Till läsaren Den här boken kan beskrivas som en utlöpare av projektet SpråKon – Förvaltningslösningars språkliga konsekvenser som finansierat av Svenska kulturfonden inleddes år 2008. Syftet med projektet var att analysera vilka konsekvenser de då aktuella reformerna skulle få för Svenskfinland och för det svenska språket i förvaltningen. Kommun- och servicesstrukturreformen hade nyligen inletts och regionförvaltningsreformen, som verkställdes 2010, stod inför dörren. Inte ens en inbiten reformskeptiker hade kunnat ana sig till de problem och ibland direkt osannolika vändningar som några år senare skulle komma att omge kommunreformen, social- och hälsovårdens organisering och metropolförvaltningen, för att nämna några av de projekt som dominerat reformpolitikens dagordning. De senaste tio årens reformförlopp är intressant inte bara för den växlande och ibland litet thrillerartade dynamiken, utan också därför att det har en hel del väsentligt att berätta om samhällspolitiken och samhällsklimatet av idag. De många turerna och det ständiga sökandet efter lösningar är delvis naturliga inslag i system som det finländska. Bristen på självklara ideologiska färdvägar i kombination med ett starkt förändringstryck i största allmänhet gör att samhällsutvecklingen är allt svårare att styra på politisk väg. I reformpolitiken sammanflätas dessutom territoriella och partipolitiska intressen. Partiernas stöd är starkt territoriellt uppdelat. Konfliktlinjerna går antingen mellan stat och kommun eller olika typer av kommuner. Med breda koalitionsregeringar som spänner över traditionella blockgränser måste kompromisser sökas, antingen så att man lyckas bryta invanda konfliktlinjer eller genom att erbjuda flera handlingsalternativ. Den senare strategin har egentligen varit utmärkande för finländsk förvaltningspolitik ända sedan 1980-talet, och lett fram till den mångfald av organiserings- och styrformer som kännetecknar dagens förvaltning. I ett sådant förnyelseklimat är reformer sällan definitiva. De genomförs stegvis, och gamla reformer föder nya behov. Förändring blir ett permanent tillstånd. Besvärlig blir situationen om samförståndet krackelerar under ett mycket starkt förändringstryck. Det rubbar förhållandet mellan politiken och de beredande institutionerna, och kan leda till ett sådant reformhaveri som är betecknande för läget när det här skrivs inför riksdagsvalet vårvintern 2015. Trots det vore det alldeles för enkelt att enbart se de här problemen som en följd av överstora koalitionsregeringar eller mer eller mindre misslyckade reformprocesser. Stora samhällsstrukturella och ekonomiska förändringar leder inte bara till att trycket på politiken ökar. De ställer också allt större krav på enskilda individers och befolkningsgruppers handlingskraft. Det gäller även i det finlandssvenska sammanhanget. Svenskfinland är fortsättningsvis mycket resursstarkt. Det är nu som förr beläget i landets mest
5
