Mitt Sandviken

Frida Nordstrand

Erika O’Neill

Johan Sandström

Lena Sjöberg Carolina Thorell Anna Wijk

SANDVIKEN

Sara Hector Nils

Janson Stefan Johansson Anna Jörgensdotter Tomas Ledin Per Nilsson

Bernt-Olov Andersson

Badra

Nour

Mahbod Beigi

Daniel Berlin

Mitt

SANDVIKEN

Bernt-Olov Andersson

Nour Badra

Mahbod Beigi

Daniel Berlin

Anna Jörgensdotter

Malena Ernman

Tomas Ledin

Per Nilsson

Frida Nordstrand

Erika O’Neill

Sara Hector

Nils Janson

Viktor Hammarberg

Stefan Johansson

Johan Sandström

Lena Sjöberg

Carolina Thorell

Anna Wijk

Mitt SANDVIKEN

TEXT : Maria Nääs

FOTO : Alexander Lindström

ISBN 978­91­5314­843­2

Text: © Maria Nääs, 2025

Foto: Alexander Lindström, 2025

Redaktion: Markus Hedström, Maria Nääs & Andreas Wengelin

Det är människorna som är ditt ämne, hos dem ska du hämta orden, då blir du närvarande.

Stig Sjödin ur Har ni flaggproblem? [1970]

Omslagsillustration: © Lena Sjöberg, 2025

Övrigt foto: © Andreas Lawen (s. 30–31) & Sara Damne / Bildbyrån (s. 156–157)

Repro: JK Morris Production, Värnamo

Formgivning: Markus Hedström

Tryck: Livonia Print, EU, 2025 www.kulturbruket.org

Sjöberg

Gamla Bruket

Nour Badra

Nya Bruket Anna Wijk

Innehåll

& illustratör

koreograf

Hector

alpin skidåkare Kungsberget

Bruk Tomas Ledin

Hammarberg

konstnär

Johansson

& tv-profil Jernvallen

Mahbod Beigi

Sandström

Tomas Ledin, född 1952 i Jämtland men uppvuxen i Sandviken, tillhör en av Sveriges mest folkkära och älskade artister. Sedan genombrottet på 1970-talet har han etablerat sig som en självklar del av den svenska musikscenen. Med en lång karriär som sångare, låtskrivare, gitarrist och skivproducent är han idag en ikon inom svensk pop och rock. Tomas har släppt ett trettiotal album och belönats med flera priser och utmärkelser för sitt bidrag till svensk musik, bland annat fyra Grammisutmärkelser och en Hedersgrammis. Han är även heders medborgare i Sandvikens kommun. 2022 firade Tomas Ledin femtio

år som artist på ett utsålt Avicii Arena i Stockholm, där han hyllades med en stor liveshow. När han återvänder till Sandviken är det Valhalla som väcker minnena till liv.

Tomas LEDIN

Artist

»Det var inte mycket jag missade de där åren, det ska gudarna veta.«

MITT YRKESVAL har i allra

» fram vid scenen. Sveriges absolut populäraste artister kom ju till Sandviken på den tiden. Att gå hit en kväll och se en konsert var ungefär som att gå på bio, på Grand, och se en James Bond­film – man förflyttades någon annanstans«, säger Tomas och hoppar upp på scengolvet för att ta en närmare titt på den svarta flygeln som står gömd bakom ridågardinerna.

högsta grad att göra med att det fanns så mycket musik i Sandviken när jag växte upp.

Det fanns en symfoniorkester, det fanns en mängd lokala dansband och popband –bland annat The Diamonds, som fick spela in flera skivor, och The Pools, som också hade skivkontrakt – men det fanns även folkmusik, blåsorkestrar och körer. Det fanns hur mycket musik som helst, och det fanns scener att stå på. Men framför allt fanns det ju ett sådant utbud av att uppleva levande musik, att se konserter!«

Det är inte för inte som Tomas Ledin har valt att lyfta fram just Valhalla som sin plats i Sandviken. Den anrika byggnaden Valhalla har i långt över hundra år utgjort samlingslokal för ett oräkneligt antal teaterföreställningar, danskvällar, fester och konserter. Huset, som är döpt efter guden Odens sal där döda krigare fick festa nätterna igenom, ger inte bara skäl för namnet ur ett arkitektoniskt perspektiv utan även som en plats för fest och musik – inte minst under Tomas Ledins ungdomsår i slutet på sextiotalet.

»Jag minns vintrarna när man gick på konserter här, hur vi kunde stå och köa utanför i kylan och bara vänta på att bli insläppta för att ta plats längst

»Det var inte mycket jag missade de där åren, det ska gudarna veta«, poängterar han med ett leende. »Jag minns en gång när Small Faces skulle spela här på Valhalla och pappa sa ifrån. Han var rektor i Sandviken och hade bjudit hem folk på middag den kvällen, så då ville han att jag skulle vara hemma. Men strax innan konserten skulle börja reste jag mig upp från bordet och sa att jag skulle gå på toaletten, och sedan kom jag aldrig tillbaka«, berättar han och drar en hand genom håret. »Det blev ett väldans liv när jag kom hem igen, men det var det värt!«

TOMAS LEDIN bodde då på Jansasgatan 4, mittemot Stadshotellet. Från fönstret i lägenheten kunde han se när de stora popbanden som låg på Tio i topp på radion gled in med sina turnébilar och släp. »Det var

Lenne & The Lee Kings, The Shanes, Ola and the Janglers, Tages, Small Faces, The Who, Hollies, Hep Stars, The Spencer Davis Group och John Mayall &

»Om inte stjärnorna står rätt, då händer det nog iallafall inte.«

the Bluesbreakers, för att nämna några. Det var de största som kom hit verkligen. Artisterna som alla i Sverige lyssnade på och älskade.«

Själv satt Tomas flera timmar varje dag på pojkrummet och spelade, lyssnade på skivor och försökte göra likadant, köpte en bok så att han kunde se hur ackorden såg ut. Varannan vecka tog han lektioner i klassisk gitarr hos en lärare i Falun, men då var det mest Bach­etyder och andra klassiska stycken han fick öva på, så popmusiken fick han lära sig på egen hand. »Jag ville ju spela gitarr som Paul McCartney och John Lennon, och popbanden. Allt annat kändes otroligt trist och osexigt i jämförelse.«

När Tomas gick i femman startade han och tre andra killar ett eget popband som de kallade för The Bottles. »Vi tyckte väldigt mycket om The Beatles, så då blev det The Bottles. De andra killarna kunde två ackord, och jag kunde tre, så vi kunde inte spela så många låtar. Det var då jag började skriva egen musik. Första framträdandet var på julskyltningen på Sanko, som Domus hette här i stan. Vi tyckte att vi gjorde succé och väntade på att skivkontrakten skulle komma, men det var ingen som hörde av sig«, skrattar han. »Vi fick en skinkmacka och en Coca­Cola i gage kommer jag ihåg.«

DET FANNS en annan viktig pusselbit i Tomas Ledins uppväxt och det var Bäckströms Musik – musikaffären på Hyttgatan som inte bara utgjorde navet för alla musikälskare i Sandviken, utan även lockade människor från andra delar av landet, då den var känd

för att vara en av de finaste och mest välrenommerade musikaffärerna norr om Stockholm.

