Page 1

Intervju med Erik Spångberg 73 år Den 15/6 1973 Intervju med Erik Spångberg, 73 år.

OSK:s 35-års jubileum, påsken 1957. Fr.v står Erik Spångberg, Estrid Carlén och Erik Johansson.

O:

Erik, ska Du berätta var du är född och uppväxt?

E S:

Jag är född i vad de kallade för ”Slaktargårn” det låg mitt emot gamla hotellet eller snett mot hotellet där Florins Skrädderi låg. Han hade en verkstad där också, men det är borta nu, båda är borta. Där Pärlan nu ligger där låg det gamla huset på Torggatan. De kallade det för Slaktargårn för det var ju slakteri där och slakteriaffär och inne på gården var det några stall, jag tror en 3-4 spiltor hade de för kor och hästar och så. Där är jag född. Och mitt emot den gården, mitt över gatan kan man säga, där var ju han trädgårdsmästaren Jansson, som han hette på den tiden, och den dåvarande Östs gård. Det fanns ett stort stall där också som det var en åkare, ett stort åkeri förresten, vi hade väl 6-7 hästar och så hade vi åkardrängar en hel massa till och med. Jag kommer ihåg en sådan som Sjöman jobba här vid hamnen, jag har för mig att han var åkardräng när jag var grabb. Jag kommer ihåg att som pojk så var man ju mycket där uppe i stallet och omkring med hästarna, och vid slakteriet och överallt var man med Johansson, han hette så som hade åkeriet där. Så att när de grävde grund till hotell Kusten, det var mellan åren 1904 1905 då var man med och åkte där på lerlassena och man tyckte det var skoj. Sen gick ju tiden och sen börja man ju skolan och då fanns den där skolan här uppe där Folkets Hus ligger nu, där låg ju den skolan och där började jag i första klass småskola för fröken Cederborg hette hon som vi hade till man kom upp i storskolan. Då kom man upp i den här skolan som finns även idag. Jag vet inte vad den kallas D-skolan eller C-skolan. När man gått ut den, sen var det slut. Det var 6 år förstås, 2 år i småskolan och de andra 4 i storskolan som den kallades då.


O:

Erik, om vi dröjer oss kvar lite nere på Torggatan. Din far han hade ju slakteri där och charkuterihandel.

E S:

Han hade slakteri och slakteriaffär ja. Det var den enda som fanns här i samhället då. Och det mesta kan man väl säga, det var kött som såldes genom skeppshandlarna som tog det till båtarna, för det var ju mycket sjöfart. Det har man ju minne av att de körde ner kött och fläsk. Det var både genom Sundkvist som fanns då och en annan skeppshandel som hette Sturms, han var skeppshandlare på den tiden.

O:

Kommer Du ihåg när det där huset revs sedan så ni var tvungna att flytta?

E S:

Ja jag vill minnas att det var 1906 eller året efter –07. Jag tror att jag var 7 år när jag fick börja skolan, då bodde jag i alla fall där. Men sedan flyttade vi ner för att vi fick en affärslokal på Badhusgatan i det där de kallade för Hagströms, i den gården som nu också är borta. Där ligger ju Sjöfartshotellet nu. Den affären fick dom och så fick dom slakteri nere i Jurells gård. Där gjorde de i ordning ett slakteri som det blev lite skillnad på. Dom fick det inte på samma ställe och det var ju naturligtvis lite besvärligt- Men det drevs ju sedan ända fram till omkring 1928.

O:

Du talade om att du började i den s.k. A-skolan där nu Folkets Hus ligger. Har du något minne av om ni gick en årsklass för sig eller gick ni flera klasser tillsammans.

E S:

Nej, den klass som jag gick i den var samma årskull allihopa ända till vi gick över till den andra skolan. Så vi gick inte olika åldrar tillsammans det gjorde vi inte. Jag har ett kort uppe på vinden av hela klassen.

O:

Kom Du över till S:t Botvidssalen sedan då?

E S:

Nej till C-skolan.

O:

Ja den kom 1905 den ja. Vad hade du för lärare då?

E S:

Jag hade en lärare som hette Carlberg. Först hade vi en som hette Karlsson och det var Ada Karlssons man, men honom hade vi bara ett år sedan blev han sjuk och så kom inte han tillbaka. Han åkte hem till småland och dog. Och sedan fick vi en som hette Carlberg efter honom. På samma skolgård, den var ihop med S:t Botvidssalen, där hade ju Axelsson, han var ju samtidigt präst och skollärare så han hade sin klass gick där.

