Patriot, patriotism – en begreppshistoria

Bo Lindberg

Ords betydelser förändras över tid. Begreppshistoria är därför en etablerad metod i humanistisk forskning. I den nyligen utgivna antologin Svenska begreppshistorier – från antropocen till åsiktskorridor (Fri Tanke Förlag 2022) utreds en lång rad centrala begrepp i det svenska språket, däribland patriotism som i grund och botten handlar om att göra solidariska uppoffringar för landet och sätta livet på spel, att bejaka sin svenska identitet och vara stolt över den. Men patriotism kan också förknippas med olika överdrivna former av nationalism. Här har vi glädjen att återge idéhistorikern Bo Lindbergs uppsats.

Patriot är avlett av det grekiska ordet patriótes som under antiken bara betydde landsman och avsåg orten eller landet där man hörde hemma utan bibetydelsen av hängiven lojalitet. Ordet finns i svenskan sedan början av 1600-talet. Patriotism skall ha myntats av engelsmannen Lord Bolingbroke 1726; SAOB:s första belägg är från 1758.

I svenska texter från 1600-talet kan den ursprungliga betydelsen landsman leva kvar i ordet patriot, men den överlagras av den värdeladdade associationen till engagemang för fäderneslandet, på latin patria . Det ordet är besläktat med patriot och anger entydigt den lojalitet med överheten som blev den normala innebörden av patriot under den tidigmoderna perioden. Formuleringar i svenska 1600-talstexter som »trogne undersåtar och patrioter«, »fäderneslandets rättsinnige patrioter« och »goda patrioter, staten väl affectionerade« förekommer. Ordet hade en emotionell laddning; det suggererade en medfödd kärlek till fäderneslandet och samtidigt ett krav på uppoffringar.

Kriget i Ukraina och Sveriges anslutning till Nato ger begreppet patriotism ny aktualitet

Axel Oxenstierna framhöll upprepade gånger för sina ståndsbröder att en god patriot måste bortse från privata olägenheter för att med liv och blod skydda fäderneslandet från skada. Under stormaktstiden associerade patriotismen till krigiska bedrifter. Den kopplingen försvagades under den militärt mindre framgångsrika frihetstiden, då man också kunde prisa »saktmodiga patrioter som satte lugnet högre än vapengnyet«. Kungliga Patriotiska Sällskapet, som fick sina stadgar 1766, hade hushållningen som sin främsta angelägenhet. Vid det laget hade patriotismen börjat förknippas med medborgarbegreppet som upplevde en första högkonjunktur i slutet av frihetstiden. Däri låg en republikansk tendens som dock hölls tillbaka i Sverige, där Gustav III efter sin statskupp 1772 kunde hålla den patriotiska dygden kvar inom ramen för sin upplysta monarki.

Bland upplysningsfilosoferna ute i Europa fick patriotismen däremot en tydlig republikansk accent. Sann patriotism kunde förväntas endast hos fria medborgare som levde under rättvisa lagar lika för alla.

Det primära för patrioten var inte den emotionella bundenheten till fosterjorden utan till den politiska ordningen: lagarna och konstitutionen som garanterade en frihet och jämlikhet som medborgarna var beredda att försvara.

Denna tydning finns också i svenska texter men i Nordamerika och Frankrike blev patriotismen revolutionär. I nordamerikanernas befrielse från engelsmännen förhöjdes den av att den inte bara gällde politisk frihet utan också handlade om nationellt oberoende. I Frankrike blev den efter 1789 en del av den revolutionära ideologin. Eftersom detta slags patriotism inte utgick från affektionen för det land där man var född utan låg i entusiasmen för ett politiskt ideal som borde vara giltigt för hela mänskligheten, kunde patriotismen förklaras vara universell. I sin radikala variant kunde den slå över i kosmopolitism. Det var den gamla stoiska idén att hela världen är fädernesland för den vise, som sekulariserades till ett politiskt ideal.

I denna generaliserade form kunde patriotism bli ett argument för att sprida revolutionen till andra länder, om nödvändigt med våld. Men det var en orealistisk paradox. I praktiken gällde patriotismen alltid det egna landet och den egna staten. Napoleons invasion av Tyskland 1806 väckte en tysk patriotism som var motsatsen till kosmopolitism. Filosoferna stödde den. Endast tyskar kunde vara patrioter, menade Johann Gottlieb Fichte, i kraft av den överlägsna bildning de besatt. I fortsättningen blev, i alla länder, patriotismen till mer eller mindre anspråksfull nationalism. Det svenska ordet fosterländskhet, som uppträder i början av 1800-talet, uttrycker en mer innerlig variant av det patriotiska sentimentet.