»Bäckströms var viktigt, för på lördagarna klockan tre lyssnade jag på Tio i topp och sedan tog jag ofta en promenad förbi musikaffären för att titta på elgitarrerna i skyltfönstret och stod där och drömde. Sedan hade de också en enkel studio i källaren och en gång blev jag och min klasskompis Margareta Bernardsson inbjudna att spela in en låt där. Just den låten finns faktiskt med på en box som kom ut för några år sedan, där jag plockade upp gamla demos som aldrig getts ut tidigare. ›When the Love Comes Round the Corner‹, heter den. Skriven av en fjorton år ung Ledin, starkt influerad av The Mamas and the Papas som jag tyckte om på den tiden«, säger han och slår sig ned vid flygeln, där fingrarna långsamt börjar dansa över tangenterna.

»Sedan när jag kom hem den kvällen, klockan hade väl hunnit bli ett, två på natten innan vi var klara, så gick jag raka vägen in till mina föräldrars sovrum, väckte dem och sa att de var tvungna att lyssna på den här låten som jag hade gjort.« När de svarade att de inte orkade kliva upp bar Tomas stereoanläggningen från vardagsrummet in till deras sovrum, kopplade ihop allting, satte på låten och spelade upp den för dem där. »Mitt i natten!« betonar han och lyfter ett finger. »Så här väldigt många år senare är jag fascinerad över mitt otroliga fokus och min besatthet. Det fanns aldrig någon plan B , utan det var bara musik som gällde.«

ATT VARA ambitiös, målinriktad, vilja jobba hårt och ha ett visst uns av talang, det är bitar som han håller

som nödvändiga för att lyckas, men det han har störst respekt för och ser som allra viktigast är tillfälligheterna. »Om inte stjärnorna står rätt, då händer det nog iallafall inte. Det där ska man ha en ödmjuk inställning till, vill jag påstå.« Och tillfälligheter, det har det funnits gott om längs Tomas Ledins väg till framgång, inte minst under tonåren i Sandviken.

Tomas åkte skidor i Högbo GIF :s skidklubb när föreningens ordförande, Eric Sandin, fick en idé om hur de skulle finansiera ungdomsverksamheten. Han hade en kontakt i Stockholm som var konsertbokare och med hans hjälp öppnades möjligheten att boka artister till Sandviken, och genom avkastningen dra in

pengar till klubben. Första konsertsommaren rivstartade i maj 1964 med Dave Clark Band från Tottenham och en månad senare spelade Cliff Richard & The Shadows och Jimmy Justice. Så snart Sandviken visat sig leva upp till de förväntningar som promotorn hade, följde en tre år lång stjärnkavalkad av såväl svenska som internationella artister där i princip »alla« stora kom – utom The Beatles och The Rolling Stones – för att spela på scenerna i Högbo, Valhalla och Jernvallen.

»Jag började inte åka skidor för att få jobba bakom scenen, men konsertbokningarna bidrog säkert till att jag höll på några säsonger längre än jag annars skulle ha gjort«, skrattar Tomas och berättar att när chansen

»När jag hörde att Jimi Hendrix skulle komma var det knappt greppbart.«

dök upp att få jobba som humpare, det vill säga att hjälpa banden bära in instrument, hämta öl, läsk och vatten till logerna och se till att rätt dörr var låst under spelningarna, var han alltid den som såg till att vara först på plats. Ett av hans starkaste minnen är när Alan Price Set skulle spela på Valhalla och Alan Price hade sagt att han ville ha logen för sig själv för att få sitta ostörd vid pianot som stod där, med undantag för en person – och det var Tomas. »Jag fick komma in och sitta och vänta medan han spelade, för han ville ha någon som kunde hämta dricka åt honom. Jag, en vattenkammad fjortonåring, fick alltså sitta där inne med min stora idol, Alan Price. Det var ju helt makalöst!«

TOMAS LEDIN var även den som tog emot Jimi Hendrix när han kom till Högbo Bruk sommaren 1967. »När jag hörde att Jimi Hendrix skulle komma var det knappt greppbart. Jag var så exalterad att jag åkte till Högbo flera timmar innan någon annan, och när Jimi Hendrix kom dit i taxi var det jag som var först på plats. Jag visade honom logen, hjälpte honom in med gitarrerna och sedan satt jag i det där lilla rummet med honom i fyrtiofem minuter, tittade på medan han bytte strängar och försökte ta in vad jag var med om.« Tomas har än idag nästan svårt att tro att det är sant, men minns fortfarande allt i detalj. »Jag hade fått en Yashica­kamera i julklapp och ett blixtaggregat som jag kunde sätta på, och när jag tog fram den poserade han för mig. Så det finns bevis! Det är några bilder som jag fortfarande inte har hittat negativen till, men de ligger väl någonstans…«

ATT TOMAS LEDIN tillhörde en lyckligt lottad generation som fick växa upp i Sandviken när staden utgjorde en så unik plats på den musikaliska världskartan är något han ofta påminner sig om när han tänker tillbaka på sin karriär. »Att få se alla de här artisterna stå på scenen och göra det jag drömde om, det var en så otroligt stark upplevelse, så stark att jag till och med ristade in namnet på gitarristen i The Spencer Davis Group i tapeten ovanför min säng efter att ha sett honom spela. STEVE WINWOOD , skrev jag med en sax. Mina föräldrar blev inte så glada när de upptäckte det, men musiken var viktig för mig«, slår Tomas fast och tar några avslutande ackord på flygeln innan han fortsätter. »Och att jag sedan fick träffa flera av artisterna, vara med i logen både före

och efter konserten och se lyckan i deras ansikten efter en riktigt bra spelning – det är klart att det var en stor anledning till att jag utvecklade den sidan hos mig själv, det är inget snack om den saken.«

Tomas Ledin reser sig upp och träffas av ljuset från de höga vitspröjsade fönstren. »Valhalla, Högbo Bruk, Jernvallen och Bäckströms Musik, det är alla platser som har präglat mig, men Sandviken är egentligen så mycket mer än det. Sandviken är ju framför allt mina föräldrar, Folke och Margareta, och mina systrar. Radhuset på Skogsfruvägen 1«, säger han, stoppar ner händerna i jeansfickorna och spricker upp i ett leende. »Universums centrum!« ▅

Erika O’Neill är verksam dansare och koreograf. Hon är utbildad vid Balettakademin i Stockholm och har under sitt yrkesliv skapat produktioner för både scen, tv och film. Utöver det är hon även konstnärlig ledare för danskompaniet DXE Dance Orchestra och har under årens lopp koreograferat såväl egna dansföreställningar som prisbelönta dansfilmer, bland annat internationellt prisade A Part och Brita: Blod, svett och stål . Driven av utmaningar och äventyr och med en unik förmåga att skapa något nytt och vackert av det som av många ofta betraktas som fult och udda, har hon siktet inställt på att plöja ny mark för dans utanför storstäderna. Erika O’Neill har nu flyttat tillbaka till Sandviken och möter upp på kulturhuset Kungen – platsen där allting en gång började.

