Tomas LEDIN
Artist
»Det var inte mycket jag missade de där åren, det ska gudarna veta.«
MITT YRKESVAL har i allra
» fram vid scenen. Sveriges absolut populäraste artister kom ju till Sandviken på den tiden. Att gå hit en kväll och se en konsert var ungefär som att gå på bio, på Grand, och se en James Bondfilm – man förflyttades någon annanstans«, säger Tomas och hoppar upp på scengolvet för att ta en närmare titt på den svarta flygeln som står gömd bakom ridågardinerna.
högsta grad att göra med att det fanns så mycket musik i Sandviken när jag växte upp.
Det fanns en symfoniorkester, det fanns en mängd lokala dansband och popband –bland annat The Diamonds, som fick spela in flera skivor, och The Pools, som också hade skivkontrakt – men det fanns även folkmusik, blåsorkestrar och körer. Det fanns hur mycket musik som helst, och det fanns scener att stå på. Men framför allt fanns det ju ett sådant utbud av att uppleva levande musik, att se konserter!«
Det är inte för inte som Tomas Ledin har valt att lyfta fram just Valhalla som sin plats i Sandviken. Den anrika byggnaden Valhalla har i långt över hundra år utgjort samlingslokal för ett oräkneligt antal teaterföreställningar, danskvällar, fester och konserter. Huset, som är döpt efter guden Odens sal där döda krigare fick festa nätterna igenom, ger inte bara skäl för namnet ur ett arkitektoniskt perspektiv utan även som en plats för fest och musik – inte minst under Tomas Ledins ungdomsår i slutet på sextiotalet.
»Jag minns vintrarna när man gick på konserter här, hur vi kunde stå och köa utanför i kylan och bara vänta på att bli insläppta för att ta plats längst
»Det var inte mycket jag missade de där åren, det ska gudarna veta«, poängterar han med ett leende. »Jag minns en gång när Small Faces skulle spela här på Valhalla och pappa sa ifrån. Han var rektor i Sandviken och hade bjudit hem folk på middag den kvällen, så då ville han att jag skulle vara hemma. Men strax innan konserten skulle börja reste jag mig upp från bordet och sa att jag skulle gå på toaletten, och sedan kom jag aldrig tillbaka«, berättar han och drar en hand genom håret. »Det blev ett väldans liv när jag kom hem igen, men det var det värt!«
TOMAS LEDIN bodde då på Jansasgatan 4, mittemot Stadshotellet. Från fönstret i lägenheten kunde han se när de stora popbanden som låg på Tio i topp på radion gled in med sina turnébilar och släp. »Det var
Lenne & The Lee Kings, The Shanes, Ola and the Janglers, Tages, Small Faces, The Who, Hollies, Hep Stars, The Spencer Davis Group och John Mayall &
»Om inte stjärnorna står rätt, då händer det nog iallafall inte.«
the Bluesbreakers, för att nämna några. Det var de största som kom hit verkligen. Artisterna som alla i Sverige lyssnade på och älskade.«
Själv satt Tomas flera timmar varje dag på pojkrummet och spelade, lyssnade på skivor och försökte göra likadant, köpte en bok så att han kunde se hur ackorden såg ut. Varannan vecka tog han lektioner i klassisk gitarr hos en lärare i Falun, men då var det mest Bachetyder och andra klassiska stycken han fick öva på, så popmusiken fick han lära sig på egen hand. »Jag ville ju spela gitarr som Paul McCartney och John Lennon, och popbanden. Allt annat kändes otroligt trist och osexigt i jämförelse.«
När Tomas gick i femman startade han och tre andra killar ett eget popband som de kallade för The Bottles. »Vi tyckte väldigt mycket om The Beatles, så då blev det The Bottles. De andra killarna kunde två ackord, och jag kunde tre, så vi kunde inte spela så många låtar. Det var då jag började skriva egen musik. Första framträdandet var på julskyltningen på Sanko, som Domus hette här i stan. Vi tyckte att vi gjorde succé och väntade på att skivkontrakten skulle komma, men det var ingen som hörde av sig«, skrattar han. »Vi fick en skinkmacka och en CocaCola i gage kommer jag ihåg.«
DET FANNS en annan viktig pusselbit i Tomas Ledins uppväxt och det var Bäckströms Musik – musikaffären på Hyttgatan som inte bara utgjorde navet för alla musikälskare i Sandviken, utan även lockade människor från andra delar av landet, då den var känd
för att vara en av de finaste och mest välrenommerade musikaffärerna norr om Stockholm.
