönderrivna kläder och med aska och smuts i håret.) Min dotter!

Tamar O ve mig! Ty jag har bragt olycka över mitt släkte!

Natan Är detta den prisade saktmodiga jungfrun Tamar?

David Min dotter! Jag kan icke känna igen dig!

Tamar Jag gav mig åt älskaren, och han försköt mig!

Nu drar jag ner min faders hus i den eviga olyckans träsk!

Bat-Seba Hon är galen.

David (till Bat-Seba) Tag ut barnet, kvinna! (Bat-Seba går ut med Salomo.)

Min älskade dotter, min Tamar, besinna dig! Vad har du gjort?

Tamar Jag har knullat min broder.

David O ve!

Natan Detta ville jag aldrig. Ej i mina vildaste önskningar tänkte jag ut eller bad jag om sådant.

David Din broder? Är Absalom här?

(Absalom kommer in, en ståtlig ung man av oemotståndlig grannhet.)

Absalom Jag är här.

David Vad har hänt, käre Absalom?

Absalom Det vet du själv.

David Vet jag det?

Absalom Det var du själv som sände min syster till Amnon, din förstfödde son.

David Ja, ty Amnon var sjuk, och han bad om att få skötas om av din syster.

Absalom Din förstfödde son tog tillfället till vara, utnyttjade Tamar med våld och försköt henne sedan.

David O nej!

Natan Detta låter som en anarkistisk förbannelse från mörka domarnas tid.

Intet gott kan på något sätt komma av detta.

David Har du vittnen?

Absalom Se själv! Tror du min syster spelar teater?

Tamar O ve! Han försköt mig! Han ville ej gifta sig med mig! Han lurade mig!

Han förställde sig! Han bara låtsades sjuk, och han lurade pappa att skicka mig till honom! Han ville bara fördärva mig! Jag var en jungfru! Nu är jag en hora!

Jag vill icke leva! Han kastade ut mig! Han slängde mig ut som en använd och nersmutsad trasa! Han hatar mig nu! Fader, hur har du lärt dina söner att älska?

David Det här övergår min förmåga. Min dotter, försök ta dig samman!

Din broder skall straffas för detta.

Tamar Och hur? Kan han kränkas tillbaka? Kan han bli berövad sin mödom?

Kan någon man kränkas som han kränker kvinnan?

David Min dotter!

Absalom Hon kan icke tröstas, ty hon är ifrån sina sinnen. Ej något kan återupprätta min syster. Med oskulden har hon förlorat förståndet.

Tamar Min fader! Jag yrkar på att du tar livet av Amnon för detta!

David Skall jag taga livet av min egen förstfödde son?

Natan Tag ej henne på allvar.

Absalom Hon kan aldrig själv få sin hämnd. Skall du, helige Natan, då tigande åse hur Amnon får leva i fred med sitt brott på sitt samvete?

David Amnon skall straffas.

Absalom Och hur skall du, blide och älsklige fader, då kunna förmå dig till

49

att röra ett enda hårstrå på Amnons konungsliga huvud? Du kunde ej lyfta ditt svärd mot tyrannen kung Saul. Hur skall du kunna då straffa din egen son för hans kärlek?

Nej, du kommer aldrig att röra ett hår på hans huvud.

David Det här övergår mitt förstånd.

Natan Ingen kräver av David att han skall med döden bestraffa sin son.

Absalom Men rättvisan kräver det. Men Herrens heliga rättvisa lever ej längre kung David helt upp till som förr. Ty själv sätter han den ju åsido.

Han drar ju sig ej längre för ens att mörda de män vilkas hustrur han ligger med.

David Absalom!

Absalom Ja, det är mitt namn. Helt rätt du benämner mig Absalom, mitt rätta namn, som du gav mig själv, son till en vidlyftig konung.

Natan Det är icke din sak att straffa din fader för hans vänsterprassel.

Det har han tillräckligt fått sota för redan. Det området tillhör en högre instans.

Absalom När ej högre instanser fungerar så måste en annan i stället bli verktyg för dem.

David Käre Absalom, väl jag förstår hur förkrossad av upprördhet du måste vara på grund av din systers befläckelse, men gör ej saken än värre.

Gå hem med din syster och tag henne ömt väl om hand.

Det är just nu det bästa och det enda goda som du alls kan göra.

Absalom (med en suck) Min syster, nu har din förförares fader fått se dig.

Nu har jag gjort vad du begärde, när jag släppte in dig hit.

Låt oss nu gå hem och sova. Jag skall taga hand om dig.

Tamar Amnon, min broder! Jag bad dig ju om att du skulle först fråga min fader!

Han hade nog låtit dig få mig! Förbannade bror, varför skulle du allting förstöra med att bruka våld! Kunde du icke fatta att Israels konungs förstfödde son icke får våldta sin syster ens om hon är jungfru?

Absalom Vi går nu, min fader. Du skall icke mera behöva se Tamar.

David Min son, tag väl vara på henne och giv henne tröst.

Absalom Ej en konung kan trösta en våldtagen jungfru. Hur tror du att jag kan det då? Är du dum eller? Nej, jag tror bara att du håller på att bli aningen gammal och trög till förståndet. Din välfärd har satt sig som mos i din hjärna. (går med Tamar) David (leende mot Natan) Dina spådomar börjar slå in.

Natan Aldrig önskade jag något sådant.

David Det säger profeterna alltid när deras illvilliga spådomar börjar slå in.

De är helt utan ansvar, ty de har släppt munväder blott över tändernas stängsel, och ord är ej våld eller handling och ej ens konkreta.

Man kan alltid skylla ifrån sig med ord. Men du spådde det, Natan, och säkert bad du även Gud själv personligen om det.

Natan Nej, det gjorde jag inte.

David Dock yttrade du en förbannelse över mitt hus. Det är nackdelen, Natan, med att göra sig skyldig endast till ord. Man kan aldrig ta sitt ord tillbaka.

Din spådom förblir hopplöst oåterkalleligt uttalad.

Natan Ja, jag är medveten om det, och det vet min Gud att jag ångrar nu.

David Ej heller Gud tar ej någonsin något tillbaka.

Natan Dock kan även han ibland ångra sig.

David Endast när det är för sent.

Ej ens han kan ge oskyldigt drabbade Tamar oskulden tillbaka.

Natan Det medges.

David Och du föredrar ändå en sådan Gud framför kärleken?

50

Natan

Fresta ej Gud, konung David. Du närmar dig hädelsens område.

Du har fått lida tillräckligt. Gör ej saken värre.

Du har redan en gång gjort bort dig. Gör ej dig förtjänt av förvärrade olyckor.

David Din hopplösa förbannade olycksprofet! Kan du aldrig då komma med någonting gott? Måste du alltid vara så sur och så dyster?

Har du aldrig älskat en kvinna? Kan du aldrig sluta att vara så mördande tråkig?

Jag kvävs av den tunga tristess som du väver omkring mig i Herrens osaliga namn!

Natan David! Akta dig! Välj dina ord! Gud hör allt!

David Det är därför jag säger det. (en budbärare in, häftigt upprörd) Vad är det, din flåsande svettpump?

Budbäraren Ers nåde! Prins Absalom!

David Ja, din babian, vad är det med Absalom?

Budbäraren Amnon!

David Vad är det med Amnon? Vad är det med Absalom? Tala!

Budbäraren Ers nåde!

David Vad är det du lider av? Tunghäfta? Har du ej något att säga så stick!

Natan Låt den arme kuriren få tala.

Han har kanske någon upprörande nyhet som gör honom stum.

David Om den gör honom stum, varför kommer han då hit med nyheter?

Tala, förbaskade karl, om du har någon tunga i kroppen! (till Natan) Han tiger.

Natan Vad är det med Amnon och Absalom, arme kurir?

Budbäraren (skriker) Amnon finns inte mer! (skyndar ut) David Vad är detta?

Bat-Seba (in) Min konung, Jerusalem ropar och skriar. Ditt folk är i uppror.

Det verkar som om din son Absalom har tagit livet av Amnon.

David Min son! Nej, det får icke vara sant!

Bat-Seba Alla på gatan här utanför skriker om mordet på Amnon, din förstfödde son, och hans mördare Absalom.

David Absalom! Absalom! (sjunker ner på knä) Nej, det får icke så vara!

Min son! Min högst älskade son! (gråter men sansar sig och reser sig) Natan, gå ut och forska i saken. Tag reda på vad som egentligen hänt.

Natan Jag skall göra mitt bästa. (går ut, möts i dörren av Joab) David Min Joab, min bäste trotjänare och general, är det sant?

Joab Det är sant, att er son Amnon har dräpts av Absalom, om det är det som ni menar.

David O nej! (sjunker ner på knä igen) Brodern kränker sin syster och tar hennes oskuld, varpå hennes broder tar livet av sin egen broder.

Skall det vara kärlek? O Natan, står Gud bakom detta?

Natan Guds vägar är outrannsakliga.

David Vare sig han är den som straffar barnen i stället för brottslige fadern, jag själv, eller ej, skall ej detta få fortsätta. Amnon må ha fått sitt straff för att han kränkte Tamar, men nu måste Absalom straffas för mordet på Amnon. Jag vill aldrig mera se Absalom.

Låt honom denna natt lämna min stad och ej någonsin mer låta sig ses i Israel.

Vad mina söner har gjort är en skändlighet som aldrig får göras värre.

Min älskade Absalom vare dömd fredlös i landsflykt så länge han lever.

Joab Min konung har talat, och det skall så bli som han önskar.

David Förkunna det redan i kväll, Joab.

Joab Det skall så bli. (går) David Natan, vad har du mera att säga? Hur känns det att med obetänksamma ord ha begynt en lavin av olyckor som ingen kan hejda

51

Natan David

Natan David

Natan David Natan David Natan David Natan David

och som endast de mest oskyldiga drabbas av?

Jag förstår ej vad du menar.

Du gav mig en gång en förbannelse. Se hur den nu kostar mina oskyldiga barn deras ära och liv medan jag, som var den du förbannade, alltjämt är konung i orubbat bo, och det var ändå jag blott som syndade.

Det är ej min sak att döma men Herrens allena.

Och varför fördömde du någonsin någon då? Om det är så, så låt Herren tigande döma, och döm icke själv!

Om Gud tiger – varför tiger ej hans profeter?

Jo, därför att de älskar gräl och att skaffa sig makt och prestige över dem som har makten som de aldrig själva kan få och som de blott kan missbruka om de får hand om den!

Gå ut i fria naturen och finn där din Gud, men låt människor leva i fred!

Konung, ni är klart överansträngd, och det kan man förstå genom era barns olyckor.

Gör dem ej värre med att gå omkring här och tjata!

Du kan dra åt helvete nu med din Gud! Du gör ej saken bättre.

Det kan jag ej så länge du är här med dina onda förmågor.

Nu går jag.

Och det är det bästa som du gör idag.

Ni är säkert på bättre humör om en vecka.

Det sägs ju, att alla sår läkes av tiden.

Försvinn, din skenhelige falske profet och gemenaste hycklare! (kastar föremål efter Natan, som flyr fältet) Absalom! Absalom! Ack, min son Absalom! (på knä i förtvivlan)

Scen 5.

Joab

Var bara försiktig. Han är ej så farlig som folk har fått för sig.

Var bara naturlig och rättfram, så skall dig ej något ont ske.

Kvinnan från Tekoa Men om han kastar saker på mig?

Joab Ni är klok. Ingen man respekterar förnuftet och klokheten som konung David.

Kvinnan Nåväl, men ni får stå till svars för mig efteråt.

Joab Vare det så. Du skall få för besväret precis det belopp som du önskar.

Kvinnan Jag gjorde det gratis om det säkert kom endast gott åstad.

Joab Gud vare med dig, min fru. Jag hör konungen komma. Nu går jag. (går) David (inträder) Är ni den där damen som så insisterade på att få se mig?

Kvinnan (på knä) Jag ber er om misskund, min konung!

David För vad?

Kvinnan Jag är änka, och min man är död. Han gav mig två välsignade söner som växte upp till två perfekta och redliga män, men så kom de i gräl med varandra, och de blev så arga att de kom i slagsmål, och då tog den ene den andre av daga.

David Och fanns ingen som kunde skilja dem åt?

Kvinnan Nej, ty de var helt ensamma ute på markerna. Han som var skyldig kom hem till mig och var förkrossad för det att han slagit sin broder ihjäl, men det värsta var att hela släkten, när de hörde om vad som skett, kom till mig och bad mig överlämna åt dem brodermördaren

52

så att de fick stena honom ihjäl såsom straff.

Men om jag gav dem min ende levande son skulle så ingen alls leva vidare och föra vidare min makes namn.

David Gå du hem, kvinna. Saken är klar.

Du kan vara helt lugn för din ende sons säkerhet.

Kvinnan Kan jag det verkligen?

David Inte ett hår skall på hans huvud krökas. Du skall få behålla den olycklige.

Det brott som han i vrede begått är alldeles tillräckligt som straff för den arme så länge han lever, ty han skall ej någonsin glömma det.

Kvinnan Tacksam är jag, men jag ber ändå om att få framlägga ytterligare ett ärende.

David Tala.

Kvinnan Om konungen är så god, ädel och nåderik mot de mest fattiga av sitt oroliga folk, varför visar han då icke nåd även inom sin egen familj?

David Kvinna, djärvt talar du som en Joab.

Kvinnan Jag vågar det, ty jag har fått nåd av konungen för min olycklige sons skull.

Och skulle då jag icke gengälda nåden med nåd och be konungen även bevisa sin egen olycklige mördarson nåd? Är det fel av mig att av min konung begära att han i sin rättvisa är konsekvent?

David Detta talar du ej av dig själv. Goda kvinna, bekänn: det är Joab som intalat dig att begära av mig vad du gör.

Kvinnan Ja, min herre, jag kan icke dölja det för dig. Han ingav mig allt vad jag sagt för att be dig ta Absalom åter till nåder. Men har han ej rätt?

David Så historien om dina två söner var bara en saga?

Kvinnan Ja, det var en liknelse, men antag att den var sann.

Hade du kunnat då hålla fast vid din bannlysning av din son Absalom?

Kan du för dig själv försvara din hårdhet? (reser sig) Nej, konung, det kan du ej, ty du är inom dig allt annat än hård och sträng. Ingen mänska som ser dig kan tro dig om någonting ont, ty du är ju som en Herrens ängel.

David Om Joab intalat dig detta så misstänker jag, att han står mycket nära här utanför och har min son i beredskap.

Kvinnan För dig, konung, kan man ej dölja en hemlighet.

David Kvinna, vad väntar du då på?

Gå genast och hämta min son och den skojaren Joab!

Joab (inträder med Absalom) Min konung, vi är redan här.

David Min son Absalom!

Absalom (knäböjer för David) Fader, om du hos mig finner den ringaste missgärning må du på fläcken här döda mig.

David Nej, min son, res dig. Jag fruktade stort för att åter få se dig, ty alltför väl visste jag hur svag jag skulle bli för dig.

Jag kan aldrig göra dig någonting ont, vad du än gör mot mig eller andra.

Så lev, min son Absalom, och njut av livet så länge du lever, ty jag ger dig livet tillbaka och det utan reservationer.

Ej någonting får längre komma emellan oss.

Var den du är, landet Israels vackraste stoltaste yngling, och gör din karriär i full frihet och utan inblandning från andra.

Du är åter landets förnämaste konungason, och det skall du förbli i historiens annaler så länge de vittnar om sanningen. Älskade son, vi skall aldrig mer bli separerade av ett ont öde som gavs oss av onda profeter.

Joab Väl skötte du dig, goda kvinna.

Kvinnan Jag visste att segern var vunnen när han utan tvekan gick på min historia.

53

Joab Kvinnan Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom

David Absalom

David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom David Absalom

Kungen är nåderik, men endast fruntimmer kan få den nåden att blomma.

I godhet allenast kan kvinnor mer listiga vara än män.

Far, förlåt mig.

Min son, jag har alltid känt att vad du gjorde var rätt hur upprörande det än var för hela Israel.

Mår Tamar väl?

Hon blir aldrig en oskuld igen, och vi får vara glada om hon kan bli gift.

Jag förstår ej vems felet var.

Skyll på din fader som bannlyste dig för att du tog en rättmätig hämnd.

Men ta ej lagen i egna händer en annan gång.

Och om den lagen åsidosätts fler gånger? Jag kan ej tåla flagrant orättvisa!

Det hedrar dig.

Du måste tåla mig, far, ty jag är sådan.

Jag hoppas blott att det tålamod jag haft med dig även övriga folket skall visa.

Jag struntar i folket så länge du älskar mig.

Lita på det att jag älskar dig.

Och hur mår Bat-Seba?

Och varför frågar du efter din styvmor? Är hon alltjämt din älsklingshustru?

Vad angår hon dig?

Och hur är det med Salomo, din lille älsklingsson?

Absalom, varför så fränt ställda frågor?

Jag undrade bara. Du är ännu svag, fader, svagast för dem som är mest angelägna om att komma hela ditt rike på skam.

Vad betyder en sådan insinuation?

Det har Natan själv sagt, din profet, att om Salomo en dag blir konung går Israel åt helvete.

Och varför skulle Guds heliga folk gå åt helvete om min mest menlöse son skulle bli min arvinge?

Det vet jag icke, men det har vår vän Natan själv profeterat.

Jag varnar dig bara, min fader, för din egen svaghet.

Dem som du mest älskar skall bli din och landets ruin.

Skulle jag därför upphöra med att vinnlägga mig om att bli känd som en kärlekens konung?

En kärlekens konung? Ha! Den som blott älskar blir oduglig såsom soldat.

Vad ett land mest behöver för att kunna leva i fred och utbreda sin makt är soldater.

Den som bara älskar går under.

Jag påstår med säkerhet motsatsen.

Då får vi se, far, vem av oss som vinner och som visar sig hava rätt.

Jag skall göra mitt yttersta för att bevisa min tes.

Med att icke försvara mig skall jag bevisa min egen tes' eviga giltighet.

Du är en kvinna.

Nej, du är en dåre om du hyllar våldet.

Jag föreslår följande vad. Om jag vinner så får jag ditt rike, men om jag förlorar behåller du det.

Ingen av oss kan någonsin få det, ty det tillhör Gud. Då har du redan uppgivit det och förlorat det.

Far, du är såld redan om inte redan en död man.

Min son, driv ej din stackars dårskap för långt.

Vem är dåren? Jag menar att det är den som ej försvarar sig.

54

David Absalom Joab Absalom David Absalom David Absalom Joab David Joab David

Och jag menar att det är den som först tager till våld.

Döm emellan oss, Joab.

Jag kan icke ta er dispyt på fullt allvar.

Låt bli då. Det här blir en sak mellan dig och mig, fader.

Så må det bli såsom du vill.

Tack för återupprättelsen av mig.

Jag står till din tjänst när du vill.

Tack för det. (går) Jag hoppas han bara ej hittar på någonting dumt.

Joab, du återgav mig min son. Tag ej honom ifrån mig på nytt.

Varför skulle jag det?

Det kan jag inte svara på ännu, men jag fick en aning om att du ändå kanske skulle bli hans och min domare.

Joab Skitprat, min konung.

David Jag hoppas det. (går) Joab (till kvinnan) Du skall nu få din belöning.

Kvinnan För vad? För att jag gav den vildaste konungasonen hans våldsmakt tillbaka?

Den ädlingen skall icke dra sig för någonting.

Joab Du skall ändå få allt vad du begär.

Kvinnan Då begär jag blott ett.

Joab Vad är det?

Kvinnan Att min man och min son aldrig mer tas ifrån mig för att nödgas dra ut i kriget.

Joab Jag trodde du ville ha pengar.

Kvinnan Jag önskar blott trygghet, och kriget är trygghetens endaste fiende.

Joab Jag kan ej tillåta undantag i militären. Om någon fick frisedel så skulle alla strax kräva det.

Kvinnan Joab, jag trodde ej bättre om dig. Då går jag hem helt utan belöning.

Joab Du får gärna pengar.

Kvinnan Behåll dina maktens förbannade pengar för dig och din jävla armé!

Och det hoppas jag, att ni får nöjet att slakta varandra i inbördeskrig! (går) Joab Ja, det säger jag bara, att den allra mest fasaväckande fienden ej är en överväldigande fientlig härskara utan en ensam och vapenlös kvinna som ej saknar skäl för sin vrede. (går)

Akt IV Scen 1.

Natan David

Natan David Natan David Natan David

Förlåt mig, dyre konung, men jag menar faktiskt allvar.

Ingenting är allvar, gode Natan. Allt är blott en lek och särskilt politiken.

Makten endast leker med envar som strävar efter den, och den som leker med politikerna, den som drar i trådarna som idiotpolitikerna aldrig ser, är Gud. Men, herre, han har faktiskt redan vunnit halva Israel för sig.

Han menar icke allvar. Vi har bara slagit vad.

Om vad? Om ni har slagit vad om livet är det ej en lek att skämta om.

Om livet är allvarligt vill jag icke leva. Allvar kallas allting sådant som blott är för tråkigt.

Men hans uppror kan precis i vilken stund som helst med dödlig verkan bryta ut.

Min Absalom skall aldrig ta till vapen mot sin fader, lika litet som jag själv drog svärd mot Saul.

55

Natan David

Men han skall dock förgöra er om han får hålla på.

Så tala honom då till rätta, gode Natan.

Det är du ju som har ingett honom den idén att jag ej värd är kungakronan efter vad jag gjort med Bat-Seba. Om du har odlat ormen i hans hjärta kan du även operera bort den.

Joab (plötsligt in) Konung, ni är tvungen att nu genast fly.

David Och varför det?

Joab Det kan ni med att fråga? Kan ni med att spela blind i dagens läge?

Kan ni låtsas om att vara omedveten om er herr son Absaloms gudlösa stämplingar?

David Min pojke bara leker. Han inbillar sig att han kan vinna vadet.

Joab Vilket vad?

David Vi två slog vad om makten här i landet. Jag slog vad med honom om att kärleken var maktens överman.

Joab Min konung, är ni redan bliven såpass gammal att ni börjar bli senil och dilla?

Man slår icke vad om makten. Man försvarar den.

David Mot vem? Man kan ej den försvara emot kärleken, om kärleken är den som är utmanaren.

Joab Ni har fått kärleken på hjärnan. Konung, det är icke dags nu att filosofera. (till Natan) Han är inte riktigt klok.

Natan Det är nog Bat-Seba som han har fått på hjärnan.

Ja, jag avrådde bestämt ifrån det ifrån början. Det kan alla vittna om.

Joab Den helige ont profeterande profeten är allena alltid utan skuld.

Min konung, (klappar i händerna framför David) det är dags att vakna upp!

David Vad är det med dig, Joab? Slår du flugor?

Joab Sanningen att säga skulle jag helst slå min egen kung på käften så han kunde vakna.

David Men jag är ju vaken, Joab. Är du riktigt klar i knoppen?

Joab Konung, Absalom gör uppror.

David Ja, det säger alla, men han leker bara.

Joab Det är ej en lek att öppet bruka våld mot Israel.

David Drar han i strid då mot sitt eget folk? Det kan du ej inbilla mig.

Joab Det gör han icke ännu.

David Ja, där ser du. Erkänn själv att du är offret för din egen inbillning.

Joab Han har utropat sig som kung i Hebron.

David Då har gossens lek slått över till ren dårskap.

Om han har utropat sig till konung slutar han som hovnarr.

Joab Han har fått som tjänare och rådman din vän Ahitofel, som har övergått till honom.

David Är det sant?

Joab Och enligt senaste kuriren tågar din son nu emot Jerusalem med en armé som större är än din och mera väl disciplinerad.

David Det kan icke vara sant. Din stackars narrprofet, du gode alltid ont predikande ohängde Natan, kan det vara sant att självaste Ahitofel har lämnat mig för att predika uppror i min lättförförde älsklingssons fåfänga smickerhungriga omogna öra?

Natan Det är sant, tyvärr. Han sade själv till mig att han långt hellre tjänade en man än Israels krönte gamle narr.

David Profeter talar alltid sanning. Hur långt ifrån Jerusalem är den förrädiska armén, som vågar tro att ett inbördeskrig i Israel är någonting att skämta med?

Joab En dagsmarsch.

56

David Joab David Joab

Vad skall jag göra?

Du kan bara göra en sak.

Vad? Förkunna för din son, när han har kommit hit med härmakt, att han vunnit vadet.

David Joab, det är inte dags att skämta nu. Kan vi försvara Sions berg mot Absalom?

Joab Det är för sent att samla här en duglig och tillräckligt stor armé.

Om du vill slåss med Absalom så måste du först fly till andra sidan om Jordan.

David En neslig flykt från ett helt livsverk. Du ber mig att övergiva det mest ädla, rika och civiliserade samhälle som har skapats av en konung i historien.

Joab Skeppet kanske inte sjunker om du hoppar av.

Natan Jag finner Joabs råd det enda kloka. Låt din stackars son få skena ruset av sig.

När han blivit fet på dina kvinnor, konung David, så blir det en lätt sak att ta honom rakt på sängen.

David Du ber mig att låta honom få mitt harem?

Joab Det är i vart fall dessvärre oundvikligt.

David Ut! Jag trängtar efter luft!

Joab Skall kungen icke ge en order?

David Samla alla mina män som du kan nå. Vi rider ut från Sion genast.

Joab (bugar sig) Konung, åter känner jag igen dig. Och var skall vi samlas?

Får jag föreslå att vi nu gör gemensam sak med Ammons barn?

David Ja, låt oss göra det. Ty när det gäller segern är ej någon hedning mindre än en jude om han blott är pålitlig som bundsförvant. (de gå ut)

Scen 2. Utanför staden.

David Budbäraren David Budbäraren

Nå, min budbärare, vad säger Absalom?

Intet hopp finnes.

Intet hopp?

Han ber hälsa, att han hånar den narr som vågar kalla sig en konung blott för att han har en krona, att han föraktar den fader som vågar kalla sig fader efter att ha älskat andra än sonens moder, att han hatar den jude som gör anspråk på att vara bättre än andra judar, att han spottar på den människa som vågar kalla sig helig i stället för att endast förbli en människa, och att envar som följer dåren och nidingen David av honom endast har förföljelse och död att vänta.

David Han ämnar anfalla Jerusalem?

Budbäraren Och bränna ner den till aska, om David dröjer kvar där.

David Då måste vi lämna Jerusalem.

Gyllene stad, farväl. Mitt älsklingsnöje det var att förgylla dig, och mitt livs största sorg är det att behöva lämna dig.

Men jag lämnar dig blott för att du skall leva, ty din konung kan blott, om han stannar kvar hos dig, betyda döden för dig.

Lev, min älskade stad, och lev, mitt älskade folk, och se din konung som detroniserar och utplånar sig själv för att du skall skonas.

Endast den högsta makten i landet är det landets säkerhetsrisk.

Må Gud skona landet på det att han desto mera må slå mig.

57

Ittai

Icke så, min konung. Med dig går Israel ut ur Jerusalem.

Endast du är vår konung så länge Israel lever.

David Vad nu, Ittai? Följer du mig? Följer du dåren mot din egen död?

Nej, min vän, stanna i Jerusalem med din familj på det att du må leva och dina barn få skåda framtiden. Följer du mig skall du kanske dö på slagfältet slaktad av Absaloms självpåtagna makt. Nej, satsa du på säkerheten och stanna i Jerusalem.

Finner Absalom dig där skall han skona dig och de dina liksom hela staden blott för att jag övergivit den. Endast vid min sida kan du riskera döden.

Ittai Min herre må ursäkta mig, men jag har ej något val.

Varje människa med något gott i sig måste föredra döden vid Davids sida framför livet vid Absaloms.

David Då är du lika galen som jag och som varje riktig jude.

Följ då mig, stackars dåre, in i evigheten. (Prästerna bär förbi Förbundsarken.)

Bär Arken tillbaka in i staden! Jag vill att Gud stannar där och ej följer mig!

Sadok Men, min gode fader, Absalom vet ju att vi präster står på konungens sida mot våldet.

David Och varje vettig människa vet, att ingen mänska är så försvarslös som en präst om han väljer fel sida i politiken! Gå genast tillbaka till staden med Förbundsarken och Gud, så att Gud desto säkrare skall skona staden, och om Absalom där finner er med Arken skall även Absalom desto säkrare skona er.

Sadok Har du då makt över Gud, herre?

David (allvarligt) Sadok, det är enbart av politiska skäl jag ber dig återvända.

Du har ju två söner. Låt dessa vara mina främsta spioner i min stad.

De skall meddela mig allt som är värt att veta om Absaloms förehavanden, och det kan de endast få veta om du öppet tjänar Absalom utan reservationer.

Sadok Du vill då dräpa din son Absalom?

David Aldrig i livet! Inte ett hår skall krökas på hans huvud!

Politiken är ett spel, Sadok, som aldrig är allvarligt utan alltid blott en lek, och som man endast kan förlora livet i om man begår det enda misstag som kan begås i politiken och som är att man tar den på allvar.

Spela du med i spelet och håll masken!

Sadok Om det är min konungs vilja går vi tillbaka med Arken.

David Väl talat, Sadok! Gå i frid och lev väl!

Husai (kommer emot David med sönderrivna kläder och nersmutsad) Min konung, att jag skulle få se er i detta tillstånd!

David Vad menar du, Husai? Se till ditt eget tillstånd!

Husai Min konung en landsflyktig tiggare!

David Och vad är du själv? En högtidsklädd brudgum?

Husai Jag är min konungs tjänare, som gråtit i tre dagar av sorg över min konungs förnedring och landsflykt! Av sorg över Israels kommande olyckor, som bebådas av Davids, har jag sönderrivit mina kläder, fastat, strött aska i mitt hår och gråtit blod och förbannelse över ungdomens självsvåld!

David Dock har ingen som du älskat och dyrkat Absaloms skönhet.

Husai Den skönheten har förfört hela Israel! Ack, om jag fick skalpera hans vackra hår, den präktigaste ynglingamanen i Israel!

David Om du älskar Absalom, så gå till honom.

Husai Ni driver med mig, herre.

David Nej, min vän , du kan faktiskt hjälpa mig och Israel. Du allena är slugare än Absaloms tjänare Ahitofel. Du allena har älskat Absalom mer och förtjänat hans gunst mer än den slipade Ahitofel.

Gå till Absalom, tjäna honom, och gör Ahitofels råd om intet.

58

Husai David Husai David Siba David Siba David Siba David Siba David Siba David

Siba David

Simei David Simei

David Simei David Simei David Simei David

Så kan du bäst tjäna mig och Israel.

Herre, med glädje skall jag göra vad du ber mig om, ty som soldat i din tjänst skulle jag föga vara dig till glädje.

Jag vet det. Tjäna därför Absalom i stället och lev.

Jag skall bli hans farligaste snara!

Jag vet det. (Husai går.)

Men vad är nu detta? Vad gör du här, Siba, utan din herre?

Min herre Mefiboset är kvar i Jerusalem, herre. Överger Jonatans son sin tjänare David?

Ja, men jag följer med eder.

Vad sade Jonatans son till dig?

Han hoppades få återfå sin fader Jonatans rike när kronan togs från David.

Du ljuger, din hund!

Nej, jag talar blott sanning, och många tänker som han.

Vad menar du, hund? Tala!

Jag menar att många tror att de kommer att få det bättre under Absalom än vad de hade det under David, ty det har Absalom lovat.

Alla politiska löftesgivare är förrädare mot folket, bedragare mot Gud och skändare av rätt och sanning. Ingen kan lova vad han icke kan ge innan han kan ge det.

Har då makten redan så gått Absalom åt huvudet att han tror sig kunna vinna ett folk med bara ord? Hur kan en politiker vara så dåraktig, och hur kan någon tro på en sådan politiker?

Om du talat sant, Siba, och om Mefiboset, Jonatans son, förkastat mig med avsikt, så blir allt vad han äger ditt.

Jag tackar er, min herre.

Och dra åt fanders sedan!

Jag tål icke dessa opportunister, som sluter sig till den de tror att vinner bara för att få vinna någonting själva. För en opportunist finns varken lag eller rätt utan enbart den egoistiska utsugningsprincipen.

Därför är en stats värsta fiender alltid opportunisterna inom den själv, som tror att de kan styra makten med att hjälpa vem de behagar till makten men som just därmed endast lyckas leda hela Israel åt helvete. Åt helvete med dig, din fadermördare och kungabastard!

Rätt är det åt dig att du sålunda tvingas i landsflykt!

Vem är du, som så argt kastar stenar på mig, och med vilken rätt förbannar du mig?

Med all rätt i världen, din förbannade buse, som satt dig över alla andra!

Med förståndets rätt, med lagens rätt, med logikens rätt och med historiens rätt!

Ty du tog makten från Saul, och därför tar nu Gud makten från dig!

Du tog livet av Saul, och därför skall Gud ta livet av dig!

Du bringade Sauls familj i olycka, och därför skall din familj förföljas ihjäl!

Du försköt Sauls dotter, och därför skall ditt konungahus dö ut!

Du tog livet av Sauls bäste son Jonatan....

Sluta!

Och därför skall Gud ta livet av din bäste son Absalom!

Nej! Jo! Men först skall han göra honom till konung, och först skall alla dina hustrur kränkas av honom....

Nej! Jo! Och först och sist skall han kränka din älsklingshustru Bat-Seba!

Nej!

59

Simei

Ur vägen, förbannade parasit av Juda! Du har ensam förlett hela Israel i olycka! (kastar sten och jordklumpar på David) Abisai (till konungen) Ska vi klå honom?

David Nej. Låt honom hållas. Den jude skall aldrig födas som icke från födelsen skall betraktas som helig. Och vad mera är, denne jude har alla skäl till att förbanna mig, ty han är en släkting till Saul, om jag inte tar fel.

Simei Det är sant, din förbannade uppkomling!

Saul var Benjamins barns största stolthet efter förnedringen under domarna, och du berövade oss den stoltheten och gav den åt Juda i stället!

David Sannerligen säger jag dig, du fromme benjaminit, att Juda och Benjamin aldrig skall skiljas åt från Jerusalem när de andra tio stammarna skall göra det.

Om Israel går under skall Juda och Benjamin ensamma tillsammans bestå och vara Israels religion trogna.

Simei Det hjälper inte vad du säger, din förtappade bigamist!

Med dig skall hela Israel gå under, och det blir ditt fel!

David Ja, kasta du stenar på mig bara. Gissla mig och stena mig, misshandla mig och häng upp mig på trä, ty därtill allenast är jag född, på det att jag genom att aldrig försvara mig mot orättvisan må bära vittne om kärleken, som allena skall besegra allt och även Israels fiender sedan Israel har gått under.

Den konung som Israel hånande skall kröna med törnen skall i sin kärleksfulla försvarslöshet bli hela världens konung i evighet.

Abisai (till några soldater) Kör bort dåren. Han irriterar konungen.

David Icke alls, Abisai. Låt dåren förbanna sin broder.

Det är bättre att det som är ont kommer ut än att det undertrycks för att senare desto grymmare explodera. Låt du honom kasta sina stenar, och var glad för att han inte kastar dem på dig. Du, som vill bruka våld på honom, kommer billigt undan, medan jag, som han missbrukar, får stå för fiolerna, som blir ännu dyrare för mig senare om du nu ger mig dåligt samvete med att straffa hans rimliga mänskliga känslor.

Simei (fortsätter kasta grus och stenar på David) Förbannade konungamördare!

Förbannade skändare av Israel! Förbannade sonmördare! Hör du mig, David?

Hör du mig, Israel? Här är mannen som skilde Israel från Gud, som berövade Israel Gud med att göra sig till gud i Guds ställe!

Och förbanne mig om han inte till slut skall krönas med den vanärans törnekrona som han förtjänar med sitt hädiska leverne!

Scen 3. Davids palats i Jerusalem.

Husai Absalom Husai Absalom Ahitofel

Absalom Ahitofel

Hell Absalom, judarnas konung!

Vem är väl du? Var du icke en av min faders trognaste tjänare?

Ja, men som jag har avfallit från honom och tillfallit dig, så skall hela Israel överge honom för att följa dig.

Vad menar du, Ahitofel, om denne man? Kan vi lita på honom?

Han är en opportunist som alla andra som följer dig.

Han menar sig ha handlat klokt i att ha övergivit din fader, när denne flytt och förlorat, för att följa dig när du vunnit Jerusalem.

Kan vi lita på honom?

En opportunist kan man alltid lita på så länge man segrar.

60

Absalom

Så välkommen då, Husai, att tjäna mig som du tjänat min fader.

Må du jämte Ahitofel vara min främste rådgivare, liksom ni båda var min faders främsta rådgivare.

Vad råder ni mig nu till att göra?

Ahitofel Gå först och främst in till din faders hustrur och kränk dem offentligt, så att Israel förstår att du erövrat din faders harem.

Absalom Ett klokt råd, och det skall bli mig ett nöje. Och sedan?

Ahitofel Förfölj din fader, hinn upp honom innan han hinner övergå Jordan och samla sig, och förgör honom.

Absalom Ett gott råd. Vad säger du, Husai?

Husai Jag är icke av samma mening. Ta det lugnt, Absalom, och ägna dig först och främst åt din faders kvinnor. Samla därefter i lugn och ordning dina härskaror så att ni sedan grundligt kan ta i tu med din faders anhang.

Ty du vet ju, att alla de främsta och segaste kämparna i Israel har följt din far, de samma, som under många långa år följde honom och stred med honom i öknen under ändlösa umbäranden. Dessa män härdades då till fruktansvärda krigsmän starka som björnar och modiga som lejon och listiga som vargar, och de har aldrig glömt sina lärdomar från de hårda åren.

För att klara av dem måste du först samla en tillräckligt stor övermakt så att du säkert bortom allt tvivel kan besegra dem.

Ahitofel (fattar genast) Vill du ge David tid till att samla sig?

Husai Nej, jag vill ge Absalom tid till att bättre förbereda sig. Just nu festar alla hans män kringspridda i Jerusalem på varje krog och med lösa fruntimmer.

Låt dem äta sig mätta först så slåss de bättre sedan.

Ahitofel Hör inte på honom, Absalom. Han vill ge David tid till att komma över Jordan.

Husai Hör inte på honom, Absalom. Han bara förtalar mig.

Absalom Mina herrar, mina herrar, ni är bara mina rådgivare, och jag allenast äger rätt att fatta avgörande beslut. Båda era råd är goda.

Ahitofel Kalla för Guds skull då genast samman dina män och sätt efter David innan han hinner samla sina män!

Absalom Skulle jag avbryta mina män mitt i avnjutandet av deras belöningar?

Jag lovade dem mycket för att få makten, och nu tar de ut sina belöningar.

Avbröt jag dem däri skulle jag få dem emot mig, och de skulle beskylla mig för lögn och bedrägeri. Jag vill ej bli en tyrann som min fader.

Ahitofel Men fattar du då inte, att denne man bara är ute för att snärja dig med falska råd för att rädda din fader och hjälpa honom till seger över dig?

Absalom Min vän, det var en långsökt beskyllning. En sådan list hos en annan kan bara en så listig hjärna som din tänka ut.

Ahitofel Fråga honom själv, om han inte far med bedrägeri!