O:

Ja Axelsson är ett känt namn i skolkretsar och även för oxelösundare i största allmänhet. Hur var det att gå i skolan då. Var det några disciplinsvårigheter och så?

E S:

Ja, det är väl klart att det är skillnad på förr och nu. Jag vet ju inte så mycket, jag är inte det minsta insatt i skolfrågor men nog tycker jag väl att det är skillnad. Man hade en väldig respekt för både lärare och lärarinnor på den tiden. Men vi


hade skjutning i skolan också då, men det har de väl inte nu. Vi låg på skolgården en timma i veckan och sköt med salongsgevär. Och Carlberg han var förlovad också och hade sin fästmö med sig så han hade inte så mycket uppsikt över grabbarna. Och grabbarna hade lite hyss för sig på den tiden som nu. Vi stal lite extra ammunition ur den där burken han hade och sköt en del på duvor som satt på plåttaket. O:

Ja grabbar dom är sig lika. Kommer Du ihåg något mer från de där åren, ni var ju bara 13 år när ni slutade skolan då.

E S:

Ja jag vet inte vad jag ska säga, jag hade ingen lust att….. dom ville att jag skulle hjälpa till i slakteriet och affären men det hade jag ingen lust med ett dugg. Jag fick gå och hämta kor åt farsan ute vid Aspa, Brannäs och Sunda och det var det värsta jag visste för jag fick gå och hämta dem. För man vet ju det att den del kor gick villigt och en del fick man streta och dra med. En episod vet jag. Gösta Florén och jag, man fick ju be grabbarna att de skulle följa med och slå dem på bakhaserna ibland så man kunde då dem med sig. Och en gång kommer jag ihåg, vi var till jag tror det var Sunda eller om det var Vivesta jag kan inte säga säkert men vi var och hämta en ko där och hon gick rätt så skapligt ända till vi kom till backen där vid stora eken som de kallade, det var en avtagsväg där in till Torp om du kommer ihåg. Det var i ekbacken. Då kom malmtåget till Oxelösund frustande förstås. Och kon vart precis som tokig hon sprang rakt in i skogen. Och det var bara att hänga kvar i tampen för man ville inte släppa. Men vi kom i alla fall på varsin sida om ett träd och där band jag kon. Sen gick jag hem och sa åt farsan att nu står kon där ute vid Torp nu får du gå efter den själv, för jag går inte dit igen. Ja det var episoder men jag så le på det där kohämtandet och därför så hade jag kanske inte någon lust med det där jobbet. Jag var nere i Edlunds skoaffär där nere så var jag springgrabb. Det var första året de började här. Och före det så började jag hos en konditor, som hade konditori på Hamngatan, som hette Högberg. Jag började där efter skolan som springgrabb först och sedan fick jag hjälpa till i bageriet. Men sedan kom ju kristiden, kriget med mjölkransonering och de fick ju heller ingenting att göra någonting utav så att då blev det slut med det jobbet också. Men jag var hos honom 1½ år ungefär, från skolan till 1916. Då hade jag ingenting och då gick jag ner till Strömkvist. Han hade hand om mönstringen då och jag frågade om inte jag kunde få komma ut på sjön. Jag hade frågat mina föräldrar först om jag fick gå ut och det var ju lite motstånd mot det men till slut så skrev de ju att jag fick komma ut. Då fick jag mässgrabbsjobb på en utav Thams båtar som hette Oxelösund.

O:

Hur gammal var du då?

E S:

Då var jag 16. Det var 1916 det var således under kriget. Jag mönstra på den här den 20 januari 1916. Då var 10:ans kaj precis lagom färdiggjord fast det fanns ingen kran eller någonting. Men hon låg där, hin gick in där för de hade nypåmönstring som det hetta på den tiden, så de mönstrade utav nästan hela besättningen där. Men vi låg inne med en vetelast som vi skulle gå till Hjulö kvarn i Bråviken med hälften och så gick vi till Norrköping med hälften när vi


fick mönstra på. Och då var det en annan oxelösundsgrabb som hette, järnhandlarens Talens grabb, han mönstra också på han mönstra jungman. Så gick vi som lejdfartyg för svenska livsmedelskommissionen med vetelast ifrån Amerika och hem till Sverige. O:

Då tjänade Du stora pengar?