»Bäckströms var viktigt, för på lördagarna klockan tre lyssnade jag på Tio i topp och sedan tog jag ofta en promenad förbi musikaffären för att titta på elgitarrerna i skyltfönstret och stod där och drömde. Sedan hade de också en enkel studio i källaren och en gång blev jag och min klasskompis Margareta Bernardsson inbjudna att spela in en låt där. Just den låten finns faktiskt med på en box som kom ut för några år sedan, där jag plockade upp gamla demos som aldrig getts ut tidigare. ›When the Love Comes Round the Corner‹, heter den. Skriven av en fjorton år ung Ledin, starkt influerad av The Mamas and the Papas som jag tyckte om på den tiden«, säger han och slår sig ned vid flygeln, där fingrarna långsamt börjar dansa över tangenterna.
»Sedan när jag kom hem den kvällen, klockan hade väl hunnit bli ett, två på natten innan vi var klara, så gick jag raka vägen in till mina föräldrars sovrum, väckte dem och sa att de var tvungna att lyssna på den här låten som jag hade gjort.« När de svarade att de inte orkade kliva upp bar Tomas stereoanläggningen från vardagsrummet in till deras sovrum, kopplade ihop allting, satte på låten och spelade upp den för dem där. »Mitt i natten!« betonar han och lyfter ett finger. »Så här väldigt många år senare är jag fascinerad över mitt otroliga fokus och min besatthet. Det fanns aldrig någon plan B , utan det var bara musik som gällde.«
ATT VARA ambitiös, målinriktad, vilja jobba hårt och ha ett visst uns av talang, det är bitar som han håller
som nödvändiga för att lyckas, men det han har störst respekt för och ser som allra viktigast är tillfälligheterna. »Om inte stjärnorna står rätt, då händer det nog iallafall inte. Det där ska man ha en ödmjuk inställning till, vill jag påstå.« Och tillfälligheter, det har det funnits gott om längs Tomas Ledins väg till framgång, inte minst under tonåren i Sandviken.
Tomas åkte skidor i Högbo GIF :s skidklubb när föreningens ordförande, Eric Sandin, fick en idé om hur de skulle finansiera ungdomsverksamheten. Han hade en kontakt i Stockholm som var konsertbokare och med hans hjälp öppnades möjligheten att boka artister till Sandviken, och genom avkastningen dra in
pengar till klubben. Första konsertsommaren rivstartade i maj 1964 med Dave Clark Band från Tottenham och en månad senare spelade Cliff Richard & The Shadows och Jimmy Justice. Så snart Sandviken visat sig leva upp till de förväntningar som promotorn hade, följde en tre år lång stjärnkavalkad av såväl svenska som internationella artister där i princip »alla« stora kom – utom The Beatles och The Rolling Stones – för att spela på scenerna i Högbo, Valhalla och Jernvallen.