Absalom Lugna dig, Ahitofel. Du är för misstänksam. Om Husai far med falskhet så bevisa det. Om han gör det så skall det nog visa sig med tiden, och i så fall skall han få sitt straff. Men om du inte kan överbevisa honom om falskhet så skall han ej heller lagvidrigt straffas. Och av era råd finner jag Husais vara det klokaste.

Jag vill ej väcka ont blod hos mina män med att störa dem i deras förlustelser innan de har blivit mätta, och själv vill jag även förlusta mig ordentligt innan jag förföljer min fader. Du har ju själv rått mig till att först av allt ta vara på hans damer. Och vid min själ skall Bat-Seba och hennes son få känna att de lever, om jag finner dem! (går) Ahitofel Erkänn, din skurk, att du far med list!

Husai Skulle jag? Vad får dig väl att tro något sådant?

61

Ahitofel Husai

Din bedrägliga uppsyn, din förbannade opportunist!

Opportunist? Jag? Jag lovar att jag är hederligheten själv.

Opportunisten här är du.

Ahitofel Jag opportunist? Dra åt helvete, din förrädare!

Husai Förrädare kan du vara själv!

Ahitofel Jag tror inte ett ögonblick på ditt goda uppsåt.

Husai Ditt onda uppsåt är värre.

Ahitofel Jag har skänkt Absalom makten! Utan mig hade han aldrig segrat!

Husai Och genom att han följer mina råd får han behålla den så länge som möjligt.

Ahitofel Vad menar du med 'så länge som möjligt'?

Husai Tills han dör, din dumsnut! Gick han ut nu och störde sina män bland bordellerna skulle de slakta honom genast!

Du vet inte hur man handskas med soldater!

Ahitofel Du är ingen politiker.

Husai Och du är maktlös som politiker.

Ahitofel Det är ditt fel. Genom att han inte följer mitt råd hinner David komma undan och samla sig, och då är det ute med Absalom.

Husai David har svurit att aldrig försvara sig mot sin son.

Ahitofel (inser att spelet är förlorat) Här råder högre makter än mina.

Jag har ingenting annat att göra än att gå hem och lägga mig.

Husai Ja, gör du det, och dröm sött! Någon politiker blir du aldrig, om du eftersträvar makten.

Ahitofel Jag ville bara ge den åt Absalom.

Husai Han ville hellre ha sin faders harem.

Ahitofel Det var jag som gav honom det, och det blir både hans och min undergång.

Husai Ger du upp redan?

Ahitofel Alltför klart ser jag hur det kommer att gå. Lev du och råd Absalom till döds, om du får leva så länge.

Husai Min önskan är att både han och David får leva.

Ahitofel Då är du en naiv idealist som önskar mera gott än ont.

Jag var en kall realist vars realism har åstadkommit mera ont än gott.

Farväl, Husai. Israel ser mig inte mer.

Husai Jag beklagar, Ahitofel, att det måste gå som det går.

Ahitofel Det beklagar jag också, Husai. Du älskade Absalom och det blir hans död.

Jag hjälpte Absalom, och det blir min död. Farväl.

Husai Gör bara ingenting dumt.

Ahitofel I politiken är dessvärre dumheten ofrånkomlig. All politik börjar, slutar och avgörs med dumhet. Den dumme i detta fallet är Absalom, vars dumhet redan har blivit nästan hela Israels ruin.

Den dumheten får icke bli värre. Därför demissionerar jag. (går) Husai Farväl, ädle man. Må ditt offer för Israels välfärd icke gå helt obemärkt förbi.

Scen 4. Mahanaim.

Natan David Natan David Natan

Min konung, Ahitofel är död. Är han död? Hur dog han?

Han hängde sig.

Ett ovärdigt slut på en värdig man. Varför hängde han sig?

Av den vanliga anledningen.

62

David Natan David Natan David

Viken vanliga anledning?

Anledningen till alla självmördares död.

Vilken är den?

Den som ingen vet.

Din narr, du är snart lika fnoskig som jag. Du som är gammal borde väl inte föregå med dåligt exempel och bli senil före mig? Är Joab här?

Joab Han är här, min konung.

David Du anför den första truppstyrkan. Ni får stå för det tunga huvudanfallet som har till uppgift att splittra Absaloms här, liksom en kil klyver en trädstam och fäller den.

Joab Det ska bli min glädje och ära att få bli Absaloms första vedersakare.

David Men märk väl: skada honom inte! Är din bror Abisai här?

Abisai Jag är här, min konung.

David Du får leda det andra angreppet med den andra hären för att bistå din broder och hans här om de skulle komma i kläm. När Joabs anfall anställt förödelse bland Israel och börjar svikta, då angriper du Absaloms vaknande motattack från vänster sida och slår så sönder hans högra flygel och driver den på flykten.

Abisai Jag önskar jag blir den som driver Absalom själv på flykten.

David Nej, det får du inte göra. Min son får ingen skada. Är den gode Ittai här?

Ittai Jag är här, min konung.

David När Abisai gjort sitt angriper du med din del av hären och krossar Absaloms vänstra flygel. Sedan borde ni alla tre tillsammans kunna fånga Absaloms återstående folk i en kniptång, och då är segern vunnen.

Ittai Vad gör vi med Absalom om vi fångar honom?

David Då rör ni inte ett hår på hans huvud. Vem som helst får i detta slag dräpas utom Absalom allena, ty han är min son, och hellre såg jag någon av er bita i gräset än honom.

Natan Ursäkta mig, gode konung, att jag blandar mig i militära angelägenheter, men dina direktiv verkar något motsägelsefulla.

Vad är det för mening med att angripa Absalom om ingen får komma vid honom?

Vad har en lejonjakt för mening om man ej får döda lejonet?

David Jag skall sedan med den sista delen av hären komma er alla tre till hjälp, och då skall jag ta hand om Absalom.

Joab Och vad skall du göra med honom då? Kröna honom till konung i Jerusalem?

David Nej, jag skall försonas med honom. Jag skall omfamna honom och kyssa honom och gråta över honom, och han skall falla ner till mina knän.

Joab Och om han inte gör det? Om han spottar dig i synen och säger: "Du är inte min far. Dräp mig om du är det,"? Vad säger konungen då?

David Han är min son!

Abisai Han är en landsförrädare som måste dö.

Ittai Ingen kan åläggas att skona honom på slagfältet.

David Han måste skonas! Jag skall själv på slagfältet kämpa mig fram till honom och sedan försvara honom mot alla som vill honom illa!

Han får inte dödas! (gråter) Natan (utbyter en blick med de andra, stiger fram) Min konung, ni är icke i form till att strida.

Lämna slagfältet åt mördarna och slaktarna, åt hökarna och rovdjuren, åt gamarna och vargarna. Ni är för god för att delta i slakten.

David (gråtande) Om ingen vill skydda min son måste jag få göra det!

Joab Ta hand om honom, Natan. Vi blåser nu till anfall. Kom, Abisai och Ittai!

Vi vet vad vi har att göra och bör ej dröja en sekund längre!

63

(går skyndsamt med Abisai och Ittai) David Vänta på mig! Låt mig få delta! Låt mig få leda mina män!

Natan (håller honom kvar med våld) Stoppa kungen!

David Absalom! Absalom! Min son! Min son!

Natan Han är galen! (David övervinns av ett antal soldater) Det är bättre för Israel, konung David, att hela Israel förgås än att du förgås med Israel.

David Det är mitt krig och ingen annans!

Natan Du vet mycket väl att ingen soldat kan följa en gråtande konung.

David Han är redan mördad som ett offer för Israels synder! Han är redan förlorad!

Hur många av mina söner skall jag behöva se gå till spillo innan din hemske Gud, Natan, tar sin vrede tillbaka?

Natan Detta har icke Gud gjort, David, utan det är bara Absaloms egen politiska dumhet som är skyldig till katastrofen.

En tjänare Slaget har redan börjat.

David Varför, Natan, är Gud ensam alltid oskyldig till katastrofer när han ensam kunde ha avstyrt dem?

Natan Denna hade även du kunnat avstyra.

David Hur? Natan Genom att genast från början straffa Absalom för hans mord på Amnon.

Du var alltid för snäll mot honom.

David Din Gud, Natan, är en hämndens Gud. Min Gud är en kärlekens Gud. Natan Det är samma Gud. David Nej, det är det inte, för min Gud är god, men din Gud är ond.

En god Gud kan inte vara ond, men din Gud är det.

Natan Din teologi är ett träsk som vem som helst kan gå ner sig i så till den grad att han till och med kan förlora grunden för sin tro och själva sin tro på Gud. David Den som vägrar tvivla kan icke tro.

Den som har fattat en ståndpunkt kan aldrig fatta någon annans ståndpunkt.

Endast den som kan tvivla på sig själv, på Gud och på allt kan någonsin förstå ett uns av Guds väsen.

Natan Du är galen, David. Hur går kriget, gosse?

Tjänaren Joab har slagit Absaloms här på flykten.

Abisai angriper fastän Absalom inte gjort något motangrepp.

Hans här verkar redan vara i upplösning.

Natan Seger, konung David! Ditt sista krig blir din största seger!

David Om mitt livs största smärta blir min största politiska seger vill jag inte längre leva.

Tjänaren Absaloms härskaror är i upplösning. De flyr i panik åt alla håll.

Nu angriper Ittai. Han vill vara med innan hela slaget redan är slut!

David Ser du Absalom själv någonstans?

Tjänaren Jag tyckte att jag såg honom fly med de andra.

David Om Absalom dör, Natan, så är för min del Gud död med honom, och jag bygger honom aldrig ett tempel.

Natan Akta dig, David. Du vet inte vad du säger.

David Jag vet alltför väl vad jag säger. Och jag säger dig, att du vet inte vad du talar om när du talar om Gud. Din Gud är en avgud som man bär fram offer till när det gått bra för en, som till en avgud, och som bara duger till att brännas upp om man gör fiasko politiskt.

64

Natan Tjänaren Natan David Natan David Natan David Tjänaren David Natan Tjänaren David Tjänaren David Natan Ahimaas David Ahimaas David Ahimaas David Ahimaas David Ahimaas David Etiopiern David Etiopiern David Etiopiern David Etiopiern David Etiopiern David Natan

Min Gud är en evighetens Gud som kan gråta blod med mig för en mans skull som Absalom men som inte kommer att lyfta ett ögonlock för att förhindra det avgudadyrkande stockdumma naiva Israels undergång.

Du är lika dum, Natan, som den Gud du tror på.

Bara dumhetens Gud kan någonsin vara en politisk Gud. Men den evige Guden är den evige politiske förloraren som aldrig kan gråta över politiska förlorare. Israel skall gå under, Natan, men Gud skall bestå.

Du dillar i din förryckthet, konung. Segern är klar.

Jag ser en budbärare komma.

Han kommer säkert med glädjebud om segern.

Den segern vill jag inte vara med om.

Han berättar kanske att Absalom undkommit.

I så fall är han en glädjebudbärare, och i så fall hör jag honom gärna.

Din böjelse och kärlek för din son har helt förhäxat dig.

Var rättvis, konung, och döm Absalom för vad han är!

Han är bara en människa.

Där kommer en budbärare till.

Två budbärare? Då kommer de med varandra motsägande nyheter.

Då är den förste en glädjebudbärare, och den andre kommer och förstör glädjen.

Vänta tills du hört dem.

Den förste är Ahimaas, prästen Sadoks son.

Han är en god man. Han kan icke bära fram onda nyheter. Vem är den andre?

Han är en lång man som är mörk som en etiopier.

Han blir min bane.

Här kommer Ahimaas. Välkommen, Ahimaas!

Jag tackar.

Vad kommer du med för nyheter?

Bara de bästa. Segern är vunnen. Ingen israelit vågar längre följa Absalom.

Och Absalom själv?

Vad är det med honom?

Var är Absalom? Är han välbehållen?

Det vet jag ingenting om. Jag vet bara att segern är total, och att jag själv ville vara den förste att bära vittne därom inför konungen.

Du vet något om Absalom! Vad döljer du för mig?

Jag vet ingenting. Joab skickade mig bara att berätta om segern.

Om vad du har sagt är hela sanningen så har du verkligen varit en glädjebudbärare.

Emellertid kommer här en budbärare till. (Etiopiern in, faller till Davids fötter.)

Seger! Seger!

Vad har du mera att säga?

Seger! Seger! Alla är flydda eller döda!

Och Absalom?

Absalom även!

Vad är det med Absalom?

Må det så gå med alla Israels och konungens fiender som det har gått med den uslingen Absalom!

Han är då död?

Joab själv rände tre spjut igenom honom till sin konung Davids ära!

Ge dig iväg, din förbannade neger, och visa dig aldrig för mina ögon igen om du vill behålla livet.

Nu blir han galen igen.

65

David

Nej! Gud är galen, världen är galen, och Israel är galet, men jag är icke galen!

Ta bort den där förbannade människan som så glädjestrålande har berättat för fadern om hans bäste sons skändliga död! O Gud, är du skyldig till detta?

Kan du se detta och skona dessa onaturliga människor, dessa skadeglada israeliter, denna opportunistiska ras av smickrare giftigare än paddor? Natan, är du en människa?

Kom aldrig mera för min åsyn! Jag förbannar dig och den Gud du tror dig ha monopol på!

Joab, hur kunde du! Du har gett mig all min makt, du stred med mig i öknen och var min tappraste broder under alla de hårda åren, och allt vad du gjort har endast befäst min makt, vars yttersta beseglande är det lömska onaturliga gudlösa mordet på det menlösa barnet Absalom! Min son, du har vunnit vadet!

Våldet har besegrat kärleken, och du, kärlekens yppersta barn, blev själv våldets offer!

Jag, som predikade kärlek och pacifism, blev busen som segrade genom våldet, medan du, som trodde på våldets berättigande, blev den försvarslösa kärleken som skändades ihjäl av denna brottsliga mänskliga värld, vars enda lag är dumhet.

Dumhet styr allt vad människan gör och hittar på, och förbannad i evighet vare människan för sin dumhets skull som hon skyler över med och ursäktar med att kalla den för politik!

Bort med er, allesammans! Jag tål aldrig se en människa mer! (de andra gå) O Gud, jag trodde att du var god. Absalom var inte min bäste son, men jag älskade honom, och det var tillräckligt för att han skulle bli skändad av världen.

Och jag är säker på, att om jag någonsin ger upphov till en son som föds utan synd, lever ett heligt liv och blir oförmögen till att göra något dumt, så skall du avrätta honom värre än någon annan människa på jorden. Nu vet jag att du är sådan, o Gud. Den du älskar skall människorna hata, men den som du hatar skall människorna älska, och han skall då bli människornas undergång. Din kärlek är den högsta kärleken men även den grymmaste. Varför måste kärleken, som alla uppfostras till att betrakta som det högsta goda, vara så grym?

Vem är jag att jag skulle gå till rätta med Gud? Jag är bara en jude, en av Guds utvalda folk, som därför bara inte får gå till rätta med honom.

Men över min sons döda lik, över hans meningslösa död och över våldets skändning av hans namn måste jag fråga så att bara du kan höra: lärde du då mannen att skända kvinnan blott för att du därigenom skulle få möjlighet till att skända mänskligheten?

Och tro aldrig att jag kommer att bygga ditt tempel. Det värsta som du kan göra mot ditt utvalda folk Israel är att få någon till att bygga ditt tempel.

Ty om någon bygger ditt tempel i Jerusalem någonsin, så lovar jag dig att det templet i så fall så länge det står kvar enbart skall bli till evig olycka för Israel.

Men vem är jag att lyfta min dödliga knytnäve mot den ende odödlige?

Jag är bara en medlem av hans utvalda folk, en av hans lags fångar, den som minst av allt får säga någonting. Och säger han någonting så att det hörs blir han av sådana som Natan stämplad som galning.

Och därför har ingen fått höra det heller, utom du själv, o Gud.

Scen 5.

En köpman Vad är det som händer egentligen?

En herde Ingen vet.

Köpmannen Det här borde vara en glädjedag för allt folket, men i stället ser jag bara förskrämda nunor överallt som går och gömmer sig. Är konungen död?

Herden Nej, endast Absalom är död.

66

Köpmannen Herden Köpmannen En tiggare Köpmannen Tiggaren Herden

Och var är då konungen?

Det sägs att han är galen.

Jag har då aldrig hört på maken!

Han är inte galen. Han bara sörjer och håller på att bli galen.

Vad säger du, tiggare?

Konungen sörjer ihjäl sig för att Absalom är död.

Han beskyller Israel för att ha dödat Absalom, och därför är allt folket skamset och bedrövat.

Köpmannen Jag har då aldrig hört på maken! (Joab inträder) Där är ju Joab. Herr general, vad går det egentligen åt kungen?

Joab Jag vet inte. Jag kom hit just nu och finner till min förvåning hela staden sänkt i sorg och alla människor skamsna och rädda.

Herden De tror att kungen blivit galen.

Tiggaren Han är inte galen, säger jag ju! Han bara sörjer ihjäl sig!

Köpmannen Det här luktar anarki på långt håll. Så här kan det inte fortsätta.

Då blir det värre än under Sauls värsta förfall.

Vi kan inte ha en konung som sörjer ihjäl sig för en rebells skull.

Vad säger du, Joab? Måste vi avsätta honom?

David (bakom scenen) Absalom! Absalom! Min son! Min Absalom!

Joab Om vi avsätter David får Israel aldrig en konung mer.

Köpmannen Men vi kan inte ha en konung som är mörk i bollen!

Sådant fick vi nog av under Saul.

Joab Du har rätt, gode köpman. Någon med klar hjärna måste sköta landets ekonomi.

Köpmannen Du sa det.

David (bakom scenen) Förbannad den dag då jag föddes!

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Varför uppenbarade du dig någonsin för Israel till Israels eviga olycka?

Joab Hör!

Köpmannen Vem är det som klagar?

Herden Det är den galne konungen.

Tiggaren Han är inte galen, har jag ju redan sagt! Han är bara tokig av sorg!

Herden Det är hans klagan som får Israels folk att rysa och skämma öronen av sig.

Joab Vi kan inte ha en gråtande kung.

Köpmannen Vi har honom och vi slipper honom inte.

Joab Han kan inte hålla på så här. (går in i huset till David, vars interiör upplyses för publiken. David har täckt över sitt ansikte.)

Vad är det för en käring som sitter här och lipar?

David (avtäcker sig) Är det du, Joab?

Joab Vad håller du på med egentligen?

David Jag fjärmar mig från världen.

Joab Det behöver du inte tala om för mig. Det vet hela Israel.

Folket frågar mig om du är död eller galen.

David Spelar det någon roll vilket?

Joab Vem tror du att du är egentligen? Den sinnesförmörkade Saul?

David Saul fick erfara lyckan att få dö tillsammans med Jonatan.

Joab Är du en man eller en kvinna?

David Ingendera, ty jag är blott en människa.

Joab David, jag står här och försöker tala förnuft med dig, men du bara driver med mig och flyr undan in i din dårskap. Vakna upp! (klappar i händerna framför honom)

67

David Joab David Joab David Joab

David Joab David Joab David Joab

David Joab David Joab David Joab David Joab

David Joab

David Joab David Joab David Joab David Joab David

Skräm inte bort flugorna. De har intet ont gjort.

Gråter du över flugor nu också?

Ja, de kan ju inte gråta själva.

Nu är det nog! Din självupptagenhet är värre än Abimeleks!

Fortsätter du så här blir du galnare än Saul!

Det är meningen.

Ditt ansvar då? Ditt rike då, som du skröt med att du hade gjort till världens högst civiliserade? Ditt folk då, som du skröt med att ingen kunde älska mera än du utom Gud? Din familj då? Bat-Seba då?

Salomo då? Israels framtid och ditt ansvar som ledare av Guds utvalda folk?

Tala inte om Gud med mig. Det har redan Natan fått sparken för.

Natan säger att Israel förlorat sin konung. Håller du på så här en dag till blir du avsatt, och folket skiter i dig och i Gud för alltid i fortsättningen!

Tala inte till mig om Gud. Vakna upp, människa! Betyder ingenting längre något för dig?

Min son Absalom betydde allt för mig, och honom tog du livet av.

Han var redan död! Han red själv ihjäl sig i panisk flykt i Gileads skog!

Han flydde som en hare fegare än en hedning och fastnande i sin panik i ett träd.

Han var redan upphängd i ett träd genom sitt eget förvållande!

Jag förkortade endast hans pina där i trädet. Är det sant vad du säger?

Vid Gud är det sant! Ingen hade kunnat få loss honom från det trädet.

Han hade hängt där tills han plågats ihjäl om jag inte gjort pinan kort för honom.

Det är Guds egen fingervisning. Han dog alltså mitt i flykten?

Han dog den mest vanärande död som en kämpe kan råka ut för.

Han fastnade i sin egen fälla.

Dock får han icke vanäras mera. Han har väl fått en anständig begravning?

Utom det stenröse som vi staplade upp över hans grav har han sin egen stad som han uppreste åt sig i Konungarnas dal.

Och vad hände med hans folk?

Inte en råtta sticker upp mer i Israel. Så fort Absalom var död gjorde jag slut på stridigheterna, och varenda israelit som följde Absalom drog hem till sitt, glad över att jag lät dem slippa billigt undan.

Du har varit klok och skonsam i all din grymhet.

När inte konungen kan vara vettig själv måste en annan vara det för honom.

Res dig nu, stackars kung, visa dig för folket och tala till dem.

Annars glöms du bort av Israel som en annan råtta och som en liten feg hare som Absalom.

Jag vill inte.

Du måste. Du är inget barn längre. Du kan inte sitta här och tjura.

Förr eller senare tröttnar Israel på det.

Lever Bat-Seba, sade du?

Ja. Klarade hon sig undan Absalom?

Absalom kom aldrig vid henne. Även Salomo är oskadd.

De drog sig undan och lyckades dölja sig.

Absalom skulle aldrig ha kränkt mina hustrur. Men om Bat-Seba och Salomo klarat sig undan honom helbrägda finns det ännu hopp.

Jag tänkte väl att du fortfarande var en man.

Jag måste få träffa Salomo, Joab. Han ensam måste bli min arvtagare.

68

Joab

Först måste du tala till folket. Dina plikter först, o konung.

Sedan får du älska Bat-Seba och Salomo.

David Salomo är min högsta kärleks barn. Genom honom blott finns det ännu hopp för Israel. Men jag måste uppfostra honom och lära honom mycket.

– Vad sade du, Joab?

Joab Folket väntar här utanför på dig.

David Vad vill du jag skall säga?

Joab Tala bara vänligt till dem, så att de förstår att du förlåtit dem.

David Förlåtit dem för vad?

Joab För att Absalom är död.

David Men det är ju inte deras fel. Det är ju mitt eget fel.

Joab Säg det till dem.

David Du har rätt. Det måste jag göra. (går ut. Tiggaren, herden och köpmannen reser på sig.)

Mina bröder, förlåt mig.

Tiggaren Konung David är konung igen.

Herden Kommer du ut till oss igen, konung David?

Köpmannen Vad kan vi göra för vår herre, konung David?

David Säg bara till mänskorna att jag sitter här i porten och väntar på dem, om de vill komma till mig.

Köpmannen Det gläder mig att konung David fungerar normalt igen.

Jag skall genast sprida nyheten i staden. (går) Tiggaren Välkommen hem, konung David.

Herden Vad kan vi göra för dig?

David Nej, säg i stället vad jag kan göra för er.

Tiggaren För mig räcker det om du sitter här med mig.

Herden Vi hade problem, men det är nu borta.

David Och vad hade du för problem, min gode man?

Herden Denna staden led av det problemet, att konung David vänt sitt ansikte ifrån den.

Detta problem spred sig som en farsot över hela Israel.

Ingen jude vågade längre gå utomhus så länge David satt och grät.

Men nu sitter David här hos oss och gråter inte längre.

Det betyder att hela Israel snart fungerar normalt igen.

David Min gode man, det är i så fall inte min förtjänst.

Herden Utan vems?

David Den värsta boven i Israel, som för tre dagar sedan tog livet av Absalom, lärde mig nyss att även en så förtappad varelse kan vara till nytta för sina medmänskor medan jag inte var det alls. Hans förtjänst är det som gav mig den läxan.

Herden Hela Israel sörjer Absalom för Davids skull.

David Och så skall Israel göra för evigt men icke för Davids skull utan för sin egen skull, ty Absalom dog upphängd på trä för Israels och Davids synder.

Herden Det där förstår vi icke.

David Nej, ni förstår det icke ännu, men den dagen skall komma då alla skall förstå det.

Inte ens jag själv har ännu helt förstått hela innebörden av den älskade Absaloms onödiga och tragiska offerdöd.

Men nu ser jag köpmannen komma tillbaka med klienter som vill söka mitt råd.

Maka på er, kära bröder, så att hela världen kan få plats i mitt hjärta.

Ty denna dagen skall icke få ett slut innan hela Israel har förstått att det nu först äntligen har fått sig en kung.

69

Akt V Scen 1. Jerusalem.

En kvinna En annan kvinna Den första

Om David är klok så kommer han aldrig mer tillbaka.

Vad får dig att tro det, Mirjam?

Israel är förtappat. Det blir aldrig något riktigt folk av Israel.

Vi är inte bättre än något annat folk i världen.

Den andra Men Gud då?

Den första Det hjälper oss inte, så gemena som vi är.

Först ställer vi till med inbördeskrig i Israel med att ge Absalom vår sympati, sedan låter vi David och hans män utplåna alla rebeller medan vi inte lyfter ett finger, och när David så har besegrat alla fiender för oss så gör ingen något för att kalla David tillbaka till Jerusalem.

Vi förtjänar inte att ha en konung över oss.

En tredje Stred din man för Absalom eller David?

Den första Han tog parti för Absalom, gick sedan över till David och gick sedan hem igen, för hos David fick han ingenting att göra.

Den andra Om inte David kommer tillbaka blir det synd om oss, för då blir Joab diktator över Israel.

Den tredje Det Gud förbjude!

Simei (inkommer) Res er, kvinnor! Vet ni inte att konungen kommer?

Den tredje Vilken konung?

Simei Det finns bara en konung i Israel evinnerligen, och det är David.

Den första Hjälpte inte du till med att jaga ut honom härifrån?

Simei Jo, men det var då det. Då lämnade han Jerusalem. Nu kommer han tillbaka.

Kvinnorna Ja, se karlar! (David kommer med följe) Simei Hell dig, store konung!

David Vem är du?

Simei Jag är bara Simei.

David Kastar du inte stenar och grus på mig längre?

Simei Nej, varför skulle jag göra det?

David Därför att jag är Israels konung.

Simei Det är väl ingen anledning heller?

David Det var en alldeles tillräcklig anledning senast vi sågs.

Abisai Skall jag stöta ner honom och ge honom betalt för gammal ost?

David Lika hatisk fortfarande, Abisai, efter allt vad som har passerat?

Märk väl, att denne man var den siste som lämnade mig när jag drog ut från Jerusalem, och han är nu den förste på plats att hälsa mig välkommen tillbaka.

Bör han icke därför snarare tackas och omfamnas för sin glada välkomsthälsning?

Kom inte med dumheter en gång till, Abisai. Men vem har vi här?

Vem är denne lurvige smutsige luffare som med bedrövlig uppsyn kommer mig till mötes?

Känner jag icke igen den mannens haltande? Är det icke Jonatans son Mefiboset?

Mefiboset Den samme, min herre.

David Varför i all sin dar ser du så bedrövlig ut, Mefiboset?

Mefiboset Jag har inte tvättat mig eller rakat mig sedan min herre lämnade Jerusalem.

David Och varför inte det då?

Mefiboset Av sorg och oro över min herres öde.

David Varför följde du inte med oss då?

Mefiboset Det ville jag göra, men min herre vet att jag är halt alltsedan min farfars död.

Min tjänare lämnade mig utan åsna och förtalade mig för konungen.

Det har jag fått höra senare.

70

David

Mefiboset, kalla mig inte för din herre. Jag är bara David, som älskar dig som han älskade Jonatan din fader, som var hans herre, och som därför bör vara din tjänare.

Mefiboset Straffa mig om du vill för att jag inte kunde följa med dig.

David Nej, min vän, nu blir allting som förr, och ingen skall straffas i onödan.

Och allt vad du ägde skall du få tillbaka.

Mefiboset Jag klarar mig gärna utan allt vad jag ägde bara min David lever.

David Han lever, och du skall aldrig på nytt få anledning till att låta bli att raka och tvätta dig.

Mefiboset Allt jag begär är att alltid få vara hos min konung David.

David Den bönen uppfylls direkt, Mefiboset. Gå och tvätta dig nu.

Men vem kommer nu här?

Simei Det är en ensam kvinna med ett barn.

David Ja, så mycket kan jag också se, Simei, men kvinnan förefaller mig bekant. Är det icke....

Bat-Seba (lyfter slöjan från sitt ansikte) Jo, det är det.

David Och detta är min son Salomo.

Bat-Seba Han själv, min make.

David Vet du vad, Salomo? (lyfter pojken upp i knät) Jag var kung en gång i Jerusalem, men så sade någon att han kunde vara bättre som kung än jag, och då lät jag honom bli det. Men ingen som tror sig kunna bli bättre än andra kan bli annat än sämre än alla andra. Det insåg han som gjort sig till konung i mitt ställe när det var för sent och han redan hade gjort bort sig, och då gick han bort och gick under. Men vem tror du jag är nu, när jag kommer tillbaka?

Salomo Israels konung och min fader!

David Nej, Salomo. Jag är bara din fader. Israels konung finns inte längre. Han dog med Absalom. Och om du är klok så låter du honom vara död när du blir konung.

Salomo Vad skall jag då göra när jag blir konung?

David Du skall vara en människa. Och vad du skall göra mera än någonting annat som konung är att du skall älska. Hela Moselagen är värdelös mot det enda budet att du skall älska och inte bara din nästa utan envar i hela världen.

Gud gav oss Moselagen för att rättvisa och civilisation skulle utgå från Israel över hela världen, och det blir din sak att se till att det uppfylls.

Strunta i alla som predikar annat än kärlek. Allenast kärleken skall bestå när alla världens erbarmliga enkelriktade politiker äntligen går under.

Den enda fromhet som finns är förmågan till att älska. Om någon inte kan älska är han värdelös hur helig han än är genom sin ställning.

All bildning och utbildning är värdelös om man inte älskar alla andra mer än sig själv.

En lärd man är ingenting annat än en indoktrinerad och hjärntvättad nolla om han icke kan älska. Så studera flitigt, Salomo, men hur vis du än blir måste du alltid låta visheten överträffas av din kärlek.

Salomo Men alla folk som dyrkar andra gudar då?

David Avvisa dem inte och förakta dem inte. Tids nog skall de alla lära sig dyrka vår Gud, som är den enda Gud i världen som kan kallas för en kärlekens Gud. Isolera icke Israel från omvärlden utan var i stället alltid öppen för alla intryck som omvärlden kan ge. Vi har i alla fall lika mycket att lära oss av omvärlden som omvärlden har att lära sig av Israel. Och kulturer som Egypten och Babylon fanns trots allt långt innan ens Abraham blivit kallad.

Salomo Men Joab då? Är han inte en faslig buse och grobian?

71

David

Jo, min son, men även fasliga busar och grobianer kan göra nytta här i världen.

Utan honom hade jag aldrig blivit konung och kunnat förbli konung.

Han gör allt sådant som har med makten att göra men som står under konungens värdighet.

Kungen vill exempelvis aldrig spilla blod. Om det måste göras, och ibland blir det tyvärr nödvändigt att göra det, så får Joab göra det, för hans rykte blir inte sämre därav, eftersom det inte gärna kan bli mycket sämre. Låt du busar som Joab göra vad som bjuder dig själv emot på det att du själv må hålla dig ren.

Salomo Men templet då? Varför har du inte byggt templet?

David Fåfängans tempel får fåfängan bygga. Om du vill bli stor och världsberömd och prisad av Israel för evigt, Salomo, så skall du bygga Herrens tempel, men vet i så fall att det skall vara ett fåfängt arbete. Bygg det om du vill bli populär, men vet att den populariteten i så fall är fåfäng. Ät dig mätt om du vill bli mätt, men vet att du sedan aldrig kan bli tillfredsställd mera. Skaffa dig ett harem av tusen kvinnor och älska dem alla om du vill bli tillfredsställd, men vet att du då bara kommer att bli mindre tillfredsställd för varje ny kvinna.

Bygg templet om du vill, går det så går det, och det går säkert bra till en början, men sedan börjar problemen, och vet att det kommer att rasa.

Ty allt som hör denna världen till är fåfänglighet.

Salomo Då är du inte positiv, far.

David Nej, ty jag vet för mycket om livet och människan.

Om du kan vara enbart positiv, min son, så var det för Guds skull så länge du kan.

Men räkna inte med att kunna vara det i längden.

Salomo Jag vill ändå försöka. Och jag vill gärna glädja Israel och Sadok och prästerna och profeterna och framtiden med att bygga det.

David Om du vill vara andra till glädje så var en clown och ta inte dig själv på allvar.

Bygg ditt tempel men tro inte på det, och tro inte att Gud någonsin skall kunna hållas däri.

Gör dig gärna till världens härligaste och praktfullaste konung, men tro inte att den prakten och härligheten någonsin kan överträffa en liten lilja på marken.

Salomo Du är klok, far.

David Nej, min son, bara kärleksfull.

(David, Bat-Seba och Salomo går vidare tillsammans.

Simei, Mefiboset, Ittai, Abisai, Joab och andra följer dem åt.)

Joab (vänder sig till publiken) Så slutar detta spel om Israels höjdpunkt vars sagas verklighet ej någonsin har överträffats och ej heller någonsin skall kunna överträffas.

Ty än idag är David ensam konung över Israel, och genom sin son Jesus tio sekler senare så nådde slutligen hans kärleksbudskap hela världen. (bugar sig och går.)

Slut.

72

Spelet om Rom – en politisk tragedi.

"Spelet om Rom" började skrivas redan 1974 men lades åt sidan efter Akt I scen 3 för att inte återupptas förrän 12 år senare. Första aktens tre första scener handlar om Sullas avsked som diktator, Sertorius uppror i Spanien och Spartacusupproret samt erbjuder en lång monolog av Crassus. I 2001 års redigering har vi valt att klippa ner pjäsen för teateranpassning, och därmed har det befunnits lämpligt att avstå från åtminstone de tre första scenerna. Andra scener som man kan ta bort vid en teateruppsättning är hela resten av första akten, Ciceros monolog (Akt II scen 2) och Catos förklaring av mordet på Pompejus (akt IV scen 6), som ju egentligen bara har informationsvärde.

I stället för Sallustius epilog tvekade vi om vi skulle insätta en slutscen med Brutus och Cassius men avstod från detta, då en annan skald tidigare har karakteriserat Brutus och Cassius och deras slut alldeles tillräckligt bra redan.

Pjäsen vill närmast dokumentärt åskådliggöra exakt hur det gick till när Romarriket blev en diktatur efter att ha varit republik i 500 år och därmed höja ett varnande finger för alla tider: låt det inte hända igen! Lita aldrig på diktatorer! Oskadliggör dem helst från början!

Pjäsen är ej sällan verserad, och rena daktyler omväxlar med rena jamber och ren prosa.

Denna författarens elfte pjäs fullbordades 1986, renskrevs första gången 1988 och sattes på dator 2001.

Göteborg 25.2.2001

1

DRAMATIS PERSONAE : (samtliga årtal är före vår tideräkning) Lucius Cornelius Sulla, diktator av Rom (138-78) Gnejus Pompejus Magnus, fältherre (106-48) Marcus Licinius Crassus Dives, förmögen statsman (114-53) Gaius Julius Caesar, politiker (100-44) Marcus Tullius Cicero, advokat (106-43) Marcus Aemilius Lepidus, general ( ? - 72) Quintus Sertorius, ståthållare i Spanien ( ? - 72) En budbärare och soldater Marcus Perpenna, soldat ( ? -72) Spartacus, slav ( ? - 71) Slavar Marcus Porcius Cato, kallad Minor eller Uticensis, republikan (95-46) Lucius Sergius Catilina, konspiratör (108-62) Lucius Cornelius, Catilina-anhängare Curius, senator, omvänd Catilina-anhängare Senatorer Gaius Sallustius Crispus, historiker (86-34) Tarquinius, vanlig soldat Tjänare Marcus Antonius, demagog (83-30) Marcus Junius Brutus, demokratisk idealist (85-42) Cornelia, Metellus Scipios dotter, Pompejus senare hustru En kapten med besättning Pompejus späde son Statilius och Apollonides, Catos vänner Butas, en tjänare hos Cato En annan tjänare hos Cato En läkare Borgare och folk i Utica samt vänner till Cato därstädes Gaius Cassius Longinus, anstiftaren av sammansvärjningen mot Caesars liv ( ? - 42) Casca, senator, Caesars förste mördare Popilius Laena, senator Artemidorus, den siste varnaren av Caesar före hans död Decius, senator, en av Caesars mördare Tullius Cimber, senator, en av Caesars mördare Filippus och Marcellus, vänner till Cicero och Octavius Caesar Octavius Caesar, senare Octavianus, senare känd som kejsar Augustus (63- ) Quintus Cicero, senator, broder till Marcus Tullius Cicero ( ? - 43) Marcus Aemilius Lepidus, general, son till generalen med samma namn (89 - )

Copyright  Christian Lanciai 1986

2

Spelet om Rom. Akt I, Scen 1.

Sulla Pompejus

Sulla

Pompejus

Sulla Pompejus Sulla Pompejus Sulla

Pompejus Sulla

Jag är fast besluten att avgå. Ej någon kan hindra mig.

Men därmed störtar ni hela det romerska riket i olycka.

Ingen kan anföra och uppehålla Rom bättre än ni.

Det är ni som har skapat vårt rike.

Ni kan icke överge ert folk och fosterland nu.

Det är Rom som har övergett mig, ej tvärtom.

Jag är trött på Roms ändlösa klagomål och galna gälla protester mot mig. Ända sedan jag tog Rom vid rodret har Rom aldrig viskat ett ohörbart tack.

Det har blott skrikit smädesord åt mig.

Det kallar mig den värsta onda tyrannen som någonsin funnits.

De har aldrig upphört att gräla på mig, de förträffliga romarna.

Aldrig i hela mitt liv har jag fått mig en lugn stund.

Varenda minut av var dag i mitt liv har jag klandrats, blott klandrats och klandrats.

Nu har jag fått nog. Jag är trött.

Men ni har gjort långt mera för Rom än nån annan.

Ej ens de gudomliga hjältarna Scipiosönerna gjorde så mycket som ni för vårt Rom. De besegrade Hannibal, men ni besegrade världen.

Och därför benämner mig världen den uslaste av alla skurkar och mördare.

Nej du, Pompejus, en sådan värld vill jag ej ha något mera att göra med. Är ni totalt obeveklig?

Ja, fullkomligt.

Utan er kommer vårt Rom att gå under.

Det är vad Rom själv vill, ej jag. Jag har alltid blott velat Rom väl, men Rom har alltid vägrat att foga sig efter min välvilja.

Må deras egen blott skadliga vilja nu leda dem, eftersom de ej vill veta av min, som blott skapat, förbättrat och tjänat till samtligas bästa.