E S:

Ja, hyran var ju 30 kronor i månaden, med krigsrisken, vi hade ju olika då, den krigsrisken som vi hade det var 10 kronor för Östersjön, det var 25 kronor för Nordsjön och så var det 15 kronor för Atlanten. Det var ju olika bestämmelser, så fort att man gick över t.ex. Östersjön en gång så hade man dom och gick man över Nordsjön en gång så hade man 25 kronor extra. Så man tyckte ju det var stora pengar som rulla till per månad på det där. Men första resan så höll det ju på att gå illa med skepparn som vi hade, det var en kapten Abrehamsén. Han tog och lasta in kopparskrot i New York som vi skulle gå, vi skulle gå och klassa i Stettin och det skulle han sälja i Stettin det där naturligtvis i Tyskland för dom ville ju ha mycket koppar dom kunde få under kriget. Så de byggde utav en liten avbalkning i förpiken för det där. Det var basen och timmerman som hjälpte till med det där. Men vi hade ett förskräckligt dåligt väder då på hemresan så vi gick norra vägen då som man gick under kriget. Man gick inte i engelska kanalen för den var ju minerad. Och mellan Orkney- och Shetlandsöarna där låg engelsmännen och höll sådan här visitation. Och de visiterade oss när vi gick över för de visste att vi hade gått till Amerika. På hemvägen så gick vi igenom där med släckta landtärnor och så nästan som ett riktigt sjöröveri ibland. Men när vi kom till Norrköping med den lasten när vi också åkte till Swarts Kvarn och halva lasten till Norrköping så kom väl basen och timmerman överens om på kvällen när de var lite extra igång att de skulle gå in till skepparn och få lite extra betalt för det där jobbet. Men den kapten den fick de inget extra utav utan han körde ut dem och körde iland dem, de fick nästan stryk utav honom. Men de gick till tullen, så de fick lasta upp det där på kajen alltihopa i Norrköping. Och han höll ju på och åkte dän och sedan åkte han utav båten. Sedan fick vi en annan skeppare utav Thams rederi. Han som hade ”Mineral” förut en kapten Lind.

O:

Det kanske hade varit bättre om skepparn hade givit dem en flaska whiskey i stället.

E S:

Ja visst eller en 10:a för det. Då hade han fått kopparn med sig till Tyskland.

O:

Och då hade han gjort stora pengar på det.

E S:

Ja, så kan det gå.

O:

Hur länge var du på sjön sedan då?

E S:

Jag var ute 11 månader så till hösten i november eller vad det var så mönstrade jag utav igen. Vi var till Cuba med en last råsocker och en last ifrån Savanna med sådana där oljekakor.

O:

Så det blev hela din sjömanstid det?


E S:

