Patriotism och integration

Mauricio Rojas anförande vid Sällskapets årshögtid

Sveriges med all sannolikhet viktigaste men också svåraste utmaning är att övervinna det utanförskap som splittrar vårt land och i stället bygga upp en nationell gemenskap, där alla dess barn kan känna sig välkomna och delaktiga.

Vi har fortfarande påskkravallernas skakande bilder i färskt minne. Den vrede som då kom till uttryck i det besinningslösa och oförlåtliga våldet mot polisen var varken en blixt från klar himmel eller produkt av en momentan sinnesrubbning inför en provokatörs frånstötande handlingar. Det var varken obegripligt eller oväntat. Tvärtom.

Under årtionden har vi sett hur det växer bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor, som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt. Det är områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet, som grundar sig på en stark känsla av att bli utstött och inte tillhöra gemenskapen i övrigt.

Högt bidragsberoende, skolmisslyckande, parallella samhällsstrukturer, religiös extremism, hedersförtryck och synlig brottslighet präglar livet i de flesta av dessa områden. Enligt Polisens senaste beräkningar befolkas dessa utsatta områden av mer än en halv miljon människor, de allra flesta med rötter i Mellanöstern och Afrika.

Det ger upphov till betydande kulturskillnader mellan dem som lever i utanförskap och majoritetsbefolkningen, som på ett mycket väsentligt sätt fördjupar och förstärker det socioekonomiska utanförskapet. Denna kombination av sociala och kulturella faktorer skapar chockerande och för de flesta helt främmande reaktionsmönster av den typ som vi nyligen kunde åskåda.

Men det är viktigt att inte missförstå situationen. Det är lätt att vilseledas av skriket »Allahu akbar!« Men i grunden handlar det inte om Koranen, profeten eller en dansk provokatör som bränner muslimernas heliga skrift. I grund och botten handlar det inte om religion och inte ens om koranbränningen.

Det handlar om makt, makten över det andra Sverige, utanförskapets Sverige. Men det handlar också om gemenskap, om behovet att tillhöra och, för att säga det med Hjalmar Söderbergs berömda ord, att bli »älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad«.

Utanförskapsområden talar vi om, men allt utanförskap inbegriper ett innanförskap, ty utan en gemenskap kan livet bli outhärdligt. För ett trettiotal år sedan besökte jag Rosengård och såg en linje som fanns under Rosengårdsviadukten. På ena sidan stod skrivet »Här slutar Sverige«, på den andra »Här börjar Rosengård«. På den tiden var det inte många som insåg allvaret i det som kunde framstå som några busungars stim och stoj. Nu vet vi bättre.

Somliga tror att det handlar om importerade problem, sådana som inte fanns när Sverige var »pursvenskt«. Det skulle handla om främmande element som kontaminerar den svenska samhällskroppen. Det kan tyckas träffande, men det resonemanget skymmer det mest väsentliga: att Rinkeby, Rosengård, Hammarkullen, Vivalla, Navestad eller Skäggetorp inte bara finns i Sverige, utan är en produkt av Sverige.

Och om det är så, då finns det hopp. Ty det vi danade kan vi också omdana. Inte med mer av det vi hittills har gjort givetvis. Man behöver inte vara en Albert Einstein för att begripa att det är galenskap att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

I ett större perspektiv är påskhändelserna en del av en mycket bredare process, nämligen den omfattande invandring som så grundligt har förändrat Sveriges etniska sammansättning under de senaste årtiondena. På några decennier har landets etniska homogenitet förpassats till historien. Ett av Sveriges mest karakteristiska drag som nation hör idag till det förflutna.

Inget land kan gå igenom en så omvälvande förändring utan svåra anpassningsproblem och, oftast, smärtsamma konflikter. Att många i Sverige har trott något annat talar om en märklig aningslöshet, som har kostat oss dyrt.

Det är en förändring vars långsiktiga betydelse bara kan jämföras med omvälvande transformationer, som upplösningen av det gamla bondesamhället och övergången till ett urbaniserat industrisamhälle. Det klarade Sverige utan att dras in i den typ av förödande klasskonflikter som var så vanliga och så våldsamma på många andra ställen. Det var en stor bedrift som ger oss viktiga lärdomar nu, när vi står inför en utmaning av samma dignitet.