Erika O’NEILL

Dansare & koreograf

»Dansen fick mig att känna mig fri, gav mig ett språk.«

A» barn. Jag var väldigt arg, hade svårt med koordinationsförmågan och svårt för matte. Idag vet jag att det hade med min ADHD ­diagnos att göra, men det visste jag inte då, för flickor på den tiden fick inte ADHD «, säger Erika med glimten i ögat och ruskar på huvudet.

TT KOMMA från en bruksort som Sandviken…« börjar Erika O’Neill trevande och lutar sig tillbaka i den blågrå soffan i det gamla tv­rummet på kulturhuset Kungen där VHSfilmerna står uppradade i bokhyllan bakom – lika mycket en vink till den tidsepok som markerade starten för Kungens verksamhet när föreningen Backbeatbolaget flyttade in 1994, som en kärleksförklaring till den tid som flytt. »Vi har en ganska ambivalent relation, jag och Sandviken. Den skiftar mellan att vi är fruktansvärt trötta och förbannade på varandra till att älska varandra villkorslöst«, säger hon och skrattar. »Man har svurit dyrt och heligt på att aldrig mer komma tillbaka. Aldrig! Suttit på någon afrikansk strand och lovat sig själv att aldrig mer bo i Sandviken. Och sedan hamnar man här ändå och kan inte annat än känna att oavsett vad, så älskar jag dig ändå!«

ERIKA O’NEILL växte upp i Årsunda, kom i kontakt med dansen redan som sjuåring och upptäckte snart att den skulle bli hennes språk – och även hennes räddning. »Jag har enormt mycket att tacka dansen för, inte bara för att det blev vägen in i ett livslångt yrkesliv utan även för att dansen fick mig att känna mig fri, gav mig ett språk. Jag var en udda blomma som

Erika O’Neill | KUNGEN

»Ett plus ett var elva, fem plus sju var femtiosju. Det gick inte att plussa. Men så en dag bjöd skolan in en danslärare från Kulturskolan som hade dans med oss, och plötsligt fanns det ett uttryck som passade mig, något som jag var bra på«, berättar hon och minns hur hon blev alldeles uppslukad av både dansen och dansläraren Ingrid Andersson, som med tiden skulle visa sig bli en viktig pusselbit i Erikas liv ända upp till gymnasiet. »Jag minns att jag bara tittade på den här kvinnan med sin leotard och sitt stora, krusiga hår och tänkte: Jag ska bli som hon! Det lustiga är att i takt med att jag lärde mig dansa och utvecklade min koordinationsförmåga så blev jag också bättre på matte. Tack vare dansen kunde jag förstå att ett plus ett var två.«

ATT DANSEN skulle komma att spela en avgörande roll i Erikas liv stod klart ganska tidigt, men för att lyckas med ett liv som dansare visste hon också att hon skulle behöva kämpa; hårt, intensivt och fokuserat –

»Den där bruks andan, den är jag stolt över att besitta.«

och så har det blivit. »Samtidigt så har ju Sandviken ett tjurskalligt och kompromisslöst jävlaranamma över sig som jag tror att många som har vuxit upp i eller präglats av den här staden kan relatera till. Det där jävlaranammat sitter i mitt DNA på något sätt och jag tror att det har varit en stor grundsten till att jag har blivit den fighter som jag har blivit, att jag har stått upp för den jag är och kunnat göra det jag vill«, säger Erika med visst allvar i rösten. »Man har alltid någon form av horn, som en tjur, och de här hornen är det Sandviken som har vässat. Man kör på, det är varmt och jävligt, men man gör det!« skrattar hon och knyter näven. »Den där bruksandan, den är jag stolt över att besitta. Jag viker mig inte. Det är en rebellisk aktivism i en som är starkt rotad i Sandviken och som får mig att strida för min sak, mitt kall och mina drömmar.«

Med det sagt är det kanske ingen slump att det blev just Sandvikens kraftkvinna Brita »Dal­Brita« Hansdotter [1821–1870] som kom att bana väg för en av Erika O’Neills stora milstolpar som koreograf, nämligen dansfilmen Brita: Blod, svett och stål som blev klar 2021 och ett år senare omarbetades till scenföreställningen Brita. Koreografin byggde på en idé om att porträttera Dal­Brita som en wrestler med folkdansinslag och göra en fysisk hyllning till den kvinnliga urkraften.

»Jag minns att jag skolkade från en historielektion på gymnasiet, gick ner till Dal­Britas damm och såg plaketten som sitter där, och började tänka: Vem var hon egentligen, den där Brita? Vad skulle man behöva göra för att som kvinna få en damm uppkallad efter sig?«

Erika O’Neill | KUNGEN

»När jag skapar är jag nyfiken och vill vara nyfiken, och har man fått utlopp för att utforska saker så ger det ringar på vattnet.«

HISTORIEN OM Brita – som enligt legenden kunde dra en skottkärra som den starkaste karl och bestraffa den som inte betalade för sig i hennes enkla kaffeservering med ett rejält brottargrepp – blev med tiden nästintill en besatthet hos Erika. Dal­Britas öde kom att prägla henne på en rad olika plan och när drömmen om att en dag få sätta upp en dansföreställning om henne förverkligades arton år senare, samma år som Brita Hansdotter skulle ha fyllt tvåhundra år, var det en stark känsla av självförverkligande. »Brita har lärt mig att hårt slit lönar sig och att ibland måste man ta en halvnelson på kulturpolitiken för att få sin vilja igenom. Men Brita har även lärt mig att ›brottas‹ för att jag vill, inte för att jag måste. Allt jag skapar ska växa ur lust och styrka, inte av övermod eller drivet ur längtan efter bekräftelse.«

ATT SLITA hårt och våga stå fast vid sina visioner, drömmar och ideal även när motgångarna har varit stora är något som Erika burit med sig ända sedan tonåren, inte minst sedan hon blev introducerad till Backbeatbolagets verksamhet på Kungen och en glöd tändes i henne som hon fortfarande besitter.