Ja då. Men sedan blev det ju… Ja, jag kom till Sandvikens järnverk ett tag, det är en liten konstig historia mitt emellan det här. Sedan jag kom hem från sjön så gick jag ju här utan jobb och så fick jag ju springgrabbsjobb vid Edlunds skoaffär, där fick jag 4 kronor i veckan. Och så var jag nere vid tennisplan en kväll och så var det en ingenjör som hette Lundström där så vi stod och plockade tennisbollar vid gamla tennisplan om du kommer ihåg det var ju inget stängsel omkring utan då plockade man bollar åt dem, och så fick man en liten slant. Och då sa han till mig, har du inget att göra så kan du följa med mig ut och segla. Han hade vad man kallade ”lotsbåt” på den tiden. Och så fråga han mig: ”har du något jobb då?” Ja, sa jag, ”jag är springgrabb i Edlunds skoaffär.” –” Vad har du betalt för det då”, sa han. 4 kronor i veckan. ”Du får 5 av mig”, sa han, om du plockar bollar och är med mig ute om kvällarna och sköter focken. Och det är klart att det gjorde man ju. Men så flytta han, han var konstruktionsingenjör här på järnverket när de byggde det, så flytta han till Sandviken. Sedan skrev han till mig och fråga om jag ville ha jobb i Sandviken så kunde han skaffa. Och jag nappa på det där. Men jag sa jag kan ju aldrig klara mig på det där, jag skulle få 25 öre i timman och någon ackordtimma ska det väl bli någonting sa han. Men så skulle han greja så husrum skulle jag få gratis. Och visserligen jag var där, men jag var där inte mer än i 4 månader tror jag det var eller 4 ½ månad. Jag fick ju inga bekanta för jag var i lag med honom jämt och några andra kompisar från verkstan. Jag stod ju inte ut på verkstan utan jag kom ju i terrängsmedjan som det hette, det stod 20 smeder där ute och så fick man ju nästan lära sig till smedhalva på den tiden. Så det var rätt så slitsamt åtminstone vad det gäller fingrarna i början, på händerna vart det blåsor. Men jag sluta i alla fall där och efter 4½ månad så kom jag hem. Då gick jag ner till verket här, det var då på förvåren 1917. Och då hade jag ett betyg som det stod släggdräng på. Då skulle de ju starta här på sommaren 1917 hela verket och det här var i april. Så jag gick ner där och så frågade jag om jag fick träffa ingenjör Mårtensén och han titta på det där betyget jag hade från Sandviken, det var påskrivet utav en ingenjör Hasselius på Sandvikens järnverk och det stod släggdräng. – ”Ja det passar ju bra det, sa han, vi ska ha slaggdrängar när vi ska köra igång hyttan”. –” Ja, sa jag, det står inte slaggdräng, det står släggdräng”. ”Släggdräng vad är det då, sa han. – Det är det som vi kallar för smedhalva här i Oxelösund, sa jag. –Jaså, ja då har vi nog ingenting, sa han. Men jag sa att jag tar vad som helst. –Ja, jag ska höra efter med verkmästare Karlsson på verkstaden, sa han, och så skickar jag ett bud sedan. Men det tog 14 dagar och sedan fick jag bud att jag fick börja. Vi var ett par tre grabbar som börja samtidigt om du kommer ihåg Harry Sol, Sol-Harry och en grabb som hette Persson som var styv att åka cykel. Jag kommer inte ihåg vad dom hette nu igen, men vi började i alla fall samtidigt. Men då hade inte dom gjort någonting förut och då tänkte jag att vi fick 25 öre i timman allihopa här också när vi börja. Och då drista man sig till, jag hade ju i alla fall betyg som smedhalva, så jag sa åt verkarn att jag skulle kunna få några ören mer, jag är ju i alla fall smedhalva och jag ska bli smedhalva där nere också, hos Pettersson hette han ju. – Ja sa han är du inte nöjd med det du har så kan du ju gå hem igen. Det var inte vidare med det. Det här var den 15 april 1917, jag kommer så väl ihåg det.

O:

Och sedan var du kvar till?


E S:

Sedan var jag kvar till –67. 50 år. Men jag kommer så väl ihåg just när man börja för då var det ju som värst dåligt med mat och så där. Då hade dom, jag tänker på det där när man jobbade där så var det inte mer än högst den 20:de, då hade de en sådan där hungerdemonstration där. Och jag tänkte för mig själv att nu har man nyss börjat och så är man med och demonstrerar då åker man väl snart ut härifrån igång. Men de ställde upp alla gubbarna. Det var en ung kille som var ordförande, jag kommer inte ihåg vad han hette nu, men han ställde sig upp på frukosten där på verkstaden och menade på att nu ska vi demonstrera. Vi ska ner till brödbyrån och ha påbrödskort på det här för vi klarar oss inte. Och verkarn kom ut och undrade vad f-n det var frågan om. Ja vi ska inte jobba mera i dag, sa dom, utan vi ska ut och demonstrera. Och så ställde dom upp utanför kontoret, hela verket där det räckte hela den där backen ner utanför kontoret. Och Strandberg, gamla Strandberg som hade tobaksaffären, han var hem efter Metalls fana, så han var fanbärare. Och så ställde vi upp. Och så var det en delegation, jag tror det var Gustav Persson och så var det någon mer som var uppe och skulle väl ha lite påökt samtidigt, som var uppe hos direktörn. Men han kunde ju inget lova då, men han skulle återkomma. Men så gick vi förstås hela Järnvägsvägen och Föreningsgatan och ner till hamn, gick vi. Och när vi kom halvvägs så kom två poliser mot oss. Då hade väl direktörn från Järnverket ringt förstås så det var både Liljeberg och Hedberg som kom och mötte oss på vägen. Sedan gick vi ner till hamn, och i hamnen där var det ju full fräs, hela hamnen låg ju full med båtar. Då på den tiden då var det ju malmbåtar som låg 20-25 på redden också och bara väntade på malm. Och gubbarna där nere vid hamn, de släppte skyfflarna allihop och kom upp till matsalen. Och dom sprang hem efter sin fana och sedan samlade vi ihop oss allihopa, och på den tiden var det ju mellan 400 och 500 nere i hamnen, och så gick vi rundan ner till oljebolaget. Krok som det hette då, och det var väl, det skulle väl vara den bästa arbetsplatsen här nere på den tiden. Så dom gubbarna gick inte med. Jag vet inte varför med dom stannade i alla fall. Men hamnarbetarna och metall och järnverket de gick upp till brödbyrån.. Jag kommer inte ihåg om det var Alström som hade brödbyrån. Och vi hade en delegation uppe där, och sen gick vi vägen ner till stora det där magasinet nere vid hamn, för där hade artilleristerna som låg här under kriget, dom låg där nere också. Och dom hade fått meddelande om att de skulle inte få vara fria den 1 maj. Då var de in till kapten, en delegation, och sa att de skulle vara fria. Jag kommer inte ihåg om det blev någon effekt på det där men vi var där i alla fall. För det var smålänningar som låg här uppe då, Smålands artilleri. Karlsborg var dom ifrån, kommer jag ihåg nu. Det var ett batteri som låg här, de låg här under hela kriget. Men påbrödskortet fick vi i alla fall för den här historien.. Jag tror jag har talat om den här historien för Atle Lundström på Järnverket en gång och han sa att de fick till och med, dom som var gifta 5 kronor för varje barn extra. Och då sa att det kan man väl säga att det var första gången man fick barnbidrag. Och det kan man nog säga kanske att de utverka det, men ungkarlarna fick visst någon % ett par tre öre, eller vad det gjorde, men de gifta fick den där 5:an extra. Och sedan var jag kvar där hela tiden på olika arbeten ända fram till exercisen då eller 1919 då. Och då gick det för fullt då när jag åkte in och sedan när jag kom hem så var det det var Martin Bergström och jag som kom ner, då var det bara direktörn och några utav verkmästarna kvar och så var det