Naturligen har patriotismen intensifierats i de nationer som fört krig, där döden är den yttersta patriotiska handlingen. Romarskalden Horatius’ versrad »Det är ljuvt och hedersamt att dö för fosterlandet« (Dulce et decorum est pro patria mori) är den emblematiska formuleringen av denna heroism. Den krigiska patriotismen riskerar att sätta det egna landets framgång över moralen. »Right or wrong, my country« är ett ofta citerat yttrande av en amerikansk sjömilitär från 1816. I fredstid skall patriotismen yttra sig i att man underordnar sitt privata intresse under det gemensamma och strävar efter att vara en nyttig samhällsmedlem. »Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country«, är en sentens av president J.F. Kennedy (1961) som uttrycker en klassisk amerikansk medborgarpatriotism. USA är det land, åtminstone i Västvärlden, där patriotiska ide - al stått sig bäst, även efter andra världskriget. I Tyskland har man, med tanke på Nazitysklands förbrytelser i den perverterade patriotismens namn, lanserat en Verfassungspatriotismus , som skall ersätta den etniskt och territoriellt grundade lojaliteten med staten med medborgerlig tillit till och lojalitet med demokratin och författningen. Ytterligare en variant av patriotismen, mer emotionellt laddad än den defensiva författningspatriotismen, har kommit till uttryck i Fidel Castros paroll patria o muerte , fosterlandet eller döden. Den myntades på Cuba och har anammats av revolutionära rörelser på den sydamerikanska kontinenten. Också i Ryssland, både före och efter Sovjetunionens fall, är patriotism ett centralt värde i den statliga opinionsbildningen och är så alltjämt.

I den nyligen utgivna antologin Svenska begreppshistorier – från antropocen till åsiktskorridor (Fri Tanke Förlag 2022) utreds en lång rad centrala begrepp i det svenska språket.

I Sverige har anledningar till krigisk patriotism i stort sett saknats på grund av den långa fred landet åtnjutit. Fosterländsk retorik var dock vanlig fram till efterkrigstiden vilket kan avläsas i Litteraturbankens och Språkbankens dokumentation av orden patriot och patriotism. Där redovisas också kritiska kommentarer till fenomenet, till exempel av Gustaf af Geijerstam, August Strindberg och Werner Aspenström. Av Språkbanken framgår också att patriotismen under de senaste decennierna blivit mer frekvent diskuterad i press och sociala medier. Här finns åtskilliga negativa kommentarer om punschpatriotism, knutpatriotism, extrem patriotism, rent larvig patriotism. Men det görs också ansträngningar att skilja ut patriotismen från nazism, rasism och totalitär ideologi. Det förekommer även explicita bejakanden av patriotismen. Meningsyttringarna är rimligtvis uttryck för den osäkerhet om nationsidentiteten som invandringen har förorsakat.

Det skall dock noteras att begreppsinnehållet i orden patriot och patriotism förändrats. Det gäller inte längre att göra solidariska uppoffringar för landet i solidaritet med dess författning och lagar, inte heller att vara beredd att sätta livet på spel. I stället handlar patriotismen om att bejaka sin svenska identitet och vara tillfreds eller till och med, ja stolt över den, utan att man går in på vilka uppoffringar detta skulle kunna innebära. Ett mer adekvat ord för detta än det historiskt tyngda patriotism är nationalkänsla . referenser

Samtidigt är det påfallande att Sverige i den politiska debatten ofta framställs som ett föredöme för världen i kraft av sin modernitet, sin miljöpolitik, sitt klimatmedvetande och sin flyktingpolitik. Sverige är en humanitär stormakt, heter det, och det är underförstått att världen borde ta efter det svenska exemplet. Ordet patriotism används inte om denna självbild. Men det vore möjligt att kalla den så, och då med hänsyftning på den kosmopolitiska patriotism som skymtade i slutet av 1700-talet.

Å andra sidan har utvecklingen den allra senaste tiden, med krig i Ukraina och Sveriges anslutning till Nato, givit den gängse nationella konnotationen av begreppet patriotism ny aktualitet, tills vidare dock utan att själva ordet blivit mer frekvent.

»Patriotismus« i Historisches Wörterbuch der Philosophie Bd 7 (1989).

Koselleck, Reinhardt: »Patriotismus. Gründe und Grenzen eines Neuzeitlichen Begriffs«, i dens. Begriffsgeschichten. Studien zur Pragmatik der politschen und sozialen Sprache (2006).

Lindberg, Bo: Den antika skevheten. Politiska ord och begrepp i det tidigmoderna Sverige. (2006).

Litteraturbanken

Språkbanken