»Jag började inte åka skidor för att få jobba bakom scenen, men konsertbokningarna bidrog säkert till att jag höll på några säsonger längre än jag annars skulle ha gjort«, skrattar Tomas och berättar att när chansen
»När jag hörde att Jimi Hendrix skulle komma var det knappt greppbart.«
dök upp att få jobba som humpare, det vill säga att hjälpa banden bära in instrument, hämta öl, läsk och vatten till logerna och se till att rätt dörr var låst under spelningarna, var han alltid den som såg till att vara först på plats. Ett av hans starkaste minnen är när Alan Price Set skulle spela på Valhalla och Alan Price hade sagt att han ville ha logen för sig själv för att få sitta ostörd vid pianot som stod där, med undantag för en person – och det var Tomas. »Jag fick komma in och sitta och vänta medan han spelade, för han ville ha någon som kunde hämta dricka åt honom. Jag, en vattenkammad fjortonåring, fick alltså sitta där inne med min stora idol, Alan Price. Det var ju helt makalöst!«
TOMAS LEDIN var även den som tog emot Jimi Hendrix när han kom till Högbo Bruk sommaren 1967. »När jag hörde att Jimi Hendrix skulle komma var det knappt greppbart. Jag var så exalterad att jag åkte till Högbo flera timmar innan någon annan, och när Jimi Hendrix kom dit i taxi var det jag som var först på plats. Jag visade honom logen, hjälpte honom in med gitarrerna och sedan satt jag i det där lilla rummet med honom i fyrtiofem minuter, tittade på medan han bytte strängar och försökte ta in vad jag var med om.« Tomas har än idag nästan svårt att tro att det är sant, men minns fortfarande allt i detalj. »Jag hade fått en Yashicakamera i julklapp och ett blixtaggregat som jag kunde sätta på, och när jag tog fram den poserade han för mig. Så det finns bevis! Det är några bilder som jag fortfarande inte har hittat negativen till, men de ligger väl någonstans…«
ATT TOMAS LEDIN tillhörde en lyckligt lottad generation som fick växa upp i Sandviken när staden utgjorde en så unik plats på den musikaliska världskartan är något han ofta påminner sig om när han tänker tillbaka på sin karriär. »Att få se alla de här artisterna stå på scenen och göra det jag drömde om, det var en så otroligt stark upplevelse, så stark att jag till och med ristade in namnet på gitarristen i The Spencer Davis Group i tapeten ovanför min säng efter att ha sett honom spela. STEVE WINWOOD , skrev jag med en sax. Mina föräldrar blev inte så glada när de upptäckte det, men musiken var viktig för mig«, slår Tomas fast och tar några avslutande ackord på flygeln innan han fortsätter. »Och att jag sedan fick träffa flera av artisterna, vara med i logen både före
och efter konserten och se lyckan i deras ansikten efter en riktigt bra spelning – det är klart att det var en stor anledning till att jag utvecklade den sidan hos mig själv, det är inget snack om den saken.«
Tomas Ledin reser sig upp och träffas av ljuset från de höga vitspröjsade fönstren. »Valhalla, Högbo Bruk, Jernvallen och Bäckströms Musik, det är alla platser som har präglat mig, men Sandviken är egentligen så mycket mer än det. Sandviken är ju framför allt mina föräldrar, Folke och Margareta, och mina systrar. Radhuset på Skogsfruvägen 1«, säger han, stoppar ner händerna i jeansfickorna och spricker upp i ett leende. »Universums centrum!« ▅
Sveriges alpina skidstjärna Sara Hector föddes i Sandviken 1992 och började åka skidor i Kungsberget redan som fyraåring. Hector har tävlat i världscupen sedan 2009 och tog sin första världscupseger i storslalom 2014. Vid sitt tredje olympiska vinterspel i Beijing 2022 tog hon hem OS -guldet i storslalom – det första svenska OS -guldet på damsidan i storslalom sedan 1992. Utöver en OS -seger och ett tjugotal pallplatser i världscupen har hon även vunnit flera VM -medaljer och världscuptitlar. Sara
Hector är inte bara en av Sveriges mest fram stående slalomåkare utan också en engagerad förespråkare för ALS -forskningen.
2019 startade hon Hector ALS Challenge – en årlig parallellslalomtävling i Kungsberget som syftar till att bekämpa ALS med skidglädje.
Sara HECTOR Alpin skidåkare
»Att växa upp i Sandviken tycker jag var så himla enkelt.«
UNDER UPPVÄXTEN i Sandviken var Sara Hectors dagar fyllda av aktiviteter sommar som vinter. Sommar tid fylldes dagarna av fotboll, golf och löpning och annan barmarksträning varvat med cykelturer till badplatserna vid Öjaren och äventyrsbanorna i Högbo, och vintertid fylldes de av skidåkning i Kungsberget. Ett aktivt liv som också skulle visa sig vara en språngbräda till en karriär i världseliten. »Det aktiva ligger nog lite i mina gener… Båda mina föräldrar tyckte det var roligt att göra saker och jag har alltid älskat att träna, oavsett årstid«, säger hon med andan i halsen efter att ha avslutat det sista loppet i årets upplaga av välgörenhetseventet Hector ALS Challenge. »Att växa upp i Sandviken tycker jag var så himla enkelt. Allting fanns verkligen på lagom långt avstånd.«
Sara sjunker ner i en av de bruna skinnfåtöljerna i Kungsbergets loungebar och pustar ut. »Jag är helt slut nu!« skrattar hon. »Men det har varit en helt fantastisk dag och jag är så otroligt glad över att få göra det här.«
Utanför fortsätter musiken att strömma ut ur högtalarna och människor i alla åldrar susar fortfarande nerför backarna, men för Sara är det efter närmare hundra lopp både baklänges, på ett ben och med full
fart nerför backen färdigåkt för dagen. »Jag kom hem från världscupavslutningen i USA igår och åkte direkt hit från Arlanda, så jag går lite på reserverna nu«, ler hon och betonar att trots att schemat blev väldigt tight inför årets event så är hon fylld av tacksamhet och glädje över att det gått av stapeln som planerat.