Farväl, gode vän, min Pompejus.

Du utgör det enda befintliga ljuset i världspolitiken.

Så länge du finns kommer Rom ej att falla.

Men akta dig noga för den där odräglige sliskige Caesar, den falske och kvinnlige uppkomlingen, som jag önskar att aldrig fått leva.

Jag fattar ej varför ni hyser sån rädsla för honom.

Ej rädsla det är. Det är framtiden blott som jag skådar i honom, och den hemska framtiden, som skiner svart ur hans ögon, är mörk såsom pesten och döden. Jag har under hela mitt liv satsat allt i min kamp mot allt ont, mot allt kaos och mot allt som destruktivt är.

För ett stort härligt ärorikt Rom, för ett evigt imperium, som i motsats till alla andra skall stånda för evigt i omutlig rättsordning, har jag i hela mitt liv gått och kämpat. Min fiende, den som har representerat allt ont här i världen, den nattsvarte skurken och mördaren Marius, har jag nu äntligt fått kål på; men därtill så fordrades hela mitt liv, all min livsenergi och min kraft och min själ.

Jag är slut nu. Min fiende Marius är död, och med honom dog Sulla, den andlige, entusiastiske Sulla, och hela hans själ. Intet pris var så högt som det pris gamle Sulla fick ge för sin fiende Marius undergång, 3

Pompejus Sulla

men han betalade priset: sig själv. Och han ansåg det värt det, ty med Marius död, trodde narren och dumsnuten Sulla, så skulle ock all världens ondska och grymhet och våld, tyranni och förförelse för evig tid vara död. Men han misstog sig.

Döda en Marius, och du skall strax finna ett dussintal nya framspringa ur jorden.

Jag säger dig, frände Pompejus, att i denne Caesar så ser jag ett tjog nya Mariusar som bara väntar och längtar på att få ta hela vår värld i ett dödligt förlamande strupgrepp. Han kommer att definitivt ruinera allt det som jag själv först och främst, men ock samtliga förfäder, dina och mina, med kärlek byggt upp, blött och lidit för i många hundrade år.

Rom är trädgården, det världsomspännande fagra och blå paradiset, och Caesar är ormen i det. Gå ej nära hans listiga frestande väsen!

Ty biter han dig är det ute med Rom. Se då hellre till Cicero, den gode lärde beskedlige ganska naive men hederlige advokaten.

Ock Cato, den unge och livlige pojken, kan bli något gott och för Rom mycket hälsosamt. Han brås på förfadern.

Ser du ej i hans förtjusande ögon all sann romersk dygd stråla fram som hos förfadern, den allra yppersta av alla romare?

Många förträffliga söner har Rom. Må hon ej bli berövad dem innan de hunnit bli henne till gagn. Nu farväl, gode glade Pompejus.

Lev väl. Kom rätt ofta ut till mitt förträffliga lantställe och hälsa på mig.

Jag skall alltid tänka på dig och väl minnas dig. Frände, farväl!

(De omfamnar varandra.)

O, min fader! (Pompejus går ut med huvudet böjt i sorg.)

Nu drar jag mig sorgsen tillbaka.

Farväl, du politiska värld av blott hemskaste onda förbannade grymhet!

Jag har tackat dig för allt gott som du gett mig, men för allt gott jag givit dig har du gett mig blott grälor, förbannelser, glåpord och ilska.

Sant är att jag ej var den bästa av människor.

Alltför förtjust var jag i härlig mat och i fagra små kvinnor.

Jag älskade goda naturen och allt vad hon skänker oss mänskor med alltför stor hetta och våldsamhet, men hon har straffat mig därför.

Hon gav mig den hemskaste av alla sjukdomar såsom betalning för alla gudomliga utsvävningar som jag frossat i, och denna sjukdom blir min säkra död. Eller var det för mina otaliga brott och passionsöverdrifter som jag fick mitt straff genom sjukdomen?

Jag har ju skändat det fagra Athen och som rov plundrat ut henne, men det är faktiskt det enda i hela mitt liv som jag ångrar.

Jag borde ha skonat kulturen och konsten och ägnat mig åt henne litet grand mera.

Jag avgår nu i ett försök att förbättra och gottgöra allt vad jag handlat med orätt i och det som jag har försummat. Jag skall under mitt sista levnadsår läsa och lära, studera och skriva. Jag skall läsa Homeros, Platon och alla de andra.

Jag skall lära mig Roms och Greklands historia.

Och jag skall skriva ned sanningen om gamle Sulla.

Jag skall skriva ned allt han upplevt och sagt, allt han gjort, allt vad han velat göra och alla hans djupa besvikelser.

Sagan om mig skall bli till en stor uppgörelse med det romerska folket, och när de förstockade romarna får den att läsa så skall de förstummas.

Det skall svida till rätt ordentligt i deras förhärdade hjärtan, och de skall då säga: 4

"Och den mannen tordes vi anklaga, klandra och gräla på!"

Aldrig skall romaren känna mer skam över sin digert måttlösa okunnighet, sin odrägliga småaktighet och sin dumdryga inbilskhet än när han läser den bittra förfärliga sanningen om gamle Sulla, som gjorde blott gott och som blott ville väl men som lönades endast med otack och ondska.

I kapplöpning med den annalkande döden skall jag skriva ned min historia, och om försynens gud hjälper mig hinner jag fullborda den innan maskarna har ätit upp alla mina organ, mina tarmar och inälvor inifrån.

God mat och lustiga kvinnor har jag älskat hela mitt liv, och som lön därför har jag fått dessa små gnagande maskar som frossar på mig som jag frossat på världen.

Men kommer då verkligen någon att läsa min bok?

Nej, som jag har förkastat och övergett världen, så skall världen slänga mitt minne i rännstenen. Ingen skall läsa min bok, och om någon smått bläddrar i den skall han göra det blott för att därefter använda den till att bränna sitt skräp eller torka sin ända.

Ty sagan om mig skall gå under, och om hundra år skall min bok icke mer finnas till.

Alla skall med besked ha förkastat den. Så skall de onda besegra de goda och lögnen förinta all sanning. För evig tid skall jag därefter för mänskorna framstå som enbart en ond och grotesk gammal buse, den gruvligaste av tyranner, den grymmaste bland alla skurkar och massmördare, och den allra svartaste boven i romersk historia.

Jag dör, och med mig dör allt gott som jag ämnat och gjort, och om hundra år är ock det sista av den gode Sulla förglömt och förkastat: min självbiografi.

Och sen lever blott minnet av skurken och mördaren Sulla för evigt, ty sådan är den onda värld och det Rom som jag skapat och levat för, byggt och ledsagat och kämpat för idogt i hela mitt strävande liv. (exit)

Scen 2.

(Pompejus sitter ensam i ett hörn av scenen och funderar. Crassus kommer in.)

Crassus

Pompejus Crassus

Pompejus

Crassus Pompejus

Gode ädle Pompejus! Var hälsad! Tyrannen är död!

Nu kan livet begynna på nytt! Nu kan festas och dansas och drickas och skrålas.

Säg, är du ej glad? Hela Rom är i yra och fröjdas åt fulingen och misantropen Cornelius äntliga död. Endast du är ej glad.

Endast du vill ej delta i allmänna uppsluppenheten. Förstår du ej, gode Pompejus, att du nu är fri? Inga dygder mer och inget tvång, ingen fruktan och ingen tyrann, inget hat, ingen grämelse.... ....och inget Rom. Vad du pratar! Vad är det väl då för en stad som jag vistas i om inte Rom? Rom har aldrig i högre grad varit sig själv, ty nu är Sulla död, och nu kan åter Rom börja leva. Se glad ut, Pompejus! Var inte så sur!

Jag är inte alls sur. Det är bara det att medan Rom gläds åt Sullas för tidiga bortgång så ger jag mig över åt sorgen.

Säg, vet du vad sorg är, o Marcus?

Jo, sorg är det ondaste som finns i livet.... ....men det oundvikligaste. Intet leder så väl till besinning som sorgen.

5

Det finns ingenting mera nyttigt.

Du talar som Sulla.

Och du ser på saken som Roms allra uslaste gatsopare, som blott önskar att supa och komma tillsammans med horor.

Han struntar i Rom liksom du, och för honom får världen så gärna gå under blott han får behålla sin dagliga sup och sitt dagliga luder.

Men förr eller senare blir han berövad sin sprit och sin gatflicka, om inte förr så när Rom har gått under på grund av hans samtycke därtill.

Ja, gläds du, min broder. Sjung ut all din fröjd och skrik frihetens lov.

Gläds åt Sullas martyrdöd och frossa i frukterna av allt hans arbete tills allt det arv som han givit oss har tagit slut och Roms saga är all.

Låt oss frossa i Sullas idiotiska livsverk och fåfänga arv till sitt folk och Roms framtid.

Vi har dödat Sulla. Vi kan lika gärna på samma gång sorglöst ta livet av Rom. Crassus (skäms) Käre gode Pompejus, förlåt mig.

Pompejus Nej, en sak kan jag aldrig villigt förlåta, och det är den falskhet, den nattsvarta djävulska fröjd som är nämnd skadeglädje.

Allt Rom är nu skadeglatt som aldrig förr.

Må hon däri gå under, då hon nu ändå tycker det är så roligt.

Crassus Jag älskar dig, gode Pompejus.

Pompejus Min vän, älska hellre det Rom som Cornelius gett oss i arv.

Krasse Crassus, du vet ej vem Rom har förlorat i Sulla. Vad var gamle Sulla?

Jo, han var det Rom som han älskade, levde för, slogs för och dog för.

Ej någon var någonsin mer Rom än han. Och det Rom som han skapade, älskade och gav sitt allt åt, det Rom är i fara. Se Lepidus, onde fördärvaren!

Han söker att göra allt Sullas verk helt om intet. Varenda god institution, varje utmärkt reform, varje rätt som Cornelius gav oss tar Lepidus nu lömskt ifrån oss. Vi måste försvara oss! (drar sitt svärd) Crassus, till vapen! Vi har en gås oplockad!

Crassus Det har vi alltid i varje taverna.

Pompejus Här gäller det allvar! Vi måste dra ut mot den ohängde nidingen Lepidus!

Crassus Ej ger jag mycket för Sulla och Rom, men ett muntert uppfriskande krig här emellan kan möjligen lyfta mig upp ur mitt träck, ur min fetma och frälsa mig tillfälligt ur horors makt över mig. Jag är med på ditt sunda förslag.

Jag ger fan i all världspolitik, men ett krig är ju alltid rätt lattjo.

Vad vore väl livet förutan ordentliga slagsmål ibland? (drar sitt svärd) Jag är med, store gode Pompejus. Låt oss göra slut på var usling i världen!

Pompejus Men först och främst Lepidus, han som missbrukar den makt som Rom anförtrott honom!

Crassus Ja, allt vad du vill. Jag är med på allt roligt i världen.

Men se! Vem går där om ej Caesar?

O Caesar, min vän! Vi ska slåss emot Lepidus! Säg, är du med?

Caesar Varför inte?

Pompejus (till Crassus) Jag ber dig att lämna den mannen i fred.

Crassus (öppet) Varför skulle jag det? Är han icke en människa som alla andra män, eftersom du säger åt mig att icke befrynda mig med honom?

Varför, säg, skulle jag ej ge åt honom de tjänster som jag ger åt samtliga andra?

Nej, Caesar är romare liksom vi andra, och därtill en ädel högt strävande romare med ambitioner av aktningsvärd grad. Därför skall han som romare även behandlas. (åsido) Han har ju förmögenhet dessutom.

Crassus Pompejus

6

Caesar (till Pompejus) Förklara dig, romare! Är jag din fiende såsom jag var din far Sullas?

Har Sullas hat för min person gått i arv in i dig, eller skall vi bemöta varandra som mänskor?

Pompejus Jag ber dig, vän Caesar, se icke i mig en ny Sulla.

Jag är blott en människa. Sulla var full utav dygder och odygder, och jag försöker att blott upprätthålla hans dygder.

Han hatade dig som han hatade Marius, men i mitt hjärta ryms ej detta hat utan endast ren kärlek.

Han fruktade dig som han fruktade Marius, men jag är tom på all fruktan.

Försona dig med mig och allt vad jag representerar.

Glöm bort och begrav Sullas brott mot din släkt och familj, ty den mannen är död, och vid liv är blott den som ej önskar dig annat än väl.

Låt oss hälsa varandra som vänner, och låtom oss sedan förbli oskiljaktiga vänner så länge vi lever, för Roms skull och framtidens.

Jag har ärvt Sullas högtidliga ande, och du har ärvt Marius rastlösa själ.

De tu kunde ej finna varandra, försonas och samverka så länge Sulla och Marius levde.

Låt oss nu försöka vad de icke kunde. Låt Sulla och Marius bli kvitt sina trätor, sin oro, och låt dem i stället nu finna god ro i vår vänskap och därmed på samma gång Rom. Låt oss sluta den fred som de själva ej lyckades sluta.

Din hand, Julius Caesar? Jag erbjuder min.

Vill du mottaga den med din egen?

Caesar (halvhjärtat) Så gärna. (ger handen halvhjärtat åt Pompejus och går.)

Crassus Han tycktes ej helt entusiastisk.

Pompejus Med tiden blir han en av oss, en sann romare. Det är jag säker på.

Crassus Det är ej jag lika säker på.

Pompejus Varför?

Crassus Han gav dig sin hand, men han dolde den andra bakom sig på ryggen, och den handen är av de bägge den starkare hos honom.

Vad månne den handen tänkte, alltmedan den första hängav sig helt villigt åt freden och framtiden, dygden och samtligas fromma?

Men låt oss nu glömma den enbart ont bådande sjuke olycklige Caesar.

Pompejus, låt oss nu i stället gå hem till mitt hus och där njuta en fägnesam middag.

Vad sägs? Men vem är det väl som jag ser komma där borta? Säg, är det ej Cicero?

Pompejus Sannerligen, är det ej gamle Cicero!

Han har ej ändrats och åldrats en dag sen han for.

Crassus Gode Cicero, hur har du haft det i Grekland?

Cicero Ej så bra som här.

Crassus Har de ej lika god mat i Hellas som här?

Cicero Inte alls. Där i Hellas är alla så fina så de bara äter en gång om dagen.

Crassus Det menar du inte!

Cicero Jovisst!

Crassus Men hur kan man då leva där? Hur kan man alls överleva på så ringa kost? Är ej varenda själ där helt undernärd? Dör de ej ut om de svälter sig så?

Cicero Inte alls. De är friskare i karga ödsliga fattiga Grekland än här, ty de dricker ej oblandat vin och de äter ej påfågelsögonlock, strutshjärnor och annat sådant sjukt sofistikerat förkonstlat och dåraktigt bjäfs.

Nej, de dricker mest mjölk och de äter mest bröd, som det anstår en människa.

7

Crassus Pompejus

Men varför reste du alls till ett så gudsförgätet och trist gammalt land?

Krasse Crassus, du vet mycket väl varför Cicero lämnade Rom. Man får ej verka dummare än man egentligen är.

Crassus Är jag dummare då än jag verkar? Jag vet ingenting.

För det var ej väl för gamle Sullas skull som Tulle övergav Rom? Pompejus och Cicero Jo, just därför så for han till Grekland!

Crassus Men Cicero, vet du ej då att Cornelius älskade dig? Han såg upp till dig och han beundrade dig för ditt mod och din frimodighet.

När du tappert försvarade Roscius och gav Cornelius slav Chrysogonus på moppe så sade Cornelius till mig: "Jag är glad över detta. Än lever det gamla Roms dygder, om ej i nån annan så i denne dumdristigt modige Cicero."

Cicero (förvånad) Oj, kära nån då!

Och jag som var säker på att mitt försvar av den utsatte Roscius, grymt förorättad av Lucius Cornelius Sullas förbannade hantlangare Chrysogonus, totalt skulle göra mig för gamle Sulla förhatlig för alltid!

Så han tyckte om att jag ensam stod upp och riskerade livet för att våga ensam mot alla försvara den orättvist kränkte och skyddslöse Roscius mot staten och mot hela världens förbannade övermakt?

Crassus Ja, den bravaden gav dig blott hans högaktning.

Cicero Det trodde jag aldrig! Och jag som av fruktan för hämnd och förföljelse från Sullas sida helt självmant gav mig bort från Rom i trist landsflykt!

Crassus Det hade du verkligen ej behövt göra.

Cornelius Sulla var din bästa vän här i världen så länge han levde.

Cicero Jag står helt förstummad. Jag var aldrig räddare för någon mänska än jag var för Sulla. Jag kände ej skräck nånsin utom för honom, Crassus som blott och bart älskade dig.

Cicero Det är nästan otroligt.

Pompejus Ja, livet är fullt utav otroligheter, och otroligheterna blott skall man tro på.

Ty det som är troligt är osant och falskt, medan det som är otroligt endast i längden är pålitligt, säkert och sant.

Låt oss nu, Crassus, vi tre tillsammans, gå hem till ditt hus och där inta den middag som du allra mest av oss tre ivrigt trängtar till. Tycker du det? Går du med på det, Crassus?

Crassus Förvisso! Nu skall vi ej tänka på sorger och onda politiska strider.

Nu skall vi blott festa och dricka och sjunga och göra oss glada.

Ty Rom skall ej finnas för oss under den tid vi sitter vid matbordet.

Fröjden och vänskapen blott skall då ljuvt existera, och give att det vore så även universellt!

Ty Roms framtid är ej vårt bekymmer men blott ett bekymmer för gudar.

Pompejus Gå ej nu för långt, gode Crassus! Vi får aldrig glömma bort världen och plikten!

All världen och hela dess ordning beror dock av oss.

Crassus Gode vän, tala blott för dig själv. Jag för min del ger fan i all världen och hänger mig visligen lustigt åt pengarnas frukter i stället: det prunkande matbordet fyllt av de ljuvaste maträtter och de mest läskande utsökta viner. Må gudarna sköta om världen.

Må vi däremot under deras beskydd sköta blott om oss själva, ty om vi ej gör det så gör icke heller nån annan det åt oss.

Seså, gode vänner! Kom loss, låt oss gå! (de går) 8

Scen 3.

(Cicero kommer ut under hemska magplågor. Han håller sig för magen.)

Cicero

Ve och fasa! Ack, jämmer och darr! Denna gruvliga och grymt fatala ohyggliga romerska mat! Den blir säkert min bane och mitt livs ruin!

Aldrig mer skall jag gå hem till Crassus på middag! O fasa!

Ack, varför blev jag icke född i spartanernas, stoikernas och asketernas Grekland i stället för här i det krassa och måttlösa frossande köttiga Rom? Uti Grekland tas dygden om hand, där förstås den och uppmuntras den, men i Rom så förgås den. O Rom, om du ändå ej någonsin kommit till stånd!

Då så vore all världen allt bra mycket lyckligare, mer harmonisk och salig än nu!

Alexander den Store förstörde den bästa av världar, och sedan hans tid har allt ont endast blivit allt värre. Så är det, o värld, o världsmänsklighet, vare sig du gillar det eller inte. Men åter till fakta och verklighet. Åter dränks hela Italien i blod. Grymme Lepidus anstränger sig till det yttersta för att förstöra allt som gamle Sulla byggt upp. Genom uppror och stämplingar, inbördeskrig och förbannade strider oss romerska karlar emellan dränks landet i blod, städer bränns, jordbruk skövlas, kulturbygder omvandlas drastiskt till vildmark och söner blir grymt faderlösa samtidigt som fäder förlorar de söner som de idogt uppfostrat, älskat och givit sitt allt vad beträffar god kunskap och hederlig redbarhet.

Men gamle Lepidus blir icke segrare i hårda kampen, ty mot honom uppträder härlige fromme Pompejus, den utmärkte fältherrn, den ädlaste av alla romare.

Brutus, den store soldaten, den hugstore och legendariske Brutus markante och dygdrike ättling, är klok nog att överge Lepidus, varefter Lepidus finner förfärliga slaget förlorat. Han flyr till Sardinien. Den stukade fältherrn, förtvivlad, desillusionerad och bitter som saltvatten över sitt usla misslyckade liv, blir av grämelse sjuk där i karga Sardinien. Han ligger i sängen, förbannande tillvaron, när en dag ett litet brev, som hans tjänare lyckats att uppdaga, kommer till hans bittra kännedom, såsom en prick över iet av alla hans nederlag och katastrofer. Av brevet så framgår det nämligen att hans livs enda alltjämt återstående glädje och lisa, hans innerligt älskade hustru, nu nedlåtit sig till att nesligt bedra honom genom att inlåta sig med en annan.

Hans älskade hustru! Det väsen i världen som han trott allena stått över all världslighets krasshet och fåfänga, synd, skam och smuts!

Ack, det fattades bara! Den upptäckten tar totalt knäcken på Lepidus.

Hans sjukdom kunde ha botats, men nu ger han fan i alltsammans och dör.

Må det gå så för samtliga upprorsmän, lyder var god romarmedborgares kommentar, och han glöms snart av tiden och blir blott ihågkommen av gatusångarna, som gör hans liv till en smälekens visa. Men romarna, tiden och världen, som glömmer bort, hatar och vanhelgar Lepidus minne, har fel liksom alltid.

O Lepidus, (Lepidus kommer instapplandes,) är det ej så?

Lepidus Jo, så är det. Förbannat är Rom och förbannad är världen.

Förbannat är allt som ids följa med falska lögnaktiga tiden, som jämt bara ljuger.

Den mänska som följer med tiden och icke sig själv – han går vilse ohjälpligt, och ej går han vilse allenast, men dessutom går han snart under.

Följ icke med tiden, o människor! Följ blott er själva!

Cicero Men trotsade du icke tiden, och gick du ej därför just under?

9

Lepidus

Du vet ingenting. Jag gick under emedan jag snöpligt gav upp.

Jag gick under emedan jag ej längre orkade trotsa det elaka Roms onda tider.

Jag trotsade icke all världen tillräckligt. Därför gick jag under.

Jag erkände mig underkuvad, besegrad och slagen av alla de olyckor som världen i sin obotliga dårskap och okunnighet digert hopade över mig.

Ej var det mitt fel att världen gick under och digert åt helvete överallt runt omkring mig.

Det var hela världens ofantliga dårskap, ej min. Men ett enda band höll mig slutligen uppe och levande trots alla nederlag, och det var min stora kärlek: min älskade hustru.

När hon grovt bedrog mig – då gav jag helt tappt, och då slutade jag sorgligt nog med att trotsa all världen, ett brott som jag ångrat alltsedan jag dog.

Cicero Du är död alltså, när du här inför oss uppträder?

Lepidus Ja, jag är stendöd. Mitt lik ligger ruttnande kallt i sin maskätna styvnad djupt nere i jorden, och här ser ni bara ett eländigt osaligt spöke.

Men känslorna mina är kvar. Hela livet bekämpade jag onde Sulla, den fete Pompejus och deras förbannade makt och parti. Ty all makt är av ondo.

Det lärde jag mig av mitt jordeliv. Alla som innehar makten är fullkomligt undantagslöst hopplöst onda och det intill gräslighet.

Det spelar ingen roll alls vem som har den. All makt är av ondo, det gäller för alltid, det är en i evighet gällande lag, en naturlag av universellaste giltighet för hela världens förbannade mänsklighet.

Och denna ondska som makten för med sig fördärvar var själ som befattar sig med den.

Och därför bekämpade jag hela livet var mäktig person som jag mötte, och allra mest Sulla och mallige dumme Pompejus, den fjanten.

Och det kommer jag aldrig nånsin att ångra, ehuru jag gjorde det tragiskt förgäves.

Cicero Du säger att alla som sysslar med makt äro onda. Är även då alla de höga allsmäktiga gudar totalt genomruttna? Är även då Allfadern själv, alltings skapare och envåldshärskare, ond, genomrutten, fördärvad och dålig?

Lepidus Det är alla gudar, och ondast och värst utav alla är Allfadern själv, det är självklart, ty han är ju mäktigast.

Cicero Vem är då god?

Lepidus Endast den som är död och begraven är god, och så god är han då, såsom död, att han lever för evigt.

Cicero I sanning, det är rätt så märkligt, det sällsamma som du berättar. Är jag då ej god?

Lepidus Du är endast så god som du inte befattar dig med världslig makt.

Men du kommer dess värre att ofta befatta dig med den, och det skall fördärva dig, dock icke helt, som den skall helt fördärva den maktlystne Caesar.

Men när du är död, lille Tullius, skall du bli totalt god och fullkomlig, ej blott för våra men ock inför världens bristfälliga ögon.

Farväl nu, du unge oskyldige Cicero. Minns mig, och gör såsom jag: ge ditt liv åt att ständigt bekämpa all makt uppå jorden, ty den skall bekämpas tills den är förintad för evigt.

Och då först skall samtliga inse och fatta vad målet egentligen är med att kämpa mot makten.

Cicero Vad är då det målet?

Lepidus Jo, målet är – nej, nu måste jag gå, ty min spöktid är ute.

Cicero Men säg blott fem ord – mer behöver du ej för att uttrycka den hemligheten.

10

Lepidus

Nåväl. Jag skall säga det konfidentiellt. Målet med att bekämpa all makt känner endast det digert förföljda och impopulära, det ettriga lilla och hemliga folket hebréerna till. Nu adjö! (skyndar ut) Cicero Man har ofta förvisso förklarat för mig att ett spöke är någonting märkligt, men den snälle gengångare som jag nu såg framför mig var sannerligen ej vad jag väntat mig ifrån dödsriket, det enda rike som varar i evighet.

Men nu till Spanien, tillbaka till kriget, till världen och ondskan och striden om makten som varar för evigt, tyvärr. Aldrig uppehåll, aldrig förändring och aldrig en rast i det eviga lidandet som är det grymma och våldsamma spelet om makten, är allt vad som evigt förkunnas av maktstrider. Lidanden endast och grymhetens död med blott mörker och skräck, evig olycka, vansinne, ensidig ondska och ändlösa kval som för evigt blir värre är allt vad förfärliga lagen om makten för oss har att bjuda.

Knappt är onde Lepidus borta från scenen så uppstår i Spanien nya förskräckliga upprorsmän ledda av märklige fältherrn Sertorius.

Pompejus den präktige ilar till alla de Romtrognas undsättning men får ej kål på Sertorius. Upproret rasar, arméer förvandlas till blodpalt och köttfärs, och ingen part segrar, ty store Sertorius är nästan Pompejus för stark.

Men Sertorius får lön för sin möda. Som lön för sitt blodiga uppror så får han på halsen ett uppror som hans egna män gör mot honom.

Hans egnaste överstar sprider förtal om den gode förträfflige chefen Sertorius, och sålunda får generalen emot sig sin egen armé.

När han märker det söker han motverka ondskan med grymhet och straff, massavrättningar och stora drastiska utrensningar, men med så onda medel gör han blott sin sak ännu värre. (Sertorius börjar komma in.)

Hur gick det egentligen till när du mördades, gamle Sertorius, du ärbare ärrige ärkebandit?

Sertorius Käre Cicero, det gick så till som du här skall få höra.

(Män börjar komma in och göra i ordning för en stor middag för ett kompani.)

Allt fler gick ifrån mig och vände sig mot mig utav mina män. Överallt blev förtrogna och vänner förvandlade till grymma fiender, motståndare och banditer. Mitt krig emot Rom kom helt av sig på grund av de många förfärliga inbördeskrig som jag indrogs i med mina egna.

Då allt tycktes hopplöst förlorat kom plötsligt den här lille budbärarn till mig.

(Budbärare in med ett brev.)

Budbäraren O herre, jag kommer med nyheter!

Sertorius Säger du det? Är de usla och dåliga så som de brukar? (öppnar brevet) Budbäraren Nej, dessa är goda. (Sertorius läser tyst.)

Sertorius Mitt hjärta tar fart av pur glädje.

Kan underverk ännu i vår krassa tid trots allt ske? Dessa nyheter tyder på det.

De förkunnar att mitt folk i grunden besegrat en här utav fiender längre i norr, och att fiendeskarorna äntligen nu tycks gå bakåt, förlora i kraft och förskingras. Ett ljus tänds i mörkret.

Just när allt ser som allra hopplösast ut kommer till mig de här underrättelserna och förskingrar allt mörker, liksom plötsligt mitt i det hårdaste oväder solen med ens bryter fram och med bländande klarhet snabbt stillar all ondska, fördriver allt mörker och dämpar ned isande stormvinden. Jag kan ej fatta det.

Skall man då verkligen tro på det otroliga, fast det är alltför underbart?

Jag kan ej veta. Jag vet ej. Men vem kommer här om ej gode Perpenna, (avsides) som jag aldrig någonsin har kunnat lita på helt.

11

– Säg, Perpenna, är nyheten sann, om den väldiga segern i norr vari väldiga fiendeskaror förintats?

Perpenna Jag har nåtts av samma så underbart fröjdrika nyhet.

Men, herre, se, vi har just dukat en festtaffel till er och er segers ära.

Vill ni icke äta med oss och högt prisa var gud för den seger vi fått, i vårt sällskap?

Sertorius Min frände och medkämpe, eftersom nyheten tycks vara sann vill jag gärna ta plats i er skara och fira med er. Låt oss jubla och offra till gudarna festhekatomber i myckenhet för denna ljuvliga seger!

Må hela vår tacksamhets rika och heliga anda uppstiga till gudarna och där i himlen behaga dem väl! Må vi äta och dricka med andakt och känsla inför denna signade framtid som gudarna öppnat för oss genom denna otroliga härliga ljuvt överraskande seger!

(Sertorius slår sig ner vid bordet tillsammans med Perpenna och soldaterna.

Han är vid gott humör, och stämningen är till en början god.)

En soldat (till en annan) Kan det vara möjligt att han icke anar Perpennas förrädiska uppsåt?

Den andre Det sägs, att i olyckans tider så griper en hårt drabbad man efter vart litet halmstrå som räcks honom, även fast den som det räcker blott räcker det till honom för att begabba den arme och jävlas.

Sertorius är slagen och griper därför efter var liten skymtande avlägset hägrande snutt av en seger. Han tror på Perpenna, ty onde Perpenna allena har erbjudit gamle Sertorius hopp.

Den förste Men det hoppet är blott fagra osten som lurar den intet ont anande råttan i grymt obevekliga råttfällan. (till Perpenna) Säg, herre, när skall ni äntligen avge signalen?

Perpenna (till soldaten) Håll käft! Bara drick och fyll på dina vänners pokaler och snattra ej vidare! (till Sertorius) Herre, låt mig åter fylla er bägare!

Sertorius Nej du, Perpenna! Jag skall icke dricka mer, och för mig tycks det som dina soldater ren fått alltför mycket av ditt goda vin.

Jag kan ej tycka om att se romerska krigare fulla.

Perpenna Äh! Struntprat! Fyll i gubbens bägare, tjänare!

Sertorius (reser sig) Hörde du inte att jag sade nej?

Perpenna Det är oartigt att säga nej till ett generöst erbjudande.

Sätt sig ner och drick vin med oss andra.

Sertorius (sätter sig igen) Vad har flugit i dig, Perpenna?

Ej brukar du vara den som blir berusad.

Perpenna (till tjänaren) Ge gubben hans vin. Han behöver det mer än oss andra.

Sertorius Nej, har jag sagt! Hör du ej att jag säger att jag har fått nog!

Perpenna (reser sig) Ja, det har du nog fått.

Du har fått nog av vin, mat och liv, krig och ära.

Nog har du fått nog utav allt! (slungar bägaren i golvet. Den skramlar förfärligt. Alla rusar upp, och de som sitter närmast Sertorius anfaller honom med svärd och dolkar. Sertorius försöker fly, men en man hoppar rakt på honom och hindrar honom och håller fast honom, så att de omgivande männen slaktar honom utan att han ens kan försvara sig.)

Gamle fåfänge blinde olycklige narr! Uti olyckans verklighets tröstlösa mörker så vågade du tro på den falska lyckans förbannade hägring, och det blev ditt fall.

Hela Spanien har övergett dig, och var man här har vänt sig emot dig.

Hur kunde du inbilla dig att ett ord av en rutten soldat här i Spanien kunde ha något spår av någon sanning?

12

Du dåre, som trodde på det som blott dött är – den romerska dygden – farväl.

Man skall aldrig tro på mänskors fåfänga svävande viktlösa ord.

Man skall blott tro på det man själv ser, men allt vad ögat ser i all världen är ont.

Lycklig är endast den som är blind såsom Homeros.

(Perpenna och soldaterna går ut, släpande liket med sig.)

Cicero Nu faller allt Spanien för store Pompejus, den lysande segraren, större och ädlare än Alexander. Men samtidigt händer det någonting oerhört här i Italien.

En man vid namn Spartacus, en gladiator, en Thrakisk och blodtörstig man, sliter loss sina fjättrar och uppmanar samtliga slavar i romerska riket att göra det samma.

Naturligtvis blir konsekvenserna milt sagt förfärliga.

Men, se, här kommer den store förslavade Thrakiern i egen person.

Låt oss höra vad han har att säga. (Spartacus kommer.)

Spartacus (vänder sig till publiken) Kamrater och vänner! Jag vill icke Rom något ont, lika litet som jag vill er själva, o medslavar, något som helst men och skada.

Jag vill blott tillbaka till Thrakien, hem till mitt hemland, där jag blev bortrövad som liten av blodlystna romare, och jag vill ge varje slav i all världen den samma naturliga rätten att vända tillbaka till hemlandet.

Vi, kära slavar, har alla berövats vårt hem och vårt hemland.

Låt oss, vänner, nu giva fan i allt Rom och gå hem var och en till de sina, sitt eget förträffliga folk och sin stam och sin hemby. Vi har varit slavar i Rom, men, o vänner, låt oss därför ej hysa agg eller hat mot den eviga staden.

Låt oss bara glömma, förlåta och fara i frid och ej göra ett ont ännu värre.

Ni alla som önskar att hämnas och utplundra, bränna och grymt ödelägga det sköna Italien, jag ber er: försök kontrollera er själva. Behärska den ondska som jäser inom er.

Vi står nu vid Alperna. Ingen kan stoppa oss, hota oss eller beröva oss den ljuva frihet vi erövrat med våra liv.

Låt oss klyftigt begagna vår gynnsamma situation och här skiljas och skingras.

Må var och en härifrån draga hem till sina egna, som jag nu själv ämnar med min goda hustru att draga å färde hem till vårt gemensamma hemland, det skogiga vilda romantiska Thrakien.

Slav (bland publiken, reser sig) Håll, ädle Spartacus! Vi vill ej hem.

Betänk även att många av oss icke har något hem.

Och för övrigt, vad är väl ett hem? Jo, ett ställe där barnen skäms bort och ett helvete blott för dess ägare, en vidrig boja, den tyngsta av alla, ett smutsigt mörkt fängelse, en falsk kuliss till att dölja det mänskliga eländet med, ett inferno för varenda sate som vistas däri.

Intet hem skall i evighet skapas av människor någonsin utan att det en gång skövlas, förstörs och går under.

Allt prydligt som kvinnor upprättar och lagar åt sig skall de vredgade gudarna jämt riva ner. (går upp på scenen) Vad är hemmet? En anstalt för odling av laster, en frossandets, lättjans och syndens förbannade pesthärd, all girighets källa, en godhetens, dygdens och fromhetens kvävare, ondskans förnämsta förkovringsplats!

Hemmet är platsen där ondskan förökas och uppmuntras och blir en lag för all framtid för enskilda människors liv. Och du vågar att tala, o Spartacus, om att gå hem!

Nej du, aldrig i livet!

O vänner, låt oss hellre ägna oss åt att förgöra vart hem i all världen!

När vi nu är starka och oövervinneliga, så låt oss först av allt gå och hämnas på Rom! 13

Låt oss krossa och plundra Italien! Låt oss ge de romerska herrarna åter för all gammal ost med besked och med ränta, ty det har de tiggt om!

Låt oss prygla in i dem all deras grymhet och elakhet med samma omsorg som de sedan barndomen piskade djävulen in i oss! Låt oss nu medan vi kan det ge detta förbannade Romerska Rike dess äntliga nådastöt, som det så länge och väl har förtjänat och tiggt om så länge det funnits på kartan! (under hans tal har allt fler slavar kommit in på scenen. De skriker nu alla:) Slavar Hurra! Låt oss plundra och skända det skändliga Rom! Leve Spartacus!

Alla slavar Ja! Leve Spartacus! Död åt det skändliga Rom! Leve Spartacus!

(Alla gå ut. Spartacus blir ensam kvar med Cicero.)

Spartacus Skall jag dem följa? Skall jag följa hopen och framgången, styrkan och segern, den entusiastiska massan, de glada och många, den jublande människoskaran, som ingenting nånsin kan stoppa, som aldrig har rätt eller fel men som alltid tar segern ändå?

Eller skall jag mig själv hellre följa, den svage och lille, den ensamme som ingen lyssnar till eller förstår, den som alltid har rätt men som alltid förlorar, den triste olycklige särlingen, alltid beklämmande, för alla motbjudande lille värnlöse godtrogne lidande mannen, den blå individen, som massan, historien och världen ger fan i och glömmer och kränker, kör över och mördar, allt utan att veta vad de själva gör och helt utan att bry sig det minsta därom? Den som blott har sig själv – han är intet. Men den som har sällskap som uppskattar honom, som sätter ett värde på honom, han är genast allt. Han är hjälte, en gud, en sann människa, en god kamrat.

Den som blott är sig själv – han är ingenting alls. Blott en skugga, en instängd och fjättrad död sörjande själ utan hopp. Nej, då följer jag hellre med massan.

Den vet icke alls vart den går, men den är lycklig, glad och förnöjsam.

Låt olyckan fara. Jag blir ett med massan, med lyckan och ruset och glömmer all rätt och allt samvete, skillnaden mellan det onda och goda och följer med lyckan till Rom för att plundra den ändå så dödsdömda skändliga stinkande staden, centralen för all skit i världen.

Farväl, hem och framtid och väl! Det är lyckan som tvingar mig överge hustru och framtid och barn och familj och allt gott här i livet. (ut) Cicero Vad skall nu hända härnäst? (Cato kommer in.)

Cato Gode Cicero, frände, var hälsad!

Cicero Var hälsad ock du, käre Cato!

Cato Nu stundar det gyllene tider!

Cicero Vad får dig att tro dylikt nonsens?

Cato O Cicero, gläds du ej med alla gudarna åt vad som händer i världen?

Nu visar sig gudarna som världens härskare och jordens herrar.

Nu äntligen ställs alla onda förbannade gudlösa materialister mot väggen.

Nu dånar all jorden, nu skakar imperiet, nu bryter den stormande floden med kraft sönder alla fördämningar!

Rom har nu kniven på strupen, den gudarnas vredes allsmäktiga ärliga klinga, som oblidkelig blott förstör och förgör med all rätt.

Nu är Hannibals gyllene tid åter här! Nu kan åter en guldålder äntligt begynna, ty stormar som denna kan blott föda gott. Det är underbart, härligt!

Vad skön och behaglig och himmelskt ren luft vi ska andas när denna välsignade storm rasat ut!

Ensam Crassus i Rom har nu äntligen fått nåt att göra.