Det handlade då om att skapa drägliga levnadsvillkor för de nya arbetande klasserna som befolkade våra snabbt växande städer. Men det handlade också om att bli delaktiga i samhällsutvecklingen, något som uppnåddes genom folkrörelsernas mäktiga mobilisering och demokratiseringsprocessen.

I september 1921 hölls det första andrakammarsvalet med allmän rösträtt. Det var ett historiskt ögonblick som möjliggjorde en fortsättning på landets exceptionellt fredliga historia. Men i dessa dagar hände också någonting annat av största betydelsen för framtiden. En fortfarande ung men redan då framträdande socialdemokratisk ledare vid namn Per Albin Hansson höll ett tal inför de runt femtusen åhörare som hade samlats vid Stortorget i gamla stan.

I slutet av det som Per Albin Hanssons främste levnadstecknare, Anders Isaksson, har kallat »ett tämligen ordinärt Per Albin-tal”, gjorde han två viktiga och nydanande inlägg. Det första var att likna det framtida Sverige han drömde om vid ett hem, »ett gott hem för alla svenskar”, skulle han säga i denna ljumma septemberkväll, där det inte finns »styvbarn eller kelbarn”. Det andra, i detta tal som avlutades med ett oväntat »leve fosterlandet!”, var att påpeka att »den största fosterländska gärningen är att så ordna vårt land att alla känna sig där ha ett hem”.

Så var det 1921 och så är det hundra år senare, i detta vårt Sverige som inte längre känns som ett gemensamt och gott hem av alla sina barn. På slutet av 1920-talet utvecklade Per Albin Hansson sina tankar vidare och formulerade den metafor som blev det moderna Sveriges samlande lösenord: Folkhemmet. Metaforens stora styrka var dess inkluderande budskap. I motsats till klasskampens splittrande retorik utformade den tidens socialdemokrater ett projekt med förmåga att ena nationen kring en framtidsvision med plats för alla de som ville vara med och bidra till dess förverkligande.

Det var ett politiskt projekt som förkroppsligade en i den svenska historien djupt liggande önskan om gemenskap och samförstånd. Det stod för det moderna, men vilade på ett urberg av traditioner och nedärvda förhållningssätt. Det var denna kontinuitet i förändringen, att kunna fläta samman historiens arv och framtidens löfte, som var den yttersta hemligheten bakom socialdemokratins styrka och särställning i svensk politik.

Nu lever vi i en ny tid av omtumlande förändringar, men saknar framtidens vägvisare och samlande lösenord, ett politiskt projekt, som skulle kunna stå för en förnyelse som kombinerar det gamla med det nya, som bejakar den mångfald som Sverige rymmer idag utan att förråda dess historia, en inkluderande patriotism som kan leda oss mot en gemensam framtid. För att röra oss i den riktningen måste vi göra upp med två integrationspolitiska återvändsgränder, nämligen assimilationspolitiken och multikulturalismen.

Assimilationspolitiken bygger på ett nostalgiskt et- nonationalistiskt synsätt och dess idealsamhälle är det etniskt homogena Sverige som fanns på Per Albin Hanssons tid. Det handlar om en genuint reaktionär strävan, som frontalt kolliderar inte bara med Sveriges nuvarande mångfald, utan också med en allt öppnare och mer globaliserad värld.

Multikulturalismen å sin sida bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle, där inga grundläggande konflikter uppstår mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik och sedermera integrationspolitik som Sverige antog i mitten av 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar gjordes och inga eventuella värdekonflikter antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikten som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem, där hederskulturen samt klanväldet dominerar, och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.

Resultatet har varit framväxten av öar av gruppförtryck och en destruktiv identitetspolitik, som förnekar det mest självklara, att det är bara det svenska kulturarvet och språket som kan ge oss ett gemensamt fundament att bygga mångfalden på.

Vi vet att integration handlar om jobb, kampen mot parallellsamhällen, skolor som fungerar, goda möjligheter att lära sig svenska och nolltolerans mot diskriminering. Men integration handlar också om hur ett land som alla barn kan älska kan byggas, ett samhälle med stor mångfald, men även med en stark gemensam grund, ett pluralistiskt samhälle som är något mer än en ansamling främlingar som råkar bo på samma plats och förenas av ett gemensamt pass.