springgrabben på kontoret, annars var det tomt. Och så var vi då på den där sejouren på Gotland. O:

Det låg nere Järnverket då eller?

E S:

Det var tomt när vi kom tillbaks. Och då låg vi inne i 8 månader och efter de där 8 månaderna då var det stopp.

O:

Dom hade inte någon avsättning för sina produkter efter kriget då?

E S:

Nej, de hade ingen avsättning. Hela backarna låg fulla med järn där då och ingenting såldes. Sedan startades det ju i augusti 1922 igen.

O:

Kommer du ihåg vad gubbarna som hade blivit permitterade från Järnverket gjorde, vart tog de vägen?

E S:

Ja, det var ju nödhjälpsarbeten. De höll ju på gatorna här och gjorde en del gator i ordning. Och de grävde kanalen. Och alla ungkarlar de var ju på Gotland. Det var ju en 60 stycken från våran grupp här tror jag, från Oxelösund men det var inte sådana som var gifta. Och det var ca 80 från Nyköping och jag tror det var nästan 100 från Norrköping, så det var en väldig skrälldus där nere.

O:

Ja det är ju en särskild epok i oxelösundarnas liv utav den årgång som du tillhör, den här Gotlandsperioden. Men den var väl rätt kul, ni var så att säga fågelfria, ingenting hade ni.

E S:

Ja, man tjänade ingenting men det var heller ingenting, man hade inga bekymmer, det var egentligen bara för dagen. Men mat och husrum det hade man. Det var typiskt för jag fick ju bud härifrån att jag skulle få jobb här när de byggde 10:ans travers. Då skulle jag få komma hem då fick jag bud om. Och jag var inne till den där verkmästarn, han hette Pihl och han var gottlänning, och sa att nu ska jag åka hem för jag har fått ett jobb. – Jaha, sa han. Men så träffade han mig på eftermiddagen och då sa han att det går inte för Spångberg är skyldig 6 kronor. –Ja, det bryr jag mig inte om, sa jag, jag åker i alla fall. Man hade ju fri resa dit och så hade man fri resa hem annars kanske man inte hade kommit hem. Det var det att man tog en 5:- då på lördan, man åkte till Slite och man dansa.

O:

Jag läste i ett gammalt kommunalfullmäktigeprotokoll att de här nödhjälparna i Småland och på Gotland hade tillskrivit kommunen och begärt fri resa hem under julen. Men det tordes inte kommunfullmäktige bevilja för man tänkte att de kommer de hem med fri resa så åker de inte tillbaka. Utan de beslöt att kom de hem så skulle de få fri resa tillbaka för att på det viset mota dem. Ja, Erik om vi hoppar tillbaka i tiden lite, du har ju också varit idrottare som ung. När började du med det? Bl.a. simning, börja du mycket tidigt?

