11 minute read
Monica Martens-Seppelin, rektor för Sydkustens ordkonstskola
Intervjun med Agneta Eriksson, direktör för Sydkustens landskapsförbund, och Monica Martens-Seppelin, rektor för Sydkustens ordkonstskola, gjordes på Sydkustens landskapsförbunds kontor i Helsingfors 25.10.2018.
Sydkustens ordkonstskola har verksamhet i elva av sina medlemskommuner: Lovisa, Borgå, Sibbo, Helsingfors, Vanda, Esbo, Kyrkslätt, Raseborg, Kimitoön, Pargas och Åbo, men inte i Grankulla, Sjundeå, Ingå, Lappträsk eller Hangö. I Hangö arrangerades tillfälligt verksamhet. Sydkustens ordkonstskola ger grundläggande konstundervisning i fyra kommuner där kommunen har godkänt läroplanen. Men i de flesta kommuner ordnas ordkonstgrupperna som lokala samarbeten. Ordkonstskolan har inget skolhus utan verksamheten ordnas lokalt i skolor, bibliotek, kulturhus eller dylikt. Kansliet finns i Victoriakvarteret på Busholmen i Helsingfors.
Bakgrund
AE: När man minskade på konstämnena i skolan så var den grundläggande konstundervisningens allmänna läroplan något av en kompromiss för att fortsättningsvis ge konstundervisning i landet. Det var många stora utbildningsreformer som genomfördes under början av 1990talet. Man satsade jättemycket på utbildningen.
AE: Sydkustens ordkonstskola startade i Åboland 1994, då lagen om grundläggande konstundervisning kom till. Då fanns ännu länen, Åbo och Björneborgs län, och då startade ett pilotprojekt på svenska för på minoritetsspråket var det tillräckligt smått. Nagu och Åbo, det startade på flera orter. Åbolands kulturråd höll i trådarna. Konstkommisionen betalade projektet. Då var det främst författare som var lärare. Henrik Jansson, Sanna Tahvanainen. Sedan arrangerades en utbildning för ordkonstlärare tillsammans med Åbo Akademi, fortbildningscentralen ordnade en 12 dagars utbildning för ordkonstlärare. Det var starten, men sedan dess har verksamheten vuxit stadigt och nått fler kommuner.
MMS: För tio år sedan fick vi tillstånd för grundläggande konstundervisning i Borgå, tre eller fyra år sedan i Sibbo. År 2018 fick vi tillstånd för undervisning i Pargas och Helsingfors. Vi tar 75 euro per termin per elev för grundläggande konstundervisning. För dem som inte deltar i GKU så kostar det 55 euro. Vi ger avgångsbetyg, men det är ganska sällan någon blir utexaminerad. 2015 var det två personer och en år 2019. Det är endast i Borgå som den grundläggande konstundervisningen har pågått tillräckligt länge för att eleverna skall uppnå 500 timmar.
AE: Sydkustens ordkonstskola har sin läroplan godkänd i Helsingfors och Pargas, men erhåller inget finansiellt understöd från kommunerna fastän kommunerna erhåller statsandelar för grundläggande konstundervisning på basen av sitt invånarantal.
MMS: Vi har minst fem elever per grupp, och max 12. Men om det kommer 13 eller 14 elever så slänger vi inte ut någon. Men om det kommer 20 elever, som till exempel i Kyrkslätt där det blev jättepopulärt, så försöker vi i mån av ekonomisk möjlighet skapa två grupper.
Verksamhet i Österbotten
AE: Nu börjar en systematisk ordkonstverksamhet i Österbotten. KulturÖsterbotten och Centret för livslångt lärande (CLL) har tagit modell av vår utbildnings för ordkonstlärare. Första modulen ordnades i oktober. Jakobstads kommun har fått finansiering för att starta upp grundläggande undervisning i ordkonst. Projektet omfattar Jakobstad med omnejd. Lisen Sundqvist arrangerar, bloggaren Ellen Strömberg kommer att gå runt i skolor och berätta om vad ordkonst är. Vi har länge haft lust att inleda samarbeten i Österbotten och försökt att hitta någon som tar lyra där. Nu har det lyckats.