»Kungen har ju verkligen varit med och präglat en stor del av min historia. Man fick vara den man var här. Det var en otroligt tillåtande plats där man fick credd för att våga utöva, våga prova, våga vara sig själv i sin konstgenre. Det har alltid varit lika välkomnande, oavsett. För mig har det verkligen gynnat min konst. När jag skapar är jag nyfiken och vill vara nyfiken, och

Erika

O’Neill

| KUNGEN

har man fått utlopp för att utforska saker så ger det ringar på vattnet«, säger hon och studsar upp ur soffan för att visa scenen en våning ner, där hon sista året på Musikalteaterlinjen på Hammargymnasiet arrangerade sin första egenkoreograferade streetdanceföreställning. »Här fanns det aldrig några hinder. Om man kom och var hungrig så var det alltid någon som ropade ›Det finns punkgryta i kylen, bara att ta!‹, och ville man vara kreativ – eller dansa, som jag – så var det aldrig ett problem.«

EFTER GYMNASIET kom Erika O’Neill in på en ettårig dansutbildning i Stockholm och året därpå blev hon antagen till Balettakademin i Göteborg. Audition pågick i två veckor och platserna var få, men trots att hon till sist var en av de lyckligt lottade blev det inte riktigt som hon hade tänkt. »Jag trivdes inte. Det var mycket yttre fysiska krav, mycket mathets. Man skulle helst inte äta.« Efter ett år hoppade hon av och sökte till Balettakademin i Stockholm istället, och kom in där. Stockholms akademi hade rykte om sig att vara mer öppen, inte lika konservativ och med en sundare inställning till matvanor, vilket i viss mån visade sig stämma.

»Tack vare min aktivism och anarkism som föddes här, så var jag också väldigt trotsig, jag trotsade mycket«, säger Erika. »Jag måste äta, annars kommer jag inte orka dansa! Jag sa ifrån mot de här skeva kraven som fanns, vägrade gå med på dem. Det gjorde också att jag klarade mig bra och faktiskt kan dansa

idag. Många har skadat sig för att de inte tagit hand om sig själva och fastnat i destruktiva beteenden som har kommit direkt ur dansens ideal«, säger hon, men poängterar snabbt att mycket har förändrats i dansvärlden sedan hon utbildade sig. Idag är det inte en lika sluten värld, menar hon.

»Nu har man börjat inse att dansare också är idrottsutövare och att även vi tränar åtta timmar om dagen. Vi behöver ha spänsten som en höjdhoppare, uthålligheten som en fotbollsspelare, kraften som en tyngdlyftare. Som dansare måste man ha alla delar för att orka hålla ihop, och det kräver också att man tar hand om sig själv. Att man är snäll mot sig själv.«

MED FACIT i hand kan Erika O’Neill ändå slå fast att hon fick med sig någonting av allt det hon tvingades stå emot, även om det kostade mycket. Idag kan hon blicka tillbaka och känna sig stolt över att hon fortfarande kan hålla på med dansen, att hon har stått pall. Lite som Kungen, slår det henne plötsligt. »Det här huset står stadigt, trots att det har blåst mycket kring det. Det har jag nog burit med mig. Kungen har klarat det! Då ska väl jag också göra det«, skrattar hon och hoppar upp på scenkanten för att stilla nyfikenheten på vad som döljer sig bakom de staplade förstärkarna där uppe.

»Och är det en sak till jag har burit med mig härifrån så är det att man aldrig är själv, det finns alltid andra. Vågar man höja rösten så finns det alltid någon som tar armkrok, och sedan nästa, och nästa. En sådan här plats växer inte på träd«, säger hon från bakre delen av scenen, där hon gör sig redo för att testa om golvet håller för en »shoulder freeze« än idag, »och den ska inte tas för given. Jag skulle snarare säga att det är unikt för Sverige, att vi har Kungen.« ▅

Sveriges alpina skidstjärna Sara Hector föddes i Sandviken 1992 och började åka skidor i Kungsberget redan som fyraåring. Hector har tävlat i världscupen sedan 2009 och tog sin första världscupseger i storslalom 2014. Vid sitt tredje olympiska vinterspel i Beijing 2022 tog hon hem OS -guldet i storslalom – det första svenska OS -guldet på damsidan i storslalom sedan 1992. Utöver en OS -seger och ett tjugotal pallplatser i världscupen har hon även vunnit flera VM -medaljer och världscuptitlar. Sara

Hector är inte bara en av Sveriges mest fram stående slalomåkare utan också en engagerad förespråkare för ALS -forskningen.

2019 startade hon Hector ALS Challenge – en årlig parallellslalomtävling i Kungsberget som syftar till att bekämpa ALS med skidglädje.

Sara HECTOR Alpin skidåkare

»Att växa upp i Sandviken tycker jag var så himla enkelt.«

UNDER UPPVÄXTEN i Sandviken var Sara Hectors dagar fyllda av aktiviteter sommar som vinter. Sommar tid fylldes dagarna av fotboll, golf och löpning och annan barmarksträning varvat med cykelturer till badplatserna vid Öjaren och äventyrsbanorna i Högbo, och vintertid fylldes de av skidåkning i Kungsberget. Ett aktivt liv som också skulle visa sig vara en språngbräda till en karriär i världseliten. »Det aktiva ligger nog lite i mina gener… Båda mina föräldrar tyckte det var roligt att göra saker och jag har alltid älskat att träna, oavsett årstid«, säger hon med andan i halsen efter att ha avslutat det sista loppet i årets upplaga av välgörenhetseventet Hector ALS Challenge. »Att växa upp i Sandviken tycker jag var så himla enkelt. Allting fanns verkligen på lagom långt avstånd.«

Sara sjunker ner i en av de bruna skinnfåtöljerna i Kungsbergets loungebar och pustar ut. »Jag är helt slut nu!« skrattar hon. »Men det har varit en helt fantastisk dag och jag är så otroligt glad över att få göra det här.«

Utanför fortsätter musiken att strömma ut ur högtalarna och människor i alla åldrar susar fortfarande nerför backarna, men för Sara är det efter närmare hundra lopp både baklänges, på ett ben och med full

fart nerför backen färdigåkt för dagen. »Jag kom hem från världscupavslutningen i USA igår och åkte direkt hit från Arlanda, så jag går lite på reserverna nu«, ler hon och betonar att trots att schemat blev väldigt tight inför årets event så är hon fylld av tacksamhet och glädje över att det gått av stapeln som planerat.

»Bakgrunden till Hector ALS Challenge är först och främst att mamma har kämpat mot sjukdomen i många år och att jag kände att jag ville göra något och inte bara stå passiv i det hela. Istället för att bara vara ledsen ville jag känna att jag gjorde vad jag kunde på något vis, och det roligaste jag vet är ju att åka skidor och tävla«, förklarar hon och berättar att det var så idén om att starta ett en öppen skidtävling föddes.