»Bakgrunden till Hector ALS Challenge är först och främst att mamma har kämpat mot sjukdomen i många år och att jag kände att jag ville göra något och inte bara stå passiv i det hela. Istället för att bara vara ledsen ville jag känna att jag gjorde vad jag kunde på något vis, och det roligaste jag vet är ju att åka skidor och tävla«, förklarar hon och berättar att det var så idén om att starta ett en öppen skidtävling föddes.
»Det är häftigt att skidglädje kan ge så mycket, att det är så många som blir glada av att få göra den här tävlingen. Det har verkligen bara gett positiva saker åt alla håll och kanter. Att vi dessutom har samlat in över en miljon kronor till ALS fonden genom att ha roligt på skidor tillsammans, det gör mig både tårögd och varm i hjärtat.«
SARA HECTOR började åka skidor i Kungsbergets
Alpina Klubb som fyraåring och har alltid älskat det.
»Det var det roligaste jag visste och är fortfarande det
»Det hade inte funnits en chans att lyckas utan att ha växt upp med ett sådant här ställe på nära håll.«
roligaste jag vet!« Allt tog sin början i Sandviken och utan närheten till skidområdet hade hon aldrig blivit så bra som hon blivit, det är hon övertygad om. »Det hade inte funnits en chans att lyckas utan att ha växt upp med ett sådant här ställe på nära håll«, säger hon och vänder blicken ut mot de pistade backarna utanför loungebarens fönster.
»Lutningen är perfekt för ett barn som vill lära sig att åka skidor. Det finns en ganska stor variation också, med både branta och flacka partier där man även som vuxen kan lära sig att carva rena svängar hur bra som helst. Omloppstiden är ju dessutom supersnabb i Kungsberget med det nya liftsystemet som finns här nu, vilket gör att kvaliteten på träningen blir skyhög. Det är verkligen ett toppenbra ställe där träningen för barn är i världsklass.«
Utöver de förutsättningar som skidanläggningen erbjuder med sina idag tjugofem nedfarter, fjorton liftar och bekvämligheter som ski in / ski outboenden, skiduthyrning, barer, restauranger, skicrossbana och skidskoleområde, så finns också Kungsbergets Alpina Klubb. Den har lagt grunden för många alpina framgångar, inte minst Sara Hectors.
»All gemenskap som fanns i klubben gav mig en stabil grund att stå på och en social trygghet som har varit ovärderlig för mig. Det är ingen självklarhet att det finns folk som brinner för att driva ett skidområde och en klubbverksamhet framåt, utan det krävs ett stort engagemang för att det ska hålla en hög nivå
och fungera över en lång säsong. Där har jag verkligen haft tur«, säger hon och syftar dels på starka satsningar i klubben överlag, men framför allt på sina egna föräldrar, som under åren varit mycket involverade och stöttande. »Utan dem hade det absolut inte varit möjligt.«
SARA HECTORS pappa Sören blev tidigt hennes tränare och både han och hennes mamma Maria älskade att vara i Kungsberget och titta på när Sara, hennes två syskon och alla andra barn i klubben åkte. »Det pappa inte kunde det lärde han sig. Han har tänkt mycket, analyserat svängar och teknik och arbetat hårt för att vi skulle ha chansen att lyckas inom det alpina, och det är jag otroligt tacksam för. Det känns lyxigt att ha fått den möjligheten och tillsammans hade vi också väldigt roligt i Kungsberget«.