Han är helt utom sig och uppryckt med rötterna, skakad rejält från sin stinkande kletiga slibbiga fruntimerssäng.

Nu blir han av med fläsket och fettet i hälsosam, hård och förtvivlad kamp mot alla mordiska slavmassor. Store Pompejus är fast uti Spanien 14

och kan icke slita sig loss därifrån, och Lucullus är fast i Orienten!

Och Crassus, förtvivlad och helt desperat, ber dem skynda att komma till hjälp, och de svarar att de ej kan komma ännu! O dramatiska dråpliga härliga nödsituation!

Om blott alltid det vore så här! Då så skulle Rom aldrig ha några problem med förfallande seder och sjunkande dygd och moral!

Ja, en festlig och underbar stormtid av ansträngning, nöd och hårt arbete har vi nu äntligen åter framför oss!

Cicero Men se, där är Crassus! Vad nytt, gode Crassus?

Crassus Jag är inte alls god nu längre, så kalla mig aldrig mer 'den gode Crassus'.

Tvärtom är jag ondast av samtliga romare, känd för min girighet, hatad och fruktad som Sulla, och mera än någonsin efter min framfart mot slavarna, min stora slavjakt och slavslakt.

Cicero Hur har då ditt krig mot dem gått?

Crassus Det har bara gått bra. Jag har korsfäst upproriska slavar i tusental.

Korsfästa dumma rebelliska slavar och upprorsmän kantar var väg i Italien.

Blott mil efter mil ser man längs alla vägar förbannade korsfästa slavar, försmäktande i hårda solhettan, vridande sig på de blodiga galgarna som stekta döende maskar, fastfjättrade, hårt digert fastbundna vid den annalkande döden.

Min grymhet har härjat som pesten i slavarnas led.

Men på långt när är ej ännu kriget fullbordat och slut.

Deras ledare Spartacus lever ännu, och så länge han lever så kokar upproriska slavarnas massor av gräslig förstörelselusta, och så länge är Rom i fara. Dock hoppas jag innerligt att jag får slut på dem innan Pompejus och gamle Lucullus igenkommer från Orienten och Spanien.

Jag ensam har kämpat mot slavarna, bjudit dem motstånd, försvarat vårt eviga Rom och besegrat och undertryckt majoriteten av slavarna. Så mycket har jag nu gjort i det här hemska kriget att jag ock vill slutföra drabbningen ensam.

Jag vill ej berövas den ära jag ärligt förtjänat med vad jag ren gjort.

Ingen skall ta ifrån mig min rätt att ock ensam iscensätta stora finalen, så som jag nu spelat allena slavkrigsspelets huvudperson hela tiden.

Om stolte Pompejus och narren Lucullus nu kommer och blandar sig i mitt krigs avslutning, efter att fegt hela tiden ha hållit sig borta från grovgörat, blir jag förbannad. Det blir jag förvisso!

Cicero Jag hört från vår vän Julius Caesar att store Pompejus nu faktiskt är stadd på väg åter till Rom efter att ha i grunden besegrat den store Sertorius och varje spansk upprorsman. Dessutom, sade den unge och sjuklige Caesar, så sägs det att ärekranskrönte Pompejus är ivrig att ingripa i detta slavupprorskrig, som han sägs mena att nu har pågått blott alltför lång tid utan att någon duglig och vettig person lyckats att få det under kontroll.

Crassus Den förbannade snobben! Han täcks förolämpa mig öppet inför hela romerska folket! Den boven!

Men jag skall nog hinna att avsluta kriget förrän han har kommit!

Jag skall visa honom vem snabbast och dugligast är av oss två!

Låt oss kapplöpas, store Pompejus! Få se om det blir av oss du eller jag som får kål på den siste av slavarna och därmed når högsta äran och hedern som någonsin skådats i Rom! Blir det krasshetens Crassus, den fulingen, eller den store och lysande ädle Pompejus? Det skall vi få se!

Må den bäste av tävlarna vinna! (ut) 15

Cicero

För massan förhatlige Crassus, jag önskar dig lycka i olyckan, seger i mörkt oundvikliga nederlaget.

Men se, här kommer ädle och ljuse av segrar omstrålade store Pompejus!

Var hälsad, Pompejus!

Pompejus Ock du, käre Cicero. Se, här är jag. Var är kriget?

Cicero Du kommer helt lämpligt till slutakten. Det är ej helt slut ännu.

Pompejus Raskt drar jag ut då i kära striden och avslutar vad ingen ann' mäktat avsluta, botar och utdriver kräftsvulsten som ingen annan blå misslyckad doktor förmått att kurera.

O Rom, endast jag är din hjälte, ditt ljus och din riddare! Vad vore Rom utan mig?

En ruinhög med kivande slavar på toppen, ett kaos av kronisk förvirring, ett minne blott, dåligt bevarat, en namnlös och bortglömd förtrampad och gravstenslös grav, täckt av jord där blott gult bränt torrt gräs växer i trista tovor, en koäng där kor går och skiter förutan att veta det minsta om bortglömd förfluten skön ära och sann ljus historia. Men ut nu till kriget!

O Crassus, vad jag är förtjust över att du åt mig sparat krigets avslutande! (ut) Cicero Däröver är säkert Crassus ej lika förtjust.

Cato Ack, nu upphör den ljuvliga stormen! Nu bryts djupa härliga mörkret och undanträngs av alla roliga mardrömmar skingrande ljuset!

Nu är muntra kaoset slut, nu är mänskliga oordningen och gudomliga prövningens tid trist förbi. Nu är pampige plumpe pompöse Pompejus tillbaka och inför sin tråkiga tragiskt omänskliga ordning igen. Nu bryts stormarnas kraft ner av människans ordnande själ, nu flyr vildheten, gudarna, härliga våldet och friheten hän, nu går vilddjuren bort för att gömma sig. Ormarna överger de döda gårdarna som åter uppbyggs. Nu lämnar den härliga örnen den fria oändliga skogen som åter blir skändad och sargad av den hänsysnlöse oordningsfientlige frihetsförhatlige ordningsmaktsmänniskan, den allra värsta av alla världens bestar och pestar, den malliga mänskoleviathan! Ack, natten och mörkret är slut, och jag sörjer däröver. Den härliga stormen är slut, men den kommer igen! Rom, än skall du en gång ruineras! Din undergång har ej ägt rum, men den skall äga rum. Den har blott blivit uppskjuten. Spartacus skall komma åter och åter för evigt och i ständigt värre och större och hemskare och mer förskräcklig gestalt. Romarrike, ditt fåfänga narrbygge av enbart taskspelarflamsfjanterier, än skall du gå under.

Cicero Ja, slavkriget, vänner, är äntligen över. Pompejus ger det nådastöten galant, och i hela Italien så ser man förtvinande döende upphängda korsfästa slavar.

Pompejus, den lysande segraren, dyrkas och hyllas och är allas hjälte.

Ej har någon varit så ärorik förr här i Rom. Men var dröjer den segerberövade Crassus? Var döljer han sig under tiden?

Jo se, nu så kommer han här. (Crassus in moloken.)

Käre Crassus, du liknar ett åskmoln. Sjung ut dina känslor!

Cato (avsides till publiken) Han ser närmast ut som en jude av allra mest giriga sorten, som nu blivit utplundrad. Ofta så ser man i pjäser omåttliga skurkar som Crassus i deras mest gynnsamma medvind, och hur de blir slagna till slant och förintade; men efter att de har krossats så får man ej någonsin veta hur det sedan gick för dem efter förintelsen. Här är nu Crassus, ett underbart praktfullt exempel och undantag från det normala. Nu får vi strax veta hur det går för skurkar, hur de kan bete sig, när ren katastrofen är över. (till Crassus) Hur mås det, o Crassus?.

Crassus Håll käften, din näsvisa trut! Och förskingrens, ni alla!

Jag vill inte mer veta av någon människa. Dra ni åt skogen, 16

fördömda likgiltiga åskådare till ett spel som minsann borde vara förbjudet och som ingen människa borde fult nedlåta sig till att tillåta men som var man nedrigt tillåter ändå för jämnan evinnerligt!

Vänner, försvinn! Ingen romare skall mera vara min vän.

Men så visa då äntligen att ni ger fan i mig!

Var lite ärliga och sätt i verket er tanke, som är att jag är en fördömd och förfallen, en utstött, en levande vandrande obekväm neslig skandal!

(Cicero och Cato drar sig tillbaka och går ut.)

Dessa evigt omänskliga människor! I trenne år har jag kämpat med plogen och sådden, och nu tar Pompejus hem skörden. Och sådant ger romarna hjärtligt sin entusiastiska hyllning åt.

Arma förbannade civiliserade apor, långt värre och mera barbariska än alla österns barbarer!

Förbannade pack! Intet gott kommer nånsin av Rom utom ren ram förbannelse.

Den som gud giver sin kärlek ger aldrig gud kärlek tillbaka.

Den man som gud älskar blott älskar sig själv, aldrig nånsin nån annan och allra minst gud.

Den som ej självmant uppsöker lidandet bliver själv uppsökt av lidandet.

Kärleken finns, men den tiger för evigt. Blott hatet är talfört.

Den man som förtjänar nån ära får aldrig nån ära sig tilldelad.

Blott de, som våldsamma havsvågors skumkammar framkallar, såsom en saltfläkt i luften som genast försvinner, blott de höjs till skyarna, dyrkas och äras långt bortom all sans och förnuft.

Men de idoga, som gamle skrivaren Homeros, struntar var människa i, glömmer bort, kritiserar och påstår att aldrig ens var någon skapande anderik sann individ men blott ett lagat namn bakom vilket ett intet blott döljs.

Varje god kraft förnekas, allt individuellt trampas ner av de romerska svinen, som vill dra i skockar svart segrande fram men ej ha någon herde.

Blott svinhjordar äro de, mänskorna, och den som vågar att utge sig som svinaherde kalasar de genast på under det muntraste glam. Varje människa som gör sig delaktig i hjordens, hordens och massans förnuftslösa rörelser vare för evigt förbannad.

Må det kallas världens mest vidriga nidingadåd att gå med folket, med massan, med djurhjorden, själlösa hopen. De många har alltid totalt fel.

De ensamma blott har totalt rätt evinnerligt. Må varje skurk, dåre, galning, barbar, djur och apa, som följer de andra i stället för godtroget envist försagt blygt sig själv, bliva uppspikad på korsets trä för sitt gudlösa brott, som den värste av alla massmördare, upprorsmän, illgärningsmän och kulturtraditionskärleksfiender. Skoningslöst utdömd, fördömd och förbannad för alltid och evinnerligen och fråntagen all rätt till allt mänskligt umgänge vare var knöl som ser mera till massan och som mera följer de andra än ståndfast sig själv och sin gud. Ljuset finns endast hos individen. Allt annat är mörker.

O Spartacus, korsfäst, förintad och mördad förruttnar du nu i din grav när du skulle ha blomstrat i din allra fagraste ungdom. Var det värt besväret?

Var upproret värt denna snöpliga rättvisa mörka naturliga och överraskande bleka belöning?

Har du nu till slut fått det som du stort kämpade för med så magnifikt hjältemod?

Nej, endast store Pompejus har hembragt all lön för det arbete som tiotusentals lidit för.

En blott har skördat belöningen för världens mödor. Och så har det varit beständigt, och så skall det alltid förbli. Och den som icke tror det får plikta där för med sitt liv alltsomoftast.

Jag finner mig i det, och därför skall jag överleva de flesta.

Pompejus är alltför förträfflig för att kunna klara sig. Han kommer troligast att bli förrådd, mördad av sina egna. Och Caesar går säkert den samma försmädliga blodiga snöpliga vägen.

Den unge och lysande Cicero är alltför modig. Hans mod kommer att bli hans bane.

17

Och Cato är alldeles för dygdigt ärlig. Han kommer ej heller att få någon annan belöning än ondaste grymmaste brådaste död. Endast jag i min krasshet, min fallenhet för det naturliga, i all min dygde-, moral- och min samvetsbankrutt, i min struntan i allt som är gott, rätt och fint, skönt och ädelt och ljust, kommer i min totala naturödmjukhet, i min nyckfullhet och min totala opålitlighet, att gement överleva dem alla. Min krasshet, min girighet, som hela världen föraktar och avskyr, skall bli den väg som leder mig längre än någon annan, som gör mitt liv segare och längre än någon annans. Jag sitter mest säkert av alla vid makten i Rom, ty jag är den mest avskydde och den mest usle av alla. Pompejus, jag ger dig all ära, jag finner mig i din triumf, ty du blir ändå den sämre lottade av oss.

Jag ger dig all ära som tillkommer mig, på det att du får lida dess fasliga följder i stället för mig.

Ja, jag nöjer mig med att i skuggan av dig fridsamt få mina ägor, min rikedom, mitt fagra guld stadigt ökat, förkovrat och vidareutvecklat i all oändlighet, eller åtminstone för all den tid som jag lever på jorden, i Rom, i vår vackra och glänsande marmorvärld, ljusast och fagrast och bäst utav alla.

(Cicero kommer in.)

Säg, Cicero, se dessa dreglande rapande fisande smällfeta lata omåttliga romare, som ligger lojt slappt till sängs hela dagarna vid ett stort prunkande matbord – är de ej monstruösa?

Cicero Jo, ganska.

Crassus De äter och skiter blott, dricker och rapar, emellanåt kräks de men blir alltid fetare, latare, slappare, sjukare och mer morallösa. Gräsligt, förfärligt, ohyggligt!

Och sådant benämner de 'välstånd' och 'trygghetens välfärdssamhälles välsignelse', och de tror ej att de kan få det bättre och vill heller ej ha det bättre.

De äter och dricker och skrattar ihjäl sig – åt ingenting. Är det ej vansinnigt?

Cicero Finner du det då så fasligt att skratta?

Crassus Jag är alltid misstänksam mot folk som skrattar. Att skratta är bara besinningslöst.

Skratt är blott ren hysteri. Det är obetänksamt, obehärskat och fult och ej värdigt en tänkande människa. Nej du, min Cicero, skratt kan jag aldrig begripa mig på. Och vad tjänar då skratt till egentligen?

Cicero Vet du då ej, att ett skratt kan förlänga ditt liv?

Crassus Och varför skulle livet förlängas?

Cicero Du är pessimist, uppenbarligen! Finner du ej nånting roligt då i till exempel det här: Två personer gick över en gata. Då plötsligt kom farande en mycket fullastad fruktvagn, och en av de två kom inunder ett av vagnens hjul. Han blev krossad och dog ögonblickligen, och därtill ramlade all världens läckraste frukter uppå honom så att han blev helt begravd.

Och då sade den andre lakoniskt, som om ingenting hade hänt: "Gode vän, säg, vad tycker du om livets efterrätt?"

Crassus Det var en sorglig historia. Vem var den olycklige?

Cicero Vem det var som så dog? Men vad har det väl för en betydelse?

Fattar du inte poängen? Förstår du ej vitsen?

Crassus Vad är det för vits med begravningar? Jag finner dem enbart sorgliga.

Cicero Tyckte du då inte alls att historien var rolig?

Crassus Hur kan man väl skratta åt någon som dör? Du är konstig om du finner något behag i pervers och morbid skadeglädje.

Nu går vi och äter.

Cicero Jag är inte hungrig.

Crassus Du måste ej äta, men håll mig åtminstone sällskap. Berätta samtidigt om alla Pompejus bravader och framgångar under de senaste dagarna.

18

Cicero Crassus

Kanske jag är lite hungrig ändå. Jag har ej ätit någonting sedan igår.

Kom, då går vi, ty då är det dags att du får nånting i dig och jag ännu mera i mig, ty ej kan någon människa någonsin vara mer hungrig än jag.

Jag har kronisk obotlig aptit på allt gott här i livet.

Cicero O lyckliga värld, som är såpass väl mående att den kan frambringa människor som alltid har god aptit på ditt eviga nyckfulla väsen!

Men (rädd) vad kommer där för en skugga?

Vad faller här nu för ett mörker på vår ljusa scen?

Vem är natten som skymmer bort solen och släcker vårt dagsljus?

Vem kommer så mörk såsom den döde Sulla i hågen, så svart olycksbådande som Sullas vålnad och lik?

Catilina! Jag fruktar den mannen, och var man är vis som undviker och fruktar och skyr den demonen som jag.

Catilina! Vad vill du?

Catilina Du vet vad jag vill.

Cicero Du vill frånta oss Rom. Catilina Och vad helst Catilina vill får han också, ty det ser han väl till.

Ty han är gudars älskling och jämlike. Han är ej svag, ty han har inga skrupler.

Han tager ej hänsyn till någon, ty han är en vis man.

Han vet, att om man visar hänsyn mot andra, så visar de andra ej nån hänsyn alls mot en själv. Är man hänsynslös, dock, visar alla en hänsyn.

Den starke går segrande fram, och den svage, han dör.

Och den svage är du, ädle Cicero. Ädelmod lönar sig inte. Det går alltid sorgligt bankrutt.

Barbariet, blott, lönar sig, ty det är alltid det grå barbariet som vinner i längden.

Försvinn ur mitt liv, ädle Cicero, om du vill hålla ditt eget!

Jag skall såsom Sulla slugt utrota alla som vågar att uppträda mot mig.

Cicero Med glädje försvinner jag ut ur ditt liv, Catilina, men Roms liv, det överger Cicero aldrig.

Gå du raskt ur vägen för Rom, Catilina, om du vill behålla ditt liv.

Catilina Hör på den! Är det du eller jag som är Rom? Cicero Det är jag.

Catilina Nej, min vän, det är jag. Och den starkare av oss skall snart nog få rätt.

Ty vi kan icke leva tillsammans i samma tid och samma Rom. Marcus, någon av oss måste dö för den andre, och jag skall se till att det icke blir jag.

Må vi aldrig mer råkas, o Cicero! (ut) Cicero Puh! Ett sånt svart fasaväckande monster! Dock är han en mänska hur omänsklig han än må vara. O romerska fria och härliga blå republik!

Vad skall bliva ditt öde? Vad kan du väl ha för en framtid, när samtliga blott satsar all energi på att vräka omkull dig och trampa dig ner?

Endast en tror fortfarande på dig, och han är en klen en som icke kan klara sig ensam och uthärda trycket från all världens grå destruktiva omänskliga hänsynslösa ambitionskrafter, och denne ensamme kämpes namn är Marcus Tullius Cicero, talare och advokat, rättens ende försvarare i denna tid. Och den skall han försvara tills han eller rätten går under. Det troliga är att de bägge går under samtidigt.

Men se, där är flintisen, playboyen, den epileptiske Julius! Hell, Julius Caesar!

Caesar Hell Cicero, Roms enda hopp och dess samvete. Hur står det till?

Cicero Jag mår illa som vanligt. Och du då?

19

Caesar Jag är sjuk och klen och mår värre än illa som vanligt.

Jag tappar mer hår för var dag. Men du, Cicero, tycks ha din hela kalufs i behåll.

Du har Roms kanske allra mest präktiga hårväxt.

Cicero Det är i så fall det allenaste goda med mig, ty allt annat blir värre och värre för varje ny dag. Och med mig störtar världen mot avgrunden med ständigt hårdare fart.

Ej ens du, Julius Caesar, kan rädda vår värld.

Caesar Dock, jag tänker försöka.

Cicero Det blir din ruin.

Caesar Kanske det. Hellre Caesars ruin, dock, än Roms.

Cicero Ja, så talar en Caesar! (avsides) Men vad skall jag svara?

Han ställer mig alltid mot väggen, den där Gaius Julius.

Han får mig beständigt att känna mig illa till mods.

Ja, han är en högst obekväm och obehaglig ung gynnare. (öppet) Säg, Julius, vad nytt från östern?

Caesar Lucullus har misslyckats helt. Han har bara gjort fiasko. Han klarar ej av asiaterna.

Troligen får store late och fete Pompejus bege sig till Asien i stället och kuva de högst primitiva fanatiska lömska barbarerna.

Cicero Se! Här är vår vän Pompejus i egen person! Var välsignad och hälsad, o store och härlige ädle Pompejus, Roms räddare!

Pompejus Tack, käre Cicero. Hej, Julius Caesar! Hur mås det?

Du får ständigt glesare hår för var dag som vi ses.

Caesar Och du, käre Pompejus, tycks ständigt få rundare mage och mer tydligt svällande hängande slappa och plössiga kinder.

Pompejus Seså, Julius Caesar! Låt oss ej bli ovänner än!

Ej är tiden för ovänskap mellan oss kommen ännu. Än så länge beror hela Rom av vår vänskap.

Om vi bryter den bryter Rom även samman.

Caesar Det var icke jag som först fult förolämpade dig.

Det var du som var fräck emot mig, du din välgödda griskulting!

Cicero Bråka ej, vänner! Säg, gode Pompejus, skall du resa bort till Armenien och avlösa den så vällustige fetknoppen, den för sin stora aptit så berömde Lucullus?

Pompejus Ja, så är det menat. Snart far jag till östern, till gryningens rodnande gamla exotiska dunkla förtrollande länder, som vet mer om livet än vad någon högt uppsatt vetenskapsman här i Rom vet.

Snart far jag till länderna där det ej finns några auktoriteter, där ödet blott råder, regerar och godtyckligt genomför allt.

Ja, mitt öde beslutat att skicka mig österut, till Trojas länder, till landet där ödet grymt uppslukar allt, där ett universellt dystert öde förintar och upplöser samtliga enskildas öden.

Till Österland skall jag nu fara för att kanske där möta döden.

Till landet som all världens öde är hopplöst förknippat med evigt, skall jag nu bege mig, måhända att segra och klara mig.

Vänner, farväl! Hitta icke på busstreck och fula fasoner, o Caesar, den tid medan jag är försvunnen från Rom. Akta vårt rike väl, tappre Cicero, skydda, försvara det väl i min frånvaro!

Roms allra värsta mest farliga fiender är de som frodas i hjärtat av Rom. Cicero Store härlige och magnifike Pompejus, farväl! Jag skall tänka på dig hela tiden.

Ja, Gud vare med dig, Pompejus! Och hälsa Jerusalem! (Pompejus ut.)

20

Caesar Vem är Jerusalem?

Cicero En gammal stad som jag har några judiska vänner i.

Det är en olycklig stad, som har mången gång nedbränts, förstörts, ruinerats och skändats.

Den kallas i Östern den heliga staden.

Caesar Det finns ingen stad som har rätt till det namnet förutom vårt eviga Rom! Cicero Bli ej het, käre Caesar! Det finns en hel del här i världen, som du, Julius, i ditt politiska nit icke har någon blekaste aning om.

Kom, låt oss nu gå och supa hos Crassus!

Caesar Ja, låt oss dinera i krasshetens högborg i hjärtat av krasshetens huvudstad Rom hos den krassaste av alla krassa: vår vän Marcus Crassus den krasse, mer krass till och med än kung Krösus. (båda ut) Catilina (in) Där gick de förbannade ordningsbefrämjarna, Roms traditioners fördömda beskyddare, måltavlan för allt mitt hat.

O natur! När skall du åter härska i världen? När skall åter lejonen, björnarna, vargarna, vildsvinen och vilda skogarnas uroxar bli världens kungar?

När skall onda människan äntligen kuvas av Gud? När ska skogarna, träsken och vildmarken hämnas och återta allt vad den onda förbannade människan inkräktat på och förtrampat?

O Gud, när skall du rättvist hämnas och hemsöka mänskan för alla de brott som hon utan nån hänsyn begått mot naturens jungfrulighet?

Jag skall bli medlet för Guds grymma hämnd, och den mallige Caesar skall hjälpa mig.

Narren Lucullus och barnslige veke Pompejus är bortresta.

Crassus är passiv och struntar i allt bara han får i godan ro räkna och öka sin inkomst.

Blott Cicero har jag att frukta. Blott Cicero skall våga bjuda mig motstånd.

Nåväl! Låt den riddaren göra det! Det skall förvisso bli en ytterst spännande och intressant härlig strid! Det blir ondskan mot godheten, godtycket mot konvenansen, det härskande våldets gudomliga råanarki mot den hövliga ordningens tråkiga mesighet. Må den mer duglige vinna!

Få se nu om godheten eller om ondskan har den större kraften och makten i denna vår romerska alltför välordnade värld! (ut) Cato (in) Och Pompejus for ut för att erövra Asien, som han redan erövrat Spanien och rensat det romerska världshavet med alla öar från sjörövare och pirater.

Han for till Armenien och krigade där mot Tigranes.

Han avsatte den store fältherrn Lucullus, som skamsen fick dra sig tillbaka till sina banketter och där skaffa bättre och mera omfattande rykte.

Och ädle Pompejus besegrade kung Mithridates i Pontus och gav sig ej förrn kungens lik blivit lagt i hans händer. God hjälp var Stratonike, den vackra nya Medea från Kalkhis, som följde Pompejus och gav honom lycka på färden.

Och Magnus Pompejus drog även mot perserna och konung Frates och mot hårda mederna och mot ibererna. Till och med bort mot det Kaspiska Havet försökte han tränga. Han slogdes ock mot de fatala araberna och nådde nästan fram till Röda Havet. Till slut gick han löst på Jerusalem.

Staden belägrades, intogs och plundrades, och hela Israel blev till en romersk provins.

Ingenting kunde stoppa Pompejus otroliga framgångar på alla håll överallt.

Han var världens erövrare, oemotståndlig och oövervinnelig.

Från gråa vida Atlanten till Kaspiska Havet och till Röda Havet låg spår av hans framgångar och triumfatoriska erövringståg.

Hela världen låg ödmjuk och krossad för store Pompejus allt krossande fötter, när han återvände till Rom som den störste och käckaste av alla Roms hårda söner.

21

Men jag, o Pompejus, jag faller ej ned inför dig såsom världen gör.

Nej, jag går mot dig. Jag trotsar dig, ty du vill göra dig själv till en konung.

Du vill åter införa enväldet i fria Rom. Du är en stor fördömd egoist, som tror att hela världen frivilligt skall lyda ditt lillfingers nycker.

Du vill bli en ny diger Sulla, en ny gräslig Cinna, en domare och en diktator.

Jag varnar dig, gode Pompejus. Om du söker vara Pompejus i högre grad än vara Roms undersåte och tjänare, så skall du gå samma öde till mötes, förvisso, som Marius och Sulla och Cinna, som alla blev mördade av fria eviga rättvisans gud för sin mallighets fåfängas maktanspråks skull.

Endast Allfadern själv tillhör makten.

Den som söker erövra makten från gudarnas gud åt sig själv, han skall dö. (attacca:) Scen 4.

Catilina (in) Menar du verkligen allvar, Cato?

Cato Javisst. Hur så?

Catilina Enligt ditt resonemang skulle människan förbjudas all makt.

Men makt är ingenting annat än ansvar. Skall då människan förbjudas att ta ansvar?

Cato Just det sociala ansvaret är det som måste förbjuda att en enskild person får mera makt än republiken.

Catilina Då utesluter du alla ledare, alla genier, alla upplysta despoter, och då vill du liksom Platon till och med utesluta Homeros från mänskornas gemenskap.

Cato Vem är du som talar så förföriskt?

Catilina Catilina var namnet, till din tjänst.

Cato Jag känner dig. Du är en vampyr.

Catilina Nej. Varför det?

Cato Du ägnar dig åt att förföra Roms unga män. Du försmår kvinnan och äktenskapet och vill förvägra mänskorna deras rätt till vanlig mänsklig lycka.

Du är den som vill sätta dig över alla andra.

Catilina Och du är lika naiv som alla andra. Är du då, ädle Cato, som alla andra, blind för den romerska republikens totala förfall? Ser du ej hur romarna degenereras och blir tråkigare och slappare för varje dag? Ser du ej hur tråkigt de har och hur fördärvade de blir av att ha så tråkigt? Ser du ej hur de äter mer för varje dag och hur Roms kloaker snart drabbas av förstoppning av all den romerska smutsen och hur denna förstoppning kommer att leda till att skiten i varje romerskt hus kommer att stiga varje romersk medborgare inte bara åt huvudet utan även över huvudet och dränka honom i hans egen skit?

Cato Vad pratar du för smörja?

Catilina Se på vår eländiga konsul Cicero, en typisk romare, en trind och självgod, en besutten och naiv romare som alla andra, som är så totalt blind för den romerska ruttenheten att han till varje pris vill bevara den intakt?

Cato Ditt tal är farligt för den romerska republiken.

Catilina Mitt tal är enbart farligt för att jag säger vad som är sant.

Cicero menar att den romerska republikens beskaffenhet rättfärdigar sig själv genom sin ofelbarhet, och ingen är blindare än Cicero för Roms lavinartade ruttenhet.

Cato Kräver du att Cicero avgår emedan han är inkompetent?

Catilina Jag kräver av Rom att Rom sätter sig själv på fötter.

Jag vill ingen romare något ont, för mig får gärna levande politiska kadaver som Cicero fortsätta leva, men jag kräver att Rom upphör med sin slapphet 22

då den är så uppenbart sjuklig som den är.

Cato Och därför vill du gripa makten i senaten?

Catilina Ja. Cato Du får den aldrig. (går) Catilina (Julius Caesar passerar förbi) Hell, Caesar. Du är i stånd att förstå mig bättre. Är icke Cicero ett bedrövligt mähä? Säg, är han inte färdig som fågelskrämma?

Måste vi stå ut med honom länge till?

Caesar Låt du den romerska republiken i fred gräva sin egen grav.

Catilina Det kan ta årtionden om vi inte påskyndar dess fall! Du vet hur ruttet Rom är.

Du är inte blind. Du älskar själv vackra långhåriga gossar som jag.

Du vet att graven redan är grävd. Varför puffar vi inte republiken över kanten genast?

Caesar Vem vill du puffa över kanten?

Catilina Cicero.

Caesar Konsuln?

Catilina Ja. Caesar (tar honom om axeln) Min vän, du är för tidigt ute. Cicero puffar man inte över kanten.

Han må verka likgiltig och slö, narraktig och fåfäng, menlös och velig, men han är dock den romerska republikens hårdaste pelare.

Den kan verka skamfilad, men dess kärna är av järn.

Cicero måste falla utan vår hjälp. Endast om han faller godvilligt kan även den romerska republiken falla.

Catilina Men vi kan få honom att falla godvilligt.

Caesar Kan vi det? Hur då?

Catilina Vi puffar honom över kanten.

Caesar Då vill du bruka våld mot lagen.

Catilina Nej. Det finns fiffigare medel.

Caesar (smått och kyligt men intimt intresserad) Avslöja din plan.

Catilina Att helt enkelt göra styrelsen outhärdlig för Cicero, att ställa till med ett helvete för hans regering.

Caesar Hur då?

Catilina Genom att organisera ett allmänt uppfriskande slagsmål.

Caesar Inbördeskrig?

Catilina Exakt.

Caesar Som mellan Marius och Sulla?

Catilina Varför inte?

Caesar Min vän, det inbördeskriget kastade Rom in på fördärvets väg.

Catilina Eftersom fördärvet pågått ända sedan dess, varför inte avsluta det?

Caesar Du vill bota fördärvet med att förvärra det.

Det är att förbinda ett sår genom amputering. Anser du det rådligt?

Catilina Såret är redan förgiftat.

Caesar Då är det du som redan förgiftat det.

Catilina Ja. Caesar För att få amputera lemmen har du således som god kirurg först infekterat såret med kallbrand.

Catilina Tillsammans, Caesar, kan vi kurera patienten för evigt.

Caesar Du menar sätta honom i tvångströja och hålla honom där.

Catilina Jag kan icke göra det ensam, men med din hjälp är det inte omöjligt.

Caesar Du talar alltför förföriskt.

Catilina Jag är bara realist.

23

Caesar Catilina

Min vän, jag ber att få tänka på saken.

Trots allt vördar jag min vän Cicero för hans konstruktivitet. (går) Förbannat också! Rom är fyllt av bara fegisar!

Och Crassus är för rik för att jag ens skulle nedlåta mig till att tilltala honom.

Han skulle kanske backa upp mig, men han ensam skulle med sina pengar kunna fördärva mig genom att styra mig vart jag icke vill.

Nåväl, ensam då, Catilina, på det att du genom din integritet må triumfera desto starkare mot all etablerad slentrian och inskränkthet, blind naivitet, dekadent byråkrati och leda! (ut)

Akt II, Scen 1. Framför den romerska senaten.

Cornelius Catilina Cornelius Catilina Cornelius

Catilina Cornelius

Catilina

Cornelius

Curius Cicero Curius Cicero

Curius

Du måste försvara dig, Catilina. Du måste gå till senaten och förklara dig.

Det är din enda chans att lyckas.

Jag vill icke möta Cicero.

Och varför inte det?

Därför att jag är rädd att jag i så fall i vrede skulle slå ihjäl honom.

Men vad har du då emot den tafatte grobianen? Du är honom överlägsen såväl i börd som i skarpsinne. Ingen tar en sådan plebej på allvar medan alla i senaten skulle lyssna till en aristokrat som du.

Han är för stor i orden.

Bara han öppnar munnen retar han mig till blindaste raseri.

Du kan bara inte med honom, med andra ord. Du måste behärska dig.

Om du inte kan tåla honom så säg det bara till honom lugnt och sakligt, och du skall finna att han blir den som kreverar.

Nåväl, för din skull, min vän, skall jag ge senaten en chans.

De skall alla få höra hur ärligt mitt uppsåt i själva verket är.

De skall alla få veta hur mycket som är förtal om mig och hur lite sanning om mig de har hört.

De skall få inse vilken förslagen skurk den där baksluge Cicero är och vilka fula tricks han kör med. Jag skall ge sanningen en chans för Roms ädlingars skull.

Så skall det låta. Jag är säker på att senaten skall förstå dig bättre än vad den låge Cicero har gjort.

(De gå upp mot senaten. Cicero kommer in med Curius.)

Jag har hört, ädle konsul, att Catilina ämnar sig till senaten idag.

I så fall vänder jag genast.

Vore det så klokt? Skall Catilina få tala ensam och ni ej få tillfälle att försvara er?

Var är ert mod, ädle Cicero?

Du vet mycket väl, Curius, att jag aldrig var en modig man.

Får jag se Catilina i senaten skulle jag börja hacka tänder genast, inte få något stammande ord över läpparna och kanske göra ner mig.

Bättre det än att ni håller er undan.

Tala för en gångs skull frimodigt ur hjärtat, min konsul.

Ni vet ju vad denne Catilina går för. Ni känner ju till alla detaljerna i det planerade lönnmordet på er, som bara jag lyckades avstyra.

Avslöja honom! Ni behöver inte förbereda er eller ha det skrivet på papper.

Var för en gångs skull modig, min bäste Cicero!

24

Cicero Curius

Och riskera att göra bort mig?

Som konsul har ni första ordet i senaten. Avväpna Catilina innan han hunnit öppna käften. Ge honom ingen chans att förklara sig.

Vänd hela senaten emot honom genast. Det kan endast ni göra med er talargåva.

Cicero Jag riskerar ogärna ett allvarligt tumult i senaten som kan kosta mitt eget liv.

Curius Nog med undanflykter nu, konsul! In med er, och gör er plikt!

Cicero Som du vill, Curius, men skyll inte på mig sedan.

(De går upp och in i senaten. Allmänt sorl inleder förhandlingarna.)

Catilina (reser sig) Mina herrar, jag har några ord att säga.

Curius (reser sig) Sedan när har en icke folkvald senator fått tillåtelse att tala före konsuln?

Cornelius (reser sig) Har då konsuln någonting att säga?

Cicero (reser sig) Han har i högsta grad någonting att säga angående den man som före mig vågat begära ordet. Catilina, sitt ner. Sitt ner, även ni, Curius och Cornelius, ty ni lär ej orka stå under hela den tid som jag ämnar tala.

(Nämnda herrar sätter sig tveksamt. Cicero väntar inte på dem.) Ärade senatorer, jag har kommit hit idag utan avsikt att hålla något tal, men när denne friborne man reste sig för ett anförande manade mig genast plikten att ta ordet från hans mun. Jag vet vad han tänker säga, och jag tänker säga det i hans ställe.

Vi känner alla Catilina och vet vad han går för. Själv har jag känt honom sedan barndomen.

Vi vet alla hur ädel han är och vilka höga ideal han eftersträvar och lever efter. Egentligen är det ingenting vi inte vet om honom, så varför skulle jag då tala om honom? Därtill hade jag ej haft anledning om han ej själv först begärt ordet. Därmed visade han sig villig till att äntligen demaskera sig, vilket det är min plikt som konsul att följaktligen göra i hans ställe, då han icke äger någon talan.

Möjligen äger han någon talan i egenskap av svarande, ty som adelsman måste han ju känna sig kränkt av de anklagelser som riktats mot honom. Det är hans plikt som adelsman att undanbe sig alla beskyllningar såsom falska. Det är tradition hos oss att en åtalad medborgare får uppträda inför senaten för att söka rentvå sig och vinna senatorernas förtroende. Detta vill jag emellertid göra i Catilinas ställe. Jag är ju advokat till yrket, och dessutom råkar jag för detta år vara konsul.

Kan således Catilina finna en man i Rom bättre lämpad till att uppträda till hans försvar?

Catilina (reser sig) Hör inte på honom!

Senatorer (om varandra) Sitt ner, Catilina!

Cicero (fortsätter sedan tystnad uppstått) Sitt ner, Catilina. Vi vet alla vad du tänker säga. Du menar att du ej är värdig att ha mig såsom försvarsadvokat då du ju redan komprometterat dig så starkt. Du menar att du gjort så mycket som ej förtjänar att försvaras. Men vet du då ej, Catilina, att vårt rättssystem är sådant att ej det grövsta brott kan begås utan att dess förövare får försvara och förklara sig? Vet du ej att icke ens landsförräderi får passera förbi lagens näsa utan att det är lagens plikt att försöka sätta sig in i förövarens motiveringar och förstå dem? Vi förstår dina motiv alltför väl, och därför behöver vi ej ens diskutera dem. Vi vet att du mera nitiskt än någon annan romare ville Roms bästa, att du därför blev mera bittert besviken än någon annan romare över att just du ej blev vald till konsul, att du väl medveten om din absoluta överlägsenhet därför beslöt att för Roms bästa som en annan Sulla ta makten med våld och göra dig till diktator på livstid, och att du därför såg mig som det största hindret för din karriär, och att du därför, fortfarande för Roms bästa, beslöt att undanröja den aktuella konsul i Rom som råkar vara Cicero. Vi vet att du gjorde allt detta för Roms bästa. Det behöver du icke övertyga oss om. Och därav följer, att det även var för Roms bästa som du skickade ut upprorsledare över hela Italien med den uppgiften att ställa till med ett universellt inbördeskrig. Säg, var det inte för Roms bästa som du beslöt att göra allt för att för tid och evighet försöka begrava den romerska republiken levande?

25

Curius Vad ville du göra dig till, Catilina? En romersk konung?

Cornelius Tig i församlingen! Låt Catilina få tala!

Catilina (reser sig) Mina herrar, jag kom hit.... en senator Kasta ut den förrädaren! en annan Han är åtalad för landsförräderi. Vad gör han då här om bevisen är påtagliga? en tredje Han kom hit för att göra en kupp, och den har konsuln vänt mot honom själv.

Cornelius Låt för gudarnas skull Catilina få tala!