Berättande utvecklar språket
AE: Vi har inga inträdesprov. Om eleverna börjar när de är sju år så kan alla kanske inte skriva så bra ännu. Man kan vara dålig på rättskrivning, men bra på att berätta. Och det om något är språkutvecklande. I Sverige är de mer inriktade på att man ska vara författare, men det är inte vår målsättning. Vi brukar ge ut redigerade antologier, som till exempel Tidsbubblan, med elevernas berättelser, så vi visar eleverna att deras arbete leder till nåt. Att skapa och hitta på en berättelse är det viktigaste, om man gör det så blir man småningom intresserad av att det skrivs rätt också. Det är en riktning som stöder det som de är svagare på.
Från 0 till 15 år, men mest populärt under lågstadiet
AE: De flesta ordkonstgrupperna undervisar årskurserna 3–6. Men Sydkustens ordkonstskola arrangerar också småbarnsordkonst från och med 0åringar. Det fungerar som en förberedande undervisning för ordkonsten. Det är en verksamhetsform som hela tiden utvecklas och får större efterfrågan.
MMS: Ordkonstgrupper finns ända upp till årskurs 9. Ärligt talat så blir det direkt svårt att få elever högre upp i högstadiet. Då ordkonsten börjar konkurrera med andra hobbyer, och då är det lätt att ordkonsten faller bort. Främst arrangerar vi grupper för årskurserna 3–6, då går de helst på timmarna och är mest ivriga. Men också åk 1–2. Ordkonsten har möjlighet att vara uppsökande i sin verksamhet.
AE: Det är en billig undervisningsform att arrangera, och den är inte alls exkluderande. Många andra hobbyn förutsätter någon typ av fallenhet och kanske föräldrarnas engagemang. Den här verksamheten stöder uttryckligen språkutvecklingen, och det kan vara avgörande för skolgången för barn som har olika förutsättningar hemifrån.
MMS: Vår verksamhetsmodell är att med skolprojekt nå alla i en årskurs. Vi kan inspirera lärarna att använda de metoder som utvecklats inom ordkonst, men vi vill också visa på att man kan utöva det här som hobby och att alla kan vara med. Det är fortfarande främst flickor som deltar, och få pojkar. Det samma gäller ordkonstlärarna, bara en av elva lärare är manlig. Det finns några riktigt ivriga pojkar i grupperna, men de är färre. I vissa nybörjargrupper har pojkarna till och med varit flera.
Utrymmen kan vara en utmaning
MMS: För att överhuvudtaget få barn att vilja delta i ordkonstundervisningen måste vi vara nära där de finns. I skolor, kulturhus eller bibliotek. Men främst skolor, och i klassrum och bibliotek. Deltagandet varierar från år till år, beroende på målgruppen, hur barnen kan röra sig på orten, och ifall ordkonstledaren gå efter barnen till en skola och hämta gruppen till undervisningen.
MMS: Utrymmena varierar lokalt beroende på vilka samarbetsparter vi har. I Borgå samarbetar vi med Borgå Ungdomsförbund, BUF, och konstskolan, med flera. I Pargas samarbetar vi både med skolan och biblioteket. Eller så undervisar vi på allaktivitetshallar. Det beror på vilka utrymmen som finns på orten.
AE: Men vi konkurrerar också om lokalerna med andra organisationer. På Drumsö kunde vi till exempel ha en ordkonstgrupp, men p.g.a. utrymmesbrist kunde vi inte starta.
MMS: Det kan vara ett hinder att hitta utrymmen. De är så gott som alltid gratis om vi samarbetar med kommunen. Åt Ungdomsförbundet betalar vi en liten summa. Verksamheten kan arrangeras till en låg kostnad. Vi har väldigt lite utgifter för material och lokaler. I princip kan vi ordna det med papper och penna, fast vi nog också har annan rekvisita. I stort sett är det bara fråga om lönekostnader.