»Det är häftigt att skidglädje kan ge så mycket, att det är så många som blir glada av att få göra den här tävlingen. Det har verkligen bara gett positiva saker åt alla håll och kanter. Att vi dessutom har samlat in över en miljon kronor till ALS ­fonden genom att ha roligt på skidor tillsammans, det gör mig både tårögd och varm i hjärtat.«

SARA HECTOR började åka skidor i Kungsbergets

Alpina Klubb som fyraåring och har alltid älskat det.

»Det var det roligaste jag visste och är fortfarande det

»Det hade inte funnits en chans att lyckas utan att ha växt upp med ett sådant här ställe på nära håll.«

roligaste jag vet!« Allt tog sin början i Sandviken och utan närheten till skidområdet hade hon aldrig blivit så bra som hon blivit, det är hon övertygad om. »Det hade inte funnits en chans att lyckas utan att ha växt upp med ett sådant här ställe på nära håll«, säger hon och vänder blicken ut mot de pistade backarna utanför loungebarens fönster.

»Lutningen är perfekt för ett barn som vill lära sig att åka skidor. Det finns en ganska stor variation också, med både branta och flacka partier där man även som vuxen kan lära sig att carva rena svängar hur bra som helst. Omloppstiden är ju dessutom supersnabb i Kungsberget med det nya liftsystemet som finns här nu, vilket gör att kvaliteten på träningen blir skyhög. Det är verkligen ett toppenbra ställe där träningen för barn är i världsklass.«

Utöver de förutsättningar som skidanläggningen erbjuder med sina idag tjugofem nedfarter, fjorton liftar och bekvämligheter som ski in / ski out­boenden, skiduthyrning, barer, restauranger, skicrossbana och skidskoleområde, så finns också Kungsbergets Alpina Klubb. Den har lagt grunden för många alpina framgångar, inte minst Sara Hectors.

»All gemenskap som fanns i klubben gav mig en stabil grund att stå på och en social trygghet som har varit ovärderlig för mig. Det är ingen självklarhet att det finns folk som brinner för att driva ett skidområde och en klubbverksamhet framåt, utan det krävs ett stort engagemang för att det ska hålla en hög nivå

och fungera över en lång säsong. Där har jag verkligen haft tur«, säger hon och syftar dels på starka satsningar i klubben överlag, men framför allt på sina egna föräldrar, som under åren varit mycket involverade och stöttande. »Utan dem hade det absolut inte varit möjligt.«

SARA HECTORS pappa Sören blev tidigt hennes tränare och både han och hennes mamma Maria älskade att vara i Kungsberget och titta på när Sara, hennes två syskon och alla andra barn i klubben åkte. »Det pappa inte kunde det lärde han sig. Han har tänkt mycket, analyserat svängar och teknik och arbetat hårt för att vi skulle ha chansen att lyckas inom det alpina, och det är jag otroligt tacksam för. Det känns lyxigt att ha fått den möjligheten och tillsammans hade vi också väldigt roligt i Kungsberget«.

Sara minns hur de på vinterloven ofta mötte upp andra familjer eller barn i klubben i backen på morgonen och sedan hjälptes åt att sätta en bana. »Alla vi barn fick bära några käppar var och så åkte vi upp, tränade hela förmiddagen, åt matsäck i värmestugan, gick ut och tränade på eftermiddagen, åt matsäck igen i värmestugan och sedan hade vi kvällsträning mellan sex och åtta. Det blev väldigt mycket träning på loven!« utbrister hon med ett skratt och reser sig upp för att sträcka på benen som börjat stelna till. Några barn bland sponsortälten i målområdet utanför börjar genast peka och vinka, och Sara vinkar glatt tillbaka.

»Det viktigaste för att lyckas inom den här sporten är nog att man gillar utmaningarna, att man är modig, vågar ta för sig, åker med passion och är i nuet.«

SARA BESKRIVER sig själv som en person som har tränat mycket genom åren och som alltid har haft lätt att bygga styrka, öva upp kondition, uthållighet och rörlighet, varit målmedveten och tyckt att det är roligt när det är spännande och händer mycket. »Om jag sätter upp ett mål så ger jag järnet för att nå det, men det viktigaste för att lyckas inom den här sporten är nog att man gillar utmaningarna, att man är modig, vågar ta för sig, åker med passion och är i nuet. Om man tycker att det är roligt då kämpar man ju också mycket hårdare.« Hon menar att om inte glädjen och passionen finns, då går det sällan bra heller. Det är en mental process som Sara själv har fått jobba mycket med och med tiden kommit att utveckla.

»Det är viktigt att ta med sig, tänker jag«, börjar hon och gör en kort paus för att justera spännena på pjäxorna inför den stundande pressfotograferingen, »att alla kommer att misslyckas och vara nervösa. En dag kan man vara överladdad och nästa dag kan det vara svårt att komma upp i fokus eller adrenalin, och att hitta den balansen är inte alltid så lätt.«

FÖR SARA HECTORS del är det något som hon har lärt sig av egen erfarenhet och av de människor hon har runt sig – ett team som blivit allt viktigare i takt

Sara Hector | KUNGSBERGET

»Fastna inte i det negativa, utan se det positiva. Det blir roligare då och så mycket lättare att lyckas i slutändan.«

med framgångarna, både när det gäller prestation och planering. »Många av mina resultat har ju kommit på äldre dagar, och det har säkert med det att göra. Sedan har jag fått lära mig att nervositet inte är farligt, utan att det också ger extremt mycket adrenalin. Om man blir rädd av att vara nervös, då blir det många gånger ett problem, men det behöver inte vara det. Gör man det till ett problem så blir det ett problem. Om man istället accepterar nervositeten och låter bli att försöka tänka bort den, då blir den snarare något som hör till – och ett bevis på att det man gör betyder mycket för en.«

Om Sara skulle skicka vidare ett råd till alla unga som är i början av sin karriär så är det devisen att jobba där du är och gör det bästa av det du har. »Mer kan man inte göra«, säger hon med ett leende.

»Det gäller att vara stolt över sina framsteg istället för att vara besviken över det man inte riktigt lyckats med. Försök att inte fokusera så mycket på resultat. Bara för att det går dåligt en gång så betyder det inte att du är dålig. Fastna inte i det negativa, utan se det positiva. Det blir roligare då och så mycket lättare att lyckas i slutändan.« ▅

Journalisten, tv-profilen och sportreportern

Frida Nordstrand är ett känt ansikte från

såväl Viaplay Sport som TV4 . Hon har bevakat

Champions League och Formel 1, OS , fotbollsVM och fotbolls-EM , friidrotts-VM , SHL,

Hockeyallsvenskan och hockey-VM . Frida

Nordstrand har även lett tv-programmen

Superstars och Vinnarskallar, vunnit

Guldskölden som »Årets sportjournalist« två

år i rad samt nominerats till »Årets sporttv-profil« på Kristallengalan. Hon är född i Sandviken, flyttade som tioåring med

familjen till La Herradura i Spanien och återvände sedan som sextonåring för att gå

Musikalteaterlinjen på Hammargymnasiet.