Catilina Mina herrar, jag kom ej hit för att försvara mig. senator 1 Om du ej kan försvara dig, vad gör du då här? senator 2 Ut med honom!

Caesar (reser sig) Mina herrar, låt oss lugna ner oss. Catilina har rätt att få tala. Och i de gudars namn, som Lucius Cornelius just åkallade, måste jag förehålla Catilina det angelägna i att han försvarar sig mot de anklagelser som hela Rom riktar emot honom. (sätter sig) Cicero Catilina, du har åtalats av Lucius Paulus enligt Lex Plautia för förräderi mot den romerska senaten och folket. Bevisen för din skuld är alltför påtagliga, då hela Italiens folk har rest sig i uppror mot den demokratiska ordningen. Vi vill ej göra situationen värre. Kan du på något sätt återta vad du redan gjort dig skyldig till?

Catilina Herr konsul, ni ger mig ingen chans till att få förklara mig. Ni har redan gjort bort mig totalt inför denna ärbara församling, och ni vet mycket väl att ingenting av det jag gjort kan göras ogjort. Om ni inte redan från vår barndomstid konsekvent hade motarbetat mig i allt hade icke hela Italien varit klätt i upprorsdräkt nu. Att så är fallet är enbart min förtjänst, och det står jag för. Men jag lovar er alla, herrar senatorer, att ni har bragt det över er själva. Varför har missnöjet brett ut sig? Därför att ni har försummat regeringen, ni har låtit er mutas av Crassus och andra, ni har mutat det romerska folket med att skämma bort det med mat och överflöd, ni har bidragit till statens ständigt tilltagande förfall, slapphet och ruttenhet med att bara tänka på era egna magar, och jag är ej den siste att resa mig emot denna feminina försoffning. Tvärtom, jag är blott den förste. Efter mig skall det komma andra som ständigt skall bli värre, tills den så kallade romerska demokratin vräks över ända av disciplin och moral, tills hela senaten förlorar all makt i världen till förmån för en som bättre skall sköta den, och tills Rom går under i sin egen och i sina ledares ruttenhet. Och jag lovar er, att det ej skall dröja så länge, som det tagit Rom att nå hit, innan hela Roms rike är förtrampat av barbarer som visar sig dugligare än dess feta blekfisar till degenererade mumier till politiker!

Flera senatorer Ut med honom! Bort med honom! Han är galen!

Catilina Herr konsul, jag ber er iakttaga detta aktuella tecken på Roms ofrånkomliga förfall och undergång, som består i, att partriciern Catilina, som aldrig velat sin stat annat än väl, härmed fått sitt namn fläckat bortom möjlighet till återupprättelse genom en viss plebejs bakslughet och intriger vars utbölings- och uppkomlingsnamn är Marcus Tullius Cicero.

Cicero Detta är för mycket.

Flera senatorer Din landsförrädare! Du är hela folkets största fiende!

Catilina Mina herrar, om ni behagar omringa mig och störta mig i fördärvet och därmed göra er till mina fiender, så vet, att med mig och mitt hus kommer i så fall hela Rom att falla.

Och intet av alla de fina hus som ni själva är ägare till kommer därmed att stå kvar på sina grunder.

Flera senatorer Kasta ut honom! Landsförvisa honom!

Catilina Det hat och den eld ni fattar mot mig skall genom mina efterträdare förtära er själva, era hem och hela ert korrumperade Rom! Cornelius (till Catilina) Fly, om livet är dig kärt, innan det är för sent!

Catilina (till senaten) Och kom sedan inte och säg att jag inte varnade er! (flyr ut) (Hela senaten är i uppror. Turbulensen har hela tiden tilltagit.)

26

Senatorer Flå honom levande! Koka honom i olja! Vart tog han vägen? Vid gudarna, en värre skandal har jag aldrig varit med om! Måste vi i fortsättningen ha beväpnad vakt utanför senaten?

Caesar (avsides) Catilina har förvandlat hela senaten till ett dårhus.

Cato Mina herrar, mina herrar! Till ordningen, till ordningen! Skall en ensam man få skrämma slag på hela församlingen? Tag er samman, mina herrar!

Cicero (till Curius) Hela senaten är ifrån sig. Menar du fortfarande att jag gjorde rätt i att tala mot Catilina?

Curius Efter det här vet varken jag eller någon i denna församling mer vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet bara att denna kris var ofrånkomlig.

Cicero Nej, vi hade sluppit den om jag icke blivit konsul.

Curius Vad menar ni med det?

Cicero Det får framtiden utvisa.

Scen 2. Cicero i skum belysning vid sitt skrivbord.

Cicero (avbryter skrivandet och börjar tänka efter) Det gives en stund vid midnatt då all mänsklig fåfänglighet stannar av, då människan slutar att streta förgäves och inser att allt blott är rasande jakt efter vind. (reser sig och går omkring) Då tvivlar hon på allt hon lever för och stannar upp i sin ävlan att runka i motvind och inser att hon är ett intet med allt vad hon går för mot sitt hjärtas innersta tvivel.

Då vaknar hon upp i sin dröm och besinnar att all hennes verklighet bara är sjuka omänniskors drömmar och att endast drömmen är verklighet som icke är denna världen.

Så naken är världen och människan i sin fåfänglighets marknad att ett stackars nyfött och olindat skrikande barn är en osårbar oövervinnelig drake mot människan i hennes mognaste strävan mot den falska odödligheten, den vanvettiga perfektionen, den nyckfulla omänskliga destruktiva och gudlösa makten och den fala oemotståndliga bottenlöst svarta och dödliga äran.

Varför blev jag konsul? För att störta Roma Aeterna i odödlig olycka? Det har jag gjort med att väcka till liv Catilina, det politiska Roms sannings innersta väsen.

Han har ej gjort annat än sagt vad som sant är och brukat Roms makt såsom alla de andra men mer konsekvent än någon av alla de andra.

Den sanningen har blivit eller skall bli helt fatal för min statsmanskarriär.

Ej kan någon mer uppriktigt uppträda i detta Rom som en hederlig ärlig politiker efter att sanningen om politiken i Rom 27

blivit uppenbar genom vår vän Catilina.

Han skall bliva krossad och kan icke undvika det, och som han skall all sanning i Rom bliva krossad.

Med honom skall hela Roms adel och ädelmod falla, och med honom i detta fall skall var hederlig man följa med för att aldrig mer kunna ge hedern en ställning i Rom. Han skall söka dra samtliga med i sitt tragiska fall, men han skall endast lyckas dra med sig de oskyldiga och där genom bereda en väg för de mest hänsynslösa och blinda, de som är mest galna av maktbegär, som Julius Caesar och Crassus.

De helst skrupelfria och krassa skall ensamma fortsätta kämpa om erövringen av den romerska makten alltmedan var idealist och självuppoffrande altruist skall förgås i sin godhet, ty sådan är den nya maktens naturliga innersta väsen. Ock jag skall försvinna i och med att denne vår vän Catilina har vågat tillkännage sanningen, ty det antika och heliga, traditionella och ärbara Rom var allenast en dröm och en lögn som den nya politiska maktens förintande sanning har splittrat för evigt och hjärtlöst förvisat till nattliga drömmars utopiska önskevärld som alltid hör det förflutna till och aldrig nuet. (sätter sig och fortsätter skriva.)

Scen 3. Senaten.

Sallustius Hur ställer sig konsuln till dessa de värsta revoltförsök i Roms historia?

Caesar Han jämrar sig, klagar på magplågor och går omkring mest och vrider ihjäl sina händer.

Hans största bekymmer är ej statsupplösningen utan att han känner sig nödd och tvungen till att ställa Roms främsta ädlaste rikaste män inför rätta. Långt hellre beskyddar han en individ om han även bär skuld än att han tar all makt i sin hand, blir en ledare och räddar staten, fastän just det senare vore det lättaste för honom.

Han vill ej släppa sitt tunga lass av demokratiska skrupler för att rädda staten.

Sallustius Här kommer han nu.

Caesar Se, god morgon, min vän! Har du magplågor än?

Cicero Julius Caesar, jag ber dig att undvika påminna mig om den saken.

Caesar Är de då så svåra?

Cicero De är lika svåra som de epileptiska anfall som drabbar dig när du minst önskar dem. När du blir konsul får du känna av det.

Caesar Det tvivlar jag på, ty jag skaffar mig ej Catilinor på halsen.

Cicero Det finns bara en Catilina, och han är ej min blott men samtliga romares plåga.

Caesar Du gör saken lätt för dig. Vet du då ej att din vän Catilina gjort hela det romerska folket till sina kopior och till Catilinor så goda som originalet?

Cicero Därmed fick han hjälp medelst pengar från Crassus och tillrop från dig.

Caesar Det skall Crassus få veta att du tror om honom.

Cicero Det vet hela världen om honom och det skall senaten få veta idag.

28

Caesar Cicero Caesar Cicero Sallustius Cicero

Har då Roms ypperligaste advokat säkra bevis?

Det finns alltför väl överensstämmande vittnen.

Få se hur senaten tar ställning till sådana vittnesmål. (går in) Är du även på väg till senaten, Sallustius?

Jag deltar ej i politiken men vill gärna veta vad som nu egentligen händer.

En vaksam, neutral och god observatör är mer värd än all världens politiker, ty de är hopplöst insyltade alla i världens intriger, allt medan den utanför stående observatören allena kan skönja dem.

Själv är jag även som konsul helt komprometterad emedan jag måste ta ställning i ensidigheten, ty det är mitt jobb och min plikt.

Hellre var jag som du att jag slapp vara part och i stället fick se allting klart.

Stå du utanför, gode Sallustius, och iaktta noga all partiskhet

så att du fattar och orkar ta avstånd ifrån den.

(Cicero går in i senaten. Cato kommer.)

Cato Sallustius? Välkommen! Just nu behövs det mer än någonsin romare med vett att hålla sig nyktra, ty hela det romerska riket är drucket av kaos.

Sallustius Vad händer egentligen?

Cato Sonen drar svärd mot sin fader, och fadern förnekar sin son och ser kallt på hans avrättning. Penningen stödjer blott förräderiet som blint av okunnighet vänder sig mot demokratiska ordningen i ett försök att förinta den kapitalistiska makten med den trista påföljd att okunnigheten, dess styrka och den demokratiska ordningen och folkets frihet går under alltmedan den blodiga penningen segrar igenom sitt förräderi.

Catilina och alla hans ädlingar skall likvideras, i den bittra operationen går Cicero, demokratin och vårt folks republik ner i graven, och kvar står på scenen den allting behärskande penningen, Crassus och Caesar.

Sallustius Pompejus då?

Cato Den ädle fältherren klarar sig bäst om han ej kommer hem.

Kommer han hem blir han genast konsul och mördas av Crassus och Caesar.

Sallustius Men Cicero sade mig just nu att Crassus har hemfallit åt att besolda det lösa folk som ingår i Catilinas parti.

Cato Det är säkert sant, men har Cicero säkra bevis? Och har han rätta styrkan att orka och våga bekämpa den väldige Crassus?

Sallustius Tyvärr äger Cicero en alltför ömtålig mage.

Cato Jag fruktar det också. Men dock finns det hopp om senaten beslutar att anklaga Crassus för förräderi.

Sallustius Något sådant skall dryftas idag i senaten.

Cato Det låter högst lovande. Låt oss gå in. (de gå in) Cicero Curius, redogör för läget!

Curius Situationen är mörk. Hittills har staten inte lyckats förmå en enda av Catilinas parti att överge detsamma, medan de som följer honom dagligen blir fler. Allt löst folk tyr sig till honom, alla arbetslösa, bostadslösa, fattiga och alla ättlingar till offren för Sullas proskriptioner hyllar entusiastiskt Catilinas parti av missnöje med sin sociala situation, av avund mot de rika och förblindade av de blå dunster som Catilina slår i deras ögon. Utom i Gallien är det nu även uppror i Picenum, Bruttium och Apulien.

Cicero Dock har han misslyckats med att få allobrogerna över på sin sida, och dessa har genom Sanga avslöjat för staten alla sammansvärjningens planer. Vi har redan infångat Lentulus, Cethegus, Statilius, Gabinius och Caeparius just när de skulle bege sig till Apulien för att 29

uppvigla slavarna. Just nu förhör vi Volturcius som redan avslöjat Autronius, Vargunlejus och Servius Sulla som delaktiga i sammansvärjningen utom många andra. Den store Lentulus är överbevisad om sin skuld genom de tappra gallernas avslöjanden, därigenom måste han avsäga sig sitt ämbete, och detta håller just nu på att förkunnas för folket, som nu redan börjat förbanna sammansvärjningen lika mycket som de tidigare förbannade mig.

Många senatorer Bravo, Cicero!

Cicero Och här har vi nu Tarquinius, som vet allt om sammansvärjningen och som jag därför låtit hämta hit för att han skall få tala öppet. (Tarquinius föres in.) Tala, Tarquinius!

Inför hela senaten står mitt löfte om amnesti för dig fast, om du blott säger hela sanningen.

Tarquinius Är det säkert att jag får amnesti?

Cicero Är det säkert, mina herrar?

Många senatorer Ja, det går vi med på.

Cicero Tala, Tarquinius!

Tarquinius Vad vill ni veta? Jag vet allt om de planerade mordbränderna i staden, om Catilinas militära program att marschera mot staden, om anslagen mot optimaterna och om vilka som först skulle avrättas. Jag vet allt. Fråga mig bara.

Curius Vem sände dig till Catilina för att mana honom att inte låta sig avskräckas av gripandet av Lentulus och Cethegus?

Tarquinius Marcus Licinius Crassus.

Många senatorer (reser sig, upprörda) Crassus!

Några Det är omöjligt!

Några andra Är då Crassus med i komplotten?

Andra Vi får inte dra in honom i det här.

Några Hur vågar han nämna Crassus i detta sammanhang?

Några andra Vi har ingenting att vinna på att få honom emot staten.

Andra Låt oss hellre blidka honom än utmana honom.

Somliga Men om han är skyldig till förräderi emot staten?

Allt fler Anklagelsen är falsk! Anklagelsen är falsk!

Cicero Mina herrar, till ordningen!

Några Saken måste tas upp till behandling i vanlig ordning.

Många Vi kräver omröstning! Vi kräver omröstning!

Caesar Mina herrar, mitt förslag är, att Tarquinius djärva anklagelse må betraktas som falsk, att han själv sätts i fängelse såsom falsk angivare och att han hålls där tills han avslöjar för oss vem som mutat honom till att anföra en sådan fräck lögn.

Många Bra! Bra! Cicero Vill ingen komma med ett annat förslag?

Caesar Låt oss rösta om detta först. Är många tveksamma får vi fortsätta diskutera saken.

Cicero Curius, har du ingenting att säga?

Många Låt omröstningen ske! Låt omröstningen ske!

Sallustius (för sig) Varför är alla så ivriga?

Cato (för sig) Jag fruktar att här inte finns en enda senator som ej är förbunden till Crassus i affärer.

Många Omröstningen! Omröstningen!

Caesar Hur många röstar för mitt förslag?

98 procent (stiger upp) Jag! Jag! Jag! Caesar Nå, vad säger konsuln?

Cato (för sig) Inte en enda vågar gå emot förslaget.

30

Cicero Det står alltför klart att senaten alltför enhälligt har beslutat att Tarquinius anklagelse ej må vidare beaktas. Jag får dock påminna senaten om att vi strax före omröstningen beviljade Tarquinius en fullständig amnesti. Därför har vi ej rätt att placera honom i fängelse.

Några senatorer Låt honom gå. Vi behöver Crassus bättre än honom.

Några andra Men låt honom aldrig visa sig här igen!

En senator Varför är Cicero mån om mannens frihet?

Står han själv bakom lögnen att Crassus skulle ha betalat Catilina?

Caesar Tala inte mer om saken nu. Vi glömmer Tarquinius.

Cato Gå, Tarquinius. Gå med din heder, och låt senaten försöka glömma sin vanheder, om den kan.

Tarquinius Nu förstår jag varför Catilina gjorde uppror. (går) Caesar Mina herrar, som militär är jag övertygad om att vi redan har ett fullkomligt överläge mot Catilinas lösa skaror. En viktig fråga måste därmed dryftas, och det är hur förrädarna mot staten skall behandlas.

Skall de straffas enligt lagen med döden?

Jag vill föreslå skonsamhet, storsinthet och försoning.

Går vi mjukt till väga kommer utan tvekan många att kapitulera av ren skamkänsla.

Många adelsmän följde Catilina, och följer vi lagen enligt bokstaven skall lika många ädla familjer förlora sina fäder och söner, arvingar och sista telningar som under Sullas tid. Vad har Rom att vinna på det?

Rom vill ha fred och ej längre krig, Rom vill ha renhet och ej mera blod, Rom är trött på gårdagens grymheter och eftersträvar en humanare värld, Rom kan ej bli stort genom våld utan endast genom ädelmod.

När vi möter enkelt folk som inte visste vad de gjorde, så låt oss skicka hem dem och förlåta dem, när vi krossat Catilinas trupper så låt oss icke ta fångar utan överse med ädlingarnas förvirring, när Rom åter lugnar ner sig så låt oss ej sabotera rehabiliteringen genom meningslösa vedergällningar.

Mina herrar, jag ber senaten och staten om nåd för Catilina så fort han är besegrad.

Många senatorer Bravo, Caesar.

Cato (reser sig) Skall då lagen begravas i snillrika maktsugna politikers vältaliga manipulationer?

Skall Roms och statens försvarare riskera livet och dö och dess fiender klara sig med en axelryckning? Skall vi mobilisera så mycket kraft blott för att se den rinna ut i sanden och ge näring åt framtida konspiratörers godtycke?

Skall vi klara oss igenom en så väldig fara utan att begagna oss av tillfället och statuera exempel för framtiden? Skall demokratin överleva Catilina blott för att duka under för framtida översittares penningar och blå dunster som kan visa sig hemskare än Catilina?

Skall Roms republikanska realism någonsin offras för tyranners illusioner?

Nej, aldrig! Våldsmännen måste bestraffas! Roms demokrati är för sårbar för att låta en fördärvare som Catilina klara sig undan med livet.

Caesar har talat för att visa sig stor, jag talar för Roms bästa, som jag vågar anse att Caesar inte vet någonting om, emedan han liksom Crassus blott tänker på sig själv, sin makt och sina pengar.

Senatorer! Vi har skonat Crassus emedan han ej har brukat något våld.

Skall vi därför även skona våldsmännen?

Curius Jag föreslår att de som tagit till våld må förgås genom våld till sista man.

98 procent Ja! Ja! Vi röstar alla för förslaget!

31

Sallustius (avsides) Så röstar de för att alla de okunniga stackare som följt Catilina skall dö för att de själva som följt Crassus skall klara sig. Även Catilina har följt Crassus, men på det att alla må glömma Crassus del i det hela må Catilina och alla hans följesmän dö.

Det är makten och penningen som bestämmer, och maktens och penningens skyddshelgon heter Crassus Krassheten själv.

Caesar (till Cato) Du blir aldrig konsul.

Cato Det vet jag.

Caesar Du dör om du fortsätter som du idag har börjat.

Cato Om jag dör för den skull så dör du före mig. (går) Curius (till Cicero) Du klarade dig ganska bra ändå trots nederlaget mot Crassus pengars inflytande.

Cicero Det nederlaget var värre än om Catilina hade fått segra. (går) Curius Jag önskar att Pompejus var här. Rom kommer att behöva honom nu. (går)

Scen 4. Hemma hos Cicero.

Cato Cicero Cato Cicero Cato Cicero Cato Cicero Cato

God afton, Cicero.

Vad du ser bedrövlig ut. Vad har hänt?

Själva månen är begraven i mörker, och Catilina är död. Är han död?

Petrejus kom till mig i morse och berättade om statens fiendes sista strid.

Så dog han då ej för sin egen hand såsom det anstår en adelsman?

Nej, gode Cicero. Han dog i striden var den var som hetast.

Jag fruktar det värsta. Berätta exakt vad Petrejus berättade.

Sanningen om Catilinas slut är en så sorglig berättelse att ingen statsanställd romare skall tåla höra den.

Rom och dess stat har nu än en gång fläckats av blodiga händer, ty hur lömsk och grym Catilina än var dog han såsom en hederlig man.

Cicero Våra händer blev blodiga redan när Lentulus avrättades med Cethegus, Gabinius, Caeparius och ädle Statilius. Kan vi, konsuln och hans senat, bli mer komprometterade i våra egna hårt prövade ögon?

Cato Det kan de dess värre. När folkfienden Catilina begav sig från staden så nekade han alla slavar att åtfölja honom. Han ansåg det under sin värdighet att driva slavar och utnyttja dem emot Rom. Hade han accepterat dem hade hans härskara blivit en maktfaktor som kunnat segra.

Cicero Han var alltid mot slaveri och tog själv aldrig tjänst utav slavar.

Cato Det sker alltför ofta att ädelmod missförstås och tas för högmod.

Men endast i samband med ädelmod är alltid så kallat högmod en nödvändig dygd. Men med det vare det som det är. Catilina blev instängd bland bergen med sina kumpaner, och där blev han tvingad till strid av Petrejus. Den striden blev fruktansvärt hård fastän idealisterna var i klar minoritet. En och en blev de nedgjorda med mycken möda, och alltid stred ledaren själv var bataljen var värst.

Varje man av de farliga frihetsförsvararna nedgjorde fyra av våra förrän deras krafter var slut.

Alla stupade de med sitt bröst mot sin fiende och med sår framifrån endast, och icke en enda av entusiasterna lämnade sin Catilina, gav upp, bad om nåd, flydde eller gick över. De stred alla till sista man, och de nedgjorde alla de bästa av våra män i sista striden.

Så dog Catilina mer stolt i sin död än han gick genom livet, 32

fastän han i livet var stoltast av alla.

En ond saga har du berättat. I detta krig har hela Roms allra ädlaste ungdom gått under, och ansvaret, felet och skulden är min, ty jag är tyvärr konsul.

Blott mina olyckliga händer är därmed befläckade och ingen annans, och jag står mitt kast: efter detta skall jag aldrig mer vara konsul.

Cato Du får icke överge staten.

Cicero Jag skall tjäna ut men ej någonsin mer återvända till makten när ämbetsperioden är slut.

Makten tillhör den fåfänge Crassus, som ensam har segrat i detta förfärliga inbördeskrig, jämte Caesar, som därav fått vatten på sin kvarn, och endast Pompejus kan göra dem den makten stridig. Han lär vara stadd på väg hem nu.

Cato Han kommer i triumf och anar ej vilket inferno han anländer hem till.

Cicero De tre skall få kivas om makten så mycket de vill, och därvid skall de nog icke dra sig för att söka störta och röja varandra ur vägen.

Cato Du överger då republiken?

Cicero Jag trodde att jag tjänade republiken då jag grep till vapen emot Catilina och kallade Rom till försvar för sin demokrati, men jag tjänade därvid allenast den självgode Crassus, den maktlystne Caesar och deras intressen. Jag gav mitt allt i mitt försvar för Roms säkerhet och finner Rom efter kampen mer ruttet än någonsin.

Inbördeskriget emot Catilina och alla Roms fiender har endast skördat de ädlaste romarnas liv.

Aldrig vill jag riskera att låna mig mera till sådant.

Cato Du anklagas nu av den långsinte Crassus för att vara den som spritt ut det förtalet att han hjälpte fram Catilina och stödde hans uppror med pengar.

Roms rikaste man har nu svurit att hämnas på dig.

Cicero Hälsa honom att jag aldrig mer blir politiker.

Cato Det tillfredsställer ej den som är hämndgirig. Han skall ej vila förrän han fått dig dömd till landsflykt.

Cicero Då får han sin vilja igenom, ty hela senaten är riktad av honom.

Cato Av honom och av Julius Caesar. Allenast Pompejus rår de icke på, som har hela armén i sin hand.

Cicero Hoppas ej på Pompejus. Han är alltför ädel.

Cato Han varar så länge han varar, dock.

Cicero Det blir ej länge, ty Caesar är otålig.

Cato Ädle Pompejus kan anlända nu när som helst.

Var du med dock och fira hans ankomst och hedra hans insatser.

Cicero Ja, ingen har gjort så mycket som han för det romerska samväldets kraftiga utbredning.

Cicero

Akt III, Scen 1.

Pompejus triumf framför senaten i Rom. Cato Hell, Pompejus!

Alla Hell, Pompejus!

Pompejus Hell, Roma Aeterna!

Alla Hell, Roma Aeterna!

Pompejus Så är jag då hemma igen efter närapå tio år utomlands!

Hell dig, välsignade hemland, och dig, mitt välsignade folk, mina älskade romare!

Vida omkring har Roms fejder med avundsmän utomlands bragt mig, 33

från Pontus och kung Mithridates till vilda och morska araberna, från gamla Mesopotamien och parternas ilskna fanatiska rike till erövringen av Jerusalem. Över all världen och kring på dess hav ifrån kust till kust har mina vandringar gått, men mitt hjärta har alltid här funnits i Rom. Varje nyhet från Rom av det enklaste och mest banala slag har betytt mera för mig Än var världskataklysm som förändrat all världen till oigenkännlighet bortom Italien.

Jag har ytterst noga följt med varje fas av de olyckor som här har drabbat var romare genom den högmodige Catilinas försmädliga stämplingar och vet mer väl hur försvagat det romerska styrelseskicket har blivit igenom det gräsliga medborgarkriget än någon romare, ty därigenom har mitt hjärta blött mera ymnigt än någons.

Man har ständigt bett mig att komma tillbaka och återinföra den romerska ordningens pålitlighet genom min goda hand med armén och bett mig gripa makten på livstid på det att man en gång för alla må slippa de inbördes grälen.

Jag är ju den heliga romerska starka armén, Roms förenade stolthet och ryggrad, den klippa på vilken vårt Roms Capitolium är grundat för evigt, har man försökt få mig att fatta och använt såsom argument för att få mig att tillvälla mig högsta makten. Men jag säger eder och hela senaten, jag ropar till dig, Julius Caesar och Cicero, Cato och Crassus och allt vad ni heter, ni Roms högsta ledare: ingenting är mig mer heligt än Roms demokratiska konstitution!

Vi har folkvalda representanter som styr vårt imperium, och därgenom har vårt imperium vuxit sig stort, och så skall det förbliva.

Jag varnar er, medborgare och senat: när en ensam man får all den romerska makten på livstid så skall vårt Rom stanna i växten för evigt. Ty då kan det endast stagnera, förfalla och övergå i en världsfrånvarande bakåtsträvande hierarki.

Detta varnar jag Rom för. Jag avstår således min makt, och jag nedlägger härmed mitt högsta befäl för armén.

Folket Ädle Pompejus! Hurra! (Pompejus går in i senaten.)

Caesar (till Crassus) Han kommer hem blåögd, naiv som ett barn, mera nyfödd såsom en politiker än varje spädbarn. Men tro mig: det skall icke dröja så länge förrän han begriper att hela systemet är uttjänt, föråldrat och handlingsförlamat av grå slentrian. Vi skall hålla oss båda på avstånd från honom och låta den stackaren möta de ofrånkomliga besvikelserna.

Han skall få bli helt överkörd av alla avundsmän och gråa dimmiga hjärnor, som sitter vid makten och inte vet något därom, helt i fred, och när han har fått nog skall vi handla.

Crassus Din dotter är vacker. Han skall icke kunna en dag motstå henne, och särskilt ej efter de krig som han utkämpat.

Caesar Hon är vårt trumfkort och läckraste bete.

Men vi skall ej utbjuda henne åt honom förrän rätta timmen är slagen och han helt har tröttnat på den horan Roms tröga nycker och tröttsamma slapphet.

(De går in i senaten.)

Scen 2. Middag hos Crassus.

Crassus Pompejus

Nå, min värde Pompejus, vad anser du om senaten?

En samling försoffade rötägg, som ej tänker längre än näsorna räcker.

34

Crassus Pompejus Crassus

Det är precis min och vår vän Caesars uppfattning.

Vart vill ni komma?

Min vän, ta det lugnt. Våra gäster har alla gått hem.

Endast vi tre är kvar och kan prata så ostört som om vi var borta på månen.

Vi erbjuder dig kompanjonskap.

Pompejus I vad?

Crassus Vi behöver dig, Magnus Pompejus. Armén och marinen behöver dig.

Rom klarar sig icke utan dig. Du är precis lika omistlig och oumbärlig för Rom som jag själv är med mina finanser och som även Caesar är med sitt förnuft.

Vi behöver dig, Caesar och jag, för att rätt kunna styra vårt Rom. Pompejus Du och Caesar vill alltså helt utmanövrera senaten?

Crassus Nej, bara behärska den, och det kan vi icke göra förutan din hjälp.

Jag kan ej köpa samtliga gubbar i curian, och Caesar kan aldrig få alla med sig i sin sunda progressivitet.

Du behärskar trots allt både medelhavsflottan och hela armén.

Pompejus Vad vill ni åstadkomma?

Crassus Vi vill genomdriva nödvändiga organiseringsreformer.

Pompejus Som vad?

Caesar Såsom fastställandet av administrationer och definitiva arméförband i de av dig införlivade områdena bortom Eufrat.

Pompejus Men det är vad jag eftersträvat och ständigt pläderat för alltsedan jag återkom hit och som den hopplösa senaten beständigt har bjudit mig motstånd i!

Caesar Det vill vi ändra på.

Crassus Käre Pompejus, jag vet hur du känner det och hur din bitterhet plågar dig.

Du har behandlats förkastligt och skändligen illa av inkompetenta senaten.

De har ej ens tackat för allt vad du gjort för ditt hemland.

Du nedlade ädelt ditt överbefäl vid din hemkomst för att icke störa författningen, och det fick du bara fan för. Du har sannerligen rätt att känna dig hatisk och indignerad.

Caesar De tål ej, förstår du, en riktig personlighet. Nackdelen med varje demokrati är att den som är bättre än andra blir flertalet partiskt allergiska mot då de känner sig mindre än han. Han blir överkörd och nonchalerad i egenskap av att han är dominerande. De medelmåttorna föredrar skrotandet av en begåvning i stället för att ta hans snille på allvar. Om han då är en riktig människa tar han ut hämnd och med ränta. Det är vad vår vän Catilina försökte.

Med din hjälp kan vi utan svårighet manipulera bort hela senaten och effektivt utmanövrera allt motstånd för att äntligt få något gjort.

Pompejus Jag är ej säker på att det så lätt kan lyckas. Vi har trots allt Cato ibland oss, och ingen kan tysta ner Cicero. Ingen kan köpa dem heller.

Caesar Den ettrige Cato kan skickas till Cypern på obestämd tid.

Där kan han få så mycket att göra att han glömmer Rom. Crassus Och den gnällige Cicero skickar vi bort på semester.

Han kan nog behöva se till sina magsår.

En landsflykt är endast till uppbyggelse för en sann filosof.

Pompejus Men han kommer i så fall tillbaka och kanske i sällskap med Cato.

Caesar Den dagen, den sorgen.

Crassus Det kan taga år, och till dess skall vi ha åstadkommit rätt mycket.

Pompejus Min själ, jag kan icke förneka att jag nästan blir intresserad och allvarligt redan riskerar att låta mig bli övertygad.

Och hur skall ni få mig på kroken? Vad köper ni mig för?

35

Caesar Crassus Caesar

Pompejus, som min bäste vän giver jag åt dig min dotter Julia.

Den vackraste ungmön i Rom. Det har sagts att du gärna ser åt henne. Jag har ej rätt att förvägra dig henne, om du blott älskar henne.

Pompejus (reser sig, avsides) Detta är oemotståndligt. Jag kan ej förneka, att jag är förlorad i den ljuva flickan. O Rom! Du har dränkt mig, skämt bort mig och gjort mig förblindad i ditt ljuva överflöd, dina välsignade bländande nöjen och din prakt och skönhet! Jag kan icke längre se vad som är rätt.

Och jag vill endast tjäna dig. Hur kan jag då tacka nej till de här båda skurkarna, Roms mest förslagna politiker?

Caesar (till Crassus) Frukten är mogen och faller strax i våra händer.

Pompejus Jag ber, mina herrar, om någon betänketid.

Caesar Säg blott om du önskar gifta dig med flickan Julia, min dotter, Roms skönaste dam, eller om du vill avstå. Du får henne i alla fall även om du ej ingår i triumviratet, ty jag vet att hon älskar dig.

Pompejus Sluge Caesar, du vet att jag icke kan motstå din flicka.

Caesar Då är saken klar. Hon är din.

Crassus Och vad tror du om våra politiska planer? Är de ej förnuftiga?

Se det som en regelmässig affärstransaktion.

Pompejus Crassus, jag kan ej motstå det ljuva prospektet att få genomdriva Roms bästa om ock det blir i samarbete med er.

Caesar Det behagar oss.

Crassus Så ska det låta. Affären är överenskommen. Då återstår endast att realisera den.

Caesar Vi kommer nog att få mycket att göra de närmaste åren.

Pompejus Men det skall bli händelserika fruktbärande och framför allt progressiva år!

Caesar Jag kanske äntligen skall få slå runt i det lockande Gallien och vinna det åt gamla Rom för beständigt.

Crassus Det kommer att ta dig minst sex år.

Caesar Det skrämmer mig icke. Ej heller vårt Rom byggdes upp på en dag.

Pompejus Mina herrar, jag tror att det skall kunna lyckas.

Vi kanske kan få det att bara gå bra.

Vi är alla tre öppna, idérika, fulla av initiativ och av ljusaste handlingskraft, och vi är alla tre styrda av sunda förnuftet.

Jag vågar att misstänka att Rom skall få ganska mycket att tacka oss för.

Crassus Gode Magnus Pompejus, det skålar vi för. Det behövs ingen demokrati mer när Crassus, Pompejus och Caesar regerar.

Caesar Har du icke druckit en aning väl mycket, min gode vän Marcus?

Crassus Vad fan tror du annars att vi sitter här för? Har jag bjudit hit alla mina lakejer för att vi blott skulle ha tråkigt och spotta i glaset?

Nej, bättre än så kan du, Caesar. Var inte så fisförnäm nu, utan drick som en karl med Pompejus och mig. För fan, vi har ju något att fira!

Pompejus Senatens och Catos och Ciceros åsidosättande för våra egna intressen.

Crassus Just det ja! Det dricker vi för, och det skall hela världen minsann få anledning att dricka för innan det här seklet fullbordats. Drick, mina vänner!

Pompejus Jag dricker, min vän Gaius Julius, för din dotter Julia och det att du snart blir min svärfar.

Caesar Jag dricker för det att jag snart får en svärson i den bäste medborgaren i vårt Rom, och därmed, Marcus Crassus, ber jag att få tacka för en mycket minnesvärd middag.

Crassus Det skålar vi för! (De dricker.)

36

Scen 3. Dämpad belysning.

Cato Cicero Cato

Var hälsad, min Cicero.

Du låter ej överraskad. Hur visste du jag var på väg hit?

Jag visste det icke. Men ändå, fastän det har legat ett hav mellan oss, är jag ej överraskad av att du är här.

Cicero Varför det?

Cato Vi är båda fördrivna från Rom. Fastän du var i Grekland och jag kom till Cypern har vi varit såsom förenade just i vår landsflykt.

Cicero Så har även jag känt det fastän vi icke har setts på ett år.

Cato Är din landsflykt så vidrigt bedrövlig som min?

Cicero Kanske värre, ty du är i alla fall kung här på ön och ej ratad av Rom utan än i dess tjänst, medan jag sannerligen är utstött.

Cato Men ej utan anledning. Du tog dock livet av Lentulus, ädle Cethegus och andra ofelbara adelsmän. Caesar begärde blott av dig att du skulle svara för avrättningarna.

Cicero Du vet mycket väl att jag själv blivit ett huvud kortare om jag förblivit en dag till i Rom. Cato Det är icke så säkert. Nu menar regerande herrarna Caesar, Pompejus och Crassus att du varit feg och att du nesligt flytt i panik, och den åsikten sprider de allmänt i Rom. Cicero De tyrannerna! Falska förrädare!

Cato Nej, de är bara så kallade realpolitiker medan den alltför renhårige Cicero är alltför subjektiv för att begagna sig av fula knep.

Cicero Jag är medveten om min fatala och känsliga sårbarhet.

Cato Den är din heder. Slå vakt om den. Offra den aldrig för vettet, för folkviljan eller för opportunismen. Din känslighet, Cicero, är Roms förnämaste tillgång och mest ovärderliga ledstjärna. Det var ej utan berättigad anledning som du fick titeln 'Roms Landsfader' som ingen fått före dig.

Cicero Det var du som förlänade mig den.

Cato Med rätta. Bakom mig stod hela senaten. Den är ännu din.

Aldrig hade den godkänt det om Caesar utkrävt din landsflykt.

Den tillhör oss båda så länge den romerska demokratin ännu lever.

Cicero Pompejus och Caesar och Crassus har mördat den.

Cato Nej, de har bara för tillfället skrämt den på flykten.

Men du skall en dag återkallas och jag likaså.

Därmed skall åter demokratin vara herre i Rom och de tre girigbukarna ej mer ha något att säga därom.

Aldrig har Roms senat varit så trogen oss som den är i vår landsflykt.

Cicero Du vågar trots allt hysa gott hopp om framtiden?

Cato Och varför inte?

Cicero Pompejus är hänsynslös, Caesar är farlig, och Crassus behärskar Roms ekonomi.

Cato Alla tre är de dödliga. Om icke Caesar försonat de två andra kålsuparna med varandra så hade vi aldrig fördrivits från Rom. Du skall se, att det ej dröjer länge förrän det på nytt blåser upp avundsjuka emellan två av dem.

Cicero Jag hört att Pompejus skall resa till Spanien och Caesar till Gallien och Crassus till Syrien för att trygga gränserna.

Cato Om det är sant är vi två snart tillbaka i Rom. I det frostiga Gallien kan Caesar bara gå ner sig i träsken.

Han kan aldrig rå på germanerna.

Där får han evighetsarbete som han ej slipper förrän han är död.

37

Cicero Cato Cicero Cato

Och i Spanien kan bara Pompejus bli fet och slapp och glömma bort all sin vitalitet.

Och vår vän Marcus Crassus är redan rätt gammal.

Jag tror ej han tål Syriens öknar så länge.

Han är bara glad åt att få skörda ära i lättvunna strider med parterna.

Han är för gammal för sådant. Nej, tro mig, om Crassus ankommer till Syrien så stannar han där.

Och om Crassus blir borta blir leken ej glad mellan store Pompejus och farlige Caesar.

Där sade du något. Så länge det stadiga triumviratet består skall Rom njuta av fred, men om någon av de tre bärkraftiga länkarna brister skall de två som återstår strax ta i tu med en dragkamp om makten på liv och död som någon måste dra kortaste strået i.

Scen 4. Vid Julias dödsbädd.

Caesar Pompejus Caesar

Fatta dig, gode Pompejus. Det var icke ditt fel.

Jag älskade henne. Det gjorde jag verkligen, Caesar.

Det vet jag. Det vet hela världen.

Ni var ett berömt par som aldrig sågs utom tillsammans.

Pompejus Och jag tror att hon även älskade mig.

Caesar Ja, det gjorde hon, fastän hon var såpass ung.