Egna utrymmen en bra sak för engagemang och kollegiet
AE: Det har varit en liten utmaning att få alla barn och föräldrar att känna att de faktiskt går i en skola, att det är ett seriöst engagemang. Det är lite svårare när man inte har en egen byggnad, ett särskilt ställe dit de kommer. Då är det viktigt att de som jobbar med utbildningen känner att de är del av ett kollegium. Att de kan utbyta information om hur de har gjort. Också om det finns en läroplan och en terminsplan så gör man ändå saker på sitt eget sätt. Då är det bra att lärarna kan jämföra och diskutera och få tips av varandra. Både sådana som varit med längre och kortare tid möts.
MMS: Vi upprätthåller också en regelbunden kontakt då lärarna ofta är ensamma på sina egna orter. Vi ordnar gemensamma möten då lärarna planerar tillsammans och diskuterar frågor som är aktuella. Lärarmöten ingår i anställningen. Vi reser till Åboland och träffar dem som är där. Det är givande, alla vill gärna träffas. Tiden räcker inte till för diskussionerna.
Lika många finansieringsmodeller som grupper
MMS: I princip har vi tjugo olika finansieringsmodeller, lika många som vi har ordkonstgrupper. Vissa grupper samarbetar med Arbis, andra får finansiering från Regionförvaltningsverket. I Kyrkslätt får vi statsunderstöd för klubbverksamhet.
Sydkustens ordkonstskola har fått 12 000 euro från regeringens spetsprogram för att främja skolsamarbeten, och tack vare de pengarna kan de finansiera fem grupper till – pengarna räcker långt eftersom ordkonst är en gruppundervisning och lärarlönerna är egentligen den enda utgiften. Helst skulle Sydkustens ordkonstskola ansöka om egna statsandelar baserade på undervisningstimmar från Undervisnings och kulturministeriet, vilket skulle ge skolan betydligt större summor än kommunerna får i invånarbaserade statsandelar. Men i praktiken är det omöjligt, nya tillstånd har inte beviljats på flera år.
Långsiktigt ansvar, kortsiktig finansiering
AE: Alla skolor utan egna timbaserade statsandelar har problem med långsiktigheten. Trots att man har statsandelar för en del av undervisningen så kan förskjutningar i kommunernas finansiering påverka anslagen. Vi mindre läroanstalter som ansöker om finansiering varje år kan aldrig veta hur det ser ut. Vi får ingen klumpsumma som vi kunde fördela, utan varje grupp måste söka för sig själv, så det finns femtioelva olika möjligheter för finansieringsmodell. Hem och Skola, föreningar, Regionförvaltningsverket, och så vidare …
MMS: Det blir splittrat och långsiktigheten lider. Vi litar på vissa av bidragen men måste ändå ansöka om dem varje år. Alla bidrag är ettåriga, inga är treåriga.
AE: Utan vissa pålitliga bidrag som vi upplever som säkra, från till exempel Svenska kulturfonden och Konstsamfundet, så skulle det inte gå. Det fungerar så länge som vi har en bra verksamhet som funkar, som vi tror på, och som är nyttig. Särskilt ordkonsten stärker kunskapen om det egna språket och kulturen.
MMS: Vi har ändå vågat erbjuda fasta anställningar trots att all vår finansiering är osäker. Vi har en kortsiktig finansiering, men ändå långsiktiga förpliktelser. Vi måste kunna erbjuda 500 timmar undervisning för eleverna, men den långsiktiga finansieringen saknas. Många aktörer har fungerat länge, de ger till exempel dramaundervisning, men de kan inte kalla det för grundläggande konstundervisning för de saknar en trygg finansiering och därmed förutsättningarna för att skapa en långsiktig verksamhet.
Lagstadgad verksamhet utan finansieringsplan
AE: Har man skapat ett system så måste det också finnas en finansieringsplan, men det finns det inte för den grundläggande konstundervisningen. Varje ämne som tagits upp i listan måste ha en finansieringsplan. Både på svenska och finska. Här finns definitivt en stor skillnad i språkgrupperna. Man får aldrig samma större massa på svenska som finns på finska. Vissa konstformer kan man upprätthålla med höga terminsavgifter om man riktar sig till en elit. Men då tar man ett långt steg bort från det som är avsikten med grundläggande konstundervisning. Om man ger individuell undervisning så är det jättedyrt. Till exempel vid musikinstituten måste det vara så. Men också där börjar man ge mer gruppundervisning. Ordkonst ger man i grupper, men de är väldigt små. Det kan inte göras i stora grupper.