När hon kommer hem till Sandviken är

Jernvallen hennes självklara plats.

Frida NORDSTRAND

Journalist & tv-profil

»För mig är det som att jag nästan aldrig har flyttat härifrån.«

KOMBINATIONEN Sandviken och

Spanien är jag oerhört tacksam för. Att växa upp i Sandviken gav mig en trygg uppväxt. Att sedan få flytta till ett annat land med en helt annan kultur, lära mig ett nytt språk och ändå ha kvar Sandviken som min grund – det har gjort mig ännu mer hemkär. Nästan överdrivet nostalgiskt superhemkär på ett sätt som jag kanske inte skulle ha varit annars«, börjar Frida Nordstrand medan hon vant rör sig genom spelargången på väg ut mot Jernvallens

A ­plan, där Sandvikens IF :s herrar värmer upp inför eftermiddagens träning. »För mig är det som att jag nästan aldrig har flyttat härifrån. Jag har bott här tretton år totalt, men det känns som att jag aldrig bott någon annanstans. Jag har två hem i världen, och Stockholm – där jag bor nu – är inte ett av dem, utan det är Sandviken och min lilla by La Herradura i Spanien.«

MYCKET AV Frida Nordstrands kärlek till Sandviken grundar sig i idrotten, men bland de saker hon har tagit med sig ut i världen och som hon känner att hon har Sandviken att tacka för finns också kulturen och kreativiteten. »Sandviken har ett kulturliv och en kreativitet som en småstad egentligen inte borde ha. Det skulle kunna vara bittrare och tråkigare, men det

är inte det«, ler Frida. »Folk blir kreativa av att se folk kreativa, och det är så många som är helt otroliga här. Det är inte för inte att Sandviken är en musik­ och idrottsstad som alla känner till! Här nöjer man sig inte, utan man jobbar på, och det är jag så stolt över. Jag har aldrig kommit hem någon gång utan att känna mig stolt och varm!«

Det är många ställen som Frida tycker känns »väldigt Sandviken«, som uppväxtkvarteren i Säljan, stränderna längs Storsjön, golfbanan i Högbo och inte minst Jernvallen, som är den plats som ligger henne allra närmast hjärtat. »Jernvallen har alltid funnits med. Min farfar, min pappa, min mamma, mina kusiner, ja, hela min släkt har spelat i Sandvikens

IF . För att inte tala om min sambo, Jan­Erik Berg, som i allra högsta grad spelade här, framför allt under den period när vi började träffas«, berättar Frida och avbryter sig för att hälsa på materialförvaltaren som står och sorterar västar i spelaringången. »Jag minns att jag frågade Anders Eriksson i SIF en gång varför det görs så mycket just i Sandviken och att han då svarade: ›Därför att vi kan‹. Och det har aldrig lämnat mig. Jag tycker det var så otroligt fint.«

FÖR FRIDA NORDSTRAND har Jernvallen alltid utgjort en central plats i Sandviken. Hon har varit med

»Folk blir kreativa av att se folk kreativa.«

under matcher, hjälpt till med cuper, tittat på träningar och inte minst fikat på Jernvallen. »Jag har fikat väldigt mycket på Jernvallen! Fikat efter gymnastiken när jag var liten, fikat på cuper, fikat på alla matcher. Det är något med det som känns hemma.« Kanske är det också precis det som gör att Frida återvänder gång på gång, tar sig tid och visar sitt engagemang även i det lilla. För engagemanget, det finns där oavsett hur stora kontrasterna är. »Jag tycker att det är himla kul att göra en Champions League­final, men jag kan tycka att det är lika kul att åka och göra ett reportage om en division 5 ­ klubb och sedan ta en fulkaffe och en korv i pausen, stå där med gubbarna som har gått på varenda match och höra deras tugg.«

MED FACIT i hand har Frida Nordstrand stått i fler mixade zoner än hon själv kan räkna, livesänt från de största arenorna och intervjuat alla världens stora fotbollsstjärnor – från Beckham, Ronaldo och Zlatan till Iniesta, Messi och Mbappé.

»När jag började med Champions League säsongen 2008 / 2009 var det väldigt nytt att skicka ut en svensk reporter som var på plats under alla matcher ute i Europa. Jag kastades mer eller mindre in i jobbet på en gång, mycket för att jag kunde prata spanska. Det första jag gjorde var att åka till Barcelona och göra Barcelona mot Manchester United. Jag lyckades haffa ett gäng av spelarna där, fick en intervju, och sedan rullade det på. Jag hade ingen aning om hur det funkade under så stora matcher då, vilket var bra för jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på och hade väl egentligen inte så mycket respekt för det heller, så jag bara körde«, skrattar Frida och berättar att hennes väg in i jobbet var otroligt spontan, eftersom hon egentligen hade siktet inställt på en skådespelarkarriär.

»Jag tror att det är unikt många eldsjälar i Sandviken.«

»JAG KOM från teatern, gick först Musikalteaterlinjen på Hammargymnasiet i Sandviken och kom sedan in på Spegelteatern i Stockholm, där jag vidareutbildade mig och senare fick anställning som skådespelare.

När jag erbjöds sportreporterjobbet på Viasat tog jag tjänstledigt från teatern för att prova på det ett tag, men det slutade med att jag aldrig kom tillbaka.« I mångt och mycket kan Frida ändå konstatera att även om arenorna skiljer sig väsentligt åt, så är mycket också väldigt lika, framför allt i rollen som livereporter där det handlar om att förmedla en känsla på plats, improvisera, ta saker på uppstuds och spela en roll.

»Jag har haft otrolig nytta av min skådespelarbakgrund som sportjournalist, framför allt improvisationsdelen. Jag gör oftast bara exakt det som krävs i en situation, läser av den och sällan så mycket mer än det«, säger hon med ett leende. »Jag älskar live och det interaktiva i det, gillar när det inte är så tillrättalagt. Om jag står på Camp Nou eller i en Champions League­final och väntar på att en viss spelare ska komma ut brukar jag tänka att det ändå bara är teater, att allt bara handlar om att spela min roll, och spelar jag spelet rätt då brukar det mesta lösa sig.«

Frida vänder blicken ut mot den regnvåta konstgräsplanen där herrlaget gör sig redo för nästa övning. »Varje gång jag är här slås jag av hur enormt många fina, hårt jobbande, aldrig nöjda, prestigelösa människor det finns i den här klubben. Människor som inte vill ha någon ära, utan bara brinner!« säger hon entusiastiskt och slår sig ner på läktaren. »Jag är inte ett dugg förvånad över att det har gått så bra för SIF