E S:

Ja jag började nog när jag var 17 år, jag tränade löpning där nere. Man hade ju ingenting, det var den där gamla plan som vi hade där nere, men löpning det


träna vi på järnverksvägen kan man säga, ja oxelösundsvägen ibland också. Men jag var ingen långdistansare utan jag sprang ju mest mellan 200 och 400 m. Det blev ju sa att man var med, den första föreningen då det var IFK. Vi var ju både i Södertälje och Sörmlandsposten i Eskilstuna var vi ju. Jag tror vi var 2:a ett år där i Sörmlandsposten så vi hade ju bra. Vi hade ju fina löpare med i laget, vi hade ju Carlénarna och Gustav Pettersson. Jag tror det var 1, 2, 3. I distrikt i terräng det året, så det var ju väldigt fint. O:

Vi hade ju också en simepok när du var i 19-20-årsåldern. Var det något organiserat eller hur var det?

E S:

Det var genom sportklubben kan man säga för det var egentligen Molrad Jonson som satte igång med det. Han var väldigt entusiastisk för det där. Så vi hade ju simtävlingar här i hamn. Och året efter så bildades Nyköpings Simsällskap tror jag. Jag tror det var 23 eller 24 det började med simningar vi hade här. Då hade vi stafettsimning i hamn och vi hade 200, 400 och 1500 meter, bröstsim 400 m och sådant. Och så var vi med i Nyköping och simma. Jag hade simmat från Harg till Perioden hela den sträckan, och så hade vi åsimning då också olika sträckor, ett par år efter varandra. Jag tror vi vann över Nyköping alla gånger vi ställde upp. Men sedan vet jag inte det där självdog utav någon orsak, jag vet inte varför. Men det var sportklubben egentligen som var finansiär för det där.

O:

Och det här var inte något direkt system, ni hade inte några tränare utan tränade efter era egna resurser.

E S:

Ja, det gjorde vi. Men vi hade en simtränare i Nyköpings Simsällskap och det första året han var med, då var han ju med nyköpingspojkarna här nere och då fick han ju se oss och då var han på oss att vi skulle komma in till Nyköping och ta magistern. Och Molrad Jonsson han vart ju väldigt intresserad och sa åt mig att jag skulle följa med. Men jag hade ingen lust i början, jag visste egentligen inte vad proverna innebar från början för man hade väl inte tänkt på dem så mycket. Men hur det var, han tjata och så följde jag med. Så vi åkte till Nyköping och tog magistern första gången där. Och Molrad Jonsson han var ju en riktig vattenmänniska kan man säga. Jag kommer ihåg särskilt att han var fantastisk på att simma under vattnet. Och vi hade undervattensimning, den är ju 22 meter eller vad den ska vara. Det hade vi i Nyköpings hamn och simläraren han hette Lannefors han hade en båt och så en lina ut ifrån ena kajen där, och så fick man dyka i framför det där. Och så undra han med Monne, han var först i och han kom aldrig upp. Han titta långt på andra sidan, han var nästan över på andra kajen i Nyköping där. 50 meter under vattnet för honom det var ingen konst. Det tog han mellan klippan där nere och Femöresund, den där badklippan där, det simmade han ju ledigt. Så den sommaren tog Molrad Jonsson och jag vår första simmagister.

O:

Men du pysslade med andra idrotter också.

E S:

Ja idrottsmärket i brons, silver och guld det har jag ju tagit. Och kasta diskus gjorde jag och kasta spjut gjorde jag också.


O:

På den tiden fanns det ju inte så mycket folk i stan men för ungdomarna var väl idrotten en slags fritidssysselsättning för det var ju ganska stor anslutning till idrotten.

E S:

Ja man hade ju inget annat på kvällarna utan då samlades man på plan och de som inte träna fotboll de höll på med något annat. Jag deltog också lite på DM-tävlingar i Nyköping jag vet inte 2:a, 3:a kom jag väl. 2:a var jag väl på spjut och 3:a var jag på diskus en gång.

O:

Idrottsplaner och utrustning det var inte så förstklassiskt på den tiden?

E S:

Utrustningen den var ju sportklubben själv som hade.

O:

Och sportklubben den kom till 1922. Det var inte så mycket anslag på den tiden.

