Nöjd med allt som livet gett

Kjell Blückert i samtal med Fredrik Björnstipendiaten Mariann Westberg som tidigare arbetat i telebranschen och som undersköterska.

ag har alldeles för många vänner, och alldeles för mycket att göra«, säger Mariann, när vi ses för en samtalslunch på konditori. Det tog ett tag innan vi hittade en tid. Bland annat kom ett besök från Sydafrika emellan och ett antal födelsedagar. Mariann har varit en Björnstipendiat sedan länge. Hon minns inte säkert, men tror att det var via ett utskick från en tidigare arbetsgivare som hon fick nys om Fredrik Björns Donationsfond. Hon kommer ihåg de första åren, då man också träffades till lunch med musikunderhållning och stipendiemottagning.

Mariann kommer från ett lantbrukarhem i Sidensjö utanför Örnsköldsvik. Det var inte fett, men saknades heller ingenting. Redan från början fanns tanken på att bli sjuksköterska, men när folkskolan var avklarad lockade ett i hennes ögon välbetalt arbete på Televerket i Örnsköldsvik, så tanken på studier lades på hyllan. Efter några år frestade Televerket i Stockholm och småningom började hon på LM Ericsson vid Telefonplan som växeltelefonist. Men hon drevs vidare och tog tjänstledigt i ett par omgångar för att jobba på hotell i London och samtidigt förkovra sig i engelska. Språkutbildning och internutbildning på Ericsson bland annat i maskinskrivning gjorde att hon kom till utlandsavdelningen där hon arbetade med telexförbindelser.

– Men vad blev det av planerna på sjuksköterskeyrket? undrar jag.

– Ja, tanken fanns kvar, och under min tid på Ericsson gick jag olika kurser på Stockholms Stads Yrkesskola för att förkovra mig, men en dag kände jag att nu vill jag verkligen byta spår. Det kändes då övermäktigt med en hel sjuksköterskeutbildning, så det fick bli en undersköterskeutbildning i stället. Jag har väl alltid velat ha omväxling, och arbetet inom vården är verkligen omväxlande och givande på många sätt. Man får motta mycket i relationer med människor – på gott och ont. Och man har också möjlighet att ge, vilket också är mycket givande!

Mariann har arbetat på flera sjukhus. Hon började med praktik på akuten på Danderyds sjukhus. Sedan blev det S:t Erik och S:t Göran på flera olika avdelningar, men till sist hamnade hon på Serafen (Serafimerlasarettet); det som numera är omvandlat till Kvartersakuten Serafen. Här kom hon huvudsakligen att ägna sig åt hemsjukvård.

– Jag har alltid trivts inom vården, men med Serafen var det något speciellt. Det är svårt att sätta fingret på. Kanske var det att sjukhuset inte var så stort, vårdteamen var mindre och det blev en väldigt speciell kamratanda, säger Mariann eftertänksamt.

– Vet du vad, jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, säger hon spontant. Och det är något som hon återkommer till under hela vårt samtal, hur nöjd hon är med sitt yrkesliv, ja med sitt liv över huvud taget.

– Men fanns det inte några avigsidor med yrket?

– Nej, egentligen inte. Givetvis har man stött på besvärliga människor, men då har man fått ta fram humor, tålamod och uppfinningsrikedom för att klara situationer. Men det är klart det har inte alltid gått att hantera alla situationer.

Mariann tar fram några anekdoter ur sitt rika förråd av historier för att illustrera hur besvärliga situationer och människor ofta är absurda och därför måste hanteras med lämpor. Hon understryker att det goda kamratskapet och det positiva arbetsklimatet över huvud taget gör att man får perspektiv på det som inte är som det ska. Goda kolleger är a och o! Hon tyckte där- stiftelsen fredrik björns donationsfond för verkligen att det var tråkigt att sluta arbeta, att inte få ingå i ett team längre. Men trots det har hon inte arbetat efter pensioneringen.

– Jag har haft så mycket intressant för mig. Som pensionär har jag vid sex tillfällen besökt en väninna som emigrerat till USA och nu bor utanför Atlanta. En gång bodde jag där ett halvår, vilket var så berikande. Jag trivs med amerikanarnas öppna sätt. De är inte så tillknäppta som vi storstadssvenskar har en tendens att vara. Ja, Björnpengarna har gått till resor och förstås till oförutsedda utgifter.

Sedan konstaterar hon att man som äldre trots allt tar det litet lugnare. Allting går så mycket fortare och det är så mycket praktiska saker som man hela tiden måste lära sig. Hon säger att den hundraåriga bloggaren Dagny blev till stor inspiration, hjälp och tröst i förhållande till den digitala världens utmaningar. Även om hon fortfarande tror på den fysiska världens företräden såsom tryckta böcker, pengar som man håller i handen och fysiska möten, har hon ändå stor glädje av sin digitala tillvaro. Tänk vad mycket det finns på Youtube.

Förutom sin stora vänkrets betyder Folkungakyrkan på Söder mycket för Mariann. Där deltar hon med liv och lust i olika grupper – och i gudstjänsten förstås.

– Förr bakade man och stod i med allt möjligt praktiskt, men nu kan man med ålderns rätt få luta sig tillbaka och bara delta. Jag har nog varit en väldigt energisk människa, säger hon skrattande.

– Kan du tänka dig, vi var tvungna att sälja vår kyrka på Östermalm. Den var kostsam och för liten. Och vem köpte den? Zlatan! Hoppas han trivs!

Mariann återkommer till hur nöjd och tacksam hon är över sitt liv. I trettioårsåldern drabbades hon av cancer, men sedan dess har hälsan stått henne bi och hon är en pigg och social 80-plussare, som även cyklar omkring i Stockholm (men inte i rusningstrafik numera!) mellan olika aktiviteter och vänner.

– Nu väntar jag bara på himlen, säger Mariann på samma gång glatt och allvarligt, samtidigt som hon verkar fullt besluten att hinna med en mängd saker här i jordelivet dessförinnan.