Ett nytt ämne måste bygga upp sin efterfrågan
Ordkonst är ett ganska nytt ämne inom den grundläggande konstundervisningen, och det är många elever, lärare och föräldrar som inte riktigt vet vad det innebär.
MMS: Medvetenheten på fältet är ganska låg gällande vår konstform. Vi måste nå föräldrar och lärare. Få av föräldrarna har utövat ordkonst själva, så de kommer inte på samma sätt att tänka på att erbjuda
det åt sina barn. Vi förklarar mycket av vår verksamhet för föräldrarna, för barnen kanske inte är så bra på att själva förklara vad de gör på timmarna.
AE: Och lärarna vet kanske inte heller. Vi har en mission att upplysa om vad ordkonst egentligen går ut på. Ordet ”ordkonst” kanske inte uttrycker så tydligt vad det är fråga om. I Sverige existerar inte begreppet. De sysslar med motsvarande saker, men inte lika systematiskt som vi gör.
MMS: Det har blivit bättre med åren, men det känns som att trampa i träsket. Där vi har en etablerad verksamhet så finns det medvetenhet. Men på andra ställen har vi misslyckats med att starta nya grupper för vi har inte fått tillräckligt med deltagare.
AE: På basen av våra upplevelser så är det, precis som inom många konstformer och hobbyer, gruppen som avgör. Om centrala barn i gruppen vill vara med så är alla med. Eller om det finns en jätteentusiastisk lärare. Men det måste finnas en tillräckligt stor massa. På orter där det inte finns så många invånare eller de är spridda över stora områden så måste vi finnas direkt bredvid skolan.
MMS: Men å andra sidan så kanske det på mindre orter inte finns så mycket annan fritidsverksamhet att konkurrera med, så det kan vara enklare att få deltagare.
Tvärkonstnärlig konstutbildning
MMS: Konceptet Konststegen i Borgå går ut på att alla konstformer samarbetar. Tanken är att barn ska kunna välja fritt mellan olika konstformer och avlägga de 500 timmar för sin allmänna lärokurs på det viset. Samarbetet har varit jättelyckat.
MMS: Det skulle vara bra med mer jämlikhet mellan konstformerna. Det finns nio konstämnen inom den grundläggande konstundervisningen, men musiken går främst. Gränsdragningarna och konkurrensen mellan konstformerna kunde luckras upp. Det är väldigt strikta regelverk och strukturer, och en smula rörtänk i jämförelse med vad barnen själva kan tänkas vilja ha. Det är kanske inte så många som spontant vill ta violinlektioner i nio år, kanske man kunde pröva på lite annat, ordna bredare samarbeten, erbjuda olika verksamhetsformer och alternativ. Det är en bra tanke att undervisningen ska vara målinriktad och följa en läroplan, och man måste följa upp undervisningen för att eleverna ska bli skickliga på något. Men det måste också finnas spelrum och alternativ för barnen.
Långsiktighet är ett problem för allmän läroplan
AE: Om man inleder grundläggande konstundervisning i ordkonst, då har man också en skyldighet att ge undervisning tills eleven har fått sina 500 timmar och blivit utexaminerad. Terminerna kan vara ganska korta. Vi börjar den 1 september och slutar den sista maj. Vi har kortare terminer än de flesta, men kompenserar med vissa sommarläger.
MMS: Därför har det också gått så långsamt. Vi ska kunna garantera att vi kan ge de 500 timmarna undervisning, och hålla uppe kvaliteten i undervisningen. Vi ordnar 12–13 gånger undervisning per termin, det är i princip i tre månader per termin som vi undervisar. Vårterminen är lång och slutar i april. Det blir ju också dyrare för deltagarna ju mer undervisning man ger. Vi har valt att göra så här för att kunna ha fler grupper. Barnen orkar inte heller komma till gruppen i december och maj, för då börjar de vara skoltrötta.