E S:

Nej det var inget anslag utan det fick man anordna fester och så där för att försöka få in pengar på. Det var ju det enda raka att få in pengar för medlemsavgiften den gjorde ju ingenting i pengar. Förresten all material man skulle ha saker som dräkter och spikskor och hoppskor det fick man ju hålla sig med själv. De som hade sådant intresse så de ville vara med de fick hålla sig med grejerna själva. Det gick inte för föreningen att hålla med sådant.

O:

Och sedan kom en period då du började intressera dig för det fackligt-politiska arbetet. Hur gammal var du då?

E S:

Jag tror det var –28 så var jag med och bildade SSU här nere. Det var Algot Andersson och jag tror det var en, han var banmästare vad var det han hette.

O:

Algot Andersson?

E S:

Ja Algot Andersson var det, han som blev rektor sedan. Och det var väldigt livat, SSU-klubben här nere. Vi hade en väldigt massa medlemmar. Och vi hade ju föredrag. Vi tog ju hit…. Vi hade Torsten Nilsson här nere, han var ju ungdomsförbundets ordförande då.

O:

Ja när man ser tillbaka i gamla protokoll så förstår man att det var en mycket aktiv period för SSU som de väl inte har kommit upp till någon gång sedan.

E S:

Nej det har de nog inte gjort. Det har ju börjat lite igen har jag sett. Så hela den där stugan och grunkorna där ute, vi kontaktade ju DK i Nyköping och de där gubbarna kom ner ett par stycken från DK och skulle ha en tomt där ute för en stuga. Ja det var inget knussel då. Det fanns inga stugor där då utan de sa bara: Säg bara till hur stor bit nu vill ha så får ni.

O:

Men det är klart att –28 då hade ni ju mer att slåss för, det var ju ingenting jämfört då för arbetarna.

E S:

Nej vi hade ju mycket att stå i då. Samtidigt var både Algot och jag aktiva i facket så det gjorde sitt till. Och så kom man ju in, jag vet inte Algot ville inte in, han var ju föreslagen på arbetarkommunens möte men han ville inte in i det


politiska. Men jag kom in i municipet –32 och så satt jag där ända till –50 då det slutade förstås, då det blev stad och så kom man in i stadsfullmäktige då i fortsättningen. Men hela municipperioden satt man ju. Det var ju egentligen inte så mycket. Man hade ju inga pengar att röra sig med i municipet heller. Man kunde ju inte göra några stora saker egentligen. O:

Nej –32 under depressionen då måste det ha varit rätt hopplöst. Jag har också läst de protokollen och sett att alla stora frågor de sköts bara framåt i tiden för det fanns inga pengar.

E S:

Och likadant, badhusstyrelsen blev jag medlem i, kanske för att jag var lite aktiv i simning så peta de in mig i badhusstyrelsen. Och kallbadhuset kom på min lott på sommaren, och jag fick ju underhandla med Tedde och fru Samuelsson och prata med dem.

E S:

Sedan kom ju varmbadhuset också. När de körde dän Eklund för den där vedhistorien, så peta de in mig där. Så blev jag ordförande och Nyberg var med i badhusstyrelsen då, och lärarinnan Ekenberg. Men det var skoj på ett vis.

O:

Ja det är klart när man inte hade någon jämförelse, men om man idag tänker på det badhuset och den lilla bassängen och jämför med det badhus vi har nu så är det en otrolig skillnad.

E S:

Ja bassängen fick ju slå igen, de fick inte hålla på för hälsovårdsnämnden. Det var ju stillastående vatten i den.

O:

Det var ingen som tala om hygien då. Men du kom väl in i kommunalfullmäktige också någon gång eller hur?

E S:

Jo jag var i kommunalfullmäktige också, det var nog –38 eller –36.

O:

Där hade ni lite mera att göra?

E S:

Där var det mera att göra ja. Det var lite skoj att vara med för det var ju rätt så givande. Det var riktiga gubbar med där som kunde sätta färg på det också på den tiden. Statistiken Andersson han var ju med, och det kunde bli heta diskussioner. Bl.a. när vi skulle köpa kyrkan i Stjärnholm, han var så fantastiskt arg mot det där så. Men han var ju egentligen ingen framstegsman kan man säga när man tänker på det nu efteråt, när det var fråga om att köpa mark. Det var likadant när det blev fråga om att köpa Frösäng, va arg han var när vi skulle köpa det. Och Axel Jansson han var ju med i den kommittén när vi köpte kyrkan i Stjärnholm.