De lägger lika mycket kärlek i att barn och ungdomar ska ha någonstans att vara på lördagskvällar som att lagen ska upp i tabellen, och det är också därför som det går så bra för dem just nu.«

FÖR FRIDA var det mycket tiden i Spanien under uppväxten och allt hon fick uppleva där som fick henne att se saker på ett annat sätt. Allt som hade med Sandviken att göra blev väldigt viktigt för henne, och det är också en anledning till att hon vill vara engagerad i så mycket som möjligt i Sandviken idag. »Jag tror att det är unikt många eldsjälar i Sandviken. Här gör man väldigt mycket för andra människor och därför har jag alltid känt att kan jag vara med på något sätt, så vill jag verkligen det.«

Det senaste projektet som Frida Nordstrand har börjat engagera sig i är Matakuten, där hon sitter i styrelsen. »Folk är så bra på att starta saker här, så det inspirerar mig jättemycket. Det är en ära att ens få vara med de här människorna som lägger så mycket tid på att bara hjälpa andra. Samma sak med Framsteget, där jag kände att vad jag än kan göra här, så gör jag det.« Det sociala engagemanget Framsteget, där Frida Nordstrand är ambassadör, drivs av Sandvikens IF och har som syfte att genom idrott och hälsa engagera och involvera människor som annars kanske inte skulle hitta ett sammanhang. »Nattfotbollen, till exempel, är ett superfint initiativ som ger ungdomar en plats och möjlighet att spela fotboll och umgås när de annars skulle vara på stan. Sådant där är jag så svag för.«

»Om jag kan vara med och göra skillnad i olika sammanhang här, då vill jag verkligen det.«

YTTERLIGARE ETT initiativ som Frida Nordstrand har engagerat sig i är Julgåvan i Sandviken. Julgåvan arbetar med att hjälpa familjer som har svårt att få ihop pengar till julmat och julklappar. »Julen är ju barnens högtid och för många familjer är det så små marginaler mellan att få ihop det och att inte få ihop det. När vi började sprida budskapet på sociala medier blev min roll plötsligt en annan, för då kunde ju jag lägga ut saker som fick kända fotbollsspelare att höra av sig: ›Hur många skor kan jag köpa till barnen?‹«, berättar Frida och lyser upp där hon sitter på bänken med regnet smattrande mot läktartaket. »Dessutom älskar jag julen. Efter min tid i Spanien har jag en nästan osunt stark förkärlek för julen och allt som har med julen att göra. Jag är en riktig Crazy Christmas Lady!«

Att Frida Nordstrand är delaktig i så många av de initiativ som drivs i Sandviken har inte bara att göra med att det är frågor som engagerar henne personligen, utan det är även ett sätt att få ge tillbaka. »Det var tack vare de Göranssonska Stiftelserna som jag kunde plugga vidare i Stockholm. Att få tacka för ett stöd som förändrade mitt liv en gång genom att engagera mig i de initiativ som idag är möjliga tack vare stiftelserna känns fantastiskt. Om jag kan vara med och göra skillnad i olika sammanhang här, då vill jag verkligen det.« ▅

Sandvikens egen stjärndomare, Mahbod »Macke« Beigi, har sedan han dömde sin första match som fjortonåring på grusplanen utanför Göransson Arena tagit sig hela vägen upp till högsta nivå. Han började döma i Allsvenskan 2012 och är sedan 2019 även FIFA -assisterande domare. Mahbod Beigi ingår i Glenn Nybergs domarteam och har de senaste åren rönt stora framgångar på internationell mark med meriter som UEFA Champions League, Nations League, Europa League, Conference League, U 20 -VM , U 21 -EM , EM och OS . Han kom som kvotflykting till Sandviken med familjen från Iran som treåring och växte upp med Vallhovs IP som närmsta granne. Fotbollen är hans liv och passion – och karriären en dröm som gått i uppfyllelse.

Mahbod

BEIGI

FIFA -assisterande domare

»Jag kände på en gång att det var kul och att det var en passion som väcktes till liv.«

VALLHOVS IP är ju den plats där jag fördrev de flesta dagarna på sommarlovet när jag växte upp. Jag bodde ett stenkast härifrån och det är här jag har fostrats till den jag är idag, genom idrotten«, säger den numera FIFA ­assisterande domaren Mahbod »Macke« Beigi, som dömde sin första match som fjortonåring nere på grusplanen vid Göransson Arena. »Jag fick min första utvisning här på Vallhovs IP också, när jag spelade sjumanna. Det är rätt ovanligt, då har man gjort det bra«, skrattar han och ruskar på huvudet åt minnet. »Jag var inte den snällaste spelaren. Jag hade dessutom uppfattningen att alla domare var kassa och tyckte att alla som dömde mig var värdelösa. Lite för kaxig för mitt eget bästa, om jag får säga det själv«, ler han. Det sommargröna konstgräset svarar med korta, dämpade ljud när Mahbod vant stegar fram över planen. Hans intresse för fotboll har alltid varit stort, enormt stort. »Jag älskade sporten och levde verkligen för fotboll, men kände ganska tidigt att jag inte hade rätt kvaliteter för att bli fotbollsspelare. Dessutom hamnade jag ofta i problem och fungerade inte alltid så bra med mina lagkamrater.« Vid ett tillfälle uppstod en schism mellan honom och några av hans lagkam­

» rater i moderklubben SAIK . Han gick på sin tränare ganska hårt, vilket resulterade i att klubben valde att stänga av honom i två veckor. »Huruvida det var ett välgrundat beslut eller inte kan jag inte svara på, men med facit i hand ledde det ju till något gott iallafall.«

Det var under de två veckorna som han bestämde sig för att hoppa på en utbildning för att lära sig att döma. »Jag kände på en gång att det var kul och att det var en passion som väcktes till liv.«

När Mahbod bestämde sig för att satsa på domarkarriären på allvar var han tjugotre, och sedan gick det snabbt. »Jag hade några förebilder som dömde i Sverige, som jag tyckte var väldigt bra, och ganska tidigt tänkte jag att ska jag ta den vägen då ska jag bli bäst. Och då menade jag inte bara att komma upp på elitnivå eller döma i Allsvenskan, utan då skulle jag bli bäst.«

BARA TRE år senare, innan han ens hunnit göra en hel säsong som ordinarie i Superettan, gjorde han sin första match som assisterande domare i en allsvensk match, och två år senare, 2012, klev han in som ordinarie i Allsvenskan.