Pompejus Tror du att jag på något sätt kan hållas ansvarig för hennes död?

Caesar Gode frände, min svärson och broder, stöt samtliga sådana tankar ifrån dig.

Hon hade fött barn åt dig förut. Att hon skulle dö av ett missfall långt senare kunde ej ens någon läkare ana. Förtvivla ej, min gode frände.

Min tröst för min dotters död är att den olyckan än mer förenar mig med dig i varmt kompanjonskap på livstid.

Pompejus Det lättar mig att du ej hyser den ringaste anklagelse emot mig för din dotters död.

Jag var direkt dock ansvarig för hennes tidigare missfall.

Caesar Nej, det var den romerska pöbelns fel som ville mörda dig och endast åstadkom sådan panik hos vår Julia att det enda offret blev dödfödda barnet.

Pompejus (gråter) Förlåt mig, min älskade frände och svärfar. Förlåt att jag gråter.

Caesar Seså, var en man nu. Du är ju dock äldre än jag.

Man kan tro att du gråter av ovana och att du icke gjort annat i sällskap med Julia i alla de år som du endast tillbringade vid hennes sköte.

Pompejus Jag älskade henne.

Det ensamt skall uppväga alla brott som jag har gjort mot senaten och Rom. Caesar Du får ej glömma vad aldrig romerska folket skall glömma: de år som du tillbragte med att besegra Roms samtliga fiender österut.

Pompejus Några blev kvar dock åt Crassus.

Caesar Han måste få vara en hjälte han också. Det blev han nog blott stolt och tacksam för.

Ingen kan uträtta allt.

Pompejus Likväl tycker jag ej om att han vid sin ålder skall utsättas för öknens faror vid persiska gränsen.

Caesar Jag hör någon komma. (En tjänare inkommer.)

Vad vill du, min tjänare?

Tjänaren Två herrar ber att få meddela brådskande nyheter.

38

Caesar Och vad är det för två herrar?

Tjänaren De är senatorer.

Caesar Och vilka, din usling!? Det finns flera hundra!

Tjänare Det är, tror jag, Cato och Cicero.

Caesar Då är det dåliga nyheter. Låt endast Cato få tillträde.

Om det behövs får den olyckan Cicero därefter ge kompletterande upplysningar.

Släpp in Cato och låt dumme Cicero vänta. (Tjänaren går.)

Pompejus Vad har du mot Cicero?

Caesar Jag kan ej tåla hans uppsyn. Allt vad han gör är blott intriger för att komma triumviratet på fall.

Pompejus Det vet du att han ej kan lyckas med någonsin.

Caesar Ja. Därför blott får han leva.

Men så länge han lever skall vi ha hela senaten emot oss.

Pompejus Och mer så ju mer vi förföljer och ofredar Cato och Cicero.

Caesar En dag är Cicero borta. En dag skall han våga gå ett steg för långt, och då kan ej senaten ens rädda den torrisen mer.

Pompejus Ingen kan rubba Cicero eller senaten så länge herr Cato fungerar.

Caesar Du sa det. Här kommer han nu.

Cato Ädle herrar, jag ber att med uppriktighet få beklaga er sorg.

Pompejus Tack. Ju fler som vill dela den med oss, dess lättare blir dess otröstlighet för oss.

Caesar Vad har du för nyheter?

Cato Herrar konsuler, dess värre så måste jag härmed fördubbla er sorg, som dock hela Rom delar och gråter för, då den är universell.

Caesar Har då kelterna, gallerna eller ett annat barbarfolk förintat en viktig provins och kränkt gränserna?

Cato Nej, ty det vore en olycka ej bortom reparation.

Nej, den olycka som jag är tvungen att meddela kan aldrig helas.

Pompejus Vad är det då?

Cato Crassus är död.

Caesar Vad är det som du säger?

Pompejus Din skurk, lät vi dig slippa hem ifrån Cypern blott för att få höra slikt olycksbud från dig, som du själv allenast kan glädjas åt?

Cato Ädle Pompejus, din sorg har förgjort ditt förnuft.

Aldrig någonsin har någon Cato förmått vara glad åt en romersk medborgares död.

Ej ens Cinna och Sulla förtjänade en enda människas glädje vid deras befriande slut, ty de voro dock dugliga romare, och Crassus var mera så än de flesta av alla de bästa.

Caesar Hur kunde han dö då?

Cato Han stupade tappert i kriget i syriska öknen.

Ja, man kan säga att han stupade på sin post.

Caesar Och vem var då så feg att han kunde med att överleva en sådan mans död för att kunna berätta den nyheten?

Cato Ingen var feg, men hans fiender skickade hövdingens huvud till grekerna, som i sin okunnighet ej begrep vems det var. Det var med största nöd som man lyckades undvika att Crassus halshuggna huvud blev använt offentligt i en föreställning av spelet "Backanterna" av vår tragöd Euripides.

Pompejus Ja, grekerna har aldrig skytt några medel för att kränka ens den högst uppsatta romare.

Cato Gudarna vet att de ej saknar skäl så som Sulla gick fram och förstörde det mesta av det som var Hellas.

39

Pompejus Cato Caesar

Vi talar nu om politik och ej om dekadens och så kallad kultur.

Jag ber att få dra mig tillbaka då jag har tillkännagjort nyheten.

Dra dig tillbaka med Cicero, och far med honom tillbaka till Grekland helst, där ni hör hemma.

Cato Glöm icke att vi fick Roms frihet och demokrati ifrån Grekland.

Pompejus Iväg med dig, slyngel! (kastar en kruka efter honom. Cato försvinner.)

Caesar Så Crassus är borta. Vad sade jag? De demokratiska dårarna kommer blott med sämsta tänkbara nyheter.

Pompejus Han var Roms ekonomi. Nu kan den endast brista.

Caesar Ej om vi tar över den och väl förvaltar den.

Pompejus När Rom får veta att Crassus är död upphör halva Roms livegenskap.

Caesar Ej om vi smider de mäktiga fjättrarna fastare om folkets lemmar.

Pompejus Vill du göra anspråk på att överta hela Crassus makt med öppet våld?

Caesar Vem har talat om makt? Vad jag talar om är politik.

Pompejus Du är slug, Caesar. Vad vill du göra?

Caesar Behålla vår makt.

Pompejus Vem skall överta hans makt i öster?

Caesar Den måste vi dela.

Pompejus Men skall Caesar eller Pompejus begiva sig dit för att fortsätta kampen i Syrien?

Caesar Jag lämnar dig icke ensam i Rom, och du lämnar nog ej heller mig gärna ensam i Rom. Pompejus Crassus härförare kan få klara sig ensam i öster så länge.

Caesar Hur länge?

Pompejus Så länge de klarar sig. Du har ju kriget i Gallien att fortsätta.

Du kan ej lämna det ännu.

Caesar Och vad tänker du göra?

Pompejus Stanna i Rom. Caesar Och hur länge?

Pompejus Tills Spanien och Africa kallar mig bort härifrån. Mitt är ansvaret blott över dem.

Caesar Och du har ju dessutom en maka att sörja i Rom. Pompejus Ja, det har jag.

Caesar Nåväl, stanna i Rom då och sörj ditt kadaver och ruttna med det i din sorg.

Själv har jag mera friska och mer progressiva affärer i Gallien att sköta.

Pompejus Du fortsätter kriget i Gallien?

Caesar Ja, tills provinsen är pacificerad. Jag finner det ej mödan värt att här nedgräva sig i sorg över en dotter då man lätt kan skaffa sig nya.

Du får sörja ensam, Pompejus.

Pompejus Ja, ty jag lär knappast få någon mer maka av dig, Julius Caesar.

Caesar Det vore väl konstigt om du skulle få någon mer då du redan förvaltat den första så dåligt.

Pompejus Jag älskade henne!

Caesar Ja, fortsätt med det då, Pompejus, och älska ditt Rom här så länge du kan.

Själv skall jag skaffa mig en ny dotter som jag aldrig skall ge åt dig.

Och den dottern är Gallien.

Pompejus Den dottern skall bli din undergång.

Caesar Det får vi se. Det var synd att trepoden Rom snöpligt förlorade ett ben av triumviratet.

Nu måste en av oss snabbt utgöra två innan hela trepoden har fallit.

Jag åtar mig saken så länge.

40

Pompejus

Nej, Rom som var tre är nu två.

Vi två kan ännu hålla Roms kärra i rullning.

Den skall blott behöva två hjul.

Caesar Men den går inte framåt om ej någon skuffar den framåt.

Och vem av oss två är den bäste därtill?

Pompejus Du vet ej vad du säger. Vill du så split mellan oss här över din dotters dödsbädd?

Caesar Hon lever ej längre och hör ej vad vi diskuterar.

Så likgiltig som hon är nu för oss bör även vi vara för hennes öde.

Ty såsom politiker har vi ej råd att förlora vår fattning i feminin avgrund av melankoli, sorg och blödighet.

Sörj om du vill min olyckliga dotter. Själv går jag till mina affärer. (går) Pompejus (vänder sig till Julias lik) Min älskade hustru, med dig dog Roms mänsklighet, och jag är ensam om att bittert sörja däröver. Jag är hellre mänsklig och sörjer däröver än att jag blir delaktig i den Roms nya omänsklighet som kan få namnet av Caesar.

Akt IV Scen 1. Senaten.

Cato Cicero Cato Cicero Cato Cicero Cato Antonius Cicero Cato Antonius Cato

Välkommen åter, Cicero.

Jag tackar. Hur står det till här då?

Dess värre är det kritiskt. Pompejus och Caesar hotar ta till vapen mot varandra.

Ja, jag hörde det. Kan ingenting försona dem?

Vi har försökt allt utom en sak.

Vad då?

Din bemedling.

Välkommen, Cicero, tillbaka till Rom. Jag tackar dig, men vem är du?

Det är Antonius, en uppkomling av Caesars parti.

Ditt ställningstagande för Pompejus kan stå dig dyrt, Cato.

Jag är ledsen, Antonius, men någon måste föra Pompejus talan här i senaten.

Annars bleve bara Caesars propaganda hörd.

Antonius Den här senaten kryper för Pompejus så länge han befinner sig med sin armé utanför portarna.

Cato Dock har endast Caesar hotat med att ta till vapen mot Rom. Antonius Är det så konstigt, så som man har förolämpat Caesar?

Cato Och hur har Caesar förolämpats annat än i sin fåfänga?

Cicero Mina herrar, mina herrar, låt oss inte bråka innan senaten kommit i gång med sina förhandlingar. Spar era argument till debatten, så att alla får höra dem.

Antonius Senaten är samlad. Vad väntar den på? Cato och Cicero är här, Pompejus främsta hejdukar. Vad mer behöver den mobilisera mot Caesar?

Cicero Tala inte nedsättande om senaten, Antonius. Du vet mycket väl att jag är neutral.

Antonius Om du är det, så bevisa det.

Cicero Bara för att Caesar föraktar mig behöver inte du göra det också. Ändå har jag anledning till större bitterhet mot Pompejus än mot Caesar.

När jag dömdes förlustig egendom och ära var Pompejus den förste jag vände mig till för att söka hjälp. Han var den ende som kunnat hjälpa mig, och han stod i tacksamhetsskuld till mig. Ändå vägrade han att träffa mig, och han lade inte två fingrar i kors för att hindra min vanära.

41

Antonius

Så handlade aldrig Caesar mot dig. Desto större anledning att svika Pompejus och tjäna Caesar.

Cicero Du glömmer, Antonius, att Caesar var den som tog initiativet till min landsflykt.

Jag har aldrig förstått varför han hatar mig.

Antonius Han hatar dig icke. Han endast föraktar din feghet och fåfänga.

Cicero Fåfäng? Feg? Jag? Jag, som var den ende som lyckades knäcka Catilinas sammansvärjning!

Jag, som var den ende som vågade fatta beslutet att avrätta Roms brottsliga adelsmän!

Jag, som var den ende som vågade rädda Roms demokrati!

Cato Och som flydde i skräck när du hörde att Caesar ville få dig förhörd angående avrättningarna i senaten.

Antonius Jojo, Ciceros fåfänga och feghet, det vet ju alla att bara är lösa rykten.

Cato Du hade kunnat rädda Roms demokrati, Cicero, men i stället för att göra det flydde du.

Endast du hade kunnat hindra Crassus, Pompejus och Caesars triumvirat från att äga rum.

Cicero Är vi där nu igen?

Antonius Och endast du kan nu försona Pompejus och Caesar. Tänker du göra det?

Cicero Jag vill gärna försöka.

Antonius Gott. Cato, församlingen är samlad. Du får börja tala.

Senatorer Tala till oss, Cato.

En senator Vad säger Pompejus?

Cato Herrar senatorer, den store Pompejus låter hälsa, att han kräver att Caesar avsäger sig befälet över sina arméer.

Om Caesar ej vill göra detta, fastän han kuvat hela Gallien och åstadkommit fred, så måste Pompejus och staten betrakta Julius Caesar som en fiende till staten.

Antonius Sedan när bestämmer Pompejus över Caesar?

Har de icke lika makt i den romerska staten?

Cato Pompejus är ensam konsul.

Antonius Du gjorde honom till det. Därför är den värsta fienden till staten i själva verket Cato, emedan han har gjort Pompejus till ensam suverän i Rom fastän det strider mot lagen.

Caesar avsäger sig inte sitt överbefäl förrän han återfått lika rättigheter med Pompejus.

Cato Jag kräver omröstning. Antingen måste Pompejus avsäga sig befälet över Roms arméer eller måste Caesar göra det. Hur många kräver att Pompejus gör det?

(27 senatorer reser sig.)

Det var inte många. Och hur många kräver att Caesar gör det?

(En majoritet reser sig.)

Det är uppenbart att en majoritet kräver att Caesar nedlägger sitt befäl.

Antonius (träder fram) Jag har ett kompromissförslag. Jag kräver att båda generalerna nedlägger sitt överbefäl. Hur många röstar för detta?

(Alla reser sig.)

Var är din majoritet nu, Cato?

Cato Herrar senatorer, ni vet icke vad ni röstar för. Caesar nedlägger aldrig sitt befäl även om Pompejus gör det. Ni känner icke Caesars maktlystnad.

Han ensam är i stånd till att med våld taga makten i Rom. Det har hans egna krigare försäkrat. Något sådant skulle aldrig Pompejus kunna göra.

Antonius Mina herrar, ni vet alla hur massivt beväpnad Pompejus står utanför Roms portar i detta nu. Skulle han inte använda våld? Endast Pompejus skulle kunna drivas till att använda våld av ren feghet. Hörde vi inte själva hur han skröt över att han aldrig skulle mobilisera en enda soldat även om Caesar mobiliserade hela Illyrien? Hörde vi inte hur självsäkert Pompejus offentligt yttrade att Caesars storhet var ingenting om inte han, Pompejus, ensam förlänat honom 42

den och att han med blott ett skrivet ord lika lätt skulle kunna tillintetgöra den som han generöst förlänade Caesar den? Vi har tusen gånger hört prov på Pompejus storsinthet när han om och om igen försäkrat att han skulle nedlägga sitt befäl, aldrig låta sig bli ensam konsul och allra minst någonsin mobilisera en enda soldat mot någon romare. Men så kom nyheterna om Caesars segrar i Gallien. Ensam utan någon hjälp från Pompejus lyckades Caesar i outtröttlig envishet under många svåra års tid pacificera hela Gallien och till och med öppna vägarna till Britannien. När Pompejus fick höra detta bleknade han. Aldrig hade han räknat med att Caesar skulle lyckas besegra hela Gallien. Och då blev Pompejus rädd. Då började han mobilisera. Då lät han sig bli ensam konsul genom Catos intriger. Och därför står han nu massivt beväpnad utanför Rom och hoppas att Roms senat och folk av ren skräck skall besluta att ta ifrån Caesar alla hans rättigheter såsom överbefälhavare. Vilket tack till Caesar för många års hårt arbete från Roms sida!

Men romarna räds icke någon vapenslamrande feghet ens om den uppträder i Pompejus gestalt. Roms senat vore icke Roms senat om den icke beslutsamt här och nu i laga ordning förordnat att både Pompejus och Caesar skulle lägga ned sina befäl. Saken är redan avgjord. Vi har bara att skicka Pompejus ordet.

Cato Om Pompejus får det beskedet blir ett inbördeskrig oundvikligt.

Antonius Ingen anstränger sig hårdare än du för att åstadkomma detta inbördeskrig.

Det inbördeskrig du varnar för var ett faktum redan när du gjorde Pompejus till ensam konsul.

Endast för den sakens skull står Caesar rustad till kamp mot Pompejus.

Cato Pompejus är den ende som kan hindra Caesar från att med våld gripa makten i Rom. Endast Pompejus mäktar bjuda diktatorn motstånd.

Att Pompejus blev gjord till ensam konsul var Roms senats och folks yttersta försvarsåtgärd mot Caesars alltför övermodiga maktanspråk.

Antonius (lägre) Vad har du emot Caesar?

Cato Caesar är maktfullkomlig! Han ämnar göra sig till konung över Rom och vräka all republik och demokrati över ända för evigt! Han vill omstörta samhället!

Och om han ej kan göra det med fredliga medel ämnar han försöka göra det med svärd.

Antonius (hans röst stiger så småningom) Ädle Cato, vi samtliga senatorer har nu i flera år förbryllats av din partiskhet för Pompejus. Vi har alla hållit dig för den oförvitligaste mannen i Rom, den mest omutlige, hederlige, rättsmedvetne och opartiske av oss alla. Du har alltid åtnjutit universell respekt som politiker, tills du tog ensidigt parti för Pompejus mot Caesar. Endast ditt ställningstagande i partibildningen gjorde fiendskapen mellan Pompejus och Caesar oundviklig genom att du fick Pompejus ensam vald som konsul. Caesar kräver blott sina egna rättigheter som Pompejus blott av räddhåga för hans storhet vill hålla tillbaka. Vad säger ni, herrar senatorer? Skall vi verkligen fortsätta lyssna till denne Cato och hans partiskhet? Skall vi verkligen låtsas kunna ta honom på allvar när vi ändå alla vet att enda anledningen till Catos hatiskhet mot Caesar är att Caesar en gång kränkte Catos syster? (allmänt sorl och här och där artigt dämpade skratt) (När Antonius märker att han väckt mer munterhet än agg fortsätter han:) Vi måste förstå Catos sårade känslor på grund av sin systers vanära vare sig det var hon själv som lockade Caesar eller ej.

Cato (mycket röd men behärskad) Mina herrar, jag har i många år varnat för Caesars maktbegär, och jag tänker aldrig sluta därmed. För en man som Caesar är alla medel tillåtna, och därför måste jag hävda att även alla medel måste vara tillåtna i försvaret av den romerska republikens demokrati och frihet mot Caesar. Endast därför förordade jag att Pompejus blev ensam vald till konsul, ty endast han har visat sig villig till att åta sig vårt demokratiska systems försvar mot män som Caesar. Ni vet mycket väl att jag själv försökte bli vald till konsul just för att våga det yttersta till vår frihets, vår demokratis och våra republikanska traditioners försvar, men ni ville 43

icke välja mig, därför att jag liksom Cicero pratar för mycket. Ni har upprepade gånger visat att ni hellre väljer sådana till ledare för er som gärna uppträder som fruntimmerskarlar och ej bryr sig så mycket om vem de kränker eller om konkubinen är en man eller en kvinna. Eller vad säger Antonius? Varför är du själv så partisk för Caesar? Är det för att Caesar bland alla sina gossar och jungfrur en gång även kränkte dig utan att du fann det oangenämt? Säkert bekräftade han även sin kärlek med en rundlig summa. Det brukar han ju göra för att hans offer skall finna sig i det.

Antonius (blek av raseri) Mina herrar, jag har aldrig hört på maken! Jag varnar er!

Om Pompejus icke avstår från sitt befäl omedelbart bryter Caesar in i Italien!

Och det kommer att stå hela imperiet dyrt!

Cato Hör på honom! Han hotar!

Cicero Mina herrar, debatten avlägsnar sig ständigt allt längre bort från ämnet, som borde vara allas vår välfärd. Just hemkommen från Kilikien fann jag att en olycklig schism försvårat samarbetet mellan Pompejus och Caesar. Denna hotande meningsskiljaktighet har jag genast från början erbjudit mig att försöka reparera. Jag har redan avsänt brev såväl till Caesar som Pompejus, och jag hoppas få överlägga med dem båda personligen inom kort. Jag tror att denna missämja icke är oåterkallelig. Jag ber er att ge er till tåls med alla beslut så länge de diplomatiska försöken icke har strandat.

Cato Gode Cicero, icke för intet blev du en gång som den förste i historien förlänad titeln av landsfader. Som sådan ser Rom upp till dig än och skall göra så mer än någonsin om du lyckas hela brytningen mellan Caesar och Pompejus. Det måste vara i alla romares intresse, och även i ditt, Antonius, och i Caesars, att så sker.

Antonius Om Cicero blir den främsta underhandlaren mellan Caesar och Pompejus fruktar jag att ingenting positivt sker. Ty känner vi icke alltför väl denna sura mage, som en gång visserligen avväpnade en sammansvärjning men som efter det aldrig har gjort något mera än påmint oss därom. Vi känner alltför väl denne vacklande Cicero, som utanför Pompejus tält talar illa om Pompejus och som bakom ryggen på Caesar sprider oanständiga kvickheter om honom.

Vi vet alltför väl vad Cicero tänker om både Pompejus och Caesar. Han anser Pompejus sak som mera hedersam men Caesar som den starkare och handlingskraftigare parten. Egentligen är Cicero emot dem båda och skulle helst se dem båda slå ihjäl varandra, så att Cicero och Cato sedan finge regera Rom med sin tröttsamma pratsamhet och självbeundran. Eller hur, Cicero? Är det icke så? Hur kan du någonsin få Caesar och Pompejus att samsas om du själv aldrig kan samsas med någon av dem? Om du någon gång tar parti för Pompejus, vilket jag tror att du gör, så slår jag vad om att du gör det blott för att sedan överge honom.

Cicero Mina herrar, jag kan blott försäkra er om min goda vilja.

Jag skall gärna försöka försona Pompejus och Caesar med varandra även om det är hopplöst. Jag lyckades i alla fall en gång med att bemästra Catilina.

Antonius Dra nu inte den gamla valsen en gång till!

Cicero Caesar är dock icke värre än en Catilina.

Flera senatorer Och vad är då Pompejus?

Cicero Han kan knappast vara värre än en Catilina.

Cato Cicero, gör dig inte skyldig till fler dumheter nu utan håll dig utanför partierna.

Annars får vi aldrig fred. Du är trots allt fredens enda hopp.

(Det kommer en budbärare, som frambär bud till Cato.)

Antonius Ja, låt den sura magen få ropa fram sina amsagor så mycket han vill, men jag tror nog att varken Caesar eller Pompejus i längden kan orka med honom eller ens stå ut med att höra på honom.

Cato Mina herrar, ett sorgebud vänder upp och ner på hela historien vars gång vi ej längre förmår behärska.

44

Caesar har just med sin armé gått över floden Rubicon.

Har Caesar gått över Rubicon!

Caesar har gått över Rubicon!

Det får icke vara sant.

Det betyder krig.

Caesar var alltid den enda som vågade göra någonting när alla andra bara stod och pratade.

Cato Mina herrar! Återgå till ordningen!

En senator Omöjligt. Nu får alla skyndsamt, och jag måste genast hem. (hela senaten i upplösning) Cato (förgäves) Mina herrar! Mina herrar!

Antonius Rädda ditt eget skinn nu, Cato, om du kan! (går) Antonius Många Cicero Cato Antonius

Scen 2. Catos tält.

Tjänare Cato

Min herre, en tjänare söker er.

Vi har nog av allt löst folk som kommer och tigger om att få slåss och dö för Rom och Pompejus.

Tjänaren Min herre, det här är inte vem som helst.

Cato Vem är det då?

Tjänaren Det är Cicero.

Cato Det var värre. Då är allt hopp ute. Släpp in honom.

Cicero Var hälsad, Cato.

Cato Det gläder mig icke att se dig här. Har du gett upp allt hopp om att mäkla fred mellan Caesar och Pompejus eftersom du flyr till Pompejus?

Cicero Jag skämdes över att ej ha tagit parti för Rom. Cato Du var den ende som kunnat försona de två diktatorerna.

Nu är Roms sista hopp om fred ute.

Cicero Hur mår Pompejus?

Cato Han är högburen och lugn men gör icke mycket, som vanligt.

Cicero Men jag har hört att kriget mot Caesar går väl, eftersom Pompejus är numerärt överlägsen och dessutom har en bättre moral.

Cato Var det därför du kom hit?

Cicero Nej, det var för att jag ville slåss och blöda för Rom med vapen i hand!

Cato Sade opportunisten som aldrig deltog i ett fältslag.

Det är inte många som tar dig på allvar numera, Cicero, efter alla dina vacklande sidbyten.

Brutus Här finns en som gör det.

Cicero Vem är du?

Cato Det är Brutus, son till Brutus den äldre, som Pompejus lät avrätta.

Cicero Vad vill den av Pompejus mördade Brutus son hos Pompejus?

Brutus Jag är här för att genom Catos förmedling erbjuda Pompejus mina tjänster.

Cicero Kan Pompejus ta dem på allvar?

Cato Generalen är just på väg hit för att samtala med Brutus och mig.

Cicero Hurra! Då får jag träffa honom!

Cato Han vill nog inte se dig.

Brutus Jag hör honom komma.

Pompejus (stiger in i tältet) Goddag, mina herrar.

45

Jag väntade mig inte att få finna så många av er här.

När det gäller stödet för Roms sak kan Pompejus aldrig få för många vänner.

Däremot måste tydligen Roms försvarare alltid få för många fiender och allt fler sådana. Det gläder mig därför att se Brutus här, som jag trodde var en av mina värsta fiender, medan det smärtar mig att se Cicero här, då det måste betyda att Cicero numera är ensam och ej längre kan ge mig eller Rom fler vänner.

Jag hade i det längsta hoppats att få åter omfamna Julius Caesar som vän och icke som fiende.

Brutus Dess värre är numera det enda språk som Caesar förstår svärdets.

När han tågade in i Rom förbjöd honom statskassans väktare att röra den samma.

Caesar svarade genast: "Ge dig iväg, eller jag mördar dig, vilket är lättare gjort än sagt," varpå Caesar plundrade statskassan.

Pompejus Och därför är du här, som aldrig velat tala till mig tidigare?

Brutus Jag anser att min faders mördare är den enda som kan rädda Rom från diktatur och evigt förfall.

Pompejus Min vän, är du så säker på att den jag lät orättvist avrätta i Gallien verkligen var din köttslige far? Det finns ett trovärdigt rykte som har utpekat Julius Caesar som din riktige far.

Brutus Caesar har kränkt många och även min egen moder.

Dock är jag avlad genom min fader och ej genom Roms största förförare.

Pompejus Dock har Caesar även haft ett gott öga till dig.

Brutus Han höll mycket av min moder och har gjort mycket för mig till följd av sitt dåliga samvete, som jag ser det som mitt livs främsta glädje att ständigt så länge jag lever få försämra.

Pompejus Ädle Brutus, förlåt mina frågor, men jag måste övertyga mig själv om att du ej är en förrädare eller spion.

Brutus Om Pompejus hade trott det hade han aldrig ställt mig dessa frågor.

Pompejus Du genomskådar mig, min Brutus.

Det sägs att du lika bra har genomskådat Caesar.

Vad är hans innersta hemlighet?

Brutus Hans dåliga samvete, som ständigt blir allt sämre.

Pompejus Varför försämrar han det då, om han lider av det?

Jag har aldrig kunnat fatta hur han kunde lyfta svärdet mot sin egen moders hals och välgörare, det Rom som gjort honom till vad han är och givit honom allt, genom att gå över Rubicon. Kan du förklara hans landsförräderi?

Brutus Nervös läggning, mindervärdeskomplex, sexuell abnormitet och allt detta parat med epilepsi.

Pompejus Epilepsi är en helig och gudomlig sjukdom. Genom den står han i kontakt med gudarna som beskyddar honom mer än mig.

Brutus Hans epilepsi går hand i hand med hans storhetsvansinne.

Han dör hellre än att han avstår från att för sig ensam vinna hela världsherradömet.

Det är det som gör honom farlig.

Annars vore han lika förnuftig, normal och pålitlig som Pompejus.

Pompejus Ja, det är synd att inte alla människor kan vara mänskliga.

Varför måste somliga vara gudomliga?

Brutus Caesars så kallade gudomlighet är enbart galenskap.

När han gick över Rubicon drömde han på natten att han våldtagit sin egen mor.

Pompejus Det var just vad han gjorde med Rom när han gick över Rubicon.

Och jag fruktar att Rom aldrig skall återhämta sig efter chocken.

Tjänaren (in) Goda nyheter! Caesars armé är slagen på flykten!

Cicero Pompejus

46

Cato Pompejus Tjänaren Cato

Äntligen!

Det gläder mig att den gudomlige måste finna sig i att vara mänsklig ibland.

Fältherrarna väntar på order om att få förfölja de slagna.

Nu, store Pompejus, är tillfället kommet.

Nu gäller det att göra slut på Caesars arméer.

Tillfället kanske aldrig återkommer.

Pompejus Är manskapet trötta? De har slagits nu i flera dagar, och Caesars armé var i ännu sämre tillstånd än mina.

Jag tror nog inte att det behövs någon förföljelse.

Cato Pompejus, du måste förfölja dem till döds nu när de äntligen flyr!

Det vore dåligt generalskap annars!

Pompejus Jag är ingen Caesar, som ej tvekar inför att massakrera flyende romerska soldater.

Tyvärr är jag bara Pompejus och därför human, och därför skall inga romerska flyende soldater massakreras även fast de tjänar Caesar.

Cicero Väl talat, Pompejus.

Cato Du håller tyst! – Pompejus, det vore militärt en dårskap att icke fullfölja segern.

Pompejus Hela Roms alla fredliga medborgare står på min sida mot Caesar.

Hela flottan är min, och endast alla revolutionärer, dårar och brottslingar följer Caesar, så som de en gång följde Catilina. Skall jag riskera mitt anseende med att följa samma barbariska taktik som Caesar och ej skilja mellan romare och barbarer?

Nej, av mig och min härsmakt skall endast barbarer behandlas som barbarer, och den enda barbaren i Caesars läger är Caesar själv. Eller vad säger Brutus?

Brutus Jag hoppas att Pompejus har rätt.

Cato Vad menar du?

Brutus Jag hoppas att Pompejus har rätt i sina förhoppningar om att den stora romerska menigheten hellre skall följa Pompejus humanitet än Caesars råa styrka.

Jag hoppas att den ej är blind för Pompejus mildhet och att den ej faller till föga för Caesars handfastare kroppsspråk.

Pompejus Du talar i gåtor, unge man. Skulle Rom icke vara humant och icke civiliserat?

Du talar som om du var rädd för att Rom någonsin skulle kunna vara mer barbariskt och korrumperat än civiliserat.

Brutus Har Pompejus då glömt läxan från Catilinas sammansvärjnings tider, som Cicero här alltsedan dess ständigt försökt påminna Rom om med ganska dåligt resultat? Är Pompejus lika blind som Rom inför den universella ruttenhet som Catilinakonspirationen uppenbarade för oss?

Pompejus Du var väl inte född då ännu, och Caesar är ingen Catilina.

Cato Det är just vad Caesar är.

Caesar och Crassus var de främsta som hjälpte och stödde Catilina.

Pompejus Det förnekade alltid Crassus.

Cato Men icke Julius Caesar.

Pompejus (efter en paus) Du har rätt. Vi skall ej ge denne Julius Caesar några chanser mera.

Denna motgång har han nu fått fly oskadd ifrån, men det skall icke hända igen.

Cicero Då hoppas jag bara det inte var sista gången Caesar förlorade.

Cato Vad menar du?

Cicero Ingenting.

Pompejus Hör inte på honom. Han har alltid varit en olyckskorp som kraxat dåliga omen i öronen på dem som han har låtsats tjäna.

Jag önskar att du aldrig hade kommit hit, Cicero.

Cato Det önskar jag också.

47

Cicero Ni är inte speciellt tacksamma för mina tjänster.

Brutus Åk hem, Cicero, och ägna dig åt dina böcker tills det här inbördeskriget är över.

Du är en alldeles för god man för att stryka med på grund av politiska tarvligheter.

Cato Ja, åk hem, Cicero. Åk hem till Grekland.

Cicero Skyll inte på mig sedan.

Cato Säg inte något ord vidare nu, utan ge dig iväg. (Cicero går.)

Pompejus Den mannen har alltid fört olycka med sig.

Cato Han skulle aldrig ha blivit politiker.

Brutus Likväl är han Rom mer än någon annan.

Cato Vad menar du?

Brutus Vad som än händer blir han den yttersta förloraren.

Pompejus (efter en paus) Brutus behagar tala i gåtor. Kom, Cato. Jag behöver dina råd för vad vi skall göra härnäst. (går med Cato.)

Brutus Felet med Rom är dess makt. Felet med Cicero är att han är motsatsen till all makt.

Rom kan ej förbli mäktigt i Ciceros sällskap, och Cicero kan ej vara Cicero, det vill säga en fri romare, jämsides med den romerska makten.

Där har vi vår tragedi.

Scen 3. Pompejus krigsråd.

Pompejus Mina vänner, det är icke frivilligt som jag har kallat er hit, utan ni har mig tvingat därtill. Jag har aldrig själv önskat bekriga en romare. Därför har jag alltid hittills till varje pris undvikit varje avgörande drabbning med Caesar. Det vet alla gudar, att jag aldrig ville ha inbördeskrig.

Men min undfallenhet och försiktighet har givit upphov till skvaller i lägret. Man har om mig sagt: "Han är feg," och jag har själv vid ett tält fått höra, att när Julius Caesar fått bita i gräset det vore bäst för hela riket att jag även bragtes därtill. Mina herrar, jag är en human man.

Jag önskar åtminstone vara det. Därför har jag varit mild mot såväl mina fiender som mina egna förrädare. Ingen soldat i mitt läger har åklagats för falskt förtal eller sviktande mod och moral.

Men dess värre har denna min mildhet tyvärr verkat endast uppfordra än värre förtal, skvallerrykten och stygg upprorsanda. För att råda bot på allt detta har jag sammankallat er i detta möte för att ge till känna att jag tänker anfalla Caesar i morgon, mer för att behaga er än för att det är förnuftigt. Helst hade jag avhållit mig därifrån, ty jag tror att min hittills så framgångsrikt använda fredliga krigföring, som har gått ut på att långsamt men säkert uthungra och trötta ut Caesars arméer, med tiden gett det bästa och effektivaste slutresultat. Men ni tror att jag vill bli diktator i stället för Caesar. För att råda bot på den fördomen har jag beslutat att satsa allt nu på ett kort vid en drabbning i morgon. Ty aldrig skall jag ge historien anledning till att tro att jag var feg när jag endast var klok och försiktig, och att jag blott önskade Caesar hans undergång för att själv få bli diktator på livstid när jag endast önskade vara human. Jag har talat.

Vad har ni att svara?

Brutus Min herr general, jag har talat med härhövitsmännen och utsetts av dem till att svara er vid denna sammankomst. Samtliga av era tjänare och generaler, soldater och fotfolk skall hylla att ni nu till slut fått er tumme ur röven och äntligen vill leverera ett avgörande. De har väntat på detta i många oändliga månader och har nog nästan kreverat av otålighet över denna försiktighet. Jag kan förstå att den oblodiga alltför påfrestande strategin varit klok och med tiden klart givit en fullständig seger, och jag kan förstå att det är med tungt hjärta som ni nu riskerar den segern med att taga ut den i förskott och sålunda följa er härs råd mer än ert privata förnuft. Morgondagen får utvisa om denna drabbning var verkligen klok eller dum, om den var 48

ett risktagande eller en lättköpt affär. Jag är ingen strateg, och de hövitsmän vars råd ni lyder är det ännu mindre. Den enda strategen är ni, som nu hellre uppoffrar er strategis klokhet än finner er i att betraktas som feg och av samma maktfullkomlighet som den våldsamme Caesar. Om detta var klokt eller tragiskt får framtiden utvisa. Ingen har något att säga därtill mer idag. Vi har endast en fråga, som faktiskt är den enda anledningen till soldaternas tvivel på er. Varför skickade ni Cato bort ifrån er? Man har sagt att det var för att han vid en eventuell seger hade krävt av er att ni lagt ner ämbetet. Är detta sant eller falskt? Det vill gärna soldaterna veta.

Pompejus O vänner, ni misskänner mig, om ni tror att jag lämnade Cato bakom mig för att bli av med en rival om Roms makt. Cato är alltför ädel för att få gå under med mig. Om jag stupar i morgon och Caesar blir enväldig världshärskare så är Cato den ende som skulle ha mod att fortfarande bjuda den farlige spetsen.

Brutus Och Cicero då? Är ej han lika god som en Cato? Varför övergav även Cicero er?

Pompejus Det får ni fråga Cicero.

Brutus Det sägs att ni inte mer ville veta av honom. Om ni ej kan väl samarbeta med Cato och Cicero, vad blir det då av Roms framtid om Caesar blir slagen?

Pompejus Min vän, jag befarar att du talar nu för dig själv och ej för mina härhövitsmän. Vi skall ge Caesar järnet i morgon, och det är det enda av vikt för dem nu och i morgon. Vad som händer efter i morgon får visa sig efter i morgon. Är mina soldater tillfreds därmed?

Flera Ja. Brutus Då har jag inga fler frågor nu.

Pompejus Gode Brutus, jag är ärligt talat rätt glad åt att Cato och Cicero håller sig utanför.

Om mina händer blir blodiga vid morgondagens batalj är det viktigt att Roms bästa hjärnor och händer dock de förblir rena.

Brutus Ni har mitt och hela er härskaras fulla förtroende, store Pompejus.

Pompejus Då har vi blott att förbereda oss för att i morgon så göra vårt bästa. Vårt möte är avslutat. (Alla reser sig och går.)

Scen 4. Slaget vid Pharsalos.

Pompejus (träder fram ensam) Hela mitt liv är förfelat. Till denna ruin har min blinda prestigesträvan drivit mig: oövervinnelig står jag med fyrtio tusen soldater beredd att förinta min frände, kollega och vän Julius Caesar med sina uthungrade blott tjugo tusen förvildade män. Vi är tvungna att vinna, och det blir min undergång. Ty hur kan jag sedan mer visa upp mig som romare? Caesar, vi är de två galnaste männen i världen. I stället för att med de här sextio tusen förträffliga romarna en gång för alla besegra barbarerna, Roms alla hotande fiender, parterna öster om öknen och grymma germanerna i kalla norden, så offrar vi denna Roms ungdom i blomman av dess kraft och duglighet på Mars och Plutos ohyggliga altare. Oövervinneliga har vi samman gått fram genom livet och gjort allt för Rom och förstorat och ökat dess ära och makt hundra gånger minst för att nu slutligen i konkurrens med Saturnus förinta dess barn, våra egna barn, Roms bästa söner till antalet av sextio tusen. Hur kan vi ha vandrat så fel? Vem beseglade denna bedrövliga fiendskap mellan oss? Crassus förenade oss och din dotter, de dog, och därefter blev vi, utan att någon visste hur, fiender. Alla försökte försona oss, men ingen lyckades. Och nu skall en av oss falla tillsammans med hela Roms ära och yppersta härsmakt. Och vad återstår sedan för den som vinner? En blodbestänkt titel av obestridd härskare över det romerska rikets imperium, som säkert skall våldsamt berövas den segrande med våld och ursinne. Och vem skall segra till slut? Ingen alls, och förloraren bliver till slut det vanmäktiga fåfänga Rom i sin blodigt groteskt maktfullkomliga narraktighet.