O:

Och Lundgren?

E S:

Och Lundgren ja. Jag kommer ihåg när de skulle redogöra för det där efteråt då var jag med och ”Statistiken” han sa: Va f-n ska v ha den där kyrkan till? Och då sa jag att det var en bibel där också som följde med som var värd en 5000:- bara den. – Ja, sälj bibeln för f-n, sa han, så vi får något tillbaka av pengarna.


Han sa åt Melin i kommunalfullmäktige också. Vi hade några bra år i kommunalfullmäktige när vi fondera till första idrottsplatsen, Malmvallen där nere. Vi fondera ju en 20-30 000:- eller var det var 50 000:- kanske det var till Malmvallen och så fonderade vi till nya ålderdomshemmet. Vi la upp fonder i alla fall på det viset och Melin han tänkte väl på sin portmonnä förstår, så han mena på att det var ju ansvarslöst att hantera pengarna på det där viset, man kunde sänka skatten. E S:

Och ”Statistiken” han begärde ordet och så sa han: - jag ska tala om för Melin att vi ska kunna bjuda hit Wallenberg och han ska kunna trivas bra med den här skattesatsen vi har i Nikolai, sa han. Ja det var skojigt att höra honom många gånger, han sa precis vad han tänkte.

O:

Ja nu är väl debatterna något mer välfriserade det kan väl hetta till någon gång nu också men då var det väl hårdare bud.

E S:

Ja det var det nog också. De hade väl lite mer olika åsikter och då blev det lite rivigt också ibland. För jag var med ifrån –32 ända till jag gick utav, vad var det valet var sista nu, -64 när det var omval då. Då sa jag nu sitter jag inte med längre för nästa gång är jag i pensionsåldern och då vill jag inte vara med. Man har ju hävdat det att man inte skulle sitta mer än något eller några mandatår och inte ha något gubbregemente. Det plädera man ju för när man var grabb själv, så jag tänkte det är inte värt att man sitter längre. Men i alla fall nog kan man säga att det är bra och välordnat i stan mot vad det var förr cad det gäller gator och lyse och alla sådana saker. Det var skillnad när man gick till järnverket första tiden. Om man tänker nu, hu de har ungdomarna, de får en cykel när de slutar skolan de får till och med moped när de är 15 år. En annan jobba ju i 3 år innan man kunde få ihop till en cykel. Man gick den där vägen till järnverket 4 gånger om dagen. På den där nästan nygrusade vägen som var så jobbig att gå på. Jag undrar nu om de skulle skicka iväg en grabb nu för tiden och göra en sådan promenad. Och så säger folk ”den gamla goda tiden”, men det var nog ingen god tid. Det är bra mycket annorlunda idag.

O:

För mycket och för litet skämmer allt, brukar man säga och det är klart att det fanns ju mycket på den tiden som inte var bra, sedan fanns det väl sådant som folk brukar tänka tillbaka på också.

E S:

Det är klart att det var mycket, man roade sig ju, det gjorde man ju fast på ett enklare sätt än nu för tiden. Och det var väl lika roligt det tyckte man då.

O:

Risken är väl nu att man tror sig ha oändliga resurser och tror att den här utvecklingen ska fortsätta i samma takt.

E S:

Ja då börjar man fundera på var det ska sluta.

O:

Och nu njuter du ditt otium Erik och motionerar lite.

E S:

Ja, jag jobbar lite också. Jag vikarierar istället för Palle när han har semester och så. Och så har han sina fridagar var 14:de dag. De brukar säga åt mig: - Varför


jobbar du, det är väl ingen förtjänst. Ja, förtjänst, något lite är det väl. Jag menar, kommun tjänar ju på det för jag får inget bostadsbidrag. Så det är egentligen kommun som tjänar det mesta på det. Inkomsten går upp så mycket så man får inget bostadsbidrag, men det gör detsamma, jag känner mig mycket bättre, när jag är i rörelse. O:

Ja man brukar ju säga att arbete är bra medicin och det tror jag också. Ja, Erik vi ska avsluta det här nu och jag tackar för en mycket trevlig pratstund. SLUT!

Intervju_med_Erik_Spaangberg_73_aar  

O: Erik, ska Du berätta var du är född och uppväxt? Den 15/6 1973 OSK:s 35-års jubileum, påsken 1957. Fr.v står Erik Spångberg, Estrid Carlé...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you