Denna samlande vision, detta tilltalande framtidsprojekt har vi saknat och utan det tenderar våra konkreta integrationsinsatser att bli osammanhängande och inte sällan kontraproduktiva.

Detta framtidsprojekt kallar jag liberal patriotism och är motsatsen till både den inskränkta etnonationalismen och den splittrande multikulturalismen. Det lyfter fram betydelsen av kärleken för och lojaliteten med det land som vi delar med varandra. Dess historia, kulturarv och språk är det naturliga fundamentet för att bygga upp ett mångfaldssamhälle, som i respekten för individens integritet och frihet ser mångfaldens oförhandlingsbara röda linjer.

Detta perspektiv borde genomsyra skolans undervisningsplaner och Svenska för invandrare, styra alla våra integrationsinsatser från första dagen i Sverige och villkora det bistånd som samhället ger till föreningslivet. All separatism baserad på etnicitet, religion eller hudfärg måste bestämt bekämpas. Parallella maktstrukturer ska under inga omständigheter tolereras. Rätten till ett liv i frihet måste alltid gå före kulturtraditioner och grupplojaliteter.

Detta är den liberala vägen mot ett land som blickar framåt, men inte glömmer sin historia, som bejakar mångfalden, men tydligt markerar mångfaldens gränser och gemensamma grund, som vill inkludera alla dess barn och inte splittras i en mängd oförenliga kollektiva identiteter.

Jag är givetvis fullt medveten om att ordet patriotism liksom den svenska flaggan och även Per Albin Hanssons folkhemsmetafor och fosterländska appell har missbrukats av främlingsfientliga nationalistiska grupper. Somliga har därför trott att vi inte ska använda oss av begrepp som patriotism, vifta med den svenska flaggan, hänvisa till Per Albin Hansson eller över huvud taget visa stolthet över landets historiska arv och kulturella identitet.

Jag är övertygad om att ett sådant förhållningssätt är förödande i längden. Det handlar om alldeles för viktiga saker för att bli lämnade åt dem som kommer att använda dessa viktiga symboler och referenspunkter på ett förkastligt sätt.

Det var det som Per Albin Hansson så väl förstod för hundra år sedan, när han utmanade sina förvånade åhörare på Stortorget att, som han sa vid det tillfället, »enas i ett rungande fyrfaldigt hurra« för fosterlandet.

Kampen för ett öppet och tolerant Sverige är också kampen för en inkluderande patriotism, som inte på något sätt får förväxlas med den aggressiva och exkluderande nationalismen. Skillnaden dem emellan är avgrundsdjup, såsom det exemplifieras i våra dagar av ukrainarnas patriotiska motstånd mot den aggressiva och hänsynslösa nationalismen som förkunnas av de ryska makthavarna.

För att med all tydlighet markera skillnaden mellan den goda patriotismen och den förkastliga nationalismen vill jag citera några ord ur Mario Vargas Llosas nobelföreläsning från 2010:

Man får inte förväxla den fördomsfulla nationalismen och dess motvilja mot ’den andre’, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten.

Vi som föddes någon annanstans, vi som inte såg dagens ljus vid Nordens vidder, vi som kanske längtar till fjärran stenar där barn vi lekt, vi kan också älska götarnas och svearnas gamla land, och vi behöver det, eftersom vi törstar efter gemenskap och tillhörighet.

Jag vill avrunda denna text med en referens till en berömd lundensare. För dryg två hundra år sedan, efter den traumatiska förlusten av rikets östra halva, utmanade Esaias Tegnér svenskarna »att inom Sveriges gräns erövra Finland åter«.

Vårt Finland heter idag Rosengård, Rinkeby, Skäggetorp, Vivalla, Navestad och Hammarkullen. Det måste vi erövra med en inbjudande och generös patriotism, som är lika bestämd vad gäller att öppna samhällets dörrar, som att bekämpa all separatism och försvara de frihetliga och demokratiska framstegen som vi är stolta över.

Detta anförande hölls vid Sällskapets årshögtid 2022 och publicerades på nationaldagen i Svenska Dagbladet.