49

Men vad är det som händer? Mitt kavalleri slås tillbaka och flyr! Därmed har segern avgjorts till fördel för Caesar. Jag är nästan lättad. Jag slapp bli den blodige segraren. Caesar, din seger skall bli din ruin, och ruinen skall bli hela Roms, medan jag kommer undan med vacker martyrgloria. För första gången i livet har jag blivit slagen av motgång, och det tror jag skall rädda ansiktet på mig inför eftervärldens historia om än det skall kosta mig livet. (flyr)

Scen 5. Ombord på ett fartyg.

Cornelia

Min älskade make, se där är Egypten, din frihamn, ditt nya och bättre land och framtidsrike.

Pompejus Min älskade hustru, invagga dig icke i falska förhoppningar.

Jag har ej någon som helst garanti för att jag skall bli mottagen väl av den endast tonårige konungen.

Cornelia Ingen kan vägra dig bistånd. Du lade förut hela Asien för dina fötter.

Pompejus Då hade jag segrar blott bakom mig.

Cornelia Du har fortfarande hela din flotta.

Pompejus På den punkten talar du riktigt. Mitt enda avgörande misstag var det att jag lät mig av Caesar bli lockad till drabbning till lands var jag ej hade flottan bakom mig som bas. Ja, den romerska flottan skall alltid förbli mig lojal, ty den är sannerligen min stolthet.

Jag offrade allt för den flottan, Cornelia. Jag ensam var modig nog att satsa allt för att utveckla den och förstora den, ty jag såg då och alltjämt än idag i den flottan Roms verkliga framtid. På den och dess styrka allenast beror Roms kommunikationer.

Vi har gjort ett hav till Roms egendom och monopol, men det havet är måhända endast en vik av det verkliga havet. Vi har aldrig fullständigt utforskat kusterna omkring Arabien, och bortom Herkules stoder finns det vilda hav om vars ände vi ingenting vet.

Caesar skeppade över sig med sin armé till den brittiska ön, men för övrigt har han aldrig visat intresse för flottan, och han är ej en upptäcktsresande eller ens en pionjär. Aldrig skulle det falla den materialisten in att börja utforska haven mot Indien, längs Africas kuster och norrut förbi Galliens kust till det stelnande havet.

Vi vet ännu ingenting om alla de länder som alltjämt Homeros ensam ägt kunskap om: länderna där det är solsken från midnatt till midnatt och länderna där det är natt dygnet runt.

Cornelia Det är mitt fel att du har förlorat din ställning.

Det är ingen annan än jag som har bringat dig olycka.

Jag skulle ha blivit bortgift med Caesar och därmed gett honom min otur i stället.

Han kunde ej någonsin smälta att han aldrig fick mig, och därför blott blev han din dödsfiende.

Pompejus Så du pratar. Han är bara mer hård och skicklig än jag.

Jag var alltför försiktig, human och undfallande mot mina överstar.

Hade jag följt mina egna idéer och ej givit efter för deras påtryckningar så hade Caesar med tiden förlorat.

Cornelia Han kan ännu bita i gräset.

Pompejus Det tror jag ej. Han är för hård.

Cornelia Senatorerna, Cato och Cicero och många andra skall aldrig ge efter för hans storhetslater.

Pompejus De gav redan efter för åratal sedan. Om Cicero visat en större beslutsamhet vid den kris som uppstod med Catilinaupproret och verkligen brytt sig om Roms republik och försvarat den mer konsekvent hade den kunnat bättre bestå.

Men den vänlige Cicero var liksom jag för human: han gav efter för hårdhetens övermod, 50

och ingen banade vägen för triumviratet så mycket som han. Julius Caesar och Crassus var båda delaktiga i Catilinaupproret, men Cicero lät dem tyvärr slippa undan.

För sent märkte jag vilka skurkar de var, och när Crassus var död hade Caesar med hans hjälp utvecklats till ett alltför hårdpansrat skräckmonster redan.

Jag hoppades gallerna skulle rå på honom, men de besegrades, och därmed var Caesar fullkomlig.

Ingen armé kan mer uppträda mot honom. Flottan är vårt sista hopp.

Och om Caesar besegrar oss slutligen skall därmed Rom säkert upphöra att expandera, ty Caesars parti är ej alls intresserat av flottan.

Cornelia Vi närmar oss land.

Pompejus Det är fagra Egypten, Roms kornbod, kulturens och skönhetens hemland.

Jag ser det dock med mycket blandade känslor. Det bjuder mig kraftigt emot att behöva begära om hjälp och knäböja för andra som en stackars landsflyktig.

När jag landstiger så är jag helt utlämnad därmed åt fala egyptiers godtycke.

Cornelia Du har ej val.

Pompejus Nej, det finns ingen hamn i vår värld var Pompejus idag med sin flotta är säker, ty Mars har besegrat Neptunus till lands, ty Neptunus var dum nog att möta Mars på dennes hemmaplan.

Kaptenen Herre, allt är nu klart för eder landstigning.

Konungens delegation står på stranden helt färdig och väntar.

Pompejus Då har de beslutat sig för redan hur de skall taga emot mig.

Då är redan detta historiska ögonblick avgjort. Blott jag vet ej hur.

Min Cornelia, jag vill se min son innan jag stiger av detta fartyg.

Cornelia Här är han.

Kaptenen Min herre, jag finner det mystiskt att de endast skickar en roddbåt allena att hämta er. Jag ser ej spår efter några som helst välkomstceremonier.

Pompejus Vem är i den roddbåten?

Kaptenen Bara Septimius och Salvius, som tjänat er som officerer, och fyra män utan betydelse. Jag kan ej tycka att det verkar ärligt.

Jag råder er att icke taga i land, utan att vi omedelbart avlägsnar oss ut till havs igen.

Pompejus Vad säger min ljuva hustru?

Cornelia Jag vet att Pompejus ej kan vara rädd eller feg. Vad hans öde än blir tar han tacksamt emot det med heder och ära som en god och friboren man.

Pompejus Min son, låt mig få kyssa dig. Sköt om din moder så länge.

Sonen Blir du länge borta, far?

Pompejus Nej, jag går bara i land. Sedan skall jag ej någonsin mer vara utan er.

Sonen Vad ska du göra i land?

Pompejus Jag ska träffa en konung och höra om han ställer upp för oss med hela östern mot Caesar.

Sonen Skall du ut i kriget igen då?

Pompejus Nej, jag är för gammal. Det kriget får då skötas av yngre krafter som Brutus och Cassius. I stället skall jag ägna mig mera åt mor och dig.

Ty du är min allenaste arvtagare till min flotta och Roms.

Cornelia Var försiktig, Pompejus, och lita ej på någon människa.

Pompejus Handlar jag fel om jag litar på dig?

Cornelia Nej, men akta dig för alla mänskor i land. Endast människor som trampar däck i din flotta är trygga och goda. Det har jag fått lära mig.

Pompejus Vänta, kapten, tills ni ser vad som händer i land. Om vi flyr nu blir vi genast anfallna.

Jag ser att konungens skepp och soldater är satta i stridsberedskap längs med stränderna.

51

Jag vill ge kungen en chans. Annars vore jag ej en human diplomat.

Om de önskar oss ont får vi ej ge dem anledning till att ta initiativet till handling.

Kapten Aj, aj, kapten! Sjömän! Var redo till omedelbar flykt, om någonting styggt skulle hända!

Pompejus Min hustru, farväl. (omfamnar henne) Cornelia Min man, stanna kvar!

Pompejus Du vet väl att jag har inget val.

Cornelia Var försiktig!

Pompejus Jag fruktar allenast det värsta. Du minns väl vad Sofokles sade?

"Söker du dig till tyranners beskydd? Bjud då friheten evigt farväl."

Jag dör hellre än offrar den romerska frihet jag föddes med.

Cornelia Älskade, storslagne make! (omfamnar honom. De kramas Sedan går Pompejus ner i båten och försvinner.)

Vad händer i båten?

Kaptenen Allt verkar i ordning. Pompejus har satt sig. Men jag anar rävspel i land.

Cornelia Och jag vet att i denna stund avgörs Roms framtid och öde.

Om någonting händer Pompejus så skall Rom gå under.

Kaptenen Och hur vet ni det?

Cornelia Sådan spådom förkunnades en gång i staden Jerusalem av en profet.

Det var han som gav min make titeln: 'Roms frihets och framtids yttersta försvarare'.

Kaptenen Nu kommer båten i land.

Cornelia Vad är det för utstyrda stofiler som går för att möta Pompejus?

Kaptenen Det är nog egyptiska härhövitsmän. De ser lika totalt stela ut som de män som ledsagade gode Pompejus i båten. Jag såg att han ej fick ett ord ut av dem fastän han väl försökte att prata. De svarade bara med tystnad, och den samma kylan och stelheten ser jag hos männen i land.

Cornelia Ni ser bättre än jag. Är Pompejus i land?

Kaptenen Ja, nu går han i land. Han har sin högra hand utsträckt mot sina värdar.

Men vad ser jag nu? Vad gör hans officer bakom sin herres rygg?

Det är själve Septimius som drager sitt svärd, och Pompejus ser ej åt det hållet!

Pompejus, för guds skull, vänd om! Titta bakom dig! Ack! Det är redan för sent!

Titta ej mer mot stranden, Cornelia! (omfamnar henne för att hindra henne att se.)

Den store Pompejus är fallen för en egen landsmans svärd som genom förräderi stötte ner sin chef bakifrån! Detta skall Rom aldrig, aldrig, aldrig komma över!

Min fru, dra er genast tillbaka och gå under däck! (Cornelia förs undan.)

Sjömän! Fly för er frihet och för våra liv!

Världens frihets och framtids yttersta försvarare har massakrerats av fega egyptier på stranden! De gav honom inte en chans!

Det var nätt och jämnt att han fick tid till att dra manteln över sitt ansikte! Åh, vilka vidriga kräk! Att lömskt bakifrån mörda en vapenlös landsflyktig man som blott ber om beskydd! Detta skall Julius Caesar, Egypten och världen minsann få betala för och ångra bittert i fem hundra år!

Vilket förräderi mot all världen, allt liv och all mänsklighet! Förräderi!

Vilket gudlöst gudomligt mot gudarna riktat av gudarna själva begånget världsförräderi!

52

Scen 6. Utica.

Cato Mina herrar, Pompejus är död. Han blev skändligen mördad av en av de sina lömskt bakifrån och på befallning av kung Ptolemaios på inrådan av hans förnämaste rådgivare, en fördömd eunuck. Detta gjorde egyptierna helt på sitt eget initiativ. Deras resonemang, har jag hört från pålitliga källor, var att de med säkerhet skulle bli straffade av Julius Caesar om de tog parti för Pompejus, och om de avvisade honom så kunde de då löpa risken att senare straffas rejält av Pompejus om han skulle segra. Om de dock tog livet av store Pompejus i stället, så kunde de med största säkerhet räkna med stora belöningar från Julius Caesar. Så blev icke fallet dock. När Caesar kom fram till Alexandria och mottog som gåva det avhuggna huvud som tillhört Pompejus, så greps han av äckel och harm. Kort därefter var kung Ptolemaios besegrad och avrättad och replacerad av sin unga syster som givetvis redan var Julius Caesars mätress: den förslagna Kleopatra, som Caesar redan har barn med.

Men i och med att Caesar blivit en motståndsman mindre är han ej ännu världens härskare.

En av Pompejus fullmogna och präktiga söner har Caesar besegrat, men den andra återstår där han står rustad i Spanien. Och vi tillhör även Pompejus parti, som långt hellre gör vad som helst och även dör än att vi accepterar en odemokratisk despot över oss. Och vi är icke ensamma.

Cicero leder senaten i Rom. Klokt nog avstod han från alla fältslag och klarade sig därigenom helt oskadd. Hans värsta motståndare där i Rom bland Caesars hundar är den gärna druckne Antonius, en hård och brutal man, som ej är att leka med. Men på vår sida står även den ädle och uppskattade Marcus Brutus, min svärson, som äger till maka min tappraste dotter, den modiga Portia. Med oss strider även naturligtvis mina två söner.

Själv ämnar jag kärvt hålla stånd här i Utica vad som än händer. Vi står på historisk mark som hellre kvävdes i eld och gick under i blod än blev romerskt. Min anfader, Cato den äldre, var den som såg till att Kartago på motsatta sidan om viken förstördes i grunden med orätt och dunkla motiv. Jag vill tvätta bort fläcken från hans politik med att hellre dö själv för den romerska usurpationen och lagvidriga övermakten än att giva Africa över åt Caesar. Det är min personliga ståndpunkt.

Dock vore det vettlöst av oss att försvara vår stad emot Caesars förkrossande övermakt. I en eventuell konfrontation skulle staden bli utplånad och dess befolkning brutalt massakreras. Det vill ingen Uticamedborgare, och jag vill det minst själv ibland alla. Vi skall ej på självmordsmanér dumt försvara vår stad mot omöjliga odds, men vi skall göra allt dock som står i vår makt. Vi skall rusta oss, göra vår stad till en fästning som väcker respekt och på alla sätt hålla förtryckaren Caesar på avstånd så länge som möjligt. Och medan vi organiserar försvaret skall alla som därtill är villiga fly härifrån över havet och hem till Italien. När slutligen Caesar når hit, om han gör det, så möts han av en ointaglig avskräckande fästning och endast soldater, alltmedan all stadens folk och alla stadens resurser försvunnit och flinkt kommit undan. Vi skall göra allt för försvaret av staden, men icke en våldshandling och ej en anledning till något våld skall vi ge våra fiender eller skall alls äga rum. Det är den politik som vi härmed skall följa och alla tillsammans arbeta för.

Scen 7. Catos sista supé med sina vänner.

Cato Statilius Cato Statilius

Mina vänner, jag hoppas att maten har smakat er väl.

Herre, aldrig har du bättre undfägnat oss.

Det var meningen.

Men varför sitter ni alltid och äter i stället för att som vi andra bekvämt luta oss mot varandra och ligga?

53

Cato

Min vän, aldrig har jag mer legat till bords efter det att Pompejus blev mördad.

Och det trodde jag att du visste.

Apollonides Denna vana hos Cato är allmänt känd över all världen av alla som är demokrater.

Cato Jag fruktar, min vän, att den tiden skall komma då ingen mer skall bekvämt ligga till bords.

Apollonides Ser du så mörkt på framtiden, Cato?

Cato Kan du, fastän du är klok, se ljust på framtiden?

Apollonides Sade ej Sokrates, att "endast den gode är fri medan alla som går ondskans vägar är slavar".

Jag räknar dig, Cato, och med dig de samtliga romare som hyllar demokratin, såsom goda och helt fria medborgare, som just därför ock endast kan vänta sig gott.

Cato Men de onda är stadda i tillväxt och är redan i diger majoritet.

Vet ni hur många romerska medborgare det fortfarande finns i vår värld?

Alla Nej? Cato Vi är blott hundrafemtiotusen från det att ha varit drygt trehundratusen för tio år sedan.

Alla (häpnar) Vad! Apollonides Detta är allvarligt, Cato. Har så många romerska medborgare gått förlorade genom Pompejus och Caesars olyckliga gräl?

Cato Ja, tyvärr. Men det är ändå värre att deras gräl slutade med att Pompejus fick bita i gräset, som ej var utmanaren och som försvarade friheten.

Och ännu värre är det att vår vän Julius Caesar just nu är på väg hit mot Utica efter att ha slagit Juba och Scipio vid Thaspus. Han står blott en dag härifrån.

(Alla är bestörta.)

Men vi har ej något att oroa oss för för vår egen del.

Vi har fullgjort vår plikt och vårt arbete.

Alla som hade all anledning att frukta Caesar har hunnit fly bort härifrån.

Vi är bara en uttorkad källa i öknen, som Caesar så gärna får erövra med allt sitt våld om han så gärna vill det.

Statilius Men vi då? Och hur skall det gå för er själv, gode herre?

Cato Statilius, var ej rädd för det. Mig har Caesar all anledning att fånga levande.

Ingen vill han mera gärna omvända till sig och sitt självhärskardöme än mig.

Om han finner mig levande så kan han sedan för all världen utbasunera: "Beundra mig, värld! Jag har skonat den ettrige Cato, mitt livs värsta fiende!

Se hur jag upphöjer honom nu! Giv noga akt på hur ädel jag är!"

Att han finner mig levande vore det bästa för honom och den största tjänst som jag alls kunde göra för honom.

Han älskar ju så att förvärva sig mera prestige med att skona och ädelt förlåta så många förvirrade republikaner som krigat mot honom som möjligt.

Apollonides Min herre, ert tal bådar annat än gott.

Cato Ja, min vän, gode Apollonides, det är ju vad jag just försöker att säga er.

Det finns all anledning till att oroa sig för världens framtid.

O Cicero, hur kunde du svika Rom jämt och ständigt! Blott du kunde leda det romerska folket på den rätta vägen som lagkunnig och demokrat in absurdum!

Du ensam var alltid helt medveten om vad som var rätt att göra ur statsrättslig synpunkt, du ensam försvarade rätten mot alla de andra nerdekade och korrumperade kapitalisterna som bara såg egen fördel och levde för det ändamålet allenast och skydde ej användning av vilka medel som helst. Endast du var en hederlig romare.

Hur kunde du då ge upp så totalt och så tidigt och svika din stat, din Pompejus, din Cato och alla som stod på din sida? Minsann, gode Cicero, står du ej längre från döden än jag.

54

Apollonides (till de andra) Jag kan ej tycka om att han umgås med döden. (öppet) Vad menar du, Cato, med att öppet tala om döden?

Cato Jag talar om Rom, icke döden. Det är Rom som nästan är dödens.

Tyvärr kommer mänskorna att överleva Roms fall, men de blir aldrig mer sedan ädla som romare. Ett hundra femtio tusen av Roms ädla friborna människor återstår.

Innan vår vän Julius Caesar har fullbordat segrarnas fåfänga skall det blott finnas omkring hundra tusen. Och sedan?

Statilius Ja, vad händer sedan?

Cato Bankrutt och förtvivlan, barbarernas uppror och seger och alla fördömda Caesarers försenade undergång. Ty ni skall se, och tyvärr så skall era barn, barnbarn och barnbarns barn, om ni får några, få se, att vår vän Julius blott är den förste. Han skall etablera en skräckmonarki som därefter vår värld sedan på kanske två tusen år ej skall slippa.

Och även om vi slipper Caesar så skall världen aldrig bli av med hans lärjungar, hans hemska draksådd av järn, som i evighet under soldatnamnet skall ilsket terrorisera vår värld kanske så länge den existerar. Och de som får mata, försörja och draga hans lass är de goda och mänskliga mänskorna, som är så enfaldigt goda att de hellre gör vad man säger till dem än att de börjar bråka om saken. Tyrannerna bråkar allenast, och de som får lida tyrannernas bråk och betala för det är de tysta och blygsamma få humanisterna, som för att leva är tvungna att tiga och lida.

Statilius Då är det tur, Cato, att du finns som motpart till Caesar och som kan befria Rom från Julius Caesar.

Cato Det tror du, din narr?

Statilius Du är Roms sista hopp. Rom har ej någon annan att följa än dig.

Cato Det förhåller sig olyckligt nog på det motsatta viset.

Vi är alla delaktiga i Roms öde och har icke någonting annat att följa.

Apollonides (avsides) Jag fruktar det värsta. (till en tjänare) Min vän, kan du noga se till, att din herre i natt ligger utan sitt svärd inom räckhåll?

Tjänaren Skall ske.

Apollonides Cato, du är ur gängorna. Vi känner icke igen denna din défaitism. Än står Spanien väpnat mot Caesar, och hemma i Rom skall ej Brutus och Cicero någonsin falla till föga för honom.

Cato De skall alla stupa som jag på sin post såsom samtliga ädla och friborna romare som än har heder i kroppen. Vi har inget annat att göra, ty Caesar är dum.

Statilius Men vår glädje, vår goda aptit, våra damer, all skönhet i världen, kulturen och bildningen, är icke allt sådant värt att försvara och leva för, hur rutten än politiken må vara?

Cato Där sade du sant, gode vännen min, men jag är liksom kollegerna där omkring Cicero på Capitolium politiker, och som politiker har vi ett ansvar som är ofrånkomligt.

Vi kan aldrig svika det, slippa det eller avhända oss det.

Vi är insyltade i politiska maktspelet en gång för alla och har endast en enda plikt, och det är bara att göra vad som är rätt.

Det är aldrig rätt att acceptera en olaglig våldsam diktator.

Och om han forcerar sig själv till sin ställning och vägrar att uppge den måste man såsom politiker hårt demonstrera mot orätten. Den må gå hur långt som helst, och till slut har man bara ett enda försvarsvapen kvar, som är döden på frivillig väg.

Det är den allra yttersta demonstrationen mot livet och den effektivaste, som är helt rättmätig, om någon gjort livet helt outhärdligt för en, som vår vän Julius Caesar tyvärr gör för de allra flesta.

55

Apollonides (avsides) Min misstanke var tyvärr riktig.

Statilius Med andra ord, Cato, förkastar du resignationen som utväg?

Ett vackert ord, men blott en ursäkt för feghet. Att trött resignera är bara en feg förevändning för att övergiva och slippa sitt ansvar som människa och romersk medborgare i det världsrike, som ändå förestår all existerande ordning i världen.

Cato Ja, gode Statilius, att resignera är fegt och förkastligt.

Statilius Då var Epikuros med all sitt förstånd och sin filosofi bara fåfäng och feg?

Cato Icke helt, men förvisso politiskt och mänskligt. Han var blott en narr som tog sig själv på allvar och trodde att han kunde slippa sitt ansvar för livet och världen igenom sin resignationslära. Det var blott verklighetsflykt.

Apollonides Är ej all riktig filosofi endast verklighetsflykt då?

Cato Icke den sanna filosofi som försöker att komma till rätta med det tankedigra mysterium som livet och all vår verklighet är.

Statilius Detta liknar allt mera en sann dialog av platoniska mått.

Cato Ja, är det ej ljuvligt? Jag önskar att den kunde fortsätta för tid och evighet; men vår vän Julius Caesar står utanför dörren, dess värre, och kommer att störa oss förr eller senare. Därför så måste jag be er, tyvärr, att nu lämna mig ensam med allt vad jag har att begrunda.

Ty inför hans kommande närvaro har vi en hel del beslut att ta ställning till och förberedelser inför det nödvändiga.

Statilius (förstående, eftertänksamt) Vår vän Cato är trött efter dagens bemödanden.

Vi måste nu lämna honom allena.

Apollonides Jag önskar dig, Cato, god natt. Och jag ber dig som vän: inga dumheter nu.

Cato Och jag säger till dig som min vän: Julius Caesar skall aldrig få nöjet att skona mig för sin prestige.

Apollonides (med en suck) Du vet själv nog bäst vad som är rätt. (går med de andra) Cato (ensam) Skulle jag bidra till Caesars glädje och falska triumf med att leva för att se dess vanära? Aldrig!

Du falske högmodige Caesar, du är i din seger den störste förloraren.

Bittrare blir din lott än någon annans. Du borde ha stannat kvar i din bordell och där ägnat dig enbart åt skändandet av dina gossar, förförda husfruar och andra mäns hustrur.

Du skulle ha lämnat det romerska riket i fred. Det förtjänade ej att förföras av dig.

Nu till verket. Men först skall vi uppbygga oss inför dådet.

Förträfflige Sokrates, ingen var bättre än du. Ingen visste så mycket som du, och likväl var du endast en människa.

Där ligger hela din storhet: du nöjde dig med att blott vara en människa.

Om alla människor nöjde sig därmed så skulle vår värld sluppit allt våld, allt krig, all förödelse och all sin ondska. Men narrar som Caesar tror att de är gudar, och den ena vill alltid göra allt värre än sin företrädare på världens galenskaps tron.

Då var Sokrates klokare som hellre umgicks med döden än med någon makt. (öppnar en bok, läser:) "Inte kände jag medlidande, som man brukar göra, när man ser en vän som skall dö.

Ty lyckan föreföll mig att prägla mannens hela väsen och allt hans tal, och så oförskräckt och så stolt gick han i döden att jag måste tänka, att han även till dödsriket ledsagades av den gudomliga försynen och att han också, om någon, skulle bli lycklig där."

Käre Platon, ingen förstod Sokrates bättre än du, fastän du höll dig borta från din lärares dödsbädd och skyllde på att du var sjuk.

Du var lika feg som Cicero, när han lämnade Pompejus i sticket.

Men vad skullehan göra? Han ville lika litet dö som du, 56

och alla som deltog i Sokrates hädanfärd utsatte sig för domarnas missbehag.

Men ingen skall frestas delta i min hädanfärd. Ensam skall jag dö, på det att ingen därigenom må komprometteras utom en enda: Julius Caesar själv.

Caesar, vad jag önskar att min död i sig kunde innebära din undergång och Roms äntliga befrielse från dig! Men jag fruktar att Roms godtrogna folk hellre skall tolerera dig än såra dina känslor med att säga att de inte vill ha dig.

För att få leva i fred accepterar folk vilka tyranner som helst, och därför får de aldrig leva i fred. (läser) "En besynnerlig blandning av fröjd och smärta fyllde mig när jag tänkte på att han inom kort skulle dö. Och i samma sinnesstämning befann sig nästan alla de närvarande: Än skrattade vi, än grät vi...."

Hur kunde du så leva dig in i den enda scen med Sokrates som du ej fick uppleva själv, min gode Platon? Detta är din yppersta, mest känsliga och mest gripande dialog och den enda av dem alla som jag kan med. Men jag har redan läst den två gånger idag.

Det får räcka. Jag fruktar inte döden mindre för det, hur Platon än genom Sokrates tror sig bevisa själens odödlighet. Det kan ingen bevisa utom genom att dö och ändå överleva, vilket konststycke ingen i världen har lyckats med hittills. Mitt svärd.... men var är mitt svärd? (börjar leta) Någon har tagit mitt svärd! Ändå gömde jag det just här. Och inte finns det något annat vapen i närheten heller.

Det är ändå höjden! Att bli lurad på sin egen död! Det slapp du, Sokrates! Tjänare, kom hit!

(Tjänaren infinner sig skuldmedvetet.) Var är mitt svärd? (Tjänaren tiger.) Vad är det med dig?

Var är mitt svärd, frågade jag! Vill du väcka upp hela palatset? (Tjänaren tiger.) Varför tiger du?

Hämta mitt svärd, sade jag! (Tjänaren går.)

Fördömt också! Det var just detta jag ville undvika! Nu får hela staden veta att jag ville ta livet av mig, varpå alla kommer att försöka hindra mig.

Men de skall icke lyckas! Mitt svärd! Mitt svärd!

(En annan tjänare kommer in.) Nå, var är mitt svärd?

Tjänaren Ursäkta, herre, men ingen vill hämta något svärd åt er.

Cato Vad vågar du säga, eländige? (ger honom ett fruktansvärt hårt slag, vari han nästan bryter handen) Aj! (Tjänaren skyndar ut.) Nej, förlåt mig! Jag menade inte att slå så hårt!

Och så fick jag den värsta svedan själv där för dessutom! Att jag skulle bryta handen på mig just när jag behöver den för att genomborra mig med mitt svärd! (Sonen kommer in.) Jaså, där är du, din odugling! Vad menar du med att lämna din far utan medel till att försvara sig mot Caesar?

Du kan då lika gärna bakbinda hans händer och fötter och ställa ut honom inför Caesar när han kommer! Önskar du din far en sådan vanära? Du kan ändå inte hindra mig från att ta livet av mig. Jag kan alltid slå sönder mitt huvud mot stenväggen om det ej gives andra medel.

(Apollonides och Demetrius, en av de andra gästerna, inkommer.)

Jaså, nu kommer alla hit. Skall ni inte sätta tvångströja på mig också?

Apollonides Cato, du måste förstå att ingen vill förlora dig.

Du har gjort allt för Utica och dess medborgare.

Hur kan du då tro att någon av oss skulle kunna finna sig i att du begick självmord?

Vi har ingen annan än dig nu när Pompejus är slagen och borta.

Cato Skall du predika för mig om att leva när Caesar står utanför dörren och kanske vill ha mig med i sitt triumftåg belagd med kedjor i Rom som en annan av hans apor? Du känner mig bättre, Apollonides, än att du kan förvägra mig något medel till att göra vad jag finner vara rätt.

Apollonides Inte ens Sokrates tillåter självmord.

Cato Ändå drack han sig själv till döds. Han hade kunnat fly och leva. Jag kan icke fly.

Därför kan jag icke heller leva. Han hade kunnat låta bli att dricka och blivit avrättad i stället.

Det hade varit mera i samklang med hans principer. Undervisa någon annan om Sokrates, som 57

besitter samma dubbelmoral som han, som in i det sista smekte en ung man för hans vackra hårs skull. Tag hand om min son, Apollonides, och gå ut härifrån, och ge mig ett svärd! Jag lovar inte att bruka det, men jag vill ha den möjligheten, om det skulle visa sig nödvändigt. (Apollonides vänder sig bort och går.) Och gråt inte som ett annat fruntimmer, Apollonides! Du är i alla fall en man! Skratta i stället! Skratta åt den här romerska världsfarsen, som inte vet, att den håller på att spela ihjäl sig och offra sig på tragedins altare, medan den skrattar ihjäl sig av vansinne! Jag lovar dig, att om två år är Julius Caesar lika slaktad av lika många sår som den massakrerade Pompejus.

Apollonides Om du dör, Cato, skall jag bli en av knivarna i Caesars strupe!

Cato Så ska det låta! För det ändamålet dör jag gärna.

Ge dig iväg nu, Apollonides, och skicka mig ett svärd!

Apollonides (gråter i Catos famn) Cato!

Cato Seså, människa, ta dig samman. Enligt Sokrates är själen odödlig vad som än händer. Jag har läst Faidon hela dagen. Jag vet vad jag gör. Men du vet inte vad du gör som står här och lipar för Roms skull, som ändå kommer att gå under hur mycket du än lipar. Och jag varnar dig: huggormens yngel är värre och giftigare än huggormen själv! Hälsa Cicero det!

Apollonides Cato, om du tar livet av dig förlåter jag Rom aldrig!

Cato I så fall behöver du inte förlåta mig heller, för då finns det ingen att förlåta.

Seså, skratta nu och var glad, och gå sedan. (Apollonides går.)

Vilka skälmar! Får inte en vuxen människa dö i fred utan att hela världen ska lägga sig i?

Förbannat, vad jag gjorde illa min stackars hand! Men det var rätt åt mig, så som jag slog till min stackars tjänare. Men där kommer äntligen svärdet nu.

Det var på tiden! (En liten gosse kommer med svärdet och går sedan.)

Nu, raskt till verket, innan Caesar kommer och berövar mig min sista frihet! (stöter sig med svärdet, tappar svärdet) Förbannade hand! Att du skulle vara oduglig just nu!

En gång till! Upp, svärd, och gör din plikt! (stöter sig på nytt och rispar upp sig totalt, tappar svärdet) Nej, det här går inte. Jag kan inte ens längre ta livet av mig. Det här går ändå för långt!

Gudarna tycks vilja göra en fars av mitt självmord. Jag blöder men dör inte.

Tarmarna rinner ut, men det räcker inte. Bara ingen ser mig.

Jag måste plocka upp svärdet igen.

(Ramlar omkull när han försöker plocka upp svärdet; stöter därvid till ett litet bord med några föremål. Detta ramlar med mycket skrammel omkull.)

Förbannat också! (två tjänare in) Butas (förfärad) Han försöker ta livet av sig!

Andre tjänaren Vad var det jag sa?

Butas Ja, vad var det du sa? Det har jag glömt.

Andre tjänaren Skämta inte nu, utan gör något.

Butas Hämta en läkare! Fort!

Cato Nej, hämta ingen läkare, vad ni än gör så hämta ingen läkare, era förbannade odugliga klåpare!

Butas Ni har själv haft en läkare här idag, och han är ännu kvar i huset.

Cato Hämta ingen läkare! Låt ingen läkare få se mig!

Läkaren (inkommer) Vad pågår här?

Butas Han försöker ta livet av sig.

Andre tjänaren Han tuppade av.

Läkaren Det är inte så konstigt. Han har ju skurit ut alla tarmarna och magen på sig. (undersöker honom) Men han kan ännu räddas. Inälvorna är inte skadade.

58

Vi får sy upp honom. Lägg honom här på sängen, så skall jag sy fast magen på honom.

Apollonides (inkommer) Vad är det för uppståndelse?

Andre tjänaren Cato försökte ta livet av sig men misslyckades, och nu syr läkaren ihop honom igen.

Apollonides Hela rummet är ju nerblodat!

Butas Ja, Cato släpade omkring sina inälvor genom hela rummet.

Apollonides Att det ska vara så svårt att ta livet av sig.

Andre tjänaren Det är inte lätt om man inte är van.

Läkaren Så. Nu är han ihopsydd. Jag hoppas han inte vaknar nu.

Cato (vaknar) Vad håller ni på med, era klåpare? Ånej! Så lätt kommer ni inte undan!

Här är en som skall dö och som inte är rädd för att dö! (river upp alla styngen och börjar själv dra ut sina tarmar och inälvor.)

Må Caesar se detta och frukta! (dör) (oväsen utanför) Apollonides Hela staden har vaknat. Alla vet redan att Cato velat begå självmord.

Folk (utanför) Öppna! Öppna! Låt inte Cato dö! Vår befriare! Den siste frie romaren!

Roms enda aldrig besegrade man! andra röster Ur vägen här! Bered plats för Caesar!

Apollonides Vad! Caesar (in) Vad försiggår här?

Apollonides Vad gör ni här, Julius Caesar?

Caesar Vi överrumplade staden för att få Cato levande, men han tycks ha förekommit oss.

Apollonides Han har verkligen förekommit er, och ingen kunde hindra honom däri.

Caesar Han skulle ha utgjort pärlan i vår krona. Visste han inte att vi tänkte skona honom?

Apollonides Det allena fick honom att bestämma sig.

Caesar Jag förstår. Du var för klok för oss, Cato.

Han tycks ha haft en svår match mot slutet?

Apollonides Hela världen försökte hindra honom i att röva er på ert byte, men han var starkare än hela världen.

Caesar Det måste han ha varit för att kunna dö på ett sådant sätt.

Det känns precis som om han var här någonstans nu och skrattade åt oss.

Du vet inte vad du har gjort, Cato. Jag kom hit för att rädda ditt liv, och du hångrinar i döden av skadeglädje över att ha lyckats beröva oss det nöjet.

Först Pompejus, som ej dog av egen fri vilja, och nu också du, som avundades mig min möjlighet att rädda ditt liv. Sannerligen, jag tror att jag avundas dig din död, hur kvalfull den än måtte ha varit.

Måste jag då i alla mina segrar bara mötas av skadeglatt hånande blod och död överallt?

Vill mitt öde missunna mig varje tänkbar vinst av mitt arbete?

Bort härifrån! (ut med sina män) Apollonides Cato, jag är rädd att du visste vad du gjorde. (ridå)

Akt V, scen 1. Senaten i Rom. Cicero (talar inför senaten) Mina herrar, låt oss ej fördöma Julius Caesar. Han är blott en människa som alla andra trots hans later. Halva Roms medborgarskap har Rom förlorat under det onödiga inbördeskriget. Låt oss ej förlora fler. Pompejus Magnus, Roms välgörare, har Rom förlorat, och vi skall ej mer få se hans like. Cato även dog för Rom, och därmed har Rom skakats 59

i sin grund inför förlusten av de två grundpelarna för hennes frihet. Julius Caesar återstår. Jag vänder mig till er, min ädle Brutus och förnäme Cassius. Man har kallat mig förrädare mot Cato och Pompejus då jag övergav Pompejus och föll Julius Caesar om hans hals förrän Pompejus hade stupat. Julius Caesar är min klasskamrat och vän, och jag försonade mig med diktatorn blott för fredens skull. Rom har förblött tillräckligt. Låt oss icke göra skadan värre med att missunna den gamle sjuke Julius Caesar hans totalitära makt och fåfänga. Det finns ej någon romare som vill förlora fler av sina söner i förnyade inbördeskrig. Så låt oss utstå denne Julius Caesar och hans later. (sätter sig) Antonius Cicero kan icke tala utan att han gör sig skyldig till gemena elakheter. Caesar är hans liksom hela Roms välgörare. Hur kan ni motstå denne man, Roms sol och ädlaste personlighet, Roms störste segrare och dugligaste hjälte genom tiderna? Ni vågar missunna Roms störste son hans livs belöning och triumf! Och om han än är femtiofem år gammal hoppas jag med Rom att han må leda henne i minst tjugo år i fredens tecken. Om hans sjukdom kan jag endast säga, att vi alla vet, att den är av gudomligt slag. Det sägs att Alexander led av samma sorts epilepsi. Så låt oss för hans sjukdoms skull blott ännu mera vörda denne klart gudomlige odödlige och store man. Vi måste låta honom få hans livs mest glänsande triumf, som jag i egenskap av konsul och diktatorns högra hand i god tid redan föranstaltat. Ädle Brutus och förnäme Cassius, glöm ej, att fastän ni var hans fiender, så har han räckt er handen i försoning. Annars satt ni inte här. Ni vore döda då i stället. Brutus, dig vet jag med säkerhet att han personligen mest älskar som sin egen son. Tag vara på den kärleken. Förråd den ej, och tänk på att du en dag kan bli Julius Caesars, Roms evärdlige diktators, efterträdare. Som Julius Caesar varit ädel och försonlig såsom ingen annan i historien, så ber jag er att vara ädla och försonliga mot Julius Caesar. Han är snart här i senaten. När han kommer, så låt honom då bli mött med genkärlek från det oövervinneliga Rom, som han har gjort sitt allt för och som han blott älskar. (sätter sig) Cicero För att blott ta udden av Antonius mening om att Caesar är gudomlig vill jag dra till minnes en historia mellan honom och avhållne Cato, som samtidigt visar hur pass mänsklig Caesar är i all sin anförda gudomlighet. Ni känner alla till att Caesar och den gode Cato satt ej långt ifrån varandra under Catilinakrisen. Mitt i en debatt om sammansvärjningen fick Caesar hemligen ett brev. Som Cato starkt misstänkte Caesar för att ha gemensam sak med Catilina, så tog Cato fasta på att Caesar hemligen fick brev mitt i senaten, och han ställde sig då upp anklagandes den arme Caesar för att hemligen stå i förbindelse med fienderna. Caesar sade ingenting men visade för Cato brevet som han fått. När Cato läste det så visade sig innehållet vara pornografiskt och beröra Caesars senaste skandalhistoria med en högst olämplig kvinna, varpå Cato helt förtrytsamt kastade till Caesar brevet sägandes: "Tag det tillbaka, din orena slusk!" (sätter sig. Många senatorer skrattar.)