Sara minns hur de på vinterloven ofta mötte upp andra familjer eller barn i klubben i backen på morgonen och sedan hjälptes åt att sätta en bana. »Alla vi barn fick bära några käppar var och så åkte vi upp, tränade hela förmiddagen, åt matsäck i värmestugan, gick ut och tränade på eftermiddagen, åt matsäck igen i värmestugan och sedan hade vi kvällsträning mellan sex och åtta. Det blev väldigt mycket träning på loven!« utbrister hon med ett skratt och reser sig upp för att sträcka på benen som börjat stelna till. Några barn bland sponsortälten i målområdet utanför börjar genast peka och vinka, och Sara vinkar glatt tillbaka.
»Det viktigaste för att lyckas inom den här sporten är nog att man gillar utmaningarna, att man är modig, vågar ta för sig, åker med passion och är i nuet.«
SARA BESKRIVER sig själv som en person som har tränat mycket genom åren och som alltid har haft lätt att bygga styrka, öva upp kondition, uthållighet och rörlighet, varit målmedveten och tyckt att det är roligt när det är spännande och händer mycket. »Om jag sätter upp ett mål så ger jag järnet för att nå det, men det viktigaste för att lyckas inom den här sporten är nog att man gillar utmaningarna, att man är modig, vågar ta för sig, åker med passion och är i nuet. Om man tycker att det är roligt då kämpar man ju också mycket hårdare.« Hon menar att om inte glädjen och passionen finns, då går det sällan bra heller. Det är en mental process som Sara själv har fått jobba mycket med och med tiden kommit att utveckla.
»Det är viktigt att ta med sig, tänker jag«, börjar hon och gör en kort paus för att justera spännena på pjäxorna inför den stundande pressfotograferingen, »att alla kommer att misslyckas och vara nervösa. En dag kan man vara överladdad och nästa dag kan det vara svårt att komma upp i fokus eller adrenalin, och att hitta den balansen är inte alltid så lätt.«
FÖR SARA HECTORS del är det något som hon har lärt sig av egen erfarenhet och av de människor hon har runt sig – ett team som blivit allt viktigare i takt
Sara Hector | KUNGSBERGET
»Fastna inte i det negativa, utan se det positiva. Det blir roligare då och så mycket lättare att lyckas i slutändan.«
med framgångarna, både när det gäller prestation och planering. »Många av mina resultat har ju kommit på äldre dagar, och det har säkert med det att göra. Sedan har jag fått lära mig att nervositet inte är farligt, utan att det också ger extremt mycket adrenalin. Om man blir rädd av att vara nervös, då blir det många gånger ett problem, men det behöver inte vara det. Gör man det till ett problem så blir det ett problem. Om man istället accepterar nervositeten och låter bli att försöka tänka bort den, då blir den snarare något som hör till – och ett bevis på att det man gör betyder mycket för en.«
Om Sara skulle skicka vidare ett råd till alla unga som är i början av sin karriär så är det devisen att jobba där du är och gör det bästa av det du har. »Mer kan man inte göra«, säger hon med ett leende.
»Det gäller att vara stolt över sina framsteg istället för att vara besviken över det man inte riktigt lyckats med. Försök att inte fokusera så mycket på resultat. Bara för att det går dåligt en gång så betyder det inte att du är dålig. Fastna inte i det negativa, utan se det positiva. Det blir roligare då och så mycket lättare att lyckas i slutändan.« ▅
Mitt Sandviken är mer än bara en bok – det är en kärleksfull hyllning till Sandviken, dess platser och människor. Berättelser om mod, envishet, engagemang, kämpaglöd, bruksmentalitet, tacksamhet, kretsloppstänk, kreativitet, kärlek, skratt och tårar, men också om att formas och omformas, och om att hela tiden vilja bli och göra bättre.
Låt dig inspireras av våra arton medverkande. Följ med pro ler som OS -guldmedaljören Sara Hector till Kungsberget där Hector ALS Challenge precis gått av stapeln, dansaren och koreografen Erika O’Neill till alternativa kulturhuset Kungen, sportjournalisten Frida Nordstrand till SIF -herrarnas fotbollsträning på Jernvallen, eller Tomas Ledin förstås, som tar sikte på Valhalla och minns kvällen när han smet hemifrån för att se Small Faces äntra scenen.
Med text av Maria Nääs och foto av Alexander Lindström.
www.kulturbruket.org