2019, i samma veva som han blev pappa till sonen Henry, flyttade till hus och hans dåvarande sambos

»Det blir så speciellt när man når sin dröm, när man väl är där.«

mamma hastigt gick bort, blev Mahbod Beigi FIFAassisterande domare – en milstolpe som han kämpat hårt för. Det blev ett tufft år när han var borta mycket och samtidigt hade mer ansvar än någonsin. »Men jag presterade ändå«, konstaterar han, »även om jag fick försaka mycket.« Året därpå fick han en plats i det svenska internationella domarteamet med Glenn Nyberg som huvuddomare och kollegan Andreas Söderkvist som andre assisterande domare. »Det året fick vi börja döma matcher i de lägsta Europamatcherna, kval till Europaspel och liknande, och sedan tog det fart ordentligt.«

2021 dömde den svenska domartrion U21 ­ EM i Slovenien och Ungern, 2022 fick de kliva upp och döma sina första matcher i UEFA Champions League och 2023 dömde de sin första FIFA ­turnering – U20VM i Argentina – där de efter öppningsmatchen och sedan åttondelsfinalen slutligen också fick döma finalen. Samma år tilldelades de dessutom bronsmatchen mellan Holland och Italien i Nations League­slutspelet samt stormötet i Champions League mellan Bayern München och Manchester United. 2024 blev även det ett intensivt år med stormatch efter stormatch på internationell mark, varav tre EM ­matcher, ett OS i Paris och en kvartsfinal i Champions League.

»Det blir så speciellt när man når sin dröm, när man väl är där. Det är en jättekonstig känsla. Vad gör jag nu?« säger han med en frågande gest. »Det är en enorm eufori och lättnad, när jag tänker på det, en otroligt förlösande känsla. Efter vår första match i EM grät jag som ett barn. Jag tror det var först då

Mahbod Beigi | VALLHOVS IP

»När man känner att någon tror på en, när någon finns där med sitt stöd och

man börjar hitta nycklar själv, då börjar man ju också blomma.«

jag insåg hur mycket tid jag hade lagt på att komma dit, hur mycket jag hade offrat. Men det var en dröm, och jag hade uppnått den.«

MAHBOD SÄTTER handen över ögonen och kisar ut över Vallhovs IP. En tom aluminiumburk skramlar runt i vinden i bortre änden av planen och bredvid målburen ligger en kvarglömd jacka och väntar på att bli upphittad. Vallhovs IP, som våren 2022 för första gången fick både belysning och konstgräs, har utgjort en viktig del av stadsbilden sedan området byggdes i slutet av 1970 ­ talet och närt många fotbollsdrömmar under årens lopp – och så än idag. »Jag märker ju nu att min resa inspirerar andra. Det är många barn som kommer fram och hälsar när jag är här och tränar. Jag har inte koll på dem, men de har koll på mig.«

För honom har Sandviken alltid varit en plats där han har känt glädje och trygghet, en plats där han är hemma. Men stödet i Sandviken har inte alltid funnits, säger han. »Snarare tvärtom, här har det ofta bromsats. Du ska inte tro att du är något. Du ska inte vara bättre än någon annan. Du ska inte ta så mycket plats.« Idag vill han gärna vara ett föredöme utåt och visa att det går att vända folks bild av en person, bara man ger människor en chans. »När man känner att någon tror på en, när någon finns där med sitt stöd

och man börjar hitta nycklar själv, då börjar man ju också blomma.«

I början skyddade sig Mahbod ofta bakom korten, utnyttjade sin makt istället för att använda den vid behov och hade svårt att hitta en balans i kommunikationen med spelarna. Många ville tidigt att han skulle lägga ner domarkarriären.

»De flesta ville nog att jag skulle sluta. Både lag, ledning och domarkommittén i Gestriklands Fotbollförbund, för det blev bara problem och jag lyssnade inte. Och det hade de rätt i också. Jag lyssnade inte, för jag fick inget stöd av dem. De var bra på att peka ut vad som var fel, men kunde inte förklara hur jag skulle göra istället. ›Du måste prata mer med spelarna‹, sa de. Men hur? Hur ska jag lära mig det? Jag var sjutton år och fick ingen vägledning«, säger han och gör en liten paus för att snabbt springa iväg och plocka upp burken och den kvarglömda jackan. När han kommer tillbaka har allvaret i blicken redan bytts mot ett leende. »Men jag valde att ta det som bränsle snarare än låta det bromsa mig.«

Med tiden fick han mentorer på vägen, ändrade inställning, ändrade sitt sätt att vara och fick också själv några viktiga förebilder att se upp till, inte minst den trettio år äldre domarkollegan och mentorn Stefan »Maffe« Larsson. »Honom är jag evigt tacksam. Jag

brukar säga till honom att han är den enskilt viktigaste för mig i den här bemärkelsen. Han har svårt att ta in det, att han skulle vara så viktig, men det var han. Han kunde styra upp mig, utmana mig, prata med mig, skratta med mig, vara jämlik ibland och när han behövde vara mentor så var han mentor. Han är en av dem jag minns som verkligen trodde på mig och ville mig väl«, poängterar Mahbod med en nick. »Fast jag var ute och cyklade så kunde han se det positiva och pusha mig i rätt riktning, så han har alltid varit extremt viktig.«

MAHBOD BÖJER sig ner och snörar åt fotbollsskorna med en hårdare knut, skakar loss kroppen och gör sig redo för dagens träningspass. »Man måste ha en väldigt stark vilja och otroligt många ledaregenskaper för att klara av det här jobbet, men sedan handlar det också om att samla erfarenhet, lära sig av de bästa och döma tuffare och tuffare matcher«, säger han och funderar en liten stund innan han fortsätter. »Men jag skulle även säga att man måste ha mycket integritet också, det blir viktigare och viktigare för varje år. Integritet för att det annars är så lätt hänt att man trycks ner i ett hål och inte kan stå upp för saker längre, men också integritet ur ett estetiskt perspektiv. Stil, profil, rörelsemönster, kroppsspråk och fysik är jätteviktigt, minst lika viktigt som besluten du tar.«

Mahbod Beigi drar bak axlarna och kastar en blick på träningsklockan på armen. »Dags att köra!« ler han och sätter fart över planen. ▅

Mitt Sandviken är mer än bara en bok – det är en kärleksfull hyllning till Sandviken, dess platser och människor. Berättelser om mod, envishet, engagemang, kämpaglöd, bruksmentalitet, tacksamhet, kretsloppstänk, kreativitet, kärlek, skratt och tårar, men också om att formas och omformas, och om att hela tiden vilja bli och göra bättre.

Låt dig inspireras av våra arton medverkande. Följ med pro ler som OS -guldmedaljören Sara Hector till Kungsberget där Hector ALS Challenge precis gått av stapeln, dansaren och koreografen Erika O’Neill till alternativa kulturhuset Kungen, sportjournalisten Frida Nordstrand till SIF -herrarnas fotbollsträning på Jernvallen, eller Tomas Ledin förstås, som tar sikte på Valhalla och minns kvällen när han smet hemifrån för att se Small Faces äntra scenen.

Med text av Maria Nääs och foto av Alexander Lindström.

www.kulturbruket.org