Antonius Nog av munterhet, lättfärdiga och skvallersugna senatorer!

Tur för er att Caesar icke sänker ner sitt öra för att höra sådant. Men nu kommer han!

(Caesar inträder med beväpnat följe.

Antonius störtar fram till honom, omfamnar honom och kysser honom.)

Caesar Dina kyssar smakar illa.

Antonius Hell nationens frälsare, vår konung! (sätter ett diadem på hans panna) Caesar Min vän, du hånar mig. Vad har jag gjort för att förtjäna sådan vanära? (tar bort diademet) Antonius Skulle icke Julius Caesar, redan Roms evärdlige diktator, vara värd en konungs titel?

Senatorer (uppbragta, till varandra) Julius Caesar konung? Nej, nu går det allt för långt!

Antonius Ädle Caesar, du har med en Alexanders heroism besegrat alla fiender till Rom, varenda landsförrädare har fallit för din väg, den störste av dem alla, 60

Roms mest fruktansvärda hot Pompejus Magnus, bet i gräset stadd på flykt i vild panik för din oemotståndlighet, och samma paniska förskräckelse grep din mest inbitne fanatiske motståndare den skurken Cato, så att han av feghet blott tog själv sitt liv, för väl medveten om hur hans liv varit ett förfelat misstag.

Så tag på dig diademet, konungstecknet, och bli konung för vårt Rom! (sätter på nytt på honom diademet. Caesar sliter det av sig.)

Caesar Har jag gjort så mycket, har jag vunnit då så många segrar blott för att bli krönt av din vanäras dårskap, fåfänge Antonius?

Cicero Tänk på vad du säger, smickrare Antonius, som blott vill bli Caesars efterträdare.

Antonius Håll käft, din gamle räv!

Brutus (till Cassius) Det tycks mig som att obehärskade Antonius mer förtjänar ditt och andras hat än Julius Caesar.

Antonius Dock, gudomlige diktator, skall triumfen vara din. Du har dock ensam slutligen besegrat samtliga Roms fiender, Pompejus och hans söner, Cato och hans afrikaner, och för det skall du få firas med historiens största och mest prunkande triumf!

Ej något skall förmå förminska Caesars ofattbara ära, storhet och gudomlighet!

Roms evige diktator skall ej vara dödlig såsom andra!

Caesar (till Antonius) Du tar livet av mig med att skämma bort mig. (går ut följd av Antonius och sina egna närmaste anhängare.)

Cassius Sover Brutus än?

Brutus Han börjar vakna.

Scen 2. Hemma hos Cicero.

Cicero Jag har förrått både Cato och gode Pompejus och Rom åt det monster och godtycke vars namn är Caesar. Men jag gjorde det blott för Roms skull. Jag kunde ej se det förblöda mer.

Och vi får trösta oss med att gudomlige Caesar är gammal och trött, sjuk och utsliten. Hur man än vill göra honom gudomlig kan han även plötsligt få hjärtslag och dö. Och då har vi Antonius och Brutus som huvudrivaler om makten. Men lyckligtvis är den brutale Antonius en dåre. Jag hoppas dock att Brutus är just så ädel att han hellre föredrar demokrati än den farliga makten för sin egen del. – Ja, vad är det, min vän?

Tjänare Herre, någon är här för att träffa er.

Cicero Sade gästen sitt namn?

Tjänaren Marcus Brutus.

Cicero Just som på beställning! Släpp in honom!

Brutus! Du är så välkommen som solen om våren! Hur mår du?

Brutus Förträffligt i hälsan, men illa i hjärtat och själen.

Cicero Då är du i sanning svårt sjuk. Vad kan jag hjälpa dig med?

Brutus Jag tål icke Caesars utmanande övermod.

Cicero Käre vän, det är du icke alls ensam om.

Brutus Cassius har i princip lyckats få mig emot honom.

Cicero Cassius är farlig, en iskall, fanatisk och omutlig romare.

Vad har du med en så dyster förmåga att göra?

Brutus Han vill taga livet av Caesar.

Cicero Det vill hela världen.

Brutus Du även?

Cicero Jag är dock den siste som skulle förmå det i handling.

Brutus Och jag den nästsiste.

61

Cicero Det kan jag förstå, så som Caesar har visat dig välvilja.

Han föredrar dig långt hellre än skränfocken, den opålitlige lurken Antonius.

Brutus Vi är alla oroliga för hur du vågar trotsa Antonius. Han är ej att leka med.

Cicero Han är en fåfäng och omdömeslös inbilsk narr som bör upplysas om sina grova begränsningar. Jag vet ej någon mer utom jag själv som kan göra det.

Brutus Han är den ende i världen som hatar dig, och det gör han intensivt och fanatiskt.

Cicero Och det har han alls ingen anledning till. Visserligen var jag den som kostade Lentulus hans usla liv, Julias senare make, men han var blott styvfar till Marcus Antonius och en förrädare och usel konspiratör.

Utan rätt vredgas hete Antonius på mig.

Brutus Men du utmanar honom och retar hans galla.

Cicero För att det är roligt. Han är ju så lättretad.

Brutus Han kan ej alls kontrollera sitt vilda humör.

Cicero Det var skada att han blev politiker när han nog gjort större nytta som buffert mot gränserna.

Brutus Ingen har så bringat Caesar i vanrykte som dumme Marcus Antonius.

Caesar är ädel och god trots sin fåfänga maktambition.

Han har vunnit allt och kan nu dra sig tillbaka och har råd att vara den bäste och ädlaste och mest storsinte av alla.

Det är ett klart faktum att han är en duglig diktator.

Har du hört hans senaste planer?

Cicero Jag uppskattar mycket hans goda reform av kalendern. Nu har vi tack vare det den enda säkra, perfekta, vetenskapligt oantastliga kalendern i världen.

Kineserna, judarna och dekadenta egyptierna kan gå och lägga sig.

Brutus Nu vill han kriga mot parterna, utforska Skytien närmare och därifrån falla tappra germanernas rike i ryggen och slutgiltigt krossa dem för evig framtid.

Cicero Det låter rätt bra. Och om Caesar ej kan göra detta så skall aldrig någon förmå lyckas göra det.

Brutus Det tror jag också.

Cicero Och denne man vill Cassius mörda?

Brutus Han leder en stor sammansvärjning som omfattar alla de ädlaste männen i Rom. Och han säger till mig: "Utan dig så skall vi icke göra det."

Cicero Jag börjar långsamt förstå ditt dilemma. Jag känner den orädde Cassius.

När Sulla var evig diktator i Rom gick Cassius i skolan tillsammans med Sullas son Faustus, som skröt med sin fars maktfullkomliga ställning. Det tålde ej Cassius, som gav Faustus en rejäl omgång för sitt stora skryt. Tvisten fördes till store Pompejus, som var deras lärare. Med allt fog kunde Pompejus befara att Cassius kunde bli straffad från högsta ort och få sin framtid förstörd, men det brydde sig Cassius föga om.

Inför Pompejus så knöt han sin näve mot Faustus med hotande allvar och sade: "Upprepa nu inför Pompejus din fars tyrannis pris och ära om du vågar en gång till utsätta dig för min ytterst befogade heliga vrede!"

Brutus Ja, rädd är han inte, och han är det icke som skrämmer mig.

Vad som mest skrämmer mig är Caesars inställning till mig.

Han älskar mig, Cicero! Han tror att jag är hans son!

Han vill göra mig till Roms diktator och sin efterträdare! Det kan jag aldrig gå med på.

Då deltar jag hellre i mordet på honom, om än jag därmed skulle döda en del av mig själv, om jag blott slapp att bli en diktator som han.

Cicero Jag förstår ditt dilemma. Som svärson till Cato och såsom hans andlige arvinge 62

kan du ej svika Roms demokrati ens om du bleve Caesars bröstarvinge och Roms diktator på livstid som Caesar. Gör vad du själv finner att bäst är för Rom. Och vad val du än träffar, så måste jag varna dig för att det kan bli din undergång.

Brutus Det är jag alltför väl medveten om.

Cicero Brutus, du är en tapper person. Du var den allra siste som övergav Rom med att svika Pompejus fastän han tog livet av din egen far.

Du är Roms bästa hopp. Du är kanske den ende i Rom vilkens omdöme alltjämt är pålitligt och som fortfarande ser till Roms bästa och ingenting annat.

Brutus Du nämnde Pompejus. Jag kan överse med allt annat men icke förlåta det enda att Caesar vill omformulera historien. Allt kan jag överse med utom endast historieförfalskning.

Diktatorn har återupprättat Pompejus för syns skull och för sin prestiges skull men låter dock alla Pompejus livsgärningar komma totalt i skymundan för Caesars personliga.

Ej tålde Caesar Pompejus så länge han levde, och ej tål han heller Pompejus som död, hans legender och rykten och sanningen om hans förtjänster. Jag vet, att vad Caesar helst vill är att hela historien skall börja med honom.

Därmed vill han stryka ett streck över fem hundra års romersk demokrati, hela Grekland och dess demokratiska arv och kultur och allt annat som varit.

Så får man ej göra med sanningen. Då blir man själv slagen av den historiska baksmällan, som måste drabba varenda en maktinnehavare från hedenhös till den yttersta dagen.

Cicero Min vän, tänk på Rom och på framtiden, men gå ej under med den.

Brutus Får jag hälsa till Cassius att vi har ditt stöd i komplotten?

Cicero Ni har mitt moraliska stöd, men ej någonting annat.

Brutus Jag tackar dig. Då kan jag lugnt i Roms landsfader Ciceros namn sticka dolken i Caesar. (går) Cicero (ensam och ängslig) Ack, vad har jag nu väl ställt till med!

Scen 3. Senaten.

Cassius Kommer Caesar?

Brutus Ja, han kommer, efter många om och men. Han haft en vidrig natt med spökerier, mardrömmar och annat dylikt, allt har talat för att något skulle hända honom här idag, hans hustru har försökt att hålla honom hemma kvar med våld, men Caesar kommer.

Cassius Du lär själv ha haft en svår natt även.

Brutus Du vet att jag aldrig sover mer än fyra timmar varje natt.

För mig var natten helt normal, men Portia våndades i högan sky och gör så än.

Jag har ej än fått vara här i fred en enda kvart förutan efterskickningar från Portia som har frågat hur det är med mig. Nu senast fick jag budet om att hon var döende, men hon har bara svimmat.

Cassius Vet hon något om vårt ärende idag?

Brutus Hon ensam vet att jag i ärmen har en kniv.

Cassius Allt talar för att vi skall lyckas. Om blott Caesar kommer hit så kommer han ej levande ifrån oss.

Idus Martii i Pompejus egen sal. Se hur han står där majestätisk långt mer ädel, självuppoffrande och god än hänsynslöse Caesar. Vi är på den rätta platsen.

Hans närvaro här, om blott såsom staty, är bättre garanti än något annat för att stunden är då Caesars övermod skall bli hans fall.

Brutus Antonius själv har sagt att Caesar accepterat att bli krönt till konung.

Cassius Fåfänge Antonius vill blott kröna Caesar för att själv bli konung efter honom.

63

(till Casca, som kommer förbi) Casca, är det klart? Du ger det första hugget.

Tullius Cimber ger signalen med att bakifrån dra Caesars toga ner ifrån hans axlar efter att ha engagerat Caesar i sin förbön för sin landsförviste broder, som vi alla skall uppbacka honom i. Omringad av vår förbön skall ej Caesar kunna smita.

Casca, du är nästan viktigast. Han skall helst dö vid första stöten.

Casca Ni kan lita lugnt på mig. en senator Ett ord, min käre Casca. Du har undanhållit allt för mig, men jag har nu fått veta allt från Brutus.

Casca (skakad) Brutus? Vad har Brutus då avslöjat, och för dig? senatorn (skrattar) Hur blev du då så rik så plötsligt, att du djärvdes ställa upp som kandidat och bli aedil? (går därifrån skrattande) Casca Puh! Och jag som trodde att komplotten icke längre var en hemlighet!

Cassius Behärska dig! Din rodnad skriker skvaller högre än bekännelser!

Popilius Laena (till Brutus, menande) Jag önskar er allt gott i era förehavanden.

Brutus (till sig) Vad menar du, Popilius Laena?

Popilius Laena Det vet ni nog mycket väl. Men uppskjut ej affären, ty den är ej längre någon hemlighet.

Men hör hur folket hurrar utanför! Det måste innebära Caesars ankomst. (går) Cassius Har du skvallrat?

Brutus Icke jag.

Cassius Vad kan han veta? Säger han ett ord till Caesar förrän Caesar kommit in är det förbi med våra möjligheter.

Casca Ingen risk att farlige Antonius kommer in, dock.

Hans väg in hit är definitivt blockerad av diverse böneskrifter.

Decius Bara Caesar kommer in är saken klar.

Brutus Nu kommer Caesar in.

Cassius Popilius Laena går i vägen.

Brutus Ja, han hindras av Popilius Laena.

Casca Och hur mycket vet Popilius Laena?

Cassius Det är det som ingen vet.

Artemidorus (tränger sig fram till Caesar) Läs det här, min käre Caesar!

Caesar Senare, min vän. (kommer in) Artemidorus Men det är viktigast av allt! Det gäller livet!

Caesar Då skall vi först läsa det av alla dagens ärenden. (börjar läsa) Decius (tränger sig före Artemidorus) Trebonius ber dig läsa denna hans supplik.

Han ber dig ödmjukast att skona broderns liv. Det är idag senatens viktigaste mål.

Caesar Vartenda ärende idag tycks gälla livet. Vi får läsa era handlingar i sinom tid. (tar ej emot Decius supplik men behåller Artemidorus' i handen.)

(Caesar stiger värdigt in i salen. Längst bak står statyn av Pompejus.

Senatorerna är symmetriskt halvcirkelformigt situerade utmed sidorna.)

Senatorerna Hell, Caesar!

(Med ens fryses scenen, och Caesar verkar bli ensam med Pompejus staty.)

Caesar Magnifike överman! Att vi idag just skulle mötas här!

Din död var mitt livs svåraste förlust. Jag gjorde vad jag kunde för att ge dig ära fastän jag besegrat dig, och Cicero själv sade, att jag genom att ha återupprest dina äreminnen och statyer upprest mina egna. Du kan icke klaga på att jag i döden hedrat dig långt mer än du blev hedrad medan än du levde. Likväl står du där så trotsande, utmanande, självhärlig och oövervinnelig, som om du ännu kunde hämnas på mig och besegra mig. Du står som om du hade mig att trampa under dina fötter.

64

(har kommit fram till statyn och vänder sig om.)

Nå, vad var det med Trebonius Cimber?

Tullius Cimber Ödmjukt ber vi dig att du må återkalla honom från exilen.

Caesar Vilka vi? Du och senaten, eller du och dina löss?

Brutus Jag ber att få förena mig i Tullius Cimbers vädjan.

Cassius Brodern dömdes orättvist och bryskt till detta hårda straff för ingenting.

Casca Vi är ett dussin senatorer som är med i denna petition.

Caesar Jag är ju omringad av era böner. Dock blev den slarvige Trebonius rättvist dömd.

Tullius Cimber (tar Caesar om axlarna) Vi ber dig ändå återkalla honom.

Caesar Människa, vad gör du? Detta är ju våld!

(Cimber rycker togan ner från hans axlar. Casca stöter till Caesar bakifrån.)

Vad menar ni?? Förbrytare!! Det är ju Casca! (avväpnar Casca; Brutus stöter ner Caesar framifrån.) Även du, min son?? (ger upp, drar togan över ansiktet och faller medan 21 nya knivhugg träffar honom; i tumultet sårar mördarna ibland varandra i misstag.)

Decius Sikta rätt, din fan! Du skär ju mig i bitar! (Senatorerna flyr.)

Brutus Herrar senatorer, det är ingen fara! Det var bara Julius Caesar, Roms tyrann, vi ville åt! Ej någon annan romare har anledning att frukta för sitt liv!

Härmed är Roms demokratiska republik återställd. Det är det enda som vi genom detta klart berättigade och väl motiverade politiska mord velat åstadkomma.

Frukta icke, herrar senatorer! Endast friheten och lagen är nu återställd.

Antonius (inträder) Så det var därför som jag kvarhölls utanför. Vad menar Brutus med sin hänsynslösa slakt på obeväpnad åldring av en lössläppt övermakt?

Brutus Antonius, du kan vara lugn. Du är alltjämt lagenlig konsul.

Törsta icke efter hämnd. Vi har haft nog av många års inbördeskrigs oändliga vendettor.

Se det som att äntligen Pompejus har fått ut sin hämnd. Se själv så högrest ren han står där triumferande lugnt över Caesars ambitioners bittra slutmål.

Så har Caesar nu mött Catos och Pompejus öde. Låt det vara nog därmed.

Vi kräver icke mera blod, på det att Rom ej må det göra heller.

Låt oss lugnt nu bara återgå till ordningen och anse diktaturen som en blott tillfällig parentes.

Rom vill ej någonsin mer ha en konung eller en diktator! Sullas blodskarriär och Cinnas, Caesars och Pompejus storhetslater som blott resulterade i halva Roms medborgarskaps förlust i blodigt meningslöst inbördeskrig, allt sådant har vi nu haft nog av.

Frihet, ordning, republikens rehabilitering, lag och rätt och sann demokrati, där har du allt som icke kunde nämnas medan Julius Caesar levde.

Antonius Dock var Julius Caesar en gudomligt stor och ädel man.

Det kan du icke ta ifrån honom. Och Julius Caesar har en släkting, arvingen Octavius Caesar. Honom kan du icke undanhålla arvet.

Brutus Du gör då ej anspråk själv på Caesars arv?

Antonius Jag vore väl en dåre om jag inför era dolkar vågade förhäva mig.

Må era önskemål uppfyllas. Allt må återgå till det normala. Blott en landssorg skall förkunnas över hela riket, ty ej någon gjorde Rom så stort som Julius Caesar.

Må vi komma överens på fredligt vis och icke göra saken värre med att fälla något annat över Caesars bår än tårar. Men vad ämnar ni åt Caesars unge arvinge Octavius?

Brutus Låt den gamle Cicero ta hand om honom. Han kan säkert bringa unge Caesar till förståelse för det nödvändiga och till förlikning med sin morbrors öde.

Unge Caesar blir ju såsom Julius Caesars arvinge den rikaste och yngsta miljardären i vår värld.

65

(går ut med armen om Antonius, medan lokalvårdare börjar ombesörja det fullständigt nerblodade och övertäckta liket av Julius Caesar.)

Scen 4. Ciceros trädgård.

Cicero Välkomna, herrar Filippus, Marcellus och Gaius Octavius!

Filippus Så du känner redan min styvson till namnet?

Cicero Jag sett honom förut och vet vilket lysande ämne han är.

Marcellus Det är därför vi tagit med oss honom hit, ty vi vet hur just du kunde hjälpa och uppfostra honom till att bli den bästa av romare och Julius Caesars arvtagare.

Cicero Är det sant att han har stämt busen Marcus Antonius på ett hundra sjuttiofem miljoner sestertier?

Filippus Just så mycket har den fåfänge Antonius försökt undanhålla Octavius av hans mormors broders omätliga arv.

Marcellus Det blir snart ett inbördeskrig mellan Antonius och Gaius Octavius.

Cicero Och kan unge Gaius än leda arméer i fält?

Ty Antonius är starkast och bäst som krigsledare.

Octavius Alla min storonkels allra mest härdiga män står beredda till strid redan under mitt eget befäl.

Cicero Har du krigat förut?

Octavius Jag var med Julius Caesar i Spanien. Det var efter det som han gjorde mig till sin allenaste arvtagare.

Marcellus Han utmärkte sig mycket i Spanien och vann Caesars kärlek.

Vi vet hur diktatorn blev smått imponerad av sin systers barnbarns personlighet.

Cicero Då, mina herrar, kan ni lämna honom i trygghet hos mig.

Jag skall göra allt för honom och bana vägen för honom till romerska folkets, senatens och Roms eget hjärta. Ni vet att jag aldrig har haft sådant mäktigt inflytande som jag har nu då jag ensam förmår att försona det republikanska partiet med Caesars parti. Brutus lyder mig som en min lärjunge, och om Octavius följer min väg skall Antonius snart vara ute ur spelet.

Marcellus Det hoppas vi innerligen.

Filippus Och då lämnar vi Gaius Octavius här i din vård.

Cicero Det gör ni rätt och väl i. Kom, unge Octavius, skall jag säga dig några märkvärdiga hemligheter. (Filippus och Marcellus går.)

När jag var Roms konsul för tjugo år sedan, och den sammansvärjning som anfördes av Catilina blev uppenbar, föddes du mitt under den debatt som kanske avgjorde framtiden.

Det var det första av tecknena som tydde på att du ämnad var åt något ytterst speciellt.

När din mors morbror Caesar var konsul och store Pompejus fortfarande levde, så hade jag en natt en framtidsdröm. I den, så kallade Jupiter upp alla romerska ynglingar till Capitolium för att förläna en av dem all makt över Rom. En av gossarna utsågs av Jupiter, som sade om honom: "Romare, detta är gossen som skall göra slut på ert eviga inbördeskrig."

Och den följande dagen fick jag se den gossen livslevande och kände genast igen honom.

Det var Octavius Caesar, du själv, där du gick närmast Julius Caesar.

Och det var det andra av tecknena.

Nu står du här själv helt frivilligt inför mig för att bli uppfostrad till att bli landsfader över vårt Rom efter mig. Det är det sista tredje och slutliga tecknet.

Octavius Jag har alltid vördat dig, Cicero. Men vad skall vi ta oss till?

Du har lyckligt fått Marcus Antonius förvisad, men han står nu tungt väpnad 66

uppe i norra Italien. Ett inbördeskrig kan ej undvikas.

Var bara lugn, min son. Hirtius och Pansa, konsulerna, skall nog besegra den odräglige översittaren.

Octavius Jag skulle nog bättre själv sköta om den bataljen.

Om jag hade större makt skulle jag sköta den mer effektivt.

Tror du jag icke kunde bli konsul?

Cicero Min son, det är icke att tänka på ännu.

Octavius Men tänk dock på saken. När man väljer mig till Roms konsul, det måste ju förr eller senare ske, skulle jag då strax själv välja dig, gode Cicero, såsom min medkonsul. Du skulle då styra Rom genom mig.

Det är titeln och äran blott som intresserar mig.

Makten och statsrodret skulle bli ditt.

Med ditt äldre mer erfarna omdöme skulle jag helt rätta mig efter dig.

Cicero Käre unge Octavius, det kunde ej ske förrän tidigast nästa år.

Hirtius och Pansa skall vara konsuler till slutet av året.

Och jag har Roms republikanska intressen att sätta i det första rummet.

Om du blev chef över armén skulle Brutus och Cassius bli oroliga.

Octavius Brutus älskar mig och har mig visat förtroende redan.

Han gläds åt min stämning av Marcus Antonius.

Cicero Det gör hela världen. Så länge du uppträder till republikens försvar är all världen blott din, unge Caesar. Så svik aldrig demokratin. Det kan kosta Rom livet.

Octavius Gör mig blott till konsul, så skall Rom bli fritt och få fred för all framtid.

Cicero (ensam) Och skall jag då lita på denne ungdomlige man och ge honom mitt fulla förtroende? Jag kunde bringa senaten att välja Octavius till konsul.

Och om han förråder mig? Då skulle jag och Rom vara förlorat.

Men jag har ej anledning att misstro honom. Jag kan icke tro honom om något ont förrän han gjort sig skyldig till något. Om han säger sig vilja följa oss och lyda mig kan jag ej tvivla på att så är fallet så länge han visar sig villig att följa och lyda mig.

Ske alltså, unge Octavius. Jag skall tala för dig. Du skall få bli praetor så länge, och Roms republik och senat skall förstå att du omfattar det demokratiska frihetspartiets, som är mitt och Brutus partis, sak mot Marcus Antonius och hans lejda mördare.

Jag kan tro dig blott om gott, ty du är alltför ung ännu för att alls kunna befläcka dig med egoistiska maktambitioner på mer ont än gott. Var du min, så skall jag vara din. Och jag ber dig blott en sak: gör mig ej besviken. Roms framtid kan vara beroende därav att du gör vad rätt är och icke förråder senaten och demokratin, republiken och folket.

Octavius Jag lovar att tänka därpå.

Cicero Bra, min gosse. Jag tror vi förstår varann, och att vi skall komma väl överens.

Cicero

Scen 5. Senaten.

Cicero Herrar senatorer, till fullo förstår jag er reservation.

Har vi icke förr stått inför samma situation: en alltför mäktig Caesar alltför beväpnad?

Ni fruktar en ny Julius Caesar och med rätta. Men unge Octavius strider för demokratin och den frihet som Brutus har givit oss. Han är fullkomligt ofarlig. Det går jag i godo för.

Sallustius Gode Cicero, Rom känner dig och älskar dig för den alltigenom demokratiske man du är. Men inser du vilka risker vi tar med att göra Octavius till konsul?

Vi har gett honom lillfingret på din inrådan, varpå han begärde handen.

Vi gav honom handen på din inrådan, varpå han begärde armen.

67

Nu ber du oss ge honom armen. Vad begär han sedan?

Cicero Ädle Sallustius, du är en av de få av oss här idag som aldrig fattat parti för eller emot någon. Därför måste ditt omdöme synnerligen beaktas såsom synnerligen nyktert.

Men dock, vad har vi väl att frukta mer nu, när Marcus Antonius är slagen?

Det var förvisso olyckligt att det skulle kosta konsulerna Hirtius och Pansas liv, och endast därför måste vi välja en ny konsul. Unge Octavius har genom att tidigare tjäna Brutus och stämma Antonius visat vilken sida han står på.

Lita på mig: han sviker aldrig demokratin och den återupprättade republiken.

Han är vår man.

Sallustius Käre Cicero, innan Pompejus var slagen tog du parti för Caesar och lockades av hans smicker och att han kallade dig för Roms Perikles. Du lät dig dåras av Julius Caesar.

Resultatet var Julius Caesars gudomliga upphöjelse som evig diktator och hans följdenliga hybris och fall. Nu låter du dig dåras av unge Octavius Caesar, som har lovat dig konsulsämbetet om du får honom vald till förste konsul själv. Vad blir resultatet om vi följer ditt råd?

En ny gudomlig upphöjelse som evig diktator måhända med därtill hörande och ofrånkomliga hybris och fall med tänkbar följdenlig katastrof för hela det romerska riket.

Vågar du verkligen locka oss in på detta?

Cicero Landsmän och bröder, i tjugo år har jag talat till er i denna senat.

Icke en enda gång sedan Catilinas sammansvärjning kan ni säga att vad jag har sagt och föreslagit har varit fel. Mina råd har alltid visat sig vara de rätta, och när ni ej har följt dem, vilket vanligen har varit fallet, har det lett till olyckor för Rom. Allt vad jag tänkt och sagt i denna senat har varit för Roms bästa.

Unge Octavius har lovat att hörsamma mina råd i allt vad han företar sig.

Han är min, Roms, senatens och folkets lydigaste och mest samarbetsvilliga tjänare, samtidigt som han redan visat prov på sin stora diplomatiska, organisatoriska, administrativa och militäriska duglighet. Jag betraktar alla Roms faror som överståndna i och med att Marcus Antonius är driven i landsflykt och besegrad.

Hans arméer har övergått till Octavius. Därmed är de lika lydiga senaten och Rom som Octavius själv är det.

Sallustius Kan vi lita på Ciceros omdöme i denna fråga, mina herrar?

Vågar vi överantvarda Roms öde i Octavius alltför unga händer?

Quintus Cicero Det är synd att Brutus och Cassius ej är närvarande.

Vi hade gärna hört deras mening i denna sak. Men de har flytt från Rom till sina provinser av rädsla för den romerska pöbelns hat för dem som Antonius uppväckte med sitt ökända liktal över Julius Caesar.

Dock kan vi icke frångå de demokratiska reglerna.

Om vi väljer Octavius till konsul kan han endast själv bestämma vem han vill ha som medkonsul.

Och, min broder Tullius, det måste du även själv vara beredd på, att det ej med nödvändighet måste vara du.

Cicero (för sig själv) Om det ej blir jag är Rom förlorat.

Quintus Vad sade du?

Cicero Jag sade, att om ni ej väljer Octavius till konsul är Rom förlorat.

Sallustius Cicero menar, att om vi ej etablerar Octavius som vår vän med att välja honom till konsul, så kan han bli vår fiende och med militärmakt liksom Julius Caesar självsvåldigt göra sig till diktator.

Quintus Jag förordnar, att Gaius Octavius, som kallar sig Octavianus, väljes till konsul efter Hirtius och Pansas tragiska frånfälle.

Vad svarar ni, herrar senatorer?

(Alla senatorer svarar jakande, nickar eller säger "bifalles".)

68

Jag finner Gaius Octavius, som kallar sig Octavianus, vald till årets konsul.

Därmed vänder jag mig till Octavianus själv. Har han något att säga?

Kan han redan utse sin medkonsul?

(Octavianus har tidigare knappast synts. Nu riktas uppmärksamheten på honom.)

Octavianus Ja, jag kan redan nu och här utse min medkonsul.

Quintus Och vem blir det?

(Cicero reser sig i förväntan att det skall bli han.)

Octavianus Jag väljer Quintus Pedius.

Quintus Förlåt, vad sade du?

Octavianus Quintus Pedius.

Quintus Quintus Pedius?

Octavianus Ja. Quintus Du väljer således icke den erfarne Marcus Tullius Cicero?

Octavianus Nej, jag väljer Quintus Pedius.

Quintus Valet är gjort och kan ej göras ogjort. Jag beklagar, Tullius.

Jag fruktar att du har begått ett misstag.

(Alla senatorer jämte Octavianus går. De bryr sig ej om Cicero, ignorerar honom avsiktligt eller i bästa fall ruskar på huvudet åt honom.)

Sallustius Känn dig blåst, Cicero. (går såsom den siste.)

Cicero Så är jag då ensam kvar. Ej endast ett misstag har jag begått, men mitt livs allra första och det mest fatala som kunde ha gjorts.

Det är det största misstaget i Roms historia.

Min son Octavianus, hur kunde du svika mig, hur kunde du svika Rom! Du var god och Roms hopp och välsignelse, tills du blev konsul.

Nu ser jag vart du går härnäst. Du ger fan i Roms demokrati, republiken och dyrt köpta friheten och gör gemensam sak med boven Marcus Antonius, som vet alltför väl vad passion, raseri, våld och styrka är men ej har något begrepp om förnuft, lag och rätt, godhet och humanism.

Han kan dricka och kriga och älska, men det kan varenda soldat.

Det är mer avancerat och ovanligt att kunna göra vad rätt är.

Det kunde jag, tills jag förordnade Octavianus till konsul.

Han lovade mig att förbli mig och Brutus och friheten trogen!

Han lovade mig att jag skulle få bli konsul med honom! Men det var bara beräkning.

Han trodde att jag, blind av maktambitionens berusning, blott för att på nytt få bli konsul, för den sakens skull skulle driva senaten till att välja honom till konsul.

Men jag gjorde det ej för mig men för Rom! Octavianus, ditt svek emot Rom är att du sätter dina intressen i första hand och Roms i andra hand.

Du kan ej se vad som bäst är för Rom. Du kan endast se din egen fördel.

Och däri just ligger Roms universella tragik och dess undergång. Sulla och Cinna, Pompejus och Crassus och Caesar, Antonius och Octavianus och deras omänskliga arvingar skall bli Roms öde och undergång. Jag har gjort mitt, och allt vad jag har strävat för har lett till detta mitt enda och slutliga och oförlåtliga misstag, som på en sekund stryker ett stort svart streck över allt vad jag levat för såsom politiker.

Och det ohyggliga slutliga misstaget var att jag någonsin kunde ge efter för någon persons ambitioner och maktbegär och att jag icke i stället tog livet av allt vad makt heter. (går böjd och slagen ensam ut från den tomma senaten.)

69

Scen 6. Antonius, Lepidus och Octavianus i Bologna.

Octavianus Aldrig! Aldrig! Aldrig!

Antonius Du måste!

Lepidus Mina vänner, så här kommer vi ingen vart. Vi har grälat i tre dagar nu.

Octavianus måste ge med sig. Annars faller vår politik.

Octavianus Ni har ju fått två hundra andra! Kan det icke räcka med dem?

Antonius Dessa två hundra är bara svansen. Vad gott gör vi om vi kapar svansen och skonar det farliga huvudet?

Octavianus Han är inte farlig.

Antonius Han är inte farlig för dig men för mig. Om jag ej tar hans liv tar han mitt.

Octavianus Cicero skulle aldrig leja en mördare.

Antonius Det vet du inte.

Lepidus Faktum är att Cicero är farlig för oss så länge han får tala i fred i senaten.

Hans utfall mot Antonius är nog för att komma hela vårt triumvirat på skam.

Octavianus Han har varit som en far för mig! Ni kan inte kräva att jag utlämnar min faders liv åt lejda mördare!

Antonius Din riktige far var Julius Caesar, vars makt och ära och ansvar du har ärvt.

Han slaktades med tjugotre mördares tjugotre blodiga knivar.

Har du redan glömt det? Och en av de tjugotre var hans egen son Marcus Brutus.

Octavianus Ja, men Cicero, den äldste och ädlaste ministern i Rom! Antonius Cicero tillät och hyllade mordet på Julius Caesar. Vem skall hämnas Julius Caesar?

Ingen kan göra det utom vi. Skall du stå och se på hur din förmyndare slaktas och sedan slicka hans mördares fotsulor? Det är vad du har gjort!

Octavianus Ni glömmer att endast Cicero kunde göra mig till konsul.

Antonius Julius Caesar allenast gjorde dig till Caesar. Vad är konsulsämbetet för en Caesar?

En Caesar är född till att ta och hålla makten med våld!

Titlar och ämbeten är leksaker för honom. Utan Ciceros konsulsämbete hade du ändå varit en Caesar och kanske mindre blödig som sådan.

Lepidus Du måste offra Cicero för framtiden, Octavianus. Annars är du vår fiende, och vi kan aldrig komma överens, och det är det samma som att låta Brutus och Cassius behålla makten och komma undan utan straff för mordet på Julius Caesar.

Octavianus Ni anar inte hur mitt hjärta svider inför att behöva offra honom.

Men om det skall svida skall även era hjärtan svida. Lika för lika!

Jag ger er Ciceros liv på ett villkor. Du, Antonius, får offra din morbror Lucius Caesars liv, ty han är den enda republikanen i din familj.

Och du, Lepidus, får försaka din broder Paulus.

Lepidus Det var styggt.

Antonius Det kändes, Octavianus. För Roms bästa kan jag dock offra min stackars morbror.

Bättre män än han ingår bland de två hundra andra utsedda offren.

Lepidus Jag ser inget val, Octavianus. Cicero måste dö, om det så även måste kosta min ende broder hans liv.

Octavianus Ni går då med på det?

Antonius Ja, det gör vi.

Octavianus Det tog er tre dagar att övertala mig att icke skona Cicero.

Det tog mig mindre än en minut att få er att offra era närmaste släktingar.

Antonius Som Lepidus sade, vi har inget val. Något får offras för framtiden.

Octavianus Och hurdan blir den framtiden, Antonius? Vet du något om det?

Vi blir mäktiga, men sedan? Vad tror du framtiden kommer att ge oss för dom 70

för att vi offrade Cicero, Roms genom tiderna bästa författare?

Om vi någonsin blir dömda, Octavianus, så är vi då redan sedan länge döda, ty ingen kommer att våga döma oss så länge vi lever. Genom hans död säkrar vi definitivt makten åt oss för så länge vi lever, så vad spelar det för roll vad eventuella avlägsna framtider må säga om oss? Med makten kan vi göra som vi vill så länge vi lever, och det är ju det vi vill. Det är ju det makten är till för. Vad annars?

Så glöm Cicero, Octavianus. Han är redan död.

Antonius

Scen 7. Sallustius framför ridån.

Sallustius Mina vänner, jag har den beklagliga nyheten att framföra, att Cicero är död. Han befann sig hemma i Tusculum med sin bror när de underrättades om att de båda stod överst på Octavianus och Antonius lista över icke önskvärda personer. De beslöt att omedelbart flytta till Astyra vid havet för att därifrån kunna fly över till Brutus i Makedonien. Emellertid blev deras uppbrott ganska brådstörtat, och Quintus tyckte att han glömt kvar allt det viktigaste. Han återvände därför till Tusculum var han förråddes av sina tjänare och snart blev avrättad jämte sin späde son.

Cicero anlände i säkerhet till Astyra och gick genast ombord på ett fartyg som genast fick gynnsamma vindar. Emellertid ångrade han sig och steg i land igen innan skeppet lämnat den italienska kusten. Han ämnade sig till Rom för att böna hos Octavianus för Roms skull och kanske i protest mot Octavianus personliga förräderi mot honom begå självmord i Octaviani hus.

Emellertid ångrade han sig igen och begav sig för andra gången till havet. Han kom fram till Cajeta och låg där över natten. Nästa morgon skulle han gå ombord på sitt fartyg.

Men den morgonen kom en trupp soldater till Cajeta och bröt sig in i Ciceros hus. I all hast lät Cicero sig föras ut bakvägen och genom skogen mot stranden. Han upptäcktes emellertid och kom aldrig fram till stranden.

Anförare för bandet var centurionen Herennius och tribunen Pompilius. På Antonius befallning högg de av Cicero hans huvud och händer och skickade dessa till Antonius i Rom. Antonius hade mycket roligt åt Ciceros huvud innan han lät uppsätta det jämte händerna på en offentlig plats var hela Rom kunde se resterna av deras främste talare. Men folket sade om Ciceros avhuggna huvud att de däri icke kände igen Cicero så mycket utan snarare såg en porträttlik bild av Antonius egen själ.

Och vad hände sedan? Året därefter kulminerade det nya inbördeskriget med slaget vid Filippi där blomman av Roms ungdom gick under med Brutus och Cassius. Antonius och Octavianus höll sedan fred så länge Lepidus fungerade, men när den gamle soldaten var borta bröt det ut ett nytt inbördeskrig mellan Octavianus och Antonius. Därmed har vi ingenting sagt om det åttaåriga inbördeskriget mot Pompejus ättlingar.

Och sedan? Octavianus Caesars makt kommer att bli absolut, men hur länge han sedan än regerar och hur duglig han än är kommer Caesarernas välde icke att räcka lika länge som den 500-åriga romerska republiken gjorde. Republikens tid var trots alla kriser en utvecklingens och uppbyggnadens tid, men Caesarernas tid kommer att bli en tid av dekadens och förfall. Och det är bara en tidsfråga innan Caesarernas egen självdestruktivitet ger anledning till någon ny maktfaktor som fullständigt kullkastar allt vad de med våld och makt byggt upp. Det går redan dunkla rykten om någon kommande revolutionär folkledare från Palestina.

Och därmed skall troligen den sista villan bli värre än den första. (bugar sig och går) FINIS TRAGOEDIA. 71